Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
Utlåtande 1968:L1u42 - höst
Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
1
Nr 42
Utlåtande i anledning av motioner angående åtgärder för att förbättra
de häktades ställning.
I de likalydande motionerna I: 134 av herr Holmberg m. fl. och II: 176
av herr Bohman m. fl. hemställs —- i den del som behandlas i detta utlåtande
— att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
Kungl. Maj :t snarast måtte vidtaga åtgärder för att förbättra de häktades
ställning i enlighet med vad i motionen anförts».
I motionerna framställs även vissa andra yrkanden som gäller skadeståndsrättsliga
och kriminalpolitiska frågor. I dessa delar behandlas motionerna
av utskottet i utlåtandena 1968:41, 43 och 44.
Motionerna
Motiveringen till motionärernas hemställan återfinns i motionen I: 109.
I det avsnitt varom nu är fråga (s. 19—20) framhåller motionärerna följande.
Förhållandena är stundom sämre för en person, som hålles häktad, än
för en person, som är intagen på anstalt för att där avtjäna straff. Detta är
så mycket mera överraskande som den häktade ännu ej av domstol dömts
för något brott. Han behöver därför ej ha förövat den gärning, som lagts
till grund för häktningsbeslutet. Till skuldfrågan har ju domstolen vid denna
tidpunkt icke tagit annan ställning än att den — kanske på ett ofullständigt
material — funnit »sannolika skäl» föreligga för att den häktade begått
brottet. Det kan således sedermera visa sig, att den häktade är oskyldig.
Ej heller behöver häktningen vara ett uttryck för att den påtalade gärningen
är så grov att den förskyller ovillkorligt straff.
Häktningstiden kan i vissa fall te sig orimligt lång. Att så allför ofta är
fallet beträffande dem som undergår rättspsykiatrisk undersökning är tyvärr
ovedersägligt.
Den häktade kan ha berövats sin frihet utan den minsta förvarning;
lian kan ha tagits direkt ur sin vardagliga miljö utan att ha haft tillfälle att
förbereda sig på sin nya situation.
Alla dessa skäl borde naturligen leda till att den häktade rönte en behandling,
som ej ingrep i hans tillvaro utöver vad som betingades av själva
frihetsberövande!. Under inga omständigheter borde han vara underkastad
en hårdare och psykiskt sett mera pressande tillvaro än den som för undergående
av straff hålles intagen på anstalt. Skäl av såväl rättslig som
human art borde garantera detta. Likväl är läget i verkligheten i många
fall det motsatta. Härtill kommer att den häktade ej heller kan räkna med
att, i likhet med en intagen, få ägna sig åt arbete eller annan meningsfull
sysselsättning. Genom sin totala isolering kan han därför icke förtjäna meBihang
till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 42
2 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
del till inköp av sådana artiklar som tidningar-, cigarretter, tandkräm och
dylikt. Enligt vår mening kan samhället icke rimligen undandraga sig skyldighet
att förbättra den häktades tillvaro. Åtminstone torde man utan vidare
finna det självklart att förse den häktade med medel i sådan omfattning
att han icke blottställes på sådana enkla ting som nu nämnts. Vi vill
erinra om att första lagutskottet i sitt, av riksdagen godkända, utlåtande
1966 nr 39 anslutit sig till vår bedömning att den häktades ställning är i
behov av förbättringar. Enligt utskottets mening borde frågan dock icke
föranleda annan åtgärd än att överlämnas till den utredning, som har att
överse lagstiftningen rörande behandlingslagen. Enligt vår mening är de av
oss väckta spörsmålen emellertid så angelägna att deras lösning ej bör fördröjas
av den ifrågavarande utredningen.
Gällande bestämmelser m. m.
Då rätten beslutar häktning skall rätten enligt 24 kap. 18 § rättegångsbalken
samtidigt utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får
inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen erforderligt. Om
den överstiger två veckor skall rätten hålla nya häktningsförhandlingar
med i regel högst två veckors mellanrum tills åtal väckts. Det åligger rätten
att tillse att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Om det är
uppenbart att så täta förhandlingar är betydelselösa, kan förhandlingarna
hållas med längre mellanrum.
