Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970 (Utlåtande 1970:L1u43 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Nr 43

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, jämte motioner i ämnet.

Genom en den 3 april 1970 dagtecknad proposition, nr 106, liar Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna,

2) lag om ändring i lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i byggningabalken,

4) lag om ändring i lagen (1964: 645) med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

5) lag om ändring i kommunalt] änstemannalagen (1965: 275),

6) lag om ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun
vid vissa avtalsförhandlingar m. m.,

7) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319),

dels bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen behandlas, såvitt gäller lagförslagen, av första lagutskottet
och i övrigt av statsutskottet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 1185 av herrar Axel Kristiansson och
Mossberger och II: 1392 av herr Andersson i Knäred;

dels de likalydande motionerna I: 1201 av herrar Alexanderson och
Ernulf och II: 1407 av fru Kristensson m. fl.;

dels ock motionen I: 1179 av herr Nils Nilsson.

Redogörelse för motionerna lämnas på s. 19—21.

Till utskottet har från tingshusstyrelsen i Folkungabygdens domsaga och
tingshusstyrelsen i Södersysslets domsaga inkommit en skrift, vari åberopas
ett sakkunnigutlåtande angående rätten till tingshusbyggnadsskyldiges egen -

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970.9 samt. 1 avd. Nr 43

2 Första lagutskottets utlåtande nr i3 år 1970

dom efter statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna.

Av propositionen återges i det följande — förutom lagförslagen — endast
inledningen och vad föredragande departementschefen anfört i sin
allmänna motivering vid lagrådsremissen. Beträffande innehållet i övrigt får
utskottet hänvisa till propositionen. I fråga om propositionens huvudsakliga
innehåll kan dessutom hänvisas till utskottets eget yttrande (s. 21 f.).

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr ri3 år 1970

1) Förslag
till
Lag

med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
lokalhållningen för de allmänna underrätterna

Härigenom förordnas som följer.

Tingshusbyggnadsskyldiges egendom m. m.

1 §

Tingshusbyggnadsskyldiges fasta egendom, penningmedel, rättigheter och
andra tillgångar övertages av staten utan vederlag den 1 januari 1971. Staten
övertager samtidigt ansvaret för tingshusbyggnadsskyldiges förbindelser.

2 §

Det åligger tingshusbyggnadsskyldige att meddela de upplysningar och
till staten överlämna de handlingar som behövs för att genomföra övertagandet
enligt 1 §.

Bestämmelser för fall då kommun fullgör tingshusbyggnadsskyldighet

3 §

Kommun, som fullgör tingshusbyggnadsskyldighet och vid utgången av
år 1970 för häradsrätts verksamhet tillhandahåller lokaler vilka tillhör
kommunen, skall med nyttjanderätt upplåta lokalerna till staten för underrätts
bruk med verkan från och med den 1 januari 1971, om staten begär
det före den 1 oktober 1970. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning
på lokaler som kommunen före den 1 januari 1971 börjat ställa i ordning
för underrätts verksamhet.

Tiden för upplåtelsen utgör tio år, om ej annat avtalas. Om staten före
upplåtelsetidens utgång väcker fråga om att förvärva lokalerna eller beslutar
att i stället uppföra eller förvärva andra lokaler, skall upplåtelsen på statens
begäran bestå till dess behövliga lokaler står till statens förfogande.

4 §

Inventarier och annan utrustning som kommun anskaffat uteslutande
för häradsrätts behov skall den 1 januari 1971 överlämnas till staten utan
vederlag. Telefonabonnemang som kommunen ställt till förfogande för
motsvarande behov skall utan vederlag överlåtas med verkan från och med
den 1 januari 1971.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Utrustning som kommun anskaffat även för annan verksamhet än som
avses i första stycket får staten från och med den 1 januari 1971 använda
för underrätt i samma omfattning som egendomen förut använts för sådant
ändamål. Staten betalar de kostnader för drift och underhåll som föranledes
härav.

Rådhusrätts lokaler m. m.

5 §

Bestämmelserna i 3 § äger motsvarande tillämpning i fråga om lokaler
som stad äger och som användes eller börjat ställas i ordning för rådhusrätts
verksamhet.

Hyresrätt som stad har till lokaler för rådhusrätts verksamhet övertages
av staten utan vederlag den 1 januari 1971.

6 §

I fråga om utrustning och telefonabonnemang som stad anskaffat för
rådhusrätts verksamhet äger 4 § motsvarande tillämpning.

Kostnadsbidrag

7 §

Stad som vid utgången av år 1970 fullgör lokalhållningsskyldighet för
rådhusrätt skall under tio år från och med den 1 januari 1971 betala kostnadsbidrag
till staten. Bidraget skall utgå med belopp som varje år motsvarar
hälften av stadens sammanlagda kostnader för rådhusrättens lokaler
under åren 1967 och 1968. Med kostnader avses härvid marknadshyran för
lokalerna samt de verkliga kostnaderna för uppvärmning, belysning och
städning.

Bidraget fastställes av myndighet som Konungen bestämmer.

Myndigheten kan träffa avtal med staden om att bidraget skall betalas i
annan ordning än som anges i första stycket.

Fastställande av hyra

8 §

För nyttjanderätt som avses i 3 § betalar staten hyra som svarar mot
kommunens kostnad för lokalerna.

För nyttjanderätt som avses i 5 § första stycket betalar staten marknadshyra.

Om överenskommelse ej träffas, bestämmes hyran av en för hela landet
gemensam nämnd, bestående av en ordförande och två andra ledamöter.
Samtliga ledamöter utses av Konungen. En av ledamöterna utses på förslag
av Svenska kommunförbundet.

Bestämmelserna i rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast
lagfarna ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.
Ordföranden skall dock säga sin mening först.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Särskilda bestämmelser

9 §

Åsidosätter tingshusbyggnadsskyldige, stad eller annan kommun sina
skyldigheter enligt denna lag kan länsstyrelsen vid vite förelägga den försumlige
att fullgöra sin skyldighet. Försuttet vite utdömes av länsstyrelsen.

10 §

I ärende som avses i denna lag företrädes tingshusbyggnadsskyldige efter
utgången av år 1970 av senast behöriga stämma eller styrelse.

11 §

Talan mot beslut enligt denna lag av myndighet som avses i 7 § andra
stycket föres hos Konungen genom besvär.

Mot beslut av nämnd som anges i 8 § tredje stycket får talan ej föras.

12 §

De kostnader för avveckling av tingshusbyggnadsskyldiges förvaltning
som belöper på tiden efter år 1970 betalas av staten.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom lagen upphäves förordningen (1945:903) om utdebitering av
tingshusmedel. Bestämmelserna i 5 § förordningen skall dock tillämpas till
utgången av år 1970.

Vid utgången av år 1970 skall följande författningar upphöra att gälla,
nämligen

1. lagen (1909: 55 s. 1) ang. skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll av tingshus och häradsfängelse,

2. lagen (1942: 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli,

3. lagen (1947: 153) om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall.

Förekommer eljest i lag eller annan författning föreskrift om tingshusmedel
skall föreskriften ej gälla efter utgången av år 1970. Föreskrift som
avser debitering eller uppbörd av tingshusmedel skall dock äga fortsatt giltighet
i fråga om tingshusmedel som bestämts till utdebitering senast för år
1970.

Första lagutskottets utlåtande nr 4.5 år 1970

2) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1969:244) om ändring i rättegångsbalken,

dels att punkt 3 av övergångsbestämmelserna skall utgå,
dels att punkt 7 av övergångsbestämmelserna skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7. Förekommer i-------

b) bestämmelse som avser tingslag
och ej angår fråga rörande tingshusbyggnadsskyldighet
och därmed
sammanhängande åligganden och
rättigheter skall bestämmelsen i stället
gälla domsaga,

c) bestämmelse som —

-----för rådhusrätt,

b) bestämmelse som avser tingslag,
skall bestämmelsen, om den angår
fråga rörande tingshusbyggnadsskyldighet
och därmed sammanhängande
åligganden och rättigheter,
upphöra att gälla samt, om den angår
annan fråga, i stället gälla domsaga,

— rådhusrätts domkrets.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. 3

3) Förslag
till
Lag

om ändring i byggningabalken

Härigenom förordnas, att 26 kap. 4 § byggningabalken skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1970.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

4) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1964: 645) med vissa bestämmelser angående statens
övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ lagen (1964: 645) med vissa bestämmelser
angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna1
2 skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

5) Förslag
till

Lag

om ändring i kommunalt)änstemannalagen (1965: 275)

Härigenom förordnas, att 1 § kommunaltjänstemannalagen (1965:275)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §-!

