Första lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1966 (Utlåtande 1966:L1u40 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1966

Nr 40

Utlåtande i anledning av väckt motion om ökad rättssäkerhet för
barn i vårdnadsmål.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 691, av fru Lewén-Eliasson och fru Holmqvist.
I motionen hemställes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte begära utredning
om de åtgärder som måste vidtagas i syfte att öka barnens rättssäkerhet
i vårdnadsmål, bl. a. genom erforderliga ändringar i föräldrabalken och
rättegångsbalken, så att såväl barnavårdsnämnd som en förälder tillförsäkras
rätt att i vårdnadsmål få vända sig till barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk
expertis för utredning.

Motionen har varit föremål för remissbehandling.

Huvuddragen av gällande rätt m. m.

De viktigaste reglerna om vårdnaden om barn återfinnes i 6 kap. föräldrabalken.
Sålunda stadgas i 1 § att barn i äktenskap står under föräldrarnas
vårdnad tills barnet fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Enligt 6 §, som behandlar
fall där föräldrarna sammanlever, skall rätten överflytta vårdnaden på en
av föräldrarna om den andre på tungt vägande skäl bedömes böra fråntagas
vårdnaden. Om sådana skäl föreligger beträffande båda föräldrarna, skall
vårdnaden överflyttas på särskild förmyndare. I 7 § ges regler om hur vårdnadsfrågan
skall avgöras vid söndring i äktenskapet, hemskillnad eller äktenskapsskillnad.
Om föräldrarna på grund av söndring lever åtskilda, skall
rätten på ansökan av en av föräldrarna förordna om vem av dem som skall
ha vårdnaden om barnen eller hur barnen skall fördelas mellan föräldrarna.
Är föräldrarna ense skall förordnas i enlighet med deras önskan, om det inte
är uppenbart stridande mot barnens bästa. Vid oenighet mellan föräldrarna
skall vårdnadsfrågan avgöras med hänsyn främst till barnens bästa. Om
en av föräldrarna huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande
skall den andre vara närmast till att få vårdnaden om barnen om föräldrarna
är lika skickade därtill. Anses det med hänsyn till barnens bästa
uppenbart att ingen av föräldrarna bör utöva vårdnaden, så skall vårdnaden
anförtros åt särskild förmyndare. När det dömes till återgång av föräldrarnas
äktenskap eller hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem
åligger det rätten att meddela förordnande om vårdnaden om barnen. De
nyss återgivna reglerna skall därvid äga motsvarande tillämpning. I 12 §

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 1 avd. Nr 40

2 Första lagutskottets utlåtande nr AO år 1966

föreskrives att barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess
barnet fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Är föräldrarna ense om att fadern
skall ha vårdnaden, förordnar rätten i enlighet därmed, om fadern anses
lämplig därtill. Skulle modern vara olämplig att utöva vårdnaden skall den
överföras på fadern eller på särskild förmyndare. Vårdnadsfrågan kan jämlikt
13 § upptas till förnyad prövning när väsentligt ändrade förhållanden
påkallar det.

Mål och ärenden angående vårdnad är undandragna den enskildes fria
förfogande och skall därför handläggas enligt de regler som gäller för indispositiva
tvistemål. Någon särskild regel rörande utredningen i mål och
ärenden angående vårdnaden finnes numera icke i lagstiftningen. Sådana
regler har emellertid funnits i äldre lagar. Sålunda föreskrevs i 6 kap. 23 §
i 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning att rätten före avgörande
av vårdnadsfråga skulle inhämta yttrande från barnavårdsnämnden
när anledning därtill förekom. Enligt 19 § i 1920 års lag om barn i äktenskap
ägde rätten infordra yttrande från barnavårdsnämnd samt jämväl i
övrigt införskaffa erforderlig utredning för avgörande av vårdnadsfrågan.
Anledningen till att gällande lag icke upptar någon sådan speciell regel är
att bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i indispositiva tvistemål
utan särskilt stadgande därom anses vara tillämpliga vid avgörande
av vårdnadsfrågor (prop. 1949:93 s. 162 f.f.). Av särskilt intresse i detta
sammanhang är 35 kap. 6 § rättegångsbalken, enligt vilket lagrum det visserligen
ankommer på parterna att sörja för bevisningen men rätten i indispositiva
tvistemål äger inskaffa all den bevisning som finnes erforderlig.
Å andra sidan kan rätten jämlikt 35 kap. 7 § rättegångsbalken förbjuda
av part erbjuden bevisning som ej anses erforderlig. Jämlikt 49 kap. 8 §
rättegångsbalken får talan mot ett sådant beslut inte föras särskilt utan
endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut i målet.

