Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963 (Utlåtande 1963:L1u4 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

Nr 4

Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat lekmannainflgtande
vid domstolarna.

Första lagutskottet har behandlat eu i första kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 274, av herr Svanström. I motionen föreslås
riksdagen besluta att »hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning i syfte att
åstadkomma sådan lagändring som ger nämndemän reservationsrätt vid
domslut och i övrigt öka lekmannainflytandet i svenskt rättsväsende genom
att förse hovrätterna med nämnd och på annat sätt».

Beträffande skälen för motionärens förslag får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser

Enligt gällande rättegångsordning förekomer lekmannadomare endast i
underrätterna, där lekmannaelementet är organiserat såsom nämnd vid den

lagfarne domarens sida. _

För häradsrätt gäller som huvudregel, att häradshövding med namnd domer
i alla mål. Rådhusrätt har i tvistemål kollegial sammansättning med
tre eller fyra lagfarna domare; i brottmål åter är grundformen för rådhusrätts
sammansättning lagfaren ordförande och nämnd.

Vad nu sagts avser underrätts sammansättning vid huvudförhandling,
d. v. s. den förhandling som bildar grundvalen för domen. Under den förberedande
behandlingen av målen är både häradsrätt och rådhusrätt domföra
med en lagfaren domare. Från de allmänna reglerna om sammansättning
vid huvudförhandling gäller undantaget, att i såväl häradsrätt som rådhusrätt
ensamdomare är behörig att hålla huvudförhandling i mindre och
enklare mål. Sålunda är i tvistemål rätten domför med en domare vid huvudförhandling,
som äger rum i omedelbart samband med förberedelsen. Sådan
huvudförhandling får hållas, om parterna samtycker därtill eller om
saken finnes uppenbar. I brottmål äger ensamdomare hålla huvudförhandling
och syn på stället, om målet rör allenast ansvar för brott, varå ej kan
följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning att målsägande
finnes.

I fråga om nämndens storlek gäller som allmän regel för både häradsrätl
och rådhusrätt, att i nämnden skall sitta minst sju och högst nio. I mål
om brott, varå ej kan följa straffarbete eller avsättning, så ock vid syn å
stället utom huvudförhandling är dock rälten domför med tre i nämnden.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 4

2 Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

Nar nämnd medverkar i underrätt, gäller beträffande omröstning, att vid
meningsskiljaktighet mellan ordförande och nämnd nämndens mening skall
galla, om alla i nämnden är ense eller minst sju nämndemän är av samma
mening; i annat fall bestämmer ordföranden utgången.

Anteckning i protokollet av nämndemans mening skäll i regel ej ske.
. 6 kaP.- 3§ rattegångsbalken stadgas visserligen, att protokollet skall uppaga
s lljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten. Härifrån
galler emellertid det undantaget, att nämndemans skiljaktiga mening skall
antecknas, endast om nämnden ensam bestämt utgången.

Överväganden vid utarbetandet av nya rättegångsbalken

Enligt den äldre processordningen förekom nämnd endast i häradsrätt
et domfora antalet nämndemän var lägst sju och högst tolv, och endast
en enhällig namnd kunde överrösta den lagfarne domaren.

\id de omfattande förarbeten, som ligger till grund för den år 1942 av
nksdagen antagna rättegångsbalken, ägnades frågan om lekmäns deltagande

skilda sätt11"18611 eU betydande Grymme och blev i olika förslag löst på

I det betänkande, som processkommissionen år 1926 framlade rörande
mttegangsvasendets ombildning, diskuterade kommissionen utförligt de omandigheter,
som talade for och emot lekmäns användande såsom domare
vommissmnen framhöll, att ställning till lekmännens deltagande i rättsskipl

kund h uf* St m6d MnSyn tiH det värde’ ett sådant deltagande

framhönV "* ** fÖrdd aV IekmänS delta§ande i rättsskipningen,,

framhöll kommissionen, var att folkets förtroende för rättsskipningen där igenom

underhölles och stärktes. Folket betraktade icke rättsskipningen säden
7 ^mman G samhäIIsverksamhet utan kände sin samhörighet med

