Första lagutskottets utlåtande nr 43 (Utlåtande 1946:L1u43 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

Kr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring, m. m.

Genom en den 1 mars 1946 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 135, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att anlaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 7) örn tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslagen, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Vid framläggandet för 1942 års riksdag av förslag till ny rättegångsbalk
förutsattes, att ändrade bestämmelser beträffande bland annat högsta domstolens
organisation och verksamhet skulle visa sig erforderliga. Förslag härom
har sedermera framlagts av processlagberedningen i dess den 17 mars
1944 avgivna betänkande med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken
m. m. (SOU 1944:9 och 10). Erforderliga ändringar i regeringsformen
ha slutgiltigt beslutats vid 1945 års riksdag (SFS 1945:108).
Av övriga erforderliga organisatoriska förändringar äro vissa av beskaffenhet
att kräva ändring i allmän lag. Processlagberedningen har fördenskull
utarbetat förslag till en särskild lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols sammansättning
och tjänstgöring, vilken lag är avsedd att ersätta lagen den 14
maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på
avdelningar, ävensom förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7) örn tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd. De
av beredningen framlagda lagförslagen ligga till grund för förevarande proposition.
Förstnämnda lagförslag har fogats såsom bilaga till propositionen.

Såsom framhållits i beredningens betänkande äro ändringsförslagen icke
av mera genomgripande art, utan högsta domstolens organisation har ansetts
höra i allt väsentligt bibehållas. I vissa delar lia jämväl de ändringsförslag
vilka beröra allmän lag redan genomförts, nämligen i samband med den
under 1945 beslutade begränsningen i rätten att fullfölja mål till högsta
domstolen, vilken lagstiftning trätt i kraft den 1 juni 1945 (prop. nr 251,
första lagutskottets utlåtande nr 28, riksdagens skrivelse nr 214, SFS 1945:
160—162).

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. lavi. Nr 43—45.

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

Enligt lagen den 14 maj 1915 angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring p å avdelningar skall högsta
domstolen utgöras av tjugufyra justitieråd, av vilka tre tjänstgöra i lagrådet.
Före 1945 års ändring angåvos i lagen vissa tidrymder, under vilka högsta
domstolen skulle arbeta på en eller flera avdelningar. Under tjugunio veckor
skulle domstolen arbeta på tre avdelningar, under åtta veckor på en avdelning
samt under den övriga tiden av året, bortsett från fem veckors juloch
påskferier, på två avdelningar. Därest de för tjänstgöring i lagrådet avdelade
justitieråden ej erfordrades för sådan tjänstgöring, skulle högsta domstolen,
i den mån det lämpligen kunde ske, arbeta på ytterligare en avdelning.
För avgörande av dispensansökningar, därvid domstolen liksom för
närvarande är fallet var domför med tre ledamöter, skulle tjänstgöring fullgöras
på en särskild avdelning, dispensavdelningen.

Processlagberedningen har funnit det nya processförfarandet nödvändiggöra
att högsta domstolens avdelningar erhålla en fastare organisation. Dess
förslag innebär att — efter hovrättsorganisationens mönster -— högsta domstolens
samtliga ledamöter skola indelas på mera permanenta avdelningar.
Det nuvarande ledamotsantalet medger en uppdelning med sju ledamöter å
envar av tre avdelningar. Skäl för att bibehålla den särskilda dispensavdelningen
har icke ansetts föreligga. Stadgad tillståndsprövning avses i stället
skola företagas av tre justitieråd från den avdelning som har att handlägga
målet i övrigt. För de sällsynta fall, då ledamöter från lagrådet tjänstgöra i
högsta domstolen, föreslås att dessa ledamöter inträda å de redan bestående
avdelningarna, oaktat deras ledamotsantal därigenom tillfälligt kommer att
överstiga sju, vilket är det högsta antal ledamöter som skall äga på en gång
deltaga i prövningen av något mål, bortsett från plenimål. Om fasta avdelningar
inrättas, å vilka samtliga justitieråd indelas, föreligger ej någon anledning
att bestämma den sammanlagda sessionstiden olika för de särskilda avdelningarna.
Samtliga avdelningar föreslås därför skola vara i arbete under
fyrtio veckor av året, vilket innebär en minskning av julferien med en vecka.

I nu angivna delar har processlagberedningens förslag i det väsentliga
genomförts genom lagändringen år 1945. Sålunda gäller numera, att högsta
domstolen skall vara delad i tre avdelningar och att arbetet skall på envar
av avdelningarna fortgå minst fyrtio veckor örn året med iakttagande att
någon av avdelningarna alltid kan samlas. Den särskilda föreskriften om
bildande av ytterligare en avdelning, då de justitieråd vilka äro ledamöter
av lagrådet tjänstgöra i högsta domstolen, har utgått. Prövning av dispensansökningar
ankommer ej längre på en särskild avdelning. För handläggning
av sådana ärenden ävensom av nådemål, däri yttrande må beslutas
av tre justitieråd, må avdelning uppdelas eller eljest, i den mån det lämpligen
kan ske, en eller flera särskilda grupper om tre justitieråd bildas.

Till högsta domstolen fullföljda mål komma enligt nu rådande ordning
under domstolens behandling först då de av föredraganden anmälas där för
prövning och slutligt avgörande. Den föregående skriftväxlingen mellan parterna
äger rum inför nedre justitierevisionen, och där vidtagas även i regel

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

de åtgärder, som i övrigt erfordras för målens beredande till föredragning.
Med denna ordning låter sig väl förena, att målen inom nedre justitierevisionen
uppdelas mellan de olika föredragandena och att deras fördelning
mellan högsta domstolens avdelningar väsentligen bestämmes genom föredragandenas
indelning till tjänstgöring på dessa avdelningar. Alla avdelningarna
äro lika behöriga.

De i högsta domstolen tjänstgörande justitieråden äga enligt nu gällande
bestämmelser sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten. Med tillämpning
härav har införts den ordningen att justitierådens tjänstgöring växelvis är
förlagd till de olika avdelningarna, vilkas sammansättning alltså växlar efter
vissa tidsperioder, i regel en vecka. Denna bestämmanderätt för justitieråden
i fråga om tjänstgöringen modifieras av stadgandet att, då avdelning behandlar
ansökan om resning eller besvär över domvilla i något av högsta domstolen
avgjort mål eller ärende, ledamot som deltagit i det tidigare avgörandet
ej må tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är
att tillgå.

Vid sammanträde med högsta domstolen i dess helhet föres för närvarande
ordet av domstolens äldste ledamot. Ordförandeskapet på avdelning utövas
av den äldste på avdelningen. Av den förut skildrade ordningen för justitierådens
tjänstgöring på avdelningar följer, att ordförandeskapet på avdelning
ofta växlar.

