Första lagutskottets utlåtande nr 41 (Utlåtande 1953:L1u41 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

Nr 41.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § rättegångsbalken, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 30 april 1953 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 231, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 40 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.) (Ändrad lydelse.)

43 kap.

Huvudförhandlingen skall---

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande
och hava de domare, som då
sitta i rätten, övervarit den tidigare
handläggningen, må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny
huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten---— hans

§•

kan ske.

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må Huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, där ej i synnerligen
vidlyftigt mål rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet
eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att i stället
fortsatt huvudförhandling hålles.
aro.

46 kap.

It §•

Huvudförhandlingen skall----är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från handläggning inom två veckor från

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. lavd. Nr 41.

Första lagutskottets utlåtande nr it.

(Nuvarande lydelse.)

dagen för första förhandlingens avslutande
och hava de domare, som då
sitta i rätten, övervarit den tidigare
handläggningen, må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny
huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten---i 45 kap.

(Ändrad lydelse.)

dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, där ej i synnerligen
vidlyftigt mål rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet
eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att i stället
fortsatt huvudförhandling hålles.

5 § sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 488 i första kammaren
av herrar Ewerlöf och Werner samt nr 604 i andra kammaren av herrar
Cassel och Munktell.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen, med avslag
å Kungl. Maj :ts proposition nr 231, måtte för sin del antaga följande förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 43 kap. 11 §, 45 kap. 3 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 43 kap. 11 §,45 kap. 3 § och 46 kap. 11 §
rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

43 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall---kan ske.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande, må huvudförhandlingen fortsättas. Är
målet av sådan omfattning att handläggningen vid huvudförhandling beräknas
kräva längre tid än sammanlagt fyra veckor, må huvudförhandlingen
ock fortsättas vid senare rättegångstillfälle än nu sagts, om synnerliga
skäl äro därtill; dock åligge rätten, när så sker, att till hovrätten göra
anmälan därom med uppgift om anledningen till uppskovet. I annat fall
skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten — ---hans utevaro.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

45 kap.

3 §.

Väckas samtidigt åtal mot någon för flera brott eller åtal mot flera för
att hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång,
om ej rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner
särskild handläggning uppenbart vara lämpligare.

Även i---åter särskiljas.

Ej må---är tillämplig.

46 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall---är nödvändigt.

Till uppskjuten---i 45 kap. 15 § sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.»

Beträffande de skäl, som ligger till grund för det i propositionen framlagda
förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna anfört till stöd
för sin hemställan, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning.

Nyligen gjorda erfarenheter från några mycket omfattande rättegångar
har föranlett kritik av vissa bestämmelser i nya rättegångsbalken. Särskilt
har man riktat anmärkning mot att domstolarna kan bli nödsakade att upprepa
vidlyftiga rättegångar, om det blir erforderligt med uppskov under mera
än två veckor på grund av att en tilltalad eller någon ledamot av rätten är
sjuk eller eljest förhindrad deltaga i rättegången. Denna fråga har upptagits
till behandling i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria. Över
promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, Göta hov -

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

rätt och riksåklagarämbetet ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges
häradshövdingar och Sveriges stadsdomare samt för Sveriges advokatsamfund.
Riksåklagaren har vid sitt yttrande fogat yttranden från ordförandena
i föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler.

Gällande bestämmelser.

Rättegången är enligt nya rättegångsbalken i samtliga instanser präglad
av grundsatserna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Rättegångens
muntlighet innebär att det material som skall utgöra grundval för
domen skall framläggas för rätten i muntlig form. På detta muntligen framlagda
material skall avgörandet omedelbart grundas. För att detta skall vara
möjligt erfordras att den förhandling, vid vilken materialet framlägges, kan
slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i vart fall vid rättegångstilliällen,
som ligga varandra så nära i tiden att rättens uppfattning om vad som
förekommit ännu är ogrumlad, när målet avgöres. En viktig förutsättning
härför är att denna förhandling, som i rättegångsbalken kallas huvudförhandling,
vederbörligen förberedes. Detta sker i brottmål i regel vid en av
polismyndighet eller åklagare ledd förundersökning, i tvistemål däremot
under en av rätten ledd muntlig eller skriftlig förberedelse.

I 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, lika för tvistemål
och brottmål, att dom skall, om huvudförhandling ägt rum, grundas å vad
som förekommit vid huvudförhandlingen; i domen må ej deltaga domare,
som ej övervarit hela huvudförhandlingen. På grund av hänvisningar i 17
kap. 12 § och 30 kap. 10 § gäller vad sålunda stadgats om dom också om
slutligt beslut, d. v. s. beslut, varigenom rätten på annat sätt än genom avgörande
av den anhängiggjorda saken skiljer denna från sig.

Stadganden om huvudförhandling har givits i 43 kap. såvitt angår tvistemål
och i 46 kap. såvitt angår mål, vari föres allmänt åtal. Rörande övriga
brottmål ges stadganden i 47 kap. väsentligen genom hänvisningar till 46
kap.

Enligt 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § gäller såsom allmän regel för såväl
tvistemål som brottmål, att huvudförhandling såvitt möjligt skall fortgå
utan avbrott. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas endast under vissa
särskilt angivna förutsättningar. Först nämnes de fall då huvudförhandling
ägt rum enligt 3 § första stycket i nämnda båda kapitel. I dessa fall har
det egentligen förelegat hinder för huvudförhandling, men denna har påbörjats
därför att man kunnat antaga att förhandlingen skulle kunna fortsättas
vid senare rättegångstillfälle utan ny huvudförhandling och dessutom en
uppdelning av förhandlingen funnits kunna ske utan olägenhet för utredningen.
Det har således då redan från början avsetts att målet skulle slutföras
vid ett senare rättegångstillfälle. Vidare må uppskov meddelas, om efter
handläggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits
om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt

Första lagutskottets utlåtande nr it.

för utredningen. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas,
så snart lämpligen kan ske. För brottmål stadgas dessutom 146 kap. It §),
att om den tilltalade är häktad, förhandlingen skall återupptagas inom en
vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då han häktats
därefter, från dagen för hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt.