Denna lag---------

Med kommun likställas i denna
lag landstingskommun, municipalsamhälle,
kommunalförbund, tingslag,
församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse, allmän försäkringskassa
samt, enligt Konungens
bestämmande, annan allmän inrättning.

--såsom arbetstagare.

Med kommun likställas i denna
lag landstingskommun, kommunalförbund,
församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse, allmän
försäkringskassa samt, enligt Konungens
bestämmande, annan all -

män inrättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse av 3 § 1969: 254.

2 Senaste lydelse 1968: 266.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

6) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid vissa

avtalsförhandlingar m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1965:576) om ställföreträdare för
kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Om sådant---- -------

Med kommun likställas i denna lag
landstingskommun, municipalsamhälle,
kommunalförbund, tingslag,
församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse, allmän försäkringskassa
och annan allmän inrättning.

--reglera detta.

Med kommun likställas i denna
lag landstingskommun, kommunalförbund,
församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse, allmän
försäkringskassa och annan allmän
inrättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1968: 267.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Lag

om ändring i landstingslagen (1954: 319)

7) Förslag
till

landstingslagen (1954: 319) skall ha ne

Härigenom förordnas, att 11
dan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Valkrets skall,-------

Stad med------—---

Såvitt angår landsbygden verkställes
valkretsindelningen, där så lämpligen
kan ske, efter domsaga eller
tingslag. Annan valkrets än den, vari
två eller flera städer ingå, skall såvitt
möjligt så irtformas, att den kan
omslutas med en sammanhängande
gränslinj e.

Då särskilda —--------

(Föreslagen lydelse)

§■

—• för kretsen.

- en valkrets.

Såvitt angår landsbygden verkställes
valkretsindelningen, där så lämpligen
kan ske, efter domsaga. Annan
valkrets än den, vari två eller flera
städer ingå, skall såvitt möjligt så utformas,
att den kan omslutas med
en sammanhängande gränslinje.

-- 15 000 invånare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

l-j- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr 43

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Inledning

1964 års riksdag begärde utredning av frågan om de närmare formerna
för ett statligt övertagande av skyldigheten att hålla lokaler för de allmänna
underrätterna (1LU 35, rskr 324). I anslutning härtill förklarade riksdagen
att ståndpunktstagandet i frågan om statens övertagande av lokalhållningen
borde anstå till dess principerna för en ny domkretsindelning
har fastslagits. Med anledning av proposition om de allmänna underrätternas
organisation har 1969 års riksdag fastslagit vissa principer för domkretsindelningen
(prop. 1969: 44, 1LU 38, rskr 283).

Riksdagens begäran om utredning ledde till att en arbetsgrupp inom
justitiedepartementet (domstolsberedningen) år 1968 fick i uppdrag att utreda
frågan om villkoren för statens övertagande av skyldigheten att hålla
lokaler för de allmänna underrätterna. Utredningens resultat har lagts fram
i en promemoria angående ett statligt övertagande av lokalhållningsskyldigheten
för underrätterna (Stencil Ju 1969: 19). Promemorian innehåller
förslag till lag i ämnet.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern
(JK), samtliga hovrätter, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,
riksrevisionsverket, statens avtalsverk, statens personalbostadsdelegation,
samtliga länsstyrelser, Svenska kommunförbundet, Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare (domarföreningen), Landsorganisationen
i Sverige (LO) och Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO). Till länsstyrelsernas remissyttranden har fogats yttranden från
tingshusbyggnadsskyldige i nästan alla tingslag och från alla rådhusrättsstäder
m. fl. Vissa hovrätter har bifogat yttranden från borgmästare och
häradshövdingar.

I årets statsverksproposition (prop. 1970: 1 bil. 4) förelädes riksdagen förslag
om att staten skall överta lokalhållningen för de allmänna underrätterna
den 1 januari 1971. I anslutning härtill anfördes att jag under våren
1970 hade för avsikt att anmäla förslag till den lagstiftning som fordras för
övertagandet, så snart det omfattande utredningsmaterial som samlats i
frågan hunnit bearbetas.

Riksdagen har den 11 mars 1970 bifallit förslaget om förstatligande (SU
34, rskr 94).

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Geijer, i sin allmänna motivering till förslagen följande.

Genom förstatligandet av rådhusrätterna den 1 januari 1965 togs ett stort

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

steg mot ett helstatligt domstolsväsende. Den enda uppgift som ännu inte
övertagits av staten är lokalhållningen för de allmänna underrätterna. När
det gäller häradsrätterna är det tingslagen som är skyldiga att hålla kanslioch
sammanträdeslokaler jämte möbler och viss annan utrustning. För denna
uppgift bildar invånarna i varje tingslag en specialkommun, tingshusbyggnadsskyldige.
Specialkommunens kostnader täcks genom en särskild
skatt, tingshusmedel. Stad med rådhusrätt har att i samma utsträckning
svara för lokaler m. m. för rådhusrätten. Kostnaderna täcks med kommunalskattemedel.

Frågan hur lokalhållningen för underrätterna bör ordnas har övervägts
av åtskilliga utredningar under tidernas lopp. Vid flera tillfällen har förordats
att staten övertar också denna del av kostnadsansvaret för underrätterna.
Vid årets riksdag har frågan fått sin slutliga lösning. I statsverkspropositionen
(bilaga 4 s. 54) förelädes riksdagen ett principförslag om att
staten skall överta lokalhållningen den 1 januari 1971. Riksdagen biföll förslaget
den 11 mars 1970.

Frågan om de närmare villkoren för det statliga övertagandet av lokalhållningsskyldigheten
togs inte upp i statsverkspropositionen. Jag anmälde
där att frågan krävde närmare övervägande och att förslag till lagstiftning
skulle läggas fram för riksdagen senare. Jag är nu beredd att presentera ett
sådant förslag. Det bygger i allt väsentligt på en promemoria som under år
1969 upprättades inom domstolsberedningen i justitiedepartementet. Promemorian
har remissbehandlats.

Innan jag går in på de förslag som lagts fram i promemorian vill jag lämna
några uppgifter som belyser nuvarande lokalförhållanden och värdet av
den egendom som lokalhållarna tillhandahåller för underrätternas verksamhet.
Inledningsvis vill jag nämna att nuvarande häradsrätter och rådhusrätter
den 1 januari 1971 ersätts av en ny, enhetlig underrättsorganisation.
De nya domstolarna kommer att kallas tingsrätter.

1 hela landet finns f. n. sammanlagt 135 allmänna underrätter, varav 27
är rådhusrätter. För häradsrätterna disponeras 146 tingshus. 50 av dem ligger
på tingsställe utanför kansliorten. I 124 fall finns personalbostäder i
tingshus eller anslutande byggnad. Den alldeles övervägande delen av tingshusen
används enbart för domstolsändamål jämte — i vissa fall — personalbostäder.
Enligt en inventering som utfördes under hösten 1968 och
som redovisas i promemorian uppgick de sammanlagda taxeringsvärdena
för tingshusen till i runt tal 71 milj. kr. och brandförsäkringsvärdena till
210 milj. kr. De årliga driftkostnaderna för tingshusen uppgick till 2,9 milj.
kr. och underhållskostnaderna till 1,5 milj. kr.

För 27 domstolar hyrs lokaler, delvis som tillskott till tingshus. Enligt inventeringen
uppgick hyreskostnaderna samt kostnaderna för städning och
belysning i dessa fall till sammanlagt 830 000 kr. om året.

Inventarier fanns till ett uppskattat värde av sammanlagt 14,5 milj. kr.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Tingshusbyggnadsskyldige har vidare betydande fonder och banktillgodohavanden.
Beloppen växlar dock något år från år. Enligt den inventering som
jag nyss nämnde fanns tillgångar av detta slag till ett värde av 38 milj. kr.
Också andra slag av tillgångar finns i många fall. Å andra sidan redovisades
skulder till ett belopp av 14,3 milj. kr.

Hos så gott som alla tingslag finns anställda en eller flera tingshusvaktmästare.
Antalet anställda av denna kategori uppgick 1968 till 162, varav
ett hundratal med heltidsanställning. Härtill kommer särskild städningspersonal
till ett antal av omkring 90.