Processlagberedningens förslag bygger som nämnts på en betydligt fastare
organisation av högsta domstolens avdelningar än den nuvarande. Beredningen
har, samtidigt som den framhållit den stora betydelse cirkulationen
mellan ledamöterna på avdelningarna äger till förhindrande av att mellan
olika avdelningar komme att framträda mera betydande avvikelser i rättstillämpningen,
förordat en omläggning av organisationen i den riktningen
att varje avdelning under en längre tidsperiod behölle oförändrad sammansättning.

Med hänsyn till de särskilda egenskaper, som böra krävas för utövande
av ordförandeskap vid huvudförhandling i högsta domstolen, och det ansvar
för arbetets jämna gång, som kommer att åvila avdelningsordförandena, ha
dessa av beredningen ansetts böra utses av Kungl. Majit, vilket förhållande
dock icke skall föranleda vare sig att ordförandena i förhållande till andra
ledamöter i övrigt intaga annan tjänsteställning eller att särskilt arvode utgår
till dem.

Processlagberedningen föreslår, att högsta domstolen skall äga genom samfällt
beslut fastställa närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och
målens fördelning samt tjänstgöringen inom domstolen. I övrigt skall det tillkomma,
såvitt angår viss avdelning, ordföranden och, i fråga om avdelningarna
inbördes, ordförandena gemensamt att leda arbetet och fördela tjänstgöringen.
Vid sammanträde med högsta domstolen samfällt skall ordet föras
av den främste bland avdelningsordförandena.

Det av beredningen upprättade förslaget till lag angående ändrad lydelse

Första lagutskottets utlåtande nr 43-

av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7) om tjänstgöringen i Kungl. Maj-.ts
lagråd innehåller allenast en mindre jämkning av reglerna om tjänstgöringen
i lagrådet. I nämnda paragraf stadgas nu, att det åligger justitieråd, som
börjat tjänstgöra i lagrådet, att utan hinder därav deltaga i slutbehandling
av mål och ärende, varmed han förut tagit befattning i högsta domstolen.
Ett strängt vidhållande av denna regel har ansetts efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande i vissa fall medföra en onödig splittring av lagrådets arbetskrafter,
i vilket hänseende erinrats om att högsta domstolens ledamöter
framdeles komma att i långt högre grad än tidigare taga befattning med förberedande
åtgärder i de till högsta domstolen fullföljda målen. Det föreslås
därför, att regeln begränsas till sådana fall, då mål eller ärende tidigare varit
föremål för huvudförhandling eller annan handläggning för slutligt avgörande
i högsta domstolen.

Lagrådet har den 9 oktober 1944 avgivit utlåtande över de av processlagberedningen
utarbetade lagförslagen.

I fråga om 5 § i förslaget till lag örn Kungl. Maj:ts högsta domstols sammansättning
och tjänstgöring anförde regeringsrådet Kellberg samt justitieråden
Guldberg och Ekberg:

»Den nya rättegångsordningen medför, att högsta domstolen organisatoriskt
intager en väsentligt annan ställning än för närvarande. Att så blir förhållandet
ligger i så öppen dag att någon närmare utläggning torde vara överflödig.
Det må blott erinras, att själva rättegångsförfarandet bringar domstolen
i närmare kontakt med allmänheten och kommer domstolen att i yttre
avseende — i motsats till vad nu är fallet — framstå såsom jämförlig med
statliga ämbetsverk i allmänhet. Redan med hänsyn härtill är det önskvärt,
att i spetsen för domstolen ställes en ledande person, som utåt kan företräda
hela domstolen. En sådan ledning är även till stor fördel för lösandet
av de administrativa uppgifter, som föreligga inom domstolen och som måste
bli långt mera omfattande än under nuvarande ordning. Väl måste åt varje
avdelning av domstolen lämnas att i viss utsträckning sköta sin administration,
men viktiga uppgifter kvarstå, vilka skulle få en bättre lösning,
örn de lades i en hand än om de hänvisades till avgörande i ett kollegium,
låt vara att detta kunde begränsas till tre personer. Det sist sagda gäller
icke minst örn vissa avgöranden, som angå arbetsfördelningen mellan de
olika avdelningarna inom domstolen. Det överinseende, som högsta domstolen
får i förhållande till nedre justitierevisionen, utövas jämväl bäst, om
domstolen har sådan ledning som nyss sagts.

En ledning av angivet slag skulle åvägabringas, om bland domstolens
ledamöter utsåges ordförande för domstolen i dess helhet, och med hänsyn
till de särskilda egenskaper, som böra krävas för utövande av dylikt ordförandeskap,
är det uppenbart, att ordföranden bör utses av Kungl. Majit.

Tydligt är, att den för högsta domstolen i dess helhet utsedda ordföranden
bör vara ordförande jämväl å en av domstolens avdelningar. Vad beträffar
ordförandeskapet å de övriga avdelningarna är att märka, att den mera

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

framträdande ställning, som borde tillkomma den av Kungl. Majit utsedda
ordföranden för domstolen i dess helhet, skulle i betänklig grad bortskymmas,
för den händelse jämväl de båda övriga avdelningsordförandena tillsattes
av Kungl. Majit. Emellertid får denna synpunkt icke vara utslagsgivande,
örn starka skäl eljest tala för processlagberedningens förslag. Såsom
motiv för detta har anförts, att en sådan ordning påfordras med hänsyn till
de särskilda egenskaper, som böra krävas för utövande av ordförandeskap
vid huvudförhandling i högsta domstolen, och det ansvar för arbetets jämna
gång, som kommer att åvila ordföranden å avdelning. Det är uppenbart, att
ledamöterna i högsta domstolen genom den nya processordningen och särskilt
införandet av muntlig förhandling i dit fullföljda mål ställas inför
uppgifter och krav, som hittills varit främmande för denna domstols verksamhet,
ävensom att det är av utomordentlig vikt, att dessa uppgifter och
krav fyllas på sådant sätt att rättsskipningen i högsta instans framstår såsom
i alla avseenden föredömlig. Emellertid böra de svårigheter, som äro
förenade med en huvudförhandling i högsta domstolen, icke överskattas.
Det lärer kunna förväntas, att flertalet av de mål, däri prövningstillstånd
gives, kommer att röra sig örn rena rättsfrågor. I dylika mål, däri talan
som regel kan förväntas bli utförd av skolade och erfarna advokater, blir
det knappast behov av eller utrymme för någon mera omfattande processledning
från domstolens sida. De mål åter, i vilka ny bevisupptagning erfordras,
lära oftast bli av den invecklade beskaffenhet att ordföranden lämpligen
begagnar sig av den utav processlagberedningen förutsedda utvägen att
åt vederbörande referent — vilken allt från början följt målet i domstolen
och är väl insatt i målets alla detaljer — överlämna utövandet av den svåraste
och mest krävande delen av processledningen, nämligen ledandet av
förhör med parter, vittnen och sakkunniga. Om än, såsom ovan framhållits,
stora anspråk måste ställas på ordförandens förmåga och skicklighet att
med fast och säker hand leda en förhandling, måste icke mindre fordringar
i dessa avseenden ställas på referenten. Samtliga ledamöter av domstolen
måste vara beredda att fungera såsom referenter, och att, såsom beredningen
synes ha förutsatt, allenast vissa av högsta domstolens ledamöter skulle vara
skickade att vara ordförande vid huvudförhandling torde icke behöva befaras.
Visserligen kan det tänkas inträffa, att någon ledamot av särskild orsak
är mindre lämpad för uppgiften, men såsom regel kan man utgå från att
den, som beklädes med den ansvarsfulla och krävande posten av ledamotskap
i högsta domstolen och som måste fylla regeringsformens krav på ådagalagd
insikt och erfarenhet i domarevärv, besitter de egenskaper, vilka böra krävas
av den som för ordet i högsta instans. Frågan om det sätt, på vilket ordförande
å avdelning bör utses, kommer dessutom i annat läge, därest för domstolen
i dess helhet finnes en ordförande, utsedd av Kungl. Majit. Man kan
nämligen med visshet utgå från att de krav, som ur allmän synpunkt böra
uppställas vid val av avdelningsordförande och som förenas med domstolens
eget intresse av att ordförandeskap å avdelning ligger i kompetent persons
hand, bli vederbörligen beaktade, därest det överlämnas åt domstolen att