Om uppskov meddelas, kan den vidare handläggningen bli antingen en
fortsatt huvudförhandling eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas i
andra stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §:

»Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,
övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas.
I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.»

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen får uppskov i
de i 43 kap. 3 § och 46 kap. 3 § nämnda fallen ej meddelas, såvida det ej
kan antagas, att den fortsatta handläggningen kan ske vid fortsatt huvudförhandling.
Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling framgår
av 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 §, vilka har följande lydelse:

»Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder
därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.»

Departementspromemorian.

I departementspromemorian uttalas att kritiken mot tvåveckorsregeln i
43 kap. It § och 46 kap. 11 § särskilt avsett den situation som uppkomme,
om i ett mycket vidlyftigt mål ett avbrott av en eller annan anledning —
t. ex. domares eller parts sjukdom — måste ske, när endast en mindre del
av handläggningen återstode, eller om i ett sådant mål rätten uppsköte
handläggningen för särskild utredning genom sakkunnig — läkarundersökning,
blodprov, kriminalteknisk undersökning — och avbrottet härför
måste bli något längre än två veckor, eller om det bleve erforderligt med
mer än ett uppskov och målet icke kunde upptagas till slutlig handläggning
inom två veckor från första förhandlingens avslutande. Även med beaktande
av de möjligheter till begränsning av förhandlingen, som enligt lag finns
vid ny huvudförhandling, kunde en sådan i nu avsedda fall innebära besvär,
kostnader och andra olägenheter, som knappast stode i rimlig proportion
till vad som vunnes genom eu upprepning och som därför måste te
sig stötande.

Det syntes på grund härav böra övervägas, anföres vidare i promemorian,
om det icke vore möjligt att något lätta på oviilkorligheten hos förevarande
tidsgräns.

Första lagutskottets utlåtande nr il.

Såsom en lämplig lösning anges i promemorian att, med bibehållande av
huvudregeln i 43 kap. It § andra stycket och 46 kap. 11 § andra stycket,
därtill foga ett stadgande av innehåll, att huvudförhandling må fortsättas,
även om handläggningen återupptages senare än inom två veckor från dagen
från första förhandlingens avslutande, under förutsättning att rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter
finner synnerliga skäl därtill. Om förutsättningarna för undantagsregelns
tillämpning uttalas i promemorian:

Målets vidlyftighet bör väl icke i och för sig anses utgöra en sådan särskild
omständighet som kan motivera att man underlåter att efter ett längre
uppskov än två veckor företaga målet till ny huvudförhandling. Ju vidlyftigare
målet är, desto större anledning kan tydligen föreligga att kräva en
sammanhängande handläggning utan långa uppskov. Men för den händelse
det vidlyftiga målet tilldelats särskild domare eller domstolsavdelning som
uteslutande arbetsuppgift, är tydligen risken mindre för att ett uppskov som
är något längre än två veckor skall föranleda att rättens minnesbild av tidigare
framlagt processmaterial blir utsuddad, och därför bör det ej vara uteslutet
att tillämpa undantagsregeln även beträffande vidlyftiga mål. Som
förut antytts har det främst varit risken för nödtvungna avbrott i vidlyftiga
mål som ansetts föranleda behov av undantagsregeln.

Det framhålles uttryckligen i promemorian att det bör vara en förutsättning
för fortsatt huvudförhandling också vid längre uppskov att alla domarna
övervarit den tidigare förhandlingen. Med hänsyn till stadgandet i 17 kap.
2 § och 30 kap. 2 § att domare, som ej övervarit hela huvudförhandlingen, ej
må deltaga i domen, har det dock ej ansetts vara erforderligt med särskild
föreskrift härom. Det uttalas vidare att det ifrågasatts att i annat hänseende
göra undantagsregelns tillämplighet beroende av domstolens sammansättning
och t. ex. ej tillåta överskridande av tvåveckorstiden om nämnd
deltager i handläggningen. Något behov av en sådan regel föreligger emellertid
ej enligt promemorian. Däri understrykes slutligen att undantagsstadgandet
givetvis bör tillämpas mycket restriktivt och att det alltid bör vara
en förutsättning att fortsatt huvudförhandling icke medför påtagliga olägenheter
i jämförelse med ny huvudförhandling.

Den föreslagna ändringen föreslås böra genomföras så snart som möjligt.

Promemorian är åtföljd av förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap.
It § och 46 kap. It § rättegångsbalken.

Yttrandena över promemorian.

I samtliga yttranden över promemorian tillstyrks i princip en j ä m kning
av tvåveckorsregeln. Av flera remissinstanser framhålles
emellertid betydelsen av att grunderna för den nya rättegångsordningen
icke rubbas; de nya reglerna böra därför betraktas som rena undantagsbestämmelser
för sådana fall där avsteg från tvåveckorsregeln är ofrånkomligt.
En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen
å s. 10—16.

Första lagutskottets utlåtande nr hl.
Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet av ett inom justitiedepartementet upprättat förslag
till lag i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg, bl. a. följande.

