Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962 (Utlåtande 1962:L1u42 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Nr 42

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till brottsbalk, dels i ämnet väckta motioner, dels
ock väckta motioner om samhällets åtgärder mot personer
som anträffas berusade på allmän plats.

Genom en den 15 december 1961 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 10, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till brottsbalk.

I samband med propositionen har utskottet behandlat i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
dels följande vid vårsessionen väckta:

de likalydande motionerna I: 525 av fröken Mattson samt II: 638 av fröken
B er gegren m. fl.,

de likalydande motionerna I: 526 av herrar Schött och Sveningsson samt
II: 640 av herr Munktell m. fl.,

de likalydande motionerna I: 527 av herr Sveningsson m. fl. samt II: 639
av herr Munktell m. fl.,

de likalydande motionerna I: 532 av herr Andersson, Axel Emanuel, m.
fl. samt II: 648 av herr Larsson i Borrby m. fl.,

de likalydande motionerna 1:533 av herr Hanson, Per-Olof, m. fl. samt
II: 646 av fru Gärde Widemar m. fl.,

de likalydande motionerna I: 534 av herr Hernelius samt II: 652 av herr
Munktell m. fl.,

de likalydande motionerna I: 537 av herr Jonasson m. fl. samt II: 641 av
herr Boo m. fl.,

de likalydande motionerna I: 538 av fru Segerstedt Wiberg samt II: 642 av
herrar Christenson i Malmö och Braconier,

de likalydande motionerna I: 539 av fru Segerstedt Wiberg samt II: 644 av
av herr von Friesen,

de likalydande motionerna 1:540 av fru Segerstedt Wiberg samt 11:643
av herr von Friesen,

de likalydande motionerna 1:541 av fru Segerstedt Wiberg samt 11:645
av herrar Gustafson i Göteborg och von Friesen,

de likalydande motionerna 1:542 av fru Segerstedt Wiberg och fröken
Nordström samt II: 653 av herrar Nyberg och Wiklund i Stockholm,

de likalydande motionerna 1:543 av herr Sveningsson samt 11:649 av
herrar Magnusson i Tumhult och Hedin,

1 liihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 1 avd. Nr 42

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

de likalydande motionerna I: 544 av herrar Sveningsson och Schött samt
II: 651 av herr Munktell m. fl.,
motionen I: 535 av herr Hernelius,
motionen I: 536 av herr Hernelius,

motionen II: 647 av herrar Hagberg och Johansson i Stockholm,

motionen II: 650 av herr Martinsson ävensom

motionen II: 654 av fru Sjövall,

dels ock följande vid höstsessionen väckta:

de likalydande motionerna I: 743 av fröken Mattson samt II: 899 av fru
S jövall,

motionen I: 744 av fröken Mattson,

motionen I: 745 av fru Segerstedt Wiberg ävensom

motionen II: 898 av herrar Palm och Regnéll.

Utskottet har vidare behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade, likalydande motioner, 1:232 av herr Hanson, Per-Olof, samt

II. 210 av fröken Elmén m. fl. om samhällets åtgärder mot personer, som anträffas
berusade på allmän plats.

För yrkandena i motionerna redogöres i det följande vid de avsnitt, till
vilka motionerna efter sitt innehåll hör.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till brottsbalk. Balken är avsedd att
ersätta den nuvarande strafflagen av år 1864 — med undantag likväl för de
i 6 kap. strafflagen meddelade bestämmelserna om skadestånd — samt därutöver
bl. a. lagen om ungdomsfängelse, lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt, lagen om villkorlig dom, lagen om villkorlig frigivning
och lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

Förslaget till brottsbalk innehåller tre huvudavdelningar, av vilka den
första upptager vissa allmänna bestämmelser, den andra handlar om brotten
och den tredje om påföljderna.

I de båda första kapitlen, som utgör första huvudavdelningen, meddelas
grundläggande bestämmelser om brott och brottspåföljder samt om tillämpligheten
av svensk lag. Den svenska jurisdiktionsrätten föreslås utvidgad i
fråga om brott utom riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare.

Andra huvudavdelningen behandlar först brotten mot person, 3—7 kap.,
därefter förmögenhetsbrotten, 8—12 kap., brotten mot allmänheten, 13—15
kap., och brotten mot staten, 16—22 kap. De två sista kapitlen i denna avdelning,
23 och 24 kap., innehåller bestämmelser om försök och nödvärn
in. m. — Strafflagens bestämmelser om de särskilda brotten har reformerats
genom lagstiftning år 1942, såvitt avser förmögenhetsbrotten, och år
1948, såvitt avser brotten mot staten och allmänheten. I dessa delar innebär
det nu framlagda förslaget icke några större nyheter. Beträffande brotten
mot person innebär däremot förslaget en genomgripande revision. Jäm -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

väl 24 kap., som handlar om nödvärn och annan nödhandling, innehåller
väsentliga nyheter.

Förslagets tredje huvudavdelning med bestämmelserna om påföljderna
innebär en betydande formell men också saklig omarbetning av det nuvarande
regelsystemet. I förhållande till gällande rätt innebär förslaget att vissa
påföljder försvinner. Sålunda sammanslås fängelse och straffarbete till
ett enhetligt frihetsstraff, kallat fängelse. Förvaring och internering i säkerhetsanstalt
ersättes av en påföljd, benämnd internering. Å andra sidan skapas
nya påföljder. Villkorlig dom uppdelas i två påföljder, villkorlig dom
och skyddstillsyn. Nya är också de olika formerna av överlämnande till särskild
vård, nämligen överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vård enligt
lagen om nykterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk
vård.

Förslagets tillkomst

Inom straffrätten har sedan länge pågått ett omfattande reformarbete,
vilket har varit uppdelat på två huvudgrenar. Den ena har avsett bestämmelserna
om de särskilda brotten och vad därmed äger samband, medan
den andra gällt utformningen av reaktionssystemet.

Den förra delen av reformarbetet övertogs, sedan ett omfattande förberedande
arbete utförts av professorn Johan C. W. Thyrén, år 1937 av straffrättskommittén.
På grundval av ett av denna kommitté framlagt
förslag genomfördes år 1942 ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrotten.
Därefter framlade kommittén förslag till lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten. Den 8 juni 1945 erhöll kommittén uppdrag att verkställa
en översyn av straffbestämmelserna rörande brott mot person jämte därmed
sammanhängande spörsmål samt att framlägga förslag till lagstiftning
om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsliga
frågor, ägnat att efter erforderlig överarbetning med avseende å straffskalornas
utformning inpassas i en ny strafflag eller brottsbalk.

Kommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
ledde vid 1948 års riksdag till antagande av lagstiftning i ämnet. I samband
härmed begärde riksdagen genom skrivelse den 26 juni 1948, nr 379, skyndsam
utredning av frågan, i vilken omfattning politisk och militär underrättelseverksamhet,
som utan att rikta sig mot Sverige bedrives här i riket, bör
bestraffas. Tillika framkom inom riksdagen önskemål om en mera detaljerad
avfattning av strafflagens bestämmelser om uppror (se första lagutskottets
utlåtande 1948: 39 s. 26—28). Kommittén erhöll den 1 juli 1948 uppdrag
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen om olovlig underrättelseverksamhet
och fullgjorde detta uppdrag genom att den 21 oktober
1948 avlämna promemoria med förslag till ändrad lydelse av 8 kap. 7 §
strafflagen, vilket lagrum därefter erhöll ny lydelse genom lag den 18 juni
1949. Den 9 september 1948 erhöll kommittén uppdrag att avgiva förslag

4 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

med anledning av de inom riksdagen framkomna önskemålen i fråga om reformering
av bestämmelserna om uppror. Utredningen härom bedrev kommittén
jämsides med utredningen om brott mot person och därmed sammanhängande
frågor.

Kommittén avgav den 27 april 1953 betänkande med förslag till brottsbalk
(SOU 1953: 14). Betänkandet är undertecknat av dåvarande riksmarskalken
Birger Ekeberg, ordförande, professorn Folke Wetter, dåvarande
rektorn vid Lunds universitet professorn Ragnar Bergendal, justitierådet
Nils Beckman, numera justitierådet Hugo Digman samt numera justitiekanslern
Sten Rudholm, sekreterare. Förslaget omfattar jämväl följ dförfattningar
samt motiv. Den föreslagna brottsbalken var avsedd att ersätta
strafflagens bestämmelser om de särskilda brotten och därmed sammanhängande
allmänna bestämmelser. I fråga om brotten mot person innefattar
förslaget en fullständig revidering av strafflagens bestämmelser, motsvarande
den som skett genom 1942 års lagstiftning beträffande förmögenhetsbrotten
samt genom 1948 års lagstiftning beträffande brotten mot staten
och allmänheten. Även strafflagens bestämmelser om de tidigare behandlade
brottsgrupperna har emellertid vid upptagandet i brottsbalken överarbetats
genom att nödiga formella jämkningar vidtagits och smärre ändringar
av saklig natur verkställts. Särskilt bär de inom riksdagen uttalade önskemålen
beträffande lagstiftning om uppror föranlett överarbetning av bestämmelserna
om brott mot staten.

Den del av det straffrättsliga reformarbetet, som avser reaktionssystemet,
har ankommit på den år 1938 tillsatta strafflagbcredningen. Jämväl
strafflagberedningens arbete har varit inriktat på partiella reformer. På
grundval av förslag som framlagts av beredningen har under årens lopp genomförts
en rad reformer, bl. a. år 1945 ny lagstiftning om verkställighet
av frihetsstraff. I anslutning till straffrättskommitténs brottsbalksförslag
avgav beredningen den 15 maj 1953 betänkande om enhetligt frihetsstraff
m. m. med förslag till ändringar i strafflagen m. fl. författningar (SOU
1953:17). Detta betänkande avser i huvudsak sådana lagändringar beträffande
reaktionssystemet, som ansetts erforderliga för genomförande av
straffrättskommitténs förslag. Ändringarna avser främst sammanslagning
av straffarbete och fängelse till ett enhetligt frihetsstraff, benämnt fängelse,
samt införande av regler om nedsättning och eftergift av påföljd jämte utvidgning
av möjligheterna till åtalseftergift. Betänkandet är undertecknat
av f. d. hovrättspresidenten Karl Schlyter, ordförande, professorn Bergendal,
numera generaldirektören Torsten Eriksson, f. d. överdirektören Hardy Göransson,
numera hovrättspresidenten Maths Heuman, f. d. hovrättsrådet direktören
Bengt Lassen, borgmästaren Lars Gunnar Ohlsson, professorn
Ivar Strahl, professorn Ivar Agge, häradshövdingen Gösta Siljeström samt
numera lagbyråchefen Carl Holmberg, sekreterare.

Den 21 december 1956 avgav strafflagberedningen sitt slutbetänkande med
förslag tilll skyddslag (SOU 1956:55). I utarbetandet av betänkandet har
såsom ledamöter av beredningen deltagit hovrättspresidenten Schlyter, ord -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

förande, professorerna Bergendal och Agge, generaldirektören Eriksson, direktören
Sven Ersman, överdirektören Göransson, hovrättspresidenten Heuman,
lagbyråchefen Holmberg, numera statssekreteraren Bengt Hult, direktören
Lassen, advokaten Hugo Lindberg, borgmästaren Ohlsson, häradshövdingen
Siljeström och professorn Strahl. Borgmästaren Ohlsson har i enlighet
med det honom meddelade förordnandet deltagit allenast i frågor om
behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar. I beredningens handläggning
av de i slutbetänkandet upptagna frågorna har såsom tillkallade sakkunniga
även deltagit ledamoten av riksdagens första kammare cementgjutaren
Emil Ahlkvist, ledamoten av riksdagens andra kammare professorn
Gunnar Heckscher, chefläkaren Gustaf Jonsson, förste byråsekreteraren
Torgny Lindberg, statsåklagaren Martin Lundqvist, fångvårdsdirektören
Gunnar Marnell, överläkaren Elsa-Brita Nordlund, ledamoten av riksdagens
andra kammare redaktören Olaus Nyberg, fångvårdsdirektören Gunnar
Thurén och dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare hemmansägaren
Oscar Werner. De sakkunniga har förenat sig i beredningens förslag
och uttalanden, varvid dock enskilda sakkunniga i några frågor anmält avvikande
mening. Vidare har professorn Olof Kinberg deltagit såsom sakkunnig
i förberedande överläggningar angående psykiatrisk vård och andra
åtgärder beträffande psykiskt abnorma brottslingar.

I slutbetänkandet — som även inbegriper de i 1953 års betänkande framlagda
förslagen — har beredningen i ett och samma lagförslag sammanfört
samtliga brottspåföljder, med vilka beredningen haft att taga befattning, dock
utan bestämt ställningstagande till frågan, huruvida bestämmelserna bör
införas i brottsbalken såsom en avdelning av denna. Förslaget innebär omarbetning
av påföljdssystemet väsentligen såvitt angår kriminalvård i frihet
samt ungdoms- och abnormbrottslighet.

Straffrättskommitténs och strafflagberedningens förslag har varit föremål
för omfattande remissbehandling. Remissinstanserna har i propositionen redovisats
å s. B 3—4 och C 31—33.

I fråga om ordningen för fullföljandet av det reformarbete, som förberetts
genom straffrättskommitténs och strafflagberedningens förslag, har olika
alternativ övervägts. Det alternativ, som slutligen valts, har inneburit, att
lagstiftningen skulle genomföras inom hela komplexet på en gång. Emellertid
har både för departementsberedningen och för lagrådsgranskningen en
uppdelning i etapper synts önskvärd. Vid en sådan uppdelning har det icke varit
möjligt att taga slutlig ställning till alla i en tidigare etapp föreliggande
spörsmål, innan hela komplexet kommit under bedömande, utan utrymme
har fått lämnas för en viss omprövning.

Med straffrättskommitténs betänkande och däröver avgivna remissyttranden
såsom huvudsakligt underlag utarbetades inom justitiedepartementet
till en början ett förslag till brottsbalk med två huvudavdelningar, av vilka
den första upptog vissa allmänna bestämmelser och den andra handlade
om brotten. Efter anmälan av dåvarande chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Lindell, remitterades förslaget den 2 maj 1958 till lagrådet, vilket

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

avgav utlåtande däröver den 20 december 1958. I lagrådet tjänstgjorde
justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh samt regeringsrådet Klackenberg.

Under den fortsatta departementsberedningen vidtogs beträffande de båda
nämnda huvudavdelningarna vissa ändringar, närmast med anledning
av erinringar som lagrådet framfört i sitt utlåtande. Därjämte kompletterades
dessa huvudavdelningar med vissa bestämmelser, av vilka flertalet föreslagits
redan av straffrättskommittén. Till dessa bestämmelser hade emellertid
slutlig ställning icke kunnat tagas förrän i samband med behandlingen
av strafflagberedningens slutbetänkande. På grundval av den i slutbetänkandet
föreslagna skyddsballten utarbetades vidare inom justitiedepartementet
ännu en huvudavdelning, om påföljderna, vilken infogades som
den tredje huvudavdelningen i ett fullständigt förslag till brottsbalk.

Över detta förslag beslöt Kungl. Maj :t den 26 augusti 1960 efter anmälan
av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, att inhämta lagrådets
yttrande i de avseenden, som icke redan varit föremål för lagrådets granskning
med anledning av det den 2 maj 1958 remitterade, då föreliggande förslaget
till brottsbalk. Lagrådet — justitierådet Regner, regeringsrådet Jarnerup
samt justitieråden af Trolle och Bomgren — avgav sitt utlåtande den
16 november 1961.

Sedan chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmält lagrådets
utlåtande, beslöt Kungl. Maj :t den 15 december 1961 att till riksdagen
skulle avlåtas förevarande proposition.

Som av propositionen framgår, utarbetas för närvarande inom justitiedepartementet
följ dförfattningar till brottsbalken. Avsikten är, att dessa förslag
om möjligt skall föreläggas 1963 års riksdag. Därefter återstår att utarbeta
erforderliga administrativa författningar. Såsom trolig dag för brottsbalkens
ikraftträdande angives i propositionen den 1 januari 1965.

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder

Propositionen. I propositionen, till vilken utskottet i denna del får hänvisa,
redogöres för huvudgrunderna i straffrättskommitléns och
strafflagberedningens förslag samt yttrandena däröver å s. B 5—40 samt
C 4—44. Föredragande departementschefernas och lagrådets härtill anslutande
uttalanden redovisas å s. B 40—55 och 391—402 samt C 44—55, 153—
160 och 537—541.

1958 års departementschef anförde bland annat följande allmänna
synpunkter på den föreliggande lagstiftningsuppgiften:

»Frågorna om brott och straff innefattar en rad svåra problem, som under
århundraden sysselsatt lagstiftare och vetenskapsmän. Man har frågat sig
varför människor begår brott, vad som är grunden för och syftet med samhällets
reaktion mot brott samt vilka medel som är mest ändamålsenliga såsom
reaktion mot och förebyggande av brottslighet. Många teorier, som

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

sökt förklara brottsbegreppet samt straffets ändamål och innebörd, har sett
dagens ljus. I äldre tider dominerade primitiva föreställningar om straffet
såsom en rättvis vedergällning mot den som överträdde samhällets normer.
Så småningom har man kommit till insikt om det felaktiga och irrationella
i detta betraktelsesätt. Ehuru vedergällningstanken ännu — mer eller mindre
öppet — lever klar i folkmedvetandet, är alla som närmare har arbetat med
dessa problem, såväl inom olika vetenskapsgrenar som i det praktiska samhällsarbetet,
numera ense om att samhällsreaktionen mot brott främst fullföljer
det rent praktiska syftet att förebygga och bekämpa den fara för samhällets
bestånd samt för ordningen och säkerheten i samhället som vissa
handlingstyper utgör.

När det gäller att bestämma vilka handlingstyper som skall anses som
brottsliga, bör riktpunkten vara att i görligaste mån tillgodose samhällets
krav på skydd för skilda allmänna och enskilda intressen utan att medborgarnas
handlingsfrihet inskränkes mer än som är oundgängligen nödvändigt.
Som en viktig synpunkt bör härvid beaktas, att icke alla skyddsvärda
intressen kräver kriminalisering. Erforderligt skydd kan ofta beredas på
annat sätt, t. ex. genom skadeståndsskyldighet utan förening med brottsansvar,
genom kontrollåtgärder av skilda slag samt genom upplysning. För
att en riktig och ändamålsenlig avvägning av det kriminaliserade området
skall kunna ernås, är det vidare av stor betydelse, att bedömningen — utan
stel bundenhet vid historiskt betingade värderingar eller traditionella tänkesätt
— sker med hänsyn till det samhälle i vilket vi nu lever.

Vad angår åtgärderna mot brott visar erfarenheten, att dessa icke genomgående
kan utformas på en ensartad principiell grundval utan att de måste
anpassas efter olika brottsföreteelser och olika slag av brottsklientel. Medan
i det ena fallet tyngdpunkten lägges på den allmänt brottsavhållande effekten,
kan i det andra fallet huvudsyftet med samhällsreaktionen vara att
söka återföra den brottslige till ett normalt samhällsliv. Som en tendens i
utvecklingen under senare tid kan man skönja ett ökat intresse för brottslingens
person och miljöförhållanden. På grundval av en vidgad människokunskap
har man alltmer kommit till insikt om att orsakerna till grövre
brottslighet ofta är att söka i djupgående brister i den brottsliges personliga
och sociala utrustning och att samhällsreaktionen bör inriktas på att i möjligaste
mån avhjälpa dessa brister. Den starkare betoningen av den brottsliges
personliga förhållanden vid bestämmandet av samliällsreaktionens art
och omfattning överensstämmer med de grundsatser om hänsyn till människovärdet
och respekt för de mänskliga rättigheterna, vilka numera är
allmänt vedertagna inom den västerländska kulturvärlden.

Det är snart hundra år sedan en fullständig nykodifiering av vår straffrätt
ägde rum. 1864 års strafflag, som ersatte missgärnings- och straffbalkarna
i 1734 års lag, fyllde höga anspråk för sin tid, men självfallet har den
icke förblivit oberörd av utvecklingen. Det är också endast rester av lagstiftningen
som alltjämt är oförändrade. Detta gäller såväl reglerna om de
särskilda brotten som reaktionssystemet. I fråga om brottsreglerna har stora

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

partier efter hand reviderats, så att nu i det väsentliga endast en grupp, avseende
brotten mot person, kvarstår i huvudsakligen samma skick som i 1864
års lag. Beträffande reaktionsformerna har nydaningen varit ännu mera ingripande.
Det ursprungliga, tämligen stela och mekaniskt verkande systemet
har så småningom — i anslutning till den nyss beskrivna utvecklingen —
ersatts med rikt differentierade åtgärder, som möjliggör en anpassning till
skilda omständigheter med avseende å såväl brottets beskaffenhet som
brottslingens person. Den stora reform med sikte på en fullständig ny lagstiftning
om både brotten och reaktionsformerna som vi nu står inför är
således väl förberedd. I isjälva verket utgör den slutetappen i en reformverksamhet,
som oavbrutet pågått sedan flera decennier tillbaka.»

1960 års departementschef yttrade vid lagrådsremissen i augusti 1960:

»Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande redovisat visst statistiskt
material rörande brottsligheten i vårt land. Detta material, som har hämtats
från den offentliga kriminalstatistiken, är i vissa avseenden bristfälligt
och medger väl därför icke några alltför vittgående slutsatser i fråga om
brottslighetens utveckling och omfattning. Av det redovisade materialet —
och de ytterligare statistiska uppgifter som numera föreligger — framgår
likväl, att brottsligheten hos oss under senare år har ökat på ett oroväckande
sätt, framför allt i de yngre åldersklasserna. Bekämpandet av brottsligheten
framstår för närvarande som ett mycket allvarligt samhällsproblem.
Härom vittnar också det livliga intresse, som i den offentliga debatten under
senare år har ägnats däråt.

Det är naturligt, att man frågar sig vilka orsakerna kan vara till den ökning
av brottsligheten, som har kunnat konstateras särskilt under 1950-talet och som för övrigt ej är någon för vårt land isolerad företeelse. Något
tillförlitligt svar på den frågan kan icke ges. Härför är våra kunskaper
om brottsligheten och dess orsaker alltför knapphändiga. I den offentliga
debatten och i andra sammanhang har ofta pekats på betydelsen av sådana
omständigheter som den fortskridande urbaniseringen och industrialiseringen,
familjebandens uppluckring, bilismens enorma tillväxt och välståndsutvecklingen
över huvud, varigenom i fråga om tillgreppsbrotten, som bland
den allvarligare brottsligheten är den dominerande brottsgruppen, den s. k.
frestelsemängden har väsentligt ökat. Ingen betvivlar väl, att dessa omständigheter
i stort sett har varit ägnade att påverka brottslighetskurvan i ofördelaktig
riktning. Någon närmare kännedom om olika orsaksfaktorer och
deras inbördes samspel och betydelse har vi dock icke.

Stundom har ifrågasatts, huruvida icke de individualpreventivt färgade
reformer inom strafflagstiftningen, som har genomförts under senare tid,
kan ha bidragit till en ökad kriminalitet. Till stöd för sådana antaganden,
som har framförts även i samband med remissbehandlingen av strafflagberedningens
slutbetänkande, åberopas särskilt, att lagstiftningen om villkorlig
dom och om åtalseftergift för unga lagöverträdare medfört en för
den allmänna laglydnaden menlig upplösning av sambandet mellan brott
och straff. Beträffande detta spörsmål vill jag understryka, att innebörden

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

av gällande lagstiftning på området är, att varken villkorlig dom eller åtalseftergift
får meddelas, om den allmänna laglydnaden därigenom äventyras.
Vad angår villkorlig dom synes emellertid, enligt vad strafflagberedningen
uttalar, en viss slentrian — åtminstone vid vissa brottsarter, närmast egendomsbrotten
— ha insmugit sig i fråga om meddelande av sådan dom åt
förstagångsbrottslingar. Och såsom närmare belysts i ett av riksåklagarämbetet
under år 1959 till rikets åklagare utfärdat cirkulär, syftande till en
begränsning av åtalseftergifterna, torde unga lagöverträdare i alltför stor
utsträckning ha kommit i åtnjutande av åtalseftergift utan att i enlighet
med syftet med lagstiftningen om åtalseftergift för unga bli föremål
för tillräckligt effektiva åtgärder inom barnavårdens ram. Det är dock svårt
att få en säker uppfattning, huruvida den sålunda påtalade vidsträckta tilllämpningen
av villkorlig dom och åtalseftergift har varit menlig för den allmänna
laglydnaden och därigenom kunnat bidraga till ökad brottslighet.

Våra otillräckliga kunskaper om brottsligheten och dess orsaker har, helt
naturligt, föranlett yrkanden om en intensifiering av den kriminologiska
forskningen såsom en förutsättning för att kampen mot brottsligheten skall
kunna skärpas. Statsmakterna har också genom olika åtgärder under den
senaste tiden ökat förutsättningarna för forskning inom detta område. Här
må nämnas det stöd, som numera genom statens råd för samhällsforskning
kommer kriminologien till del, och den förbättring av den offentliga
kriminalstatistiken, som har beslutats vid 1960 års riksdag. Jag vill i detta
sammanhang även erinra om att genom en inom justitiedepartementet tillsatt
kommitté bedrives en omfattande orsaksforskning med avseende å
ungdomligt klientel.

Då upprustningen av den kriminologiska forskningen börjat sätta in
först på senare år, har forskningsarbetet ännu ej avsatt några mera betydelsefulla,
för det praktiska reformarbetet vägledande resultat; sådana
resultat torde med hänsyn till ämnets komplicerade natur vara att vänta
först på längre sikt. Detta får dock ej vara nagot skäl för att låta leformarbetet
ligga nere. Det skulle enligt min mening vara olyckligt, om ställningstagandet
till den råd olika förbättringsåtgärder med avseende å brottsreaktionen
som nu efter ett mångårigt och omfattande utredningsarbete
föreslagits av strafflagberedningen uppskjutes till en obestämd framtid.
Jag kan därför icke biträda de under remissbehandlingen av strafflagberedningens
slutbetänkande från några håll framförda önskemålen att man löre
ett slutligt ställningstagande till beredningens förslag skulle avvakta resultaten
av vissa pågående kriminologiska undersökningar. Den omständigheten,
att säkra vetenskapliga belägg för ifrågasatta åtgärder ej kan åberopas,
bör icke få stå hindrande i vägen, men den bör leda till viss försiktighet
och till undvikande av alltför stora omkastningar i den bestående
ordningen.

Det ligger i öppen dag, att kriminaliteten icke med framgång kan bekämpas
enbart genom åtgärder inom det slraffrättsliga området. Även inom
åtskilliga andra områden av samhällslivet måste kampen mot brottslig -

10 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

heten sättas in. Fragan härom har ingående belysts i de överväganden och
förslag, soin av parlamentariska sakkunniga har framlagts i ett år 1959 angående
ungdomsbrottslighet avgivet betänkande (SOU 1959: 37). De sakkunniga
fäster med rätta stor vikt vid de allmänt förebyggande åtgärderna
och anser bl. a. angeläget, att mentalsjukvården utbygges och särskilt att
planerad upprustning av den psykiska barna- och ungdomsvården och utbyggnad
av familjerådgivningsverksamheten snarast kommer till stånd.
De sakkunnigas överväganden hänför sig även till ett flertal andra områden
och företeelser, såsom polisens verksamhet, skolan, ungdomens föreningsliv
och fritidsverksamhet samt alkoholmissbruk bland ungdom.

Nödvändigheten av åtgärder inom sådana områden som de antydda får
dock icke undanskymma den betydelse, som de straffrättsliga reaktionsformerna
och deras tillämpning har för bekämpandet av kriminaliteten. Ehuru
dessa reaktionsformer sätter in först efter det ett brott blivit begånget, är
deras ändamål ytterst att förekomma brott. Ett lämpligt utformat reaktionssystem
är utan tvekan ett mycket viktigt led i samhällets brottsförebyggande
verksamhet.»

I fråga om den nya bal k ens disposition och dess inplacering
i Sveriges rikes lag anförde 1958 års departementschef:

»Den nuvarande strafflagen upptager i de sex första kapitlen regler av
allmän natur och i övriga kapitel bestämmelser om de särskilda brotten. Av
de allmänna kapitlen innehåller 2 kap. föreskrifter om reaktionssystemet,
vilka emellertid är mycket fragmentariska; väsentligen behandlas brottspåföljderna
i särskilda lagar. Dispositionen av regelsystemet är numera,
efter de talrika ändringar och kompletteringar som skett efter strafflagens
tillkomst år 1864, mycket svåröverskådlig.

Da det gäller den nya lagstiftningens formella uppbyggnad föreligger
olika möjligheter. Såsom självklart kan förutsättas, att den på ett eller
annat sätt skall inordnas i balksystemet. Valet torde stå mellan att lagfästa
rättskomplexet i två särskilda balkar eller att samla allt i en enda balk.
Straffrättskommittén synes för sin del närmast ha velat giva förord åt det
senare alternativet men bär utformat sitt förslag på ett sätt som är avsett
att lämna valet fritt mellan de båda möjligheterna. Vid departementsbehandlingen
har olika tänkbara alternativ ingående övervägts, liksom frågan om
lagmaterialets disposition i övrigt. En uppdelning av lagbestämmelserna på
två balkar har därvid framstått som mindre lämplig. Ur en balk som reglerar
brotten skulle bestämmelserna om påföljder för brott icke kunna helt
utmönstras. Dessa bestämmelser, särskilt stadgandena om frihetsstraff och
böter, skulle därigenom komma i en konstlad motsättning till övriga påföljdsstadganden;
de påföljder som regleras av de senare stadgandena skullo
då lätt framstå som påföljder av särskild valör. Bestämmelserna om brott
och om påföljder får sin rätta belysning, endast om de sammanföres i samma
balk. Härigenom vinnes också i övrigt vissa tekniska förenklingar.
Den lämpligaste ordningen synes därför vara att sammanföra lagstiftningen

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

om brotten och om brottspåföljderna i en gemensam balk med benämningen
brottsbalk. I balken torde bestämmelserna om brotten böra upptagas såsom
en särskild huvudavdelning före den avdelning som behandlar påfölj dssystemet.
För främjande av överskådligheten synes emellertid balken böra inledas
med en avdelning, upptagande vissa grundläggande bestämmelser av
allmän natur och avseende såväl brotten som brottspåföljderna. Eventuellt
kan det visa sig lämpligt att i balken upptaga vissa ytterligare regler, som
ej kan hänföras till någon av de nu nämnda huvudavdelningarna (t. ex. åtalsbestämmelser
och andra bestämmelser av processuell natur). Dessa regler
skulle då sammanföras i en fjärde och sista huvudavdelning av balken.

Den första huvudavdelningen av den nya balken bör som nämnts upptaga
vissa allmänna bestämmelser. Denna avdelning kan lämpligen uppdelas
på tvenne kapitel, av vilka det första innehåller grundläggande bestämmelser
om brott och brottspåföljder, medan i det andra uppdrages de territoriella
gränserna för tillämpligheten av den svenska lagstiftningen om brott.

Beträffande dispositionen av den andra huvudavdelningen, vari upptages
regler om de särskilda brotten, synes straffrättskommitténs riktlinjer kunna
följas. Brotten bör således på grundval av den gängse gruppindelningen upptagas
i ordning allt efter som de riktar sig huvudsakligen mot person, mot
förmögenhet, mot allmänheten eller mot staten, varvid till den sista gruppen
bör hänföras jämväl ämbetsbrotten och krigsbrotten. Såsom komplement
till de broltsbeskrivningar som lämnas i kapitlen om de särskilda
brotten bör vidare i avdelningen upptagas två avslutande kapitel, avseende
försök in. m. samt nödvärn och annan nöd.

Endast de två första huvudavdelningarna ingår i denna första etapp av
iagrådsbehandlingen, varför jag ej har anledning att nu gå in på frågan om
uppbyggnaden av återstående partier av den nya balken. Jag vill endast
framhålla såsom givet, att reaktionssystemet icke bör regleras i detalj i
själva balken och att således närmare föreskrifter om bl. a. verkställighet
av de olika påföljderna bör meddelas i annan ordning. Denna grundsats har
också följts i strafflagberedningens skyddslagsförslag.»

1958 års lagråd framhöll, att den föreslagna dispositionen av brottsbalken
avviker från vad som tillämpats i andra länders strafflagar, och yttrade i
anslutning härtill:

»Enligt lagrådets mening är det beklagligt, att den svenska kriminallagstiftningen
på det sättet kommer att skilja sig bland annat från den disposition
som tillämpas i samtliga våra nordiska grannländer. Betydelsen av likartade
strafflagar torde bli alltmer uppenbar med den livligare kommunikationen
och omflyttningen mellan de nordiska länderna. Även värdet av formell
likhet inom lagstiftningen har på senare tid understrukits av Nordiska
rådet. Ju mindre olikheterna äro desto lättare är det också att kunna Tillgodogöra
sig litteratur och rättsfall från grannländerna. I nu föreliggande
situation har lagrådet likväl icke ansett något annat praktiskt alternativ föreligga
än att godtaga den disposition som departementsförslaget använt. Lagrådet
har därvid tagit fasta på uttalandet, att reaktionssystemet icke bör i de -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

talj regleras i brottsbalken. Tveksamt synes vara, huruvida det är lämpligt
att införa en särskild avdelning för processuella regler.»

Vid lagrådsremissen i augusti 1960 anförde 1960 års departementschef:

»I lagrådsremissen år 1958 har upptagits två huvudavdelningar av brottsbalken,
av vilka den första innehåller inledande allmänna bestämmelser och
den andra stadganden om de särskilda brotten. I nu föreliggande förslag har
till ett enhetligt lagverk med benämningen brottsbalk sammanförts nämnda
båda huvudavdelningar och en tredje huvudavdelning, upptagande bestämmelserna
om brottspåföljderna.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i första och andra avdelningarna
kan jag i det väsentliga hänvisa till 1958 års lagrådsremiss.
--—

Tredje avdelningen i det nu föreliggande fullständiga brottsbalksförslaget
har rubriken Om påföljderna. Avdelningen har disponerats i
nära överensstämmelse med den av strafflagberedningen föreslagna skyddslagen.
Liksom i denna behandlas i de två första kapitlen av nämnda huvudavdelning
böter och fängelse och i de närmast följande fem kapitlen övriga
allmänna påföljder, nämligen villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse,
internering och överlämnande till särskild vård. I böteskapitlet har
icke medtagits bestämmelser om verkställighet av bötesstraff. Dessa bestämmelser,
som till viss del riktar sig till andra myndigheter än de judiciella,
har jag funnit böra på samma sätt som för närvarande meddelas i särskild
lag. Även i kapitlen om fängelse, ungdomsfängelse och internering har jag
låtit utgå vissa föreskrifter, som beredningen upptagit i skyddslagen men
som avser verkställigheten av dessa påföljder och enligt min mening bör intagas
i den lag, som kommer att ersätta den nuvarande straffverkställighetslagen.

Medan strafflagberedningen i sitt förslag efter kapitlen om de allmänna
påföljderna reglerar de särskilda påföljderna för ämbetsmän och krigsmän
i ett gemensamt kapitel, har dessa påföljder i departementsförslaget uppdelats
på två kapitel, av vilka det första behandlar suspension och avsättning
och det andra disciplinstraff för krigsmän. I beredningens förslag gjordes
skyddslagen icke annat än delvis tillämplig å disciplinstraffen. Dessa påföljder
ansågs nämligen vara av så speciell karaktär, att detaljregleringen
av dem även i fortsättningen borde ske i särskild lag. Beredningen föreslog
därför, att lagen om disciplinstraff för krigsmän skulle med vissa jämkningar
bibehållas. Vid övervägande av beredningens förslag i denna del har jag
funnit, att den föreslagna ordningen är behäftad med vissa olägenheter. En
uppdelning av de centrala bestämmelserna rörande disciplinstraffen på
brottsbalken och den särskilda lagen blir sålunda lätt vilseledande och är
ägnad att leda till tolkningssvårigheter. Enligt departementsförslaget överflyttas
till brottsbalken från den nuvarande lagen om disciplinstraff de bestämmelser,
som är av mera omedelbart intresse för de dömande myndigheterna.
Övriga bestämmelser, vilka huvudsakligen avser verkställigheten
av disciplinstraff, får meddelas i särskild författning.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Efter kapitlen om de olika allmänna och särskilda påföljderna behandlas
i de närmast följande kapitlen i tredje huvudavdelningen frågor om förverkande
av egendom, om nedsättning och uteslutning av påföljd i vissa fall,
om sammanträffande av brott och förändring av påföljd samt om preskription.
I kapitlet om nedsättning och uteslutning av påföljd i vissa fall har icke
såsom i förslaget till skyddslag upptagits regler om allmänt åtal beträffande
gärning, som har begåtts i åldern 15—17 år. Dessa regler, som i strafflagberedningens
förslag avsetts skola ersätta 1944 års lag om eftergift av åtal
mot vissa underåriga, har enligt min mening icke sin plats i brottsbalken utan
bör liksom nu placeras i särskild lag. Beträffande kapitlet om sammanträffande
av brott och förändring av påföljd har i departementsförslaget skett
den ändringen, såvitt avser kapitlets disposition, att reglerna med avseende
å de fall, då någon samtidigt skall dömas till påföljd för flera brott, har
flyttats till brottsbalkens första kapitel, vari meddelas vissa allmänna bestämmelser
om brott och brottspåföljder. Bestämmelserna i nu ifrågavarande
kapitel av brottsbalken avser hur det skall förfaras dels när den som har
dömts till påföljd finnes ha begått annat brott före domen eller begår nytt
brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört
och dels när flera påföljder som har ådömts samma person sammanträffar
på verkställighetsstadiet.

De två avslutande kapitlen i tredje huvudavdelningen, i vilka meddelas
rättegångsbestämmelser och bestämmelser om vissa myndigheter m. m., motsvarar
sista kapitlet i förslaget till skyddslag. Något kapitel om personundersökning
har icke medtagits i brottsbalken. I betänkande angående det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation (SOU 1959: 20) har framlagts
förslag om att utbryta sinnessjuklagens bestämmelser om sinnesundersökning
till behandling i en särskild lag. Om detta förslag genomföres, torde
böra övervägas att i samma lag reglera även andra former av personundersökning
i brottmål. I ett remissyttrande över strafflagberedningens förslag
har ifrågasatts huruvida icke vissa stadganden i 1946 års lag med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig borde införlivas med lagstiftningen
om påföljderna för brott. Bestämmelserna i 1946 års lag är emellertid
av övervägande processuell natur och har ej sådant direkt samband
med brottsbalken att en placering av dem däri framstår såsom naturlig. Dessa
bestämmelser har därför lämnats utanför balken.1

Det ligger i sakens natur, att en så omfattande lagstiftning som brottsbalken
medför åtskilliga problem, som hänför sig till övergången mellan gammal
och ny lag. Dessa problem, som avser både stadgandena om brotten och
bestämmelserna om brottspåföljderna, bör behandlas i en särskild promulgationslag.
Brottsbalken föranleder vidare följdändringar i ett stort antal lagar
och andra författningar. Förslag till promulgationslag och sådana författningsändringar,
som skall ske i den i 87 § regeringsformen stadgade ordningen,
utarbetas för närvarande inom justitiedepartementet. När arbetet
härmed slutförts, torde jag få återkomma till dessa lagförslag.»

1 Vissa kapitelhänvisningar har här ej återgivits.

14 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Beträffande den tredje avdelningen i balkförslaget androg 1960 års lagråd: »I

denna del utgör förslaget slutstenen i det arbete på en utbyggnad av
straff- och påföljdssystemet som påbörjades för omkring femtio år sedan och
som därefter föranlett ett stort antal partiella reformer, tidvis genomförda
i hastig takt. Ändringarna ha mestadels skett genom särskilda lagar rörande
olika påföljder. Såväl med hänsyn till lagstiftningens yttre form som för att
underlätta en riktig tillämpning har det länge framstått såsom i hög grad
påkallat att en kodifiering komme till stånd.

Det sätt varpå denna kodifiering redaktionellt genomförts i det remitterade
förslaget synes lagrådet vara förtjänt av erkännande. Endast i några
hänseenden förordar lagrådet att ändringar vidtagas. Såvitt avser dispositionen
av brottsbalken vill lagrådet emellertid instämma med det föregående
lagrådet i fråga om det beklagliga i att balken i sin uppställning kommer
att skilja sig från vad som tillämpas i de nordiska grannländerna.

Om än regleringen av påföljderna i yttre hänseende framstår såsom något
helt nytt, kan det knappast sägas att i sak föreslås några mera väsentliga
nyheter i förhållande till vad som nu gäller. Införandet av enhetligt
frihetsstraff, fängelse, kan väl betecknas såsom ett viktigt steg i utvecklingen,
men som följd av redan genomförda förändringar beträffande verkställigheten
är måhända den praktiska betydelsen icke så stor. I detta sammanhang
vill lagrådet -— med avseende å icke blott fängelsestraffet utan
även vissa andra påföljder, vilkas innebörd är beroende av det sätt varpå
verkställigheten anordnas -— framhålla att, då förslag till bestämmelser
härom icke ingår i remissen, bedömningen av dessa påföljder icke kunnat
ske med hänsyn till huru verkställigheten närmare utformas.

Såsom en annan viktig ändring kan framhållas uppdelningen av den nuvarande
villkorliga domen i två skilda påföljder: villkorlig dom, som egentligen
utgör en påföljdseftergift, och skyddstillsyn. I stort sett överensstämma
de härom föreslagna stadgandena med redan gällande. Om uppdelningen
från denna synpunkt är av mera formell innebörd, innebär den likvisst
en sakligt betydelsefull förändring som är att hälsa med tillfredsställelse.

Att överlämnande till särskild vård upptagits såsom brottspåföljd utgör,
utom såvitt gäller vård enligt barnavårdslagen, en ändring som är av
principiell betydelse. I fråga om den viktigare av de nya vårdformer, som
skola kunna ersätta straff, nämligen vård enligt sinnessjuklagen, synes
emellertid någon egentlig förändring ej åvägabringas.

Enligt lagrådets mening är det en förtjänst i förslaget, att mera avsevärda
förändringar i påfölj dssystemet icke ifrågasättas. Såsom departementschefen
framhållit äro kunskaperna om brottslighetens orsaker och påföljdernas
verkningssätt otillfredsställande och kunna resultat av den på senare tid
mera aktivt bedrivna forskningen på området väntas först på längre sikt.
Vidare är att beakta, att otillräckligt underbyggda och förberedda reformåtgärder
kunna få långvariga följder som svårligen låta sig upphäva. Även
lagstiftningsärendets omfattning talar för viss återhållsamhet beträffande
större ändringars genomförande.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Lagrådet har vid granskningen av de föreslagna ändringarna i påfölj dssystemet
i stort sett kunnat lämna förslaget utan erinran. — — -—»

Utskottet. Det genom propositionen framlagda förslaget till brottsbalk är
grundat på betänkanden av två kommittéer, straffrättskommittén, som haft
i uppdrag att föreslå lagstiftning om de särskilda brotten och därmed sammanhängande
allmänstraffrättsliga frågor, samt strafflagberedningen, som
verkställt en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet. Avsikten
är, att den föreslagna balken skall ersätta större delen av nu gällande
strafflag av år 1864 ävensom flera därtill anknytande författningar. Lagstittningsuppgiften
har varit av betydande omfattning, och det har därför
befunnits lämpligt, att departementsarbetet liksom även lagrådsgranskningen
skedde i två etapper.

Arbetet på en reformering av 1864 års strafflag har sedan länge varit inriktat
på att genom partiella reformer söka bringa lagstiftningen inom
straffrättens område i nivå med en nyare tids värderingar. Viktiga resultat
har uppnåtts på detta sätt. I fråga om de särskilda brotten har sålunda
stora avsnitt av strafflagen ändrats genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott
och 1948 års lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
Beträffande brottskatalogen föres reformarbetet nu vidare såvitt gäller
den återstående brottsgruppen, brott mot person. Samtidigt har —- med stöd
av erfarenheten från den praktiska lagtillämpningen — de tidigare behandiade
brottsgrupperna blivit föremål för viss översyn, varjämte olika allmänstratfrättsliga
bestämmelser reviderats. Vad åter angår det straffrättsliga
påföljdssystemet har sedan slutet av 1930-talet — i stor utsträckning på
grundval av förslag från strafflagberedningen — ett flertal partiella reformer
av olika räckvidd genomförts. Även i fråga om påföljdssystemets uppbyggnad
innebär brottsbalksförslaget både en kodifiering av tidigare vunna
resultat och en vidareutveckling av reformarbetet. I sistnämnda hänseende
är främst att märka införandet av det enhetliga frihetsstraffet samt de
större valmöjligheter, som beredes domstolarna vid bestämmande av påföljd.

De motionsyrkanden, som framställts med anledning av propositionen,
har ej avsett ändringar av förslagets huvudlinjer utan berört olika detaljfrågor,
låt vara viktiga sådana. Detsamma gäller den kritik mot förslaget,
som eljest framkommit i den offentliga debatten. Utskottet har vid sin
granskning funnit förslaget som helhet vara ytterst förtjänstfullt i såväl
formellt som materiellt hänseende och vill tillstyrka, att förslaget i huvudsak
oförändrat antages av riksdagen. Utskottet har sålunda endast på vissa

punkter funnit sig böra förorda en annan lösning än den, som valts i propositionen.
1

Det omfångsrika material, som genom propositionen framlagts för riksdagen,
har visserligen i någon mån blivit svåröverskådligt. Vissa motionsvis
framförda yrkanden torde böra bedömas mot bakgrunden av de svårigheter,
som yppat sig, när det gällt att snabbt taga del av propositionens

16 Första lagutskottets utlåtande nr 42 dr 1962

innehåll. Utskottet vill dock gärna understryka, att i ett lagärende av förevarande
räckvidd antydda olägenheter svårligen kan undvikas vid gängse
teknik för avfattande av propositioner.

I och med framläggandet av det fullständiga förslaget till brottsbalk står
det omfattande reformarbete på det centrala kriminalrättsliga området, som
förberetts och till dels redan genomförts under senare decennier, nu inför
sin avslutning. Den fortsatta utvecklingen på detta område kommer självfallet
att i hög grad få sin prägel av balkens innehåll. Utskottet är emellertid
fullt medvetet om att förbättringar i lagverket kan komma att visa
sig behövliga redan i en nära framtid. Såsom framgår bland annat av vad
utskottet nedan anför i särskilda frågor, som aktualiserats under riksdagsbehandlingen
av ärendet, nödgas lagstiftaren på åtskilliga punkter taga
ställning till vanskliga awägningsproblem. Som alltid i dylika fall får man
räkna med att resultat, som i dag må synas väl underbyggda, kan komma
att te sig mindre tillfredsställande, då ytterligare insikter och erfarenheter
har vunnits. När det gäller att avgränsa de gärningar, som skall anses brottsliga,
förefaller det sannolikt, att vad som nu bestämmes i huvudsak skall
kunna bestå under överskådlig framtid. I fråga om påfölj dssystemet däremot
synes det naturligt att räkna med en större föränderlighet; härvidlag
må det ju åtminstone vara tillåtet att hoppas på en sådan utveckling av
vår kunskap om brottsligheten och dess orsaker, att säkrare hållpunkter
efter hand skall erbjuda sig, när det för samhället gäller att förebygga brott
och taga brottslingar om hand. En väsentlig förutsättning för att så skall
kunna ske är självfallet, att den forskning, som sysslar med hithörande
spörsmål, erhåller tillräckligt stöd. — Om syftet med reformarbetet skall
kunna nås, är det över huvud taget nödvändigt att erforderliga resurser
ställes till förfogande; det må i detta sammanhang vara tillräckligt att som
ytterligare exempel nämna kriminalvården i frihet. De förhoppningar, som
kan hysas i fråga om den fortsatta utvecklingen, bör sålunda ej få inverka
hämmande, när det gäller att genomföra de reformer, som nu beslutas.
Det blir en uppgift, som kommer att kräva betydande insatser.

Den följande framställningen har av praktiska skäl uppdelats i två huvudavdelningar.
Den förra av dessa, rubricerad Brottsbalken, har i sin tur
indelats i två avsnitt. Det förra upptar i kapitelföljd vissa av de särskilda
bestämmelserna i brottsbalksförslaget, det senare sysslar med frågor, som
berör mer än ett kapitel. Framställningen begränsas till en redogörelse för
de olika stadganden, som föranlett motioner eller som eljest tilldragit sig
utskottets särskilda uppmärksamhet. Övriga bestämmelser har av utskottet
lämnats utan erinran. I den andra huvudavdelningen behandlas motionsyrkanden
om utredningar och om ersättning till övervakare. — I regel återges
eller refereras motionerna. I övrigt hänvisas till propositionen och motionerna.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

I. BROTTSBALKEN

A. Frågor beträffande särskilda kapitel och lagrum
1 KAP.

Om brott och brottspåföljder

6 §.

Skall någon dömas för flera brott, ådömes gemensam påföljd för brotten, om ej
annat är stadgat.

Om särskilda skäl äro därtill, må för ett eller flera brott dömas till böter jämte
påföljd för annan brottslighet, så ock till fängelse jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn
för brottsligheten i övrigt.

Propositionen. Se C 166—170 och 452.

Motioner. I de likalydande motionerna 1:525 och 11:638 hemställes om
sådan ändring av stadgandet i andra stycket, att möjligheten att kombinera
skyddstillsyn med fängelse bortfaller. I motiveringen framhålles, att denna
möjlighet icke fyller något behov. Om vederbörande anses behöva en kortare
tids anstaltsvistelse, löses frågan härom på det sättet, att i skyddstillsynen
skall kunna ingå behandling i anstalt. Motionärerna erinrar om att
strafflagberedningen uttalat, att denna anstaltsbehandling kan föranledas av
såväl allmänpreventiva som individualpreventiva skäl. Rimlig hänsyn till
allmänpreventionen har enligt motionärerna tagits, om man låter skyddstillsynen
börja med en anstaltsvistelse. Det finns icke skäl att i ett sådant
läge döma även till fängelse för visst eller vissa brott. Snarare föreligger en
risk för att avtjänandet av frihetsstraffet försenar eller till och med försvårar
den vård och behandling, som avsetts med skyddstillsyn^

Utskottet. Jämlikt de föreslagna bestämmelserna i 28 kap. 3 § kan skyddstillsyn
förenas med viss anstaltsbehandling. Denna skall, enligt vad därom
bestämmes under behandlingens gång, pågå minst en månad och högst två
månader. Nämnda kombination skall ådömas gemensamt för det eller de
brott, som den tilltalade begått. Domstolen kan således icke knyta beslutet
om anstaltsbehandlingen till visst brott och ej heller ställa längden av frihetsberövande!
i relation till brottets svårhet. Enligt vad departementschefen
anförde vid 1960 års lagrådsremiss torde dock ett intresse härav ofta
föreligga, när frihetsberövandet är förestavat främst av allmänpreventiva

2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 42

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

skäl och dessa hänför sig till visst av de till bedömande föreliggande brotten.
Möjlighet att kombinera fängelse och skyddstillsyn har därför ansetts
böra öppnas.

Den angivna motiveringen är enligt utskottets mening fullt bärande. Utskottet
anser det vara av stort värde, att den av positiva stöd- och hjälpåtgärder
kännetecknade vård, som avses med skyddstillsyn^ på grund av
möjligheten till kombination med fängelse kan användas i många fall där
eljest allmänpreventionens krav skulle påkalla, att ett längre fängelsestraff
ådömdes för hela den samlade brottsligheten.

Utskottet får alltså, med avstyrkande av motionerna, tillstyrka propositionens
avfattning av förevarande stadgande.

2 KAP.

Om tillämpligheten av svensk lag

2 §.

Är brott begånget utom riket av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist
i Sverige, dömes efter svensk lag och vid svensk domstol.

Har annan utlänning utom riket begått brottslig gärning, vilken ej var fri från
ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten, dömes efter svensk lag och vid
svensk domstol, om han efter brottets begående blivit svensk medborgare eller tagit
hemvist här i riket eller om han är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare
och finnes här, så ock eljest om han finnes i riket och å brottet enligt svensk
lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

3 §.

Utlänning, som utom riket begått brott, dömes även i annat fall än i 2 § sägs
efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om han förövat brottet å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om han
var befälhavare eller tillhörde besättningen å sådant fartyg och begått brottet i
tjänsten,

2. om han begått brottet å område där avdelning av krigsmakten befann sig,
dock i fall han ej var krigsman allenast om avdelningen befann sig å området för
annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menighet,
inrättning eller sammanslutning eller mot utlänning som hade hemvist i Sverige,
eller

4. om brottet är folkrättsbrott.

5 §.

Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning
som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde
detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas
utan att förordnande därom meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigat
därtill.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år J962

som tillhörde besättningen å sådant fartyg eller av krigsman å område där avdelning
av krigsmakten befann sig eller ock av svensk, dansk, finsk, isländsk eller
norsk medborgare mot svenskt intresse.

Propositionen. Se B 68—72, 345—346 och 412—414 samt C 171—174, 452
—454, 544—545 och 597.

Motioner. I de likalydande motionerna 1:538 och 11:642 beröres vissa
frågor rörande den svenska straffrättsliga kompetensen i fråga om gärningar,
som utom riket begåtts av utlänningar.

Motionerna utmynnar i hemställan, att riksdagen ville besluta att i nu
ifrågavarande kapitel företaga de ändringar, som föranledas av vad i motionerna
anföres.

Enligt motionärernas uppfattning är man på väg utanför sedvanliga folkrättsliga
principer, då det i 2 § föreslås stadgat, att utlänning, som ej har
hemvist i Sverige men som finns i riket, skall kunna straffas för gärning,
vilken han begått utom riket, förutsatt att gärningen ej var fri från ansvar
enligt lag som gällde på gärningsorten och att å brottet kan följa fängelse
i mer än sex månader enligt svensk lag. Motionärerna finner det i och för
sig föga tilltalande, att Sverige gör anspråk på att bestraffa utlännings i utlandet
begångna brott endast av det skälet, att personen i fråga tillfälligtvis
befinner sig i Sverige. Då denna utvidgning av svensk strafflags tillämplighet
genomfördes 1957 i samband med revision av utlämningslagstiftningen,
anfördes som skäl, att möjlighet bör finnas att straffa utlänningar, som beviljats
asyl här och därför ej kan utlämnas för brott begångna i hemlandet,
vilka i och för sig är av beskaffenhet att ej böra lämnas obestraffade. Motionärerna
anser det uppenbart, att bestämmelsen, om den blott skall brukas
i nu beskrivna situation, kommer att tillämpas endast i sällsynta undantagsfall.
I anslutning härtill anföres vidare:

I och med att brottsbalken antages kommer emellertid förevarande regel
att bliva i huvudsak överflödig, i det att utlänning med hemvist i Sverige blir
likställd med svensk medborgare vad gäller svensk domstols straffrättsliga
behörighet. Den som tillerkänts asyl i Sverige måste i allmänhet anses ha
därmed tagit hemvist i riket. Han faller då under huvudregeln i 2: 2 första
stycket.

Regeln synes mot nu angivna bakgrund kunna utgå. Att så sker är också i
och för sig önskvärt. Sverige bör icke göra anspråk på en alltför vittgående
och från folkrättslig synpunkt icke helt anmärkningsfri domsrätt. Bestämmelsen
kan också i dessa lägen medföra internationella komplikationer, om
främmande makter reser krav på att vi skall bestraffa utlänningar, som tillfälligtvis
vistas här, för gärningar förövade utanför Sverige.

Om riksdagen skulle anse att berörda regel bör kvarstå, bör enligt motionärerna
dess begagnande på allt sätt beskäras. Sålunda bör i 5 § uttryckligen
föreskrivas, att i fall som nu avses förordnande om åtal får meddelas endast
om synnerliga skäl föreligger.

Enligt motionärerna förtjänar från praktisk synpunkt frågan om doinsrät -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

ten över gärningar förövade å det fria havet eller i luftrummet däröver särskild
uppmärksamhet. För dessa territorier gäller i princip ingen strafflagstiftning.
Gärningar som begås ombord på utländskt fartyg eller luftfartyg
av utlänningar kan dock i vissa fall vara av beskaffenhet att böra kunna bestraffas
i Sverige. Bestämmelserna i 2 och 3 §§ tycks dock, anför motionärerna,
ej taga tydligt sikte på hithörande fall. I anslutning härtill anför
motionärerna:

Lagförslaget har endast upptagit ett fall, de s. k. folkrättsbrotten. Därmed
åsyftas enligt motiven överträdelser av 1948 års Genévekonventioner rörande
behandlingen i krig av sårade och sjuka, skeppsbrutna, krigsfångar m. fl.
Dessa folkrättsbrott är straffbara enligt andra bestämmelser i brottsbalken,
t. ex. reglerna om misshandel. Däremot saknas förutsättningar att som folkrättsbrott
bestraffa utsläppande av olja å internationellt vatten i strid med
oljeskadekonventionens regler, även om utsläppet sker från fartyg under sådant
lands flagga, som är bundet av denna konvention. Icke heller underlåtenhet
att iakttaga internationella radioreglementets regler om radioutsändningar
och om begagnande av olika våglängder torde kunna betraktas
som folkrättsbrott. Svenska anspråk på att även utanför svenskt sjöterritorium
få reglera utskänkning av drycker eller köp av tobak å utländska fartyg
synes icke möjliga att hävda på straffrättslig väg. Detsamma gäller begagnande
av enligt ingångna konventioner otillåtna fiskredskap på internationellt
vatten.

Enligt motionärerna synes lagtexten icke på ett tillräckligt klargörande
sätt taga ställning till de problem, som sålunda berörts. Den snabbt växande
samfärdseln och de vidgade tekniska möjligheterna torde i allt större utsträckning
komma att medföra, att frågan om domsrätten över vad som
sker å internationellt vatten och i internationellt luftrum blir allt betydelsefullare.

Utskottet. Riksdagen antog år 1957 i enlighet med förslag i propositionen
nr 170 sådan ändring i 1 kap. 2 § strafflagen, att utländsk man som finnes
här i riket kan för brott som han begått utom riket dömas efter svensk lag
och vid svensk domstol, förutom i vissa fall, som tidigare omfattades av detta
lagrum, jämväl eljest om straffarbete kan följa å gärningen enligt svensk lag
och den ej var fri från straff enligt lag, som gällde på gärningsorten. Då denna
regel upptagits i brottsbalksförslaget, har den i sakligt hänseende ändrats
allenast såvitt angår avgränsningen i fråga om brottets svårhetsgrad. Regeln
skall enligt förslaget omfatta brott, varå enligt svensk lag kan följa fängelse
i mer än sex månader. En anpassning till det enhetliga frihetsstraffet har
sålunda föreslagits äga rum.

Införandet av berörda regel i strafflagen stod i samband med den år 1957
genomförda revisionen av lagstiftningen om utlämning för brott. I 1957 års
utlämningslag uppställes vissa hinder för utlämning, vilka ej fanns i den
förut gällande lagen av år 1913. Det är sålunda ej tillåtet att medgiva utlämning,
som medför risk för politisk förföljelse eller som är uppenbart oförenlig
med humanitära krav; bland övriga nya utlämningshinder märkes, att
utlämning ej får äga rum, om den utlämnade riskerar dödsstraff.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

I nyssnämnda proposition framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, att därest utlämning ej kom till stånd, det i vissa fall
kunde vara önskvärt, att åtal för det avsedda brottet i stället anhängiggjordes
här i riket. Stundom skulle det framstå såsom mycket stötande, om de nya
bestämmelserna om utlämningshinder medförde, att ett grovt brott icke blev
beivrat. Det syntes därför motiverat att ytterligare utsträcka den svenska
domsrätten beträffande brott, som av utlänning begåtts utom riket. Såsom
framgick av en lämnad redogörelse fanns liknande vidsträckta kompetensregler
i åtskilliga utländska strafflagar.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 32 år 1957) i anledning av propositionen
anslöt sig första lagutskottet till departementschefens synpunkter
och gav sitt förord till förslaget att utvidga den svenska domsrätten i angiven
riktning.

