Första lagutskottets utlåtande nr 42 (Utlåtande 1953:L1u42 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

Sr 42.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 104 i första kammaren av herr Göransson
och nr 197 i andra kammaren av herr Rylander. I motionerna, vilka äro
likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en utredning syftande till en
rationell utformning av domarpersonalens rekrytering och anställningsförhållanden
samt förelägga riksdagen de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta
behandlingen av motionerna till nu innevarande höstsession.

Beträffande de skäl, vilka motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.

Gällande bestämmelser.

De grundläggande bestämmelserna om organisationen i de allmänna domstolarna
finnas i rättegångsbalken.

Sålunda stadgas i 1 kap. 1 §, att allmän underrätt är på landet och i stad,
som hör till domsaga, häradsrätt samt i annan stad rådhusrätt. Enligt 3 §
samma kapitel skall domsaga förestås av häradshövding. I domsagan skall
dessutom, om göromålen kräva det, som biträdande domare finnas en eller
flera tingsdomare. Häradshövding och tingsdomare skola vara lagfarna. Jämlikt
10 § samma kapitel skola för rättsskipningen i rådhusrätt finnas borgmästare
och rådmän samt, om göromålen kräva det, en eller flera assessorer.
Samtliga skola vara lagfarna.

I hovrätt skola enligt 2 kap. 3 § finnas president, en eller flera lagmän
(ordförande på avdelning i hovrätt) samt hovrättsråd, vilka alla skola vara
lagfarna.

Konungens domsrätt utövas, på sätt regeringsformen stadgar, av högsta
domstolen (3 kap. 1 § rättegångsbalken). Enligt lag den 20 december 1946
om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring skall högsta domstolen
utgöras av tjugofyra justitieråd. De skola vara lagfarna.

För måls beredande till behandling i högsta domstolen skola enligt 3 kap.
8 § i nedre justitierevisionen finnas revisionssekreterare, vilka skola vara
lagfarna.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 saml. 1 avd. Nr 42.

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

De närmare stadgandena rörande domstolarnas organisation och verksamhet
samt beträffande personalens tjänstgöringsförhållanden finnas huvudsakligen
intagna i administrativa författningar, bland vilka i förevarande
sammanhang främst märkas, beträffande häradsrätterna domsagostadgan
den It juni 1943, beträffande rådhusrätterna förutom de för dessa utfärdade
stadgorna och arbetsordningarna kungörelsen den 31 oktober 1947 med
vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat, beträffande hovrätterna
arbetsordning den 19 december 1947 för rikets hovrätter samt beträffande
nedre justitierevisionen arbetsordning den 26 juni 1948 för nedre justitierevisionen.

Enligt 2 § domsagostadgan utnämnes häradshövding av Kungl. Maj :t. Några
särskilda kompetensvillkor utöver rättegångsbalkens allmänna krav på
lagfarna domare finnas icke uppställda. Beträffande tingsdomare, som utnämnes
eller förordnas av Kungl. Maj :t, är däremot i 3 § samma stadga föreskrivet,
att härtill företrädesvis bör utses assessor i hovrätt, vilken under
minst två år tjänstgjort som ledamot i hovrätt. I den mån därom förordnas
skola enligt 1 § i domsaga tillika tjänstgöra särskild inskrivningsdomare och
tingssekreterare. Särskild inskrivningsdomare utnämnes av Kungl. Maj :t.
Tingssekreterare förordnas av hovrätten och är extra ordinarie befattningshavare.
Till tingssekreterare må jämlikt 5 §, där ej Kungl. Maj :t för särskilt
fall annat medgiver, förordnas allenast fiskal i hovrätt, som under sammanlagt
ett och ett halvt år tjänstgjort som fiskal i hovrätt eller fullgjort annan
därmed likställd tjänstgöring. I praktiken tjänstgör tingssekreterare som biträdande
domare, ehuru ej i samma utsträckning som tingsdomare. I domsaga
skola slulligen finnas tingsnotarier.

Rörande tillsättning av stadsdomartjänster är i § 31 regeringsformen stadgat,
att till tjänst som borgmästare eller lagfaren rådman i stad äga stadsfullmäktige
föreslå tre behöriga personer, bland vilka Kungl. Maj :t utnämner
en till tjänsten. Närmare bestämmelser härom finnas i lagen den 5 april 1949
om val av borgmästare och rådman. Assessor i rådhusrätt utnämnes av
Kungl. Maj:t efter yttrande av magistraten och stadsfullmäktige. Särskilda
behörighetsvillkor ha icke uppställts beträffande borgmästartjänst. Däremot
är i 4 § kungörelsen med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat
föreskrivet, att till innehavare av befattning som lagfaren rådman eller
assessor må utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande utnämnas allenast
den, som är lagfaren ordinarie ledamot i rådhusrätt med minst tre lagfarna
ledamöter eller som innehaft förordnande såsom ledamot eller fiskal i hovrätt
och av hovrätten funnits skickad erhålla fortsatt domarförordnande.
Enligt 5 § samma kungörelse är lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt
och magistrat endast i samband med eu allmän omorganisation av underrätterna
eller magistraterna skyldig övergå till annan jämställd eller högre
tjänst vid underrätt.

Enligt 1 § arbetsordningen för rikets hovrätter skola i hovrätt finnas president
samt lagmän och hovrättsråd till antal som framgår av gällande personalförteckning.
Dessa befattningshavare äro ordinarie ledamöter i hovrätt. Ersättare

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

för ordinarie ledamot äro icke-ordinarie ledamöter. Enligt särskilda bestämmelser
finnas hos hovrätt anställda assessorer. Dessa äro extra ordinarie befattningshavare
och tjänstgöra som ersättare för ordinarie ledamöter. I övrigt
äro hos hovrätt i enlighet med personalförteckningen och därtill hörande
bestämmelser anställda fiskaler och fiskalsaspiranter, vilka äro icke-ordinarie
befattningshavare. Enligt 57 § skall ordinarie ledamot i hovrätt tillsättas
av Kungl. Maj :t genom fullmakt. Denne förordnar även assessor. Fiskaler
och fiskalsaspiranter antagas jämlikt 58 § av hovrätterna. Enligt 6
och 17 §§ åligger fiskal att i hovrätten biträda vid målens förberedande behandling
och föredraga vissa mål samt fullgöra övriga åligganden som tilläggas
honom. Beträffande ordinarie ledamot av hovrätt ha icke lämnats särskilda
kompetensregler, medan däremot enligt 61 § arbetsordningen till assessor
må, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, föreslås allenast
den, som efter erhållet fiskalsförordnande tjänstgjort dels under sammanlagt
ett år i domarbefattning i underrätt eller som sekreterare i arbetsdomstolen
eller som biträde åt statsåklagare eller advokat, dels ock under sammanlagt
två år som fiskal eller adjungerad ledamot i hovrätten, därav minst
ett år som adjungerad ledamot. Om assessor ej är att tillgå som ersättare
för ledamot, må hovrätten enligt 65 § till adjungerad ledamot under högst sex
månader i sänder förordna bl. a. någon som i hovrätt tjänstgjort som fiskal.
Till fiskal må, där ej Kungl. Maj :t för särskilt fall annat medgiver, enligt
66 § antagas allenast den som efter avlagd juriskandidatexamen fullgjort
tingsutbildning eller motsvarande tjänstgöring i rådhusrätt och tillika tjänstgjort
i hovrätt under viss tid som fiskalsaspirant.

I varje hovrätt finnas enligt personalförteckningen och därtill hörande bestämmelser
anställda fiskaler till så stort antal att hovrätten förutom sitt
eget behov av fiskaler kan tillhandahålla tingssekreterare och fiskalskompetenta
biträden samt vikarier i de domsagor och rådhusrätter som höra under
hovrätten.

Ordinarie revisionssekreterare tillsättes enligt 43 § arbetsordningen för
nedre justitierevisionen av Kungl. Maj :t genom fullmakt. Vikarier liksom
extra revisionssekreterare förordnas även av Kungl. Maj :t. Beträffande revisionssekreterare
ha icke uppställts särskilda kompetensvillkor.

Med hänsyn till att vattendomstolarnas lagfarna personal så gott som uteslutande
rekryteras från Svea hovrätt må i detta sammanhang även något
redogöras för organisationen av domstolarna i vattenmål. I 11 kap. 1 § vattenlagen
stadgas, att första domstol i vattenmål benämnes vattendomstol.
Överdomstol i vattenmål är Svea hovrätt i viss sammansättning. Som sista
domstol i vattenmål dömer högsta domstolen. Enligt 2 § samma lag består
vattendomstol av vattenrättsdomare såsom ordförande jämte fyra ledamöter.
Vattenrättsdomare skall vara lagkunnig, i domarvärv erfaren man. Han utnämnes
av Konungen. Hos vattendomstol skall jämlikt 8 § vara anställd
en lagkunnig sekreterare, förordnad av Konungen.

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

Historik m. m.

Efter bemyndigande den 15 oktober 1943 tillkallades särskilda sakkunniga
att verkställa utredning rörande domarutbildningen jämte därmed
sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antogo benämningen 1943 års
domarutredning, avgåvo den 30 juli 1946 betänkande angående vissa organisations-,
utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna (SOU 1946:
57). Ur direktiven för utredningen, innefattade i ett anförande av chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, till statsrådsprotokollet den 15
oktober 1943, må här intagas följande.