»Under den tid av drygt fem år som förflutit sedan vår nya rättegångs^
ordning trädde i tillämpning har de huvudgrunder på vilka den bygger vunnit
en allt mera allmän anslutning. Även de som vid reformens genomförande
var kritiskt inställda har övertygats om dess fördelar, och del torde numera
bland dem som har att i det praktiska livet tillämpa rättegångsordningen
knappast finnas någon som önskar det gamla systemet åter. En naturlig sak
är emellertid att en så omfattande och delvis djupt ingripande reform icke
kan i alla delar redan från början vara så utformad att det icke efter någon tid
visar sig erforderligt med vissa jämkningar i detaljfrågor, önskemål om dylika
jämkningar framfördes ganska snart efter reformens ikraftträdande, och när
det ansågs att tillräcklig erfarenhet vunnits tillkallades år 1951 särskilda
sakkunniga —- 1951 års rättegångskommitté — för att verkställa en översyn.
I direktiven för kommittén uttalades att de grundprinciper på vilka den
nya rättegångsordningen vilade befunnits riktiga och att de icke finge underkastas
någon omprövning. Huvudsynpunkterna vid utredningen borde i stället
vara att utan eftersättande av rättssäkerhetens krav eftersträva praktiska
förenklingar och förbättringar. Kommittén, vars arbete fortgår, har avlämnat
ett flertal förslag i skilda ämnen som delvis redan föranlett lagstiftning.
På framställning har kommittén erhållit tillstånd att inom kort till tryckning
avlämna ett delbetänkande med ytterligare ändringsförslag.

Med anledning av den diskussion som på sista tiden uppkommit i frågan,
huruvida den nya rättegångsordningen är lämpligt utformad med hänsyn till
handläggningen av särskilt vidlyftiga mål, har jag under hand uppdragit
åt rättegångskommittén att särskilt undersöka hur därmed kan förhålla sig
och att framlägga förslag till eventuellt erforderliga lagändringar och andra
åtgärder. Enligt vad kommitténs ordförande uppgivit för mig har kommittén
vid ett nyligen hållet sammanträde haft en ingående överläggning i ämnet
och diskuterat skilda däri ingående problem. För att icke förrycka kommitténs
arbetsprogram och fördröja det nyss nämnda planerade betänkandet
har kommittén emellertid sett sig nödsakad att något uppskjuta den fortsatta
behandlingen av frågan om de vidlyftiga målen. Av denna anledning
har jag låtit inom departementet utreda om några åtgärder beträffande dessa
borde skyndsamt vidtagas och, därest de krävde lagstiftning, föranleda
proposition redan vid vårsessionen av årets riksdag.

I den departementspromemoria, som i enlighet härmed upprättats, framlägges
förslag till vissa ändringar i de lagrum i rättegångsbalken som reglerar
frågan om förutsättningarna för hållande av fortsatt
huvudförhandli n g. Nu gäller, att om uppskov meddelas i mål
som upptagits till huvudförhandling, målet skall återupptagas till slutlig
handläggning vid fortsatt huvudförhandling inom två veckor från dagen för

Första lagutskottets utlåtande nr it.

första förhandlingens avslutande, överskrides denna tid av två veckor skall
ny huvudförhandling hållas, vilket i princip innebär att hela huvudförhandlingen
får tagas om från början. Denna tvåveckorsregel föreslås jämkad så
att rätten även om tvåveckorsfristen överskrides i särskilda undantagsfall
skall få handlägga målet vid fortsatt huvudförhandling och således slippa
omtagningen. Förutsättning härför skall vara att rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter finner synnerliga
skäl därtill.

Det är enligt min mening uppenbart att de grundläggande principerna
för vår nya rättegångsordning bör lämnas orubbade, något som jag också
framhållit i direktiven för 1951 års rättegångskommittc. För en rättegångsordning
med dessa grundprinciper är det ett livsvillkor att långa och upprepade
uppskov undvikas. Sådana leder till långsamhet i rättskipningen och
ökad skriftlighet, hindrar tillämpningen av en fri bevisprövning och medför
säkerligen drygare kostnader både för de enskilda parterna och för det
allmänna. Bestämmelserna om uppskov under huvudförhandling måste därför
vara synnerligen restriktiva. Ur dessa synpunkter har man att se den
nyssnämnda s. k. tvåveckorsregeln. Denna innebär emellertid ej i första
hand en begränsning av uppskovens antal och längd, ehuru den hindrar att
ett uppskov kan meddelas på mera än två veckor och att, om flera uppskov
förekommer, dessas sammanlagda längd, mellanliggande huvudförhandlingsdagar
inräknade, överstiger två veckor. Regeln begränsar i stället den tid
som må förflyta från avbrottet i huvudförhandlingen eller, om flera uppskov
förekommit, från det första avbrottet till återupptagandet av målet till
slutlig handläggning.

Denna konstruktion har uppenbarligen vissa svagheter och gör att regeln
kan komma att verka mycket ojämnt. Ett par exempel må nämnas. Om uppskov
meddelas endast en gång, kan uppskovet få räcka två veckor. Därest
först ett uppskov göres under fyra dagar och därefter huvudförhandling
hålles under sex dagar samt nytt uppskov blir nödvändigt, kan detta få bli
endast av ett par dagars varaktighet (den exakta längden kan anges endast
under förutsättning att man vet hur mellankommande sön- och helgdagar
infaller). Och om efter ett första uppskov på en dag huvudförhandling hållits
under minst tio dagar, kan överhuvud ej vidare uppskov meddelas.

