Första lagutskottets utlåtande Nr 45 (Utlåtande 1938:L1u45 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1938 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av strafflagen,
m. m. dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 12 mars 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 191, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l) Lag

om ändring i Yissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 4 kap. 9—11 och 13 §§ strafflagen1 skola
upphöra att gälla, dels att 2 kap. 3, 4 och 8 §§, överskriften till 4 kap. och
1—8 §§ i samma kap., 10 kap. 9 och 14 §§, 13 kap. 2 §, 19 kap. 21 §, 20 kap.
8 § och 9 § 1 mom. samt 25 kap. 15, 18 och 22 §§ nämnda lag1 2 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till 16 kap. 3 § samma
lag3 skall fogas ett nytt moment av nedan angivna lydelse:

2 KAP.

3 §•

Straffarbete skall ådömas på livstid, eller på viss tid ej under två månader
eller över tio år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs.

4 §■

Fängelse kan---gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej sättas under en månad
eller över två år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs.

1 Senaste lydelse, se beträffande 9, 11 och 13 §§ 1906: 51 s. 1 och beträffande 10 § 1909:58
s. 5.

2 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 3 § 1906: 51 s. 1, 4 § 1906: 51 s. 1 och 1937:119 samt
8 § 1931:327, beträffande 4 kap. 1 § 1936: 244, 2 § 1906: 51 s. 1, 4 § 1921:288, 7 § 1884: 21 s. 1
och 1937:121 samt 8 § 1906:51 s. 1, beträffande 10 kap. 9 § 1914:328 och 14 § 1906:42 s. 1,
beträffande 19 kap. 21 § 1910: 70 s. 1, beträffande 20 kap. 8 § 1918: 268 samt 9 § 1890: 33 s. 1
och 1937: 242, beträffande 25 kap. 15 § 1909:31 s. 2 och 1936: 244 samt 22 § 1909:31 s. 2.

3 Senaste lydelse, se 1921: 288, 1936:244 och 1937: 464.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 1 avd. Nr 45.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

8 §•

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets
beskaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av
vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från
och med en till och med trehundra riksdaler riksmynt, efter ty prövas skäligt
med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp
därefter jämkas. Minsta bötesstraff vare fem riksdaler.

Där enligt---fem riksdaler.

Böter tillfalla kronan.

4 KAP.

Örn sammanträffande av brott samt örn forändring_av straff; så ock örn återfall
i brott.

1 §•

Skall någon dömas för flera brott, varde gemensamt straff ådömt, evad
brotten begåtts genom samma handling eller genom skilda handlingar. För
brott som finnes förskylla böter må dock bötesstraffet ådömas jämte straff
för övriga brott, örn särskilda skäl därtill föranleda.

I fråga om ådömande av straff varom förmäles i 2 kap. 15 § är nedan i
7 § stadgat.

2 §■

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag stadgade
straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffarten höjas
intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda
med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse eller
straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två år.
Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter eller
femhundra riksdaler; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för något
av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av de lägsta
straffen.

3 §.

Varder den, som genom laga kraftvunnet utslag för brott dömts till fängelse
eller straffarbete på viss tid, därefter övertygad om brott som förövats innan
verkställighet av nämnda straff börjat; finnes han jämväl för sistnämnda
brott förskylla sådant straff, då skall gemensamt straff för brotten
ådömas och så bestämmas som hade han på en gång varit för dem lagförd.
övertygas han samtidigt om brott, som är begånget sedan han börjat undergå
förstnämnda straff, må ock det brottet straffas gemensamt med de
övriga.

Från gemensamt straff, vartill dömes jämlikt 1 morn., skall avräknas vad
den dömde kan hava utstått av det förut ådömda straffet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45. 3

4 §•

Förekommer till verkställighet utslag, varigenom någon dömts till fängelse
eller straffarbete på viss tid, och finnes att brottet förövats innan den dömde
börjat undergå dylikt straff som för annat brott blivit honom ålagt; då skall,
sedan utslagen vunnit laga kraft, gemensamt straff för brotten bestämmas
med tillämpning av stadgandena i 3 §. Om förening av straff som nu sagts
gore allmän åklagare, efter anmälan av Konungens befallningshavande, framställning
hos första domstol i något av målen.

Domstolen må ej meddela beslut om förening av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Om fullföljd av talan mot sådant beslut gäde
vad stadgat är om överklagande av utslag i brottmål. Beslutet skall, där
ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att klagan däremot
fores. Utan avbidan på beslut örn förening av straff må ettdera straffet verkställas.

5 §•

Dömes någon till straffarbete på livstid, förfalle annat frihetsstraff och
böter som han tillika förskyllt.

Förekomma till verkställighet på en gång utslag, varigenom någon dömts
till straffarbete på viss tid, samt utslag, enligt vilket han har att undergå
fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff, skall,
där ej sådant fall föreligger som i 4 § avses, fängelsestraffet övergå till straffarbete.
Beslut härom meddelas av Konungens befallningshavande.

6 §■

Vid tillämpning av 2—5 §§ anses viss tids fängelse svara mot straffarbete
under hälften så lång tid.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa
fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff
än böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid
böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma straff

1 dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i penningar,
skall varje påbörjat bötesbelopp av fem riksdaler anses lika med en dagsbot.

Uppkommer vid sammanläggning eller avräkning av straff brutet månadstal,
skall halv månad räknas till femton dagar; brutet dagatal förfaller.

7 §•

Vad i 1—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar gälla,
där någon för flera brott i samma befattning förskyller avsättning från befattningen
eller mistning därav på viss tid.

I andra fall varde straff som nu sagts särskilt ådömt.

8 §.

Där något av de brott för vilka gemensamt straff ådömes är sådant som i

2 kap. 7 § sägs, må kunna till skärpning dömas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Är av straff, som med varandra sammanläggas, någotdera förbundet med
skärpning, varde den tillämpad; äro två eller flera av straffen förbundna med
skärpning, tillämpas dsn skärpning som är svårast eller, där skärpningarna
äro lika svåra, en av dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara
mot två dagars skärpning endast genom hårt nattläger. Där skärpningar
efter denna grund finnas lika svåra, tillämpas skärpningen med mörkt enrum.
Går i fall som här är sagt strafftiden över två år, vare skärpningen
förfallen.

Äro i fall, då från ådömt straff skall avräknas straff som redan verkställts,
båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl
avräknad från den senare ådömda i enlighet med de i 2 mom. för jämförelse
mellan olika skärpningar stadgade grunder.

10 KAP.

9 §•

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller
plundra eller fördärva de annan egendom; då skola de dömas, anstiftare och
anförare till straffarbete från och med två till och med tio år, och annan
deltagare i upproret till sådant arbete i högst sex år; varde ock för våld eller
annan brottslig gärning, som vid uppror begås, gärningsmannen straffad efter
ty i 4 kap. skils.

14 §.

Var som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift, den
han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller egendom
eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt med straff belagd
är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen brott, varå strängare
straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna synnerligen
försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige
i följd av uppmaningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå
följt, gälle vad i 4 kap. stadgas.

Där någon---1 mom. sägs.

Har någon---eller fängelse.

Vad i---åsyftade verkan.

13 KAP.

2 §•

Har någon genom mened bidragit därtill, att den, som oskyldig är, blivit
fälld till straff, det han till fullo eller till någon del undergått; vare ock
menedaren förfallen till straff efter 16 kap. 3 §; och gånge, vid straffens tilllämpning,
som i 4 kap. skils.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

16 KAP.

3 §.

Dömdes den tilltalade jämväl för annat brott än det, för vilket han falskeligen
angivits, bestämmes straffet för angivaren såsom i 1 mom. är stadgat
efter det straff sistnämnda brott skulle hava förskyllt.

19 KAP.

21 §.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra
eller skada annans egendom eller med vetskap om annans uppsåt till sådant
brott för att honom därvid tillhandgå, tillverkat, anskaffat eller förvarat
sprängämne; varde dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse.
Varder medelst sprängämnet brott, som därmed åsyftat var, begånget, eller
göres försök till sådant brott i fall, där försöket är i lagen med straff belagt,
och skall ej gärningen straffas efter ty i 6 § stadgas; gånge vid straffets
bestämmande som i 4 kap. sägs.

Har den---straff fri.

20 KAP.

8 §•

Varder någon--— stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej över trettio riksdaler; straffes såsom för ett
snatteribrott.

9 §•

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, eller
sådant brott och snatteri, och varder han därför på en gång lagförd; straffes
såsom för en stöld eller ett inbrott, och må straffet förhöjas till straffarbete
i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

25 KAP.

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller slussverk
eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning vad honom, till
förekommande av olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada lätteligen
ske kan; dömes till fängelse eller böter. Var vållandet synnerligen grovt,
må dömas till straffarbete i högst två år. Finnes den felaktige hava för brottet
förskyllt fängelse, skall han, örn skäl därtill äro, tillika avsättas. Prö -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

vas den felaktige förfallen till straffarbete, varde avsatt, och förklare domstolen
att han ej vidare må i dylik befattning nyttjas.

Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den brottslige
avsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 § och påföljd som i 1 mom.
sågs.

18 §.

Innefattar förbrytelse, som i 16 eller 17 § sagd är, tillika annat uppsåtligt
brott eller sådant vållande, varå straff efter denna lag följa börj gånge som
i 4 kap. stadgas.

22 §.

Vad om---tjänsteärende förrätta.

Skall, till följd av Konungens förordnande, vad i 19 kap. 11 och 12 §§
om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning
stadgat är, tillämpas å dylik inrättning, som av enskilda personer,
menigheter eller bolag gjord är; varde ock därvid anställd person för
brott av sådan beskaffenhet, som i 15 § nämnd är, straffad efter de i samma
§ stadgade grunder; och förklare domstolen, om brottet uppsåtligen skett
eller den brottslige därför finnes förskylla straffarbete, att han ej sedermera
må kunna i dylik allmän befattning nyttjas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; och skall i avseende härå iakttagas
följande:

1. Genom denna lag upphäves vad i lag eller särskild författning finnes
däremot stridande. I stället för bestämmelse av innebörd, att för brott tilltalad,
som fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall dömas till särskilt straff
för varje gång åtal äger rum, gäde att såsom särskilt brott skall anses vad
han före varje åtal förbrutit; och skall föreskrift rörande högsta sammanlagda
straff för sådana brott iakttagas vid bestämmande av gemensamt straff
för brotten.

2. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

3. I äldre lag givna bestämmelser om sammanträffande av brott och
om förening eller förändring av straff — därvid beträffande 4 kap. 7 §
skola iakttagas stadgandena i lagen den 9 april 1937 om ändring i vissa delar
av strafflagen — skola äga tillämpning med avseende å straff som ålagts eller
ålägges i mål, vilket av första domstol avgjorts före den 1 januari 1939.

Där i sådant mål straff blivit någon för visst brott ålagt, skall vad nu sagts
gälla även beträffande straff för annat brott, såframt detta förövats

antingen innan förstnämnda straff ålades eller därefter innan verkställighet
av straffet började,

eller ock, före den 1 januari 1939, efter det straffet började verkställas men
innan det blivit till fullo verkställt.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

4. Vid ådömande jämlikt nya lagen av gemensamt straff för brott, som
förövats före den 1 januari 1939 och enligt äldre lag skolat straffas med tillämpning
av 4 kap. 1 eller 3 §, iakttages att brotten ej må föranleda högre
straff än vad därå efter äldre lag kunnat följa.

2) Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas — med upphävande av bestämmelsen i 3 mom. kungörelsen
den 18 december 1823 angående ändring av 10 kap. 21 § rättegångsbalken
samt huru förhållas bör, då emot redan dömde personer yppas brott,
varom rannsakning tillförene icke varit anställd — att 10 kap. 21 § rättegångsbalken
skall erhålla följande ändrade lydelse:

21 §.

Brott och missgärningsmål, svårare och mindre, rannsakes och dömes
där gärningen gjord är, evad rätt han eljest hörer till, som brutit. Haver
någon å flera ställen gjort missgärningar; rannsake och pröve domaren å
varje ort, om han till gärningen saker är; men varde dömd för alltsammans
av den rätt, där han sist lagföres. För mindre brott må dock dömas där
det skett.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

3) Lag

om ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter
utom strafflagens område (särskild böteslag).

Med ändring av lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom
strafflagens område (särskild böteslag) förordnas, att överskriften skall lyda
som nedan sägs och 2 § hava följande lydelse:

Lag med vissa bestämmelser örn bötesstraff utom strafflagens område (särskild
böteslag).

2 §•

Vad i 4 kap. strafflagen är stadgat om ådömande av gemensamt straff vid
sammanträffande av brott må ej i något fall tillämpas i fråga örn brott som

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

finnes förskylla normerade böter eller böter vilka enligt särskilda författningar
ådömas och ej må förvandlas.

Är i lag eller författning föreskrivet att böter för visst brott helt eller delvis
skola tillfalla annan än kronan eller användas för särskilt ändamål, skall,
där böter ådömas såsom gemensamt straff för sådant brott och annat brott,
efter omständigheterna förordnas huru böterna skola fördelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

4) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 8, 13, 14 och 18 §§ lagen den 9 april 1937 om
verkställighet av bötesstraff, vilken lag i dessa delar träder i kraft den
1 januari 1939, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

8 §.

Bötesstraff, som ådömts till belopp ej överstigande fem dagsböter eller
tjugufem kronor omedelbart i penningar, må ej förvandlas. Har bötesstraff
med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen ådömts gemensamt för flera brott,
må förvandling ej ske med mindre straffet överstiger tio dagsböter eller femtio
kronor omedelbart i penningar. Då flera bötesstraff sammanträffa, skall
vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder---sådan förseelse.

13 §.

Vid böters förvandling till fängelse svare en till och med fem dagsböter
mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugu mot en
dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med
nittio mot en dags fängelse samt varje därefter följande påbörjat antal av
tre dagsböter mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet
ej må sättas över nittio dagar.

Hava böter---som ogulden.

Vid förvandling---en dagsbot.

14 §.

Skall förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl
för andra böter som enligt denna lag må förvandlas, varde samtliga böter
förvandlade och gemensamt förvandlingsstraff bestämt efter sammanräk -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45. "

nade antalet dagsböter. Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp
olika, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen avräknas
å bötesstraff med lägre dagsbot.

Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter
till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo
verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som
skolat återstå, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första stycket
sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut verkställda
förvandlingsstraffet. Föreligger, då flera bötesstraff skola förvandlas, fall
som nu sagts allenast beträffande något eller några av straffen, beräknas för
sistnämnda böter och de övriga särskilda förvandlingsstraff, varefter straffen
sammanläggas, med iakttagande dock att sammanlagda strafftiden ej må
överstiga nittio dagar.

18 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff
för böter, skola straffen förenas eller sammanläggas sålunda,
att strafftiden motsvarar den som skulle följt därest böterna på en gång förvandlats.

Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verkställighet
beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda
straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter ty i 14 § andra stycket
sägs, där det ej skett vid böternas förvandling.

Beslut som i denna paragraf avses meddelas av Konungens befallningshavande.

5) Lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 11, 12, 13, 14 och 18 §§ lagen den 28 juni
1918 angående villkorlig straffdom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

1 §•

Dömes någon---i verkställighet.

Villkorlig dom---sistnämnda lag.

Finnes någon förskylla, jämte frihetsstraff i fråga varom villkorlig dom
enligt denna paragraf må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten,
utgöre den omständigheten ej hinder mot beviljande av anstånd

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 2 och 12 §§ 1937:120.

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, skall disciplinstraffet ådömas
särskilt.

2 §.

Villkorlig dom---ej meddelas.

Alägges jämte förvandlingsstraff även frihetsstraff som i 1 § sägs, må anstånd
enligt denna lag kunna lämnas med båda straffen men icke med ettdera
allena.

11 §.

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff, efter
domens meddelande men före prövotidens slut brott som finnes förskylla
straffarbete eller fängelse, skall anståndet förklaras förverkat; och skall därvid
under förutsättningar som angivas i 4 kap. 3 § strafflagen bestämmas
gemensamt straff för brotten.

Varder den, som erhållit anstånd med straffarbete på viss tid eller fängelse,
övertygad att hava före domens meddelande förövat annat brott som
finnes förskylla sådant straff, då skall, vid bestämmande jämlikt 4 kap. 3 §
strafflagen av gemensamt straff för brotten, ock förordnas huruvida anstånd
enligt denna lag må äga rum.

12 §.

Där villkorligt dömd i annat fall än i 11 § avses övertygas om brott som
förövats före prövotidens slut, må anståndet kunna förklaras förverkat.

13 §.

Åsidosätter den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott,
något av vad enligt 5 § åligger honom, eller fullgör han ej honom åliggande,
i 6 och 7 §§ omförmälda skyldigheter, må varning kunna meddelas honom
eller ock anståndet kunna förklaras förverkat.

Beslut härom---enligt 16 §.

Varning må---under prövotiden.

14 §.

Förverkas ej anståndet, och kommer ej heller av orsak, som i 11 § andra
stycket sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

18 §.

Äro flera---skall fortfara.

Vad i andra punkten av första stycket är sagt skall äga motsvarande tilllämpning,
när anstånd beviljas i fall som i 11 § andra stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga tillämpning
i fall då straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande
stadganden om sammanträffande av brott och örn förening eller förändring
av straff.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

6) Lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning skall upphöra att gälla samt att 13 § samma lag skall erhålla följande
ändrade lydelse:

13 §.

Varder den frigivne under prövotiden övertygad örn brott som förövats
efter straffverkställighetens början och dömes han därför till fängelse eller
straffarbete, skall domstolen tillika förklara den villkorligt medgivna friheten
förverkad. Lag samma vare, där han under prövotiden övertygas örn
brott som förövats innan straffet började verkställas samt i följd därav förhöjt
straff ådömes jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.

Har den frigivne före prövotidens utgång blivit för brottet häktad, gäde
vad i första stycket sägs, ändå att han senare dömes.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga tilllämpning
i fall då straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande
stadganden om sammanträffande av brott och om förening eller förändring
av straff.

7) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 17 och 20—23 §§ lagen den 15 juni 1935 om
ungdomsfängelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt
att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 22 a §, av nedan
angivna lydelse:

17 §.

Bryter den som utskrivits på prov mot de för honom gällande föreskrifter,
äger nämnden besluta att han skall ånyo intagas i anstalt, övertygas
han under tillsynstiden örn brott, gäde vad i 22 § är stadgat.

Föreligger fråga---i ärendet.

Varder den---må kvarhållas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

20 §.

Ådömes någon ungdomsfängelse sedan han dömts till annat straff men
innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att ungdomsfängelse
skall träda i stället för det andra straffet eller vad därav återstår.
Vad sålunda stadgats gäller ock där genom villkorlig dom beviljats
anstånd med det föregående straffet.

Vad i strafflagen finnes stadgat angående avräkning av utståndet straff
skall ej äga tillämpning då ungdomsfängelse ådömes.

21 §.

Varder den, som dömts till ungdomsfängelse, innan han utskrivits övertygad
att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att det ådömda
straffet skall avse jämväl detta brott. Är brottet av grov beskaffenhet eller
begånget efter straffverkställighetens början, må dock domstolen efter nämndens
hörande förklara beslutet om ungdomsfängelse förfallet och med tilllämpning
av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna regler
utmäta annat straff för brotten. Där annat straff sålunda ådömes, må domstolen
förordna att straffet skall anses till viss del verkställt genom att den
dömde undergått ungdomsfängelse. Vid prövning härav skall domstolen
taga hänsyn såväl till tiden för anstaltsvistelsen som till den dömdes uppförande
under denna.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 17 eller 22 § återintagits
och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas att hava begått annat
brott.

22 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat
brott, må domstolen förordna att det ådömda ungdomsfängelsestraffet skall
avse jämväl detta brott samt att den brottslige skall återintagas för att undergå
fortsatt ungdomsfängelse; är brottet begånget före utskrivningen, må
i stället förordnas allenast att ungdomsfängelsestraffet skall avse jämväl
detta brott.

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämndens
yttrande inhämtas.

22 a §.

övertygas den, som frigivits från ungdomsfängelse eller för vilken efter
utskrivning på prov tillsynstiden gått till ända utan att beslut meddelats örn
återintagning, att hava före frigivningen eller utskrivningen begått annat
brott, må domstolen förordna, att det verkställda ungdomsfängelsestraffet
skall avse jämväl detta brott.

23 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till ungdomsfängelse och beslut varigenom han blivit dömd till annat

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

straff, skall ungdomsfängelse träda i stället för det andra straffet, såframt
detta ålagts för brott som förövats innan verkställigheten av ungdomsfängelse
tog sin början eller ock utgöres av böter eller förvandlingsstraff för
böter. Beslut rörande verkställighet av det andra straffet må förty ej meddelas
förrän frågan örn ungdomsfängelse slutligen avgjorts. Om det andra
straffet utgöres av straffarbete i fyra år eller däröver, skall dock domen å
ungdomsfängelse anses förfallen och målet upptagas till ny handläggning
för utmätande av annat straff i stället för ungdomsfängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

B) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om

tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 16—18 §§ lagen den 13 mars 1937 örn tvångsuppfostran
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i
samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av nedan angivna
lydelse:

16 §.

Varder den, som dömts till tvångsuppfostran, innan han utskrivits övertygad
att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att den ådömda
tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott. Är brottet av grov beskaffenhet
eller begånget efter intagandet i anstalten, må dock domstolen efter styrelsens
hörande förklara beslutet örn tvångsuppfostran förfallet och med tilllämpning
av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna reglerna
utmäta straff för brotten.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 12 eller 17 § återtagits
till anstalten och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas att hava
begått annat brott.

17 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat
brott, må domstolen förordna att den ådömda tvångsuppfostran skall avse
jämväl detta brott samt att den brottslige skall återtagas till anstalten; är
brottet begånget före utskrivningen, må i stället förordnas allenast att den
ådömda tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott.

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall styrelsens
yttrande inhämtas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

17 a §.

övertygas den som slutligt utskrivits från anstalten att före utskrivningen
på prov eller, om sådan utskrivning ej föregått, före den slutliga utskrivningen
hava begått annat brott, må domstolen förordna, att den verkställda
tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott.

