Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964 (Utlåtande 1964:L1u40 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

Nr 40

Utlåtande i anledning av väckta motioner om försäkringsskydd
för anförtrodda medel.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 24 i första kammaren av herr Jonasson
och nr 28 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl. I motionerna,
vilka är likalydande, hemställes att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla att frågan om obligatorisk försäkring mot förskingring,
brand, stöld m. m. av medel och tillgångar, som genom domstols
förordnande anförtros boutredningsman, god man eller förmyndare, måtte
utredas och härav föranlett förslag framläggas i syfte att skydda vederbörande
klienter mot förlust.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Inledning

Svensk rätt saknar bestämmelser om försäkringsskydd för anförtrodda
medel. Vissa lagregler som på ett eller annat sätt anknyter till det nu aktuella
spörsmålet, må emellertid här något beröras.

Genom överförmyndarens verksamhet underkastas förmyndarnas förvaltning
av de omyndigas tillgångar en fortlöpande kontroll. I Stockholm finnes
i stället för överförmyndare en stadens nämnd kallad överförmyndarnämnden.
Vissa åtgärder med avseende å omyndigs egendom får icke företagas
utan överförmyndarens medgivande. Såväl placeringen av penningmedel
som förfogandet över värdehandlingar är sålunda i viss utsträckning beroende
av överförmyndarens tillstånd. För omyndig delägare i dödsbo får
endast med överförmyndarens samtycke slutas avtal om sammanlevnad i
oskiftat bo, och sådant samtycke fordras i allmänhet även för arvskifte i
dödsbo vari omyndig äger del. Vidare får förmyndaren i regel endast med
överförmyndarens samtycke låta den omyndige driva näring eller å dennes
vägnar upptaga lån, ingå växelförbindelse eller borgen eller pantförskriva
eller bortgiva egendom. För upplåtelse av servituts- eller nyttjanderätt till
omyndigs fasta egendom kräves likaledes i regel överförmyndarens samtycke.
Om förmyndaren hos rätten ansökt om tillstånd att försälja eller
inteckna sådan egendom, åligger det överförmyndaren att i ärendet avgiva
yttrande.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. t avd. Nr hO

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

Med ledning av förteckning över den omyndiges tillgångar och andra redovisningshandlingar,
som förmyndaren har att avgiva till överförmyndaren,
skall denne granska förmyndarens förvaltning. Därvid skall särskilt
tillses att tillgångarna är anbragta med erforderlig trygghet och att de lämnar
skälig avkastning samt att utgifterna för den omyndige icke överstigit
vad som må anses skäligt, överförmyndaren äger genomgå till förvaltningen
hörande räkenskaper, betalningsbevis och andra verifikationer samt
värdehandlingar. I fall där särskild sakkunskap erfordras äger överförmyndaren
anlita annan att utföra eller biträda vid revisionen. Om granskningen
ger anledning därtill, skall överförmyndaren bereda förmyndaren tillfälle
att förklara sig samt i svårare fall påkalla rättens ingripande mot denne.
Varje år skall överförmyndaren till rätten överlämna en uppgift (årsredogörelse)
rörande tillsynen över förmyndarnas förvaltning under föregående
år. överförmyndaren skall därjämte föra bok angående de förmynderskap
som inskrivits hos rätten och förteckning över ärenden rörande ej inskrivna
förmynderskap.

Möjlighet finnes för rätten att om skäl därtill prövas vara för handen
förelägga förmyndaren att lämna inteckning eller annan säkerhet för den
omyndiges egendom.

Gör förmyndare sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet
av sin befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd, och prövas
han på grund härav vara olämplig såsom förmyndare, eller finnes han
av annan orsak icke längre lämplig att inneha förmynderskapet, skall han
entledigas.

Vad som sålunda föreskrives i fråga om förmynderskap är i huvudsak
tillämpligt även å godmanskap.

Beträffande boutredningsmannaförvaltning kan kontroll över av rätten
förordnad boutredningsman anordnas i två olika former, nämligen antingen
genom en permanent tillsyn eller genom en tillfällig revision. Den
första formen utövas av god man som av rätten, när bodelägare begär det
eller rätten eljest prövar lämpligt, kan förordnas att öva tillsyn å boutredningsmannens
förvaltning. Sådant förordnande undgås om boutredningsmannen
ställer säkerhet för ersättning, som han kan finnas skyldig att utgiva.
Det enklare kontrollförfarandet tillämpas när god man ej är utsedd.
Rätten äger då på ansökan av delägare eller eljest förelägga boutredningsmannen
att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller ock förordna
någon att granska förvaltningen och däröver avgiva berättelse.