Riskerna är uppenbarligen mycket stora att i en exceptionellt vidlyftig process
två eller flera avbrott i huvudförhandlingen, om ock helt korta, kan bli
erforderliga med så långt mellanrum att tvåveckorsregeln omöjliggör fortsatt
huvudförhandling. Skulle det kritiska avbrottet inträffa mot slutet av
huvudförhandlingen, skulle tydligen olägenheterna av en upprepning från
början av denna kunna bli synnerligen betydande. Tvånget till upprepning
kan, framför allt om det sista avbrottet varit helt kort, te sig som en oförsvarlig
formalism. En återupprepning i en dylik situation av huvudförhandlingen
måste man därför söka undvika, om detta överhuvud taget är
möjligt utan att äventyra de förut berörda grundprinciperna för vår rättegångsordning.
Som nämnts i redogörelsen för gällande rätt medger lagen

Första lagutskottets utlåtande nr 4i.

nu den förenklingen att bevis, som upptagits vid den tidigare förhandlingen
behöver upptagas ånyo vid den nya huvudförhandlingen endast om sådant
upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger.
Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom uppläsning av
protokollsanteckningar och andra handlingar rörande bevisupptagningen.
Denna förenklingsregel är uppenbarligen ej tillräcklig. Någon möjlighet att
underlåta sakframställning ges ej och uppläsningen av t. ex. vittnesutsagorna
ur protokollet kan bli mycket tidsödande och tröttande, särskilt om
upptagning därav skett genom stenogram eller fonogram.

Det förslag till lösning som framlagts i promemorian och som i princip
vunnit anslutning från remissmyndigheternas sida synes mig anvisa en
framkomlig väg att, i avbidan på rättegångskommitténs allmänna översyn
av frågan om behandlingen av vidlyftiga mål, komma till rätta med problemen.
I vissa yttranden har mot förslaget sådant det utformats i den vid
promemorian fogade lagtexten riktats den anmärkningen, att det ej vore
tillräckligt restriktivt och att det ej med erforderlig tydlighet avgränsade de
mål, vari undantagsregeln skulle få tillämpas. Som exempel må nämnas att
styrelsen för stadsdomarföreningen avvisat tanken på en undantagsregel av
allmän räckvidd, ehuru styrelsen förklarat sig kunna godtaga en sådan för
mål av synnerlig vidlyftighet. Också styrelsen för advokatsamfundet och
riksåklagarämbetet har framställt krav på garantier mot en alltför vidsträckt
tillämpning av undantagsregeln. Det av riksåklagarämbetet väckta förslaget
att man borde föreskriva skyldighet för domstol att i varje särskilt fall till
närmast högre instans anmäla, när undantagsregeln toges i bruk, anser jag
mig dock icke kunna biträda. Jag kan därvid åberopa väsentligen samma
skäl som föranledde att ett liknande förslag om anmälningsskyldighet vid
längre uppskov med meddelande av dom avvisades vid nya rättegångsbalkens
tillkomst.

I promemorian anföres att måls vidlyftighet icke i och för sig kan anses
utgöra en sådan särskild omständighet som kan motivera att man underlåter
att efter ett längre uppskov än två veckor företaga målet till ny huvudförhandling,
eftersom det är desto större anledning att kräva en sammanhängande
handläggning utan långa uppskov ju vidlyftigare målet är. Det
framhålles emellertid också att under särskilda omständigheter, såsom att
målet tilldelats särskild domare eller domstolsavdelning, risken kan vara
mindre för att ett något längre uppskov föranleder att rättens minnesbild
av det framlagda materialet blir mindre skarp. Olägenheterna av tvåveckorsregeln
är dock så gott som uteslutande förknippade med mål av en
alldeles särskild vidlyftighet. Jag anser därför att undantaget från regeln
bör begränsas till att avse just vidlyftiga mål. De från stadsdomarhåll framförda
önskemålen torde därmed vara tillgodosedda. De farhågor som i övrigt
anförts för en alltför vidsträckt tillämpning av undantagsregeln torde
också med denna begränsning av regeln ha förlorat det väsentliga av sitt
reella underlag. De mål som är av den vidlyftighet att undantagsregeln bör
kunna bli tillämpad därå är nämligen lyckligtvis utomordentligt få. Och om

Första lagutskottets utlåtande nr 4/.

ett mål under alla förhållanden kräver handläggning vid huvudförhandling
under flera månader, kan knappast någon större olägenhet vållas av att
huvudförhandlingen på grund av uppskov jämlikt undantagsregeln förlänges
ytterligare några veckor. Med den angivna begränsningen av undantagsregeln
kommer den i några remissyttranden väckta frågan om regelns tilllämpning
i sinnesundersökningsfallen i allmänhet att förlora sin aktualitet.
Undantagsregelns utformning i övrigt i promemorieförslaget anser jag mig
kunna biträda med allenast någon formell jämkning.

I ett par yttranden har framställts erinringar i anledning av att i promemorieförslaget
ej medtagits det nu stadgade villkoret för hållande av huvudförhandling
att de domare som vid återupptagandet sitter i rätten övervarit
den tidigare handläggningen. Då detta stadgande emellertid på skäl
som anförts i promemorian uppenbarligen är överflödigt, finner jag ej anledning
att på denna punkt frångå det remitterade förslaget.

Göta hovrätts förslag om en jämkning av stadgandet om tiden för
meddelande av dom i mål mot häktad anser jag ej behöva
upptagas i förevarande sammanhang utan kunna lämnas åt 1951 års rättegångskommitté
att närmare utreda. Detsamma gäller det i ett par yttranden
framförda förslaget om ändring av reglerna om handläggning i en
rättegång av samtidigt väckta åtal.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft snarast möjligt efter
utfärdandet.»

Lagrådet.

Lagrådet yttrade.