18 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till tvångsuppfostran och beslut varigenom han blivit dömd till straff,
skall tvångsuppfostran träda i stället för straffet, såframt detta ålagts för
brott som förövats före intagandet i anstalten eller ock utgöres av böter
eller förvandlingsstraff för böter. Beslut rörande verkställighet av straffet
må förty ej meddelas förrän frågan örn tvångsuppfostran slutligen avgjorts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

9) Lag

angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 jnni 1937 (nr
461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt, vilken lag träder i kraft den dag
Konungen förordnar, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

15 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat
brott, må domstolen förordna att den ådömda förvaringen eller interneringen
skall avse jämväl detta brott samt att den brottslige skall återintagas i
säkerhetsanstalten; är brottet begånget före utskrivningen, må i stället förordnas
allenast att den ådömda förvaringen eller interneringen skall avse
jämväl detta brott.

Innan domstolen---två år.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd
till straff, skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet,
såframt detta ålagts för brott begånget före förvaringens eller interneringens
början eller ock utgöres av böter eller förvandlingsstraff för böter. Finnes,
med hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

minsta tid för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål
vari dömts till förvaring eller internering, på framställning av allmän åklagare
och sedan den dömde bereus tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma
sådan tid.

10) Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927 (nr
107) om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927 om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare skola erhålla följande ändrade
lydelse:

2 §.

Förordnande örn någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas
med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa
mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt
utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel
är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt
dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på
kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff skall sammanläggas
med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet uppgår till straffarbete
i minst två år; eller, sedan han till fullo undergått honom för tidigare brott
ådömt straffarbete, ånyo begått brott och därför dömes till straffarbete eller,
där båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse.

16 §.

Då förvaring trätt i stället för straff, skall så anses, som hade straffverkställigheten
avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga tilllämpning
i fall då straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande
stadganden örn sammanträffande av brott och om förening eller förändring
av straff.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

ll) Lag

angående ändrad lydelse ay 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108) om
internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 22 april 1927 om internering av
återfallsförbrytare skall hava följande ändrade lydelse:

20 §.

Då internering trätt i stället för straff, skall så anses, som hade straffverkställigheten
avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rum.

12) Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att 39—43 §§ strafflagen för krigsmakten skola
upphöra att gälla, dels att 20, 33—38, 64, 71, 90, 131, 186 och 207 §§ nämnda
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till
samma lag skall fogas en ny paragraf, betecknad 202 a §, av nedan angivna
lydelse:

20 §.

Vad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om straffet ålagts såsom gemensamt
straff för brott som där avses och annat brott, ej heller örn med straffet skall
förenas eller sammanläggas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda
§ är sagt, verkställas i militärhäkte.

33 §.

Är någon---sig skyldig.

Ej skall---år dömas.

I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om sammanträffande
av brott, om förändring av straff, om återfall i brott och örn
särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet, lända till

1 Senaste lydelse, se beträffande 33 § 1921:289, beträffande 36 § 1937:126 och beträffande
1936: 245.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

efterrättelse vid tillämpning av denna lag, likväl med iakttagande av de
ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomma; skolande vad i
allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande
tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gäde ock allmän lag. Har krigsman, som under
utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid
fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs, vare
dock, där han ej finnes förskylla svårare straff för förseelsen än disciplinstraff,
icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan eller annan.

34 §.

Gemensamt straff för brott, som är belagt allenast med disciplinstraff,
och brott, varå kan följa fängelse eller straffarbete på viss tid, må ej överstiga
högsta straffet för sistnämnda brott.

Sammanträffar brott, varå bötesstraff kan följa, med brott, som är belagt
med disciplinstraff, och finnas brotten ej förskylla gemensamt straff i svårare
straffart, skola böter och disciplinstraff ådömas jämte varandra; dock
må disciplinstraff ådömas såsom gemensamt straff, om särskilda skäl därtill
föranleda.

Är brottslig handling belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 §
allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i denna lag, må nämnda lagrum
i allmänna strafflagen icke tillämpas.

35 §.

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott må icke överstiga
det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått.

36 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut genom vilka någon
blivit fälld till särskilda disciplinstraff, skola straffen med varandra sammanläggas
till ett arreststraff av det slag straffen tillhöra eller, örn de äro
av olika slag, det svåraste något av dem tillhör. Därvid skall en dags arrest
utan bevakning anses svara mot en halv dags vaktarrest, en dags vaktarrest
mot en halv dags skärpt arrest och en dags skärpt arrest mot sträng arrest
under två tredjedels dag; uppkommer brutet dagatal, vare det förfallet.

Sammanlagda strafftiden må ej överstiga trettio dagar om straffet är arrest
utan bevakning eller vaktarrest, femton dagar örn det är skärpt arrest och
tio dagar om det är sträng arrest.

Vad här stadgats skall iakttagas jämväl där det ena straffet jämlikt 37 §
övergått till fängelse eller straffarbete då det andra straffet skall verkställas.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 1 avd. Nr 43. 2

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

37 §.

Förekomma på en gång till verkställighet dels beslut varigenom någon
ålagts fängelse eller straffarbete på viss tid eller förvandlingsstraff för böter,
dels ock beslut varigenom han fällts till disciplinstraff, skall disciplinstraffet
övergå till fängelse. Därvid skall varje dags arrest utan bevakning anses
svara mot en halv dags fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse,
varje dags skärpt arrest mot två dagars fängelse och varje dags sträng arrest
mot tre dagars fängelse; uppkommer brutet dagatal, vare det förfallet.

38 §.

På vederbörande befälhavare ankomme att förordna om sammanläggning
av disciplinstraff.

Är den straffskyldige tillika förfallen till annat frihetsstraff, eller förekomma
eljest på en gång till verkställighet flera beslut genom vilka någon blivit
fälld till särskilda frihetsstraff, gore befälhavaren om förhållandet anmälan
hos Konungens befallningshavande eller, där överkrigsrätt är inrättad, hos
överkrigsrätten, varefter i fråga om straffens förening eller sammanläggning
förfares efter de i denna lag och allmänna strafflagen stadgade grunder. Vad
nu sagts gäde ock där hos befälhavaren blott ett straffbeslut förekommer till
verkställighet, såframt anledning föreligger därtill att straffet bör förenas
eller sammanläggas med annat straff samt fråga ej är allenast om disciplinstraff.

64 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller
plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller anförare
med straffarbete på livstid eller från och med tre till och med tio år och
annan deltagare i upproret med straffarbete från och med ett till och med
åtta år; varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,
gärninglmannen straffad efter ty i 4 kap. allmänna strafflagen skils.

71 §.

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland
krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda
till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten
eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej gärningen är
att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 § förmäles,
dömd till fängelse, eller, i lindrigare fall, till disciplinstraff. Voro
omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år
dömas. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för delaktighet
i brott, som därå följt, gäde vad i 4 kap. allmänna strafflagen och
34 § denna lag är sagt.

Lag samma---åsyftade verkan.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

90 §.

Gör krigsman---disciplinstraff dömas.

Har krigsman, som förut undergått straff för brott, varom sägs i denna §,
inom fem år efter straffets fullbordande ånyo gjort sig skyldig till sådant
brott, och finnes han för det brott förskylla fängelse eller svårare straff, då
må, ändå att sådant fall ej är för handen, som i 28 eller 29 § avses, den
brottslige tillika, örn han är officer eller underofficer, dömas till avsättning
och, örn han hör till manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från
sin anställning vid krigsmakten, ifall han genom sitt förfarande prövas hava
förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat uppsåtlig!
brott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller allmän lag bör följa;
gånge som i 4 kap. allmänna strafflagen och 34 § denna lag stadgas.

186 §.

Är någon på en gång angiven för förseelse, som i 185 § avses, och för
brott, som tillhör krigsdomstols upptagande, skola de båda hänskjutas till
domstolen.

202 a §.

Har befälhavaren genom angivelse eller eljest erhållit kunskap om att någon
begått flera förseelser, skall bestraffning för förseelserna på en gång
åläggas, där ej synnerliga skäl däremot äro.

207 §.

Disciplinstraff, som--— genast verkställas.

Är den---eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande, må
disciplinstraff ej bringas till verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Genom lagen upphäves vad i lag eller särskild författning finnes däremot
stridande. Förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse
i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Vad i allmän strafflag
finnes stadgat om fortsatt giltighet efter den 31 december 1938 av äldre bestämmelser
i allmänna strafflagen om sammanträffande av brott och om
förening eller förändring av straff skall äga motsvarande tillämpning beträffande
de i strafflagen för krigsmakten tidigare därom meddelade särskilda
föreskrifterna, därvid i fråga örn 36 § skall iakttagas lagen den 9 april 1937
örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten. Beträffande brott
som förövats före den 1 januari 1939 skall i fråga örn disciplinstraff tilllämpas
vad i 39—42 §§ äldre lag stadgats.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

13) Lag

angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn
krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 82 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar
och rättegången därstädes skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

82 §.

Krigsdomstols utslag---Konungens befallningshavande.

Vad förut---vid häktet.

Med utmätning---befatta sig.

Har någon genom krigsrätts utslag blivit fälld till disciplinstraff, då må,
utan hinder av anförda besvär, straffet genast befordras till verkställighet.
Då disciplinstraff, som den dömde undergått, skall avräknas å annat straff,
förfares enligt de i 36 och 37 §§ strafflagen för krigsmakten stadgade
grunder.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren av herr Lindhagen i anledning av propositionen
väckt motion, nr 303, i vilken hemställes, att riksdagen ville

1) efter vederbörande utskotts beprövande överväga i vad mån de i propositionen
framlagda lagförslagen kunna anses vara brådskande och av framstegs
vänlig natur;

2) under alla förhållanden i anledning av propositionen hemställa, att riksdagen
liksom skedde i rättegångsfel ormen förelägges ett idéprogram jämväl
för strafflagens reformering samt att därförinnan ändringar i strafflagen
endast påkallas provisoriskt för brådskande tillfällen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till de vid
propositionen fogade protokollen.

Gällande rätt.

Den svenska straffrättens huvudsakliga bestämmelser örn brottskonkurrens
äro att finna i 4 kap. strafflagen. Där meddelas jämväl sådana föreskrifter
om förening eller förändring av straff, som funnits erforderliga för vissa

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

konkurrensfall. Rörande bötesstraff ha i denna del givits föreskrifter i 2 kap.
strafflagen; hithörande stadganden äro numera upptagna i 1937 års lag om
verkställighet av bötesstraff. Strafflagens konkurrensbestämmelser bestå
alltjämt väsentligen orubbade i det skick de erhöllo vid lagens tillkomst år
1864. De lagar utanför strafflagen, genom vilka införts särskilda former
av straff (ungdomsfängelse) eller skyddsåtgärder som i teknisk mening icke
utgöra straff (tvångsuppfostran, förvaring och internering), innehålla utförliga
bestämmelser även om åtskilliga fall av konkurrens. Dessa regler innebära,
främst av hänsyn till de ifrågavarande behandlingsformernas mer eller
mindre obestämda varaktighet, åtskilliga principiella avvikelser från strafflagens
konkurrensregler. Även i själva strafflagen finnas för särskilda arter
av brott avvikande bestämmelser örn konkurrens.

De talrika brott, för vilka straff är stadgat icke i allmänna strafflagen utan
i särskilda författningar (specialstraffrätten), äro i princip underkastade
strafflagens regler i fråga örn konkurrens. Vissa sådana författningar innehålla
emellertid avvikande bestämmelser. Strafflagen för krigsmakten, som
lämnar en allmän hänvisning till allmänna strafflagens konkurrensregler, innehåller
tillika en speciell reglering av konkurrensspörsmål rörande brott som
beläggas med disciplinstraff.

Strafflagens konkurrensbestämmelser grunda sig på särskiljande av tre
olika former av brottskonkurrens, nämligen idealkonkurrens, realkonkurrens
och fortsatt förbrytelse. Den förstnämnda säges i lagen föreligga, då en handling
innefattar flera brott (4 kap. 1 §). Realkonkurrens åter föreligger, då
någon har förövat flera brottsliga handlingar och de ej till varandra stå i det
sammanhang, att de innefatta fortsättning av en och samma förbrytelse, utan
äro, var för sig, att hänföra till särskilda brott (2 §). Innebörden av att flera
brottsliga handlingar utgöra fortsättning av ett och samma brott (3 §) angles
ej närmare i lagtexten.

Rättsverkan vid idealkonkurrens är absorption: är straffet å ettdera brottet
svårare än å annat, skall det svåraste straffet ådömas; är vartdera brottet
belagt med samma straff, varde det straff ådömt. I båda fallen skall brott
för vilket särskilt straff ej ådömes betraktas såsom försvårande omständighet.
Beträffande rättsverkan vid fortsatt förbrytelse stadgas endast att upprepningen
skall anses såsom försvårande omständighet vid bestämmande av straff
för brottet.

Vid realkonkurrens inträder principiellt kumulation: ändå att brotten äro
av samma slag, skall domstolen utsätta de särskilda straff som bort följa
å varje brott. Ofta skall dock inträda ''förening eller förändring av straff’,
enligt föreskrifter i 4—8 §§, och domstolen har att meddela föreskrift även
härom. Någon gång inträder absorption. Med straffarbete på livstid må
sålunda ej förenas annat frihetsstraff eller bilter. Vid kumulation av flera
frihetsstraff på viss tid kan inträda reduktion, i det att summan ej må överstiga
det svåraste av de straff som utmätts för brotten med mera än två år;
med denna tid må även de i allmänhet gällande maximitiderna av tio år
för straffarbete och två år för fängelse överskridas (2 kap. 3 och 4 §§).

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Fängelse som sammanträffar med straffarbete skall övergå till denna straffart,
och därvid skall på tiden för fängelsestraffet avdragas hälften. Flera
straff av böter kumuleras obegränsat. Likaså kumuleras böter och frihetsstraff.
Vid förvandling av flera bötesstraff skall förvandlingsstraffet bestämmas
efter sammanräknade antalet dagsböter (lagen om verkställighet
av bötesstraff, 14 §; förut strafflagen 2 kap. 12 §). Förvandlingsstraffets
maximum är i sådant fall detsamma som då endast ett bötesstraff förvandlas.
Örn förvandlingsstraff sammanträffar med omedelbart ådömt frihetsstraff,
behandlas det på samma sätt som omedelbart ådömt fängelse.

I 4 kap. strafflagen upptagas regler för två fall som strängt taget icke
innebära sammanträffande av brott. Det ena av dessa avses i 1 § andra
stycket, nämligen det fallet att en handling innefattar brott som i särskilda
avseenden är belagt med olika straff, s. k. kombinativ strafflagskonkurrens.
Även under 4 kap. 3 § torde hänföras vissa fall i vilka ej är fråga örn sammanträffande
av brott. Flera efter varandra följande brottsliga handlingar
kunna nämligen anses ''utgöra fortsättning av ett och samma brott’ men skola
likväl bedömas såsom ett enda brott. Å ett dylikt, s. k. fortsatt brott i inskränkt
mening, skall enligt rådande uppfattning 3 § tillämpas.

Lagens regler örn sammanträffande av brott utgå i första hand från att
den fyrfaldiga brottsligheten blir föremål för dom i ett sammanhang. Emellertid
stadgas ytterligare, i 9 §, att om någon, sedan han dömts till straff för
ett brott, övertygas att förut lia förövat annat brott, straffet skall så bestämmas
som om han på en gång varit lagförd för båda brotten. Å det totala straff
som bestämmes i enlighet härmed skall avräknas vad den dömde redan kan
ha utstått av det förut ådömda straffet. Domstolen har vid lagrummets
tillämpning att beakta ej blott reglerna örn förvandling och reduktion av
straff för reellt konkurrerande brott utan även bestämmelserna örn absorption
vid idealkonkurrens och fortsatt brott. Skulle den senare domstolen ha
varit okunnig om den tidigare domen, har enligt 13 § verkställighetsmyndighet
att förordna om sådan förvandling eller reduktion av straff som skall
inträda jämlikt reglerna örn realkonkurrens, däremot icke att anordna tilllämpning
av 1 eller 3 §.

I 10 § givas bestämmelser om s. k. sammanträffande av straff. Därest
någon efter det han dömts till straff men innan straffet till fullo verkställts
ånyo förövar brott, skall det eller de särskilda straff som den dömde sålunda
förskyllt förenas eller sammanläggas med det förut ådömda straffet eller
den vid de nya brottens förövande icke verkställda återstoden därav, under
iakttagande av vad eljest gäller vid realkonkurrens. Sålunda stadgad förvandling
och reduktion av straff skall i första hand föreskrivas av den domstol
som dömer till straff för de senare brotten. Men skulle detta icke ha
iakttagits, skall verkställighetsmyndighet meddela motsvarande föreskrift.

Såsom inledningsvis anmärkts innehåller strafflagen speciella konkurrensregler
beträffande vissa brott. Viktigast bland dessa äro de som förekomma i
20 kap. 8 och 9 §§, angående snatteri och stöld. Har någon å särskilda ställen
eller tider förövat snatteri och går det tillgripnas sammanlagda värde ej över

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

stöldgränsen (trettio kronor), skall den i 4 kap. 3 § för fortsatt förbrytelse
stadgade absorptionen vinna tillämpning även om snatterierna, eller vissa
av dem, icke kunna anses utgöra ''fortsättning av ett och samma brott’. Avse
snatterierna ett sammanlagt värde över trettio kronor, skall den brottslige
straffas för stöld. Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller
inbrott eller sådant brott och snatteri, skall han likaledes städse erhålla ett
enhetligt straff, varvid lagen hänvisar till 4 kap. 3 §. I sådant fall är emellertid
rättsverkan icke absorption, såsom eljest vid fortsatt brott. I stället stadgas
att straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste
fallet bestämda högsta strafftiden (s. k. asperation). — En annan specialregel
om konkurrens möter i 25 kap. 18 §. Här föreskrives att därest
ämbetsbrott enligt 16 eller 17 § — åsidosättande i allmänhet av ämbetsplikt,
uppsåtligen eller av oaktsamhet — tillika innefattar annat brott enligt strafflagen,
reglerna för realkonkurrens skola tillämpas

Förslagets tillkomst ro. m.

År 1903 anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om utarbetande och föreläggande
för riksdagen — efter verkställd undersökning om på vad sätt lagstadgandena
om sammanträffande av brott och vad därmed ägde omedelbart
sammanhang lämpligen borde ändras, i syfte att vinna större enkelhet och
ökat tillfälle att avpassa straffet efter brottsligheten i det särskilda fallet —
av förslag till de lagbestämmelser, vartill förhållandena kunde föranleda.

Nämnda riksdagsskrivelse tillkom i anledning av en inom andra kammaren
av herr K. A. Staaff väckt motion, däri huvudsakligen anfördes följande:

Ehuru den svenska strafflagen i dess helhet vöre i behov av en genomgripande
revision, borde en eller annan del därav, vilken vore mera fristående,
kunna utbrytas och underkastas en väl behövlig omarbetning. En sådan fristående
del utgjorde de i 4 kap. strafflagen innehållna reglerna örn sammanträffande
av brott och om förening eller förändring av straff. Dessa regler
stöde ej i det samband med strafflagen i övrigt att lagens system behövde
rubbas genom en revision av dem. Att åter själva dessa regler vöre i behov
av en ganska ingående omgestaltning mötte knappast invändning från sakkunnigt
håll.

Mot det gällande systemet kunde viktiga anmärkningar göras. Det borde
därvid ej förbigås, att lagen själv i fråga örn tjuvnadsbrott gjorde ett undantag
av ofantligt stor praktisk betydelse från sina egna regler om brottskonkurrens.

Mot bestraffningsregeln för idellt konkurrerande brott kunde med något
principiellt berättigande riktas den anmärkningen att det kunde inträffa,
att strafflatituden för det svåraste av brotten icke medgåve den straffhöjning,
som borde äga rum med hänsyn till de andra brotten. Iy denna latitud kunde
svårligen lia bestämts med uppmärksammande av alla förefintliga möjligheter
att jämväl andra helt olikartade brott funnes begångna genom en och samma
handling.

Vida svårare vore dock den anmärkning, vartill reglerna örn reell konkurrens
och fortsatt brott gåve anledning. Strafflagen hade sålunda ej definierat,
vad som menades med fortsatt brott; det hade varit åt doktrinen överlämnat
att fylla denna lucka men erfarenheten visade nogsamt, att den ej lyckats

Första lagutskottets utlåtande Nr 45

härmed. Och det vöre i själva verket ej möjligt att under en begreppsmässigt
giltig formel inbegripa de olika former, varunder det fortsatta brottet
kunde förekomma. Skillnaden mellan reell konkurrens och fortsatt brott
vöre och förbleve alltså ytterst svävande, vilket bekräftades av domstolarnas
ej sällan mycket skiftande domslut i hithörande fall. Den praktiskt väsentligaste
anmärkningen vore att i de fall då man trott sig finna en fast gränslinje
mellan ifrågavarande två konkurrensformer, visade sig mycket ofta en
obehörig skillnad i bedömandet av brottsliga gärningar, vilka till sin natur
ingalunda borde föranleda en dylik skillnad. Så t. ex. hade man ansett att
flera brottsliga handlingar, som riktats mot särskilda personer, skulle bedömas
såsom reellt konkurrerande brott. Härav följde att, örn i ett slagsmål
två eller flera personer förenade sig mot en, skulle straffen för de slag, denne
kunde giva sina motståndare, ovillkorligen sammanläggas, ehuru det vöre naturligast,
att vad han låtit komma sig till last finge bedömas såsom ett helt
och beläggas med ett totalitetsstraff.

Ett särskilt praktiskt skäl att förändra vår lags bestämmelser om brottskonkurrensens
behandling funnes också däruti, att dessa bestämmelser, att
döma efter mångfalden av anmärkningar för fel i ämbetet på grund av oriktig
sammanläggning av straff, syntes vara mycket svårtillämpliga.