De ordinarie tjänsterna vid de statliga domstolarna besättas regelmässigt
med personer, vilka äro eller varit befattningshavare i hovrätt. Under de senaste
tio åren har en synnerligen kraftig ökning skett av antalet icke ordinarie
tjänstemän i hovrätterna. Enligt tillgängliga uppgifter funnos i början
av år 1933, innan den s. k. sekreterarreformen genomfördes vid domsagorna,
60 assessorer och omkring 80 fiskaler, i början av 1943 icke mindre än 76
assessorer och 143 fiskaler. Nyrekryteringen har väsentligt överstigit avgången
på de ordinarie befattningarna. Befordringsåldern i fråga om domarbefattningar
har på grund härav undan för undan stigit.---

Orsakerna till denna utveckling äro flera. Genom sekreterarreformen begränsades
domsagonotariernas behörighet och beslöts, att de större domsagornas
behov av mera kvalificerad arbetskraft vid sidan av häradshövdingen
i allmänhet skulle tillgodoses av — förutom i vissa fall biträdande domare
— sekreterare. Till dessa befattningar förordnades hovrättsfiskaler. Tjänstgöringstiden
för sekreterarna har varit mycket varierande men i allmänhet
växlat mellan ett och fem år, varefter de återvänt till hovrätterna. För att
kunna förse domsagorna med dessa arbetskrafter ha hovrätterna nödgats
antaga och utbilda aspiranter i långt större utsträckning än tidigare.---

Det bör i detta sammanhang även nämnas att ett antal hovrättsfiskaler
varit sysselsatta med uppläggande av nya fastighetsböcker på landet, vilket
bidragit till att öka kraven på nyrekrytering.

Såväl den ordinarie som den icke ordinarie hovrättspersonalen tages i stor
utsträckning i anspråk för tjänstgöring utom hovrätter och häradsrätter. Åtskilliga
hovrättsråd och assessorer tjänstgöra sålunda regelmässigt som tillförordnade
revisionssekreterare och såväl assessorer som fiskaler erhålla förordnanden
såsom vattenrättssekreterare och ledamöter av rådhusrätt. Befattningshavare
av olika grader i hovrätterna ävensom revisionssekreterare
sysselsättas dessutom i växlande omfattning i departementen, i krisadministrationen
och med andra offentliga uppdrag. -—--

Det är tydligt, att utvecklingen numera lett därhän att antalet domaraspiranter
är oproportionerligt stort. Ett ingripande är därför påkallat. Härvid
ligger nära till hands att söka minska användningen av domare eller domaraspiranter
utanför domstolsväsendet. Det är dock ovisst, huru mycket som
kan vinnas på denna väg. Då deras anlitande för sådana uppgifter visat sig
fylla ett verkligt behov, kan en avsevärd begränsning icke undgå att medföra
olägenheter ur allmän synpunkt.

Enligt vad förut framhållits är en av huvudorsakerna till det uppkomna
läget, att hovrätternas personal i betydande utsträckning tagits i anspråk för
tjänstgöring i domsagorna såsom sekreterare. Det torde därför vara nödvändigt
att frågan om organisationen av verksamheten i domsagorna tages under
omprövning. Vid denna bör bland annat tagas under övervägande, i vad

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

mån arbetsbördan i domsagorna är av den omfattning, att ett antal sekreterare
änster lämpligen böra omändras till mera fasta poster. Självfallet bör
vid ett sådant övervägande även beaktas, hur arbetet i domsagorna bör organiseras
efter processreformens genomförande. En viss förbättring skulle
vidare vinnas, om domartjänsterna vid stadsdomstolarna i större utsträckning
kunde påräknas såsom slutposter för dem som i första hand sökt sig
till den statliga domarbanan. Å andra sidan är det önskvärt, att stadsdomarna
i ökad omfattning erhålla tillfälle att tjänstgöra vid överrätt och att erhålla
befordran vid de statliga domstolarna.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det överhuvud är angeläget att
den framtida befordringsgången på domarbanan klargöres.---

I direktiven berördes även frågor om tjänstgöringskrav för utnämning till
domarämbete, om den judiciella indelningen beträffande domsagorna och
rörande den juridiska undervisningen.

Domarutredningen ansåg, att syftet med utredningen i anslutning till departementschefens
uttalanden borde vara att under hänsynstagande till de
krav, som efter rättegångsreformen komme att ställas på domstolarna och
den där anställda personalen, närmare belysa och söka finna en lösning av
de olika frågor, som av departementschefen berörts. Beträffande personalorganisationen
i domsagorna och principerna för arbetsfördelningen fann
domarutredningen, att man borde utgå från att de egentliga domaruppgifterna
i den mån detta vore möjligt skulle handhavas av häradshövdingen
själv. Om med hänsyn till domsagans storlek egentliga domaruppgifter i
större omfattning måste överlåtas på annan befattningshavare borde denne
vara tingsdomare. Domarutredningen föreslog, att tingsdomarbefattningar
skulle inrättas i 9 domsagor i stället för tingssekreterartjänstcr. I övrigt
ansåg utredningen att tingssekreterarinstitutionen tills vidare i princip borde
bibehållas oförändrad. Om oavvisligt behov av fiskalsutbildad arbetskraft
förelåge i en domsaga, men det vore tveksamt, huruvida behovet vore
stadigvarande, borde den erforderliga arbetskraften tillfälligt ställas till förfogande
från hovrätten (fiskalskompetenta biträden). I fråga om hovrätterna
beräknade utredningen, att antalet ledamöter efter rättegångsreformens
genomförande behövde ökas med 30. Antalet fiskaler borde beräknas
efter samma grunder som tidigare. Vad angår nedre justitierevisionen och
högsta domstolen föreslog utredningen icke några organisatoriska förändringar
men ansåg att revisionssekreterartjänstgöringen borde bli förlagd
till tidigare tidpunkt i befordringsgången. Beträffande domares och domaraspiranters
offentliga uppdrag utanför domstolsväsendet föreslog utredningen
en restriktivare politik än den dittills förda. Domarutredningen yttrade
sig vidare i olika organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor samt
beträffande befordringsprinciper. Bl. a. förordade domarutredningen, i syfte
att främja jämställdhet mellan städernas domare och övriga domare, införande
av sådan ordning att möjlighet öppnades för stadsdomare att tjänstgöra
vid de statliga domstolarna och övergå till befattning vid dessa domstolar.

I detta sammanhang synes lämpligt att lämna en redogörelse för antalet

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

befattningshavare på domarbanan vid den tidpunkt då domarutredningen
framlade sitt betänkande, fördelat på olika grupper. Nedanstående siffror

äro i huvudsak hämtade från nämnda betänkande.

A. Statliga domstolar.

Justitieråd och presidenter i hovrätt .......... 28 (24 + 4)

Häradshövdingar och vattenrättsdomare ........ 119 (115 4- 4)

Hovrättsråd och revisionssekreterare .......... 104 (77 + 27)

Assessorer,1 tingsdomare och särskilda inskrivningsdomare
.............................. 89 (75 + 11 + 3)

Fiskaler (inkl. adjung. ledamöter) och tingssek reterare

.................................. 169 (123 + 46)

Vid det statliga domstolsväsendet 509

1 Enligt då gällande personalförteckning kunde förordnas högst 81 assessorer.

Som slutposter i det statliga domstolsväsendet räknade domarutredningen
de tre först nämnda grupperna med undantag av revisionssekreterarna, tillhopa
224, medan återstoden 285 hänfördes till passagetjänster. Motsvarande
siffror för år 1936 voro 222 resp. 191 och för år 1924 221 resp. 143.

Utom domstolsväsendet tjänstgjorde år 1946 85 statliga domstolsjurister,
därav 33 assessorer och därmed jämställda samt 15 fiskaler.

B. Rådhusrätter.

Borgmästare.............

Rådmän . .. *............

Assessorer och stadsnotarier
Övriga ..................

.................. 43

.................. 129

.................. 88

.................. 54

Vid rådhusrätterna 314

Domarutredningen räknade endast med de rådhusrätter beträffande vilka
man för det dåvarande kunde antaga, att de tills vidare skulle komma att
bibehållas.

I fråga om rådhusrätterna må i detta sammanhang nämnas något om deras
ställning i förhållande till de statliga domstolarna. Ett utmärkande drag
för domstolsväsendet i vårt land är den skillnad i organisatoriskt hänseende,
som föreligger mellan rådhusrätterna å den ena sidan samt övriga domstolar
å den andra. Av ålder ha städerna ansetts äga rätt och skyldighet att inom
sitt område svara för rättsskipningen i första instans. Befattningshavare i
rådhusrätt äro sålunda avlönade av vederbörande stad, som enligt vad som
framgått av den föregående redogörelsen jämväl har visst inflytande vid utseende
av borgmästare och rådmän liksom assessorer. Rådhusrätterna fungera,
i motsats till häradsrätterna, i huvudsak som kollegiala domstolar. På
grund av nämnda förhållanden finnas vissa olikheter mellan rekryteringen
till och tjänstgöringen vid rådhusrätterna samt de allmänna domstolarna i
övrigt. Med hänsyn till att rättsskipningen i våra dagar framstår som en

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

statlig angelägenhet, ha statsmakterna vid upprepade tillfällen uttalat sig
för förstatligande av stadsdomstolarna. Här må endast erinras om att första
lagutskottet i sitt utlåtande nr 20 år 1949 i anledning av en motion uttalade
sig för ett förstatligande men fann att detta icke kunde ske, innan magistraternas
statliga och kommunala bestyr överflyttats på andra organ. Vid 1950
års riksdag hemställde herr Rylander i motion om sådana åtgärder att vad
1943 års domarutredning föreslagit rörande stadsdomares tjänstgöring vid
det statliga domstolsväsendet förverkligades. Motionen bifölls av riksdagen
(se första lagutskottets utlåtande nr 22/1950).

Nuvarande förhållanden på domarbanan m. m.