pande UandTt T* Kr ^ ^^Uande och ski pande

i landet spreds och slog rot bland folket. Från dessa synpunkter hade

ti“nden VariVen Styrka- Mindre Vikt var kommissionen benägen att

aS elriJeSt ** 0fta Samhällen synpunkt, nämlig§en att

TT6" tdlf°lde domstolen Person- och ortskännedom. Med den full per

anordnad ZT ^ f.°rUtsaltes bIi föreb™gt i en efter moderna princi gon

sförre roll °§S ^ 0m8tändi**et ej komma att spela nå Huvudvikten

borde däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten
huruvidaett lekmannadeltagande kunde antas bereda ökade förutsättningar
för en od provning av målen. Avgörandet av ett mål innefattade i allmänet
t\ å moment, forst en provning av vad som skulle anses bevisat i fråga
m de faletiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedfn
n tillampnmg av rattens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande.
Provningen av sakfrågan - yttrade kommissionen _ var, om fri be
^provning gällde, väsentligen beroende på vanligt gott omdöme och här

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963 3

kunde lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet
de representerade göra goda insatser. Vid prövningen av rättsfrågan var däremot
lekmännens medverkan ej av lika stort värde, då de saknade den kännedom
om rätten och den vana vid dess tillämpning, som erfordrades härtill.
En viss uppgift menade kommissionen att lekmännen likväl kunde fylla
vid denna sida av den dömande verksamheten. Juristdomaren hade ett
uppövat sinne för kontinuiteten i rättsskipningen; han beaktade särskilt
vikten av att lika fall behandlades lika. Lekmannen däremot var böjd att
fästa mest avseende vid de individuella omständigheterna i det föreliggande
fallet. Visserligen beaktade ämbetsmannadomaren i allmänhet tillbörligen
även dessa omständigheter, men hans rutin kunde göra honom benägen att
underskatta deras betydelse till förmån för generaliseringssynpunkten, och
då kunde lekmäns deltagande vara av värde. Många bestämmelser i nyare
lagar överlämnade ett ganska fritt spelrum åt domarens beaktande av de
individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhöll kommissionen en benägenhet
att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning än
lagen medgav eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå ett
resultat, som överensstämde med lekmannens uppfattning om billighet. Särskilt
i upprörda tider kunde också befaras, att lekmännen ej visade samma
motståndskraft mot ögonblickets stämningar som den i yrket övade ämbetsmännen.
. ..

Kommissionen framhöll till sist, att värdet av lekmannadeltagande i rättsskipningen
otvivelaktigt var större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra
var bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål, som
mötte, ej sällan sådana, att de väl ägnade sig för lekmännens uppfattningsförmåga.
Deras insats vid straffmätningen brukade anses värdefull. For att
bevara och stärka förtroendet för rättsskipningen var det av vikt att just i
de grövre brottmålen försäkra sig om lekmännens medverkan. I utlandet
togs också lekmän i bruk för brottmålsrättsskipningen i vida större utsträckning
än för tvistemålen.

De överväganden, för vilka nu redogjorts, ledde kommissionen till den
slutsatsen, att lekmäns deltagande i rättsskipningen kunde medföra fördelar
i olika hänseenden men ock vissa olägenheter samt att sådant deltagande
var mera angeläget i fråga om brottmålen än beträffande tvistemålen.
Enligt kommissionen var den bästa formen för lekmäns medverkan
den, som återfunnes i meddomarsystemet.

Från denna utgångspunkt förordade kommissionen, att lekman skulle
deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen
av nämnd och att, såvitt domkretsar bestående av landsbygd angick, nämnden
skulle deltaga i både brottmål och tvistemål.

I fråga om städerna utgick kommissionen — som förutsatte, att staten
övertog rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av
de medelstora bland dem icke längre fick bilda egna domkretsar utan skulle
i rätlsskipningshänsecndc införlivas med angränsande landsbygd. I dessa

II llihanij till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 and. Nr 1

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

stader, liksom i de städer, som redan lydde under häradsrätt, ansåg kommissionen
förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande i samma orntattnmg
som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis av land och

delvis av stad bestående domkretsar medverka i både brottmål och tvistemål.