Motionen

I motionen anföres följande.

Med den ökade skilsmässofrekvensen följer en ökning av antalet tvister
där föräldrar processar om vem av dem som efter skilsmässan skall få
vårdnaden om deras gemensamma barn. En annan bidragande orsak till
ökningen av vårdnadsmålen är den omständigheten att båda föräldrarna
numera i betydande utsträckning arbetar utanför hemmet och därför kommer
att ägna sig åt barnens omvårdnad och fostran i ungefär samma omfattning,
varför de i många skilsmässor med all rätt anser sig lika kapabla
att ge barnen den bästa omvårdnaden efter skilsmässan.

Efter en redogörelse för innehållet i 6 kap. 7 § föräldrabalken (se ovan
s. 1) fortsätter motionärerna:

Som framgår härav är den ledande principen att barnets intresse i främsta
rummet bör tillgodoses vid vårdnadstvister. Någon närmare vägledning över

Första layu tskottcts utlåtande nr 40 år 1966

hur denna intresseavvägning skall ske lämnas inte i turarbetena till lagstiltningen
annat än genom omnämnandet av sädana omständigheter, som pekai
på eventuell olämplighet hos den ene föräldern. Men däremot ges ingen ledning
i fråga om de omständigheter, som skall vara vägledande eller avgörande
i de betydligt flera fall, dä de båda föräldrarna förefaller att på ett likvärdigt
sätt kunna ge barnen eu social och ekonomisk trygghet.

Pa vilket sätt barnets rättighet alt uttala sina synpunkter och önskemål
skall tillgodoses omnämnes över huvud inte. Det finns ej nugot samhälleligt
organ till vilket barnet kan vända sig för att lå hjälp vid skilsmässotvister
som det niaste anses ha rätt till. Det linns inte ens regler tor eller eu last
praxis när det gäller inhämtande av yttrande Iran barnavårdsnämnd, Bainets
absoluta rättslöshet i sammanhanget förelaller inte särskilt väl förenlig
med principen att vårdnadsmälen skall avgöras utilrän vad som är mest
förenligt med barnets intresse.

Varken advokaterna eller domstolsjuristerna har eu rimlig i de tlesta
fall sannolikt ingen — familjepsykologisk eller mentalliygienisk utbildning,
Mindre sällan finner man eu sådan fackmässig kompetens företrädd inom
de barnavårdsnämnder som kan få i uppdrag att verkställa värdnadsutrtidningar
åt domstolarna. Bevismaterialet i vårdnadstvisterna uppletas därför
huvudsakligen av föräldrarna, deras anförvanter och goda vänner i samråd
med parternas advokater, varvid berörda parter mången gang saknar både
kompetens och vilja att införskaffa det material som kan vara vägledande
för vad som bäst tjänar barnets intresse. Vårdnadsprocesserna kan urarta
till en våldsam kamp där parterna söker nedvärdera varandra genom att dra
fram negativa drag och handlingar hos motparten. Barnet slites mellan dessa
fiendeläger i en alltmer förgiftad atmosfär, medan domstolarna i vissa
stycken får en mycket bräcklig grundval för bedömningen av vad som egentligen
är det väsentliga i vårdnadsfrågan. Som tidigare framhållits är det
icke ens säkert att barnavårdsnämnd höres.

Det rådande systemet i vårdnadsmälen förefaller att i icke ringa omfattning
_ kanske i onödan — medföra risker för barnets psykiska hälsa, samtidigt
som juristerna med deras i detta avseende begränsade fackmässiga
kompetens för det ur psykologisk synpunkt mångtydiga material, som
många vårdnadsmål bär att uppvisa, får ett ännu svårhanterligare material
att bedöma på grund av snedvridna informationer som parterna lämnar om
varandra.

Barnets rättssäkerhet måste tillgodoses på ett annat och effektivare sätt
än som sker i nuvarande ordning.