I samband med och efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande ha förverkligats
en del av domarutredningens förslag. Tingsdomarnas antal har ökats
till 22 och de ha fått samma löneställning som hovrättsråd och äro numera
ordinarie befattningshavare. Antalet tingssekreterare har minskats i motsvarande
mån. Samtidigt har emellertid öppnats möjlighet att i mån av behov
förordna fiskalskompetenta biträden, f. n. i 11 domsagor. Ledamotsantalet
i hovrätterna har ökats med 21. Fiskalskårens storlek bestämmes alltjämt
efter samma grunder som tidigare. I statsverkspropositionen har emellertid
den nuvarande personalorganisationen i hovrätterna alltsedan år 1948
betecknats som en försöksorganisation i avvaktan på ytterligare erfarenheter
av den nya processordningen. Prövningen av personalbehovet säges även vara
beroende på resultatet av det arbete som för närvarande bedrives av 1951 års
rättegångskommitté. De ordinarie revisionssekreterarnas antal är oförändrat,
men av de 27 revisionssekreterarbefattningarna ha 17, från att tidigare i likhet
med de övriga befattningarna ha varit i lönehänseende jämställda med
hovrättsrådsämbeten, likställts med assessorsbefattning i hovrätt. Samtidigt
bär emellertid tidpunkten för revisionssekreterartjänstgöringen icke nämnvärt
förskjutits. I fråga om domares och domaraspiranters tagande i anspråk
utanför domstolsväsendet har på sistone förts en restriktivare politik än tidigare
men antalet befattningshavare på domarbanan som sysselsättas utanför
domstolsväsendet är, såsom framgår av nedanstående uppställning, högre
än år 1946. De åtgärder till främjande av utbyte av arbetskrafter mellan rådhusrätterna
och övriga domstolar som domarutredningen förordade och
som riksdagen år 1950 anhöll att Kungl. Maj :t måtte överväga ha ännu icke
kommit till utförande.

Nuvarande antalet befattningar och befattningshavare på domarbanan,
redovisade efter samma grunder som i den här ovan intagna uppställningen,
framgår av följande sammanställningar.

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

A. Statliga domstolar.

Justitieråd och presidenter i hovrätt............ 30 (24 + 6)

Lagmän...................................... 16

Häradshövdingar och vattenrättsdomare ........ 122 (117 + 5)

Hovrättsråd och revisionssekreterare ............ 107 (80 + 27)

Tingsdomare ................................ 22

E. o. och biträdande vattenrättsdomare.......... 6

E. o. assessorer................................ 92

Särskilda inskrivningsdomare.................. 3

Fiskaler (inkl. adjung. ledamöter) och tingssekre terare

.................................... 169 (130 + 39)

Vid det statliga domstolsväsendet 567

Härutöver finnas f. n. 9 ordinarie ämbeten på grund av överstatföring. Av
de 27 revisionssekreterarbefattningarna äro emellertid 10 vakanta och uppehållas
av hovrättsråd, tingsdomare och assessorer. Antalet redovisade e. o.
assessorer är det högsta antal sådana befattninghavare som enligt gällande
personalförteckning må förordnas. Av de 92 befattningarna ha dock f. n.
endast 70 tagits i anspråk. Härtill komma emellertid 7 ordinarie assessorer
å övergångsstat. Med hänsyn till nu anmärkta förhållanden är antalet befattningshavare
på den statliga domarbanan i verkligheten omkring 550.

På vad domarutredningen betecknade som slutposter (justitieråd, presidenter,
hovrättsråd, häradshövdingar och vattenrättsdomare samt numera
även lagmän) komma av ovanstående befattningshavare 248 och på övriga,
till passagetjänster räknade poster, omkring 300.

Utom domstolsväsendet tjänstgöra omkring 100 statliga domstols jurister
(inberäknat dem som inneha överstatförda ämbeten), därav ca 40 assessorer
och ca 15 fiskaler.

B. Rådhusrätter.

Borgmästare ................................................ 42

Rådmän .................................................... 148

Assessorer och stadsnotarier.................................... 117

Övriga ...................................................... 44

Vid rådhusrätterna 351

Frågan om rådhusrätternas förstatligande har innevarande år förts närmare
en lösning. I den proposition med förslag till kommunallag in. m. (nr
210) som grundar sig på kommunallagskommitténs förslag i ämnet och som
nu ligger på riksdagens bord föreslås nämligen en slutlig avveckling av magistraternas
kommunala uppgifter. Föredragande departementschefen, statsrådet
Hedlund, har i propositionen även dryftat spörsmålet om avvecklingen
av magistraternas statliga uppgifter och uttalat, att igångsättandet av en utredning
i denna fråga f. n. överväges. I den av årets riksdag redan behandlade
propositionen med förslag till lag angående ändring i lagen den 26 novem -

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

ber 1920 om val till riksdagen, in. m. (nr 213) har föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, bl. a. anfört, att den åsikten så småningom
alltmera stadgat sig att också magistraternas statligt administrativa uppgifter
borde avvecklas. Därigenom skulle öppnas möjlighet att avskaffa
själva magistratsorganisationen. Det skäl som i första hand anförts för en
sådan reform vore att det ur rättsskipningens synpunkt måste vara till fördel
att upplösa den sammankoppling av förvaltning och rättsskipning som
råder genom att ett och samma organ vore dels såsom magistrat administrativt
organ, dels som rådhusrätt domstol. Genom avskaffandet av magistratsorganisationen
skulle också en annan trängande reform underlättas, nämligen
rådhusrätternas förstatligande. Samtliga berörda frågor — avvecklingen
av magistraternas statliga uppgifter, avskaffandet av magistratsorganisationen
och rådhusrätternas förstatligande — torde kunna komma under utredning
inom en mycket nära framtid.

Av motionärerna anförda skäl.

Efter att ha erinrat om gällande bestämmelser och föreskrifter rörande
domstolspersonalen och det av 1943 års domarutredning år 1946 avgivna
betänkandet anföra motionärerna.

Det var emellertid då svårt åt! i detalj förutse rättegångsreformens återverkningar
på domarkarriären. Sedan den nya rättegångsbalken varit i kraft
över fem år, ha emellertid vissa erfarenheter vunnits och reformens inverkan
på domarkarriären tydligt framträtt. Framför allt har den ökade muntligheten
kommit att påverka vissa personalgruppers arbetsuppgifter, särskilt
dem, som förut huvudsakligen voro sysselsatta med föredragning.

Emellertid ha samtidigt härmed vissa andra händelser inträffat som återverka
på domarbanan. Här åsyftas främst de senaste årens löneregleringar.
Domarkåren har därvid icke betraktats som en enhet, utan olika grupper
domare ha sammanställts med närmast motsvarande tjänstemannagrupper
inom statsförvaltningen. Detta har medfört, att löneregleringen genomförts
i olika etapper inom domstolsväsendet. De högre domarna vid överrätterna
fingo sålunda sin lönefråga löst samtidigt med de s. k. chefstjänstemännen
våren 1951. Bl. a. häradshövdingar och tingsdomare brötos då ut, och först
våren 1952 fattade riksdagen beslut i deras lönefråga. Hovrättsassessorer
och revisionssekreterare kommo i tur hösten 1952. Löneregleringen för den
återstående gruppen, tingssekreterare och hovrättsfiskaler, förutsattes då
komma att upptagas i det sista skedet. Vid dessa successiva reformer har
deras inverkan på domarkarriären icke närmare beaktats. Denna omständighet
har exempelvis lett till att revisionssekreterarna, som nedflyttats från
rådsklassen, nu äro till sin huvuddel jämställda med hovrättsassessorerna,
något som på olika sätt får återverkningar för domarkarriären i dess helhet.
Vidare kan pekas på den relativa nedvärderingen av häradshövdingeämbetena
i förhållande till de högre hovrättstjänsterna. Detta har lett till
att hovrättsrådsämbetena kommit att på ett helt annat sätt än tidigare anses
som sluttjänster, vilket i sin tur på ett allvarligt sätt ingriper i domstolsorganisationens
uppbyggnad.

Första lagutskottets utlåtande nr b2.

Motionärerna redogöra därefter för vad kommunallagskommittén anfört
rörande avvecklingen av magistraternas uppgifter och anföra vidare.

Magistraternas avskaffande torde i sin tur leda till en rad mindre rådhusrätters
indragande. Förberedande åtgärder i sådan riktning har redan vidtagits.
Även om det av olika skäl kan antagas dröja avsevärd tid, innan
stadsdomstolarnas förstatligande aktualiseras på allvar, kunna vissa ytterligare
förberedelser vara på sin plats, särskilt vad avser personalfrågorna.
Spörsmålet om det kommunala inflytandet på domartillsättningarna får
t. ex. en ny aktualitet, då stadsdomarnas befattning med kommunala angelägenheter
helt upphör. Möjligheterna att samordna den statliga och den
kommunala domarkarriären öka, då rådhusrätternas personal får enbart
domaruppgifter.---

Emellertid kan frågan om en rationell utformning av domarkarriären
icke lösas utan beaktande av den omständigheten att domarpersonalen i så
betydande omfattning är engagerad i det statliga utredningsväsendet och
även eljest i administrativa befattningar av mera tillfällig natur. Kadern
av e. o. assessorer kan sägas huvudsakligen vara betingad av att domare
användas utanför domstolsväsendet, i det dessa assessorer antingen själva
syssla med utredningsuppdrag e. d. eller ersätta ordinarie domare, som äro
tjänstlediga för sådant ändamål. För erhållande av sluttjänster äro de emellertid
hänvisade till de relativt fåtaliga högre domarbefattningarna. Denna
faktor påverkar domarkarriären i dess helhet på ett mycket märkbart sätt.

Över huvud måste avvägningen mellan rekryterings- och passagetjänster
å ena och vad som är att anse såsom sluttjänster å andra sidan för närvarande
betraktas såsom mindre tillfredsställande. Detta har bl. a. tagit sig
uttryck i att den genomsnittliga åldern för erhållande av t. ex. hovrättsrådsämbeten
stigit avsevärt.

Med tanke på vad ovan anförts står det klart, att tiden nu är mogen för en
allmän översyn av hela domarkarriären ur olika synpunkter. Sedan lönefrågorna
få antagas ha fått en lösning, som kommer att i huvudsak bliva bestående
för någon tid, återstår att inom den sålunda givna ramen bygga
upp en rationell befordringsgång samt att åstadkomma eu lämplig avvägning
mellan antalet tjänster i olika lägen, frågor som blivit förbisedda under
löneregleringsarbetet.