I angelägenheter av vikt skall boutredningsmannen inhämta bodelägarnas
mening, där det lämpligen kan ske. Fast egendom eller tomträtt får ej
av boutredningsmannen överlåtas utan delägarnas skriftliga, bevittnade
samtycke eller, där det ej kan erhållas, rättens tillstånd.

Boutredningsman skall entledigas om han ej finnes lämplig eller av annan
särskild orsak bör skiljas från uppdraget. Fråga om boutredningsmahs

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

entledigande kan väckas av envar, vars rätt är beroende av utredningen.
Oavsett huruvida särskild framställning göres, ankommer det i sista hand
på rätten att ingripa mot boutredningsmannen för den händelse det blivit
för rätten känt, att denne icke vidare är lämplig för sitt uppdrag.

Såväl förmyndare som boutredningsman är pliktig ersätta skada som
han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat den omyndige eller dödsboet.
Motsvarande skadeståndsskyldighet föreligger för god man.

Vid 1940 års riksdag behandlades av första lagutskottet dels motion angående
ökat skydd för omyndigas medel, som är underkastade det allmännas
kontroll, utlåtande nr 37, dels motioner om beredande av ökad säkerhet
för dödsbodelägares intresse i fråga om dödsbos egendom, utlåtande
nr 40.

I det första utlåtandet anförde utskottet bl. a. följande.

Det är ett viktigt allmänt intresse att omyndigas egendom beredes effektivt
skydd. Kontrollen över förvaltningen av sådan egendom har också anförtrotts
åt offentliga organ, överförmyndarna. Den viktigaste uppgiften för
förmyndarkontrollen torde vara att förebygga att de omyndiga tillfogas ekonomisk
förlust genom försummelse eller oredlighet från förmyndares sida.
1 sådant syfte ha genom 1924 års förmvnderskapslagstiftning införts detaljerade
föreskrifter rörande placeringen av omyndigs egendom, redovisningsskyldighet
för förmyndaren, kontroll genom överförmyndare och domstolar
o. s. v. Efter denna lagstiftnings genomförande torde en väsentlig förbättring
i jämförelse med tidigare förhållanden ha inträtt. Erfarenheten har
dock visat att luckor förefunnits i kontrollen och att omyndiga därigenom
tillskyndats förluster. Genom de förslag som för innevarande riksdag framlagts
i propositionen nr 107 har kontrollen över förmyndarförvaltningen i
olika avseenden skärpts, varför det är att vänta att risken tör skador av
den art som i motionen beröres för framtiden skall minskas.

I utlåtande nr 40 uttalades till eu början följande.

Under förarbetena till lagen om boutredning och arvskifte blev, såsom
av utskottets redogörelse framgår, frågan om på vilket sätt dödsbodelägare
skulle skyddas mot förluster genom boutredningsmans försummelse eller
vårdslöshet föremål för ingående överväganden. Därvid berördes även den
i nu förevarande motioner upptagna tanken på att föreskriva skyldighet
för boutredningsmannen att ställa borgen eller annan säkerhet för sin förvaltning.
Lagberedningen anförde därom att en sådan ordning skulle uppfattas
såsom ett personligt misstroende och att den för övrigt skulle verka
ekonomiskt betungande i många fall. Att lösa frågan genom någon form
av ansvarighetsförsäkring vore enligt lagberedningens mening ej heller
lämpligt; den ekonomiska belastning, som härigenom åsamkades samtliga
dödsbon under boutredningsmunnaförvaltning, syntes icke uppvägd av den
fördel som ett sådant system innebure för rättsägarna i ett eller annat
dödsbo. De skäl som sålunda anförts till stöd för den ståndpunkt lagen
intager i förevarande avseende synas alltjämt äga giltighet.

Motionerna blev i enlighet med vad utskottet hemställt avslagna av riksdagen.

1 _ liihami till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. t and. Xr it)

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

Motionerna

Till stöd för sill ovan upptagna hemställan anför motionärerna följande.

Under senare år har förekommit ett betydande antal fall av förskingringar
e. d. av personer som omhänderhaft andras medel, t. ex. boutredningsmän
och förmyndare. Utöver moraliska och liknande aspekter på dessa
spörsmål är det särskild anledning att uppmärksamma, att dylika fall nästan
undantagslöst får den följden att klienterna blir lidande, emedan de
endast till obetydlig del eller inte alls kan återfå de förskingrade medlen.
Till skillnad från vad som förekommer inom företag, banker, kommuner
etc. har i allmänhet dessa klienter inte skyddat sig mot förskingring genom
försäkring. F. ö. torde de i inte så få fall helt sakna möjligheter därtill.

