Första lagutskottets utlåtande Nr 45 (Utlåtande 1928:L1u45 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1928 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ny bevisningslag
utan avvaktan å rättegångsref''ormen.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 72,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t, utan avvaktan å en blivande allmän
rättegångsreform, måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag
till en ny bevisningslag.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får ututskottet
hänvisa till motionen.

I det i motionen framställda yrkandet hava elva av kammarens ledamöter
instämt.

Såsom motionären erinrat, har frågan om införande av ny bevisningslag Tidigare bevid
upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Jämväl ^n^ngma”y
processkommissionen har i sitt allmänna reformförslag behandlat bevisningen, bevisning slag.
Vid redogörelsen för frågans behandling intill 1908 års riksdag följer utskottet
den översikt, som återfinnes i lagutskottets utlåtande nr 54 vid nämnda riksdag.

Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag till
lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande författningar,
avlät Kungl. Maj:t till 1893 års riksdag proposition i ämnet. Lagutskottet,
dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagandet av densamma
med vissa ändringar, och blev denna hemställan bifallen av första kammaren,
varemot andra kammaren avslog såväl utskottets hemställan som samtliga
i propositionen innefattade lagförslag.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid nästföljande
års riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen av
vissa delar utav det i förberörda proposition innehållna lagförslag angående
bevisning inför rätta, varjämte i sammanhang därmed framlades förslag
om, bland annat, ändrade bestämmelser rörande nämndens befogenhet. I
anledning av dessa framställningar avlät riksdagen på lagutskottets tillstyrkan
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att förslag till lag angående
bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas för riksdagen.

På grund härav uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förslag till
lag i ämnet, i vissa avseenden skiljaktigt från det av 1893 års lagutskott
tillstyrkta; och blevo genom proposition till 1897 års riksdag detta förslag
ävensom därmed sammanhängande lagförslag förelagda riksdagen. Även
denna gång förordade lagutskottet i huvudsak bifall till propositionen, och

1203 28

Riksdagen

1893.

Riksdagen

1894.

Riksdagen

1897.

Riksdagen

1898.

Riksdagen

1902.

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

godkändes utskottets hemställan av första kamm eren, men blevo de i ämnet
framställda förslag utav andra kammaren förkastade.

Därefter anhöll riksdagen i skrivelse den 23 april 1898, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till skärpta ansvarsbestämmelser
för vittnens utevaro från domstol. Riksdagen framhöll därvid
tillika, att i samband med dylik skärpning borde, till förebyggande av
alltför stora olägenheter av vittnespliktens fullgörande, vidtagas åtskilliga
andra förändringar i gällande bestämmelser angående vittnesbevisnings förebringande.

Vid anmälan i statsrådet av denna riksdagens skrivelse anförde vederbörande
departementschef, att, då vad sålunda blivit av riksdagen ifrågasatt
stode i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden i ovannämnda,
år 1897 framlagda proposition, den omständigheten, att alltså vissa
av de frågor, som i propositionen berördes, åter bragts å bane, syntes giva
anledning att överväga, huruvida icke ämnet i sin helhet kunde tagas under
förnyad handläggning.

Efter det förslaget senast förevar till behandling, hade emellertid, enligt
vad departementschefen vidare yttrade, vissa andra viktiga delar av processlagstiftningen
— nämligen frågorna om stämning, om invändningar i rättegång
och om fullföjd av talan i högre rätt — blivit föremål för revision;
och hade därvid i avseende å de nya bestämmelsernas yttre form och uppställning
funnits lämpligt att låta desamma ingå i rättegångsbalken i stället
för de äldre stadganden, som av dem ersatts. Med hänsyn härtill syntes
det önskvärt, att jämväl den nya lagstiftningen angående bevisning — i
stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen, erhålla formen av en från
rättegångsbalken fristående lag — införlivades med sagda balk, där den i
sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadganden
om bevisning, jämväl vissa föreskrifter angående ett helt annat ämne, nämligen
om förnyat upptagande av de brottmål, som av domstol avgjorts. Vid
omarbetande av kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå att till granskning
upptaga även dessa bestämmelser; och enär desamma till sitt innehåll
stode i närmaste samband med de i rättegångsbalkens 31 kap. givna stadganden
om återställande av försutten tid och återbrytande av laga kraft
ägande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade och delvis komna
ur bruk, hade en revision jämväl av 31 kapitlet ansetts i detta sammanhang
böra företagas, därvid de av lagkommittén och äldre lagberedningen ävensom
av nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande avgivna förslag
funnits kunna tjäna till huvudsaklig ledning.