Den nyare straffrättsvetenskapen ville utplåna den konstlade skillnaden
antingen mellan samtliga konkurrensformerna eller åtminstone mellan reell
konkurrens och fortsatt brott. Den ville i alla händelser med ett totalitetsstraff
belägga även den i olika yttringar manifesterade brottsligheten. Och
detta totalitetsstraff ville den finna inom en latitud, vidgad utöver de särskilda
förbrytelsernas latituder efter vissa i lagen bestämda grunder. Sålunda menade
man — och helt visst med rätta — skulle uppnås en mycket större möjlighet
att med erforderlig smidighet sätta straffet efter vad brottslingen verkligen
förskyllt. Det vore rättvisare och naturligare att tukta den brottsliga
viljan genom att sammanföra dess yttringar under ett gemensamt bedömande
än genom att först belägga den ena yttringen med ett straffbelopp, så den
andra med ett annat och därefter addera.

Örn man frågade, huruvida sådana regler i praktiken ledde till en lindrigare
eller en strängare straffutmätning, måste svaret bliva, att straffet kunde bliva
lindrigare, men att det också kunde bliva strängare än efter gällande regler.
Det vöre med andra ord icke vare sig en större mildhet eller en större stränghet,
som vore ändamålet med och resultatet av en ändring i föreslagen riktning,
utan det vore en större rättvisa för varje särskilt fall.

Under det straffrättsliga reformarbete, som ägt rum i Sverige under de
senare årtiondena, ha jämväl framlagts förslag om nydaning av konkurrensbestämmelserna.
I det av professorn J. C. W. Thyrén år 1916 avgivna förberedande
utkast till strafflag, allmänna delen, upptogos utförliga bestämmelser
om sammanträffande av brott och örn sammanträffande av straff inbördes
eller av straff och skyddsåtgärd. På grundval av utkastet avgav straff -lagskommissionen år 1923 förslag till strafflag, allmänna delen, vilket i
nämnda ämnen upptog bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämde med
vad i utkastet föreslagits. Rörande innebörden av dessa reformförslag må
här allenast nämnas att de avsågo borttagande av skillnaden mellan olika
konkurrensformer och införande av enhetsstraff.

Såsom ett led i den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 december
1932 igångsatta utredningen angående partiella reformer på strafflagstift -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

ningens område uppdrog dåvarande chefen för justitiedepartementet den 20
mars 1936 åt professorn Ragnar Bergendal att verkställa utredning angående
en reformering av gällande bestämmelser om sammanträffande av brott. Sedermera
förordnades hovrättsassessorn Nils Regner att biträda Bergendal
vid berörda utredning. Såsom resultat av utredningen avgåvo de sakkunniga
den 14 augusti 1937 förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande avbrott
jämte motiv (statens off. utredn. 1937: 24). över förslaget infordrades
yttranden från de allmänna hovrätterna och krigshovrätten — efter hörande,
i den utsträckning det funnes lämpligt, av underlydande häradshövdingar,
rådhusrätter och krigsrätter — ävensom från Överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västernorrlands län. Tillfälle
att avgiva yttrande bereddes styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskal, Sveriges
advokatsamfund samt svenska kriminalistföreningen.

Utlåtanden inkommo från nämnda myndigheter och sammanslutningar
med undantag av styrelsen för svenska kriminalistföreningen. Av hovrätterna
och krigshovrätten överlämnades yttranden från 29 häradshövdingar, 15
rådhusrätter samt 9 krigsrätter. Vissa länsstyrelser bifogade av dem infordrade
yttranden från landsfogdar m. fl.

Sedan de framlagda lagförslagen därefter inom justitiedepartementet gjorts
till föremål för överarbetning, remitterades de den 17 december 1937 till lagrådet,
som avgav utlåtande den 3 mars 1938. Med anledning av erinringar,
som framställdes av lagrådet eller särskilda ledamöter inom detta, vidtogos
sedermera i förslagen vissa redaktionella jämkningar.

Lagförslagens huvudgrunder m. ni.

Vid förslagens remitterande till lagrådet anförde departementschefen:

»Strafflagens allmänna regler om sammanträffande av brott kunna härledas
från en äldre tids straffrättsteori, vilken haft stort inflytande på lagstiftningen
i de flesta länder under förra århundradet. De enligt denna åskådning
utformade lagarna kännetecknas av en mer eller mindre strängt genomförd
skillnad i behandlingen av olika s. k. konkurrensformer. Har någon
begått flera brott genom skilda handlingar, föreligger realkonkurrens, och
huvudregeln är då den att straff ålägges för varje brott, varefter straffen
sammanläggas, örn emellertid mellan de brottsliga handlingarna finnes ett
visst samband, så att de kunna anses utgöra ''fortsättning av ett och samma
brott’, erhåller den brottslige, även örn flera straffbud äro tillämpliga,
endast ett straff och detta får ej överstiga straffmaximum i det strängaste
straffbudet. Samma lindrigare rättsverkan inträder även för det fall att
någon genom en enda handling begått flera brott, då idealkonkurrens säges
föreligga. I länder där dessa eller liknande distinktioner tidigare varit gäl -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

lande ha de numera flerstädes övergivits. Blott ett fåtal lagar, bland dem
den svenska, ha bibehållit systemet i dess ursprungliga, schematiska gestaltning.

Olägenheterna av den gällande ordningen för behandling av brottskonkurrens
ha blivit alltmera påtagliga efter hand som man i teori och praxis frigjort
sig från uppfattningen om straffen såsom vedergällning för brottsliga
handlingar. Särskilt i fråga om reglerna beträffande addition av särskilda
straff vid realkonkurrens är det uppenbart, att de taga föga hänsyn till den
brottsliges person, den mer eller mindre permanenta brottsliga vilja, som
kommit till uttryck genom brotten, och överhuvud hans subjektiva beskaffenhet.
Lagbestämmelserna föranleda vid flerfaldig brottslighet till att det totala
straffet bestämmes efter formella grunder, med åsidosättande av hänsyn
som enligt nutida uppfattning borde ställas i förgrunden. Att direkt stötande
resultat likväl icke torde kunna påvisas i någon större utsträckning
beror säkerligen därpå att domstolarna numera anse sig äga en viss frihet
att avpassa de särskilda straffen med hänsyn till slutresultatet vid sammanläggningen.
I själva verket sker härvid ett allsidigt bedömande av brottslighetens
grad och art samt bestämmande av ett enhetsstraff som är lämpat
därefter. Uppenbart torde dock vara att det icke är lämpligt att överlämna
åt utvecklingen i rättspraxis att råda bot på de missförhållanden som föranledas
av lagbestämmelserna. I vissa, ej alltför sällsynta fall äro med
nuvarande lagbestämmelser orimliga resultat så gott som oundvikliga. Exempel
därpå ha anförts av de sakkunniga bl. a. i fråga om förfalsknings- och
bedrägeribrott, vilka ofta förekomma i serier omfattande ett mycket stort
antal vart för sig obetydliga särskilda brott.

Mot reglerna örn realkonkurrens kunna riktas anmärkningar även av annat
slag än de nu berörda. Det må här ytterligare endast framhållas, att lagens
regel om reduktion av straffen för de konkurrerande brotten, så att summan
ej kommer att med mer än två år överstiga det svåraste av de straff som utmätts
för något av dem, visserligen fyller sin uppgift att vid svåra brott förebygga
de ogynnsamma verkningarna av kumulationsgrundsatsen. Men den
kan också i många fall, då brottens antal är stort, omöjliggöra en tillräckligt
allvarlig bestraffning. Den utredning de sakkunniga förebragt rörande verkningarna
av reduktionsregeln i dess nuvarande utformning förstärker intrycket
att den gällande ordningen föga svarar mot vår tids anspråk på strafflagstiftningen.

Av det förut sagda framgår att det svenska konkurrenssystemet utmärkes
av en högst betydande olikhet i behandlingen av å ena sidan realkonkurrens
och å den andra idealkonkurrens och fortsatt förbrytelse. Vid de båda senare
konkurrenstyperna bestraffas brotten gemensamt inom straffskalan för
det svåraste brottet. Brottsflerheten beaktas blott såsom en försvårande omständighet.
Man torde kunna påstå att dessa föreskrifter i vanliga fall medgiva
straffets bestämmande under beaktande av alla omständigheter som i de
särskilda fallen kunna vara av betydelse. Det gäller dock icke alltid. Begränsningen
till straffskalan för det enkla brottet kan sålunda utgöra hin -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

der för en tillräckligt kraftig straffreaktion mot vanemässig eller yrkesmässig
brottslighet, då denna tagit sig uttryck i en serie brottsliga handlingar som
enligt gällande rätt äro atl betrakta såsom fortsatt förbrytelse. Till den vaneoch
yrkesmässiga brottsligheten har föga hänsyn tagits vid fastställandet av
straffsatserna i strafflagens speciella delar, och det är därför desto mera angeläget
att den vinner beaktande i nu förevarande del av lagen.

Den anmärkta olikheten i fråga om rättsverkan, som föreligger mellan
realkonkurrens och de övriga konkurrenstyperna, framstår i praktiken ofta
såsom helt grundlös. Det är icke säkert att den som begått ett flertal brottsliga
handlingar, vilka exempelvis på grund av ringa tidsavstånd sinsemellan
eller därför att de haft ett och samma objekt äro att anse såsom fortsatt förbrytelse,
bör erhålla lindrigare straff än den som begått liknande brott utan
något sådant samband som konstituerar fortsatt förbrytelse. Tvärtom kan det
ibland vara anledning att ingripa kraftigare mot den förre än mot den senare,
om man ser till brottslingens viljebeskaffenhet och samhällsfarlighet. Vidare
förekomma fall av idealkonkurrens som äro så likartade med fall av
realkonkurrens, att någon grund icke kan påvisas för en sådan skillnad i det
straffrättsliga bedömandet som lagen för närvarande påbjuder.

Till vad nu sagts om det nuvarande systemets brister kommer, att gränsdragningen
mellan de skilda konkurrensformerna ingalunda är klar enligt de
gällande bestämmelserna. Lagen innehåller sålunda ingenting örn den närmare
innebörden av att flera brottsliga handlingar utgöra fortsättning av ett
och samma brott. På grundval av praxis och rättsvetenskapliga utredningar
kunna väl vissa normer anses uppdragna, vilka gemenligen följas av domstolarna.
Men osäkerheten är dock mycket stor på detta område. Vad angår
gränsen mellan realkonkurrens och fortsatt förbrytelse synes denna osäkerhet
under senare tid snarast ha ökats, detta i följd av att särskilt överrätterna
visat benägenhet att i större utsträckning än tidigare tillämpa de mildare
reglerna om fortsatt förbrytelse. Olägenheterna av en sådan bristande
enhetlighet i rättstillämpningen äro påtagliga i betraktande av att rättsverkan
i det särskilda fallet kan röna stor inverkan av vilken ståndpunkt som
intages. Som en betydande olägenhet mäste dessutom anses att domstolarna
i hög grad betungas av dessa avgöranden. Överhuvud taget ställas domstolarna,
i de synnerligen talrika fall då tillämpning av konkurrensreglerna förekommer,
inför tolkningssvårigheter som mången gång vålla ett tidsödande
och för rättsvården onödigt arbete.

Vad nu anförts gentemot gällande ordning för brottskonkurrensens behandling
leder till den ståndpunkten att strafflagens konkurrensbestämmelser
böra ersättas med enhetliga regler. Detta har också föreslagits av de
sakkunniga. Förslagets grundtanke är, att ett gemensamt straff skall åläggas
då flera av en och samme person begångna brott samtidigt förekomma
till bedömande. Maximum för detta straff kommer att motsvara det högsta
straff som enligt gällande regler kan uppnås i fall av realkonkurrens.»

Förslagets huvudgrunder innefattas i 1 och 2 §§ av 4 kap. strafflagen i dess
föreslagna nya lydelse.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Principen om enhetsstraff är, beträffande straff i allmän straffart, uttalad
i 1 S: om någon skall dömas för flera brott, skall ett gemensamt straff ådömas
evad brotten begåtts genom samma handling eller genom skilda handlingar.
I fråga örn särskilda straff för ämbetsmän (avsättning från allmän
befattning eller mistning därav på viss tid) gives en motsvarande föreskrift
i 7 §. Genom dessa bestämmelser ersättas de nuvarande stadgandena i 4 kap.
1 § 1 morn., 2 § och 3 §.

Såsom undantag från regeln om gemensamt straff stadgas i 1 § att för
brott som finnes förskylla böter må bötesstraffet ådömas jämte straff för
övriga brott, örn särskilda skäl därtill föranleda. Enligt bestämmelser, som
föreslås skola intagas i 1931 års särskilda böteslag, skall sådant särskilt bötesstraff
alltid ådömas i fråga om brott som finnes förskylla normerade böter
eller böter som enligt särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.
I övrigt skall enhetsstraff komma till användning även i fråga om förseelser
som i och för sig skulle lia förskyllt endast böter.

Såsom allmän regel i fråga om enhetsstraffets utmätande skall enligt 2 §
gälla att straffet bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag stadgade
straffsatserna. Härtill ansluta sig särskilda föreskrifter rörande straffets
maximum och minimum.

Beträffande enhetsstraffets maximum föreslås att straffet i den svåraste
tillämpliga straffarten må höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta
högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid dock skola gälla
vissa begränsningar.

I fråga om frihetsstraff på viss tid har sålunda föreslagits, att det svåraste
av de högsta straffen ej må överskridas med mer än två år. Denna föreskrift,
som ansetts påkallad för undvikande av alltför höga straff, motsvarar, på
sätt förut angivts, i visst hänseende den nuvarande regeln om reduktion av
straff för reellt konkurrerande brott. Liksom denna leder den föreslagna regeln
till en högsta gräns av tolv år för straffarbete på viss tid och fyra år
för fängelse.

Även beträffande bötesstraff såsom gemensamt straff har maximering funnits
erforderlig. Regeln härom, som ej äger motsvarighet i gällande rätt,
innehåller att enhetsstraffet ej må överstiga etthundraåttio dagsböter eller, i
fråga om böter omedelbart i penningar, femhundra kronor. Dessa siffror ha
bestämts under beaktande bland annat av önskemålet att möjliggöra en lämplig
nomi för förvandling av böter till fängelse.

Örn minimum för gemensamt straff föreskrives i 2 § att straffet ej må understiga
det svåraste av de för brotten utsatta lägsta straffen. Vid den jämförelse
mellan olika straffarter som kräves vid tillämpning av stadgandet
skola iakttagas bestämmelserna i 2 kap. 1 § strafflagen, enligt vilka straffarbete
skall anses svårare än fängelse och sistnämnda straffart svårare än
böter. Rörande förhållandet mellan dagsböter och böter omedelbart i penningar
föreskrives att dagsböter skola ådömas, om sådant bötesstraff är stadgat
för något av brotten.

Nu nämnda föreskrifter beträffande maximum och minimum för gemen -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

samt straff kompletteras med vissa bestämmelser i 6 § om de normer efter
vilka straff i en straffart skola jämföras med straff i annan straffart.

I gällande lag 4 kap. 9 och 10 §§ givas, som förut omnämnts, särskilda
föreskrifter dels rörande bestraffningen av sammanträffande brott då de bliva
föremål för olika lagföringar och dels om s. k. sammanträffande av straff.
I förslaget upptagas i 4 kap. 3 § rörande dessa frågor stadganden, vilka i åtskilliga
hänseenden skilja sig från de nuvarande. Föreskriften i nuvarande
9 § — att den som dömts för ett brott och därefter övertygas om annat brott,
som han begått före domen, skall dömas såsom om han på en gång varit för
brotten lagförd — har sålunda modifierats beträffande tillämplighetsområdet.
Å ena sidan har regeln begränsats på det sätt att den icke gäller då båda eller
ettdera av brotten endast förskyller bötesstraff. Å andra sidan föreslås att
regeln skall avse även fall då det nyupptäckta brottet förövats efter den första
domen men före börjad verkställighet av det därigenom ålagda straffet. Härigenom
kommer det föreslagna stadgandet att ersätta ej blott nuvarande 9 §
utan även viss del av 10 §. I fråga örn brott, som förövats efter det verkställigheten
av straff för annat brott börjat men innan densamma slutat, innehåller
förslaget ej någon motsvarighet till gällande 10 §.

Om av någon anledning tillämpning av 3 § i förslaget ej kommit till stånd
i samband med lagföringen för det nya eller nyupptäckta brottet, skall enligt
4 § rättelse ske på verkställighetsstadiet genom förening av straffen till gemensamt
straff. Även i vissa andra fall skall i samband med verkställigheten
inträda förändring av straff. Om straffarbets- och fängelsestraff på
en gång förekomma till verkställighet skall sålunda fängelse övergå till straffarbete.
Är någon dömd till straffarbete på livstid förfaller annat frihetsstraff
samt böter som han tillika förskyllt. Beslut om förening av straff skall såsom
innebärande straffmätning ankomma å domstol men eljest erforderliga
förordnanden skola meddelas av länsstyrelse.

Enligt 4 kap. 7 § skola de föreslagna bestämmelserna om gemensamt straff
i tillämpliga delar gälla där någon för flera brott i samma befattning förskyllt
avsättning från befattningen eller mistning därav på viss tid. I andra
fall skall sådant straff ådömas särskilt.

De ändringar som föreslagits beträffande 4 kap. strafflagen ha befunnits
böra föranleda omarbetning eller jämkning även av strafflagens övriga konkurrensregler
ävensom av konkurrensbestämmelserna i ett flertal lagar utanför
strafflagens område. Bland dessa må särskilt nämnas strafflagen för
krigsmakten, vars speciella konkurrensregler underkastas en genomgripande
revision. Konkurrensreglernas omarbetning har föranlett ändringsförslag beträffande
10 kap. 21 § rättegångsbalken.

Utöver sådana följdändringar lia föreslagits vissa andra ändringar i nuvarande
stadganden örn brottskonkurrens. Konkurrensreglerna i lagarna om
ungdomsfängelse och örn tvangsuppfostran lia salunda omarbetats och biagts
i närmare överensstämmelse nied den senare antagna lagen örn förvaring och
internering i säkerhetsanstalt.

Rörande innebörden av nu omnämnda ändringsförslag får utskottet hän -

30 Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

visa till de sakkunnigas betänkande och de vid propositionen fogade protokollen.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1939. dock
göres undantag beträffande ändringarna i lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt, vilken lag förutsättes icke komma att träda i tillämpning
förrän efter sagda dag.

Inom lagrådet uttalade tre ledamöter att övervägande skäl syntes tala för
att de remitterade förslagen icke för närvarande förelädes riksdagen. Till
stöd härför anfördes följande:

»När 1903 års riksdag hos Kungl. Majit anhöll örn undersökning på vad
sätt lagstiftningen om sammanträffande av brott lämpligen borde ändras »i
syfte att vinna större enkelhet och ökat tillfälle att avpassa straffet efter
brottsligheten i det särskilda fallet», kvarstod 1864 års strafflag i sin allmänna
del ännu i allt väsentligt orubbad. Förhållandena äro numera i mångt och
mycket ändrade. För de svårare brottens bestraffning är ej längre rättskipningen
hänvisad till de vanliga tidsbestämda frihetsstraffen allena. Beträffande
stora grupper av lagöverträdare erbjudas andra former — tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse och internering —, den villkorliga domen har införts och vunnit
en vidsträckt användning, och på straffverkställighetens område har den
villkorliga frigivningen blivit en faktor av största betydelse. En sådan utveckling
låter tydligen det svårlösta spörsmålet om en reformering av konkurrensbestämmelserna
från vissa sidor framstå i en annan belysning än
tillförne.

Det sätt, varpå strafflagen behandlar brottskonkurrensen, har länge varit
föremål för stark kritik. På sina håll synes man vara benägen att betrakta
bristfälligheten av det gällande systemet såsom nära nog axiomatisk, och
i starka färger framställas ej sällan dess olägenheter. Fortfarande röra sig
anmärkningarna väsentligen kring samma punkter, som för trettiofem år sedan
framhöllos av riksdagen: lagbestämmelsernas alltför invecklade beskaffenhet
och den stelhet hos bestraffningsreglerna, vilken i enskilda fall kan
lägga hinder för en skälig avvägning av straffmåttet. För dessa svårigheter
vill det nu föreliggande förslaget råda bot genom att i samtliga konkurrenssituationer
låta komma till användning ett enhetsstraff, vilket, om
än icke obundet av lagstadgade gränser, dock inom dessa skulle tillstädja
en friare prövning än som för närvarande kan äga rum.

Såvitt angår de egentliga konkurrensreglerna, knyter sig det huvudsakliga
intresset till den nuvarande åtskillnaden mellan realkonkurrens och
fortsatt brott. I denna gränsdragning, vilken länge ansågs böra skarpt genomföras,
torde man städse ha funnit systemets svagaste punkt, den mest
framträdande yttringen av en schematisering, som kan vara till hinder för
att omständigheterna i det enskilda fallet vinna allsidigt och tillbörligt beaktande.
Härvid är måhända ej annat att erinra — detta dock viktigt nog,
när det gäller att klarlägga hur lagen verkar i den praktiska tillämpningen
— än att en dylik uppfattning numera måste anses i alltför hög grad utgå
från ett övervägande abstrakt bedömande. Lagens avfattning har här lärn -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

nät ringa ledning; uttrycket »att flera brottsliga handlingar utgöra fortsättning
av ett och samma brott» är, såsom anmärktes av motionären vid 1903
års riksdag, »tydligen ej någon definition utan endast en omskrivning». Men
i denna obestämdhet hos lagbuden har legat möjligheten till att i rättspraxis
kunnat alltmer göra sig gällande en friare tolkning än den som under ett
tidigare skede var den vanliga. Obestridligt torde vara att på denna väg en
av systemets mest överklagade verkningar — de stundom alltför stränga resultat,
som följde av att brottsfallen i större utsträckning än nu behandlades
såsom realkonkurrens och icke såsom fortsatt brott -—- blivit i betydande mån
utjämnad. Huruvida i sådana fall, där fortfarande reglerna för realkonkurrens
anses äga tillämpning, en övergång till enhetsstraff i överensstämmelse
med förslaget skulle leda till mindre stränga resultat, kan naturligt nog icke
med säkerhet bedömas, men det synes icke sannolikt, att just i d e s s a fall
någon mer avsevärd förändring skulle komma att följa eller i allmänhet bör
följa. För övrigt har den nyligen genomförda, tämligen omfattande revisionen
av straffskalorna varit ägnad att minska riskerna för att kumulationsprincipen
vid realkonkurrens skall framtvinga alltför höga straffmått.
När uppmärksamheten särskilt riktas å denna sida av den gällande ordningen,
bör ej heller lämnas obeaktat, att det område, där frihetsstraffens långvarighet
i synnerhet ingav betänklighet, nämligen ungdomsbrottsligheten, är
underkastat sina egna regler, likasom att beträffande de längre frihetsstraffen
över huvud verkningarna regelmässigt kunna mildras genom villkorlig frigivning.