Frågan om förskingring eller avhändande på annat sätt av anförtrodda
medel är givetvis av stor betydelse, om man i den inbegriper alla de fall
då en person på ett eller annat sätt överlämnar medel till en annan person
för förvaltning. I och för sig kunde det vara önskvärt att skapa ett skydd i
samtliga sådana fall. Någon praktisk möjlighet härtill synes dock inte
finnas.

Förhållandet synes dock vara väsentligt annorlunda i de fall det är fråga
om förordnande av domstol av boutredningsman, god man eller förmyndare.
Ett sådant förfarande innebär att samhället genom domstolen förordnar
att eu viss person skall omhänderha en annan persons medel och
tillgångar. Då det befunnits att ett sådant förordnande innebär en viss risk
att medlen skall förskingras, kan det med fog sägas att samhället borde ha
förpliktelse att skydda klienten mot ekonomisk och måhända också ideell
förlust.

Ett sådant skydd torde kunna skapas genom lämplig form av försäkring.
Närmast till hands synes ligga att domstol, då den förordnar boutredningsman,
god man eller förmyndare, tillser att de medel och tillgångar som den
förordnade skall ha om hand försäkras till fulla värdet. Försäkringen borde
gälla förskingring men också annat varigenom klienten kan avhändas tillgångar
som anförtrotts den förordnade, t. ex. brand och stöld.

Något omfattande administrativt förfarande synes inte krävas för en sådan
ordning. Man torde kunna utgå från att befintliga försäkringsinstitutioner
skulle vara villiga att lämna de åsyftade försäkringarna. Tecknandet
av försäkringen skulle i varje särskilt fall kunna åvila den förordnade, som
i samband med förordnandet skulle ges föreskrift härom och om att inom
viss angiven tid till domstolen inkomma med bevis om att försäkring tecknats
till tillräckligt belopp. Den förordnade skulle vidare kunna erhålla ersättning
för försäkringskostnaden i samband med att han erhåller sitt
arvode.

Genom ett sådant förfarande skulle de berörda klienterna bli helt skyddade
mot att något av deras tillgångar avhändes dem och bl. a. undgå den
väntan och oro rörande omfattning och art av vållande m. in. som regelmässigt
uppkommer i sådana beklagliga fall som här åsyftats. Den straffrättsliga
sidan av t. ex. ett förskingringsbrott skulle givetvis inte beröras,
och beträffande ev. möjligheter att återfå förskingrade medel torde en försäkringsgivare
ha betydligt större förutsättningar att tillvarata dessa än berörda
klienter.

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

Remissyttrandena

Utskottet liar på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över motionerna från hovrätten över Skåne och Blekinge. Härjämte har
tillfälle att avgiva yttrande över motionerna beretts överförmgndarnämnden
i Stockholm, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska försäkringsbolagens riksförbund
samt Folksam.

Endast Folksam tillstyrker att utredning kommer till stånd. Övriga remissinstanser
avstyrker motionen eller uttalar att särskild utredning ej kan
anses påkallad.

Folksam förklarar sig dela motionärernas uppfattning att det finnes ett
behov av ekonomiskt skydd på förevarande område. I yttrandet lämnas därefter
följande redogörelse beträffande möjligheterna att ordna en lämplig
försäkring.

De försäkringsformer som närmast kommer i fråga är garantiförsäkring,
ansvarsförsäkring mot förmögenhetsförlust samt borgensförsäkring. Garantiförsäkringen
innebär ett skydd mot förskingring men den skyddar inte
mot sådana fel som inte är brottsliga, t. ex. förbiseenden och försummelser.
Ansvarsförsäkring mot förmögenhetsförlust är en specialform som kan tecknas
av vissa kategorier, bl. a. överförmyndare. Tecknad av en överförmyndare
har den uppgiften att skydda honom vid skadeståndsanspråk som beror
på att eu myndling gjort förmögenhetsförlust genom hans försummelse.
(I förbigående må nämnas att den gängse typen av ansvarsförsäkring gäller
för skadestånd som beror på personskada eller materiell skada på egendom,
men den gäller inte för skadestånd på grund av ren förmögenhetsförlust).
Borgensförsäkringen är en form av kreditförsäkring och innebär att
försäkringsbolaget ansvarar för att en viss person är solvent, bolaget går
s. a. s. i borgen för hans förpliktelser.

Det förefailer som om denna senare försäkringsform skulle vara det
mest aktuella i sammanhanget. Delta kan illustreras genom antagandet att
eu bank fått uppdrag att göra en boutredning. Huruvida banken har garantiförsäkring
eller ansvarsförsäkring behöver inte bodelägarna intressera sig
för. Skulle någon bankens tjänsteman förskingra eller göra sig skyldig till
försummelse som medför skadeståndsskyldighet mot bodelägarna har dessa
ju alltid möjlighet till att få ut det skadestånd som de kan vara berättigade
till. Tack vare den offentliga kontrollen över bankerna vet man att dessa
är solventa. Huruvida de sedan skyddar sig genom försäkring blir deras
ensak.