Genom proposition till 1902 års riksdag framlades därefter för riksdagen
förslag till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, till lag om
ändrad lydelse av 5 kap. 1 § ärvdabalken, till lag om ändring i 14 kap.
jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
liandelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen
samt till lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 6
mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol.

Forsla lagutskottets utlåtande Nr 45.

I anledning av propositionen viicktes inom andra kammaren eu motion
om utsträckande av befogenheten för liäradsnämnd vid fällande av dom.

Lagutskottet, som i dessa ärenden avgav gemensamt utlåtande hemställde
därvid dels under punkten a), att riksdagen, med bifall i huvudsak till propositionen,
måtte antaga lagar av viss angiven lydelse och dels under punkten
b), att riksdagen måtte antaga lag angående ändrad lydelse av 23 kap.
2 § rättegångsbalken. Sistnämnda lagförslag innebar, att medan enligt gällande
lag endast eu enhällig nämnd kan överrösta häradshövdingen, skulle
nämnden fälla domen, när minst tre fjärdedelar av densamma voro från
häradshövdingen skiljaktiga och om en mening ense.

Utskottets hemställan under punkten a) bifölls i huvudsak av kamrarna,
vilka emellertid dels stannade i olika beslut angående vissa delar av de
under denna punkt upptagna förslag, dels återförvisade vissa andra delar
till utskottet. Däremot blev utskottets hemställan under punkten b) visserligen
bifallen av andra kammaren, men avslogs av första kammaren.

Beträffande de förslag, som varit upptagna under punkten a), hemställde
utskottet sedermera i avgivet memorial, dels i anledning av återremisserna,
dels i ändamål av sammanjämkning, att riksdagen måtte antaga lagar av viss
ändrad avfattning. Frågan om ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken däremot
hade fallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Yad utskottet sålunda föreslagit bifölls av första kammaren. Andra kammaren
åter avslog detsamma, eu utgång, vilken, enligt vad den inom kammaren
förda diskussionen visar, berodde därpå, att kammaren ansåg friare
bevisprövning icke böra genomföras annat än i samband med sådan ändring
i 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sig tillerkänd ökad befogenhet
vid fällande av dom.

Redan vid 1903 års riksdag blevo ånyo i två särskilda motioner framburna
förslag i ämnet, det ena av dessa i samma form, vari det nästföregående år
efter verkställd sammanjämkning förelagts riksdagen, med iakttagande dock
att i förslaget till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken intagits
ovan omförmälda förslag till ändrad lydelse av 23 kap. 2 § nämnda balk.
Denna motion blev av lagutskottet enhälligt tillstyrkt. Andra kammaren
biföll utskottets hemställan, dock under uttryckligt tillkännagivande såsom
villkor för godkännande av övriga delar av förslaget, att första kammaren
biträdde andra kammarens beslut beträffande den ifrågasatta ändringen i
23 kap. 2 § rättegångsbalken. Då så ej skedde, hade följaktligen lagförslaget
i sin helhet jämväl för den gången förfallit.

Ett ytterligare försök att få utfyllda luckor i gällande lagstiftning angående
bevisning inför rätta och minska därav föranledda olägenheter gjordes
av en motionär vid 1905 års riksdag, vilken föreslog riksdagen antaga vissa
utbrutna delar av förut framlagda förslag i ämnet, innehållande bestämmelser,
som enligt motionärens mening icke förutsatte någon utvidgad frihet
med avseende å bevisprövningen och sålunda borde kunna antagas, utan att
andra kammaren behövde uppgiva den fordrade garanti mot missbruk av en
dylik frihet, som kammaren ansåge ligga i den föreslagna utsträckningen

Riksdagen

1903.

Riksdagen

1905.

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

av liäradsnämnds domsrätt. Det sålunda väckta förslaget fann lagutskottet
sig icke kunna tillstyrka. Såsom en avgörande omständighet för utskottets
avstyrkande av detsamma framhölls därvid, att de ur sitt inbördes sammanhang
lösryckta bestämmelserna ingalunda erbjöde samma fördelar, som de
skulle hava såsom del av ett sammanhängande helt. En vid utskottets utlåtande
fogad reservation, däri åtskilliga av de föreslagna lagbestämmelserna
tillstyrktes i form av separatlagar, vann emellertid första kammarens bifall,
men föll jämväl detta reservationsvis framkomna förslag i andra kammaren.