Första lagutskottets utlåtande nr 43-

under ledning av den utav Kungl. Majit utsedda ordföranden träffa avgörande
i denna angelägenhet. Vad åter angår rent administrativa göromål
äro dessa, enligt de riktlinjer som av oss uppdragits, avsedda att i så stor
utsträckning som möjligt anförtros åt den av Kungl. Majit utsedda ordföranden
för domstolen i dess helhet. I följd härav komme uppgifter av detta slag
att vila på de övriga avdelningsordförandena i mindre omfattning än enligt
processlagberedningens förslag. Det råder icke något tvivel örn att förmågan
att tillfredsställande fylla dessa uppgifter jämväl skulle komma i betraktande,
när domstolen ginge att fatta beslut i personfrågan.

Av det anförda framgår, att förslaget om att avdelningsordförande utses
av Kungl. Majit icke uppbäres av ett verkligt behov. Härtill kommer, att en
sådan ordning är ägnad att väcka betänkligheter. Genom denna ordning blir
i sådana fall, då ordförande icke utses efter anciennitet inom högsta domstolen,
detta förhållande med särskild styrka framhävt, och allmänheten kan
föranledas till en underskattning av domaregenskaperna hos de ledamöter,
som av en eller annan anledning icke ifrågakomma till ordförandeskap.
Även örn avseende icke fästes vid att sådana omständigheter kunna minska
den arbetsglädje och den hängivenhet för uppgiften, som äro ett ovärderligt
underlag för det kollegiala samarbetet och ett gott arbetsresultat, bör man
icke bortse från att domstolens eget anseende och förtroendet för domstolen
skulle kunna undergrävas till rättsskipningens skada. Vid den av oss angivna
ordningen torde de nu framhållna olägenheterna så gott som helt bortfalla
till följd av det mindre uppseendeväckande sätt, på vilket en ömtålig
personfråga vinner sin lösning.

På dessa grunder hemställa vi, att i förevarande paragraf stadgas, att ordförande
inom högsta domstolen utses bland domstolens ledamöter av Konungen,
att den sålunda utsedda ordföranden, som har att leda arbetet och
övervaka tjänstgöringen inom domstolen, skall vara ordförande jämväl å en
av domstolens avdelningar samt att ordförande å vardera av de övriga avdelningarna
utses bland domstolens ledamöter av högsta domstolen samfällt.

Vid bifall till denna hemställan böra i den arbetsordning, som enligt 9 §
skall upprättas för högsta domstolen, uppenbarligen ingå närmare föreskrifter
rörande den av Kungl. Majit utsedda ordföranden och de övriga avdelningsordförandena
samt arbetsfördelningen dem emellan. Därvid är det erforderligt
att i viss utsträckning bereda den förstnämnde befrielse från de
göromål, som eljest ankomma på avdelningsordförande.

Någon motsvarighet till andra stycket i förevarande paragraf kan icke anses
behövlig, och detta stycke bör således utgå ur lagtexten.»

Vid 9 § i lagförslaget ha samma ledamöter uttalat att någon motsvarighet
till andra punkten av paragrafen icke erfordrades, därest 5 § erhölle det
innehåll, som av dem föreslagits. 9 § kunde fördenskull begränsas att omfatta
det i första punkten upptagna stadgandet.

Av lagrådet förordade jämkningar i 2, 6 och 7 §§ ha iakttagits i propositionen.

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

Vid 8 § i förevarande lagförslag arnorde lagrådet:

»Därest nådansökning föreligger i mål, som avgöres genom att prövningstillstånd
ej gives, böra de domare, som deltagit i avgörandet, jämväl meddela
beslut i anledning av nådansökningen. I anseende till den terminologi, som
kommit till användning i nya rättegångsbalken, synes det mindre egentligt
att för sådant fall tala om prövning av målet. Uttrycket prövning, som icke
heller är påkallat av hänsyn till övriga hithörande fall, kan därför utgå ur
lagtexten.»

Det remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen
den 26 maj 1909 om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd lämnades av lagrådet
utan erinran.

I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
bland annat följande:

»Det nya processförfarandet nödvändiggör vissa ändringar i vad som nu
gäller beträffande högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. Det
förslag processlagberedningen i dessa delar framlagt till komplettering av
redan slutgiltigt antagna förslag till grundlagsändringar synes vara väl avvägt
och i huvudsak lämpat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Som framgår av den lämnade redogörelsen har förslaget i vissa delar redan
upphöjts till lag i samband med de under år 1945 genomförda ändringarna
beträffande fullföljdsrätten till högsta domstolen.

Lagrådet har i sitt utlåtande framhållit angelägenheten av att någon tyngande
arbetsbalans icke föreligger i högsta domstolen vid den tidpunkt, då
den nya rättegångsordningen träder i tillämpning, samt har anfört, att det
synts lagrådet ofrånkomligt att åtgärder snarast vidtoges för att nedbringa
den nu föreliggande arbetsbalansen. Såsom förut nämnts ha åtgärder i detta
syfte numera vidtagits. Ehuru de nya reglerna varit gällande i tre fjärdedels
år, synes det ännu icke kunna med säkerhet bedömas, huruvida de äro
tillräckliga för att målbalansen skall vara i erforderlig grad nedbringad då
processreformen den 1 januari 1948 avses skola träda i kraft. Hittills tillgängliga
siffror visa, att procenttalet beviljade dispenser hållits under det
beräknade samt att antalet inkommande besvärsmål tenderar att minska.
Däremot har antalet balanserade äldre mål ännu ej undergått någon mera
väsentlig förändring. Anledningen till detta förhållande torde vara att söka i
en strävan att i första hand förhindra balans av nyinkommande, dispenstvång
underkastade mål. Jag är därför ej nu beredd att taga ståndpunkt
till frågan huruvida ytterligare åtgärder böra vidtagas för balansens avarbetande,
därvid en tillfällig ökning av justitierådens antal närmast kan komma
i fråga.

