Första lagutskottets utlåtande Nr 43 (Utlåtande 1938:L1u43 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1938 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom.
strafflagen, m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 146, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit .
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll

dels föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen skall upphöra
att gälla med utgången av år 1938.

dels ock förklarat sig vilja inhämta riksdagens yttrande över följande vid
propositionen fogade förslag till

1) Förordning
örn handel med preventivmedel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den som vill, annorstädes än å apoteksinrättnir.g, idka handel med preventivmedel
eller eljest tillhandahålla allmänheten sådana medel skall söka
tillstånd därtill i Stockholm hos Överståthållarämbetet, i annan stad hos
magistraten eller, där sådan icke finnes, hos kommunalborgmästaren och å
landet hos länsstyrelsen.

Med preventivmedel förstås i denna förordning medel som äro avsedda
att i samband med könsumgänge användas till att förebygga befruktning
eller överförande av könssjukdom.

2 §.

Tillstånd beviljas allenast för viss tid, ej över tre år, och må avse endast
vissa angivna medel. När skäl därtill äro, må meddelat tillstånd återkallas.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 1 avd. Nr 43.

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

Närmare föreskrifter om tillstånds beviljande och återkallande meddelas
av Konungen.

3 §•

Försäljning må ej äga rum genom kringföring och ej heller utomhus.

4 §■

Tillhandahåller någon i strid mot bestämmelsen i 1 § preventivmedel, eller
bryter någon mot vad i 3 § är stadgat,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader; och vare preventivmedel,
som påträffas hos honom och uppenbarligen äro avsedda att
olovligen tillhandahållas, förverkade.

5 §•

Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna
förordning fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas
till det ansvar som är stadgat för sådan förseelse; dock må sammanlagt frihetsstraff
icke överstiga ett år.

6 §•

Böter som ådömas enligt denna förordning samt preventivmedel som äro
förverkade tillfalla kronan. Med preventivmedel som förklarats förverkade
skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939, dock att tillstånd att
efter förordningens ikraftträdande tillhandahålla preventivmedel må dessförinnan
meddelas.

2) Förordning

med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ej må någon, annorstädes än å apoteksinrättning, idka handel med fosterfördrivande
medel eller eljest tillhandahålla allmänheten sådana medel utan
att därtill hava erhållit medicinalstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd beviljas
allenast för viss tid, ej över tre år, och må, när skäl därtill äro, återkallas.
Närmare föreskrifter om tillstånds beviljande och återkallande meddelas av
Konungen.

Vad med fosterfördrivande medel i denna förordning förstås, därom förordnar
Konungen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 43. 3

2 §•

Fosterfördrivande medel må ej utan medicinalstyrelsens tillstånd till riket
införas av annan än apoteksföreståndare eller den som innehar tillstånd att
tillhandahålla sådana medel.

3 §•

Den som tillhandahåller fosterfördrivande medel må utlämna medlen allenast
efter rekvisition av behörig läkare eller veterinär eller till den som själv
äger tillhandahålla sådana medel.

Angående sådan rekvisition skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad
som är stadgat angående recept å läkemedel, dock att rekvisition å fosterfördrivande
medel skall förvaras under minst tio år.

4 §■

Att vissa fosterfördrivande medel ej må till riket införas eller inom riket
tillverkas eller tillhandahållas, därom förordnar Konungen.

5 §•

Tillhandahåller någon i strid mot bestämmelsen i 1 § fosterfördrivande
medel,

eller söker någon olovligen till riket införa sådana medel,

eller bryter någon mot vad i 3 § första stycket är stadgat eller mot förbud
att tillverka eller tillhandahålla fosterfördrivande medel, varom förmäles
i 4 §,

straffes med fängelse eller dagsböter; och vare fosterfördrivande medel,
som påträffas hos honom och uppenbarligen är avsett att olovligen tillhandahållas
eller till riket införas, förverkat.

Åsidosätter någon vad i 3 § andra stycket är stadgat angående förvaring
av rekvisition å fosterfördrivande medel, vare straffet dagsböter.

6 §•

Den som under tid då han är ställd under tilltal för brott mot denna förordning
fortsätter samma förbrytelse skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till
det ansvar som är stadgat för sådan förbrytelse; dock må sammanlagt frihetsstraff
icke överstiga två år.

7 §•

Böter som ådömas enligt denna förordning samt fosterfördrivande medel
som är förverkat tillfalla kronan. Med fosterfördrivande medel som förklarats
förverkat skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939, dock att tillstånd att
efter förordningens ikraftträdande tillhandahålla fosterfördrivande medel
må dessförinnan meddelas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

I samband med propositionen har utskottet tili behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 251 av herr Reuterskiöld,

nr 255 av herr Myrdal och

nr 257 av herr Emil Andersson m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 379 av herrar Olsson i Staxäng och Hansson i Hölö samt
nr 383 av herr Spångberg.

I motionen I: 251 hemställes, att riksdagen ville för sin del antaga som lag
ej mindre det framlagda förslaget till förordning örn handel med preventivmedel
än ock det likaledes framlagda förslaget till förordning med vissa
bestämmelser angående fosterfördrivande medel med de ändringar i texterna
som må anses påkallade.

I motionen I: 255 hemställes, att i samband med preventivlagens avskaffande
apoteksinnehavare förpliktas tillhandahålla preventivmedel.

I motionerna I: 257 och II: 379, vilka äro likalydande, hemställes, att det
i propositionen framförda förslaget till upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom.
strafflagen måtte avslås samt att vid sådant förhållande de i propositionen
framförda förordningarna icke måtte föranleda till något riksdagens yttrande.

I motionen II: 383 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att vid antagande
av Kungl. Maj:ts förslag till förordning om handel med preventivmedel
de föreslagna paragraferna 3—6 måtte utgå ur förordningen.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för de genom propositionen framlagda
förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till motionärernas
förslag hänvisas till motionerna.

Gällande rätt.

I 18 kap. 13 § strafflagen stadgas:

_ Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse.
Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet,
så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav
kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för
otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift,
som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till
salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika
föremål; eller under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse
därav kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift
söker förleda till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning
om sättet för deras användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan,
som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 43. 0

Andra momentet i förevarande paragraf, den s. k. preventivlagen, infördes
genom en lag den 10 juni 1910. Rörande lagens tillkomst må hänvisas till
den redogörelse som lämnats i propositionen nr 188 till 1934 års riksdag
med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Genom en år 1912 definitivt antagen ändring i tryckfrihetsförordningen
bragtes dess föreskrifter i ifrågavarande ämne i överensstämmelse med 18
kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

Ehuru preventivlagen huvudsakligen torde åsyfta ett motverkande av vissa
förfaranden avsedda att förebygga befruktning, är lagen dock så avfattad
att den riktar sig även mot åtgärder till skydd mot smittas överförande vid
könsumgänge. Den torde jämväl vara tillämplig på en del särskilda medel
för fosterfördrivning. Lagen avser endast »föremål». Utanför dess tillämpning
ha sålunda ansetts falla vissa kemiskt verkande medel.

Tidigare förslag till upphävande eller ändring av preventivlagen.

Innan här omnämnas de förslag som tidigare framlagts angående upphävande
eller ändring av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen må erinras örn 1918
års lagstiftning om åtgärder mot könssjukdomar.

Den 20 juni 1918 utfärdades en lag angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar. Enligt 27 § andra stycket i denna lag äger Konungen förordna
om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap
— förutom om könssjukdomarnas natur och smittfarligliet samt om
skyldigheten för envar som angripits av sådan sjukdom att skyndsamt söka
läkarvård — jämväl om medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande.
Sedan åt tillkallade sakkunniga uppdragits att verkställa utredning
angående de åtgärder som erfordras för att bland allmänheten sprida
‘sådan kunskap som avses i nyssnämnda stadgande, hava dessa sakkunniga
till fullgörande av uppdraget den 9 mars 1921 avgivit betänkande angående
åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfärlighet
m. m. I betänkandet ha de sakkunniga uttalat att det vore önskvärt
att utredning skedde, huruvida på grund av lydelsen av 18 kap. 13 §
2 mom. strafflagen hinder kunde anses föreligga mot en dylik upplysningsverksamhet.