Riksdagen Vid 1907 års riksdag blev det av 1903 års lagutskott tillstyrkta förslaget
ånyo framlagt till riksdagens prövning genom eu inom andra kammaren
väckt motion. Lagutskottet tillstyrkte fortfarande dess antagande i oförändrat
skick. Vid behandling inom kamrarna av utskottets utlåtande i
ämnet avslog första kammaren den föreslagna förändringen i 23 kap. 2 §
rättegångsbalken, under det att andra kammaren gjorde till villkor för sitt
bifall till förslaget, att första kammaren antog nämnda § i den av utskottet
förordade lydelsen. I övrigt godkände båda kamrarna samtliga de ifrågavarande
lagförslagen med undantag av 30 kap. 4 § och 31 kap. 8 § rättegångsbalken,
vilka med föranledande av en utav Kungl. Maj:t avlåten proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av 30 kap. samma balk till
utskottet återremitterades. Genom kamrarnas sålunda fattade skiljaktiga
beslut rörande utsträckning av liäradsnämnds befogenhet hade hela frågan
ånyo förfallit.

Riksdagen Vid påföljande års riksdag drogs lagförslaget om bevisning inför rätta
och därmed sammanhängande ämnen åter under riksdagens prövning i den
form, vari det av lagutskottet vid 1903 och 1907 års riksdagar blivit till
bifall förordat. I sitt yttrande över förslaget förklarade sig lagutskottet i fråga
om den fria bevisprövningen intaga samma principiella ståndpunkt som
tidigare års lagutskott. Utskottet fann även, att ett bifall till förslaget i
dera avseenden skulle medföra en icke oväsentlig förbättring av gällande
processregler, enär detsamma innehölle åtskilliga bestämmelser till fyllande
av luckor i lagstiftningen, i vilket hänseende särskilt framliöllos dess föreskrifter
om sakkunnige, om utgivandet av handlingar samt om rätt för domstol
att bestämma skadestånd efter skälig prövning, när part ej kan styrka
ett bestämt belopp. Det oaktat fann sig utskottet icke kunna förorda
förslaget till antagande. Såsom skäl härför anfördes dels beträffande den
ifrågasatta utvidgningen av häradsnämndens befogenhet, »att så länge domstolarnas
nuvarande organisation bibehölles oförändrad, kan det enligt
utskottets åsikt icke vara till gagn för den rättssökande allmänheten att man
giver nämnden en annan ställning än den för närvarande har», dels ock, i
fråga om förslaget i allmänhet, att utskottet funne det tveksamt, huruvida
detsamma i den avfattning, vari det framlagts, stode i överensstämmelse
med de lagar, som tillkommit under de senaste åren. På grund av anförda
skäl hemställde utskottet, att förslaget icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Emot utskottets hemställan reserverade sig sju av utskottets ledamöter,
vilka i huvudsak tillstyrkte bifall till förslaget.

Första luft utskottets utlåtande Nr 4!>.

Reservanternas hemställan blev av andra kammaren utan votering godkänd.
Då första kammaren emellertid biföll utskottets yrkande med G8 röster mot
49, hade frågan även för denna gång förfallit.

Frågan vilade därefter till år 1915, då i motion hemställdes, att riksdagen
ville för sin del antaga de senast år 1908 för riksdagen framlagda författningsförslagen,
helst dock med uteslutande av den i 23 kap. 2 § rättegångsbalken
ifrågasatta ändringen, eller, om detta ej kunde bifallas, hos Kung!
Maj:t begära framläggande av förslag i ämnet. Under mellantiden hade 1911
års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t om inrättande av en processkommission
beviljat medel till bestridande av kostnaderna för en förberedande utredning
angående en rättegångsreform, varefter Kungl. Maj:t den 22 december
1911 förordnat viss person att verkställa sådan utredning.

I anledning av denna motion hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 27 maj 1915 (nr 199), det täcktes Kungl. Maj:t att — i ändamål
att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning kunde komma till stånd
i görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden rörande bevisning
inför rätta — taga under övervägande, huruvida och i vad omfattning arbetet
på en reform av bevisningslagstiftningen lämpligen borde återupptagas
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill övervägandet kunde
föranleda.

Till motivering av sin hemställan anförde riksdagen följande.