I de storre staderna däremot, vilka enligt kommissionens förslag skulle
bilda egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga,
antog kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande
i rättsskipningen var betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande
fanns ej där, och inbyggarna antogs sakna tillräckligt intresse
tor rättsskipningens gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas
som ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande
i viktigare brottmål även i de större städerna var av stor betvdelse
för rättsskipningen, stannade kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer
lekmän i form av nämnd skulle sitta i rätten vid avgörandet av brottmal,
dock att Kungl. Maj :t skulle äga förordna, att vissa mindre brottmål
(polismål) skulle behandlas utan nämnd.

Enligt processkommissionens förslag skulle hovrätterna, liksom både nu
och tidigare, aga prova målen i hela deras omfattning. Den i brottmålen
merendels dominerande bevisfrågan skulle där få sitt slutgiltiga bedömande
Kommissionen ansåg på grund därav, att lekmän borde i viktigare brottmål
deltaga i hovratternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål
skulle däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle liksom
i underratt aga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som de
rättsliga frågorna. Gränsen mellan mål, som skulle prövas med eller utan
namnd, drog kommissionen så, att nämnd skulle inkallas vid behandling av
mal, van fråga kunde uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete
eller till fängelse i mer än sex månader.

Kommissionen diskuterade sedan frågan vilken ställning nämnden borde
intaga inom domstolen och anförde härom:

t/ ^ främmande länder, där meddomarsystemet användes, är det vanli«t

Sr haVU Iil;a, rösträtt med den eller de lagfarna ledamöterna,
sasom fallet ar i vara radstuvuratter med illiterata rådmän. Att upptaga ett
sadant system skulle emellertid innefatta en stark brytning med1 den ordning,
som nu hos oss galler för nämndens medverkan, och gå vida utöver
S ’;Tav pa okat inflytande för nämnden, som här i landet framställts. En
an iegel skulle kunna innebära en fara för rättsskipningen. Denna fara
skuUe bhva mest framträdande i de större städerna, där lekmannamedverkan
i domstolarna nu skulle inforas utan att äga samma tradition att bygga
pa som på landet. Individuell rösträtt åt ett antal lekmän vid en emsani
lagfaren domares sida skulle där lätt kunna medföra en betänklig rubbning
av rättsskipningens säkerhet. De allmänna grunder, som, enligt vad förut
angivits, tala för lekmans deltagande i domstolen, föranleda icke heller att
lu''!tTunnen g°f alldeles likställda med de lagfarna domarna. Lekmän
tnnH de taga \ domstolarna for att lekmannasynpunkter må komma i beak™en
eJ ,.for. a“ dessa synpunkter skola helt behärska domstolarnas
^ ?de,n'' Ett visst forsteg bor tillerkännas det lagfarna elementet. Den
u gallande regeln, att, om nämndemännen äro ense om en mening, deras

Första lagutskottets utlåtande nr t år 1963 5

mening blir gällande mot domarens, vilar på den uppfattningen, att en
sådan samstämmighet är ett bevis på att den av nämnden omfattade me
ningen är ett uttryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande, som icke Jor
åsidosättas. Denna grundsats kan icke anses övergiven, om regeln modifieras
så, att en stark majoritet bland nämndemannen skall kunna överrösta
domaren. En sådan regel synes vara tillräcklig, för att kravet på storre inflytande
för lekmännen skall anses behörigen tillgodosett.

I sitt följande resonemang konstaterade kommissionen, att frågan hur
man borde bestämma den majoritet inom nämnden, vars mening skulle bil
gällande, var beroende av frågan hur stort antal nämndeman, som sutte i
nämnden. Vid sitt bedömande av sistnämnda fråga uttalade sig kommissionen
för en sänkning av antalet ledamöter i nämnden. Till stod for en sådan
nedsättning av antalet nämndemän framhöll kommissionen bland annat den
omständigheten, att en sådan nedsättning skulle verka till starkande av
nämndens ställning. Det torde nämligen förhålla sig så — framhöll kommissionen
— att i samma mån antalet av de röstande var storre eller mindre
förringades eller förökades den individuella andelen i resultatet och aven
känslan av ansvarighet för detta resultat. Å andra sidan fann kommissionen
antalet nämndemän icke böra sättas för lågt. Härigenom skulle nämligen
äventyras den önskvärda mångsidigheten inom nämnden och möjligheten
att i rimlig utsträckning låta skilda orter på en gång vara företrädda inom
nämnden. Ej heller skulle det med ett litet antal nämndemän vara möjligt
att upprätthålla grundsatsen, att nämndens mening borde vara ett uttryc v
för ett allmänt folkligt rättsmedvetande. Vid avvägande av dessa synpun -ter fann processkommissionen sig böra stanna vid det förslaget, att antalet
ledamöter i nämnden skulle vara fem och att den majoritet, som skulle
fordras för att nämndens mening skulle bli gällande, borde bestammas till