I 24 kap. 22 § rättegångsbalken föreskrivs beträffande förvaringen
av häktad person att han utan dröjsmål skall föras till allmänt häkte, d. v. s.
till särskilt inrättat häkte eller till fångvårdsanstalt (i regel på häktesavdelning
inom anstalten). Om det är av synnerlig vikt, att den häktade för utredning
angående det brott, som föranlett häktningen, eller annat brott, för
vilket han misstänks, förvaras på annan plats än allmänt häkte, kan rätten
på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren förordna, att med överförandet
skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren eller åklagaren
äger också besluta, att den häktade, sedan han överförts till allmänt
häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats utom häktet. Särskilda
bestämmelser gäller enligt lagrummet beträffande förvaring av häktad
som undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning. Dessa
bestämmelser finns i 7 § lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål. De innebär- att den som är häktad och skall genomgå
undersökning så snart det lämpligen kan ske skall överföras från allmänt
häkte till den rättspsykiatriska klinik vid vilken undersökningen skall utföras.
Om undersökningen inte skall utföras på sådan klinik, skall den häktade
i stället förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte. När undersökningen är
avslutad, skall den som har förvarats på annan plats än häkte återföras till
häktet. År den häktade enligt undersökningsläkarens utlåtande i behov av
sluten psykiatrisk vård, skall han emellertid i stället förvaras på rättspsykiatrisk
klinik.
3
Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
Utformningen av behandlingen av de häktade under häktningstiden
regleras i 1958 års lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
och i en till lagen knuten tilläinpningskungörelse. I 4 § nämnda lag föreskrivs,
att mer än en person inte får förvaras i varje rum, om det inte är
nödvändigt av utrymmesskäl eller påkallas av annan anledning. Vidare
stadgas i lagens 6 §, att häktad inte får åläggas arbete men att han, om
det kan ske utan olägenhet, får utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar
eller som annars kan beredas honom. I kungörelsen den 25 april
1958 (nr 214) angående tillämpningen av 1958 års behandling slag ges ytterligare
föreskrifter om behandlingen. Enligt kungörelsens 4 § gäller sålunda,
att den som är farlig för annans personliga säkerhet skall hållas skild från
övriga intagna. Såvitt möjligt skall också förhindras att förbindelse äger
rum mellan intagna som kan antas påverka varandra i mål eller ärende
som är anhängigt vid domstol eller annan myndighet. Det skall också eftersträvas
att intagen, särskilt om han är under 21 år, inte utsätts för olämpligt
inflytande av annan intagen. Om häktad som är intagen på fångvårdsanstalt
vill arbeta, skall föreståndaren enligt 8 § i kungörelsen söka bereda
honom lämpligt arbete. För arbete som tillhandahålls skall utgå ersättning
enligt kriminalvårdsstyrelsens bestämmelser.
Här må även nämnas att olika åtgärder under senare år vidtagits och f. n.
planeras för att förbättra förhållandena för de häktade, som skall genomgå
eller har genomgått rättspsykiatrisk undersökning. En varaktig förbättring
förutsätts komma till stånd i och med att 1961 års organisationsplan för
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet genomförs (prop. 1961: 185,
1LU 49). Detta beräknas ske under slutet av 1960-talet och de första åren
av 1970-talet. På kortare sikt har även andra organisatoriska åtgärder nyligen
vidtagits eller förberetts. Vidare pågår i Kungl. Maj :ts kansli arbete med
vissa författningsändringar, bl. a. syftande till att skapa större möjligheter
för häktade som väntar på undersökning att under väntetiden få arbete och
gemenskap med andra intagna. Proposition i ämnet beräknas komma att
avlämnas till 1969 års riksdag under dess vårsession.
Tidigare riksdagsbehandling
I motion till 1966 års riksdag hemställdes om utredning angående de
häktades ställning och rättssäkerhet i enlighet med i motionen anförda riktlinjer.
I motionen berördes huvudsakligen fem spörsmål rörande de häktade,
nämligen 1) möjligheterna att överföra rätten att förfoga över den
häktade från polis- och åklagarmyndighet till domstol, 2) behovet av åtgärder
för att begränsa häktningstidens längd, 3) vidtagande av rehabiliterande
åtgärder inom häktningsinstitutets ram, 4) den häktades och hans
anhörigas behov av socialt stödjande åtgärder samt 5) skydd mot s. k. publicitetsskador.