Genom eu borgensförsäkring garanteras att en av rätten förordnad privatperson
blir intill försäkringsbeloppet —- gentemot klienterna solvent.
Detta synes vara just vad som fordras för att ge det önskvärda skyddet,
varken mer eller mindre.

Borgensförsäkringar tillhandahållas i Sverige endast av ett fåtal försäkringsföretag
och torde hittills ha använts endast i kommersiella sammanhang.

1 utlandet torde försäkringar av denna typ på sina håll vara ganska vanliga.
T. ex. använder man i USA »bonds» i åtskilliga sammanhang där nå -

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

gon är redovisningsskyldig. Det bör för en utredning vara naturligt att
skaffa upplysningar om förfaringssättet i vissa andra länder.

Borgensförsäkring kräver regelmässigt undersökning av den försäkringssökandes
förhållanden; att gå i borgen för någon innebär ju egentligen
samma vansklighet som att låna ut pengar till honom. Vi tror oss veta att
de antydda försäkringarna i utlandet ger till resultat att betydligt mindre
del av premierna betalas ut i ersättningar än vad som gäller i t. ex. brandförsäkring
eller bilförsäkring. I stället går större delen åt till kostnaderna
för undersökning och därmed utgallring av dem som inte bedömes vederhäftiga.
Naturligtvis innebär den individuella prövningen, hur omsorgsfullt
den än göres, inte någon garanti för misstag.

Innan man inför ett system med individuell prövning och därmed följande
kostnader bör därför andra utvägar övervägas. Visar det sig att förskingringarna
trots allt betyder mycket litet jämfört med det totala belopp
som förvaltas av förmyndare m. fl., bör man undersöka möjligheten
av något slags kollektiv försäkringsanordning utan individuella prövningar.
Detta skulle då gälla för belopp upp til! en viss storlek; vid mycket stora
belopp kanske individuell försäkring blir ofrånkomlig.

I betraktande kommer möjligheten att staten s. a. s. står som försäkringsgivare,
dvs. att staten tar ut en avgift på all egendom som berörcs och i
gengäld ersätter de förluster som uppstår.

Att överväga är naturligtvis om man kan lämna de fall där det rör sig
om mycket små belopp utanför arrangemanget, åtminstone när det är fråga
om legala förmyndare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser väl det syfte som motionerna
vill tillgodose vara behjärtansvärt men framhåller att införandet av en
obligatorisk försäkring i föreslagna hänseenden måste anses vara eu alltför
långtgående åtgärd. Hovrätten anför att det måste anses åligga boutredningsman,
god man eller förmyndare att i sedvanlig omfattning hålla av
honom förvaltad egendom brand- och stöldförsäkrad. Däremot föreligger,
uttalar hovrätten, icke någon skyldighet att teckna försäkring mot risken
för förskingringar. Sedan hovrätten erinrat om vissa garantier mot förskingring
som lagen erbjuder fortsätter hovrätten :

Av praktisk betydelse torde även vara att domstol i största utsträckning
brukar tillse att mera betydande egendomsförvaltning anförtros åt advokat.
Den enligt rättegångsbalken anordnade tillsynen över advokatväsendet, liksom
det kollektiva ersättningsansvar som advokatkåren upprätthåller tjänar
härvid såsom viktiga garantier mot förluster till följd av att anförtrodda
medel förskingras. I stor omfattning anlitas också bankernas notariatavdelningar
för förvaltningsuppdrag.

Eu obligatorisk försäkring kan sålunda icke anses behövlig i samtliga
de fall som motionärerna angivit. Kostnaden för denna drabbar ägaren till
den anförtrodda egendomen. Om bestämmelser skall meddelas om försäkring
mot förskingring av anförtrodda medel, bör dessa begränsas att avse
allenast de fall för vilka försäkringsskyddet är av praktisk betydelse.

Hovrätten anser icke att den i motionerna upptagna frågan bör föranleda
en separat utredning. Om emellertid en mera allmän översyn göres av
bestämmelserna om tillsyn över förmyndarförvaltning och andra lagregler

Första lagutskottets utlåtande nr 40 är 1964 7

som har samband därmed kan det vara motiverat att även det av motionärerna
behandlade spörsmålet närmare överväges.

Överförmgndarnämnden i Stockholm åberopar såsom yttrande ett av
nämndens kanslichef upprättat tjänstememorial. Häri anföres att någon
form av skydd för anförtrodda medel är önskvärt, men att förslaget med
individuell försäkring ej är en framkomlig väg. 1 memorialet uttalar nämndens
kanslichef vidare följande.