Frågan om upphävande eller ändring av preventivlagen har, före år 1934,
behandlats vid 1922, 1923, 1927, 1929, 1930 och 1933 års riksdagar. Rörande
vad därutinnan förekommit må hänvisas till den redogörelse som lämnats
i den tidigare omnämnda propositionen (nr 188) till 1934 års riksdag.

Sedan till medicinalstyrelsen år 1933 remitterats vissa till Kungl. Majit
inkomna framställningar avseende —- förutom andra ämnen — preVentivlagen
inkom medicinalstyrelsen den 9 februari 1934 till Kungl. Majit med
yttrande i sistnämnda fråga.

I anslutning till medicinalstyrelsens yttrande föreslog Kungl. Majit genom
proposition till 1934 års riksdag (nr 188) riksdagen att antaga ett förslag
till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen, innebärande bl. a. att den del

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

av preventivlagen, som bestraffar försök att förleda till användande av
preventivmedel samt meddelande av anvisning om sättet för begagnandet
under sådana förhållanden att allmän fara för andras förförelse därav kommer,
skulle upphävas.

Första lagutskottet yttrade (i utlåtande nr 47) bland annat:

Utskottet vill för sin del framhålla att, när preventivlagen på senare tid
varit föremål för behandling, inom utskottet rått enighet därom att å ena
sidan en ansvarskännande och lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen
icke borde hindras eller hämmas under det å andra sidan fritt spelrum
icke borde lämnas åt en av vinningslystnad eller andra illojala grunder förestavad
propaganda för användandet av preventivmedel. Trots denna enighet
i sak ha meningarna om lämpligheten av ändring i den nuvarande lagstiftningen
skarpt hrutit sig. Det har sålunda å ena sidan ansetts att önskemålet
att främja den lojala upplysningsverksamheten krävde bifall till de väckta
förslagen. Å andra sidan har däremot starkt betonats att dessa förslag, till
vilka även propositionen nära ansluter sig, skulle leda till ett lössläppande
av den propaganda, som enligt vad nyss nämnts funnits icke önskvärd.

Det synes utskottet med hänsyn till de gemensamma utgångspunkterna för
de olika ställningstagandena till ändringsförslagen ligga nära till hands att
söka utröna huruvida icke möjlighet finnes att åstadkomma en lagstiftning
som tillgodoser de framförda ändringsyrkandena utan att lämna rum för de
farhågor som ansetts förenade därmed.

I sitt förenämnda utlåtande år 1926 hade även lagrådet upptagit en dylik
tankegång i det lagrådet funnit sig böra pröva möjligheten av en sådan omformulering
av preventivlagen att från dess tillämplighet uttryckligen undantgs
den enligt 27 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten.
Lagrådet anförde visserligen i utlåtandet att ur lagteknisk synpunkt
hinder mötte för en omformulering av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen
i dylik riktning. Det torde emellertid kunna antagas att de lagtekniska
svårigheterna för en lagstiftning — som på samma gång den ger sin sanktion
åt den lojala upplysningsverksamheten fortfarande inrymmer erforderliga
medel för ingripande mot propaganda i vinningslystet syfte och andra icke
önskvärda former av verksamhet för spridning av preventivmedlen — skulle
väsentligt minskas om de erforderliga bestämmelserna infördes i en särskild
lag.

Utskottet hemställde slutligen att propositionen icke måtte av riksdagen
bifallas men att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med de av utskottet angivna grunder samt för riksda-''
gen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan riksdagen bifallit utskottets hemställan, avlät riksdagen den 20 april
1934 skrivelse till Kungl. Majit (nr 193) av nu angivna innehåll.

Nu föreliggande förslag.

Den 11 maj 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla tre sakkunniga att inom departementet biträda med utredning
rörande revision av 18 kap. 13 § strafflagen. Kungl. Majit föreskrev

Första lagutskottets utlåtande Nr 43. 1

vidare den 24- september 1934 att de sakkunniga skulle avgiva sitt förslag efter
samråd med en samma dag tillsatt kommitté med uppdrag att utarbeta
förslag till lagstiftning örn rätt i vissa fall till avbrytande av havande skap.

De av departementschefen tillkallade sakkunniga, generaldirektören N.
Hellström, överläkaren docenten K. Marcus och ledamoten av riksdagens
andra kammare advokaten juris doktor K. Hingård med e. o. hovrättsassessorn
G. Walin såsom sekreterare, avlämnade den 13 december 1934 utredning
angående revision av 18 kap. 13 § strafflagen (statens offentl. utredn.
1934: 50).

över de sakkunnigas förslag avgåvos jämlikt remiss den 14 december 1934
yttranden av medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna. Vissa av dessa myndigheter fogade
vid sina yttranden utlåtanden av magistrater, poliskammare, landsfogdar,
förste provinsialläkare m. fl. Därjämte inkom svenska sjukvårdsaffärernas

riksförbund med en skrivelse i frågan.

Sedan Kungl. Majit därefter den 29 november 1935 anbefallt befolkningskommissionen
att avgiva yttrande över de sakkunnigas förslag, avgav befolkningskommissionen
den 4 december 1936 yttrande angående revision av
18 kap. 13 § strafflagen m. m. (statens offentl. utredn. 1936: 51). I nämnda
yttrande framlades ett delvis nytt förslag till frågans lösning.

Över befolkningskommissionens förslag infordrades den 17 december 1936
utlåtanden från medicinalstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna. Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget bereddes
svenska läkaresällskapet, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,
apotekarsocieteten, centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och
Sveriges farmacevtförbund, Sveriges kristliga farmacevtförening och svenska
sjukvårdsaffärernas riksförbund.

De sakkunnigas förslag.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen
upphävas och ersättas av dels en lag örn preventivmedel dels en lag örn
fosterfördrivande medel. Några särskilda föreskrifter beträffande föremål
avsedda för otuktig! bruk skulle icke givas.

Enligt den föreslagna lagen örn preventivmedel skulle därmed förstås medel
som äro avsedda att i samband med könsumgänge användas till att förebygga
befruktning eller överförande av könssjukdom. Under den föreslagna
lagens tillämpningsområde skulle således falla icke blott mekaniskt
verkande medel utan även kemiskt verkande medel. Beträffande handeln
med ifrågavarande medel föreslogs att apoteksinrättningarna skulle vara
skyldiga att tillhandahålla vissa preventivmedel enligt av Kungl. Majit
meddelade närmare föreskrifter. De sakkunniga förutsatte att dessa föreskrifter
skulle avse bland annat skyldighet för apoteksinrättningarna att
tillhandahålla medlen till av medicinalstyrelsen bestämda priser. Då det

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

kunde tänkas, att omsättningen å vissa apotek bleve mycket ringa eller
eljest behovet av affärer som förde preventivmedel å en plats vore väl
tillgodosett, borde medicinalstyrelsen äga befogenhet att befria föreståndare
för viss apoteksinrättning från skyldighet att tillhandahålla sådana
medel. Å styrelsen skulle även ankomma att i vissa fall medgiva undantag
från skyldighet att sälja preventivmedel nattetid. Preventivmedel
skulle emellertid få försäljas även av annan än apoteksinnehavare.