Det torde framgå av vad nu sagts, att ifrågavarande kompetensregel kan
få betydelse ej enbart beträffande utlänningar, som i Sverige erhållit asyl i
bemärkelsen skydd vid politiskt flyktingskap. Samtidigt är det icke säkert,
att den som erhållit asyl bör anses ha tagit hemvist här i riket och att på
denna grund gärning, som han begått utomlands, blivit underkastad svensk
domsrätt enligt bestämmelserna i den föreslagna 2 §. Straffrättskommittén
har bland annat erinrat om att ej ens beviljat så kallat bosättningstillstånd
behöver medföra, att hemvist i Sverige föreligger.

Det är likväl tydligt att, som motionärerna anför, berörda regel kommer
att tillämpas endast i sällsynta undantagsfall. Redan bevissvårigheter torde
ofta leda till att åtal ej med utsikt till framgång kan väckas här i riket. Att
regeln är avsedd att blott sällan tillämpas innebär emellertid enligt utskottets
uppfattning icke att den är överflödig. Någon gång kan det uppenbarligen
framstå som starkt motiverat, att förövaren av ett utomlands begånget
grovt brott ej tillätes uppehålla sig här utan att undergå påföljd för brottet.
Vidare kan det, som framhållits av 1949 års utlänningskommitté, vara en
fördel att Kungl. Maj :t, då en framställning om utlämning avslås till exempel
med hänsyn till fara för politisk förföljelse, har möjlighet att hänvisa till
att vederbörande kommer att lagforas i Sverige. Från folkrättslig synpunkt
torde någon befogad anmärkning ej kunna göras mot den nu avsedda kompetensregleringen.
Ej heller kan det antagas, att större risk för internationella
komplikationer föreligger med berörda regel än utan densamma.

Vad gäller frågan om det praktiska utnyttjandet av regeln, anser utskottet
i likhet med motionärerna, att förordnande om åtal med stöd av regeln
bör meddelas blott om synnerliga skäl talar därför. Det synes dock ej lämpligt
att inskriva en särskild bestämmelse härom i 5 §, som hland annat reglerar
Kungl. Maj :ts kompetens på förevarande område. Däremot torde Kungl.
Maj :t vara oförhindrad att, därest åtalsprövningen uppdrages åt myndighet,
lämna särskilda föreskrifter i överensstämmelse med det nu anförda.

Vad slutligen angår de i motionerna upptagna spörsmålen rörande domsrätten
över gärningar, som av utlänningar förövats å det fria havet eller i
luftrummet däröver, må framhållas, att den formella svenska kompetensen

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

enligt 2 och 3 §§ i stor utsträckning kommer att omfatta dylika gärningar.
I sammanhanget bör måhända erinras om, att den i 2 § valda formuleringen
»gärning, vilken ej var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten»
innebär att gärning, som begicks på ort där strafflag ej gäller, är likställd
med gärning, som företogs inom främmande stats territorium och där
var straffbar. De föreslagna kompetensgränserna är alltså ej snävare i fråga
om gärningar som ägt rum på havet eller i luftrummet däröver än såvitt
gäller andra utom Sverige begångna gärningar.

Utskottet är liksom motionärerna av den uppfattningen, att frågan om
domsrätten över vad som sker å internationellt vatten och i internationellt
luftrum kommer att bli allt betydelsefullare. Enligt utskottets mening är
det emellertid med hänsyn till risken för kompetenskonflikter icke för närvarande
lämpligt, att Sverige generellt tillägger sig en vidsträcktare domsrätt
i fråga om gärningar, som förövats utanför de särskilda staternas egentliga
territorier, än som följer av de föreslagna reglerna i 2 kap. Det framgår
ej fullt tydligt av motionerna, huruvida och i vad mån motionärerna förordar
en dylik utsträckning. I anslutning till motionärernas exemplifiering
vill utskottet emellertid framhålla, att det tills vidare torde vara mest ändamålsenligt
om uppkommande kompetensspörsmål upptages till utredning och
bedömning efter hand som i särskilda fall ifrågasättes att genomföra kriminalisering
i anslutning till ingångna konventioner.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet, med avstyrkande
av motionerna, tillstyrka propositionens förslag.

3 KAP.

Om brott mot liv och hälsa

1 §•

Den som berövar annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid.

Propositionen. Se B 46 och 395—396 samt C 155—156 ävensom B 12, 49—
50, 73—75, 346 och 414—415 samt C 175 och 454.

Motioner. I de likalydande motionerna 1: 533 och II: 646 yrkas, att livstidsstraffet
anges före det tidsbestämda fängelsestraffet. I motiveringen
framhålles, att det är naturligt, att livstidsstraffet såsom varande den normala
påföljden för mord upptages först, även om den ordning, i vilken de
olika strafformerna eller strafftiderna anges i förslagets straffskalor, icke
på samma sätt som i nuvarande lagstiftning kan anses normerande i den meningen,
att det först angivna alternativet anses som normalstraff.

Utskottet. I brottsbalkens olika lagrum har några normalstraff icke preciserats,
utan påföljderna för brotten har sinsemellan angivits i samma ord -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

ning med den lindrigare påföljden först. Därvid har förutsatts, att valet
mellan påföljderna skall ske enligt domstolens bedömande i varje särskilt
fall. Denna metod utgör en nyhet i förhållande till strafflagen, där den ordning,
i vilken straffen upptages i de skilda lagrummen, tillmätes den betydelsen,
att det först angivna straffet är att anse som normalstraff. Motionsyrkandet
innebär, att nu förevarande lagrum skall avfattas i överensstämmelse
med tillvägagångssättet i strafflagen.

Utskottet har funnit den i departementsförslaget använda tekniken lämplig
med hänsyn till brottsbalkens uppbyggnad i övrigt. De skäl, som motionärerna
anfört till stöd för bibehållande av den äldre metoden vid avfattande
av förevarande lagrum, anser utskottet icke vara så tungt vägande,
att de bör föranleda en avvikelse från det system, som i övrigt ej föranlett
några erinringar i de motioner, som väckts med anledning av propositionen.
Utskottet får alltså, med avstyrkande av motionerna, tillstyrka propositionens
avfattning av ifrågavarande stadgande.

3 §.

Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten
befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål, dömes för
barnadråp till fängelse i högst sex år.

Propositionen. Se B 12—13, 75—78 och 346 samt C 175 och 454.

Motion. I motionen II: 654 anföres, att förevarande lagrum vidgats i jämförelse
med gällande rätt. Paragrafen avses nämligen skola gälla även gifta
kvinnor. Bakgrunden härtill måste vara, att man önskat ge medicinska faktorer
ökad tyngd. Enligt motionären har dock dessa faktorer och den tidrymd
efter förlossningen, under vilken de måste uppträda, fått en mycket
vag beskrivning. Allvarliga sjukdomsbilder med klar genes i graviditet eller
laktation kan uppträda mycket sent under amningstiden, till och med sju
månader eller ännu senare efter genomgången förlossning. Motionären anser
det önskvärt, att reglerna för barnadråp utarbetas så, att de entydigt även
kommer att omfatta dessa fall.

Utskottet. Det föreslagna stadgandet återgår på en likartad bestämmelse i
straffrättskommitténs förslag. Kommittén framhöll i sina motiv, att med
uttrycket »vid födelsen» avsåges tiden från födelsearbetets början till dess
att barnet framfötts. I fråga om den tidrymd efter födelsen, inom vilken gärningen
skulle ha förövats för att stadgandet skall bli tillämpligt, anförde
kommittén, att den tid, under vilken kvinnan såsom följd av förlossningen
kan befinna sig i uppriven sinnesförfattning, vore växlande. Enligt kommittén
vore det ingalunda ovanligt, att tiden uppginge till någon månad efter
nedkomsten; ej sällan kunde tvångsföreställningar av den art, varom här
är fråga, inträda under den tid, kvinnan ammade sitt barn.

Såvitt utskottet kunnat finna, föreligger icke någon skiljaktighet mellan

Första lagutskottets utlåtande nr 4-2 år 1962

departementsförslaget och motionen i fråga om den räckvidd, lagrummet
bör äga. Utskottet vill dock med anledning av motionen understryka vad
straffrättskommittén och motionären anfört om att ifrågavarande sjukliga
tillstånd ej sällan uppstår relativt lång tid efter nedkomsten men med klart
orsakssammanhang till förlossning eller amning. Att lagrummet är tillämpligt
jämväl i dylika situationer torde framgå av den föreslagna ordalydelsen
jämförd med förarbetena. Utskottet får alltså tillstyrka propositionens avfattning
av förevarande stadgande.

4 §.

Den som med hjälp av invärtes eller invärtes medel olovligen fördriver eller
eljest dödar foster, dömes för fosterfördrivning till fängelse i högst två år. Har
sådan gärning förövats av kvinnan själv, må påföljden för henne eftergivas, såframt
omständigheterna äro mildrande.

Är fosterfördrivning, som förövas av annan än kvinnan själv, att anse som grov,
dömes till fängelse, lägst ett och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om gärningen skett vanemässigt eller för vinnings skull
eller ock inneburit särskild fara för kvinnans liv eller hälsa.

Propositionen. Se B 13, 72—73, 78—82, 347, 397 och 415 samt C 150, 156—
157, 175—178, 378—379 och 454.

Motioner. I motionen II: 654 föreslås, att fosterfördrivning ej skall medföra
ansvar, när gärningen företages av kvinnan själv. I samma motion föreslås
vidare, att i brottsbalken upptages en motsvarighet till stadgandet i
14 kap. 35 § strafflagen, som lyder:

»Undandrager sig den, som genom olovlig beblandelse avlat barn, att giva
kvinnan nödig hjälp i anledning av havandeskapet eller barnets födelse,
och begår kvinnan under inflytande av den övergivna eller nödställda belägenhet,
vari hon i följd härav befinner sig, brott, varigenom fostret eller barnet
dödas eller dess liv utsättes för fara; dömes mannen till böter eller fängelse.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i
högst två år dömas.»

I motiveringen anföres i huvudsak följande.

När det gäller försök till abort med invärtes medel, råder det betydande
svårigheter att fastställa, när dessa kan ha haft säker verkan. Upprörande
missbruk av kvinnans nödställda belägenhet har här skett i klart vinningssyfte.
Möjligheterna att komma åt detta är praktiskt taget obefintliga, därför
att kvinnorna icke vill framträda öppet, eftersom de då själva riskerar
straff. Även upprörande fall av kriminell abort, där abortören gjort ingrepp,
har ofta skett. Sjukhusläkaren kan ej heller förmå dessa kvinnor att yppa
abortörens namn på grund av risken för straff. Samhället undandrages härmed
möjlighet att ingripa mot dessa abortörer, vilkas verksamhet är sådan,
att kvinnorna på grund av ingreppet riskerar att drabbas av allvarliga sjukdomstillstånd
eller att avlida. Med avseende på de bakomliggande orsakerna
torde gränserna mellan de legala och de kriminella aborterna vara synnerligen
flytande. Som regel torde gälla, att kvinnans skäl att riskera en kriminell
abort sammanfaller med de skäl, som förmår henne att söka legal
abort; ofta blir de medicinska indikationerna identiska.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Ett av skälen att behålla kriminalisering av aborter har varit tron på att
om kriminaliseringen borttoges och kvinnan själv genomförde abortförsöket,
många abortörer skulle förmå eller tvinga kvinnan att själv genomföra
ingreppet för att abortören sålunda skulle undgå straffansvar. Jag tror,
att en sådan situation är ytterligt ovanlig. Äger kvinnan mod att själv utföra
ingreppet, söker hon inte upp en abortör. Det borde heller icke vara svårt
att konstituera ett straffansvar för abortören, om han i sak utfört ingreppet.

I princip delar jag uppfattningen, att abort är en kriminell handling, och
det är med stor osäkerhet jag föreslår, att kriminaliseringen av densamma
upphäves, om kvinnan själv utfört abortförsöket. Jag gör det därför att jag
tror, att samhället saknar möjlighet att komma åt de kriminella abortörerna,
så länge straffansvar för abort för kvinnan kvarstår.

Straffbestämmelserna i 14 kap. 35 § strafflagen lär visserligen aldrig ha
tillämpats, men det har ändå ägt ett bestämt värde att någonstädes i svensk
lag givits uttryck för mannens ansvar inför den kvinna han gjort gravid.
Situationer kan uppkomma, där omständigheterna kring fosterfördrivningen
eller försök därtill varit så allvarliga och mannens direkta eller indirekta
medverkan eller brist på stöd varit av så kränkande natur, att det ter sig
rimligt, att även han kan fällas till ansvar.

I motionerna I: 533 och II: 646“ yrkas, att bestämmelsen om påföljdseftergift
i andra punkten av första stycket skall utgå. I motiveringen framhålles,
att kvinnan jämlikt 3 kap. 11 § ej får åtalas för fosterfördrivning eller försök
därtill, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Vidare hänvisar motionärerna till stadgandet i 33 kap. 4 § tredje
stycket, att påföljd må eftergivas, då det på grund av särskilda omständigheter
finnes uppenbart, att påföljd för brottet ej är erforderlig. På grund av
sist angivna två bestämmelser finner motionärerna behov icke föreligga att
i särskilt lagrum rörande de särskilda brotten ange, att påföljdseftergift
må medges.

Utskottet. Av det svåra problemkomplex, som fosterfördrivningen utgör i
kriminalrättsligt hänseende, har i motionen II: 654 upptagits frågan om huruvida
straffbestämmelser mot fosterfördrivning kan undvaras såvitt angår
kvinnan själv. Detta spörsmål övervägdes av straffrättskommittén, som
fann, att tillämpningen av gällande lagstiftning av år 1938 och 1946 icke påkallade
några mera väsentliga ändringar av strafflagens bestämmelser. Kommittén
ansåg alltså, att fosterfördrivning alltjämt borde i princip vara kriminaliserad
med möjlighet till straffrihet för kvinnan själv, om omständigheterna
vore mildrande.

I remissyttrandena över kommittébetänkandet blev kommitténs förslag
dryftat endast av Yrkeskvinnors samarbetsförbund, som uttalade, att fosterfördrivning,
förövad av kvinnan själv, i allmänhet borde vara straffri,
samt av riksåklagarämbetet, som fann, att åtskilliga skäl talade för straffrihet
i sådana fall; ämbetet ville emellertid icke föreslå någon ändring i detta
avseende, enär gällande lagstiftning varit i tillämpning alltför kort tid för
att möjliggöra några säkra slutsatser angående dess verkningar.

Motionen uppbäres främst av uppfattningen, att allt bör göras för att

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

hindra de illegala abortörernas verksamhet. Till denna grundinställning vill
utskottet ge sin fulla anslutning. Som skäl härför kan det i detta sammanhang
vara tillräckligt att framhålla de stora risker i medicinskt hänseende,
som en kvinna löper vid hänvändelse till illegala abortörer.

Frågan om i vilken utsträckning samhällets möjligheter att ingripa mot
dessa abortörer påverkas av straffhotet mot kvinnan kan bli föremål för
motstridiga bedömanden. Å ena sidan kan med fog hävdas, att det måste bli
lättare att avslöja abortörerna, om kvinnan ej riskerar straff. Häremot kan
emellertid invändas, att de nuvarande straffbestämmelserna tillämpas i
synnerligen ringa utsträckning; straffhotet kan därför icke vara av någon
praktisk betydelse, om kvinnan eljest skulle vilja angiva abortören. Antydda
osäkerhet om huruvida kriminaliseringen är till mera skada än nytta —
vilken osäkerhet redan motionären givit uttryck för — kan enligt utskottets
mening icke skingras, förrän gällande lagstiftning, med vilken brottsbalken
överensstämmer, tillämpats ytterligare några år. Motionärens förslag om
straffrihet för kvinnan bör därför inte nu föranleda ändrade bestämmelser.
Av det sagda följer emellertid, att den väckta frågan alltfort bör följas med
uppmärksamhet.

Såsom framhålles i motionen II: 654 har i propositionen icke upptagits
motsvarighet till stadgandet i 14 kap. 35 § strafflagen om ansvar för försumliga
barnafäder. Härutinnan överensstämmer propositionen med straffrättskommitténs
förslag. Kommittén anmärkte, att de gällande bestämmelserna
hade liten praktisk betydelse, något som till icke ringa del torde sammanhänga
med de skilda sociala hjälpformer, som under senare år tillkommit
till skydd och stöd för mödrar och barn. Enligt kommittén kunde
visserligen vägande skäl åberopas för att kriminalisera vissa former av försummelse
att fullgöra försörjningsplikt. Med hänsyn bland annat till att
speciella regler om påföljder och åtal torde bli ofrånkomliga ansåg kommittén
sig dock icke böra föreslå, att straffbestämmelser skulle upptagas i
brottsbalken. Utskottet har intet att erinra mot denna avvägning. Utskottet,
som följaktligen icke biträder det i motionen gjorda förslaget, att stadgandet
i 14 kap. 35 § strafflagen skall överföras till brottsbalken, vill emellertid
framhålla, att de allvarligaste av de utav motionären åsyftade fallen likväl
föranleder påföljd enligt brottsbalken på grund av de i 23 kap. givna reglerna.

Vad gäller yrkandet i motionerna I: 533 och II: 646 att regeln om påföljdseftergift
i första stycket av paragrafen skall utgå, vill utskottet framhålla,
att den av motionärerna åberopade regeln i 33 kap. 4 § icke äger en så omfattande
räckvidd, som i motionerna antydes. Härav följer, att ett bifall till
motionsyrkandet skulle i jämförelse med gällande rätt medföra ett minskat
utrymme för möjligheterna att eftergiva påföljd. Ett sådant resultat, som
för övrigt icke torde ha åsyftats av motionärerna, kan utskottet icke godtaga.

Med stöd av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionerna,
tillstyrka propositionens förslag till avfattning av förevarande paragraf.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962
5 §.

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter
honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd, dömes för misshandel till fängelse
i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Propositionen. Se B 14, 35—36, 49, 72, 82—91, 347 och 415 416 samt
C 175 och 455.

Motion. I motion II: 654 framhålles, att i brottsbalksförslaget ej upptagits
särskilda regler beträffande s. k. objektiva överskott samt att motsvarighet
icke finnes till stadgandena i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ strafflagen, genom
vilka lagrum tillskapats ett slags kollektivansvar för skada, som tillfogas
genom en av flera personer förövad misshandel. Motionären föreslår, att
brottsbalksförslaget bearbetas i antydda hänseenden, om icke samhället skulle
ha möjlighet att straffa dem, som deltager i denna typ av brott.

Utskottet. Den i motion II: 654 upptagna frågeställningen har behandlats i
propositionen vid 1958 års lagrådsremiss. Departementschefen anslöt sig
därvid till straffrättskommitténs förslag, att ouppsåtliga verkningar genomgående
skulle frånkännas betydelse i fråga om uppsåtliga brott. En reform i
denna riktning fann departementschefen vara ägnad att främja klarhet och
enkelhet vid brottsbegreppens utformning, och de farhågor, som yppats för
att reformen skulle medföra ogynnsamma verkningar i form av stegrad frekvens
av vissa brott syntes obefogade. I detta sammanhang erinrade departementschefen
om att s. k. eventuellt uppsåt i regel räcker för att kravet
på uppsåt skall vara uppfyllt och att om ej ens eventuellt uppsåt förelegat
med avseende å den effekt ett misshandelsbrott medfört men gärningsmannen
bort räkna med denna effekt, ansvar inträder, utom för uppsåtlig misshandel,
jämväl för vållande till annans död eller till kroppsskada eller
sjukdom.

Utskottet anser för sin del, att övervägande skäl talar för propositionens
förslag. Från principiell synpunkt kan icke anföras några betänkligheter
mot brottsbalkens uppbyggnad i förevarande avseende. De praktiska skäl,
främst gällande olika bevissvårigheter, som anförts vid kritik av departementsförslaget,
är enligt utskottets mening icke av sådan styrka, att de bör
tillmätas avgörande betydelse. På grund av vad sålunda anförts får utskottet,
som finner den av motionären ifrågasatta bearbetningen ej påkallad,
tillstyrka propositionens förslag.

6 §.

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grov misshandel dömas till
fängelse, lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig
sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

28 Första lagutskottets utlåtande nr 4-2 år 1962

Propositionen. Se B 83—84, 87—89, 91 och 347 samt C 175 och 455.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 533 och 11: 646 understrykes den
kriminalpolitiska betydelsen av att samhället med särskilt eftertryck reagerar
mot de former av oprovocerad misshandel, som förekommer i samband
med ofredande och som är ett utslag av hänsynslöshet eller råhet.

Utskottet. Enligt straffrättskommitténs förslag till förevarande stadgande
skulle i exemplifieringen av de omständigheter, som skall särskilt beaktas
vid bedömandet huruvida brottet är grovt, medtagas, bl. a., att gärningen
ådagalade synnerlig »förslagenhet eller grymhet». 1958 års departementschef
förklarade emellertid vid lagrådsremissen, att de citerade orden borde
utbytas mot »hänsynslöshet eller råhet». Till stöd härför åberopade departementschefen
bl. a. ett remissyttrande från Föreningen Sveriges häradshövdingar,
vari framhållits önskvärdheten av att det icke bör råda någon
tvekan om att misshandel vid gatuöverfall och liknande kan hänföras till
grov misshandel, även om tillfogande av kroppsskada varken var åsyftat
eller följt av gärningen. Enligt föreningen borde därför i förtydligande
syfte i exemplifieringen medtagas, alt gärningen ådagalagt synnerlig hänsynslöshet.

Vad som här återgivits rörande stadgandets tillkomst visar enligt utskottets
uppfattning, att överensstämmelse föreligger mellan propositionen
och motionerna såvitt gäller bedömningen av hur kraftig samhällets reaktion
bör vara vid brottslighet av förevarande art. Utskottet har för sin del
ej anledning till erinran mot denna bedömning och får därför tillstyrka
propositionens avfattning av förevarande paragraf.

10 §.

För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan misshandel
som ej är ringa eller försök till fosterfördrivning, så ock för stämpling till mord,
dråp eller grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11 §.

För fosterfördrivning eller försök därtill må kvinnan själv ej åtalas av åklagare,
med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Misshandel, som ej är grov och som icke förövats å allmän plats, eller försök
eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om målsägande
angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt, åtalas av
åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Propositionen. Se B 97—98, 347 och 416 samt C 175—179 och 455.

Motion. I motion 11:654 hemställes beträffande försök eller förberedelse
till barnadråp om en bättre lösning än den propositionen ger. Det ifråga -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

sättes, om icke försök till barnadråp bör åtalas, endast om åtal av särskilda
skäl finnes påkallat från allmän synpunkt. Vidare föreslås, att försök till
foster fördrivning ej skall medföra ansvar, när kvinnan själv utfört abortförsöket.
— I fråga om motiveringen hänvisas här till vad ovan upptagits
vid 3 och 4 §§.

Utskottet. Motionären har till stöd för sina förslag åberopat samma skäl,
som utskottet haft att taga ställning till vid behandlingen av 3 och 4 §§.
Av utskottets yttranden vid dessa paragrafer framgår, att utskottet i vissa
delar kan instämma i vad motionären anfört rörande kriminaliseringen av
nu ifrågavarande gärningar. Utskottet anser emellertid övervägande skäl
tala för propositionens förslag. I fråga om försök eller förberedelse till
barnadråp vill utskottet därvidlag i likhet med 1958 års departementschef
särskilt framhålla, att barnadråp är ett så allvarligt brott, att det ej bör
lämnas fritt från ansvar på försöks- eller förberedelsestadiet. Av samma
anledning bör vid dessa brott någon åtalsprövning icke äga rum. Möjlighet
att eftergiva påföljd i särskilt ömmande fall föreligger dock på grund av
den allmänna bestämmelsen i 33 kap. 4 § om eftergift av påföljd.

Utskottet får alltså, med avstyrkande av motionen, tillstyrka propositionens
avfattning av förevarande stadganden.

4 KAP.

Om brott mot frihet och frid

2 §.

Den som i annat fall än i 1 § sägs berövar någon friheten, genom att bortföra
eller inspärra honom eller på annat sätt, dömes för frihetsberövande till fängelse,
lägst ett och högst tio år.

Är brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

Propositionen. Se B 99—103, 348 och 417—419 samt C 179 och 456.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 533 och II: 646 yrkas, att brottsbeteckningen
ändras till olaga frihetsberövande. Med den föreslagna ändringen
åsyftas att särskilt utmärka, att med straffbestämmelsen avses endast
rättsstridiga frihetsberövanden.

Samma yrkande framställes i de likalydande motionerna 1: 539 och II:
644.

Utskottet. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att brottsbeteckningen
lämpligen bör vara olaga frihetsberövande. Utskottet, som i övrigt ej
funnit anledning till erinran mot den föreslagna paragrafen, får sålunda
tillstyrka, att propositionen, såvitt gäller förevarande lagrum, bifalles med
den ändring, som föreslagits i motionerna I: 533 och II: 646 samt I: 539 och
11:644.

30 Första lagutskottets utlåtande nr \2 år 1962

6 §.

Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare
sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter.

Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan byggnad
eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för olaga intrång
till böter.

Är brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i högst
två år.

Propositionen. Se B 112—115, 349 och 421—422 samt C 179 och 457.

Motion. I motion II: 647 yrkas, att andra stycket av paragrafen skall utgå
samt att det stadgande, som i förslaget upptagits såsom tredje stycke, erhåller
följande lydelse: Är brottet grovt, dömes för grovt hemfridsbrott till
fängelse i högst två år. I motiveringen anför motionärerna, att det saknas
bärande skäl för straffbestämmelsen i det föreslagna andra stycket, eftersom
reglerna om egenmäktigt förfarande och om ofredande kan anses tillräckliga.
Därtill kommer, att utformningen av andra stycket ger möjlighet att
tillämpa straffbestämmelser mot stridsåtgärder från arbetarna på arbetsplatserna
eller vid besök hos myndighet för ingivande av framställning i något
ämne.

Utskottet. Med stadgandet i andra stycket åsyftas att skapa ett skydd för
lokaliteter, där människor arbetar eller eljest vistas. Den föreslagna bestämmelsen
omfattar ej alla former av inträngande eller kvarstannande. För att
straff skall kunna inträda kräves nämligen, att intrånget företagits obehörigen.
I den mån förfarandet kan anses överensstämma med lag, rätt,
sedvana eller vederbörandes medgivande blir straffbestämmelsen således ej
tillämplig. Till exemplifiering av vad nu anförts kan nämnas, att stadgandet
ej är tillämpligt beträffande en inkasserare, som brukar upptaga fackföreningsavgifter
vid besök på medlemmarnas arbetsplats. Vad angår de i
motionen diskuterade möjligheterna att till myndigheter inge olika framställningar,
vill utskottet erinra om att i skilda författningar meddelats föreskrifter
rörande tider för myndigheters öppethållande m. m. Den rätt att
komma i kontakt med myndigheterna, som genom dessa föreskrifter och
på annat sätt tillförsäkrats medborgarna, utesluter, att stadgandet tillämpas
på det sätt, som i förevarande avseende antydes i motionerna. Det
nämnda kravet på att inträngandet eller kvarstannandet sker obehörigen
innebär vidare, att stadgandet ej kan bli tillämpligt, därest ett anställningsförhållande
föreligger. De farhågor, som motionärerna yppat rörande stadgandets
tillämpning, finner utskottet sålunda ej grundade. Då härtill kommer,
att — på sätt som framgår av propositionen — behov av stadgandet
föreligger, vill utskottet, med avstyrkande av motionen, tillstyrka propositionen
i förevarande del.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

7 §.

Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud
eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, dömes för ofredande till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Propositionen. Se B 115—117, 349 och 422 samt C 179 och 457.

Motion. I motion II: 654 anföres, att enligt propositionen ofredande av
kvinna i syfte att nå sexuell förbindelse skall falla under denna paragraf.
Enligt motionären är det oklart, om lagrummets tillämplighet förutsätter
ett handgripligt antastande eller om redan ett antastande i form av tilltal,
där mannen avlägsnar sig efter det att ett par repliker fällts, skall falla under
lagen. Ett förtydligande bör ske, och det vore ytterligt betänkligt, om
lagrummet finge en för vid tolkningsram. Någon möjlighet att beivra de
otaliga händelser det skulle gälla, om varje pockande på sällskap göres
straffbart, föreligger ej; däremot öppnar ett sådant lagrum väg för missbruk.

Utskottet. Såsom motionären anfört, har 1958 års departementschef uttalat,
att ofredande av kvinna i syfte att nå sexuell förbindelse bör anses falla
under förevarande paragraf. Uttalandet har gjorts i anslutning till en av
några remissinstanser berörd frågeställning, som dock icke gällt det av motionären
upptagna spörsmålet, huruvida ett handgripligt antastande skall
föreligga för att lagrummet skall bli tillämpligt. Någon tvekan om lagrummets
innebörd i sistnämnda hänseende synes icke ha förelegat under remissbehandlingen
av straffrättskommitténs förslag, vilket kan förklaras av
att kommittén i sina motiv anfört, att »otillbörliga närmanden till kvinnor i
ord eller handling» kan straffas jämlikt förevarande paragraf. Motionärens
farhågor, att paragrafen skulle givas en alltför vid tolkningsram synes icke
befogade. De förfaranden, som kriminaliseras, skall nämligen innebära ett
hänsynslöst beteende. Redan lagrummets utformning torde vara ägnad att
förebygga missförstånd i den av motionären antydda riktningen.

Med hänvisning till det anförda får utskottet, som ej heller i övrigt funnit
anledning till erinran mot det föreslagna stadgandet, tillstyrka propositionens
förslag i förevarande avseende.

8 §.

Om någon olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom postförsändelse,
telegram eller telefonsamtal är under befordran genom allmän befordringsanstalt,
dömes för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse
i högst två år.

Propositionen. Se B 117—120, 349 och 422—423 samt C 179 och 457.

Utskottet. Under utskottets behandling av propositionen har från telestyrelsen
framhållits, att det föreslagna stadgandet tekniskt och sakligt icke

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

omfattar meddelande, som befordras medelst telexanläggning. Under hänvisning
härtill har ifrågasatts, att bestämmelsen ändras, så att även telexförfarandet
blir föremål för skydd.

Utskottet har ansett framställningen böra föranleda ändring av paragrafen.
Det föreslagna straffbudet är nämligen avsett att bereda skydd för all
befordran av meddelanden, som ombesörjes genom postverket eller televerket.
På grund av den i paragrafen gjorda uppräkningen av »postförsändelse,
telegram eller telefonsamtal» uteslutes emellertid andra former av meddelanden
från sådant skydd. Utskottet förordar därför, att straffskyddet uttryckligen
angives omfatta meddelande, vilket såsom postförsändelse eller
såsom telefonsamtal, telegram eller annat telemeddelande är under befordran
genom allmän befordringsanstalt.

10 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, frihetsberövande eller
försättande i nödläge, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, så ock för försök
eller förberedelse till olaga tvång som är grovt dömes till ansvar enligt vad i
23 kap. stadgas.

Utskottet. Med hänvisning till vad utskottet anfört vid 2 § av förevarande
kapitel får utskottet föreslå, att »frihetsberövande» ersättes med »olaga frihetsberövande».

5 KAP.

Om ärekränkning
1 §•

Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller
eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes
för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna
försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann
eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2 §.

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter
eller fängelse i högst två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften
genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var
ägnad att medföra allvarlig skada.

3 §.

Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff
enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter.

Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Första lagutskottets utlåtande nr V2 år 1962 33

4 i.

Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande
för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit
sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka
den frid, som bör tillkomma den avlidne.

5 §.

Brott som avses i 1—3 §§ må ej åtalas av annan än målsägande. Förtal eller grovt
förtal må dock åtalas av åklagare, om målsägande angiver brottet till åtal och åtal
av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Har förtal riktats mot avliden, må åtal väckas av den avlidnes efterlevande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller av den som på grund av adoption
stod i motsvarande förhållande till honom samt, om åtal av särskilda skäl finnes
påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare.

Propositionen. Se B 16—17, 52—53, 122—152, 349—350 och 423—431 samt
C 182—189, 458, 545 och 597.

Motioner. I motionen 11:654 hemställes, att riksdagen måtte lägga straffrättskommitténs
förslag i stället för propositionens till grund för sitt beslut
rörande ärekränkningsbrotten; alternativt hemställes, att om propositionens
förslag accepteras, riksdagen måtte låta andra stycket av 1 § utgå.

Motiveringen till denna hemställan utgår från uppfattningen, att det i
gällande rätt och i straffrättskommitténs förslag icke finns någon motsvarighet
till de bestämmelser om straffrihet vid så kallad intressekollision,
som upptagits i 1 § andra stycket. Enligt motionären synes straffrättskommitténs
principiella inställning till ärekränkningsbrotten vara fullständigt
motsatt justitieministerns. Kommittén synes, heter det i motionen, ha eftersträvat
att främst värna om den enskildes rätt, medan justitieministern synes
främst värna om samhällets mer eller mindre berättigade krav att få
kännedom om den enskilde individen; särskilt gäller detta i samband med
tjänstetillsättningar. Justitieministern tillförsäkrar den straffrihet, som
lämnar uppgifter i samband med tjänstetillsättande. I detta sammanhang
åberopar motionären bland annat följande uttalande av 1958 års departementschef:
»Avgivande av tjänstevitsord, vare sig i enskild eller allmän
tjänst, är en vanlig situation, där konflikt mellan olika intressen kan uppkomma.
Även i övrigt torde uppgifter som lämnas för att tillgodose ett berättigat
allmänt eller enskilt intresse få anses lämnade i en på samma sätt
privilegierad situation. Med hänsyn till att intressekollisioner är särskilt
vanliga vid denna brottstyp bör i lagtexten uttryckligen angivas, att uppgifter
som lämnas i dylika situationer i regel faller utanför det kriminaliserade
området.»

Som kontrast till denna uppfattning återger motionären ett av straffrättskommittén
gjort uttalande, att frågan om straffrihet på grund av intressekollision
i allmänhet icke torde bli aktuell vid förtal. Vidare framhåller motionären,
att i propositionen saknas definition och klar avgränsning av de i

tf Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr U2

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

1 § andra stycket använda uttrycken »var han skyldig att uttala sig» och
»var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt».

Motionärens syn på bestämmelserna i 1 § andra stycket utvecklas bland
annat med följande:

Förslaget inger ytterst allvarliga betänkligheter och öppnar väg för en
rättsotrygghet av mycket stora mått. På intet annat område kan den vanlige
medborgaren komma att drabbas så hårt som här sker — denna gång genom
frånvaro av straff. Det är olustigt att rent allmänt bli förtalad; det kan
vara deletärt att bli det när man söker en tjänst. Hur skall den enskilde ens
få kännedom om att man vid en tjänstetillsättning inom exempelvis ett verk
eller en kommunal nämnd riktat beskyllningar av förtalskaraktär mot honom
— och är ledamot av styrelse eller nämnd enligt lagförslaget skyldig
att uttala sig? En säregen situation måste uppkomma om en styrelseledamot
anses skyldig att under sammanträde lämna förtalsliknande uppgifter
om den sökande — då kan han ej dömas till ansvar. Upprepar han samma
förtal några dagar eller veckor senare och vederbörande han riktat dem mot
erhållit tjänsten, kan uppgiftslämnaren dömas för förtal, resp. grovt förtal.

Hittills har i det svenska samhället oväld eftersträvats vid tjänstetillsättningar
och den sökandes skicklighet har ensam fått vara avgörande. Genom
detta lagförslag riskerar man att bryta ner denna demokratiska princip, och
allvarliga risker föreligger att man öppnar väg för de missbruk vi känner
från diktaturer och från USA. Erfarenheterna från USA är av sådan karaktär
att enbart de borde mana till ytterlig försiktighet.

Motionären erinrar vidare om att straffrättskommittén gjort åtskillnad
mellan förtal och vanryktande. Då denna ordning frångåtts i propositionen,
har det enligt motionären skett på icke hållfasta grunder.

I fråga om åtalsreglerna i 5 § framhåller motionären, att åtal kan väckas
av åklagare enligt straffrättskommitténs förslag om det finnes påkallat ur
allmän synpunkt och enligt propositionen endast om åtal av särskilda skäl
finnes påkallat ur allmän synpunkt. Om det senare alternativet innebär
strängare åtalsregler för allmänne åklagaren, bör det förra förslaget antagas.

Motionen 1:535 utmynnar i hemställan, att riksdagen måtte i samband
med behandlingen av 1 § andra stycket fatta sådant beslut, att det blir fullt
klart, att i tryckfrihetsprocess den ansvarige utgivaren icke skall behöva visa,
huruvida han själv haft skälig grund för den med åtalet avsedda, som
förtal betecknade uppgiften, utan att det är till fyllest, att han visar, att det
objektivt sett fanns skälig grund för uppgiften. Denna hemställan motiveras
på följande sätt.

De subjektiva rekvisita, som uppställts i fråga om vissa brott, skapar särskilda
problem för tryckfrihetsprocessens del. I katalogen över tryckfrihets brotten---har

uppräknats några brott såsom högförräderi — se 19: 1

förslaget till brottsbalk — och uppror — se 18: 1 i förslaget till brottsbalk
— i vilkas beskrivningar krav ingår att visst uppsåt skall ha förelegat hos
gärningsmannen, t. ex. att lägga riket under främmande makt eller att omstörta
statsskicket. Objektivt straffbara artiklar kan inflyta i en tidning, be -

Första lagutskottets utlåtande nr tö år 1962

träffande vilka artikelförfattaren måhända haft angivet uppsåt, medan den
ansvarige utgivaren uppenbarligen för sin del icke hyst sådant uppsåt utan
låtit artikeln i fråga inflyta kanske t. o. m. utan att beakta dess lagstridiga
karaktär. Man frågar sig nu om och på vad sätt den ansvarige utgivaren
skall bestraffas i dessa fall. Enligt allmänna regler måste fordras, att åklagaren
kan styrka att det uppsåt, som erfordras för straffbarhet, verkligen
förelegat hos den tilltalade ansvarige utgivaren. Förmår icke åklagaren styrka
förekomsten av sådant uppsåt hos den ansvarige utgivaren, måste denne
frikännas, oavsett vad den verklige författaren kan ha haft för avsikt. Denna
konsekvens av tryckfrihetsansvarets konstruktion torde vara oundviklig.

Ett särskilt problem uppkommer emellertid på en annan punkt i brottsbalksförslaget.
Enligt de nya reglerna om ärekränkning är nämligen bevisbördan
i ett avseende omkastad och lagd på den tilltalade, som har att exculpera
sig bl. a. med avseende på omständigheter, vilka faller inom det
subjektiva området. Här åsyftas reglerna om intressekollision vid förtal.

Förtalsbrottet i 5: 1 förslaget till brottsbalk avser lämnande av uppgift,
som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning. Vid brottets beskrivande
har sålunda hänsyn icke tagits till om den lämnade uppgiften är sann
eller ej. I paragrafens andra stycke angives emellertid de fall av s. k. intressekollision,
i vilka en gärning, som i och för sig faller under brottsbeskrivningen,
ej skall medföra ansvar. En förutsättning härvidlag är att den som
lämnat uppgiften visar, att uppgiften var sann eller att han hade skälig
grund för densamma. Här införes ett subjektivt moment. Den, som misstänkt
för förtal, skall kunna fria sig genom att visa att han för sin del hade
skälig grund för den, oavsett hur läget ter sig vid ett objektivt bedömande.
Bevisbördan är lagd på uppgiftslämnaren. Det är dennes sak att exculpera
sig genom att draga fram de omständigheter, som kan erfordras för att klarlägga
hur han i det givna fallet uppfattat läget.

Denna bestämmelse bereder svårigheter, då den skall tillämpas i tryckfrihetsprocess.
I denna står såsom nämnts som tilltalad den ansvarige utgivaren.
I många fall torde situationen för hans del vara den, att han icke haft
möjlighet att före tidningens utgivande bilda sig någon egen uppfattning om
huruvida det funnits skälig grund för den uppgift varom är fråga i tryckfrihetsmålet.
Hur skall då den ansvarige utgivaren kunna excidpera sig? Givetvis
måste det i sådant fall vara uteslutet att föra bevisning om vad den
medarbetare vid tidningen, som i realiteten svarat för den ifrågavarande
uppgiften, tyckt och tänkt, även om han måhända för sitt vidkommande
skulle kunna visa att han haft skälig grund för densamma.

Lösningen torde böra vara den, att i den mån den ansvarige utgivaren med
hänsyn till arbetsförhållandena inom pressen icke kan fullgöra den å honom
lagda bevisbördan — nämligen att visa att han själv haft skälig grund för
uppgiften -— det måste vara tillåtet för honom att föra bevisning om att det
rent objektivt sett förelegat sådana omständigheter att uppgiften får anses
ha varit skäligen grundad. Fråga är nu huruvida någon bestämmelse härom
erfordras i lagtexten eller om det är till fyllest att det i motiven till förtalsparagrafen
klart utsäges, att i tryckfrihetsprocess den ansvarige utgivaren
har angiven särställning. Samtidigt bör klargöras, att någon bevisning om
vad den som verkligen författat det meddelande, varom är fråga, haft för
grunder icke är tilläten. I motsatt fall skulle själva meningen med att endast
den ansvarige utgivaren har att svara för periodisk tryckt skrifts innehåll
kunna kringgås. Det torde få ankomma på vederbörande utskott att finna
den lämpligaste formella lösningen av det här angivna problemet, som
bör föreläggas riksdagen.

Första lagutskottets ullätande nr 42 år 1962

Pressens samarbetsnämnd, vari ingår representanter från Publicistklubben,
Svenska journalistförbundet och Svenska tidningsutgivareföreningen,
har i skrivelse den 22 mars 1962 meddelat utskottet, att den delar de synpunkter,
som framförts i motionen I: 535.

I motionen I: 536 anföres:

Enligt gällande rätt är ärekränkning av kollektiv, d. v. s. bolag, föreningar,
stiftelser, sammanslutningar och grupper av olika slag, icke kriminaliserad.
Straffrättskommittén hade däremot föreslagit införande av en straffbestämmelse
även vad angår ärekränkning av kollektiv. Enligt kommitténs
mening fanns det nämligen icke någon principiell grund till att utesluta kollektiven
från skydd mot ärekränkning. Endast organiserade enheter borde
dock enligt förslaget komma i åtnjutande av straffskydd. I lagförslaget hade
gruppen begränsats till bolag, förening eller annat samfund samt stiftelse
eller annan sådan inrättning. Däremot var icke t. ex. styrelser medtagna
bland de skyddade objekten, ej heller mera löst sammanfogade grupper.

Straffrättskommitténs förslag lämnades på denna punkt nnder remissbehandlingen
i stort sett utan erinran eller tillstyrktes. Bl. a. kan uppmärksammas,
att pressorganisationerna icke hade något att invända mot att det
blev förbjudet att beljuga företag och föreningar. »Det kan icke med fog göras
gällande, att spridandet av uppgifter, som är nedsättande för juridisk
persons anseende, bör vara tillåtet» heter det i tidningsutgivarföreningens
yttrande. Några kritiska uttalanden förekom dock.

Departementschefen har strukit denna regel i propositionens lagförslag.
Det huvudsakliga skälet har varit hänsynen till den fria kritikrätten. Ur
yttrandefrihetens synpunkter skulle enligt departementschefen starka betänkligheter
möta mot förslaget.

Det bör här nämnas, att bland reglerna i straffrättskommitténs förslag även
fanns ett stadgande om straff för ekonomiskt förtal, som avsåg att bereda
skydd i de fall då nedsättande uppgifter utspritts med allvarliga ekonomiska
konsekvenser som följd. Även detta stadgande, som avsetts skola skydda
både enskilda och kollektiv, har departementschefen ansett böra utgå redan
i den första lagrådsremissen. På denna punkt har dock lagrådet varit av annan
mening och ansett att i brottsbalken en regel borde upptagas om att den
som om annans verksamhet utsprider oriktig uppgift, vilken är ägnad att
ekonomiskt skada denne, skall dömas till straff. Departementschefen har icke
funnit sig böra tillmötesgå lagrådet i detta avseende.

Av vad nu sagts följer att i förslaget till brottsbalk icke återfinnes någon
regel, som kan bereda skydd åt kollektiva enheter, icke ens om de spridda
uppgifterna visar sig vara helt sanningslösa och om spridandet befinnes ha
medfört avsevärd skada för den det gäller.

Enligt min mening är angeläget att riksdagen överväger huruvida behov
föreligger av en straffbestämmelse av något slag som kan bereda skydd åt
stiftelser, företag och sammanslutningar, fackliga och andra, mot i vart fall
sanningslösa påståenden, som föranleder ekonomisk skada. Den omständigheten
att på denna punkt skiljaktiga meningar förelegat mellan straffrättskommittén,
lagrådet och departementschefen utgör ett tecken på att riksdagen
till övervägande bör upptaga spörsmålet huruvida något straffrättsligt
skydd mot ärekränkning av kollektiv bör införas, eventuellt begränsat
till skydd mot sådan ärekränkning, som medfört ekonomisk skada.

Motionären hemställer, att riksdagen vid behandlingen av förslaget till
brottsbalk ville beakta de i motionen anförda synpunkterna.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

I motionerna I: 533 och 11: 646 erinras inledningsvis om att enligt förslaget
till brottsbalk ej öppnats möjlighet till allmänt åtal vid förolämpningsbrottet.
Härefter anföres:

Enligt straffrättskommitténs förslag skulle såväl förtal som förolämpning
läggas under allmänt åtal med den begränsningen, att åtal finge ske endast
om det funnes påkallat ur allmän synpunkt. Motivet för kommitténs ståndpunkt
var, att en person, som utsätts för svårartad ärekränkning, inför den
allmänna opinionen kan behöva det stöd som det innebär att allmän åklagare
åtar sig hans sak. I lagrådsremissen 1960 anslöt sig emellertid departementschefen
till de i flera remissyttranden uttalade farhågorna för att ett dylikt
system kunde innebära en risk för att åklagarna skulle komma att betungas
med ett mycket stort antal anmälningar för ärekränkning, vari hävdades att
åtal vore befogat ur allmän synpunkt.

Vi är av den bestämda meningen att de av departementschefen sålunda
uttalade farhågorna är betydligt överdrivna. Man kan dessutom utgå från
att åklagaren redan på ett tidigt stadium är i stånd att avgöra om allmänt
åtal skall väckas samt att övriga anmälningar som registreras utan vidare
torde kunna avskrivas.

Vår övertygelse är att de skäl, som ansetts tala för det aktuella förslagets
bestämmelse om åtal av åklagare vid förtalsbrottet, med samma styrka talar
lör en liknande bestämmelse vid förolämpningsbrottet.

Motionärerna hemställer, att riksdagen skall för sin del besluta de ändringar
i författningstexten, som föranledes av motionärernas förslag.

Utskottet. De i motionen II: 654 uttryckta farhågorna för ogynnsamma
verkningar av propositionens bestämmelser om ärekränkning gäller främst
förhållanden i samband med tillsättande av tjänster. Det är enligt utskottets
uppfattning fullt tydligt, att vid tjänstetillsättning den enskilde sökandens
intresse av orubbat anseende stundom måste få vika för det allmännas eller
annan arbetsgivares intresse av att befattningen tilldelas den mest meriterade
sökanden samt de sökandes intresse av att sinsemellan bli rättvist bedömda.

Av en jämförelse mellan de förslag, som framlagts i straffrättskommitténs
betänkande och genom propositionen, torde framgå att förslagen icke kan
sägas vara, på sätt som antytts i nämnda motion, präglade av skilda strävanden
i vad gäller behandlingen av intressekollisionsfall. Förslagen synes i
ungefär samma utsträckning acceptera intressekollisioner som grund för
straffrihet, och båda förslagen anknyter härvidlag till gällande rätt sådan den
framgår av domstolspraxis. Det är således ej enligt någotdera förslaget fråga
om att införa en principiellt vidgad yttrandefrihet vare sig vid tjänstetillsättningar
eller i andra fall av egentlig intressekollision. Motionärens farhågor
måste därför, såvitt utskottet kunnat finna, anses ogrundade, och anledning
torde ej föreligga all från de synpunkter motionären framhållit anse straffrättskommitténs
förslag vara att föredraga framför det genom propositionen
framlagda.

1 nämnda motion har framförts kritik mot propositionens kommentarer
till de i 1 § andra stycket använda uttrycken »var han skyldig att yttra sig» och
»var del eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt». Enligt utskot -

Första lagutskottets utlåtande nr V2 år 1962

tets mening får de i propositionen återgivna uttalandena anses tillfyllest, särskilt
som de bör ses mot bakgrunden av den redogörelse för rättspraxis, som
lämnats i straffrättskommitténs betänkande.

Beträffande motionärens anmärkning mot att i propositionens förslag ej
gjorts åtskillnad mellan förtal och vanryktande torde utskottet allenast behöva
erinra om att straffrättskommittén med sin uppdelning av förtalsbrotten
på de nämnda två typerna avsåg att möjliggöra en speciell reglering av
bevisfrågor, vilken ej ansetts påkallad i det nu framlagda förslaget.

Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhållande till tryckfrihetsförordningen
stadgas i 7 kap. 4 § nämnda förordning, att såsom otillåtet yttrande
i tryckt skrift skall anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar,
bland annat, ärekränkning sådan den är beskriven i 16 kap. 7, 8, 9
och 11 §§ strafflagen. I detta hänseende torde i en senare etapp av lagstiftningsarbetet
en anpassning avses ske av tryckfrihetsförordningen, så att anknytningen
i stället sker till brottsbalkens bestämmelser om ärekränkningsörott.

Enligt 8 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen gäller att för tryckfrihetsbrott
genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren. Vid bedömande av
fråga om ansvar för honom skall enligt 12 § i nämnda kapitel anses som om
vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Annan person,
som genom författande av artiklar eller på annat sätt medverkat till att
skriften fått visst innehåll, är utesluten från ansvar. Anledningen härtill är
att ett dylikt ansvar skulle kunna verka hämmande på yttrandefriheten. Ett
nödvändigt komplement till yttrandefriheten har även ansetts vara att artikelförfattare
och andra bidragsgivare till en tidning skall kunna göra anspråk
på anonymitet (3 kap. i förordningen).

De tryckfrihetsrättsliga reglerna medför, att den ansvarige utgivaren för
en tidning i stort sett får svara för en i tidningen införd artikel som om han
själv skrivit den, oavsett om han i verkligheten ej ens tagit del av den innan
den infördes. Bedömningen av subjektiva omständigheter måste då gestalta
sig något annorlunda vid tryckfrihetsbrott än vid motsvarande brott av normaltypen.
Som i motionen I: 535 inledningsvis berörts kan särskilda svårigheter
härvidlag föreligga, när brottsbeskrivningen upptager subjektiva
moment, som kan sägas vara i viss mån fristående från det objektiva gärningsinnehållet.
Anonymitetsskyddet begränsar möjligheterna att föra bevisning
om förefintligheten av sådana moment. Bedömningen av det subjektiva
rekvisitet torde därför i dylika fall få utföras huvudsakligen med ledning
av artikelns innehåll, de yttre omständigheter varunder denna tillkommit
samt det syfte som med hänsyn härtill ådagalägges. Det må alltså framhållas,
att utgivaren ej enhart genom att hänvisa till att han icke tagit del
av den aktuella artikeln eller till att han personligen icke hyst det relevanta
uppsåtet kan undgå att uppsåtet tillräknas honom.

I sistnämnda motion påvisas att i viss mån likartade svårigheter kan uppkomma
vid tillämpning i tryckfrihetsmål av de föreslagna bestämmelserna i
1 § andra stycket.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Formuleringen i stadgandets senare del anknyter — för det fall att uppgiften
ej styrkes vara sann — omedelbart till vad som var bekant för uppgiftslämnaren
och bevisbördan lägges på honom. Då berörda stadgande skall
tillämpas på en tidnings ansvarige utgivare, lärer bevisningen normalt inriktas
på att så långt anonymitetsskyddet det medger styrka att utgivaren, när
han lät införa artikeln, med hänsyn till utförda kontrollåtgärder eller eljest
förfogade över upplysningar, som utgjorde skälig grund för de uttalanden
varom i målet är fråga. Det bör observeras att det egentliga föremålet för bevisningen
i regel ej torde bli huruvida den tilltalade ansåg sig ha skälig
grund utan huruvida han ägde kännedom om sådana omständigheter som
vid ett objektivt bedömande kan anses ha utgjort skälig grund.

Pressens arbetsförhållanden medför emellertid att något verkligt ställningstagande
till artikeln från utgivarens sida stundom ej förekommer. Motionären
anser att utgivaren i dylika fall bör kunna fria sig genom att visa att
det rent objektivt förelegat sådana omständigheter att en lämnad uppgift får
anses ha varit skäligen grundad. Tanken synes vara att man då skulle få
helt bortse från om utgivaren känt till dessa omständigheter.

Enligt utskottets mening kan det ej anses ändamålsenligt att låta utgivaren
till stöd för påståendet om skälig grund åberopa förhållanden som ligger
utanför ramen av den kännedom om omständigheterna som skulle ha utgjort
hans försvar, om han närmare tagit ställning till artikeln. Straffrihetsregeln
innebär att man tager hänsyn till den situation vari en viss person befinner
sig vid ett visst tillfälle, då uppgiften lämnas, och straffriheten medgives i
betraktande av att denna situation gör lämnandet av uppgiften berättigat eller
åtminstone ursäktligt. Om nu utgivaren medgavs att mera fritt välja vilka
omständigheter han ville styrka såsom utgörande skälig grund för de uttalanden
målet gäller, skulle det obestridligen bli nödvändigt att lämna den
andra parten i målet motsvarande frihet när det gällde att vederlägga hans
påståenden. Då anknytningen till viss person sålunda eliminerats, skulle det
säkerligen bli i det närmaste ogörligt alt fasthålla vid anknytningen till viss
tidpunkt. Bedömningen skulle komma att avse något helt annat än den situation
som förelåg, då artikeln infördes i tidningen, och den egentliga grunden
för straffriheten skulle förloras ur sikte. 1 sammanhanget vill utskottet
framhålla, att den förskjutning av perspektivet på gärningen, som skulle bli
följden om motionärens förslag bifölls, sannolikt i många fall skulle verka
till utgivarens nackdel.

Utskottets ståndpunkt blir således att utgivaren lika litet i ärekränkningstallet
som i de förut nämnda fallen av så att säga överskjutande uppsåt bör
undgå konsekvenserna av fiktionen att vad tidningen innehåller införts däri
med hans vetskap och vilja. Motionärens hemställan kan därför ej tillstyrkas.
Likväl må framhållas, att den problematik, som uppmärksammats av
motionären, måste särskilt beaktas i rättstillämpningen.

Med anledning av vissa uttalanden i motionen vill utskottet även understryka
att berörda regel självfallet ej avses medföra någon uppluckring av
anonymitetsskyddet.

40 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

I motionen 1: 536 upptages frågan om straffrättsligt skydd mot ärekränkning
för kollektiva enheter av privat natur. Särskilt beaktar motionären det
fall att de ärekränkande uppgifterna medfört ekonomisk skada.

Kollektiva enheter torde allmänt sett få anses väsentligt mindre känsliga
för ärekränkning än enskilda personer, åtminstone för uttalanden, som ej
är ägnade att medföra ekonomisk skada. Samtidigt torde rätten till fri kritik
vara väl så betydelsefull för samhällslivet i fråga om kollektiv som
beträffande enskilda. Detta är särskilt påtagligt när det gäller starka organisationer
på de politiska och ekonomiska områdena. Under angivna förhållanden
måste den intresseavvägning som bör ligga till grund för en kriminalisering
av ärekränkning utfalla på annat sätt för kollektiva enheter än
för enskilda personer. Bland annat därför att ett kollektiv normalt torde ha
möjligheter att genom offentligt framträdande få till stånd ett tillrättaläggande
av fakta, måste värdet av ett så begränsat ärekränkningsskydd som
hänsynen till yttrandefriheten medger starkt ifrågasättas såvitt gäller förtal
utan skadeverkningar på det ekonomiska planet.

Vid övervägande av berörda spörsmål har utskottet kommit till den uppfattningen
att ett straffrättsligt skydd för privata kollektiv mot ärekränkning
av annan art än ekonomiskt förtal ej bör införas.

Med anledning av straffrättskommitténs förslag till stadgande om straff
för ekonomiskt förtal — brottet kunde vara riktat mot såväl fysiska som
juridiska personer — anförde 1958 års departementschef att spridande av
oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska
förhållanden ofta kunde åtkommas som vanlig ärekränkning. I den
mån det var fråga om sådana närings- eller ekonomiska förhållanden som
icke kunde sägas ha något samband med det personliga anseendet hade
det föreslagna stadgandet sin väsentliga betydelse i förhållandet olika näringsidkare
emellan och berörde således spörsmål som lämpligast borde regleras
i lagstiftningen om illojal konkurrens. Departementschefen stannade
för att icke upptaga någon bestämmelse i ämnet och framhöll att det fick
ankomma på varumärkes- och firmautredningen att under sitt fortsatta arbete
närmare överväga hur lagstiftningen på förevarande område borde
vara utformad.

1958 års lagråd, som förordade att i ärekränkningskapitlet upptogs ett
stadgande om ekonomiskt förtal, dock något annorlunda utformat än i kommittéförslaget,
ansåg att sådan ryktesspridning som här var i fråga knappast
syntes, typiskt sett, höra hemma i lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Att konkurrenter spred osanna uppgifter om varandra förekom visserligen
men även andra — såsom kunder, klienter, patienter, f. d. anställda m. fl. —
kunde om yrkesutövare sprida oriktiga uppgifter som ej var ärekränkande
i vanlig mening men mycket skadliga för vederbörande. Enligt lagrådet kunde
frågan få en mera konsekvent behandling, om ett stadgande härom meddelades
i brottsbalken.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1062

brottsbalken upptaga ett stadgande i ämnet. Spörsmålet härom synes dock
icke böra upptagas till ytterligare övervägande i förevarande sammanhang
utan först då utredningen om illojal konkurrens, vilken numera omhänderhar
varumärkes- och firmautredningens ifrågavarande uppgifter, har framlagt
resultatet av sitt arbete.

Utskottet är sålunda icke berett att med anledning av förevarande motion
tillstyrka ändring i det genom propositionen framlagda förslaget.

Åtalsreglerna vid ärekränkningsbrott beröres i motionerna 1: 533 och II:
(546 samt II: 654. I de förra hävdas att allmänt åtal bör kunna väckas även
vid förolämpningsbrottet och i den senare föreslås viss mildring av förutsättningarna
för allmänt åtal.

Det utmärkande för förolämpningsbrottet sådant detta utformats i propositionen
är att det straffbara uttalandet riktar sig till den berörda personen
själv. Om förolämpning samtidigt är förtal skall stadgandena om förtal
tillämpas. Enligt straffrättskommitténs förslag däremot var förolämpning
som brottstyp subsidiär till förtal och vanryktande; till förolämpning hänfördes,
förutom uttalanden som riktat sig till den berörde, även mera obestämda
eller allmänt hållna omdömen eller påståenden som riktat sig till
andra. Det av straffrättskommittén anförda motivet för allmänt åtal vid
ärekränkningsbrott, att den enskilde kunde behöva stöd inför den allmänna
opinionen, synes sålunda ej kunna åberopas med avseende å förolämpning
i den nu föreslagna lagtextens mening. Utskottet har för sin del intet att erinra
mot att förolämpning får utgöra ett rent målsägandebrott.

Den skärpning av åtalsregeln vid förtal i jämförelse med vad straffrättskommittén
förordat, som ligger i att kravet på »särskilda skäl» upptagits i
den nu föreslagna lagtexten, är betingad av uppfattningen att åklagare skall
ingripa blott i särskilt kvalificerade fall. Utskottet delar denna uppfattning
och anser att den lämpligen bör på föreslaget sätt komma till uttryck i
lagtexten. Utskottet vill i likhet med 1960 års departementschef understryka
att den valda utformningen av regeln får anses ge åklagarna stöd
för att utan mera ingående undersökning avvisa obefogade anmälningar.

Utskottet finner sålunda ej skäl att med anledning av nu berörda motioner
föreslå ändring i åtalsreglerna.

Ej heller i andra hänseenden än ovan särskilt berörts har utskottet funnit
anledning till anmärkning mot det genom propositionen framlagda förslaget
såvitt gäller förevarande kapitel. Utskottet får således med avstyrkande
av nu behandlade motionsyrkanden tillstyrka propositionens förslag till
avfattning av kapitlet.

6 KAP.

Om sedlighetsbrott
1 §•

Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som innebär
trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, liigst två och högst tio år. Lika
med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest alt anse
som mindre grovt, dömes för våldförande till fängelse i högst fyra år.