Vad speciellt angår förmyndare — legala såväl som särskilt förordnade
och gode män är det enligt min mening icke administrativt möjligt att utan
stor omgång genomföra och kontrollera en dylik allmän försäkringsplikt.
Det synes icke heller rimligt, att ålägga alla föräldrar, som inskrives som
förmyndare för sina barn, att teckna dylik försäkring. Man synes icke heller
kunna bortse från att det ofta nog kan erfordras en omständlig värderingsprocedur
för att fastställa det försäkringsbelopp som skall tecknas.
En annan fråga är av vem och på vilka grunder beloppets storlek skall fastställas,
om delade meningar råder. Ävenledes uppstår frågan om hur det
skulle förfaras när en förmyndare eller god man tredskas och vägrar att
teckna försäkring och åt vem i sådant fall skall uppdragas att teckna försäkring.
Om en försäkring skall ha någon betydelse i nu förevarande sammanhang
torde den böra tecknas omedelbart att gälla från den tidpunkt da
förvaltningen tager sin början.

Skall skydd beredas genom försäkring synes det ligga narmare till hands
att söka sig fram till en för alla förvaltare av annans egendom gallande,
legal försäkring, t. ex. efter mönster av trafikförsäkring för motorfordon.
Införandet av dylik försäkring torde dock kräva en vidlyftig administration.

Efter att ha erinrat om vissa lagregler särskilt beträffande stallande av
säkerhet framhålles avslutningsvis följande.

Som ytterligare kontroll över boutredningsmän kan man de lege ferenda
måhända tänka sig att — åtminstone såvitt avser dödsbon med omyndig
delägare — boutredningsman förpliktas att, på sätt som galler för konkursförvaltare,
halvårsvis avge redovisning till förmynderskapsdomstol
eller överförmyndare.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört om svårigheterna att administrera
den av motionärerna föreslagna försäkringsformen och då det eftersträvade
skyddet torde i första hand böra förverkligas genom utredning i annat
sammanhang om fullständigande av redan gällande bestämmelser anser
jag mig böra avstyrka motionen.

Sveriges advokatsamfund genom dess styrelse uttalar att under senare år
antalet fall där del konstaterats att personer, som förvaltat andras medel,
gjort sig skyldiga till förskingring ej kan sägas uppgå till ett betydande antal.
Ej heller torde enligt advokatsamfundet brottsligheten i ifrågavarande
avseende ökat under senare år även om avslöjade förskingringar uppgått
till betydande belopp och riktat sig mot ett flertal klienter. Advokatsamfundet
erinrar om att förskingringar av förmyndarmedel, som en gång i
tiden var ganska vanliga företeelser, numera är ytterligt sällsynta. Inom
advokatsamfundet pågår sedan många år tillbaka ett kontinuerligt arbete
i syfte att förebygga oegentligheter. En kommitté har vidare tillsatts med

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

uppdrag att framlägga förslag till praktiskt genomförbara förstärkningar
av skyddet för anförtrodda medel och andra tillgångar. I yttrandet omtalas
att advokatsamfundet sedan 1954 har en särskild fond vars syfte är att
bereda samfundet möjlighet att bidraga till upprättande av skada till följd
av brottsligt förfarande från advokats eller hos advokat anställds sida. Alla
dödsbon som gjort framställning om ersättning på grund av förskingring
begången av advokat, bar — på ett fåtal undantag när — fått sina förluster
till fullo ersatta. I yttrandet anföres slutligen följande.

Motionärerna föreslår nu ett obligatoriskt försäkringsskydd för medel
och andra tillgångar, som i enlighet med domstols förordnande förvaltas
av boutredningsman, förmyndare eller god man. Tanken är icke ny, och
den är enligt styrelsens mening värd att ytterligare övervägas, även om det
skäl som motionärerna anfört — nämligen att samhället borde ha eu förpliktelse
att skydda klienten mot skada därför att en domstol meddelat
förordnandet — knappast synes ha större tyngd, i varje fall icke generellt
sett. Nämnda synpunkt kan möjligen sägas ha ett visst berättigande i fråga
om förmynderskapen och flertalet godmanskap. I fråga om vissa godmanskap
och särskilt i fråga om boutredningsmannaförordnanden förhåller det
sig däremot i mycket stor utsträckning så, att vederbörande intressenter
ingalunda av domstolen »påtvingas» någon förvaltare som de icke själva
vill ha. Det vanliga är tvärtom, särskilt i fråga om dödsbon, att förordnande
meddelas en person, som vederbörande själva utvalt och om vars
förordnande de själva hemställt.