Den som ville annorstädes än å apoteksinrättning (i gross- eller detaljhandel)
försälja preventivmedel eller eljest tillhandahålla sådana medel åt allmänheten,
skulle söka tillstånd därtill i Stockholm hos Överståthållarämbetet,
i annan stad hos magistraten eller, där sådan icke funnes, hos kommunalborgmästaren
och å landet hos länsstyrelsen. Tillstånd skulle beviljas allenast
för viss tid, ej över tre år, med angivande av de medel som omfattades
därav. Den som erhölle tillstånd att försälja preventivmedel till allmänheten
skulle därjämte åläggas att saluföra ett eller flera sådana av medicinalstyrelsen
godkända medel till pris som styrelsen bestämde. När skäl
därtill vore, finge tillståndet återkallas. Närmare föreskrifter örn tillstånds
beviljande och återkallande skulle meddelas av Kungl. Maj:t. Dessa föreskrifter
torde enligt de sakkunnigas mening kunna i korthet sammanfatta motiveringen
till de sakkunnigas förslag genom en anmaning till myndigheterna

dels att vid beviljande av tillstånd särskilt iakttaga,

1) att sökanden med hänsyn till den reklam han uppgiver sig ämna bedriva
och i övrigt kända förhållanden finnes vara lämpad att erhålla sådant
tillstånd eller, där fråga är om juridisk person, att rörelsen omhänderhaves
av en lämplig föreståndare,

2) att uppgiven lokal för medlens tillhandahållande är ur hy7gienisk synpunkt
tillfredsställande och i övrigt finnes ägnad för ändamålet,

3) att tillstånd icke meddelas att försälja medel som måste anses olämpliga
för sitt ändamål eller kunna befaras vara skadliga, därvid i tveksamma fall
bör inhämtas yttrande av medicinalstyrelsen,

4) att i fråga örn kemiskt verkande medel deklaration av medlens sammansättning
alltid infordras och tillstånd icke meddelas då medlet på grund
av sin sammansättning enligt vad särskilt är stadgat i allmänhet ej må försäljas
annorstädes än å apoteksinrättning, ävensom att vid tillstånds beviljande
föreskrift meddelas därom att sådana medel vid tillhandahållandet alltid
skola åtföljas av sådan deklaration som nyss nämnts,

5) att den som erhåller tillstånd i regel ålägges saluföra ett av medicinalstyrelsen
godkänt preventivmedel för män och, där det finnes vara av praktisk
betydelse, av styrelsen godkända sådana medel för kvinnor, allt till pris
som styrelsen bestämmer och med möjlighet till utbyte efter viss tid jämväl
under löpande tillståndsperiod, samt

6) att även beträffande övriga medel i fall av behov meddelas föreskrift
till förhindrande av att de utbjudas till uppenbart oskäligt pris,

dels ock att i fråga om tillstånds återkallande särskilt uppmärksamma,

1) huruvida tillståndets innehavare gjort sig skyldig till någon förseelse

Första lagutskottets utlåtande Nr 43. 9

som har samband med rörelsen och kan anses göra honom olämplig att vidare
bedriva densamma,

2) huruvida tillståndets innehavare bedriver olämplig reklam, samt

3) huruvida eljest någon väsentlig förändring inträtt i jämförelse med
förhållandena vid senaste tillståndsprövningen.

I föreskrifterna borde erinras, att tillståndets innehavare i allmänhet skall
beredas tillfälle till rättelse, när så kan ske, innan tillståndet återkallas.

I förslaget stadgades vidare förbud mot att offentligen utställa eller förevisa
preventivmedel samt mot att kringföra sådana medel till försäljning.
— I stället för förbudet i gällande lag att i skrift, som någon utsprider, eller
eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuda preventivmedel
innehöll förslaget förhud att verka för preventivmedels avsättning
genom att till allmänheten, annat än på särskild begäran, kringsända eller
utdela sådana medel eller priskurant eller, annan skrift eller bild. — I
fråga om upplysningsverksamheten beträffande preventivmedel stadgades
att den som ville i offentligt föredrag eller eljest vid offentlig eller därmed jämförlig
sammankomst lämna anvisning å preventivmedel eller om sättet för deras
användande, skulle göra anmälan örn föredraget eller sammankomsten hos
polismyndigheten i orten och avvakta polismyndighetens tillstånd. Anmälan
och tillstånd skulle emellertid icke erfordras i fråga örn 1) vetenskaplig föreläsning
å läroanstalt, 2) undervisning, som står under tillsyn av skolöverstyrelsen,
3) föredrag, som med skolöverstyrelsens tillstånd ingår i den av
staten understödda föreläsningsverksamheten, eller 4) upplysningsverksamhet,
som eljest bedrives efter föreskrifter vilka Kungl. Majit utfärdar. Med
det sistnämnda undantaget åsyftades bland annat den förut berörda upplysningsverksamheten
jämlikt 27 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar. Förslaget innehöll inga reglerande föreskrifter
angående skriftlig upplysningsverksamhet. — Slutligen upptog förslaget
straffbestämmelser samt föreskrift örn beslag av preventivmedel i vissi
fall.

Vad därefter angår förslaget till lag om foster fördrivande medel skulle denna
lag vara tillämplig å medel som äro avsedda att användas till att avbryta
havandeskap eller som eljest på grund av sin särskilda beskaffenhet
med skäl kunna antagas komma till användning för sådant ändamål. Enligt
förslaget skulle sådana medel — förutom å apoteksinrättning — få tillhandahållas
endast av den som erhållit tillstånd därtill av medicinalstyrelsen. Tillstånd
skulle beviljas tillsvidare. Införande till riket av fosterfördrivande
medel skulle ej få ske utan medicinalstyrelsens tillstånd av annan än läkare,
apoteksföreståndare eller den som innehade tillstånd att tillhandahålla sådana
medel. Utlämnande av fosterfördrivande medel skulle få äga rum
allenast på (muntlig eller skriftlig) begäran av läkare eller till den som
själv ägde tillhandahålla sådana medel. Förbud skulle gälla mot att offentligen
utställa eller förevisa eller till allmänheten utbjuda fosterfördrivande
medel. Vidare föreslogs förbud mot att vid offentlig eller därmed jämförlig
sammankomst eller eljest i skrift som utspredes lämna anvisning å foster -

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

fördrivande medel eller om sättet för deras användande. Förbudet skulle
dock icke omfatta vetenskaplig föreläsning å läroanstalt eller skriftlig framställning
för vetenskapligt bruk. Slutligen upptog förslaget straffbestämmelser
samt föreskrift om beslag av fosterfördrivande medel i visst fall.

De sakkunniga framlade slutligen ett förslag till ändrad lydelse av det lagrum
i tryckfrihetsförordningen — § 3 13:o— som innehåller de mot 18 kap.
13 § 2 mom. strafflagen svarande bestämmelserna.

Rörande de skäl som av de sakkunniga åberopats till stöd för ifrågavarande
förslag må hänvisas till de sakkunnigas betänkande.

Befolkningskommissionens förslag.

I likhet med de sakkunniga föreslog befolkningskommissionen att 18 kap.
13 § 2 mom. strafflagen skulle upphävas och ersättas med andra bestämmelser
rörande preventivmedel och fosterfördrivande medel. Befolkningskommissionen
har i sitt betänkande sammanfattningsvis angivit de skäl som enligt
kommissionens mening numera talade för ett upphävande av preventivlagen.
Därvid gjordes i främsta rummet gällande att lagen verkat hindrande
för en vederhäftig och allvarlig upplysningsverksamhet beträffande
preventivföremålens betydelse både såsom medel för förebyggande
födelsekontroll och såsom medel för skydd mot smittsamma könssjukdomar.
Lagen hade därigenom verkat neddragande såväl på den
nivå varå den offentliga diskussionen och upplysningsverksamheten i
könslivets frågor kommit att föras som på handeln med preventivmedel.
I den mån lagen hindrat genomförandet av skydd mot smitta i lösa könsförbindelser
måste den antagas hava motverkat strävandena att minska
könssjukdomarnas spridning. Lagen måste vidare anses vara i sin mån
medansvarig till det utbredda bruket av framkallade aborter såsom medel
för födelsekontroll. Vidare framhölls att lagen i stora delar av folkets
djupa lager blivit förhatlig. Den hade — med rätt eller orätt — förnummits
såsom ett försök till klassmässig avgränsning av kunskapen örn
rationell förebyggande födelsekontroll. I sin tur hade detta hämmat dessa
samhällsklassers naturliga benägenhet för en sunt positiv inställning till familjebildning
och barnafödande. Genom denna sin indirekta verkan stöde
lagen, tvärtemot sitt syfte, faktiskt såsom en av orsakerna — låt vara icke
en av de viktigare — till den även i de breda folklagren rådande tendensen
till en alltmer extrem barnbegränsning. Slutligen påpekades av kommissionen
att lagen endast i undantagsfall tillämpats i praxis och att dess
öppna åsidosättande utgjorde ett allvarligt ont ur synpunkten av lagarnas
helgd.