I beredningens förslag till lag om Kungl. Maj.ts högsta domstols sammansättning
och tjänstgöring har i rubriken liksom även i 1 § för högsta domstolen
bibehållits den i gällande lag förekommande benämningen Kungl. Maj:ts
högsta domstol. Denna benämning härleder sig från § 17 l:o) regeringsfor -

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

men, däri stadgas att de män, åt vilka Konungens domsrätt skall uppdragas,
kallas justitieråd och utgöra Konungens högsta domstol. I överensstämmelse
härmed benämnas regeringsrätten och lagrådet i de lagar, som reglera deras
verksamhet, Kungl. Maj:ts regeringsrätt och Kungl. Maj:ts lagråd. Emellertid
har nya rättegångsbalken allenast benämningen högsta domstolen, så
exempelvis i rubriken till 3 kap. Samma benämning synes böra komma till
användning i förevarande lag. Rubriken till lagen och 1 § ha i anledning
härav jämkats. —---

Jag övergår härefter till den under 5 § i förslaget behandlade frågan örn
utseende av ordförande på avdelning och inom högsta domstolen i dess
helhet.

Vid högsta domstolens sammanträden i plenum och vid avdelningarnas
sammanträden är enligt nuvarande ordning den vid varje tillfälle tjänstgörande
äldste ledamoten ordförande; i övrigt finnes icke någon särskild anordning
för arbetets ledning i vidare mån än att en ledamot av domstolen
har att deltaga i planläggningen av revisionssekreterarnas arbete. Redan tidigt
upptogs emellertid frågan om att ställa högsta domstolen och dess avdelningar
under mera effektiv ledning.

Processkommissionen anförde i sitt år 1926 avgivna betänkande, att det
för arbetets gång otvivelaktigt skulle vara fördelaktigt, om i spetsen för högsta
domstolen sattes en president, vilken, liksom presidenten i hovrätt, skulle
leda arbetet inom domstolen och naturligen även ha närmaste uppsikten
över dess kansli. En starkare arbetsledning bleve så mycket mera nödvändig,
örn muntlig rättegång komme att i vissa fall äga rum även i högsta
domstolen och sålunda den nuvarande föredragningen genom revisionssekreterare
för dessa fall komme att utbytas mot en offentlig partsförhandling.
En sådan partsförhandling ställde också högre anspråk på den
som skulle leda förhandlingen än den nuvarande ordningen. De skäl som
talade för tillsättandet av en president för högsta domstolen i dess helhet
syntes även böra leda till att jämväl ordförandeskapet på avdelning, där
presidenten ej tjänstgjorde, icke ovillkorligen skulle tillfalla den äldste,
utan att Kungl. Majit borde till ordförande förordna den ledamot som funnes
mest lämplig därtill.

Frågan berördes ej i propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform eller vid riksdagsbehandlingen av denna
proposition. Den upptogs emellertid av processlagberedningen i dess betänkande
med förslag till ny rättegångsbalk. Enligt vad beredningen anförde i
motiven härtill talade starka skäl för att även högsta domstolens arbete ställdes
under ledning av en president. Såsom processkommissionen framhållit
komme otvivelaktigt den muntliga förhandlingen att i fråga om målens fördelning
och justitierådens tjänstgöring medföra vissa arbetsuppgifter, som
lämpligen borde anförtros åt en president. Å andra sidan förelåge enligt beredningens
mening den olikheten med hovrätterna och presidentämbetena
i dessa, att hovrätterna hade vissa allmänna förvaltningsuppgifter i fråga om
underställda domstolar och att befattningen med dessa uppgifter i första

Första lagutskottets utlåtande nr 43- y

hand tillkomme hovrättens president. Någon motsvarighet härtill förelåge
icke beträffande högsta domstolen. Beredningen hade för sin del icke ansett
sig i nu berörda sammanhang böra framställa något förslag örn inrättande
av ett presidentämbete i högsta domstolen.

Spörsmålet om arbetsledningen inom högsta domstolen har därefter ånyo
upptagits av beredningen i samband med framläggandet av förslag till nu
ifrågavarande lagstiftning. Beredningen har anfört (motiven s. 150), att en
väsentlig del av avdelningarnas arbetstid komme att upptagas av huvudförhandling
i de fullföljda målen. Dessutom tillkomme för de särskilda ledamöterna,
utöver deltagandet i avdelningarnas sessioner, åtskilliga uppgifter
för målens beredande. Vid bestämmande av varje avdelnings sessionstider
måste även ledamöternas behov av tid för hemarbete beaktas. Av det anförda
framginge, att frågor, som anginge ett lämpligt och effektivt tillvaratagande
av tillgängliga arbetskrafter i högsta domstolen, trädde i förgrunden
i långt högre grad än tidigare. Liksom hittills borde det väl tillkomma högsta
domstolen samfällt att antaga allmänna grunder för reglering av dessa
frågor, varvid borde såvitt möjligt beaktas att arbetet jämnt fördelades.
Uppenbart vore emellertid att det bästa resultatet kunde nås endast därigenom,
att en ganska vidsträckt frihet tillkomme de olika avdelningarna att
själva ordna arbetet. Det nu sagda gällde såväl frågan å vilka dagar sessioner
skulle hållas som den dagliga sessionstiden. Nu antydda uppgifter syntes
lämpligen böra handhavas, vad anginge för samtliga avdelningar gemensamma
frågor, av avdelningsordförandena gemensamt samt i fråga om arbetet
inom varje särskild avdelning av avdelningsordföranden. Med hänsyn till
de särskilda egenskaper som borde krävas för utövande av ordförandeskap
vid huvudförhandling i högsta domstolen och det ansvar för arbetets jämna
gång som komme att åvila ordförandena borde dessa utses av Kungl. Majit.

Mot beredningens förslag i dessa delar ha tre ledamöter av lagrådet framställt
erinringar samt i stället förordat den lösningen, att Kungl. Majit skulle
förordna en ordförande för högsta domstolen i dess helhet, som tillika skulle
vara ordförande å en av avdelningarna, under det att de båda andra avdelningsordförandena
skulle utses av högsta domstolen samfällt.