Ur allmän synpunkt måste det vara ett starkt önskemål, att icke å domarbanan
tages in mer personal än som erfordras för att täcka behoven på
längre sikt. Den hittillsvarande rekryteringen har emellertid icke byggt på
närmare överväganden av detta slag utan ofta betingats av tillfälligheter.
Verkningarna härav göra sig gällande lång tid efteråt. Den nuvarande förseningen
i befordringsgången, som föranlelt svårigheter, har exempelvis huvudsakligen
sin grund i att man kring 1930-talets mitt och de närmast följande
åren till följd av vissa reformer tog in ett oproportionerligt stort antal
personer på domarbanan. Med visst fog kan sägas, att alla prognoser äro
ovissa. Det är dock jämförelsevis lätt att efter viss utredning för domstolsväsendets
del skapa sig en ungefärlig uppfattning om det årliga rekryteringsbehovet.

Då det sedan gäller uppbyggnaden av en rationell befordringsgång måste
olika synpunkter beaktas. Med hänsyn till utbildningskravet måste fordras
en viss växeltjänstgöring i domstolar av olika slag, i underrätter och överrätter.
Denna bör anordnas så, att den å ena sidan blir rationell ur domstolsväsendets
synpunkt men å andra sidan icke innebär alltför täta och betungande
omflyttningar av personalen. Vidare måste tillses att sluttjänsterna kunna
uppnås inom rimlig tid. Redan nu torde det vara så, att de verkligt dug -

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

liga inom förvaltningen nå rådsgraden avsevärt tidigare än motsvarande personer
på domstolsbanan få rådsämbete. Blir detta förhållande bestående är
att befara, att domstolsbanan icke förmår locka till sig de dugande krafter,
som där behövas. Vidare måste de förändringar i arbetsuppgifterna, som rättegångsreformen
medfört enligt vad förut sagts, beaktas vid domarkarriärens
utformning. Den nödvändiga anpassningen till det nya läget torde böra ske
i samband med en omprövning av hela domarbanan. De förändrade uppgifterna
kunna då påläggas personalen på lämpliga stadier i karriären.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågorna om huru stadsdomarna skola
inpassas i en ny enhetlig domarkarriär. Dessa spörsmål böra förberedas
i god tid före ett förstatligande av rådhusrätterna och sjmas, åtminstone delvis,
kunna lösas oberoende av förstatligandet. Det framstår som en viktig
uppgift alt söka överbrygga den nuvarande uppspaltningen av den svenska
domarkåren.

Problemet om domarpersonalens användning för utredningsuppdrag tillhör
också de frågor, som måste tagas upp i detta sammanhang. Utan klarhet
på denna punkt kan varken rekryteringsbehovet bestämmas eller en säker
befordringsgång uppföras. Olika synpunkter göra sig här gällande. Otvi\elaktigt

lagstiftning hållas på en hög nivå. Därvid torde åtminstone vad angår mera
centrala lagstiftningsområden medverkan av domstolsjurister icke kunna
undvaras. Å andra sidan får denna grupp icke svälla ut alltför mycket, i
vart fall icke i den mån de som tillhöra den skola slutligen placeras på de
till antalet begränsade domstolstjänsterna.

Något ställningstagande till de olika problem, som berörts i det föregående,
är icke möjligt utan närmare utredning. En sådan bör därför komma
till stånd. Av skäl som berörts i det föregående bör därmed icke anstå alltför
länge. Därför talar även den omständigheten, att de nuvarande förhållandena
medfört ovisshet om huru domarbanan skall komma att gestalta
sig även på ganska kort sikt och skapat känslor av olust och otrygghet, särskilt
bland de yngre.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för
Övre Norrland. Därjämte har utskottet berett föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges juristförbund tillfälle
att yttra sig över motionerna.

Samtliga remissinstanser yttra sig i tillstyrkande riktning.

Svea hovrätt anför.

De frågor, som i motionerna berörts, äro så omfattande och av sådan vikt,
att de påkalla en mera ingående behandling än som kunnat ägnas dem under
den knappa tid som stått hovrätten till buds. I detta läge anser sig hovrätten
kunna underlåta att närmare uppehålla sig vid de grundläggande
och för beslutande myndigheter kända principer, efter vilka domarkårens
ställning i samhällslivet bör bedömas, och hovrätten har inskränkt sig till
att — utan anspråk på fullständighet — något belysa de bakomliggande förhållandena
och söka anlägga vissa synpunkter på problemställningen.

Mot de nuvarande formerna för domarpersonalens rekrytering, innefattande
tingsmeritering samt aspiranttjänstgöring och prövning i hovrätt,

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

kunna enligt hovrättens uppfattning i stort sett icke några allvarliga erinringar
göras. Visserligen böra vissa förbättringar övervägas, särskilt i fråga
om själva fiskalstjänstgöringen i hovrätt, men något verkligt alternativ
har i varje fall icke kunnat påvisas på detta begränsade område. En annan
sak är, att antalet antagna fiskaler under senare år otvivelaktigt varit betydande
i jämförelse med nu rådande befordringsmöjligheter och antalet
sluttjänster. Detta sakläge förtjänar det största beaktande och torde i själva
verket vara grunden till de utredningskrav, som göra sig gällande.

Till en början är att märka, att redan de arbetsuppgifter, som enligt nuvarande
ordning skola fullgöras av fiskaler, kräva fiskalskrafter i en omfattning,
som ter sig alltför stor i förhållande till de ordinarie befattningarna.
Att fiskalskåren sålunda breddats synes för närvarande ofrånkomligt
med hänsyn till rättsvårdens nödiga upprätthållande. Det gäller i första
hand att möta anspråk på erforderlig personal i den närmaste befordringsgången
och på ersättare vid tjänstledigheter och vakanser icke blott inom
den statliga domarkarriären utan även vid rådhusrätterna; militärinkallelserna
ha härutinnan på senare tid spelat en stor roll. Men även åtskilliga
ändamål utanför det egentliga domstolsväsendet måste tillgodoses med
fiskalskompetenta personer, såsom arbete med uppläggande av nya fastighetsböcker
och uppgifter i arbetsdomstolen.

Med hänsyn till den ansvällning av fiskalskåren, som sålunda uppkommit,
inställer sig helt naturligt frågan, huruvida en nedskärning kan genomföras.
Att på det område, varom här är fråga, åvägabringa effektiva åtgärder,
är i det givna utgångsläget icke någon lätt uppgift. Det må dock tillläggas,
att på senaste tiden en inskränkning kunnat äga rum i avseende å
fiskalsantagningen åtminstone i denna hovrätt.

Beträffade domarpersonalens anställningsförhållanden efter fiskalsantagning
måste man under alla omständigheter räkna med en viss kader för
oundgängliga behov. När denna kår ändock kan synas väl stor, minskas betänkligheterna
redan av det förhållandet, att en icke obetydlig avgång sedermera
äger rum till annan verksamhet. På denna väg kunna dock olägenheterna
av en från början kraftigt tilltagen fiskalskår icke helt undgås. Det
kan, såsom motionärerna antytt, ifrågasättas, huruvida det föreligger en
tillfredsställande avvägning mellan passage tjänster, å ena sidan, och sluttjänster,
å den andra sidan. En förbättrad relation skulle vara till fördel i
befordringsgången men torde i en mera väsentlig grad kunna åstadkommas
endast genom att på de lägre tjänsternas bekostnad öka antalet sluttjänster.
En minskning av antalet passagetjänster torde, såvitt avser fiskalskåren,
kunna uppnås genom att de arbetsuppgifter, som för närvarande åvila framför
allt vissa av de i underdomstolarna tjänstgörande fiskalerna, överflyttas
till mera kvalificerade befattningshavare. Därest de tjänster, som i händelse
härav måste inrättas, erhålla karaktär av sluttjänster, skulle ett betydelsefullt
steg vara taget i riktning mot en lämpligare avvägning i nyss angivet
hänseende. Sådant överflyttande, som här åsyftats, torde exempelvis kunna
ske genom uppdelning av större domsagor eller, om dessa bibehållas, inrättande
av flera domarämbeten i en och samma domsaga; det kan sålunda
tänkas att utbyta vissa tingssekreterartjänster mot verkliga domarbefattningar.
Å andra sidan torde det vara möjligt och även från utbildningssynpunkt
nyttigt att i viss mån vidga tingsnotariernas arbetsuppgifter. Vad angår
tingsdomareinstitutionen skulle det säkerligen vara till fördel, om dessa
befattningar eller möjligen blivande motsvarighet till dem icke överlag vore
att betrakta såsom passagetjänster. Även andra organisatoriska förändringar
kunde befinnas ändamålsenliga i anslutning till ett kommande förstatligande
av stadsdomstolarna. Vidare föreligger inom det område, som repre -

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

senteras av vattendomstolarna, det säregna förhållandet, att en avsevärd del
av tjänsterna, även motsvarande slutposter inom den övriga karriären, uppehållas
på extra stat. Härigenom har uppstått en snedvridning, som bör undanröjas
genom att befattningarna — i överensstämmelse med vad som är
sakligt motiverat — överföras till ordinarie stat. I samband härmed kan
tänkas, att vissa befattningar såsom vattenrättssekreterare skulle kunna ombildas
till vattenrättsdomarämbeten. — För de befattningshavare, som icke
ens vid jämförelsevis hög ålder kunnat vinna ordinarie tjänst, kunde det
måhända vara befogat att skapa en fastare ställning än som skulle följa av
nuvarande ordning.