»Förutsättningarna för uppskov med påbörjad huvudförhandling äro enligt
nya rättegångsbalken starkt begränsade. Bestämmelserna härom, framför
allt den s. k. tvåveckorsregeln i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §, voro under
förarbetena föremål för ingående prövning. För att de grundläggande
principerna för den nya rättegångsordningen — muntlighet, koncentration
och omedelbarhet — skulle kunna genomföras och upprätthållas fann man
det angeläget att genom konkret utformade lagstadganden i hög grad inskränka
möjligheterna till uppskov i rättegångsförfarandet sedan huvudförhandling
påbörjats. Dessa stadganden äro alltså mycket betydelsefulla,
och det är uppenbart att ändringar på detta område böra vidtagas endast
om starka skäl kunna åberopas och efter grundligt övervägande av eventuella
återverkningar på tillämpningen av nämnda huvudprinciper. En återgång,
även i mindre skala, till den äldre rättegångsordningens uppskovssystem
bör under alla förhållanden hindras.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skall — i avbidan på en allmän
översyn av frågan om behandling av vidlyftiga mål — tvåveckorsregeln
i viss utsträckning kunna åsidosättas i sådana mål. Av departementschefens
uttalanden framgår, att den föreslagna undantagsbestämmelsen i

Första lagutskottets utlåtande nr it. 11

avsedd att tillämpas endast i de fåtaliga fall där målet är av alldeles särskild
vidlyftighet.

Det är otvivelaktigt att tvåveckorsregeln i rättegångar av ifrågavarande
beskaffenhet är ägnad att medföra vissa praktiska svårigheter, och dess
konsekvenser kunna säkerligen, såsom departementschefen utvecklat, i en
del fall te sig mindre tilltalande. Mot tanken att en uppmjukning av regeln
må vara önskvärd synes därför i princip intet vara att erinra. Men det ligger
stor vikt uppå att uppmjukningen icke sker på sådant sätt att upprätthållandet
av sagda grundprinciper äventyras.

Lagrådet har icke blivit övertygat om att ej det remitterade förslaget innefattar
avsevärda risker i sådant hänseende. Syftet att tillåta avvikelse
från tvåveckorsregeln blott i rena undantagsfall — då ett mål är av extraordinärt
omfång — har icke kommit till uttryck i lagtexten. Undantagsbestämmelsen
skall träda i tillämpning, när fråga är om ett »vidlyftigt» mål.
Enligt vedertagen terminologi torde därmed snarast förstås mål av stor, men
icke för den skull exceptionellt stor omfattning. Ej heller i övrigt synas förutsättningarna
för rätt att frångå huvudregeln, så allmänt angivna som de
äro, vara tillräckligt snävt avfattade. Det lägges helt i domstolens hand att
bedöma, huruvida med hänsyn till särskilda omständigheter synnerliga skäl
föreligga för att fortsatt huvudförhandling hålles i stället för ny sådan. Under
dessa förhållanden måste befaras att man i praxis — förr eller senare
— komme att göra bruk av undantagsbestämmelsen i ett vida större antal
fall än som åsyftats och kan anses försvarligt. Sker så, kunna de indirekta
skadeverkningarna, när det gäller upprätthållandet av den nya rättegångsordningens
principer i stort, bliva betydande. Denna risk föreligger jämväl
om förslaget skulle skärpas därhän att undantagsbestämmelsen finge avse
allenast mål av synnerlig vidlyftighet. Såsom synnerligen vidlyftiga kunna
lätteligen komma att betraktas även sådana mål av visserligen ansenlig
omfattning, för vilka bärande skäl att göra avsteg från nya rättegångsbalkens
allmänna reglering av uppskovsmöjligheterna alldeles icke föreligga.

I hög grad betänkligt är ytterligare att, såsom styrelsen för Sveriges advokatsamfund
under remissbehandlingen erinrat, man beträffande mål
för vilka undantagsbestämmelsen skall gälla medgiver avvikelse från de
vanliga uppskovsreglerna i snart sagt vilken utsträckning som helst, allenast
med den inskränkning som följer av domstolens skälighetsprövning.
En huvudförhandling skulle i ett vidlyftigt mål ■—- oaktat just i ett sådant
behovet av koncentration är särskilt framträdande — kunna uppskjutas
gång efter annan och handläggning utan förnyat upptagande av
processmaterialet äga rum vid en lång rad av skilda rättegångstillfällen, i
likhet med vad som till men för rättskipningen ofta förekom under äldre
rättegångsbalkens tid. Ej heller skulle någon begränsning av själva uppskovstiden
gälla; månadslånga uppehåll mellan handläggningarna av målen
bleve tänkbara. Att på detta sätt den nya rättegångsordningens grundläggande
principer skulle kunna i realiteten helt åsidosättas lärcr vara
tydligt. Särskilt måste den viktiga synpunkten beaktas, att med hänsyn till

Första lagutskottets utlåtande nr il.

de vidsträckta uppskovsmöjligheterna intresset att åstadkomma den omsorgsfulla
förberedelse, som utgör betingelse för en koncentrerad handläggning,
kan betänkligt försvagas. Den föreslagna lagändringen sträcker sig
följaktligen jämväl i nu berörda avseende vida längre än de till stöd för
densamma åberopade motiven förestava.