I denna fråga ha således ganska olikartade lösningar förordats av skilda
sakkunniga bedömare.

Såsom utgångspunkt för frågans bedömande kan tjäna det i § 17 regeringsformen
intagna stadgandet, att Konungens domsrätt skall utövas av minst
tolv justitieråd. Detta stadgande torde få anses utgå från att högsta domstolens
ledamöter skola som domare intaga en jämbördig ställning. Någon
ändring i detta avseende har icke skett vid den ändring av paragrafen som
vid 1945 års riksdag slutgiltigt beslöts. Bland annat av denna anledning har
det ansetts icke böra ifrågakomma alt inrätta ett särskilt presidentämbete för
högsta domstolen. Det är också enligt min mening värdefullt, att ledamöterna
i den högsta instansen alla äro likställda som domare. Såsom processlagberedningens
förslag och lagrådets yttrande visa torde emellertid denna princip
icke lägga hinder i vägen för att ett visst ansvar för domstolen i dess

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

helhet särskilt i administrativt hänseende lägges på en ledamot — såsom
lagrådets majoritet förordat — eller på ett kollegium av tre personer — på
sätt processlagberedningen föreslagit; ej heller lärer den kunna hindra att
inom envar av avdelningarna en ledamot göres till ordförande med ansvar för
arbetets behöriga gång.

Processlagberedningen har som nämnts föreslagit, att Kungl. Majit skulle
utse ordförande på envar av högsta domstolens tre avdelningar. Kungl.
Majit skulle härvid vara obunden av hänsyn till ancienniteten. Tydligt är,
att den nya processordningen kommer att ställa andra krav på arbetsledningen
inom högsta domstolens avdelningar än det nuvarande skriftliga förfarandet.
Detta gäller framför allt i två särskilda hänseenden, nämligen i
fråga om utövandet av ordförandeskapet vid huvudförhandling och beträffande
ledandet av arbetet på avdelningen, så att detta bedrives ändamålsenligt
och arbetsbalans undvikes. En fullgod arbetsledning inom avdelningarna
kan icke uppnås, om ordförandeskapet såsom nu är fallet ofta
växlar. Ordförandena måste alltså bliva mera stadigvarande. Det ligger
även stor vikt på att ordförandena besitta de särskilda egenskaper som erfordras
för att de skola kunna fylla uppgiften. I likhet med processlagberedningen
finner jag därför nödvändigt att ordförandena kunna utses utan avseende
å anciennitet. Jag anser också, att samtliga ordförande böra utses av
Kungl. Majit. I anledning av de inom lagrådet uttalade betänkligheterna att
ett genomförande av beredningens förslag i denna del skulle kunna leda
till en underskattning av de ledamöter, vilka ej anförtroddes ordförandeskap,
ma särskilt framhållas, att den omständigheten att till ordförande å avdelning
utses annan än den till tjänsteåren äldste ej innebär, att den senare
ej skulle vara lika framstående som jurist och domare som den på vilken
valet fallit. Det är icke i första hand sådana egenskaper som skarpsinne
och kunskapsrikedom, vilka skola vara avgörande vid detta val, utan de
företräden en viss ledamot kan äga i fråga örn att handhava praktiska och
organisatoriska uppgifter, som i den nya processordningen komma att åvila
ordförandena å högsta domstolens avdelningar. Såsom beredningen framhållit,
bör den omständigheten att ordförande förordnas av Kungl. Majit icke
medföra, att han i förhållande till andra ledamöter intager annan tjänsteställning.
Ej heller torde till ordförande böra utgå särskilt arvode. Den
i tjänsten äldste av ordförandena bör tillika vara ordförande i den samfällda
högsta domstolen.

I överensstämmelse med processlagberedningens förslag bör det tillkomma
högsta domstolen samfällt att besluta närmare grunder för avdelningarnas
sammansättning och målens fördelning samt tjänstgöringen i domstolen.
Som beredningen anfört torde det bästa arbetsresultatet ernås, om en ganska
vidsträckt frihet lämnas de olika avdelningarna att själva ordna arbetet.
Bestämmanderätten i dessa hänseenden bör, såvitt angår förhållandena inom
varje särskild avdelning, tillkomma ordföranden. I gemensamma angelägenheter
av denna art skola enligt beredningens förslag de tre ordförandena
gemensamt besluta. De skola sålunda bl. a. tillsammans tillämpa de av högsta

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

domstolen beslutade grunderna såvitt angår ledamöternas indelning och målens
fördelning. Så långt kan jag biträda förslaget. I fråga om arbetsledningen
har jag, även om det i högsta domstolen icke föreligger samma behov
av en administrativ chef som exempelvis i hovrätterna, funnit det naturligt
att ålägga den i tjänsten äldste av ordförandena att övervaka tjänstgöringen
i domstolen i stort. I övrigt bör det tillkomma ordföranden på varje
särskild avdelning att leda arbetet på avdelningen.

I anledning av vad nu anförts har jag låtit omarbeta 5 § i det remitterade
förslaget så att lagrummet kommer att innehålla stadgande att Konungen
utser ordförande på avdelning samt att den äldste ordföranden tillika skall
vara ordförande i högsta domstolen.----

Vid 8 §, som handlar om högsta domstolens domförhet vid handläggning
av nådeärenden, har lagrådet föreslagit en redaktionell jämkning i ordalydelsen.
—

De grundläggande stadgandena om högsta domstolens domförhet återfinnas
i § 22 regeringsformen. I detta lagrum skiljes efter den vid 1945 års
riksdag slutgiltigt beslutade ändringen mellan å ena sidan prövning och avgörande
av mål samt å andra sidan behandling av fråga huruvida fullföljd
talan må komma under högsta domstolens prövning. Nu ifrågavarande paragraf
har avfattats i överensstämmelse med den terminologi som sålunda
valts i grundlagen. Yttrande i nådeärende, som förekommer i mål vari prövningstillstånd
ej meddelats, avses sålunda skola omfattas av stadgandet i
andra punkten av 8 § i det remitterade förslaget. Med hänsyn till vad nu
anförts och då lagrådets ändringsförslag kunde orsaka viss osäkerhet i tolkningen
vid en jämförelse med motsvarande stadgande i regeringsformen, har
jag ansett processlagberedningens förslag böra på förevarande punkt bibehållas
oförändrat.

I fråga örn 9 § har ändring vidtagits i enlighet med vad jag förut anfört
angående ordförandenas arbetsuppgifter.»