Propositionen. Se B 17—19, 51, 153—159, 350 och 431—434 samt C 189
och 459.

Motioner. I motion II: 650 hemställes, att riksdagen måtte avvisa förslaget,
att våldtäkt inom äktenskap skall bli straffbar handling. Motionären framhåller,
att propositionen härutinnan innebär en skärpning i förhållande till
gällande rätt, samt fortsätter:

Den föreslagna skärpningen, som innebär ett avsevärt ingripande i familjelivet,
torde i många fall medföra omfattande polisutredningar, som
inte leda fram till något åtalsbeslut. Av såväl kommitténs som departementschefens
uttalanden framgår nämligen att starka belägg för handlingen erfordras
för att åtal skall kunna väckas för dylik våldtäkt. Härigenom torde
bestämmelsen sällan komma att åberopas inför domstol men leda till ett
fullkomligt onödigt merarbete för polismyndigheterna, vilket vissa remissorgan
även framhållit. Man torde även kunna befara att bestämmelsen kommer
att användas i utpressningssyfte — särskilt i de fall, då söndring uppkommit
mellan makarna, och de med alla medel söka skada varandra.

Riksdagen bör därför i sin skrivelse till Kungl. Maj :t klart giva till känna,
att riksdagen avvisar den föreslagna skärpningen. Det framstår som tveksamt
huruvida någon ändring i lagtexten erfordras, trots att den nuvarande
15 kap. 12 § strafflagen talar om otukt, medan det föreslagna lagrummet
använder uttrycket samlag. Skulle så anses vara fallet bör paragrafen helt
omarbetas.

Även i motion 11:654 föreslås, att sexualhandlingar inom äktenskap —
och i konsekvens därmed i fasta förbindelser — icke straffbelägges. Vidare
anföres i denna motion, att gällande straffrätts krav på absolut våld som
medel för våldtäkt bör behållas. I samband därmed ifrågasättes, om icke
viss typ av våldtäktsbrott bör hänföras till våldförande eller till frihetskränkande
otukt eller misshandel. Härom anföres följande i motionen:

I en översikt i the Journal of Criminal Law, Criminology and Police Science
lämnade för ca tio år sedan en engelsk författare en översikt om våldtäktsbrott
i engelsk rättsskipning. Han framhöll där att en ny typ av våldtäktsbrott
uppträtt — hans erfarenheter torde till fullo kunna bestyrkas om
motsvarande granskning av svenska rättsfall genomfördes. Denna" nya typ
skilde sig i flera avseenden från den äldre. Vid den senare är det karakteristiskt
att en kvinna gående på en ensam mörk väg plötsligt och oväntat
blir överfallen av en för henne totalt okänd man, som brutalt angriper henne
och våldtager henne.

Vid den nya typen av våldtäktsbrott »upprepas med envis enformighet»
samma beteendemönster mellan mannen och kvinnan. Det är här karakteristiskt
att kvinnan haft personlig kontakt med mannen — de har träffats
på en dansbana, vid ett bio- eller restaurangbesök etc., och hon tillåter honom
att följa henne hem. Eller också har hon företagit en bilfärd med honom,
ev. i form av liftning. Hon tillåter och tar ev. själv initiativet till en ytterligt
avancerad erotisk kontakt (där samtliga i lagtexten förekommande
handlingar kan förekomma). Det är icke ovanligt att hon även delvis klär

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

av sig. När slutligen genomförandet av samlaget skall påbörjas reser hon
ett plötsligt starkt och då för mannen många gånger obegripligt motstånd.
Han genomför därför då samlaget med mer eller mindre brutalt våld.

En stor anpart av dessa våldtäkter har utförts av yngre män mot relativt
jämngamla kvinnor eller flickor, vilka ofta tidigare haft sexuell erfarenhet.

I dessa fall måste det föreligga ytterligt svåra avvägnings-, bedömningsoch
bevissvårigheter. Ett normalt samlag, även mellan människor som håller
av varandra, genomföres ofta av mannen med ett visst mått av våld, därför
att kvinnans hämningar är så avsevärt starkare förankrade än mannens.
Särskilt vanligt torde detta gälla de första samlagen mellan två människor,
både i fasta förbindelser och inom äktenskapen.

Den engelske författaren anger som förklaring till dessa våldtäkter — de
döms så enligt engelsk lag, och även enligt svensk — både ändrad samhällsstruktur
— kvinnans frigörelse och hennes därmed ökade benägenhet att
själv ta initiativet till sexuell kontakt — och fysiologiska skillnader mellan
mannen och kvinnan.

Han anser att dessa våldtäkter främst orsakas av könens bristande kunskaper
om varandra — mannens bristande kunskap om kvinnans starka
hämningar, kanske inte före men väl i det avgörande ögonblicket. Den sexuella
kontakten är för henne riskfri, samlagets följder är det inte. På samma
sätt är kvinnan okunnig om att när mannen nått en stark grad av sexuell
upphetsning saknar han sedan förmåga att bryta den på annat sätt än
genom samlag. Den engelske författaren har intet annat råd att ge än ökad
kunskap — att kvinnorna lär sig att bryta samvaron och lämna mannen,
innan den sexuella kontakten och känslouppladdningen dem emellan fått
utvecklas alltför långt. Han vänder sig mot att dessa män skall straffas för
våldtäkt — men tror sig icke kunna uppnå någon ändrad bedömningspraxis
från domstolarnas sida. Han anser att båda parterna förfördelar varandra.
Här om någonsin tror jag att straffrättskommitténs liberalare syn, präglad
av kunskap om faktiska förhållanden, bör få gälla. Har en kvinna själv accepterat
och även själv tagit aktiv del i en avancerad sexuell kontakt, som
sedan slutar i med våld genomfört samlag, bör detta räknas som förmildrande
omständigheter för mannen, ev. utgöra grund för frikännande av honom.
Detta senare bör gälla om det våld med vilket han genomfört samlaget är
av ringa grad, lika med eller stående på gränsen till det moment av våld som
finns i normal sexuell samvaro.

Problemställningen har påpekats av professor Thyrén som föreslagit visst
lindrigare straff för det fall att gärningsmannen av oaktsamhet antog att
kvinnans motstånd ej var av allvarlig art (straffrättskommitténs betänkande
s. 234).

Mot bakgrunden av vad ovan anförts ifrågasättes om icke denna typ av
våldtäkt bör hänföras till våldförande eller till frihetskränkande otukt, eventuellt
till misshandel.

Med hänsyn till vanligheten av dessa handlingar — endast ett fåtal anmäls
ju till åtal — borde gällande straffrätts krav på absolut våld som medel
för våldtäkt behållas och alltså straffrättskommitténs och propositionens
förslag om ändrade regler vid tolkningen av våld avvisas.

Motionären anmärker, att förslaget till brottsbalk icke med våldtäkt likställer
de fall, då någon bereder sig tillfälle till samlag med eu kvinna genom
att locka henne att frivilligt förtära rusdrycker, så all hon i sitt berusade
tillstånd ger vika. Motionären fortsätter:

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Ett flertal av de mest upprörande missbruken av unga flickors oförstånd
— både om alkoholförtärings följder och om samlag — har skett genom att
mannen — eller ibland männen — har »lockat henne» dricka sprit; många
gånger har hon inte ens vetat att det är sprit hon förtärt! Den stränghet
man visar i så många andra sammanhang är obegriplig ställd mot den mildhet,
man här visar. Om icke lagrum under sedlighetsbrotten kan anföras —
bevissvårigheterna torde vara ytterligt svåra, svårare ju högre berusning
flickan råkat ut för — borde dessa handlingar kunna kriminaliseras i andra
sammanhang; de om några avser klar avsikt att uppnå sexuellt umgänge.

Utskottet. Beträffande sedlighetsbrotten ansluter sig propositionen till kommittéförslaget.
Utgångspunkten vid avfattandet av de olika bestämmelserna
har varit, att stadgandena rörande sedlighetsbrott främst avser att bereda
straffrättsligt skydd för barn och ungdom mot sexuella kränkningar samt
att i övrigt värna individens integritet i sexuellt hänseende.

En nyhet i förhållande till gällande rätt är, att reglerna i förevarande paragraf
föreslås bli tillämpliga, då en gift man tilltvingat sig samlag med sin
hustru. Förslaget är i denna del en konsekvens av principen, att det tillkommer
varje människa att själv avgöra, om hon skall acceptera sexuellt umgänge.
Mot den föreslagna kriminaliseringen har viss kritik framförts såväl
under remissbehandlingen av kommittéförslaget som i ovan angivna motioner.
Erinringarna är huvudsakligen av praktisk art; det göres sålunda gällande,
att reglerna ofta kommer att användas i trakasseringssyfte och medföra
omfattande polisutredningar. Såsom departementschefen framhållit, synes
dessa invändningar ha visst fog för sig. Det bör emellertid bemärkas,
att motsvarande invändningar kan framställas redan mot nuvarande ordning;
låt vara att angivelsen då avser t. ex. misshandel i samband med
sexuellt umgänge. Den omständigheten, att dylika angivelser efter brotlshalksförslagets
genomförande i vissa fall skulle komma att avse ett annat
brott, torde icke medföra sådana olägenheter, att den principiella målsättningen
bör lämnas. Utskottet finner därför ej skäl att från paragrafens tilllämpningsområde
undantaga gärningar, som begås mot kvinna, med vilken
gärningsmannen sammanlever i äktenskap eller under äktenskapsliknande
förhållanden. I sådana fall torde för övrigt, därest våldet eller hotet icke varit
av särskilt grov art, gärningen regelmässigt vara att bedöma som våldförande.

Vad angår den i motion II: 654 berörda frågan om arten av det våld, som
förutsättes för tillämpning av paragrafen, framgår av förarbetena, att det
av praktiska skäl befunnits lämpligt att i brottsbalksförslaget slopa den
gränsdragning, som nu föreligger mellan 12 § och 15 a § i 15 kap. strafflagen.
Någon kritik mot dessa lämplighetsskäl framföres icke i motionen; avgörande
för motionären har i stället varit, att vissa i motionen beskrivna
händelseförlopp icke borde bedömas så strängt som våldtäkt. Motionärens
önskemål i sistnämnda hänseende är emellertid tillgodosett redan i propositionen.
Som exempel på fall, då brottet är att anse som mindre grovt och
därför bör bedömas som våldförande, angives nämligen i förarbetena bl. a.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

sådana situationer, som motionären åsyftat, d. v. s. att kvinnan föranlett
eller tillåtit vissa närmanden från mannens sida.

Lika med våld anses enligt propositionen att försätta kvinnan i vanmakt
eller annat sådant tillstånd. Vad angår de i senare delen av motion II: 654
angivna situationerna blir stadgandet följaktligen tillämpligt, om mannen
förmått kvinnan att förtära något som — henne ovetande — innehåller alkohol.
Skulle situationen vara den, att kvinnan kommit i hjälplöst tillstånd
efter frivillig spritförtäring och mannen otillbörligt utnyttjat hennes situation,
kan hans gärning bli att bedöma efter 2 § av detta kapitel.

Med stöd av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionerna,
tillstyrka propositionens förslag till avfattning av förevarande paragraf.

2 §.

Den som, i annat fall än i 1 § sägs, förmår någon till samlag eller annat könsligt
umgänge medelst olaga tvång eller genom grovt missbruk av dennes beroende ställning
eller övar könsligt umgänge med någon under otillbörligt utnyttjande av att
denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, dömes för frihetskränkande otukt till fängelse i högst fyra är.

Propositionen. Se B 17—19, 51, 159—166, 350, 431 och 434—435 samt
C 189 och 459.

Motioner. I motion II: 650 anföres, att innebörden av uttrycket »samlag
eller annat könsligt umgänge» ej är klar samt att det framstår som betänkligt
att införa ett helt nytt begrepp i strafflagstiftningen utan att klart ange vilka
förfaranden, som kan inrymmas under detsamma. Motionären förklarar vidare,
att det i varje fall bör klart sägas ifrån att den nya formuleringen icke
får innebära en utvidgning av det brottsliga området, så att handlingar,
som tidigare icke ansetts innebära otukt, nu skulle kunna föras in under begreppet
könsligt umgänge. Enligt motionären bör gällande rättspraxis på
området icke utvidgas. Om detta klargöres, bör utformningen av paragrafen
kunna godtagas.

I motion II: 654 framställes samma yrkande som vid 1 §, nämligen att
sexualhandlingar inom äktenskap icke straffbelägges. I anslutning härtill
anför motionären följande:

Även om det i princip är riktigt att straffbelägga brutala handlingar i äktenskapet
ställer jag mig ytterligt tveksam till de konsekvenser detta kommer
att innebära. Brutala handlingar utföres i regel av aggressiva, hänsynslösa
män eller av allvarligt alkoholiserade män. Om en hustru anmäler en paranoid
alkoholist, där hans sjukdomsbild är sådan att allvarliga risker föreligger
för mord eller mordförsök mot hustrun, gärningar som icke nödvändigtvis
behöver ha sexuell bakgrund, ökar enligt min mening riskerna för
mord och mordförsök. Ännu högre risker torde föreligga om kvinnan kunnat
bryta förbindelsen med mannen; detta gäller både om hon sökt skilsmässa
eller brutit en förlovning. Skulle mord utförda av alkoholister granskas
ur vetenskaplig bedömningssynpunkt, skulle klart framgå att obetydliga
handlingar, särskilt om en kvinna lämnat mannen i fråga, har varit ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

lösande faktor för dessa mord och mordförsök. En anklagelse för våldtäkt,
berättigad eller oberättigad, utgör en så allvarlig sak för en paranoid man,
att enbart en sådan anklagelse avsevärt ökar redan föreliggande risker för
våldsbrott.

Jag tror icke man kan sanera brutalitet inom äktenskap och fasta förbindelser
på här föreslaget sätt; det krävs helt andra åtgärder av långvarig medicinsk
och psykologisk art. Förslaget innebär till sina yttersta konsekvenser
så allvarliga risker för kvinnorna att det bör avslås. Omvänt måste även beaktas
de utpressningsmöjligheter och de allvarliga psykologiska konflikter
som oberättigade anklagelser för sedlighetsbrott, som hustru riktar mot
make, kan komma att innebära för just detta äktenskap.

Vidare framhålles i motionen, att lagrummet rymmer stora faror för
rättsosäkerhet, enär det innehåller vaga och flytande gränser beträffande
parternas ålder och inbördes relationer samt beträffande karaktären av de
utförda sexuella handlingarna. Även om man nu kan åberopa en fast grundad
praxis hos domarkåren, finns det inga garantier för att icke domarkåren
i ett förändrat samhälle kommer att lita till andra bedömningsgrunder
än den nu gör. Med sin vaga utformning innehåller lagrummet enligt
motionären allvarliga faromoment för ett demokratiskt samhälle.

Utskottet. Den i motion II: 650 upptagna frågeställningen om innebörden
av uttrycket »samlag eller annat könsligt umgänge» har ingående belysts
i straffrättskommitténs betänkande och propositionen. Med hänsyn härtill
finnes det anledning att antaga, att de tolkningssvårigheter, som kan inställa
sig i praktiska rättslivet, kommer att bli mindre framträdande än de,
som visat sig vara förenade med klarläggandet av det i strafflagen använda
begreppet otukt.

Genom paragrafen kommer det kriminaliserade området att utsträckas i
viss omfattning. Härvidlag märkes främst, att bestämmelserna kan tillämpas
jämväl i förhållandet mellan äkta makar. Vidare kan här nämnas, att
propositionen medför också den ändring av gällande rätt, som ligger däri,
att paragrafen omfattar även vissa handlingar, som enligt gällande strafflag
skulle bedömas som sedlighetssårande handling (enligt 18 kap. 13 §)
och icke som någon form av otukt. Vad först angår frågan om lagrummets
tillämplighet beträffande äkta makar, finner utskottet av samma skäl som
ovan anförts beträffande motsvarande spörsmål vid 1 §, ej anledning till
anmärkning mot propositionens förslag. Vad den senare förändringen beträffar,
vill utskottet framhålla, att straffskalan är så föreslagen, att den
delvis omfattar den straff skala, som gäller enligt 18 kap. 13 § strafflagen.
1 flertalet fall torde de gärningar, som enligt brottsbalksförslaget faller under
förevarande paragraf men som enligt strafflagen kunde ha hänförts till
18 kap. 13 §, till sin karaktär vara sådana, att de måste antagas föranleda
straff inom den för gammal och ny lag gemensamma latituden. I förevarande
hänseende synes därför ej föreligga anledning till erinran mot det föreslagna
lagrummet.

Med stöd av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionerna,
tillstyrka propositionens förslag till avfattning av paragrafen.

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1962
3 §.

Har någon könsligt umgänge med barn under femton år, dömes för otukt med
barn till fängelse i högst fyra år.

Om gärningsmannen förgripit sig särskilt hänsynslöst mot barnet eller brottet
eljest är att anse som grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år.

Propositionen. Se B 17—19, 51, 166—171, 350—351, 431 och 435 samt
C 190 och 459.

Motion. I motion II: 654 framhålles, att svårigheten att fastställa den verkliga
åldern hos en ung flicka har ökat genom att pubertetsåldern nu inträder
tidigare. Enligt motionären bör hänsyn tagas till denna förändring
i fråga om pubertetsmognaden hos kvinnorna, när männen skall ställas till
ansvar, och detsamma bör gälla i fråga om homosexuell otukt mot tidigt
mogna ynglingar. Någon ändring av den i propositionen angivna åldersgränsen
föreslås dock icke av motionären.

Utskottet. Liksom i gällande rätt är enligt brottsbalksförslaget otukt med
barn ett uppsåtligt brott. Såsom framhålles i propositionen innebär detta
bl. a., att gärningsmannen för att kunna fällas till ansvar skall ha haft
insikt om barnets ålder. Motionären synes närmast ha åsyftat sådana fall,
då gärningsmannen icke känt till barnets ålder. Dessa fall skall bedömas
enligt vad som stadgas i 9 §. Då det är förutsatt, att denna paragraf skall
få en restriktiv tillämpning, torde motionärens synpunkter få anses tillgodosedda
i brottsbalksförslaget.

Med hänvisning till det anförda får utskottet tillstyrka propositionens avfattning
av förevarande lagrum.

4 §.

Har någon könsligt umgänge med annan av motsatt kön, som är under aderton
år och som står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning eller
som eljest står under hans övervakning, vård eller lydnad, eller sker det under utnyttjande
i annat fall av den underåriges beroende ställning, dömes för otukt med
ungdom till fängelse i högst fyra år.

Detsamma skall gälla, om någon som fyllt aderton år har könsligt umgänge med
annan av samma kön som ej fyllt aderton år eller ock, under omständigheter som
angivas i första stycket, med annan av samma kön som är under tjugoett år.

Propositionen. Se B 17—19, 51, 171—180, 351, 431, 435 —436 och 439 samt
C 189—190 och 459.

Motion. I motion 11:654 föreslås beträffande homosexuella handlingar, att
åldersgränserna skall bestämmas i överensstämmelse med vad som för närvarande
är gällande. I motiveringen framhålles bland annat, att brottsbalksförslaget
inom ifrågavarande område i stor omfattning kullkastar den humanitära
reform, som 1948 års lagstiftning innebar.

48 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Utskottet. Motionärens yrkande torde ha föranletts av någon missuppfattning.
De i propositionen upptagna åldersgränserna sammanfaller nämligen
med vad som gäller enligt nuvarande strafflag. Utskottet har icke funnit
anledning till erinran mot vare sig dessa gränser eller de föreslagna bestämmelsernas
innehåll i övrigt. Utskottet får därför tillstyrka propositionens
avfattning av ifrågavarande paragraf.

6 §.

Den som berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt, dömes, om gärningen
ej är belagd med straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för otuktigt
beteende till böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att
väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling som uppenbart sårar tukt och
sedlighet uppträder anstötligt mot annan.

Propositionen. Se B 17—19, 51, 183—186, 351 och 439—440 samt C 190 och
460.

Motion. I motion II: 654 yrkas, att de i nuvarande strafflag gällande
straffsatserna måtte kvarstå. I motiveringen anföres bland annat, att objektiva
grunder saknas för att skärpa straffet för exhibitionister.

Utskottet. Den föreslagna paragrafen har i strafflagen sin motsvarighet i
18 kap. 13 § andra punkten. Straffet angives där till böter eller fängelse. Den
i nu förevarande paragraf upptagna straffskalan innebär därför inte någon
skärpning.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det föreslagna lagrummet.
Utskottet får därför tillstyrka propositionen i förevarande del.

7 §.

Om någon vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar
annans otuktiga levnadssätt eller om någon förleder den som är under tjugoett år
till sådant levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst sex år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen främjat
otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

Om någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse
mellan andra, dömes för främjande av otukt till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Propositionen. Se B 17, 51, 186—189, 351 och 440 samt C 190 och 460.

Motion. I motion II: 654 yrkas, att stadgandet i tredje stycket omarbetas
och att de straffbara handlingarna preciseras klarare. I motiveringen anföres,
att bestämmelsen drabbar mycket svårbedömbara handlingar ute i samhället.
Vidare anmärkes, att bestämmelsen ger vida utpressningsmöjligheter
och därför till sin totala effekt måste bedömas som farlig.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1062

Utskottet. Stadgandet i tredje stycket utgör en komplettering till den i
första stycket upptagna regeln om ansvar för koppleri. För straffbarhet enligt
tredje stycket fordras varken vanemässighet eller att främjandet avsett
annans otuktiga levnadssätt. Det är tillräckligt, att gärningsmannen i vinningssyfte
främjat en tillfällig könsförbindelse; såsom framgår av propositionen
skall gärningsmannen då ha åsyftat att bereda sig särskild vinning,
t. ex. betingat sig en oskälig ersättning för rumsuthyrning.

Enligt utskottets uppfattning är beskrivningen av de straffbara gärningarna
tillfredsställande. Utskottet, som ej heller i övrigt finner skäl till erinran
mot de i lagrummet upptagna bestämmelserna, får därför, med avstyrkande
av motionen, tillstyrka propositionens förslag till avfattning av förevarande
paragraf.

8 §.

Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig
könsförbindelse med någon som är under aderton år eller, om han är av
samma kön, under tjugoett år, dömes för förförelse av ungdom till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Propositionen. Se B 17, 51, 171—180, 351 och 435—436 samt C 190 och 460.

Motioner. I motion 11:650 yrkas, att paragrafen gives följande lydelse:
»Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar sig tillfällig könsförbindelse
med någon som är av samma kön och som ej uppnått tjugoett
års ålder, dömes för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst sex
månader.» I motiveringen anföres följande:

I 6 kap. 8 § i brottsbalksförslaget införes en helt ny princip, då enligt
detta lagrum den som skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse
med en prostituerad kan straffas med böter eller fängelse. Förutsättningen
är, när det gäller personer av motsatta könet, att den prostituerade är under
aderton år. Man skapar genom den nya bestämmelsen en helt ny brottstyp,
som knappast torde ha någon grund i det allmänna rättsmedvetandet. Prostitutionen
är uppenbarligen utbredd särskilt i storstäderna, och detta skulle
den knappast vara, om de prostituerade icke hade ett mycket stort antal
manliga »kunder». En stor andel av den vuxna manliga befolkningen har
tydligen vid något eller många tillfällen varit i förbindelse med en prostituerad
kvinna. Man kan visserligen anse det vara moraliskt förkastligt att
söka tillfälligt könsumgänge med en prostituerad kvinna, men man kan
inte komma ifrån prostitutionen som företeelse i de flesta moderna samhällen.
Ett steg av denna art mot ett förbud kan endast föra med sig olyckliga
verkningar, då överträdelser av förbudet sällan kunna beivras och då det
allmänna rättsmedvetandet inte betraktar handlingen som ett brott. Någon
gör nu kanske den invändningen, att det endast gäller flickor mellan femton
och aderton år. Erfarenheten ger emellertid vid handen, att det torde
vara synnerligen svårt att avgöra om en ung dam i denna kategori är sjutton,
aderton eller nitton år. Vid behandling av otuktsmål avseende flickor,
som ej uppnått femton års ålder, göres ofta den invändningen av den tilltalade,
att han trott flickan vara femton år eller mera. I dessa fall ha till
och med våra domstolar haft svårt att avgöra om den tilltalade haft fog
för denna sin uppfattning.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr •''/?

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Hur skall det nu bli möjligt att avgöra om en person haft rätt att utgå
ifrån att den unga kvinnan varit äldre än aderton år?

Den föreslagna bestämmelsen innebär en fara för rättssäkerheten och bör
förändras så att den icke kommer att avse förfaranden, som riktas mot personer
av motsatt kön.

I motion II: 654 yrkas, att paragrafen omarbetas och att de straffbara
handlingarna preciseras klarare. Motiveringen är densamma, som motionären
anfört vid 7 §.

Utskottet. Allmänna beredningsutskottet har i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 17 år 1958 behandlat motioner om utredning rörande prostitutionsproblemet.
Utskottet, som hemställde om en utredning rörande lösdrivarlagen,
konstaterade därvid bland annat, att prostitutionen utgjorde
ett samhällsproblem av mycket allvarlig art, inte minst med hänsyn till att
den tenderade att sprida sig till lägre åldersgrupper. Härtill kom att den i
mycket stor utsträckning var förbunden med kriminalitet av olika slag, ofta
grov sådan. Utskottet fann det angeläget, att stora ansträngningar gjordes
för att komma till rätta med de problem, som sammanhänger med prostitutionen,
varvid särskild vikt borde fästas vid de yngre åldersgruppernas situation.

Efter erinran om 1958 års riksdagsbehandling av nämnda utskottsutlåtande
och om vissa i justitiedepartementets regi bedrivna överläggningar
för översyn och samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten har i
propositionen anförts, att förevarande stadgande upptagits i brottsbalksförslaget
för att giva vissa åldersgrupper ett ökat skydd mot att dragas in i
prostitutionen. Samtidigt förklaras, att åtgärder för att minska prostitutionens
skadeverkningar bör sättas in på flera områden, bland annat inom olika
grenar av socialvården och inom den polisiära verksamheten.

Såsom lagrådet framhållit vänder sig bestämmelserna mot utnyttjande av
ungdom i gatuprostitution eller under liknande förhållanden. För lagrummets
tillämplighet bör sålunda krävas, att fråga är om verklig ersättning.
Enligt utskottets förmenande finnes intet att invända mot denna målsättning,
som torde överensstämma med de önskemål, som uttalats av allmänna
beredningsutskottet. De invändningar, som framförts om att lagrummets
utformning skulle medföra, att utpressningssituationer tillskapas, synes
icke vara av den art, att de bör föranleda ett frångående av den föreslagna
lagtexten. Utskottet får därför, med avstyrkande av motionerna, tillstyrka
propositionens förslag till avfattning av förevarande paragraf.

9 §.

Ansvar som i detta kapitel är stadgat för gärning som begås mot någon under
viss ålder skall ådömas även den som icke insåg men hade skälig anledning antaga
att den andre ej uppnått sådan ålder.

Propositionen. Se B 168, 169—170, 171, 431—432 samt C 190 och 460.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 är 1962

Motion. I motion II: 650 yrkas, att paragrafen utgår. I motiveringen framhålles,
att stadgandet innebär ett stort mått av rättsosäkerhet. Även om det
möjligen skulle kunna anses vara acceptabelt beträffande de åldersgränser,
som anges i 3 och 6 §§, kan det med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna
i 8 § icke godtagas. Med den föreslagna utformningen torde 8 och
9 §§ endast leda till att utpressningssituationer skapas.

Utskottet. I propositionen har erinrats om att otukt med barn enligt gällande
rätt är ett uppsåtligt brott, vilket innebär, att gärningsmannen för
att kunna fällas till ansvar skall ha haft insikt om barnets ålder; i vissa fall
har domstolarna dock dömt till ansvar med en något pressad tolkning av
uppsåtsbegreppet. Detta har skett i enlighet med uppfattningen, att gärningar
av den allvarliga beskaffenhet, varom här kan vara fråga, rimligen
bör föranleda ansvar, även då gärningsmannen icke haft full insikt om åldern
men haft anledning att räkna med möjligheten, att barnets ålder ligger
under den i lagen stadgade gränsen. Den i propositionen föreslagna regeln
innebär, att gärningsmannen i hithörande situationer kommer att fällas till
ansvar för ett oaktsamhetsbrott och icke ett uppsåtligt brott. Det framhålles,
att lagtextens formulering får anses innefatta krav på en tämligen hög
grad av oaktsamhet. I samma riktning uttalar sig lagrådet, som understryker,
att ett stadgande av denna karaktär bör tillämpas med stor försiktighet.

Med hänsyn till här återgivna uttalanden om den restriktiva tolkning, som
bör givas åt förevarande paragraf, synes förslaget icke medföra något nämnvärt
avsteg från gällande praxis såvitt gäller tillämpningen av straffbestämmelser
inom hithörande rättsområde. Under hänvisning till det anförda
får utskottet, med avstyrkande av motionen, tillstyrka propositionens avfattning
av ifrågavarande stadgande.

7 KAP.

Om brott mot familj

2 §•

Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring
eller av annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga, eller
om någon ingår äktenskap som på yrkande av andra maken kan för villfarelse eller
svek dömas att återgå, dömes för olaga giftermål till böter eller fängelse i högst
två år. Detsamma skall gälla, om någon tvingar annan till giftermål.

Propositionen. Se B 19, 51—52, 393 och 441—442 samt C 154, 196 och 461.

Motion. I motion 11:654 ifrågasattes, om icke det kriminaliserade området
bör avgränsas klarare än i propositionen. I motiveringen frainhålles, att det
är vanligt att sinnesslöa och debila gifter sig med varandra; motionären
frågar vem som skall straffas, när ingen av kontrahenterna ägt förstånd nog
att avgöra den andres intelligenskvot.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Utskottet. Bestämmelserna i denna paragraf överensstämmer med stadgandena
i 17 kap. 2 § första stycket och 15 kap. 21 § första stycket strafflagen.
De utgör ett komplement till giftermålsbalkens regler om återgång
av äktenskap. Såsom framgår av 6 §, må åtal för brottet icke väckas, om ej
gärningen föranlett dom om återgång av äktenskapet. Detta innebär en betydande
begränsning av stadgandets räckvidd. Härtill kommer, att olaga giftermål
straffas endast som uppsåtligt bx-ott. Gärningsmannen skall alltså ha
känt till att medkontrahenten till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring
eller av annan sådan orsak ej ägt rättslig handlingsförmåga.
Vid beaktande av nu angivna förhållanden torde behov icke kunna anses
föreligga utav ändring av den föreslagna paragrafen. Utskottet tillstyrker
således propositionens förslag till förevarande lagrum.

6 §.

Olaga giftermål må ej åtalas, med mindre för brottet blivit dömt till återgång av
äktenskapet.

Egenmäktighet med barn må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Propositionen. Se B 19, 51—52, 393 och 441—442 samt C 154, 196—197
och 462.

Utskottet. Med hänsyn till de i 1 kap. givna definitionerna föreslår utskottet,
att ordet »brottet» i första stycket ersättes med ordet »gärningen».

8 KAP.

Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

7 §.

Tager och brukar någon olovligen motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel,
som tillhör annan, dömes, om gärningen ej är belagd med straff
enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för tillgrepp av fortskaffningsmedel till
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Propositionen. Se B 19, 52, 190—193, 352 och 442—444 samt C 197 och 463.

Motioner. I de likalydande motionerna 1: 527 och II: 639 yrkas, att paragrafen
skall omfatta alla slag av fortskaffningsmedel, såväl motordrivna
som icke motordrivna. I motiveringen framhålles, att under 1960 till
polisen anmälts icke mindre än 30 799 fall av cykeltillgrepp. Samma år anmäldes
8 111 fall av biltillgrepp, 1 621 fall av motorcykeltillgrepp och 6 019
fall av mopedtillgrepp. Frågan om tillägnelseuppsåt kan enligt motionärernas
förmenande icke gärna vara mindre svårbedömd vid cykeltillgreppen
än vid övriga tillgrepp av angivna motorfordon. Cykeltillgreppen kan

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

icke heller från kvantitativ synpunkt sägas vara ett mindre allvarligt problem
än övriga fordonstillgrepp. Efter den föreslagna utvidgningen av lagrummets
tillämplighetsområde kommer brottsrubriceringen »tillgrepp av
fortskaffningsmedel» att täcka alla de fall, den nu felaktigt ger intryck av
att omfatta. Dessutom elimineras de gränsdragningsspörsmål, som kan uppkomma
i de icke alltför sällan förekommande fall, då det kan ifrågasättas,
om man har att göra med ett motordrivet eller ett icke motordrivet fortskaffningsmedel.

Även i de likalydande motionerna 1:533 och 11:646 föreslås, att brottet
tillgrepp av fortskaffningsmedel skall avse fortskaffningsmedel över huvud
taget. Motionärernas motivering överensstämmer i allt väsentligt med
vad som anförts i de förutnämnda motionerna I: 527 och II: 639.

I de likalydande motionerna 1:537 och 11:641 yrkas, att stadgandet gives
den innebörden, att den som olovligen tillgriper vad annan tillhör utan
uppsåt att återställa det, skall dömas för olaga tillgrepp, därest ej gärningen
är belagd med straff enligt tidigare paragrafer i kapitlet. Till stöd härför
har motionärerna, efter referat av stadgandet, anfört:

Enligt förslaget skulle förutom motordrivna vägfordon i huvudsak motorbåtar
och flygplan omfattas av det nämnda stadgandet. Tillgrepp av segelbåt
skulle således inte falla under samma lagrum som tillgrepp av en
motorbåt ens i de fall alla omständigheter av betydelse vore lika. På motsvarande
sätt skulle det förhålla sig vid motsvarande tillgrepp av moped
resp. cykel av lika värde. Det är uppenbarligen med tanke härpå som lagrådet
förordat att stadgandet i 7 § borde gälla fortskaffningsmedel över
huvud taget. Härigenom skulle gränsdragningar av här nämnda slag undvikas.

Det bör emellertid uppmärksammas att stadgandet i 7 § principiellt skiljer
sig från stadgandena i 1 § om stöld, i 2 § om snatteri och i 8 § om egenmäktigt
förfarande. 1 § och 2 § gäller fall då någon olovligen tager vad annan
tillhör med uppsåt att tillägna sig det. 8 § gäller fall då någon utan
sådant uppsåt olovligen tager och brukar eller eljest tillgriper något. I 7 §
bär beaktandet av uppsåtet, som f. ö. starkt präglar brottsbalksförslaget,
vilket särskilt framgår av kap. 1 § 2, i betydande utsträckning frångåtts
och brottsbeskrivningen i stället inriktats på vissa föremål, nämligen motorfordon
och andra motordrivna fortskaffningsmedel. Såsom framgår av
bl. a. förarbetena bör det dock vara möjligt att även beträffande 7 § åstadkomma
en brottsbeskrivning som grundar sig på uppsåt och ej på föremål.
De brott som skulle falla under 7 § kan nämligen betecknas som tillgrepp
utan uppsåt att tillägna sig det tillgripna föremålet men också utan avsikt
att återställa föremålet till dess ägare. Antalet brott av denna art har, främst
till följd av biltillgreppen, ökat kraftigt. Straff enligt stadgandet om egenmäktigt
förfarande framstår i många av dessa fall som otillräckligt. A andra
sidan är omständigheterna endast i ett mindre antal fall sådana att
straff kan utmätas för stöld. Det får därför anses riktigt att tillskapa ett
lagrum som i fråga om brottsbeskrivning och straffmätning ligger mellan
nuvarande stadganden om egenmäktigt förfarande och stöld. Omständigheten
att ifrågavarande brott ökat främst till följd av tillgreppen av fortskaffningsmedel
och omständigheten att behovet av eu annan straffmätning
för närvarande främst gäller sådana tillgrepp bör dock ej föranleda
att lagrummet gäller endast vid tillgrepp av fortskaffningsmedel. Någon

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år W62

avgränsning till vissa föremål bör ej ske, utan uppsåtet bör även i detta
lagrum vara vägledande vid brottsbeskrivningen.

Brottsbeskrivningen, motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel,
bör utbytas mot ett stadgande av innebörden att den, som olovligen
tillgriper vad annan tillhör utan uppsåt att återställa det, dömes, om gärningen
ej är belagd med straff enligt vad förut i kapitlet sagts, för olaga
tillgrepp. Härigenom erhålles utan avseende på det tillgripna föremålet tre
brottsbeskrivningar för här berörda tillgreppsbrott: stöld då tillägnelseuppsåt
föreligger, olaga tillgrepp då ej tillägnelseuppsåt men ej heller uppsåt
att återställa det tillgripna föreligger samt egenmäktigt förfarande då det
tillgripna ej varaktigt avhändes ägaren. Biltillgreppen skulle härigenom i
flertalet fall komma att dömas som olaga tillgrepp. I vissa fall skulle de
dock — i motsats till vad som föreslagits i propositionen — dömas som
egenmäktigt förfarande, nämligen i fall då en bil tillgripes men återställes.
Ur principiella synpunkter måste det anses riktigt att så sker. Att tillgreppet
gällt en bil bör ej i och för sig leda till annan brottsrubricering än egenmäktigt
förfarande, om tillgreppet av annat föremål under i övrigt liknande
omständigheter medfört rubriceringen egenmäktigt förfarande. Straffmätningen
för egenmäktigt förfarande är lägre än för den i propositionen
föreslagna brottsbeskrivningen tillgrepp av fortskaffningsmedel. De tillgrepp
av bilar, som med här förordade brottsbeskrivning skulle betecknas som
egenmäktigt förfarande, får emellertid förutsättas vara av så pass lindrig
natur att de med den i propositionen föreslagna brottsbeskrivningen finge
betecknas som ringa brott och således medföra böter eller lågt fängelsestraff.
Dessa möjligheter föreligger även om tillgreppet betecknas som egenmäktigt
förfarande.

Någon ändring i den i propositionen förordade straffmätningen för biltillgrepp
och liknande brott blir således icke följden av den brottsbeskrivning
som här förordats.

Om beteckningen tillgrepp av fortskaffningsmedel utbytes mot beteckningen
olaga tillgrepp kommer även tillgrepp av annat än fortskaffningsmedel
att straffbeläggas enligt 7 §. I likhet med vad som skulle bli fallet
vid genomförande av lagrådets förslag om att 7 § bör gälla tillgrepp av
fortskaffningsmedel över huvud taget, skulle således även smärre förseelser
falla under detta lagrum. Då minimistraffet är lägsta bötesstraff kan
detta i och för sig inte anses oriktigt. Med den i propositionen förordade lydelsen
utgör emellertid fängelse i högst två år normalstraff. Ändras brottsbeskrivningen
som här förordats synes ett sådant framhävande av fängelse
som normalstraff oriktigt. Den i propositionen förordade lydelsen, fängelse
i högst två år eller, om hrottet är ringa, till böter bör därför utbytas mot
en lydelse av innebörden att olaga tillgrepp straffes med högst fängelse i
två år eller med annan lydelse som ger rätten fri bedömning från lägsta
bötesstraff till fängelse i högst två år. Den i propositionen förordade lydelsen
för grova brott bör bibehållas oförändrad.

Utskottet. Det i motionerna I: 537 och II: 641 framförda förslaget, att en
särskild straffbestämmelse utformas för olaga tillgrepp, innebär att en ny
brottstyp införes vid sidan av stöld och egenmäktigt förfarande, varvid
gränsdragningen mellan de tre brotten göres allt efter olika uppsåtssituationer.
Motsvarande principiella uppbyggnad kännetecknar icke de övriga
förslag, som genom proposition och övriga motioner framförts rörande avfattningen
av förevarande paragraf. Med hänsyn till önskemålet om att lag -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

stiftningen såvitt möjligt skall givas en systematisk uppbyggnad, kunde
det därför synas befogat att välja den i förstnämnda motioner angivna metoden
vid avfattningen av nu ifrågavarande lagrum. Att utskottet likväl
icke förordar bifall till dessa motioner beror på hänsynstaganden av praktisk
art. Den generella avfattningen av ett dylikt stadgande skulle nämligen
medföra, att det måste tillämpas även i många andra fall än dem, som
avsetts, då straffrättskommittén ifrågasatte en ändring av nuvarande bestämmelser.
I likhet med 1958 års departementschef finner utskottet, att
en så vidsträckt tillämpning knappast synes överensstämma med den allmänna
rättsuppfattningen i hithörande frågor.

En bättre samklang med gällande rättsuppfattning vinnes, om lagstiftningen
i förevarande sammanhang gives en mer kasuistisk inriktning. Så
har också skett i propositionen samt motionerna 1:527 och 11:639 ävensom
1:533 och 11:646. Den olikhet, som föreligger mellan propositionen
och dessa motioner, hänför sig endast till problemet, om stadgandet skall
gälla enbart tillgrepp av motordrivna fortskaffningsmedel eller avse tillgrepp
av alla slags fortskaffningsmedel. Under lagstiftningsärendets gång
har goda skäl anförts till stöd för vartdera alternativet. Det kan därför te
sig tveksamt vilkendera lösningen som lämpligen bör väljas. Avgörande för
utskottet har emellertid varit, att det måste vara av värde, att de tillgrepp
av förevarande art, som har den största praktiska betydelsen, betraktas som
en brottstyp. Då dessa tillgrepp gäller ej blott motordrivna fordon utan
även cyklar, vill utskottet sålunda förorda, att paragrafen gives den mera
vidsträckta utformningen, varvid straffskyddet bör angivas omfatta motorfordon,
båt eller annat fortskaffningsmedel.

I enlighet med det anförda föreslår utskottet bifall till det i motionerna
I: 527 och II: 639 samt I: 533 och II: 646 gjorda yrkandet, att bestämmelsen
skall omfatta tillgrepp av fortskaffningsmedel över huvud taget.

11 KAP.

Om gäldenärsbrott
4 g.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet för borgenärs
fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom avsevärt förringar
övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot borgenärer till fängelse i högst
två år. Detsamma skall gälla, om bokföringsskyldig gäldenär, ehuru han enligt god
köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina betalningar, förfar som nu sagts.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller
annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer.

Propositionen. Se B 44, 207—208 och 359 samt C 199 och 469—470.

Utskottet. Förevarande paragraf har enligt straffrättskommitténs förslag
avfattats i överensstämmelse med gällande rätt. Under remissförfarandet

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

framhöll advokatsamfundet, att stadgandet erhållit en alltför vid utformning,
och angav därvid till exemplifiering bl. a., att det tedde sig egendomligt,
att gäldenär icke skall kunna utan risk för straff betala sin skuld,
när han genom dom förpliktats att betala. Utskottet delar i likhet med 1958
års departementschef advokatsamfundets uppfattning, att bestämmelsen
icke är fullt tillfredsställande avfattad. Då utskottet anser sig kunna förutsätta,
att lagrummet blir föremål för översyn inom en ej alltför avlägsen
framtid, tillstyrkes emellertid propositionen i nu ifrågavarande del.

5 §.

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande bokföringsskyldighet
på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak
bedömas med ledning av bokföringen, dömes för bokföringsbrott till
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Åtal för bokföringsbrott må äga rum allenast såframt gäldenären inom fem år
från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt
sina betalningar.

Propositionen. Se B 209, 359 och 451 samt C 199 och 470.

Motioner. I de likalydande motionerna 1:533 och 77:646 anföres, att det
bör stadgas, att åtal må ske, endast om det av starka skäl finnes påkallat
från allmän synpunkt. I motiveringen framhålles, att det ej finnes anledning
att ålägga åklagaren att åtala i alla de fall, då konkurstillstånd inträtt.

Utskottet. Genom förevarande stadgande straffsanktioneras i viss omfattning
de regler om bokföringsskyldighet och om bokförings beskaffenhet,
som upptagits i bokföringslagen av den 31 maj 1929 och i vissa andra lagar.
Motionärernas yrkande måste därför ses i belysning av vad som gäller enligt
dessa lagar. Vad angår bokföringslagen, som får anses vara den centrala
författningen på området, har utskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 27 år 1961 funnit, att en utredning bör komma till stånd för att
bringa lagen i nivå med de krav, som nutida näringsliv ställer. I enlighet
med utskottets förslag bär riksdagen i skrivelse den 25 april 1961 till Kungl.
Maj :t hemställt om en översyn av lagen. Enligt vad utskottet inhämtat från
justitiedepartementet har den 22 oktober 1962 tillkallats tre sakkunniga för
att verkställa den begärda översynen av bokföringslagen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet lämpligt, att det av
motionärerna ställda yrkandet upptages till prövning av den kommande
utredningen. I avvaktan på utredningens resultat synes propositionens förslag,
som i allt väsentligt överensstämmer med gällande rätt, böra bifallas.

Första lagutskottets utlåtande nr \2 år 1962
12 KAP.

Om skadegörelsebrott

I nära överensstämmelse med gällande rätt innehåller kapitlet bestämmelser
om skadegörelse (1 §), åverkan (2 §), grov skadegörelse (3 §) och
tagande av olovlig väg (4 §) samt regler om försök in. m. och om åtal (5
och 6 §§).

Propositionen. Se B 19, 52, 209 och 359—360 samt C 199, 470—471, 548
och 598.

Motion. I motionen 11:898 yrkas, att i 12 kap. intages en straffbestämmelse
beträttande grov nedskräpning. I motiveringen anföres, att i kapitlet
upptagits vissa regler om straff för skadegörelse och för åverkan men att
i brottsbeskrivningarna icke ingår skadegörelse i vidare bemärkelse genom
nedskräpning på allmän plats eller i naturen. Motionärerna anför vidare:

Utvecklingen har i allt snabbare takt lett därhän, att till den moderna
människans förfogande ställes olika slag av varor som är förbrukningsartiklar,
vilka man efter begagnandet kastar ifrån sig. Handelns utveckling
har vidare lett i den riktningen att flertalet varor i allt större utsträckning
försäljes i särskilda förpackningar, vilka före eller efter begagnandet skall
kastas. Denna tendens har medfört att samhället i en omfattning, som man
tidigare icke kunnat föreställa sig, översvämmas av varor och emballage,
som envar måste på något sätt kunna befria sig från.--•—

Ett betydande antal människor löser svårigheterna genom att helt enKelt
kasta från sig föremålen på den plats, där man händelsevis råkar befinna
sig. Resultatet har blivit en allmän nedskräpning av offentliga platser,
gator och parker i samhällen, längs vägar och på många platser i naturen,
där ett större eller mindre antal människor uppehållit sig. Det förekommer
även, att man på detta sätt befriar sig från större föremål. Uttjänta
bilar körs t. ex. ut och ställs i naturen. Dessa förhållanden har medfört
starkt stegrade kostnader för det allmänna för renhållning av offentliga
platser förutom allt obehag för de människor som kommer efter. Nedskräpningen
måste självfallet i första hand bekämpas med ökad upplysning,
men en sådan upplysningsverksamhet skulle erhålla ökat stöd av att
grövre former av nedskräpning vore kriminaliserade som skadegörelse.
Otvivelaktigt är sådan nedskräpning att betrakta som skadegörelse. Invändningar
mot straffbestämmelser av denna art är självfallet baserade på svårigheten
att upprätthålla dem. Sannolikt skulle emellertid åtal i vissa mera
påtagliga fall, som observeras av polis eller enskilda, snabbt leda till ett
förbättrat sakernas tillstånd. Liksom i 12 kap. 6 § beträffande åverkan och
tagande av olovlig väg allmänt åtal gjorts beroende av alt åtal finnes påkallat
av särskilda skäl ur allmän synpunkt, kunde så stadgas beträffande
nedskräpning.

Utskottet. Utskottet ansluter sig oreserverat till motionärernas mening att
nedskräpning på allmän plats eller i naturen på allt sätt bör bekämpas. I
första hand bör en förbättring av nuvarande förhållanden eftersträvas genom
upplysning och propaganda. Såsom motionärerna funnit synes det einel -

Första lagutskottets utlåtande nr b2 år 1962

lertid nödvändigt med kriminalisering för att samhället skall kunna ingripa,
då andra åtgärder mot nedskräpningen visat sig icke medföra önskat resultat.
Redan gällande lagstiftning uppfyller i viss mån detta behov. Sålunda
kan straffbestämmelsen om förargelseväckande beteende, vilken överförts
till brottsbalksförslaget, bli tillämplig i vissa situationer. Vidare ges
bestämmelser av större räckvidd i naturskyddslagen, varest stadgas bötesstraff
för den, som skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall eller annat,
om gärningen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet
eller uppenbar skada till person eller egendom.

I ett nyligen framlagt betänkande »Naturen och samhället» har 1980 års
naturvårdsutredning upptagit fråga om utvidgning och skärpning av naturskyddslagens
regler. Enligt utredningens mening har bestämmelser, som
syftar till att närmare reglera uppträdandet i naturen till förebyggande av
onödig skadegörelse eller annan störande inverkan, sin givna plats i en ny
naturvårdslag. Förslag till sådan lag framlägges, och betänkandet är nu
föremål för remissbehandling.

Utskottet delar utredningens uppfattning, att hithörande bestämmelser
är av arten ordnings- och förhållningsregler. De bör därför icke införas i det
föreliggande förslaget till brottsbalk.

Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka förevarande motionsyrkande.

16 KAP.

Om brott mot allmän ordning

1 §.

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat
våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd
och skingrar den sig ej på myndighets befallning, dömes för upplopp, anstiftare
och anförare till fängelse i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens
förehavande till böter eller fängelse i högst två år.

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, dömes anstiftare och
anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.

2 §.

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person eller
egendom, dömes, vare sig myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp,
anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år och annan deltagare i folksamlingens
förehavande till böter eller fängelse i högst fyra år.

3 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för
ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han på område
som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avspärrat, dömes, om ej upplopp föreligger,
för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962 59

Propositionen. Se B 226—227, 367—368 och 457 samt C 201—202 och 479.

Motion. I motion II: 654 yrkas en klarare avgränsning av vad som menas
med upplopp, våldsamt upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten.
I motiveringen anföres, att det är oklart, om bråk på nyårsnatten på Kungsgatan
i Stockholm skall hänföras till 1 eller 3 §.

Utskottet. Den gränsdragning, som i propositionen föreslagits mellan upplopp,
våldsamt upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten överensstämmer
med vad som gäller enligt nuvarande regler i strafflagen. För upplopp
och våldsamt upplopp har sålunda som gemensamt brottsrekvisit angivits,
att folksamlingen skall ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig
upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. För ansvar
enligt 1 § kräves vidare, att skingringsbefallning meddelats. Om denna
befallning ej efterföljes, inträder ansvar enligt paragrafens första stycke;
om åter församlingen skingrar sig, straffas anstiftare och anförare enligt
andra stycket. I fråga om 2 § kräves — utöver angivna uppsåt -—- att folksamlingen
gått till förenat våld å person eller egendom. Stör en folksamling
allmän ordning utan sådant uppsåt, kan straff inträda enligt 3 § för ohörsamhet
mot ordningsmakten.

Samhällets reaktion mot den typ av brott mot allmän ordning, som de
s. 1c. nyårslcravallerna kan utgöra, synes låta sig väl inordna i denna systematik.
Med ledning av hittillsvarande erfarenheter torde kunna antagas, att
1 och 2 §§ kommer att tillämpas endast undantagsvis. Om ej heller relcvisiten
enligt 3 § anses föreligga, torde bestämmelserna om förargelseväckande
beteende bli tillämpliga; i sistnämnda fall aktualiseras också reglerna om
våldsamt motstånd och våld eller hot mot tjänsteman.

Med utgående från motionärens frågeställning finner utskottet sålunda
inte anledning till ändring av förevarande lagrum. Ej heller i övrigt synes
skäl föreligga till erinran mot dessa paragrafer. Utskottet får därför tillstyrka
propositionens förslag.

12 §.

Den som bland barn eller ungdom sprider skrift eller bild, som genom sitt innehåll
kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga
fostran, dömes för förledande av ungdom till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Propositionen. Se B 53, 227, 236—238 och 369 samt C 202 och 480.

Motion. I motion II: 654 föreslås, att skolåldern införes som en gräns i
paragrafen. I motiveringen framhålles, att begreppet ungdom ej fått någon
klar precisering i paragrafen samt att någon annan hållbar gräns än skolålder
icke torde kunna upprätthållas. I motionen anföres vidare bland annat: -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

I övrigt är det anmärkningsvärt att man tydligen endast avsett den förråande
text som kan spridas i separat tryck. Serieteckningar som ingår i
tidningar och veckotidskrifter synes falla utanför området; så gör ock televisionens
här omstridda påverkan.

Utskottet. Med bestämmelsen har åsyftats att tillskapa ett skydd för barn
och ungdom beträffande sådana tryckalster, som är av förråande och neddragande
karaktär. I propositionen har framhållits, att stadgandet avser
yrkesmässig eller eljest mera planenlig spridning just till barn och ungdom,
till exempel genom utsändande av reklambroschyrer till skolungdom
eller distribution i närheten av en skola eller annan samlingsplats för ungdom.

Frågan om i brottsbeskrivningen skulle angivas en åldersgräns för begreppen
barn och ungdom har behandlats i förarbetena till det föreslagna
stadgandet. Som skäl för att icke införa en bestämmelse av detta slag har i
propositionen anförts, att stadgandets syfte bör kunna giva tillräcklig ledning
för praxis; i samband därmed har återgivits ett uttalande av straffrättskommittén,
att vägledning i detta hänseende bör erhållas därav, att
gärningen skall innebära allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Utskottet,
som anser, alt skolåldern är ett alltför obestämt begrepp för att ge ledning
vid en gränsdragning, vill ansluta sig till departementschefens mening
och kan därför icke tillstyrka det i motionen framförda önskemålet.

Med anledning av vad som i övrigt anförts i motionen vill utskottet framhålla,
att i motionen omnämnda serieteckningar kan föranleda ansvar enligt
förevarande lagrum; däremot faller utsändningar i televisionen utanför
stadgandet.

15 §.

Den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alkoholhaltiga
drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för fylleri
till böter, högst femhundra kronor.

Till böter som nu sagts dömes jämväl, om ruset orsakats av annat än alkoholhaltiga
drycker.

Propositionen. Se B 238—239, 369 och 458 samt C 202 och 481.

Motioner. I de likalvdande motionerna I: 534 och II: 652 yrkas, att den föleslagna
paragrafen skall utgå. Samtidigt hemställes — såsom framgår nedan
av avsnittet rörande vissa utredningskrav — om viss utredning rörande
bl. a. fylleristraffet.

Utskottet. I efterföljande avdelning rörande vissa yrkanden om utredningar
kommer utskottet att tillstyrka motionärernas förslag om utredning.
Någon invändning synes icke kunna framställas mot att den i propositionen
föreslagna paragrafen godtages i avbidan på att resultatet av den utav utskottet
förordade utredningen förelägges riksdagen. Utskottet tar sålunda,
med avstyrkande av förevarande motionsyrkande, tillstyrka propositionen
såvitt nu är i fråga.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

17 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet

4 §.

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom
att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattning
som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Propositionen. Se B 242—243 och 370 samt C 202 och 482.

Motion. I motionen II: 654 föreslås, att riksdagen skall göra ett förtydligande
beträffande gränsen mellan tillåtna och förbjudna former av motstånd.
I motiveringen erinras om vissa i propositionen återgivna uttalanden,
enligt vilka stadgandet ej omfattar ett rent passivt motstånd, till exempel
då någon lägger sig på marken, men väl är tillämpligt för det fall, att
en anhållen vid bortförandet spjärnar emot eller klänger sig fast vid något
föremål. Att det senare förfarandet skulle vara straffbart, även om samtidigt
icke något våld utövas mot tjänstemannen i fråga, står enligt motionären
ej i överensstämmelse med gängse rättsuppfattning. Motionären anser,
att av departementschefens anförande ej klart framgår, om den först
angivna tolkningen accepterats.

Utskottet. Förevarande stadgande överensstämmer —- bortsett från straffskalan
— helt med gällande rätt. Såvitt utskottet kunnat finna, är det fullt
klart, att det straffbara området såväl enligt propositionen som enligt gällande
rätt innefattar sådana former av motstånd som att spjärna emot eller
att klänga sig fast vid föremål. Dessa former torde rent av vara typiska för
brottet.

De fall motionären närmast haft i tankarna torde vara sådana, där polis
har att omhändertaga berusade eller eljest orediga personer. I sådana liksom
i andra situationer är det givetvis önskvärt, att polismannen i första hand
går fram med lämpor för att på så sätt söka förebygga, att vederbörande sätter
sig till motvärn i en spontan skräck- och avvärjningsreaktion. När emellertid
den som skall omhändertagas ej vill eller kan följa med och det blir
nödvändigt att med visst våld föra bort honom, blir ett effektivt men ändå
diskret ingripande avsevärt försvårat, särskilt för en ensam polisman, om
den gripne spjärnar emot eller klänger sig fast. Det låter sig kanske sägas,
att hotet om straff för sådant motstånd ej kan ha stor effekt på det klientel
varom nu närmast är fråga; en ej ringa avhållande verkan måste man
dock räkna med. Det synes därför vanskligt att undvara det stöd för polisens
verksamhet som ligger i ett stadgande, enligt vilket motvärn i varje
form av fysisk kraftutveckling medför risk för straff. Härtill kommer att
den privilegiering för vissa fall eller former av motstånd som motionären
synes förorda knappast kan genomföras utan att gränsdragningen mellan

62 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

straffbart och straffritt område blir mindre väldefinierad än som är önskvärt
i fråga om ett praktiskt betydelsefullt straffbud.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet, att stadgandet bör bibehållas
vid den föreslagna innebörden. Utskottet tillstyrker därför att propositionen
i förevarande del bifalles oförändrad.

6 §.

Om någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående,
ägnat att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta
i allmänna angelägenheter, dömes för beljngande av myndighet till böter eller
fängelse i högst två år.

Propositionen. Se B 243—247 och 371 samt C 202 och 482.

Motioner. I likalydande motionerna I: 541 och 11:645 hemställes, att paragrafen
måtte utgå. Efter referat av bestämmelsen anföres i motiveringen
följande:

Behovet av detta stadgande kan allvarligt ifrågasättas. I ett annat likartat
fall har departementschefen ansett straffrättsligt skydd icke behövligt, nämligen
då det gäller ärekränkning av kollektiv av enskild natur. Förslag om
straffbestämmelse med sådant syfte hade föreslagits av straffrättskommittén
men ströks av departementschefen, enär han ansåg införandet av en sådan
regel möta allvarliga betänkligheter med hänsyn till yttrandefriheten.
Det kan dragas i tvivelsmål, huruvida offentliga organ äro i större behov av
skydd än enskilda juridiska personer av olika slag.

Vad departementschefen haft att säga om riskerna för den fria kritikrätten
med avseende å enskilda kollektiv torde gälla i långt högre grad beträffande
myndigheter. I ett demokratiskt samhälle är det av avgörande betydelse
att olika samhällsorgan kunna bli föremål för fri diskussion. Självfallet
kan sägas att det icke bör vara tillåtet att sprida falska rykten eller osanna
påståenden om myndigheterna. Emellertid måste det i många lägen vara
svårt för den enskilde att kontrollera huruvida ett visst påstående är osant
eller riktigt. I åtskilliga fall kan det rent av vara omöjligt, t. ex. om fråga
är om uppgifter, som hänföra sig till sekretessbelagda handlingar. Skall
det uppställas krav att envar skall övertyga sig om riktigheten av ett påstående,
som gäller myndighet innan han vidarebefordrar detta, kommer den
fria samhällsdebatten i allvarlig fara. Myndigheterna taga stor del i denna
debatt, icke minst genom remissyttranden och i övrigt genom avgöranden
och ståndpunktstaganden av olika slag. Allmänheten, som har en kritisk
uppfattning, måste tillerkännas eu viss marginal när den uttalar meningar
om myndigheter. Dessa ha för övrigt i de allra flesta fall genom sin position
och sina maktmöjligheter stora förutsättningar att i meningsmotsättningar
med enskilda dra det längsta strået.