Beträffande rådhusrättsstäderna är läget annorlunda, eftersom lokalhållningen
här inte utgör någon från den kommunala förvaltningen i övrigt
helt fristående verksamhet. Någon särskild förmögenhetsmassa för domstolsverksamheten
finns sålunda inte. Samtliga rådhusrätter har lokaler i
byggnad som ägs av vederbörande stad men till skillnad från förhållandena
på landet är det bara i ett fåtal fall som domstolen förfogar över hela byggnaden.
I regel används byggnaden också för annan verksamhet, framför allt
kommunal sådan. Om man fördelar taxeringsvärdena för de byggnader, som
inrymmer rådhusrätt, efter den disponerade lokalytan motsvarar rådhusrätternas
andelar av hela lokalytan ett sammanlagt värde av 30 milj. kr. Motsvarande
fördelning av brandförsäkringsvärdena ger till resultat 70 milj.
kr. Hyresvärdet av rådhusrättslokalerna uppgick enligt den förut nämnda
inventeringen till 5 milj. kr. om året och de årliga omkostnaderna till 1,8
milj. kr. Inventarier har redovisats till ett värde av 8,8 milj. kr.

Förslagen i promemorian går ut på skilda lösningar i fråga om lokalhållningen
för domstolar som i dag är häradsrätter och lokalhållningen för
domstolar som i dag är rådhusrätter. Beträffande lokalhållningen för häradsrätterna
innebär förslaget att staten, när den övertar tingshusbyggnadsskyldigheten,
också övertar tingshusbyggnadsskyldiges samtliga tillgångar
och förpliktelser utan att något vederlag för tillgångarna utgår. I fråga
om lokalhållningen för rådhusrätterna föreslås att staten får hyresrätt
till lokalerna under viss tid och att staden betalar ett kostnadsbidrag till
staten. Jag återkommer strax till den närmare innebörden i detta förslag.

Jag följer i fortsättningen samma uppdelning som i promemorian och
uppehåller mig alltså först vid frågan om lokalhållningen för häradsrätterna,
dvs. frågan om övertagandet av den skyldighet som f. n. åvilar tingshusbyggnadsskyldige.
Den lösning som i denna del föreslagits i promemorian
har i princip godtagits eller lämnats utan erinran av omkring halva
antalet berörda lokalhållare och av en klar majoritet bland övriga remissinstanser.

Flertalet av de remissinstanser som avstyrker förslaget anser att staten
bör betala vederlag för egendom som övertas. Så gott som undantagslöst
förordas därvid att vederlaget skall tillfalla primärkommunerna inom tingslaget.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Såsom anförts i promemorian finns det tre i och för sig tänkbara lösningar
av frågan hur övertagandet av lokalhållningen närmare bör utformas. Staten
kan i fortsättningen hyra de domstolslokaler som behövs eller staten kan
överta de tingshusbyggnadsskyldiges egendom med äganderätt. I sistnämnda
fall kan man tänka sig antingen att staten betalar vederlag för egendomen
eller att staten övertar egendomen utan gottgörelse.

Hyresalternativet har avvisats i promemorian och har få förespråkare
bland remissinstanserna. Jag delar uppfattningen att detta alternativ har avgjorda
nackdelar. Den främsta invändningen är att specialkommunerna skulle
komma att bestå uteslutande för att äga och förvalta domstolslokaler som
skulle upplåtas till staten. Detta kan inte vara en rationell och ändamålsenlig
ordning. En länkbar variant av hyresalternativet är att lokalbeståndet
kommunaliseras och att staten hyr lokalerna av primärkommunerna. Enligt
min mening skulle emellertid en sådan lösning inte möta någon större förståelse
på kommunalt håll. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag
inte att hyresalternativet bör genomföras.

Vad sedan gäller frågan om vederlag bör utgå eller inte utgå för egendom
som staten övertar kan, såsom promemorian och remissyttrandena visar,
åtskilliga skäl anföras för den ena eller andra lösningen. Vad som främst
talar för den lösning som förordats i promemorian är enligt min mening
följande. Om all egendom som tillhör tingshusbyggnadsskyldige övertas av
staten utan att någon annan egendom kommer i dess ställe kan den specialkommun
som de tingshusbyggnadsskyldige utgör avvecklas med en gång.
Anordningen med en specialkommun med särskild beskattningsrätt är otidsenlig
och orationell. Det står helt i överensstämmelse med utvecklingen på
andra samhällsområden att sådana speciella arrangemang bringas att upphöra.
Vidare anser jag det vara följdriktigt att den växling av lokalhållare,
som nu skall ske enligt riksdagens beslut, genomförs på det sättet att den
nye lokalhållaren bara träder in i den förres ställe. Den egendom som tingshusbyggnadsskyldige
äger har anskaffats för medel som erhållits genom
utdebitering. I princip innebär den beslutade reformen ingenting annat än
att man byter huvudman och ersätter en finansieringsmetod med specialbeskattning
med en annan metod som innebär att kostnaderna täcks genom
den allmänna beskattningen.

För den i promemorian förordade lösningen talar enligt min mening vidare
det skäl av statsfinansiell natur som har anförts i promemorian. Som där
har framhållits förestår betydande investeringar i om- och nybyggnad av
domstolslokaler som en följd av de ändringar i domkretsindelningen som
1969 års riksdag beslutat. Om staten inte hade övertagit lokalhållningen skulle
dessa kostnader ha åvilat de tingshusbyggnadsskyldige. Därför är det
enligt min åsikt också helt rimligt att de medel som nuvarande lokalhållare
reserverat för byggnadsändamål i form av fonder och andra tillgodohavanden
övergår till staten som skall genomföra byggnadsprogrammet i egenskap
av ny lokalhållare.

14 Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Mot den föreslagna lösningen har i några remissyttranden invänts att
den innebär stora orättvisor olika tingshusbyggnadsskyldige emellan, eftersom
de som har en god ställning i form av välhållna tingshus och reserverade
medel behandlas på samma sätt som de som har dåliga tingshus
och inga tillgångar av betydelse i övrigt. I likhet med vad som har anförts
i promemorian anser jag emellertid att det är omöjligt att konstruera
en metod som ger matematisk rättvisa mellan olika tingshusbyggnadsskyldige.
Härtill kommer att rättviseresonemanget är berättigat bara om de
ekonomiska olikheter som råder mellan tingshusbyggnadsskyldige beror
på större eller mindre omsorg och förutseende i förvaltningen och inte
på yttre omständigheter såsom skillnader i skatteunderlag o. d. Att säkert
påvisa orsakerna till förefintliga olikheter låter sig dock inte göra.

Sammanfattningsvis anser jag att man måste låta praktiska och statsfinansi
ella skäl av det slag som jag nu har anfört vara avgörande när man
tar ställning till förslaget i promemorian.

På grund av det anförda ansluter jag mig till den lösningen att tingshusbyggnadsskyldiges
samtliga rättigheter och andra tillgångar samt förpliktelser
övertas av staten utan att något vederlag lämnas för tillgångarna.
Detta stämmer överens med det förfarande som tillämpades när staten den
1 januari 1944 övertog den allmänna väghållningen på landet.

I vissa remissyttranden har man reagerat mot en konsekvens av förslaget
som hänger samman med att lokaihållningsreformen till tiden sammanfaller
med ändringar i domkretsindelningen. På några håll uppkommer nämligen
den situationen att tingslag lämnar över till staten betydande tillgångar i
form av fast egendom och penningmedel samtidigt som ortens domsagokansli
dras in. Jag vill framhålla att det inte ligger någon principiell nyhet
i detta. Det står helt i överensstämmelse med sedan länge rådande
praxis i ärenden om domkretsindelning att ett tingslag som helt eller
delvis går upp i ett annat också lämnar över tillgångar till den nybildade
enheten. Jag är emellertid medveten om att det föreligger ett eller annat
extremt fall där tingslag som förlorar domstolskansli har — förutom
tingshus och vad därtill hör — ovanligt stora fonder. Det kan finnas vissa
skäl för en särbehandling av ett sådant fall. Samma betraktelsesätt
kan anläggas när situationen är sådan att egendomen — t. ex. ett tingshus
— inte längre behövs för domstolsbruk och staten inte heller för annat
ändamål har intresse av egendomen.

En lösning av sådana frågor som jag nu har nämnt är att staten efter
framställning från berörd primärkommun överlåter egendomen helt eller
delvis till kommunen på förmånliga villkor. Jag förutsätter att frågor
av denna art skall kunna lösas förhandlingsvägen.

Ett annat undantagsfall som kan motivera viss särbehandling föreligger
när ett tingshus på statens begäran byggts särskilt stort för att hysa också
annan statlig myndighet än domstolen. Också i ett sådant fall bör frågan
om kompensation kunna lösas genom förhandlingar.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970 15

Kungl. Maj :t bör bemyndigas att träffa uppgörelse i de förhandlingsfrågor
som jag nu har nämnt.

