Första lagutskottets utlåtande nr 3k år 1963 (Utlåtande 1963:L1u34 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 3k år 1963

Nr 34

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 14-9, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

om upplåtande av kyrkorum i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kyrkorum, som invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vardas av
församling, må på de villkor och i den ordning som nedan sägs tillfälligt upplatas
för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning.

2 §•

Sådan upplåtelse må beslutas endast under villkor

a) att den icke hindrar eller försvårar bruket av kyrkorummet för gudstjänst,
annan på präst ankommande förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt;

b) att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrkans
ordning;

c) att det kan tagas för visst, att kyrkorummet och dess inventarier skola
behandlas med aktsamhet och pietet.

Beträffande villkor för upplåtelse i fall, som omfattas av denna lag, av
kyrkorum för jordfästning i annan ordning än kyrkans gäller, i stället för vad
i första stycket sägs, vad som stadgas i lagen om jordfästning.

3 §•

På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse som avses
i denna lag; dock må rådet uppdraga åt kyrkoherden eller åt avdelning av rådet,
i vilken kyrkoherden ingår, att besluta på rådets vägnar.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 31f

Första lagutskottets utlåtande nr 34- år 1963

Tillkommer beslutanderätten icke kyrkoherden ensam och deltager han icke i
handläggningen av ärende, som avses i denna lag, skall han såvitt möjligt erhålla
tillfälle yttra sig, innan ärendet avgöres.

I annexförsamling, där i kyrkoherdens ställe annan präst förordnats att vara
ledamot av kyrkorådet, skall vad nu sagts gälla den till ledamot av rådet förordnade
prästen.

4 §.

Talan mot kyrkorådets beslut föres genom besvär hos domkapitlet.

Har beslutet fattats i strid mot den mening, som uttalats av kyrkoherden eller
präst, som sägs i 3 § tredje stycket, äger denne anföra besvär.

Över domkapitlets beslut må klagan ej föras.

5 §•

Beslut, som meddelats på grund av denna lag, skall utan hinder av anförda
besvär lända till efterrättelse, om ej domkapitlet annorlunda förordnar.

6 §•

Denna lag äger icke tillämpning beträffande domkyrka, som står under egen
förvaltning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

I samband med propositionen har utskottet behandlat tre i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen

dels likalydande motionerna I: 758 av fröken Andersson och herr Andersson,
Torsten, och II: 918 av herr Hedin rrv. fl.,
dels motionen 11:908 av herr Alemyr och fru Svensson.

För yrkandena i motionerna samt de skäl motionärerna anfört till stöd därför
lämnas redogörelse i det följande.

Inledning

Frågorna om vem som bör äga besluta om kyrkas användning för olika ändamål
och om vilka principer som bör ligga till grund för beslut i sådana ärenden
har under senare tid upprepade gånger ställts under debatt. Bland annat har
dessa frågor aktualiserats i samband med den nyss genomförda översynen av
församlingsstyrelselagstiftningen.

I sitt betänkande »Församlingslag» (SOU 1957:15) förklarade församlingsstyrelsekommittén
sig finna det naturligt, att pastor i församlingen tillerkändes

Första, lagutskottets utlåtande nr 31> år 1963

rätt att förfoga över kyrkorummet för gudstjänsthållningen i församlingen och
alla särskilda på honom ankommande kyrkliga förrättningar, samt föreslog därför,
att denna pastors rätt närmare reglerades genom särskild lagstiftning. Enligt
kommitténs förslag till församlingslag skulle det ankomma på kyrkorådet att
leda förvaltningen av församlingens angelägenheter och förvalta lokalkyrkans
och församlingens egendom. Denna bestämmelse ville kommittén ge bl. a. den
innebörden, att det i princip skulle tillkomma rådet att bestämma om kyrkorummets
upplåtande för andra än tidigare nämnda prästerliga förrättningar.
Rådet var dock enligt vanliga kommunalrättsliga regler bundet av vad församlingens
representativa organ kunde besluta samt måste vidare visa tillbörlig
hänsyn för den helgd, som tillkom kyrkorummet såsom ett för svenska kyrkans
gudstjänster invigt rum.

Vid betänkandets remissbehandling fick kommitténs förslag i förevarande del
ett negativt mottagande av så gott som alla kyrkliga remissinstanser. Också
flera icke-kyrkliga myndigheter ställde sig avvisande till det.