Vad angår de av befolkningskommissionen föreslagna bestämmelserna i
avseende på preventivmedlen gjorde befolkningskommissionen beträffande
handeln med sådana medel en uppdelning mellan olika grupper. Den
ena gruppen utgjordes av vissa skadliga mekaniska preventivmedel, vilka i
regel även verka fosterfördrivande. Rörande de regler som skulle gälla för

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

denna grupp av medel må hänvisas till den följande redogörelsen för befolkningskommissionens
förslag i avseende på fosterfördrivande medel. Den
andra gruppen utgjordes av vissa oskadliga preventivmedel. Ifrågavarande
preventivmedel skulle göras till apoteksvara i teknisk mening och alltså tillhandahållas
å apoteksinrättningarna i samma ordning som övriga apoteksvaror.
Något undantag från skyldigheten att å apoteksinrättning tillhandahålla
dessa preventivmedel skulle sålunda icke medgivas i annan ordning
eiler under andra villkor än i fråga om övriga apoteksvaror. I likhet med de
sakkunniga föreslog befolkningskommissionen att preventivmedel av nu ifrågavarande
slag skulle få tillhandahållas även annorstädes än å apoteksinrättning.
Kommissionen utgick emellertid från, att sedan preventivmedel
kommit att tillhandahållas å apotek, frågan om preventivmedelshandelns
monopolisering till apoteken skulle, så snart ske kunde, upptagas till prövning
i samband med fortsatt utredning om läkemedelshandelns organisation.
För rättighet att utanför apoteksinrättning idka handel med
preventivmedel skulle icke erfordras något tillstånd. Anmälan om rörelsen
skulle emellertid göras till medicinalstyrelsen. Befolkningskommissionen
upptog ej heller de sakkunnigas förslag att den som försålde preventivmedel
skulle åläggas att saluföra ett eller flera sådana av medicinalstyrelsen
godkända medel till pris som styrelsen bestämde. Ej heller föreslog befolkningskommissionen
något förbud mot att offentligt utställa eller förevisa
preventivmedel. Försäljning skulle få äga rum endast i handelslokal inomhus.
Kringföring till försäljning skulle alltså vara förbjuden liksom ock försäljning
från kiosk. Däremot skulle föreskriften örn försäljning i handelslokal
inomhus enligt befolkningskommissionens motivering ej utgöra hinder mot
att expedition skedde med posten. Det av de sakkunniga föreslagna förbudet
mot att till allmänheten, annat än på särskild begäran, kringsända
eller utdela preventivmedel eller priskurant eller annan skrift eller bild, upptogs
icke av befolkningskommissionen.

Upplysningsverksamheten skulle enligt förslaget icke underkastas några
reglerande föreskrifter. Till stöd härför åberopade kommissionen till en
början att en reglering som ingrepe på den medborgerliga yttrandefriheten
mötte betänkligheter ur principiella synpunkter. I synnerhet vore det
olämpligt att sätta sexualupplysningen i särklass, då detta måste bidraga
till att upprätthålla det alltjämt rådande missförhållandet att könslivet
och särskilt födelsekontrollen vore något, vars omtalande krävde särskild
lagstiftnings värnande stängsel. Kommissionen framhöll vidare att det visserligen
beklagligtvis förekomme framställningar om könslivets förhållanden
av sådan natur, att de måste bedömas såsom icke önskliga. Preventivlagens
upphävande kunde emellertid icke väntas öka deras vanlighet utan måste
tvärtom verka rensande på hela detta område. Behovet av en lagreglering
av upplysningsverksamheten i samband med preventivlagens upphävande
måste därför starkt ifrågasättas. Vidare anförde kommissionen att de
två begränsningar av kontrollen som de sakkunniga föreslagit — nämligen
dels till allenast muntlig framställning dels ock till enbart framställning inne -

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

fattande upplysning om preventivmedel men icke till framställning örn sexuella
förhållanden överhuvud — icke vore sakligt befogade. Om någon reglering
skulle förekomma, förelåge det i lika eller högre grad behov av en sådan
i avseende på skriftliga framställningar och framställningar avseende andra
sexuella frågor än preventivmedlen. Befolkningskommissionen hänvisade ytterligare
till att framställningar som vore sårande för tukt och sedlighet
under vissa förhållanden vore straffbara enligt 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen.
Till stöd för sitt avstyrkande av de sakkunnigas förslag åberopade
kommissionen slutligen svårigheten att på ett tillfredsställande sätt anordna
den ifrågavarande kontrollen.

Beträffande de foster fördrivande medlen uppställde kommissionen i motsats
till de sakkunniga icke någon allmän bestämning av detta begrepp. I
stället föreslog kommissionen att de medel som skulle omfattas av lagstiftningen
i likhet med vissa preventivmedel skulle hänföras till apoteksvara i
teknisk mening och angivas i en bilaga till apoteksvarustadgan.

Även i avseende på de fosterfördrivande medlen skilde befolkningskommissionen
mellan olika grupper. Den ena utgjordes av sådana medel som
av allmänheten användas men som icke av läkare brukas vid avbrytande
av havandeskap och som icke heller hava annan legitim användning. I viss
utsträckning brukas dessa medel i preventivt syfte, men anses även vid sådan
användning såsom hälsovådliga eller mindre lämpliga. Import och försäljning
av sådana medel skulle helt förbjudas. Den andra gruppen utgjordes
av medel som visserligen användas av allmänheten för framkallande av
abort men som brukas även av läkare vid avbrytande av havandeskap eller
som eljest hava legitim användning i sjukvården. Dessa medel skulle få tillhandahållas
endast å apoteksinrättning och skulle icke få utlämnas utan läkarrecept
till annan än den som själv ägde försälja sådana medel. Beceptet
skulle förvaras å apoteksinrättningen i minst tio år. Vid överträdelse av
de föreslagna föreskrifterna skulle inträda straff jämlikt apoteksvarustadgans
straffbestämmelser. För utlämnande av fosterfördrivande medel utan
läkarrecept ävensom för underlåtenhet att förvara sådant recept föreslogos
dock ej några straffbestämmelser. De av de sakkunniga föreslagna förbuden
mot att offentligen utställa eller förevisa eller till allmänheten utbjuda
fosterfördrivande medel eller att vid offentlig eller därmed jämförlig sammankomst
eller eljest i skrift som någon utsprider lämna anvisning å sådana
medel eller örn sättet för deras användande upptogos ej av kommissionen.
Kommissionens förslag innehöll slutligen föreskrifter om tvångsinlösen
av de i den privata handeln förefintliga lagren av fosterfördrivande
medel samt av skadliga preventivmedel.