Det må tilläggas att de processuella olägenheter av tvåveckorsregeln, som
kunna yppas i extraordinärt vidlyftiga mål och som lagförslaget avser att
motverka, i stor utsträckning kunna undvikas genom utnyttjande av de
resurser som redan gällande stadganden i rättegångsbalken ställa till förfogande.
Lagrådet syftar här, beträffande tvistemål, på möjligheten att
meddela deldom eller mellandom (17 kap. 4 och 5 §§, jfr ock 42 kap. 13
och 20 §§) ävensom att, sedan flera mål enligt 14 kap. 6 § förenats till
handläggning i en rättegång, åter särskilja målen, samt, såvitt angår brottmål,
på möjligheten att uppdela handläggningen av flera åtal, som ej väckts
samtidigt, på skilda rättegångar (45 kap. 3 och 14 §§ samt 47 kap. 24 §;
se jämväl 22 kap. 5 §). Måhända bör övervägas huruvida genom lagändring
förutsättningarna för att på ett eller annat sätt uppdela ett omfattande
brottmål i flera rättegångar må kunna vidgas. Och det kan vara påkallat
att, såsom ock är avsett, även i övrigt undersöka behovet av särskilda
processuella regler för de fall då en rättegång kräver en mycket långvarig
huvudförhandling. Härvid torde tillika böra prövas i vilken mån det på
grund av numera vunna erfarenheter kan anses erforderligt att genom lagändring
eller organisatoriska åtgärder, eller bådadera, förbättra förberedelseförfarandet
på sådant sätt att detta helt kan fylla sin betydelsefulla uppgift
att möjliggöra en i egentlig mening koncentrerad handläggning vid
domstolarna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig lagrådet icke kunna tillstyrka
det föreliggande lagförslaget.»

Propositionen.

I anledning av lagrådets yttrande anförde departementschefen.

»Som jag nämnde vid remissen till lagrådet har förevarande lagstiftningsärende
aktualiserats av att kritik framförts mot de bestämmelser i rättegångsbalken
som reglerar möjligheterna att meddela uppskov i vidlyftiga
rättegångar. Lagrådet har, i likhet med alla andra som haft att yttra
sig i ärendet, vitsordat att bestämmelserna icke är tillfredsställande
utan tarvar en uppmjukning. Emellertid har lagrådet icke ansett sig kunna
tillstyrka det remitterade lagförslaget, därför att detta skulle lämna domstolarna
möjlighet att i alltför stor utsträckning meddela uppskov och därigenom
äventyra de viktiga grundprinciper varpå vår nya rättegångsordning
bygger, främst koncentrationen.

Självfallet är det även enligt min mening nödvändigt att bevara nyssnämnda
grundprinciper, vilkas vikt och betydelse jag understrukit vid lag -

Första lagutskottets utlåtande nr 4L

rådsremissen. Man måste emellertid söka komma till rätta med det praktiska
problemet, att uppskovsreglerna försvårar eller rentav hindrar genomförandet
av exceptionellt vidlyftiga rättegångar. En process av den omfattning
att huvudförhandlingen kräver en eller flera månaders tid kan man
med nuvarande uppskovsregler vara viss om att kunna genomföra endast
under särskilt gynnsamma omständigheter. Om nämligen rätten i början av
förhandlingen beslutat ett uppskov, måhända av endast en dags varaktighet,
är rätten, sedan förhandlingen därefter pågått i tio dagar, förhindrad att
meddela ytterligare uppskov om än aldrig så kort. Skulle då mot slutet av
huvudförhandlingen rättens ordförande, den tilltalade eller annan få förhinder
någon dag och förhandlingarna i anledning därav få inställas, måste
följaktligen hela rättegången tagas om från början. Detta är uppenbarligen
icke tillfredsställande.

Lagrådet har antytt — liksom jag också gjort vid lagrådsremissen — att
vissa andra utvägar än en jämkning av uppskovsreglerna är tänkbara. Man
har beträffande tvistemål hänvisat till möjligheterna att meddela deldom
eller mellandom, att hålla särskild huvudförhandling rörande sådan del av
saken som må avgöras särskilt och att, om flera mål förenats till gemensam
handläggning, åter särskilja målen. I fråga om brottmålen, som i detta
sammanhang torde vara mest aktuella, har lagrådet erinrat om att rättegångsbalken
ger möjlighet att uppdela handläggningen av flera åtal under
förutsättning att de ej väckts samtidigt och att till särskild rättegång utskilja
skadeståndstalan om sådan föres i brottmål. Emellertid är dessa möjligheter
tydligen icke tillräckliga. Lagrådet antyder också att man skulle
kunna giva ökade möjligheter att uppdela ett omfattande brottmål i flera
delar. Visserligen torde de nuvarande reglerna i rättegångsbalken, som
tvingar domstolen att företaga flera åtal till gemensam handläggning så
snart de väckts samtidigt, icke vara fullt tillfredsställande utformade, men
man synes dock icke genom en ändring på denna punkt kunna lösa alla de
problem som uppkommer i särskilt stora rättegångar med åtal för många
brott. De straffrättsliga principer som kräver ett enhetligt bedömande av flcr1''aldig
brottslighet kan hindra ett avdömande brott för brott; påföljdens riktiga
bestämmande kräver nämligen att alltför långt gående uppdelning av
målet undvikes.

Lagrådet nämner slutligen även, att det kan vara erforderligt att förbättra
förberedelseförfarandct så att detta bättre kan tillgodose kravet på koncentration
i rättegångarna. Därmed berör lagrådet ett problem som utan tvekan
är synnerligen betydelsefullt, och det ingår i rättegångskoinmitténs åligganden
att ägna sin uppmärksamhet åt detsamma. Problemet gäller också åklagarorganisationens
uppbyggnad och är således mycket omfattande; vilka lösningar
som därvid kunna vara praktiskt möjliga är tydligen i dagens läge
icke gott att säga.

Visserligen är det alltså tänkbart, att vissa andra reformer skulle kunna
bidraga till lösandet av de svårigheter de exceptionellt stora rättegångarna
erbjuder. Såsom förut nämnts ingår detta problem bland rältegångskommit -

Första lagutskottets utlåtande nr il.

téns uppgifter. Det är också kommittén obetaget att i ett större sammanhang
ompröva den här föreslagna lagändringens lämplighet. Men det synes uppenbart
att eventuellt blivande reformer i varje fall icke förrän efter avsevärd
tid kan skapa tillfredsställande anordningar för att lösa de föreliggande svårigheterna.
Jag vill också framhålla, att samtliga andra remissinstanser i
princip anslutit sig till förslaget.

