Första lagutskottets utlåtande nr 44 (Utlåtande 1937:L1u44 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1937 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om lagsökning och om handräckning för
fordran (lag sökning slag), m. m., dels ock i ämnet
väckt motion.

Genom en den 19 februari 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 156, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade, här nedan intagna
förslag till

1) lag örn lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag);

2) lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 23 § 4. förordningen den 10 augusti 1877
(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall;

4) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

5) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221)
örn bulvanförhållande i fråga örn fast egendom;

6) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn
bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag;

7) lag örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.
12) angående inteckning i fast egendom;

8) lag om ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen;

9) lag om ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen; samt

10) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36
s. 1), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft en
inom första kammaren av herr Undén väckt motion, nr 233, i vilken hemställts
att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte besluta att utsökningslagens
188 § erhåller följande ändrade lydelse:

»Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio dagar
eller, där gäldenären finnes utom riket och icke inom riket har ombud
som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, inom nittio
dagar, och den som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det förordnande
därom gavs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran krävt
eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å före Bihang

till riksdagens protokoll 19117. 9 sami. 1 avd. Nr 44.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

skriven tid sin talan där den hos domstol eller lagsökningsdomare anhängig
är; gånge kvarstaden eller förbudet åter.

Skulle lagsökning---rätteligen fullgöras.

Där enligt---nu sagts.

Är den---sitt val.»

I fråga om de skäl som ligga till grund för de genom propositionen framlagda
lagförslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till motionärens
hemställan hänvisas till motionen.

För utsökande av fordran erbjuder svensk rätt, förutom det allmänna rättegångsförfarandet,
två särskilda summariska processformer: lagsökning för
gäld och handräckning för fordrans utfående. Genom lagsökning kan utsökas
fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis
med undantag av växel och check. Därjämte står lagsökningsförfarandet
öppet för borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller
fartyg och för betalningen vill hålla sig till den intecknade egendomen. Handräckning
står borgenär till buds för penningfordran som ej är grundad på
skriftligt fordringsbevis och icke avser skadestånd.

Lagsökningsprocessen regleras huvudsakligen genom bestämmelserna i 2
kap. utsökningslagen, varjämte i 3, 9 och 11 kap. samma lag förekomma stadganden
örn verkställighet av lagsökningsutslag samt örn rättegångskostnad
och rättsmedel. Handräckningsförfarandet regleras genom särskild lag i ämnet
den 26 april 1907. I den mån särskilda stadganden ej äro givna, äro rättegångsbalkens
bestämmelser rörande den ordinära processen i huvudsak tilllämpliga
såväl å lagsökningsprocessen som å handräckningsförfarandet.

Under det att i utlandet motsvarande former av gäldsprocessen pläga handhavas
av de allmänna domstolarna, äro de hos oss i första instans förlagda till
exekutiv myndighet, överexekutor. Från denna myndighet fullföljas emellertid
målen till judiciell myndighet, hovrätt, överexekutor är för landet länsstyrelsen,
i Stockholm Överståthållarämbetet, i annan stad med magistrat denna,
viss ledamot av magistraten eller ock länsstyrelsen samt i stad utan magistrat
länsstyrelsen eller den Konungen därtill förordnar.

Vid tillkomsten av den nuvarande utsökningslagen övervägdes en överflyttning
av, bland annat, lagsökningsprocessen till domstolsmyndighet. Nya
lagberedningen (1876) framhöll att detta skulle hava den fördelen att,
då anspråket vore tvistigt, rättsfrågan kunde genast utan vidare omgång och
kostnad komma under slutlig prövning. Beredningen fann emellertid att detta
icke kunde ske med dåvarande rättegångsordning och domstolsorganisation.
Processkommissionen (1926) framhöll med styrka önskvärdheten av
att överexekutorsgöromålen överhuvud överflyttades på domstolarna. Kommissionen
anförde härom bland annat:

Icke utan fog anmärkes för närvarande ofta, att länsstyrelserna hava för
vidsträckta områden för att överallt vara så lätt tillgängliga för allmänheten

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

som önskvärt vore. Även om juridisk utbildning och erfarenhet ingalunda
saknas hos dessa myndigheter, ehuru deras främste representant ofta icke är
rättsbildad, är deras huvudsakliga verksamhet dock av sådan natur, att överexekutorsgöromålen
måste vara mer eller mindre främmande gentemot den
övriga verksamheten. Dessa göromål, som ofta kräva mycket ingående rättsliga
kunskaper, äro i övervägande grad rena domstolsärenden. Mycket ofta
äro de bemängda med juridiska tvistepunkter, för vilkas lösning endast en
domstol är den rätta myndigheten. — Då upphävandet av sambandet mellan
rättsskipning och förvaltning i städerna måste leda till att magistraterna i
sin nuvarande form komma att försvinna, ligger ett skäl för att å domstolarna
överflytta överexekutorsgöromålen också däri, att dessa icke vad städerna angår
kunna utan stora olägenheter läggas å länsstyrelserna. — Domstolarnas
företräde i ifrågavarande hänseende framför länsstyrelserna visar sig jämväl
i en annan riktning. Om man i svensk rätt vill söka införa sådana smidigare
och mjukare former för verkställighet av betalningsskyldighet i penningar,
som förekomma i vissa främmande länder, så lämpa sig otvivelaktigt domstolarna
vida bättre för en sådan uppgift än länsstyrelserna.

Lagrådet (1927) yttrade vid granskningen av processkommissionens förslag
i denna del, att de av kommissionen anförda synpunkterna utgjorde avgörande
skäl för en överflyttning. Lagrådet tilläde bland annat:

Överexekutorsbefattningen är icke någon förvaltningsuppgift, utan en verklig
rättsskipningsuppgift likaväl som domarens befattning med rättegångsmålen.
Detta förhållande är även hos oss erkänt, i det att hovrätt och högsta
domstol fungera såsom överinstanser; att i detta hänseende någon ändring icke
skulle kunna på allvar ifrågasättas är uppenbart just på grund av ärendenas
beskaffenhet. Den tudelning av rättsskipningsuppgiften som i underinstansen
således äger rum är i många hänseende till svårt men för vårt rättsväsen.
Det för kreditlivet så angelägna önskemålet om enkla, billiga och snabbt till
målet ledande metoder för indrivning av fordringar, mot vilkas riktighet giltig
invändning ej kan framställas, låter sig blott högst onöjaktigt förverkligas,
så länge lagsökning och ansökan om handräckning för fordrans utfående
måste göras hos annan myndighet än domstolen. Den sökande borgenären riskerar
att framställt jäv gör vägen oframkomlig; hans besvär och kostnad
hava då varit^ förgäves och han har att efter en fruktlös omgång börja den
vanliga rättegångsvägen. Hade åter domstol ägt upptaga ansökningen, skulle
ärendet där utan former, kostnad och omgång kunnat övergå i ett vanligt tvistemål,
och gäldenären hade saknat en frestelse att framställa ohemula invändningar.

I Kungl. Maj:ts proposition angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform (1931) berördes ock frågan örn överexekutorsgöromålens
överflyttning till domstolarna, varvid föredragande departementschefen
— med erkännande av det principiellt berättigade i en sådan
omläggning — likväl framhöll att med åtgärder på detta område borde tillsvidare
anstå. Departementschefen ansåg emellertid att vid lagstiftningsarbetets
fullföljande kunde komma under omprövning att från överexekutor överflytta
vissa grupper av ärenden, som med hänsyn till sin beskaffenhet vore i
högre grad ägnade att handläggas av domstol än av administrativ myndighet.
Till denna departementschefens mening anslöt sig vederbörande utskott, och
riksdagen gjorde på denna punkt ingen erinran.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

Inom justitiedepartementet verkställdes under hösten 1935 utredning av
frågan om en överflyttning redan under nuvarande rättegångsordning till de
allmänna domstolarna av sådana grupper av överexekutorsgöromål, som med
hänsyn till sin beskaffenhet ansåges särskilt ägnade att handläggas av judiciell
myndighet. Resultatet av denna utredning framlades i en i december
1935 dagtecknad promemoria angående överflyttande till domstolsmyndighet
av lag sökning smål och mål örn handräckning för fordran (just. dep :ts promemorior
1935: 5). Vid promemorian funnos fogade vissa lagförslag i ämnet.