I propositionen 1961: 70 med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m. erinrade
föredragande departementschefen om att kyrkomöteskommittén i sitt
betänkande »Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m.» (SOU 1955:47)
å sin sida framhållit, att det vid en blivande kodifiering av kyrkolagen förtjänade
att övervägas om inte lagstiftning om kyrkas upplåtande för utomkyrkliga ändamål
borde komma till stånd, i samband varmed även borde regleras vem som
äger beslutanderätt i dessa frågor.

För egen del fann departementschefen vägande invändningar vara gjorda
mot församlingsstyrelsekommitténs ståndpunkt i frågan. Vid närmare granskning
ansåg han den inte vara hållbar. Spörsmålet fick anses ha sådan kyrkorättslig
anknytning, att det inte kunde regleras i en ny församlingsstyrelselag.
Emellertid ansåg departementschefen det vara av vikt, att lagstiftning om
kyrkorummets upplåtande för andra än kyrkliga ändamål kom till stånd och
att därvid också fastslogs, vem som äger besluta om upplåtandet. Departementschefen
förklarade sig därför avse att i annat sammanhang framlägga förslag
om sådan lagstiftning. Han omnämnde slutligen, att en promemoria i ämnet
upprättats inom ecklesiastikdepartementet och att denna varit föremål för
remissbehandling.

Departementschefens uttalande föranledde inte någon erinran från riksdagens
sida (KU 1961:16, rskr 342).

Den av departementschefen omnämnda promemorian, som upprättats inom
ecklesiastikdepartementets lagbyrå och daterats den 30 juni 1959, innehåller
förslag till lag om kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål.

Över promemorian har efter remiss yttrande avgivits av kammarkollegiet,
samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands
län, Svenska kyrkans diakonistyrelse, styrelserna för Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska prästförbundet och Svenska pastoratens
riksförbund ävensom av Kyrkomusikernas riksförbund.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Sedan det i promemorian framlagda lagförslaget ytterligare överarbetats inom
ecklesiastikdepartementet, har lagrådets utlåtande över detsamma inhämtats,
varefter vissa ytterligare jämkningar av förslaget vidtagits.

Nuvarande rättsläge

Kyrkorådet utgör det centrala organet för förvaltningen av den egendom som
tillhör församlingen eller lokalkyrkan. I denna egenskap har kyrkorådet inte
bara att befatta sig med de med förvaltningen sammanhängande ekonomiska
frågorna utan också att förfoga över egendomen, och till denna befogenhet hör
bland annat att bestämma om egendomens upplåtande. Såvitt gäller upplåtelse
av själva församlingskyrkan föreligger emellertid enligt rådande uppfattning
vissa inskränkningar i kyrkorådets befogenheter; sålunda anses det i princip ankomma
på pastor och inte på kyrkorådet att bestämma rörande dispositionen av
kyrkorummet. Med pastor har i förevarande hänseende av ålder avsetts kyrkoherden.
Numera torde dock i allmänhet — åtminstone i vad angår annexförsamling
— därmed förstås till lokalkyrkan genom tjänstgöringsföreskrifter särskilt
knuten präst.

Det torde vara självfallet att kyrkas användande för gudstjänst och andra
kyrkliga förrättningar, vilka det åligger prästerskapet i församlingen som en
tjänsteplikt att fullgöra, inte kan vara beroende av något medgivande från församlingens
sida. Vidare finns stadganden om kyrkas upplåtande vid s. k. borgerlig
begravning i 10 § lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning m. m. Där
stadgas sålunda, att för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må
kyrkorum upplåtas, »om särskilda skäl därtill äro».

Frågan om kyrkas upplåtande för andra fall än det nämnda är inte reglerad
genom några uttryckliga bestämmelser. Enligt hävdvunnen sed upplåtes emellertid
kyrka även för andra än de i jordfästningslagen avsedda förrättningarna
liksom för åtskilliga andra sammankomster, oavsett om ändamålet med förrättningen
eller sammankomsten ansetts vara av religiös karaktär eller vara av mera
allmänt kulturell eller social natur.

Bestämmelser om vem som äger besluta om kyrkas upplåtande i de särskilda
fallen saknas för närvarande över huvud taget. Pastors allmänt antagna rätt att
disponera över kyrkan grundas enbart på hävd och sedvänja. Att denna hävd
har mycket gamla rötter kan i viss mån utläsas av landskapslagarnas kyrkobalkar.
1686 års kyrkolag innehåller däremot inte några bestämmelser, varav
närmare ledning kan hämtas. Den kyrkokommunala reglering, som genomfördes
med 1800-talets sockenstämmo- och kyrkostämmoförordningar, torde inte ha
inneburit nagon förändring i pastors befogenheter beträffande kyrkorummet.
Förarbetena lämnar inte något besked och uttalandena i rättslitteraturen från
denna tid är inte helt entydiga: i allmänhet torde de få tolkas så, att någon
ändring inte inträtt.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963 5

I den nya lagen om församlingsstyrelse, som trätt i kraft den 1 januari i år,
har kyrkorådets uppgifter bl. a. angivits vara att leda förvaltningen av församlingens
angelägenheter samt att handha församlingens drätsel och därvid självt
förvalta kyrkans och församlingens egendom, i den mån inte sådan förvaltning
uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan.