Givetvis vore det av stor betydelse för rättsskipningen, att en lagstiftning
i förevarande ämne snart komme till stånd. Densamma torde för övrigt
vara väl ägnad att genomföras utan avvaktan på den stora rättegångsreform,
som förberedes, men vars förverkligande, enligt vad processkommissionens
ordförande uttalat, icke torde vara att emotse, förrän en ansenlig tidrymd
förflutit. Det ovan omförmälda lagförslaget innehåller nämligen viktiga bestämmelser,
som kunna förmodas i väsentliga delar bliva upptagna i en kommande
processlag men på samma gång anknyta sig till gällande rätt, i vilken
de äro avsedda att inpassas.

Det lagförslag, som motionären föreslagit riksdagen till antagande, har
undergått noggrann granskning från sakkunnigt håll samt upprepade gånger
godtagits av riksdagens båda kamrar. I likhet med vad 1908 års lagutskott
gjorde gällande synes det emellertid riksdagen tveksamt, huruvida förslaget
i sin nuvarande avfattning i alla sina detaljer står i överensstämmelse med
de lagar, som tillkommit under de senare åren. Det omfattande lagstiftningsarbete,
som ägt rum sedan lagförslaget utarbetades och sist var föremål
för en mera ingående granskning, kan möjligen vid en närmare undersökning
giva anledning till att jämkningar behöva företagas såväl i en eller
annan av bestämmelserna i förslaget som även i andra lagar och författningar,
som efter nämnda tid utfärdats. Eu närmare undersökning härav
synes riksdagen böra överlämnas åt Eders Kungl. Majds försorg och vågar
riksdagen härvid uttala den förhoppningen, att en dylik granskning måtte
kunna verkställas utan större tidsutdräkt.

Att riksdagen redan nu skulle för sin del antaga förslaget har förty synts
riksdagen mindre lämpligt.

Vid den tidigare behandlingen inom riksdagen har frågan om ändrade
bestämmelser angående bevisning inför rätta och därmed sammanhängande
ämnen av andra kammaren förknippats med en utvidgning av häradsnämndens
befogenhet, vilken utvidgning vid upprepade tillfällen av kammaren

Riksdagen

1915

Processkora wissionen 1926.

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

gjorts till villkor för antagandet av lagförslag i ämnet. Ett så nära samband
mellan dessa frågor, att de med nödvändighet böra sammtidigt finna
sin lösning, synes emellertid icke förefinnas. Lagfästandet av den fria bevisprövningens
princip kan nämligen icke i och för sig anses påkalla ändring
i domares och nämnds inbördes ställning. Redan nu gäller i praxis den
grundsats, som i 1 § i förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap.
rättegångsbalken fastslås, att rätten på grund av alla skäl och omständigheter,
som till stöd för parternas uppgifter förekommit, skall pröva vad i
målet bör hållas för sant. Förslaget har för övrigt bibehållit den gamla
legala bevisteorins av mången, åtminstone tillförne, värderade bestämmelse,
att »två vittnen vare om det, vari de sammanstämma, fullt bevis», men tilllagt,
vad med synnerligt fog även nu i praxis iakttages, att denna regel ej
gäller »där omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten av
deras (vittnenas) berättelse». Däremot är av goda skäl den oformliga och
på det stora hela taget betydelselösa bestämmelsen borttagen, att ett vittne
skall gälla som halvt bevis. Förslaget innehåller i övrigt bestämmelser,
som torde hava stor betydelse därigenom, att de fullständigare reglera de
särskilda bevismedlen och bilda en garanti mot att den fria bevisprövningen
leder till godtycke.

Med vad sålunda anförts vill riksdagen icke hava uttalat någon mening
i frågan om en eventuell utsträckning av lekmannaelementets inflytande
inom häradsrätterna. Riksdagen vill endast framhålla, att detta spörsmål
icke kräver sin lösning i samband med den fråga, som här närmast är föremål
för behandling. Det står för riksdagen fullt klart, att frågan huruvida
en utvidgning av nämndens befogenhet må under vissa förutsättningar äga
rum, enligt sakens natur bör lösas i samband med den reform av domstolsorganisationen,
som förberedes, och att avgörandet redan nu av denna fråga
skulle innebära ett olämpligt föregripande av processlagskommissionens
arbete.

Vid den av riksdagen förordade närmare granskningen skall måhända ock
visa sig att vissa andra önskemål i fråga om en reform av bevisningslagstiftningen
utöver dem, som tillgodosetts genom tidigare lagförslag, skulle
redan nu kunna lämpligen tillgodoses.