över promemorian med lagförslagen avgåvos efter remiss utlåtanden av
rikets hovrätter och processlagberedningen, varjämte — sedan vederbörande
beretts tillfälle att avgiva yttranden i ämnet -—■ Överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser utom länsstyrelsen i Hallands län, ett antal häradshövdingar
och rådhusrätter, de år 1935 inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga
för verkställande av utredning rörande länsstyrelsernas organisation (länsstyrelseutredningen)
ävensom styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund inkommo
med yttranden.

Lagförslag i ämnet remitterades därefter till lagrådet, därvid dåvarande
departementschefen anförde bl. a. följande:

»Att de nuvarande överexekutorsgöromålen i allt väsentligt äro att anse såsom
rättsskipningsuppgifter, därom torde i stort sett enighet råda. Huvudsakligen
till följd av vissa hinder av organisatorisk art, vilka härrört från tidigare
förhållanden inom landsbygdens domstolsväsende, hava ifrågavarande göromål
hittills kommit att åvila administrativ myndighet i stället för judiciell. I den
mån dessa hinder försvinna, synes det böra övervägas att till domstolarna överflytta
de arbetsuppgifter varom här är fråga. Efter den utbyggnad av lantdomstolarnas
kansliorganisation som ägt rum under de två senaste årtiondena
torde en överflyttning redan nu kunna ske av den summariska gäldsprocessen,
d. v. s. av lagsökning och handräckning för fordran. Denna del av överexekutorsverksamheten
är med hänsyn till sin utpräglat judiciella karaktär särskilt
ägnad att handhavas av domstolsmyndighet. En dylik partiell överflyttning
torde ock kunna ske oberoende av örn övriga överexekutorsgöromål tillsvidare
kvarbliva hos administrativ myndighet.

En överflyttning av lagsöknings- och handräckningsmålen till domstolsmyndighet
får anses medföra icke oväsentliga praktiska fördelar. Därigenom bliva
de myndigheter på vilkas prövning dessa mål ankomma i åtskilliga fall lättare
tillgängliga för den rättssökande allmänheten än för närvarande. I
några enstaka län, där samtliga domstolskanslier äro förlagda till residensstaden,
bliva förhållandena i detta hänseende oförändrade. En erinran som i
detta sammanhang gjorts, att då förfarandet i dessa mål är skriftligt, det ej
spelar någon roll huruvida målen handläggas hos lokal myndighet eller hos den
för länet centrala myndigheten, synes icke vara riktig. Det måste nämligen
för allmänheten innebära en avgjord fördel att i alla rättsskipningsangelägenheter
äga möjlighet att vid behov vända sig till den lokala domstolsmyndigheten.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

I skilda sammanhang har vidare såsom en påtaglig fördel av gäldsprocessens
anknytning till domstolsmyndighet framhållits att därigenom i förekommande
fall möjliggöres en smidigare övergång från den summariska processen
till domstolsprocess. Detta medför i sin tur att borgenären snabbare kan erhålla
en verkställbar dom å gäldenär som gör oberättigade invändningar mot
kravet. Den omständigheten att under nuvarande förhållanden det måhända
endast undantagsvis inträffar att lagsökningsmål förklaras tvistiga eller ansökningar
örn handräckning förfalla på grund av jäv, torde icke förringa den
betydelse av reformen som här framhållits. Sannolikt till följd av det nuvarande
mindre smidiga förfarandet föredraga nämligen åtskilliga borgenärer
att gå direkt till domstol med sina krav i stället för att riskera det i fråga örn
utgången mera osäkra förfarandet inför överexekutor. Detta gäller framför
allt beträffande fordringar som skulle kunna uttagas handräckningsvägen.

Mot den ifrågasatta överflyttningen har särskilt från domstolshåll gjorts
gällande, att lantdomstolarnas arbetsbörda därigenom skulle så ökas att domsagornas
skötsel försvårades. I de flesta domsagor torde emellertid arbetsökningen
ej bliva större än att den kan bemästras med hjälp av redan tillgänglig
arbetskraft. I de domsagor åter, där antalet lagsöknings- och handräckningsmål
kan beräknas representera en mera omfattande arbetsbörda, måste naturligen
åtgärder vidtagas för tillgodoseende av de ökade anspråken på rättsbildade
biträden. Detta synes lämpligen böra ske genom anställande av ytterligare
andre notarier. Möjlighet härtill finnes redan, i det att 1936 års riksdag
beviljat medel för en icke oväsentlig ökning av antalet dylika befatta
ningar.

I det remitterade förslaget till lagsökningslag, avsedd att reglera såväl lagsöknings-
som handräckningsförfarandet, hava jämväl upptagits vissa av en
överflyttning icke direkt påkallade processuella ändringar, vilka ansetts ägnade
att öka ifrågavarande processformers effektivitet.»

Lagrådet anförde i sitt utlåtande vissa omständigheter, vilka ställde i tvivel
huruvida den föreslagna lagstiftningen borde omedelbart genomföras. Då lagstiftningsåtgärden
emellertid enligt lagrådets mening grundades å principiellt
giltiga skäl samt det med hänsyn till den allmänna rättegångsreformen kunde
antagas, att i varje fall framdeles en överflyttning till domstolsmyndighet av
ifrågavarande mål komme att ske, ville lagrådet likväl ej avstyrka reformens
omedelbara genomförande. På särskilda punkter framställde lagrådet erinringar
mot de remitterade lagförslagen, vilka erinringar i allmänhet beaktats
vid utformandet av de genom propositionen framlagda lagförslagen.

Beträffande innehållet i den genom propositionen föreslagna lagstiftningen
må här i korthet lämnas följande redogörelse.

De bestämmelser som reglera lagsökningsprocessen och handräckningsförfarandet
skola sammanföras i en särskild lag (lagsökningslag). I den mån däri
saknas uttryckliga stadganden i vissa processuella hänseenden skola liksom
hittills rättegångsbalkens bestämmelser äga tillämpning. Prövningen av mål
rörande lagsökning och handräckning för fordran skall tillkomma en myndig -

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

het benämnd lagsökningsdomaren. Lagsökningsdomare skall vara å landet
häradshövdingen eller den, som därtill är särskilt förordnad (biträdande domare,
sekreterare, notarie med viss kompetens), och i stad med rådhusrätt en
lagfaren befattningshavare vid rätten.

Det i gällande lag stadgade förbudet mot lagsökning å växel och check har
icke upptagits i förslaget. Då ifrågavarande skuldförbindelser otvivelaktigt
i och för sig uppfylla de för lagsökningsurkund uppställda fordringarna, följer
därav att lagsökning å sådan handling skall bliva tillåten.

I syfte att undanröja vissa olägenheter av processuell natur föreslås att
i en och samma ansökning örn handräckning krav icke skall få framställas mot
mera än en gäldenär.

Förfarandet inför lagsökningsdomaren skall i såväl lagsöknings- som handräckningsmål
vara uteslutande skriftligt. Någon motsvarighet till det nuvarande
muntliga förfarandet inför överexekutor i stad i lagsökningsmål upptages
icke i förslaget. Såsom skäl härför har i främsta rummet åberopats att
detta förfarande saknar praktisk betydelse.

I de fall då enligt nuvarande bestämmelser lagsökningsmål skola av överexekutor
förvisas såsom tvistiga till domstol, skall enligt förslaget målet av
lagsökningsdomaren hänskjutas till rätten. Detta innebär att lagsökningsdomaren
skall utan borgenärens hörande eller hans därom framställda begäran
utsätta dag för målets handläggning vid rätten och genom rekommenderade
brev kalla parterna till inställelse, varefter målet i fortsättningen skall handläggas
som ett instämt tvistemål. Då jäv framställes i handräckningsmål,
skall lagsökningsdomaren, örn borgenären inom en månad efter utgången av
den för jävets anmälande bestämda tiden yrkar att målet skall hänskjutas till
rätten, i enahanda ordning som föreslås beträffande tvistiga lagsökningsmål
föranstalta örn målets upptagande vid rätten. I parternas intresse har i
förslaget intagits en föreskrift att kommunikationsresolutionen i såväl lagsöknings-
som handräckningsmål skall innehålla upplysning örn att, därest målet
hänskjutes till rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att
ske allenast genom rekommenderade brev.