Särskilda stadganden om förvaltning av kyrka är meddelade i flera författningar,
utfärdade i administrativ väg. Sålunda stadgas i 31 § kungörelsen den
26 november 1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet
(SFS 1960: 689) att kyrkobyggnad inte utan Kungl. Maj:ts medgivande får tagas
i bruk för annat än det därmed avsedda ändamålet. Därmed torde avses fall, da
kyrkorummet varaktigt skall brukas för annat ändamal än kultens utövande.

Den sedvanerätt som av ålder gäller i fråga om pastors befogenhet att bestämma
om kyrkas upplåtande har således som förut nämnts inte något omedelbart
stöd i särskilt författningsstadgande. Pastors dispositionsrätt beträffande
kyrkan får emellertid i vissa hänseenden anses obestridlig och i andra allmänt
erkänd. Endast i de fall kyrka upplåtes för utomkyrkliga ändamål torde en viss
oklarhet föreligga.

Det nu anförda avser i första hand församlingskyrkorna. Beträffande domkyrkorna
är rättsläget något annorlunda. Enligt kyrkolagen 24 kap. 4 § har
biskoparna att, »tillika med konsistorium, låta sig vårda om domkyrkornas inkomster,
inventarier, jord, gårdar, hus, byggnader, penningar, räkenskap och
vad helst dem angår». Under biskopen och domkapitlet handhas, jämlikt
26 kap., det närmare bestyret med vården om domkyrkan och dess inventarier
av domkyrkosysslomannen. Beträffande domkyrka är det alltså särskilda kyrkliga
organ, som har ansvaret för vården och förvaltningen.

Vad slutligen angår andra kyrkorum än sådana som är invigda för gudstjänständamål
— varvid begravningskapellen främst kommer i blickpunkten — får som
allmän regel anses gälla att bestämmanderätten häröver tillkommer kyrkorådet
på grund av stadgandena i församlingsstyrelselagen.

Ytterligare uppgifter rörande det nuvarande rättsläget, bl. a. en redogörelse
för ett avgörande i regeringsrätten, i vilket spörsmålet om dispositionsrätten
över kyrka i fråga om visst gudstjänständamål behandlades och vilket föregicks
av yttrande av kammarkollegiet, återfinnes i propositionen under ovanstående
rubrik.

Beträffande frågans tidigare behandling vid riksdag och kyrkomöte m.m. får
utskottet hänvisa till propositionen s. 10—14. Närmare redogörelse för kyrkomöteskommitténs
och församlingsstyrelsekommitténs ovan berörda betänkanden,
såvitt de avser hithörande frågor, ävensom redogörelse för remissyttranden över
sistnämnda kommittés betänkande lämnas i propositionen å s. 14—19, vartill
utskottet får hänvisa. För huvuddragen i departementspromemorian redogöres
å s. 19—21 i propositionen.

6 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Remissyttrandena över departementspromemorian

Samtliga domkapitel utom domkapitlet i Lund, majoriteten av kammarkollegiet
(tre ledamöter), diakonistyrelsen, Svenska prästförbundet samt Svenska pastoratens
riksförbund avstyrker helt eller delvis den föreslagna lagstiftningen eller
ställer sig på väsentliga punkter kritiska till den utformning förslaget erhållit.

En klart positiv inställning till den föreslagna lagstiftningen intar domkapitlet
i Lund, kammarkollegiets minoritet (två ledamöter) och samtliga andra ickekyrkliga
remissinstanser eller länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands
län samt Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Inom tre av domkapitlen har reservanter uttalat sig för att den föreslagna
lagstiftningen genomföres.

Närmare redogörelse för de avgivna remissyttrandena lämnas å s. 21—25 i
propositionen.