Vad angår det lagtekniska genomförandet av befolkningskommissionens
förslag må nämnas att kommissionen i motsats till de sakkunniga icke upptagit
de av kommissionen föreslagna rättsreglerna i särskilda författningar
om preventivmedel och örn fosterfördrivande medel. Kommissionen föreslog
i stället att rättsreglerna skulle genomföras medelst ändringar i apoteksvarustadgan
(förslag till förordning angående ändring i vissa delar av apo -

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

teksvarustadgan den 14 november 1913 nr 308). Därjämte framlade kommissionen
dels ett förslag till kungörelse angående läkarrecept vid apotekshandeln
med vissa medel, som användas för avbrytande av havandeskap,
dels ock ett förslag till förordning angående deklaration och inlösen av handelslager
av vissa preventivmedel och medel, som användas för avbrytande
av havandeskap.

Befolkningskommissionen föreslog slutligen att § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen
skulle undergå den ändring som föranleddes av upphävandet av
2 mom. i 18 kap. 13 § strafflagen.

Rörande de skäl som av befolkningskommissionen åberopats till stöd för
det av kommissionen framlagda förslaget må, utöver vad i det föregående
anmärkts, hänvisas till kommissionens yttrande.

Propositionens förslag.

I enlighet med vad de sakkunniga och befolkningskommissionen föi-ordat
framlägges i propositionen till en början förslag till lag om upphävande
av 18 kap. 13 g 2 mom. strafflagen. Förslaget har av lagrådet
lämnats utan erinran.

Vidare förelägges riksdagen för dess yttrande förslag till förordning
om handel med preventivmedel och förordning med vissa
bestämmelser angående fosterför driv ande medel. Den
huvudsakliga innebörden av nämnda båda förordningar framgår av ett av
föredragande departementschef eli till statsrådsprotokollet hållet anförande,
i hithörande delar så lydande:

»Vad först angår preventivmedlen torde i främsta rummet böra
uppmärksammas dels frågan örn en reglering av handeln nied sådana medel
dels ock frågan i vad mån upplysningsverksamhet rörande förevarande
ämne borde vara underkastad särskilda bestämmelser. Härvid synes lämpligt
att till en början upptaga till behandling frågan örn reglering av handeln
med preventivmedel. Det sätt på vilket detta spörsmål löses torde nämligen
vara av betydelse för lagstiftningen i dess helhet. De nya bestämmelserna i
ämnet torde på sätt de sakkunniga och befolkningskommissionen föreslagit
böra omfatta såväl mekaniskt som kemiskt verkande preventivmedel.

De sakkunniga och befolkningskommissionen ha ansett att apoteksinnehavarna
borde åläggas att tillhandahålla preventivmedel. I vissa yttranden
har föreslagits, att handeln med preventivmedel borde uteslutande förbehållas
apoteksinrättningarna. Mot skyldighet för apoteksinnehavarna att tillhandahålla
preventivmedel lia samtliga apotekarsammanslutningar ställt sig
avvisande. Det torde icke heller vara lämpligt att meddela någon föreskrift
om en dylik skyldighet. Att förbehålla apoteksinrättningarna all handel med
preventivmedel lärer vid sådant förhållande icke komma i fråga.

Beträffande den enskilda handeln med preventivmedel lia de sakkunniga
förordat att denna handel skulle underkastas tillståndsprövning av offentlig
myndighet. Befolkningskommissionen har däremot uttalat sig för att något

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

tillstånd icke skulle erfordras för rätt att idka handel med preventivmedel.
Däremot skulle enligt kommissionens förslag anmälan ske till medicinalstyrelsen.
Jag vill i denna fråga framhålla, att en sanering av berörda handel
ur olika synpunkter måste anses synnerligen önskvärd. För detta ändamål
synes erforderligt att såvitt möjligt söka förhindra olämpliga personer att
driva sådan handel samt att skapa möjlighet till kontroll över det sätt, varpå
handeln bedrives. Dessa önskemål torde emellertid icke kunna tillgodoses
så länge rätten att idka handel med preventivmedel står öppen för envar.
Rätten till sådan handel torde fördenskull —- bortsett från apoteksinrättningarna
— böra på sätt de sakkunniga föreslagit begränsas genom
införande av krav på tillstånd av offentlig myndighet. Genom ett sådant
licenssystem vinnes bland annat även möjlighet att förhindra olämplig reklam
och upplysningsverksamhet från försäljarnas sida.

De sakkunniga ha i överensstämmelse med gällande lag i sitt förslag upptagit
förbud mot kringföring av preventivmedel till försäljning. Befolkningskommissionen
har i avsikt att hindra den försäljning, som uppgivits
förekomma vid dansbanor, arbetsplatser och till och med utanför skollokaler,
föreslagit att försäljning av preventivmedel skulle få äga rum allenast
i handelslokal inomhus, vilket dock ej skulle utgöra hinder mot försäljning
genom posten. Även försäljning från kiosk skulle sålunda enligt kommissionens
förslag vara förbjuden. Vad kommissionen sålunda föreslagit synes
befogat.

I de sakkunnigas förslag har jämväl bibehållits förbudet i preventivlagen
mot offentligt utställande eller förevisande av preventivmedel. Befolkningskommisionen
har uttalat sig mot bibehållande av en sådan bestämmelse och
denna mening bär lämnats utan erinran i det övervägande antalet yttranden
över kommissionens förslag. Det må framhållas att, därest tillstånd
kommer att krävas för handel med preventivmedel, kan såsom villkor
vid beviljande av tillstånd uppställas erforderliga föreskrifter mot utbjudande
av sådana medel i påträngande eller eljest olämplig form, varjämte
indragning av meddelat tillstånd bör kunna ske. Det lärer vid sådant förhållande
vara överflödigt att i en blivande författning intaga något särskilt
stadgande uti nu ifrågavarande avseende. Ett olämpligt utställande eller
förevisande av preventivmedel torde för övrigt kunna bestraffas enligt 1
mom. i 18 kap. 13 § strafflagen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle gälla förbud att verka för avsättning
av preventivmedel genom att till allmänheten utan rekvisition kringsända
eller utdela sådana medel eller priskurant eller annan skrift eller bild. Något
motsvarande förbud har icke upptagits i befolkningskommissionens förslag.
Med hänsyn bland annat till den kontroll, som tillståndssystemet innebär, kan
jag ansluta mig till kommissionens ståndpunkt i denna del.

Vad härefter angår frågan om upplysningsverksamheten ha de sakkunniga
såsom förut nämnts föreslagit viss kontroll genom polismyndigheterna. Förslaget
berörde dock allenast den muntliga upplysningsverksamheten. Befolkningskommissionen
har bestämt avstyrkt de sakkunnigas förslag i före -

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

varande hänseende. 1 likhet med kommissionen, vars mening vunnit gillande
i flertalet av de yttranden som avgivits över dess förslag, anser jag att starka
betänkligheter av principiell art tala emot den av de sakkunniga föreslagna
regleringen. Vidare må anföras, att det nu förordade tillståndssystemet torde
bereda möjlighet att stävja en olämplig, av ekonomiska intressen uppburen
upplysningsverksamhet på det sexuella området. Härjämte må erinras örn
den möjlighet som finnes att beivra framställning, som sårar tukt och sedlighet,
genom bestämmelsen i 1 mom. av 18 kap. 13 § strafflagen. Någon
bestämmelse om särskild kontroll över upplysningsverksamheten har sålunda
ej ansetts .böra upptagas.

Det nuvarande 2 mom. i 18 kap. 13 § strafflagen gäller utom föremål, avsedda
’att förebygga följder av könsumgänge’, även ''föremål, som är avsett till
otuktigt bruk’. De sakkunnigas och befolkningskommissionens förslag innehålla
icke några bestämmelser rörande föremål som sist sagts. Såsom skäl
därför lia åberopats bland annat, att offentligt utställande eller förevisande
av dylika föremål kunde bestraffas enligt 1 mom. i nyssnämnda paragraf
och att något praktiskt behov av särskilda föreskrifter rörande föremål, varom
nu är fråga, för övrigt icke torde föreligga. Den sålunda intagna ståndpunkten,
som i det övervägande antalet yttranden lämnats utan erinran, synes
kunna godtagas.