A andra sidan kan det tilläventyrs befinnas lämpligt att, såsom år 1905
även ifrågasattes, begränsa lagstiftningen till några särskilt viktiga spörsmål,
detta oavsett den mening man kan hysa om angelägenheten att sammanbinda
denna lagstiftning med en utvidgning av nämndens befogenhet. I sådant
hänseende vill riksdagen särskilt framhålla de bestämmelser, som i förslaget
till bevisningslag innehållas rörande parts skyldighet att tillhandahålla handling,
om bevisning genom sakkunnige samt om bestämmande av skadeståndsbelopp
vid saknad av fullständig utredning rörande skadans omfång. Behovet
av lagbestämmelsernas fullständigande och modernisering i samtliga dessa
punkter har för varje år med allt större styrka gjort sig gällande. Genom
en lagstiftning på basis av förslaget i dessa delar skulle vår bevisrätt i
mångt och mycket vinna i klarhet, fullständighet och stadga samt därutöver
i vissa punkter erhålla en tidsenlig utveckling, som endast på lagstiftningsvägen
står att ernå.

Den 30 december 1922 beslöt Kungl. Maj:t, att riksdagens framställning
icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

Med skrivelse den 15 december 1926 överlämnade processkommissionen
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, avfattat i tre delar,
innehållande den första inledning och domstolsförfattningen, den andra rättegången
i brottmål och den tredje rättegången i tvistemål. Andra delen inne -

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

håller fyra kapitel om bevisningen, nämligen Allmänna regler om bevisningen.
Vittnen, Sakkunniga samt Besiktning och syn. I delen om rättegången i
tvistemål finnas ytterligare tre kapitel, nämligen Skriftliga bevis, Förhör med
part samt Bevisning till framtida säkerhet.

Börande innehållet av reformförslagen vill utskottet allenast i korthet anmärka
följande. Enligt samtliga förslag skall domaren i princip vid värderingen
av bevisningen vara obunden av legala regler. Förslagen upptaga därjämte
stadgande!! om särskilda bevismedel: erkännande, vittnen, sakkunniga, skriftliga
bevis, syn och förhör med part. I förslagen meddelas även bestämmelse
om uppskattning av skadestånd, då fullständig utredning angående skadans
storlek icke förebragts. Helt naturligt företer processkommissionens förslag
rörande bevisningen väsentliga skiljaktigheter från de tidigare förslagen.
Medan processkommissionens regler om bevisningen hänföra sig till ett fullständigt
omdanat processväsende, bygga de tidigare bevisförslagen på den
nu bestående rättegångsordningen. De viktigaste skiljaktigheterna torde
vara de, som avse vittnesbeviset och parternas hörande. I fråga om vittnesbeviset
är främst att märka, att de tidigare förslagen bibehålla vittnesjäven
med viss begränsning. Enligt processkommissionens förslag åter skola vittnesjäven
upphävas, och varje person, som kan lämna upplysning om sakförhållandet
i en rättegång, få höras som vittne. Därvid skall rätten emellertid,
om anledning förekommer, göra sig underrättad, huruvida någon omständighet
föreligger, som kan inverka på bedömandet av ett vittnes trovärdighet,
och taga vederbörlig hänsyn till detta förhållande vid sin prövning
av bevisets värde i rättegången. Så till vida komma de förhållanden, som
nu enligt lagen grunda vittnesjäv, även framdeles att utöva inflytande på
rättsskipningen. Yissa närmare anhöriga till part må icke mot sitt bestridande
avfordras vittnesmål. Vittne kan ock i vissa fall vägra att avgiva
utsaga, bland annat, då därigenom skulle yppas, att vittnet eller någon av
dess närmare anhöriga begått brottslig eller vanärande handling. Vissa personer
äro uteslutna från att höras på ed, t. ex. de som ej fyllt 15 år,
sinnessjuka och sinnesslöa. Vad angår förhör med part, innehöllo de
flesta tidigare förslagen bestämmelser om normerad ed, huvudsakligen såsom
värjemålsed men med möjlighet dock för rätten att i vissa undantagsfall
använda fyllnadsed. Fritt förhör under edsansvar skulle alltså icke äga
rum utan eden avse en viss bestämd omständighet, varav målets utgång berodde.
Avlade part ed, skulle hans sålunda bekräftade uppgift eller bestridande
i målet gälla. Brast part åt eden, skulle vederpartens uppgift eller
bestridande gälla. Processkommissionen föreslår fullständigt avskaffande av
partseden såväl i brottmål som i tvistemål. I tvistemålen men ej i brottmålen
skall part, endera eller båda, kunna höras under annan högtidlig försäkran
i stället för ed. Därvid skall parten icke föreläggas att avgiva en
normerad utsaga utan höras i ett fritt förhör. Detta bevismedel skall användas
allenast subsidiärt — när den i övrigt förda bevisningen befinnes
icke vara tillräcklig att bibringa rätten en bestämd övertygelse om något på.