Föredraganden

Föredraganden, statsrådet af Geijerstam, anförde vid lagrådsremissen beträffande
behovet av lagstiftning på förevarande område samt beträffande lagförslagets
huvudgrunder följande:

»Såsom framgått av den lämnade redogörelsen har frågan om villkoren för upplåtande
av kyrkorum och vem som bör få besluta om sådant upplåtande diskuterats
i skilda sammanhang. Särskilt har diskussionen rört hithörande problem,
då det gäller upplåtelse av kyrkorummet för andra än kyrkliga ändamål. Såväl
i riksdagsdebatter som i utredningsbetänkanden har framhållits det önskvärda
i att spörsmålet bringas till en lösning. När förslaget till den nya församlingsstyrelselagen
förelädes riksdagen uttalade också föredragande departementschefen,
att han ansåg det vara av vikt att lagstiftning om upplåtande av kyrkorummet
för andra än kyrkliga ändamål kom till stånd och att därvid också fastslogs,
vem som äger besluta om upplåtandet. Ännu så sent som år 1961 behandlades
i riksdagen motioner, i vilka ånyo påyrkades en författningsmässig reglering
av beslutanderätten i ärenden av förevarande slag. Vid remissbehandlingen
av den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian har visserligen
från några myndigheters sida ifrågasatts behovet av lagstiftning på området.
Med hänsyn till vad nu sagts finner jag ett väl dokumenterat behov föreligga att
hithörande problem klarlägges och att frågan blir löst genom lagstiftning. Som
jag strax skall utveckla bör denna lagstiftning begränsas till att avse upplåtelse
för andra än kyrkliga ändamål.

Det nuvarande rättsläget — som inte är entydigt och huvudsakligen grundar
sig på sedvana — kan i korthet beskrivas så, att kyrkoherden ensam torde äga
besluta om kyrkans användning för gudstjänständamål och annan kyrklig verksamhet,
vilken prästerskapet i församlingen utövar. Kyrkoherden torde vidare
få besluta om upplåtande för annat ändamål såväl då detta är kyrkligt men lig -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

ger vid sidan om prästerskapets ämbetsgöromål eller annan verksamhet inom
församlingsangelägenheternas ram som da det är av icke-kyrklig karaktär. I sadana
fall fordras medgivande också av kyrkorådet, som har att besluta beträffande
de kostnader som upplåtelsen föranleder. Såsom kammarkollegiet sammanfattat
rättsläget härvidlag, torde både kyrkoherden och kyrkorådet i dessa fall
ha vetorätt, och båda har befogenhet att uppställa villkor i samband med att
upplåtelse medgives.

Kyrkoherdens rätt att bestämma över kyrkorummet för den av prästerskapet
utövade religiösa verksamheten inom församlingen har bekräftats i rättspraxis.
Jag syftar härvid på det tidigare omnämnda avgörandet av regeringsrätten, i
vilket fastslagits kyrkoherdens rätt att för gudstjänständamål förfoga över kyrkorummet.
Detta utslag torde vidare ge vid handen, att kyrkoherden principiellt
har beslutanderätt även vid upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänständamål
till sammanslutning som står utanför församlingsorganisationen, även om kyrkorådet
som jag nyss anfört från kyrkligt-ekonomiska synpunkter har bestämmanderätt
beträffande kostnader, som föranledes av upplåtelsen, och vad därmed
äger samband.

Någon ändring i denna ordning för upplåtande av kyrkorummet för kyrkliga
ändamål har inte ifrågasatts. Sålunda har varken i församlingsstyrelsekommitténs
betänkande, i departementspromemorian eller i remissyttranden över dem
föreslagits någon ändring i vad som enligt sedvanerätt anses gälla om kyrkoherdens
befogenhet i sådana hänseenden, även om man måhända kan urskilja något
olika meningar om vad som vid en avgränsning skall höra till kyrkliga ändamål.
Jag vill härvid särskilt betona, att församlingsstyrelsekommittén i denna del inte
ifrågasatt kyrkoherdens rätt att förfoga över kyrkorummet, utan allenast ansett,
att den bör komma till uttryck i författningsbestämmelser.

Jag hyser även för egen del den uppfattningen, att anledning inte föreligger
att i nu berörda avseenden införa en ny ordning. Vid mitt ställningstagande förutsätter
jag emellertid, att denna kyrkoherdens befogenhet endast avser upplåtelse
av kyrkorummet för gudstjänst eller därmed jämförlig religiös kulthandling.
I sådana fall måste rent religiösa synpunkter vara avgörande och då torde kyrkoherden
bäst kunna bedöma, om kyrkorummet bör kunna upplåtas för ändamålet
i fråga. En annan sak är att hithörande frågor självfallet bör avgöras i en generös
ekumenisk anda. Jag vill härvid anknyta till biskopsmötets uttalande ar 1948,
att biskoparna borde var och cn i sitt stift för prästerna framhålla det angelägna
i att frågor om upplåtelse av kyrkorummet för annat ändamål än gudstjänst
behandlades med grannlagenhet och förståelse och det önskvärda i att de i tveksamma
fall rådgjorde med biskopen. Detta uttalande finner jag ha aktualitet
även för här avsedda fall, och tillämpningen i frågor om upplåtelse bör uppmärksammas
av biskoparna. Pastors beslut i ärende rörande upplåtande av
kyrkorum torde för övrigt — såsom första lagutskottet vid 1950 års riksdag uttalat
— kunna överklagas till domkapitlet.