Till vissa särskilda former för fullgörande av tingshusbyggnadsskyldighet
återkommer jag i det följande.

Som jag redan har antytt innebär förslaget i fråga om lokalhållningen
för rådhusrätterna en annan lösning än den som har förordats i fråga
om tingshusbyggnadsskyldigheten. Lokalhållningen för rådhusrätterna är
inte en fristående uppgift som finansieras i särskild ordning. Den egendom
som ställs till domstolens förfogande är därför inte heller en särskild förmögenhetsmassa,
skild från stadens övriga tillgångar. Praktiskt sett föreligger
dessutom den skillnaden i förhållande till tingshusbyggnadsskyldiges
lokalhållning att rådhusrätt i allmänhet inte disponerar hel byggnad för
sin verksamhet. I flertalet fall används sådan byggnad också och ofta till
huvudsaklig del för primärkommunens egen verksamhet. Dessa omständigheter
medför enligt promemorian att man beträffande rådhusrätternas lokaler
inte kan direkt överföra den principlösning, som föreslagits i fråga om
lokalhållningen för häradsrätterna.

Det förslag som läggs fram i promemorian innebär i huvudsak följande.
Rådhusrättsstad behåller äganderätten till de fastigheter där domstolslokaler
upplåtits. I stället betalar staden ett bidrag till statens kostnader för lokalhållningen.
Bidraget motsvarar stadens nuvarande kostnader under tio
år. Om annat inte avtalas betalas bidraget i årliga poster under de närmaste
tio åren. För att trygga statens lokalbehov för domstolarna under
en övergångstid tillförsäkras staten hyresrätt till de lokaler som vid förstatligandet
är avsedda för domstolsbruk. Hyresrätten skall kunna bestå i
tio år. Under särskilda förhållanden har staten rätt till förlängning. För
dispositionsrätten till lokalerna skall staten betala marknadshyra.

De allra flesta remissinstanserna har godtagit förslaget i promemorian.
Också enligt min mening bör frågan om lokalhållningen i rådhusrättsstäderna
lösas så att städerna upplåter hyresrätt till nuvarande domstolslokaler
eller överlåter hyresrätten till lokaler som staden hyr för ändamålet
och att städerna betalar ett bidrag till staten. Jag delar också uppfattningen
att staten bör betala marknadshyra för de lokaler som upplåts och att
hyrestiden bör bestämmas till tio år med möjlighet till förlängning.

Beträffande kostnadsbidragets storlek och utformning har i remissyttrandena
framförts åtskilliga synpunkter.

I några yttranden förordas en sänkning av bidraget och i andra en höjning.
De som förordar en sänkning hänvisar i regel till den lösning som
man tillämpade när polisväsendet förstatligades, dvs. ett bidrag som avtrappades
under fem år. Enligt min mening är det emellertid rimligt att
man vid bestämmandet av bidragets storlek håller fast vid den utgångspunkt
som förslaget i promemorian har, nämligen att söka åstadkomma
ekonomisk likformighet i behandlingen av lokalhållare på land och i stad.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Med hänsyn härtill anser jag i likhet med en klar majoritet bland remissinstanserna
att bidraget inte bör sättas lägre än enligt förslaget.

En uppräkning av bidraget i förhållande till förslaget förordas av statskontoret,
som menar att bidraget bör motsvara femton års kostnader eller
i varje fall tolv års. Visst stöd för denna ståndpunkt har statskontoret
funnit i promemorian. De beräkningar som där har gjorts över värdet av
tingshusbyggnadsskyldiges egendom pekar mot att värdet svarar mot ungefär
tolv års kostnader för tingshusbyggnadsskyldige. Statskontoret har dessutom
åberopat den befolkningsexpansion som är att vänta i stadsregionerna.

Som jag nyss har anfört bör man sträva efter att ekonomiskt sett få
ungefärlig likformighet i behandlingen av å ena sidan tingshusbyggnadsskyldige
och å andra sidan rådhusrättsstäderna. Det är emellertid orealistiskt
att tro att man kan åstadkomma en matematiskt rättvis avvägning.
Grundmaterialet är alltför osäkert för att detta skall vara möjligt. Beräkningarna
i promemorian av egendomsvärden och kostnader på häradsrättssidan
rör sig med approximativa siffror. Byggnadsstyrelsens remissyttrande
ger vid handen att årskostnaderna för häradsrätternas lokaler
kommer att överstiga de beräknade kostnaderna med 2—3 milj. kr. Redan
en sådan ökning innebär en korrigering av promemorians uppgift om
tolv årskostnader till omkring tio. Vidare är att märka att promemorians
beräkningar speglar egendomsbeståndet under år 1968. Med hänsyn till
dessa förhållanden anser jag att det inte finns anledning frångå förslaget
om att kostnadsbidraget skall bestämmas till tio årsbelopp.

Den föreslagna tiden för statens hyresrätt har allmänt godtagits av remissinstanserna.
Även jag anser den vara väl avvägd. Jag vill emellertid
framhålla att det i vissa fall kan bli aktuellt att avveckla hyresförhållandet
redan före utgången av denna tid. Jag förutsätter att avveckling eller
förlängning av hyresförhållande föregås av samråd i god tid mellan kontrahenterna.

I vissa fall kan den bästa lösningen av en lokalfråga visa sig vara att
staten förvärvar domstolsbyggnad som ägs av en stad. Möjlighet bör finnas
till engångsuppgörelse i sådana fall. Det bör också finnas möjlighet att
komma överens om en annan ordning för fullgörandet av stads bidragsplikt
än den regelmässiga med tio års kostnadsbidrag.

Lokalhållningsskgldigheten för häradsrätt fullgörs i vissa fall i andra
former än de ordinära. Jag syftar här på sådana fall då området för
tingshusbyggnadsskyldige sammanfaller med primärkommuns område och
primärkommunen direkt fullgör lokalhållningsskyldigheten utan att ta ut
den särskilda skatt som tingshusmedlen utgör. I den mån egendom ändå kan
anses tillhöra den latenta specialkommunen bör egendomen enligt min mening
följa huvudregeln för tingshusbyggnadsskyldiges egendom och alltså
tillfalla staten utan vederlag. I de fall däremot då tillgångar som används

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970 17

för lokalhållningen tillhör primärkommunen är situationen mycket lik den
som föreligger i fråga om rådhusrättsstads lokalhållning. Det skulle därför
kunna komma i fråga att tillämpa samma regel som för rådhusrättsstäderna.
I överensstämmelse med vad som har anförts i promemorian
anser jag emellertid att praktiska skäl talar för en annan metod. Så gott
som undantagslöst är det i dessa fall fråga om lokaler som används för
tingssammanträden på särskilt tingsställe utanför domstolens kansliort.
Mellan tingssammanträdena kommer egendomen i regel till användning
för annan verksamhet, för det mesta primärkommunens egen. Den primärkommunala
användningen av lokalerna är klart dominerande. Att i sådana
fall tillämpa systemet med kostnadsbidrag och marknadshyra ter sig
alltför omständligt för både staten och kommunen. Jag ansluter mig därför
till förslaget i denna del, enligt vilket staten under tio år får nyttja lokalerna
mot ersättning för kommunens kostnader. Jag återkommer i specialmotiveringen
till frågan om vad som bör räknas in i dessa kostnader.

De administrativa uppgifterna i fråga om lokalhållningen efter ett förstatligande
har berörts av vissa remissinstanser. Många uttalar sig sålunda
för en viss decentralisering av lokalhållningen även sedan den övertagits
av staten. Man vill härigenom ta till vara de fördelar i form av smidighet
och snabbhet vid lokalfrågornas handläggning som är förknippade med
nuvarande system, särskilt när det gäller förhållandena i tingslagen.

Efter ett förstatligande kommer lokalerna att förvaltas av byggnadsstyrelsen,
dels centralt och dels genom styrelsens regionala organ. Enligt
min mening finns det ingen anledning anta annat än att en förvaltning
genom byggnadsstyrelsen kommer att fungera väl och effektivt. Jag räknar
med att styrelsen kommer att få tillräckliga resurser för sin nya uppgift.