De försämrade befordringsutsikterna å domarbanan böra icke utan vidare
åberopas för inrättande av nya högre domarbefattningar. En mångtalig
domarkår är i och för sig icke något eftersträvansvärt. Emellertid är
att märka, att det här är fråga om en viss och tämligen begränsad ombildning
av tjänster, icke om en total ökning, och eventuella åtgärder i sådan
riktning kunna icke beräknas medföra kostnadsökning av någon betydenhet.
För åtgärder av det slag hovrätten nyss antytt tala över huvud sådana
sakliga skäl, som betingas av förefintliga arbetsuppgifter, domarbefattningarnas
karaktär och intresset att upprätthålla en god rättsvård. Det kan icke
råda olika meningar om önskemålet, att de befattningshavare, som ensamma
eller allenast i förening med lekmän i större utsträckning fullgöra domaruppgifter,
skola vara särskilt väl kvalificerade, icke minst genom att besitta
ett rikt mått av erfarenhet och mognad, och det är tydligt, att en lycklig
utformning av befordringsgången på domarbanan bidrar till förverkligandet
av detta önskemål.

Problemet om det jämförelsevis stora antalet personer i den mellersta befordringsgången
bör också, såsom i motionerna påpekats, ses i samband
med systemet att anlita domstols jurister för olika uppdrag utanför den
egentliga domarkarriären. Av en den 29 februari 1952 dagtecknad cirkulärskrivelse
från expeditionschefen i justitiedepartementet framgår, att den 1
februari 1952 icke mindre än 110 statliga domstols jurister åtnjöto mera
stadigvarande tjänstledighet för uppgifter på annat håll. Då det sammanlagda
antalet befattningshavare å den statliga domarbanan icke torde uppgå
till mer än högst 550 personer, är det uppenbart, att man här kan finna
en medverkande orsak till de mindre gynnsamma befordringsförhållandena.
Enligt hovrättens mening bör undersökas, i vilken mån på längre sikt någon
begränsning av de domstolsjuristerna meddelade uppdragen är möjlig. Åtminstone
vissa av dessa uppdrag torde vara av beskaffenhet att kunna anförtros
även personer utanför domarkarriären. Vad åter beträffar andra
uppdrag kan måhända, särskilt vid mera omfattande utredningar, domstolsjuristernas
medverkan begränsas till de mest krävande uppgifterna, såsom
uppgörande av förslag till lagtext eller motsvarande arbete. Över huvud finnes
numera här i landet en benägenhet att på alltför vaga förutsättningar
igångsätta utredningar. De ha även i åtskilliga fall erhållit en vidlyftighet,
som knappast svarar mot ämnets vikt och resultatet av nedlagd möda. En
rationalisering av denna del av den statliga verksamheten är att förorda icke
blott — såsom framgått av det föregående — med hänsyn till återverkningar
på det organisatoriska planet utan även från samhällsekonomisk synpunkt.
Å andra sidan måste beaktas, att det är av stort allmänt intresse att
även framgent i betydande utsträckning kunna taga den med särskild kompetens
utrustade domstolspersonalen i anspråk för lagstiftningsuppgifter och
andra offentliga uppdrag. Det måste också understrykas, att de erfarenheter,
som förvärvas i lagstiftning och administrativt arbete, äro till stor nytta
även vid fortsatt utövande av dömande verksamhet. I viss utsträckning är

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

det för övrigt fråga om den lämpligaste användningen av arbetskrafterna
under befordringsgången; längre tjänstgöring med enbart fiskalsgöromål i
hovrätten utgör icke något lyckligt utnyttjande av tid och krafter.

Genom den omfattning, i vilken domstolsjuristerna verka utanför eget
område, kan i varje fall för närvarande befaras, alt en jämn och tillfredsställande
befordringsgång icke skall kunna upprätthållas inom den egentliga
domarkarriären. För samtliga här berörda befattningshavare synas slutposter
inom rimlig tid icke kunna beredas inom domstolsväsendet, och den
bästa lösningen får anses vara, att åtminstone de, som mera stadigvarande
nyttjats i uppdrag utanför domstolsväsendet, kunde vinna slutlig placering
inom administrationen. Så skedde tidigare i jämförelsevis större utsträckning
än nu är fallet, och åtgärder i sådant hänseende skulle i någon mån kunna
vidtagas utan mera ingående överväganden. För den mera ingripande reglering,
som på detta område kan bli erforderlig, om en mera genomgripande
lösning skall ernås, torde emellertid fordras närmare utredning. Det skall
icke fördöljas, att härvid väckas svårlösta spörsmål, särskilt med hänsyn
till befordringsgången för de administrativa befattningshavarna.

Det trångmål, vars avhjälpande i dagens läge synes påkallat, bör å
andra sidan icke överdrivas. Här — liksom på andra områden — har man
att räkna med konjunkturväxlingar, beroende av ofrånkomliga yttre orsaker.
Även detta förhållande måste komma i betraktande, när det gäller att
föranstalta om organisatoriska förändringar på längre sikt.

Frågan om stadsdomstolarnas ställning har länge stått på dagordningen
och bör så snart som möjligt upptagas till slutlig prövning. Även med
skyndsam handläggning kan förstatligandet av dessa domstolar dock knappast
vara genomfört förrän vid en jämförelsevis framskjuten tidpunkt. Det
oaktat torde tiden vara inne för en grundlig behandling av de stora problem,
som uppstå i samband med den behövliga utjämningen av de nuvarande skiljaktigheterna
mellan den statliga och den kommunala domarkåren, låt vara
att denna behandling måste få en förberedande karaktär. Hovrätten delar
alltså den uppfattning, som härutinnan kommit till synes i motionerna.

I motionerna har begärts eu utredning, som syftade till rationell utformning
av domarpersonalens rekrytering och anställningsförhållanden. Ehuru
hovrätten i likhet med motionärerna anser, att ett flertal olikartade problem
fordra sin lösning, ställer hovrätten sig ändock skeptisk inför en så allmänt
hållen framställning. Utredningar med vittgående och tämligen obestämda
målsättningar motverka ibland sitt eget syfte. Frågor, som kunna
prövas utan mera vidlyftiga undersökningar, bli lätteligen onödigt uppehållna
av andra, som måste ställas på längre sikt. I det komplex, som genom
motionerna bragts i blickpunkten, kunna — såsom redan framgått av det
förut anförda — betydelsefulla åtgärder omedelbart vidtagas eller i varje
fall upptagas till prövning efter en icke alltför omständlig departementsberedning.
Hit hör bl. a. frågan om den ställning, som nedre justitierevisionens
befattningshavare böra intaga — en fråga som är av stort intresse för den
mest ändamålsenliga befordringsgången. I anslutning härtill må även nämnas,
att det trots genomförda löneregleringar synes motiverat att företaga
en översyn å lönesättningen. Utan att närmare ingå härpå vill hovrätten understryka
vad som sagts om att den av inflationen orsakade reella försämringen
särskilt drabbat häradshövdinglönerna. Det gäller också att vid avvägningarna
på detta område uppmärksamma den ökade betydelse, som tillkommer
befattningarna såsom ledamot i hovrätt med hänsyn till att hovrätterna
enligt nya rättegångsordningen utgöra sista instans i det övervägande
antalet mål.

Andra under diskussion dragna frågor kräva visserligen särskild utred -

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

ning, men deras avgörande bör icke fördröjas genom sammankoppling med
spörsmål, som enligt vad redan sagts kräva längre behandlingstid. En utredning
i etapper kan därför erbjuda fördelar framför en enhetlig och utdragen
mammututredning.

Med det anförda har hovrätten självfallet icke velat förneka eller underskatta
behovet av utredning inom det vidsträckta område, som i motionerna
angivits, utan hovrätten har önskat framhålla vikten av tämligen snara
resultat, samtidigt som hovrätten sökt anvisa tänkbara riktlinjer för vad som
kan åtgöras. Till det initiativ, som motionärerna tagit, lämnar hovrätten
alltså sin anslutning. Och skulle riksdagen vid utformningen av eventuell
framställning i ämnet finna sig föranlåten att helt bifalla motionärernas förslag,
kunde måhända de av hovrätten framförda synpunkterna, i den mån
de gillas av riksdagen, bidraga till lösningen av de betydelsefulla problem,
vilka aktualiserats genom motionerna.

Slutligen vill hovrätten betona, att genomgripande förändringar icke böra
genomföras med mycket kort varsel. En viss försiktighet härutinnan är avnöden
såväl för arbetets jämna gång inom domstolsväsendet som med hänsyn
till rekryteringen och befattningshavarnas anspråk på att med någon
grad av säkerhet kunna beräkna sina framtida förhållanden.

Göta hovrätt yttrar.

De av motionärerna framförda synpunkterna på utvecklingen synas hovrätten
i flera avseenden berättigade. Särskilt har man anledning att med
oro se på den alltmera bristande balansen mellan rekryterings- och passagetjänster
å ena sidan och egentliga sluttjänster å den andra sidan. Att alltför
många nu torde komma in på domarbanan utan möjligheter att inom
rimlig tid nå sluttjänster beror såsom anförts på att ett stort antal domstolsjurister
åtgår dels för passagetjänster i domsagor och vissa rådhusrätter
och dels för offentliga uppdrag och uppehållande av tjänster inom
administrationen. Läget förvärras genom sammanslagning av domsagor
och städers förenande i judiciellt avseende med domsagor, vilket medför
minskning av antalet sluttjänster och, då de förstorade domsagorna ofta
kräva tingsdomare eller tingssekreterare, ökning av antalet passagetjänster.
Domsagor med tingssekreterare torde emellertid vara en organisationsform
med stora företräden. Att yngre domare användas för offentliga uppdrag
och kvalificerade administrativa tjänster torde även ha visat sig vara till
gagn ur många synpunkter. Att i dessa avseenden nå en riktig balans är
emellertid en angelägen uppgift. Det är vidare riktigt att lönefrågorna för
olika befattningshavare å domarbanan lösts med alltför ringa beaktande
av konsekvenserna för andra grupper och av de inbördes sammanhangen.
I fråga om befordringssystemet har det länge framstått som ett önskemål
att kunna bättre samordna domarkarriären i de statliga domstolarna och i
rådhusrätterna.