Under utredningen i ärendet har starkt framhållits, att örn den nuvarande
ordningen i några fall medför en större stränghet än ömkligt är, så kan i åtskilliga
andra fall ej undvikas att resultatet blir ett lindrigare bedömande av
konkurrerande brott än som är skäligt och lämpligt. Huruvida i praktiken
försports några större olägenheter i det senare hänseendet, kan här icke upptagas
till närmare undersökning. Måhända har i viss mån så varit förhållandet
i fråga om några slag av förmögenhetsbrott, särskilt de svårare formerna
av bedrägeri. Beträffande dylika brott ha dock under fjolåret straffskalorna
ombildats i skärpande riktning och därmed lämnats möjlighet att
även i konkurrensfall låta strängare straff inträda än förut kunde ske. I
liknande sammanhang har stundom talats även örn »vaneförbrytare». Emot
de mer utpräglade återfallsförbrytarna riktar sig emellertid en nyss antagen
lagstiftning, vilken icke lärer kunna sägas brista i stränghet, och ytterligare
åtgärder torde åtminstone för närvarande knappast vara påkallade. Oavsett
i övrigt vilket berättigande må tillkomma ett önskemål att möjliggöra
strängare bestraffning i vissa konkurrensfall, måste det betvivlas, att införandet
av enhetsstraff skall i stort sett visa sig ägnat att leda en utveckling åt
det sålunda antydda hållet. Utmätandet av dylikt straff kommer med stor
sannolikhet att ske efter väsentligen samma linjer som följas i fråga örn övriga
straff och alltså i enlighet med den genomgående tendensen i vår straffrättskipning
som oftast hålla sig tämligen nära det lägsta medgivna straffmåttet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Strafflagens nuvarande bestämmelser rörande förening eller förändring
av straff i vissa konkurrenssituationer äro av ganska invecklad karaktär och
önskvärdheten av en förenkling är påtaglig. Möjligen äga från denna synpunkt
motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget ett visst om
också icke alltför starkt betonat företräde. Deras nära samband med huvudreglerna
rörande brottskonkurrensen utesluter emellertid, att de skulle kunna
upptagas till behandling annorledes än gemensamt med dessa.

De erinringar, vilka här i korthet anknutits till det föreliggande förslaget,
innebära icke, att de gällande lagreglerna i detta ämne uppfattas såsom i och
för sig tillfredsställande, och i all synnerhet icke, att de anses vara av beskaffenhet
att böra bibehållas i en efter hand moderniserad straffrätt. Utan
gensägelse kunna emot den teoretiska konstruktion, på vilken de vila, riktas
befogade anmärkningar, och de utgöra icke i sina huvudpunkter en lagstiftning,
som alltigenom med klarhet och fullständighet utreder sitt ämne.
Vad sålunda brister kan otvivelaktigt icke avhjälpas på annat sätt än genom
övergång till en ny metod för brottskonkurrensens behandling. Även om detta
skäl för en reform ingalunda underskattas, kan likväl denna lagstiftnings ersättande
med en ny icke för närvarande betecknas såsom någon trängande
åtgärd. I tillämpningen, vilken numera på de förut något osäkra punkterna
icke torde sakna stadga, erbjuda de ofta klandrade bestämmelserna näppeligen
så betydande svårigheter som stundom uppgivits. Den praxis, som under
rättsutvecklingens gång kunnat grundas på dem, har -— jämsides med att
reformer på andra straffrättens områden fått utöva sina verkningar — varit
ägnad att låta systemet i viss mån framstå mindre ofördelaktigt än som ibland
skett i kritisk belysning.

Grundtanken i det förslag, som nu skulle sättas i den gällande lagstiftningens
ställe, är helt visst tilltalande, i varje fall från teoretisk synpunkt. Likväl
synes med förslagets genomförande icke i allo ernås vad som förväntats
av en reform på detta område. I fråga om lättfattlighet och överskådlighet i
den formella avfattningen torde den nya lagstiftningen knappast bliva den
nuvarande synnerligt överlägsen. Om den förenkling, som härvidlag städse
ansetts eftersträvansvärd, icke kunnat i högre grad vinnas, lärer dock orsaken
till stor del ligga i själva ämnets ganska invecklade natur. Bidragande härtill
har ock varit, att det visat sig icke möjligt eller lämpligt att, såsom stundom
skett i främmande lagstiftning, avstå från vissa närmare regler till ledning
för domstolens avgörande vid användningen av enhetsstraff. Vad detta straff
angår, vill det synas som örn dess fastställande enligt förslagets bestämmelser,
så framt ej uppgiften löses alltför lättvindigt, knappast i verkligheten
bör komma att ställa sig avsevärt enklare än tillämpningen av de nuvarande
konkurrensreglerna. Att den föreslagna ordningen i och för sig skulle öva något
större inflytande på straffrättskipningens resultat är, såsom redan antytts,
icke att antaga. Fran kriminalpolitisk synpunkt kan förslagets genomförande
alltså icke betecknas såsom en reform av någon större räckvidd. För
domstolsverksamheten är lagstiftningens ställning till de i praktiken talrikt
förekommande konkurrensfallen uppenbarligen av stor betydelse, men be -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

traktad från sådan utgångspunkt blir frågans lösning närmast en angelägenhet
av juridiskt-teknisk natur.

Såsom de framlagda lagtexterna utvisa, kräver den bär avsedda omgestaltningen
av konkurrensreglerna synnerligen omfattande lagändringar. I
fråga om det sätt, på vilket uppgiften blivit efter de valda förutsättningarna
löst i lagtekniskt avseende, har vid den granskning, som nu kunnat äga rum,
föga funnits att erinra. Härvid bör framhållas, att ämnets beskaffenhet och
det starka sammanhanget mellan de olika leden i ett sådant system mäste
bjuda till varsamhet vid övervägande av ändringar på särskilda punkter. Både
med hänsyn till beaktansvärda erinringar av allmännare innebörd, vilka under
den förberedande utredningen framkommit emot förslaget, och för en
grundligare undersökning av åtskilliga viktiga detaljspörsmål skulle dock ett
något större rådrum med den slutliga behandlingen otvivelaktigt ha varit
önskvärt.

Även av andra grunder än den sist antydda torde kunna ifrågasättas, huruvida,
sedan detta lagstiftningsärende så länge fått vila, tidpunkten nu är den
lämpliga för genomförande av förslaget. Under senaste tid har strafflagstiftningen
undergått flera mycket ingripande ändringar. För att nu nämna endast
de i detta sammanhang särskilt framträdande inom straffrättens allmänna
del, må sålunda erinras, att från och med detta år tillämpas de nya
lagarna om ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran, att med ingången av
nästa år begynner utförandet av bötesstraffets ombildning, och att i fråga örn
behandlingen av förminskat tillräkneliga brottslingar och av återfallsförbrytare
ny lag redan är antagen, örn ock tiden för dess ikraftträdande ännu icke
blivit fastställd. En revision av strafflagens konkurrensbestämmelser medför
nu, såsom här kommer till synes i en rad av lagförslag, åtskilliga ingalunda
enbart formella ändringar i dessa viktiga, nyss färdiga delar av den reformerade
strafflagstiftningen. Nära förestående lärer ock vara ny lagstiftning om
den villkorliga domen, vars användning därmed skulle komma att avsevärt
utvidgas. Även denna fråga har sådant samband med konkurrensreglerna, att
dessa sannolikt måste ändras sedan nämnda reform blivit antagen. Att dylika
ofta återkommande rubbningar inom helt nyreglerade centrala delar av straffrätten
lätt nog kunna medföra osäkerhet vid rättstillämpningen och att de
måste starkt pröva domstolarnas förmåga att sammanhålla resultaten av ett
sålunda bedrivet lagstiftningsarbete, lärer icke kunna betvivlas. När straffrättens
ombildning ansetts böra ske genom partiella reformer och förberedelserna
till dessa utföras på skilda händer, kan det näppeligen vara utan
våda för enhetens upprätthållande, om alltför många dylika frågor skola
nära nog samtidigt bringas till lösning. Naturligt blir då att ställa i efterhand
sådana rättssystemets delar, vilka mindre än andra hava en fristående
karaktär. I det läge, vari den raskt fortskridande reformeringen av straffrätten
nu befinner sig, lärer från denna synpunkt med en omarbetning av
konkurrensreglerna lämpligare kunna något anstå.»

I anledning av det nu återgivna yttrandet av tre av lagrådets ledamöter
anförde föredragande departementschefen följande:

Bikung lill riksdagens protokoll IDUS. 9 sand. 1 avd. Nr 45. 3

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

»En partiell strafflagsreform beträffande brottskonkurrensen måste med
nödvändighet åtföljas av vissa ändringar i andra lagar än allmänna strafflagen.
Av de förslag till lagändringar, vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den
17 december 1937 underställdes lagrådets granskning, stå emellertid icke
alla i sådant direkt samband med strafflagsreformen. De ändringar som
föreslagits beträffande de nya lagarna örn ungdomsfängelse, tvångsuppfostran
samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt innefatta sålunda en
översyn av de för dessa lagar specifika konkurrensreglerna i syfte att åvägabringa
inbördes överensstämmelse dem emellan. Det gäller här spörsmål
som, bortsett från en detaljbestämmelse, äro formellt och reellt fristående
från dem som behandlats i strafflagen. Då tre av lagrådets ledamöter, med
hänsyn till befarade olägenheter i rättstillämpningen, uttalat betänkligheter
mot att ändringar vidtagas i dessa nyss färdiga delar av den reformerade
strafflagstiftningen, må först erinras att dessa betänkligheter på grund av
vad nyss sagts icke med fog kunna åberopas till stöd för den meningen att
reformen av allmänna strafflagens konkurrensregler bör anstå. Denna kan
genomföras oberoende av ändringar i de nyss nämnda lagarna, om skäl anses
föreligga mot genomförande av dessa senare ändringar. Ett sådant skäl
skulle vara att de nyligen blivit antagna och att två av dem, nämligen lagarna
om ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, trätt i kraft så sent som den
1 januari 1938. Det synes dock vara av icke ringa vikt att konkurrensreglerna
i dessa varandra närstående lagar givas en ensartad utformning. Den
nu verkställda omarbetningen innebär i huvudsak att lagarna örn ungdomsfängelse
och tvångsuppfostran beträffande konkurrensbestämmelserna
bragts i överensstämmelse med den senare antagna lagen örn förvaring och
internering. Det kan icke gärna vara annat än till gagn för rättsskipningen
att denna översyn vidtages så snart som möjligt. Med den i föreliggande
ändringsförslag förordade dagen för ikraftträdandet, den 1 januari 1939,
lärer för övrigt vinnas den beaktansvärda fördelen att de ändringar som beröra
lagen om förvaring och internering kunna införas i lagen redan innan
den träder i tillämpning.

Vad angår de föreslagna ändringarna i 1937 års lag om verkställighet av
bötesstraff, vilken träder i kraft den 1 januari 1939, må anmärkas att dessa
endast delvis äro en direkt följd av straff lagsändringen. Genom ändringarnas
vidtagande i förevarande sammanhang vinnes samma fördel som nyss
omnämndes beträffande lagen örn förvaring och internering, nämligen att
ändringarna kunna införas före lagens ikraftträdande.

Samma lagrådsledamöter ha beträffande lagstiftningen om villkorlig dom
yttrat, att denna fråga hade sådant samband med konkurrensreglerna att
dessa sannolikt måste ändras sedan en reviderad lagstiftning om villkorlig
dom blivit antagen. En inom departementet företagen undersökning synes
giva vid handen att dessa farhågor äro ogrundade. Det förhåller sig tvärtom
så, att utformningen av lagstadgandena rörande villkorlig dom i vissa delar
röner inverkan av de allmänna konkurrensreglerna. För det fortsatta arbetet
med revisionen av lagstiftningen om villkorlig dom är det därför önskvärt att

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

frågan örn brottskonkurrensens reformering redan nu avgöres. Samma synpunkt
bör anläggas även beträffande andra reformer på straffrättens område,
vilka äro under förberedelse. Sakkunnigutredning pågår för närvarande angående
revision av lagstiftningen om villkorlig frigivning och örn behandlingen
av vissa arbetsskygga. Även dessa lagarbeten äro i vissa delar beroende
av strafflagens konkurrensregler. Om revisionen av de senare uppskjutes,
blir följden blott att ett ökat antal speciallagar måste underkastas omarbetning,
då konkurrenslagstiftningen omsider reformeras. De synpunkter
som inom lagrådet anförts till stöd för uppfattningen att de allmänna konkurrensreglernas
revision lämpligen bör ställas i efterhand synas alltså icke
bärande. I stället tala starka skäl för den motsatta ståndpunkten, att reformen
bör genomföras utan ytterligare dröjsmål.

Med det sagda har icke förnekats att genomförandet av den ifrågavarande
reformen ställer vissa krav på domstolarna vid övergången till den
nya ordningen. Då emellertid straffrätten enligt den uppgjorda planen ombildas
genom partiella reformer, äro dylika gång efter annan uppkommande
svårigheter oundvikliga. Dessa olägenheter bliva givetvis särskilt framträdande
vid en omläggning inom lagstiftningens centrala delar, som måste
medföra rubbningar även på närliggande områden. Det är därför angeläget
att sådana omläggningar ske med tillbörlig planmässighet. Vad i det föregående
anförts torde visa att det ur berörda synpunkt icke bör möta betänkligheter
att revisionen av konkurrensreglerna genomföres genom lagstiftning
som träder i tillämpning den 1 januari 1939. Det har fastmera påvisats att
ett uppskov med reformen skulle öka de speciella praktiska och lagtekniska
svårigheter som under alla förhållanden äro förknippade med dess genomförande
såsom en partiell straffrättsreform.

Det torde här icke behöva närmare utvecklas hurusom en grundlig revision
av gällande konkurrensregler utgör ett nödvändigt led i straffrättens ombildning.
Detta har också vitsordats av de ledamöter av lagrådet vilka funnit
övervägande skäl tala för anstånd med reformen. Samma ledamöter lia emellertid
härtill knutit vissa reflexioner, vilka dels giva uttryck åt den uppfattningen,
att strafflagens nuvarande föreskrifter i ämnet icke äro så bristfälliga att
deras ersättande med nya kan betecknas som någon trängande åtgärd, samt
dels innebära att den nya lagstiftningen icke skulle bliva den nuvarade synnerligt
överlägsen i fråga om enkelhet, lättfattlighet och överskådlighet. Vad
sålunda anförts rörande behovet av reformen står i motsättning till den uppfattning
som gjorts gällande i det stora flertalet av de över sakkunnigförslaget
avgivna yttrandena. I åtskilliga av dessa har framhållits önskvärdheten
av en snar revision av hithörande rättsregler. I anledning» av den inställning
till reformen som kommit till uttryck i de inom lagrådet gjorda uttalandena
torde ytterligare några anmärkningar böra göras.

Det har av de tre lagrådsledamöterna gjorts gällande, att spörsmålet örn
en reformering av konkurrensbestämmelserna numera framstår i en annan
belysning än tillförne, sedan lagstiftning genomförts beträffande tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse, internering samt villkorlig dom och villkorlig fri -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

givning. Det är visserligen riktigt, att de tre förstnämnda ansvarspåfÖfvernäs
genomförande och utvidgning medför att tillämpning av de allmänna
konkurrensreglerna merendels ej behöver ske då sådana ansvarspåföljder
ådömas. Men de fall som härigenom avskiljas äro icke till antalet så betydande
att icke konkurrensreglerna alltjämt bibehålla ett mycket vidsträckt
tillämplighetsområde. För övrigt torde dessa moderna ansvarsformer vara
ägnade att göra ålderdomligheten hos konkurrensreglerna än mera framträdande.
Vad angår lagstiftningen örn villkorlig dom och villkorlig frigivning
torde denna ej ha medfört att konkurrensreglerna förlorat i betydelse.

Det har beträffande gällande konkurrenssystem vidare anförts, att utvecklingen
i rättspraxis varit ägnad att låta systemet framstå mindre ofördelaktigt
än som ibland skett i kritisk belysning. Att vissa av lagen oreglerade
frågor blivit lösta genom ståndpunktstagande i rättstillämpningen är obestridligt.
I fråga örn den egentliga konkurrensen gör sig dock alltjämt en
stor osäkerhet gällande. Härpå ha i sakkunnigbetänkandet anförts många
exempel. Vad speciellt angår gränsdragningen mellan realkonkurrens och
fortsatt brott kan visserligen spåras en utveckling enligt vilken brottsfallen
numera i större utsträckning behandlas efter de lindrigare reglerna om fortsatt
brott. Genom denna utveckling ha otillfredsställande resultat i form
av alltför stränga straff i vissa fall kunnat undvikas, men å andra sidan har,
såsom Svea hovrätt anfört i sitt yttrande över sakkunnigförslaget, osäkerheten
i rättspraxis härigenom snarare tilltagit.

Lagrådets flertal har uttalat tvivelsmål dels huruvida en övergång till enhetsstraff
skulle komma att leda till genomsnittligt mindre stränga resultat
i de fall där reglerna om realkonkurrens för närvarande äga tillämpning, och
dels huruvida enhetsstraffet skulle i stort sett visa sig ägnat att leda utvecklingen
i riktning mot strängare bestraffning i vissa konkurrensfall, där resultatet
av gällande konkurrensregler blir ett lindrigare bedömande än som är
skäligt och lämpligt. För min del kan jag icke finna det befogat att åberopa
dessa synpunkter såsom skäl emot reformens genomförande. Ty, såsom
anfördes redan i den av de tre lagrådsledamöterna omnämnda motionen vid
1903 års riksdag, det är icke i främsta rummet vare sig större mildhet eller
större stränghet som är ändamålet med en lagändring beträffande brottskonkurrensen
utan den större rättvisan för varje särskilt fall. Konkurrensreglerna
skola bereda domaren möjlighet att utmäta ett rättvist straff. Medan
gällande lag obestridligen i åtskilliga konkurrensfall utgör hinder mot
att straffet anpassas efter omständigheterna, kan en sådan erinran icke med
fog riktas mot förslagets regler. I detta sammanhang må även framhållas,
att den nyligen genomförda revisionen av straffskalorna svårligen kan anses
minska behovet av konkurrensreglernas reformering. Hur mycket straffsatserna
för de olika brotten än vidgas, måste kumulationsprincipen vid realkonkurrens
vara ägnad att i vissa fall medföra utmätande av obilligt höga
straff eller användande av olämpliga straffarter.

Man torde icke göra sig skyldig till överdrift genom att påstå att tillämpningen
av det föreslagna systemet med enhetsstraff måste i alla vanliga fall

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

ställa sig synnerligen enkel. Att mera invecklade spörsmål stundom måste
uppkomma ligger i sakens natur. Det har icke gjorts gällande att ett annat
system skulle innebära större möjligheter till förenkling av lagstadgandena
än det valda, icke heller att man med enhetsstraffet såsom huvudregel lämpligen
kunnat göra lagreglerna överskådligare och lättfattligare än som skett.
En ytterligare förenkling skulle ha kunnat uppnås blott på fullständighetens
bekostnad; man skulle då lia avstått från att meddela närmare föreskrifter
annat än för normalfallen, medan de mindre vanliga fallen lämnades oreglerade.
Det skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med i vårt land
hävdvunna lagstiftningsprinciper att i den utsträckning som skett i vissa utländska
lagar överlämna lösningen av dessa spörsmål åt rättstillämpningen.»

I motionen anföres följande:

»I propositionen nr 191 har framlagts åtskilliga förslag i strafflagstiftningen
m. m. Det gäller här ändrad lydelse i vissa delar av 13 olika lagar.
Även i andra propositioner har i år liksom även tidigare framlagts förslag
till ny lag i detaljer av straffrätten.

Strafflagen är en gammal lag tillkommen 1864. Det är tydligt att den nu
skall helt omvandlas genom partiella lagstiftningar i smått utan att riksdagen
bringas i tillfälle att för sig få framlagd någon idériktning för vad
tiden kan i de stora huvudsakerna kräva för en omläggning av en så fundamental
rättsordning som strafflagen avser att organisera.

I rättegångsreformen förelädes riksdagen ett idéprogram, och på grundvalen
av vad riksdagen därom beslöt är nu igångsatt utarbetandet av en
ny rättegångsordning. Man skulle då kunna begära, att riksdagen fick andrum
till dess detta förslag i sin helhet framlades. Men årligen föregripes
detta slutliga avgörande genom detaljförslag från regeringens sida, varigenom
riksdagen bindes på förhand vid stadganden utan att kunna se sammanhanget
med det hela. På detta sätt kan visserligen riksdagen lockas att i
blindo promulgera smådelar av en kommande författning och därigenom
nödgas framdeles godtaga såsom en konsekvens större avdelningar, som
kanske i åtskilligt fått en annan formulering, om riksdagen bibehållit sina
möjligheter till en förutsättningslös överblick över avsnittet, utformat i sin
fullständighet.

När det nu gäller strafflagsreformen så undanhålles riksdagen till och
med ett idéprogram och kan således så mycket lättare givetvis oavsiktligt
inlockas i fällor genom förtida beslut örn detaljer här och där utan vägledning
av de stora sammanhangen.

Samtidigt pågå utredningar fortfarande genom ''sakkunnige’. Man har
att vänta förslag örn den ena detaljen efter den andra, utplockade strövis
ur det stora sammanhanget.