Innehållet
av reformförslagen.

Processreformens

vidare förberedande.

Utskottet.

16 Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

prövningen inverkande sakförhållande. För falsk utsaga förutsattes straff,
ej under fängelse.

Över processkommissionens betänkande, såvitt angår betänkandets huvudgrunder,
har Kung! Maj:t den 23 september 1927 beslutat inhämta lagrådets
yttrande. Sedan föredragningen, vilken till större delen blivit verkställd,
avslutats, lärer lagrådets yttrande vara att emotse före den nuvarande tjänstgöringsperiodens
utgång den 31 nästkommande augusti.

Den 29 april 1927 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga
för att inom departementet verkställa de utredningar för rättegångsreformens
förberedande, som departementschefen till dem överlämnade. Enligt direktiv
av departementschefen ingår i utredningsuppgifterna att verkställa en beräkning
dels av nuvarande kostnader för rättsskipningen i vad dessa åvila
statsverket och kommunerna, dels oclc av de kostnader, som skulle uppkomma
vid genomförande av processkommissionens förslag till rättegångsreform. De
sakkunniga torde komma att avlämna betänkande under sommarens eller
höstens lopp innevarande år.

Såsom riksdagen vid upprepade tillfällen givit tillkänna, är en reform av
bevisningslagstiftningen av behovet påkallad. Bristerna i de nuvarande bestämmelserna
äro särskilt framträdande beträffande vittnesbeviset och möjligheten
för rätten att göra parts sanningsplikt effektiv. En kännbar olägenhet
är ock avsaknaden av närmare bestämmelser rörande sakkunniga och den
s. k. editionsplikten eller skyldigheten för part eller annan att utgiva handling,
som åberopas till bevis i ett mål. Överhuvudtaget är en fullständigare
reglering av bevismedlen än nu är fallet önskvärd. Huruvida emellertid
en tillfredsställande nydaning av bevisningslagstiftningen låter sig
genomföras utan samband med en allmän processreform, därom råda olika
meningar. Utskottet anser nu för sin del ej nödigt att taga ställning till
detta svårlösta och invecklade problem. På sätt framgår av vad ovan anförts,
har nämligen arbetet å en fullständig ombildning av rättegångsväsendet
fortskridit så långt, att lagrådets yttrande över processkommissionens betänkande
inom kort är att förvänta, och de sakkunniga för processreformens
ekonomiska förberedande torde också inom eu nära framtid avsluta sitt arbete.
Det torde vid sådant förhållande kunna antagas, att Kung!. Maj:t redan nästa
år lämnar riksdagen tillfälle att fatta beslut om sättet för reformarbetets
fullföljande, därvid helt visst kommer att stå i förgrunden frågan, huruvida
rättegångsreformen bör genomföras i ett sammanhang eller styckevis, och i
senare fallet, vilka delar av rättegångsväsendet äro av beskaffenhet att lämpa
sig för partiella reformer. Om de partiella reformernas väg anses böra beträdas,
lärer kunna tagas för givet, att en av de första frågor, som göras till
föremål för undersökning, blir bevisningen. Vid nu anförda förhållanden
finner utskottet sig icke kunna tillstyrka det i motionen gjorda yrkandet om
hemställan till Kungi. Maj:t att utan avvaktan å en allmän rättegångsreform
för riksdagen framlägga förslag till en ny bevisningslag.

1Första lagutskottets utlåtande Kr 45.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 maj 1928.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Schlyter, Anderson i Hägelåkra,
John O. Karlsson*), Jonsson i Lycksele, Bissmark och Gustafsson i Benestad;

från andra kammaren: herrar af Ekenstam, TAndley, Leo*), Nilsson i Antnäs,
Johansson i Brånad, Sjögren, Olsson i Rimforsa och Olsson i Mellerud.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. land. 34 höft. (Nr 44—47.) 120328 2