Det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag om högsta
domstolens sammansättning och tjänstgöring har föranletts av nya rättegångsbalken
och är avsett att träda i kraft samtidigt med denna. Förslaget
åsyftar i huvudsak att åvägabringa en fastare organisation av högsta domstolen
och dess avdelningar. Vissa bestämmelser i förslaget ha redan upphöjts
till lag i samband med de vid 1945 års riksdag genomförda ändringarna
beträffande fullföljdsrätten till högsta domstolen. Redan för närvarande
gäller sålunda att högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar och
att arbetet å envar av avdelningarna skall fortgå minst fyrtio veckor örn året,
med iakttagande att någon av avdelningarna alltid kan samlas. Den särskilda
s. k. dispensavdelningen har avskaffats. I fråga om arbetsledningen inom
domstolen och justitierådens tjänstgöring på de olika avdelningarna vidlogos
däremot inga ändringar i samband med 1945 års lagstiftning. Vid sammanträde
med högsta domstolen i dess helhet föres sålunda ordet av domstolens
äldste ledamot, och ordförandeskapet på avdelning utövas av den äldste på

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

avdelningen. Detta innebär att ordförandeskapet på avdelningarna ofta växlar,
i regel från vecka till vecka.

Den nya rättegångsordningen nödvändiggör vissa ändringar även i fråga
om arbetsledningen inom högsta domstolen. Det spörsmål som därvid i första
hand kräver sin lösning gäller ordförandeskapet i domstolen och å dess avdelningar.
Med nuvarande skriftliga förfarande har detta spörsmål knappast
någon större betydelse. Då förhandlingarna icke äro offentliga eller ens
muntliga, kommer varken den stora allmänheten eller parterna och deras
ombud i direkt kontakt med högsta domstolen. Skriftväxlingen mellan parterna
äger rum inför nedre justitierevisionen, som även vidtager övriga åtgärder
för målens förberedande. Målen föredragas inför högsta domstolen
av revisionssekreterare.

Det nya rättegångsförfarandet kommer att medföra en väsentlig förändring
av dessa förhållanden. Förfarandet kommer i stor utsträckning att bliva
muntligt även i den högsta instansen. En muntlig förhandling med partsoch
vittnesförhör kommer att ställa högre anspråk på den ledamot som har
att leda förhandlingen. Det blir också av stor betydelse att arbetet på avdelningarna
bedrives ändamålsenligt och effektivt, så att balans undvikes. Härtill
komma vissa uppgifter av mera intern natur, särskilt i fråga om arbetsfördelningen
mellan avdelningarna.

I 5 § av lagförslaget har, i huvudsaklig överensstämmelse med vad processlagberedningen
förordat, föreslagits att ordförande på avdelning skall utses
bland högsta domstolens ledamöter av Konungen och att den i tjänsten
äldste av ordförandena tillika skall vara ordförande i högsta domstolen. I
fråga om ordförandenas särskilda åligganden ha vissa bestämmelser upptagits
i 9 § av förslaget. Tre ledamöter av lagrådet lia hemställt, att ordförande
inom högsta domstolen skall utses bland domstolens ledamöter av Konungen,
att den sålunda utsedda ordföranden, som har att leda arbetet och övervaka
tjänstgöringen inom domstolen, skall vara ordförande jämväl å en av
domstolens avdelningar samt att ordförande å vardera av de övriga avdelningarna
skall utses bland domstolens ledamöter av högsta domstolen samfällt.

Beträffande spörsmålet om ordförandeskapet i högsta domstolen kunna
enligt utskottets mening starka skäl i och för sig anföras för inrättande av
ett särskilt presidentämbete i domstolen. I det stora flertalet främmande länder
har den högsta instansen ställts under ledning av en president. Redan
processkommissionen ansåg att det för arbetets gång otvivelaktigt skulle
vara fördelaktigt, om i spetsen för högsta domstolen sattes en president, som
kunde leda arbetet inom domstolen. Processlagberedningen uttalade i sitt
betänkande med förslag till ny rättegångsbalk att starka skäl talade för att
även högsta domstolens arbete ställdes under ledning av en president. Beredningen
ansåg sig emellertid icke böra framställa något förslag i sådan riktning.
Icke heller utskottet finner sig i frågans nuvarande läge böra förorda
inrättande av ett presidentämbete i högsta domstolen. Det har framhållits,
att ett sadant förslag icke skulle stå i alldeles god överensstämmelse med

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

stadgandet i § 17 regeringsformen, att Konungens domsrätt skall utövas av
minst tolv justitieråd. Detta stadgande torde, såsom departementschefen uttalat,
få anses utgå från att högsta domstolens ledamöter såsom domare skola
intaga en jämbördig ställning.

Det åberopade grundlagsstadgandet torde däremot icke utgöra något hinder
för att en av högsta domstolens ledamöter erhåller en ledande ställning
i administrativt hänseende. Majoriteten inom lagrådet har framhållit önskvärdheten
av att i spetsen för domstolen ställes en ledande person, som utåt
kan företräda hela domstolen. Utskottet kan helt ansluta sig till de skäl för
en sådan ordning som åberopats av lagrådsmajoriteten och vill härutöver
särskilt understryka vikten av att domstolens arbete erhåller en fast ledning.
Enligt utskottets mening bör sålunda en av högsta domstolens ledamöter utses
till ordförande för domstolen i dess helhet. Att ordföranden bör utses
av Kungl. Majit synes uppenbart. Med hänsyn till de särskilda egenskaper
som böra fordras av högsta domstolens ordförande är det angeläget att
valet icke kommer att ske efter anciennitetsprincipen. Vid utseende av ordförande
bör avgörande betydelse tillmätas förmågan att utöva en fast ledning
av domstolens arbete och att bemästra de frågor av administrativ natur
som kunna uppkomma.

Det är uppenbarligen av vikt att ordföranden i högsta domstolen kommer
att intaga en ledande och självständig ställning såväl inåt som utåt. Med
hänsyn härtill synes böra föreskrivas att ordföranden utses för sin tjänstetid
såsom ledamot av domstolen. Genom en sådan anordning blir ordförandens
ledande ställning inom domstolen mera markerad och understrykes att valet
av ordförande måste ske med den största omsorg. Då ordförandeposten i
högsta domstolen måste anses utgöra en av de betydelsefullaste chefsposterna
i riket måste, såsom redan antytts, avgörande vikt fästas vid vederbörandes
chefsegenskaper. Det föreslagna stadgandet utgör icke hinder för ordföranden
att begära entledigande från ordförandeskapet med bibehållande av
befattningen såsom ledamot av domstolen.

Enligt utskottets mening bör hinder icke möta för Kungl. Maj :t att till ordförande
i högsta domstolen utse en framstående domare, som icke vid tiden
för utnämningen är ledamot av domstolen utan samtidigt utnämnes till justitieråd,
t. ex. någon förutvarande ledamot av högsta domstolen.