Enligt min mening föreligger således ett påtagligt behov av en lagändring.
Närmast ligger därvid till hands att, såsom föreslagits i departementspromemorian,
möjliggöra vissa undantag från den s. k. tvåveckorsregeln. Den har i
remissyttrandena allmänt erkänts vara mindre lämplig såsom en yttersta
begränsning av möjligheterna att efter uppskov fortsätta huvudförhandlingen
utan att vara nödsakad att taga om denna från början.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra i princip vidhålla det till
lagrådet remitterade förslaget. I anledning av den kritik som framställts mot
den till lagrådet remitterade lagtexten torde emellertid en jämkning böra
vidtagas i denna. Av formuleringen bör således direkt framgå att undantagsregeln
är avsedd att tillämpas endast i synnerligen vidlyftiga mål, varmed
jag avser mål vari huvudförhandlingen kan befaras räcka en eller flera
månader. Först om ett mål är av denna vidlyftighet, är riskerna för att tvåveckorsregeln
kan hindra ett genomförande av huvudförhandlingen verkligt
påtagliga och endast i ett sådant mål blir olägenheterna av en tvungen omtagning
från början av hela rättegången så betydande att de motiverar en
undantagsregel. Därest denna begränsas till nu avsedda mål, kan dess skadliga
inverkan på koncentrationen rimligtvis icke bliva av den beskaffenheten
att den kan åberopas som ett skäl mot regeln. Om ett mål för sin handläggning
kräver en eller flera månader, blir tydligen en förskjutning på
ytterligare ett par veckor i allmänhet helt betydelselös för möjligheten att
hålla det hela aktuellt. I dylika fall har ju redan själva processmaterialets
vidlyftighet omöjliggjort en sådan koncentration av förhandlingen som avses
i rättegångsbalken.

Lagrådet har särskilt åberopat ett uttalande av advokatsamfundet, enligt
vilket den föreslagna undantagsregeln medgåve avvikelse från de vanliga
uppskovsreglerna i snart sagt vilken utsträckning som helst, allenast med
den inskränkning som följde av domstolens skälighetsprövning. Häremot
kan emellertid anföras att lagförslaget icke på något sätt rubbar rättegångsbalkens
bestämmelser om vad som må utgöra skäl till uppskov. Reglerna
härom är mycket restriktiva och det synes knappast kunna antagas att det i
en rättegång skulle kunna föreligga laga anledning till ofta återkommande
tidsobegränsade uppskov.

För att skapa ytterligare garantier mot att ett uppskovssystem vinner insteg
genom den föreslagna undantagsregeln är jag nu med hänsyn till vad
lagrådet anfört, trots vissa betänkligheter, beredd att upptaga en tanke på
särskilda kontrollföreskrifter som framfördes under remissbehandlingen av
departementspromemorian men som jag vid lagrådsremissen avvisade. Jag
avser sålunda att, om lagförslaget antages, föreslå en föreskrift om skyldig -

Första lagutskottets utlåtande nr il.

het för underrätterna — de domstolar för vilka det nu behandlade spörsmålet
har sin egentliga aktualitet — att till vederbörande hovrätt göra anmälan
varje gång undantagsregeln blir tillämpad. Härigenom kan hållas en
fortlöpande kontroll över att tillämpningen av denna regel begränsas till de
speciella fall, för vilka den är avsedd, och att den icke tillgripes i andra mål.
Med det utomordentligt snäva tillämpningsområde som undantagsregeln erhåller
kommer det icke att bliva någon betungande anmälningsskyldighet
som ålägges underrätterna.»

Utskottet.

Såsom departementschefen framhållit har det visat sig att i mycket omfattande
rättegångar nu gällande bestämmelser om förutsättningarna för
hållande av fortsatt huvudförhandling (den s. k. tvåveckorsregeln) kan
leda till mindre tillfredsställande resultat. Det kan sålunda i en process av
sådan omfattning att huvudförhandlingen kräver mycket lång tid inträffa
att, om det mot slutet av huvudförhandlingen blir nödvändigt med ett uppskov
endast under någon dag och sådant uppskov tidigare förekommit, hela
rättegången måste tagas om från början. Detta är såsom departementschefen
anfört uppenbarligen icke tillfredsställande.

1951 års rättegångskommitté har bl. a. till uppgift att verkställa en allmän
översyn av frågan om behandlingen av vidlyftiga mål. Emellertid har
kommittén till följd av omständigheter som redovisats i propositionen sett
sig nödsakad att något uppskjuta den fortsatta behandlingen av denna fråga.
Enligt departementschefens mening föreligger dock ett påtagligt behov av
att i avbidan på kommitténs arbete på förevarande område söka komma till
rätta med föreliggande problem. I propositionen föreslås därför ökade möjligheter
att, om det i synnerligen vidlyftiga rättegångsmål blir nödvändigt
med uppskov under huvudförhandlingen, därefter fortsätta denna i stället
för att hålla ny huvudförhandling. Departementschefen har anfört, att det
skall vara rättegångskommittén obetaget att i ett större sammanhang ompröva
den här föreslagna lagregelns lämplighet.