f>Fö^hovr ätter nas del avsåg kommissionen, att nämnden skulle tjanstgora
vid sidan av tre lagfarna ledamöter, och föreslog den omröstningsregeln å t
den mening som omfattades av majoriteten av de lagfarna ledamöterna skulle
bli gällande, om ej nämndens alla ledamöter förenade sig om annan mening
eller ock fyra nämndemän biträdde av en lagfaren ledamot omfattad
särmening. Dessutom gavs den undantagsregeln, att om de lagfarna edamöterna
omfattade en mildare mening än nämndemannen, de lagfarna ledamöternas
mening skulle bli gällande.

Beträffande högsta domstolen konstaterade processkommissionen, att denna
huvudsakligen måste bli en revisionsinstans, vilken tjanade rattsenhetens
upprätthållande i landet genom att pröva, huruvida rattens regler 1-vit riktigt tillämpade å det sakförhållande, som hovrätten funnit vara genom
utredningen fastställt. Av denna natur hos högsta domstolens uppgift
fann kommissionen följa, att något deltagande från lekmans sida icke dar

kunde ifrå^akomma. ., . .

vid remissbehandlingen av processkommissionens förslag uttalades avsevärt
delade meningar om hur lekmannaelementet i domstolarna borde orga -

6 Första lagutskottets utlåtande nr i år 1963

TnTT'' 1 d,Cn Pr?P0Sit''°n SOm framlades för 1931 års riksdag (nr 80) anRå SI

T“-fÖr-en 7tte^ängsreform föreslog departementschefen,
att antalet ledamöter i nämnden skulle vara åtta och att nämnd skulle så mTninfiTade

kT 1 häradsrätL EnU^ departementschefens

mening talade skalen för lekmannainflytande å rättsskipningen icke med

samma styrka för namnds införande i rådhusrätt och hovrätt, då tradition

icke USU i. grund därav kUnde befaras’ att lekmannadeltagandet

icke skulle komma att där uppbäras av samma intresse, varigenom det kunde
komma å t mota svårigheter att erhålla för uppdraget lämpliga personer
som vore villiga att åtaga sig detta. Departementschefen fann sig emellertid''

™ Stlf r att 1 br°ttmål nämnd infÖrdeS även 1 dess^domstolar!

Sln .f^dpiinkt framhöll departementschefen, att rättsskipn
en dessa mal rorde medborgarens mest oförytterliga rättigheter och
å t det var angeläget, åt, allmänheten genom sina mälsmän toge de! i dt

W därigenom erhölle förtroende till det sätt. varpä domsto len

fullöjorde sm maktpåliggande och ömtåliga uppgift.

Enhgt departementschefens förslag skulle den till åtta ledamöter uppgående
namnden i rådhusrätt och hovrätt komma att tjänstgöra vid sidai av
juristkollegier om tre respektive fyra jurister. För att nämnden skulle kun ras°Ittreml

? ST™ d°marna> ^ deSSa Var eni§a’ skalle därvid fordias,
att enighet radde aven inom nämnden. Vid skiljaktighet mellan fack domarna

skulle galla särskilda omröstningsregler.

