Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956 (Utlåtande 1956:L1u34 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956

Nr 34

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken dels
o c k i ämnet väckt motion.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 142, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 15 §, 30 kap. 4 och 7 §§, 43 kap. 11 §,
45 kap. 3 §, 46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § rättegångsbalken* 1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 kap.
15 §.

Till huvudförhandling må ej utan
synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas
bliva slutförda under en tid
av sex timmar. Hinna ej alla sålunda
utsatta mål behandlas under dagen
eller kräver ett måls handläggning
mera än en dag, skall sammanträdet
pågå under erforderligt antal
helgfria dagar i följd.

1 Senaste lydelse se beträffande 30 kap. 7 § SFS 1954: 432 samt beträffande 43 kap. It § och
46 kap. 11 § SFS 1953:352.

1 liihang till riksdagens protokoll 1956. .9 samt. 1 avd. Nr 3i

Första lagutskottets utlåtande nr år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningen av visst mål beräknas taga i
anspråk mera än två dagar må, om
det kan ske utan olägenhet, avbrott
i handläggningen, så länge sammanträdet
pågår, äga rum under högst
två söckendagar i veckan.

Om den------förordnar Konungen.

30 kap.
4 §.

Handläggas i en rättegång åtal mot
flera tilltalade, må dom givas beträffande
någon av dem, ehuru handläggningen
angående de övriga icke avslutats.

Handläggas i en rättegång flera
åtal, må dom givas beträffande något
av dem, ehuru handläggningen
angående de övriga icke avslutats.
Avse åtalen samme tilltalade, må sådan
dom dock ej givas med mindre
synnerliga skäl åro därtill.

7 §.

Innan dom------stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum,
skall samma eller sist nästa helgfria
dag överläggning hållas och, om det
kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Finnes rådrum för domens beslutande
eller avfattande oundgängligen erforderligt,
må rätten besluta anstånd
därmed; domen skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen
avfattas och meddelas, då den tilltalade
är häktad, inom en vecka och i
annat fall inom två veckor efter förhandlingens
avslutande. År den tilltalade
häktad, skall domen meddelas
senast inom två veckor. Avkunnas ej
domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom
att den hålles tillgänglig å rättens
kansli; vid huvudförhandlingen skall

Då huvudförhandling ägt rum,
skall samma eller sist nästa helgfria
dag överläggning hållas och, om det
kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Finnes rådrum för domens beslutande
eller avfattande oundgängligen erforderligt,
må rätten besluta anstånd
därmed; domen skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen
avfattas och meddelas, då den tilltalade
är häktad, inom en vecka och i
annat fall inom två veckor efter förhandlingens
avslutande. Avkunnas ej
domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom
att den hålles tillgänglig å rättens
kansli; vid huvudförhandlingen skall
underrättelse givas om tiden och sättet
för domens meddelande.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

underrättelse givas om tiden och sättet
för domens meddelande.

Avgöres mål------till parterna.

Avkunnande av------av fullföljdshänvisning.

43 1
11

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen
fortsättas. 1 annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om ej i mål
av sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva minst fyra
veckor rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller annan
särskild omständighet finner synnerliga
skäl att i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.

Till uppskjuten------]

§•

överstiger, då målet efter ett eller
flera uppskov återupptages, den sammanlagda
tid varunder uppskov ägt
rum ej tjugu dagar, må huvudförhandlingen
fortsättas; i annat fall
skall ny huvudförhandling hållas.

utevaro.

45 kap.

3 §•

Väckas samtidigt åtal mot någon Hava åtal väckts mot någon för
för flera brott eller åtal mot flera för flera brott eller åtal mot flera för att

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

(Nuvarande lydelse)

att hava tagit del i samma brott, skola
åtalen handläggas i en rättegång.

Även i annat fall än nu sagts må
flera åtal handläggas i en rättegång,
om det är till gagn för utredningen.
När skäl äro därtill, må de åter särskiljas.

Ej må--—-------

(Föreslagen lydelse)

hava tagit del i samma brott, skola
åtalen handläggas i en rättegång, om
ej rätten finner särskild handläggning
vara lämpligare. Åtal, som
väckts mot flera för skilda brott, må
handläggas i en rättegång, om det är
till gagn för utredningen.

■ är tillämplig.

När skäl äro därtill, må åtal, som
förenats, åter särskiljas.

46 kap.
11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt
möjligt fortgå utan avbrott, till dess
målet är färdigt till avgörande. Påbörjad
huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen
ägt rum enligt 3 § första stycket eller
efter handläggningens början nytt
viktigt skäl anförts eller kännedom
vunnits om nytt viktigt bevis eller
rätten eljest finner det oundgängligen
erforderligt för utredningen. Uppskjutes
huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. Är den tilltalade häktad,
skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående
förhandlings avslutande eller,
då han häktats därefter, från dagen
för hans häktande, om ej på grund
av särskilda omständigheter längre
uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om ej i mål
av sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva minst fy -

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första
stycket, såvitt möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är färdigt
till avgörande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med
mindre förhandlingen ägt rum enligt
3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl
anförts eller kännedom vunnits om
nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. Är den tilltalade häktad,
skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående
förhandlings avslutande eller,
då han häktats därefter, från dagen
för hans häktande, om ej på grund
av särskilda omständigheter längre
uppskov är nödvändigt.