Sålunda har också uppdragits åt en professor att utreda frågan att belägga
försök till brott i vidgad omfattning med straff. Detta var en av
professor Thyréns huvudpunkter i hans idéprogram för en straffrättsreform.
Denna idé med ökande av svenska folkets kriminalitet, domstolarnas

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Utskottet.

betungande med mera arbete och ökande av statens utgifter föranledde
opposition från flera håll. Själv gick jag också i härnad därför på olika
vägar. Om regeringen framlägger ett sådant enligt mångas mening onödigt
och i och för sig förkastligt förslag, komma vi många att gå mot detsamma.»

Beträffande de i motionen berörda spörsmål får utskottet hänvisa till en
inom utskottets kansli upprättad promemoria rörande de senaste årens reformarbete
på straffrättens område, vilken promemoria såsom bilaga fogats
till detta utlåtande.

Såsom ett nytt led i straffrättens ombildning genom partiella reformer har
genom förevarande proposition framlagts förslag till en genomgripande revision
av bestämmelserna örn sammanträffande av brott. Av utredningen
framgår att strafflagens nuvarande stadganden i detta ämne, vilka i huvudsak
bestått oförändrade sedan lagens tillkomst 1864 och vila på grunder som
numera måste anses föråldrade, i åtskilliga avseenden äro behäftade med
allvarliga brister. En omarbetning av hithörande rättsregler har därför sedan
länge framstått såsom ett önskemål och utskottet har lika med departementschefen
funnit övervägande skäl tala för att reformen bör genomföras
utan ytterligare dröjsmål.

De principer på vilka förslaget vilar har utskottet funnit riktiga, och har
utskottet beträffande den närmare utformningen av förslaget ej funnit anledning
till erinran.

Med vad ovan anförts torde jämväl lia besvarats det i motionen under 1)
gjorda yrkandet.

Vad angår motionärens yrkande under 2) torde av den genom utskottets
försorg utarbetade promemorian framgå, att även om något allmänt program
för strafflagsreformen icke i proposition förelagts riksdagen, såsom
skedde i fråga om rättegångsreformen, behovet av principiella riktlinjer för
strafflagens reformering ingalunda av statsmakterna förbisetts. Professor
Thyréns under åren 1910—1914 i trenne delar på offentligt uppdrag utgivna
arbete om principerna för en strafflagsreform har i många hänseenden
verkat vägledande under det sista kvartsseklets reformverksamhet på området.
Vad särskilt angår de senaste åren, då takten i det partiella reformarbetet
avsevärt ökats, framgår vidare av promemorian, att vederbörande
chefer för justitiedepartementet i offentliggjorda statsrådsanföranden klarlagt
riktlinjerna för arbetet. Utskottet har icke av motionärens motivering
blivit övertygat, att några väsentliga fördelar härutöver skulle stå att vinna
därigenom att ett idéprogram för strafflagsreformen i dess helhet förelädes
riksdagen för yttrande. Tvärtom är det att befara att ett fixerande genom
riksdagsbeslut av ett detaljerat reformprogram för ett arbete, som enligt
sakens natur måste sträcka sig över en avsevärd tidrymd, och på ett område,
där genom kriminologiens utveckling skarpa meningsbrytningar äga
rum, skulle vara förenat med ej ringa olägenheter. Ett uppskov med reformarbetet
på straffrättens område i avbidan på att ett dylikt allmänt program

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

hunne utarbetas och bliva av riksdagen godkänt skulle säkerligen verka hämmande
på genomförandet av nödiga och nyttiga partiella reformer. Det
partiella reformarbetet ger också riksdagen vida bättre tillfälle att noggrant
pröva de framlagda förslagens detaljer än som är möjligt beträffande
ett mycket omfattande allmänt reformförslag.

Av det anförda framgår att utskottet i likhet med motionären finner det
vara av vikt att under det partiella reformarbetets fortskridande överblicken
över arbetets olika avsnitt bevaras och sammanhanget mellan de skilda
ämneskomplex, varå arbetet successivt inriktas, blir i erforderlig grad uppmärksammat.
Denna uppfattning torde jämväl ligga till grund för dåvarande
departementschefens åtgärd att enligt den 18 juli 1935 erhållet
bemyndigande tillkalla särskilda sakkunniga att, under samverkan med
andra inom departementet pågående utredningar i hithörande frågor, biträda
vid utredning rörande de allmänna principerna för en omläggning av
straffsystemet och samhällets skyddsåtgärder i övrigt mot brottsligheten.
Utskottet förutsätter att, sedan denna utredning slutförts, resultatet kommer
att delgivas riksdagen, när Kungl. Maj:t finner att något blivande
partiellt reformförslag därigenom skulle vinna bättre belysning. Riksdagen
erhåller då tillfälle att, utan att behöva binda sig i fråga om det fortsatta
reformarbetets detaljer, göra de erinringar mot reformprogrammet på det
sålunda begränsade området, vartill riksdagen kan finna anledning. Utskottet
anser emellertid icke att sådana planerade partiella reformer som
exempelvis beträffande villkorlig dom, villkorlig frigivning, lösdrivarlagstiftningen
m. m. böra fördröjas i avbidan på slutförandet av nämnda principutredning.
Frågan om en reform av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser
m. m. får utskottet tillfälle att beröra i annat sammanhang.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.,
samt

B) att motionen nr I: 303, i den mån den ej kan anses
besvarad genom utskottets hemställan under A), icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 maj 1938.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Ewerlöf, Karl A. Karlsson, Emil
Andersson, Verner Andersson, Karl Johan Olsson och Roos;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Lindmark*, Olsson i Mellerud
och Werner i Höjen, fru Gustafson samt herrar Gezelius och Landgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Bilaga.

P. M.

Till grund för de senaste årens reformarbete på straffrättens område ligga
i huvudsak tre initiativ från Kungl. Maj:ts sida.

Programmet av deri 16 december 1932.

Speciella strafflagsreformer.

I konselj den 16 december 1932 anförde chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Schlyter, följande.

»En fullständig strafflagsreform, vilken sedan någon tid ansetts nödig i
vårt liksom i talrika andra länder, är under förberedande genom de utredningsarbeten,
som anförtrotts professorn J. C. W. Thyrén, tidigast genom
Kungl. Maj :ts beslut d. 19 febr. 1909. Efter att hava i ett under åren 1910—
1914 utgivet arbete framlagt principerna för en strafflagsreform, har prof.
Thyrén år 1916 offentliggjort ett förberedande utkast till strafflag, allmänna
delen. På grundvalen härav har en d. 10 mars 1916 tillsatt strafflagskommission
d. 20 febr. 1923 avgivit av motiv åtföljda förslag till strafflag, allmänna
delen, samt till lag angående villkorlig frigivning. Såsom förarbeten till en
ny strafflags speciella del har prof. Thyrén, med början år 1917, avgivit förberedande
utkast till särskilda kapitel i en sådan lag, av vilka det tionde publicerades
i slutet av nästlidet år, liksom de föregående åtföljt av utförliga
motiv m. m.; en ny del är att vänta inom den närmaste tiden,1 och ytterligare
några brottsgrupper återstå att behandla.

Det har funnits angeläget att icke, i avbidan å en genomgripande strafflagsreform,
avstå från att genomföra sådana partiella nydaningar, som lämpligen
kunnat utbrytas till fristående behandling. Sålunda hava kommit till
stånd av särskilda sakkunniga, däribland prof. Thyrén, förberedda lagstiftningsåtgärder
angående dödsstraffets avskaffande (1921), angående nedsättning
i straffen för barnamord och fosterfördrivning (samma år), angående
preskription i brottmål (1926) samt angående förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare och internering av återfallsförbrytare (1927). Vidare har
en djupgående förändring av bötesstraffet åstadkommits genom 1931 års lagstiftning
angående dagsbotssystemet. I vissa av dessa fall hava nya eller ändrade
bestämmelser införts i 1864 års strafflag, i andra fall hava särskilda lagar
antagits.

1 Utkom under 1933.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Enligt min mening är det angeläget att, jämsides med fullföljandet av arbetet
på en helt ny strafflag, fortskrida på de partiella reformernas väg. Sålunda
är den gällande rätten uppenbarligen i vissa punkter så otillfredsställande,
att en förändring därav icke bör uppskjutas längre än nödigt. Vidare
synes det vara av vikt att rörande vissa frågor, som äro föremål för mera djupgående
meningsskiljaktigheter, ett avgörande må kunna träffas redan innan den
större reformen står inför sitt genomförande, enär eljest strider rörande jämförelsevis
mindre betydande spörsmål skulle kunna lägga hinder i vägen för
hela reformarbetets lyckliga utgång. Risken härför bestyrkes till fullo av de
erfarenheter, som på senare tid gjorts i vissa främmande länder, i vilka större
straffrättsliga reformarbeten förelegat till avgörande.

Bland spörsmål, som snarast möjligt torde böra upptagas till behandling,
vill jag, efter samråd med prof. Thyrén, framhålla följande.

Utpressning, i synnerhet medelst hot att angiva eller eljest yppa brottslig
eller på annat sätt förklenlig gärning, som begåtts av den mot vilken utpressningen
riktas, är i svensk rätt i allmänhet icke belagd med straff. Tillämpningen
av vissa straffbestämmelser angående rån, tjuvnad eller rättsstridigt
tvång kan visserligen ifrågakomma i några fall av utpressning, men dessa
omfatta icke den typiska formen av denna förmögenhetskränkning. Vår rätt
företer i denna del en lucka, som är ganska enastående vid jämförelse med
främmande rättssystem. Anledningen härtill kan åtminstone delvis sökas i en
äldre tids föga komplicerade samhällsförhållanden. Härutinnan är dock läget
numera ett annat. Utpressning förekommer med en icke obetydlig frekvens,
i synnerhet i de större städerna, och är ofta uttryck för en synnerlig råhet,
som verkar i högsta grad upprörande, då något fall kommer till allmänhetens
kännedom. Tvivel synes därför ej kunna råda att utpressning bör kriminaliseras
såsom ett svårt förmögenhetsbrott.

För uppnående av nödig effektivitet hos straffbestämmelserna beträffande
utpressning är det av vikt, att dessa icke begränsas till att omfatta endast
fullbordad utpressning utan jämväl utsträckas till försök. Även i vissa andra
fall kräves för ett effektivt skydd mot samhällsfarliga individer, att rättskränkningar
kunna bestraffas redan på försöksstadiet i större utsträckning
än som av den gällande rätten medgives. Enligt denna är nämligen försök
till brott belagt med straff endast i ett mindre antal särskilt angivna fall.
Klart är, att en allmännare kriminalisering av försökshandlingarna bör ifrågasättas
allenast i samband med en mera omfattande strafflagsrevision. Emellertid
torde i ytterligare vissa speciella fall försök till brott kunna redan nu
göras till föremål för separat lagstiftning. Sålunda kräves uppenbarligen
straff för försök till bedrägeri. Vidare bör övervägas bestraffning av försök
till vissa svårare former av tjuvnad och misshandel, därunder inbegripet
jämväl dråp. I detta sammanhang bör erinras därom, att ett omfattande förslag
till ändringar av lagstiftningen beträffande bestraffning av försök till
brott under år 1928 granskades av lagrådet och därefter blev föremål för
omarbetning inom justitiedepartementet. I förevarande punkt finnes alltså
redan ett värdefullt material att tillgå.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

I fråga om straff för förskingring av gods som sålts på avbetalning har jag
redan igångsatt särskild utredning.

En brottsgrupp, beträffande vilken tillämpningen av de gällande strafflagsbestämmelserna
möter stora svårigheter och är föremål för starka meningsskiljaktigheter,
är fosterfördrivning. Trots den osäkerhet, som består
angående förekomsten av hithörande lagöverträdelser, kan det med stor
sannolikhet antagas, att deras antal befinner sig i en stark ökning, vilken
icke ens något så när återspeglas i siffrorna över fällande straffdomar. Det
är icke för mycket sagt, att lagens bud i denna del mångenstädes väsentligen
existerar blott på papperet. Detta förhållande, vars orsaker lära vara att
finna både i ekonomiska omständigheter och i förändrade etiska uppfattningar
hos vidsträckta folklager, är i sig självt otillfredsställande. Det ganska
overksamma straffhotet medför även praktiska vådor, genom att giva
handtag åt utpressning och genom att föranleda betänkliga risker till liv
och hälsa för de havande kvinnor som drivas att överträda lagen. Vid behandlingen
av detta spörsmål, som senast år 1931 var föremål för riksdagens
prövning, bör beaktas resultatet av en utredning angående förekomsten
av aborter, vilken d. 31 dec. 1930 igångsattes av medicinalstyrelsen.

I samband härmed bör även undersökas behovet av en ändring av vissa
bestämmelser angående sedlighetsbrott, med tanke på inskränkning av de
straffbara gärningarnas område. Vissa hithörande straffbud sakna stöd i
den allmänna rättsuppfattningen. De komma också endast sällan till användning,
men själva deras tillvaro är ägnad att öka förekomsten av utpressning.
I andra fall synas väsentliga straffmildringar böra komma under
övervägande.

Så snart tillräcklig erfarenhet vunnits angående den praktiska tillämpningen
av 1931 års lagstiftning angående bötesstraffet med dess genomgripande
nyheter, torde denna böra överses, därvid sådana luckor eller ojämnheter,
som antagligen icke helt kunnat undvikas, böra avhjälpas.

Slutligen bör med anledning av upprepade framställningar från riksdagen
örn utredning rörande en revision av den militära straffrätten undersökas,
huruvida icke erforderliga specialbestämmelser rörande militära förbrytelser
må kunna inarbetas i den allmänna strafflagen och i samband därmed
strafflagen för krigsmakten upphävas.

Det nu angivna, ganska omfattande programmet för partiella straffrättsliga
reformer lär endast efter hand kunna förverkligas. De nödiga utredningsarbetena
böra utföras inom justitiedepartementet, därvid medverkan
av sakkunskap från olika områden, bl. a. det medicinska, torde bliva nödig.
Till en början lär emellertid endast en person nied rättsvetenskaplig sakkunskap
böra anlitas.»

Med stöd av erhållet bemyndigande tillkallade departementschefen samma
dag professor Ragnar Bergendal att inom departementet biträda med verkställande
av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens
område.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

A. Genomförda reformer.

De utredningar, som igångsatts på grundval av eller i anslutning till programmet
av den 16 december 1932, hava i följande hänseenden lett till av
riksdagen godkända reformer:

1. Utpressning.

Genom prop. nr 15 till 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till
bl. a. lag om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen, inom departementet
utarbetat av numera hovrättsrådet M. Heuman, varigenom avsågs att
fylla den lucka i vårt rättssystem, som frånvaron av särskilda straffbestämmelser
i fråga örn utpressning utgjort.

Sedan första lagutskottet i sitt utlåtande nr 68 tillstyrkt propositionen,
blev densamma av riksdagen bifallen.

Lagar i ämnet utfärdades den 15 juni 1934 och trädde i kraft den 1 juli
samma år (S. F. S. nr 304 och 305).

2. Förskingring av avbetalningsgods.

Avbetalningssystemets starka utveckling under senare år har bl. a. medfört
den olägenheten, att personer med svag ekonomi i allt flera fall lockats
att på avbetalning och mot äganderättsförbehåll tillhandla sig obehövliga
eller i varje fall icke absolut erforderliga varor. Örn köparen sedan — såsom
ofta inträffat —- under trycket av starkt penningbehov försäljer det inköpta
men icke slutbetalda godset och därefter ej förmår fullgöra resterande
likvid, har säljaren, eftersom en avyttring under dylika omständigheter
merendels är att betrakta som förskingring, i hot om polisanmälan och
åtal ett effektivt medel att tvinga köparen att dock på ett eller annat sätt
fullgöra de ej sällan mycket betungande kontraktsvillkoren. I och med
att förskingringsbrottet utan inskränkning kom att lyda under allmänt åtal,
blev säljarens ställning särskilt stark, ity att undersökning och eventuell ansvarstalan
utfördes av allmän åklagare, utan kostnad för säljaren och utan
risk för denne att bliva föremål för rekonventionstalan. Att polis- och åklagarmyndigheterna
på dylikt sätt kunde användas för kostnadsfri inkassering
av enskildas fordringar, ej sällan uppkomna genom förkastliga affärsmetoder,
ansågs föga tillfredsställande.

För att rada bot för nu nämnda missförhållande föreslogs i kungl, propositionen
nr 98 till 1934 års riksdag vissa ändringar i 22 kap. strafflagen av
innebörd att förskingring av avbetalningsgods undantogs från allmänt åtal
och endast kunde åtalas av målsägande.

Första lagutskottet förklarade i utlåtande nr 49 sig icke kunna förorda en
dylik inskränkning i den allmänna åtalsrätten.

Kungl. Maj:ts förslag blev emellertid av riksdagen antaget.

Lag i ämnet utfärdades den 11 maj 1934 och trädde i kraft den 1 juli
samma år. (S. F. S. nr 163.)

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

3. Sterilisering av sinnessjuka, sinnesslöa m. fl.

Den 8 mars 1933 uppdrog chefen för justitiedepartementet åt prof. Bergendal
att med biträde av numera hovrättsrådet M Heuman verkställa utredning
angående ifrågasatt steriliseringslagstiftning samt att inkomma med förslag
till lagstiftning i ärendet. Till fullgörande av detta uppdrag avlämnade Bergendal
den 22 juli 1933 betänkande med förslag till lag om sterilisering av
vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning av själsverksamheten
lidande personer (S. o. u. 1933:22).

Förslaget, som alltså icke berörde frågan örn sterilisering av s. k. rättskapabla
personer, överarbetades inom departementet och förelädes därefter
genom proposition nr 103 1934 års riksdag.

Andra lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 26 den framlagda propositionen
och hemställde samtidigt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning 1) under vilka
förhållanden frivillig sterilisering av rättskapabla personer må kunna företagas
samt 2) huruvida och under vilka förhållanden sedlighetsförbrytare ma
kunna underkastas sådant ingrepp, som är ägnat att motverka eller upphäva
deras sjukliga anlag, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningarna
kunde giva anledning (se nedan under 15 och 16). Utskottets
förslag blev av riksdagen bifallet.

Den sålunda antagna lagen om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa
eller andra, som lida av rubbad själsverksamhet, utfärdades den 18 maj 1934
och trädde i kraft den 1 januari 1935. (S. F. S. nr 171).

4. Avskaffande av ställande på framtiden.

Genom proposition nr 5 till 1934 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag
bl. a. om upphävande av 17 kap. 32 § 1 punkten rättegångsbalken, enligt
vilken bestämmelse domstol under vissa omständigheter i stället för att
fria eller fälla en tilltalad kunde »lämna saken till framtiden, då den kan
uppenbar varda».

Första lagutskottet tillstyrkte propositionen i sitt utlåtande nr 3.

Riksdagen godkände utskottets hemställan.

Lag i ämnet utfärdades den 16 februari 1934 och trädde till huvudsaklig
del i kraft samma dag (S. F. S. nr 16).

5. Avskaffande av vissa straffpåföljder.

Den 15 juni 1935 uppdrog chefen för justitiedepartementet åt prof. Bergendal
att utreda frågan örn borttagande ur strafflagen av påföljd enligt 2
kap. 19 § samt påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Sedan
hovrättsassessorn Thomas Munck af Rosenschöld förordnats att jämte Bergendal
biträda vid utredningen, avlämnade Bergendal och Munck af Rosenschöld
den 21 november 1935 en promemoria i ämnet (S. o. u. 1935: 60).

De i promemorian innefattade förslagen örn avskaffande av förevarande
båda påföljder m. m. förelädes efter överarbetning 1936 års riksdag genom
proposition nr 190.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Denna tillstyrktes av första lagutskottet^ dess utlåtande nr 38 och blev
därefter av riksdagen bifallen.

Lagar i ämnet utfärdades den 5 juni 1936 och trädde i kraft den 1 januari
1937 (S. F. S. nr 244—248).

6. Nödvärn m. m.

Med stöd av erhållet bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 11 maj 1934 professor Nils Stjernberg, ordförande, borgmästare
Jakob Pettersson och advokaten friherre Georg Stjernstedt att inom departementet
biträda med utredning för revision av gällande bestämmelser örn nödvärnsrätt.

De sakkunniga avlämnade den 22 december samma år sitt betänkande i
ämnet (S. o. u. 1934: 56).

Sakkunnigförslaget överarbetades inom departementet och förelädes i vissa
delar 1937 års riksdag genom proposition nr 187 (jämför nedan under 7).
Beträffande de egentliga nödvärnsreglerna innefattade propositionen blott en
mindre ändring. Av större räckvidd var en till 5 kap. 12 § fogad tillläggsbestämmelse
av innehåll att i lagen stadgade straffskärpningar vid fall
av död eller kroppsskada såsom s. k. objektivt överskott i regel ej linge tilllämpas
när den olyckliga utgången timat mera av våda än av vållande.

Beträffande hithörande förslags behandling i första lagutskottet och riksdagen
samt lagstiftningen i ämnet hänvisas till vad nedan under 7 anmärkes.

7. Sedlighetsbrotten samt ändringar i straffsatserna för andra särskilda
brott.

Den 15 juni 1935 förordnade Kungl. Maj:t hovrättsassessorn Gunnar Lindskog
att jämte prof. Bergendal biträda vid utredningen angående de partiella
reformer på strafflagstiftningens område, som departementschefen bestämde,
samt uppdrog åt Bergendal och Lindskog att utarbeta förslag till ändringar
i strafflagens speciella del i syfte att bringa strafflatituderna för olika brott
i bättre överensstämmelse med brottens svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning.
Därefter anmodade departementschefen den 6 december 1935 enligt
bemyndigande samma dag överläkaren docenten Torsten Sondén — med vilken
Bergendal och Lindskog tidigare under utredningen samrått — att i egenskap
av sakkunnig deltaga i utredningen, såvitt anginge 18 kap. strafflagen
(sedlighetsbrotten).

Utredningsmännen avgavo den 31 december 1935 en promemoria i ämnet
(S. o. u. 1935: 68).