De lokala synpunkterna på byggnads- och förvaltningsfrågor bör emellertid
också i det nya systemet kunna komma till uttryck på lämpligt
sätt. Både vid byggnadsplaneringen och i det löpande förvaltningsarbetet
lär det bli anledning för styrelsen att samråda med företrädare för de lokala
domstolarna. Härigenom kan det stora intresse för domstolarnas lokaler
som särskilt tingshusbyggnadsskyldige har visat tas till vara i viss utsträckning.
Också med hovrätterna såsom chefsmyndigheter för de allmänna underrätterna
bör ett samarbete komma till stånd. Vidare kommer styrelsen
naturligtvis att i den omfattning som behövs samråda med berörda kommuner
på samma sätt som nu sker t. ex. vid planering och utformning av
polishus.

Enligt förslaget i promemorian skall staten ha rätt till ersättning i vissa
fall från nuvarande lokalhållare. Ersättningsanspråk kan enligt promemorian
riktas mot tingshusbyggnadsskyldige som efter utgången av juni
1968

1. förfogat över sina tillgångar för annat ändamål än tingshusbyggnadsskyldige
haft att tillgodose,

18 Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

2. utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser vilka avser
även tid efter förstatligandet och genom vilka staten tillskyndas avsevärt
förfång,

3. eftersatt sina åligganden i sådan grad att lokaler eller inventarier
för domstolen icke är i godtagbart skick vid statens övertagande,

4. vidtagit annan särskild åtgärd i syfte att överföra kostnader på
staten.

Ersättningsanspråk enligt 3 kan riktas också mot rådhusrättsstad.

Förslaget i denna del har väckt stark kritik bland remissinstanserna. På
åtskilliga håll tolkar man förslaget som ett utslag av misstro mot lokalhållarnas
verksamhet. Mot förslaget har också invänts att det omfattar tid
innan förslaget gjorts offentligt och att förslaget innebär att anspråk kan
grundas på kommunala beslut, som tillkommit i laga ordning och vunnit
laga kraft.

Enligt min mening skall man inte läsa in något misstroende mot lokalhållarna
i allmänhet i de föreslagna ersättningsbestämmelserna. Inte heller
den invändningen att bestämmelserna kan komma att rikta sig mot i
formellt riktig ordning fattade beslut anser jag bärande. Bestämmelserna
innebär nämligen inte att några beslut rivs upp. Innebörden är i stället den
att beslut, som är formellt oantastliga men som betyder att man illojalt
förfogar över egendom, kan leda till ett vederlagsanspråk från statens
sida. Trots att jag sålunda anser att remisskritiken till stor del skjuter
över målet har jag stannat för att inte ta upp någon motsvarighet till promemorians
förslag i denna del. Jag har därvid på grund av de uttalanden
som har gjorts i många lokalhållares remissyttranden gått ut från att lokalhållarna
kommer att lojalt medverka vid genomförandet av reformen, så att
situationer av det slag som bestämmelserna riktar sig mot inte kommer
att uppstå. En annan omständighet som jag har beaktat är att den som
berörs av ett beslut av tingshusbyggnadsskyldige och som anser att dessa
genom beslutet överskridit sin befogenhet kan i vanlig ordning föra talan
mot beslutet genom kommunalbesvär.

Personal som intill förstatligandet är anställd hos tingshusbyggnadsskyldige
bör beredas tillfälle att gå över till anställning hos staten. Motsvarande
bör gälla för personal som är anställd hos kommun för att utföra
sådant arbete som kommer att falla under statens huvudmannaskap.

I de delar anställnings- och arbetsvillkor är förhandlingsfrågor avser
jag att ge statens avtalsverk förhandlingsuppdrag.

Hyressättningen för bostäder som tingshusbyggnadsskyldige tillhandahåller
får omprövas i samband med att staten träder in som hyresvärd.
Omprövningen torde komma att åvila statens personalbostadsdelegation.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Motionerna

I motionerna I: 1185 och II: 1392 yrkas ”att riksdagen måtte besluta avslå
proposition nr 106 och i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om nytt förslag
till lagstiftning i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för
de allmänna underrätterna i enlighet med de ersättningsprinciper som anförts
i motionen”.

Till stöd för yrkandet anförs.

Kungl. Maj :ts proposition nr 106 med förslag till lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna innebär, att tingshusbyggnadsskyldiges fasta egendom,
penningmedel, rättigheter och andra tillgångar övertages av staten
utan vederlag den 1 januari 1971.

Dessa tillgångar beräknas i propositionen till omkring 250 miljoner kronor
(om man upptar fastigheterna till försäkringsvärdet) sedan skulderna
frånräknats.

I den utredning som föregått propositionen hade upptagits tre olika alternativ
för statens övertagande av lokalhållningen, och statsrådet förordar
”konfiskeringsalternativet”. Som motivering anföres främst praktiska
och statsfinansiella skäl. Statsrådet anför som parallellfall det tillämpade
förfaringssättet då den allmänna väghållningen 1944 övertogs av staten.
Denna jämförelse förefaller synnerligen krystad och faller på sin egen
orimlighet. Närmare till hands borde varit förfarandet vid polisväsendets
förstatligande. Då kom ej konfiskering av annans egendom i fråga.

Förslaget är utan tvekan enkelt och ger staten betydande tillgångar. Från
rättssynpunkt är det emellertid ytterst stötande att tillämpa ett förfaringssätt
som här föreslås. Förfaringssättet öppnar oanade perspektiv för framtiden,
för konfiskering av egendom utan vederlag.

Det enda rimliga förfaringssättet synes vara att staten får rätt att mot
skäligt vederlag inlösa den egendom som anses behövlig för rättsväsendet.
Tingshusbyggnadsskyldige avvecklas, och dess tillgångar fördelas på de
kommuner som ingår i tingslaget efter antalet skattekronor. Om det anses
erforderligt eller lämpligt med kommunala bidrag till staten, vilket starkt
kan ifrågasättas, under en övergångstid, som föreslås för kommuner med
rådhusrätt, skall givetvis kommunerna i så fall behandlas lika. En sådan
lösning sammanfaller närmast med departementspromemorians andra alternativ.

1 motionerna I: 1201 och II: 1>i07 yrkas dels att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 106 måtte besluta, att staten mot ersättning inlöser
tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar samt att städerna befrias från
skyldighet att bidra till lokalhållningen för underrätterna från och med år
1971, dels att vederbörande utskott utformar härför erforderlig lagtext.

Till stöd för yrkandena anförs.

Enligt principbeslut av riksdagen skall staten överta ansvaret för lokalhållningen
vid de allmänna underrätterna från den 1 januari 1971. I proposition
106 framläggs förslag om sättet för övertagandet, innebärande att

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

staten utan vederlag övertar tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar. Den
ekonomiska ställningen för de tingshusbyggnadsskyldige är emellertid mycket
varierande på olika orter. På många håll har förvaltningen skötts med
stor förtänksamhet, och värdefulla tillgångar i form av byggnader, inventarier
och ibland även fondmedel samlats för att underlätta fullgörande för
framtiden av den i lag stadgade skyldigheten att hålla tingshus. I några
fall har fonder samlats särskilt med tanke på förestående nybyggnad. I
andra fall däremot har utdebiteringen hållits nere och endast de nödvändigaste
behoven tillgodosetts. Där lokaler förhyrts i annan tillhörig byggnad
har även kapitalbildningen varit obetydlig. De medel som stått till förfogande
utgörs av skattemedel, utdebiterade efter samma grunder som
den allmänna kommunalskatten. I själva verket kan man säga att dessa
medel utgör en del av de skattemedel som kommunerna haft möjlighet att
ta i anspråk. Det skulle därför utgöra en orättvisa mot många kommuner
och invånarna i dessa, om medel som avsatts för framtida ändamål utan ersättning
indrogs till staten. Det sammanlagda värdet av dessa tillgångar är
betydande och uppgår — om man räknar med byggnadernas verkliga värde
— till åtminstone 200 miljoner kronor, men värdena är mycket ojämnt
fördelade på de olika tingslagen. Då staten övertar lokalhållningen bör
den egendom som erfordras för fullgörande härav i framtiden inlösas av
staten och ersättningen fördelas på de berörda kommunerna i proportion
till skatteunderlaget. I analogi härmed bör städerna, som enligt propositionen
får behålla sina rådhus, befrias från skyldighet att under viss tid
bidra till lokalhållningsskyldigheten. Särskilt stötande ter sig det framlagda
förslaget i de fall då ett befintligt tingshus icke kommer till användning
för detta ändamål i framtiden. Staten skall enligt förslaget utan ersättning
tillägga sig äganderätten till dessa tingshus, som uppförts med kommunala
medel, för att sedan eventuellt sälja dem till vederbörande kommun om de
kan användas för kommunalt förvaltningsändamål.