Vid utskottsbehandlingen av propositionen förordade emellertid utskotdS
Sä"an<1C <>rdni"ge" Kr “"“"»""-""ytande ä rätts u.

rtåfäxZSZZg™* ‘ rfdh““ä““"» "Ml* utskottets majoritet

atTdf £“ ÄWfiÄ det Ära";
nämnden på)aSdsby“

ääsääs: it k£

! sammansättning på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift

övervägande av im ‘ S !?*?** " förtroende K

anseu sig b6ra ■*-

r.,„Srma Skäl ]“!! ''''lsk°«™ajoriteten även tala mot förslaget om infö,
d ,nam’ld 1 hovratt‘ På grund härav och då vissa ytterligare principie
la och praktiska invändningar kunde åberopas mot införande av hov »lag

ä™"i )e„a„nandSeT °”^k* döP"<e."entsehefe„s för -

Första lagutskottets utlåtande nr i år 1963

1 en inom utskottet avgiven reservation förordades emellertid propositionens
förslag beträffande nämndemännens antal och rösträtt. I två andra
reservationer uttalade sig ungefärligen samma reservanter för införande av
nämnd i rådhusrätt och hovrätt. I dessa tre frågor stannade kamrarna i
olika beslut i det att första kammaren följde utskottets förslag, medan andra
kammaren godtog reservationerna. Någon sammanjämkning av kamrarnas
beslut fann utskottet icke möjlig.

I det förslag till rättegångsbalk, som utarbetades av processlagberedningen
på grundval av de tidigare förarbetena, föreslog beredningen i överensstämmelse
med 1931 års proposition, att nämnd infördes även i rådhusrätt.
Det syntes nämligen processlagberedningen vara av betydelse, att lekmän
i första instans medverkade vid handläggningen av grövre brottmål
med hänsyn till såväl lekmännens särskilda erfarenheter i frågor, som var
av vikt för straffrättsskipningen, som ock till allmänhetens förtroende för
denna rättsskipning. Det Arar vidare naturligt, framhöll beredningen, att
denna medverkan organiserades med häradsnämnden som mönster. Däremot
fann processlagberedningen ej skäl att föreslå införande av nämnd i
hovrätt. Till stöd för sin uppfattning i detta hänseende framhöll beredningen,
att nämndens medverkan icke syntes vara av samma betydelse i
andra som i första instans. Med de regler som beredningen föreslog i fråga
om förfarandet i andra instans förelåg icke heller något ovillkorligt krav på
omedelbar bevisupptagning eller fullständigt ny handläggning i andra instans
ens för de grövre brottmålens del. Då nämnden hade sin största betydelse
vid uppskattning av den bevisning, som förebringades omedelbart,
kom därigenom — framhöll beredningen — ett av huvudskälen för nämndens
medverkan att i viss mån förfalla. Mot införande av nämnd i hovrätt
fann beredningen även tala de stora praktiska olägenheter, som skulle vara
förenade därmed.

Beträffande nämndens domförhet fann beredningen lämpligt att i nämnden
skulle sitta minst sju och högst nio ledamöter, och vad angår nämndens
rösträtt föreslogs bibehållande av kravet på nämndens enhällighet för det
fall, att i nämnden ej satt fler än sju. Om däremot i nämnden satt flera
än sju, borde ej den omständigheten att det eljest domföra antalet överskridits
leda till att enhällighet fordrades beträffande samtliga. Processlagberedningen
fann sig därför böra föreslå, att om sju nämndemän biträdde
samma mening, borde denna gälla mot ordförandens även för det fall, att i
nämnden satt flera än sju.

I den proposition med förslag till rättegångsbalk, som förelädes 1942 års
riksdag (nr 5), diskuterade departementschefen utförligt frågan om nämnd
i rådhusrätt och föreslog införande av en sådan organisation med hänsyn till
den stora betydelse, som nämndens medverkan måste antagas äga vid
straffrättsskipningen. Denna betydelse fann departementschefen särskilt
framträda vid betraktande av den inriktning som straffrätten under senare
tid erhållit med avseende å påföljdernas och reaktionernas bestämmande.

Enligt propositionen skulle nämnd deltaga i grövre brottmål och då
tjänstgöra vid sidan av ett kollegium om tre jurister. I likhet med process -

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

lagberedningen fann även departementschefen att övervägande skäl talade
för att ej införa nämnd i hovrätt. Som stöd för sitt ståndpunktstagande i
detta hänseende framhöll departementschefen förutom de av beredningen
anförda skälen även kostnadssynpunkter.

Beredningens förslag om nämndens rösträtt godtogs av departementschefen
såsom innebärande en sammanjämkning av de olika uppfattningar som
på denna punkt framträtt inom riksdagen.