Det i promemorian innefattade förslaget framlades efter överarbetning genom
proposition nr 187 för 1937 års riksdag. Särskilt genomgripande voro
ändringarna i 18 kapitlet strafflagen (sedlighetsbrotten). Frågan örn den
homosexuella otuktens straffrättsliga behandling ansågs visserligen icke vara
så färdigberedd, att den kunde bringas till avgörande, varför 18 kap. 10 §
lämnades utanför förslaget, men flertalet övriga i kapitlet förut upptagna
otuktsförbrytelser berördes av förslaget, vilket även innefattade straffbeläggande
av vissa tidigare strafflösa otuktsfall. Inom förmögenhetsbrottens örn -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

råde föreslogos vissa ändringar beträffande straffsatserna i 20, 22 och 23
kap. Förutom nedsättning av maximistraffet för andra och tredje resan
kvalificerad stöld märkes, att särskild ytterligare straffhöjning för återfall
utöver tredje resan stöld ej vidare skulle äga rum. Straffet för bedrägeri
skärptes för ordinära fall till lägst fängelse. Beträffande förskingring och
trolöshet mot huvudman höjdes straffskalans maximum till straffarbete i
4 år för fall då omständigheterna äro synnerligen försvårande. I fråga om
konkursförbrytelser nedsattes det ordinära minimum i 23 kap. 1 § från 2 till
ett års straffarbete och skulle straffet enligt 23 kap. 3 §, då omständigheterna
äro synnerligen försvårande, vara straffarbete i högst 2 år, varjämte
straff för oordentlig bokföring, då omständigheterna äro synnerligen mildrande,
avsågs kunna sättas till böter, dock ej under 30 dagsböter. I övrigt
innefattade propositionen bl. a. upphävande av stadgandena om horsbrott
ävensom nedsättning av minimistraffet eller införande av nedsatt straff vid
synnerligen mildrande omständigheter för vissa förfalskningsbrott (12 kap.
1, 2 och 4 §§), mened (13 kap. 1 §) samt våldtäkt (15 kap. 12 och 13 §§). Till
komplettering av de dittillsvarande våldtäktsbestämmelserna föreslogs emellertid
införande av ett nytt stadgande (15 kap. 15 a §), innebärande dels en
utvidgning av det straffbara området och dels en straffskärpning. Straffet
för vållande till annans död skärptes för ordinära fall till fängelse (i högst
ett år). Maximistraffet för misshandel enligt 14 kap. 13 § höjdes till fängelse
i ett år. Det mycket stränga straffet vid kvalificerad förskingring av
ämbetsman (25 kap. 12 §) ändrades i mildrande riktning. Propositionen
upptog jämväl förslag örn viss skärpning av straffet för ocker. (Se även ovan
under 6.)

Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 45, att propositionen
måtte av riksdagen bifallas, samt att riksdagen mätte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit snarast ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till ändrad lagstiftning i fråga om den homosexuella otuktens
straffrättsliga behandling, samt att Kungl Majit snarast ville låta veikställa
utredning angående åvägabringandet av en effektivare lagstiftning mot
ocker samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. (Härom se vidare nedan under 17 och 33.)

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Lagar i ämnet utfärdades den 21 maj 1937 och trädde med visst undantag
'' kraft den 1 juli samma år (S. F. S. 242—245).

8. Fosterfördrivning.

Den 24 september 1934 beslöt Kungl. Majit tillsätta en kommitté nied
uppdrag att på grundval av en inom medicinalstyrelsen verkställd utredning
i ämnet utarbeta förslag till lagstiftning om rätt i vissa fall att avbryta havandeskap
ävensom förslag till ändrad lagstiftning örn straff för fosterfördrivning.
Till ordförande i kommittén utsågs dåvarande generaldirektören
och chefen för medicinalstyrelsen Nils Hellström.

På därom gjord framställning erhöll kommittén bemyndigande att (iver
preliminära författningsförslag jämte motiv låta införskaffa yttranden från

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

de myndigheter och sammanslutningar kommittén kunde finna erforderligt.
Efter det sådana preliminära förslag med tillhörande allmän och speciell
motivering upprättats, remitterades desamma till ett flertal myndigheter och
sammanslutningar. De inkomna yttrandena jämte berörda förslag befordrades
till trycket (S. o. u. 1935: 13).

Kommitténs slutliga betänkande avgavs den 4 maj 1935 (S. o. u. 1935: 15).

Sedan lagrådet yttrat sig över de i betänkandet framlagda författningsförslagen,
avgav den 29 januari 1937 även befolkningskommissionen utlåtande
i vissa delar i frågan (S. o. u. 1937:6).

Genom proposition nr 136 till 1938 års riksdag har Kungl. Maj:t slutligen
framlagt proposition med förslag till lag om avbrytande av havandeskap
m. m. Förslaget innebär till en början, att abortframkadning på
medicinska skäl, vilken redan nu på grund av allmänna rättsgrundsatser
är tillåten, göres till föremål för viss reglering. Vidare medgives avbrytande
av havandeskap på humanitära och eugeniska indikationer. Beträffande
fosterfördrivning på sociala grunder ansåg den i ärendet tillkallade
kommittén, att abort i sådana fall under vissa närmare angivna villkor borde
vara tillåten. Enligt propositionen skall emellertid, i likhet med vad som
föreslagits av lagrådet och befolkningskommissionen, abortframkallning i
förevarande hänseende vara medgiven allenast vid blandat medicinsk-social
indikation (utsläpade mödrar och liknande fall) men däremot icke vid rent
sociala indikationer (ekonomisk nöd, »social vanära» och dylikt).

Första lagutskottet har i sitt utlåtande nr 42 tillstyrkt propositionen.

9. Preventivmedel.

Enligt erhållet bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 11 maj 1934 generaldirektören Nils Hellström, ordförande, samt överläkaren
docenten Karl Marcus och advokaten jur. dr Karl Hingård att såsom
sakkunniga inom departementet biträda med revision av 18 kap. 13 §
strafflagen, vars andra stycke, den s. k. preventivlagen, i viss omfattning förbjuder
utbjudande till salu av preventivmedel samt förledande till användning
av sådana medel eller meddelande av anvisning örn sättet för deras begagnande.

De sakkunniga avlämnade sitt betänkande den 13 december samma år
(S. o. u. 1934:50).

Jämväl över detta förslag har befolkningskommissionen avgivit ett till
trycket befordrat utlåtande, dagtecknat den 4 december 1936 (S. o. u.
1936:51).

Genom proposition nr 146 har förslag i ämnet förelagts 1938 års riksdag.

1 propositionen föreslås, att bestämmelserna i strafflagens 18 kap. 13 §

2 mom. upphävas och att i samband härmed handeln med preventivmedel
regleras genom särskilda bestämmelser utanför strafflagens område. Vidare
framlägges i propositionen förslag om bestämmelser angående fosterdrivande
medel.

Propositionen har tillstyrkts av första lagutskottet i dess utlåtande nr 43.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

10. Sammanträffande av brott.

Den 20 mars 1936 uppdrog chefen för justitiedepartementet åt Bergendal
att verkställa utredning angående en reformering av gällande bestämmelser
om sammanträffande av brott. Härefter förordnades den 8 januari 1937
hovrättsassessorn N. Regner att biträda Bergendal vid nämnda utredning.

De sakkunniga avlämnade den 14 augusti 1937 förslag till ändrad lagstiftning
på området (S. o. u. 1937: 24).

Genom proposition nr 191 har de sakkunnigas förslag efter överarbetning
framlagts för 1938 års riksdag.

Den grundläggande nyheten i förslaget är, att vid flerfaldig brottslighet
i regel skall utmätas endast ett straff, gemensamt för samtliga brott, vartill
vederbörande finnes skyldig. Maximum för sådant straff överensstämmer i
huvudsak med det högsta straff, som för närvarande är möjligt vid s. k.
realkonkurrens.

Propositionen har tillstyrkts av första lagutskottet i dess utlåtande nr 45,
vartill denna promemoria är fogad såsom bilaga.

11. Åkarpslagen.

Genom proposition nr 237 till 1938 års riksdag har Kungl. Majit, efter en
utredning av prof. Bergendal (jfr nedan under 18), framlagt förslag örn upphävande
av 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen, vilket lagrum — den s. k.
åkarpslagen — straffbelägger försök att, på sätt i lagrummets första stycke
angives, tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att
återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete.

Första lagutskottet har i sitt utlåtande nr 39 tillstyrkt propositionen.

Utan samband med programmet av den 16 december 1932 hava bl. a.
följande lagändringar, berörande den speciella straffrätten, genomförts,
nämligen angående

12. Straff skydd för parter och vittnen (se andra lagutskottet 1935 nr 31),

13. Åtgärder mot viss statsfientlig verksamhet (se första lagutskottet 1936
nr 48).

B. Återstående reformfrågor.

Följande reformfrågor, avsedda i programmet av den 16 december 1932
eller därmed sammanhängande, hava ännu ej föranlett lagstiftningsåtgärder.

14. Revisionen av den militära straffrätten.

Enligt bemyndigande den 22 mars 1935 tillkallade chefen för justitiedepartementet
numera justitierådet R. Gyllenswärd, häradshövdingen G. Lindstedt
och professor F. Wetter att jämte byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet
C. G. Hellquist verkställa utredning rörande revision av
strafflagen för krigsmakten.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 1 avd. Nr 45.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Gyllenswärd överlämnade enligt erhållet särskilt uppdrag den 30 september
1935 en promemoria rörande behovet av ändrade regler om utövningen
av militära befälhavares disciplinära bestraffningsrätt; Lindstedt, Wetter och
Hellquist avgåvo samma dag utlåtande rörande riktlinjer för revision av
strafflagen för krigsmakten.

Den 22 maj 1936 bemyndigades chefen för justitiedepartementet att tillkalla
högst fyra sakkunniga att verkställa fortsatt utredning och avgiva förslag
angående revision av strafflagen för krigsmakten.

Enligt sistnämnda bemyndigande har hittills tillkallats endast Hellquist,
vilken i september 1936 påbörjat arbetet men på grund av andra uppdrag
gjort upprepade avbrott i detsamma.

15. Kastrering av sedlighets förbry tore.

I anledning av riksdagens ovan under 3 omförmälda skrivelse förordnade
chefen för justitiedepartementet den 15 juni 1935, att det prof. Bergendal
givna utredningsuppdraget beträffande partiella reformer på strafflagstiftningens
område skulle omfatta frågan om lagstiftning om kastrering av vissa
sedlighetsförbrytare, vid vilken del av utredningen jämväl skulle biträda
numera hovrättsrådet M. Heuman. Utredningsarbetet vilar.

16. Sterilisering av rättskapabla.

I anledning av riksdagens ovan under 3 omförmälda skrivelse anbefallde
Kungl. Majit den 29 november 1935 befolkningskommissionen att verkställa
och till justitiedepartementet inkomma med utredning under vilka förhållanden
frivillig sterilisering av rättskapabla personer kunde företagas.

Kommissionen avlämnade den 19 oktober 1936 ett betänkande i ämnet
(S. o. u. 1936: 46). Betänkandet innehåller förslag till lagstiftning örn frivillig
sterilisering av rättskapabla personer, d. v. s. sådana som anses äga
förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden. Enligt förslaget må sterilisering
företagas å den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själs verksamheten för framtiden är uppenbart olämplig att
handhava vårdnaden örn sina barn. Likaledes må enligt förslaget, örn anledning
förekommer därtill att någon skall genom arvsanlag på avkomlingar
överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller annan sjukdom eller lyte av
betydenhet, sterilisering företagas å honom. Slutligen är sterilisering enligt
förslaget medgiven där i fråga om man och kvinna, som bildat familj, av hänsyn
till familjens välfärd och förhållandena i övrigt föreligga synnerliga skäl
av varaktig natur till sterilisering av mannen eller kvinnan. I samtliga fall
förutsättes samtycke av den som skall steriliseras. Å sterilisering av enbart
medicinska skäl äger förslaget ej tillämpning. Betänkandet innehåller jämväl
förslag till vissa ändringar i lagstiftningen rörande sterilisering av sinnessjuka
och sinnesslöa (se ovan under 3).

17. Homosexualitetens samhällsfarliga yttringar.

I anledning av riksdagens ovan under 7 omförmälda skrivelse tillkallade
chefen för justitiedepartementet efter erhållet bemyndigande den 29 novem -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

ber 1937 professor emeritus Alfred Petrén att såsom sakkunnig biträda med
utredningen rörande detta spörsmål.

18. Försök till brott.

Enligt chefens för justitiedepartementet förordnande den 1 december 1937
skall det prof. Bergendal anförtrodda uppdraget jämväl omfatta frågan örn
ändrade bestämmelser angående straffbarheten vid försök till brott.

Den sakkunnige har utfört visst förberedande arbete och torde komma att
fullfölja utredningen under hösten 1938.

19. Bötesstraffet.

Den enligt statsrådsyttrandet av den 16 december 1932 planerade allmänna
översynen av 1931 års böteslagstiftning har ej påbörjats (jfr dock nedan
under 23).

II.

Programmet av den 20 april 1934.

Reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens

områden.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anförde i konselj den
20 april 1934 efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet: »I

yttrande till statsrådsprotokollet den 16 december 1932 framhöll jag angelägenheten
av att icke i avbidan på en genomgripande strafflagsreform avstå
från att genomföra sådana partiella nydaningar som lämpligen kunde utbrytas
till fristående behandling, och angav jag vissa spörsmål inom olika områden
av straffrätten som snarast borde upptagas till utredning. För genomförande
av de sålunda ifrågasatta reformerna har inom justitiedepartementet
och under medverkan av olika, jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande nämnda
dag tillkallade sakkunniga utarbetats ett flertal lagförslag, som förelagts innevarande
års riksdag. Den sålunda påbörjade utredningen angående partiella
sträfflagsreforiner fullföljes inom departementet enligt den uppgjorda
planen.

Härutöver har frågan om fortsatt arbete på en allmän strafflagsreform
upptagits till behandling i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria,
vilken under sistlidne februari månad remitterats till vissa myndigheter
och organisationer för yttrande.1 1 denna promemoria förordas strafflagsreformens
uppdelande i ett icke allt för stort antal partier, därvid man
skulle, främst på grundval av professor Tliyréns lagutkast, successivt skrida
till framläggande av lagförslag, som borde vart för sig träda i tillämpning
och vilka först vid arbetets avslutning skulle sammanföras till ett även i formellt
hänseende enhetligt lagverk. Arbetet på en dylik fullständig strafflagsreform
borde i första hand inriktas på förinögenhetsbrotten.

1 Jfr nedan under 33.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Vid sidan om de båda linjer för reformarbetet inom straffrätten, som sålunda
tidigare varit under övervägande, ligger frågan örn en reform av straffverkställigheten
oell fångvården, aktualiserad genom landshövding Hagströmers
utredning angående viss koncentration inom fångvårdsväsendet (S. o. u.
1931: 16) samt statens organisationsnämnds förslag angående fångvårdens
framtida ordnande. En fångvårdsreform torde emellertid förutsätta en lösning
av vissa trängande reformfrågor beträffande straffsystemet, nämligen
frågorna om behandlingen av ungdomliga förbrytare samt om särskilda åtgärder
mot alkoholistbrottsligheten och mot brottslighet på grund av lättjefullhet,
allt frågor vilka av såväl Thyrén som strafflagskommissionen tydligen
avsetts skola göras till föremål för särskild lagstiftning. Huruvida i samband
med en utredning av dessa spörsmål jämväl kan upptagas frågan örn en sammansmältning
av de båda nuvarande straffarterna fängelse och straffarbete
till ett enhetligt frihetsstraff måste för närvarande lämnas öppet.

Frågan om samhällets ingripande mot ungdomsbrottsligheten har här i landet
stått på dagordningen sedan lång tid tillbaka. I detta avseende må särskilt
erinras örn de s. k. ungdomsbrottslighetssakkunnigas den 18 oktober
1922 avgivna betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga
förbrytare m. m. (S. o. u. 1922: 46), vilket endast i begränsad omfattning ledde
till ny lagstiftning år 1924, samt om riksdagens skrivelse till Konungen
den 16 juni 1932, nr 299, däri utredning begäres rörande visst spörsmål beträffande
brottslig ungdoms tillrättaförande. Ju klarare insikten blivit därom
att ett effektivt inskridande mot ungdomsbrottsligheten utgör det kraftigaste
medlet i kampen mot den kroniska brottsligheten i senare åldrar, desto
angelägnare har det framstått att bringa frågan om minderåriga förbrytares
behandling till snar lösning. Den uppfattningen har därvid alltmer vunnit
anslutning att de nuvarande frihetsstraffen föga äro ägnade för ett tillrättaförande
av de unga brottslingarna och att vid behandlingen av dessa uppfostringssynpunkterna
måste tillerkännas ökad betydelse. En utredning av
ifrågavarande spörsmål synes därför i första hand böra avse frågorna om sådana
brottslingars omhändertagande i ett särskilt ungdomsfängelse samt örn
en utvidgning av möjligheten att använda tvångsuppfostran. Ungdomsfängelse
torde böra konstrueras såsom ett särskilt frihetsstraff, för vilket det utmärkande
är att strafftiden göres obestämd inom en av lagen fastställd ram,
så att frigivningen kommer att bero på den dömdes förhållande under strafftiden
och utsikterna till att han efter frigivningen ej kommer att återfalla i
brott. Fångbehandlingen bör framför allt inriktas på en rationellt organiserad
yrkesutbildning. Friluftsarbete bör komma till användning i största
möjliga omfattning. Vid anordnandet av de för unga förbrytare avsedda anstalterna
(uppfostringsanstalter och ungdomsfängelser) bör beaktas, att de
oförbätterliga och mindre förbättringsbara (djupt depraverade, psykopater,
antisociala imbecilla och liknande) hållas helt avskilda från de mera välartade.
Slutligen lärer en ökad användning av den villkorliga domen för ifrågavarande
lagöverträdare böra möjliggöras, så att vanligt, tidsbestämt fängelsestraff
och straffarbete såvitt möjligt undvikes i fråga örn ungdomliga

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

förbrytare. Undersökas bör även, om icke möjlighet bör öppnas att vid meddelande
av villkorlig dom föreskriva att den minderårige under prövotiden
skall vistas i enskilt hem.

En utvidgning av tillämpningsområdet för institutet villkorlig dom kan
emellertid ifrågasättas även för andra brottslingar än de minderåriga. Med
hänsyn till de gynnsamma resultat som detta institut uppvisat, bör utredning
verkställas huruvida icke sådan dom borde kunna få meddelas även då högre
straff ådömes än det, som i gällande rätt bildar den övre gränsen, eller sex
månaders straffarbete, resp. ett års fängelse, liksom också i särskilda fall
för andra än förstagångsförbrytare.

Beträffande alkoholistbrottsligheten har den uppfattningen sedan länge varit
rådande, att ett effektivt bekämpande av denna brottslighet icke kan ske
endast genom användande av straff. Särskilt de lindrigare straffen, böter och
kortvariga frihetsstraff, äro enligt sin natur föga verksamma för att tillrättaföra
en förbrytare, som är hemfallen åt missbruk av alkohol. Förslag ha
därför framställts att man skulle i stället för eller jämte straffet använda
tvångsinternering på alkoholistanstalt, i syfte att låta alkoholistbrottslingen
genomgå en behandling, speciellt inriktad på hans befriande från alkoholvanor.
Vid utredningen av detta spörsmål bör beaktas det betänkande som den
31 december 1929 avgivits av sakkunniga för revision av lösdrivarlagstiftningen,
innefattande förslag till lagstiftning örn internering å allmän alkoholistanstalt
av förbrytare hemfallna åt dryckenskap, ävensom de över betänkandet
avgivna yttrandena.

Vid den kroniska brottslighetens bekämpande har det ofta visat sig, att åtskilliga
kroniska brottslingar finnas, vilka å ena sidan icke kunna antagas
komma att låta sig rättas av straff men vilka å andra sidan icke förete någon
större vådlighet för annans säkerhet. Ofta sammanhänger brottsligheten här
med oordentligt eller lastbart levnadssätt samt parasitism. Utredas bör huruvida
icke vid sådan brottslighet, av Thyrén betecknad såsom brottslighet på
grund av lättjefullhet, i stället för straff bör inträda intagande å tvångsarbetsanstalt.
De brottslingar som här komma i fråga tillhöra samma kategori av
asociala individer, som för närvarande på grund av sitt samhällsskadliga levnadssätt
ådömas tvångsarbete enligt lösdrivarlagen. I detta sammanhang bör
undersökas, örn och i vilken utsträckning ådömandet av tvångsarbete även i
övrigt må överflyttas från polismyndigheterna till domstolarna.

De för utredning rörande organisationen av det frivilliga skydds- och hjälparbetet
beträffande frigivna fångar tillkallade sakkunniga hava i betänkande
den 31 december 1932 (S. o. u. 1933: 11) till skyndsam utredning rekommenderat
bl. a. frågorna örn avskaffande av påföljden enligt strafflagen 2 kap.
19 § samt av påföljden »ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjasävensom
frågan örn införande av villkorlig åtalseftergift. Utredningar i dessa
ämnen hava redan påbörjats inom justitiedepartementet. De böra fullföljas
i samband med utredningen angående de reformfrågor rörande straffsystemet
sorn ovan berörts.

1 Jfr härom ovan under h.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Å straffverkställighetens område synas reformer vara påkallade beträffande
såväl bötesförvandlfngsstraffet som frihetsstraffen. Det nuvarande bötesförvandlingsstraffets
brister ligga i öppen dag. Mot detta straff har bl. a. anmärkts
att det är principiellt oriktigt att låta en person undergå frihetsstraff
för ett brott som domstolen funnit böra sonas med böter; anledningen til!
frihetsstraffets avtjänande är icke det begångna brottets beskaffenhet utan
den, att brottslingen antingen icke kunnat eller ock icke velat erlägga böterna.
Örn den dömde på grund av arbetslöshet eller dylikt icke kunnat betala böterna,
är det för rättsmedvetandet stötande att straffet skärpes från bötesstraff
till frihetsstraff. Beträffande det fall då den dömde på grund av tredska
underlåter att betala böterna, må erinras att risken att enligt nuvarande regler
att få böterna förvandlade till frihetsstraff icke innebär ett tillräckligt verksamt
tvångsmedel mot den tredskande. Fortfarande intagas årligen i fängelserna
för avtjänande av böter mer än 10,000 personer. Ett stort antal människor
vänjes sålunda vid fängelselivet under kortvariga uppehåll i straffanstalterna,
varigenom det avskräckande momentet hos frihetsstraffen försvagas.
Härtill kommer att bötesfångarnas vårdande i fängelserna och de
ofta långa transporterna till och från straffanstalterna åsamka statsverket
oproportionerligt stora kostnader. Hur de med bötesförvandlingsstraffet förenade
olägenheterna skola kunna undanröjas lär icke kunna utan en ingående
utredning avgöras. Vid uppdragandet av linjerna för en blivande reform
finnes emellertid ett värdefullt material att tillgå såväl i de här i landet framlagda
förslagen som i utländska lagar och lagförslag.