I ett fåtal fall sker barnpsykologiska utredningar före domen. Genom dessa
utredningar, som bygger på ingående och omfattande samtal och andra
tester av barnen, får de på ett adekvat sätt uttrycka sina önskemål. I icke så
få fall synes dessa utredningar, även beträffande små barn, visa hos vilken
av föräldrarna barnen har den starkaste känslomässiga förankringen. Först
härigenom kommer man åt den kanske viktigaste frågan i vårdnadstvisterna,
nämligen hur man bäst skall tillgodose barnens emotionella trygghet.
Genom dessa utredningar länkas vårdnadsmälen många gånger in i mindre
förgiftade tankegångar, eftersom man kanske mer går in för att ange de positiva
dragen hos föräldrarna än enstaka negativa handlingar hos en motpart.

Någon rättslig reglering över förutsättningarna för att i ett vårdnadsmål
få barnpsykologisk utredning föreligger ej, utan sker dessa regelmässigt på
begäran av domstol.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 1 avd. Nr 40

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1966

Även i sådana fall där barnavårdsnämnds yttrande infordrats och nämnden
påkallar ovannämnda utredning, kan detta negligeras av domstolen.
Den enskilde föräldern har ingen rättighet eller praktisk möjlighet att mot
den andres bestridande och mot domstolens önskemål få till stånd en sådan
utredning. Särskild besvärsrätt över domstolens beslut om att ej inhämta
nämnda utredning, även i de fall då båda parterna begär det, föreligger icke
enligt bestämmelsen i 49 kap. 8 § rättegångsbalken. Barnpsykiatrer och barnpsykologer
vägrar i allmänhet att utföra någon utredning på begäran av ena
parten i vårdnadsmål utan medverkar endast om de förordnats därtill av
domstol eller barnavårdsnämnd. Det förefaller sannolikt att osäkerheten
kring domsluten i många vårdnadsmål skulle elimineras om barnpsykologisk
bedömning skett.

Den förstärkning av barnets rättssäkerhet i en vårdnadsprocess som är
önskvärd synes kunna tillgodoses genom att barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk
expertis höres såsom sakkunniga vid handläggning i domstolen av
vårdnadsmål.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver infordrat
yttrande från socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. Tillfälle att inkomma
med yttrande har beretts Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och Stockholms stads barnavårdsnämnd.
Barnavårdsnämnden har som eget yttrande åberopat ett av
t. f. barnavårdsdirektören Folke Edvall avgivet tjänsteutlåtande.

Socialstyrelsen, häradshövdingföreningen, stadsdomarföreningen, advokatsamfundet,
Stockholms stads barnavårdsnämnd och t. f. barnavårdsdirektören
Folke Edvall uttalar sig i avstyrkande riktning. Det antages allmänt
att domstolarna i regel inhämtar yttrande från barnavårdsnämnd,
då föräldrarna inte är ense i vårdnadsfrågan, samt att man från domstolarnas
sida regelmässigt möter en positiv inställning till anlitande av barnpsykologisk
eller barnpsykiatrisk expertis. Medicinalstyrelsen anser det angeläget
att åtgärder i den riktning motionen anger vidtages för införande av
ett system, som i högre grad än det nuvarande garanterar att barnens bästa
blir tillgodosett vid situationer av i motionen angivet slag.

Socialstyrelsen framhåller att domstolarna i allmänhet torde pröva tvistiga
vårdnadsfrågor med den största omsorg samt fortsätter:

Domstolarna torde allmänt uppfatta tvistiga vårdnadsfrågor som några
av sina mest ansvarsfulla och svårbedömda avgöranden och icke försumma
att i sådana frågor föranstalta om all den utredning som rimligen kan åstadkommas.
Barnavårdsmyndigheterna torde så gott som undantagslöst anlitas
och annan expertis, t. ex. barnpsykiatrisk och barnpsykologisk expertis,
höras i den omfattning som är praktiskt genomförbar. Risken torde därför
vara relativt ringa för att avgörandena av tvistiga vårdnadsfrågor inte

Första lagutskottets utlåtande nr it) år 1966

skulle ske i överensstämmelse med vad barnets bästa kräver, så långt nu
detta över huvud taget står i mänsklig makt att i förväg avgöra.

I den mån barnpsykiatrisk och barnpsykologisk expertis inte anlitas torde
detta oftare bero på bristande tillgång på experter och den därmed följande
risken för avsevärd tidsutdräkt i fråga om ärendenas avgörande än på bristande
vilja från domstolarnas sida. Även om vårdnadsfrågorna är av indispositiv
natur kan domstolarna inte heller helt bortse från parternas
önskemål, enär kostnaderna för expertutredningarna i sista hand skall belasta
parterna själva.