Mot bakgrund av nu anförda synpunkter få vi föreslå, att bestämmelsen
i 17: 6 brottsbalken får utgå ur förslaget. Häremot kan invändas att ett likartat
stadgande funnits i strafflagen sedan 1949, utan att några skadeverkningar
av den art som ovan antytts kunnat förmärkas. Härtill är att genmäla
att åklagarna uppenbarligen under denna period icke utnyttjat denna
möjlighet, som lagrummet skänker. I andra tider, då motsättningarna äro
skarpare än för närvarande, föreligger emellertid stor risk att man med stöd
av detta stadgande försöker tysta opassande kritik. Det måste därför anses
vara en klok försiktighetsåtgärd att i nuvarande läge helt slopa paragrafen.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

I motionen I: 744 hemställes att riksdagen ville i förevarande lagrum infoga
bestämmelse om att endast uppsåtligt beljugande av myndighet skall
vara straffbart. I motiveringen anföres efter återgivandet av lagrummets innehåll: Behovet

av detta stadgande har av en del remissinstanser, bl. a. av Svenska
Tidningsutgivareföreningen, allvarligt ifrågasatts. Det är, påpekas det,
av avgörande betydelse i ett demokratiskt samhälle, att olika samhällsorgan
kan bli föremål för fri diskussion.

Det förefaller därför vara värdefullt, att själva uppsåtet starkare framhävs
i ifrågavarande lagtext. Därigenom skyddas myndigheterna bättre från
att bli föremål för falska rykten eller osanna påståenden samtidigt som lagtexten
klart anger i vilka fall den enskilde kan ställas till ansvar.

Utskottet. Det föreslagna stadgandet har motsvarighet i gällande strafflag.
Propositionen innebär, såvitt nu är i fråga, inga andra ändringar än att en
särskild brottsbeteckning införts och att straffskalan anpassats till det enhetliga
frihetsstraffet.

Vad angår frågan om behovet av de föreslagna bestämmelserna, vill utskottet
erinra om att det genom propositionen framlagda förslaget innebär,
att en allmän kriminalisering av förtal mot myndighet avböjts med hänsyn
till den fria kritikrätten; härvidlag föreligger således samma principiella
ställningstagande som i fråga om ärekränkning av kollektiv av enskild
natur. Skälet för att bibehålla kriminaliseringen av offentligt spridande av
falska uppgifter rörande det allmännas organ är alltjämt detsamma som åberopades
vid 1948 års lagstiftning, nämligen hänsyn till de allvarliga skadeverkningar
som, särskilt i orostider, kan inträda till följd av osann ryktesspridning.
Det anförda skälet kan enligt utskottets uppfattning åberopas
med avsevärt större tyngd i fråga om allmänna organ än beträffande enskilda
kollektiv och det synes alltjämt bärande.

Vid tillkomsten av 1948 års lagstiftning framhölls, att de påståenden som
avsågs måste vara till sitt innehåll osanna samt att gärningsmannen måste
ha handlat uppsåtligen. Någon ändring härutinnan är ej åsyftad i brottsbalksförslaget.
För att straff enligt de föreslagna bestämmelserna skall kunna
inträda fordras således att i målet bevisas, att de uppgifter, som spritts,
var osanna och att gärningsmannen ägde vetskap härom på det sätt som
kännetecknar uppsåt. På grund härav finnes enligt utskottets mening ej anledning
att med hänsyn till yttrandefriheten hysa avgörande betänkligheter
mot bestämmelserna. Utskottet vill emellertid understryka, att kravet på bevisning
om uppgifternas sanningslöshet icke bör tagas lätt; sålunda synes
till exempel den omständigheten att myndighet dementerat uppgifterna ej
i och för sig medföra att ytterligare bevisning kan anses överflödig.

Såvitt utskottet kunnat finna saknas anledning att i förevarande stadgande
— vid sidan av den allmänna bestämmelsen i 1 kap. 2 § första stycket —
giva särskilt uttryck åt kravet på uppsåt.

Under hänvisning till det anförda får utskottet, med avstyrkande av berörda
motioner, tillstyrka bifall till propositionen, såvitt nu är i fråga.

64 Första lagutskottets utlåtande nr 4.2 år 1962

8 §.

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt
ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest
otillbörligen inverka på omröstningen dömes för otillbörligt verkande vid röstning
till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats med våld eller hot om
våld eller innefattat missbruk av tjänsteställning.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att i allmänt
ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är ämbetsbrott,
för tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Propositionen. Se B 7, 46—47, 247—248 och 371 samt C 482.

Motion. I motionen II: 654 föreslås ett förtydligande av andra stycket i
förevarande paragraf. I motiveringen anföres följande:

Någon möjlighet att straffa den person eller de grupper av personer som
genom förfalskning av valsedlar eller annan åtgärd allvarligt förvanskar ett
valresultat synes icke föreligga annat än i enlighet med moment 1 i sagda
paragraf. Både hänsyn till brottets svårighetsgrad och dess allvarliga följder
för rikets säkerhet gör att det borde kunna straffas som om brottet vore
grovt, om allvarlig förvanskning sker.

Utskottet. Liksom i gällande rätt skall enligt propositionen frågan, till
vilken svårhetsgrad ett brott är att hänföra, avgöras med hänsyn till samtliga
omständigheter vid brottet. I stadgandena rörande de särskilda brotten
angives i åtskilliga fall exempel på omständigheter, som särskilt skall beaktas
vid bedömande, huruvida brottet är grovt eller ringa, men det är enligt
förslaget varken nödvändigt att i de givna exempelfallen alltid döma för
grovt brott eller uteslutet att till grovt brott hänföra andra fall än de exemplifierade.
Det sagda innebär, att i de av motionären avsedda fallen intet
hinder föreligger mot att döma enligt andra stycket för grovt brott. Då
motionärens önskemål sålunda får anses tillgodosett enligt propositionen,
saknar utskottet skäl att i anledning av motionsvrkandet föreslå en ändrad
avfattning av förevarande stadgande.

18 KAP.

Om högmålsbrott
4 §.

Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd
att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilket den
är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka
och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,
eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet
eller understödjer den med penningar eller på annat sätt, dömes för olovlig
kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

Propositionen. Se B 265—268 och 373 samt C 203 och 485.

Motion. I motion II: 654 föreslås, att riksdagen överväger möjligheten att
skärpa straffet för olovlig kårverksamhet och göra det strängare än brottsbalksförslaget
anger. I motiveringen anför motionären:

Det strängaste straffet är fängelse i högst två år. Det är den längsta straffsatsen
som kan drabba högmålsbrott. Erfarenheterna från Tyskland före
kriget uppenbarar ju dock hur ytterligt allvarlig sådan kårverksamhet kan
vara. I tidigare gällande lag och i kommentarerna till denna synes man
främst ha hämtat erfarenheter från ockupationstiden i Danmark och i Norge.
Man synes även ha inrymt en bedömning av det tillvaratagande av försvars-
och motståndsvilja skapandet av frivilliga grupper kan få. Möjligen
ligger skälet till det betydligt lägre straffet för dessa brott här.

Enligt min mening borde man, även med beaktande av dessa synpunkter,
dock också ha tagit hänsyn till erfarenheterna från Tyskland. I konsekvens
härmed bör även möjligheter till högre straff för olovlig kårverksamhet
öppnas, särskilt om densamma kan innebära betydande samhällsfarliga
risker.

Utskottet. Stadgandet om olovlig kårverksamhet kompletterar i viss utsträckning
de i föregående paragrafer givna bestämmelserna om uppror
och om väpnat hot mot laglig ordning. Olika förstadier till dessa brott kriminaliseras
nämligen genom nu ifrågavarande lagrum. I de fall, då händelseförloppet
utvecklat sig dithän, att de av motionären åsyftade betydande
samhällsfarliga riskerna föreligger, torde gärningarna vara sådana, att de
medför ansvar enligt de föregående paragraferna, vilka upptar strängare
straffskalor. Då motionärens önskemål sålunda kan anses tillgodosedda redan
enligt propositionen, synes anledning icke föreligga till ändring av den
däri angivna straffskalan, vilken överensstämmer med gällande rätt. Utskottet
får följaktligen tillstyrka propositionens förslag till avfattning av förevarande
paragraf.

25 KAP.

Om böter

Propositionen. Se C 221, 505, 555 och 598.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 533 och II: 646 yrkas, att rubriken
till 25 kap. ändras till »Om böter och viten». I motiveringen anföres, att
i 8 § upptagits en särskild bestämmelse om viten.

Utskottet. För att klargöra att kapitlet ger bestämmelser även om annat
än böter synes det lämpligt, att kapitelrubriken ändras. Utskottet förordar,
att överskriften får lyda »Om böter in. in.».

5 Iiihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. I avd. Nr 42

Första lagutskottets utlåtande nr 42 ur 1962
2 §.

Dagsböter ådömas till ett antal av minst en och högst etthundratjugo.

Dagsbot fastställes i penningar till belopp från och med två till och med femhundra
kronor, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den tilltalades inkomst,
förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt.
Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter jämkas.

Propositionen. Se C 30—31, 54—55, 224—226 och 505.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 532 och II: 648 yrkas, att paragrafen
utformas så, att sista meningen i andra stycket erhåller följande lydelse:
»Är brottet ringa eller ådömes den tilltalade skadestånd, må dagsbotens
belopp därefter jämkas.» I motiveringen anföres, att frågan om ersättande
av skada, som vållats genom brott, är av synnerligen komplicerad natur
och stor principiell räckvidd. Bland annat gäller den de skadelidandes
rätt i förhållande till angelägenheten av lagbrytares återanpassning till laglydigt
liv samt den skadelidandes rätt i förhållande till samhällets rätt. Motionärerna
framhåller, att gällande utsökningslag ger samhället möjlighet
att på ett förhållandevis effektivt sätt utkräva sin rätt, samt fortsätter:

Genom beslut av 1959 års riksdag infördes möjligheten att kombinera villkorligt
frihetsstraff med böter. Enligt det framlagda brottsbalksförslaget
skall denna möjlighet bibehållas och synes framgent komma att tillämpas i
större utsträckning. Någon erinran häremot kan ej göras och inte heller beträffande
motsvarande stadgande i fråga om skyddstillsyn. Ur individualpreventiva
synpunkter, men måhända än mer ur allmänpreventiva synpunkter,
är det angeläget, att nämnda möjligheter till påföljdskombinationer finnes.
I fall då kännbara bötesstraff utdömes, icke allenast i samband med
villkorlig dom eller skyddstillsyn utan över huvud taget, kan emellertid bötesstraffet
medföra att en skadelidandes möjligheter att utbekomma utdömt
skadestånd försämras. Samhällets möjligheter att inkräva böterna är nämligen
långt större än den skadelidandes att få ut skadeståndet. I vissa fall av
större bötesstraff kan följden bli att den skadelidande drabbas.

Enligt 25 kap. 2 § i brottsbalksförslaget skall dagsbotsbeloppet fastställas
med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens
belopp därefter jämkas. En viss möjlighet till hänsynstagande till den skadelidandes
rätt torde ligga i lydelsen »ekonomiska förhållanden i övrigt».
Det är emellertid ett sådant vitalt intresse att den skadelidandes rätt så
långt möjligt bevakas att detta direkt bör framgå av lagtexten.

Utskottet. I likhet med departementschefen anser utskottet det betydelsefullt,
att den som genom brott förorsakat skada i möjlig och lämplig utsträckning
förmås att ersätta skadan. Detta är en angelägenhet av vikt såväl
med hänsyn till den skadelidandes berättigade intresse att erhålla gottgörelse
som av allmänna kriminalpolitiska skäl. Utskottet vill därför uttala
sin förståelse för de strävanden, som uppbär motionärernas framställning.
Det synes emellertid icke troligt, att den i motionerna förordade lösningen
kan leda till det önskade målet. Ett bifall till motionsvrkandet skulle näm -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

iigen medföra vissa av motionärerna icke diskuterade svårigheter. Dessa
sammanhänger till dels med de olika situationer, som skulle inställa sig,
allteftersom skadeståndsfrågan avklarades i ett fall på frivillighetens väg
och i ett annat fall medelst process. Motsvarande svårigheter skulle inställa
sig, om ansvarsfrågan och skadeståndsfrågan avgöres vid olika tillfällen. Det
är vidare ej ovanligt, att skadestånd som utdömes i praktiken kommer att
utbetalas av annan, t. ex. ett försäkringsbolag. Det framstår därför som mera
sannolikt, att motionärernas önskemål kan uppnås genom olika reformer
på verkställighetsplanet. Frågan om sådana ändringar är för närvarande
under lagberedningens prövning.

Med stöd av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionerna,
tillstyrka propositionens förslag till avfattning av förevarande paragraf.

26 KAP.
Om fängelse

3 §.

Har någon dömts till påföljd för sådant i denna balk avsett brott som är belagt
med fängelse och begår han, sedan domen vunnit laga kraft, ånyo brott som avses
i balken och är belagt med fängelse i högst sex månader, må för återfallet dömas
till fängelse i högst två år. Är för det nya brottet stadgat fängelse på längre tid
än sex månader men högst två år, må för återfallet dömas till fängelse i högst
fyra år.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, läggas till grund för
förhöjning som i första stycket sägs, ej heller dom å böter eller disciplinstraff.

Utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk.

Propositionen. Se B 7—S, 27, 40 samt C 240—248, 506, 558 och 598.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 533 och II: 646 yrkas, att i paragrafens
andra stycke inskrives ett tillägg av innehåll att till förhöjt straff
icke skall dömas, då brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit
eller eljest särskilda skäl är mot en förhöjning av straffet. I motiveringen
anföres, att den i propositionen föreslagna återfallsregeln möjliggör för
domstol att inom vissa tidsgränser döma till förhöjt straff vid återfall vid
alla brottstyper. Denna ordning är i och för sig tillfredsställande. Återfall
bör emellertid icke medföra straff höjning, då brotten är mycket olikartade
eller avsevärd tid förflutit mellan brotten.

I motionen II: 654 anföres:

I detta sammanhang bör påpekas, att departementschefen även godtagit,
att återfallsbestämmelserna revideras och därmed får vidgade tillämpningsområden
samtidigt som de göres fakultativa och alltså innebär en möjlighet
till straffskärpning vid återfall. Fråga är om detta överensstämmer med
den nya totalvärdering av brott och brotts bakgrund som präglar lagförsla ÖCl# -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Det vore önskvärt om riksdagen toge ställning till om denna vidgning av
återfallsbestämmelserna att gälla alla brott bör införas och om inte de lindrigare
bestämmelserna i gällande lag fortfarande bör vara giltiga, alternativt
att riksdagen klarare angav vilka fakultativa regler som skall gälla, exempelvis
att straffskärpning inte bör förekomma om återfallet utgöres av ett
lindrigare eller ett ringa brott.

Utskottet. Med bestämmelsen avses att skapa möjlighet till kraftigare ingripande
mot sådana personer, som återfallit i kriminalitet. Denna form av
asocialitet kan såsom strafflagberedningen framhållit vara tydlig, även om
brotten är olikartade. En avgränsning av återfallsregeln att gälla enbart vid
vissa typer av brott synes därför icke vara befogad. Vad angår den tid, som
kan ha förflutit mellan brotten, delar utskottet motionärernas uppfattning,
att återfallsregeln icke skall tillämpas, då en längre tid förflutit mellan brotten.
Det synes emellertid icke påkallat att upptaga en dylik bestämmelse i
lagtexten. Den föreslagna återfallsregeln är nämligen icke tvingande. Det
finnes därför all anledning anta, att domstolarna icke kommer att tillämpa
regeln, då avsevärd tid förflutit mellan brotten.

Med stöd av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionerna,
tillstyrka propositionens förslag till avfattning av förevarande paragraf.

4 §.

Den som är under aderton år må ej dömas till fängelse, med mindre särskilda
skäl äro därtill.

Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år allenast när frihetsberövande
är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse
eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan han fyllt
aderton år.

Propositionen. Se C 12—14, 47, 51, 62—70, 80—87, 249, 507, 540, 558,
592—595 och 598.

Motioner. I de likalydande motionerna 1:525 och 11: 638 yrkas, att paragrafens
första stycke skall givas följande lydelse: »Den som är under aderton
år må ej dömas till fängelse.» I motiveringen anföres, att propositionen
i fråga om påföljderna avviker icke obetydligt från vad strafflagberedningen
föreslagit. Beredningens allmänt positiva förslag har i propositionen försetts
med betydande inskränkningar, vilka i viss mån strider mot den allmänna
tendensen i brottsbalksförslaget. Närmast avses den föreslagna behandlingen
av unga lagöverträdare. I anslutning härtill anföres vidare:

Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande år 1956 föreslagit att det i
den kommande brottsbalken skall intagas ett förbud mot att döma den, som
ännu ej fyllt 18 år, till fängelse. Beredningen förutsatte då, att ungdomsvårdsskolornas
möjligheter skulle ha avsevärt förbättrats vid den tidpunkt,
då den nya brottsbalken skall träda i kraft. Detta har även framhållits av
departementschefen i propositionen. Under den tid som därefter förflutit
har en avsevärd upprustning ägt rum, och läget kommer med säkerhet att

Första lagutskottets utlåtande nr F2 dr 1 !)62

förbättras ytterligare intill den tidpunkt då den nya brottsbalken skall träda
i kraft. Efter vad man kan bedöma kan brottsbalken knappast komma
att träda i kraft förrän den 1 januari 1965.

Visserligen anför departementschefen i propositionen, att förutsättningarna
för att döma den, som är under 18 år, till fängelse äro mycket snäva
och avses innebära en mera begränsad tillämpning härav än f. n., men enligt
vår åsikt är möjligheten icke motiverad i något fall.

Det exempel, som av departementschefen anförts i anförandet vid lagrådsremissen,
verkar inte övertygande. Exemplet avsåg en i övrigt mycket välartad
17-åring, som vid ett "tillfälle i spritpåverkat tillstånd fört bil och därvid
förorsakat en allvarlig trafikolycka. Det kan ifrågasättas om icke själva
lagföringen samt ett ådömt kraftigt bötesstraff i ett dylikt fall skulle varit
ur individualpreventiv och allmänpreventiv synpunkt till fyllest, om med
hänsyn till ynglingens karaktär skyddstillsyn eller behandling inom barnaoch
ungdomsvården icke skulle anses erforderligt. Däremot torde man icke
kunna rekommendera ett omhändertagande tillsammans med äldre trafikbrottslingar
på fångvårdens anstalter.

Skulle i något undantagsfall lagliga förutsättningar icke finnas för ett ingripande
enligt barnavårdslagen, torde prognosen vara så god, att villkorlig
dom eller bötesstraff kan ifrågakomma.

Några andra skäl att döma ungdomar under 18 år än de allmänpreventiva
stå då icke kvar.

Departementschefen har i statsrådsprotokollet av den 5 december 1961
betonat, att brottsbalksförslaget icke innebär, att enbart hänsyn till allmän
laglydnad får åberopas för att ådöma fängelse. Såvitt vi kunna finna ha
några andra bärande skäl, som tillsammans med de allmänpreventiva skulle
motivera ett dömande till fängelse, icke framlagts.

I de fall, då ungdomsvårdsskolorna synas ha uttömt sina möjligheter och
vederbörande inom kort kommer att uppnå 18 års ålder, kan enligt brottsbalksförslaget
ungdomsfängelse ifrågakomma. Mot detta ha vi intet att erinra,
men detta utgör samtidigt en motivering för att möjligheterna att döma
till fängelse icke erfordras beträffande dessa sistnämnda ungdomar.

Vi anse det nu bör vara tid att införa ett förbud mot att döma lagöverträdare
i åldern 15—17 år till fängelse. Därmed genomföres den princip, som
statsmakterna redan år 1944 och 1952 uttalade sig för.

I propositionen har diskuterats frågan huruvida bötesförvandlingsstraff
i form av fängelse skall kunna ådömas den som ej fyllt 18 år. Ivungl. Maj :t
har lämnat denna möjlighet öppen med den motiveringen att den är värdefull
för effektiv bötesbetalning. I konsekvens med vad vi härovan anfört, och
i enlighet med strafflagberedningens förslag, bör ett förbud att döma till
fängelse även gälla bötesförvandlingsstraff. Det förefaller oss stötande att
en ung människa, som begått en bagatellförseelse, genom förvandling av
dessa böter skulle behöva komma i kontakt med fångvårdens anstalter och
dess klientel. Det måste även beaktas att ungdomarna genom den utökade
skolplikten under längre tid än tidigare äro beroende av sina föräldrar för
sitt uppehälle, även om vissa ungdomsgrupper fortfarande kunna ha god
betalningsförmåga.

Även i de likalydande motionerna I: 542 och 11:65,3 yrkas sådan ändring
av paragrafen, att kriminell ungdom under 18 år icke kan dömas till fängelse.
I motiveringen erinrar motionärerna om 1952 års lagstiftning rörande
påföljd för brott av underårig och fortsätter:

Första lagutskottets utlåtande nr i2 år 1962

När statsmakterna nu åter skall taga ställning till frågan om den principiellt
lämpligaste formen för anstaltsbehandling av lagöverträdare i åldern
15—17 år och det denna gång gäller en mera definitiv lagstiftning, åberopas
i huvudsak samma skäl som för 10 år sedan för att bibehålla möjligheten att
ådöma sådana lagöverträdare vanligt frihetsstraff; ungdomsvårdens skolor
anses alltjämt sakna resurser för omhändertagande av vissa kriminella i
angivna ålder. Visserligen har en viss upprustning kommit till stånd, men
denna bedömes inte vara tillräcklig. En undersökning av parlamentariska
sakkunniga rörande ungdomsbrottsligheten, vilken undersökning avsåg ungdom
under 18 år, som den 1 september 1959 undergick vanligt frihetsstraff,
visar att det rörde sig om 43 personer. I 5 av de 43 domarna anfördes bristande
resurser för omhändertagande inom ungdomsvårdsskolorna som enda
skäl för frihetsstraff (jfr s. 69 i de sakkunnigas betänkande Ungdomsbrottslighet
— SOU 1959: 17).

Men var då kriminalvården bättre rustad för dessa ungdomars rationella
behandling? Uppenbarligen tjänstgjorde dess anstalter endast som reservutrymme
åt ungdomsvårdsskoleorganisationer för ett främst ur rymningssynpunkt
effektivare frihetsberövande, medan behovet av en pedagogiskt
och psykologiskt riktigt upplagd särbehandling av dessa unga inte heller
inom kriminalvården kunde tillgodoses.

Vi kan inte finna någon annan förklaring till att ungdomsvårdsskolorna
på dessa tio år inte fått tillräckliga resurser för att kunna taga emot hela
den grupp unga kriminella, varom här är fråga, än att man förlitat sig på
möjligheten att placera en och annan av denna grupp i vanlig kriminalvårdsanstalt.
Hade denna möjlighet redan 1952, efter viss, kortare övergångstid
avskaffats, hade givetvis den erforderliga upprustningen av ungdomsvårdsskolorna
kommit till stånd. De exempel på brottsfall bland ungdom
under 18 år, där möjligheten att utdöma vanligt frihetsstraff alltjämt
anses behövlig, har inte övertygat oss om att ett absolut förbud mot denna
reaktionsform inte nu bör införas.

Motionärerna anser, att erforderlig upprustning av ungdomsvårdsskolorna
bör kunna medhinnas, innan brottsbalksförslaget träder i kraft, om dessa
inte heller nu anses fullt rustade, samt fortsätter:

Om därtill en komplettering av ungdomsvårdsskolorna med lämpliga vårdutrymmen
och ökade differentieringsmöjligheter kommer till stånd, kan
vi för vår del inte se någon anledning att resa invändning mot att hänföra
även de av departementschefen åberopade specialfallen till ungdomsvårdsskoleorganisationen.
Vad särskilt gäller ungdom, som begått svårare trafikbrott,
kan vi inte finna annat än att även sådan ungdom är i behov av särskilda
tillrättaförande åtgärder från samhällets sida och sålunda är hänförlig
till 4 kap. 25 § b) barnavårdslagen, d. v. s. kan omhändertagas för
samhällsvård och därmed vid behov även placeras i ungdomsvårdsskola.

För ett förbud mot att döma ungdom under 18 år till vanligt fängelsestraff
talar även den möjligheten att under viss förutsättning döma jämväl
ungdom i nämnd ålder till ungdomsfängelse, som förslaget till brottsbalk
innefattar. Vi har intet att invända mot denna utvidgning av institutet ungdomsfängelse,
som ju til! hela sin utformning är en ungdomspsykologiskt
och -pedagogiskt bestämd form av behandling med uttryckligt syfte att bl. a.
ge eleverna yrkesutbildning, d. v. s. en helt annan behandling än den som
avses med det vanliga frihetsstraffet.

Forsla lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

1 de likalydande motionerna I: 533 och II: 646 yrkas, atl det föreslagna
lagrummets »särskilda skäl» utbytes mot »synnerliga skäl». Motionärerna
anför i sin motivering:

Vi vill starkt betona vår allmänna motvilja mot ett system som — ehuru
endast i yttersta undantagsfall — möjliggör ett fängelsestraff för en ung
människa om vars formbarhet man förvisso sällan med absolut säkerhet kan
uttala sig. Emellertid kan vi icke bortse ifrån den omständigheten att ett
fåtal ungdomar i åldern under 18 år som har begått brott icke lagligen kan
göras till föremål för ett omhändertagande för samhällsvård, enär ett vårdeller
behandlingsbehov icke föreligger. För de få fall där ej heller skyddstillsyn,
ungdomsfängelse eller internering enligt förslagets 28, 29 och 30
kap. utgör en lämplig påföljd synes som enda möjligheten återstå fängelse
såvida fallen icke skall lämnas obeivrade. För denna speciella situation är
vi benägna godtaga fängelsedom för ungdom under 18 år, dock endast under
förutsättning att vederbörande barnavårdsmyndighet klart sagt ifrån
att de ej anser sig kunna vidtaga ändamålsenlig åtgärd för vederbörandes
tillrättaförande. Det måste påpekas att här endast är fråga om relativt sällsynta
»restfall». För att uttrycka denna vår uppfattning att fängelse icke
får tillämpas annat än i nu nämnda sällsynta undantagsfall, bör det föreslagna
lagrummets »särskilda skäl» utbytas mot »synnerliga skäl».

Det bör i detta sammanhang observeras, att förslagets 38 kap. 2 § föreskriver
att i de fall, där domstol med stöd av förslagets 31 kap. 1 § överlämnat
en ungdom till vård enligt barnavårdslagen och barnavårdsnämnden vid
prövning i därför stadgad ordning finner, att i barnavårdslagen angivna förutsättningar
icke föreligger för dylik vård eller vård av det slag som
nämnden i yttrande till domstolen förklarat sig ämna anordna, domstolen
efter ansökan av åklagare äger undanröja förordnandet om överlämnande
till vård och döma till annan påföljd för brottet. Detta stadgande omfattar
uppenbarligen fall, där exempelvis ett kortvarigt fängelsestraff kan ifrågakomma.
Om denna möjlighet icke förelåge, skulle domstolen måhända vara
nödsakad att lämna brottet utan tillräcklig samhällsreaktion.

I motionen II: 654 anföres följande:

Kritik har riktats mot departementschefen när han öppnat möjlighet att
omhändertaga unga brottslingar i fängelse. Jag kan inte dela kritikernas
uppfattning att detta aldrig skulle få förekomma. Förslaget synes icke rymma
några risker, om det endast kringgärdas hårt, hårdare än departementschefen
föreslagit. Å andra sidan finns det unga, ytterligt farliga brottslingar,
främst farliga för andras liv. De är sällsynta men förvaringsproblemen för
dem är svårlösta. Dels måste rymningsrisken nedpressas till ett minimum,
dels kan de tänkas genom sin destruktiva farliga läggning även bli svårlösta
problem också då de är omhändertagna å anstalt. Ungdomsfängelser
torde icke vara lämpliga för dem, varken ur deras egen, övriga interners
eller ur samhällets synpunkt (rymningsrisken). Alternativet, om de är sinnessjuka,
är fasta paviljonger å de statliga mentalsjukhusen, då icke ens
med säkerhet dessas specialavdelningar är lämpliga. Faller de ej heller under
sinnessjuklagen, återstår endast ungdomsfängelse, såvida icke fängelse
blir tillåten vårdform för denna obetydliga grupp unga brottslingar, i gengäld
farliga och svårbedömda.

Utskottet. I propositionen har departementschefen utförligt behandlat de
av motionärerna upptagna problemen om och när fängelse bör kunna ådö -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

mas yngre lagöverträdare. Utskottet, som förutsätter att barnavårdsnämnd
alltid kommer att beredas tillfälle att avgiva yttrande i frågor av hithörande
art, anser, att fängelsestraff bör ifrågakomma endast då barnavårdsmyndighet
förklarat sig icke ha möjlighet att på ändamålsenligt sätt omhändertaga
vederbörande inom barnavården eller då fallet icke är lämpligt för sådant
omhändertagande. I övrigt delar utskottet departementschefens uppfattning
sådan den preciserats å s. C 592 ff. Såsom där framhålles, är avsikten, att
brottsbalksförslaget i jämförelse med nuvarande förhållanden skall i hög
grad inskränka utrymmet för ådömande av fängelse beträffande de yngsta
lagöverträdarna. Enligt utskottets mening kommer den avsedda restriktivare
tillämpningen av möjligheten att ådöma fängelse till bättre uttryck i det
föreslagna lagrummet, om såsom föreslagits i de Jikalvdande motionerna
I: 533 och II: 646 lagtexten gives den lydelsen, att den som är under 18 år ej
må dömas till fängelse, med mindre synnerliga skäl är därtill.

Under åberopande av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionerna
1:525 och 11:638 samt 1:542 och 11:653, tillstyrka, att propositionen,
såvitt gäller förevarande paragraf, bifalles med den ändring, som föreslagits
i motionerna I: 533 och II: 646.

6 g.

Den som undergår fängelse på viss tid må, om det kan antagas främja hans anpassning
i samhället, villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av tiden, dock minst
fyra månader, avtjänats (fakultativ villkorlig frigivning).

Vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning skall särskilt beaktas
den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då
frigivning ifrågasättes, lians beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen
skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

7 g.

Den som undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall villkorligt
frigivas när han avtjänat fem sjättedelar av tiden (obligatorisk villkorlig frigivning).

Propositionen. Se C 20, 61—62, 249—251, 507, 558—559 och 598—599.

Motioner. I de likalydande motionerna 1:533 och 11:646 yrkas, att 7 §
utgår och ersättes med eu anvisning i 6 § att villkorlig frigivning bör ske
etter 5/6 av strafftiden såframt ej särskilda skäl talar däremot. I motiveringen
anföres:

Förslagets 26 kap. 6 och 7 §§ upptager gällande rättsbestämmelser om
takultatiy och obligatorisk villkorlig frigivning. I likhet med lagrådet (1961)
vin yi allvarligt ifrågasätta huruvida ett behov föreligger att bibehålla två
särskilda former av frigivning med olika beteckningar" Vi vill särskilt framhalla
det otillfredsställande från eftervårdssynpunkt med det nuvarande svstemet
genom vilket en intern har en ovillkorlig rätt att friges vid viss tidpunkt
helt oavsett om arbetsanställning, bostad m. in. kunnat ordnas Bestämmelsen
om obligatorisk villkorlig frigivning synes i flera hänseenden

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1962 73

kunna motarbeta dess främsta syfte att underlätta den villkorligt frigivnes
anpassning i samhället. Att helt oavsett omständigheterna i det särskilda
fallet frige en intern å viss på förhand bestämd tidpunkt, är enligt vår
mening att allvarligt äventyra hans möjligheter till en dylik anpassning.

Utskottet. Mot den i propositionen valda ordningen med två former av
villkorlig frigivning synes det ligga nära till hands att anmärka, att den
obligatoriska villkorliga frigivningen innebär en förkortning av strafftiden.
Härvid bortses emellertid från de olika föreskrifter, som närmare reglerar
den villkorliga frigivningen och som innebär, att anstaltsvården utbytes mot
kriminalvård i frihet. Eftervården får sin prägel av att den villkorligt frigivne
under en prövotid i regel skall stå under övervakning och då har att
etterfölja vissa förhållningsregler. Iakttar den frigivne icke vad som åligger
honom, riskerar han bl. a., att den villkorligt medgivna friheten förklaras
förverkad. Utformningen av frigivningen kan därför icke frånkännas olika
moment, som måste antagas kunna bidraga till den frigivnes anpassning
till samhället.

Frågan om en motsvarighet till de olika former av eftervård, som propositionen
innebär, har ej upptagits i motionerna. Det torde även erbjuda
vissa svårigheter att anordna en effektiv sådan vård med hänsyn till att
äterintagning ej skulle kunna följa, därest lämnade föreskrifter ej iakttoges
av den dömde. Redan av detta skäl synes den i propositionen valda lösningen
vara att föredraga. Härtill kommer emellertid, att genom beslut föregående
år propositionens förslag i denna del införlivats med nuvarande
strafflagstiftning. Erfarenheterna under den hittills förflutna tiden torde
icke vara sådana, att en annan lösning ter sig påkallad.

Med stöd av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionerna,
tillstyrka propositionens förslag till avfattning av förevarande paragrafer.

27 KAP.

Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han
göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Rätten äger föreskriva
att han under prövotiden skall söka fullgöra skadeståndsskyldigheten eller
del därav på tid och sätt som angivas i domen.

Föreskrift som avses i första stycket må, efter ansökan av åklagare eller den
dömde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.

Propositionen. Se C 30—31, 54—55, 265, 270, 288—291, 303—304 och 511.

Motioner. I de likalydande motionerna 1:532 och 11:648 yrkas, alt paragrafen
gives följande lydelse:

»Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Rätten
må i domen meddela föreskrift rörande tid och sätt för'' skadeståndsskyldighetens
fullgörande under prövotiden.

Första lagutskottets utlåtande nr år 1962

Föreskrift som avses i första stycket må, efter ansökan av målsägande,
åklagare eller den dömde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.»

Vidare yrkas, att riksdagen måtte besluta, att erläggande av skadestånd,
varom föreskrift meddelats enligt förevarande paragraf, må ske till exekutiv
myndighet.

Motionärerna anför följande:

Vid dömande av villkorlig dom finns vissa möjligheter att bättre än eljest
tillgodose den skadelidande. Allmänt gäller att den som erhållit villkorlig
dom skall göra vad som står i hans förmåga för att gälda ådömt skadestånd.
Därjämte har rätten möjlighet att för den villkorligt dömde närmare föreskriva
hur skadestånd skall erläggas. I allmänhet har denna möjlighet tilllämpats
i för liten utsträckning. Stora skillnader i tillämpningen förekommer
mellan olika delar av landet. Förslag har därför väckts att det i lagen
om villkorlig dom skulle intagas ett mera preciserat stadgande rörande
skadeståndsföreskrift i samband med villkorlig dom i syfte att få till stånd
en mera regelmässig tillämpning. Hittills har dock nämnda förslag avvisats.
Det måste därför hälsas med tillfredsställelse att det nu framlagda förslaget
till brottsbalk innebär ett visst tillgodoseende och till viss del kommer att
medföra en mera regelmässig tillämpning. Förbättringen är dock inte konsekvent
genomförd. Vissa ändringar i det framlagda förslaget är därför erforderliga.

I förslagets 26 kap. 15 § föreskrives att villkorligt frigiven, om han förpliktigats
ersätta genom brottet uppkommen skada, »må meddelas föreskrifter
rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande».
Detta stadgande gäller även då lagöverträdare dömes till skyddstillsyn (28
kap. 6 §). Lydelsen är sådan att föreskrift regelmässigt torde komma att
meddelas såvitt särskilda skäl ej är däremot. Till sådana särskilda skäl torde
la räknas bristande ekonomiska möjligheter för den dömde att under tiden
för den villkorliga frigivningen eller skyddstillsynen över huvud taget betala
skadestånd eller annan omständighet som gör föreskriften meningslös eller
medför att denna kan försvåra vederbörandes anpassning till ett normalt
liv. Då möjligheten att meddela föreskrift om skadestånd självfallet inte
skall utnyttjas på sådant sätt att vitala intressen eller syften med påföljden
äsidosättes, synes detta stadgande till fyllest.

Motsvarande stadgande i samband med villkorlig dom, 27 kap. 5 §, har
emellertid getts en annan, ej så preciserad lydelse. Det anges att då den
tilltalade ådömts skadeståndsskyldighet »rätten äger föreskriva att han
under prövotiden skall söka fullgöra skadeståndsskyldigheten eller del därav
på tid och sätt som angivas i domen». Härigenom får givetvis rätten möjlighet
eller rätt att meddela skadeståndsföreskrift. Någon sådan regelmässig
tillämpning, som följer av motsvarande stadgande i samband med villkorlig
frigivning och skyddstillsyn, blir dock icke följden. Skäl har inte förebragts
för en sådan skillnad beträffande skadeståndsföreskriften. Det synes
inkonsekvent att den ena av de påföljder som förutsättes avlösa nuvarande
villkorliga dom, skyddstillsyn, innefattar ett bestämt stadgande i detta avseende,
medan den andra, den föreslagna villkorliga domen, saknar sådant
bestämt stadgande. Stadgandet bör vara lika för villkorlig frigivning, villkorlig
dom och skyddstillsyn, och den nämnda lydelsen i 27 kap. 5 § således
ändras i enlighet härmed.

Orsaken till den lösliga formuleringen av stadgandet om meddelande av
skadeståndsföreskrift i samband med villkorlig dom synes främst vara att

Första lagutskottets utlåtande nr i2 år 1962

i o

den tvååriga prövotiden vid nu föreslagna villkorliga dom ej skall förenas
med övervakning. Det förutsattes att villkorlig dom skall komma i fråga då
den tilltalades prognos är så god att det på goda grunder kan antagas att
vederbörandes anpassning sker utan särskild tillsyn eller övervakning.

Departementschefen avvisar tanken på att skyddskonsulentorganisationen
skall handha övervakningen av att meddelad skadeståndsföreskrift följes.
Av remissyttrandena framgår att man inom skyddskonsulentorganisationen
är av samma mening. Departementschefen förordar en ordning som innebär
att det blir målsäganden som kommer att vaka över den dömdes sätt att
fullgöra skadeståndsbetalningen. På skyddskonsulenthåll ställer man sig
avvisande till en sådan ordning. Bl. a. framhåller skyddskonsulenten i Stockholms
distrikt för äldre att målsäganden i så fall blir övervakare, men
med först och sist sin egen rätt, ej den dömdes bästa, för ögonen. En sådan
invändning kan inte avvisas. Lämpligheten att överlåta ifrågavarande övervakning
på den som i skadeståndsfrågan är den dömdes motpart måste allvarligt
ifrågasättas. Likaså måste ifrågasättas riktigheten av att ålägga den
som lidit skada av brottet att svara för övervakandet av att skadeståndsbetalning
sker i enlighet med den i domen meddelade föreskriften. De med
skadeståndsföreskrift förknippade spörsmålen måste handläggas på ett sådant
sätt att den dömdes anpassning ej äventyras och utan att den skadelidande
obehörigen belastas. Dessa skäl talar entydigt för att den skadelidande
ej skall ha att övervaka skadeståndsföreskriftens följande. Inbetalningar
enligt den meddelade föreskriften bör därför göras till den exekutiva
myndighet, som har att förmedla beloppen till den skadelidande. Sker
ej inbetalningen i enlighet med vad som föreskrivits bör detta av den exekutiva
myndigheten anmälas till åklagare, som har att utröna orsaken samt
om så befinncs riktigt uppmana den dömde att anhålla om ändring i skadeståndsföreskriften
eller vidtaga annan lämplig åtgärd. Härvid kan, om omständigheterna
så motiverar, bl. a. frågan om upphävande av den villkorliga
domen prövas, men även möjligheten att genom av den exekutiva myndigheten
verkställd indrivning uppnå efterlevnad av skadeståndsföreskriften
bör hållas öppen. Om det i sådana fall uppdagas att den dömde ej iakttagit
vad som åligger honom enligt 27 kap. 4 §, får detta räknas här skisserade
ordning till fördel, emedan då den villkorliga domen kan ersättas med t. ex.
skyddstillsyn för att säkra den dömdes anpassning. Här förordade ordning
för skadeståndets erläggande torde närmare få utformas sedan brottsbalken
antagits. Härvid bör även motsvarande snörsmål vid villkorlig frigivning och
skyddstillsyn beaktas.

-Aed nämnda ordning kan inte nagra hinder föreligga för samma regelmässiga
tillämpning av skadeståndsföreskriften i likhet med den rätt som
titikommer den dömde. En sådan ordning har föreslagits av Svea hovrätt
och Föreningen Sveriges häradshövdingar. I enlighet med vad som föreslagits
av Svea hovrätt bör denna befogenhet göras subsidiär efter mönster av
målsägandens åtalsrätt vid brott, som hör under allmänt åtal.

Utskottet. Såsom utskottet redan vid behandlingen av 25 kap. 2 § haft
tililälle att framhålla, är det eu angelägenhet av vikt, att den som genom
brnlt orsakat skada i möjlig och lämplig utsträckning förmås att ersätta
skadan. Enligt utskottets uppfattning framstår skadeståndets fullgörande
som lika betydelsefullt vid villkorlig dom som vid villkorlig frigivning och
skyddstillsyn.

Såvitt framgår av propositionen har med de olika uttryckssätten i de av

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

motionärerna angivna lagrummen icke åsyftats, att skadeståndsfrågan skulle
givas olika behandling i de skilda påföljdssituationerna. De särskilda formuleringarna
framstår också med hänsyn till deras innebörd som likvärdiga i
praktiskt hänseende. Enligt utskottets mening föreligger därför icke skäl
att vidtaga den av motionärerna önskade ändringen av första stycket.

I fråga om motionärernas yrkande om ändring av andra stycket vill utskottet
framhålla, att målsäganden har möjlighet att vinna ändring i de
fastställda föreskrifterna genom hänvändelse till åklagaren. Denna möjlighet
synes vara tillräcklig för att målsägandens intressen skall bli tillgodosedda
i förevarande sammanhang.

Vad slutligen angår sättet för erläggande av skadestånd, finner utskottet
med hänsyn till arten av de exekutiva myndigheternas nuvarande arbetsuppgifter
ej skäl föreligga för det i motionerna förordade betalningssättet.

Med stöd av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionerna,
tillstyrka propositionens förslag till avfattning av förevarande paragraf.

28 KAP.

1 §.

Skyddstillsyn må ådömas för brott varå kan följa fängelse, såframt det prövas
erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd
än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre denna
påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.

Är det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller däröver,
må dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skäl äro därtill.

Propositionen. Se C 21—22, 53, 294—296, 512, 566 och 600.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 525 och II: 638 yrkas, att paragrafens
tredje stycke utgår. I motiveringen anföres:

I den nu gällande lagen om villkorlig dom utsäges, att villkorlig dom ej
må meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat
att den brottslige undergår straff. Vidare uttalas, att villkorlig dom må brukas
om ej den brottslige synes förskylla högre straff än straffarbete i ett
är eller fängelse i två år. Enligt beredningens förslag beträffande villkoren
för skyddstillsyn har angivits, att vederbörande skall ställas under skyddstillsyn
om det prövas erforderligt och mera ingripande åtgärd ej befinnes påkallad.
Någon till brottets svårhetsgrad knuten maximigräns för användningen
av skyddstillsyn har beredningen ej funnit behövlig eller ens lämplig,
i det nu föreliggande brottsbalksförslaget uttalas, att om det lindrigaste straff
som är stadgat för brottet är fängelse ett år eller däröver, må dömas till
skyddstillsyn allenast om synnerliga skäl äro därtill. Enligt vår mening har
beredningen kommit till ett bättre resultat på denna punkt. Vi anse i likhet
med beredningen att ett till brottets svårhetsgrad knutet hinder mot användning
av skyddstillsyn icke ger någon tillfredsställande vägledning vid bedömning
av huruvida skyddstillsyn skall vara utesluten av allmänpreventiva skäl
i det särskilda fahet. Brottets svarhet bör endast vara en av de omständighe -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

ter, som skall bedömas vid domstolens avgörande. Det bör överlåtas åt rättstillämpningen
att träffa avgörandet utan det band som den föreskrivna
gränsdragningen innebär. De nu gällande reglerna ha visat sig vara förenade
med olägenheter, då det gällt att finna den för den tilltalade mest lämpliga
påföljden. Även om brottsbalksförslagets regler framstå såsom rimligare än
de som nu gälla, borde strafflagberedningens förslag i denna del ha följts.

I de likalydande motionerna 1:527 och 11: 639 yrkas, att första stycket
av paragrafen erhåller följande lydelse: »Skyddstillsyn må ådömas för brott
varå kan följa fängelse, såframt det prövas erforderligt att den tilltalade ställes
under övervakning och mera ingripande påföljd ej finnes erforderlig för
att avhålla honom från vidare brottslighet eller av hänsyn till allmän laglydnad.
» I motiveringen anföres, att skyddstillsyn synes vara en i förslaget
väl avvägd och av behovet påkallad brottspåföljd. En alltför vidsträckt tilllämpning
av påföljden kan emellertid komma att äventyra dess effektivitet.
Därför bör en erinran om hänsynen till den allmänna laglydnaden intagas
bland förutsättningarna för påföljdens tillämpning.

Utskottet. Vid jämförelse med de skilda motionsyrkandena framgår, att
propositionen innebär en medelväg i fråga om möjligheterna att ådöma
skyddstillsyn.

Vad först angår yrkandet i de likalydande motionerna I: 525 och II: 638
märkes, att propositionen i jämförelse med gällande rätts villkorliga dom
följt en ny metod vid angivande av institutets tillämpningsområde. Gränsdragningen
för den nuvarande villkorliga domen har gjorts med hänsyn till
det straff, som lagöverträdaren finnes förskylla. Sålunda får villkorlig dom
ej komma i fråga, om gärningsmannen ådömes högre straff än straffarbete
ett år eller fängelse två år. Enligt propositionen göres motsvarande avgränsning
efter den straffskala, som är stadgad för brottet. Användningsområdet
för den nya påföljden har härigenom blivit betydligt större än om nuvarande
regler följts. Till följd härav torde en stor del av de önskemål, som
framställts vid kritik av gällande ordning, ha tillgodosetts genom propositionen.
Härtill kommer emellertid, att den gräns, som dragits i propositionen,
icke är absolut, utan möjlighet finnes att tillämpa skyddstillsyn även vid
ännu allvarligare brott än huvudregeln anger.

Beträffande motionsvrkandet i de likalydande motionerna 1: 527 och
tf: 639 delar utskottet departementschefens mening, att kravet på hänsyn
till den allmänna laglydnaden får anses tillräckligt framhävt genom stadgandet
i 1 kap. 7 §.

Med stöd av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionerna,
tillstyrka propositionens förslag till avfattning av förevarande paragraf.

3 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1962

der behandlingens gång, pågå minst en månad och högst två månader. Om behandlingen
är i övrigt särskilt stadgat.

Har den dömde ej fyllt tjugotre år, äger rätten besluta att förordnande som i
första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hinder av att domen å skyddstillsyn
icke vunnit laga kraft.

Propositionen. Se C 10, 22, 57, 60—61, 78—80, 93—94, 296—301, 512—513,
566—567 och 600.

Motioner. I de likalydande motionerna 1:525 och 11:638 yrkas, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t framhåller det angelägna i att av motionärerna
angivna krav rörande anstalisbehandling vid skyddstillsyn är tillgodosedda
vid brottsbalkens ikraftträdande. Motionärerna anför därvid följande: Det

är av synnerligen stor vikt, hur den anstaltsbehandling utformas som
i vissa fall skall inleda skyddstillsynen. Beredningen har avsett, att denna
anstaltsbehandling skall äga rum i särskilda anstalter inom fångvårdens
ram. I propositionen har departementschefen betonat vikten av att de som
bli föremål för denna anstaltsbehandling hållas avskilda från fångvårdens
övriga klientel. Däremot har departementschefen icke i nuvarande läge velat
föreslå tillkomsten av särskilda anstalter för nu ifrågavarande ändamål.
Om tidigare befintliga anstalter kunna helt avskiljas för ändamålet framgår
ej klart. Dessa frågor torde bli föremål för ytterligare behandling såväl
inom fångvårdsstyrelsen som inom justitiedepartementet. För vår del vilja vi
emellertid redan nu understryka vikten av att särskilda anstalter vid brottsbalkens
ikraftträdande finnas reserverade för detta behov, dels för att man
på ett effektivt sätt skall kunna särskilja detta klientel från fångvårdsanstalternas
övriga intagna och dels med hänsyn till särskilda krav beträffande
läkare, kuratorer och övrig personal, som måste uppfyllas för att anstaltsvården
skall fylla sin tänkta uppgift. Riksdagen bör i sin skrivelse till
Kungl. Maj :t framhålla det angelägna i att de av oss angivna kraven äro
tillgodosedda vid brottsbalkens ikraftträdande.

Utskottet. I fråga om behandlingstiden har strafflagberedningen uttalat,
att denna främst bör utnyttjas till en psykologisk-pedagogisk påverkan för
att bringa den intagne till insikt om angelägenheten av att för framtiden
avhålla sig från brott. Några speciella metoder för behandling av de intagna
har icke föreslagits. Enligt beredningen torde redan befintliga eller planerade
anstalter kunna användas, åtminstone intill dess närmare erfarenhet har
vunnits.

Departementschefen ansluter sig till de allmänna synpunkter, som beredningen
anfört rörande anstaltsbehandlingen, och understryker därvid, att
de intagna i möjlig mån bör hållas avskilda från andra kategorier dömda,
i propositionen framhålles vidare, att beskaffenheten av det klientel, som
man här kommer att ha att göra med, torde föranleda, att behandlingen i
regel sker på öppna anstalter. Någon ny typ av fångvårdsanstalter anses
icke nödvändig. Det förutsättes emellertid, att förevarande platsbehov uppmärksammas
vid den pågående utbyggnaden av fångvårdens anstaltsresurser.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Av här återgivna uttalanden framgår enligt utskottets mening, att överensstämmelse
i allt väsentligt föreligger mellan motionärernas synpunkter
och propositionen. Något särskilt uttalande enligt motionsyrkandet synes
därför icke påkallat. Utskottet, som delar uppfattningen, att den föreslagna
anstaltsbehandlingen kan bli av stort värde, vill dock i anledning av motionerna
ytterligare understryka vikten av att de, som undergår anstaltsbehandling
i samband med skyddstillsyn, hålles avskilda från fångvårdens övriga
klientel.

Under hänvisning till det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionerna,
tillstyrka propositionen, såvitt nu är i fråga.

It §.

Uppkommer fråga om att undanröja skyddstillsynen eller om behandling enligt
3 § eller åtgärd som avses i 7 §, må övervakningsnämnden eller domstol vid vilken
föres talan enligt 8 §, såframt omständigheterna föranleda därtill, förordna att
den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga
skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att han skall kvarhållas
ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må den omhändertagne
ej kvarhållas.

Propositionen. Se C 274—-276, 306, 514, 568 och 601.

Motioner. I de likalydande motionerna 1:525 och 11: 638 yrkas, att i paragrafen
skall ingå ett tredje stycke av följande lydelse: »Omhändertagande
enligt denna paragraf må ej beslutas i fråga om den som är under aderton
är.» Till stöd för yrkandet anför motionärerna i anslutning till det vid 26
kap. 4 § behandlade kravet om förbud mot fängelse för lagöverträdare, som
ej fyllt 18 år:

I enlighet med de principer, som redovisats rörande förbud att döma dem
till fängelse, som ej fyllt 18 år, bör ett sådant tillfälligt omhändertagande,
som omförmäles i 28 kap. 11 § i brottsbalksförslaget, ej kunna ske beträffande
dessa ungdomar. F. n. gäller den i lagen om villkorlig dom § 14 a intagna
bestämmelsen, att ett tillfälligt omhändertagande av den villkorligt
dömde ej må beslutas i fråga om den som är under 18 år. Så sent som vid
1961 års riksdag avslogs en motion med yrkande om att detta förbud skulle
upphävas. Visserligen torde detta beslut lia fattats delvis med motiveringen
att frågan definitivt skulle lösas i samband med behandlingen av brottsbalksförslaget,
men många torde även i övrigt ha ställt sig skeptiska till värdet
av det i motionen framförda förslaget, i synnerhet som riksdagen så nyligen
som 1959 antagit den ovannämnda paragrafen, då en liknande motion
avvisades.

Departementschefen har motiverat sitt ställningstagande med att en sådan
rätt till omhändertagande redan finnes för barnavårdsnämnderna enligt
den nya barnavårdslagen och att bestämmelserna i 28 kap. 11 § brottsbalksförslaget
sålunda skulle kunna anses vara en logisk följd av barnavårdslagens
bestämmelse. Mot detta kan invändas att ett omhändertagande
enligt barnavårdslagen endast får ske i vissa klart avgränsade fall, nämligen
då den unge både är i behov av samhällsvård och är farlig för allmän

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

ordning och säkerhet. Det förhållandet att barnavårdsnämnden äger begära
sådant omhändertagande utgör också en garanti för att detta sker i någon
av barnavårdens anstalter och endast undantagsvis i polisarrest. Det är ej
lika självklart att den unge vid av övervakningsnämnd eller domstol fattat
beslut om omhändertagande kommer under sakkunnig vård, även om departementschefen
uttalat att han förutsätter att omhändertagandet i polisarrest
skall kunna ske högst ett eller ett par dygn. Det kan även ifrågasättas, om
det inte kan anses tillräckligt att ett organ — barnavårdsnämnden — har
möjlighet att vid behov föranstalta om omhändertagande.

Vi anse således, att bestämmelsen enligt 28 kap. 11 § brottsbalksförslaget
bör kompletteras med en föreskrift att sådant omhändertagande icke får äga
rum, när den dömde är under 18 år.

Förevarande stadgande har diskuterats även i de likalydande motionerna
I: 542 och 11: 653, vari anföres:

Vi kan också — ehuru med tvekan — godtaga att tillfälligt omhändertagande
av en till skyddstillsyn dömd person skall kunna ske under de förutsättningar,
som angives i 28 kap. 11 § förslaget till brottsbalk, även i det
fall att personen i fråga är under 18 år. Denna vår inställning är betingad
av att omhändertagandet är tillfälligt samt av reformsträvandena inom polisväsendet.
Tendensen att bygga ut den socialpolisiära verksamheten och
att förnya polisens lokaler bl. a. för tillfälligt omhändertagna personer kan
väntas ytterligare förstärkas, sedan polisverksamheten kommit under enhetlig
ledning genom denna verksamhets väntade förstatligande inom en nära
framtid. Man kan sålunda räkna med bättre lokalförhållanden hos polismyndigheterna
för det tillfälliga omhändertagande, varom nu är fråga, vid
den tidpunkt, då brottsbalken kommer att sättas i kraft.

Utskottet. Förevarande lagrum ger regler om tillfälligt omhändertagande
av den som ådömts skyddstillsyn. I jämförelse med nuvarande lag om villkorlig
dom innebär propositionen den utvidgningen, att sådant omhändertagande
kan ifrågakomma även beträffande den, som är under 18 år. Räckvidden
av denna nyhet får bedömas med hänsyn till stadgandet i 1 §, att
den som är under 18 år ej må dömas till skyddstillsyn med mindre denna
påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.

Såsom framhålles i propositionen har genom den nya barnavårdslagen
möjlighet öppnats för barnavårdsnämnd att begära polismyndighets medverkan
för omhändertagande under kort tid även av den, som är under 18
år. Med hänsyn härtill anser departementschefen betänkligheter knappast
böra möta mot att nu gällande begränsning i lagen om villkorlig dom icke
får någon motsvarighet beträffande dem, som döms till skyddstillsyn. Departementschefen
förutsätter därvid, att i de sällsynta fall, då beslut om
omhändertagande kommer att avse någon, som är under 18 år, föreliggande
möjligheter att placera den unge i barnavårdsanstalt tillvaratages och att
kvarhållande i polisarrest utöver någon eller några dagar skall behöva förekomma
endast undantagsvis.

Vad som sålunda anförts rörande stadgandets räckvidd och tillämpning,
måste enligt utskottets uppfattning vara ägnat att undanröja den tvekan

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

rörande stadgandets lämplighet, som kommit till uttryck i motionerna I:
525 och II: 638. Utskottet får sålunda, med avstyrkande av nämnda motioner,
tillstyrka propositionens avfattning av ifrågavarande paragraf.

31 KAP.

Om överlämnande till särskild vård

2 §.

Kan den som begått brottslig gärning bliva föremål för vård enligt lagen om
nykterhetsvård genom övervakning eller tvångsintagning å vårdanstalt, må rätten,
efter hörande av nykterhetsnömnd eller, i fråga om den som är intagen i sådan
anstalt, anstaltens styrelse, överlämna åt nämnden eller styrelsen att föranstalta
om erforderlig vård.

Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i sex månader, må överlämnande
till vård enligt lagen om nykterhetsvård ske allenast om särskilda skäl äro
därtill.

Propositionen. Se C 341—352, 519, 571—572 och 602.

Utskottet. Överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård innebär,
att ingripande sker utanför kriminalvårdens ram. Med förslaget avses,
att en begränsad grupp brottsliga alkoholmissbrukare skall behandlas inom
den sociala nykterhetsvården i stället för inom kriminalvården. Då stadgandet
saknar motsvarighet i gällande rätt, kan icke närmare bedömas i vilken
utsträckning nykterhetsvårdens möjligheter är tillräckliga. Utskottet förutsätter
därför, att den praktiska tillämpningen följes med uppmärksamhet
och att utökade resurser ställes till förfogande, i den mån sådana skulle visa
sig erforderliga.

3 §.

Har någon, som begått brottslig gärning, i utlåtande över sinnesundersökning
förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, må rätten, om den finner sådant
vårdbehov föreligga, förordna att han skall överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen.
Om gärningen icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, må dock sådant förordnande meddelas allenast såframt
särskilda skäl äro därtill.

4 §.

Är någon, som begått brottslig gärning, i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn,
och meddelas ej förordnande enligt 3 §, må rätten, om mera ingripande åtgärd
av särskilda skäl ej finnes påkallad, förordna att han skall överlämnas till
öppen psykiatrisk vård.

Propositionen. Sc C 16—18, 26, 95—110, 352—357, 519—520, 572 och 602.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 540 och II: 643 yrkas, att andra
meningen i 3 § utgår. I motiveringen anföres:

6 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr i2

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

I 31 kap. 3 § stadgas att den som begått brottslig gärning utan att ha
handlat under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller med sinnessjukdom
jämställt tillstånd kan erhålla vård å sinnessjukhus i stället för
straff, om särskilda skäl därtill föreligga.

I remissförfarandet har ovanstående passus i paragrafen utsatts för kritik.
Bland rättspsykiaterna framhölls risken för att man härigenom kunde
uppamma reaktiva psykiska sjukdomar eller aggravera förefintliga besvär
hos dem som finna vård å sinnessjukhus mindre nedsättande för deras rykte
än frihetsstraff. Visserligen är det bland majoriteten av de psykiskt abnorma
brottslingarna en benägenhet att föredraga det tidsbestämda frihetsstraffet
i stället för icke tidsbestämd vård å mentalsjukhus. När det gäller brottslingar
tillhörande socialgrupp I är dock ofta situationen en annan. Inom
försäkringsmedicinen är det ju sedan länge känt vilka mekanismer som
kunna sättas igång då individen vet med sig att vissa fördelar kunna uppnås
genom uppkomsten av psykiska rubbningar. Det rör sig här mera sällan
ingalunda om ren simulation, oftast är vederbörande icke helt medveten om
den psykiska mekanismen.

Rådhusrätten i Stockholm har också anfört betänkligheter mot förslaget.
Man menar att utskrivningen från mentalsjukhusen icke alltid ger tillräckliga
garantier för ett ur samhällssynpunkt effektivt omhändertagande av
den dömde.

Justitieministern är själv mycket tveksam och anser att de uttalade farhågorna
ej böra underskattas men har ändå låtit paragrafen kvarstå oförändrad.

I regel kunna psykiska sjukdomstillstånd av den art, det här kan bli fråga
om, överföras till fångvårdens egna psykiatriska avdelningar. Vissa fall —
svårare psykoser t. ex. — kunna kräva vård å mentalsjukhusen på samma
sätt som gäller andra sjukdomsfall bland kriminellt icke belastade personer.
I sådana fall avräknas sjukhustiden i regel från strafftiden.

Erfarenheten visar att de fall då ett övervägande som det nämnda kan
tänkas ifrågakomma är sällsynta. Det är nämligen ovanligt att en tilltalad,
som icke varit sinnessjuk, sinnesslö eller därmed jämställd vid brottets begående,
träffas av ett sådant tillstånd av icke reaktiv art att det kan hänföras
till någon av de nämnda grupperna.