Utskottet delar departementschefens åsikt att ordföranden icke skall intaga
annan tjänsteställning i förhållande till andra ledamöter i domstolen och icke
heller vara berättigad till särskilt arvode. Att ordföranden i högsta domstolen
tillika bör tjänstgöra som ordförande på en av domstolens avdelningar synes
uppenbart. Dc särskilda arbetsuppgifter som komma att åvila högsta domstolens
ordförande i denna egenskap kunna icke förväntas bliva av alltför betydande
omfattning. Det kan emellertid visa sig erforderligt att ordföranden i
högsta domstolen i viss utsträckning befrias från de göromål, som enligt vad
nedan anföres eljest ankomma på avdelningsordförande. Bestämmelser härom
böra införas i den arbetsordning som enligt 9 § i förslaget skall upprättas
för högsta domstolen.

Vad härefter angår frågan örn den ordning vari ordförandena på de båda

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

övriga avdelningarna böra utses ansluter sig utskottet till departementsche
fens förslag att dessa ordförande skola utses av Kungl. Majit. De skäl som
anförts för att ordföranden i högsta domstolen skall utses av Kungl. Maj :t äga
enligt utskottets mening i huvudsak giltighet även i fråga om ordförandena
på de särskilda avdelningarna. Det är uppenbart att den nya processordningen
kommer att ställa ökade krav på arbetsledningen inom högsta domstolen.
Detta gäller, såsom processlagberedningen understrukit, framför allt i två
hänseenden, nämligen i fråga om utövandet av ordförandeskapet vid huvudförhandling
och beträffande ledandet av arbetet på avdelningen, så att detta
bedrives ändamålsenligt och arbetsbalans undvikes. Arbetet på envar av domstolens
avdelningar måste fördenskull ställas under en fast och ansvarig ledning.
Inom lagrådet har framhållits att uppgiften att leda förhör med parter,
vittnen och sakkunniga i stor utsträckning torde komma att överlämnas åt referenten
i målet och att samtliga ledamöter av domstolen måste vara beredda
att fungera såsom referenter. Huruvida eller i vilken utsträckning ett sådant
tillvägagångssätt kan befinnas lämpligt är svårt att på förhand bedöma. I varje
fall måste avdelningens ordförande vara skickad att leda även sådana förhör.
Överhuvud torde de uppgifter som komma att åvila avdelningsordförandena
bliva av den vikt att särskilda krav måste ställas på dem. Detta gäller
icke minst med hänsyn till de uppgifter av praktisk och organisatorisk art
som uppkomma under den nya rättegångsordningen. Avgörande vid valet
bör därför också vara de företräden en viss ledamot kan äga i fråga om
förmågan att utöva en verklig ledning av arbetet på avdelningen. Kungl.
Majit bör vid sitt val vara helt obunden av ancienniteten.

Utskottet delar icke de betänkligheter mot den föreslagna ordningen som
kommit till uttryck i lagrådsmajoritetens yttrande. Den omständigheten att
viss ledamot icke ifrågakommer till ordförandebefattning kan möjligen i
något fall medföra olust eller misstämning, men detta får icke vara avgörande
när ur allmän synpunkt starka skäl tala för ett visst ställningstagande i en
lagstiftningsfråga. Även befattningarna som ordförande på högsta domstolens
avdelningar torde, trots justitierådens jämställdhet såsom domare, vara
att betrakta som verkliga chefsposter. Inom den statliga administrationen är
det vanligt att chefsposter tillsättas av Kungl. Majit utan avseende å anciennitet
med hänsynstagande till de särskilda kvalifikationer som erfordras för
befattningen. Det kan tilläggas att även lagrådsmajoritetens förslag, enligt
vilket avdelningsordförande skulle utses bland domstolens ledamöter av högsta
domstolen samfällt, skulle kunna medföra icke önskvärda verkningar. Det
kan befaras att av kollegiala hänsyn alltför stort avseende bomme att fästas
vid ancienniteten. Ej heller kan bortses från risken att valen kunna inbjuda
till gruppbildningar inom domstolen till men för det fortsatta samarbetet.

Vad utskottet anfört till motivering av det föreslagna stadgandet att ordföranden
i högsta domstolen bör utses för sin tjänstetid och örn innebörden
därav äger enligt utskottets mening motsvarande tillämpning i fråga örn de
särskilda avdelningsordförandena.

Utskottet föreslår på grund av vad sålunda anförts att i 5 § av föreva -

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

rande lagförslag upplagas stadganden av innehåll, att Konungen utser en av
högsta domstolens ledamöter att för sin tjänstetid vara högsta domstolens
ordförande, att denne tillika skall vara ordförande på en av högsta domstolens
avdelningar samt att ordförande på envar av övriga avdelningar likaledes
utses bland högsta domstolens ledamöter av Konungen för ledamotens
tjänstetid.

De av utskottet sålunda förordade ändringarna i 5 § föranleda vissa ändringar
jämväl i 9 §. Enligt första punkten i sistnämnda lagrum skola närmare
grunder för avdelningarnas sammansättning och målens fördelning
samt tjänstgöringen i högsta domstolen beslutas av högsta domstolen samfällt.
I andra punkten stadgas att det tillkommer ordförandena gemensamt
att tillämpa de sålunda beslutade grunderna, såvitt angår ledamöternas indelning
och målens fördelning. Enligt tredje punkten åligger det i övrigt
ordföranden på varje särskild avdelning att leda arbetet på avdelningen och
den äldste av ordförandena att därjämte övervaka tjänstgöringen i dess
helhet.

Enligt utskottets mening kan det icke vara lämpligt att tillämpningen av
de i arbetsordningen för högsta domstolen upptagna föreskrifterna om ledamöternas
indelning och målens fördelning skall tillkomma ordförandena gemensamt.
Det synes vara en naturlig uppgift för högsta domstolens ordförande
att handhava denna verksamhet. Ansvaret för högsta domstolens arbete
skall i sista hand åvila domstolens ordförande, och han bör då också
äga bestämmanderätt i fråga örn arbetets organisation och bedrivande. En
sådan anordning torde även innebära större garantier för en verkligt effektiv
arbetsledning än Kungl. Maj:ts förslag. Sistnämnda förslag synes medföra
att ordföranden i högsta domstolen vid skiljaktiga meningar skulle
kunna överröstas av övriga avdelningsordförande. Ett sådant kollegialt avgörande
med delat ansvar kan knappast vara ändamålsenligt. Utskottets ändringsförslag
i fråga om 5 § innebär också, att ordföranden i högsta domstolen
erhåller en mera markerad chefsställning än enligt Kungl. Maj:ts förslag.
I överensstämmelse härmed synes det böra tillkomma ordföranden i
högsta domstolen att tillämpa de berörda föreskrifterna och att övervaka
tjänstgöringen i dess helhet. Att tillämpningen av grunderna för ledamöternas
indelning och målens fördelning bör ske i samråd med ordförandena på
övriga avdelningar synes uppenbart. Utskottet föreslår att särskild föreskrift
härom upptages i 9 §.