Beträffande frågan om vägledning för domstolarna för avgörande av fall
då båda föräldrarna synes på ett likvärdigt sätt kunna ge barnen social och
ekonomisk trygghet anför socialstyrelsen att allmängiltiga normer inte torde
kunna uppställas utan att omständigheterna i det enskilda fallet måste bli
utslagsgivande. Styrelsen påpekar emellertid värdet av den vägledning som
den barnpsykologiska forskningen kan ge domstolarna och förutsätter att
domstolarna tillgodogör sig sådana forskningsresultat även utan direkta
anvisningar härom.

Socialstyrelsen anser inte att en särskild utredning för att lösa de av
motionärerna aktualiserade frågorna är motiverad men pekar på vissa andra
problem som bör prövas i samband med en framtida översyn av föräldrabalken.
Det skulle sålunda enligt socialstyrelsen kunna övervägas om inte
barnens rättssäkerhet skulle kunna förbättras genom ändringar av reglerna
om rättegångskostnader och godmanskap.

Socialstyrelsen anför härom:

Vissa åtgärder skulle därför kunna övervägas för att förbättra barnens
rättssäkerhet. En vore att genomföra cn sådan ändring i rättegångsbalken,
att statsverket i vårdnadsärenden icke endast förskotterar kostnaden för
sådan sakkunnigutredning varom domstolen självmant förordnat (40 kap.
17 § rättegångsbalken) utan även slutligt svarar för kostnaden. Enligt 18
kap. 13 och 14 §§ rättegångsbalken skall nämligen någondera parten f. n.
slutligt svara för dessa kostnader. Eftersom part i tvistiga vårdnadsmål ofta
har möjlighet att erhålla fri rättegång, torde kostnadsfrågan dock ofta vara
av underordnad betydelse. En annan åtgärd vore att ge domstolen möjlighet
att i viss omfattning förordna god man att föra barnens talan. Godemannen
bör i så fall vara berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt arbete,
enär erfarenheten från andra områden (jfr 15 kap. 29 § giftermålsbalken)
visar, att det eljest uppstår svårigheter att skaffa någon som vill åta sig uppdraget.
Här bör dock påpekas att det syfte som skulle uppnås genom möjligheterna
att förordna god man redan kan i viss mån tillgodoses genom
bestämmelsen i 8 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken.

Socialstyrelsen berör avslutningsvis de fall där föräldrarna är ense i
vårdnadsfrågan och framhåller vikten av att domstolarna göres uppmärksamma
på justitieombudsmannens rekommendationer i 1962 års ämbetsberättelse
s. 28 f.f. (Rekommendationerna innebär huvudsakligen att domstolarna
skall ha uppmärksamheten riktad på att avtal om vårdnaden kan
vara uppenbart stridande mot barnets bästa samt att domstolarna regel -

Första lagutskottets utlåtande nr iO år 1966

mässigt bör göra sig underrättade i frågan om barnavårdsnämnden anser
att vårdnadsfrågan bör göras till föremål för utredning.) Socialstyrelsen
anser att justitieombudsmannens rekommendationer tills vidare kan vara
till fyllest men framhåller att vid en framtida översyn av vårdnadsreglerna
sådana ändringar bör övervägas, att domstolarna erhåller större möjligheter
att frångå parternas överenskommelse. I sammanhanget hänvisas till
barnavårdskommitténs betänkande SOU 1957:49 s. 118 f.f.

Medicinalstyrelsen framhåller att det, speciellt när det gäller yngre barn,
är svårt att avgöra vem barnet är starkast knutet till och påpekar att det
förhållandet att ett barn är särskilt knutet till den ene av föräldrarna inte
alltid utgör garanti för att just denne är den lämpligaste att få vårdnaden
om barnet. Medicinalstyrelsen fortsätter:

Av dessa skäl är det mycket svårt att få en uppfattning om vem som bör
tillerkännas vårdnadsrätten, i all synnerhet som barn är lätt påverkbara.
Barnet torde i varje fall icke självt kunna träffa det på längre sikt lyckligaste
avgörandet. Det skulle dessutom vara en alltför tung belastning för
barnet att ensamt få ta ansvaret i en valsituation, vilket i många fall skulle
innebära en svår lojalitetskonflikt. Inte ens tonåringar med deras uttalade
ambivalens bör utsättas för den press det innebär att tvingas välja den ena
av föräldrarna före den andra. Valet skall utgöra resultatet av en överläggning
med de vuxna, varvid tonåringens önskemål och synpunkter skall tillmätas
största vikt.