På grund av att förfarandet inför lagsökningsdomaren skall kunna omedelbart
övergå i en domstolsprocess har en ändring i nuvarande forumregler
funnits erforderlig. Rätt forum för lagsökning är för närvarande överexekutor
i den ort där gäldenären har sitt bo och hemvist (mantalsskrivningsorten)
eller någon tid uppehåller sig. Den som saknar stadigt hemvist, sökes där han
finnes, eller, om han är utrikes, där han senast var boende inom riket. [Är gäldenären
utlänning eller grundas fordran å löpande förskrivning, må gäldenären
sökas var han träffas. För det fall att borgenär som för sin fordran har
inteckning i fast egendom eller fartyg vill söka betalning ur den intecknade
egendomen gälla särskilda forumbestämmelser. För lagsökning på inteckning
i fast egendom är överexekutor i den ort där egendomen ligger behörig. Fartygsborgenären
har att, örn fartyget har endast en ägare, vända sig till den
överexekutor som enligt först omförmälda forumbestämmelser är behörig; tillhör
fartyget flere redare, äger borgenären söka huvudredaren, eller, örn huvudredare
ej är vald, någon av redarna, vilken han helst vill. Handräcknings -

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

förfarandet anhängiggöres hos överexekutor i gäldenärens mantalsskrivningsort
eller i den ort där gäldenären uppehåller sig någon tid; den som saknar
stadigt hemvist ävensom utlänning sökes var han finnes. Reglerna angående
forum i handräckningsmål skilja sig alltså något från stadgandena örn forum
i lagsökningsmål. Avvikelserna äro betingade av att handräckning icke kan
ske å löpande förskrivning såsom utgörande skriftligt fordringsbevis samt av
de särskilda bestämmelserna örn delgivning i handräckningslagen. I förslaget
ha de nuvarande forumreglerna ersatts av en generell forumbestämmelse av
innehåll att lagsökning och ansökning om handräckning för fordran skall göras
hos lagsökningsdomaren i den ort där gäldenären skall inför domstol svara
å kravet.

I lagsöknings- och handräckningsmål skall enligt förslaget ansökningen innehålla
uppgift örn, bland annat, borgenärens yrke och postadress samt, där så
kan ske, om gäldenärens yrke och postadress. Dessa uppgifter betingas av att
lagsökningsdomaren skall i nämnda mål vara skyldig att genom rekommenderade
brev tillställa parterna dels meddelanden om vissa förelägganden och beslut
och dels de i det föregående nämnda kallelserna till rätten.

Beträffande de i lagsöknings- och handräckningsmålen föreskrivna kommunikationsresolutionerna
föreslås bestämmelser, vilka sakna motsvarighet i nu
gällande lag men som endast innebära ett lagfästande av praxis. Sålunda skall
i lagsökningsmål borgenären erhålla föreläggande att uttaga lagsökningshandlingarna
och delgiva gäldenären dem, varjämte i föreläggandet jämväl skall
angivas vad borgenären har att iakttaga med avseende å fullföljd av sin ansökan.
Motsvarande skall gälla i handräckningsmål.

I syfte att öka snabbheten i processen föreslås den tid, inom vilken lagsökning
skall av borgenären fullföljas, förkortad från ett år till sex månader eller
sålunda till samma tid som nu gäller för fullföljd av handräckningsansökan.
Därjämte föreslås en inskränkning av tiden för anhängiggörande av återvinningstalan
vid såväl lagsökning som handräckning från sex månader till tre
månader. Därigenom vinnes överensstämmelse med den beträffande återvinning
i 12 kap. 4 § rättegångsbalken stadgade regel.

I fråga örn bestämmandet av ersättning för rättegångskostnad innehåller förslaget
beträffande båda instituten i vissa avseenden ändrade regler. Enligt
gällande rätt skall i lagsökningsmål överexekutor tillägga sökanden, därest han
vinner saken, ersättning för all nödig kostnad som lagsökningen medfört. Förvisas
målet som tvistigt till domstol, må ersättning tilläggas sökandens vederpart
för dennes kostnad. Fullföljes målet vid domstol, äger domstolen, utan
hinder av vad i lagsökningsmålet därom blivit bestämt, pröva vad ersättning
den ena parten bör utgiva till den andre för kostnaden hos överexekutor. Enligt
förslaget skall i lagsökningsmål lagsökningsdomaren äga tillägga vinnande
part ersättning för all nödig kostnad som lagsökningen medfört. Detta
innebär att kostnadsersättning skall kunna tillerkännas gäldenär som avgivit
förklaring, därest en av honom gjord invändning medfört att lagsökningen
förklarats icke kunna till vidare prövning upptagas, liksom också under vissa
omständigheter part som vunnit bifall till framställt kvittningsyrkande.

Beträffande rättegångskostnad i handräckningsmål gäller för närvarande

° Första lagutskottets utlåtande nr 44.

att om borgenären i ansökningen fordrat ersättning för handräckningkostnaden,
skall överexekutor i sitt föreläggande för gäldenären att avgiva yttrande
över ansökningen jämväl bestämma visst belopp som i händelse jäv ej göres
skall i sådant hänseende gäldas. Förslaget innehåller i denna del den ändring
att ersättning för delgivningskostnaden skall kunna bestämmas utan parternas
hörande sedan uppgift därom inkommit till lagsökningsdomaren.

Den möjlighet som för närvarande står en borgenär till buds att med lagsökning
förknippa yrkande örn kvarstad, skingringsförbud eller vräkning har
ansetts böra bibehållas. I överensstämmelse härmed upptager förslaget en bestämmelse
att i lagsökningsmål lagsökningsdomaren äger förordna örn kvarstad
å gäldenärens lösa gods eller örn förbud mot skingring av egendom som tillhör
honom, så ock giva handräckning varom i 192 § utsökningslagen sägs. I fråga
örn förutsättningarna för dylika handräckningsbesluts meddelande och verkställigheten
av dem skola utsökningslagens bestämmelser gälla.

Därest lagsöknings- eller handräckningsmål utsättes till domstolsbehandling
skall processen inför lagsökningsdomaren och domstolsbehandlingen i princip
vara att anse såsom led i ett enhetligt förfarande. Huvudsakligen i avsikt att
möjliggöra tillämpning av de i 12 kap. rättegångsbalken givna reglerna angående
tredskodom vid svarandens utevaro å rättegångsförhandlings första dag
upptager emellertid förslaget en bestämmelse att, då mål hänskjutits till rätten,
med avseende å rättegången skall så anses som örn målet vore instämt till den
dag som utsatts för dess handläggning.

över lagsökningsdomarens slutliga utslag skall missnöjd part äga besvära
sig i hovrätten. Angående besvärsförfarandet i dessa mål lämnas ej några
föreskrifter. På grund av stadgandet i 5 § promulgationslagen till 1901 års
lag örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken skola då tillämpas bestämmelserna
i 27 kap. rättegångsbalken, varav följer bl. a. att tiden för besvärs
anförande skall räknas fran den dag da utslaget gavs. Därest lagsökningsdomaren
genom särskilt beslut förordnat örn kvarstad, skingringsförbud eller
vräkning, skola besvär få föras mot beslutet; och skall i sådant fall besvärstiden
räknas från det beslutet delgavs gäldenären. Andra av lagsökningsdomaren
under handläggningen meddelade beslut skola icke få överklagas, örn
part menar att mål av lagsökningsdomaren onödigt uppehålles, skall han äga
att däröver föra talan. Klagan ma dock ej föras — vare sig av gäldenären eller
av borgenären — över att mål av lagsökningsdomaren hänskjutits till rätten.