På grund av det anförda föreslår vi följande ändringar i den framlagda
lagtexten.

1 § föreslås få följande lydelse:

Tinghusbyggnadsskyldiges fasta egendom, penningmedel, rättigheter och
andra tillgångar övertas av staten den 1 januari 1971 mot skälig ersättning,
som fördelas mellan de i området ingående kommunerna i förhållande till
antalet skattekronor enligt 1971 års taxering. Från ersättningen avräknas
ett belopp motsvarande de tingshusbyggnadsskyldiges skulder, vilka samtidigt
övertas av staten.

I 4 § första punkten ersätts »utan vederlag» av orden »mot skälig ersättning».

7 § och rubriken Kostnadsersättning samt 11 § första stycket utgår, i
anledning varav 8—12 §§ omnumreras.

8 § och rubriken härtill jämkas så att den där angivna nämnden fastställer
även ersättning, som avses i 1 och 4 (6) §§.

I motionen I: 1179 yrkas att riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 106 måtte besluta, 1. att fonder, bankmedel och liknande tillgångar, såvitt
de ej är erforderliga för nära förestående upprustning av tings- och
kanslilokaler, fördelas mellan de i tingslagen ingående primärkommunerna;
2. att staten skall erlägga vederlag för alla lokaler som är erforderliga för
domstolsverksamheten och som övertas av staten samt även för i tingshusen

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

befintliga personalbostäder; 3. att beträffande tingshus som även inrymmer
lokaler för kommunala behov överläggningar upptas med kommunerna för
att säkerställa kommunernas tillgång till erforderliga lokaler; samt 4. att
alla tingshuslokaler som inte nyttjas för sitt ändamål och sådana som genom
ändrad domkretsindelning upphör att tjäna sitt ändamål skall kvarstå
som kommunal egendom liksom annan diverse egendom som förvaltas av
tingshusbyggnadsskyldige.

Till stöd för yrkandena anförs bl. a. följande.

Den egendom som ägs av de i tingslaget representerade kommunerna och
som enligt lagförslaget utan ersättning skall omhändertas av staten omfattar
enligt departementspromemorian följande:

a) tingshus och andra domstolslokaler med inventarier,

b) fonder, andra bankmedel och liknande tillgångar,

c) fastigheter som förvärvats som reserv för framtida nybyggnader eller
tillbyggnad av tingshus,

d) personalbostäder, som inte ligger i tingshus utan t. ex. i särskild
byggnad på tingshusfastighet eller på annan fastighet eller som utgörs
av bostadsrätt- eller hyreslägenhet,

e) diverse egendom, t. ex. tingshus som inte längre används för domstolsverksamhet,
klockstapel på förutvarande tingsställe, markområde
med minnessten på förutvarande tingsplats.

I många kommuner har tingshusen inte enbart byggts med tanke på att
tjäna som tingslokal, utan tvärtom har det kommunala lokalbehovet varit
av stor betydelse. Tingssalen, som nyttjas vid tingstillfällena, har inbyggts
i ett hus som till väsentlig del tjänat och fortfarande tjänar som kommunalhus.
Genom den beslutade ändringen i domkretsindelningen — som medför
indragningar av såväl tingsställen som domsagokanslier — kommer
dessa förhållanden att bli än mer markanta. Att kommunerna skulle nödgas
återköpa sina egna tillgångar skulle sannolikt av de drabbade i stor omfattning
upplevas som mycket stötande.

De i propositionen anförda motiven för att staten utan vederlag skulle
överta de kommunala tillgångar som här avses kan inte anses som bärande.
Svårigheten att fördela tillgångarna mellan de primärkommuner som ingår
i specialkommunen lär inte vara större än den som varit i fråga om att
fördela skyldigheterna, vilket bevisligen gått bra. Motiveringen att man
måste låta statsfinansiella och praktiska skäl vara avgörande synes ännu
mindre övertygande. Statsfinansiella skäl skulle sannolikt kunna åberopas
i många fall för omhändertagande av såväl kommunal som enskild egendom.
Så har skett tidigare i vårt lands historia.

Utskottet

Staten skall enligt beslut av innevarande års riksdag överta lokalhållningen
för de allmänna underrätterna den 1 januari 1971. I propositionen läggs
fram förslag till lagstiftning om villkoren för övergången till statligt huvudmannaskap.
Vidare tas upp vissa organisations- och anslagsfrågor som hänger
samman med reformen. I sistnämnda del har propositionen remitterats
till statsutskottet. I övrigt behandlas den av första lagutskottet.

22 Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Lagförslaget innehåller skilda lösningar för avvecklingen av den nuvarande
lokalhållningsskyldigheten, som i fråga om häradsrätterna fullgörs
av de s. k. tingshusbyggnadsskyldige och i städer med rådhusrätt åvilar
vederbörande stad. Tingshusbyggnadsskyldiges samtliga tillgångar och skulder
föreslås övergå till staten utan att något vederlag betalas. Den specialkommun
som de tingshusbyggnadsskyldige utgör upphör därmed. I vissa
fall fullgörs tingshusbyggnadsskyldighet av primärkommun. För sådant
fall föreslås att staten tillförsäkras nyttjanderätt under tio år till lokaler
som primärkommunen upplåter för häradsrätt. För användningen av lokalerna
skall staten enligt förslaget betala ersättning som svarar mot kommunens
kostnader. I fråga om x-ådhusrättsstäderna innebär förslaget att staten
får hyresrätt till de lokaler som städexma f. n. upplåter för rådhusrätterna
och att städerna betalar staten ett bidrag till statens kostnader för lokalhållningen.
Bidraget motsvarar nuvarande kostnader för domstolslokalerna
under tio år. Hyresrätten skall kunna bestå i tio år med vissa möjligheter
till förlängning. Staten skall betala marknadshyra för lokalerna.

För speciella fall förutsätts att de resultat som lagen leder till skall kunna
jämkas genom särskilda förhandlingar.

I de i anledning av propositionen väckta motionsparen I: 1185 och II: 1392
samt I: 1201 och II: 1407 ävensom motionen I: 1179 godtas inte förslaget i
propositionen att tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar skall övergå till staten
utan att vederlag betalas. Det i pi-opositionen föreslagna förfaringssättet
är enligt motionerna I: 1185 och II: 1392 ytterst stötande och öppnar oanade
perspektiv för framtiden för konfiskering av egendom utan vederlag. I motionerna
I: 1201 och II: 1407 uttalas bl. a. att med hänsyn till den varierande
utdebiteringen och kapitalbildningen inom olika tingshusbyggnadsskyldige
det skulle utgöra en orättvisa mot många kommuner och kommunmedlemmar
om samtliga tillgångar utan ersättning indrogs till staten. Särskilt stötande
ter sig enligt motionärerna förslaget i de fall då ett befintligt tingshus
efter statens övertagande inte kommer till användning som domstolslokal.
I sådant fall skulle, då byggnaden erfordras för kommunalt förvaltningsändamål,
situationen kunna bli den att kommunen av staten nödgades köpa
egendom som uppförts med kommunala medel. Liknande synpunkter anförs
i motionen I: 1179. Enligt samtliga motioner bör den egendom, som erfox-dras
för fullgörandet av statens lokalhållning, inlösas av staten och ersättningen
fördelas på de berörda kommunerna i proportion till skatteundei--laget. Häi’jämte bör, enligt motionerna I: 1201 och II: 1407, städerna befiäas
från den i propositionen föreslagna skyldigheten att under viss tid bidraga
till lokalhållningsskyldigheten.

I motionerna I: 1185 och II: 1392 innebär hemställan att riksdagen skall
avslå propositionen och anhålla om nytt förslag till lagstiftning. Yrkandet i
motionerna I: 1201 och II: 1407 går ut på att riksdagen skall besluta att
staten mot ersättning inlöser tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar och att

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

städerna befrias från skyldigheten att bidraga till lokalhållningen för underrätterna
från och med år 1971. I motionen I: 1179 slutligen yrkas att fonder,
bankmedel och liknande tillgångar, såvitt de ej är erforderliga för nära
förestående upprustning av tings- och kanslilokaler, fördelas mellan de i
tingslagen ingående primärkommunerna samt att staten skall erlägga vederlag
för alla lokaler, som är erforderliga för domstol sverksamheten och som
övertas av staten, ävensom för i tingshusen befintliga personalbostäder. Vidare
yrkas i motionen att, beträffande tingshus som även inrymmer lokaler
för kommunala behov, överläggningar upptas med kommunerna för att säkerställa
kommunernas tillgång till erforderliga lokaler samt att alla tingshuslokaler
som inte nyttjas för sitt ändamål och sådana som genom ändrad
domkretsindelning upphör att tjäna sitt ändamål skall kvarstå som kommunal
egendom liksom annan diverse egendom som förvaltats av tingshusbyggnadsskyldige.