Vid utskottsbehandlingen av propositionen fann utskottet förslaget vara
väl avvägt i fråga om nämndens rösträtt och berörde ej särskilt frågan om
nämnd i hovrätt. Utskottet fann sig sålunda böra tillstyrka, att nämnd infördes
i rådhusrätterna, ehuru utskottet föreslog den avvikelsen från propositionens
förslag, att rådhusrätt, när lekmän deltog i rättsskipningen,
skulle bestå av en lagfaren domare jämte nämnd i stället för juristkollegium
med nämnd.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets förslag.

Hithörande frågor efter rättegångsreformen

Efter genomförandet av rättegångsreformen har frågan om nämndens uppgifter
berörts i en motion vid 1951 års riksdag (11:371). I denna hemställdes
om utredning angående spörsmålet om medverkan av nämnd även i
familjerättsmål i rådhusrätterna. Till stöd för sin hemställan anförde motionären
bland annat, att i sådana mål häradsnämnden visat sig kunna ge
yrkesdomaren ett gott stöd och att dess medverkan även uppskattats av
parterna. Med hänsyn härtill och då rådhusrättsnämnderna visat sig fungera
väl i sina mera begränsade uppgifter borde övervägas att låta dem
deltaga även i handläggningen av familjerättsmål.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 17) avstyrkte första lagutskottet
motionen och anförde till stöd härför bland annat följande:

Nämnd i rådhusrätt i nuvarande mera begränsade omfattning har, som
ovan antytts, endast funnits ett fåtal år. Utskottet anser därför, att ytterligare
erfarenheter böra avvaktas innan frågan om utvidgning av nämndens
uppgifter väckes. Härtill kommer, att den av motionären ifrågasatta
reformen skulle medföra icke oväsentliga organisatoriska förändringar för
rådshusrätternas del. Då frågan om det av statsmakterna vid upprepade
tillfällen förordade förstatligandet av stadsdomstolarna kommer upp, torde
möjligen en omorganisation av rådhusrätterna bliva aktuell. I avvaktan på
denna frågas lösning bör återhållsamhet iakttagas med införandet av förändringar
i rådhusrätternas nuvarande sammansättning för att icke föregripa
en förutsättningslös och ändamålsenlig lösning av frågor som kunna
uppstå i samband med förstatligandet.

Vid 1955 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 116 och II: 146),
vari begärdes utredning och förslag till sådan ändring av gällande lag, att i
demokratisk ordning valda ledamöter med individuell rösträtt komme att
ingå i hovrätterna och högsta domstolen och att nämndledamöternas infly -

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963 9

tande på motsvarande sätt förstärktes i första instans. På hemställan av
första lagutskottet (uti. nr 21) föranledde emellertid motionerna ej någon
riksdagens åtgärd. I sitt avstyrkande utlåtande framhöll utskottet, att frågan
om lekmäns deltagande i rättsskipningen blivit föremål för ingående
överväganden under förarbetena till processreformen, och uttalade, att det
valda systemet för lekmannadeltagande syntes på ett i huvudsak lämpligt
sätt möjliggöra den eftersträvade föreningen av jurist- och lekmannasynpunkter.
Utskottet tilläde emellertid, att det vore givet, att man kunde
tänka sig lekmannainflytandet organiserat även efter andra linjer, och erinrade
i det sammanhanget om att sakkunniga tillkallats för utredning av
frågan om rådhusrätternas förstatligande. De sakkunniga hade enligt sina
direktiv att överväga ett vidgat lekmannainflytande i rådhusrätterna och
ägde därvid ingå även på motsvarande spörsmål för häradsrätternas del. Då
sålunda en reform i den riktning motionärerna föreslog syntes vara under
övervägande för underrätternas del, fann utskottet ej anledning att begära
utredning angående lekmannadeltagande i överrätterna.