Om verkställigheten av lagsökningsdomarens utslag varigenom betalningsskyldighet
blivit någon alagd skall liksom för närvarande i fråga örn överexekutors
motsvarande utslag gälla vad som är stadgat örn underrätts dom i ty
fall. Bestämmelserna härom ha liksom hittills upptagits i utsökningslagen.

I nämnda lag upptagas jämväl de i handräckningslagen nu givna reglerna örn
verkställighet å handräckningsinlaga därå tecknats bevis att jäv icke anförts.
Dessa regler upptagas i ett nytt, tredje stycke av 51 §.

I förslaget till lagsökningslag har icke upptagits de exekutivrättsliga regler,
vilka nu återfinnas i 28 § utsökningslagen. I stället föreslås att i 4 kap.
utsökningslagen skall upptagas en ny med 77 a betecknad paragraf av innehåll
att örn lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning ur

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

fast egendom, det skall anses som hade egendomen blivit utmätt. Med fastställelsen
skall icke förknippas något uttryckligt förordnande att fastigheten
får utan utmätning säljas. Det har nämligen ansetts dels att ett dylikt uttryckligt
förordnande är överflödigt örn man i lagtexten angivit fastställelsebeslutets
exekutiva verkan och dels att det är mindre lämpligt att låta den judiciella
myndigheten meddela beslut som ha direkt avseende å exekutionen, med
vilken domstolsmyndigheten eljest icke har att taga befattning. Att icke blott
lagsökningsdomares utan även domstols beslut om den intecknade fordringens
fastställande till betalning ur egendomen måste ha den angivna verkan är uppenbart
vad angår mål som av lagsökningsdomaren hänskjutits till rätten, men
detsamma har synts böra gälla även för det fall att borgenären omedelbart till
domstol instämt talan om den intecknade fordringens utfående ur fastigheten.
Den föreslagna nya paragrafen har avfattats i enlighet härmed.

Beträffande övriga av överflyttningen föranledda ändringar i utsökningslagen
må nämnas att i 85 § skall inryckas en bestämmelse örn skyldighet
för domstol och lagsökningsdomare att underrätta överexekutor örn
utslag varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom.
I samband därmed har i 23 § 4. förordningen den 10 augusti 1877 örn nya utsökningslagens
införande och vad i avseende därå iakttages intagits föreskrift
om skyldighet för domstol eller lagsökningsdomare, som fastställt intecknad
fordran till betalning ur fast egendom i stad, där exekutiv auktion å sådan
egendom förrättas av magistraten, att till denna översända avskrift av utslaget.
Den i 98 § utsökningslagen angivna tiden inom vilken gäldenär har rätt att
bestämma plats för auktion å fast egendom föreslås skola utsträckas till fjortonde
dagen efter avkunnandet av det utslag, varigenom den intecknade fordningen
fastställts till betalning ur egendomen. Dessutom skola 182 och 196 §§
samt sista stycket i 211 § upphöra att gälla, varjämte 86, 88, 98, 106, 188, 197,
209, 213 och 230 §§ skola undergå vissa redaktionella jämkningar.

Enligt 4 kap. 9 och 11 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom skall
vad i utsökningslagen är stadgat angående fast egendom och inteckning
däri samt örn fastighetsägaren tillkommande rätt till andel i sådan inteckning
äga motsvarande tillämpning i fråga örn tomträtt och vat,-tenfallsrätt och inteckning däri samt tomträtts- och vattenfallsrättshavaren
tillkommande rätt till andel i sådan inteckning. För att någon saklig ändring
i detta förhållande icke skall ske genom utbrytandet ur utsökningslagen
av bestämmelserna örn lagsökning till en självständig författning föreslås att
förstnämnda lagrum skall undergå en därav betingad formell ändring. I samband
därmed har den i förstnämnda lagrum förekommande hänvisningen till
vissa paragrafer i 1862 års konkurslag ersatts av en hänvisning till motsvarande
stadganden i nu gällande konkurslag.

Utbrytandet ur utsökningslagen av bestämmelserna örn lagsökningsmål föranleder
även ändring i fullföljdsreglerna i lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållande
i fråga om fast egendom och lagen den 7 juni 1934 om bulvanförhållande
i fråga om aktier i vissa bolag.

Jämlikt 35 § inteckningsförordningen äger innehavare av gemensam inteckning
i flera egendomar, då någon av egendomarna skall på begäran av annan

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

särskilt exekutivt försäljas, att för utrönande huruvida sådan brist kan uppstå
som enligt 32 § andra stycket samma förordning bör falla egendomen till last
äska försäljning jämväl av de andra egendomarna eller någon av dem utan
binder av att intecknade beloppet ej är förfallet till betalning. Sådant yrkande
skall framställas i den ordning som gäller för ansökan om fastställande
av intecknad fordran till betalning ur fast egendom och skall göras
inom viss angiven tid. Då efter lagsökningsmålens överflyttande till
domstolsmyndighet auktionsförrättaren aldrig kommer att få befattning
med lagsökningsmålet, måste den i förstnämnda lagrum stadgade skyldigheten
att till auktionsförrättaren ingiva bevis om att lagsökningsansökningen vederbörligen
gjorts göras obligatorisk. Samtidigt föreslås att den i 35 § inteckningsförordningen
förekommande hänvisningen till 13 § utsökningslagen skall
ersättas med en hänvisning till motsvarande lagrum i lagsökningslagen.

Då såsom i det föregående anförts lagsökning skall vara tillåten å växel och
check, erfordras vissa ändringar i växel- och checklagarnas bestämmelser angående
preskription. Sålunda måste delgivning av lagsökning å växel bos
svensk lagsökningsdomare tillerkännas samma preskriptionsavbrytande verkan
som nu tillkommer delgivning av stämning till svensk domstol samt åberopande
av växelfordring för kvittning avbryta växelpreskription vare sig åberopandet
sker inför domstol eller lagsökningsdomare. Motsvarande bör gälla
örn check och checkpreskription. Det anförda föranleder ändring i 71 § växellagen
och 53 § checklagen. De i 93 § växellagen och 71 § checklagen förekommande
forumreglerna skola därjämte enligt förslaget kompletteras med en
hänvisning till lagsökningslagens bestämmelser om lagsökningsforum.

Slutligen föreslås att även 17 § förordningen den 15 oktober 1880 innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg m. m. skall undergå den ändring, som betingas av att lagsökningsutslag
icke längre skall meddelas av överexekutor, ävensom i övrigt i vissa delar
undergå en omredigering.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1938.

Såsom förut nämnts skall enligt Kungl. Maj :ts förslag 188 § utsökningslagen
undergå vissa redaktionella jämkningar. I nämnda paragraf stadgas bl. a. att
kvarstad eller skingringsförbud skall återgå såvida ej den som vunnit kvarstaden
eller skingringsförbudet inom trettio dagar efter förordnandet därom hos
gäldenären genom lagsökning krävt sin fordran eller instämt sin talan till
domstol.

I den i ämnet väckta motionen anföres beträffande omförmälda föreskrift
följande.

För iakttagande av nu angivna frist kräves, att ansökan örn lagsökning eller
stämning delgivits gäldenären före utgången av den föreskrivna tiden samt
att bevis härom inom samma tid inkommit till överexekutor. Då gäldenären
befinner sig inom landet, är det i de allra flesta fall möjligt att inom trettio
dagar medhinna dessa åtgärder. Annorlunda förhåller det sig om han vistas
utomlands. Att sända ett brev från Stockholm t. ex. till New York och därifrån
per post erhålla svar, tager tjugo ä trettio dagar, till Sydney sextio ä
sjuttio dagar. Redan på grund av tiden för postbefordringen är sålunda delgiv -

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

ning inom föreskriven frist omöjlig med mera avlägset boende gäldenärer. Men
även åtgärderna för delgivningens verkställande taga åtskillig tid i anspråk.
Detta gäller särskilt örn svårighet möter att anträffa gäldenären eller örn han
uppehåller sig å ort där beskickning eller konsulat ej finnes, så att utländsk
myndighets medverkan måste anlitas. Som exempel må nämnas, att i ett visst
europeiskt land för delgivning genom myndigheternas försorg regelmässigt åtgår
en tid av två månader.