De genom propositionen framlagda förslagen bygger på en promemoria
som under år 1969 upprättades inom domstolsberedningen i justitiedepartementet.
Vid remissbehandling av promemorian utsattes förslagen för stark
kritik. Detta gäller framför allt den lösning som framlades i fråga om lokalhållningen
för häradsrätterna. Sålunda avstyrkte ett femtiotal lokalhållare
helt förslaget. Ett tjugotal föreslog större eller mindre modifikationer. Invändningarna
föranledde emellertid inte några ändringar i förslagets huvudlinjer;
propositionens förslag överensstämmer i allt väsentligt med dem som
fördes fram i promemorian.

Enligt utskottets mening är kritiken mot förslagen i väsentliga avseenden
starkt motiverad. Vad först gäller lokalhållningen för häradsrätterna,
d. v. s. frågan om övertagandet av den skyldighet som för närvarande åvilar
tingshusbyggnadsskyldige, innebär propositionen som ovan nämnts att staten
övertar tingshusbyggnadsskyldiges fasta egendom, penningmedel, rättigheter
och andra tillgångar utan att vederlag lämnas. Redan på principiella
grunder är en sådan lösning mindre tilltalande. Den står även i strid med
vad som eljest varit vanligt vid liknande huvudmannaskapsreformer på
andra områden, t. ex. vid förstatligandet av polisväsendet eller slopandet av
städernas skyldighet att hålla tullhus.

Som närmare utvecklas i motionerna I: 1201 och II: 1407 innebär propositionens
förslag också stora orättvisor olika tingshusbyggnadsskyldige
emellan, eftersom de som har en god ställning i form av välhållna tingshus
och reserverade medel behandlas på samma sätt som de som har tingshusen
i dåligt skick och inga tillgångar av betydelse i övrigt. Sannolikt är det som
departementschefen framhåller omöjligt att konstruera en metod som ger
matematisk rättvisa mellan olika tingshusbyggnadsskyldige. Svårigheterna
härvidlag kan emellertid knappast motivera att samtliga tingshusbyggnadsskyldige
blir utan varje form av ersättning för den egendom, sannolikt värd
mer än 200 milj. kr., som staten övertar.

24 Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Som särskilt stötande framstår propositionens förslag i de fall då ett tingslag
till staten överlämnar betydande tillgångar samtidigt som ortens domsagokansli
— på grund av ändringar i domkretsindelningen — dras in. Om
situationen i sådant fall är den som beskrivs i motionen I: 1179, nämligen
att tingshuset också används för kommunalt ändamål, skulle förslaget få
den verkan att staten utan att lämna ersättning tillägnar sig äganderätten
till fastigheten, varefter kommunerna, om andra lokaler saknas för det angivna
ändamålet, skulle nödgas återköpa den, oaktat den uppförts av medel
som skattevägen uttagits av kommunmedlemmarna. Den möjlighet till särbehandling
som propositionen öppnar för vissa fall synes ingalunda innebära
garantier för en rimlig uppgörelse för kommunernas del. Den anvisade
förhandlingsvägen synes för övrigt erbjudas endast i vissa helt speciella fall
och inte t. ex. då situationen är den att ett tingshus på kommunens begäran
byggts särskilt stort för att hysa också kommunal myndighet eller eljest används
för kommunala ändamål.

Än mer otillfredsställande torde lösningen i propositionen te sig för invånare
i kommun, som efter statens övertagande av huvudmannaskapet
läggs samman med rådhusrättsstad; i samband med förstatligandet får de
avstå sin andel i tingshusbyggnadsskyldiges egendom och efter sammanläggningen
skall de deltaga i finansieringen av de kostnadsbidrag som staden
skall betala.

Det anförda leder enligt utskottets mening till att de praktiska och statsfinansiella
skäl som åberopas för propositionens förslag icke bör vara avgörande
när man tar ställning till villkoren för statens övertagande av lokalhållningen
för häradsrätterna. Anledning kunde i och för sig finnas att i
enlighet med yrkandet i motionerna I: 1185 och II: 1392 avslå propositionen
och anhålla om nytt lagförslag i överensstämmelse med de ersättningsprinciper
som förordas i samtliga föreliggande motioner. De av motionärerna
och utskottet önskade ändringarna synes emellertid kunna tillgodoses genom
relativt begränsade justeringar av Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet förordar
därför i huvudsaklig överensstämmelse med motionerna att riksdagen beslutar
en lösning som väsentligen innebär följande. Staten övertar mot skälig
ersättning tingshusbyggnadsskyldiges samtliga tillgångar. Ersättningen
för inlöst egendom fördelas mellan berörda kommuner i proportion till
skatteunderlaget. Egendom som inte erfordras för fullgörandet av lokalhållningen
och inte heller kan sägas tillgodose domstolsverksamheten i vidsträckt
mening bör, där kommunen så önskar, på samma villkor återgå till
vederbörande kommun. Utskottet förutsätter att frågor härom kan lösas
genom förhandlingar. Om tingshus, som även inrymmer lokaler för kommunala
behov, övertas av staten bör — i enlighet med vad som yrkas i motionen
I: 1179 — förhandlingsvägen tillses att kommunernas tillgång till
erforderliga lokaler säkerställs. Kungl. Maj :t bör, i erforderlig omfattning,
bemyndigas att träffa uppgörelse i nu angivna hänseenden. De ersättnings -

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970 25

frågor som föranleds av utskottets förslag bör prövas av den särskilda
nämnd som i propositionen föreslås bli tillfälligt inrättad för fastställande
av hyra i vissa fall.

Vad härefter gäller lokalhållningen för rådhusrätterna bör, i enlighet med
vad som anförs i motionerna I: 1201 och II: 1407 samt i analogi med ställningstagandena
ovan, städerna befrias från den i propositionen föreslagna
skyldigheten att under viss tid bidraga till lokalhållningsskyldigheten. I övrigt
godtar utskottet propositionens förslag i denna del.

Utskottet ansluter sig till propositionens förslag till lösning av sådana fall
då kommun fullgör tingshusbyggnadsskyldighet och vid statens övertagande
av lokalhållningen tillhandahåller lokaler som tillhör kommunen.

I övrigt har propositionen inte givit utskottet anledning till erinran eller
särskilt uttalande.

Den av utskottet förordade lösningen innebär lagtekniskt följande ändringar
i förslaget till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande
av lokalhållningen för de allmänna underrätterna: 1, 4, 8 och 11 §§
jämkas. Bestämmelserna om kostnadsbidrag i 7 § och 11 § första stycket
utgår. Till 7 § överförs bestämmelserna om ersättning för nyttjanderätt.
Rubrikerna över 7 och 8 §§ anpassas i enlighet med ändringarna i lagrummen.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet,

A. att riksdagen avslår motionerna I: 1185 och II: 1392;

B. att riksdagen — med förklaring att det genom propositionen
nr 106 framlagda förslaget till lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna icke kunnat i oförändrat
skick antagas — i anledning av motionerna I: 1201
och II: 1407 samt I: 1179 i motsvarande del för sin del antager
följande

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
lokalhållningen för de allmänna underrätterna
Härigenom förordnas som följer.

Tingshusbyggnadsskgldiges egendom in. in.

1 §

Tingshusbyggnadsskyldiges fasta egendom, rättigheter och andra tillgångar
övertages av staten den 1 januari 1971 mot skälig ersättning. Staten
övertager samtidigt ansvaret för tingshusbyggnadsskyldiges förbindelser.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Efter avräkning av ett belopp som motsvarar de skulder som övertagits
fördelas ersättningen mellan de berörda kommunerna i förhållande till antalet
skattekronor enligt 1971 års taxering.

2 §

Det åligger--- — (= Kungl. Maj:ts förslag)---enligt 1 §.

Bestämmelser för fall då kommun fullgör tingshusbgggnadsskgldighet

3 §

Kommun, som--— (= Kungl. Maj :ts förslag)---underrätts

verksamhet.

Tiden för---(= Kungl. Maj :ts förslag)--— statens förfogande.