Verkställigheten av de omedelbart ådömda frihetsstraffen är i behov av en
genomgripande omdaning. Vid utredningen av förevarande spörsmål bör i
främsta rummet beaktas, huruvida icke möjlighet för en större differentiering
i behandlingen av fångarna skulle kunna åvägabringas. För uppnående härav
synes erforderligt dels att fångar som tillhöra skilda kategorier i större
utsträckning än nu är fallet förvaras i särskilda fängelser eller i skilda avdelningar
inom samma fängelsekomplex, dels ock att även fångarna inom samma
kategori göras till föremål för en individuell behandling i större utsträckning
än nuvarande system medgiver. Cell- och gemensambetstraffens inbördes
förhållande till varandra bör ånyo övervägas. Större frihet att välja mellan
dessa olika strafformer torde böra inrymmas åt fångvårdsmyndigheterna
än som är förenligt med vare sig nu gällande lagstiftning eller den vid årets
riksdag antagna provisoriska lagstiftningen i ämnet. Nuvarande reglementariska
föreskrifter rörande fångvården, såväl de av Kungl. Maj:t som de av
fångvårdsstyrelsen utfärdade, äro i flera avseenden föråldrade och böra underkastas
en grundlig revision i syfte att humanisera fångbehandlingen. Bland
den mängd av frågor som här påkalla lösning må såsom ett exempel nämnas
öppnande av möjlighet till permission från fängelset för att besöka nära
anhörig som är allvarligt sjuk. Även i andra avseenden böra åtgärder övervägas
i syfte att förbindelsen mellan fången och hans familj måtte upprätthållas.
Singeshultssystemet torde böra komma till väsentligt ökad användning.
Överhuvud torde anstaltsvården kunna klädas i friare former än de för

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

närvarande i allmänhet tillämpade. Särskilt bör beaktas att fången under
sista delen av strafftiden beredes en ökad rörelsefrihet, så att övergången
till friheten såvitt möjligt jämnas.

För underlättande av differentieringen i fångarnas behandling torde en
koncentration av straffverkställigheten till ett fåtal anstalter, däribland en
stor huvudanstalt med erforderliga annex av olika slag vara att förorda. Ungdomsfängelset
bör förläggas helt avskilt från andra anstalter. I organisatoriskt
avseende bör undersökas, huruvida den centrala uppsikten över de olika
områdena av statlig verksamhet för omvårdnad örn asociala individer — kriminella,
alkoholister, lösdrivare, vanartad ungdom m. fl. — bör koncentreras
till en och samma myndighet. Å andra sidan torde böra tillses, att en viss
decentralisation av förvaltningen genomföres, så att de lokala myndigheterna
få större rörelsefrihet än de för närvarande äga. Fångvårdsarbetets sociala
karaktär bör komma till starkare uttryck; bl. a. hör ett ökat samarbete mellan
de lokala myndigheterna och socialt intresserade arbetskrafter utanför
anstalterna eftersträvas.

Bland specialfrågor som böra göras till föremål för särskild utredning kunna
nämnas dels frågan örn anordnandet av en undersökning av fångarna vid
deras ankomst till fångvårdsanstalten för utrönande av deras individuella
egenskaper och för vinnande av övriga erforderliga upplysningar av betydelse
för deras behandling å anstalten; dels frågan om uppläggande av ett
centralregister över samtliga fångar som avtjäna omedelbart ådömt frihetsstraff,
innehållande upplysningar — grundade på rättegångshandlingarna
samt under fängelsetiden gjorda iakttagelser — om varje fånges tidigare vandel,
uppförande under fängelsetiden, karaktär och anlag; dels ock spörsmålet
om en förbättrad fångvårdsstatistik, varigenom en bättre överblick över detaljerna
i straffverkställigheten och effekten av vidtagna åtgärder skulle vinnas
och möjligheter öppnas till mera ingående jämförelser mellan fångvården
i vårt land och i andra, särskilt våra nordiska grannländer. Till undersökning
bör vidare upptagas frågan örn sjukvården, särskilt sinnessjukvården,
inom fängelserna, liksom frågan om fångarnas undervisning och andliga
vård. Då fångens individuella behandling kommer att ställa större krav på
fångvårdspersonalens kompetens än det nuvarande systemet, bör fångvårdens
utbildnings- och rekryteringsfråga jämväl upptagas till behandling.

Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheter som vunnits beträffande tilllämpningen
av institutet villkorlig frigivning bör undersökas, huruvida icke
lättnader skulle kunna åvägabringas i förutsättningarna för vinnande av denna
förmån. Överhuvud bör övervägas, huruvida icke villkorlig frigivning
eller utskrivning skulle kunna införas som ett normalt sista lod i straffverkställigheten
och en övergång till den fulla friheten. Huru denna fråga än
löses, böra i allt fall de nu gällande bestämmelserna undergå sådan ändring,
att frigivningen icke blir beroende av den dömdes medgivande.

Vid sidan örn straffsystemet i egentlig mening torde även gällande regler
örn de s. k. skyddsåtgärderna, däribland de genom 1927 års lagstiftning reglerade
instituten förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och interne -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

ring av aterfallsförbrytare, i vissa avseenden vara i behov av revision, grundad
särskilt på den erfarenhet, som vunnits genom de nya institutens tilllämpning.
Även om dessa frågor böra upptagas först i andra hand, med hänsyn
till gällande lagstiftnings färska datum, torde särskilt de förslag som
kunna komma att utarbetas rörande straffverkställigheten med nödvändighet
i vissa avseenden vara ägnade att utöva inflytande även på verkställigheten
av skyddsåtgärderna, varför det vid en utredning rörande de förra icke bör
vara uteslutet, att upptaga ändringsförslag jämväl beträffande de senare.

Slutligen äger ett oupplösligt samband rum mellan reglerna för fångars
vård och behandling å ena sidan och åtgärderna till skydd för frigivna fångar
å den andra. Beträffande dessa åtgärder har, såsom förut anmärkts, en särskild
utredning nyligen verkställts genom tillkallade sakkunniga. Denna utrednings
resultat torde i vissa avseenden böra upptagas till närmare övervägande
i samband med en allmän utredning om straffverkställighet och
fångvård.

Det nu uppställda programmet för partiella reformer på straffsystemets,
straffverkställighetens och fångvårdens områden måste tydligen genomföras
efter hand. Utredningen synes böra, enligt anvisning av departementschefen
i vilken ordning de olika frågorna skola upptagas till behandling och framläggas
till lösning, åvägabringas genom arbetskrafter inom justitiedepartementet
under medverkan av sakkunniga från olika områden. Därjämte bör
uppenbarligen fångvårdsstyrelsen medverka vid utredningsarbetets utförande.
»

Med stöd av erhållet bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 24 april 1934 professor Olof Kinberg och numera överdirektör
Hardy Göransson att inom departementet biträda med verkställande av utredning
angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och
fångvårdens områden samt den 18 juli 1935 professor Folke Wetter att
inom departementet biträda vid behandlingen av de lagstiftningsfrågor, som
falla under nämnda utredning.

A. Genomförda reformer.

Av de utredningar, som på grundval av eller i anslutning till detta program
igångsatts, hava följande lett till av riksdagen godkända reformer:

20. Ungdomsfängelse.

Utredningsarbetet för utformande av den nya straffarten ungdomsfängelse
leddes av numera expeditionschefen i justitiedepartementet G. A. Eriksson,
och i detsamma deltogo — förutom hrr Kinberg och Göransson — kanslirådet
Hj. Nyman och byråchefen E. Wijkmark. De sakkunniga avgåvo sitt
betänkande den 19 december 1934. (S. o. u. 1934: 52.)

Efter överarbetning förelädes deras förslag genom prop. nr 200 1935 års
riksdag.

Första lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 52 med vissa ändringar den
framlagda propositionen.

Utskottets förslag blev av riksdagen godkänt.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

De allmänna grunderna för den nya straffarlen äro i korthet följande: Till
ungdomsfängelse må dömas, där någon begått brott innan han fyllt 21 år
och å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem kan följa fängelse
eller straffarbete; en förutsättning är jämväl att den brottslige vid domens
meddelande fyllt 18 år. Till ungdomsfängelse må dock ej dömas, där å brottet
eller något av brotten lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver.
Till ungdomsfängelse skall dömas, »där brottets beskaffenhet samt den brottsliges
personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva
skälig anledning antaga, att han är i behov av och mottaglig för sådan fostran
och utbildning som avses med ungdomsfängelse, samt med hänsyn till sålunda
och eljest föreliggande förhållanden ungdomsfängelse finnes lämpligare
än annat straff». Ungdomsfängelse kan adömas i samband med att villkorlig
dom förklaras förverkad. Straffet skall verkställas i härför inrättad särskild
anstalt eller avdelning av anstalt. Den som dömts till ungdomsfängelse må
kvarhållas å anstalt under en tid av högst fyra år. Förrän ett år förflutit sedan
den dömde intagits å anstalt må utskrivning ej ske med mindre särskilda
skäl därtill äro. Om utskrivning av den som undergår ungdomsfängelse beslutes
av en särskild nämnd. Utskrivningen är antingen slutlig (frigivning)
eller villkorlig (utskrivning på prov). Bryter den som utskrivits på prov
mot för honom gällande föreskrifter, äger nämnden besluta att han skall
ånyo intagas i anstalt.

Lagar i ämnet utfärdades den 15 juni 1935 (S. F. S. 343—345).

Sedan en särskild anstalt för de till ungdomsfängelse dömda kommit till
stånd å Skenäs kungsgård vid Bråviken, sattes lagen örn ungdomsfängelse

1 kraft den 1 januari 1938.

21. Strafflindring för unga förbrytare.

I prop. nr 201 till 1935 års riksdag föreslogs en utvidgning av den i 5 kap.

2 § strafflagen stadgade möjligheten till straffnedsättning för förbrytare i
åldern 15—17 år. Medan dessförinnan gällande lag medgav straffnedsättning
blott i så måtto att straffarbete på livstid skulle nedsättas till straffarbete
från och med sex till och med tio år samt att straffarbete på viss tid
kunde nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade minsta strafftiden,
dock ej under två månader, föreslogs i propositionen, att straffet
efter omständigheterna skulle kunna nedsättas under vad i allmänhet bort
följa å gärningen, alltså oberoende av straffets ari och utan begränsning
nedåt.

Första lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 41 propositionen, vilken därefter
blev av riksdagen godkänd.

Lag i ämnet utfärdades den 10 maj 1935 och trädde i kraft den 1 juli samma
år (S. F. S. nr 155).

22. Tvängsuppf ostron.

Jämlikt erhållet bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 15 juni 1935 led. av riksdagens II kammare folkskolläraren Josef Weijne

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

att jämte hrr Kinberg, Göransson och Wetter ävensom numera hovrättsrådet
Ivar Strahl verkställa utredning angående revision av gällande lagstiftning
om tvångsuppfostran samt angående övriga med ungdomsbrottsligheten
sammanhängande frågor. De sakkunniga, vilkas arbete leddes av Wetter,
framlade den 10 december 1935 betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran
m. m. (S. o. u. 1935: 67).

Förslaget blev efter överarbetning genom prop. nr 27 förelagt 1937 års
riksdag.

Första lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 11 propositionen, som därefter
blev av riksdagen godkänd.

Enligt de sålunda tillkomna nya reglerna är tvångsuppfostran liksom
förut avsedd för brottslingar i åldern 15—17 år. I motsats till vad tidigare
gällde skall tvångsuppfostran ådömas direkt utan att den minderårige först
dömes till ett straff som förklaras skola utbytas mot tvångsuppfostran. Vad
beträffar de brott som kunna föranleda tvångsuppfostran borttogs den tidigare
begränsningen att tvångsuppfostran icke kan följa å brott som prövas
förskylla straffarbete i längre tid" än två år. Å andra sidan kan tvångsuppfostran
icke följa a brott för vilka icke annat straff än böter finnes
stadgat. Tvångsuppfostran kan ådömas i samband med förverkande av villkorlig
dom. Enligt de nya bestämmelserna skall förordnande örn tvångsuppfostran
icke meddelas utan att den minderårige å ena sidan är i behov
av uppfostran i allmän uppfostringsanstalt och å andra sidan är mottaglig
för fostran i denna form. Psykiskt undermåliga skola därför icke sändas
till Bona eller Viebäck, de båda anstalter där tvångsuppfostran äger rum.
Utskrivning är antingen slutlig eller villkorlig (utskrivning på prov). Utskrivning
på prov får i vanliga fall ej ske förrän efter ett år och slutlig
utskrivning ej förrän efter två år. Slutlig utskrivning skall dock ske senast
då den intagne fyller 21 år.

De nya lagarna i ämnet utfärdades den 13 mars 1937 (S. F. S. nr 74—79)
och trädde i kraft den 1 januari 1938.

23. Verkställighet av bötesstraff.

Jämlikt erhållet bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 18 juli 1935 numera skattedirektören K. G. A. Sandström att jämte
hrr Kinberg, Göransson och Wetter inom departementet biträda med utredning
beträffande frågan örn en revision av bestämmelserna om förvandlingsstraff
för böter, varjämte statssekreteraren G. Dahlman förordnades att medverka
i och såsom ordförande leda nämnda utredning. Såsom sekreterare
tjänstgjorde numera hovrättsassessorn N. Regner.

De sakkunniga avgåvo den 15 november 1935 en promemoria i ämnet (S

o. u. 1935: 56).

Efter överarbetning framlades det däri innefattade förslaget genom proposition
nr 35 för 1937 års riksdag.

I utlåtande nr 14 tillstyrkte första lagutskottet med vissa ändringar propositionen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Riksdagen godkände utskottets förslag.

Den nya lagstiftningen åsyftar främst att åstadkomma en begränsning av
förvandlingsstraffets användning. Rörande bötesbetalningen äro bestämmelser
meddelade i en särskild lag om verkställighet av bötesstraff. Som
tvångsmedel för indrivning av böter medgives även införsel i avlöning. Beträffande
förvandlingen karakteriseras den nya ordningen därav att förvandlingsstraffets
inträdande icke längre sker automatiskt vid underlåten
betalning utan skall bero på prövning i varje särskilt fall, i regel av domstol
men, då böterna ej överstiga 5 dagsböter resp. 25 kr. omedelbart i penningar,
av åklagare. Som princip gäller att förvandling alltid skall äga rum
så snart betalningsunderlåtenheten beror av tredska eller uppenbar vårdslöshet.
Vidare skola böterna alltid avtjänas då så anses erforderligt för den
dömdes tillrättaförande. I andra fall än de nu nämnda kan villkorlig dom
meddelas beträffande förvandlingsstraffet. Jämte bestämmelser som direkt
beröra enbart bötesförvandlingen innefattar den nya lagstiftningen en del
föreskrifter, vilka hänföra sig till vissa vårdnadslagar av icke straffrättslig
natur, främst rörande alkoholistvården.

Lagarna i ämnet utfärdades den 9 april 1937 och skola i huvudsak träda
i tillämpning den 1 januari 1939 (S. F. S. 119—128).

24. Förvaring och internering.

Enligt erhållet bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 18 juli 1935 advokaten Eliel Löfgren och borgmästaren Thorwald Bergquist
att jämte hrr Kinberg, Göransson och Wetter biträda vid utredning dels
beträffande frågan om behandlingen av förbrytare, som lida av rubbad själsverksamhet,
och i samband därmed frågan örn en revision av förvarings- och
interneringslagarna samt strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, dels ock
—■ under samverkan med andra inom departementet pågående utredningar i
hithörande frågor — beträffande de allmänna principerna för en omläggning
av straffsystemet och samhällets skyddsåtgärder i övrigt mot brottsligheten.
Den 20 juni 1936 förordnades jämväl presidenten K. Schlyter att såsom
sakkunnig deltaga i utredningen. De sakkunnigas sekreterare var hovrättsfiskalen
Kurt Holmgren.

De sakkunniga avlämnade den 2 januari 1937 betänkande med förslag till
revision av förvarings- och interneringslagarna (S. o. u. 1937:3).

Förslaget överarbetades inom justitiedepartementet och förelädes härefter
i prop. nr 310 1937 års riksdag.

Sedan propositionen tillstyrkts av första lagutskottet i dess utlåtande nr 65,
blev densamma av riksdagen antagen.

Genom den nya lagstiftningen lia de äldre förvarings- och interneringslagarna
sammanförts till en lag, om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.
Reellt innefattar den nya lagstiftningen i första hand en utvidgning
av förvarings- och interneringsinstitutens användningsområden. Beträffande
förvaringsinstitutet — som avser att halvabnorma, straffoemottagliga och
för annans säkerhet till person eller egendom vådliga förbrytare i stället för
att erhålla straff skola kunna intagas till förvaring på obestämd tid, tidigare

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

som regel dock blott under förutsättning att de förskyllt minst två års straffarbete
-— har den utvidgning skett att förvaring kan ådömas dylika förbrytare
så snart å brottet kan följa straffarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott,
även fängelse. Domstolen skall bestämma viss minsta tid för förvaringen, ej
under ett år. Vidare gäller enligt den nya lagen att förbrytare, som undergå
straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för grövre
brott undergå ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran och som efter domfällandet
befunnits abnorma och vådliga för annans säkerhet, efter beslut
av domstol kunna få återstoden av straff- eller uppfostringstiden utbytt mot
förvaring med viss minimitid. Beträffande interneringsreglerna — enligt vilka
tidigare internering på obestämd tid om minst 10 år kunde komma till användning
i stället för straff i fråga om oförbätterliga och farliga återfallsförbrytare
som fyra gånger tidigare dömts till straffarbete och som avtjänat dylikt
straff i sammanlagt minst 10 år — gäller numera, att det räcker med
två föregående domar på straffarbete och sammanlagt fyra års tidigare avtjänat
sådant straff. Lägsta interneringstiden har sänkts till fem år; liksom vid
förvaring skall domstolen av allmänpreventiva hänsyn utsätta viss minimitid.
Beträffande såväl förvaring som internering gäller enligt den nya lagen, att
domstolen direkt dömer till den ifrågavarande skyddsåtgärden och sålunda
icke först bestämmer ett visst straffarbets- eller fängelsestraff, som därefter
utbytes mot förvaring eller internering. Samtidigt med antagandet av den
nya lagen vidtogos vissa ändringar i sinnessjuklagen med syfte bl. a. att förkorta
väntetiden för straffriförklarade som skola intagas å sinnessjukhus.

Den nya lagstiftningen utfärdades den 18 juni 1937 (S. F. S. nr 461—470).
Ändringarna i sinnessjuklagen trädde delvis i kraft den 1 juli 1937, men i
övrigt är ikraftträdandet beroende av Kungl. Maj:ts förordnande.

Kungl. Maj:t har genom proposition nr 220 till 1938 års riksdag föreslagit
upprättande av en ny säkerhetsanstalt å egendomen Hall i Östertälje socken
av Stockholms län.

Propositionen har efter tillstyrkan av statsutskottet i dess utlåtande nr 134
av riksdagen bifallits.

25. Fångvårdsreformer.

På fångvårdens område har i anslutning till programmet av den 20 april
1934 genomförts åtskilliga reformer.

Genom prop. nr 112 till 1934 års riksdag angående ändring i vissa delar
av lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff
föreslogs en sänkning av tiden för det obligatoriska cellstraffet samt
utsträckning av de för yngre fångar meddelade särskilda bestämmelserna till
fångar, som vid straffets början ej fyllt 21 år (förut 20 år). Därjämte föreslogs
att cellfånge, åt vilken anförtrotts att utföra arbete gemensamt med
andra fångar, skulle kunna överflyttas till sådan med odlingsföretag förenad
anstalt, som är anordnad för särskilt pålitliga fångar.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande nr 48 om bifall till propositionen
som därefter av riksdagen godkändes.

Lag i ämnet utfärdades den 27 april 1934 och trädde i kraft den 1 juli
samma år (S. F. S. nr 130).

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Tillkallade sakkunniga (kanslirådet Hj. Nyman, ordf., samt — utom hrr
Göransson och Kinberg — fängelsedirektören J. Grönberg, byrådirektören H.
Lindberg och vaktkonstapeln C. Lundkvist) avgåvo den 30 mars 1935 förslag
till förordning angående vård och behandling av personer, intagna å
statens fångvårdsanstalter m. m.

I två hänseenden — vad angår möjlighet till permission från straffanstalt
och frågan om avbrott i strafftiden såsom disciplinstraff — förelädes de sakkunnigas
förslag 1937 års riksdag genom prop. 209.

Propositionen tillstyrktes av första lagutskottet i dess utlåtande nr 39 och
blev därefter av riksdagen godkänd.

Lagar i ämnet utfärdades den 30 april 1937 och trädde i kraft den 1 juli
samma år (S. F. S. nr 175—177).