Beträffande fosterfördrivande medel ha de sakkunniga föreslagit
att handeln därmed skulle regleras så att dylika medel finge
försäljas, förutom å apoteksinrättning, allenast av den, som erhållit
tillstånd därtill av medicinalstyrelsen. Befolkningskommissionen har ansett,
att ifrågavarande medel borde uppdelas i två grupper och för
dessa föreslagit olika bestämmelser. Till den ena gruppen ha hänförts
sådana medel som användas för fosterfördrivning men som icke av läkare
brukas vid avbrytande av havandeskap och som icke heller hava nyttig
användning inom sjukvården. I viss utsträckning brukas dessa medel jämväl
i preventivt syfte men anses även såsom preventivmedel vara hälsovådliga.
All försäljning eller import av medel som nu sagts skulle helt förbjudas.
Till den andra gruppen lia hänförts medel som visserligen användas
för fosterfördrivning men som brukas även av läkare vid avbrytande av havandeskap
eller som eljest hava legitim användning i sjukvården. Sådana
medel skulle enligt kommissionens förslag få tillhandahållas endast å apoteksinrättning.

Den av befolkningskommissionen föreslagna bestämmelsen, att vissa medel
överhuvud icke skulle få här i riket försäljas eller hit införas finner jag
välbetänkt. Det föreslagna förbudet bör emellertid enligt min mening utsträckas
att omfatta jämväl tillverkning av sådana medel samt tillhandahållande
även på annat sätt än genom försäljning. Beträffande övriga fosterfördrivande
medel synes, såsom de sakkunniga föreslagit, försäljning böra
medgivas förutom å apoteksinrättning även av den som därtill erhållit medicinalstyrelsens
tillstånd. Jag utgår härvid från att —- såsom jämväl de sak -

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

kunniga förutsatt — tillstånd att idka handel med dylika medel kommer att
meddelas allenast i snäv omfattning. Såsom av det följande framgår bör
det ankomma på Kungl. Maj:t att särskilt förordna om vilka medel som
skola omfattas av ifrågavarande lagstiftning samt hänföras till den ena eller
andra gruppen.

För att den nu föreslagna regleringen av handeln med fosterfördrivande
medel skall medföra verkan synes nödvändigt, att föreskrift meddelas därom
att dylika medel, i den mån de över huvud må tillhandahållas, få utlämnas
endast efter rekvisition av läkare eller veterinär. Rekvisition bör dock ej
erfordras då fråga är om utlämnande till någon som själv äger idka handel
med ifrågavarande medel. I anslutning till befolkningskommissionens förslag
torde böra föreskrivas, att sådan rekvisition skall i kontrollsyfte bevaras
i tio år.

I de sakkunnigas förslag stadgades förbud mot offentligt utställande eller
förevisande eller utbjudande till allmänheten av fosterfördrivande medel samt
mot lämnande av anvisning vid offentlig sammankomst å sådana medel eller
om sättet för deras användande. Befolkningskommissionen har däremot
icke föreslagit något dylikt förbud. Den av kommissionen intagna ståndpunkten
har godtagits i flertalet av de över kommissionens förslag avgivna
yttrandena. Det torde ock med skäl kunna anföras, att med hänsyn till
tillståndssystemet något behov av förbud mot utställande, förevisande eller
utbjudande av fosterfördrivande medel icke kan anses föreligga i fråga örn
dem, som erhållit tillstånd att idka handel med fosterfördrivande medel. I
fråga om apoteksinrätlningar torde man över huvud icke behöva räkna med
att förfaranden av ifrågavarande slag skola förekomma. Beträffande lämnande
av anvisning å fosterfördrivande medel eller örn sättet för deras användande
torde, såsom befolkningskommissionen funnit, någon särskild
straffbestämmelse icke vara erforderlig.

Befolkningskommissionen har föreslagit, att i den privata handeln förefintliga
lager av fosterfördrivande medel skulle deklareras och inlösas av
staten. Föreskrift härom lärer emellertid icke, på sätt kommissionen antagit,
vara ägnad att i nämnvärd mån utöver straffbestämmelsen motverka smyghandel
med sådana medel efter det nya bestämmelser trätt i kraft. Stadganden
i förevarande hänseende lia icke synts mig påkallade.»

Rörande de särskilda bestämmelserna i de föreslagna förordningarna anmärker
departementschefen följande:

»I förslaget till förordning örn handel med preventivmedel
har till en början under 1 § såsom första stycke intagits föreskrift att den
som vill, annorstädes än å apoteksinrättning, idka handel med preventivmedel
eller eljest tillhandahålla allmänheten sådana medel skall söka tillstånd
därtill. Härigenom kommer bland annat även grosshandel med preventivmedel
att omfattas av tillståndskravet.

Beträffande frågan vilken myndighet som skall pröva ansökan örn sådant
tillstånd ha de sakkunniga uttalat, att de funnit valet böra stå mellan

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

medicinalstyrelsen å ena samt lokala myndigheter å andra sidan. I likhet
med de sakkunniga finner jag övervägande skäl tala för att prövningen bör
verkställas av lokala myndigheter. De sakkunniga ha för sin del som prövningsmyndighet
föreslagit myndighet, som för handelsregistret för orten,
d. v. s. i stad Överståthållarämbetet, magistrat eller kommunalborgmästare
samt på landsbygden länsstyrelsen. I vissa yttranden har föreslagits att
prövningen skulle överlämnas till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
eller till hälsovårdsnämnd eller polismyndighet. De sakkunnigas förslag på
denna punkt synes vara att föredraga. Beträffande frågan i vilken omfattning
tillstånd bör meddelas torde, såsom de sakkunniga uttalat, tillståndsprövningen
icke böra erhålla karaktär av någon monopolisering för en mycket
begränsad grupp av försäljare. En alltför sträng tillståndsprövning lärer
bland annat medföra stora svårigheter att undertrycka smyghandeln.

Såsom andra stycke i 1 § har i enlighet med de sakkunnigas förslag angivits
att med preventivmedel förstås medel som äro avsedda att i samband
med könsumgänge användas till att förebygga befruktning eller överförande
av könssjukdom.

Härefter har, likaledes i anslutning till de sakkunnigas förslag, i 2 § meddelats
föreskrift, att tillstånd må beviljas allenast för viss tid, ej över tre år,
och avse endast vissa angivna medel. 1 förevarande paragraf har även
synts böra stadgas, att meddelat tillstånd må återkallas när skäl därtill äro
ävensom att Kungl. Majit meddelar närmare föreskrifter om tillstånds beviljande
och återkallande.

Såsom 3 § har upptagits stadgande, att försäljning ej må äga rum genom
kringföring eller utomhus.

För den som i strid mot bestämmelsen i 1 § försäljer eller eljest tillhandahåller
preventivmedel har i 4 § stadgats straff av dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Detsamma bör gälla, där försäljning sker genom
kringföring eller utomhus. För det fall, att någon förbrutit sig mot förevarande
förordning och hos honom påträffas preventivmedel, som uppenbarligen
äro avsedda att olovligen tillhandahållas, har stadgats, att medlen
i fråga skola vara förverkade. Vidare har såsom 5 § upptagits stadgande,
att den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot
förordningen, fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits
fällas till det ansvar som är stadgat för sådan förseelse, dock att sammanlagt
frihetsstraff ej må överstiga ett år. Under 6 § har meddelats föreskrift,
att böter som ådömts enligt förordningen samt preventivmedel, som
äro förverkade, skola tillfalla kronan, ävensom att med preventivmedel som
förklarats förverkade skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Beträffande härefter förslaget till f ö r o r d ning med vissa b estämmelser
angående fosterfördrivande medel har under
1 § stadgats förbud att annorstädes än å apoteksinrättning idka handel
med fosterfördrivande medel eller eljest tillhandahålla allmänheten

Bihang till riksdagens protokoll 19,''I8. 0 sami. 1 avd. Nr 43.