4 §

Inventarier och annan utrustning som kommun anskaffat uteslutande
för häradsrätts behov skall den 1 januari 1971 överlämnas till staten mot
skälig ersättning. Telefonabonnemang som kommunen ställt till förfogande
för motsvarande behov skall mot skälig ersättning överlåtas med verkan
från och med den 1 januari 1971.

Utrustning som---(= Kungl. Maj :ts förslag)---föranledes

härav.

Rådhusrätts lokaler m. m.

5 §

Bestämmelserna i----(= Kungl. Maj :ts förslag)---rådhus rätts

verksamhet.

Hyresrätt som---(= Kungl. Maj :ts förslag)----januari 1971.

6 §

I fråga---(= Kungl. Maj :ts förslag)---motsvarande tillämp ning.

Ersättning för nyttjanderätt

7 §

För nyttjanderätt som avses i 3 § betalar staten hyra som svarar mot kommunens
kostnad för lokalerna.

För nyttjanderätt som avses i 5 § första stycket betalar staten marknadshyra.

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

Fastställande av ersättning m. m.

8 §

Om överenskommelse ej träffas, bestämmes ersättning som avses i 1 och
3 §§ samt 5 § första stycket ävensom hyra som i 7 § sägs av en för hela landet
gemensam nämnd, bestående av en ordförande och två andra ledamöter.
Samtliga ledamöter utses av Konungen. En av ledamöterna utses på förslag
av Svenska kommunförbundet.

Bestämmelserna i---(= Kungl. Maj :ts förslag)---mening

först.

Särskilda bestämmelser
9 §

Åsidosätter tingshusbyggnadsskyldige,---(= Kungl. Maj :ts förslag)

---av länsstyrelsen.

10 §

I ärende---(= Kungl. Maj:ts förslag)---- eller styrelse.

11 §

Mot beslut av nämnd som anges i 8 § första stycket får talan ej föras.

12 §

De kostnader---(= Kungl. Maj :ts förslag)---av staten.

Denna lag---(== Kungl. Maj :ts förslag)---Svensk författ ningssamling.

Genom lagen — — — (= Kungl. Maj :ts förslag)---år 1970.

Vid utgången---(= Kungl. Maj :ts förslag)---vissa fall.

Förekommer eljest----(— Kungl. Maj :ts förslag)---år 1970.

C. att riksdagen i anledning av motionen I: 1179 punkt 3
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet
anfört rörande förhandlingar mellan staten och kommunerna
om viss egendom som staten övertar, dels — utöver
vad som härutinnan föreslagits av statsutskottet i utlåtande
nr 117 — bemyndigar Kungl. Maj :t att i samband med förstatligandet
av lokalhållningen för underrätterna, under de
förutsättningar utskottet ovan angett, överlåta fast egendom
m. m. som staten därvid övertar;

D. att motionen I: 1179, i den mån den ej kan anses be -

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

svarad genom vad utskottet i det föregående anfört och
hemställt, icke föranleder någon riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen antager övriga genom propositionen framlagda
lagförslag.

Stockholm den 20 maj 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg
(s), fröken Mattson (s), herrar Hedlund (s)*, Lidgard (m)*, fru Elvy Olsson
(ep), fru Lilly Ohlsson (s)* och herr Hans Petersson (fp);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s), herrar
Martinsson (s)*, Dockered (ep), fru Kristensson (m), herrar Jönsson i Malmö
(s), Börjesson i Falköping (ep) och Sjöholm (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

Vid B. och C. i utskottets hemställan

av herr Erik Svedberg, fröken Mattson, herr Hedlund, fru Lilly Ohlsson,
fru Löfqvist, fröken Bergegren, herrar Martinsson och Jönsson i Malmö
(samtliga s), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med orden ”De
genom” och slutar på s. 25 med orden ”i lagrummen” bort ersättas med text
av följande lydelse.

Som ovan framhållits innehåller propositionens förslag en reglering av de
grundläggande villkoren och formerna för statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna. För häradsrätternas del är innebörden
av förslaget i princip att man byter huvudman för verksamheten och
ersätter den nuvarande finansieringsmetoden — beskattning genom specialkommun
— med en annan metod, varigenom kostnaderna täcks genom den
allmänna beskattningen. Enligt utskottets mening är det följdriktigt att den
nya lokalhållaren bara träder in i den förres ställe, framför allt som de ändringar
i domkretsindelningen som successivt sker i enlighet med 1969 års
domstolsreform kommer att medföra betydande investeringar i om- och
nybyggnad av domstolslokaler. De medel som genom utdebitering anskaffats
för sådana byggnadsändamål bör rimligen komma till användning även
om byggnadsprogrammet skall genomföras av en ny lokalhållare. Påståen -

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

det i vissa av motionerna att förfarandet innebär en konfiskering och är
från rättssynpunkt stötande synes mot denna bakgrund helt omotiverat. Det
kan i sammanhanget erinras om att samma förfarande tillämpades när staten
övertog den allmänna väghållningen på landet. Invändningen i motionerna
1: 1201 och II: 1407 att den i propositionen föreslagna lösningen innebär orättvisor
mellan de olika tingshusbyggnadsskyldige synes som departementschefen
framhåller berättigad bara om de ekonomiska olikheterna har sin
grund i större eller mindre omsorg och förutseende i förvaltningen. Att utreda
om så är fallet är emellertid som regel inte möjligt. Inte heller torde det
vara möjligt att konstruera en metod som ger matematisk rättvisa mellan
olika tingshusbyggnadsskyldige. Det kan här inskjutas att motionärernas
förslag, att staten skall lösa in den egendom som behövs för domstolsväsendet
i fortsättningen och att vederlaget och kvarvarande egendom fördelas på
de primärkommuner som ingår i tingslaget, ingalunda är invändningsfritt.
Till följd av indelningsändringar har nämligen åtskilliga tingslag under
årens lopp fått sina områden ändrade. Vederlag och egendom som skiftades
ut skulle därför, om motionärernas förslag genomfördes, ofta komma andra
kommuner till godo än dem vilkas invånare bidragit till tingslagens förvärv
av egendomen. Eftersom den utskiftade egendomen inte kommer rättsskipningen
till godo, skulle förslaget också innebära att den särskilda skatt som
tagits ut av tingslagets invånare kom att användas för annat ändamål än
den varit avsedd att tillgodose. Avvecklingen av egendomen skulle självfallet
också medföra åtskilliga praktiska och organisatoriska problem.

Den speciella situation som påtalas i några av motionerna och som uppkommer
då ett tingshus t. ex. genom ändrad domkretsindelning inte längre
behövs för domstolsbruk har beaktats i propositionen. Enligt departementschefen
kan om staten i sådant fall inte heller för annat ändamål har intresse
för egendomen en särbehandling vara motiverad. Detsamma bör enligt departementschefen
gälla i vissa fall där ett tingslag, som förutom tingshus
har ovanligt stora fonder, på grund av ändringar i domkretsindelningen förlorar
ett doinstolskansli eller då ett tingshus på statens begäran byggts särskilt
stort för att hysa också annan statlig mynlighet än domstolen. I sådana
fall bör de berörda primärkommunerna kompenseras. Frågan härom bör
lösas genom förhandlingar. Utskottet vill understryka dessa uttalanden och
framhålla — vilket också synes vara departementschefens mening — att om
kommunen i fall som här sägs önskar förvärva egendomen denna bör överlåtas
på förmånliga villkor.

På grund av det anförda ansluter sig utskottet till propositionens förslag
om villkoren och formerna för statens övertagande av lokalhållningen för
häradsrätterna. Motionerna avstyrks i motsvarande del.

Även i fråga om lokalhållningen för rådhusrätterna godtager utskottet
den i propositionen föreslagna lösningen. Denna innebär enligt utskottets
mening att man vid övertagandet uppnår en tillfredsställande ekonomisk

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1970

likformighet i behandlingen av lokalhållare på landet och i stad. Här bör
understrykas att förslaget öppnar möjlighet till engångsuppgörelse i vissa
fall och till annan ordning för fullgörandet av stads bidragsplikt än den regelmässiga
med tio års kostnadsbidrag. Motionerna I: 1201 och II: 1407 avstyrks
i motsvarande del.

Inte heller i övrigt har propositionen givit utskottet anledning till erinran
eller särskilt uttalande.

dels att utskottet under B. och C. bort hemställa,

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1201 och
II: 1407 samt I: 1179, alla i motsvarande del, antager det genom
propositionen nr 106 framlagda förslaget till lag med
vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
lokalhållningen för de allmänna underrätterna;

C. att riksdagen avslår motionen I: 1179, såvitt avser
punkt 3.

MARCUS BOKTR. STHLM 1970