Svårigheterna ökas därest oroliga förhållanden råda i det land, där gäldenären
befinner sig. Både åtgärderna för delgivningens verkställande och handlingarnas
sändande fram och åter kunna kräva betydligt längre tid än normalt.
Nyligen inträffade i ett delgivningsärende från dylikt europeiskt land,
att handlingarna återkommo till Stockholm tjugoen dagar efter det delgivningen
verkställts av vederbörande konsulat.

Vid handläggning av ifrågavarande ärenden inom utrikesdepartementet har
det allt som oftast inträffat, att delgivning ej kunnat verkställas inom föreskriven
frist, till följd varav vunna exekutiva säkerhetsåtgärder förfallit och
rättsförluster uppstått för parter inom Sverige.

Det förefaller över huvud som örn vid avfattningen av förevarande bestämmelse
i utsökningslagen ej beaktats, att gäldenären kan befinna sig utom
Sverige.

En ändring i den föreslagna avfattningen av 188 § synes så mycket mera
påkallad som i ett år 1936 av Göta hovrätt avkunnat utslag den ståndpunkten
intagits, att även den som vunnit interimistiskt skingringsförbud jämlikt utsökningslagen
195 § är skyldig anhängiggöra talan inom den tid av trettio
dagar som redan för närvarande är föreskriven i 188 § (Sv. Juristtidn. 1936,
Kättsfall nr 24).

Det förefaller sålunda, med hänsyn till den allmänna samfärdselns intressen,
vara ett önskemål av påtaglig praktisk betydelse att ifrågavarande bestämmelser
så modifieras, att skingringsförbud kan vidmakthållas gentemot
en i utlandet vistande gäldenär, även örn han är avlägset boende eller andra
svårigheter för delgivning möta. Vid avvägande av huru lång frist, som bör
sättas, torde man kunna finna ledning av bestämmelserna i rättegångsbalkens
11 kap. örn den tid inom vilken stämning skall delgivas utomlands befintlig
svarandepart. Denna tid utgör sextio dagar örn vederbörande vistas inom
Europa, etthundratjugo örn han finnes utom Europa. Då det av praktiska
skäl torde vara mindre lämpligt ifråga örn skingringsförbud röra sig med
flera olika tidsfrister, synes en enhetlig frist liggande mellan de båda förenämnda,
exempelvis nittio dagar, kunna fastställas.

På grund av vad sålunda anförts har motionären hemställt, att åt 188 § utsökningslagen
måtte givas ovan återgivna, av honom föreslagna lydelse, enligt
vilken i de fall där gäldenären funnes utom riket och icke inom riket hade
ombud som ägde att för honom mottaga stämning och avgiva svarsmål ifrågavarande
tidsfrist skulle utgöra 90 dagar.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag åsyftar i främsta rummet att från exekutiv
myndighet till domstol överflytta mål örn lagsökning och handräckning
för fordrans utfående. Härjämte upptager förslaget vissa processuella ändringar,
avsedda att öka ifrågavarande processformers effektivitet. Av de fördelar
som stå att vinna med den nya ordningen märkes särskilt att lagsökningsoch
handräckningsförfarandet hädanefter utan former, kostnad och omgång
skall kunna övergå i ett vanligt tvistemål. Vid sin granskning av de särskilda

Uls kottet.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

lagförslagen har utskottet icke funnit anledning till erinran mot desamma;
dock att enligt utskottets mening på de av motionären anförda skäl åt 188 §
utsökningslagen bör givas en lydelse i huvudsak överensstämmande med den
av honom föreslagna. På grund härav får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit viss
ändring böra i Kungl. Maj:ts förslag vidtagas, måtte för sin
del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag).

Härigenom förordnas som följer:

Om lagsökning.

1 §•

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebrev
eller annat skriftligt fordringsbevis, må gäldenären lagsökas enligt vad i denna
lag sägs.

Borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller i fartyg
äge ock genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen.

2 §.

Lagsökning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren. Ansökningen
skall innehålla uppgift om borgenärens namn, yrke och postadress samt örn
gäldenärens namn och, där så ske kan, dennes yrke och postadress. Vid ansökningen
foge borgenären besannad avskrift av den handling varå han grundar
sin fordran.

3 §.

Finnes den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran, eller prövar
lagsökningsdomaren eljest hinder möta för upptagande av ansökningen,
teckne han å inlagan besked därom.

4 §.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å inlagan föreläggande
för gäldenären att inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blivit honom
delgivna skriftligen svara å ansökningen vid äventyr att målet ändå avgöres.
I föreläggandet skall intagas underrättelse att, örn målet hänskjutes till
rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att ske allenast genom
rekommenderade brev, varjämte föreläggandet skall innehålla anmaning till
gäldenär, om vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos
lagsökningsdomaren anmäla sin adress.

Vid utsättande av tiden för svars avgivande har lagsökningsdomaren att

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna
eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Där ansökningen må delgivas genom
kungörelse i allmänna tidningarna, vare tiden nittio dagar efter det kungörelsen
tredje gången infördes.

5 §.

Lagsöknings domaren för.elägge borgenären att uttaga lagsökningshandlingarna
och delgiva dem gäldenären på sätt örn stämning är stadgat; dock
skall, där delgivningen må ske genom kungörelse i allmänna tidningarna,
borgenären låta kungörelsen införas tre gånger, minst en vecka mellan varje
gång, samt, örn jämväl annan åtgärd för delgivningen bör vidtagas, fullgöra
sådant före sista kungörandet.

6 §.

Giver borgenären in bevis att lagsökningshandlingarna blivit gäldenären
delgivna, så ock samma handlingar i huvudskrift eller besannad avskrift, och
kommer ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar, varde målet avgjort
på de skäl borgenären företett.

Visas gäldenären hava varit av laga förfall hindrad att svara, förelägge
lagsökningsdomaren honom ny tid.

7 §.

Lagsökningsdomaren äge, örn gäldenärens svar därtill föranleder, låta borgenären
innan målet avgöres bemöta svaret med påminnelser; och förelägge
honom då tid därtill, högst trettio dagar. Ej må eljest flera skrifter växlas
än en å vardera sidan.

8 §.

Linner lagsökningsdomaren nödigt lämna part rådrum att i huvudskrift
förete handling som han ingivit i avskrift, förelägge honom viss dag och äventyr
att målet ändå avgöres. Lagsökningsdomaren give ock motparten tillfälle
att taga del av handlingen örn skäl därtill är; och äge denne då yttra sig
däröver.

9 §•

Då lagsökningsdomaren meddelar föreläggande enligt 6, 7 eller 8 § skall
anteckning örn föreläggandet å tid som i 38 § stadgas införas i däri omförmälda
bok; och varde föreläggandet tillika tillställt part genom rekommenderat
brev.

10 §.

Har ej borgenären inom sex månader sedan honom förelädes att giva gäldenären
del av ansökningen inkommit till lagsökningsdomaren med bevis att delgivning
skett, och har ej heller svar inkommit från gäldenären, vare ansöknin -

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

gen förfallen. Lag samma vare, där icke inom sagda tid lagsökningshandlingarna
blivit återställda eller styrkt avskrift därav inkommit till lagsökningsdomaren.

Innefattar ansökningen yrkande, som jämlikt 35 § eller 37 § 3 mom. andra
stycket förordningen angående inteckning i fast egendom framställts av innehavare
av fordran för vilken på grund av inteckning flera fasta egendomar
gemensamt häfta, och har ej sökanden inom sextio dagar från det föreläggandet
örn delgivning gavs fullgjort vad honom åligger enligt första stycket, vare
det yrkande förfallet.

11 §.

Vad borgenären enligt 5 och 10 §§ har att iakttaga så ock äventyret om det
försummas varde av lagsökningsdomaren tecknat å ansökningen.