För uppnående av den på längre sikt för barnet bästa lösningen i en
skilsmässosituation är det ytterligt önskvärt att domstolarna i de vårdnadsmål,
som kommer under deras handläggning, tillkallar barnpsykologisk och
barnpsykiatrisk expertis för bedömande av barnet och dess hela situation.
Även om det i dagens läge råder brist på sådan expertis torde de barnpsykiatriska
lasarettsklinikerna numera kunna lämna erforderlig medverkan.
Styrelsen anser det därvid utomordentligt angeläget att denna medverkan
sker på begäran av domstolen, som har att handlägga vårdnadsfrågan,
och icke på initiativ av parterna eller deras ombud. Endast härigenom
kommer läkaren, som skall bedöma vårdnadsfrågan, att intaga ställning
som en av partsintressena oavhängig fackman.

Häradshövdingföreningen vänder sig mot specialutbildning av domare och
partsombud på ifrågavarande område samt anför:

Det är synnerligen angeläget att barnets bästa tillgodoses i en vårdnadsprocess.
Emellertid gäller här som beträffande i andra speciella rättsområden
att verklig specialutbildning på det aktuella gebitet icke är vare sig
möjlig eller önskvärd hos domare eller partsombud. Expertisen bör införas
i rättegången på annat sätt, främst genom sakkunnigutlåtanden och vittnesmål.

Beträffande hörande av barnavårdsnämnd och barnpsykiatrisk eller barnpsykologisk
expertis uttalar häradshövdingföreningen följande.

Domstolarna inhämtar i praktiken i regel yttrande från barnavårdsnämnd,
då föräldrarna icke är ense i vårdnadsfrågan, och även då enighet råder

Första lagutskottets utlåtande nr åt) år 1966

mellan föräldrarna sker i allmänhet underhandsförfrågan hos barnavårdsnämnd
då någon tvekan om lämpligheten av överenskommelsen kan finnas
( jfr JO :s ämbctsberättelse 1902 s. 28 f.f.). Enligt vad inom föreningen inhämtats,
brukar barnavårdsnämnderna i större kommuner tillse, att barnpsykiatrisk
eller barnpsykologisk expertis höres före avgivandet av nämndens
yttrande, även om domstolen icke direkt i sin remiss till nämnden pekat
på önskvärdheten av att sådant samråd sker. Sådan anvisning lämnas
förhållandevis ofta. Att domstol självmant eller på begäran av part begär
yttrande av nämnd expertis förekommer ej sällan; och föreningen har sig
icke bekant något fall. då domstol skulle ha motsatt sig av barnavårdsnämnd
framfört önskemål om sådant yttrandes inhämtande, eller att domstol
på annat sätt skulle ha mot parts begäran underlåtit att sörja för utredning
för alt eliminera av motionärerna påstådd osäkerhet kring domsluten
i många vårdnadsmål. Emellertid måste även framhållas att tillgången
på dylik expertis är begränsad och utredningar av sådant slag tidskrävande.
Av dessa skäl är det icke möjligt att föranstalta om sådan utredning i andra
fall än då det finnes anledning att antaga, att den kommer att bli av betydelse
för målets avgörande.

Rörande barnens rätt att själva yttra sig i vårdnadsmål anför häradshövdingföreningen
följande.

Motionärerna synes anse, att det skulle vara erforderligt att barnen
själva bör tillförsäkras rätt att yttra sig i vårdnadsfrågor och att de
kan ha intressen, som strider mot båda föräldrarnas. Enligt föreningens
erfarenhet kan det sistnämnda någon gång vara fallet, och domstolen har
även att ex officio iakttaga barnens bästa. Sådana omständigheter måste
emellertid på något sätt påvisas för domstolen, och det är av denna grund
som barnavårdsnämnderna ofta kontaktas även om enighet föreligger
mellan föräldrarna. Vid barnavårdsnämndernas utredningar torde barnens
egen inställning i regel utrönas, när det gäller äldre barn genom att de
direkt tillfrågas.

Avslutningsvis anför häradshövdingföreningen:

Då motionärerna synes mena, att en barnpsykologisk utredning skulle
i första hand ta sikte på att tillgodose intresset av barnens emotionella
trygghet genom att visa hos vilken av föräldrarna barnet har den starkaste
emotionella förankringen vill föreningen understryka att »barnens bästa»
främjas inte bara genom tillgodoseende av emotionella hänsyn utan uttrycket
är sammansatt även av åtskilliga andra komponenter.