8 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Även om det alltså torde finnas anledning att inom kyrkan följa utvecklingen,
anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att — såsom församlingsstyrelsekommittén
tänkt sig — i författning reglera kyrkoherdens befogenheter då det gäller
dispositionen av kyrkorummet för kyrkligt ändamål. Jag vill understryka, att
under begreppet kyrkligt ändamål, sådant jag här sökt bestämma det, inte kan
anses falla profana förrättningar även om de till sin karaktär har anknytning
till motsvarande kyrkliga, exempelvis borgerlig begravning efter en ordning utan
religiösa inslag.

Av vad jag nu anfört följer alltså, att jag ansluter mig till kyrkomöteskommitténs
i departementspromemorian biträdda uppfattning, att lagstiftningen på
området bör innehålla regler om upplåtande av kyrkorummet för andra än kyrkliga
ändamål. Detta uttryck bör bestämmas med utgångspunkt i det nyss sagda
om dispositionen över kyrkorummet för gudstjänst och därmed jämförliga förrättningar.
Härmed torde tillräckligt tydligt ha angivits lagens tillämpningsområde.

Vad sa angar fragan till vilka utomkyrkliga ändamål upplåtelse bör kunna
ske, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till den i promemorian uttalade åsikten
att allmängiltiga regler som ger uttömmande besked härutinnan torde vara
svara att ställa upp. Som det sägs i promemorian torde det ändå kunna antagas,
att tillämpningen kommer att ske med förståelse för de önskemål som anmäler
sig. Jag finner därför inte nagot egentligt behov föreligga av en sådan reglering.
Det torde vara tillfyllest att genom lagstiftningen skapas garantier för att vissa
för kyrkan betydelsefulla förhållanden i tillbörlig grad blir beaktade. I promemorian
har framhållits, att som villkor för upplåtelse bör gälla, att upplåtelsen
inte hindrar eller försvårar den till kyrkorummet knutna kyrkliga verksamheten
samt att kyrkorummets helgd och kyrklig ordning inte löper risk att
trädas för nära. Vidare måste kunna förutsättas, att kyrkorummet och dess
inventarier kommer att behandlas med tillbörlig aktsamhet. De i promemorian
föreslagna villkoren för upplåtelse har vid remissbehandlingen genomgående godtagits
eller lämnats utan erinran. Jag finner förslaget väl genomtänkt och ägnat
att skapa tillräckliga garantier för att den kyrkliga verksamheten inte hindras
eller försvåras eller kyrkorummets karaktär av för kulthandlingar invigt rum
kränkes. Till den närmare utformningen av villkoren får jag återkomma i
specialmotiveringen till lagförslaget.

I promemorian har — i överensstämmelse med den mening församlingsstyrelsekommittén
omfattat — föreslagits, att kyrkorådet tillägges befogenhet att upplåta
kyrkorummet för ändamål, som avses i den förordade lagstiftningen. De vid
remissbehandlingen gjorda invändningarna mot detta förslag finner jag inte vara
bärande. Jag får erinra om att redan enligt nu gällande ordning kyrkorådet har
viss medbestämmanderätt och kan ställa villkor för upplåtelse. I sammanhanget

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

måste också beaktas att kyrkorådet genom den nya församlingsstyrelselagen
givits en central och stärkt ställning inom församlingen såsom dess styrelse. Det
torde ej heller kunna ifrågasättas, att det lekmannainflytande som här utövas
inte skulle ske under tillbörligt ansvar för religiösa värden. Det är vidare enligt
min mening ett felaktigt betraktelsesätt att ställa kyrkoherden och kyrkorådet
i ett slags motsatsförhållande till varandra i hithörande frågor. Tvärtom delar,
såsom domkapitlet i Lund framhållit, kyrkoherden och lekmännen inom kyrkorådet
ansvaret för det grannlaga bedömandet av frågorna. Över huvud taget
torde på goda grunder kunna förutsättas — såsom också uttalats vid remissbehandlingen
— att samtliga kyrkorådets ledamöter genom sitt intresse för den
kyrkliga verksamheten också har en stark känsla för kyrkorummets helgd. Jag
finner till följd av det sagda kyrkorådet vara väl ägnat att fylla uppgiften att
tillvarataga de religiösa intressenas särart, då det i ärenden av förevarande slag
har att taga ställning till berättigade allmänna kulturella eller sociala intressen.
Härtill kommer ytterligare några omständigheter, som enligt min mening bör
beaktas i sammanhanget.