Övervägande skäl tala för att ett medgivande ej bör göras. Justitieministerns
uttalande att så får ske allenast om särskilda skäl äro för handen, synes
ej tillräckligt.

I motionen II: 654 anföres följande:

I bilaga 18 C, sid. 18, kommenteras i korthet möjligheten att överlämna en
brottsling till sinnessjukvården om han efter brottets begående fått en allvarlig
psykisk sjukdom, jämförbar med SL 5: 5:s bestämmelser. Även om
dessa fall är fåtaliga, skapar de bestämda svårigheter. Djupa reaktiva depressioner
med självmordsrisk är dock icke så helt sällsynta efter brottsbegåendet,
när brottslingen blir klar över vad han gjort. Många brott upptäcks
sent, ev. år efter det att de utförts. Det har förekommit då, att allvarliga
sjukdomstillstånd, exempelvis alkoholpsykos, förelegat vid den rättspsykiatriska
undersökningen; ev. har alkoholpsykosen varit resultat av att brottet
upptäckts så lång tid efter det att det begåtts.

Även om fall av denna typ är fåtaliga, kommer de att erbjuda stora svårigheter
att lösa. Problemet synes icke tillfredsställande behandlat i lagförslaget.

Med nutida medicinska resurser kan många av dessa sjukdomstillstånd

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

botas på kort eller relativt kort tid. Skall dessa fall då föras från mentalsjukhus
eller psykiatrisk klinik för fortsatt fängelsevistelse, om brottet anses
även förskylla fängelsestraff — eller hur skall de behandlas? En allvarlig
psykopati kan ju kvarstå, även när en djup depression eller en alkoholpsykos
hävts.

Om igen framkommer här liksom i så många andra sammanhang hur allvarlig
bristen på psykopatsjukhus är. Förekomsten av ett sådant skulle lösa
problemet för dessa fall liksom även för de farliga ungdomsbrottslingarna.

Särskild framställning. I en till utskottet ställd skrivelse har Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn hemställt, att det bör klargöras, att även den
vård, som bedrives i sekundärkommunal regi, skall kunna ifrågakomma
vid tillämpning av 3 och 4 §§. Förbundet anför:

I § 3 stadgas att rätten efter undersökning kan förordna att den som begått
brottslig handling skall överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen.
Vad gäller psykiskt utvecklingsstörda vill vi erinra om att flertalet av dessa
vårdas av vederbörande landsting och städer utanför landsting. Visserligen
kan psykiskt utvecklingsstörda som begått brottslig handling ofta höra till
den kategori som nu icke faller under sekundärkommunalt ansvar. Men det
kan dock även bland desssa finnas fall där det sekundärkommunala vårdalternativet
redan enligt nuvarande bestämmelser är det mest lämpliga. Vi
menar att det skulle vara synnerligen olyckligt om formuleringen av denna
paragraf skulle leda till en automatik som medförde att också dessa överfördes
i statlig vård. Av detta skäl bör det klargöras att även sekundärkommunal
vård enligt lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt
etterblivna skall kunna ifrågakomma. Under alla förhållanden bör vederbörande
centralstyrelse erhålla kunskap om fallen.

Vi anser detta vara desto mera angeläget eftersom vi har den bestämda
upptattningen att den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat och sekundärkommun
i fråga om vården av psykiskt utvecklingsstörda är otillfredsställande.
Denna fråga är för närvarande under behandling inom mentalsj
ukvårdsberedningen.

I § 4 talas om psykiatrisk vård. Här behöver klarläggas att även all den
vård av psykiskt utvecklingsstörda som drives i sekundärkommunal regi och
under tillsyn av vederbörande centralstyrelse skall kunna ifrågakomma.

Utskottet. I fråga om överlämnande till psykiatrisk vård skulle enligt strafflagberedningen
beaktas den tilltalades psykiska hälsotillstånd vid tiden för
domen. Betänkandet innebar sålunda härutinnan en avvikelse från gällande
rätt. I beredningens förslag uppställdes för dylikt överlämnande följaktligen
icke något oeftergivligt krav, att den psykiska abnormiteten förelegat vid
tiden för brottets begående.

Under remissförfarandet framförde flera remissinstanser kritik mot förslaget,
att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen skulle kunna avse
tall, där sinnessjukdomen eller abnormiteten inträtt först efter brottets begående.
Därvid framhölls bl. a., att den föreslagna ordningen kunde leda
till uppkomsten av s. k. reaktiva psykiska fenomen.

I propositionen anföres, atl de av remissinstanserna yppade farhågorna ej
bör underskattas. I brottsbalksförslaget har därför räckvidden av den föreslagna
nyheten begränsats. För visssa situationer, såsom då den tilltalade

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

finnes vara i behov av lång tids sjukhusvård och vårdbehovet icke lämpligen
kan tillgodoses inom fångvården, anses beredningens förslag dock böra följas.
I dessa fall torde enligt departementschefen ofta föreligga skäl att inhämta
medicinalstyrelsens yttrande; en obligatorisk regel härom har emellertid
icke ansetts påkallad. I departementsförslaget har med hänsyn till
det anförda stadgats, att i de åsyftade fallen överlämnande till vård enligt
sinnessjuklagen får ske allenast om särskilda skäl är därtill.

Enligt utskottets uppfattning innebär brottsbalksförslaget en lämplig avvägning
av de påföljder, som bör kunna tillämpas vid brott av psykiskt
abnorma personer. De önskemål, som uppbär de här behandlade motionerna,
torde i allt väsentligt få anses tillgodosedda i propositionen. En ändring av
den föreslagna lagtexten i överensstämmelse med yrkandet i motionerna I:
540 och II: 643 bör i vart fall icke komma till stånd. Den påyrkade ändringen
innebär nämligen, att den företagna begränsningen av strafflagberedningens
förslag skulle slopas, vilket icke torde ha åsyftats av motionärerna.

Vad beträffar den av Riksförbundet för utvecklingsstörda barn upptagna
frågan, vill utskottet erinra om de förhandlingar, som pågår rörande mentalsjukvårdens
överflyttande till landstingen. Först sedan dessa förhandlingar
avslutats, synes närmare ställning böra tagas till de i skrivelsen aktualiserade
organisatoriska spörsmålen. Skrivelsen bör därför icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Under hänvisning till det anförda får utskottet, med avstyrkande av berörda
motioner, tillstyrka bifall till propositionen, såvitt nu är i fråga.

33 KAP.

Om nedsättning och uteslutning av påföljd
1 §•

För brott som någon begått innan han fyllt femton år må ej dömas till påföljd.

Propositionen. Se B 403—404 samt C 12, 47, 83—84, 362—363 och 523.

Motion. I motion II: 654 anföres, att 1958 års lagråd påpekat, att lagförslaget
saknade uttrycklig bestämmelse om att den, som är under 15 år, icke får
straffas. Det föreslås, att en klar åldersgräns införes antingen i 1 kap. eller
i någon av bestämmelserna rörande unga brottslingar.

Utskottet. Det brottsbalksförslag, som remitterades till 1958 års lagråd, innehöll
icke någon regel om straffmyndighetsåldern. Lagrådet förordade, att
en sådan regel skulle upptagas, varvid lagrådets majoritet ansåg, att denna
skulle införas i 1 kap. I 1960 års departementsförslag hade stadgande om
straffmyndighetsåldern upptagits i 35 kap., motsvarande 33 kap. i det slut -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

liga departementsförslaget. 1960 års lagråd framställde icke någon erinran
mot stadgandet. Den i propositionen föreslagna regeln om straffmyndighetsålder
framträder genom sin placering icke som ett moment i definitionen av
vad som utgör brott utan som en bestämmelse om frihet från påföljd för
brott.

Då motionärens önskemål synes vara tillgodosedda enligt propositionen
och utskottet ej funnit anledning till erinran mot förevarande stadgande, får
utskottet tillstyrka propositionen, såvitt nu är i fråga.

35 KAP.

Om bortfallande av påföljd

1 §•

Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av
åtal för brottet inom

1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,

3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,

4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,

5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, må utan hinder av vad nu sagts påföljd ådömas
för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.

2 §.

För brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs må påföljd ej ådömas, med mindre den
misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år eller, om å
brottet kan följa straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom tid som där stadgas.

3 §.

Frigives häktad utan att hava erhållit del av åtal eller avvisas eller avskrives
mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om möjligheten att ådöma
påföljd så anses som hade häktningen eller delgivningen ej skett.

Propositionen. Se C 28—29, 408—416, 529—530, 583 och 604.

Motioner. I de likalydande motionerna 1:527 och 11:639 yrkas, att förevarande
paragrafer utformas så, att preskription skall inträda, om åtgärd
för brottets beivrande ej blivit vidtagen inom viss tid, varvid sådan åtgärd
skall anses vidtagen, när den misstänkte i laga ordning erhållit del av åtal,
som mot honom väckts för brottet, eller vid förundersökning, som lett till
allmänt åtal, underrättats om den mot honom riktade misstanken; avvisas
eller avskrives målet sedan åtal väckts, skall dock i fråga om möjligheten
att ådöma påföljd så anses, som hade åtgärd för brottets beivrande ej vidtagits.
I motiveringen anföres:

De i gällande strafflag och i brotlsbalksförslaget angivna tiderna för s. k.
åtalspreskription räknas från den tidpunkt då den misstänkte häktats eller
erhållit del av åtal för brottet (5: 14 respektive 35: 1). Eu person, som inom

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

de sålunda angivna tiderna av polismyndighet delgivits misstanke om brott,
för vilket häktning ej kan ifrågakomma, kan följaktligen undandraga sig lagföring
och eventuell påföljd genom att under viss för preskriptionens inträde
erforderlig tid hålla sig undan eller på annat sätt förhala tidpunkten för
delgivning av åtal för brottet. Den gällande och föreslagna ordningen kan
därför uppenbarligen leda till synnerligen stötande resultat.

I processlagberedningens förslag till ändringar i strafflagen i anledning
av antagandet av den nya rättegångsbalken (SOU 1944: 9 och 10) föreslogs
med hänvisning till ovan angivna förhållanden, att preskription av nu angivet
slag skulle inträda, om åtgärd för brottets beivrande ej blivit vidtagen
inom viss tid. Åtgärd för brottets beivrande skulle anses vara vidtagen,
då den misstänkte i laga ordning erhållit del av åtal, som mot honom väckts
för brottet, eller vid förundersökning, som lett till allmänt åtal, underrättats
om den mot honom riktade misstanken.

Strafflagberedningen föreslog, att den av processlagberedningen föreslagna
ordningen skulle läggas till grund för lagstiftning (SOU 1956: 55, s. 376).
Departementschefen har icke ansett tillräcklig anledning föreligga att nu
bryta med gällande år 1946 antagna system (C s. 413). Vi anser emellertid
att övervägande skäl talar för den av process- och strafflagberedningarna
förordade preskriptionsbestämmelsen.

Utskottet. Enligt gällande strafflag avbrytes preskription av möjlighet att
ådöma straff genom att den misstänkte häktas eller erhåller del av åtal
före utgången av vissa fastställda tidrymder, vilka i allmänhet räknas från
den dag, då brottet begicks. Strafflagberedningen föreslog i sitt slutbetänkande
sådan ändring av nuvarande regler, att preskriptionsavbrytande verkan
skall tillkomma ej blott delgivning av åtal utan även vid förundersökning
meddelad underrättelse om misstanke för brott. Förslaget anknyter
till vad processlagberedningen förordade böra gälla efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande.

Propositionen innebär, att nuvarande reglering överförts till brottsbalksförslaget,
medan i motionerna förordas en lösning i överensstämmelse med
strafflagberedningens förslag.

I propositionen och strafflagberedningens nämnda betänkande lämnas en
utförlig redogörelse för de olika meningsyttringar, som framkommit i samband
med processlagberedningens och strafflagberedningens förslag. Utskottet,
som hänvisar till dessa redogörelser, har vid sitt ställningstagande
funnit goda skäl kunna andragas till stöd för såväl propositionens linje
som motionärernas yrkande.

1960 års departementschef anför, att han i likhet med flera remissorgan
anser, att det ej föreligger tillräcklig anledning att nu bryta med det system,
som riksdagen antog vid behandlingen av 1946 års strafflagsändringar. En
övergång till den av strafflagberedningen förordade ordningen skulle i
många fall komma att innebära eu betydande förlängning av preskriptionstiderna.
Härtill kommer, enligt vad departementschefen uttalar, att nämnda
ordning otvivelaktigt skulle medföra risk för vissa komplikationer;
bland annat torde oklarhet lätt kunna uppkomma beträffande frågan, huruvida
delgiven misstanke har avsett den gärning, för vilken åtal väckes.
Det kan visserligen enligt departementschefen ej förnekas, att de möjlig -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

heter den misstänkte nu har att genom sitt eget handlande förhindra, att
preskription avbrytes, kan leda till föga tillfredsställande resultat. Varje
gränsdragning kan emellertid, hur den än sker, i enskilda fall medföra
mindre gynnsamma konsekvenser.

Utskottet, som instämmer i de av departementschefen anförda synpunkterna
och härjämte beaktar, att år 1961 antagits en särskild reglering av
vissa preskriptionsfrågor vid brott mot skattestrafflagen, har för sin del
stannat för uppfattningen, att den omläggning av preskriptionsreglerna,
som nu förordas av motionärerna, icke bör vidtagas.

Utskottet har ej heller eljest funnit anledning till anmärkning mot förevarande
stadganden och får alltså, med avstyrkande av motionerna, tillstyrka
det genom propositionen framlagda förslaget, såvitt nu är i fråga.

37 KAP.

Om nämnderna

2 §.

Konungen förordnar ordförande i övervakningsnämnd samt ersättare som vid
förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe. Ordföranden skall vara lagfaren
och erfaren i domarvärv; ersättaren skall vara lagfaren.

Övriga ledamöter och ersättare utses av länsstyrelsen i det län, inom vilket
nämnden har sitt huvudsakliga verksamhetsområde. De böra hava erfarenhet beträffande
ungdomsvård eller arbetsförmedling eller eljest i allmänna värv.

Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot eller
ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstående
tid.

Propositionen. Se C 441—443, 534—535, 588 och 605.

Utskottet. Enligt strafflagberedningens förslag skulle ordförandena i beredningens
motsvarighet till de i propositionen föreslagna övervakningsnämnderna
utses bland domarna i de underrätter, vilkas domkretsar omfattas
av nämndens verksamhetsområde.

I brottsbalksförslaget stadgas, att ordföranden skall vara lagfaren och
erfaren i domarvärv. Det framhålles i propositionen, att med den valda formuleringen
hinder icke kommer att föreligga, att till ordförande förordna
den, som har avgått från domarämbete, eller väl kvalificerad yngre domstolsjurist,
som ännu ej har blivit innehavare av sådant ämbete.

Utskottet har icke funnit anledning till anmärkning mot att valmöjligheterna
på antytt sätt vidgats i propositionen. Utskottet, som i detta sammanhang
vill erinra om de aktuella övervägandena rörande åldersgräns för
nämndemän, förutsätter dock, att propositionens linje icke leder till att
ordförandesysslorna kommer att omhänderhas av pensionerade domare annat
än då särskilda skäl föreligger till sådan anordning. Motsvarande hänsynstagande
till vederbörandes levnadsålder bör iakttas beträffande de av
länsstyrelserna utsedda ledamöterna.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

B. Yrkanden som berör ett flertal kapitel

1. Önskemål om vidgad användning av bötesstraffet

Propositionen. Se B 33—34, 35—36 och 46—47 samt C 156—157.

Motion. I motion 11:654 föreslås, att riksdagen ville besluta »att vid varje
brottstyp utom vid särskilt angivna undantag, införa en sådan gradering,
att brottet kan betecknas som mindre grovt eller som ringa och därför förskylla
böter eller fängelse, resp. enbart böter».

I motiveringen anföres, att ett logiskt fullföljande av de humanitära
grundsatser, som enligt propositionen skall prägla värderingen av brott, borde
innefatta möjligheter att kunna utdöma enbart böter vid samtliga brott
utom i de sällsynta undantagsfall, då brottet alltid är av så allvarlig svårhetsgrad,
att böter icke anses böra förekomma. Visserligen har för flertalet
brott i brottsbeskrivningen angivits, att de kan vara av ringa beskaffenhet
och därför förskylla böter, men vid den totalvärdering, som enligt propositionen
bör ske av varje brott, borde möjligheter öppnas att endast med
böter straffa de lindrigaste fallen inom varje brottstyp.

Utskottet. Av de föreslagna bestämmelserna om de särskilda brotten framgår,
att vid det stora flertalet brottstyper möjlighet finnes att i ringa fall
utdöma enbart böter (i förekommande fall disciplinstraff). Undantagna är
brott, som ansetts vara av så allvarlig art, att dylikt straff ej bör upptagas
i straffskalan. Även vid dessa till typen svårare brott kan emellertid enligt
förslaget böter (eller disciplinstraff) ifrågakomma i särskilda fall. Detta
framgår av bestämmelser i 33 kap.

Såvitt utskottet kunnat finna, måste sålunda det önskemål, som föranlett
motionärens förslag, anses vara tillgodosett redan i propositionen. Vidare
yttrande med anledning av förevarande motionsyrkande torde därför
ej vara erforderligt.

2. Fråga rörande nyhetsförmedlingen under beredskaps- och krigstillstånd

Motion. Motionen 1: 745 utmynnar i hemställan, att riksdagen vid behandlingen
av förslaget till brottsbalk ville beakta vad i motionen anförts. Motionen
innehåller följande:

I förslaget till brottsbalk har upptagits vissa regler avseende brott mot
rikets säkerhet, i huvudsak oförändrade i förhållande till gällande rätt. Här
skall erinras om bestämmelserna i 19 kap. 7 § om obehörig befattning med
hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift. Enligt detta lagrum
skall den straffas, som obehörigen röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen,
förråd, import, export eller förhållanden i övrigt, vilkas uppenbarande
för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda, utomordentliga förhållanden
eller eljest för rikets säkerhet. För att straff sålunda skall utgå för obehö -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

rig befattning med hemlig uppgift torde krävas att vederbörande insett uppgiftens
hemliga natur och förstått att dess uppenbarande kunde ha sådana
skadliga verkningar som ovan angivits. För straff för vårdslöshet med hemlig
uppgift räcker däremot att vederbörande visat grov oaktsamhet vid befordran
av sådan hemlig uppgift varom nu är fråga.

För den händelse riket är i krig kan enligt 22 kap. 1 § i förslaget den,
som förråder krigsfolk eller andra, som är verksamma för försvaret av riket,
eller förråder befästning, krigsmateriel, fabrik, förråd, kraftanläggning,
trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen
under vissa omständigheter straffas för landsförräderi eller för landssvek.

Dessa brott kan enligt tryckfrihetsförordningen också begås såsom tryckfrihetsbrott.

De ovan återgivna straffbestämmelserna synes kunna bliva till hinders
för de strävanden för ökad medborgerlig upplysning under beredskap och
krig för vilka beredskapsnämnden för psykologiskt försvar i syfte att stärka
landets motståndskraft arbetar. I ett förslag till anvisningar för publicering
under krig har nämnden anfört en rad exempel på att publicering av
i och för sig hemliga uppgifter rörande försvarsförhållanden är önskvärda
i syfte att i krig underbygga allmänhetens motståndsvilja. Ansvaret att avgöra
vad som för sådant ändamål skall offentliggöras i tidningarna ligger
emellertid enligt svensk tryckfrihetsrätt på ansvarige utgivaren. Denne ställs
här inför ytterst vanskliga beslut, som ofta måste fattas under många gånger
svåra förhållanden. Mycket lätt kan man därvid göra sig skyldig till felbedömningar,
som kanske kan få allvarliga konsekvenser. Visserligen kan
han från vissa myndigheter, som organiseras i krigstid, få hjälp vid bedömningar
av detta slag. Även om han följt erhållna råd men trots detta
gjort ett misstag, faller likväl ansvaret härför på honom.

De nuvarande reglerna måste leda till att ansvarige utgivaren för att trygga
sig själv måste bliva ytterst ovillig att under krig eller beredskap medverka
till publicering av andra uppgifter som rör landets försvarsförhållanden
än sådana som officiellt släppes ut för publicering, enär han eljest kan
riskera att bestraffas enligt de ovan citerade lagrummen. Det kan sålunda
ifrågasättas om det med de föreslagna straffbestämmelserna över huvud
blir möjligt att föra den mera aktiva nyhetspolitik, som beredskapsnämnden
anser så betydelsefull för att i ett beträngt läge bekämpa ryktesspridning,
defaitism och upprätthålla en levande försvarsvilja.

Det skulle vara värdefullt, ur nu angivna synpunkter, om vid riksdagsbehandlingen
de fall av intressekollision, som här berörts, kunde upptagas
till behandling. Motivuttalanden på de punkter som här angivits skulle måhända
kunna leda till straffrihet i de fall, då en ansvarig utgivare i syfte
att ge eu riktig försvarsupplysning förbrutit sig mot de angivna straffbestämmelsernas
bokstav, och sålunda vara till fyllest.

Utskottet. Strafflagens motsvarigheter till de av motionären inledningsvis
berörda gärningarna kan såsom tryckfrihetsbrott bli att bestraffa enligt bestämmelserna
om otillåtet offentliggörande i 7 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.
Som utskottet förut i detta utlåtande omnämnt avses att tryckfrihetsförordningen
i eu senare etapp av lagstiftningsarbetet skall anpassas
till brottsbalken. I nämnda sammanhang torde ej såvitt gäller ifrågavarande
gärningar komma att göras inskränkning i det enligt tryckfrihetsförordningen
straffbara området.

Det intima samarbete mellan publicitetsorganen och myndigheterna som

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

har förberetts med tanke på allmänhetens information under beredskapsoch
krigstillstånd, medför att publicitetsorganen påtager sig en större del
av ansvaret för att avgöra, vad som kan givas offentlighet och vad som med
hänsyn till försvaret eller enskildas säkerhet måste hållas hemligt. Att detta
ansvar måste ha en straffrättslig sida torde vara uppenbart. Tydligt är
även att med ökat ansvar den straffrättsliga synpunkten aktualiseras för
pressens folk. Det finns sålunda en naturlig bakgrund till de farhågor som
yppats genom förevarande motion. Motionärens oro för att straffhotet skall
behöva inverka menligt på möjligheterna att få till stånd en mera aktiv nyhetspolitik
synes emellertid ej fullt befogad.

Bestämmelserna om obehörig befattning med hemlig uppgift och om vårdslöshet
med hemlig uppgift, vilka torde ha den största betydelsen i förevarande
sammanhang, tager sikte uteslutande på gärningar som begås uppsåtligen
och av grov oaktsamhet. Dessa subjektiva rekvisit gäller med hänsyn
till brottens samtliga objektiva bestämningar, således även den lämnade
uppgiftens egenskap att vara hemlig. Enligt vad vederbörande departementschef
uttalade vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser, torde under uppgift
av hemlig natur icke få inbegripas annat än sådant som verkligen är
avsett att hemlighållas och icke redan blivit allmänt känt. För att ett visst
förhållande skall kunna anses vara avsett att hemlighållas bör denna avsikt
i regel ha kommit till uttryck på något sätt. I undantagsfall kan ett
visst förhållande — t. ex. militära positioner under krig — vara sådant att
det i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig natur.

Självfallet måste det under krigsförhållanden stundom vara vanskligt att
avgöra vad som får och icke får sägas. Vissa riktlinjer för sådana avgöranden
lämnas i det av motionären omnämnda förslaget till anvisningar. Härjämte
framhålles att tveksamma fall bör föranleda förfrågan hos statens
upplysningscentral eller hos sektion för psykologiskt försvar. Dessa organ
har bland annat att stå pressen till tjänst med råd och upplysningar på förevarande
område. En pressuppgift som lämnats i överensstämmelse med sådant
råd bör givetvis ej föranleda straffansvar. Jämväl i övrigt torde den
ovan angivna utformningen av de subjektiva rekvisiten vid berörda brott
föranleda straffrihet i fall där den ansvarige har samvetsgrant bemödat sig
om att riktigt bedöma publiceringsfrågan.

Synpunkter liknande de anförda torde vara tillämpliga beträffande de
andra av motionären åsyftade brotten, nämligen landsförräderi och landssvek.

Med hänsyn till vad ovan sagts torde ifrågavarande bestämmelser i brottsbalksförslaget
icke kunna anses motverka syftet med den inledningsvis
nämnda planeringen av informationsverksamheten under beredskaps- och
krigstillstånd. Utskottet finner därför ej skäl att med anledning av förevarande
motion tillstyrka ändring i det genom propositionen framlagda förslaget.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

3. Önskemål om klarare avgränsning av förutsättningar för ingripande vid
kriminalvård m. m.

Motioner. Vissa principiella synpunkter rörande brottsbalksförslagets utformning
av påföljdssystemet framföres i motionen 11:654 samt de likalydande
motionerna I: 743 och II: 899. Motionärerna hemställer, att de anförda
synpunkterna beaktas vid behandlingen av propositionen.

I motion II: 654 framhålles bl. a. följande:

Enligt tidigare principer har kriminallagstiftningen icke kunnat träda i
kraft med mindre än att ett brott blivit begånget. Sekundärt till detta har
behandlings- och vårdformer upptagits till bedömning. Enligt nu föreslagna
principer skall vård och behandling bli primära. Det förutsättes icke
längre att ett brott är det primära för vårdens och behandlingens utformning
— se ex. 29 kap. 9 §. I stor utsträckning har verkställigheten överlåtits
åt administrativa organ — på sätt och vis har man alltså bakvägen infört
både socialdomstol och ungdomsdomstol.

Vi inför ett principiellt helt nytt system om vars effekt på lång sikt för
bekämpande av brottslighet ingen nu med bestämdhet kan yttra sig. Framför
allt är det ännu en ovisshet om tidsbestämda straff — på lång sikt —
är sämre än tidsobestämda. övervakningen och vården i frihet rymmer dels
starka stödjande och hjälpande åtgärder; de rymmer också ett visst förmvnderskap
och en otrygghets- och osäkerhetskänsla för den straffade.
Risker för maktmissbruk, felbedömanden och rättsosäkerhet, särskilt när
risk för återfall i ev. brottslighet skall avgöras, kan ej uteslutas.

I motionerna I: 743 och II: 899 anföres följande:

Departementschefen framhåller i proposition nr 10 (bilaga C, sid. 236) i
samband med diskussionen om fängelse och straffarbete, att »den grundläggande
principen i verkställighetslagen är att den dömde skall erhålla sådan
behandling, att hans anpassning i samhället främjas. En följd härav är
att behandlingen under anslaltstiden, i den mån det är möjligt, skall utformas
med hänsyn till varje intagens individuella förhållanden. Det är här
fråga om en differentiering icke med hänsyn till brottet utan till brottslingen».

Behandlingssynpunkterna har icke bara här utan beträffande samtliga
former av påföljd blivit det primära. Det principiellt nya i brottsbalksförslaget
är icke längre de utförda kriminella handlingar en individ gör sig skyldig
till utan den individuellt utformade totalbehandling man anser att en
kriminell människa behöver undergå för att återinpassas i samhället. I konsekvens
härmed har man accepterat icke bara olika former av kriminalvård
i frihet utan även tidsobestämda straff samt rätt från samhällets sida att ingripa
under övervakningstiden, även med återintagning i fängelse m. m.
Denna senare rätt har av departementschefen klarast utformats i samband
med behandlingen av 29 kap. §§ 8—9. Departementschefen framhåller:
»Återintagning i anstalt bör kunna ske, om den dömde av tredska underlåter
att iakttaga vad som åligger honom enligt brottsbalken eller enligt föreskrift
eller anvisning som har meddelats med stöd därav. Det torde emellertid
såsom beredningen har uttalat böra finnas möjlighet att besluta återintagning
även eljest. Situationen kan vara sådan all det på grund av den
dömdes uppförande måste befaras, att han skall göra sig skyldig till ny kriminalitet,
eller den dömde kan ha kommit i sådant orostillstånd, att en tids

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

omhändertagande på anstalt är påkallat för att återställa hans sinnesjämvikt.
Kapitlets 9 § har utformats i enlighet härmed. En förutsättning för
återintagning är givetvis att icke längsta tiden för vård i anstalt har gått till
ända; uttryckligt stadgande härom torde icke vara erforderligt.»

Genom brottsbalksförslaget har samhället sålunda gentemot den dömde
tillförsäkrat sig vida befogenheter att bestämma även över hans allmänna
beteendemönster. Under de årslånga övervakningstider vården i frihet uppgår
till, äger olika samhällsrepresentanter besluta föreskrifter som rör den
dömdes fritid, umgänge, rätt att förfoga över inkomster in. in. — se exempelvis
26 kap. § 14. En råd olika myndigheter äger rätt att ändra meddelade
föreskrifter under övervakningstiden, ibland på vaga grunder som tredska,
risk för återfall m. m. (jfr ovan, departementschefens uttalande). Några
klara regler för samarbete och samråd mellan alla dessa olika organ och
övervakare som skall handlägga den dömdes återinpassning i samhället synes
icke vara utformade i brottsbalksförslaget; ej heller synes den dömdes
ldagorätt och klagomöjligheter mot alla dessa som kan essentiellt ingripa
även i hans normala livsföring ha lösts tillfredsställande, framför allt inte
mot bakgrunden av de vida befogenheter samhället sålunda nu får mot honom.

Det väsentliga är emellertid, som bl. a. Advokatsamfundet påpekar, att
»det är ett allvarligt fel om lagstiftningen skulle tillåta en myndighet att
vidtaga sådana åtgärder det här är fråga om på grund av en måhända oberättigad
misstanke».

Om vård och förebyggande vård skall godtagas som bärande princip för
samhällets rätt att utforma behandlingen av en kriminell individ, som kan
ha begått bagatellbrott eller mycket allvarliga brott, innebär detta oerhört
svåra ställningstaganden, och man blir nödd att arbeta med vaga begrepp
och vaga risker. Väsentligt är då att dessa definieras så tydligt som ske kan
och att varje risk hellre under- än övervärderas. Skulle risker felbedömas
och den kriminelle berövas en rörelsefrihet man tillerkänner normala medborgare,
resp. återföras till anstalt på grund av felbedömda risker, har hans
rätt som medborgare kränkts och hans resocialisering allvarligt äventyrats.

Enligt min mening har det framlagda lagförslaget icke tagit tillräcklig
hänsyn till de avsevärda svårigheter dessa nya principer rymmer, främst
när det gäller att riktigt avväga den enskildes rätt mot samhällets. Det är
önskvärt att riksdagen vid behandling av dessa delar av brottsbalksförslaget,
särskilt de som finns inrymda i kap. 26—31 samt kap. 39, upptar problemen
till principdebatt och att riksdagen söker klarare än nu avgränsa under
vilka betingelser samhället skall erhålla rätt att ingripa mot den dömde, särskilt
i alla de sammanhang där man önskar grunda ingripanden på olika
beteendemönster från den dömdes sida utan att dessa har karaktären av
nya brott, resp. då man skall avgöra hur långt s. k. risker för återfall i brott
eller »orostillstånd» får vara utslagsgivande.

Utskottet. Såsom framhålles av motionärerna är det en grundläggande
princip för brottsbalksförslaget, att den dömde skall erhålla sådan behandling,
att hans anpassning i samhället främjas. I följd härav har i olika sammanhang
behandlings- och vårdsynpunkter blivit avgörande för förslagets
närmare utformning. Då reglerna för denna kriminalvård i frihet måste utformas
med tanke på de mångfaldigt skiftande förhållanden, som kan föreligga
för de dömda, torde det få anses som en oundviklig följd, att förutsättningarna
för ingripande mot den dömde understundom måste angivas något

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

obestämt. Detta får onekligen betraktas som en olägenhet. Å andra sidan
måste emellertid beaktas, att lagförslaget genom olika bestämmelser i avdelningen
om påföljder på skilda sätt sökt tillgodose den dömdes berättigade
intressen. Utskottet vill i detta sammanhang peka på reglerna om att
den dömde skall få tillfälle att yttra sig och beredas tillfälle att höras muntligen
samt de föreskrifter som givits om klagorätt i frågor av hithörande art.
Enligt utskottets mening framstår den lösning, som i propositionen valts beträffande
hithörande avvägningsfrågor, såsom väl underbyggd. I motionerna
har icke heller framställts någon detaljkritik av ifrågavarande bestämmelser.

Under hänvisning till det anförda finner utskottet, att de nu behandlade
motionsyrkandena icke bör föranleda någon ändring i brottsbalksförslaget.

4. Önskemål om språklig granskning och terminologi m. m.

Motioner. I de likalydande motionerna 1:539 och II: 644 anföres, att en
noggrann genomgång av den föreslagna brottsbalkens språkliga utformning
är påkallad. Motionärerna yrkar, att erforderliga ändringar vidtages. I motiveringen
anföres:

Bland de många nyheter som finns i Kungl. Maj:ts proposition 1962: 10
om en ny brottsbalk finns också förslag om den språkliga utformningen.
Gamla uttryck såsom dobbleri har dragits fram. För svenskt språkbruk nya
termer såsom svindleri har införts. Mot detta torde inte vara något att invända.
Man kan räkna med att orden inom kort blir allmänt godtagna på
samma sätt som häleri, vilken term på några år blivit accepterad och förstådd.

Det förefaller mig dock som de förslag som nu görs även omfattar sådana
vilkas värde kan betvivlas. Som exempel på mindre lyckade eller diskutabla
förslag skall här nämnas några:

I 3 kap. 2 § talas om mord. Det heter ordagrant: Är brott som i 1 § sägs
med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att
anse som mindre grovt, dömes för dråp . ..

Att beteckna uppsåtligt dödande som mindre grovt torde för de flesta
framstå som stötande och föga överensstämmande med vanliga etiska normer.
Däremot kan hänsyn till omständigheterna göra att gärningen skall
bedömas mildare.

I 4 kap. förefaller att i påfallande grad ha kommit med termer vilka delvis
står i strid med varandra eller icke överensstämmer med svenskt språkbruk.
I 1 § talas sålunda om »människorov» då »någon bemäktigar sig eller
bortför eller inspärrar barn eller annan med uppsåt att skada honom till
liv eller hälsa eller tvinga honom till tjänst eller att utöva utpressning».
Ordet rov förutsätter ett våldsamt tillvägagångssätt, vilket inte torde vara
fallet med paragrafens syfte. Den avser även andra former av bemäktigande.

I samma kapitel talas i 2 § om frihetsberövande. Vad som avses måste
vara »olaga frihetsberövande». Man kan väl göra ett frihetsberövande för
att exempelvis transportera en person till anstalt av något slag.

Följande 3 § har fått lydelsen:

Den som eljest, medelst olaga tvång eller vilseledande, föranleder att någon
kommer i krigs- eller arbetstjänst eller annat dylikt tvångstillstånd eller
förmår någon att begiva sig till eller kvarstanna å utrikes ort, där han kan

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

befaras bliva utsatt för förföljelse eller utnyttjad till otuktigt levnadssätt
eller på annat sätt råka i nödläge dömes för försättande i nödläge till fängelse,
lägst ett och högst tio år.

Här förefaller två icke jämförbara begrepp ha sammanförts. Indirekt säges
i den faktiskt att man »medelst laga tvång. . . kan förmå någon att
begiva sig till utrikes ort där han kan bli utsatt för förföljelse eller utnyttjad
till otuktigt levnadssätt».

I kapitlets 9 § talas om »intrång i förvar». Termen överensstämmer inte
med svenskt språkbruk, eftersom den avser att täcka även brott mot brevoch
telegramhemlighet. Lämpligast torde vara att dela paragrafen i två
avsnitt.

Kap. 7 2 § avser den påföljd som skall följa »om någon gifter sig med den
som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring eller av annan
sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga ...», då skall dömas för
»olaga giftermål». Denna term torde närmast föra tankarna till äktenskap
inom »förbjudna leder» alltså då släktskap eller därmed likställda skäl
hindrar äktenskap eller till olaga vigsel. Vad som här avses torde lämpligen
böra betecknas på annat sätt.

I kapitlets 3 § behandlas undanstickande eller förbytande av barn. Beteckningen
»förvanskande av familjeställning» som man här stannat för
torde för lekmannen framstå som obegriplig, och även av juristen torde här
krävas studier av ordsammanställningen för att han skall förstå vad som
döljer sig bakom den.

I 13 kap. 3 § förekommer som beteckning termen »allmänfarlig ödeläggelse».
Beteckningen är alltför vittfamnande och täcker knappast de gärningar
som åsyftas. Den i remissbehandlingen föreslagna beteckningen »nidingsverk»
torde ge bättre vägledning om vad som avses.

13 kapitlets 8 § lyder:

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom
att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur
eller ogräs eller på annat dylikt sätt, dömes för förgöring till böter
eller fängelse i högst två år.

Har man tillgång till ordbok, kan konstateras att »ohyra såsom bladlöss
kan förgöras medelst besprutning». Men dessutom kan konstateras att ordet
förgöra mestadels betyder förhäxa. I »Nusvensk ordbok» nämnes i meningen
»förhäxades» att »boskap förgjordes». Vanligt är ju dagligdags
talet om att något är förgjort. Termen torde av detta skäl lämpligen utgå,
då den lätt kan ges en icke avsedd innebörd.

Dessa exempel torde räcka för att visa att innan proposition 1962: 10
godtages krävs en noggrann genomgång av dess text.

Särskild framställning. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn har i en
till utskottet ställd skrivelse hemställt, att orden »sinnesslö» och »sinnesslöhet»
utmönstras ur lagtexten. I motiveringen anföres, att denna nomenklatur
är föråldrad. Enligt förbundets mening är sådana uttryck som »psykiskt
efterbliven» eller »psykiskt utvecklingsstörd» att föredraga.

Utskottet. Den språkliga utformningen av en lagtext är självfallet av stor
vikt. Utskottet finner det därför förklarligt, att motionärerna fäst avseende
även vid hithörande problem. Det måste emellertid framhållas, att mycken
uppmärksamhet har ägnats språkriktighetsfrågan redan tidigt under detta

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

lagstiftningsärendes handläggning. Straffrättskommittén har sålunda, såsom
omnämnes i dess betänkande, haft tillfälle att i språkliga spörsmål
rådfråga särskild expertis. Även vid utarbetandet av propositionen har en
strävan varit att giva förslaget en tillfredsställande språklig dräkt. Det är
emellertid klart, att utrymmet för skilda meningar i formuleringsfrågor
måste vara stort. Utskottet anser sig icke utan starka skäl böra föreslå ändringar
av rent språklig innebörd. Ett ändringsförslag, som avser brottsrubricering,
har ovan redovisats vid 4 kap. 2 §. I övrigt torde förevarande
motioner icke böra föranleda någon ändring i brottsbalksförslaget.

Utskottet har emellertid funnit vissa mindre ändringar av redaktionell
natur böra företagas i 1 kap. 5 § samt 22 kap. 4, 7 och 16 §§. Därjämte har
vissa korrekturfel rättats.

Vad beträffar det av Riksförbundet för utvecklingsstörda barn gjorda yrkandet,
har utskottet från sinnessjuklagstiftningskommittén inhämtat, att
kommittén överväger motsvarande terminologiska problem vid sin översyn
av sinnessjuklagen. Då terminologien bör vara densamma i brottsbalken och
i sinnessjuklagen, anser utskottet, att förbundets framställning icke bör
föranleda någon åtgärd; frågan om ändrad terminologi bör i stället avgöras
i samband med behandlingen av kommitténs blivande betänkande.

II. YRKANDEN OM UTREDNINGAR M. M.

1. Utnyttjandet av material som erhållits med hjälp av bandinspelningsapparater
och teleobjektiv

Motion. I samband med behandlingen av 4 kap. 6 § föreslås i motion II:
654, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning
av det problem, som gäller utnyttjandet av material, som erhållits med hjälp
av bandinspelningsapparater och teleobjektiv. Motionären erinrar om att
Advokatsamfundet under remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag
framhållit, att installerande av anordning för avlyssnande av samtal i
annans bostad eller arbetsrum innebure en svår kränkning av annans frid
och att en straffbestämmelse mot förfarandet borde övervägas. Enligt motionären
bör även frågan om utnyttjande av fotografier tagna med teleobjektiv
bli föremål för prövning. Även om inte nu något större praktiskt behov
föreligger, kommer så antagligen snart att vara fallet på grund av den snabba
tekniska utvecklingen.

Utskottet. I likhet med motionären anser utskottet, att missbruk av den art,
som omnämnes i motionen, är av så allvarlig karaktär, att eu utredning av
hithörande frågor kan te sig påkallad. Den lämpliga tidpunkten för en sådan
utredning synes emellertid ännu inte vara inne. Såsom motionären själv
anger, går nämligen utvecklingen inom ifrågavarande tekniska områden för

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

närvarande mycket snabbt. Ett säkrare underlag för bedömande av hithörande
frågeställningar torde därför kunna föreligga, om ytterligare erfarenheter
avvaktas. Motionärens yrkande om utredning bör därför icke föranleda
någon riksdagens åtgärd. På grund av det anförda får utskottet avstyrka
bifall till motion II: 654 i förevarande del.

2. Vissa spörsmål rörande bestickning m. m.

Motioner. I de likalydande motionerna /: 543 och 11:649 hemställes, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj it anhålla om utredning av frågan
om en utvidgning av den enligt brottsbalksförslaget ansvariga personkretsen
och därmed sammanhängande spörsmål vid bestickning och tagande
av muta. I motiveringen anföres följande:

Svensk rätt föreskriver straffansvar för bestickning och tagande av muta
beträffande befattningshavare i såväl offentlig som enskild tjänst. Strafflagens
stadganden (10: 6 och 25: 2) med tillämplighet på det offentliga området
motsvaras inom den privata sektorn av 6 respektive 7 § lagen den
29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (Ikl). Varken
SL eller Ikl gör några inskränkningar beträffande bestickarens status. Vem
som helst kan göra sig skyldig till bestickning. Vid tagande av muta däremot
förutsättes för straffbarhet jämlikt SL 25:2 att muttagaren är ämbetsman
i den mening som anges i SL 25: 11 första och andra styckena, medan
muttagaren enligt Ikl skall vara en person anställd i näringsverksamhet
eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, inrättning eller stiftelse.
Straffbarheten för bestickning begränsas följaktligen av muttagarens
tjänsteställning.

Frågan om eu eventuell utvidgning av den ansvariga personkretsen enligt
Ikl till att avse även andra i och utom näringslivet anställda personer
är för närvarande föremål för övervägande av den statliga utredningen om
illojal konkurrens. Det kan emellertid ifrågasättas om icke det straffbara
området för bestickning och tagande av muta borde utsträckas till att omfatta
jämväl andra persongrupper än de här nämnda, exempelvis icke i
verklig mening anställda personer inom den kommersiella sporten och
idrotten. En dylik utvidgning bör i så fall inskrivas i brottsbalksförslagets
17 kap. 7 § (bestickning) och 20 kap. 2 § (tagande av muta), vilka lagrum
— bortsett från ett tillägg i rubriceringen av det senare brottet — i oförändrad
lydelse överflyttats till förslaget från gällande strafflag.

En utvidgad kriminalisering av antydd art skulle effektivt kunna medverka
till att stävja eventuella korruptionstendenser inom icke minst den
sektor av idrottstävlingarna och sportevenemangen, där stora ekonomiska
värden står på spel genom exempelvis totalisator- och tipsarrangemang. Det
förtjänar påpekas, att en dylik kriminalisering icke sällan förekommer i
utländsk rätt, bl. a. i de nordamerikanska delstaternas strafflagar, där man
uppenbarligen ser mycket allvarligt på bestickning och tagande av muta
inom sporten. Den kaliforniska strafflagen föreskriver sålunda fängelsestraff
högst fem år, böter högst 5 000 dollars eller en kombination av dessa
två påföljder för den som lämnar, utlovar eller erbjuder något slag av belöning
till exempelvis en fotbolls-, basebolls- eller basketbollspelare, brottare
eller boxare eller deltagare i trav- eller galopptävling för att spelaren
respektive deltagaren icke skall göra sitt bästa för att vinna eller för att han
på olika sätt skall underlätta en vinst för motståndarlaget respektive Övriga

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

deltagare. Den som i detta syfte mottager, låter åt sig utlova eller begär belöning
är underkastad samma straffansvar.

Utskottet. Ehuru utredningsyrkandet i förevarande motioner avfattats
mera allmänt, synes motionärernas förslag närmast vara föranlett av farhågor
för korruption i samband med idrottstävlingar och andra sportevenemang,
där vadhållning förekommer.

Enligt utskottets uppfattning kan det med fog ifrågasättas, om de förhållanden
som på sina håll utomlands föranlett särskild lagstiftning mot obehörig
inverkan på tävlingsresultat har egentlig motsvarighet i vårt land. Vid
den hos oss allmännaste formen av vadhållning i anslutning till händelser
inom idrotten och sporten, nämligen tippningen, synes det osannolikt,
att någon i förhoppning om vinst skulle försöka påverka deltagare i de tävlingar,
vilkas resultat avgör spelet. I övrigt torde vadhållning i större omfattning
förekomma endast vid hästtävlingar. Trots att möjligheterna att
uppnå ekonomisk vinning här måste vara avsevärt större än vid tippning,
synes på detta område missbruk av den art motionärerna berört ej ha förekommit
i nämnvärd utsträckning. Förklaringen härtill torde delvis ligga
i de olika åtgärder för självsanering, som vidtagits av organisationerna inom
hästsporten. För tävlingarna tillämpas rikt utvecklade regelsystem, avsedda
bland annat att hindra obehörig inverkan på spelet. Bestämmelsernas
efterlevnad övervakas under domstolsliknande former, och bestraffningar
kan ådömas, såsom böter och avstängning från tävlingsdeltagande för viss
tid eller för alltid.

Givetvis kan vadhållning om tävlingsresultat förekomma även i andra
sammanhang än de nämnda. Det torde då närmast vara fråga om vad, vilka
ingås i form av överenskommelser mellan enskilda personer. I dylika fall
synes emellertid missbruk av den art motionärerna berört lättare kunna betraktas
som moment i bedrägeribrott och i allmänhet vara åtkomliga med
straff. Dessa fall torde därför nu kunna lämnas ur räkningen.

Nuvarande förhållanden i vårt land ger sålunda knappast anledning till
ingripande med lagstiftning på förevarande område. Jämväl vad framtida
förhållanden beträffar, synes det naturligt att i första hand överlämna åt
organisationerna inom idrotten och sporten att genom egna åtgärder stävja
eventuella korruptionstendenser. Den kommande utvecklingen synes
dock böra följas med uppmärksamhet.

På grund av det anförda och då ej heller eljest tillräckliga skäl för den
föreslagna utredningen synes föreligga, får utskottet avstyrka bifall till förevarande
motioner.

3. Formerna för samhällets åtgärder mot berusade personer på allmänna
platser

Motioner. Såsom framgår av redogörelsen ovan vid 16 kap. 15 § yrkas i de
likalydande motionerna I: 534 och II: 652, att nämnda lagrum skall utgå ur
7 liiliang till riksdagens protokoll 1062. 9 samt. 1 avd. Nr V2

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

brottsbalken. Därjämte yrkas, att en allsidig, förutsättningslös utredning
snarast igångsättes i syfte att utreda frågan om upptagande av bestämmelser
om straff för fylleri i annan författning än brottsbalken ävensom rörande
vård och samhällsreaktion vid fall av berusning på allmän plats. I motiveringen
anför motionärerna bland annat:

I nu gällande strafflag kriminaliseras fylleri på allmän plats enligt bestämmelse
ill kap. 10 §. Nämnda bestämmelse återfinnes i stort sett oförändrad
i förslaget till brottsbalk 16 kap. 15 §. Att fylleri på detta sätt straffbelägges
har emellertid starkt kritiserats såväl från nykterhetsvårdande instanser
som från juridisk sakkunskap. Enligt den mening som därvid kommit
till uttryck föreligger varken kriminalpolitiska eller nykterhetspolitiska
skäl för en kriminalisering av fylleriet som sådant. I de fall då en berusad
person beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten
kan hans handling såväl nu som enligt förslaget till brottsbalk (16 kap. 16
§) straffas som förargelseväckande beteende. Denna straffbestämmelse har
veterligen icke mött någon erinran.

Det bör i delta sammanhang uppmärksammas, att professor Thyrén i sitt
utkast till ny strafflag icke upptog fylleri såsom ett brott och att strafflagberedningen
år 1953 i sitt yttrande över straffrättskommitténs förslag till
brottsbalk på ovan angivna skäl hemställde, att fylleriet såsom sådant skulle
avkriminaliseras och bestraffas i specialstraffrättslig författning som förargelseväckande
beteende i de kvalificerade fall, då den berusade gjorde sig
skyldig till sådant beteende å allmän plats (bilaga till SOU 1956: 55, s. 151).

Vad först angår frågan om kriminaliseringen av fylleriet bör följande
framhållas. I likhet med strafflagberedningen anser vi att bötesstraffet för
fylleri på det hela taget är ett både otjänligt och i många avseenden olämpligt,
för att icke säga direkt skadligt medel i kampen mot alkoholmissbruket.
Kriminaliseringen av berusningen som sådan är icke nödvändig för ordningens
upprätthållande. Berusade personer på allmän plats kan omhändertagas
enligt IvF 1841 emot fylleri och dryckenskap utan att fylleri straffbelägges
enligt brottsbalken. Allmänpreventivt torde själva anhållandet ofta spela en
större roll än hotet om böter. Individualpreventivt synes bötesstraffet för
fylleriet som sådant motverka en effektiv nykterhetsbefrämjande och nykterhetsvårdande
insats från samhällets sida.---

I stället för ett vårdfientligt omhändertagande för fylleri, åtföljt av böter,
enligt den nuvarande ordningen föreslog strafflagberedningen ett nytt
system. Enligt detta skulle medicinska kliniker anordnas för de berusade
personer, som anträffas på offentlig plats eller eljest av polismyndighet
måste omhändertagas. En dylik klinik borde ha en enkel utrustning, icke på
något sätt jämförbar med den som förekommer i ett modernt sjukhus, men
den borde stå i nära lokal kontakt med ett sådant för omedelbart överförande
av fall som kräver skyndsamt ingripande. Tiden för kvarhållandet å kliniken
finge lämpas efter fallets egenart. I sitt yttrande behandlade beredningen
verksamheten i stora drag å kliniken men föreslog skyndsam utredning
om den närmare utformningen härav. Beredningen redovisade även,
att olika meningar hade uttalats (uppenbarligen av beredningens ledamöter)
om lämpligheten av att avkräva å klinik intagen vårdavgift. Särskilt
hade allmänpreventiva hänsyn åberopats som skäl för en hög sådan avgift.

Enligt min mening föreligger alltså ett behov av utredning rörande samhällets
åtgärder i samband med fylleriförseelser, varvid såväl individualpre -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

ventiva som allmänpreventiva synpunkter bör beaktas. Icke minst de förstnämnda
synes under nu gällande ordning betänkligt ha åsidosatts. Med hänsyn
till önskvärdheten av att förebygga och motarbeta alkoholmissbruket
borde vårdsynpunkterna på ett annat sätt än vad som hittills skett träda i
förgrunden. Den oroande ökning av ungdomsfylleriet, som under de senaste
åren kunnat konstateras, utgör en särskild anledning för statsmakterna
att tillse, att samhällets reaktion mot fylleriförseelserna hlir nykterhetspolitiskt
tjänlig. Det omhändertagande, som nu äger rum vid fall av fylleri, ter
sig från humanitära, medicinska och psykologiska synpunkter närmast parodiskt.
Den temporärt alkoholförgiftade släppes, så snart han anses kunna
ta vara på sig själv, ut från arresten. Han lider då emellertid fortfarande av
alkoholens efterverkningar och detta hans tillstånd kan lätt medföra oöverlagda
handlingar eller ny alkoholförtäring. Med enkla, nu tillgängliga medicinska
medel skulle han i många fall kunna skyddas för sådana impulser.

Med hänsyn till detta enligt min mening förefintliga behov av ytterligare
utredning och överväganden rörande vård och samhällsreaktion i samband
med fylleri ser jag mig föranlåten att yrka att straffbestämmelser för fylleri
utgår ur brottsbalken. Däremot har "jag intet att erinra mot att straffbestämmelser
för förargelseväckande beteende kvarstår. Med hänsyn till att
ett utredningsarbete kan draga ut på tiden kan det emellertid vara önskvärt
att en straffbestämmelse rörande fylleri i varje fall temporärt kvarstår. En
dylik bestämmelse bör i så fall intagas i specialstraffrättslig författning, t.
ex. i allmänna ordningsstadgan, i KF 1841 mot fylleri och dryckenskap eller
i annan särskild författning. Nämnas kan att i Norge fylleri och förargelseväckande
beteende beivras jämlikt Lov om lpsgjengeri, betleri og drukkenskap
(av den 31 maj 1900) 16 och 17 §§.

I de likalydande motionerna 1:232 och 11:210 yrkas, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning snarast möjligt av frågan om reformerade
former för samhällets åtgärder mot berusade personer på allmänna
platser. I motionerna anföres inledningsvis följande:

Frågan om den lämpligaste formen för åtgärder mot gatufyllerister har
länge diskuterats. Det bär därvid dels ifrågasatts, om det är lämpligt att utdöma
straffpåföljd vid offentligt fylleri (särskilt som många av fylleristerna
tydligen är långt avancerade alkoholmissbrukare), dels förordats, att vederbörande
i samband med ett omhändertagande i stället för bötespåföljd
skulle göras till föremål för viss social och medicinsk utredning och i anslutning
därtill nykterhetsvårdande åtgärder. För en sådan, såsom adekvat
ansedd, samhällsreaktion mot fyllerister skulle erfordras, att dessas tillfälliga
omhändertagande sker inom eu särskild, speciellt för ändamålet anordnad
organisation med lokaler, som är mera lämpade för del la ändamål än
polisens arrestlokaler. Genom den antydda ändringen av formen för samhällsreaktionen
vid gatufylleri — motiverad av både humana och rationellt
vårdmässiga skäl — skulle risken för misstag vid gatufylleriets bekämpande
kunna minskas. Personer, som lider av sjukdom men uppfattats såsom berusade
och därför omhändertagits, skulle genast kunna beredas medicinsk
behandling och likaså uppkommande komplikationer under vederbörandes
omhändertagande kunna lättare upptäckas och sakkunnigt behandlas genom
tillgång till speciell personal för omhändertagandet.

Motionärerna erinrar om strafflagberedningens förslag i förevarande
spörsmål och fortsätter därefter:

100

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Någon reform av här åsyftad art har dock inte genomförts eller aviserats,
vilket är så mycket mer anmärkningsvärt som man på vissa håll utomlands
redan tillämpar ett annat och effektivare sätt för gatufylleristers tillfälliga
omhändertagande och behandling eller planerar en reform i antydd riktning.
Vad som aktualiserat denna motion är framför allt upplysningen, att en så
väsentlig del av gatufylleristerna utgöres av recidivister, som uppenbarligen
icke återföres till ett nyktert liv eller nämnvärt hindras i sitt för bl. a. trafiken
riskabla alkoholmissbruk genom några timmars omhändertagande i
otillfredsställande former vid akuta rustillstånd och därefter utdömda bötespåföljder.

Den höjning av standarden på polisens arrestlokaler, som på sina håll
åstadkommits som ett resultat av den efter förslag av polisarrestutredningen
(SOU 1955: 54) år 1958 genomförda skärpningen av lagstiftningen om
behandlingen av häktade och anhållna in. fl., har inte medfört någon förändring
i princip av de otillfredsställande samhällsåtgärderna mot gatufylleriet.
Vad särskilt gäller 7 § förordningen den 16 november 1841 emot fylleri
och dryckenskap, enligt vilken paragraf frihetsberövande av gatufyllerister
nu sker, fordras att fylleristen återvunnit »sina sinnens bruk» för att han
skall kunna frigivas. Hittills har detta ansetts erfordra 4 ä 5 timmars förvaring.
Professor Leonard Goldbergs och hans medarbetares epokgörande
rön rörande s. k. posttraumatiska effekter (rubbning av bl. a. balansfunktionen
i innerörat), vilka kvarstår relativt lång tid efter att alkoholen försvunnit
ur kroppen och vilka därför självfallet har stor praktisk betydelse
för beteendet, har inte tilldragit sig tillbörlig uppmärksamhet i detta sammanhang
och inte lett till de konsekvenser vad gäller t. ex. tidslängden för
gatufylleristers omhändertagande, varom dessa rön synes giva tydlig anvisning.
Enligt dessa rön torde en fyllerist inte kunna anses ha återvunnit »sina
sinnens bruk» redan efter ovan angivna förvaringstid.

Hela frågan om de lämpligaste formerna för gatufylleristers omhändertagande
och samhällets åtgärder i övrigt vid gatufylleri är enligt vår mening
av humana och sociala skäl nu förtjänt av att göras till föremål för offentlig
utredning, vars resultat sedan får läggas till grund för reformer.

Remissyttranden. I den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver har
yttranden över motionerna 1:232 och 11:210 inhämtats från riksåklagarämbetet,
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. Därjämte har Stockholms
stads nykterhetsnämnd beretts tillfälle att yttra sig. Riksåklagarämbetet har
vid sitt yttrande fogat utlåtanden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö samt från föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler
och Sveriges landsfiskaler.

I de avgivna yttrandena har motionerna tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Riksåklagarämbetet anser det tveksamt, huruvida det är lämpligt att generellt
avskaffa straffet för fylleri. Ämbetet ansluter sig härutinnan till
straffrättskommitténs uttalande i dess förslag till lagstiftning angående
brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69 s. 233) att det, även om
möjligheterna att genom straff motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade,
icke kan anses betydelselöst, att samhället med ett ej alltför ringa
straff reagerar mot den anstötliga och råa yttring av alkoholmissbruk som
fylleri på allmän plats utgör. Kommitténs uttalande äger uppenbarligen

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1062 101

främst tillämpning på tillfällighetsfyllerister, beträffande vilka fylleristraffet
kan antagas utöva en viss avhållande effekt. Ämbetet vitsordar å andra
sidan, att bötesstraffet för fylleri i fråga om vanefyllerister är ett merendels
otjänligt och stundom direkt skadligt medel i kampen mot alkoholmissbruket.
Det torde emellertid icke vara möjligt att ha straffbestämmelser, som
endast gäller tillfällighetsfyllerister. En tänkbar lösning synes ämbetet vara
att kombinera en straffbestämmelse om fylleri med en regel, enligt vilken
åtal för fylleri får väckas respektive strafföreläggande utfärdas endast där
åklagaren efter hörande av nykterhetsnämnd finner åtal påkallat för gärningsmannens
tillrättaförande eller eljest från allmän synpunkt.

Oavsett i vilken utsträckning kriminaliseringen av gatufylleriet bibehålies,
anser emellertid ämbetet det angeläget, att formerna för omhändertagande
av gatufyllerister blir föremål för översyn i syfte att uppnå en reglering,
som bättre än för närvarande tillgodoser de krav som från såväl medicinsk
som mera allmän social-humanitär synpunkt härutinnan kan uppställas.
Att behov av en reform på förevarande område föreligger anser ämbetet
vara obestridligt.

I de yttranden, som bifogats riksåklagarämbetets utlåtande, har framförts
synpunkter, som i huvudsak överensstämmer med vad ämbetet anfört.

Socialstyrelsen anser, att den fråga, som behandlas i motionerna, är av
största betydelse för hela nykterhetsvårdens funktion och framtida utveckling.
Den begränsas ej till att gälla enbart en ändring av formen för samhällsreaktionen
vid gatufylleri i syfte att träffa åtgärder, som skyddar den
berusade för nära till hands liggande komplikationer i samband med omhändertagandet.
I lika hög grad gäller det ökade förutsättningar för mera
adekvata åtgärder i begynnelsestadiet av alkoholmissbruk, möjligheter till
snabbare ingripanden än vad som kan förekomma för närvarande och en
omedelbarare kontakt mellan den tänkta kliniska behandlingsverksamheten
och nykterhetsnämndens/barnavårdsnämndens representant. Undersökningsförfarandet
skulle härigenom uppfattas som mera meningsfyllt och
därmed öka den undersöktes vilja till samarbete, vilket är nödvändigt för
en framgångsrik behandling. Styrelsen erinrar om att den vid flera tillfällen
framhållit den oroväckande utvecklingen av nykterhetstillståndet bland
ungdom, som bl. a. yttrar sig i stigande antal fylleriförseelser i allt lägre
åldrar. Detta är enligt styrelsen ett specialproblem, som måste tillmätas särskild
betydelse i sammanhanget; för ungdomsfylleristernas vidkommande
får nuvarande förvaringsform anses speciellt olämplig. På grund av det anförda
tillstyrker socialstyrelsen, att den av motionärerna väckta frågan snarast
möjligt blir föremål för offentlig utredning.