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

sådana medel utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Härjämte har stadgats,
att tillstånd må beviljas allenast för viss tid, ej över tre år, att meddelat
tillstånd må, när skäl därtill äro, återkallas, samt att närmare föreskrifter
om tillstånds beviljande och återkallande meddelas av Konungen.

Vad angår frågan, vilka medel som skola omfattas av ifrågavarande lagstiftning,
ha de sakkunniga föreslagit, att med fosterfördrivande medel skulle
förstås medel som vore avsedda att användas till att avbryta havandeskap
eller eljest på grund av sin särskilda beskaffenhet med skäl kunde antagas
komma till användning för sådant ändamål. I sitt yttrande över de sakkunnigas
förslag har medicinalstyrelsen mot den senare delen av den föreslagna
definitionen anmärkt, att stor tveksamhet måste uppkomma när det gällde
att avgöra hur stora anspråk rätteligen borde ställas å säljaren vid hans bedömande
huruvida ett medel med skäl kunde antagas komma till användning
för avbrytande av havandeskap. Därest definitionen icke kunde givas
en fastare formulering, syntes nödvändigt att därtill foga den bestämningen,
att Kungl. Maj:t förklarat medlen i fråga vara att anse såsom fosterfördrivande.
Även länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att begreppsbestämningen
sannolikt komme att medföra svårigheter vid tillämpningen.

I avsikt att undgå ifrågavarande olägenheter har befolkningskommissionen
i sitt förslag valt en annan väg. Kommissionen har sålunda icke givit
någon allmän bestämning av de medel som skola omfattas av lagstiftningen
utan har i stället föreslagit att dessa medel, vilka skulle hänföras till apoteksvara
i teknisk mening, skulle upptagas i en bilaga till apoteksvarustadgan.
I denna bilaga skulle särskilt angivas såväl de medel beträffande vilka
skulle stadgas absolut förbud mot införsel och försäljning som de medel
beträffande vilka allenast vissa inskränkande föreskrifter skulle gälla.

Av de skäl som medicinalstyrelsen åberopat synes lämpligt att icke söka
giva någon allmän bestämning av de medel som skola omfattas av förevarande
lagstiftning. I stället torde Kungl. Majit böra meddela förordnande härom.
Sådant stadgande har intagits såsom andra stycke i 1 §.

I 2 § har införts föreskrift, att fosterfördrivande medel ej må utan medicinalstyrelsens
tillstånd till riket införas av annan än apoteksföreståndare
eller den som innehar tillstånd att tillhandahålla sådana medel. Enligt de
sakkunnigas förslag skulle även läkare vara berättigad att utan särskilt tillstånd
införa fosterfördrivande medel. Detta undantag från det föreslagna
förbudet har icke ansetts böra upptagas.

Härefter har i anslutning till de sakkunnigas förslag i 3 § stadgats, att
den som tillhandahåller fosterfördrivande medel må utlämna medlen allenast
efter rekvisition av behörig läkare eller veterinär eller till den som
själv äger tillhandahålla sådana medel. Angående rekvisition som nu sagts
torde i övrigt böra i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående recept
å läkemedel, dock att rekvisition å fosterfördrivande medel skall förvaras
under minst tio år.

Såsom förut nämnts torde import, tillverkning och tillhandahållande av
vissa fosterfördrivande medel böra helt förbjudas. I enlighet härmed har

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

i 4 § upptagits stadgande därom att förordnande, att vissa fosterfördrivande
medel ej må till riket införas eller inom riket tillverkas eller tillhandahållas,
meddelas av Konungen.

Under 5 § har stadgats straff för den som i strid mot bestämmelsen i
1 § tillhandahåller fosterfördrivande medel eller söker olovligen till riket
införa sådana medel eller bryter mot förbudet att utlämna dylika medel
annat än efter rekvisition som förut nämnts eller bryter mot förbud att tillverka
eller tillhandahålla fosterfördrivande medel, varom förmäles i 4 §.

Straffet torde böra bestämmas till fängelse eller dagsböter. Fosterfördrivande
medel som påträffas hos den brottslige och uppenbarligen är avsett att
olovligen tillhandahållas eller till riket införas synes böra vara förverkat.

För de* fall, att någon åsidosätter de föreskrifter som skola gälla i fråga örn
förvaring av rekvisition som förut nämnts, har stadgats dagsböter. I C, och
7 §§ ha meddelats bestämmelser motsvarande 5 och 6 §§ förordningen om
handel med preventivmedel, dock att längsta sammanlagda frihetsstraff ansetts
böra bestämmas till två år.»

Här må omnämnas att Kungl. Maj:t i en samtidigt med den nu förevarande
propositionen avlåten proposition, nr 147, vilken hänvisats till behandling
av konstitutionsutskottet, framlagt förslag till grundlagsändring, innebärande
att de mot bestämmelserna i 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen svarande
stadgandena i tryckfrihetsförordningen skulle utgå ur denna.

I förevarande proposition föreslås att bestämmelserna i strafflagens 18 Utskotut,
kap. 13 § 2 morn., den s. k. preventivlagen, skola upphävas, i samband varmed
handeln med preventivmedel skall regleras genom särskilda bestämmelser
utanför strafflagens område. Vad sålunda föreslagits överensstämmer
med de riktlinjer för frågans lösning vilka år 1934 uppdrogos av första
lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande i ärendet, och utskottet
finner den i propositionen föreslagna ordningen erbjuda en i stort sett tillfredsställande
avvägning mellan de olika intressen som göra sig gällande å
förevarande område. Utskottet vill därför i allt väsentligt lämna sin anslutning
till propositionens förslag härutinnan. Vidare framlägges i propositionen
förslag örn bestämmelser angående fosterfördrivande medel. Icke
heller mot sistnämnda förslag har utskottet funnit anledning till någon väsentlig
erinran.

De ifrågasatta nya bestämmelserna angående preventiv- och fosterfördrivande
medel skola enligt propositionen upptagas i två olika förordningar, utfärdade
av Kungl. Majit i administrativ ordning. Förslag till nämnda förordningar
finnas intagna i propositionen, och har Kungl. Majit förklarat sig
vilja inhämta riksdagens yttrande över desamma. I motionen I: 251 har
hemställts, att riksdagen ville för sin del antaga dessa författningsförslag såsom
lag. Då den av Kungl. Majit intagna ståndpunkten överensstämmer
med det förfaringssätt som i allmänhet brukar tillämpas när fråga är om författningar
av likartad natur samt tillräckliga skäl icke torde föreligga att

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

här avvika från nämnda praxis, anser sig utskottet icke kunna biträda motionen.
Beträffande innehållet av det yttrande riksdagen har att avgiva
över de båda författningsförslagen, vill utskottet anföra följande.

Vidkommande de särskilda bestämmelserna i förslaget till förordning om
handel med preventivmedel skall enligt 1 § i förslaget den enskilda handeln
med preventivmedel underkastas tillståndsprövning av offentlig myndighet,
nämligen i Stockholm Överståthållarämbetet, i annan stad magistraten eller,
där sådan icke finnes, kommunalborgmästaren och å landet länsstyrelsen.
Då det synes vara angeläget att såvitt möjligt enhetliga normer komma att
följas vid bedömningen av ifrågavarande spörsmål, vill utskottet — som icke
finner en centralisering av tillståndsprövningen för hela riket, exempelvis
till medicinalstyrelsen, tillrådlig — såsom en lämplig medelväg förorda, att
handläggningen av dessa ärenden koncentreras till länsstyrelserna resp. Överståthållarämbetet.