4 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande över motionen dels att
denna såvitt gällde punkt 5 ) ovan icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd, dels att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad utskottet anfört om översyn av behandlingen av häktade, anhållna och
gripna.
I sistnämnda del anförde utskottet följande.
Motionären föreslår till eu början att en sådan utredning får i uppdrag att
överväga huruvida den rätt att förfoga över den häktade som tillkommer
polis- och åklagarmyndighet hör överföras till domstol. Motionären ställer
sig nämligen kritisk till att undersökningsledare och åklagare äger besluta
att häktad skall för förhör eller annan åtgärd föras från häktet. Av rättssäkerhetsskäl
borde enligt motionären sådana avgöranden helt förbehållas
domstol. Enligt utskottets mening innebär den gällande ordningen inte
någon fara för de häktades rättssäkerhet och samtliga remissorgan har också
avstyrkt detta förslag. Ett genomförande härav skulle tvärtom kunna
fördröja utredningen och därigenom vara till förfång för den häktade. 1
motionen föreslås vidare att åtgärder övervägs för att törkorta häktningstiden.
Motionären framhåller det otillfredsställande i att häktningstiden,
särskilt när rättspsykiatrisk undersökning företas, kan bli mycket lång.
Undersökningstidernas längd är föremål för ständig uppmärksamhet; situationen
bör avsevärt kunna förbättras i och med det pågående genomförandet
av den nya organisationen för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
som riksdagen i princip beslöt år 1961 och eu ny utredning torde icke vara
ägnad att bringa problemet närmare sin lösning. Det förekommer också att
häktningstiden förlängs avsevärt genom att brottslighetens art eller omfattning
nödvändiggör tidsödande förundersökning eller genom att målet prövas
i högre rätt. Häktningstidens längd i dessa fall är emellertid beroende av
vissa grundläggande processuella regler som utskottet nu saknar anledning
att behandla. I sammanhanget må framhållas att domstolar och myndigheter
på allt sätt verkar för att göra häktningstiden så kort som möjligt,
varför i flertalet fall tiden kan begränsas till några veckor.
I motionen påtalas också att den häktade ej blir föremål för den vård och
de rehabiliterande åtgärder, vilka den till frihetsstraff dömde åtnjuter. Vidare
anför motionären att häktning ofta nödvändiggör socialt stödjande åtgärder,
som nu inte på ett organiserat sätt står till förfogande eller i varje
fall ofta inte beaktas. Utskottet ansluter sig till den av flera remissinstanser
uttalade uppfattningen att sådana åtgärder som kan föregripa domstolens
slutliga avgörande av målet inte bör vidtas under häktningstiden. Med detta
ställningstagande avser utskottet självfallet icke att förringa vikten av att de
häktade behandlas så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt
möjligt förebyggs. Vidare är det angeläget att sjukvårdsfrågan är löst på
tillfredsställande sätt samt att erforderliga anordningar finns för de häktades
personliga hygien. Vad beträffar de häktades och deras anhörigas behov
av socialt stöd och kurativa åtgärder vitsordas detta allmänt av remissorganen.
Enligt utskottet är det synnerligen angeläget att förbättringar på området
kommer till stånd. Härvid torde uppmärksammas att hjälpbehovet
ofta uppkommer redan i samband med gripande eller anhållande. Inom justitiedepartementet
förbereds utarbetande av direktiv för en utredning angående
översyn av 1964 års lag om behandling i fångvårdsanstalt. Enligt
utskottets mening bör det i enlighet med kriminalvårdsstyrelsens uttalande
kunna uppdras åt en sådan utredning att även överse behandlingen av häk
-
Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968 5
tade, anhållna och gripna i nu berörda avseenden. Vad utskottet anfört härom
torde därför böra bringas till Ivungl. Maj :ts kännedom.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Riksdagen skrivelse
har av Kungl. Maj :t överlämnats till den nedan angivna kommittén
för anstaltsbehandling inom kriminalvården.
Frågor om de rättspsykiatriska undersökningarna och de häktades ställning
har även berörts vid 1968 års riksdag i samband med prövningen av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1968/69 inom justitiedepartementets och utbildningsdepartementets
verksamhetsområden jämte motioner. Härvidlag hänvisar
utskottet till statsutskottets utlåtanden nr 2 (s. 9—12, 24—25) och
41 (p. 7).
Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 januari 1967 har sakkunniga
tillkallats för att utreda frågan angående lagstiftningen om behandling i
fångvårdsanstalt m. in.
I direktiven för utredningen (se riksdagsberättelsen 1968 s. 66 f) anförde
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, såvitt gäller behandlingen
av dem som häktats, anhållits eller gripits som misstänkta för brott,
följande.
Lagstiftningen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. har nära
samband med behandlingslagstiftningen i övrigt. Det finns emellertid markerade
skillnader och dessa hänför sig främst till tidsfaktorn och utredningskravet
för dem som är misstänkta för brott. Riksdagen har nyligen
godkänt ett utlåtande av första lagutskottet (1966:39) som avgetts i anledning
av en motion (11:164) om utredning angående häktades ställning och
rättssäkerhet. Enligt utskottet bör behandlingen av häktade, anhållna och
gripna överses i vissa avseenden. Utskottet anser att man bör kunna ge sådana
personer bättre vård och vidta åtgärder för deras rehabilitering och
för att socialt stödja dem och deras anhöriga. Detta utredningsarbete bör
enligt utskottets uppfattning sammankopplas med en översyn av lagstiftningen
om behandling i fångvårdsanstalt. Jag kan instämma i vad utskottet
anfört i dessa frågor. Jag vill dock tillägga att de sakkunniga i detta
sammanhang bör beakta möjligheterna att rationellt lösa bl. a. behandlingsfrågorna
gemensamt för häktade och intagna i fångvårdsanstalt. Dessutom
måste eventuella ändringar i 1958 års lag om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl. samordnas med resultatet av fylleristraffutredningens
arbete. För detta ändamål bör de sakkunniga samråda med fylleristraffutredningen.
Utskottet
I förevarande motioner framställs, såvitt nu är i fråga, önskemål om
skyndsamma åtgärder för att förbättra de häktades ställning. Motionärerna
framhåller att de häktade bör röna en behandling som ej ingriper i deras
6
Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1968
tillvaro utöver vad som betingas av själva frihetsberövandet. Vidare riktas
erinran mot de långa väntetiderna för de häktade som skall undergå rättspsykiatrisk
undersökning.
Som framgår av redogörelsen ovan har i början av år 1967 sakkunniga
tillkallats för att utreda frågan angående lagstiftningen om behandling i
fångvårdsanstalt m. m. Enligt direktiven för kommittén omfattar utredningsuppdraget
— i enlighet med av riksdagen uttalade önskemål — jämväl
en översyn av behandlingen av de häktade, anhållna och gripna. Det åligger
de sakkunniga att vid uppdragets fullgörande beakta möjligheterna att rationellt
lösa bl. a. behandlingsfrågorna gemensamt för häktade och intagna i
fångvårdsanstalt. Med hänsyn härtill kan utskottet, även om det är angeläget
att förhållandena för de häktade skyndsamt förbättras — vilket spörsmål
delvis torde vara en ren anslagsfråga — inte dela motionärernas uppfattning
att frågorna rörande de häktades behandling bör brytas ut ur utredningsuppdraget.
I anledning av motionärernas erinran mot väntetiderna för de häktade
som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning må nämnas, att särskilda
åtgärder förbereds inom justitiedepartementet för att — i avvaktan på genomförandet
av 1961 års organisationsplan för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
— skapa större möjligheter för dessa häktade till arbete
och gemenskap med andra intagna. Ett förslag i ämnet har remissbehandlats
och överarbetas f. n. Proposition avses komma att föreläggas 1969 års riksdag
under dess vårsession.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 134 och II: 176, såvitt gäller
åtgärder för att förbättra de häktades ställning, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 oktober 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h), Ernulf (fp), Svanström (ep)*, Helge Karlsson (s), Oscar Carlsson
(s)* och Lidgard (h);
från andra kammaren: fru Löfqvist (s), herr Svensson i Vä (ep), fru
Kristensson (h), herrar Gustafsson i Borås (fp), Jönsson i Malmö (s), Hansson
i Piteå (s)*, Sjöholm (fp) och Zetterström (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
ESSELTE AB. STHLM 68
814470