Inom utskottet har givits uttryck åt farhågan att en bestämmanderätt för
högsta domstolens ordförande kunde innebära risk för ett obehörigt gynnande
av den avdelning, på vilken denne har att tjänstgöra såsom ordförande. Enligt
utskottets mening är denna farhåga ogrundad. Utskottet vill särskilt erinra
örn att grunderna för avdelningarnas sammansättning och målens fördelning
samt tjänstgöringen i domstolen enligt förslaget skola beslutas av
högsta domstolen samfällt och att tillämpningen av dessa grunder skall ske
i samråd med ordförandena på övriga avdelningar. Det bör även bemärkas
att ordföranden i högsta domstolen i sista hand blir ansvarig för att arbetet

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

på samtliga avdelningar bedrives ändamålsenligt och effektivt. I arbetsordningen
torde för övrigt komma att upptagas bestämmelser av innehåll att de
olika ledamöternas tjänstgöring endast under viss tid skall vara förlagd till
viss avdelning. Sammansättningen på avdelningarna torde sålunda komma
att växla från det ena året till del andra.

De av utskottet förordade ändringarna i 9 § medföra även vissa jämkningar
i lagrummets utformning i övrigt.

Mot förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 7) om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd har utskottet icke
funnit anledning till erinran.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att riksdagen, med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring, måtte för sin del antaga följande
förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

l) Lag

om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Högsta domstolen skall utgöras av tjugufyra justitieråd, av vilka tre, enligt
vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

2 §•

Å envar av högsta domstolens avdelningar skall, med iakttagande att någon
av avdelningarna alltid kan samlas, arbetet fortgå minst fyrtio veckor
om året.

3 §•

Till tjänstgöring å avdelningarna skola justitieråden indelas för viss tidsperiod;
dock må därunder sådan jämkning i avdelningarnas sammansättning
äga rum, som påkallas av ledamots avgång, förfall eller annan särskild
omständighet.

4 §•

Högsta domstolens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till högsta
domstolens handläggning hörande mål och ärenden.

Arbetet skall, såvitt möjligt, jämnt fördelas mellan avdelningarna.

Första lagutskottets utlåtande nr 43-

(Kungl. Maj:ts förslag:)

5 §•

Ordförande på avdelning utses
bland högsta domstolens ledamöter
av Konungen.

Den i tjänsten äldste av ordförandena
är tillika ordförande i högsta
domstolen.

(Utskottets förslag:)

5 §.

Konungen utser en av högsta domstolens
ledamöter att för sin tjänstetid
vara högsta domstolens ordförande.
Denne skall tillika vara ordförande
på avdelning. Ordförande på
annan avdelning utses likaledes bland
högsta domstolens ledamöter av Konungen
för ledamotens tjänstetid.

6 §•

Mål, som fullföljts till högsta domstolen eller skall av denna omedelbart
upptagas, bör i allmänhet tilldelas viss ledamot (referent), som har att meddela
för målets beredande erforderliga anvisningar. Referenten bör deltaga
i målets handläggning och avgörande i högsta domstolen.

Är avdelning, varå referenten är indelad, fri från tjänstgöring och angår
målet häktad eller fordrar målet eller däri uppkommen fråga eljest skyndsamt
avgörande, bör annan ledamot utses att vara referent i målet eller i
den särskilda frågan.

7 §■

Då avdelning behandlar ansökan örn resning eller besvär över domvilla i
något av högsta domstolen avgjort mål eller ärende, må ej ledamot, som
deltagit i det tidigare avgörandet, tjänstgöra på avdelningen, om domfört
antal ledamöter ändå är att tillgå inom domstolen.

8 §.

Förekommer vid prövning och avgörande av mål i högsta domstolen tilllika
fråga örn yttrande i ärende, som avses i § 26 regeringsformen, böra de
domare, som deltagit i målets avgörande, besluta i frågan. Skall yttrande i
sådant ärende eljest avgivas, må beslut fattas av tre justitieråd; i mål, som
avgjorts av krigsdomstol, hör dock i stället för ett av justitieråden någon av
de i § 20 regeringsformen nämnda militärpersonema deltaga i beslutet.

9 §■

Närmare grunder för avdelningarnas
sammansättning och målens fördelning
samt tjänstgöringen i högsta
domstolen beslutas av högsta domstolen
samfällt. Det tillkommer ordförandena
gemensamt att tillämpa de
sålunda beslutade grunderna, såvitt
angår ledamöternas indelning och
målens fördelning. I övrigt åligger

9 §•

Närmare grunder för avdelningarnas
sammansättning och målens fördelning
samt tjänstgöringen i högsta
domstolen beslutas av högsta domstolen
samfällt.

Det tillkommer högsta domstolens
ordförande att i samråd med ordförandena
pä övriga avdelningar tilllämpa
de sålunda beslutade grunder -

Ilihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. lavd. Nr 43—45.

Första lagutskottets utlåtande nr 43-

(Kungl. Maj.ts förslag:)

det ordföranden på varje särskild avdelning
att leda arbetet på avdelningen
och den äldste av ordförandena
att därjämte övervaka tjänstgöringen
i dess helhet.

(Utskottets förslag:)

na, såvitt angår ledamöternas indelning
och målens fördelning, ävensom
att övervaka tjänstgöringen i dess helhet.
Det åligger ordföranden på varje
avdelning att leda arbetet på avdelningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphäves lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.
Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7) om
tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 26 maj 1909 örn tjänstgöringen
i Kungl. Maj:ts lagråd1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §■

Ledamot, som — — — förekommande ärenden.

Sedan justitieråd börjat tjänstgöra i lagrådet, skall han utan hinder därav
deltaga i behandling av mål eller ärende, varmed han förut i högsta domstolen
tagit befattning vid huvudförhandling eller annan handläggning för
slutligt avgörande, ävensom i handläggning av mål, som enligt förordnande
av någon högsta domstolens avdelning skall avgöras av högsta domstolen i
dess helhet. Likaså skall regeringsråd, som börjat tjänstgöra i lagrådet,
utan hinder därav deltaga i slutbehandling av mål eller ärende, varmed han
förut i regeringsrätten tagit befattning.

Ledamot i---lagrådet bestämmer.

Har Konungen---dess behandling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Stockholm den 4 juni 1946.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

t 1 Senaste lydelse se SFS 1932:135.

Första lagutskottets utlåtande nr 43-

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Bergquist, Wagnsson, Karl Emil Johanson,
Westman, Ahlkvist, Kringel och Löthner;

från andra kammaren: herrar Olsson i Mellerud och Björling, fru Gustafson samt
herrar Landgren, Gustafsson i Lekåsa, Lindahl, Sundström i Vikmanshyttan och Sveningsson.

av herr Bergquist.

Reservation