Den av motionärerna skisserade ordningen lider, såvitt den avser dödsbon,
av den uppenbara svagheten att den skulle innebära försäkringsskydd
endast i sådana fall där ett boutredningsmannaförordnande meddelas. Det
stora flertalet boutredningar torde emellertid verkställas utan att någon
boutredningsman förordnas; dödsbodelägarna lämnar i stället fullmakter
till den person åt vilken de uppdrar att ombesörja utredningen. I dessa fall
skulle icke något försäkringsskydd förefinnas. Man bör nog icke heller
bortse ifrån att, om motionärernas förslag skulle genomföras, konsekvensen
måste antagas stundom bli den, att dödsbodelägarna för att undgå de
säkerligen icke oväsentliga kostnaderna för eu försäkring, vilken de måhända
betraktar som helt överflödig, föredrar att lämna fullmakter i stället
för att begära förordnande av boutredningsman, en utveckling som ur
andra synpunkter icke vore lycklig.

Som en detaljanmärkning mot motionärernas förslag sådant det av dem
skisserats må framhållas att det icke är realistiskt att utgå ifrån att domstolen,
då den förordnar boutredningsman, skall tillse att »de medel och
tillgångar som den förordnade skall ha hand om försäkras till fulla värdet».
När domstolen förordnar boutredningsman, vet domstolen i regel icke vilka
medel och tillgångar boutredningsmannen skall ha hand om. Detta får
domstolen icke veta förrän bouppteckningen inlämnats för registrering, och
detta kan som bekant dröja avsevärd tid. Det är då svårt att se hur domstolen
skall kunna vid boutredningsmannaförordnandet bestämma vilket
belopp försäkringen skall avse. Även andra detaljanmärkningar kan framställas,
men styrelsen anser det icke erforderligt att nu närmare ingå på
dessa.

Med allt erkännande av att den av motionärerna framförda tanken är
beaktansvärd och förtjänar ytterligare undersökning anser styrelsen att

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

det vore opraktiskt att göra motionärernas förslag till föremål för en särskild
utredning. Frågan utgör blott en liten del av det mycket större problemet
hur skyddet för anförtrodda medel och andra tillgångar skall kunna
utbyggas och förstärkas. Den mångfald frågor som detta problem innesluter
bör behandlas i ett sammanhang.

Av skäl som nu angivits anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka bifall
till motionerna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför till stöd för sin hemställan
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd följande.

Föreningen har sig icke bekant att det under senare år skidle ha förekommit
ett så betydande antal fall, då av domstol förordnad boutredningsman,
god man eller förmyndare förskingrat honom anförtrodda medel, att något
behov av sådant försäkringsskydd, som det motionärerna avser, därigenom
nu skulle aktualiserats. För att i någon mån belysa den väckta frågans
begränsade betydelse i fråga om boutredningsmännen må erinras om
att åtminstone 95 procent av alla boutredningar handhas av personer, som
utses av arvingarna själva, utan något domstolsförordnande. Av återstående
fem procent utföres säkerligen mer än tre fjärdedelar av advokater,
beträffande vilka skydd redan finnes ordnat av advokatsamfundet eller av
banks notariatavdelning. Det återstående fåtal boutredningsmän, vilka
skulle beröras av den med motionerna åsyftade obligatoriska försäkringen,
utses nästan undantagslöst i enlighet med arvingarnas önskemål. Det är
sålunda fråga om ett eget fritt val på egen risk. Anledningen till att boet
avträdes till förvaltning av boutredningsman är dessutom ofta att arvingarna
önska vinna befrielse från ansvar för den dödes gäld — egendomen torde
då vara ringa — eller för att få gemensam företrädare för boet.

Vad härefter angår godemännen, förordnas de flesta av dessa att vid boutredning
och arvskifte bevaka omyndiga eller på okänd ort vistande
arvinges rätt. Personvalet sker nästan undantagslöst i enlighet med hemmavarande
arvingarnas förslag. 1 ett stort antal fall kommer godemannen
aldrig att anförtros några medel eller tillgångar och får heller icke något
arvode. Han tillser endast att hans huvudmäns intressen tillgodoses vid
arvskiftet. I dessa fall, vilka torde vara flertalet saknas behov av försäkring
och i åtskilliga andra kan tillgångarna icke rimligen bära eu försäkringsavgift.
Någon gång anförtros godemän emellertid en omfattande egendomsförvaltning
och för dessa fall skulle eu obligatorisk ansvarsförsäkring
sålunda vara motiverad. Vad som framför allt brister, är emellertid att det
icke alltid tillses, i första hand av överförmyndare och av huvudmännen
själva, att bankmedel omedelbart spärras och att godemännen så snart ske
kan redovisa sina uppdrag. Om förvaltningskontrollen i dessa avseenden
skärptes skulle riskerna för förskingring i huvudsak elimineras. Detta gäller
även förmynderskapen. Beträffande dessa, vilka naturligtvis utgör (ten
allvarligaste gruppen, förblir säkerligen många förskingringar opåtalade,
därför att den omyndige, sedan han blivit myndig, sällan kan eller vill väcka
talan mot eller anmäla förmyndare, som vanligen är en nära anhörig. Myndlingen
erhåller knappast av samhället den hjälp till granskning av förmyndarens
redovisning, han borde erhålla. Alldeles säkert sker av denna
anledning ej sällan rättsförluster. Som lätt inses skulle emellertid en obligatorisk
ansvarsförsäkring icke råda bot i detta avseende. Den skulle i de