Såsom tidigare framhållits torde nuvarande rättsläge innebära, att såväl
kyrkoherden själv som kyrkorådet har vetorätt mot upplåtelse. Jag har för avsikt
att föreslå en ordning, enligt vilken kyrkoherden skall få uttrycklig rätt att
besvära sig hos domkapitlet över beslut som fattats i strid mot hans mening.
Vidare ämnar jag förorda bestämmelser, som garanterar att kyrkoherden får
deltaga i beslutet. Det torde kunna förutsättas, att frågor av hithörande slag i
det alldeles övervägande antalet fall kommer att lösas i fullt samförstånd och
att kyrkorådet, inte minst av praktiska skäl, kommer att som regel delegera
beslutanderätten till antingen kyrkoherden ensam eller till kyrkoherden och
kyrkvärdarna. Den tillämnade ordningen torde vid sådana förhållanden inte
komma att väsentligt avvika från vad som nu anses gälla.

Med hänsyn till det anförda finner jag vissa remissinstansers farhågor för att
religiösa synpunkter inte skulle tillräckligt beaktas vid upplåtelser varom nu är
fråga överdrivna. Här liksom i andra sammanhang bör alltså kyrkorådet kunna
ge uttryck för församlingsviljan. Självfallet prövar kyrkorådet liksom i förekommande
fall kyrkoherden fråga om upplåtelse av kyrkorum under ämbetsansvar.

Vad slutligen angår den i promemorian berörda frågan om lagstiftningens
konstitutionella natur finner jag med hänsyn till den centrala ställning kyrkorummet
intager i det kyrkliga livet, att lagstiftningen bör tillkomma under medverkan
av kyrkomöte i den ordning § 87 mom. 2:o regeringsformen föreskriver.
Detta överensstämmer med den mening som uttalats av kyrkomöteskommittén
och som understrukits i flera remissyttranden över departementspromemorian.»

Motivering till de särskilda paragraferna i det framlagda lagförslaget återfinnes
å s. 29—35 i propositionen.

10 Första lagutskottets utlåtande nr 34- år 1963

Lagrådet

Lagrådet har i avgivet utlåtande förordat viss redaktionell ändring av 1 § och
rubriken i det remitterade förslaget men i övrigt lämnat detsamma utan erinran.

Motionerna

I likalydande motionerna 1:758 och II: 918 yrkas avslag å propositionen. Motionärerna
anför till stöd härför följande:

Föreliggande fråga är av mycket ömtålig natur. Gällande kyrkoinvigningsritual
i kyrkohandbokens tionde kapitel ger en klar och entydig ändamålsbestämning
för kyrkorummet. Detta framhålles också av kyrkolagsutskottet vid
1957 års kyrkomöte: »Kyrkan är invigd. Därmed har den blivit avskild till att
vara ett rum för kyrkans gudstjänster och övriga kulthandlingar och därigenom
har en gräns blivit angiven, när det gäller kyrkorummets användning till andra
ändamål.» Kyrkolagsutskottet framhåller vidare, att pastors rätt att upplåta
kyrkorummet utgör »en garanti för en kyrklig bedömning». Inom de vidaste
kretsar av vårt folk finns också en stark känsla för kyrkorummets helgd. Avgörande
för bedömningen av föreliggande fråga måste, enligt undertecknades
mening, framför allt vara den hänsyn som måste visas det för sakrala ändamål
invigda kyrkorummet och den menighet som där samlas till gudstjänst. Religionsfrihetslagen
bör också få vara ett skydd för kyrkofolket och dess gudstjänstrum.

Propositionen avser endast att reglera kyrkoupplåtelsen för annat än kyrkligt
ändamål, men härvidlag kommer, såsom också remissinstanser påpekat, svåra
gränsdragningsproblem att aktualiseras, och tillämpningen av lagen kommer i
stort sett att bli beroende av den inställning som råder inom det kyrkoråd som
vid en viss tidpunkt fungerar. Redan nu föreligger en viss praxis, och kyrkorummet
upplåtes för exempelvis nationella högtider och konserter av seriös karaktär.
Trots att numera samlingslokaler står till förfogande i större utsträckning
än tidigare, förekommer alltså tillfällen då det ter sig naturligt att ta
kyrkorummet i anspråk. I de ytterligt få fall där pastor icke handlagt sådant
ärende med gott omdöme har möjlighet funnits att vinna rättelse genom besvär.