Lagrådet, som i likhet med samtliga remissinstanser funnit att en uppmjukning
av tvåveckorsregeln i fråga om mål av alldeles särskild vidlyftighet
synes vara önskvärd, har ansett att förslaget innebär avsevärda risker
att de för hela rättegångsreformen grundläggande principerna om rättegångens
muntlighet, koncentration och omedelbarhet därigenom kunde komma
att äventyras och har fördenskull funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget.
Särskilt har lagrådet vänt sig mot den allmänna avfattningen av förutsättningarna
för tillämpning av den föreslagna undantagsregeln. Syftet att
tillåta avvikelse från tvåveckorsregeln blott i rena undantagsfall hade icke
kommit till uttryck i lagtexten och skulle ej heller göra det med det tillägg
som sedermera fogats till förslaget.

Enligt motionärernas mening kunde lagrådets synpunkter tillgodoses på

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

så sätt att man vid utformandet av undantagsregeln utgår från det förhållandet
hur lång tid huvudförhandlingen enligt rättens planering finnes kräva.
Lämpligen syntes böra gälla att målets handläggning vid huvudförhandling
finnes kräva längre tid än fyra veckor.

Av departementschefens anförande framgår, att han med synnerligen vidlyftiga
mål avser mål vari huvudförhandlingen kan befaras räcka en eller
flera månader.

Utskottet anser, att man nu icke kan undgå att i avbidan på rättegångskommitténs
allmänna översyn av frågan om behandlingen av vidlyftiga mål
införa ett undantag från tvåveckorsregeln för mål av exceptionell omfattning.
Denna regel bör dock vara så avfattad att i själva lagtexten närmare
angives, vilka mål som är av den vidlyftighet att det kan komma i fråga
alt göra undantag från tvåveckorsregeln. Det synes därför lämpligt att orden
»där ej i synnerligen vidlyftigt mål» i förslaget utbytes mot »om ej i
mål av sådan omfattning att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra
veckor». Utskottet vill emellertid starkt betona, att införandet av en undantagsregel
på förevarande område endast får betraktas som en tillfällig
lösning av frågan om behandlingen av vidlyftiga mål. Såsom departementschefen
anfört skall rättegångskommittén i sitt fortsatta arbete vara oförhindrad
att ompröva lämpligheten av denna regel.

Departementschefen har vidare uttalat, att han har för avsikt att, om
lagförslaget antages, låta i administrativ ordning införa en regel om skyldighet
för underrätterna att till vederbörande hovrätt göra anmälan varje
gång undantagsregeln blir tillämpad. Härigenom kunde hållas fortlöpande
kontroll över att tillämpningen av denna regel begränsades till de speciella
fall, för vilka den vore avsedd, och att den icke tillgrepes i andra mål. Motionärerna
anser att en sådan anmälningsskyldighet med hänsyn till dess stora
principiella betydelse bör införas i lagen. Även utskottet finner lämpligt att
anmälningsskyldighet stadgas för att ytterligare garantier skall skapas mot
att ett uppskovssystem, i likhet med vad som förekom under den äldre rättegångsordningens
tid, vinner insteg genom undantagsregeln. Tillräckliga skäl
torde emellertid icke föreligga att nu i lag meddela bestämmelser om sådan
anmälningsskyldighet utan torde det vara till fyllest att föreskrifter härom
utfärdas i administrativ ordning.

Motionärerna har slutligen föreslagit sådan ändring i 45 kap. 3 § rättegångsbalken
att det skall bli möjligt för rätten att särskilja samtidigt väckta
åtal för flera brott. Fråga om sådan jämkning av bestämmelserna i nämnda
lagrum upptogs vid remissbehandlingen av riksåklagarämbetet och styrelsen
för advokatsamfundet. Även lagrådet ifrågasatte huruvida icke förutsättningarna
för att på ett eller annat sätt uppdela ett omfattande brottmål i
flera rättegångar skulle kunna vidgas. Av vad departementschefen anfört
framgår, att detta problem ingår bland rättegångskommitténs uppgifter och
att departementschefen ansett att denna fråga ej behöver upptagas i förevarande
sammanhang utan bör närmare utredas av kommittén. Enligt utskottets
mening synes det icke vara påkallat att nu genomföra en lagändring

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

i detta hänseende, utan resultatet av rättegångskommitténs arbete i denna
fråga bör avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtages.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga följande
förslag till

(Kungl. Maj:is förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 43 kap. It § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

43 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall---

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen fortsättas.
1 annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, där ej i synnerligen
vidlyftigt mål rätten med hänsyn
till utredningens beskaffenhet
eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att i stället
fortsatt huvudförhandling hålles.

kan ske.

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen fortsättas.
I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om ej i mål av
sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva minst fyra
veckor rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller annan
särskild omständighet finner synnerliga
skäl att i stället fortsatt huhålles.

vudförhandlin

Till uppskjuten — — — hans utevaro.

46 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall----är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från handläggning inom två veckor från
(lagen för första förhandlingens av- dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen slutande, må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny hu- fortsättas. 1 annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, där ej i syn- vudförhandling hållas, om ej i mål

2 Bihang (ill riksdagens protokoll 1953. 9 samt 1 avd. Nr 11.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

nerligen vidlyftigt mål rätten med av sådan omfattning att huvudförhänsyn
till utredningens beskaffen- handlingen beräknas kräva minst
het eller annan särskild omständig- fyra veckor rätten med hänsyn till
het finner synnerliga skäl att i stäl- utredningens beskaffenhet eller anlet
fortsatt huvudförhandling hålles, nan särskild omständighet finner

synnerliga skäl att i stället fortsatt
huvudförhandlig hålles.

Till uppskjuten---- i 45 kap. 15 § sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

B) att motionerna I: 488 och II: 604, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan under A)
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 maj 1953.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lundgren,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Göransson, Pettersson och Franzén;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Gezelius, Hedqvist,
fru Johansson i Skövde, fru Löfqvist, herrar Helén och Andersson i Björkäng.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

531415