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

allra flesta fall endast medföra att den omyndige belastades med en försäkringsavgift
till ingen nytta.

Föreningen Sveriges stadsdomare genom föreningens styrelse anser sig
icke kunna tillstyrka bifall till motionärernas hemställan, enär det synes
styrelsen som om tillräckliga skäl icke föreligger för den föreslagna reformen.
I yttrandet frainhålles att det varit önskvärt med uppgift om dels i
vilken utsträckning förskingring av anförtrodda medel förekommit bland
den krets av personer, som avses med motionen, dels ungefärlig kostnad
för en försäkring. Styrelsen anför därefter följande.

Det är naturligtvis en ringa tröst för den som drabbas av att honom
tillhöriga medel förskingras, att hans fall är förhållandevis sällsynt. Enligt
stvrelsens mening kan man likväl icke undvika att taga hänsyn till intensiteten
av förekommande förskingringsfall, då man bedömer behovet
av den föreslagna försäkringsplikten. Det bör icke förekomma, att man pålägger
samtliga med motionen avsedda personer en dylik plikt utan att bärkraftiga
skäl framlägges härför, detta icke minst då kostnaden för en försäkring
väl kan antagas bli av en icke helt obetydlig storleksordning. Motionärerna
synes dessutom något väl starkt ha betonat den omständigheten,
att vederbörande förordnas av »samhället genom domstolen». Det är visserligen
i och för sig riktigt och en viss prövning av vederbörandes lämplighet
förekommer givetvis också men det bör icke bortses ifrån att den
soin förordnas såsom regel är föreslagen av sökanden i ärendet. Det böi
också erinras om att flertalet boutredningar äger rum utan att av domstol
utsedd boutredningsman anlitas. Även om den av motionärerna föreslagna
reformen genomföres, skulle sålunda alltjämt huvudparten av förefintliga
dödsbon komma att bli utan det skydd, som motionärerna önska tillskapa.

Svenska försäkringsbolagens riksförbund, som avstyrker den föreslagna
utredningen, uttalar i sitt yttrande att på grund av lagbestämmelser det
redan i dagens läge föreligger skyldighet för boutredningsman, förmyndare
eller god man att genom försäkring skydda anförtrodd egendom talskada
genom brand, stöld eller dylikt. Riksförbundet påpekar att egendomens
förvaltare ofta endast har att upprätthålla ett redan befintligt försäkringsskydd.
Härefter anför riksförbundet följande.

Med hänsyn till att sålunda anförtrodd egendom regelmässigt torde vara
antingen betryggande förvarad eller försäkrad och då enligt riksförbundets
uppfattning frekvensen av skadefall (brand, stöld etc.) där skadan icke blivit
ersatt icke torde vara särdeles stor, synes ej finnas skäl att föreskriva
ett obligatorium beträffande nu avsett försäkringsskydd.

Varje obligatorium medför administrativa besvär och kostnader. Det är
ej tillräckligt att i samband med förordnande av boutredningsman in. fl.
konstatera att försäkring tecknats. Så snart förvaltningen pågår mer än
ett år måste även kontrolleras att förnyelsepremier erlägges. Vidare kan
förändringar i fråga om egendomens värde och sammansättning föranleda
ändringar av försäkringsskyddet. Vid ett obligatorium måste även detta
kontrolleras. En dylik kontroll förefaller dock riksförbundet ej stå i rimlig
proportion till det praktiska behovet.

Något annorlunda är förhållandet beträffande ansvarighetsförsäkring (er -

Första lagutskottets utlåtande nr >,it) år 196b

sätter den skada som t. ex. boutredningsman av vårdslöshet vållar dödsbo)
eller garantiförsäkring (ersätter skada som t. ex. boutredningsman vållar
dödsbo genom oredlighet).