Vid 1957 års riksdag yrkades i två likalydande motioner (I: 321 och II:
408), att lekmannainflytandet skulle förstärkas i två skilda hänssenden.
Det begärdes sålunda att lekmannanämnder inrättades i hovrätterna för
att där deltaga i behandlingen av brottmål samt att ledamöterna i domstolsnämnder
skulle erhålla individuell rösträtt eller i vart fall möjlighet att
städse få en från domen avvikande mening antecknad till protokollet. På
hemställan av första lagutskottet (uti. nr 8) föranledde motionerna ej någon
riksdagens åtgärd. Vad beträffade motionärernas förslag om nämndemans
rösträtt och reservationsrätt hänvisade utskottet i sitt utlåtande till att
stadsdomstolsutredningen skulle utreda dessa spörsmål. I fråga om lekmannanämnders
inrättande i hovrätter anförde utskottet:

Förslaget om lekmannadeltagande i hovrätternas rättsskipning ligger däremot
ej inom området för stadsdomstolsutredningens verksamhet. Tydligt
är emellertid att frågan hur domstolarna i andra instans skola sammansättas
måste lösas med hänsyn tagen till sammansättningen av domstolarna
i första instans. För rådhusrätternas del är då läget, att så länge
stadsdomstolsutredningens arbete pågår, det i stor utsträckning är lämnat
öppet, hur dessa domstolars framtida organisation kommer att te sig. I
förevarande sammanhang är därvid av särskild betydelse, att stadsdomstolsutredningen
enligt sina direktiv har att överväga nya former för lekmäns
deltagande i rättsskipningen t. ex. såsom meddomare liksom även att undersöka
möjligheterna att ge skilda regler för domstolens sammansättning
i olika typer av mål. Även om man finner den av motionärerna framförda
tanken på lekmannainslag i hovrätterna, vilken varit föremål för ingående
överväganden vid rättegångsreformens genomförande, förtjänt av förnyad
prövning — varom dock inom utskottet råda delade meningar — synes därför
denna fråga ej böra upptas, förrän stadsdomstolsutredningen avgivit sitt
förslag och slutlig ställning tagits härtill.

I eu vid utlåtandet fogad reservation anfördes, att utskottet hort hemställa,
alt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag för åstadkommande av all lekmannanämnder inrättas i hov -

10 Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

rätterna vid behandling av brottmål samt att ledamöterna i domstolarnas
lekmannanämnder tillförsäkras individuell rösträtt eller i vart fall oinskränkt
reservationsrätt.

Sedan 1958 års besparingsutredning (SOU 1959: 28) ifrågasatt, om icke
det för hovrätts domförhet föreskrivna antalet ledamöter skulle minskas
från nuvarande fyra till tre, samt 1960 års riksdag understrukit det önskvärda
i att en utredning komme till stånd rörande den väckta frågan, tillsattes
i juni 1960 utredningen om hovrätternas domförhet.

Stadsdomstolsutredningen avgav den 12 januari 1961 betänkandet Underrätterna
(SOU 1961:6). I betänkandet, vid vilket fogats reservationer och
särskilda yttranden, föreslås inte några ändringar i nuvarande grunder för
underrätts sammansättning. Detta innebär alltså, att vid särskild huvudförhandling
i tvistemål skillnaden kvarstår mellan häradsrätts sammansättning,
lagfaren ordförande och nämnd, samt rådhusrätts sammansättning,
tre eller fyra lagfarna domare. Vissa förslag framlägges rörande nämnden.
Den nuvarande ordningen med en stor och en liten nämnd bibehålies; någon
ändring i fråga om användningen av de båda nämnderna föreslås inte.
Antalet nämndemän i den stora nämnden — för närvarande minst sju och
högst nio — minskas till minst sex och högst sju. Inträffar, sedan huvudförhandling
påbörjats, förfall för nämndeman, är dock rätten domför med endast
fem i nämnden. Med avseende å nämndens rösträtt innebär förslaget,
att om fem nämndemän förenar sig om annan mening än den ordföranden
företräder, nämndens mening skall gälla; eljest bestämmer ordföranden utgången.
Vidare föreslås nämndeman erhålla rätt att få skiljaktig mening antecknad
i rättens protokoll.