Enligt propositionens förslag skulle någon skyldighet för apoteksinnehavare
att tillhandahålla preventivmedel icke införas, men i motionen I: 255
hemställes att apoteksinnehavare måtte — i enlighet med de sakkunnigas och
befolkningskommissionens av det övervägande antalet hörda myndigheter
tillstyrkta eller utan erinran lämnade förslag — förpliktas tillhandahålla
preventivmedel. Utskottet har funnit skäl tala för att preventivmedel skulle
obligatoriskt finnas tillgängliga å apoteken. Därigenom skulle handeln
med preventivmedel onekligen lättare kunna bringas upp på en eftersträvad
högre nivå. Såvitt utskottet kunnat finna torde icke heller några
mera väsentliga olägenheter vara förenade med en sådan anordning. Då den
ifrågasatta skyldigheten emellertid mött vissa gensagor från apotekarhåll,
anser utskottet att man för närvarande bör stanna vid att, på sätt i propositionen
föreslagits, låta tillhandahållandet av preventivmedel å apoteken
ankomma på apoteksinnehavarnas frivilliga åtagande.

Förslaget till förordning om handel med preventivmedel innehåller i 2 §
dels kortfattade bestämmelser om beviljande och återkallande av tillstånd
till handel med sådana medel och dels ett uttalande att närmare föreskrifter
därutinnan komme att meddelas av Kungl. Majit. I utskottets redogörelse
har återgivits en av de sakkunniga gjord sammanställning över vad sistnämnda
föreskrifter lämpligen borde innehålla. Utskottet, som anser att
de sakkunnigas berörda förslag i stort sett kan läggas till grund för bestämmelser
i ämnet, utgår ifrån att Kungl. Majit vill utfärda tillämpningsföreskrifterna
i huvudsaklig överensstämmelse därmed. I detta sammanhang
må även erinras om att de sakkunniga i sitt utkast till lag örn preventivmedel
intagit särskilt förbud bl. a. mot att verka för avsättning av preventivmedel
genom att till allmänheten, annat än på särskild begäran, kringsända
eller utdela medlen eller priskurant eller annan skrift eller bild. Det
vid propositionen fogade förslaget till förordning angående preventivmedel
har icke upptagit något motsvarande stadgande, då detsamma, bl. a. med
hänsyn till den kontroll tillståndssystemet innebär, icke befunnits erforderligt.
Utskottet vill i anslutning härtill understryka vikten av att vederböran -

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

de myndigheter ägna särskild uppmärksamhet åt den reklamverksamhet som
kan komma att bedrivas å området. Att i en författning lämna några uttömmande
anvisningar i vilka fall sådan verksamhet skall kunna föranleda indragning
av vederbörandes tillstånd, är givetvis icke möjligt. Utskottet anser
sig böra uttala att vissa reklameringsformer överhuvud icke hava sin
plats inom förevarande handelsverksamhet. Att såsom prov översända preventivmedel
till den som icke därom framställt uttrycklig begäran bör sålunda
icke få ifrågakomma.

I 4—6 §§ av förslaget till förordning om handel med preventivmedel givas
vissa bestämmelser bl. a. om straff — dagsböter eller fängelse i högst sex
månader — för den, som tillhandahåller preventivmedel utan att vara därtill
berättigad eller försäljer dem genom kringföring eller utomhus. Utskottet
kan icke biträda den i motionen II: 383 gjorda hemställan, att straffbestämmelserna
skulle helt utgå ur förordningen. Inom utskottet har i detta sammanhang
ifrågasatts huruvida icke frihetsstraff skulle kunna uteslutas ur
straffskalan. Med hänsyn bl. a. till sådana fall då försäljningsverksamhet
i strid mot förordningen kan tänkas komma att bedrivas yrkesmässigt och
i stor omfattning — måhända av den som på grund av otillständig reklam
eller av annan dylik anledning fått sitt tillstånd återkallat — kan utskottet
icke heller ansluta sig till denna tanke.

Därest ett av Kungl. Majit till innevarande års riksdag framlagt förslag,
innefattande nya regler örn sammanträffande av brott, upphöjes till lag, synes
5 § i det nu förevarande författningsförslaget kunna utgå.

Med den föreslagna förordningen med tåssa bestämmelser angående fosterfördrivande
medel avses att dels väsentligen inskränka handeln med vissa
medel, ägnade till fosterfördrivning, och dels helt förbjuda import, tillverkning
och tillhandahållande av vissa andra sådana medel. Förordningens sålunda
angivna karaktär skulle bättre framträda, därest i en första paragraf
utsädes, att medel som med skäl kunna antagas komma till användning
för avbrytande av havandeskap (fosterfördrivande medel) ej må till riket
införas eller inom riket tillverkas eller tillhandahållas i annan ordning
än i förordningen sägs. Bestämmelser vilka medel som äro att anse såsom
fosterfördrivande medel enligt förordningen böra, på sätt stadgats i 1 § andra
stycket av det framlagda författningsförslaget, utfärdas av Konungen.

6 § i förslaget till förordning angående fosterfördrivande medel torde, under
enahanda förutsättning som angivits beträffande 5 § i förordningen örn
preventiva medel, kunna utgå.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag örn upphävande av 18 kap. 13 §
2 mom. strafflagen;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit förklara,
att riksdagen vid sin granskning av de vid propositionen
fogade förslagen till förordningar icke funnit anledning till

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

andra erinringar än i utskottets utlåtande här ovan upptagits; C)

att motionerna I: 251, 255 och 257 samt II: 379 och 383
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under
A) och B).

Stockholm den 12 maj 1938.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson, Ewerlöf,
Karl A. Karlsson, Verner Andersson, Karl Johan Olsson och Roos;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund och Lindmark*,
fru Östlund, herrar Ryberg och Larsson i Hede samt fru Gustafson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

dels av herr Wagnsson, vilken ansett att det stycke av utskottets yttrande,
som börjar med orden »Enligt propositionens förslag», bort hava följande
lydelse:

»Enligt propositionens förslag skulle någon skyldighet för apoteksinnehavare
att tillhandahålla preventivmedel icke införas, men i motionen I: 255
hemställes att apoteksinnehavaren måtte — i enlighet med de sakkunnigas
och befolkningskommissionens av det övervägande antalet hörda myndigheter
tillstyrkta eller utan erinran lämnade förslag — förpliktas tillhandahålla
preventivmedel. Utskottet har funnit stålka skäl tala för att preventivmedel
skulle obligatoriskt finnas tillgängliga å apoteken. Därigenom skulle handeln
med preventivmedel onekligen lättare kunna bringas upp på en eftersträvad
högre nivå. Såvitt utskottet kunnat finna torde icke heller några
mera väsentliga olägenheter vara förenade med en sådan anordning. Den
ifrågasatta skyldigheten har emellertid mött vissa gensagor från apotekarhåll.
Såväl medicinalstyrelsen som 1934 års sakkunniga, befolkningskommissionen
och det övervägande antalet hörda myndigheter, som tillstyrkt förslaget,
torde icke svävat i ovetskap om apotekarkårens inställning. Med stöd
av den förberedande utredning, denna fråga i olika instanser fått, anser
utskottet att apoteksinnehavare bör förpliktas tillhandahålla preventivmedel.
»

Första lagutskottets utlåtande Nr 43.

dels av herr Larsson i Hede, vilken anfört:

»Det torde icke råda någon tvekan därom, att saluhållandet av preventivmedel
bör kontrolleras så att reklamartade utbud i vinningssyfte i möjligaste
mån förhindras.

Den i förslaget till förordning om handel med preventivmedel stadgade tillståndsgivningen
anser jag icke innebära tillräcklig garanti häremot, och jag
har därför inom utskottet yrkat, att försäljningen av preventivmedel helt förbehölles
apoteksinrättningar, då härigenom full trygghet bäst kunde vinnas
mot osund reklam och propagandaverksamhet.»

dels ock av herr Lindqvist, som ansett, att utskottet i sitt yttrande över
förslaget till förordning om handel med preventivmedel bort dels lämna 1 §
utan erinran och dels förorda att annat straff än bötesstraff icke måtte ifrågakomma
för förseelse mot förordningen.