Stadsdomarföreningen förklarar sig ha svårt för att tro att domstolarna
i någon större utsträckning skulle avslå en framställning om barnpsykologisk
utredning samt fortsätter:

I vart fall torde de ställa sig positiva härtill, om yrkande härom framställes
av båda parter. Den i motionen anmärkta oviljan hos barnpsykiatrer
och barnpsykologer att åtaga sig barnpsykologisk utredning på begäran
av endast den ena parten kan man mycket väl förstå. Deras möjligheter
att komma till ett rättvisande resultat måste starkt ökas, om de omfattas
av förtroende från båda föräldrarna. Motionärernas yrkande om att en
förälder ensam skulle ha en absolut rätt att få barnpsykologisk undersökning
införd i målet är måhända ej den bästa lösningen. Om styrelsen

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1966

förfäktar den åsikten att avgörandet bör ligga i domstolens hand är det
närmast av den anledningen att undersökningen då kan bliva verkställd
av person, som står helt obunden i förhållandet till parterna.

Advokatsamfundet hävdar att domstolarna icke är negativt inställda till
anlitande av barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk expertis utan att man
tvärtom i detta avseende regelmässigt möter en positiv inställning från
domstolarnas sida. Advokatsamfundet fortsätter:

Det föreligger emellertid en hel del omständigheter som gör det naturligt,
om domstolarna mången gång tvekar att förordna om barnpsykologisk
eller barnpsykiatrisk utredning.

Först och främst råder en betydande brist på barnpsykologer och barnpsykiatrer.
Specialisterna i barnpsykiatri är fullt upptagna av vården om
sjuka barn, och de har därför inte praktisk möjlighet att i större utsträckning
åtaga sig uppdrag att göra utredningar i vårdnadsmål eller att utföra
sådana uppdrag med önskvärd skyndsamhet. Följden härav har blivit
att ett förordnande om barnpsykiatrisk utredning i regel leder till avsevärd
tidsutdräkt med vårdnadsfrågans avgörande. Denna tidsutdräkt innebär
en betydande påfrestning för föräldrarna och kan också ha skadlig
inverkan på barnen. Härtill kommer att en barnpsykiatrisk utredning ej
sällan förorsakar långa och kostsamma resor för både föräldrarna och
barnen. Inte minst med hänsyn till att redan en vårdnadsutredning hos
barnavårdsnämnd i allmänhet föranleder långt dröjsmål med vårdnadsfrågans
avgörande föreligger det alltså åtskilliga faktorer som gör det i
hög grad förklarligt att en domstol ofta måste tveka om det rimliga i att
förordna om barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk utredning.

Advokatsamfundet anser att de praktiska förutsättningarna saknas för
en reform av innehåll att i vårdnadsmål såväl barnavårdsnämnd som envar
av föräldrarna tillförsäkras rätt att få barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk
utredning verkställd. Advokatsamfundet anför härom vidare:

Konsekvensen skulle bli betydande kostnader och beklaglig tidsutdräkt
med vårdnadsfrågornas avgörande. Därtill kommer också den synpunkten
att en parts begäran om barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk utredning
kan vara ur saklig synpunkt mer eller mindre omotiverad och tillkommen
närmast i syfte att trakassera motparten och fördröja avgörandet. Det är
därför svårt att se att en rätt att få sådan utredning till stånd kan göras
helt undantagslös. Det förtjänar också att understrykas att en sådan rätt
inte skulle skapa någon garanti för att utredning verkligen begärdes i alla
de fall där det med hänsyn till barnens bästa vore önskvärt att så skedde.

Stockholms stads barnavårdsnämnd och t.f. barnavårdsdirektören Folke
Edvall upplyser att skilsmässofrekvensen för Stockholms stad sedan mitten
av 1940-talet visar en nedåtgående trend samtidigt som den för riket i
övrigt ligger på oförändrad nivå sedan 1950. Härom anföres i tjänsteutlåtandet: För

Stockholms vidkommande redovisas för åren 1961—1963 antalet
skilsmässor till respektive 1 916, 1 790 och 1 753, medan det genomsnittliga
årstalet under närmast föregående 10-årsperiod utgjorde 2 145. Av

Första lagutskottets utlåtande nr 40 är 1966

de i Stockholm år 1963 upplösta äktenskapen var något över eu tredjedel
(626) barnlösa. I 935 av de upplösta äktenskapen fanns ett eller flera barn
under 15 år.