Vid 1961 års riksdag väcktes en motion (I: 364) vari föreslogs utredning
i syfte att förstärka lekmannainflytandet i vårt rättegångsväsende och att
bereda nämndeman möjlighet att till rättens protokoll anmäla reservation. I
förstnämnda hänseende framhölls bl. a. att lekmän kunde vara skickade att
biträda de juridiskt utbildade domarna i hovrätterna. Motionen avstyrktes
av första lagutskottet, som härvid i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(uti. nr 9) — efter redogörelse för stadsdomstolsutredningens förslag —
bl. a. anförde:

Utredningens betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling.
Enligt vad som uppgivits för utskottet, är det troligt, att bland annat
frågan om nämndemans reservationsrätt kommer att brytas ut för att upptagas
till behandling i särskild proposition, innan utredningens förslag i
övrigt hinner bli slutbehandlade. Till de ändringsförslag på nu ifrågavarande
område, som kan följa på stadsdomstolsutredningens betänkande,
torde riksdagen sålunda få taga ställning i en nära framtid. I nuvarande
läge bör därför något initiativ i förevarande spörsmål icke tagas från riksdagens
sida.

Vad åter angår frågan om hovrätternas sammansättning, synes det uppenbart,
att denna blir beroende av de reformer för rådhusrätter och hä -

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

radsrätter, som kommer att genomföras på grund av stadsdomstolsutredningens
förslag. Utskottet har emellertid erfarit, att utredningen om hovrätternas
domförhet kommer att överväga, huruvida lekmän skall deltaga
i hovrätternas rättsskipning. Någon anledning att nu begära särskild utredning
angående lekmannainflytandet i överrätterna föreligger därför enligt
utskottets mening icke.

Sedan sakkunniga tillkallats för översyn av domkretsindelningen för underrätterna
har Kungl. Maj :t den 29 december 1961 utvidgat de sakkunnigas
uppdrag till att avse en allmän översyn av domstolsväsendet. Förutom
experter har de sakkunniga vid sin sida en rådgivande nämnd med parlamentarisk
förankring och anknytning till olika av utredningen berörda intressen.
Utredningen har antagit namnet domstolskommittén. Uppdraget för
den särskilda utredningen om hovrätternas domförhet har återkallats.

Utskottet

I förevarande motion uttryckes önskemål om en utredning i syfte att få
till stånd ökat lekmannainflytande i svenskt rättsväsende. De konkreta förslag
som upptages av motionären avser vidgande av nämndemans reservationsrätt
och införande av nämnd i hovrätt.

Förslag i samma riktning framfördes i motion vid 1961 års riksdag. I enlighet
med utskottets hemställan föranledde motionen icke någon riksdagens
åtgärd. Utskottet erinrade i sitt utlåtande om att stadsdomstolsutredningen
föreslagit att nämndeman skulle erhålla rätt att få skiljaktig mening antecknad
i protokollet. Då riksdagen förmodades få i en nära framtid taga
ställning till de ändringsförslag på ifrågavarande område, som kunde följa
på utredningens betänkande, borde i rådande läge något initiativ i fråga om
reservationsrätten ej tagas från riksdagens sida. Enligt vad utskottet erfarit
skulle utredningen om hovrätternas domförhet komma att överväga, huruvida
lekmän skulle deltaga i hovrätternas rättsskipning. Utskottet ansåg
därför icke någon anledning föreligga att begära särskild utredning angående
lekmannainflytandet i överrätterna.

Sedan hithörande spörsmål behandlades vid 1961 års riksdag, har den
särskilda utredningen om hovrätternas domförhet nedlagts och dess uppgifter
överförts på domstolskommittén, som fått att verkställa en utredning
rörande domstolsorganisationen i dess helhet. Kommittén torde därvid komma
att ingå på spörsmålet hur lekmannainflytandet i vårt rättsväsende skall
gestalta sig i framtiden. På grund härav synes riksdagen sakna anledning
att begära ytterligare utredning i det av motionären angivna syftet.

Med hänsyn till sambandet mellan frågan om reservationsrätt för nämndeman
och de organisatoriska förutsättningarna för lekmannainflytandet i
rättsväsendet torde riksdagen i nuvarande läge ej heller böra överväga en
hänvändelse till Kungl. Maj :t för att påskynda behandlingen av stadsdomstolsutredningens
förslag rörande reservationsrätten.

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:274, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nyström, Per-Olof Hanson*, Arvidson,
Erik Svedberg, fröken Mattson*, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding och Wikner; från

andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman,
herrar Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist*, fröken Bergegren
och fröken Andersson i Strängnäs.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

Av herr Nilsson, Ferdinand.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630336