En verkligt enhetlig domarkarriär synes knappast kunna ernås förrän
rådhusrätterna förstatligats. Frågan om samordnande av den statliga och
kommunala domarkarriären och därmed förknippade spörsmål höra därför
rätteligen hemma i en, även ur andra synpunkter påkallad, utredning om
rådhusrätternas förstatligande. Varthän en sådan utredning kommer att
leda i organisatoriskt avseende, i fråga om personalbehov m. in., står ännu
i vida fältet. Klart är emellertid att flera av de frågor, som av motionärerna
berörts, komma att röna inverkan av resultatet av dylik utredning. Med hänsyn
till det nu sagda vill hovrätten framhålla önskvärdheten av att en utredning
om rådhusrätternas förstatligande snarast möjligt sker och att i
samband därmed även de frågor, som ovan berörts, beaktas.

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

Därest hinder skulle möta mot en snar lösning av frågan om rådhusrätternas
ställning anser hovrätten det dock vara synnerligen angeläget att övriga
frågor utan dröjsmål upptagas till behandling för ernående av en lösning,
även om denna i vissa hänseenden icke blir helt slutgiltig.

Presidenten och de två lagmännen ha i skiljaktig mening än starkare
understrukit sambandet mellan de i motionerna berörda frågorna och frågan
om rådhusrätternas förstatligande.

Hovrätten för Övre Norrland vitsordar, att starka skäl tala för att en utredning
syftande till en rationell utformning av domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden kommer till stånd. Enligt hovrättens mening
bör i sådant sammanhang även utbildningssynpunkten beaktas. Hovrätten
utvecklar därefter närmare hur i domarkåren ingående personalgruppers
arbetsuppgifter påverkats av rättegångsreformen och antyder i samband
därmed några utvägar för att erhålla en ändamålsenligare organisation av
domarkåren.

I fråga om de i hovrätterna tjänstgörande fiskalerna anser hovrätten, att
erfarenheten givit vid handen, att därest fiskalernas arbetsuppgifter begränsades
på sätt arbetsordningen för hovrätterna syntes förutsätta, å ena sidan
fiskalerna icke erhölle full sysselsättning och å andra sidan referenterna
(ledamöterna äro referenter i de mål som lottas på dem) icke skulle medhinna
alla de dem enligt arbetsordningen åliggande göromålen. I samtliga
hovrätter torde därför åt fiskalerna ha uppdragits att föredraga mål och
syssla med förberedelse av mål i större omfattning än nyss angivits. Emellertid
hade det visat sig vara förenat med svårigheter att anordna fiskalernas
tjänstgöring på sådant sätt att den bleve både effektiv och självständig,
detta huvudsakligen därför att all förberedelse av målen skulle ske på referentens
ansvar. Hovrätten ifrågasäter, huruvida icke undersökning borde
ske till utrönande av om förberedelsen i de till hovrätten inkommande målen
antingen kunde helt och hållet överlåtas på fiskalerna eller fiskalskåren
kunde avskaffas och referenterna själva förbereda och föredraga dem tilldelade
mål med biträde av aspiranter, som efter godkännande i avvaktan
på domar tjänst ägnade sig åt annan juridisk verksamhet. Om förberedelsen
lades om efter någon av dessa linjer kunde fråga uppstå om en viss ökning
respektive minskning av antalet ledamöter i hovrätt.

Beträffande häradsrätterna borde enligt hovrättens mening personalorganisationen
vara så anordnad, att å ena sidan alla mål av någon betydelse
avdömdes under ordförandeskap av en ordinarie domare samt å andra sidan
domstolens ordinarie domare endast ägnade sig åt egentliga domaruppgifter.
Under alla omständigheter torde lämpligen inskrivningsväsendet och
bestyret med inregistrering av bouppteckningar in. m. böra överflyttas till
en särskild för ett större område förordnad inskrivningsdomare. Ett förverkligande
av dessa önskemål, som enligt hovättens mening kunde tänkas
ske efter vissa av hovrätten närmare utvecklade linjer, kunde aktualisera
en omreglering av domsagornas storlek. I detta sammanhang understryker
hovrätten, att den viktigaste anledningen till att för närvarande på domar -

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

banan tages in mer personal än som erfordras för att täcka behoven på
lång sikt vore den, att häradsrätterna hade ett stort behov av extra personal
för tjänstgöring som tingssekreterare, fiskalskompetenta biträden, fastighetsboksuppläggare
in. in. Därest häradsrätterna kunde göras mer självförsörjande,
skulle hovrätterna ha lättare att begränsa rekryteringen.

Vad angår rådhusrätterna instämmer hovrätten i vad motionärerna anfört
därom, att vissa skäl tala för en samordning av den statliga och kommunala
domarkarriären och tillägger därutöver att det kan ifrågasättas om
det, då i vart fall den traditionella ordningen med rådhusrätterna som kollegial
domstol i alla mål numera övergivits, anledning finnes att bibehålla
en särskild organisation av underrätterna i vissa städer.

Det bör vidare enligt hovrättens mening utredas, på vilket stadium under
domarkarriären tjänstgöring som föredragande i högsta domstolen bör
inläggas, huruvida dylik tjänstgöring bör vara obligatorisk för den som vill
vinna befordran på domarbanan, samt — om så anses ej böra bli fallet —
vilket meritvärde tjänstgöringen skall tilläggas.

Beträffande slutligen domarpersonalens deltagande i lagstiftningsarbetet
och uppdrag inom förvaltningen hänvisar hovrätten till att denna fråga utförligt
behandlats av 1943 års domarutredning men framhåller önskvärdheten
av att sådana bestämmelser meddelas att samtliga ordinarie domare
som stadigvarande syssla med lagstiftningsuppdrag eller förvaltningstjänst
kunna föras över stat.

Häradshövdingföreningen anför.

Föreningen delar helt den uppfattning som kommit till uttryck i motionerna.
Föreningen beklagar livligt att icke en sådan utredning som av motionärerna
föreslagits förelåg innan de berörda löneregleringarna genomfördes
och omändringar av vissa tjänster inom domstolsorganisationen vidtogos.
Enligt föreningens mening saknas en enhetlig översyn över domstolsväsendet
ägnad att ge en klar inblick i de olika arbetsuppgifter som
den nya rättegångsreformen inneburit för domstolarna och där anställda
befattningshavare. Utan en sådan översyn kan en väl avvägd domstolskarriär
icke uppbyggas. Det förefaller föreningen vara en trängande nödvändighet
att snarast möjligt och innan ytterligare förändringar på domarbanan
vidtagas en utredning verkställes avseende att klargöra hur de nya rättegångsuppgifterna
lämpligast skola fördelas på olika befattningshavare och
om den utbildning som dessa måste ha erhållit för att kunna på ett lämpligt
sätt sköta de olika uppgifterna. I samband därmed måste också övervägas
betydelsen och vikten av de olika domarbefattningarna så att domargruppernas
löneställning kan bestämmas med hänsyn härtill. Det nuvarande
systemet är såsom motionärerna framhålla i många avseenden mindre tillfredsställande.
Frågan om stadsdomstolarnas förstatligande aktualiserar
också ytterligare utredningskravet.

Föreningen understryker angelägenheten av att en sådan utredning, varom
motionärerna hemställt, snarast möjligt igångsättes.

StadsdomarfÖreningen yttrar.

Styrelsen har i skrivelse till första lagutskottet den 18 mars 1950 angående
en av herr Rylander väckt motion angående stadsdomares tjänstgöring vid
det statliga domstolsväsendet understrukit angelägenheten av att åtgärder

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 1 avd. Nr 42.

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

vidtoges i syfte att bryta den rådande dualismen mellan den statliga domarkåren
och stadsdomarkåren. För att nå resultat i det hänseendet torde det
helt visst icke vara tillfyllest att bereda ett antal stadsdomare möjlighet att
tillfälligt tjänstgöra i överrätt. Dualismen kunde enligt styrelsens mening
icke överbryggas med mindre frågan om värdering av stadsdomarmeriter
och därmed spörsmålet om stadsdomares befordran till statlig domartjänst
löstes. Såsom styrelsen tidigare i olika sammanhang framhållit måste väl
vitsordad tjänstgöring i stadsdomstol ge lika stora kvalifikationer för bestridande
av häradshövdingbefattning som tjänstgöring i överrätt. Särskilt
måste detta anses ha blivit fallet efter rättegångsreformens genomförande,
då nämligen rådhusrätterna och häradsrätterna därigenom blivit mera likställda
även i organisatoriskt hänseende och sålunda jämväl underrättsdomaren
i stad i stor utsträckning tjänstgör såsom ensamdomare och såsom
ordförande vid handläggning av nämndmål.

Med åberopande av vad styrelsen sålunda tidigare anfört vill styrelsen tillstyrka
motionen samt därvid särskilt framhålla önskvärdheten av att frågan
om beräkning av stadsdomarmeriter och om befordran av stadsdomare till
statlig domartjänst blir föremål för utredning.

Juristförbundet anför.

För att uppehålla en fullgod rättsskipning kräves ej endast att man har
en tillfredsställande processordning. Minst lika viktigt är att domstolsväsendet
är lämpligt organiserat och att domstolspersonalen har erforderliga kvalifikationer
för att fylla sin uppgift. De i sistnämnda hänseendet betydelsefullaste
momenten torde vara, att till domarbanan förvärvas personer med
förutsättningar att bli goda domare och att dessa erhålla en fullgod utbildning.
Utan betydelse torde ej heller vara att domarna finna trivsel i verksamheten
och med sina förhållanden i övrigt.