Vad beträffar antalet vårdnadsmål och vårdnadsärenden upplyses i
tjänsteullåtandet följande

Uppgifterna angående absoluta antalet vårdnadsmål vid domstolarna
torde ej föreligga i den officiella statistiken och det är ej heller känt i
vilken utsträckning domstolarna utnyttjar möjligheten att inhämta sakkunnigyttrande
av barnavårdsnämnd eller annan enligt bestäinmelseina
i 40: 1 RB. För Stockholms del må i sistnämnda hänseende upplysas, att
årliga antalet remisser till barnavårdsnämnden rörande vårdnads- och
umgängesfrågor under en följd av år hållit sig omkring 12o, varav ca en
fjärdedel från domstolar utom Stockholm. Under förutsättning att domstolarnas
praxis i remisshänseende varit oförändrade kan man utifrån
erfarenheterna i Stockholm inte konstatera någon uppgång i fråga om
sådana svårbedömbara vårdnadsärenden, i vilka domstolarna ansett behov
föreligga av bistånd från barnavårdsnämnd såsom sakkunnig.

Rörande handläggningen av de till Stockholms stads barnavårdsnämnd
remitterade vårdnadsärendena anföres i tjänsteutlåtandet följande.

Huvudparten av dessa avser utredning rörande båda föräldrarnas lämplighet
som vårdnadshavare. I de remitterade ärendena, där starka motsättningar
mellan parterna ofta föreligger blir utredningsarbetet i regel
utfört av utomstående, av nämnden arvoderade utredningsmän, de flesta
socionomer med kvalificerad yrkeserfarenhet — i allmänhet mycket tidskrävande
med hörande av, förutom parterna, ett stort antal personer.
Utredningarna omspänner regelmässigt föräldrarnas personliga bakgrund,
deras och barnens inbördes relationer och sociala funktionsduglighet samt
bedömning av parternas förmåga att på lång sikt ta ansvar för barnen.
I ett tjugotal fall per år bedöms barnpsykiatrisk utredning som erforderlig
före nämndens ställningstagande. Sådan utredning sker för Stockholms del
inom stadens psykiska barna- och ungdomsvård, vilken står under barnavårdsnämndens
ledning. I regel förekommer barnpsykiatrisk undersökning
i sådana fall, där man inte på annat sätt anser sig kunna komma till en
slutsats i vårdnadsfrågan. I något enstaka fall sker det därför att domstolen
redan i remissen förutsatt, att nämnden skulle föranstalta om
sådan utredning. Det må här påpekas, att utredningar av detta slag genomförs
i samarbete mellan rådgivningscentralernas läkare, psykologer och
kuratorer i enlighet med den inom verksamheten tillämpade arbetsmetodiken.
Utredningarna är i regel mycket arbetskrävande; det har räknats
med genomsnittligt 30 till 40 timmar per fall. Härtill kommer att de ofta
medför stor tidsutdräkt, då bedömning i ett ärende förutsätter observationer
under inte alltför kort tidsrymd. I anslutning till rådgivningscentralernas
allmänna syfte eftersträvas samtidigt att i barnets intresse
utjämna motsättningarna mellan parterna.

Det får enligt tjänsteutlåtandet förutsättas att domstolarna redan nu
oavsett yrkande från part omsorgsfullt prövar behovet av barnpsykologisk
och barnpsykiatrisk utredning och anses därför tveksamt om det är påkallat
att ändra gällande bestämmelser. Vidare anföres:

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1966

En praktisk olägenhet med att på föreslaget sätt binda domstolarna
skulle med all sannolikhet bli att ett stort antal utredningar kom till
stånd utan att verkligt behov därav förelåg. I åtskilliga fall torde omständigheterna
nämligen vara sådana att det för ett ställningstagande i vårdnadsfrågan
inte är erforderligt med införskaffande av barnpsykologisk
och barnpsykiatrisk utredning. Det bör också påpekas att en undersökning
ensidigt inriktad på barnets aktuella emotionella förankring inte är tillfyllest
för ett ställningstagande i vårdnadsfrågan. Utredningen måste ske
under hänsynstagande även till andra relevanta faktorer.