Samtliga domkapitel, utom ett, och flera andra remissinstanser har avstyrkt
den föreslagna lagstiftningen. Den nuvarande ordningen har i stort sett fungerat
tillfredsställande. Både hänsynen för kyrkorummets helgd och rent praktiska
skäl talar för att denna ordning bibehålies. Beslut måste i många fall fattas med
kort tidsutdräkt.

Uti motionen II: 908 yrkas, att propositionen måtte bifallas med den ändringen
i 3 § lagförslaget att den däri öppnade möjligheten för kyrkorådet att
uppdraga åt kyrkoherden att besluta å rådets vägnar utgår.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna, att den i nuvarande rättsläge
godtagna rättigheten för pastor att ensam bestämma över disposition av kyrkorummet
inneburit betydande olägenheter på grund av de konflikter som på
många håll uppstått genom vederbörandes ovilja att till andra än kyrkliga ändamål
upplåta kyrkorum. Dessa erfarenheter motiverar, enligt motionärerna, krav
på att utestänga pastor från rättigheten att ensam besluta angående kyrkorummets
disposition.

Utskottet

Genom förevarande proposition framlägges förslag till lagstiftning om upplåtande
av kyrka för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning.
Sådan upplåtelse föreslås få ske under villkor att den till kyrkan knutna
verksamheten icke hindras eller försvåras. Enligt förslaget får vidare upplåtelse
icke strida mot kyrkorummets helgd eller svenska kyrkans ordning. Rätten att
besluta om upplåtelse av kyrka för de ändamål, som regleras genom den föreslagna
lagen, skall tillkomma kyrkorådet, vilket dock skall äga delegera sin
beslutanderätt till antingen kyrkoherden ensam eller till avdelning av kyrkorådet,
i vilken kyrkoherden ingår.

Det sålunda framlagda förslaget grundas på en inom ecklesiastikdepartementet
utarbetad promemoria. Denna har varit föremål för remissbehandling.

I de likalydande motionerna I: 758 och II: 918 hemställes, att riksdagen matte
avslå propositionen, medan uti motionen II: 908 yrkas att riksdagen matte
antaga det framlagda förslaget med den ändringen att den i 3 § första stycket
föreslagna möjligheten för kyrkorådet att överlämna till kyrkoherden ensam att
besluta om kyrkas upplåtande utgår.

Genom det nu framlagda lagförslaget har ett tidigare i huvudsak oreglerat
område blivit föremål för lagstiftning. Av hithörande frågor är allenast den om
kyrkas upplåtande för borgerlig begravning reglerad i författning. Såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om villkoren för kyrkorums
upplåtande och vem som bör få besluta om sådant upplåtande diskuterats i
skilda sammanhang och vid olika tillfällen. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse
att fastare regler skapas på detta område, där oklarhet i många hänseenden
rått.

Av vad som anföres i motionerna 1:758 och 11:918 synes framgå att motionärernas
huvudsakliga skäl mot den föreslagna lagstiftningen är farhågor för
att den icke skall lämna en betryggande garanti för att upplåtande av kyrka
för de med lagförslaget avsedda ändamålen skall ske med tillbörlig hänsyn till
kyrkorummets helgd och den gudstjänstbesökande menighetens uppfattning i
hithörande frågor.

I anledning härav får utskottet understryka, att i den föreslagna lagen klart
angives, att upplåtelse icke får ske, därest denna skulle strida mot kyrko -

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963

rummets helgd. Enligt utskottets mening finnes ej heller anledning betvivla att
kyrkorådens ledamöter äger insikt om och har förståelse för de religiösa intressen
som bör beaktas och för den pietet som bör visas i förevarande sammanhang.
Över huvud taget torde det hos allmänheten finnas en stark känsla för just kyrkorummets
helgd. Därtill kommer att den speciella sakkunskap som kan vara
erforderlig för ifrågavarande bedömanden är tillförsäkrad genom lagens föreskrifter
att kyrkoherden, som är självskriven ledamot av kyrkorådet, skall deltaga
i besluten eller, i förekommande fall, såvitt möjligt erhålla tillfälle att yttra
sig. Anmärkas må jämväl att kyrkoherden enligt förslaget äger självständig
rätt att klaga över beslut varom här är fråga och att sådan talan har karaktären
av förvaltningsbesvär, varigenom de skäl som ligger till grund för beslutet kan
prövas i sak utan inskränkning. Enligt utskottets uppfattning kan de i förevarande
motioner uttalade farhågorna icke anses grundade.