Den 1 januari 1948 trädde den nya rättegångsbalken i kraft. Denna innebar
genom den ökade muntligheten en väsentlig omläggning av arbetsformerna.
Detta gällde särskilt överrätterna. Några mera genomgripande organisatoriska
förändringar i överrätterna ha emellertid ej föranletts härav.
Den nuvarande hovrättsorganisationen har ju också i statsverkspropositionen^
sedan åtskilliga år betecknats som en försöksorganisation. Rättegångsväsendets
omläggning har, såsom i motionerna framhållits, påverkat
särskilt de personalgruppers arbetsuppgifter, som tidigare främst sysslade
med föredragning, d. v. s. fiskalerna i hovrätterna och revisionssekreterarna.
Det lät sig ej göra att före rättegångsbalkens ikraftträdande till alla delar
överblicka vilka dessa personalgruppers arbetsuppgifter under den nya ordningen
i detalj borde vara. En mera slutlig lösning måste byggas på praktiska
erfarenheter. Tillräckliga sådana torde nu föreligga, sedan rättegångsbalken
varit i tillämpning fem år.

Nuvarande ordning torde ej vara i allo lämplig. Förbundet vill framhålla,
att enligt uttalanden från många håll fiskalerna i hovrätterna i viss utsträckning
sysselsättas med uppgifter, som ej kunna anses tillräckligt kvalificerade.
Överflyttandet av vissa uppgifter till icke rättsbildade biträden
torde böra övervägas. Härigenom skulle antagligen kunna vinnas, att antalet
fiskaler kan minskas — något som är önskvärt ur synpunkter, som
skola beröras i det följande.

Omläggningen av fiskalernas arbetsuppgifter är betydelsefull även med
hänsyn till rekryterings- och utbildningssynpunkter. Under det första eller
de första åren av hovrättstjänstgöringen bedömes huruvida domaraspiranten
är skickad att fortsätta på domarbanan. På den äldre rättegångsbalkens
tid torde det också varit under dessa år domaraspiranten gjorde sina kan -

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

ske betydelsefullaste lärospån i fråga om den centrala uppgiften i domstolsverksamheten,
dömandet. I dessa hänseenden har den nya rättegångsbalken
inneburit icke oväsentliga ändringar. Genom att de flesta mål av betydelse
i hovrätterna numera avgöras efter muntlig förhandling — och ej som förr
efter föredragning, som i flertalet fall gjordes av fiskal — har fiskalernas
befattning med de större och viktigare målen inskränkts. Detta har lett till
att fiskalstjänstgöringens värde ur utbildningssynpunkt blivit mindre än
förr. Och vidare ha genom angivna förhållande tillika hovrättens möjligheter
att bedöma domaraspirantens lämplighet minskat i en omfattning, som
torde ha vållat allvarliga bekymmer. Tvekan kan ej råda om att man här
bör söka sig fram till en annan ordning än den nu gällande. En utväg —
som förbundet i annat sammanhang anvisat — är att bereda domaraspiranten
viss kortare tids adjunktion före förordnandet som tingssekreterare.

Som redan ovan framhållits ha jämväl revisionssekreterarnas arbetsuppgifter
påverkats av den nya rättegångsordningen. Denna omständighet har
givit frågan om en ändring beträffande tidpunkten för revisionssekreterartjänstgöringens
fullgörande ny aktualitet. Det förefaller rimligt och angeläget,
att klarhet snarast vinnes i nu nämnda hänseende.

Förbundet vill också något uppehålla sig vid frågan huruvida den statliga
domstolsorganisationen är så uppbyggd, att den fyller kraven ur rekryteringssynpunkt.
Såsom i motionen framhållits ha under de senaste decennierna
vidtagits åtskilliga partiella reformer, bland dem de senaste årens löneregleringar.
Det kan emellertid knappast sägas, att vid dessa reformer beaktats
hur reformerna komrne att påverka domarkarriären i dess helhet. I
synnerhet vid de senaste årens lönereformcr har — bl. a. på grund av de
former i vilka de skett — möjligheten att taga hänsyn till angivna synpunkt
varit mycket liten. Utvecklingen under de två senaste decennierna har medfört,
att numera antalet lägre befattningshavare i förhållande till högre sådana
är vida större än tidigare. Detta har i sin tur lett till en försenad befordringsgång.
Det kan väntas att denna försening kommer att göra sig gällande
än mera under de närmaste åren. För att belysa detta kan nämnas,
att under femårsperioden 1953—1957 ett trettiotal statliga domare uppnå
pensionsåldern, medan envar av de årsgrupper, som nu stå i tur att erhålla
befordran till tjänst i rådsgrad, omfattar ett femtontal personer. Ytterligare
kan nämnas, att under ett vart av de sista fem åren till fiskaler i hovrätterna
antagits i genomsnitt 35 aspiranter. Det är naturligt, att det särskilt
inom de yngre åldersklasserna råder betydande oro inför utvecklingen. Det
torde vara klart att utvecklingen ej kan vara gynnsam ur rekryteringssynpunkt
— låt vara att detta just nu i det ansträngda arbetsmarknadsläge,
som för dagen råder för jurister, kanske ej kommer till så tydligt uttryck.

Enligt förbundets mening böra strävandena inriktas på att söka åstadkomma
en bättre balans mellan antalet högre och antalet lägre befattningshavare.
En utväg att ernå detta utan nämnvärd kostnadsökning synes vara
att utbyta ett antal befattningar i lägre lönegrad vid underdomstolarna mot
ett antal sådana i högre ställning. Genom en sådan åtgärd torde kunna påräknas,
att i underdomstolarna komma att verka befattningshavare med
större rutin och erfarenhet än för närvarande och att till följd härav det
sammanlagda antalet befattningshavare tillhörande den egentliga domarkarriären
kan något nedbringas. En annan åtgärd, som också kan minska
behovet av lägre befattningshavare tillhörande domarkarriären, synes vara
att i viss utsträckning vidga tingsnotariernas arbetsuppgifter.

Förbundet vill också understryka vad som i motionerna anföres om den
betydelse det nuvarande systemet, att domarpersonal i stor utsträckning tages
i anspråk för olika utredningsuppdrag, har för domarkårens samman -

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

sättning. En begränsning av systemets tillämpning torde ej kunna undvikas,
om man skall ernå en tillfredsställande balans mellan antalet lägre och
högre befattningshavare inom domstolsväsendet.

De förut nämnda reformerna — som genomförts utan att lämpligheten
av desamma övervägts ur en vidare synvinkel än den, som just för ögonblicket
varit aktuell — ha också lett till att befordringsgången, ofta med
korta mellanrum, ändrats eller t. o. in. omkastats. Detta har medfört, att
de enskilda befattningshavarna icke kunnat bedöma vad en utnämning till
visst ämbete på längre sikt inneburit. Det finnes åtskilliga fall, där befattningshavare
nu finna sig bundna vid befattningar på annat sätt än de vid
utnämningen hade anledning räkna med. Att detta skapat betydade olust
är naturligt. Förbundet vill i anslutning härtill framhålla, att det torde kunna
ifrågasättas, huruvida de befordringsprinciper, som, såvitt kan bedömas,
nu tillämpas, äro de lämpligaste. Förbundet syftar härvid i första hand på
principerna för transport. Det förtjänar emellertid i sammanhanget framhållas,
att nu gällande system, att befattningarna i en hovrätt i det väsentliga
äro reserverade för personalen i samma hovrätt, på sistone ställts under
diskussion.

Redan det statliga domstolsväsendet rörande spörsmål, vilka på sätt i
motionerna och i det föregående angivits påkalla en lösning, motiverar en
allmän och förutsättningslös utredning. Härtill kommer, att frågan om
stadsdomstolarnas förstatligande såsom i motionerna antytts kan väntas
bli närmare övervägd relativt snart. Därest ett förstatligande av dessa domstolar
genomföres, aktualiseras problemet huruvida en samordning av de
tvä nu befintliga domarkarriärerna skall komma till stånd. Av de många
och dehis svårlösta frågor, som måste lösas om en sådan samordning skall
ske, vill förbundet nu endast peka på spörsmålen om kompetenskrav, t. ex.
huruvida och i vad mån för kompetens till alla eller vissa rådhusrättstjänstel
skall krävas tjänstgöring som ledamot i hovrätt eller i revisionen, frågan hur
sådan tjänstgöring i så fall skal! inpassas i befordringsgången samt problemet
om principerna för befordran mellan befattningar i de nuvarande statliga
domstolarna och rådhusrätterna samt i motsatt riktning. Uppenbarligen
kan ställning till dessa och liknande frågor ej tagas förrän det klarlagts,
hur den nuvarande statliga domarkåren bör vara uppbyggd. Å andra sidan
måste man vid planläggandet av den ordning, som skall gälla för de nuvarande
statliga domstolarna, ha blicken öppen för att taga hänsyn till de problem
ett förstatligande av stadsdomstolarna medför.

Förbundet vill understryka, att ett klarläggande snarast av de sist behandlade
spörsmålen om domarkårens ställning är angeläget. Den ovisshet
beträffande den framtida utvecklingen, som nu råder, gör det vanskligt för
den enskilde befattningshavaren att bedöma vilka konsekvenser t. ex. en
övergång från befattning vid statlig domstol till rådhusrättstjänst på längre
sikt kommer att innebära för honom.

Under åberopande av vad sålunda anförts får förbundet vördsamt tillstyrka
den i motionerna gjorda hemställan om utredning.

Utskottet.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen hade 1943 års domarutredning
i uppdrag att inför den stundande rättegångsreforinen utreda förhållandena
på domarbanan och därvid överväga åtgärder i olika i direktiven
för utredningen berörda frågor. Främst nämndes det förhållandet att antalet

Första lagutskottets utlåtande nr i2.

domaraspiranter på den statliga domarbanan av olika skäl blivit oproportionerligt
stort, vilket förorsakat en betydande försening av befordringsgången.
Över huvud framhölls angelägenheten av att den framtida befordringsgången
på domarbanan i dess helhet klargjordes.