I tjänsteutlåtandet understryks vikten av att resurser för utredning
finns att tillgå. Härom anföres:

Med hänsyn till att barnavårdens utredningar i dessa ärenden är av stor
betydelse för domstolarnas ställningstagande, är det såsom i motionen
antydes av vikt att kvalificerade resurser för utredning finns. Här kan
man tänka sig att få en mer tillfredsställande ordning genom uppbyggande
inom varje län av en serviceorganisation, som kan ge barnavårdsnämnderna
anvisning på kvalificerade utredare. Det blir då närmast denne som i samråd
med vederbörande barnavårdsnämnd får bedöma behovet av psykologisk-psykiatrisk
utredning, förutsatt självfallet att inte domstolen, såsom
sker i enstaka fall, påfordrat sådan utredning.

Eftersom utredningarna, om de skall få större värde vid bedömning av
vårdnadsfrågor, måste vara gjorda med stor omsorg och innefatta en
totalbedömning i ärendet, får det förutsättas att utredningsuppdragen
regelmässigt skulle komma att anförtros den psykiska barna- och ungdomsvården.
Det bör därför påpekas, att resurserna inom denna vårdform
redan nu är alltför knapphändiga för att kunna tillgodose behovet av
psykisk hälsovård för barn och unga. Det är knappast realistiskt att räkna
med en sådan utbyggnad av denna organisation att den i väsentligt ökad
utsträckning skulle kunna omsluta även här aktuella undersökningar.

Avslutningsvis uttalas i tjänsteutlåtandet följande.

Beträffande förslaget att även barnavårdsnämnd skulle äga att på eget
initiativ hos rätten påkalla barnpsykologisk-psykiatrisk utredning må
erinras om att barnavårdsnämnd, i den mån domstol begärt nämndens
yttrande i vårdnadsfrågan, självfallet är oförhindrad att föranstalta om
sådan utredning, om den finner det erforderligt. Att nämnden, utan att
genom domstolsremiss vara inkopplad på ärendet, skulle äga att hos domstolen
påfordra utredning, är knappast motiverat.

Utskottet

I förevarande motion hemställes om utredning rörande åtgärder för att
öka rättssäkerheten för barn i vårdnadstvister. Enligt motionärerna bör såväl
barnavårdsnämnd som envar av föräldrarna tillförsäkras rätt att inför
domstol såsom sakkunnigbevisning få åberopa barnpsykologisk och barnpsykiatrisk
expertis.

Process om vårdnad av barn handläggs som indispositivt tvistemål och
det åligger alltså rätten att sörja för att utredningen blir fullständig. Domstolen
skall således, oavsett yrkande av part, inhämta yttrande från barna -

Första lagutskottets utlåtande nr iO dr 1966

vårdsnämnd och föranstalta om barnpsykologisk och barnpsykiatrisk utredning,
om det är av betydelse för avgörandet. Enligt praxis inhämtas alltid
yttrande från barnavårdsnämnd till ledning för avgörande av tvistiga vårdnadsfrågor.
Av remissyttranden över motionen framgår också att domstolarna
anlitar barnpsykologisk och barnpsykiatrisk expertis i den utsträckning
som är praktiskt genomförbar. Häradshövdingföreningen säger sig sålunda
icke känna till något fall, då domstol motsatt sig av barnavårdsnämnd
framfört önskemål om inhämtande av yttrande från sådan expertis eller
mot parts begäran underlåtit att sörja för utredning för att undanröja osäkerhet
i vårdnadsmål.

Utskottet kan för sin del instämma i motionens syfte att värna om barnens
rättssäkerhet i vårdnadsprocesserna. Som motionärerna anfört är nämligen
barnets ställning i sådana tvister ofta mycket svår. Detta beror emellertid
ej på förfarandet vid domstolarna. Såsom socialstyrelsen anfört, torde
domstolarna allmänt uppfatta avgörandena av tvistiga vårdnadsfrågor som
svårbedömda och icke försumma att föranstalta om all den utredning som
rimligen kan åstadkommas. Utskottet delar den av socialstyrelsen framförda
uppfattningen att ekonomiska hänsyn inte skall få vara avgörande för
om expertis skall anlitas. Självfallet är det angeläget att erforderlig expertis
också finns att tillgå för utredning av vårdnadsfrågor, men såsom framgår
av det nyss anförda är det ej erforderligt med ändring av lagstiftningen på
området.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:691, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 november 1966

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson,
Hjorth, Lundin, Ferdinand Nilsson, Schött och fru Lilly Ohlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar
östrand, Svensson i Vä, fru Löfqvist, herr Gustafsson i Borås, fröken Bergegren
och fru Heurlin.