I övrigt har sakkunnigförslaget efter överarhetning resulterat i en den 8
april 1938 utfärdad stadga angående behandling och vård i statens fångvårdsanstalter,
vilken träder i kraft den 1 juli detta år (S. F. S. nr 134).
Stadgan äger tillämpning beträffande alla som äro intagna i statens fångvårdsanstalter
med undantag allenast för dem som ådömts ungdomsfängelse. 1
kap. innefattar allmänna bestämmelser rörande samtliga intagna beträffande
visitation, läkarundersökning, sjukdom och arbete m. m. Vid de större anstalterna
skall finnas en särskild anstaltsnämnd med uppgift att bispringa
de intagna och skaffa dem arbete vid frigivningen. I 2 kap. upptagas gemensamma
bestämmelser angående fångar. I kapitlet utsäges, att fånge skall erhålla
sådan vård och behandling som är ägnad att fostra honom till ett laglydigt
och samhällsnyttigt liv. Behörig hänsyn skall därvid tagas till hans
ålder, själsliga och kroppsliga utveckling, karaktärsegenskaper, arbetsförmåga,
anlag och tidigare utbildning. På fångvårdsstyrelsen skall ankomma att
meddela närmare bestämmelser angående tillstånd till permission för att besöka
närstående som är svårt sjuk eller för att bevista närståendes begravning.
I fråga om disciplinstraffen ha de gamla straffarterna mörk cell och prygel
utmönstrats. Såsom disciplinmedel upptagas nedflyttning i lägre fångklass,
mistning av redan intjänade arbetsplenum-, dock högst en månads premier,
förlust av sysselsättning under högst fjorton dagar, hårt nattläger under högst
tio dagar samt inneslutning i straffcell från och med tio dagar till och med
en månad. Det sist angivna straffet kan under viss förutsättning medföra att
straffverkställigheten avbrytes och alltså den tid, under vilken vederbörande
är förlustig friheten, förlänges. 3—8 kap. meddela särskilda bestämmelser
angående olika kategorier av intagna. För straffångar skola liksom hittills finnas
fyra fångklasser, och föreskrifter lia givits om minimitid i varje klass och
örn villkor för uppflyttning. Slutligen lia i 9 kap. intagits bestämmelser rörån
de den gottgörelse för utfört arbete, som kan tillkomma de intagna.

Den 8 april 1938 har vidare utfärdats en särskild stadga angående vård och
behandling av dem, som ådömts ungdomsfängelse (S. F. S. nr 135), vilken
omedelbart trätt i kraft.

Efter utredning av tillkallade sakkunniga (ledamöterna av riksdagens II
kammare, borgmästaren G. A. Björkman, ordf., möbclsnickarcn C. B. Jans -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

son och hemmansägaren G. Strindlund) hava kronohäktena i Norrtälje,
Karlshamn, Ängelholm och Uddevalla nedlagts från och med den 1 juli 1936.

Enligt kungl, brev den 11 sept. 1937 har fångvårdsstyrelsen anbefallts att
fr. o. m. den 1 jan. 1938 upplägga ett centralregister över personer intagna
ä fångvårdsanstalter. Registret skall omfatta uppgifter beträffande alla till
frihetsstraff, förvaring och internering dömda, därvid dock uppgifterna beträffande
dem som erhållit frihetsstraff under sex månader skola vara mindre
utförliga.

B. Återstående reformfrågor.

Reformer, avsedda i programmet av den 20 april 1934 eller därmed sammanhängande,
vilka ännu ej genomförts, äro följande:

26. Straffsystemet.

Såsom ovan under 24 omnämnts, avsåg det advokaten Eliel Löfgren m. fl.
den 18 juli 1935 lämnade utredningsuppdraget jämväl utredning rörande de
allmänna principerna för en omläggning av straffsystemet och samhällets
skyddsåtgärder i övrigt mot brottsligheten.

Beträffande detta utredningsarbete, vilket enligt Kungl. Maj:ts beslut den
13 december 1935 vilat sedan 1936 års ingång, beslöt chefen för justitiedepartementet
den 20 oktober 1936 anmoda presidenten K. Schlyter att återupptaga
utredningen, därvid särskild uppmärksamhet skulle ägnas frågan om
brottslighet på grund av arbetsskygghet (jfr nedan under 27). Den 30 oktober
1936 förordnades hovrättsassessor Sven Larsson att biträda vid ifrågavarande
utredning.

27. Brottslighet på grund av arbetsskygghet, lösdriveri och prostitution.

Enligt erhållet bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet

den 12 juni 1937 såsom ledamöter i en kommitté för utredning angående
den straffrättsliga behandlingen av förbrytare, vilkas kriminalitet sammanhänger
med ett lättjefullt och oordnat levnadssätt hos den brottslige, ävensom
angående en revision av gällande lag om lösdriveri, presidenten K.
Schlyter, ordf., docenten I. Agge, ledamöterna av riksdagens första kammare
generaldirektören Sam Larsson och numera byråchefen O. Wangsén,
ledamöterna av andra kammaren hemmansägaren G. E. Andersson, fattigvårdskonsulenten
V. Hedlund och hemmansägaren J. M. Skoglund samt
överdirektören H. Göransson. Andersson utträdde sedermera ur kommittén,
och i stället inträdde häradshövdingen J. Linders och ledamoten av andra
kammaren fil. kand. T. H. Wolgast. Efter erhållet bemyndigande uppdrog
chefen för justitiedepartementet vidare den 10 november 1937 åt sex av kommitténs
medlemmar jämte ytterligare tre sakkunniga, nämligen ledamöterna
av riksdagens andra kammare fil. lic. Ebon Andersson och fru Olivia Nordgren
samt fängelseläkaren Ruth Grubb, att till utredning upptaga frågan angående
ändrad lagstiftning rörande behandlingen av kvinnor, hemfallna åt

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

otuktigt levnadssätt i tillfälliga förbindelser. Till sekreterare vid utredningarna
har förordnats hovrättsassessorn Sven Larsson.

Inom kommittén ha utarbetats vissa lagutkast, avseende åtgärder beträffande
lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga, vilka
utkast publicerats i en i december 1937 utgiven tryckt promemoria. I ett av lagutkasten
föreslås införande av en till tiden relativt obestämd skyddsåtgärd, intagande
i arbetsanstalt, avsedd att komma till användning i fråga om vissa
brottslingar, beträffande vilka grundad anledning finnes till antagande att
brottsligheten huvudsakligen är utslag av eller står i samband med den brottsliges
böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt. För det föreslagna
institutets tillämpning erfordras i allmänhet att den brottslige tidigare undergått
viss kriminalpolitäsk behandling; beträffande vissa brott, vilka kunna
anses såsom särskilt typiska utslag av arbetsskygghet, föreslås dock, att
intagande i arbetsanstalt skall kunna ifrågakomma även vid första-gångsbrottslighet.
— Ett andra lagutkast avser att ersätta den nuvarande lagen
örn lösdrivares behandling, dock icke i den mån densamma är tillämplig på
kvinnor hemfallna åt otuktigt levnadssätt. Enligt detta utkast skola hjälpeller
tvångsåtgärder kunna vidtagas mot personer över 21 år, vilka visa böjelse
för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt, i det de under kringstryka!!
de eller eljest göra sig förfallna till bettleri eller vissa liknande förfaranden
eller föra ett liv som giver grundad anledning till antagande att de på ohederligt
sätt förskaffa sig medel till sitt uppehälle eller som innebär fara för
allmän ordning eller säkerhet. -— I särskilda lagutkast meddelas slutligen bestämmelser
örn dels verkställighet av dom å arbetsanstalt, och dels behandlingen
av dem som på grund av arbetsskygghet intagits i arbetshem, en särskild
lindrigare form av anstaltsvård. Det föreslås att arbetshemmen skola
förstatligas och i viss utsträckning användas för att bereda lösdrivare arbets-
och utbildningsmöjligheter.

Promemorian har utsänts på remiss till vissa myndigheter och sammanslutningar.

I fråga örn åtgärder mot prostitutionen föreligga preliminära lagutkast,
vilka beräknas kunna utsändas på remiss under sommarens lopp.

28. Alkoholistbrottslig het.

Enligt erhållet bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 18 juli 1935 häradshövdingen R. Petré, de sakkunnigas ordf., och advokaten
jnr. dr K. Hillgard att jämte hrr Kinberg, Göransson och Wetter inom
departementet biträda med utredning av frågan om behandling av förbrytare,
hemfallna åt alkoholmissbruk, och därmed sammanhängande spörsmål

De sakkunniga avlämnade den 31 december 1935 betänkande med förslag
till lagstiftning i ämnet (S. o. u. 1936:4). Enligt förslaget skall såsom
reaktion vid brottslighet på grund av alkoholism införas en ny strafform
med relativt obestämt frihetsberövande, benämnd alkoholistfängelse. Till
alkoholistfängelse skall dömas örn någon är hemfallen åt alkoholmissbruk
och i följd därav begått brott, under förutsättning att den brottsliges vandel

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

och personliga förhållanden i övrigt giva skälig anledning antaga, att han
är i behov av och mottaglig för behandling, som avses med alkoholistfängelse,
samt detta finnes lämpligare än annat straff.

Alkoholistfängelse skall verkställas i härför inrättad särskild anstalt eller
avdelning av anstalt. Längsta tiden för anstaltsvistelse är 4 år. Den slutliga
frigivningen skall i regel föregås av villkorlig utskrivning. Sådan utskrivning
på prov må i allmänhet ej ske tidigare än 6 månader eller senare än
2 år efter intagandet. Tiden för anstaltsvistelsen bestämmes ej i domen utan
göres beroende av den dömdes utveckling och uppförande och hans utsikter
att kunna föra ett nyktert och ostraffligt liv. Den som utskrivits på prov
skall stå under tillsyn, som dock ej må fortfara utöver nämnda tid av 4 år.
Återintagning kan beslutas, därest den utskrivne bryter mot de för honom
gällande föreskrifter eller begår nytt brott. Beslut örn utskrivning och återintagning
(på annan grund än nytt brott) meddelas av en särskild nämnd
av 5 ledamöter.

Över de sakkunnigas förslag ha yttranden inhämtats från myndiglieier och
sammanslutningar.

29. Villkorlig dom och villkorlig frigivning.

Enligt erhållet bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 18 juli 1935 advokaten Hugo Lindberg att jämte hrr Kinberg, Göransson
och Wetter, den sistnämnde de sakkunnigas ordförande, ävensom hovrättsrådet
Ivar Strahl verkställa utredning av frågan om revision av gällande bestämmelser
om villkorlig dom och villkorlig frigivning. Sedan arbetet legat
nere från den 1 januari 1936, återupptogs detsamma enligt departementschefens
direktiv den 1 juni 1936 beträffande villkorlig dom och åtalseftergift
(se nedan under 30).

De sakkunniga avlämnade den 2 november 1937 betänkande med förslag
till lag om villkorlig dom (S. o. u. 1937: 38). Enligt förslaget utvidgas gränserna
för användning av villkorlig dom. Det föreslås vidare en ny form av
villkorlig dom, kallad kvalificerad villkorlig dom till skillnad från sådan av
nuvarande typ eller enkel villkorlig dom. Den kvalificerade villkorliga domen,
som avses komma till användning framför allt beträffande unga lagöverträdare,
minskat tillräkneliga sådana, alkoholistbrottslingar och arbetsskygga
brottslingar, utmärkes av att domstolen, efter sakerförklaring, i stället
för att ådöma straff ger föreskrift angående den dömdes livsföring under
prövotiden, såsom att han skall vistas i anvisat enskilt hem, taga viss anställning
eller genomgå viss utbildning. Sådan föreskrift skall alltid vara
förenad med föreskrift örn övervakning, medförande lydnadsplikt för den
dömde gentemot övervakaren. Jämväl den enkla villkorliga domen, som
är avsedd för tillfällighetsförbrytare, kan förenas med vissa föreskrifter,
bl. a. angående gäldande av skadestånd. För att göra övervakningen mera
effektiv, något som anses särskilt påkallat med hänsyn till de meddelade föreskrifterna,
ävensom för att underlätta arbetsanskaffning åt villkorligt dömda
och för att förbättra förundersökningsväsendet föreslås anställande av 12

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

skyddskonsulenter, var och en för ett distrikt. Dessa konsulenter skola även
ha andra uppgifter i samhällets skyddsverksamhet.

över förslaget ha yttranden inhämtats från olika myndigheter och sammanslutningar.
Förslaget är under överarbetning i departementet.

De sakkunnigas utredningsarbete skall nu fullföljas i vad angår lagstiftningen
örn villkorlig frigivning.

30. Åtalseftergift.

I direktiven för de sakkunniga för revision av gällande bestämmelser rörande
villkorlig dom och villkorlig frigivning (ovan nr 29) nämndes bland
andra arbetsuppgifter även utredning om införande av villkorlig åtalseftergift
(S. o. u. 1937:38 s. 115). I sitt betänkande om villkorlig dom, 10 kap.,
upptogo de sakkunniga vissa speciella fall av åtalseftergift.

31. Tillräkneligheten samt behandlingen av abnorma förbrytare.

Det ovan under 24 omförmälda, åt advokaten Eliel Löfgren m. fl. lämnade
utredningsuppdraget avsåg, som tidigare angivits, utöver frågan om en revision
av förvarings- och interneringslagarna samt principerna för en omläggning
av straffsystemet och samhällets skyddsåtgärder i övrigt mot brottsligheten,
även spörsmålet örn behandlingen av förbrytare, vilka lida av rubbad
själsverksamhet, och i samband därmed frågan örn en revision av strafflagens
tillräknelighetsbestämmelser.

I dessa hänseenden ha de sakkunniga utfört visst förberedande arbete samt
uppgjort preliminärt utkast till nya tillräknelighetsbestämmelser. (Jfr första
lagutskottets utlåtande 1938 nr 46.)

32. Fångvårdsre former.

Inom detta område märkes ett flertal spörsmål av skiftande betydelse.

Koncentration av straffanstalterna. Åtskilliga åtgärder återstå ännu för
genomförande av denna punkt i reformprogrammet. (Jfr statsutskottets
utlåtande 1938 nr 134.)

Omorganisation av fångvårdens centrala ledning. I detta avseende märkes
bl. a. uppslaget att under fångvårdsstyrelsen lägga tvångsarbetsanstalterna,
tvångsuppfostringsanstalterna och eventuellt alkoholistanstalterna.

Förbättrad fångvårdsstatistik. Enligt förslag, som framlagts av Statistiska
centralbyrån, skulle all fångvårdsstatistik föras hos byrån enligt primäruppgifter
från fångvårdsstyrelsen. I samband härmed skulle också införas en
särskild återfallsstatistik.

Sjukvården, särskilt sinnessjukvärden, inom straffanstalterna. Enligt förslag
i den ovan under 24 omnämnda propositionen nr 220 till 1938 års riksdag
skall i samband med den nya säkerhetsanstalten vid Hall jämväl anordnas
en ny sinnessjukavdclning för 100 straffriförklarade. Då denna kommit
till stånd, skola de nuvarande avdelningarna i Jönköping och Ystad nedläggas.

Fångarnas undervisning och allmänna vård. Reformönskemålen luirut Ilihang

titt riksdagens protokoll 1038. 0 sami. 1 avd. Nr 15. 5

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

innan torde komma att beaktas i samband med utarbetandet av ny arbetsordning
för fångvården. ; ; ,''i

Fångvårdens utbildnings- och rekryteringsfråga. I denna fråga har utredning
ännu ej företagits.

lil.

Programmet av den 18 juni 1937.

Successiv allmän reform av strafflagens speciella del.

33. Förmögenhetsbrotten.1

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anförde i konselj den
18 juni 1937 följande:

»Genom de utredningar å straffrättens område som under senare tid
verkställts eller påbörjats, särskilt i avseende på straffsystemets utformning,
har en överblick vunnits över det sätt varpå arbetet på en mera omfattande
strafflagsreform lämpligen bör fullföljas och i vilka delar en fortsatt
omarbetning främst är påkallad. Att man nu skulle uppskjuta vidare
lagstiftning inom straffrättens område i avvaktan på ett förslag, som
till sin omfattning skulle motsvara hela den nuvarande strafflagen och
som i ett sammanhang skulle bliva föremål för statsmakternas prövning,
torde av flera skäl icke böra ifrågakomma. I stället torde man böra successivt
genomföra den avsedda strafflagsreformen, varvid arbetet naturligen
främst bör inriktas på sådana områden, där ett mera trängande reformbehov
föreligger.

Ett sådant område är enligt allmänt omfattad mening förmögenhetsbrotten.
Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang närmare ingå
på de brister som vidlåda den svenska strafflagstiftningen i förevarande del.
Här må allenast erinras örn några av de bestämmelser avseende skilda grupper
av förmögenhetsbrott, där behovet av en reformering främst gör sig
gällande. Det må sålunda nämnas att straff för tjuvnad inträder
endast då det tillgripna föremålet har s. k. marknadsvärde. Ett tillgrepp
av aktie, växel, check, sparbanksbok och liknande fordringsbevis
blir därför i vissa fall icke straffbart såsom tjuvnad. Det praktiskt
betydelsefulla problemet hur det fall straffrättsligt skall bedömas,
då en syssloman obehörigen förfogar över penningar, vilka i och med
mottagandet övergått i sysslomannens ägo, är föremål för mycket delade
meningar. Vidare må framhållas att enligt den svenska strafflagen
— i motsats till t. ex. den danska — s. k. allmänfarlig! bedrägeri
t. ex. i form av oriktiga uppgifter angående bolags, föreningars
eller dylika företags ekonomiska ställning icke är straffbart re 1

Beträffande en i februari 1934 till olika myndigheter och korporationer utremitterad promemoria
ang. strafflagsreformen se Svensk Juristtidning 1934 s. 187. Jfr också Svenska kriminalistföreningens
svar i anledning av remissen och en vid svaret fogad promemoria, Svensk
Juristtidning samma år s. 418 samt 376—390.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45:

dan i och med att de oriktiga uppgifterna lämnas. Krav på en omarbetning
av straffbestämmelserna för ocker har ofta framförts, senast genom en
riksdagsskrivelse innevarande år.1 Någon straffbestämmelse för sådana
vinningsbrott som förövas medelst missbruk, utanför sysslomannaskap,
av behörighet att rättsligt förfoga över annans förmögenhet finnes
ej. Ett område inom förmögenhetsbrotten som är i stort behov av reformering
är vidare konkursbrotten. Mot de nuvarande straffbestämmelserna
har anmärkts bland annat att brottsbeskrivningarna på flera ställen
förete påtagliga luckor samt att gränserna mellan de särskilda handlingstyper,
vilka ingå under bedrägeri, oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer,
i flera avseenden äro ovissa eller flytande. Vidare må framhållas att
olika meningar gjort sig gällande i avseende på frågan vilket uppsåt som
skall ha förelegat hos gärningsmannen för att straff skall inträda för konkursbedrägeri.
Slutligen är att märka att man från flera håll ifrågasatt,
örn den nuvarande systematiseringen av konkursbrotten är tillfredsställande,
och örn det icke vore lämpligare att särskilja de materiella konkursbrotten
från de rent formella bokföringsbrotten. I sammanhang härmed har det
gamla önskemålet framförts att en allmän straffbestämmelse i fråga om intellektuell
handlingsförfalskning införes.

Enligt min mening bör, såsom redan antyddes i årets statsverksproposition,
en utredning nu komma till stand beträffande ändrad lagstiftning örn
förmögenhetsbrotten. Härför talar även den omständigheten, att lagberedningen,
som för närvarande verkställer utredning av fragan örn en reform
av aktiebolagslagstiftningen, därvid har att taga ställning till vissa spörsmål,
vilka nära sammanhänga med utformningen av strafflagsbestämmelser avseende
vissa förmögenhetsbrott.»

Efter erhållet bemvndigande att såsom sakkunniga tillkalla högst fyra
personer utsåg departementschefen presidenten B. Ekeberg, ordf., professor
F. Wetter och numera hovrättsrådet I. Strahl att verkställa utredning
beträffande ändrad lagstiftning örn förmögenhetsbrotten. Att på
kallelse deltaga i överläggningar med de sakkunniga utsåg departementschefen
advokaten Harald Bauer, professor Bergendal, revisor Herman Egnell,
rådmannen Halvar Lech, led. av riksdagens II kammare riksgäldsfullmäktigen
Axel Lindqvist i Halmstad, lagberedningens ordf. f. d. justitierådet
Einar Stenbeck och advokaten frih. Georg Stjernstedt. Sedermera har
även hovrättsrådet Erik Bergendal kallats att deltaga i utredningen.

De sakkunniga hava antagit benämningen straffrättskommittén. Till
kommitténs sekreterare har förordnats hovrättsassessorn Nils Beckman.

Kurt Holmgren.

1 Se ovan under 7.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

€8

I. Programmet nr den 16 december 1932. Speciella strafflagsref Örmer ....

A. Genomförda reformer:

1. Utpressning.............................

2. Förskingring av avbetalningsgods.....

3. Sterilisering av sinnessjuka, sinnesslöa m. fi. ..!!...........

4. Avskaffande av ställande på framtiden...........!!!

5. Avskaffande av vissa straffpåföljder........

6. Nödvärn m m.........................\\

7. Sedlighetsbrotten samt ändringar i straffsatserna för andra

särskilda brott........................

8. Fosterfördrivning.......................

9. Preventivmedel.........................................

10. Sammanträffande av brott...............................

11. Åkarpslagen........................**

12. Straffskydd för parter och vittnen ..!.......

13. Åtgärder mot viss statsfientlig verksamhet . *....

B. Återstående reformfrågor:

14. Revisionen av den militära straffrätten.........

15. Kastrering av sedlighetsförbrytare......... j ’ ’ ’ ’ ‘ ”

16. Sterilisering av rättskapabla...........................

17. Homosexualitetens samhällsfarliga Yttrinaar

18. Försök till brott.......................... .............

19. Bötesstraffet.............

45
45

49
49
49
49

50
50

51
51

II. Prog ramin et av den 20 april 1934. Reformer på straffsystemets, straffverkställighetens
och fångvårdens områden......................... 51

A. Genomförda reformer:

20. Ungdomsfängelse...................................... 56

21. Strafflindring för unga förbrytare................ ........ 57

22. Tvångsuppfostran..................... 57

23. Verkställighet av bötesstraff......... .................... 58

24. Förvaring och internering.......................... 59

25. Fångvårdsreformer..................... 60

B. Återstående reformfrågor:

26. Straffsystemet............................... 02

27. Brottslighet på grund av arbetsskygghet, lösdriveri och prostitution
................................. r g2

28. Alkoholistbrottslighet................... ’ .........03

29. Villkorlig dom och villkorlig frigivning........ 64

30. Åtalseftergift.......................... 65

oi'' Tdlräkneligheten samt behandlingen av abnorma förbrytare 65

32. Fångvårdsreformer...................... 05

lil. Programmet av den 18 juni 1937. Successiv allmän reform av strafflagens
speciella del.

33. Förmögenhetsbrotten..................

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

382046