Medicinalstyrelsen anför, att fyllerister torde böra omhändertas genom
polisens försorg även i fortsättningen med hänsyn till den omständigheten,
alt åtskilliga fyllerister icke endast gjort sig skyldiga till fylleriförseelse
utan också till brottslig handling. Även med hänsyn till problemets storleksordning
torde det vara orealistiskt att räkna med, att en första sortering
sker i medicinsk regi. Det är emellertid angeläget, att ökade möjligheter ska -

102

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

pas att erbjuda medicinsk vård åt dem, som verkligen är i behov därav,
enär det från principiell synpunkt är väsentligt, att människor, som befinner
sig i ett stadium av akut förgiftning, erhåller den adekvata medicinska vård,
som tillståndet i fråga kräver. Styrelsen fortsätter:

Vad den organisatoriska utbyggnaden av denna vård beträffar synes denna
böra utformas efter olika riktlinjer med hänsyn till de speciella förhållanden
som råder inom vederbörande sjukvårdsområde. Ett förslag till lösning
av denna fråga i Stockholm har framlagts av medicinalstyrelsen i yttrande
över betänkande angående nytt undervisningssjukhus i Stockholm.
Därvid underströks att Sabbatsbergs sjukhus’ belägenhet torde inbjuda till
att å sjukhusets område uppföra ett mindre sjukhus med institutioner för
öppen specialistvård och med vårdplatser för kirurgisk och medicinsk olycksfallsvård,
akut alkoholistvård och akut psykiatrisk vård i övrigt. En sådan
lösning skulle även innebära en möjlighet att åstadkomma synnerligen
önskvärda resurser för omhändertagande av s. k. polisfall. Ett annat förslag
till lösning har presterats av socialroteln i Stockholm, som i en nyligen avslutad
undersökning föreslår, att omhändertagande av ungdomsfyllerister
upp till 21 år kommer till stånd vid en särskild institution, som i det aktuella
fallet skulle inebära, att ett erforderligt antal platser för detta klientel inrättas
vid den nuvarande Mariapolikliniken för alkoholsjukdomar. En dylik
organisation får anses ligga i linje med den av motionärerna hävdade uppfattningen
och torde därjämte kunna ge erfarenheter av betydande intresse
för frågans fortsatta behandling.

Medicinalstyrelsen finner det naturligt, att nu ifrågasatt organisation för
omhändertagandet av fyllerister, särskilt i områden där problemet kvantitativt
är av betydande omfattning, såvitt möjligt kommer till stånd i anslutning
till redan nu befintliga institutioner för omhändertagande av alkoholsjuka.
Det får sålunda enligt styrelsens uppfattning anses vara synnerligen
angeläget, att sortering och behandling icke i första hand blir en uppgift för
den redan nu hårt belastade akutsjukvården vid våra lasarett.

Mot bakgrunden av det ovan anförda vill medicinalstyrelsen i likhet med
motionärerna förorda, att en utredning kommer till stånd, varvid förutsättes
att särskild uppmärksamhet ägnas åt det förhållandet, att de för dylika
uppgifter disponibla personalresurserna är starkt begränsade.

Stockholms stads mjkterhetsnämnd anför:

I Stockholm omhändertages årligen 20 000—25 000 personer för fylleri
på allmän plats. Uppskattningsvis kan sägas, att omkring hälften av dessa
fylleriförseelser begås av bostadslösa, socialt förkomna återfallsfyllerister.
För dessa personer, vilka praktiskt taget undantagslöst äro kända av nykterhetsnämnden,
har nämnden till sitt förfogande tre särskilda distriktsbyråer,
envar bestående av en socialinspektör, en 1 :e socialassistent samt en
eller flera socialassistenter jämte erforderlig kontorspersonal med uppgift
i första hand att anskaffa dem bostad och arbete. Härutöver har nämnden
tillgång till en rörlig arbetsenhet, bestående av en socialinspektör, en 1 :e
socialassistent och två socialassistenter jämte erforderlig biträdeshjälp för
handläggning i samråd med polismyndigheten av ärenden rörande detta klientel
vid trängande behov av hjälp och vård. Även om resurserna för detta
speciella klientel av återfallsfyllerister kan tyckas vara relativt väl utbyggda,
måste det samtidigt framhållas, att dessa klienter, som svara för omkring
hälften av gatufylleriet i Stockholm, av flera skäl utgör en särskilt
arbetskrävande grupp. Då de ofta föra en ambulerande tillvaro inom staden,

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

103

föreligger svårigheter att anträffa dem, och om de anträffas, äro möjligheterna
till adekvata vårdåtgärder icke sällan relativt begränsade. Till bilden
hör nämligen en viss obenägenhet att mottaga erbjudna vårdmöjligheter och
bristande insikt om den egna situationen, vartill kommer allmänna problem
med resocialiseringen på grund av nedsatt arbetsförmåga, avsaknad
av uthållighet och ovana vid ordnade arbetsförhållanden.

Den återstående delen av fylleristklientelet företer betydande variationer
i fråga om alkoholvanor. Vissa äro klart hemfallna åt alkoholmissbruk, medan
andra åter icke ha några alkoholproblem utan ha råkat ut för en tillfällig
»olyckshändelse».

Samtliga inkomna rapporter om begångna fylleriförseelser registreras av
nykterhetsnämnden och olika åtgärder företagas, beroende på vad nämnden
förut känner om vederbörande eller på omständigheterna i övrigt. I de
lindrigare fallen vidtages ej särskild åtgärd utöver obligatorisk registerslagning.
I andra fall kallas vederbörande att infinna sig vid nämndens informationsbyrå
för samtal eller rådgivning. I mera allvarliga fall överlämnas
ärendet direkt till vederbörande distriktsbyrå för vidare handläggning.

Vad nu sagts gäller den sociala delen av nykterhetsnämndens befattning
med gatufylleristerna. Till detta bör måhända fogas, att nämnden i ökad
omfattning'' tagit medicinsk sakkunskap i anspråk såväl i form av ett antal
egna heltidsanställda läkare, av vilka två enbart äro avsedda för informationsbyråns
verksamhet, som i form av hänvisning till den av sjukvårdsstyrelsen
bedrivna kliniska och polikliniska alkoholistsjukvården. Möjligheterna
till ytterligare utbyggnad av den medicinska verksamheten för alkoholmissbrukare
kommer att med uppmärksamhet följas.

Nämnden redogör vidare för olika förslag och utredningar, avseende förhållandena
i Stockholm, samt anför avslutningsvis, att den mest allvarliga
frågan är, huruvida läkare samt sjukvårds- och socialvårdspersonal finnes
att tillgå i en omfattning, som erfordras för verkligt effektiva ingripanden
i den av motionärerna antydda riktningen. En realistisk bedömning av dessa
förhållanden måste enligt nämnden nog ge vid handen, att resurserna härför
i varje fall icke för närvarande föreligger.

Utskottet. I yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk
föreslog strafflagberedningen, att gällande straffbestämmelse rörande fylleri
utmönstrades ur lagstiftningen samt att reglerna angående omhändertagande
av fyllerister ändrades därhän, att fylleristerna skulle föras till särskilda
läkarkliniker och kunna kvarhållas där några dygn. Med sitt förslag
åsyftade beredningen bland annat, att omedelbar vård skulle ges åt den berusade
och därmed en utgångspunkt skapas för erforderliga nykterhetsfräinjande
åtgärder samt att i ett psykologiskt känsligt ögonblick ingripande
skulle ske med väl avvägda medel, ägnade att förebygga fortsatt missbruk
av rusdrycker. De grundtankar, som uppbar beredningens förslag,
överensstämmer i allt väsentligt med de synpunkter, som framförts i de
i förevarande avsnitt behandlade motionerna. Av dessa har det ena motionsparet,
1:232 och 11:210, blivit föremål för remissbehandling, varvid
motionsyrkandet om utredning rörande ändrade former för samhällets åtgärder
mot berusade personer på allmänna platser tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

104 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Även utskottet har vid sin prövning funnit, att hithörande problemkomplex
bör bli föremål för utredning. Av de olika skäl, som anförts till stöd
för att hithörande problem utredes, vill utskottet här nämna, att de ingripanden,
som enligt nuvarande ordning följer efter det att en alkoholiserad
person gjort sig skyldig till fylleri på allmän plats, ofta framstår som meningslösa.

Såsom framgår av motionerna och remissyttrandena inrymmer problemkomplexet
inte bara frågeställningar av social, medicinsk och juridisk art
utan även spörsmål av samhällsekonomisk natur. På vilket sätt de olika
synpunkterna skall avvägas mot varandra är icke möjligt att angiva utan
en mer omfattande utredning än den, som kunnat verkställas i samband
med utskottets granskning av propositionen och motionerna. Utskottet vill
därför icke förorda några särskilda riktlinjer, efter vilka utredningsarbetet
bör bedrivas, utan anser, att det bör bedrivas förutsättningslöst.

Under åberopande av det anförda vill utskottet tillstyrka, att en utredning
verkställes om formerna för samhällets åtgärder vid omhändertagande
av berusade personer på allmän plats.

4. Kortvarigt frihetsberövande

Propositionen. Se C 65—67 samt 86—87.

Motioner. I de likalydande motionerna 1: 526 och II: 640 hemställes, att
liksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära, att en utredning tillsättes
för att allsidigt och förutsättningslöst utreda frågan om införande i
det svenska reaktionssystemet av kortvarigt frihetsberövande. Motiveringen
innehåller följande:

De i förslaget till brottsbalk upptagna brottspåföljderna för de unga lagöverträdarna
synes på det hela taget kunna komma att på ett tillfredsställande
sätt tillgodose såväl individual- som allmänpreventionens krav. Av
skäl, som anförts i tidigare motioner i frågan (II: 24/1960 och 11:432/1961),
bör emellertid enligt vår mening de repressiva åtgärderna kompletteras med
en självständig och för svenska förhållanden väl anpassad form av kortvarigt
frihetsberövande. Det föreslagna institutet skyddstillsyn, som närmast
motsvarar den nuvarande påföljden kvalificerad villkorlig dom, har visserligen
utformats med en möjlighet för domstolarna att i tillrättaförande syfte
förordna att i skyddstillsynen skall ingå behandling i anstalt under minst
en och högst två månader. Detta är uppenbarligen en repressiv form av kortvarigt
frihetsberövande. Den kan emellertid icke tillämpas beträffande ungdom
under 18 år och är dessutom icke i övrigt utformad med tanke på de
syften och behov ett självständigt kortvarigt frihetsberövande vid fall av
icke djupare fixerad kriminalitet bör tillgodose.

Jämväl i de likalydande motionerna 1:533 och 11: 646 framställes förslag
om en liknande utredning, varvid uttryckligen angives att det kortvariga
frihetsberövandet skulle vara avsett för unga lagöverträdare. Förslaget
motiveras på följande sätt:

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

105

Det föreslagna institutet skyddstillsyn har jämlikt förslagets 27 kap. 3 §
utformats med en möjlighet för domstolarna att i tillrättaförande syfte
förordna, att i skyddstillsynen skall ingå behandling i anstalt under minst
en och högst två månader. Enligt föredragande departementschefens uttalande
(C s. 300) är den angivna behandlingens syfte »att medverka till att
bryta lagöverträdarens brottsliga aktivitet och också att ge honom en tankeställare,
och behandlingen skall härigenom framför allt utgöra en förberedelse
för den mera långvariga vården i frihet». När det gäller att ange den
lagstiftningsmässiga ramen för den behandling det här är fråga om anger
departementschefen som en lämplig utväg att låta verkställighetslagens regler
om fängelse i princip vara tillämpliga på omhändertagandet. Den föreslagna
formen av omhändertagande är av allt att döma delvis en motsvarighet
till det i bl. a. England förekommande kortvariga frihetsberövandet »detention
center». Denna påföljd kan emellertid endast tillämpas å ungdom
i åldern 14—20 år, medan den föreslagna formen av omhändertagande inom
skyddstillsynens ram endast kan tillämpas å personer över 18 år. Frågan
om ett kortvarigt frihetsberövande för ungdom över huvud taget synes oss
emellertid vara av så pass stort kriminalpolitiskt intresse att den bör göras
till föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning.

Utskottet. I propositionen erinras om att i olika sammanhang framförts
tanken på att i vårt reaktionssystem införa något slags arreststraff för
ungdom. Såsom förebild har ofta åberopats den tyska Jugendarrest och det
engelska detention centre, varvid avsikten dock icke varit att dessa institut
skulle hos oss i alla avseenden efterliknas. Departementschefen år 1960 anförde,
att de hittillsvarande erfarenheterna av Jugendarrest och detention
centre, att döma av de upplysningar som kunnat inhämtas, icke är entydiga.
För egen del hade departementschefen — efter att ha på ort och ställe något
närmare studerat dessa reaktionsformer — kommit till den bestämda
uppfattningen att de icke skulle lämpa sig för våra förhållanden. Under
alla omständigheter torde enligt departementschefen, innan något steg i
denna riktning tages, böra avvaktas erfarenheterna av det påföljdssystem för
unga lagöverträdare, som föreslås ingå i brottsbalken, i förening med den
nya barnavårdslagen. Även ytterligare resultat från den internationella kriminalpolitiska
diskussionen finge avvaktas.

Utskottet, som under en studieresa hösten 1961 haft tillfälle att taga del
av de tyska och engelska systemen för behandling av unga lagöverträdare,
ansluter sig till de av departementschefen anförda synpunkterna. Det behov
av ingripande för att bryta en pågående kriminell aktivitet och tillika stämma
den unge lagöverträdaren och hans omgivning till eftertanke, som den
föreslagna formen av frihetsberövande främst skulle avse att fylla, synes i
erforderlig utsträckning kunna tillgodoses genom anstaltsbchandling i samband
med skyddstillsyn samt — i fråga om det yngsta klientelet —- omhändertagande
för utredning enligt bestämmelserna i barnavårdslagen. Enligt
utskottets mening föreligger sålunda icke för närvarande anledning att företaga
den av motionärerna önskade utredningen.

Utskottet avstyrker därför bifall till de nu behandlade motionsyrkandena.

106

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

5. Ersättning till övervakare

Motioner. I de likalydande motionerna I: 544 och 11:651 hemställes, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte som sin mening uttala, att ersättning till övervakare skall utgå
med såväl arvode som full ersättning för de kostnader som varit förknippade
med övervakningsuppdragets utförande. I motiveringen till denna hemställan
anföres:

I motion II: 513 till 1961 års riksdag hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam utredning angående ersättning
och formerna för densamma till personer, som anförtros och åtar
sig övervakningsuppdrag, samt att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om
därav föranledda åtgärder. Därvid anfördes bl. a. följande: Det torde vara
uppenbart för envar, att den nu utgående ersättningen av 15 kronor per
månad långt ifrån förslår att kompensera de faktiska kostnader, som en
övervakare många gånger måste vidkännas. Otvivelaktigt har också riksskattenämndens
anvisningar, enligt vilka denna ersättning är att betrakta
som deklarations- och skattepliktig, väckt åtskillig irritation. Måhända kan
det av principiella skäl anses olämpligt att undandraga arvoden från beskattning
i vanlig ordning. För att i viss utsträckning åstadkomma en gottgörelse
för de kostnader, som praktiskt taget undantagslöst avsevärt torde
överstiga arvodesbeloppet, synes det emellertid böra diskuteras, huruvida
icke det vore lämpligt att utöver arvodet av allmänna medel låta utgå någon
form av generell skattefri kostnadsersättning. Härigenom torde också
möjligheter ges att i ökad utsträckning engagera personer, lämpade för
övervakningsuppdrag. Det måste slås fast, att övervakningsuppdragen icke
är av sådan natur, att de utan vidare kan jämställas med gängse arvodesberättigade
uppdrag.

Statsutskottet förklarade sig i sitt utlåtande nr 2/1961 i likhet med motionärerna
anse, att de åtgärder som kan bidraga till att stimulera de enskilda
insatserna inom eftervården är av stort värde. Utskottet var emellertid icke
berett att ange vilka vägar som därvid lämpligen borde väljas utan fann det
naturligt att överlämna frågan för bedömande av 1956 års eftervårdsntredning.

Med anledning av en annan motion (II: 172/1961), i vilken ifrågasattes
skattebefrielse beträffande ersättning till övervakare, uttalade bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 43/1961 bl. a., att det måste anses helt stridande
mot skatteförmågeprincipen — från vilken vårt inkomstskattesystem
utgick — att principiellt befria skattepliktiga inkomster från beskattning
på den grund att de utgjordes av ersättningar för ett arbete, som var särskilt
angeläget ur det allmännas synpunkt. Utskottet påpekade emellertid,
att de utgifter, som åsamkades övervakarna, givetvis var att betrakta som
avdragsgilla kostnader, vilka vid beskattningen fick avräknas från det erhållna
arvodet, och ansåg det motiverat, att vad som skulle betraktas som avdragsgillt
finge bedömas efter tämligen generösa grunder i beaktande av de
svårigheter som ej sällan möter för övervakarna att styrka havda kostnader.

Efter en sammanfattning av vad som sålunda förekommit har 1956 års
eftervårdsutredning i sitt den 20 oktober 1961 avgivna delbetänkande om
rekryteringen av och ersättningen till enskilda personer såsom övervakare
(stenc.) närmare utvecklat sin ståndpunkt i berört hänseende och därvid
anfört bl. a. följande: Med övervakningsuppdragets fullgörande följer näs -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

107

tan undantagslöst utgifter för övervakaren, vilka kan uppgå till, ja kanske
avsevärt överstiga arvodet och för vilka någon gottgörelse ej erhålles av allmänna
medel. Det kan gälla resor, telefonsamtal, personliga utlägg för
klienten, smärre handlån, som aldrig återbetalas, o. s. v. I likhet med bevillningsutskottet
finner utredningen det stridande mot gällande skatteprincip
att medge befrielse från beskattning av arvoden av ifrågavarande
slag. Avdrag vid beskattningen får givetvis ske för havda kostnader. De
speciella förhållanden som är förknippade med övervakningsuppdragen motiverar
därvid, att frågan i vad mån de av övervakare uppgivna kostnaderna
för uppdragets fullgörande kan anses avdragsgilla bedömes efter tämligen
generösa grunder. Det erinras i detta sammanhang om att riksskattenämnden
genom cirkulärskrivelse av den 12 juli 1961 till samtliga taxeringsintendenter
fäst deras uppmärksamhet på bevillningsutskottets gjorda uttalande härvidlag.
Liksom nu i enstaka fall sker bör skyddskonsulenterna även i fortsättningen
kunna av medel, som står till deras förfogande, bestrida större
utgifter för övervakare, exempelvis resekostnader, som prövas motiverade
av uppdraget. Beträffande storleken av det för övervakningen utgående arvodet
hävdar utredningen den uppfattningen, att man icke bör införa frikostiga
arvoden för övervakningsuppdrag, då detta kunde verka lockande på mindre
lämpliga personer att skaffa sig sådana uppdrag. Kännetecknande för en
god övervakning är bl. a. att den utföres i eu anda av idealitet och socialt
intresse. Emellertid har utredningen funnit, att frågan om gottgörelse åt
övervakarna för närvarande icke är helt tillfredsställande reglerad. Utredningen
föreslår därför — jämte ovan återgivna rekommendationer i kostnadsfrågan
— att månadsarvodet å 15 kronor skall kvarstå oförändrat vid
övervakning av villkorligt (till skyddstillsyn) dömda, medan arvodet höjs
till 25 kronor vid övervakning av villkorligt frigivna och på prov utskrivna
från ungdomsfängelse eller förvaring (internering). I de senare fallen är
övervakningen regelmässigt mera besvärlig än vid de förra.

Enligt ett av chefen för justitiedepartementet i 1962 års statsverksproposition
gjort uttalande överväges för närvarande inom departementet, efter
avslutad remissbehandling, eftervårdsutredningens förslag om bl. a. en höjning
av vässa arvoden för övervakare (bil. 4: Justitiedepartementet, s. 124—
125). Departementschefen utgår därvid ifrån att — därest riksdagen icke
har någon erinran häremot — det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
besluta om de ändrade ersättningsgrunder, som må befinnas påkallade.
Enär medelsåtgångcn under anslagen för övervakning av villkorligt dömda
och tillsyn över villkorligt frigivna m. fl. med hänsyn till det anförda icke
närmare kunnat beräknas, har departementschefen förordat av fångvårdsstyrelsen
föreslagna uppskrivningar av de två anslagen med 200 Ö00 respektive
150 000 kronor till 2 600 000 respektive 600 000 kronor.

Med anledning av vad som sålunda förekommit får vi framföra följande
synpunkter och förslag.

Del synes oss i och för sig vara eu riktig utgångspunkt att ett övervakningsuppdrag
skall utföras i eu anda av idealitet och socialt intresse. Vi ansluter
oss också helt till eftervårdsutredningens uppfattning, att alltför frikostiga
arvoden för övervakningsuppdrag kan få de av utredningen antydda
följderna. Vi är till yttermera visso helt införstådda med gällande skatteprincip
enligt vilken befrielse från beskattning icke kan ske för arvoden av
ifrågavarande slag. Den av utredningen och bevillningsutskottet anvisade
möjligheten att vid beskattningen göra avdrag från arvodet för havda kostnader
synes oss dock mindre välbetänkt. För oss framstår arvodet icke som
eu ersättning för nedlagt arbete utan fastmer som eu ersättning av mera symbolisk
och uppmuntrande natur, dessutom i någon män som ersättning för

108

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

tidsspillan. Denna inställning låter sig dock knappast förena med ett system
enligt vilket man från arvodet vid beskattningen gör avdrag för havda
kostnader, då ju arvodet icke är inkomst i vanlig mening och då det knappast
kan påstås, att de utlägg övervakaren haft, utgör kostnader för inkomstens
förvärvande. Arvodet bör alltså ses som en särskild post i förhållande
till de kostnader övervakaren haft. Detta framstår som uppenbart
med tanke på det av eftervårdsutredningen åberopade förhållandet, att med
övervakningsuppdragets fullgörande nästan undantagslöst följer utgifter för
övervakaren, vilka kan uppgå till, ja kanske avsevärt överstiga arvodet. 1
detta läge är enligt vår mening det mest ändamålsenliga att till övervakaren
utbetala dels arvode, dels ersättning för de kostnader han haft. Kostnadsersättningen,
som icke bör inskränkas till utlägg för resor utan omfatta även
andra reella kostnader, bör bestämmas efter samma generösa princip som
eftervårdsutredningen och bevillningsutskottet förordat beträffande den alternativa
avdragsmöjligheten vid beskattning. Nu avsedd ersättning, som
skall vara fri från skatt, bör utbetalas av skyddskonsulenterna av medel,
som ställes till deras förfogande.

Eftersom det från statsverkspropositionen återgivna departementschefsuttalandet
beträffande Ivungl. Maj :ts befattning med frågan om de ändrade
ersättningsgrunderna enligt motionärernas mening ej synes täcka det av dem
förordade ersättningssystemet, framställer motionärerna ovan upptagna
hemställan.

Utskottet. En huvudlinje i brottsbalksförslaget är att kriminalvård i frihet
skall tillämpas i största möjliga utsträckning. Reformen kommer därför att
kräva att frivilliga krafter i ökad omfattning tages i anspråk för övervakningsuppdrag.
Betydelsefullt är givetvis härvid att övervakningens kvalitativa
nivå vidmakthålles och om möjligt höjes. Då det gäller att förvärva
lämpliga personer för övervakningen, torde det sätt varpå övervakarna gottgöres
för uppdragen spela en viss, om än ej avgörande roll.

Sedan riksdagen bifallit de i förevarande motioner nämnda anslagsäskandena,
har från och med den 1 juli 1962 arvodena till övervakare i samtliga
fall höjts till tjugofem kronor för månad och uppdrag, det vill säga det
högre av de belopp eftervårdsutredningen föreslagit.

Då frågan om gottgörelse åt övervakarna sålunda nyligen reglerats i anslutning
till utredningens rekommendation torde det knappast vara påkallat
att nu ånyo upptaga frågan till närmare prövning. Därest emellertid
erfarenheterna under kommande år skulle giva anledning att befara svårigheter
att tillgodose de genom reformen ökade kraven på personella resurser
för övervakningen, torde i lämplig ordning få övervägas, vilken förbättring
av situationen som kan vinnas genom att reglerna om gottgörelse ändras
i den av motionärerna förordade riktningen eller på annat sätt.

Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka bifall till det nu
behandlade motionsyrkandet.

Första lagutskottets utlåtande nr U2 år 1962

109

III. UTSKOTTETS HEMSTÄLLAN

Under åberopande av vad här förut anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklaring att propositionen nr 10
icke kunnat oförändrad bifallas, måtte

dels med bifall till följande motioner, nämligen

1. 1:527 och 11:639, i vad de rör 8 kap. 7 §,

2. I: 533 och II: 646, i vad de rör 4 kap. 2 §, 8 kap.
7 §, rubriken till 25 kap. och 26 kap. 4 § samt

3. I: 539 och II: 644, i vad de rör 4 kap. 2 §,
dels ock med avslag å följande motioner, nämligen

1. I: 525 och II: 638, i vad de rör 1 kap. 6 §, 26 kap.

4 § samt 28 kap. 1 och 11 §§,

2. 1:527 och 11:639, i vad de rör 28 kap. 1 § samt
35 kap. 1, 2 och 3 §§,

3. I: 532 och II: 648, i vad de rör 25 kap. 2 § och 27
kap. 5 §,

4. I: 533 och II: 646, i vad de rör 3 kap. 1 och 4 §§,

5 kap. 5 § samt 26 kap. 3, 6 och 7 §§,

5. I: 534 och II: 652, i vad de rör 16 kap. 15 §,

6. I: 537 och II: 641,

7. I: 538 och II: 642,

8. I: 539 och II: 644, i vad därigenom föreslagits ändring
i lagtexten annorstädes än i 4 kap. 2 §,

9. I: 540 och II: 643,

10. 1:541 och 11:645,

11. I: 542 och II: 653,

12. I: 743 och 11:899, i vad därigenom ifrågasatts änd ring

i den föreslagna lagtexten,

13. 1:535,

14. 1:744,

15. II: 647,

16. II: 650, i vad den rör 6 kap. 1, 2, 8 och 9 §§,

17. II: 654, i vad därigenom ifrågasatts ändring i den föreslagna
lagtexten, samt

18. II: 898,

för sin del antaga det genom propositionen framlagda, nedan
efter B., C. och D. återgivna förslaget till brottsbalk
med de ändringarna, att 1 kap. 5 §, 4 kap. 2, 8 och 10 §§,
7 kap. 6 §, 8 kap. 7 §, 22 kap. 4, 7 och 16 §§, rubriken till
25 kap. samt 26 kap. 4 § erhåller den såsom utskottets förslag
betecknade lydelsen;

B. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 533 och

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

II: 646, i vad de rör 11 kap. 5 §, måtte hos Kungi. Maj :t
anhålla, att motionerna överlämnas till utredningen för
översyn av bokföringslagen för att i denna del beaktas vid
utredningens arbete;

C. att riksdagen, med bifall till därom i motionerna 1: 232
och II: 210 samt I: 534 och II: 652 framställt yrkande, måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla, att en utredning verkställes
om formerna för samhällets åtgärder vid omhändertagande
av berusade personer på allmän plats; samt

D.	att	följande	motioner, nämligen
1.	I:	: 525	och	II:	638,
2.	I:	: 526	och	II:	640,
3.	I:	532	och	II:	648,
4.	I:	: 533	och	II:	646,
5.	I:	: 539	och	II:	644,
6.	I:	543	och	II:	649,
7.	I:	544	och	II:	651,
8.	I:	743	och	II:	899,
9.	I:	536,
10.	I:	745,
11.	II:	650	samt
12.	II:	654,

i vad de ej kan anses besvarade med vad utskottet ovan
anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

Brottsbalk

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, näst efter handelsbalken,
införas en ny balk, benämnd brottsbalk, av följande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser
1 KAP.

Om brott och brottspåföljder
1 §•

Brott är gärning, för vilken i denna balk eller i annan lag eller författning
är stadgat straff som nedan sägs.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

2 §•

I denna balk beskriven gärning skall, om ej annat sägs, anses som brott
endast då den begås uppsåtligen.

Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen
eljest genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, må därav icke
föranledas att gärningen ej anses som brott.

3 §•

Med påföljd för brott förstås i denna balk:

de allmänna straffen böter och fängelse,

ämbetsstraffen suspension och avsättning för innehavare av befattning,
varmed ämbetsansvar är förenat, och disciplinstraff för krigsmän, samt

villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande
till särskild vård.

4 §•

Om användningen av straffen gäller i allmänhet vad i bestämmelserna
om de särskilda brotten är stadgat. Övriga påföljder må, enligt vad därom
är föreskrivet, tillämpas ändå att de ej äro nämnda i dessa bestämmelser.

Fängelse, suspension och avsättning äro att anse som svårare påföljder
än böter och disciplinstraff.

5 §.

Ej må dömas till flera påföljder för samma brott, med mindre annat är
stadgat.

Suspension och avsättning ådömes Suspension eller avsättning ådömes
vid sidan av annan påföljd, vartill den vid sidan av annan påföljd, vartill den
tilltalade finnes böra dömas. tilltalade finnes böra dömas.

6 §•

Skall någon dömas för flera brott, ådömes gemensam påföljd för brotten,
om ej annat är stadgat.

Om särskilda skäl äro därtill, må för ett eller flera brott dömas till böter
jämte påföljd för annan brottslighet, så ock till fängelse jämte villkorlig
dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt.

7 §•

Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som kräves för
att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden
skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

8 §•

Förutom påföljd kan brott, enligt vad därom är stadgat, föranleda förverkande
av egendom eller annan särskild rättsverkan, så ock medföra skyldighet
att gälda skadestånd.

112

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

2 KAP.

Om tillämpligheten av svensk lag

1 §•

Den som begått brott här i riket dömes efter svensk lag och vid svensk
domstol. Detsamma gäller, om det är ovisst var brott förövats men skäl
finnes antaga att det är begånget inom riket.

2 §•

Är brott begånget utom riket av svensk medborgare eller av utlänning
med hemvist i Sverige, dömes efter svensk lag och vid svensk domstol.

Har annan utlänning utom riket begått brottslig gärning, vilken ej var
fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten, dömes efter svensk
lag och vid svensk domstol, om han efter brottets begående blivit svensk
medborgare eller tagit hemvist här i riket eller om han är dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare och finnes här, så ock eljest om han finnes
i riket och å brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

3 §•

Utlänning, som utom riket begått brott, dömes även i annat fall än i 2 §
sägs efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om han förövat brottet å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest
om han var befälhavare eller tillhörde besättningen å sådant fartyg och begått
brottet i tjänsten,

2. om han begått brottet å område där avdelning av krigsmakten befann
sig, dock i fall han ej var krigsman allenast om avdelningen befann sig å
området för annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menighet,
inrättning eller sammanslutning eller mot utlänning som hade hemvist
i Sverige, eller

4. om brottet är folkrättsbrott.

4 §•

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock där
brottet fullbordades eller, vid försök, det tilläinnade brottet skulle hava fullbordats.

5 §•

Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg
av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller
eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse,
må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen
eller den Konungen bemyndigat därtill.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

113

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter förordnande
som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas,
om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av
befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg eller
av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig eller ock
av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

6 §•

Ej må, utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat
därtill, någon åtalas för gärning, för vilken han utom riket undergått straff
eller annan ansvarspåföljd. Sker åtal här i riket, skall vid bestämmande av
påföljd skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom riket, och må därvid
efter omständigheterna dömas till lindrigare straff än för gärningen är
stadgat eller ock påföljd helt eftergivas.

7 §•

I fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet skola,
utöver vad i detta kapitel sägs, iakttagas de begränsningar som följa av
allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller, enligt vad därom är särskilt
stadgat, av överenskommelse med främmande makt.

8 §•

Om utlämning för brott är särskilt stadgat.

Villkor som uppställts vid utlämning från främmande stat till Sverige
skall lända till efterrättelse här i riket.

ANDRA AVDELNINGEN

Om brotten

3 KAP.

Om brott mot liv och hälsa

1 §■

Den som berövar annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på
livstid.

2 §•

År brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett
gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängelse,
lägst sex och högst tio år.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 aud. Nr 42

114

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

3 §•

Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av
nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål,
dömes för barnadråp till fängelse i högst sex år.

4 §•

Den som med hjälp av invärtes eller utvärtes medel olovligen fördriver
eller eljest dödar foster, dömes för fosterfördrivning till fängelse i högst två
år. Har sådan gärning förövats av kvinnan själv, må påföljden för henne
eftergivas, såframt omständigheterna äro mildrande.

Är fosterfördrivning, som förövas av annan än kvinnan själv, att anse som
grov, dömes till fängelse, lägst ett och högst sex år. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen skett vanemässigt
eller för vinnings skull eller ock inneburit särskild fara för kvinnans liv
eller hälsa.

5 §.

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller
försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd, dömes för misshandel
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

6 §.

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grov misshandel dömas
till fängelse, lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada
eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

7 §•

Den som av oaktsamhet orsakar annans död, dömes för vållande till annans
död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

8 §.

Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller
sjukdom som ej är ringa, dömes för vållande till kroppsskada eller sjukdom
till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

9 §•

Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara för annan
till böter eller fängelse i högst två år.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

115

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

10 §.

För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan misshandel
som ej är ringa eller försök till fosterfördrivning, så ock för stämpling
till mord, dråp eller grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja sådant
brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11 §•

För fosterfördrivning eller försök därtill må kvinnan själv ej åtalas av
åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Misshandel, som ej är grov och som icke förövats å allmän plats, eller
försök eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om
målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt, åtalas
av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

4 KAP.

Om brott mot frihet och frid

1 §•

Om någon bemäktigar sig samt bortför eller inspärrar barn eller annan
med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa eller tvinga honom till tjänst
eller att öva utpressning, dömes för människorov till fängelse på viss tid,
lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

År brottet mindre grovt, dömes till fängelse i högst sex år.

2 §•

Den som i annat fall än i 1 § sägs Den som i annat fall än i 1 § sägs
berövar någon friheten, genom att berövar någon friheten, genom att
bortföra eller inspärra honom eller bortföra eller inspärra honom eller
på annat sätt, dömes för frihetsberö- på annat sätt, dömes för olaga frivande
till fängelse, lägst ett och högst hetsberövande till fängelse, lägst ett
tio år. och högst tio år.

Är brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

3 §•

116

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

befaras bliva utsatt för förföljelse eller utnyttjad till otuktigt levnadssätt
eller på annat sätt råka i nödläge, dömes för försättande i nödläge till fängelse,
lägst ett och högst tio år.

Är brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

4 §•

Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om
brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, dömes
för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan
verkan övar tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller
att om annan lämna menligt meddelande, dömes ock för olaga tvång, såframt
tvånget är otillbörligt.

Är brott som avses i första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex
månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan
tortyr.

5 §•

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning
på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan
för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, dömes för olaga
hot till böter eller fängelse i högst två år.

6 §•

Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad,
vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter.

Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan
byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för
olaga intrång till böter.

Är brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i
högst två år.

7 §•

Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning,
oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, dömes för ofredande
till böter eller fängelse i högst sex månader.

8 §•

Om någon olovligen bereder sig Om någon olovligen bereder sig
tillgång till meddelande, vilket såsom tillgång till meddelande, vilket såsom
postförsändelse, telegram eller tele- postförsändelse eller såsom telefonfonsamtal
är under befordran genom samtal, telegram eller annat telemedallmän
befordringsanstalt, dömes för delande är under befordran genom
brytande av post- eller telehemlighet allmän befordringsanstalt, dömes för

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

117

(Kung/. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

till böter eller fängelse i högst två brgtande av post- eller telehemlighet
år. till böter eller fängelse i högst två

år.

9 §•

Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen bryter brev
eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat
eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till
böter eller fängelse i högst två år.

10 §.

För försök, förberedelse eller
stämpling till människorov, frihetsberövande
eller försättande i nödläge,
för underlåtenhet att avslöja sådant
brott, så ock för försök eller förberedelse
till olaga tvång som är grovt
dömes till ansvar enligt vad i 23 kap.
stadgas.

För försök, förberedelse eller
stämpling till människorov, olaga
frihetsberövande eller försättande i
nödläge, för underlåtenhet att avslöja
sådant brott, så ock för försök eller
förberedelse till olaga tvång som är
grovt dömes till ansvar enligt vad i
23 kap. stadgas.

11 §•

Hemfridsbrott eller olaga intrång som ej är grovt, ofredande som icke
förövats å allmän plats eller intrång i förvar må åtalas av åklagare allenast
om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt. Detsamma skall gälla olaga tvång genom hot att åtala eller
angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande samt
försök eller förberedelse till sådant brott.

5 KAP.

Om ärekränkning
1 §•

Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt
eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras
missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna
försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften
var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2 §.

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas
till böter eller fängelse i högst två år.

118

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften
genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd
eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada.

3 §.

Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller
genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd
med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter.

Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 §•

Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen
är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid
som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan
anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne.

5 §.

Brott som avses i 1—3 §§ må ej åtalas av annan än målsägande. Förtal
eller grovt förtal må dock åtalas av åklagare, om målsägande angiver brottet
till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Har förtal riktats mot avliden, må åtal väckas av den avlidnes efterlevande
make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller av den som på
grund av adoption stod i motsvarande förhållande till honom samt, om åtal
av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare.

6 KAP.

Om sedlighetsbrott
1 §•

Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som
innebär trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst
tio år. Lika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant
tillstånd.

Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest
att anse som mindre grovt, dömes för våldförande till fängelse i högst
fyra år.

2 §•

Den som, i annat fall än i 1 § sägs, förmår någon till samlag eller annat
könsligt umgänge medelst olaga tvång eller genom grovt missbruk av dennes
beroende ställning eller övar könsligt umgänge med någon under otillbörligt
utnyttjande av att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälp -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

119

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

löst tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslö, dömes för frihetskrånkande
otukt till fängelse i högst fyra år.

3 §•

Har någon könsligt umgänge med barn under femton år, dömes för otukt
med barn till fängelse i högst fyra år.

Om gärningsmannen förgripit sig särskilt hänsynslöst mot barnet eller
brottet eljest är att anse som grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och
högst åtta år.

4 §.

Har någon könsligt umgänge med annan av motsatt kön, som är under
aderton år och som står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning
eller som eljest står under hans övervakning, vård eller lydnad,
eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underåriges beroende
ställning, dömes för otukt med ungdom till fängelse i högst fyra år.

Detsamma skall gälla, om någon som fyllt aderton år har könsligt umgänge
med annan av samma kön som ej fyllt aderton år eller ock, under
omständigheter som angivas i första stycket, med annan av samma kön som
är under tjugoett år.

5 §•

Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling, dömes för otukt
med avkomling till fängelse i högst två år.

Den som har samlag med sitt syskon, dömes för otukt med syskon till
fängelse i högst ett år.

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen medelst
olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.

6 §•

Den som berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt, dömes,
om gärningen ej är belagd med straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
för otuktigt beteende till böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat
att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling som uppenbart
sårar tukt och sedlighet uppträder anstötligt mot annan.

7 §•

Om någon vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar
annans otuktiga levnadssätt eller om någon förleder den som är under
tjugoett år till sådant levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst
fyra år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst sex år. Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärnings -

120

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

mannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst
utnyttjat annan.

Om någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse
mellan andra, dömes för främjande av otukt till böter eller fängelse i
högst sex månader.

8 §.

Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa
sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år eller, om
han är av samma kön, under tjugoett år, dömes för förförelse av ungdom
till böter eller fängelse i högst sex månader.

9 §.

Ansvar som i detta kapitel är stadgat för gärning som begås mot någon
under viss ålder skall ådömas även den som icke insåg men hade skälig anledning
antaga att den andre ej uppnått sådan ålder.

10 §.

För försök till våldtäkt, våldförande, otukt med barn eller otukt med ungdom
dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11 §.

Våldtäkt eller våldförande eller försök till sådant brott, så ock frihetskränkande
otukt må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet
till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Sedan sex månader förflutit efter det brottet begicks må åklagare ej väcka
åtal, med mindre angivelse skett före utgången av sagda tid eller laga förfall
för angivelse visas hava förelegat eller ock åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt. Efter utgången av nämnda tid må ej heller målsägande väcka
åtal för brottet, om ej laga förfall visas hava förelegat.

Är vid otukt med barn eller otukt med ungdom eller vid försök till sådant
brott ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och den
mot vilken gärningen förövats, må åtal ej väckas av åklagare, med mindre
åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

7 KAP.

Om brott mot familj
1 §•

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den
som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst två år.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

121

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

2 §.

Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig
sinnesförvirring eller av annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,
eller om någon ingår äktenskap som på yrkande av andra maken
kan för villfarelse eller svek dömas att återgå, dömes för olaga giftermål till
böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon tvingar
annan till giftermål.

3 §•

Den som under sticker eller förbyter barn eller eljest genom att avgiva
oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmälan tillvällar sig eller
annan falsk familj eställning eller berövar annan hans rätta familjeställning,
dömes för förvanskande av familjestållning till böter eller fängelse i högst
två år.

4 §.

Skiljer någon obehörigen barn under femton år från den som har vårdnaden,
dömes, om det ej är brott mot frihet, för egenmäktighet med barn till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma skall gälla, om make utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför
barn under femton år, som står under båda makarnas vårdnad, eller om
make eller annan, som skall hava vårdnaden, obehörigen bemäktigar sig
barnet och därigenom själv tager sig rätt.

5 §•

För försök till förvanskande av familjestållning dömes till ansvar enligt
vad i 23 kap. stadgas.

6 §.

Olaga giftermål må ej åtalas, med Olaga giftermål må ej åtalas, med
mindre för brottet blivit dömt till mindre för gärningen blivit dömt till
återgång av äktenskapet. återgång av äktenskapet.

Egenmäktighet med barn må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

8 KAP.

Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott
1 §•

Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig
det, dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år.

122

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

2 §•

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.

3 §•

Stjäl någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar, syskon,
föräldrar och barn, de som på grund av adoption stå i motsvarande förhållande
eller fosterföräldrar och fosterbarn från varandra medan de sammanbo,
dömes för bodräkt till böter eller fängelse i högst ett år. För bodräkt
dömes ock, om någon stjäl lösöre vari han äger del. Medverka flera till stöld
och gäller vad nu är sagt någon av dem, dömes jämväl envar av de övriga
för bodräkt, dock ej den som handlat med uppsåt att tillägna sig det tillgripna.

4 §•

Är brott som i 1 eller 3 § sägs att anse som grovt, skall för grov stöld dömas
till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen
varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel
eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande
värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

5 §•

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande
fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter
sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna,
dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Detsamma
skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling
eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för
den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att försätta
någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

6 §•

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grovt rån dömas till
fängelse, lägst fyra och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet
var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller
allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst
sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

7 §•

Tager och brukar någon olovligen Tager och brukar någon olovligen
motorfordon eller annat motordrivet motorfordon, båt eller annat fort -

123

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag)
fortskaffningsmedel, som tillhör annan,
dömes, om gärningen ej är belagd
med straff enligt vad förut i
detta kapitel är sagt, för tillgrepp av
fortskaffningsmedel till fängelse i
högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse,

(Utskottets förslag)
skaffningsmedel, som tillhör annan,
dömes, om gärningen ej är belagd
med straff enligt vad förut i detta
kapitel är sagt, för tillgrepp av fortskaffningsmedel
till fängelse i högst
två år eller, om brottet är ringa, till
böter.

lägst sex månader och högst fyra år.

8 §.

Den som, i annat fall än särskilt i detta kapitel omförmäles, olovligen
tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för egenmäktigt förfarande
till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla,
om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes,
olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om
våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

9 §•

Rubbar man olovligen annans besittning för att själv taga sig rätt, dömes
för självtäkt till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Avleder någon olovligen elektrisk kraft, dömes för olovlig kraftavledning
till böter eller fängelse i högst två år.

11 §•

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 12 kap. 2 §
andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,
skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olovligen
anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller
låta kreatur beta, eller skiljer någon obehörigen annan från besittning av
fastighet eller del därav, skall vad i 8 och 9 §§ sägs om egenmäktigt förfarande
eller självtäkt äga tillämpning.

12 §.

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp
av fortskaffningsmedel eller olovlig kraftavledning, så ock för stämpling
till eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån dömes till ansvar
enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle tillgrepp av fortskaffningsmedel, om
brottet fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till
ansvar som nu sagts.

13 §.

Har annat i detta kapitel omförmält brott än grov stöld, rån eller grovt
rån förövats mot make eller trolovad till gärningsmannen eller till annan

124

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

vid brottet medverkande eller mot syskon, skyldeman i rätt upp- eller
nedstigande led eller den som i första svågerlag lika nära är eller mot den, till
vilken gärningsmannen eller annan medverkande på grund av adoption står
i motsvarande förhållande, eller mot fosterföräldrar eller fosterbarn, må
åklagare väcka åtal allenast om brottet av målsägande angives till åtal eller
ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Vid tillämpning av vad nu sagts skall såsom medverkan anses jämväl
häleri och häleriförseelse.

9 KAP.

Om bedrägeri och annan oredlighet

1 §•

Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet,
som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde
eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till fängelse i
högst två år.

2 §•

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till skadans omfattning och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för bedrägligt beteende
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning
eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant
betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes, vare sig han vilseleder någon
eller ej, för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som
ringa, för bedrägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har att betjäna
allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa
avvikelsen.

3 §•

Är brott som förut i detta kapitel är sagt att anse som grovt, skall för
grovt bedrägeri dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling
eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig
art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §.

Den som medelst olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet,
som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne
eller någon i vars ställe denne är, dömes, om ej brottet är att anse såsom

125

Första lagutskottets utlåtande nr U2 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

5 §•

Den som vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons
trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till
honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till
vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå, dömes för ocker till
böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

6 §•

Den som köper något, som är frånhänt annan genom brott, eller tillgodogör
sig det eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra dess återställande,
dömes för häleri till fängelse i högst två år eller, om gärningen
är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla,
om någon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, så
ock om någon genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar
genom brott tillkommen fordran.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

7 §•

Om gärningsmannen i fall som i 6 § sägs icke insåg men hade skälig
anledning antaga att brott förelåg, dömes för häleriförseelse till böter eller
fängelse i högst sex månader.

För häleriförseelse skall ock dömas, om den, som på sätt i 6 § sägs medverkat
vid det brott varigenom egendomen frånhändes annan, ej insåg men
hade skälig anledning antaga att brott förövades.

8 §•

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det
han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet
och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är,
dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år. Ändå
att skada ej uppkommer, skall dömas för oredligt förfarande, om vilseledandet
sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, myckenhet
eller ursprung av något som tillhandahålles mot vederlag.

9 §•

Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande
uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom,
dömes för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,
till böter.

126

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Om någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag
eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag,
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller eljest bland allmänheten
eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att påverka
bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra
skada, dömes såsom i första stycket sägs.

Är brott, som i denna paragraf sägs, att anse som grovt, dömes till fängelse,
lägst sex månader och högst fyra år.

10 §.

Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav, handling
som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig eller ock
check utan täckning, dömes för ockerpantning till böter eller fängelse i
högst två år.

11 §•

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning
eller ocker dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas; dock skall vad
i 23 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om försök till utpressning.

Såsom för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri dömes den
som för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt
skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma skall gälla, om
någon med uppsåt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har
han innan skadan inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, skall
han vara fri från ansvar.

12 §.

Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott
än grovt bedrägeri.

10 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet
1 §•

Om någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik
ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen
eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller annorledes
åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin
skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada för
den berättigade, för förskingring till fängelse i högst två år.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

127

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

2 §.

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det förskingrades värde och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för undandräkt dömas
till böter eller fängelse i högst sex månader.

3 §•

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov förskingring
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk handling
eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt
farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §•

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom, som
han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen
eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd varigenom
egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt,
dömes för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst två år.

5 §.

Om någon, som på grund av förtroendeställning, vare sig det är i allmän
eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta
ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet
att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning och
därigenom skadar huvudmannen, dömes, om gärningen icke är belagd med
straff enligt 1—3 §§, för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i
högst två år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst
sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller
tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

Missbrukar någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för annan, till
förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes enligt vad i första
stycket sägs, ändå att angelägenheten ej är av ekonomisk art.

6 §•

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk
av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller
med missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik handling
kräver vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter
eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon fordrar betalning
jämlikt handling som ej blivit utgiven eller för gäld som redan är gulden
eller ock kräver att utfå gods som han redan bekommit eller mot krav
åberopar kvitto som icke utgivits.

128

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

7 §•

Om någon olovligen brukar annans sak, som han har i besittning, och därigenom
vållar skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter
eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om innehavare
av fastighet brukar denna till men för annans rätt därtill genom att olovligen
bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur beta eller vidtaga annan dylik
åtgärd.

8 §.

Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva
hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning,
dömes för fyndförseelse till böter. Underlåter man att fullgöra sådan
skyldighet med uppsåt att tillägna sig godset eller förfar man eljest
med godset på sätt i 4 § sägs, skall gälla vad där är stadgat.

9 §•

För försök till förskingring, grov förskingring eller trolöshet mot huvudman
dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

10 §.

Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott
än grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse
som grov.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning
genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning
erlagts, må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

11 KAP.

Om gäldenärsbrott
1 §•

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder
sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd
eller förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till fängelse
i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefintlig
skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften
rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet,

129

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall gälla, om gäldenär
i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller
skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen
tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av
betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär,
som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång,
dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.

2 §•

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov oredlighet mot
borgenärer dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gäldenären
beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande
bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

3 §•

Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel
utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på
äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan
sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar
eller förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till
fängelse i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger tillgång,
uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift,
dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges
till grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.

4 §•

Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet
för borgenärs fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom
avsevärt förringar övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot borgenärer
till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om bokföringsskyldig
gäldenär, ehuru han enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa
sina betalningar, förfar som nu sagts.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning
eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer.

5 §■

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande
bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej
kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, dömes för bokföringsbrott
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

9 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 42

130

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Åtal för bokföringsbrott må äga rum allenast såframt gäldenären inom
fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betalningar.

6 §•

För försök att, såsom i 1 § tredje stycket sägs, ur riket bortföra tillgång
dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

7 §•

Begår den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall
han dömas såsom vore han själv gäldenär.

Borgenär, som i fall varom förmäles i 4 § tager eller låter åt sig utlova
betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för medverkan till brottet
endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller
handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

12 KAP.

Om skadegörelsebrott

1 §•

Den som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans
rätt därtill, dömes för skadegörelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 §•

År brott som i 1 § sägs med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till
böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,
av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller
ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk,
dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och
övriga omständigheter är att anse som ringa.

3 §•

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov skadegörelse
dömas till fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om avgärningen
kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller skadan
drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest
är synnerligen kännbar.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

131

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

4 §.

Tager man olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga,
som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.

5 §•

För försök eller förberedelse till grov skadegörelse, så ock för underlåtenhet
att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

6 §•

Åverkan eller tagande av olovlig väg må, om brottet endast förnärmar
enskilds rätt, åtalas av åklagare allenast om åtal av särskilda skäl finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

13 KAP.

Om allmänfarliga brott

1 §•

Om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa
eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand
till fängelse, lägst två och högst åtta år.

2 §■

År brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov mordbrand dömas
till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden
anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller
eljest inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

3 §.

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller
tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för
annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,
dömes för allmänfarlig ödeläggelse till fängelse, lägst två och högst åtta år.

År brottet grovt, dömes till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år,
eller på livstid.

4 g.

Om någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för
rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd,
som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning
därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom,

132

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

dömes för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla, om
någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt
stör eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf,
telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för
allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

5 §•

Är brott som i 4 § sägs att anse som grovt, skall för grovt sabotage dömas
till fängelse på viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om därigenom
framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv eller för
egendom av särskild betydenhet.

6 §■

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne
eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller
framkallar fara därför, eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes
för allmänfarlig vårdslöshet till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

7 §•

Om någon framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa genom
att förgifta eller infektera livsmedel, vatten eller annat, på annat sätt sprida
gift eller dylikt eller överföra eller sprida allvarlig sjukdom, dömes för
spridande av gift eller smitta till fängelse i högst sex år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst
tio år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller
om många människor utsatts för fara.

8 §•

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom
att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida
skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, dömes för förgöring till böter
eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex
år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts
för fara.

9 §•

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 7 eller 8 § sägs, dömes
för vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fängelse i högst
två år.

133

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

10 §.

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne eller gift eller annorledes
framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän
fara som avses i 7 eller 8 §, och underlåter han, efter att hava kommit
till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras,
dömes för underlåtenhet att avvärja allmänfara till böter eller fängelse i
högst ett år.

11 §•

Om någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 §,
frivilligt avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet uppkommit,
må dömas till lindrigare straff än för gärningen är stadgat; dock må ej
dömas till lindrigare straff än fängelse, om lägsta straffet för brottet eljest
är fängelse i två år eller däröver. Var faran ringa och är för gärningen ej
stadgat svårare straff än fängelse i ett år, skall ej dömas till ansvar.

12 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till mordbrand, grov mordbrand,
allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage eller spridande av gift
eller smitta eller till förgöring, så ock för underlåtenhet att avslöja sådant
brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

14 KAP.

Om förfalskningsbrott
1 §•

Den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn eller
genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes,
framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta
urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning
till fängelse i högst två år.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan
handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis,
så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 §•

Är brott som i 1 § sägs att anse som ringa, skall för förvanskning av urkund
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid bedömande huruvida brottet är ringa skall särskilt beaktas, om urkunden
är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis,
eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.

134

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

3 §•

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov urkundsförfalskning
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om förfalskningen
avsett myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är
särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev
eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest var av särskilt
farlig art.

4 §•

Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund, över vilken
han vid tillfället ej äger så förfoga, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för undertrgckande av urkund till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

5 §•

Om någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar annans namnteckning
eller signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat
dylikt verk och därigenom giver sken av att denne bestyrkt sig vara upphovsman
till verket, dömes för signaturförfalskning till fängelse i högst två
år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

6 §•

Den som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt
eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning
till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst två och högst åtta år.

7 §•

Eftergör någon gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offentligt
eller för allmänheten avsett inländskt eller utländskt värdemärke eller
ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara,
handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen
äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta,
dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

8 §•

Om någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan
tagas för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

135

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

plan- eller höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller förstör sådant
märke, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning
av fast märke till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

9 §■

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med
falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt värde-
eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk av
något, som förfalskats på sätt ovan sägs, dömes, om åtgärden innebär fara
i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han själv
gjort förfalskningen.

10 §.

Den som, i annat fall än i 9 § sägs, bland allmänheten sprider något, som
lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,
dömes för olaga spridande av efterbildning till böter.

11 §•

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevisliänseende
som gärningen innebar, må dömas till lindrigare straff än för
gärningen är stadgat. Var faran ringa och är för gärningen ej stadgat svårare
straff än fängelse i sex månader, skall ej dömas till ansvar.

12 §.

För försök eller förberedelse till urkundsförfalskning, grov urkundsförfalskning,
undertryckande av urkund, signaturförfalskning, penningförfalskning,
märkesförfalskning, förfalskning av fast märke eller brukande
av vad som förfalskats, så ock för underlåtenhet att avslöja penningförfalskning
dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle brottet, om
det fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar
enligt vad nu sagts.

15 KAP.

Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

1 §•

Om någon under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till fängelse
i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex
månader.

136

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år. Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett
med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott eller
eljest synnerlig skada tillfogas annan.

2 §•

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen, dömes för osann partsutsaga till fängelse
i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex
månader.

3 §•

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes
för ovarsam utsaga till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 §•

Prövas utsaga som avses i 1—3 §§ vara utan betydelse för saken, skall ej
dömas till ansvar.

Vad nu sagts skall ock gälla, om någon lämnat osann uppgift eller förtigit
sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omständigheterna
innebära skälig ursäkt för honom.

5 §.

Väcker någon åtal mot oskyldig med uppsåt att denne må bliva fälld
till ansvar, dömes för falskt åtal till fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst
fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om åtalet avsett allvarligt brott eller innefattat missbruk av tjänsteställning.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för
obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader.

6 §.

Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till
ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att den angivne
var oskyldig, dömes för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst
sex månader.

7 §•

Den som, i annat fall än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller annan
myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver be -

137

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

svärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,
dömes, om myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk tillvitelse
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att utsagan var
sanningslös, dömes för vårdslös tillvitelse till böter eller fängelse i högst sex
månader.

8 §•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må
bliva fälld till ansvar eller åberopar någon med sådant uppsåt falskt bevis,
dömes för bevisförvanskning till fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar, enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att
annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och
underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande
göra vad skäligen kan begäras, dömes för underlåtenhet att avvärja
rättsfel till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Om någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under
edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran,
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, om åtgärden
innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till böter eller fängelse
i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

Sker sådan gärning av grov oaktsamhet, dömes för vårdslös försäkran till
böter eller fängelse i högst sex månader.

11 §•

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är
eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar någon för skens skull
urkund rörande rättshandling, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för osant intygande till böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning
eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst två år.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första
stycket, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av
osann urkund enligt vad där sägs.

138

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom
att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar han urkunden att
sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit
medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig
kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader eller,
om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, om åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till böter eller fängelse
i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

14 §.

Om någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat
sätt avvärjt fara för vidare olägenhet, må dömas till lindrigare straff än för
gärningen är stadgat. Var faran ringa och är för gärningen ej stadgat svårare
straff än fängelse i sex månader, skall ej dömas till ansvar.

15 §.

För förberedelse till mened eller stämpling till mened som innebär att någon
söker anstifta sådan gärning, så ock för försök till bevisförvanskning
dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle brottet, om det fullbordats,
hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar som nu
sagts.

16 KAP.

Om brott mot allmän ordning
1 §•

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med
förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra
viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, dömes för
upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra år och annan deltagare
i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år.

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, dömes anstiftare
och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.

2 §•

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person
eller egendom, dömes, vare sig myndighet var tillstädes eller ej, för

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

139

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år och annan
deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst
fyra år.

3 §•

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma
för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han
på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avspärrat, dömes, om
ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller
fängelse i högst sex månader.

4 §.

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör
eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel
eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig
eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst för överläggning,
undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättning
eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

5 §•

Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides
eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar
eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig
skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling
till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt
brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst
fyra år.

6 §•

Om någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående
som är ägnat att framkalla fara för folkförsörjningen eller för allmän
ordning och säkerhet, dömes för samhällsfarlig rgktesspridning till
böter eller fängelse i högst två år.

7 §•

Skymfar någon offentligen Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets
höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller fängelse
i högst sex månader.

8 §.

Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till fängelse
i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

140

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

9 §•

Om någon offentligen skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat
här i riket verksamt trossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid
till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller
avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna,
grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot
griftefrid till böter eller fängelse i högst sex månader.

11 §•

Sårar någon tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller
genom att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild, dömes
för sårande av tukt och sedlighet till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vad nu sagts skall jämväl gälla, om någon, på allmän plats eller eljest offentligen,
i ord eller handling sårar tukt och sedlighet.

12 §.

Den som bland barn eller ungdom sprider skrift eller bild, som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran, dömes för förledande av ungdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.

13 §.

Om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse i högst två år.

14 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde
eller tillåter någon sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,
dömes för dobbleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Deltager
någon i dylikt spel som anordnats för allmänheten eller eljest äger
rum i lokal vartill allmänheten har tillträde, dömes för dobbleri till böter.

15 §.