12 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrivning; har han ej förut vid
domstol eller inför lagsöknings domare eller överexekutor eller ock, enligt å
handlingen tecknat behörigt bevis, i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal,
stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen, varde målet hänskjutet
till rätten.

13 §.

Invänder gäldenären att den handling varå kravet grundas icke är gällande
mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva handlingen, och
visar han sannolika skäl för invändningen, varde målet hänskjutet till rätten,
där ej gäldenären försummat att anmäla och kungöra tvånget eller förledandet.

Anmälan örn tvång eller förledande skall göras hos domstol eller lagsökningsdomare
inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde;
vare ock gäldenären pliktig att inom lika tid efter det anmälan gjordes
låta domstolens eller lagsökningsdomar.ens bevis därom införas i allmänna tidningarna.
Försummas något av vad sålunda är föreskrivet, äge lagsökningsdomaren
utan hinder av invändning som här avses pröva borgenärens rätt.

14 §.

Gör gäldenären mot kravet annat jäv än nu är sagt och vill det styrka, då
skall han genast förete sina bevis, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.
Finner lagsökningsdomaren att gäldenären har skäl till jävet, hänskjute målet
till rätten.

15 §.

Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till rätten, ålägga
lagsökningsdomaren gäldenären betalningsskyldighet; avser lagsökningen betalning
ur intecknad fast egendom eller intecknat fartyg, varde fordringen
fastställd till betalning ur den intecknade egendomen.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

16 §.

Vill gäldenären kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är denna
fordran sådan att den kan genom lagsökning utkrävas, förordne lagsökningsdomaren
att den må, så långt den räcker, kvittas mot skulden.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som är stridigt eller
icke förfallet.

17 §.

Lagsöknings domaren åge tillägga vinnande part ersättning för all nödig
kostnad som lagsökningen medfört.

18 §.

I lagsökningsmål må lagsökningsdomaren förordna örn kvarstad å gäldenärens
lösa gods eller örn förbud mot skingring av egendom som tillhör honom,
så ock giva handräckning varom i 192 § utsökningslagen sägs; och gälle därom
i tillämpliga delar vad i nämnda lag är stadgat örn handräckning som gives
av överexekutor. Prövas de omständigheter som föranlett förordnandet ej
vidare vara för handen, må det hävas av lagsökningsdomaren.

19 §.

I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröjligen sedan målet kommit i d,et
skick att det kan avgöras.

Eordringshandlingen eller den del därav som målet rörer skall ordagrant
införas i utslaget eller avskrivas omedelbart därefter.

20 §.

Varder borgenärs talan bifallen, åge gäldenär vid rätten söka återvinning;
stämme dock därom inom tre månader efter det lagsökningsdomarens utslag
vann laga kraft eller, örn besvär över utslaget blivit anförda, inom lika tid från
det utslag över besvären föll.

Om handräckning för fordran.

21 §.

För utfående av penningfordran, som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis
och icke avser skadestånd, åge borgenären njuta handräckning efter ty
nedan sägs.

22 §.

Ansökning örn handräckning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren
och innehålla uppgift om borgenärens namn, yrke och postadress samt örn
gäldenärens namn och, där så ske kan, dennis yrke och postadress, så ock om

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

fordringens belopp i huvudstol och den ränta som fordras; och give borgenären
därjämte i ansökningen eller i räkning som därvid fogas tydligt och fullständigt
upp grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och räkning som däri åberopas skola till lagsökningsdomaren
avlämnas i två exemplar. Är endast ett exemplar ingivet, besörje lagsökningsdomaren
mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med
huvudskrift.

23 §.

Ej må i samma ansökning framställas krav mot mera än en gäldenär.

24 §.

Prövar lagsökningsdomaren hinder möta för upptagande av ansökningen,
teckne han å .ena exemplaret besked därom.

25 §.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å ena exemplaret föreläggande
för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom fjorton
dagar eller, där gäldenären är avlägset boende, högst trettio dagar efter det
sagda exemplar av ansökningen jämte räkning, örn sådan åberopats, blivit till
honom överlämnad, skriftligen hos lagsökningsdomaren anmäla sitt jäv, vid
äventyr att utmätning för gälden eljest må ske.

Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för handräckningskostnaden,
bestämme lagsökningsdomaren i föreläggandet vad i sådant hänseende
skall, örn jäv ej göres, utgå utöver kostnaden för blivande delgivning.

I föreläggandet skall intagas underrättelse att, örn målet hänskjutes till
rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att ske allenast genom
rekommenderade brev, varjämte föreläggandet skall innhålla anmaning till
gäldenär, örn vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos
lagsökningsdomaren anmäla sin adress.

26 §.

Är föreläggande meddelat efter ty i 25 § sägs, läte borgenären hos lagsökningsdomaren
uttaga och till gäldenären överlämna det exemplar av ansökningen
varå föreläggandet tecknats jämte räkning som må hava åberopats, och
give därefter inom sex månader från det föreläggandet gavs till lagsökningsdomaren
in sådant bevis som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs rörande delgivningen
och tiden därför, vid äventyr att ansökningen är förfallen. Ej må
delgivningen äga rum utom riket.

Vad borgenär,en sålunda har att iakttaga så ock äventyret örn det försummas
varde av lagsökningsdomaren tecknat å det exemplar av ansökningen varom i
första stycket sägs.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

27 §.

Har borgenären till lagsökningsdomaren ingivit delgivningsbevis såsom i
26 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäv mot ansökningen, teckne
lagsökningsdomaren ofördröjligen å det exemplar av ansökningen som kvarligger
hos honom såväl föreläggandet som bevis att ansökningen lämnats obestridd;
pröve ock vad i ersättning för delgivningskostnad skall tillkomma borgenären
och teckne bevis därom å ansökningen.

Göres jäv allenast i fråga örn handräckningskostnaden, varde bevis därom
jämte föreläggandet åtecknat ansökningen.

28 §.

Har gäldenären inom förelagd tid gjort jäv, åligger det lagsökningsdomaren
att så snart ske kan därom underrätta borgenären genom meddelande som
avsändes med posten. Där borgenären inom en månad efter utgången av den
för jävets anmälande bestämda tiden yrkar att målet eller, om jävet avsett
allenast handräckningskostnaden, målet i denna del skall hänskjutas till rätten,
skall sådant hänskjutande ske. Såsom jäv vare ansett att gäldenären förklarat
sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären.
Har borgenären icke inom föreskriven tid framställt yrkande örn målets hänskjutande
till rätten, vare ansökningen förfallen.

Ändå att jäv ej gjorts, må borgenären, där han är missnöjd med lagsökningsdomarens
beslut örn ersättning för handräckningskostnaden, påkalla rättens
prövning av ersättningsfrågan; och skall yrkande härom framställas inom den
tid, som i första stycket är stadgad för där avsett fall.

29 §.

Har gäldenären icke inom förelagd tid gjort jäv, stånde honom fritt att vid
rätten söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader från det utmätning
ägt rum eller utan föregången utmätning betalning skett med förbehåll
örn rätt för gäldenären att söka återvinning.

Gemensamma bestämmelser.

30 §.

Lagsökningsdomare vare i domsaga å landet häradshövdingen eller den, som
därtill äi särskilt förordnad, och i stad med rådhusrätt den av rättens lagfarna
befattningshavare som därtill är satt. Om så erfordras, må flera lagsökningsdomare
finnas.

31 §.

Lagsökning eller ansökning örn handräckning göres hos lagsökningsdomaren
i den ort där gäldenären skulle inför domstol svara å kravet.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sand. 1 ard. Nr 44.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

32 §.

Har lagsökningsdomaren hänskjuta mål till rätten, utsatte lian ofördröjligen
dag för målets handläggning. Målet må ej förekomma tidigare än att
från dagen för lagsökningsdomarens beslut till inställelsedagen hinner förflyta
så lång tid, som svarar mot laga stämningstid.

Anteckning örn lagsökningsdomarens beslut skall å tid som i 38 § stadgas
införas i däri omförmälda bok; och varde kallelse till rätten tillika tillställd
parterna genom rekommenderade brev.