Under remissbehandlingen av det i promemorian framlagda förslaget har som
skäl mot lagstiftning i enlighet med de i promemorian uppdragna riktlinjerna
anförts bl. a. den omständigheten att gränsdragningen mellan de upplåtelser,
över vilka pastor har att bestämma och de, beträffande vilka kyrkorådet har
att fatta beslut, kan komma att vålla svårigheter. Samma synpunkt kommer till
uttryck i nyssnämnda motioner. I det till lagrådet remitterade förslaget stadgades,
att lagen skulle äga tillämpning å upplåtelse »för annat än kyrkligt ändamål».
I anslutning därtill uttalade föredraganden att med nämnda uttryck skulle
förstås gudstjänst och därmed jämförlig förrättning. Sedan lagrådet uttalat, att
det i förslaget använda uttrycket icke syntes tillräckligt klart, har detta i det
slutligen framlagda förslaget ersatts med »för annat ändamål än gudstjänst och
därmed jämförlig förrättning». Enligt föredraganden vore under detta uttryck
att hänföra exempelvis begravning eller vigsel vare sig den skedde enligt svenska
kyrkans eller annat trossamfunds ritual men däremot icke förrättning utan religiöst
inslag. På grund av den avfattning det framlagda förslaget sålunda fått och
med hänsyn till nämnda uttalande anser utskottet, att någon egentlig svårighet
icke torde föreligga att i det enskilda fallet bestämma lagens tillämpningsområde.

I motionen I: 908 uttalas slutligen betänkligheter mot den i förslaget lämnade
möjligheten för kyrkorådet att delegera sin beslutanderätt i hithörande
frågor till vederbörande kyrkoherde ensam. Härutinnan må framhållas att,
därest kyrkoherdens bedömningar i hithörande frågor skulle visa sig icke stå i
överensstämmelse med kyrkorådets uppfattning, detta kan taga upp frågan om
delegationen till omprövning. Den av motionären förordade inskränkningen av
kyrkorådets delegationsmakt kan därför icke anses erforderlig. Fastmer synes
den föreslagna ordningen från praktisk synpunkt vara av värde i det att avgöranden
om upplåtande av kyrka ofta måste fattas med kort tidsutdräkt och
det därför kan vara lämpligt att kyrkoherden ensam kan fatta beslut i saken.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och då utskottet ej heller i övrigt
haft någon erinran mot förslaget, får utskottet hemställa,

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

att riksdagen måtte, med avslag å likalydande motionerna
1:758 och 11:918 samt motionen 11:908, bifalla förevarande
proposition, nr 149.

Stockholm den 14 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Erik Svedberg, fröken
Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding, Wikner och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman,
herr Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, herrar Johansson i Dockered och
Zetterberg.

Reservation

av herr Arvidson och fru Boman, vilka ansett, att utskottets utlåtande och
hemställan bort ha följande lydelse:

»Genom förevarande proposition —---(lika med utskottet t. o. m. tredje

stycket)---kyrkas upplåtande utgår.

Den genom propositionen upptagna frågan är, såsom uttalas i motionerna
1:758 och 11:918, av mycket ömtålig natur. I anslutning till vad som anförts
i nämnda motioner får utskottet framhålla, att det kan starkt ifrågasättas,
huruvida det nu framlagda lagförslaget innefattar tillräckliga garantier för att
vid de upplåtelser, som avses med förslaget, tillbörlig hänsyn kommer att visas
det för sakrala ändamål invigda kyrkorummet och den gudstjänstfirande menigheten.
Vidare må, såsom anmärkes i nyssnämnda motioner, beaktas att svåra
gränsdragningsproblem kan uppstå i det enskilda fallet vid bestämmandet av
lagens tillämpningsområde. På grund av vad sålunda andragits och då nuvarande
praxis, enligt vilken vederbörande kyrkoherde har att haridlägga ärenden,
varom nu är fråga, i stort sett fungerat tillfredsställande, anser utskottet, att
någon ändring i den hittillsvarande ordningen icke bör komma till stånd. Utskottet
får därför tillstyrka att förevarande proposition lämnas utan bifall. Till
följd härav bör jämväl motionen 11:908 lämnas utan bifall.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till likalydande motionerna I: 758
och 11:918, måtte avslå förevarande proposition, nr 149, samt
den i anledning därav väckta motionen, nr II: 908.»