Till böter som nu sagts dömes jämväl, om ruset orsakats av annat än
alkoholhaltiga drycker.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

141

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

16 §.

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän
plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka
förargelse hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter,
högst femhundra kronor.

17 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet
1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot om våld å innehavare av ämbete
eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, i dennes tjänsteutövning
eller för att tvinga honom till eller hindra honom från tjänsteåtgärd
eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman
till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon sålunda förgriper
sig mot den som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar
var förenat, för vad denne däri gjort eller underlåtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock
gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd
skall vara förenat.

2 §.

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon,
som åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning
eller hämnas för tjänsteåtgärd, otillbörligen företager gärning, som för honom
medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes
för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

År brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

3 §.

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda
paragrafer sägs förgriper sig mot den som är ''eller varit kallad att biträda
där avsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §•

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom
att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen
av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till böter eller
fängelse i högst sex månader.

142

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

5 §•

Förolämpar man någon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, i eller för hans
befattning, dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse
i högst sex månader.

6 §•

Om någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående,
ägnat att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ
som äger besluta i allmänna angelägenheter, dömes för beljugande av myndighet
till böter eller fängelse i högst två år.

7 §•

Den som lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning
för utövning av befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, dömes för
bestickning till böter eller fängelse i högst två år.

8 §•

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt
i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång
eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen dömes för otillbörligt
verkande vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats med våld
eller hot om våld eller innefattat missbruk av tjänsteställning.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för
att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är
ämbetsbrott, för tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller
fängelse i högst sex månader.

9 §•

Söker någon obehörigen skaffa sig kännedom om vad som angående utövning
av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott
mot rösthemlighet till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol
eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller
eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd,
dömes för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande,
skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper någon för
det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet
eller för att hindra honom från att avgiva sådan utsaga.

143

Första lagutskottets utlåtande nr i2 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

11 §.

Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma,
undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det
uppdagas eller beivras, dömes för skyddande av brottsling till böter eller
fängelse i högst två år.

Den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var
brottslig, dömes till böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den
som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, den som på
grund av adoption står i motsvarande förhållande till honom, fosterföräldrar
eller fosterbarn må ej fällas till ansvar enligt denna paragraf.

12 §.

Hjälper man den, som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för
annat än sjukvård eller vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykter -hetsvård berövad friheten, att komma lös eller främjar man, efter det han
avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd,
dömes för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst två år.

13 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva
annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,
skadar eller borttager myndighets anslag eller försegling eller eljest
olovligen öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt
av myndighet meddelat förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud
till böter eller fängelse i högst ett år.

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes för hindrande
av förrättning till böter.

14 §.

Om någon obehörigen utövar som vad hör till befattning, varmed ämbetsansvar
är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig
vinning eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst
fyra år.

15 §.

Den som, utan alt fall är för handen som i 14 § sägs, obehörigen giver
sig ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän
ställning till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall
gälla, om någon obehörigen bär uniform, märke eller annat tjänstetecken
som giver honom sken av alt tillhöra krigsmakten eller annan kår i det
allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller
allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

144 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Om någon obehörigen giver sig ut för advokat, dömes för föregivande av
ställning såsom advokat till böter.

16 §.

För försök eller förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman dömes till
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas, såframt ej brottet, om det fullbordats,
skulle hava varit att anse som ringa. För försök till främjande av flykt
dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs.

18 KAP.

Om högmålsbrott
1 §•

Den som, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest
med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,
företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes,
om det ej är högförräderi, för uppror till fängelse i tio år eller på livstid
eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

2 §.

Om gärning som avses i 3—5 kap. innebär förgripelse mot Konungen eller
annan medlem av konungahuset eller mot regent som är satt i Konungens
ställe, må dömas till fängelse i högst fyra år, om å brottet eljest kan följa
fängelse i högst sex månader, och i högst sex år, om å brottet eljest kan följa
fängelse i mer än sex månader men högst fyra år.

3 §•

Den som, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller
medborgares frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat
eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning
eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning
till fängelse, lägst sex och högst tio år.

4 §•

Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara
avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål
för vilket den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som
militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker
försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning
tager befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upp -

145

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

låter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar
eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller
fängelse i högst två år.

5 §•

Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna
åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk
organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter
yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot
medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.

6 §•

Om någon genom stympning eller annorledes, för längre eller kortare tid,
gör sig oduglig till tjänstgöring, som det ålegat honom att fullgöra vid krigsmakten
eller eljest för rikets försvar, eller genom att föregiva sjukdom eller
medelst annat vilseledande undandrager sig sadan tjänstgöringsskyldighet,
dömes för svikande av försvarsplikt till böter eller fängelse i högst två år
eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra år.

7 §•

För försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller väpnat hot mot
laglig ordning, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, så ock för försök
till brott mot medborgerlig frihet eller svikande av försvarsplikt dömes till
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

8 §.

Gärning som avses i 3—5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen eller
annan som är nämnd i 2 § må ej utan Konungens förordnande atalas av
åklagare, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Detsamma skall
gälla i fråga om försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu
sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning.

19 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet
1 §•

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall, med våldsamma eller
eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande
makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda
lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande,
dömes för högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid eller, om
faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

10 Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 42

146

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Om någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen
eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller
hindras, företager handling som innebär fara därför, dömes ock för högförräderi.

2 §•

Den som med våldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara
för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter, dömes, om det ej
är högförräderi, för krigsanstiftan till fängelse, lägst två och högst åtta år.

3 §.

Om den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt
eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande
makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest
sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes
för trolöshet vid förhandling med främmande makt till fängelse på viss lid,
lägst två och högst tio år, eller på livstid.

4 §•

Svensk medborgare, som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat
låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk
angelägenhet som rör riket, så ock envar, som i föregiven egenskap av behörigt
ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon
som företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet
vid förhandling med främmande makt till fängelse i högst två år eller, om
riket var i krig, högst fyra år.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande
till främmande makt, dömes till fängelse, lägst ett och högst sex år,
eller, om riket var i krig, till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år,
eller på livstid.

5 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar,
befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk,
vapen, förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande
för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folklorsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden
eller eljest för rikets säkerhet, dömes, vare sig uppgiften är riktig eller ej,
för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall gälla, om någon med
uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller tager befattning med skrift,
teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift.

6 §.

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall dömas för grovt spioneri
till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

147

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående
krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde
vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

7 §•

Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gärning
som i 5 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes för
obehörig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två
år eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra år.

Den som av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift
som avses i 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet
med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader eller,
om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst två år.

8 §•

Om någon bland allmänheten sprider eller till främmande makt framför
eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning till
fara för rikets säkerhet till böter eller fängelse i högst två år.

9 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra
men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till dylik
verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, dömes för olovlig
underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

För olovlig underrättelseverksamhet skall ock dömas, om någon, med
uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med
användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande
av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet
lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig.

10 §.

Skymfar någon offentligen främmande makts flagga eller vapen eller annat
dess höghetstecken, dömes för skymfande av utländsk rikssymbol till
böter eller fängelse i högst sex månader.

11 §•

Om gärning som avses i 3—5 kap. innebär, att någon genom förgripelse å
främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket kränker den
främmande makten, må dömas till fängelse i högst två år, om å brottet

148

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

eljest kan följa fängelse i liögst sex månader, och i högst fyra år, om å
brottet eljest kan följa fängelse i mer än sex månader men högst två år.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om främmande makt kränkes
genom att någon gör intrång i lokal som innehaves av dess representation
eller gör skada därå eller å egendom som där finnes.

12 §.

Om någon utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främmande
krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen
begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning
till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig,
till fängelse i högst två år.

13 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse
mottager penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande
av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om statsskicket
eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för tagande
av utländskt understöd till fängelse i högst två år.

14 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till högförräderi, trolöshet vid
förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller olovlig
underrättelseverksamhet, så ock för försök eller förberedelse till obehörig
befattning med hemlig uppgift dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
Såsom stämpling till högförräderi skall även anses att träda i förbindelse
med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att
sådant brott må förövas.

Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhandling
med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri, dömes ock till ansvar
enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till sådant ansvar dömas jämväl om han
icke insett men bort inse att brottet var å färde.

15 §.

Om någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grund av
meddelad varning eller eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling
med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri är å färde,
medverkar till gärningen, dömes till ansvar såsom för medhjälp därtill;
dock må ej dömas till svårare straff än fängelse i två år.

16 §.

Olovlig underrättelseverksamhet, skymfande av utländsk rikssymbol eller
olovlig värvning eller försök, förberedelse eller stämpling till olovlig
underrättelseverksamhet må ej utan Konungens förordnande åtalas av åklagare.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

149

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Gärning som avses i 3—5 kap. och innebär sådan kränkning av främmande
makt som i 11 § sägs, så ock försök, förberedelse eller stämpling
till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning må
ej heller åtalas av åklagare utan att Konungen förordnat därom.

20 KAP.

Om ämbetsbrott

1 §•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning
till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, om ej gärningen
utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med
straff, för tjänstemissbruk till suspension eller avsättning; om skäl äro
därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall dömas
allenast till böter.

Är brottet grovt, dömes till avsättning och fängelse i högst sex år.

2 §•

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan
otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, om ej gärningen
eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta eller av otillbörlig
belöning såsom stadgas i 1 §. Detsamma skall gälla, om han begått sådan
gärning innan han erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, som i första stycket sägs, dömes
till böter eller fängelse enligt vad i 1 § stadgas.

3 §.

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han
olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd
med straff, för brott mot tgstnadsplikt till suspension eller avsättning;
om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år. I ringa
fall skall dömas allenast till böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till böter eller
fängelse enligt vad i första stycket sägs.

4 §•

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad
honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift
eller tjänstens beskaffenhet, dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk
eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter
eller suspension.

Är felet grovt, dömes till suspension eller avsättning; om skäl äro därtill,
skall tillika dömas till fängelse i högst ett år.

150

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

5 §•

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är belagd med straff annorstädes
än i 1—4 §§, åsidosatt sin tjänsteplikt, må fängelse i högst två år
ådömas, ändå att så svårt straff eljest ej kunnat följa.

6 §•

Innehar den, som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt suspension
eller avsättning från viss tjänst, ej längre samma tjänst, men har han i
dess ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgiftei, skall
dömas till suspension eller avsättning från den befattningen.

Har han ej i tjänstens ställe erhållit annan befattning som i första stycket
sägs, dömes till böter eller fängelse enligt vad i 1—4 §§ stadgas. Skulle
han eljest hava dömts till suspension eller avsättning jämte böter eller
fängelse, må vid straffets bestämmande hänsyn tagas till att suspension
eller avsättning ej ådömes; skulle han ej hava dömts till annan påföljd än
suspension eller avsättning, må varje påföljd eftergivas.

7 §•

När den, som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ dömes till eller förskyllt
suspension eller avsättning från sin tjänst, innehar annan med ämbetsansvar
förenad befattning än i 6 § första stycket sägs, skall han avsättas
från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad
att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån skadat det anseende
innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till suspension därifrån.

Dömes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket
och innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad ovan i
första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

8 §.

Om ämbetsman genom annat brott än i 1—4 §§ sägs visat sig uppenbarligen
icke vara skickad att innehava sin befattning, skall, jämte annan påföljd
som finnes böra åläggas, dömas till avsättning. Är för brottet ej stadgat
fängelse i två år eller däröver, må dock dömas till avsättning allenast
om tjänstens särskilda beskaffenhet kräver det.

Dömes ämbetsman ej till avsättning enligt första stycket, skall han dömas
till suspension från sin befattning, om han genom brottet i avsevärd
mån skadat det anseende innehavaren av befattningen bör äga.

När suspension eller avsättning ådömes jämlikt denna paragraf, skall den
förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan
påföljd för brottet; och må böter eller disciplinstraff som eljest skolat ådömas
helt eftergivas.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

151

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

9 §•

Om förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman disciplinär
bestraffning, har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av påföljd
för samma brott, och må böter, disciplinstraff eller suspension som
eljest skolat ådömas helt eftergivas. Förvaltningsmyndighetens beslut skall
förfalla, om det ej helt eller delvis verkställts när åtal för brottet väckes.

10 §.

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från
tjänstgöring och ej kunnat träffas med kallelse eller inställas, dömes, om
han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen
utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning från
sin befattning.

11 §•

Om någon medverkat till tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otillbörlig
belöning eller brott mot tystnadsplikt utan att därigenom åsidosätta
tjänsteplikt, dömes med tillämpning av vad i 23 kap. stadgas till böter eller
fängelse enligt vad ovan i 1, 2 eller 3 § sägs. Är han själv ämbetsman, skall
därjämte tillämpas vad i 8 § sägs.

För medverkan till tjänstefel må dömas allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt.

12 §.

Med ämbetsman förstås i denna balk domare, annan statens befattningshavare
som endast medelst dom kan avsättas från sin tjänst, så ock den
som har förtroendesyssla från vilken Konungen må entlediga honom. Vad
som sägs om ämbetsmän skall ock gälla om dem, som äro satta att förvalta
städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors,
verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om tjänstemän
som lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna och om andra
som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller
kommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd skall ock
vara underkastad ämbctsansvar enligt 2, 3 och 5—8 §§; dock må suspension
ej ådömas, och må den som är vald till ledamot av beslutande statlig
eller kommunal församling ej enligt 8 § dömas till avsättning i annat fall
än då han begått brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver.
För den som, utan att vara underkastad ämbctsansvar, är anställd i allmän
tjänst eller fullgör lagstadgad tjänsteplikt skall ock gälla vad i 3 §
sägs.

Vad i 2 och 3 §§ sägs om den som varit ämbetsman äger motsvarande
tillämpning i fråga om den som varit underkastad ansvar som stadgas i
andra stycket.

152

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

13 §.

Om innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken
enligt Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 17 kap. 1 § sägs,
åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, skall
gälla vad i 5 och 8 §§ stadgas.

14 §.

Åklagare må, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, åtala brott, varigenom
ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt; dock skall gälla vad i denna
balk stadgas att åtal ej må ske utan förordnande av Konungen eller den Konungen
bemyndigat och vad i annan lag eller författning är föreskrivet om
åtal för gärning, som avses i 3 § och som är särskilt belagd med straff, eller
gärning, för vilken straff är stadgat allenast om den förövas av ämbetsman.

15 §•

Har den, som dömts för brott, innan domen meddelades eller därefter
men innan den vunnit laga kraft, blivit förordnad eller har han, efter val
inom sagda tid, blivit utsedd till befattning, och har rätten icke prövat frågan
om suspension eller avsättning därifrån jämlikt 6, 7 eller 8 §, må
särskild talan om suspension eller avsättning från befattningen föras. Sådan
talan skall dock väckas inom två år från det domen vann laga kraft eller,
om röstsammanräkning efter val sker sedan domen vunnit laga kraft, från
tiden för sammanräkningen.

21 KAP.

Om brott av krigsmän
1 §•

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppehåller
han otillbörligen befallningens fullgörande, och är det ej uppenbart
att befallningen icke angår tjänsten, dömes för lydnadsbrott till disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.

2 §■

År brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt lydnadsbrott
dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt
eller om brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i högst
tio år eller på livstid.

153

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

3 §•

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld, sätta sig
upp mot förman, dömes för myteri, anstiftare och anförare till fängelse i
högst sex år samt annan deltagare till disciplinstraff eller fängelse i högst
fyra år.

Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, domes
anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år eller på livstid och
annan deltagare till fängelse i högst sex år.

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid
tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse
i högst tio år eller på livstid.

4 §•

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigsman,
vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, meddelats
för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.

År brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

5 §•

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande
till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta,
dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse i högst
ett år.

Detsamma skall gälla, om förman otillbörligen, med anledning av underlydandes
förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring
eller vägrar honom förmån, så ock om förman utan skäl utsätter
underlydande för fara till liv eller hälsa.

År brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

6 §•

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan
krigsman, dömes för obehörig befälstutövning till disciplinstraff eller fängelse
i högst ett år.

År brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

7 §•

Förgriper sig krigsman med våld eller hot om våld å krigsman i dennes
tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom frän
tjänsteåtgärd eller eljest med anledning av hans tjänst, dömes för våld eller
hot mot krigsman till disciplinstraff eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. År
brottet med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest
att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.

154

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungt. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller
mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande
av ordning, dömes till fängelse i högst tio år eller, om brottet
är ringa, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Sker det under
strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild
fara, må dömas till fängelse på livstid.

8 §.

Krigsman, som förolämpar annan krigsman i eller för hans tjänst, dömes
för missfirmelse mot krigsman till disciplinstraff eller fängelse i högst sex
månader.

9 §•

Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman
eller missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt
uppförande mot krigsman, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för
oskickligt beteende till disciplinstraff.

10 §.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande
till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott
eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt,
dömes för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff eller fängelse i högst
ett år.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökte förleda till allvarligt
brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst
fyra år.

11 §•

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmakten
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas eller, om han skall tjänstgöra
annorstädes än vid avdelning av krigsmakten, från tjänstgöringsstället, dömes
för undanhållande till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

För undanhållande under beredskapstillstånd eller då riket är i krig
dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

12 §.

.Om undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen
hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller till arten av
hans tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen
eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till
disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

För rymning under beredskapstillstånd dömes till fängelse i högst två
år. Var riket i krig, dömes till fängelse i högst tio år.

155

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten
eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post
eller finnes han hava genom förtäring av alkoholhaltiga drycker eller annorledes
satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av
post till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

För övergivande av post då riket är i krig dömes till disciplinstraff eller
fängelse i högst fyra år; förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i
högst tio år eller på livstid.

14 §.

Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av alkoholhaltiga drycker
eller annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten
måste antagas vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.

15 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans
åtbörder eller tal, dömes för fylleri till disciplinstraff.

Till disciplinstraff dömes jämväl, om ruset orsakats av annat än alkoholhaltiga
drycker.

16 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,
dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom handling
eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest
för det allmänna eller för någon enskild, dömes, om ej gärningen är särskilt
belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till disciplinstraff.

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse,
olörstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,
instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller
tjänstens beskaffenhet, dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk
eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.

Är felet grovt, dömes till fängelse i högst ett år.

156

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

19 §•

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri,
så ock för försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja rymning under beredskapstillstånd eller krig dömes till ansvar
enligt vad i 23 kap. stadgas. Detsamma skall gälla försök, förberedelse eller
stämpling till våld eller hot mot krigsman, såframt ej brottet, om det fullbordats,
skulle hava varit att anse som ringa.

För medverkan till tjänstefel ma dömas allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt.

20 §.

Krigsmän äro enligt denna balk de vilka såsom officerare, underofficerare,
underbefäl eller meniga äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga
samt hemvärnsmän och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan
egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån
Konungen med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden
så förordnar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller
förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, under den tid de i
sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Om någon åtnjuter ledighet som
cj är begränsad till kortare tid än två månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig.
Närmare bestämmelser om vad som avses med krigsmakten
meddelas av Konungen.

De som avses i första stycket skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet
föreligger, anses såsom krigmän då de i anslutning till sådan
tid vårdas å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkle samt då de
inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen
uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av
dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt.

Krigsman, som har befälsrätt över annan krigsman, är dennes förman.
Krigsman, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i
förhållande till denne.

21 §.

Av den personal som avses i 20 § första stycket skola officerare, underofficerare
och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande
tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, vare sig de äro
tjänstgöringsskyldiga eller icke.

22 §.

Vad i 20 kap. 14 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om brott, varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt.

157

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

22 KAP.

Krigsartiklar
1 §•

Den som, då riket är i krig,

1. hindrar, missleder eller förråder krigsfolk eller andra som äro verksamma
för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller
modlöshet,

2. förråder, fördärvar eller skadar befästning, krigsmateriel, fabrik, förråd,
kraftanläggning, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försvaret
eller folkförsörjningen,

3. genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten,

4. åt fienden anskaffar krigsfolk, tjänstbarheter, förnödenheter eller understöd,
eller

5. begår annan dylik förrädisk gärning,

dömes, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för rikets krigsmakt
eller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller innefattar
avsevärt bistånd åt fienden, för landsförräderi till fängelse på viss
tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

År gärning som i första stycket sägs endast i mindre mån ägnad att medföra
men för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller innefattar
den ringare bistånd åt fienden än där sägs, dömes för landssvek till fängelse
i högst sex år. Bestod gärningen i anskaffande av tjänstbarheter eller
förnödenheter eller i annan tjänst åt fienden inom område som var besatt
av denne, och kunde gärningen med hänsyn till befolkningens behov, gärningsmannens
försörjning eller andra särskilda förhållanden ej anses otillbörlig,
skall ej dömas till ansvar.

2 §•

Begår någon av oaktsamliet gärning som avses i 1 §, dömes för landsskadlig
vårdslöshet till fängelse i högst fyra år.

3 §■

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt
överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till fängelse
på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

Detsamma skall gälla, om svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen
mot riket och gärningen ej är att anse som landsförräderi.

4 §•

Krigsman som, då riket är i krig, Krigsman som, då riket är i krig,
obehörigen avsänder meddelande till obehörigen avsänder meddelande till

158

Första lagutskottets

(Kungl. Maj.ts förslag)
eller eljest träder i förbindelse med
någon som tillhör fiendens krigsmakt
eller vistas på fiendens område,
dömes för samröre med fienden till
disciplinstraff eller fängelse i högst
två år.

utlåtande nr 42 år 1962

(Utskottets förslag)
eller eljest träder i förbindelse med
någon, som tillhör fiendens krigsmakt
eller vistas på fiendens område,
dömes för samröre med fienden till
disciplinstraff eller fängelse i högst
två år.

5 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva
sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager
något som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrävande
av stridsviljan till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio
år, eller på livstid. Var faran ringa, dömes till fängelse i högst sex år.

6 §•

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte
eller annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet,
dömes för för svars skadlig ryktesspridning till disciplinstraff eller fängelse
i högst två år.

7 §•

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig,
obehörigen sammankomst rörande
ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott
eller rymning lätt kan föranledas
eller fruktan eller misströstan
kan utbredas hos krigsmännen,
dömes för olovlig sammankomst till
disciplinstraff eller fängelse i högst
två år. Den som deltagit på tillskyndan
eller med tillstånd av förman
skall vara fri från ansvar.

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig,
obehörigen sammankomst rörande
ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott
eller rymning lätt kan föranledas
eller fruktan eller misströstan
kan utbredas hos krigsmännen,
dömes deltagare för olovlig sammankomst
till disciplinstraff eller fängelse
i högst två år. Den som deltagit
på tillskyndan eller med tillstånd av
förman skall vara fri från ansvar.

8 §•

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig,
uppsåtligen eller av oaktsamhet att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt
i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa
förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för försummande
av krigsförberedelse till fängelse i högst sex år.

År uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, skall
dömas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

159

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

9 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdelning
av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,
föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt
motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller
annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin
avdelning åt fienden, dömes för dagtingan till fängelse på viss tid, lägst sex
och högst tio år, eller på livstid.

10 §.

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av oaktsamhet
under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att
främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till fängelse i högst sex
år.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade
ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, skall dömas till
fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

11 §•

Den som vid krigföring, genom att använda stridsmedel ägnat att förorsaka
onödigt lidande eller genom att missbruka kännetecknet röda korset
eller annorledes, förfar på sätt som står i strid mot gällande avtal med främmande
makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, dömes för
folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år; är brottet ringa, må dömas till
böter eller, om han är krigsman, till disciplinstraff. För folkrättsbrott dömes
jämväl den som i annat fall än vid krigföring åsidosätter vad som skall
iakttagas enligt sådana avtal eller grundsatser angående skydd för sårade,
sjuka och skeppsbrutna vid stridskrafter i fält eller till sjöss, krigsfångar eller
civilpersoner under krigstid eller eljest angående ockupation, och därigenom
orsakar skada å person, kroppsligt eller själsligt lidande eller ock annan
skada eller olägenhet som ej är ringa.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst två och högst
tio år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller
om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande
egendomsförlust uppkommit.

12 §•

För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi, landssvek eller
överlöpande till fienden dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
Såsom stämpling skall även anses att träda i förbindelse med fienden för
att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott som nu sagts må för -

160

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

övas. För förberedelse eller stämpling under tid, då riket hotas av kiig,
ockupation eller andra fientligheter, dömes till ansvar ändå att fientligheter
icke utbrutit.

Den som underlåter att avslöja landsförräderi, landssvek eller överlöpande
till fienden, dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till
sådant ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort inse att brottet
var å färde.

13 §.

Har under krig brott förövats av någon som därvid icke saknat anledning
antaga att gärningen enligt krigsbruk var tillåten, må dömas till lindrigare
straff än för gärningen är stadgat. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,
skall ej dömas till ansvar.

14 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman
anses, förutom den som på grund av 21 kap. 20 § eller med stöd därav givna
bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar.
Vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tilllämpning
å polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten,
är skyldig att deltaga i rikets försvar, å den som har att fullgöra för
bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt
Konungens förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den som tillhör sådan
tjänstegren inom civilförsvaret, vars personal jämlikt Konungens förordnande
är skyldig att utöva verksamhet som åvilar krigsmakten.

Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas
vid avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande
förhållanden, skall ock anses såsom krigsman.

Beträffande krigsfånge, krigsdeltagare som internerats vid krig under vilket
riket är neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller
internerade krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller andlig vård skall i
tillämpliga delar gälla vad för krigsman är stadgat.

15 §.

Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 21 kap. eller i detta kapitel
förövas mot stat, vilken är förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt
eller mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda
gärning mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tillämpning.

16 §.

I den mån det med hänsyn till I den mån det med hänsyn till
krigsfara, vari riket befinner sig, el- krigsfara, vari riket befinner sig, eller
andra av krig föranledda utom- ler andra av krig föranledda utom -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

161

(Kungl. Maj:ts förslag)
ordentliga förhållanden finnes påkallat,
äger Konungen förordna, att vad
i 19 och 21 kap. samt i detta kapitel
stadgas för det fall att riket är i krig
skall i tillämpliga delar gälla jämväl
beräffande brott som förövats under
annan tid.

(Utskottets förslag)
ordentliga förhållanden finnes påkallat,
äger Konungen förordna, att vad
i 19 och 21 kap. samt i detta kapitel
stadgas för det fall att riket är i krig
skall i tillämpliga delar gälla jämväl
beträffande brott som förövas under
annan tid.

Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande
makt utan att militärt motstånd förekommer, skall likaledes beträffande
brott som förövas under sådan tid i tillämpliga delar gälla vad i de
nämnda kapitlen finnes stadgat för det fall att riket är i krig. Därvid skall
vad som sägs om rikets försvar äga tillämpning å motståndsverksamheten
och vad som sägs om fienden äga tillämpning å ockupationsmakten.

17 §.

Med fiende likställes i detta kapitel främmande makt med vilken riket ej
är i krig, om fara är att krig med den makten kan uppkomma.

18 §.

Om inträde och upphörande av beredskapstillstånd stadgas särskilt.

19 §.

När riket är i krig, må i vissa fall tillämpas dödsstraff. Därom stadgas i
särskild lag.

23 KAP.

Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

1 §•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till
fullbordan, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för
försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets
fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter
varit utesluten.

Straff för försök bestämmes högst till vad som gäller för fullbordat brott
och må ej sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet
är fängelse i två år eller däröver.

2 §■

Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager
penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock anskaffar,
förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, forlskaffar eller tager annan
dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverk11
Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 42

162

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

tyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits
därom dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar
för fullbordat brott eller försök.

I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämpling
förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att
någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.

Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och
må sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott; ej må dömas
till högre straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år
eller däröver kan följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets fullbordan
ringa, skall ej dömas till ansvar.

3 §•

Ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott skall ej ådömas
den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,
föranlett att brottet ej fullbordats. Ändå att brottet fullbordats må den som
tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej på den grund dömas till ansvar,
om han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.

4 §•

Ansvar som i denna balk är stadgat för viss gärning skall ådömas ej blott
den som utfört gärningen utan jämväl annan som främjat denna med råd
eller dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått
annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp
därtill.

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som
ligger honom till last. Ansvar som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär
eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte honom
medverkat till gärningen.

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, om annat följer av vad för särskilda
fall är stadgat.

5 §•

Har någon förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller missbruk
av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat
allenast i mindre mån, må straffet för honom sättas under vad för brottet
eljest är stadgat; i ringa fall skall ej dömas till ansvar. Detsamma skall
gälla, då fråga är att ansvar som är stadgat för någon i särskild ställning
skall ådömas annan medverkande.

6 §•

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde,
när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste,
skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

163

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre
mån medverkat till sådant brott; dock må ej i något fall dömas till svårare
straff än fängelse i två år. I de fall då det är särskilt föreskrivet skall för
underlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas jämväl
den som ej insett men bort inse att brottet var å färde.

Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än
törsta stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under
deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras
närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att
hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat.

Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre
den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.

7 §•

Ansvar som i denna balk är stadgat för det fall att någon genom brott
bereder sig vinning eller tillägnar sig något skall jämväl ådömas, då någon
avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

24 KAP.

Om nödvärn och annan nödhandling
1 §•

Gärning som någon begår i nödvärn skall icke medföra ansvar.

I nödvärn handlar den som söker

avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller
egendom,

betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar
att egendom återtages på bär gärning,

hindra någon att olovligen intränga i rum, hus, gård eller fartyg, eller
från rum, hus, gård eller fartyg avlägsna någon, som inträngt olovligen
eller, om det är bostad, eljest vägrar att på tillsägelse lämna denna,
allt såvitt ej handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det
angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig.

2 §•

Om polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd, mötes eller angripes
med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bruka
det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma
gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilförsvarspersonal
under civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör
för bevakning eller för att upprätthålla ordning.

Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad fri -

164

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

heten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör
han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han står, då denne
skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens hindrande eller
ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Om någon som skall häktas, anhållas
eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som äger
verkställa åtgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu är sagt. Detsamma
skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd övas av annan
än förut nämnts.

Har någon enligt denna paragraf rätt att bruka våld, äger envar som kommer
honom till hjälp samma rätt.

3 §•

Vid myteri eller under strid, så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar
ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för att upprätthålla krigslydnaden.

1 fall som nu avses skall vad i 2 § tredje stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

4 §•

Den som i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för att avvärja fara
för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak,
handlar i nöd, skall ock vara fri från ansvar, om gärningen med hänsyn
till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna
i övrigt måste anses försvarlig.

5 §•

Har någon i fall som avses i 1—4 §§ gjort större våld eller svårare skada
än i varje fall är medgivet, skall han likväl ej dömas till ansvar, såframt
omständigheterna voro sådana att han svårligen kunde besinna sig.

Finnes gärningen brottslig, må dömas till lindrigare straff än för brottet
eljest är stadgat.

6 §•

Gärning som någon begått på befallning av den under vars lydnad han
står skall ej medföra ansvar för honom, om han med hänsyn till lydnadsförhållandets
art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade
att efterkomma befallningen.

165

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

TREDJE AVDELNINGEN

Om påföljderna

25 KAP.

Om böter Om böter m. m.

1 §•

Böter ådömas i dagsböter.

År för böter utsatt visst högsta belopp ej över femhundra kronor eller
skola böter bestämmas efter särskild beräkningsgrund (normerade böter),
ådömas de dock omedelbart i penningar.

2 §.

Dagsböter ådömas till ett antal av minst en och högst etthundratjugo.

Dagsbot fastställes i penningar till belopp från och med två till och med
femhundra kronor, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den tilltalades
inkomst, förmögenhet, försörj ningsskyldighet och ekonomiska förhållanden
i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter jämkas.

3 §.

Minsta bötespåföljd är tio kronor, om ej annat är stadgat.

4 §•

Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter
kunna följa å vart och ett av brotten.

Gemensamt straff i böter må ej avse brott, för vilket stadgats normerade
böter eller böter som icke må förvandlas till fängelse.

5 §.

Böter såsom gemensamt straff för flera brott ådömas i dagsböter, om
sådana äro stadgade för något av brotten.

Såsom gemensamt straff må dagsböter ådömas till ett antal av etthundraåttio
och böter omedelbart i penningar till ett belopp av ettusen kronor.

Är för något av brotten stadgat visst lägsta bötesstraff, må det straffet ej
underskridas.

6 §.

Böter skola tillfalla kronan, om ej annat är föreskrivet.

Ådömas böter såsom gemensamt straff för flera brott och skola böter för
något av brotten helt eller delvis tillfalla annan än kronan eller användas
för särskilt ändamål, skall efter omständigheterna förordnas huru böterna
skola fördelas.

166

Första lagutskottets utlåtande nr h-2 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

7 §.

Om indrivning av böter är särskilt stadgat.

Böter som ej gäldas skola, om ej annat är föreskrivet, förvandlas till
fängelse i lägst tio och högst nittio dagar i enlighet med vad därom är särskilt
stadgat.

8 §.

Beträffande vite som blivit någon i särskilt fall förelagt genom beslut av
domstol eller annan myndighet skola 6 § första stycket och 7 § äga motsvarande
tillämpning. I fråga om annat vite skall tillämpas vad i detta kapitel
är stadgat om böter.

26 KAP.

Om fängelse

1 §•

Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio
år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad.

Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.

2 §.

Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse
kan följa å något av brotten.

Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta straff som
kunna följa å brotten men må ej överskrida detta med mer än två år eller
överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötesstraff
anses svara mot det fängelse som skulle följa vid böternas förvandling.

Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

3 §.

Har någon dömts till påföljd för sådant i denna balk avsett brott som är
belagt med fängelse och begår han, sedan domen vunnit laga kraft, ånyo
brott som avses i balken och är belagt med fängelse i högst sex månader,
må för återfallet dömas till fängelse i högst två år. Är för det nya brottet
stadgat fängelse på längre tid än sex månader men högst två år, må för
återfallet dömas till fängelse i högst fyra år.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, läggas till
grund för förhöjning som i första stycket sägs, ej heller dom å böter eller
disciplinstraff.

Utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk.

4 §.

Den som är under aderton år må Den som är under aderton år må
ej dömas till fängelse, med mindre ej dömas till fängelse, med mindre
särskilda skäl äro därtill. synnerliga skäl äro därtill.

167

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år allenast
när frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad
eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan han
fyllt aderton år.

5 §.

Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i
fångvårdsanstalt. Härom är särskilt stadgat.

6 §.

Den som undergår fängelse på viss tid må, om det kan antagas främja
hans anpassning i samhället, villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av
tiden, dock minst fyra månader, avtjänats (fakultativ villkorlig frigivning).

Vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning skall särskilt
beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid
den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom
brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma
att försättas efter frigivningen.

7 §•

Den som undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall villkorligt
frigivas när han avtjänat fem sjättedelar av tiden (obligatorisk villkorlig
frigivning).

8 §•

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 och
7 §§ hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses
härvid även förvandlingsstraff för böter.

Om verkställighetstiden, enligt vad därom är stadgat, förlängts genom
disciplinär bestraffning, skall förlängningen icke medtagas vid beräkning
av tid för villkorlig frigivning, och må frigivning ej ske förrän bestraffningen
verkställts.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt
på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 3 § sägs.

9 §•

Fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd
till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör.

Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresmannen vid
fångvårdsanstalten.

10 §.

I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande
den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst ett år.

168

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

11 §■

Under prövotiden skall den frigivne stå under övervakning.

Finnes vid frigivningen eller senare att övervakning ej är erforderlig, må
beslutas att övervakning icke skall äga rum. Så länge prövotiden varar, må
den frigivne, när skäl äro därtill, ställas under övervakning. Beslut som nu
avses meddelas av övervakningsnämnd.

12 §.

Övervakningen handhaves av övervakningsnämnd. övervakare förordnas
av nämnden.

Har till övervakare förordnats annan än skyddskonsulent hos övervakningsnämnden,
skall övervakningen stå under överinseende av sådan konsulent.

13 §.

Den frigivne skall hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning,
på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans
anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

14 §.

Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och laglydigt leverne,
undvika skadligt sällskap, efter förmåga söka försörja sig samt i
övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk
eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Har
han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad
i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet.

15 §.

När det prövas lämpligt för att främja den frigivnes anpassning i samhället,
skola särskilda föreskrifter, gällande under viss tid eller tills vidare,
meddelas rörande vad han har att iakttaga under prövotiden. Sådan föreskrift
må avse vistelseort eller bostad, användande av fritid, förfogande
över arbetsförtjänst eller andra tillgångar, allt under viss tid, högst ett år
åt gången, utbildning, arbetsanställning eller förbud att använda alkoholhaltiga
drycker. Annan liknande föreskrift må ock meddelas.

Om det finnes erforderligt, må föreskrivas att den frigivne skall i eller
utom sjukhus eller annan dylik inrättning underkasta sig läkarvård, nykterhetsvård
eller annan vård eller behandling.

Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
må meddelas föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens
fullgörande.

16 §.

Föreskrift enligt 15 § meddelas av övervakningsnämnden.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föranleda
därtill, må övervakningsnämnden ändra meddelad föreskrift, så ock
meddela ny föreskrift.

Första lagutskottets utlåtande nr i2 år 1962

169

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

17 §.

övervakaren må meddela anvisningar i fråga om verkställandet av föreskrift
enligt 15 §, så ock medgiva tillfällig lättnad och vidtaga omedelbart
erforderlig jämkning.

18 §.

Iakttager den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk eller
enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, äger
övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela
föreskrift enligt 15 §, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den frigivne,

2. förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen bestämda
tiden,

3. förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

19 §.

Kan det antagas att villkorligt frigiven som åsidosatt sina åligganden icke
skall låta sig rätta genom åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämnden
förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

20 §.

Beslut om åtgärd som avses i 18 eller 19 § må meddelas även efter prövotidens
utgång, därest frågan av övervakningsnämnden upptagits dessförinnan.
Efter prövotidens utgång må ej, utan att prövotiden förlänges enligt
18 §, beslutas annan åtgärd som där avses.

21 §.

Om förverkande av villkorligt medgiven frihet och om vissa andra åtgärder,
när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat brott, stadgas
i 34 kap.

22 §.

Uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad
eller att vidtaga åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämnden, såframt
omständigheterna föranleda därtill, förordna att den frigivne skall
på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka.
Om synnerliga skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att
han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång
må den omhändertagne ej kvarhållas.

23 §.

Förklaras villkorligt medgiven frihet förverkad, skall med avseende å frågan
om ny villkorlig frigivning återstoden av straffet anses såsom nytt

170

Första lagutskottets utlåtande nr i2 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, må dock
fakultativ villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som i 6 § sägs icke
gått till ända.

24 §.

Kan villkorligt medgiven frihet ej längre förklaras förverkad, skall straffet
anses vara till fullo verkställt vid prövotidens utgång.

27 KAP.

Om villkorlig dom

1 §•

Villkorlig dom må meddelas för brott varå kan följa fängelse, om det
med hänsyn främst till den tilltalades karaktär och personliga förhållanden
i övrigt finnes grundad anledning antaga att övervakning eller annan mera
ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet.

Villkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets svårhet eller
eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av
krigsman må villkorlig dom ej brukas, med mindre det finnes kunna ske
utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

2 §•

Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad
finnes påkallat, må jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst
etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

3 §•

Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av
två år.

Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för
brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

4 §•

Den dömde skall under prövotiden föra ett ordentligt och laglydigt leverne,
undvika skadligt sällskap samt efter förmåga söka försörja sig.

5 §.

Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Rätten
äger föreskriva att han under prövotiden skall söka fullgöra skadeståndsskyldigheten
eller del därav på tid och sätt som angivas i domen.

Föreskrift som avses i första stycket må, efter ansökan av åklagare eller
den dömde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

171

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

6 §.

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av den villkorliga
domen, må domstol, om åklagare före prövotidens utgång anhängiggör
talan därom, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den dömde,

2. meddela föreskrift enligt 5 § eller ändra tidigare meddelad föreskrift,

3. förlänga prövotiden till tre år,

4. undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för
brottet.

Efter prövotidens utgång må åtgärd som sägs i första stycket 1 och 2 ej
beslutas, med mindre prövotiden förlänges.

Undanröjes den villkorliga domen, skall vid påföljdens bestämmande
skälig hänsyn tagas till böter som jämlikt 2 § ådömts jämte den villkorliga
domen.

7 §•

Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra åtgärder, när
den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

28 KAP.

Om skyddstillsyn
1 §•

Skyddstillsyn må ådömas för brott varå kan följa fängelse, såframt det
prövas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande
påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre
denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.

År det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller
däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skäl äro därtill.

2 §.

Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad
finnes påkallat, må jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst
etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

3 §•

Har den tilltalade fyllt aderton år, må rätten, såframt det finnes erforderligt
för hans tillrättaförande eller eljest, i domen förordna att i skyddstillsynen
skall ingå behandling i anstalt. Sådan behandling skall, enligt
vad därom bestämmes under behandlingens gång, pågå minst en månad
och högst två månader. Om behandlingen är i övrigt särskilt stadgat.

172

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:1s förslag) (Utskottets förslag)

Har den dömde ej fyllt tjugotre år, äger rätten besluta att förordnande
som i första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hinder av att domen
å skyddstillsyn icke vunnit laga kraft.

4 §•

Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år.

Prö vo tiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för
brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

Har rätten meddelat beslut som i 3 § andra stycket sägs, räknas prövotiden
från dagen för domen.

5 §•

Under prö vo tiden skall den dömde stå under övervakning.

Finnes övervakning icke längre vara erforderlig, skall förordnas om dess
upphörande. Så länge prövotiden varar, må den dömde, när skäl äro därtill,
ånyo ställas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas av övervakningsnämnd.

6 §.

Vad i 26 kap. 12—17 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
den som dömts till skyddstillsyn, övervakare må ock förordnas och
föreskrift enligt 26 kap. 15 § meddelas av rätten vid ådömande av skyddstillsyn.

7 §•

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av domen å
skyddstillsyn, äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning
eller meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 §, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den dömde,

2. förlänga prövotiden till högst fem år,

3. förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

Åtgärd som avses i denna paragraf må ej av övervakningsnämnden beslutas
efter prövotidens utgång.

8 §.

Har den dömde åsidosatt sina åligganden och kan det antagas att han
icke skall låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden äger vidtaga,
skall nämnden hos åklagare göra framställning att vid domstol föres
talan om undanröjande av skyddstillsynen eller om behandling varom stadgas
i 3 §.

Talan som nu sagts skall anhängiggöras före prövotidens utgång.

9 §.

Undanröjes skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan påföljd för brottet.
Därvid skall skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd

173

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

av domen å skyddstillsyn samt till böter som enligt 2 § ådömts jämte
skyddstillsynen; och må fängelse ådömas på kortare tid än för brottet är
stadgat.

Finnas tillräckliga skäl ej föreligga att undanröja skyddstillsynen, må rätten
i stället besluta åtgärd som avses i 7 § eller, om den dömde fyllt aderton
år, förordna att han skall undergå behandling enligt 3 §. Föres talan om
sådan behandling, må i stället beslutas undanröjande av skyddstillsynen
eller åtgärd som avses i 7 §. Har prövotiden utgått må ej, utan att prövotiden
förlänges enligt 7 §, beslutas annan åtgärd som där avses.

10 §.

Om undanröjande av skyddstillsyn och om vissa andra åtgärder, när den
dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

11 §•

Uppkommer fråga om att undanröja skyddstillsynen eller om behandling
enligt 3 § eller åtgärd som avses i 7 §, må övervakningsnämnden eller domstol
vid vilken föres talan enligt 8 §, såframt omständigheterna föranleda
därtill, förordna att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan
på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka. Om
synnerliga skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att han
skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må
den omhändertagne ej kvarhållas.

29 KAP.

Om ungdomsfängelse
1 §•

Ungdomsfängelse må för brott varå kan följa fängelse ådömas den som
fyllt aderton men ej tjugoett år, såframt med hänsyn till hans personliga utveckling,
vandel och levnadsomständigheter i övrigt sådan fostran och utbildning
som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig.

Den som ej fyllt aderton år eller som fyllt tjugoett men ej tjugotre år må
dömas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare
än annan påföljd.

Rätten äger förordna att dom å ungdomsfängelse skall gå i verkställighet
utan hinder av att den ej vunnit laga kraft.

2 §•

Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och
utom anstalt och må pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt.

174

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

3 §.

Behandlingen skall taga sin början i anstalt.

Anstallsvården skall försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl
äro därtill, i annan fångvårdsanstalt.

Om vården i anstalt är särskilt stadgat.

4 §•

Behandlingen skall fortsätta utom anstalt, när anstaltsvården pågått så
lång tid som med hänsyn till behandlingens syfte finnes erforderligt. Innan
ett år förflutit sedan den dömde intagits i anstalt, må han ej överföras
till vård utom anstalt, med mindre särskilda skäl äro därtill.

5 §•

Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelsenämnden,
som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde
anstalten hör, att närmare bestämma dag för övergången.

Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras till vård utom
anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall övervakningsnämnden med
e§et yttrande hänskjuta frågan till ungdomsfängelsenämndens prövning.

6 §•

Under värden utom anstalt skall den dömde stå under övervakning.

7 §.

I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap. 12—17 §§
äga motsvarande tillämpning, övervakare må ock förordnas och föreskrift
enligt 26 kap. 15 § meddelas av ungdomsfängelsenämnden i beslut om vård
utom anstalt.

8 §.

Iakttager den som vardas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt
denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd
därav, äger övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 26
kap. 15 §, efter omständigheterna besluta att varning skall meddelas honom,
så ock förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

9 §.

Visar den som vårdas utom anstalt tredska att iakttaga vad som åligger
honom eller finnes på grund av hans uppförande eller eljest att anstaltsvård
är påkallad för att förebygga att han begår brott, må ungdomsfängelsenämnden
förordna att han skall återintagas i anstalt.

Den återintagne skall, när syftet med behandlingen bäst vinnes därigenom,
ånyo överföras till vård utom anstalt.

175

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

10 §.

Om återintagning i anstalt och om vissa andra åtgärder, när den dömde
finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

11 §•

Uppkommer fråga om att återintaga den dömde i anstalt eller att vidtaga
åtgärd som avses i 8 §, må övervakningsnämnden eller ungdomsfängelsenämnden,
såframt omständigheterna föranleda därtill, förordna att han
skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka.
Om synnerliga skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att han
skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Ej må den omhändertagne kvarhållas
efter det den ådömda påföljden upphört.

12 §.

Erfordras icke längre att den som vårdas utom anstalt står under övervakning,
skall ungdomsfängelsenämnden förordna att den ådömda påföljden
skall upphöra. Sådant förordnande må dock icke, med mindre särskilda skäl
äro därtill, meddelas förrän vården utom anstalt pågått under en sammanhängande
tid av två år.

Meddelas ej förordnande som i första stycket sägs, upphör påföljden vid
utgången av den tid som behandlingen längst må pågå.

30 KAP.

Om internering

1 §•

Internering må ådömas, om å brottet eller, när flera brott förövats, å något
av dem kan följa fängelse i två år eller däröver samt med hänsyn till den
tilltalades brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständigheter
i övrigt ett långvarigt frihetsberövande utan på förhand bestämd tid
finnes vara påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet från
hans sida.

2 §•

Behandlingen av den som dömts till internering äger rum i och utom
anstalt och skall taga sin början i anstalt.

3 §•

När internering ådömes, skall rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt bestämma viss minsta tid för omhändertagandet
i anstalt, lägst ett och högst tolv år.

176

Första lagutskottets utlåtande nr b2 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

4 §•

Anstaltsvården skall försiggå i interneringsanstalt eller, om särskilda
skäl äro därtill, i annan fångvårdsanstalt.

Om vården i anstalt är särskilt stadgat.

5 §•

Behandlingen skall, efter utgången av minsta tiden, fortsätta utom anstalt,
när vård i anstalt finnes icke längre vara påkallad för att avhålla den
dömde från fortsatt brottslighet.

6 §.

Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av inlerneringsnämnden,
som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde
anstalten hör, att närmare bestämma dag för övergången.

Före utgången av minsta tiden och därefter minst var sjätte månad skall
övervakningsnämnden pröva frågan om övergång till vård utom anstalt.

Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras till vård utom
anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall övervakningsnämnden med
eget yttrande hänskjuta frågan till interneringsnämndens prövning.

7 §•

Befinnes att den dömde är i varaktigt behov av vård å sinnessjukhus, må
interneringsnämnden efter utgången av minsta tiden förordna om interneringens
upphörande för hans intagning å sådant sjukhus.

8 §.

Vård i anstalt må icke utan medgivande av domstol pågå under längre tid
utöver minsta tiden än sammanlagt tre år eller, om minsta tiden är tre år
eller däröver, sammanlagt fem år.

Medgivande som avses i första stycket skall lämnas, om det finnes påkallat
för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet från den dömdes sida.
Medgivandet skall avse förlängning med tre år; genom nytt medgivande kan
tiden förlängas med tre år varje gång.

Talan om förlängning föres av riksåklagaren efter framställning av interneringsnämnden.
Föres sådan talan, må den dömde kvarhållas i anstalt i
avbidan på att laga kraft ägande beslut av rätten föreligger.

9 §•

Under vården utom anstalt skall den dömde stå under övervakning.

10 §.

I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap. 12_17 §§

äga motsvarande tillämpning, övervakare må ock förordnas och föreskrift
enligt 26 kap. 15 § meddelas av interneringsnämnden i beslut om vård utom
anstalt.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

177

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

11 §•

Iakttager den som vårdas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt
denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd
därav, äger övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 26
kap. 15 §, efter omständigheterna besluta att varning skall meddelas honom,
så ock förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

12 §.

Visar den som vårdas utom anstalt tredska att iakttaga vad som åligger
honom eller finnes på grund av hans uppförande eller eljest att anstaltsvård
är påkallad för att förebygga att han begår brott, må interneringsnämnden
besluta att han skall återintagas i anstalt.

Den återintagne skall, när anstaltsvård icke längre finnes erforderlig, ånyo
överföras till vård utom anstalt.

13 §.

Om återintagning i anstalt och om vissa andra åtgärder, när den dömde
finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

14 §.

Uppkommer fråga om att återintaga den dömde i anstalt eller att vidtaga
åtgärd som avses i 11 §, må övervakningsnämnden eller interneringsnämnden,
såframt omständigheterna föranleda därtill, förordna att han skall på
lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka. Om
synnerliga skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att han
skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Ej må den omhändertagne kvarhållas
efter det den ådömda påföljden upphört.

15 §.

Erfordras icke längre att den som vårdas utom anstalt står under övervakning,
skall interneringsnämnden förordna att den ådömda påföljden skall
upphöra. Sådant förordnande må dock icke, med mindre särskilda skäl äro
därtill, meddelas förrän tre år förflutit efter det den dömde senast överfördes
till vård utom anstalt.

Har den dömde under en sammanhängande tid av tre år stått under övervakning,
skall nämnden pröva huruvida påföljden må upphöra; har övervakningen
fortgått under fem år, skall påföljden upphöra.

12 Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 42

178

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1962
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

31 KAP.

Om överlämnande till särskild vård

1 §•

Kan den som begått brottslig gärning bliva föremål för vård enligt barnavårdslagen,
må rätten, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om
den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdsskola, skolans styrelse,
överlämna åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad
finnes påkallat, må jämte överlämnande till vård enligt barnavårdslagen
dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för
brottet eller ej.

2 §•

Kan den som begått brottslig gärning bliva föremål för vård enligt lagen
om nykterhetsvård genom övervakning eller tvångsintagning å vårdanstalt,
må rätten, efter hörande av nykterhetsnämnd eller, i fråga om den som är
intagen i sådan anstalt, anstaltens styrelse, överlämna åt nämnden eller
styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.

Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i sex månader, må överlämnande
till vård enligt lagen om nykterhetsvård ske allenast om särskilda
skäl äro därtill.

3 §•

Har någon, som begått brottslig gärning, i utlåtande över sinnesundersökning
förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, må rätten, om den finner
sådant vårdbehov föreligga, förordna att han skall överlämnas till vård
enligt sinnessjuklagen. Om gärningen icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, må dock sådant
förordnande meddelas allenast såframt särskilda skäl äro därtill.

4 §•

Är någon, som begått brottslig gärning, i behov av psykiatrisk vård eller
tillsyn, och meddelas ej förordnande enligt 3 §, må rätten, om mera ingripande
åtgärd av särskilda skäl ej finnes påkallad, förordna att han skall
överlämnas till öppen psykiatrisk vård.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

179

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

32 KAP.

Om ämbetsstraff och om disciplinstraff för krigsmän

1 §•

Suspension innebär mistning av viss befattning för bestämd tid och medför
under den tid den dömde på grund av domen är skild från befattningens
utövning förlust av de rättigheter och förmåner som åtfölja befattningen,
såframt ej annat är särskilt stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.

2 §•

Tiden för suspension bestämmes till minst en månad och högst ett år,
vare sig påföljden avser ett eller flera brott.

Såsom gemensamt straff för flera brott må suspension användas, om suspension
kan följa å vart och ett av brotten.

3 §•

Suspension må ej verkställas medan den dömde för undergående av påföljd
är intagen i fångvårdsanstalt eller militärhäkte.

4 §•

Avsättning från viss befattning innebär förlust av befattningen och av de
rättigheter och förmåner som åtfölja denna, såframt ej annat är särskilt
stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.

5 §•

Såsom gemensamt straff för flera brott å vilka ämbetsstraff kan följa må
avsättning användas, om avsättning kan följa å något av brotten.

6 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar. Straffet verkställes i
militärhäkte.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar
enligt vad därom är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst
tjugo dagar.

7 §•

Om disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott samt, när fråga
är om brott av krigsman, om ådömande av disciplinstraff i stället för
böter och av böter i stället för disciplinstraff stadgas i särskild lag, vari
tillika meddelas bestämmelser om verkställighet av disciplinstraff.

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medverkan
till brott för vilket disciplinstraff är utsatt, skall vid bestämmande av
påföljden så anses som vore dagsböter stadgade i stället för disciplinstraffet.

180

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

33 KAP.

Om nedsättning och uteslutning av påföljd

1 §•

För brott som någon begått innan han fyllt femton år må ej dömas till
påföljd.

2 §■

För brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöliet
eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste
anses jämställd med sinnessjukdom, må ej tillämpas annan påföljd än överlämnande
till särskild vård eller, i fall som angivas i andra stycket, böter
eller skyddstillsyn.

Till böter må dömas, om det finnes ändamålsenligt för att avhålla den
tilltalade från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn må ådömas, därest sådan
påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare än särskild
vård; ej må i sådant fall förordnas om behandling varom stadgas i 28 kap.

3 §.

Finnes påföljd som här sagts icke böra ådömas, skall den tilltalade vara
fri från påföljd.

3 §•

Dömes någon i mål, vari han hållits häktad, till fängelse på viss tid, böter,
suspension eller disciplinstraff, må om med hänsyn till omständigheterna
så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del eller
i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte.

Ådömes någon som börjat undergå ungdomsfängelse, internering eller,
efter dom å skyddstillsyn, behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § i stället
straff som i första stycket sägs, må om med hänsyn till omständigheterna
så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del eller i sin
helhet verkställt genom vården eller behandlingen i anstalt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf må vid prövning i högre rätt
av klagan angående ådömd påföljd ändras, ändå att talan ej fullföljts mot
beslutet.

4 §.

Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omständigheterna
ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff
må ock, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som någon begått
under inflytande av själslig abnormitet.

Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hänsyn
till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff
än som stadgats för brottet.

Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för
brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas.

181

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1962
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

34 KAP.

Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd

1 §•

Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse eller internering hava begått annat brott före domen
eller begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts
eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall
är föreskrivet i 2—9 §§, efter omständigheterna

1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra
brottet,

2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller

3. därest den tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda
påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

2 §•

Undergår den dömde fängelse på livstid, må allenast meddelas förordnande
enligt 1 § 1.

3 §•

Är den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid, må förordnande
enligt 1 § 1 meddelas allenast om det är uppenbart, att det nya brottet i
jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse,
eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Dömes med tillämpning av 1 § 2 till straff för brott som begåtts innan
den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets bestämmande
iakttagas, att straffen tillhopa icke överstiga vad som jämlikt
26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till
lindrigare straff än för brottet är stadgat.

Undanröjande av fängelse enligt 1 § 3 må ske endast om dom meddelas
innan straffet till fullo verkställts.

4 §•

Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits från
fängelse, må den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad; dömes
enligt 1 § 2 till fängelse på viss tid, skall sådan förklaring meddelas, om
ej särskilda skäl äro däremot.

Beslutas ej förverkande enligt första stycket, äger rätten besluta åtgärd
som avses i 26 kap. 18 §.

Förverkande eller åtgärd som nyss sagts må ej beslutas, med mindre fråga
därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av
åtal före prövotidens utgång.

182

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

5 §.

Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligt
1 § 1 meddelas allenast med avseende å brott som begåtts före prövotidens
början.

Tillämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 §
1—3, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats
eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 § 3 må ej ske, med mindre fråga
därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal
inom ett år från prövotidens utgång.

6 §.

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, må rätten vid tillämpning
av 1 § 1 eller 2 besluta åtgärd eller behandling som avses i 28 kap. 9 §.

Dömes med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffets bestämmande
gälla vad i 28 kap. 9 § stadgas.

Beslut enligt första stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn
må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den
dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

7 §•

Är den tidigare ådömda påföljden ungdomsfängelse, må förordnande enligt
1 § 1 meddelas utan hinder av vad i 29 kap. 1 § stadgas om den tilltalades
ålder.

Vårdas den dömde i anstalt, må vad i 1 § 2 sägs icke tillämpas.

Undanröjande av ungdomsfängelse enligt 1 § 3 må ske endast om dom
meddelas innan påföljden upphört. Dömes med tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn tagas till vad den dömde
undergått på grund av den tidigare domen, och må därvid fängelse
ådömas på kortare tid än som följer av 26 kap. 2 §.

8 §.

Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffande den som dömts till ungdomsfängelse,
äger rätten förlänga den längsta tid som ungdomsfängelse må pågå till sex
år, varvid behandling i anstalt må äga rum i högst fyra år.

Förordnas jämlikt 1 § 1 att ungdomsfängelse skall avse jämväl annat
brott, må rätten besluta att den dömde skall återintagas i anstalt. Rätten
äger ock, om brottet begåtts efter det verkställigheten av ungdomsfängelse
börjat, föreskriva att den som vårdas i anstalt eller som återintages ej må
överföras till vård utom anstalt förrän sex månader förflutit från rättens
beslut eller ålerintagningen, såvida ej längsta tiden för vård i anstalt dessförinnan
går till ända.

Beslut som i denna paragraf sägs må ej meddelas, med mindre fråga därom
uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal innan
påföljden upphört.

183

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

9 §•

Är den tidigare ådömda påföljden internering och vårdas den dömde utom
anstalt, må rätten vid tillämpning av 1 § 1 besluta alt han skall återintagas i
anstalt. Meddelas sådant beslut eller tillämpas 1 § 1 beträffande den som
vårdas i anstalt, skall rätten, om ej särskilda skäl äro däremot, bestämma
minsta tid för den fortsatta anstaltsvården. Minsta tiden må i sådant fall
bestämmas till lägst sex månader.

Vårdas den dömde i anstalt, må vad i 1 § 2 sägs icke tillämpas.

Undanröjande av internering enligt 1 § 3 må ske endast om dom meddelas
innan påföljden upphört. Ådömes fängelse, skall vad i 7 § tredje stycket
sägs äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Har med tillämpning av 1 § 1 genom lagakraftvunnen dom förordnats, att
fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering
som ådömts i tidigare mål skall avse ytterligare brott, och ändras den tidigare
ådömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft,
skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo
prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när straff bestämts med tillämpning
av 3 § andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.

Finnes, när dom å fängelse på viss tid skall verkställas, att den dömde
begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat brott börjat
verkställas, och framgår ej av domarna att det andra straffet beaktats,
skall sedan domarna vunnit laga kraft domstol, efter anmälan av åklagare,
med tillämpning av 3 § andra stycket bestämma det straff den dömde skall
undergå till följd av den dom, som sist förekommer till verkställighet.

11 §•

Förekomma till verkställighet på en gång dom å fängelse på livstid och
dom å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller disciplinstraff skall
livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

12 §.