33 §.

Då mål hänskjutits till rätten, skall målet anses där anhängiggjort genom
delgivning av lagsökningsinlagan eller ansökningen örn handräckning; och
vare med avseende å rättegången så ansett som vore målet instämt till den
dag som utsatts för dess handläggning.

34 §.

År någon missnöjd med lagsökningsdomarens slutliga utslag, åge han besvära
sig i hovrätten.

Har lagsökningsdomaren genom särskilt beslut förordnat örn kvarstad,
skingringsförbud eller vräkning, däröver må klagan föras; och skall i ty fall
besvärstiden räknas från det beslutet delgavs gäldenären samt örn delgivningen
gälla vad i 215 § utsökningslagen sägs. Ej må i annat fall särskild klagan
föras över beslut som lagsökningsdomaren under handläggningen meddelat.

Menar part, att mål av lagsökningsdomaren onödigt uppehälles, åge då att
däröver klaga; dock må ej klagan föras över att mål av lagsökningsdomaren
hänskjutits till rätten.

35 §.

I fall då klagan må föras över lagsökningsdomarens beslut åligger det denne
att i beslutet meddela underrättelse örn vad vid ändrings sökande skall
iakttagas samt äventyret örn det försummas.

Äro besvär anförda, åligger hovrätten att från lagsökningsdomaren infordra
de handlingar i målet som förvaras hos denne.

36 §.

Då besvär mot lagsökningsdomarens utslag anförts, äge hovrätten, när skäl
därtill förekommer, att innan ändringssökandet slutligen prövas förordna, att
utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare
åtgärd ej må vidtagas.

37 §.

över hovrätts utslag i mål som dit fullföljts från lagsökningsdomare må
klagan ej föras; dock må mot hovrätts beslut i fråga örn kvarstad, skingringsförbud
eller vräkning talan fullföljas enligt vad i utsökningslagen är stadgat

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

för det fall att i mål som från överexekutor fullföljts till hovrätt någon vill
klaga över hovrätts beslut i sådan fråga.

38 §.

Då lagsökningsdomaren meddelar beslut som må omedelbart överklagas,
varde samma dag eller den nästföregående anteckning därom införd i en därtill
inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

Meddelande att slutligt utslag givits i lagsökningsmål skall därjämte strax
tillställas parterna genom rekommenderade brev.

39 §.

Föreläggande eller underrättelse, som det enligt denna lag åligger lagsökningsdomaren
att tillställa part, skall, där parten det begär, i stället tillställas
ombud som parten i målet anlitar.

40 §.

över mål som anbängiggöras hos lagsökningsdomare skall föras dagbok i
enlighet med de närmare bestämmelser Konungen utfärdar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Genom lagen upphävas 2 kapitlet utsökningslagen samt lagen den 26 april
1907 örn handräckning för fordrans utfående, så ock vad i övrigt finnes i lag
och författning stridande mot vad i denna lag stadgas.

Är mål örn lagsökning för gäld eller handräckning för fordrans utfående
anhängiggjort före den 1 januari 1938, skall det behandlas enligt äldre lag.

Erkännande, som före den 1 januari 1918 jämlikt 24 § utsökningslagen
skett inför kronofogde eller länsman, skall äga verkan jämväl efter den 31 december
1937.

Anmälan, som före den 1 januari 1938 jämlikt 26 § utsökningslagen gjorts
hos överexekutor, skall äga verkan jämväl sedan denna lag trätt i kraft.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som
ersatts genom bestämmelse i lagsökningslagen, skall denna i stället tillämpas;
och skall vad som finnes stadgat örn förordnande enligt 28 § utsökningslagen
efter lagsökningslagens ikraftträdande hava avseende å utslag varigenom intecknad
fordran fastställes till betalning ur fast egendom.

Lag

om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 51, 85, 86, 88, 98, 106, 188, 197, 209, 213 och
230 §§ utsökningslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

1 Senaste lydelse se SFS beträffande 230 § 1915: 138, beträffande 51, 86 och 98 §§ 1921: 301,
beträffande 85 § 1936: 228 samt beträffande övriga paragrafer 1912: 211.

Första lagutskottets utlåtande nr 44

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

att i 4 kap. nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 77 a §,
av nedan angivet innehåll ävensom att 182 och 196 §§ samt sista stycket i
211 § samma lag skola upphöra att gälla.

51 §.

Örn verkställighet av lagsökningsdomares eller överexekutors utslag, varigenom
betalningsskyldighet blivit någon ålagd, gälle vad ovan är stadgat
i fråga örn underrätts dom i ty fall.

''Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast egendom, må försäljning ej äga rum förr än
laga kraft å utslaget kommit. Har jämlikt 169 § äskats, att egendomen skall
sättas under tvångsförvaltning, må sådan verkställighet ske utan hinder av
att ändring i utslaget sökes, där ej hovrätten, sedan ändringssökandet där
anmälts, annorlunda förordnar; dock gälle örn borgenärs rätt att lyfta behållningen
vad i 40 § tredje stycket för där omförmält fall sägs.

Har i mål om handräckning för fordran lagsökningsdomaren å ansökningen
tecknat bevis att den lämnats obestridd, njute borgenären på grund av ansökning
varå beviset är tecknat jämte räkning som i målet åberopats utmätning
för sin fordran såsom enligt dom. Har lagsökningsdomaren bestämt ersättning
för handräckningskostnad och är enligt lagsökningsdomarens bevis ej
heller i denna del jäv framställt, varde sagda ersättning lika som själva fordringen
uttagen. .Visar gäldenären att han stämt om återvinning, varde i fråga
örn verkställigheten så ansett som vore betalningsskyldighet gäldenären ålagd
genom underrätts dom som ej äger laga kraft. Domstolen, där talan är anhängig,
äg<e örn verkställigheten förordna som i 49 § är för där avsedda fall
stadgat.

77 a §.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning
ur fast egendom, vare så ansett som hade egendomen blivit utmätt.

85 §.

Då fast---det tillkänna.

Då fast---utmätningen skett.

Utmätes fartyg---urskiljande erfordras.

Myndighet, vilken---är sagt.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning
ur fast egendom, skall avskrift av utslaget genast översändas till överexekutor.

Sker utmätning —•--till kommerskollegium.

86 §.

Har borgenär---utmätning åter.

Har, då genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

fastställts till betalning ur fast egendom, borgenären icke sist två månader
efter det utslaget vunnit laga kraft, antingen med företeende av bevis därom
samt av den handling i huvudskrift, på grund varav betalning blivit sökt, begärt
försäljning av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning, förfalle den
verkan utslaget enligt 77 a § medfört. Lag samma vare, där borgenären begärt
sådan verkställighet, som nu sagts, men därefter lämnat gäldenären anstånd,
som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes.

88 §.

Har utmätning av fast egendom upphävts eller eljest frågan örn sådan egendoms
försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen eller överexekutor,
om ärendet där är anhängigt eller det eljest ankommit på överexekutor att försälja
egendomen, att därom genast göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

98 §.

Å landet åge gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom skall hållas
å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären annat ställe i
orten, må ock auktionen där hållas, örn överexekutor prövar stället lämpligt.
Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där intecknad fordran fastställts till
betalning ur egendomen, sist å fjortonde dagen efter det så skett, hos överexekutor
uppgivit auktionsställe, eller äro flera, som äga auktions ställe nämna,
och kunna de ej därom sig förena, bestämme överexekutor, var auktionen skall
hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet, varde den
förrättad av den, som överexekutor för sådant ändamål till förrättningsman
särskilt förordnar.

I stad---gemenligen hållas.

Skola fastigheter---å landskansliet.

106 §.

Vid början av auktion, den där icke föregåtts av sådant sammanträde, som
i 102 § sägs, uppläse auktionsförrättaren såväl protokollet över utmätningen
eller det utslag, varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur den
fasta egendomen, som ock gravationsbevis och de övriga handlingar, som i 99
och 100 §§ nämnas, och anmane dem, vilka hava fordran eller rättighet, som
bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla; lämne ock tillstädesvarande
rättsägare samt gäldenären, där han när är, tillfälle att yttra sig över handlingarna
och de anspråk, som anmälas, så ock angående de villkor, som skola
gälla för försäljningen.