Åtskilliga av de ovan redovisade förslag, med vilka domarutredningen
framkom i sitt betänkande, ha såsom tidigare nämnts vunnit beaktande i
samband med rättegångsreformens genomförande. Emellertid har utvecklingen
gått i sådan riktning att de olägenheter som framhöllos i direktiven
för domarutredningen i huvudsak kommit att bestå. Sålunda kan med stöd
av ovan intagna sammanställningar över antalet befattningshavare på domarbanan
och deras fördelning på olika tjänster sägas, att förhållandet mellan
antalet slutposter och antalet passagetjänster i stort sett är oförändrat.
Tingsdomarbefattningarna ha nämligen — oaktat de i lönehänseende jämställts
med hovrättsrådsämbetena — hittills icke fått den karaktär av slutposter
som måhända ursprungligen varit avsett. Även om tingsdomarbefattningarna
räknas till slutposter, förefaller ändock antalet domaraspiranter
alltjämt vara oproportionerligt stort. Detta förhållande sammanhänger med
att hovrätterna fortfarande antaga fiskaler i samma utsträckning som tidigare
för att kunna täcka, förutom sitt eget behov av fiskaler, vilket är ganska
ringa i jämförelse med hela antalet antagna fiskaler, även behovet av
tingssekreterare och fiskalskompetenta biträden i domsagorna och vikarier i
underrätt m. m. samt för att rekrytera den stora assessor skåren i hovrätterna.
Det stora antalet assessorer, f. n. 70 stycken jämte 7 ordinarie assessorer på
övergångsstat, betingas väsentligen av att så många befattningshavare på domarbanan,
för tillfället omkring 100, tagas i anspråk för offentliga uppdrag
m. m. utanför domstolsväsendet. Denna ansvällning av domaraspiranternas
antal, som i huvudsak ägt rum under de senaste tjugu åren, försvårar
en rationell utformning av domarkarriären på den statliga domarbanan.
Härtill komma andra omständigheter, som bidraga till att åtminstone
för den enskilde göra den framtida befordringsgången på domarbanan
svåröverskådlig. Införandet av muntlig process även i överrätterna har lett
till att arbetsuppgifterna för den personalgrupp i hovrätterna, fiskalerna,
som tidigare huvudsakligen var sysselsatt med föredragning, i avsevärd
grad förändrats. Detsamma har ansetts gälla föredragandena i högsta domstolen,
revisionssekreterarna, och huvudparten av dessa bär i lönehänseende
blivit jämställda med assessorer i hovrätt från att tidigare ha varit likställda
med hovrättsråd. Osäkerhet råder därför om på vilket stadium av befordringsgången
tjänstgöring såsom revisionssekreterare i framtiden skall fullgöras,
i vilken utsträckning sådan tjänstgöring skall utgöra villkor för befordran
och över huvud taget vilket meritvärde som skall tilläggas denna
tjänstgöring. I detta sammanhang kan ock nämnas att oklarhet råder om
den rätt till transport mellan likställda befattningar som nu föreligger och
i vilken utsträckning sådan rätt lämpligen bör finnas. Såsom påpekats i mo -

Första lagutskottets utlåtande nr k2.

tionerna ha vidare så gott som samtliga befattningshavare på den statliga
domarbanan under de senaste åren fått sina löner reglerade huvudsakligen
på grundval av överenskommelser träffade vid centrala förhandlingar med
olika huvudorganisationer. Därvid har icke särskilt beaktats lönefrågornas
inverkan på domarkarriären i dess helhet.

Ovan har antytts, att rättegångsreformen påverkat revisionssekreterarnas
och fiskalernas arbetsuppgifter. Även i övrigt har rättegångsreformen inverkat
på domstolarnas arbetsförhållanden. Organisationen i överrätterna och
då framför allt i hovrätterna är emellertid — bortsett från en ökning av
antalet befattningshavare i stort sett densamma som före rättegångsre1
ormens genomförande. I flera remissyttranden påpekas bl. a., att fiskalernas
arbete numera icke kan göras lika självständigt och ur utbildningssynpunkt
givande som tidigare, vilket synes ha minskat hovrätternas möjligheter
att bedöma domaraspiranters lämplighet för fortsatt utbildning på
domarbanan. Hovrätternas organisation har också sedan flera år tillbaka i
statsverkspropositionen betecknats som en försöksorganisation i avvaktan
på ytterligare erfarenheter av den nya processordningen. Sedan den nya
rättegångsbalken nu varit i kraft snart sex år synas tillräckliga praktiska
erfarenheter ha inhämtats för att en mera slutlig utformning av hovrättsorganisationen
skall kunna övervägas.

Nu anförda förhållanden motivera enligt utskottets mening en utredning
rörande den statliga domarbanan.

I anslutning härtill bör beaktas att frågan om rådhusrätternas förstatligande,
såsom framgår av den tidigare redogörelsen, inom en relativt snar
framtid torde bli föremål för utredning. Härigenom har tanken på ett samordnande
av den statliga och den kommunala domarkarriären fått ökad
aktualitet. Domarutredningens förslag till åtgärder för att närma de båda
domarkarriärerna till varandra, som ytterligare understrukits i riksdagens
på förslag av utskottet år 1950 gjorda framställning i ämnet, ha ännu icke
förverkligats. Frågan om en samordning av de båda domarkarriärerna måste
senast bringas till sin lösning i samband med ett förstatligande av rådhusrätterna.
Av olika skäl torde det emellertid vara ovisst när ett genomförande
av förstatligandet kan ske. Med hänsyn till angelägenheten av att här förut
behandlade spörsmål icke skjutas på framtiden bör den ovan förordade utredningen
icke fördröjas genom att sammankopplas med en blivande utredning
om förstatligandet av stadsdomstolarna och därmed sammanhängande
frågor. Däremot synes det, såsom flera remissinstanser föreslagit, ändamålsenligt
att i samband med en utredning rörande den statliga domarbanan
förberedande behandla vissa problem som äro förknippade med ett förstatligande
av rådhusrätterna.

Den nu föreslagna utredningen bör sålunda, under hänsynstagande till de
spörsmål som kunna uppstå vid ett samordnande av de bägge domarkårerna,
söka få till stånd eu lämpligare avvägning mellan antalet slutposter och

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

passagetjänster samt över huvud klargöra den framtida befordringsgången
På den statliga domarbanan. Därvid bör i första hand övervägas lämpliga
åtgärder för att begränsa antalet domaraspiranter. I sådant hänseende synes
böra undersökas, huruvida icke ytterligare tingssekreterartjänster kunna
omändras till tingsdomarbefattningar. Kan icke den övervägande delen
av de egentliga domaruppgifterna i en domsaga medhinnas av häradshövdingen
ensam, synes enligt utskottets mening principen böra vara den, att
i domsagan skall finnas ytterligare en eller flera ordinarie domare. Det bör
dock understrykas att här icke åsyftas att öka antalet befattningshavare
på domarbanan utan endast en ombildning av vissa tjänster. Å andra sidan
kan i detta sammanhang ifrågasättas, huruvida icke tingsnotariernas arbetsuppgifter
i någon mån kunna vidgas för att åtminstone minska behovet
av vikarier från hovrätt i domsagorna. Vid sina överväganden bör utredningen
vara oförhindrad att pröva organisationen av arbetet i domsagorna
och den judiciella indelningen. Vidare synes böra utredas om icke andra
åtgärder kunna vidtagas för att begränsa antagningen av fiskaler i hovrätterna.
En tänkbar lösning är att årligen fastställa det högsta antalet fiskaler
som ma antagas i de olika hovrätterna i stället för de nuvarande mera
tänjbara reglerna härom. Denna fråga äger nära samband med spörsmålet
om i vilken utsträckning domare och domaraspiranter skola användas utanför
domstolsväsendet. En av förutsättningarna för att det skall bli möjligt
att begränsa antagningen av domaraspiranter i hovrätterna är nämligen att
man så långt det är möjligt söker begränsa antalet uppdrag som meddelas
domstols jurister. Härvidlag bör man dock framgå med en viss försiktighet
för att icke gå miste om det värde som ligger i att för lagstiftning på mera
centrala områden få tillgång till domstols jurister och den nytta dessa i sin
dömande verksamhet kunna ha av erfarenhet från lagstiftning och administrativt
arbete. Andra utvägar för att avhjälpa de olägenheter av olika
slag som påtalats i det föregående böra givetvis övervägas. De förslag till
åtgärder som kunna bli resultatet av utredningens arbete böra såsom ovan
antytts vara avpassade med tanke på en framtida samordning av den statliga
och kommunala domarkåren.

Utredningen bör enligt utskottets mening vid sitt ställningstagande i de
olika här berörda frågorna vara obunden av nuvarande lönesättning för befattningshavarna
på domarbanan.

Utskottet vill till sist, i anslutning till vad Svea hovrätt anfört, framhålla
att en del av nu behandlade spörsmål måhända kunna vinna en lösning utan
alltför ingående utredning, medan andra åter fordra mera utförlig behandling.
Med hänsyn till vikten av tämligen snabba resultat bör utredningen
därför, i den mån så låter sig göra, efter hand framlägga resultaten av sitt
arbete.

Under åberopande av vad sålunda upptagits får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 104

Första lagutskottets utlåtande nr 42.

och II: 197, måtte i skrivelse till Kungi. Maj :t anhålla att
den framtida utformningen av domarbanan måtte i enlighet
med vad utskottet ovan anfört förutsättningslöst utredas.

Stockholm den 10 november 1953.

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lodenius, Lindblom,
fru Sjöström-Bengtsson och herr Herbert Hermansson;

från andra kammaren: herrar Lindberg, Landgren, Gustafsson i Borås,
Johansson i Norrfors, fröken Liljedahl, fru Johansson i Skövde, herrar Jacobsson
i Sala och Fröding.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

532731