Förekomma till verkställighet på en gång dom å ungdomsfängelse och
dom å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse i högst ett år, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller disciplinstraff, skall, om den dömde för undergående
av ungdomsfängelse skall vårdas i anstalt, ungdomsfängelse träda i
stället för den andra påföljden.

Om till verkställighet på en gång förekomma dom å ungdomsfängelse
och dom å fängelse på viss tid över ett år, skall åklagare, sedan domarna
vunnit laga kraft, göra anmälan därom hos domstol. Rätten äger efter omständigheterna
förklara, att den ena påföljden skall träda i stället för den

184

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

i Kungl. Maj. ts förslag) (Utskottets förslag)

andra, eller undanröja det ådömda ungdomsfängelset och döma till fängelse
för det eller de brott som avsågos därmed. Dömer rätten till fängelse, skall
7 § tredje stycket äga tillämpning.

13 §.

Förekomma till verkställighet på en gång dom å internering och dom
å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller disciplinstraff, skall, om den dömde
för undergående av internering skall vårdas i anstalt, interneringen träda i
stället för den andra påföljden.

Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen
sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården påkallad,
må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.

14 §.

Har någon dömts till suspension från viss befattning och finnes att han
före domen eller därefter innan straffet börjat verkställas begått annat
brott, för vilket han skall suspenderas från samma befattning, äger rätten
efter omständigheterna

1. förklara att den redan ådömda suspensionen skall avse jämväl det andra
brottet, eller

2. döma till suspension särskilt för detta brott, varvid den sammanräknade
tiden för straffen icke må överstiga ett år.

15 §•

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om suspension;
dock skall i stället för 3 § andra stycket iakttagas vad som stadgas
i 14 g 2.

16 §.

Har någon dömts till avsättning från viss befattning och finnes att han
innan domen vann laga kraft begått annat brott, för vilket han skulle hava
dömts till suspension eller avsättning från samma befattning, skall rätten
förklara att den ådömda avsättningen skall avse jämväl det andra brottet.

17 §.

Ej må för brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs dömas till böter eller disciplinstraff,
när för annat brott dömes till suspension eller avsättning och sådant
straff prövas vara tillfyllest.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

185

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

35 KAP.

Om bortfallande av påföljd

1 §•

Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom

1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,

3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,

4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,

5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, må utan hinder av vad nu sagts påföljd
ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av
dem.

2 §•

För brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs må påföljd ej ådömas, med mindre
den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år eller,
om å brottet kan följa straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom tid som där stadgas.

3 §\

Frigives häktad utan att hava erhållit del av åtal eller avvisas eller avskrives
mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om möjligheten
att ådöma påföljd så anses som hade häktningen eller delgivningen
ej skett.

4 §•

De i 1 och 2 §§ bestämda tiderna skola räknas från den dag brottet begicks.
Förutsättes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen
inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

I fall, som i 7 kap. 2 § sägs, skall tiden räknas från den dag dom om
återgång av äktenskapet vann laga kraft och i det fall, som i It kap. 5 §
sägs, från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal
eljest tidigast kunde ske.

5 §•

Har någon begått brott, som i 1 § 3, 4 eller 5 sägs, och har han inom tid
som där avses ånyo förövat brott varå fängelse över två år kan följa, skola
de i 1 § omförmälda tiderna för ådömande av påföljd i fråga om båda brotten
räknas från det senare. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,
om den brottslige begår ytterligare brott varå fängelse över två år kan följa.

6 §•

I intet fall må påföljd ådömas sedan trettio år eller, om å brottet icke
kan följa fängelse över två år, sedan femton år förflutit från dag som i 4 §

186

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

7 §•

Ådömda böter bortfalla när tre år förflutit från det domen vann laga
kraft, om ej dessförinnan ansökan om böternas förvandling delgivits den
dömde. Om bortfallande av böter sedan sådan ansökan delgivits samt av
ålagt förvandlingsstraff är särskilt stadgat.

Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid
domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom tagits i
mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den egendomen.

Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.

8 §■

Ådömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som
nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader ådömts,

2. tio år, om fängelse i sex månader eller på längre tid men icke över två
år ådömts,

3. femton år, om fängelse på längre tid än två år men icke över åtta år
ådömts,

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,

5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts.

9 §•

Avbrytes verkställighet av fängelse som ådömts på viss tid, skall vad i 8 §
sägs äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten:
och skall därvid tiden beräknas med hänsyn till vad som återstår av det
ådömda straffet. Tiden skall räknas från den dag avbrottet skedde eller,
när villkorlig frigivning ägt rum men förklarats förverkad, från den dag
beslutet därom vann laga kraft.

10 §.

Ungdomsfängelse bortfaller när fem år och internering när femton år
förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej påbörjats
dessförinnan.

Avbrytes verkställigheten av ungdomsfängelse eller internering medan
den dömde vårdas i anstalt eller meddelas när han vårdas utom anstalt
beslut om hans återintagning i anstalt, skall vad i första stycket sägs äga
motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten; och
skall därvid tiden räknas från det avbrottet skedde eller beslutet om återintagning
vann laga kraft.

11 §•

Om bortfallande av disciplinstraff är särskilt stadgat.

Första lagutskottets utlåtande nr i2 år 1962

187

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

36 KAP.

Om förverkande av egendom och om annan särskild rättsverkan av brott

1 §•

Muta, så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat
dylikt, vars lämnande eller mottagande enligt denna balk utgör brott,
skall förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt; utgjordes
egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll, må i
stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts skall dock ej gälla mot den
som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av brott som avses i denna balk haft vinning som ej
motsvaras av skada för enskild, må han efter vad prövas skäligt förpliktas
att utgiva däremot svarande belopp till kronan.

2 §•

Vad som använts såsom hjälpmedel vid brott som avses i denna balk
eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller någon som
var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill, förklaras
helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till förebyggande
av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppenbart
obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.
Detsamma skall gälla i fråga om hjälpmedel, varmed någon tagit
sådan befattning som innebär brottslig förberedelse enligt denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning mot den som i god tro
förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

3 §•

Ändå att fall som i 2 § sägs ej är för handen, må dyrk, falskt mynt eller
annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras förverkat.

4 §.

Förklaras fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luftfartyg,
besvärat av luftpanträtt eller inteckning, förverkat, må rätten förklara
att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Finnes i annat
fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat böra oaktat förklaringen
bestå, skall rätten göra förbehåll därom.

5 §•

I stället för förverkande äger rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av
missbruk.

188

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

6 §•

Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon
dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i
1 kap. 3 § ådömes.

Vid tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse och internering samt, om ej i domen annorlunda förordnas,
överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skola
internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och
överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex månader.

7 §•

Förutsättes för förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan,
som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten, om påföljd för
brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill förordna, att
sådan rättsverkan skall inträda.

8 §•

Har brott begåtts av någon som ej fyllt femton år eller som handlat under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
må rätten förordna om förverkande av egendom eller om annan särskild
rättsverkan, som kan följa å brottet, allenast om och i den mån det med
hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt kan anses skäligt.

9 §•

Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre
ådömas, må vad i 1—5 §§ stadgas vinna tillämpning endast såframt i mål
därom stämning delgivits inom tio år från det brottet begicks. Talan må i sådant
fall av åklagare väckas allenast om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Beslut om förverkande eller annan åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller, i den
mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.

189

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

37 KAP.

Om nämnderna

1 §•

Övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en eller flera allmänna
underrätters domkrets. För handläggning av ärenden rörande personer
som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering må dock tillsättas
särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde
bestämmes av Konungen.

Övervakningsnämnd består av fem ledamöter, om ej Konungen förordnar
att viss nämnd skall hava flera ledamöter. Ersättare utses till det antal Konungen
bestämmer. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter.
I brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt äger ordföranden
ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.

Konungen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelningar.
Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.

2 §•

Konungen förordnar ordförande i övervakningsnämnd samt ersättare som
vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe. Ordföranden skall vara
lagfaren och erfaren i domarvärv; ersättaren skall vara lagfaren.

Övriga ledamöter och ersättare utses av länsstyrelsen i det län, inom vilket
nämnden har sitt huvudsakliga verksamhetsområde. De böra hava erfarenhet
beträffande ungdomsvård eller arbetsförmedling eller eljest i allmänna
värv.

Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot
eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstående
tid.

3 §•

För prövning, enligt vad nedan stadgas, av ärenden angående villkorlig
frigivning skall finnas en särskild nämnd, kriminalvårdsnämnden. Denna
skall bestå av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och
som skall vara ordförande i nämnden samt ytterligare fyra ledamöter. Ersättare
utses till det antal Konungen bestämmer. Konungen utser ordförande,
övriga ledamöter och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i
hans ställe av Konungen därtill utsedd ledamot eller ersättare som kunnat
förordnas till ordförande.

Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot
eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för
återstående tid.

190

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

i §•

Ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden skola vardera bestå
av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall
vara ordförande i nämnden och en ledamot som är psykiater, båda med särskilda
ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren,
samt ytterligare tre ledamöter jämte ersättare till det antal Konungen
bestämmer. Konungen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid
förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av Konungen därtill utsedd
ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

Ordföranden må i brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt ensam
besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde
med nämnden.

Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot
eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för
återstående tid.

5 §•

Ledamot och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
och interneringsnämnden skola hava avlagt domared.
Mot ledamot och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare;
dock skall vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken sägs icke äga tillämpning i
fråga om ledamot och ersättare i övervakningsnämnd.

I fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall vad angående
omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

6 §.

I ärende, som handlägges av övervakningsnämnd och avser annan fråga
än upphörande av övervakning eller av meddelad föreskrift, skall den dömde
erhålla tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans hörande
ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bliva muntligen hörd
i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.

I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden
bör, om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan
ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller att bliva muntligen hörd.

7 §•

Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning
av övervakningsnämnds beslut i ärende om villkorlig frigivning.

Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut angående
ställande under övervakning enligt 26 kap. 11 §, föreskrift enligt 26 kap.
15 § eller åtgärd enligt 26 kap. 18, 19 eller 22 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden
påkalla prövning av beslutet.

191

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

8 §•

Den som dömts till skyddstillsyn må genom besvär hos hovrätt föra talan
mot övervakningsnämnds beslut angående ställande under övervakning
enligt 28 kap. 5 §, åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 11 § eller föreskrift som avses
i 26 kap. 15 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.

9 §•

Åtnöjes icke den som dömts till ungdomsfängelse eller internering med
övervakningsnämnds beslut enligt 29 kap. 8 eller 11 § eller 30 kap. 11 eller
14 § eller angående föreskrift som avses i 26 kap. 15 §, äger han hos ungdomsfängelsenämnden
eller interneringsnämnden påkalla prövning av beslutet.

10 §.

Övervakningsnämnds beslut som avses i 7—9 §§ länder omedelbart till efterrättelse,
såvida ej annorlunda förordnas.

11 §•

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av övervakningsnämnd
i andra fall än i 7—9 §§ sagts, av hovrätt enligt 8 § eller av
kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden.

3S KAP.

Rättegångsbestämmelser m. m.

1 §•

Den som ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn äger före fullföljdstidens
utgång avgiva förklaring, att han är nöjd med domen i vad gäller den
ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts
med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 §, och inbegriper behandling varom
stadgas i 28 kap. 3 §. Förklaringen avgives i den ordning Konungen föreskriver.

Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke återtagas. Har
den dömde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad angår påföljd
för brottet anses återkallad genom förklaringen.

Angående nöjdförklaring i fråga om dom å fängelse, ungdomsfängelse
och internering är särskilt stadgat.

2 §•

Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavårdslagen eller lagen
om nykterhetsvård men finnes, vid prövning i därför stadgad ordning,

192

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

att i lag angivna förutsättningar icke föreligga för sådan vård eller vård av
det slag som barnavårdsnämnd eller nvkterhetsnämnd i yttrande till domstolen
förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt
som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård
och döma till annan påföljd för brottet.

3 §•

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 § upptages av
den rätt som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.

Talan enligt 28 kap. 8 § väckes vid allmän underrätt, inom vars område
den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är
verksam.

Talan enligt 30 kap. 8 § väckes vid den rätt som först avgjort det mål vari
dömts till internering.

Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol, där brottmål
mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den dömde
mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

4 §•

Anmälan jämlikt 34 kap. 10, 12 eller 15 § göres hos första domstol i något
av målen.

Ansökan jämlikt 34 kap. 13 § göres hos den rätt som först avgjort det
mål vari dömts till internering.

5 §•

Talan som avses i 27 kap. 6 §, 28 kap. 8 § eller 30 kap. 8 § skall anses
anhängiggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den dömde.

6 §.

Angående rättens sammansättning när den har att avgöra fråga, som avses
i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra
stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket,
skall gälla vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet
vid huvudförhandling i brottmål. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande
av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet
enligt 34 kap. 4 § samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt
34 kap. 8 eller 9 §.

Fråga om annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 § samt
åtgärd eller behandling enligt 34 kap. 6 § må ej avgöras vid häradsrätt utan
nämnd eller i rådhusrätt av allenast en lagfaren domare.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller 28
kap. 11 §, är häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare.

193

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

7 §•

Uppkommer fråga om ådömande av internering, skall rätten, om det ej av
särskild anledning finnes obehövligt, inhämta yttrande av interneringsnämnden,
huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.

Innan rätten enligt 34 kap. 1 § beslutar angående påföljd beträffande
någon som dömts till ungdomsfängelse eller internering skall, om det finnes
erforderligt, yttrande inhämtas från ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall som
avses i 34 kap. 12 §.

8 §•

I mål om åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 §, 28
kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 § eller 15 §
såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket skall underrätt lämna den
dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle
därtill beredas honom. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 § må beslutas utan att tillfälle beredes den dömde
att yttra sig.

9 §•

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket, 28 kap. 11 §
eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt angår tillämpning
av 10 § andra stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlunda
förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap.
9 § eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 8 § angående föreskrifter, vite, prövotid eller
tid för ungdomsfängelse.

Avser beslut jämlikt 28 kap. 9 § andra stycket eller 34 kap. 6 § att någon
som ej fyllt tjugotre år skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap.
3 §, äger rätten förordna att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder
av att det ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande må ock meddelas i fråga
om beslut jämlikt 34 kap. 8 § om återintagning i anstalt av den som undergår
ungdomsfängelse.

10 §.

Varning som beslutats av domstol eller övervakningsnämnd skall utan
dröjsmål meddelas den dömde personligen. Kan varningen ej meddelas i
samband med beslutet, må det överlämnas åt annan domstol eller övervakningsnämnd
att meddela den.

11 §•

Vite som förelagts med stöd av 26 kap. 18 §, 28 kap. 7 eller 9 §, 29 kap.
8 §, 30 kap. 11 § eller 34 kap. 4 eller 6 § må utdömas allenast om åklagare
efter framställning av övervakningsnämnden anhängiggör talan därom innan
den ådömda påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört. Sådan

13 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 42

194

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

talan skall anses anhängiggjord, då ansökan om utdömande av vitet delgavs
den dömde.

12 §.

Det åligger polismyndighet att lämna domstol, övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden,
ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden
handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk
eller för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 22 §, 28 kap. 11 §,29 kap.
11 § eller 30 kap. 14 §.

13 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna
i 25—38 kap. meddelas av Konungen.

Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

Stockholm den 7 november 1962

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Per-Olof Hanson,
Erik Svedberg, Arvidson, fröken Mattson samt herrar Ferdinand Nilsson
och Alexanderson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,
herrar Östrand, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, Fröding
och Johansson i Dockered.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

195

RESERVATIONER

Vid utskottets uttalande under rubriken »Den föreslagna
lagstiftningens huvudgrunder» å s. 15

Av herr Nilsson, Ferdinand.

Vid A i utskottets hemställan

Till 1 kap. 6 §.

Av fröken Mattson.

Till 5 kap.

Av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett,

att utskottets yttrande vid 5 kap. från och med s. 40 bort erhålla följande
lydelse:

I motionen I: 536 ---(lika med de fem första styckena å s. 40 i utlåtandet)
--— meddelades i brottsbalken.

Utskottet anser det möjligt att frågan om ekonomiskt förtal ej kan erhålla
en tillfredsställande reglering inom den naturliga ramen för lagstiftningen
mot illojal konkurrens. Eventuellt kan det då visa sig lämpligt att i
brottsbalken upptaga ett stadgande i ämnet. Spörsmålet härom synes böra
upptagas till ytterligare övervägande då utredningen om illojal konkurrens,
vilken nu omhänderhar varumärkes- och firmautredningens ifrågavarande
uppgifter, har framlagt resultatet av sitt arbete.

Utskottet är sålunda icke berett att i anledning av motion I: 536 nu tillstyrka
ändring i det genom propositionen framlagda förslaget.

Ätalsreglerna vid ärekränkningsbrott---(lika med utskottet s. 41

till slut å yttrandet vid 5 kap.) — — — avfattning av kapitlet.

Till 5 kap. 5 §.

Av herrar Hanson, Per-Olof och Alexanderson, fru Gärde Widemar samt
herr Gustafsson i Borås, vilka ansett,

a) att senare delen av utskottets yttrande vid 5 kap. från och med tredje
stycket å sidan 41 bort ha följande lydelse:

Ätalsreglerna vid ärekränkningsbrott---(lika med utskottet) — —

— för allmänt åtal.

Det utmärkande för förolämpningsbrottet sådant detta utformats i propositionen
är visserligen att det straffbara uttalandet riktar sig till den be13t
Iiihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr i2

196

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

rörda personen själv, varför det av straffrättskommittén anförda motivet
för allmänt åtal vid ärekränkningsbrott, nämligen att den enskilde kunde
behöva stöd inför den allmänna opinionen, icke kan åberopas med full styrka
med avseende å förolämpning i den nu föreslagna lagtextens mening.
Det kan likväl ifrågasättas, om anledning föreligger att i åtalshänseende
behandla förolämpning annorlunda än förtal. Vid bedömandet härav synes
man böra beakta, att den föreslagna ordningen innebär att den som träffats
av förolämpning undandrages ej endast hjälp vid utförandet av ansvarstalan
i domstolen utan även vad som kanske är lika viktigt, nämligen
möjligheten att få erforderlig utredning till stånd genom polisens försorg.
Enligt utskottets mening innebär den föreslagna ordningen särskilt i nu berört
hänseende en allvarlig olägenhet. För den enskilde torde möjligheten
att vid domstol beivra ärekränkning ofta te sig lika värdefull vid svårare
fall av förolämpning som vid förtal. Även från allmän synpunkt kan ingripande
vid förolämpningsbrott synas i hög grad påkallat för att upprätthålla
respekten för medborgarnas personliga integritet.

På grund av det anförda anser utskottet, att förolämpningsbrottet bör
läggas under allmänt åtal på samma villkor som förtalsbrottet.

Den skärpning av---(lika med utskottet) —---- avvisa obefogade

anmälningar.

Utskottet finner sålunda ej skäl att med anledning av sistberörda motioner
föreslå ändring i brottsbalksförslaget.

I andra hänseenden än ovan särskilt berörts, har utskottet ej funnit anledning
till anmärkning mot det genom propositionen framlagda förslaget
såvitt gäller förevarande kapitel. Utskottet får således med avstyrkande av
nu behandlade, i motionerna I: 535, I: 536 och II: 654 upptagna yrkanden
tillstyrka att propositionens förslag till avfattning av kapitlet antages med
den ändring beträffande 5 § som föreslagits i motionerna I: 533 och II: 646.

b) att utskottet beträffande 5 kap. 5 § bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 533 och
II: 646, för sin del antaga det genom propositionen framlagda
förslaget i vad avser nämnda paragraf med den ändringen
att första stycket erhåller följande lydelse:

Brott som avses i 1—3 §§ må, förutom av målsägande, åtalas av åklagare,
om målsägande angiver brottet till åtal och åtal av särskilda skäl
finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Till 6 kap. 1 §.

Av fröken Mattson, som ansett, att utskottets yttrande vid denna paragraf
(s. 44) bort ha följande lydelse:

På väsentliga områden innebär föreslagen lagstiftning förändring i förhållande
till gällande rätt; främst har man för vissa brott slopat alla åldersgränser
samt även upphävt tidigare gällande skillnad mellan gifta och icke
gifta.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

197

Förslaget upptar två grupper av brott, nämligen sådana i vilka brottslingen
övar otukt med sitt offer och sådana i vilka han annorledes beter sig
sedlighetssårande mot någon. I överensstämmelse med gällande rätt bedömes
otuktsbrotten strängare än den senare gruppen brott, men förslaget
innebär en viss utjämning i detta avseende. För otuktsbrotten medför förslaget
sålunda i flera hänseenden avsevärda strafflindringar, dock med bibehållande
av ganska höga straffminima för de allvarligare fallen. Departementschefens
förslag innebär ej några större avvikelser från SRK:s förslag,
dock må understrykas att departementschefen föreslagit »viss utvidgning
av det kriminaliserade området i syfte att skydda yngre åldersklasser från
att dragas in i prostitution» (s. B 51).

I 1 § av detta kapitel straffas våldtäkt, både inom och utom äktenskapet.

Man har nu både av principiella och praktiska skäl fört våldtäkt inom
äktenskap till denna paragraf. Tidigare var man nödd att beivra våldtäkt
inom äktenskap genom nyttjande av andra lagrum, misshandel, olaga hot
m. m. Detta har ansetts vara en praktisk olägenhet; väsentligare är dock
den principiella synpunkt om kvinnans integritet som lagförslaget nu skall
värna hårdare än strafflagen gjort, hennes rätt att vägra sexuell samvaro
i olika former (jfr § 2 som också är en väsentlig nyhet). Utskottet har å
s. 44 uttryckt detta sålunda: »det tillkommer varje människa att själv avgöra
om hon skall acceptera sexuellt umgänge.»

Även själva våldtäktsbegreppet har undergått förändringar. Enligt gällande
rätt riktade det sig mot framtvingande av otukt och kunde därmed
bl. a. ej avse äktenskap men har i förslaget begränsats till framtvingande
av samlag. Med samlag förstås dock både genomfört samlag och endast
påbörjat sådant.

Också våldsbegreppet har förändrats, från gällande absolut våld till våld
mot person.

Våld mot person innebär »en fysisk kraftansträngning som direkt träffar
en person och som utgör antingen misshandel eller betvingande av
den anfallnes kroppsliga rörelsefrihet». Till detta våldsbegrepp hänföres
även försätta i vanmakt eller annat liknande tillstånd.

Både beträffande denna paragraf och följande, nr 2, har varnande röster
höjts för de utpressningsförsök som kan bli följden av vidgningen av
våldtäktsbegreppet. Dessa senare problem har ytterligare understrukits i
motionerna nr II: 650 och II: 654.

Begreppet vanmakt har heller icke tillfredsställande utretts.

Då utskottsmajoritetens uttalande i denna del synes innebära en vidgning
av brottsområdet utöver departementschefens förslag både gällande 1 §
och 2 §, bör riksdagen icke giva sin anslutning därtill.

Utomordentligt starka betänkligheter har framförts mot vidgning av
våldtäkt att gälla även i äktenskap. Än mer vägande synes dessa betänkligheter
vara med den vidgning av våldsbegrepp och samlagsbegrepp som
ägt rum. Någon lösning på problemen synes icke heller ligga i möjligheten
att hänföra vissa av dessa våldtäkter till moment 2, våldförande, i 1 §.

198

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Straffen är fortfarande även där stränga. Ej heller synes problemen kunna
lösas genom att fall som ur allmän mänsklig beteendesynpunkt är svårbedömda
eller fall där svåra bevisföringsproblem föreligger hänföres till 2 §,
frihetskränkande otukt; också här är straffen stränga och gällande brottstyp
omfattande (se nedan).

Väsentliga svårigheter föreligger emellertid att avgöra om riskerna för
de enskilda individerna är störst inom fasta eller tillfälliga förbindelser.

Med hänsyn till vidgningen av brottsbegreppen, till den bristande erfarenhet
man nu har om de risker denna vidgning kan innebära samt med
hänsyn till de stora bevisföringssvårigheter som måste komma att föreligga
i många fall, bör lagrummet givas en mycket restriktiv tillämpning.

Till 6 kap. 2 §.

Av fröken Mattson, som ansett, att utskottets yttrande (s. 46) bort ha
följande lydelse:

I konsekvens med det integritetsbegrepp som nu — utöver sexualhandlingar
mot ungdom — anses skola vara bärande princip för avgränsning
av sedlighetsbrott har denna paragraf tillkommit. Den utgör alltså en nyhet.
Densamma upptar inga åldersgränser för den som utför gärningen,
men om vederbörande är under 18 år kan åtalseftergift medföra straffrihet
för gärningsmannen. Den upptar inga åldersgränser beträffande den mot
vilken handlingen riktas. Den upptar inga civilståndsgränser utan gäller
inom såväl som utom äktenskap. Den gäller såväl hetero- som homosexuella
handlingar.

Då otuktsbegreppet enligt gällande rätt fått sådan tolkning att det icke
varit tillämpligt inom äktenskap, har det ersatts med en språklig och delvis
rättslig nydaning — känsligt umgänge. Detta är icke identiskt med könsumgänge.

Med uttrycket könsligt umgänge åsyftas enligt förslaget — se s. B 161 —
normalt könsumgänge i heterosexuella förhållanden.

Följande huvudgrupper av handlingar inryms under lagrummet:

a) tvång av annat slag än i 1 § avses till könsligt umgänge;

b) könsligt umgänge med någon genom att grovt missbruka dennes
beroende ställning;

c) könsligt umgänge med någon som befinner sig i vanmakt eller eljest
i hjälplöst tillstånd; samt

d) könsligt umgänge med någon genom att utnyttja nedsättning eller
rubbning av dennes själsverksamhet. (Se s. B 162.)

Tvångsbegreppet har här en annan innebörd än i 1 §, och man avser
här även det tvång som kan komma i fråga vid utpressning, s. k. olaga
tvång. Detta begrepp behandlas i 4 kap., om brott mot frihet och frid.

Olaga tvång kan även utöver utpressningshot innebära hot om fysiskt
våld.

Även begreppen under huvudformerna b—c, utnyttja beroende ställning

199

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

resp. vanmakts-hjälplöshetsbegreppet, innebär betydande tolknings- och
avgränsningsproblem rörande brottsdefinitionen. Det har också påpekats
av flera remissinstanser.

Det framhålles klart från remissinstanser samt i motionen nr 11:654
att paragrafen blivit för vid och för vag och att man därför genom den
utvidgning av brottsbegreppet som föreslås kan riskera att fall som knappast
kan anses straffvärda likväl blir straffbara.

Genom att understryka integritetsprincipen, särskilt och nästan enbart
för kvinnan, har man alltså med rättskipningens hjälp velat lösa en rad av
de personliga psykologiska konflikter som kan uppkomma i den intrikata,
ytterligt komplicerade och ytterligt mångskiftande från dag till dag mellan
två individer ständigt växlande problematik som ligger i sexuell samvaro.
Advokatsamfundet anser att huvudparten av de problem man här sökt
ge juridiskt formulerade straffrättsliga lösningar kan lösas avsevärt enklare
genom att kvinnan lämnar mannen i fråga.

Utformningen av övriga paragrafer har gjorts avhängig av paragraf 2
och en del av sedlighetsbrotten mot ungdom har nu kommit att inrymmas
i 2 §. Lagrådet föreslog här en klar gränsdragning betr. övergreppen
mot ungdom. Departementschefen har ej beaktat detta utan anser att integritetsprincipen
och skyddet för unga kan införas i gemensamma paragrafer.
Utskottet vill därför icke motsätta sig bibehållandet av 2 § men lagrummet
måste ges en mycket restriktiv tillämpning.

Till 6 kap. 8 §.

Av fröken Mattson, som ansett,

a) att utskottets yttrande vid denna paragraf (s. 49—50) bort ha följande
lydelse:

Departementschefens förslag skiljer sig från straffrättskommitténs. Ursprungligen
återfanns sakinnehållet i 8 § i departementschefens förslag till
4 §, och hans förslag upptog utöver begreppen vård och lydnad även mot
vederlag (kursiverat här). Straffrättskommittén ansåg (s. 247) att problemen
sammanhängande med ungdomsprostitution borde lösas under andra lagrum
och framför allt via lagstiftningen om samhällets barnavård och ungdomsskydd
med dess vidsträckta möjligheter att ingripa. »Med hänsyn härtill
och då ett straffbeläggande av prostitution som sådan icke synes tillrådligt
har kommittén icke upptagit några särskilda straffbestämmelser mot
den som mot betalning utbjuder sig till könsligt umgänge.»

Vid den omredigering av 4 § som gjorts efter hemställan av lagrådet och
som resulterat i tillkomsten av 8 och 9 §§ har dock departementschefen
även berört prostitutionsproblemet i sig, dock endast gatuprostitution.

Ett ingripande mot de i lagrummet angivna handlingarna måste medföra
ett polisförhör, samt ofta även domstolsförhandling. Skall den äga någon
mening måste den även följas av anmälan till barnavårdsnämnd och ev. ingripande
från dess sida. I stället för att unga människor nu omhändertages

200

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

för sedeslöst leverne riskerar de nu att av omgivningen i fortsättningen
stämplas som prostituerade. Deras resocialisering, deras möjlighet att lämna
prostitutionen försvåras och kanske helt omöjliggöres om det på detta
sätt utåt blir känt att de är prostituerade. Det är en allmän erfarenhet att
det är mycket svårt att resocialisera prostituerade, svårare ju fastare de glidit
in i prostitutionen.

Lika riskfylld torde en sådan paragraf vara beträffande kunderna. Ännu
allvarligare torde utpressningsriskerna mot kunderna vara. Omfattningen
av utpressningsriskerna kan ej bedömas, men den torde vara hög och till
sin omfattning kommer den för samhället alltid att vara dold.

Genom de utpressningsmöjligheter ett straffläggande av denna typ öppnar
för unga människor, bör därför 8 § utgå ur lagförslaget.

b) att utskottet i anledning av motionerna 11:650 och 11:654 bort hemställa,

att riksdagen för sin del icke måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget i vad avser 6 kap. 8 §
samt att efterföljande paragrafer måtte erhålla ändrad numrering.

Till 6 kap. 9 §.

Av fröken Mattson, som ansett,

a) att utskottets yttrande vid denna paragraf (s. 50—51) bort ha följande
lydelse:

Stadgandet i brottsbalksförslaget 6 kap. 9 § innebär enligt utskottets
mening ett stort mått av rättsosäkerhet och har också blivit kritiserat
av olika remissinstanser. Enligt detta lagrum kan den ådömas ansvar, som
icke insåg men hade skälig anledning anta att motparten i en tillfällig könstörbindelse
ej uppnått den i förslagets § 8 preciserade åldern: under aderton
år, eller, om han är av samma kön, under tjugoett år.

Med den föreslagna utformningen torde denna liksom föregående paragraf
endast leda till att utpressningssituationer skapas. Sedan bestämmelserna
blivit kända torde prostituerade och deras »beskyddare» med all säkerhet
försöka utnyttja sitt övertag över »kunden».

Enligt utskottets förmenande bör förslaget till denna del icke leda till lagstiftning.
Utskottet tillstyrker därför äskandet i motion II: 650 i denna del
och förordar, att nämnda paragraf utgår.

b) att utskottet med bifall till motionen II: 650 bort hemställa,

att riksdagen för sin del icke måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avser 6 kap. 9 § samt
att efterföljande paragrafer måtte erhålla ändrad numrering.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

201

Till 8 kap. 7 §.

Av herrar Ahlkvist, Nyström och Svedberg, Erik, fröken Mattson, herrar
Landgren, Östrand och Ekström i Björkvik, som ansett,

a) att utskottets yttrande vid denna paragraf (s. 52—55) bort ha följande
lydelse:

Det i motionerna---(lika med utskottet)---i hithörande

frågor.

En bättre samklang —- — —- (lika med utskottet) --- — lämpligen

bör väljas. Båda alternativen medför att den systematik, som ligger till
grund för bestämmelserna om förmögenhetsbrotten i viss mån frångås.
Då ett avsteg från denna systematik synes motiverat med hänsyn till
omfattningen och farligheten av tillgrepp av bilar och andra motordrivna
fortskaffningsmedel, är det av stor vikt att tillse, att icke nya svårbemästrade
avgränsningsproblem tillskapas. Från denna synpunkt torde propositionens
alternativ avgjort vara att föredraga. Under tillgrepp av motordrivet
fortskaffningsmedel torde få innefattas jämväl det fall, att tillgreppet
avser — förutom fortskaffningsmedlet — en för detta avsedd motor,
även om viss monteringsåtgärd eller annan liknande åtgärd skulle erfordras,
innan fortskaffningsmedlet kan framdrivas med motorn.

På grund av det anförda får utskottet med avstyrkande av motionerna
tillstyrka det i propositionen upptagna förslaget, såvitt nu är i fråga.

b) att utskottet beträffande nämnda paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å följande motioner,
nämligen

1. I: 527 och II: 639

2. I: 533 och II: 646 samt

3. I: 537 och II: 641,

för sin del antaga det genom propositionen framlagda förslaget i vad avser
8 kap. 7 §.

Till 25 kap. 2 §.

Av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett,

a) att utskottets yttrande vid förevarande paragraf (s. 66—67) bort ha
följande lydelse:

I likhet med — ---(lika med utskottet) —--uppbär motionärer nas

framställning. Det i motionerna framförda förslaget till ändrad lydelse
av förevarande paragraf synes även innebära en sådan förbättrad
ställning för de skadelidande att utskottet nu anser sig böra tillstyrka att
paragrafen erhåller den i motionerna angivna lydelsen.

b) att utskottet beträffande nämnda paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till därom i motionerna
1:532 och 11:648 framställt yrkande, för sin del antaga
det genom propositionen framlagda förslaget i vad avser
25 kap. 2 § med den ändringen att sista meningen i andra
stycket erhåller följande lydelse:

202

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

Är brottet ringa eller ådömes den tilltalade skadestånd, må dagsbotens
belopp därefter jämkas.

Till 26 kap. 4 §.

1. Av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett

a) att utskottets yttrande vid nämnda paragraf (s. 71—72) bort ha följande
lydelse:

I propositionen har -— — -— (lika med utskottet) — — — ådömas
yngre lagöverträdare.

Utskottet, som förutsätter att barnavårdsnämnd alltid kommer att beredas
tillfälle att avgiva yttrande i frågor av hithörande art och anser att
fängelsestraff bör förekomma endast då fallet icke är lämpligt för omhändertagande
av barnavårdsnämnd eller då barnavårdsmyndighet förklarar
sig icke ha möjlighet att omhändertaga vederbörande inom barnavården,
delar även i övrigt departementschefens uppfattning såsom den preciserats
å sidan C 522 och följande.

Då bärande skäl icke synes ha anförts för den ändring i lagtexten, som
föreslagits i motionerna 1:533 och 11:646, bör den i propositionen föreslagna
ordalydelsen bibehållas oförändrad.

Under åberopande av det anförda får utskottet, med avstyrkande av
motionerna I: 525 och II: 638, I: 533 och II: 646 samt I: 542 och II: 653,
tillstyrka bifall till propositionen, såvitt gäller förevarande paragraf.

b) att utskottet beträffande nämnda paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte med motsvarande avslag å följande
motioner, nämligen,

1. I: 525 och II: 638,

2. I: 533 och II: 646 samt

3. I: 542 och II: 653,

för sin del antaga det genom propositionen framlagda förslaget i vad
avser 26 kap. 4 §.

2. Av fröken Mattson, som ansett,

a) att utskottets yttrande vid nämnda paragraf (s. 71—72) bort ha
följande lydelse:

Genom provisorisk lagstiftning har i princip fastslagits, att kriminella
ungdomar under 18 år, vilka behöver intas i anstalt, skall omhändertagas
i ungdomsvårdsskola och icke dömas till frihetsstraff. Motiven till denna
lagstiftning var så starka, att frågan om dessa ungdomars anstaltsbehandling
bröts ut ur pågående utredningsarbete rörande kriminal- och barnavårdslagstiftningen.
Som en följd av detta antogs lagen den 30 dec. 1952
med vissa bestämmelser om påföljd för brott mot underårig. Att man vid
denna tidpunkt inte ansåg sig kunna inskriva ett formligt förbud mot att
döma de yngsta lagöverträdarna till en påföljd, som innebar placering i
kriminalvårdsanstalt, berodde på att man då saknade tillräckliga resurser
inom ungdomsvårdsskolorna för att omhänderta vissa mer komplicerade
fall.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

203

När vi nu i samband med antagandet av det nya brottsbalksförslaget
skall ta ställning till frågan om den principiellt lämpligaste formen för
anstaltsbehandling av lagöverträdare i åldern 15—17 år och det denna
gång gäller en definitiv lagstiftning, är situationen annorlunda än 1952.
Ungdomsvårdsskolorna har väsentligt upprustats, platsbrist torde inte
längre förekomma, och vid den nya brottsbalkens ikraftträdande torde
dessa skolors resurser ytterligare ha ökats, vilket departementschefen också
tryckt på i propositionen. Det synes därför, vilket också framhållits i
motionerna 1:525 (fröken Mattson) och 11:638 (fröken Bergegren, herr
Martinsson m. fl.) samt I: 542 (fru Segerstedt Wiberg och fröken Nordström)
samt II: 653 (herrar Nyberg och Wiklund), vara tid att införa ett
förbud mot att döma lagöverträdare i åldern 15—17 år till fängelse. Därmed
skulle den princip, som statsmakterna redan 1944 och 1952 uttalade
sig för, genomföras. Strafflagberedningen har också i sitt slutbetänkande
1956 föreslagit, att det i den kommande brottsbalken skall intagas ett
förbud mot att döma den, som ännu ej fyllt 18 år, till fängelse.

Departementschefen har dock velat hålla möjligheten att döma de yngsta
lagöverträdarna till fängelse öppen. I ett anförande till statsrådsprotokollet
har han — del C, s. 592 -— framhållit att han i rena undantagsfall anser
det skäligt att möjligheter skall finnas att döma ungdomar under 18 år
till frihetsberövande inom kriminalvården, samtidigt som han understryker
att sådana påföljder endast i rena undantagsfall och med ännu större
återhållsamhet än f. n. får tillämpas.

Utskottet ställer sig tveksamt till konsekvensen i detta resonemang.
Trots att departementschefen framhållit, att möjligheten att döma de
yngsta lagöverträdarna till fängelse utnyttjats i alltför stor utsträckning
avviker han från strafflagberedningens förslag och lämnar nu gällande
lagstiftning oförändrad.

Inte heller de exempel, som i detta avseende lämnas i propositionen, verkar
övertygande om nödvändigheten av denna undantagsbestämmelse.
Exemplet avsåg en i övrigt mycket välartad 17-åring, som vid ett tillfälle
i spritpåverkat tillstånd fört bil och därvid förorsakat en allvarlig
trafikolycka. Det kan ifrågasättas om inte själva lagföringen och ett ådömt
kraftigt bötesstraff i ett dylikt fall skulle varit ur individual- och allmänpreventiv
synpunkt tillfyllest, om med hänsyn till ynglingens karaktär
skyddstillsyn eller behandling inom barna- och ungdomsvården inte skulle
anses vara erforderlig.

Skulle i något undantagsfall lagliga förutsättningar icke finnas för ett
ingripande enligt barnavårdslagen, torde prognosen vara så god, att villkorlig
dom eller bötesstraff kan förekomma.

Det torde också behöva påpekas, att ett utbytande av orden »särskilda
skäl» mot »synnerliga skäl» i 26 kap., 4 § första stycket, juridiskt sett inte
kommer att få den restriktiva innebörd som motionerna I: 533 och II: 646
åsyftat. Motionärerna är benägna att godtaga fängelsedom för ungdom
under 18 år, dock endast under förutsättning att vederbörande barna -

204 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

vårdsmyndighet klart sagt ifrån att den ej anser sig kunna vidta ändamålsenlig
åtgärd för vederbörandes tillrättaförande.

En sådan situation torde endast i rena undantagsfall kunna uppstå. Även
om en barnavårdsnämnd någon gång kan komma att anse de egna resurserna
uttömda så har dock ledningen för ungdomsvårdsskolorna, med vilka
barnavårdsnämnderna är skyldiga att samarbeta, möjligheter att föreslå
och vidta lämpliga åtgärder. Utskottet vill också peka på det faktum,
att ungdomsfängelse kan ifrågakomma i de fall, då också ungdomsvårdsskolorna
synas ha uttömt sina möjligheter och den unge inom kort kommer
att uppnå 18 års ålder.

Mot detta senare har utskottet intet att erinra. Detta utgör emellertid
samtidigt en motivering för att möjligheterna att döma till fängelse inte
erfordras beträffande ungdomar under 18 år.

Under hänvisning till det anförda får utskottet med tillstyrkande av
motionerna I: 525 och II: 638 samt I: 542 och II: 653 ävensom med avstyrkande
av motionerna I: 533 och II: 646, allt såvitt gäller förevarande
paragraf, föreslå att paragrafen erhåller den lydelse som förordats i förstnämnda
fyra motioner.

b) att utskottet beträffande nämnda paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till följande motioner,
nämligen

1. I: 525 och II: 638, i vad de rör 26 kap. 4 §, samt

2. I: 542 och II: 653,

ävensom med avslag å motionerna I: 533 och II: 646, för
sin del antaga propositionen såvitt avser 26 kap. 4 § med den
ändringen att paragrafen erhåller följande lydelse:

Den som är under aderton år må ej dömas till fängelse.

Fängelse må ådömas--—- annan påföljd.

Fängelse på livstid---aderton år.

Till 26 kap. 6 och 7 §§.

Av herrar Hanson, Per-Olof, och Alexanderson, fru Gärde Widemar samt
herr Gustafsson i Borås, vilka ansett,

a) att utskottets yttrande vid nämnda paragrafer bort ha följande lydelse: Den

i propositionen valda ordningen innebär, att den dömde kan räkna
med två former av villkorlig frigivning. Den fakultativa formen förutsätter
att han under anstalts vården visar vilja att aktivt medverka till sin
återanpassning i samhället. För den obligatoriska formen ställes däremot
inga som helst krav på att den dömde varit skötsam under anstaltstiden.

Enligt utskottets mening bör villkorlig frigivning förekomma endast som
en uppmuntran för den dömdes visade vilja att medverka till återanpassningen.
Saknas denna vilja bör den dömde få avtjäna hela den bestämda
strafftiden. I dylika fall aktualiseras frågan om en eventuell eftervård.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

205

Med nuvarande lagbestämmelser kan någon eftervård ej anordnas i annat
fall än då den dömde villkorligt frigives. Dessa bestämmelser bör kompletteras,
så att även de som avtjänat hela strafftiden skall kunna bli föremål
för någon form av eftervård eller tillsyn under viss tid efter frigivningen.
Spörsmålet härom synes böra närmare utredas. Detta torde ej bli
nämnvärt tidskrävande och skulle kunna ske inom Kungl. Maj :ts kansli.
På grund av det anförda finner sig utskottet böra föreslå riksdagen att i
anledning av förevarande motionsyrkande hos Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till ändring av lagstiftningen rörande villkorlig frigivning,
b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 533 och
II: 646 hos Kungl. Maj :t anhålla att förslag till ändring av
lagstiftningen rörande villkorlig frigivning förelägges riksdagen.

Till 27 kap. 5 §.

Av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett,

a) att utskottets yttrande vid nämnda paragraf (s. 75—76) bort ha följande
lydelse:

Såsom utskottet redan — — — (lika med utskottet till och med första
stycket ås. 76)---av första stycket.

Vad slutligen angår sättet för erläggande av skadestånd finner utskottet
bärande skäl tala för att förorda att i motionerna framförda förslag bifalles.
Det synes skäligt att den skadelidande icke av lagen bringas i ett
sämre rättsläge för åvägabringande av ändrade föreskrifter än den dömde
liksom att de exekutiva myndigheterna kan bli behjälpliga för skadestånds
erhållande.

Under hänvisning till det anförda får utskottet tillstyrka att avfattningen
av förevarande paragraf, såvitt gäller andra stycket, ändras i överensstämmelse
med det genom motionerna framlagda förslaget.

b) att utskottet beträffande nämnda paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till därom i motionerna
I: 532 och II: 648 framställt yrkande, för sin del antaga
det genom propositionen framlagda förslaget i vad avser
27 kap. 5 § med den ändringen att andra stycket erhåller
följande lydelse:

Föreskrift som avses i första stycket må, efter ansökan av målsägande,
åklagare eller den dömde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.

Till 28 kap. 1 §.

1. Av fröken Mattson, som ansett,

a) att utskottets yttrande vid nämnda paragraf (s. 76—77) bort ha
följande lydelse:

Propositionen har i jämförelse med gällande rätts villkorliga dom följt
en ny metod vid angivandet av institutets tillämpningsområde. Åtskilliga

206

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

remissorgan (prop. C s. 295 och följande) har framfört önskemål om att
tillämpningsområdet för denna påföljd begränsas. Det framhålles att samhällsskyddet
på längre sikt sannolikt tillgodoses bättre genom individuellt
anpassad vård och hjälp till social anpassning än genom en påföljd, som
är begränsad till ett i förväg efter brottets svårighetsgrad tidsbestämt omhändertagande
i sluten anstalt. Även om man uppnår ett tillfredsställande
samhällsskydd under tiden för själva omhändertagandet upphör detta
skydd vid anstaltstidens slut.

Samma tankegångar återfinns i motionerna I: 525 och II: 638, i vilka påpekas
att strafflagberedningen ej funnit någon till brottets svårhetsgrad
knuten maximigräns för skyddstillsyn behövlig eller ens lämplig.

Även utskottet ansluter sig till åsikten att beredningen kommit till ett
bättre resultat på denna punkt. Ett till brottets svårhetsgrad knutet hinder
mot användning av skyddstillsyn ger icke någon tillfredsställande vägledning
vid bedömning av huruvida skyddstillsyn skall vara utesluten av
allmänpreventiva skäl i det särskilda fallet. Brottets svårhetsgrad bör endast
vara en av de omständigheter, som skall bedömas vid domstolens avgörande.
Det bör överlåtas åt rättstillämpningen att träffa avgörandet utan
de band, som den föreskrivna gränsdragningen innebär.

Under hänvisning till det anförda får utskottet, med tillstyrkande av
motionerna I: 525 och II: 638 samt med avstyrkande av motionerna I: 527
och 11:639, föreslå att det i propositionen upptagna förslaget antages med
den ändringen att det föreslagna tredje stycket utgår.

b) att utskottet beträffande nämnda paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte, med motsvarande bifall till motionerna
I: 525 och II: 638 samt avslag å motionerna I: 527
och II: 639, för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad gäller 28 kap. 1 § med den ändringen
att tredje stycket utgår.

2. Av herrar Arvidson och Fröding.

Till 28 kap. 11 §.

Av fröken Mattson, som ansett,

a) att utskottets yttrande vid nämnda paragraf (s. 79—81) bort ha följande
lydelse:

Det i propositionen föreslagna lagrummet ger regler om tillfälligt omhändertagande
av den som ådömts skyddstillsyn. I jämförelse med nuvarande
lag om villkorlig dom innebär propositionen den skärpningen att sådant omhändertagande
kan ifrågakomma även beträffande den som är under 18 år.
Utskottet delar den tvekan inför detta tillfälliga omhändertagande, som uttrycks
i motionerna 1: 542 och II: 653 och vill, med hänvisning till de skäl
som förebragts i motionerna I: 525 och II: 638 beträffande kap 26, § 4 (förbud
mot fängelse för de yngsta lagöverträdarna) och § 11 i nu berörda ka -

207

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

pitel, ansluta sig till kravet att tillfälligt omhändertagande icke må beslutas
i fråga om den som är under aderton år.

Så sent som vid 1961 års riksdag avslogs en motion om att detta förbud
skulle upphävas. Utskottet vill också erinra om att riksdagen så nyligen som
1959 antagit § 14 i lagen om villkorlig dom, där i a) intagits bestämmelsen
att ett tillfälligt omhändertagande av den villkorligt dömde ej må beslutas
i fråga om den, som är under 18 år. Också vid detta tillfälle avslogs en motion
med det förslag till ändring att förbud icke skulle gälla.

Departementschefen har motiverat sitt ställningstagande med att bestämmelserna
i 28 kap. 11 § brottsbalken är en logisk följd av att en rätt till omhändertagande
redan finnes för barnavårdsnämnderna enligt den nya barnavårdslagen.
Utskottet vill gentemot detta erinra om att ett omhändertagande
enligt barnavårdslagen endast får ske i vissa klart avgränsade fall,
nämligen då den unge både är i behov av samhällsvård och är farlig för allmän
ordning och säkerhet. Det förhållandet att barnavårdsnämnden äger
begära ett sådant omhändertagande utgör också en garanti för att detta sker
i någon av barnavårdens anstalter och endast undantagsvis i polisarrest.
Möjlighet till omhändertagande finns redan och något behov förefinnes icke
för omhändertagande utanför barnavårdslagens ram.

Under hänvisning till det anförda får utskottet med tillstyrkande av motionerna
I: 525 och II: 638 föreslå, att det i propositionen upptagna förslaget
antages med den ändring, som yrkats i nämnda motioner.

b) att utskottet beträffande nämnda paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte, med motsvarande bifall till motionerna
I: 525 och II: 638 för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avser 28 kap. It § med
den ändringen att till paragrafen lägges ett tredje stycke av
följande lydelse:

Omhändertagande enligt denna paragraf må ej beslutas i fråga om den
som är under aderton år.

Till 35 kap. 1—3 §§ och 36 kap. 9 §.

Av herrar Hanson, Per-Olof, Arvidson och Alexanderson, fru Gärde Widemar
samt herrar Gustafsson i Borås och Fröding, som ansett,

a) att utskottets yttrande vid dessa paragrafer (s. 85—87) bort ha följande
lydelse:

Enligt gällande strafflag — — — (lika med utskottets tre första stycken
å s. 86)---som motionärernas yrkande.

Avgörande för utskottet har varit, att det med gällande rättegångsbalk
måste anses mest följdriktigt att tillämpa det av strafflagberedningen i dess
slutbetänkande förordade systemet. De invändningar, som riktats mot detta,
synes till övervägande del vara av praktisk art; såsom strafflagberedningen
anfört torde svårigheterna emellertid icke böra överskattas. Erforderliga till
lämpningsföreskrifter torde få meddelas i administrativ ordning.

208 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

I fråga om den av motionärerna föreslagna formuleringen av lagtexten i
35 kap. 1—3 §§, vilken överensstämmer med strafflagberedningens förslag,
synes vissa justeringar av redaktionell natur böra företagas.

Utskottets ställningstagande beträffande de i 35 kap. 1—3 §§ upptagna
preskriptionsfrågorna föranleder en mindre följdändring i 36 kap. 9 §.

b) att utskottet beträffande nämnda lagrum bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 527 och II: 639
måtte för sin del besluta sådan ändring i det genom propositionen
framlagda förslaget, att 35 kap. 1—3 §§ och 36 kap.
9 § får följande lydelse:

35 kap.

1 §.

Påföljd må ej ådömas för brott, för vars beivran åtgärd ej blivit vidtagen
inom

1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,

3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,

4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,

5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, må utan hinder av vad nu sagts påföljd
ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.

2 §•

För brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs må påföljd ej ådömas med mindre
åtgärd för brottets beivran blivit vidtagen inom fem år eller, om å brottet
kan följa straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom tid som där stadgas.

3 §•

Åtgärd för brottets beivran skall anses vara vidtagen, när den misstänkte
erhållit del av åtal för brottet eller vid förundersökning, som lett till allmänt
åtal, underrättats om misstanken.

Avvisas eller avskrives åtalet, skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd
så anses som hade delgivningen eller underrättelsen ej skett.

36 kap.

9 §•

Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre
ådömas, må vad i 1—5 §§ stadgas vinna tillämpning endast såframt i mål
därom stämning delgivits inom tio år från det brottet begicks. Talan må i
sådant fall av åklagare väckas allenast om det finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

209

Vid D i utskottets hemställan

Till den i utlåtandet å s. 104—105 behandlade frågan rörande kortvarigt
frihetsberövande.

Av herrar Hanson, Per-Olof, Arvidson och Alexanderson, fru Gärde Widemar,
herrar Gustafsson i Borås och Fröding, vilka ansett

a) att utskottets yttrande vid denna fråga bort ha följande lydelse:

Det har ofta framhållits som en brist i vårt kriminalpolitiska program
att det ej finns tillgång till en form för kortvarigt frihetsberövande, som
kan användas när ett behov föreligger att taga en lagöverträdare om hand
för att bryta hans kriminella aktivitet och samtidigt bestämt klargöra att
samhället reagerar med allvar. Särskilt kan en dylik behandlingsform vara
lämplig, när det gäller mindre djupt fixerad kriminalitet hos unga människor.

En viss förbättring av situationen inträder visserligen genom tillskapandet
av institutet skyddstillsyn i förening med anstaltsbehandling. För de fall,
där en längre tids kriminalvård i frihet ej kan anses i och för sig påkallad,
blir emellertid den nya behandlingsformen mindre lämplig. Härvidlag kan
bland annat nämnas, att minsta tiden för anstaltsvården, vilken tid för
övrigt ej bestämmes av domstolen, blir så pass lång som en månad och att
behandlingen synes bli i stort sett densamma som vid fängelsestraff. Mången
gång skulle kanske från strikt behandlingssynpunkt sett ett frihetsberövande
för blott några dagar eller någon vecka vara mera ändamålsenligt,
om det kombinerades med intensiv behandling i form av samtalsterapi och
andra uppbyggande åtgärder. Emellanåt torde det vidare vara önskvärt att
även ett kortvarigt frihetsberövande kan till varaktigheten bestämmas i viss
relation till den föreliggande brottslighetens art och omfattning.

I fråga om lagöverträdare i åldern 15—18 år torde man i stor utsträckning
ha räknat med att behovet av möjlighet att arrangera ett kortvarigt
frihetsberövande skall tillgodoses genom barnavårdslagens bestämmelser
om omhändertagande för utredning. Det synes emellertid olyckligt om sådant
omhändertagande skulle komma att tillämpas i ett syfte, som blott
delvis sammanfaller med det, varför institutet tillskapats. Behandlingsmöjligheterna
torde för övrigt vid sådant omhändertagande vara av mycket
växlande kvalitet, ej sällan torde de vara mindre tillfredsställande än vad
man får räkna med vid anstaltsbehandling i samband med skyddstillsyn.

Utskottet anser således att möjligheterna att fylla den lucka i vårt reaktionssystem,
som här föreligger, bör undersökas närmare. Tidigare synes
man ha utgått från att den tyska Jugendarrest och det engelska detention
cenlre skulle vara de givna förebilderna för ett korttidsstraff hos oss. Då
resultaten av dessa behandlingsformer ej ansetts entydiga, har man varit
benägen att uppge tanken på att här införa ett kortvarigt frihetsberövande.
Utskottet har vid en studieresa hösten 1961 varit i tillfälle att taga del av
nämnda behandlingsformer och därvid kunnat konstatera, att den tyska och

210

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1962

den engelska formen är så olikartade i metodiskt hänseende att de har föga
mer än behandlingens relativa kortvarighet gemensamt. Några tillfredsställande
gemensamma utgångspunkter för uppbyggandet av en svensk motsvarighet
torde därför knappast kunna erhållas genom studiet av erfarenheterna
från Jugendarrest och detention centre. Med hänsyn härtill är det
sannolikt riktigare att mera direkt söka sig fram till en metod för korttidsbehandling,
avpassad efter våra förhållanden. Ett spörsmål som särskilt
torde böra beaktas är, huruvida ett kortvarigt frihetsberövande av nu åsyftad
art kan så anordnas att det får följa mera snabbt på brottet än som
med nuvarande regler och tillämpning förekommer. De i brottsbalken föreslagna
reglerna innebär inga större förändringar. Den utredning som utskottet
förordar synes lämpligen kunna begränsas till att avse behandlingen
av unga lagöverträdare.

Under hänvisning till det anförda får utskottet med tillstyrkande av nu
behandlade motionsyrkanden föreslå en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan om ett kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till därom i motionerna
I: 526 och II: 640 samt I: 533 och II: 646 framställda yrkanden,
hos Kungl. Maj :t anhålla att en allsidig och förutsättningslös
utredning verkställes av frågan om ett kortvarigt
frihetsberövande för unga lagöverträdare.

SÄRSKILT YTTRANDE

Av herr Fröding.

1. Angående tillämpningen av 3 kap. 11 § tredje styckets åtalsregel.

I sagda stycke föreskrives, att vållande till kroppsskada eller sjukdom,
om brottet ej är grovt, må åtalas av åklagare endast om målsägande anger
brottet till åtal och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Vad särskilt angår vållande till kroppsskada torde dylikt vållande i övervägande
antalet fall ha samband med trafikovarsamhet. Bl. a. för att begränsa
antalet trafikovarsamhetsmål, som f. n. lär uppgå till inemot 30 000
fall årligen, har emellertid i 1 § första stycket av gällande lag om straff för
trafikbrott stadgats straffrihet för sådan trafikovarsamhet som är att anse
som ringa. Den nu arbetande s. k. trafikmålskommittén har vidare enligt
sina direktiv att för att ernå en ytterligare begränsning av antalet trafikovarsamhetsmål
ånyo uppta frågan om trafikovarsamhetens kriminalisering
till bedömande. Kommitténs överväganden lär kunna förväntas utmynna
i ett förslag om en viss vidgad avkriminalisering av dylik oaktsamhet.

Första lagutskottets utlåtande nr i2 är 1962

211

För att syftet med den nuvarande och väntade avkriminaliseringen av
trafikovarsamhetsfallen skall kunna uppnås synes det angeläget, att åklagarna
vid sin bedömning huruvida åtal för vållande till kroppsskada skall
anses påkallat ur allmän synpunkt, fäster stort avseende vid huruvida vållandet,
sett som enbart trafikovarsamhet, skulle vara att anse som strafffritt.

2. Angående de rena bötesmålens vidgade omfattning och därav föranledd
ökning av den s. k. enmansdomarekompetensen.

Enligt brottsbalken kommer ett stort antal brott, å vilka tidigare kunnat
följa böter eller fängelse att bli enbart bötesbrott. Vid en del av dessa
brottstyper kan bevisningen icke sällan vara relativt omfattande såsom
exempelvis vid ringa misshandel, ringa vållande till annans död och hemfridsbrott.

Genom att sådana brott som de här nämnda i fortsättningen kommer att
bli rena bötesbrott skulle desamma bli omfattade av den s. k. enmansdomarekompetensen.

Med hänsyn till av riksdagen tidigare gjorda uttalanden därom att mål
med egentlig bevisprövning bör prövas av flera än en domare (jfr senast
1 :a lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 25 till 1&54 års riksdag)
bör vid det fortsatta arbetet med av brottsbalken föranledda författningsändringar
även övervägas att i rättegångsbalken införa en spärregel,
varigenom en ej önskvärd utvidgning av enmansdomarekompetensen skulle
kunna elimineras.

En dylik spärregel skulle f. ö. bli i än högre grad påkallad, därest — vilket
torde vara att förvänta — straffet för sådan trafikovarsamhet som ej är
att bedöma som grov i framtiden begränsas till enbart böter.

212

Första lagutskottets utlåtande nr £2 år 1962

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 2

Förslagets tillkomst .......................................... 3

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder

Propositionen .............................................. 6

Utskottet .................................................. 15

I. Brottsbalken

A. Frågor beträffande särskilda kapitel och lagrum ........ 17

B. Yrkanden som berör ett flertal kapitel

1. Vidgad användning av bötesstraffet.................. 88

2. Nyhetsförmedlingen under beredskaps- och krigstillstånd
.............................................. 88

3. Klarare avgränsning av förutsättningar för ingripande

vid kriminalvård m. m............................. 91

4. Språklig granskning och terminologi m. m........... 93

II. Yrkanden om utredningar m. m.

1. Bandinspelningsapparater och teleobjektiv .............. 95

2. Bestickning m. m..................................... 96

3. Samhällets åtgärder mot berusade personer på allmänna

platser .............................................. 97

4. Kortvarigt frihetsberövande ............................ 104

5. Ersättning till övervakare .............................. 106

III. Utskottets hemställan...................................... 109

Lagtext ..................... 110

Reservationer ................................................ 195

Särskilt yttrande ............................................ 210

Stockholm 19G2. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 621265