Hålles sammanträde--— ånyo uppläsas.

188 §. 188 §.

Har ej den, som vunnit kvarstad eller Har ej den, som vunnit kvarstad eller
skingringsförbud, inom trettio dagar, skingringsförbud, inom trettio dagar

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

och den, som utverkat reseförbud, inom
fjorton dagar efter det förordnande
därom gavs hos gäldenären genom lagsökning
sin fordran krävt eller sin talan
till domstol instämt eller fullföljer
han ej genast eller å föreskriven tid
sin talan där den hos lagsökningsdomare
eller domstol anhängig är; gånge
kvarstaden eller förbudet åter.

Skall lagsökning------

Där enligt----—--nu

År den-------sitt val.

(Utskottets förslag:)

eller, där gäldenären finnes utom riket
och icke inom riket har känt ombud
som äger att för honom mottaga stämning
och avgiva svaromål, inom nittio
dagar och den, som utverkat reseförbud,
inom fjorton dagar efter det förordnande
därom gavs hos gäldenären
genom lagsökning sin fordran krävt
eller sin talan till domstol instämt, eller
fullföljer han ej genast eller å föreskriven
tid sin talan där den hos lagsökningsdomare
eller domstol anhängig är;
gånge kvarstaden eller förbudet åter.
— rätteligen fullgöras.

197 §.

I utsökningsmål bestämme överexekutor, efter ty skäligt finnes, örn och till
vad belopp den tappande parten bör till den andra gälda ersättning för hans
kostnad i målet.

209 §.

I mål, varom i 201, 202 eller 203 § förmäles, skall överexekutors slutliga
utslag givas å dag, som genom anslag sist dagen förut kungjord blivit. Underrättelse
örn tiden, då utslaget kommer att meddelas, varde införd i en därtill
inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

213 §.

Vill någon överklaga överexekutors slutliga utslag i fråga örn fördelning av
köpeskilling för fast egendom, som blivit av överexekutor såld, eller av medel,
som i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, eller på klagan över utmätning, auktion
å fast egendom eller förslag till fördelning av köpeskilling eller av medel, som
i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, ingive sina besvär till hovrätten i mål
från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gotlands län
före klockan tolv å trettionde dagen samt i mål från övriga delar av riket före
klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen avkunnades,
eller, örn det blivit efter anslag meddelat, från den dag, å vilken utslaget
är ställt.

För klagan--— är stadgad.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

230 §.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats åter
till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat för
där avsett beslut om återförvisning äga tillämpning.

I fråga---tillställas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Lag

angående ändrad lydelse av 23 § 4. förordningen den 10 augusti 1877
(nr 31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå

iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 23 § 4. förordningen den 10 augusti 1877 om
nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

23 §.

4. Skall fast — — — å magistrat.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning
ur fast egendom, skall avskrift av utslaget genast översändas till
magistraten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Lag

angående ändrad lydelse av 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 KAP.

9 §.

Vad i utsökningslagen, lagsökningslagen och konkurslagen är stadgat angående
fast egendom och inteckning däri samt örn fastighetsägaren tillkommande
rätt till andel i sådan inteckning skall äga motsvarande tillämpning

1 Senaste lydelse se SFS 1912: 218.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

i fråga om tomträtt och inteckning däri samt tomträttshavaren tillkommande
rätt till andel i sådan inteckning; skolande vad i 82 § utsökningslagen samt
28, 82 och 39 §§ konkurslagen sägs angående lagfart gälla örn inskrivning,
varom ovan i 5 § sagts.

Vad angående —--örn tomträtt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen’ den 18 juni 1925 (nr 221) örn
bulvanförhållande i fråga om fast egendom.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållande
i fråga örn fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 §.

Klagan över överexekutors beslut i ärende, som omförmäles i 1 §, föres i
den ordning, som i utsökningslagen stadgas angående klagan över överexekutors
utslag i utsökningsmål.

över Konungens---klagan föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn
bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 7 juni 1934, örn bulvanförhållande
i fråga örn aktier i vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
:

10 §.

Klagan över överexekutors beslut i ärende som omförmäles i 3 § första stycket
föres i den ordning som i utsökningslagen stadgas angående klagan över
överexekutors utslag i utsökningsmål.

Mot överexekutors —--ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändrad lydelse ay 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 35 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

35 §.

Innehavare av gemensam inteckning i flera egendomar vare, där någon av
dem skall på begäran av annan än inteckningshavaren särskilt säljas i den
ordning utsökningslagen bestämmer, berättigad att för utrönande huruvida
sådan brist kan uppstå, som enligt 32 § andra stycket bör falla .egendomen
till last, äska försäljning jämväl av de övriga egendomarna eller någon av
dem utan binder därav, att intecknade beloppet ej är förfallet till betalning;
dock åligge honom att inom den tid, som i 106 § utsökningslagen är föreskriven
för anmälan av fordran eller rättighet, som skall vid auktionen iakttagas,
framställa sitt yrkande i den ordning 1 och 2 §§ lagsökningslagen bestämma
och till auktionsförrättaren ingiva bevis, att yrkandet blivit framställt.

Göres ej---andra egendomarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Lag

örn ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen.

Härigenom förordnas, att 71 och 93 §§ växellagen skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

71 §.

Växelpreskription avbrytes genom:

delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts
hos svensk lagsökningsdomare;

växelfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol eller hos svensk
lagsökningsdomarp ;

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande — — — utan konkurs.

Genom växelfordrans---i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Har preskription avbrutits, men varder det mål .eller ärende, vari växelkravet

1 Senaste lydelse se SFS 1912: 213.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 44.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

gjorts gällande, ej fört till slut, skall ny preskriptionstid begynna att löpa från
den dag, då målet eller ärendet sist handlades.

Möter för---hindrets upphörande.

93 §.

Växelmål instämmes---närmaste rådstuvurätt.

Vill man anhängiggöra sin talan genom lagsökning, galle vad därom stadgas
i lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Lag

om ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen.

Härigenom förordnas, att 53 och 71 §§ checklagen skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

53 §.

Checkpreskription avbrytes genom:

delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts
hos svensk lagsökningsdomare;

checkfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol eller hos svensk
lagsökningsdomare;

fordringens bevakning — — — konkurs; eller

dess anmälande--—- utan konkurs.

Genom checkfordrans---i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Har preskription avbrutits, men varder det mål eller ärende, vari checkkravet
gjorts gällande, ej fört till slut, skall ny preskriptionstid begynna att löpa
från den dag då målet eller ärendet sist handlades.

Möter för---hindrets upphörande.

71 §.

Checkmål instämmes--— närmaste rådstuvurätt.

Vill man anhängiggöra sin talan genom lagsökning, gälle vad därom stadgas
i lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36 s. 1),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

17 §.

Har järnväg, som begagnas för allmän trafik, blivit utmätt, jeller har intecknad
fordran fastställts till betalning ur sådan järnväg, skall överexekutor,
så snart anmälan örn utmätningen eller utslaget inkommit, evad borgenär gör
yrkande som i 81 § utsökningslagen omförmäles, eller icke, förordna en eller,
där så nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män att i egenskap av sådana
syssloman, som i nämnda paragraf avses, järnvägen omhändertaga och
förvalta samt örn trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt
eller eljest finnes lämpligt, besörja, intill dess järnvägen blivit i laga ordning
såld eller utmätningen eljest avslutats.

I fråga---utsökningslagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

B) att den i ämnet väckta motionen måtte anses besvarad
genom utskottets hemställan under A).

Stockholm den 29 april 1937.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Ruben Wagnsson, Branting*,

Berglund, Roos* och Egnell;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Lindmark*, Ryberg, Johansson i
Krogstorp*, Berg, Johnsson i Kalmar* och Landgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 304.