I fråga om den förstnämnda försäkringsformen må nämnas att advokater
regelmässigt torde teckna dylik yrkesansvarighetsförsäkring. Såväl när
det gäller uppdrag som boutredningsman som i än högre grad god man och
förmyndare förekommer emellertid i stor utsträckning även andra yrkeskategorier,
vilka mera sällan torde ha tecknat yrkesansvarighetsförsäkring.
Här skulle därför möjligen motionärernas förslag kunna ha eu funktion att
fylla. Sannolikt skulle dessutom kontrollen av att ansvarighetsförsäkring
vidmakthålles kunna ske på ett relativt enkelt sätt. Riksförbundet vill
emellertid trots detta ifrågasätta om ett obligatorium är påkallat. Frekvensen
av fall där rättsförlust eller annan skada genom vårdslöshet vållats av
boutredningsman, förmyndare eller god man torde icke vara särdeles stor,
bl. a. enär vederbörande domstol har att tillse att den som förordnas att
utföra ifrågavarande uppdrag är lämpad därtill.

Frågan om garantiförsäkring, som redan nu kan tecknas av t. ex. dödsbodelägare
till skydd mot boutredningsmans oredlighet, synes böra betraktas
på i stort sett liknande sätt som frågan om ansvarighetsförsäkring. De
fall, där förskingring eller liknande brott drabbar dödsbodelägare, myndling
och därmed jämställd person, torde icke vara många även om de helt naturligt
tilldragit sig stor uppmärksamhet. Liksom ifråga om ansvarighetsförsäkring
torde visserligen icke större komplikationer beträffande kontrollen
av ett obligatorium behöva befaras. Det synes emellertid knappast lämpligt
att införa eif obligatoriskt försäkringsskydd, när ett mera allmänt
behov av försäkring icke kan påvisas. Det kan vidare erinras om att Sveriges
Advokatsamfund för att trygga klientmedel bildat en särskild ersättningsfond
i stället för att teckna försäkring. Del trygghetsproblcm, som
föreligger med hänsyn särskilt till oredlighet hos ifrågavarande uppdragstagare,
bör över huvud taget betraktas ur ett vidare perspektiv än försäkringssynpunkten.
Bland annat förefaller revisions- och redovisningsfrågor
böra beaktas.

Sammanfattningsvis vill riksförbundet uttala, att obligatorisk försäkring
icke bör föreskrivas om icke tungt vägande skäl talar härför. Sådana skäl
kan ej åberopas beträffande försäkring mot brand, stöld etc. som kan drabba
anförtrodd egendom. Ej heller i fråga om ansvarighetsförsäkring eller^ garantiförsäkring
synes av ovan angivna skäl ett obligatorium böra ifrågakomma.
Spridningen av de skilda försäkringsformerna torde väl kunna ombesörjas
av försäkringsgivarna.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes om utredning och förslag beträffande
obligatorisk försäkring mot bl. a. förskingring av medel, som anförtros av
domstol förordnad förmyndare, god man eller boutredningsman.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen finnes ej lagstadgat försäkringsskydd
för tillgångar varom nu är fråga. Däremot förekommer regler
som syftar till att i annan form tillskapa skydd mot oegentligheter. Sålunda
torde t. ex. den viktigaste uppgiften för den av offentligt organ ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 196''i

övade förmyndarkontrollen just vara att förebygga att omyndig tillfogas
ekonomisk förlust genom försummelse eller oredlighet från förmyndares
sida.

Motionärernas önskemål att söka förstärka skyddet är i och för sig behjärtansvärt.
Såsom flera remissinstanser framhållit torde det dock vara
tveksamt om den av motionärerna anvisade utvägen med obligatorisk försäkring
är framkomlig. Enligt vad utskottet erfarit kommer emellertid
inom kort en utredning att tillsättas med uppgift att företaga en allmän
översyn av förmynderskapslagstiftningen. Det kan förutsättas att spörsmålet
om skydd för tillgångar som förvaltas av förmyndare eller god man
kommer att uppmärksammas av den tillämnade utredningen. Härigenom
kan syftet med motionerna i denna del bli tillgodosett. Vad därefter gäller
dödsboförvaltning vill utskottet erinra om att enligt vad vid remissbehandlingen
upplysts det övervägande antalet boutredningar handhaves av personer,
som utses av arvingarna själva utan något domstolsförfarande. När
åter domstol förordnar boutredningsman torde härtill mången gång utses
sådan beträffande vilken visst skydd redan finnes såsom advokat eller
banks notariatavdelning. Det kan därför antagas att ett genomförande av
motionärernas förslag skulle beträffande dödsbomedel medföra ringa nytta
i förhållande till de kostnader och den omgång som skulle vara förenade
med en obligatorisk försäkring. Utskottet kan således ej heller i denna del
biträda motionärernas utredningsyrkande.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 24 och II: 28, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 november 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Arvidson,
Wikner, Hilding och Helge Karlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, fru Boman,
herrar Svensson i Vä, Keijer*, fröken Bergegren, fru Lindekvist och
herr Martinsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 64
414885