Överstiger, då målet efter ett eller
flera uppskov återupptages, den sammanlagda
tid varunder uppskov ägt
rum ej tjugu dagar, må huvudförhandlingen
fortsättas; i annat fall
skall ny huvudförhandling hållas.

Första lagutskottets utlåtande nr 3£ år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ra veckor rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller annan
särskild omständighet finner synnerliga
skäl att i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.

Till uppskjuten------15 § sägs.

50 kap.
15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 43 kap. 1—6 samt 10—13 §§
är stadgat motsvarande tillämpning;
om kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part
gälle dock 14 § i detta kapitel.

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 15 § första stycket samt
43 kap. 1—6 och 10—13 §§ är stadgat
motsvarande tillämpning; om
kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part
gälle dock 14 § i detta kapitel.

ol kap.

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och
16 §§ är stadgat motsvarande ti 11-lämpning; om kallelse till uppskjuten
huvudförhandling och föreläggande
för part gälle dock 14 § i detta
kapitel.

Då mål------— ----

§•

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 15 § första stycket samt
46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§
är stadgat motsvarande tillämpning;
om kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part
gälle dock 14 § i detta kapitel.

— kapitel stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehalt eu
inom andra kammaren väckt motion, nr 746, av herr Fröding. I motionen
hemställes, »att riksdagen måtte för sin del antaga det framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken med de ändringar

1) att till nu gällande lydelse av 1 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken
fogas följande mening: ’Kan handläggningen av visst mål beräknas taga
i anspråk mera än två dagar, må, om det kan ske utan olägenhet, av -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

brott i handläggningen, så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst
tre söckendagar i veckan’;

2) att proinulgationsbestämmelsen erhåller följande lydelse: ’Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1956’».

I fråga om skälen för motionärens yrkanden får utskottet hänvisa till motionen.

Inledning

Några år efter det att den nya rättegångsbalken trätt i kraft, visade det
sig att det stundom kunde uppstå svårigheter vid tillämpningen av vissa
bestämmelser i balken. Dessa olägenheter, som framträtt i några mycket
omfattande rättegångar, ledde till att år 1953 ändringar gjordes i dessa
bestämmelser. Genom lagen den 5 juni 1953 om ändrad lydelse av 43 kap.
11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken tillskapades sålunda ökade möjligheter
att, om det i synnerligen vidlyftiga rättegångsmål är nödvändigt med
uppskov under huvudförhandlingen, fortsätta huvudförhandlingen efter uppskovet
i stället för att hålla ny huvudförhandling. Vid tillkomsten av 1953
års lag förutsattes emellertid att de nytillkomna bestämmelserna utgjorde
endast en tillfällig lösning av frågan om behandlingen av vidlyftiga rättegångar
i avbidan på den allmänna översyn av hithörande bestämmelser,
som ankom på 1951 års rättegångskommitté.

I en den 4 april 1955 avgiven promemoria angående vidlyftiga rättegångar
m. m. (SOU 1955: 10) har rättegångskommittén upptagit frågan om de vidlyftiga
målen till behandling. I promemorian har kommittén sökt att efter
två skilda linjer komma till rätta med de olägenheter de vidlyftiga målen
medför. Kommittén har sålunda undersökt dels möjligheterna av att införa
regler som avser att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål, dels ock behovet
av lagändringar som kan underlätta handläggningen av sådana mål.
Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningens Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,
Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund. Riksåklagarämbetet
har vid sitt yttrande fogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Angående kommitténs förslag till lagtext må hänvisas till den vid propositionen
fogade med B betecknade bilagan.

I. Åtgärder för att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål

I propositionen lämnas dels å s. 8—11 en redogörelse för de åtgärder för
att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål, som kommittén i sin prome -

Första lagutskottets utlåtande nr år 1956

moria upptagit till övervägande, och de förslag till lagändringar kommittén
i denna del framlagt dels ock å s. 11—13 en översikt över de över promemorian
avgivna yttrandena.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg:

»Det nya rättegångsförfarande som nu tillämpats i åtta år brukar karakteriseras
såsom byggt på muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa
huvudgrunder för förfarandet har, särskilt bland dem som i praktiken
har att tillämpa rättegångsordningen, vunnit en alltmera allmän anslutning.
Någon rubbning av de grundläggande principerna för rättegångsförfarandet
bör icke heller ske. Detta hindrar emellertid icke att jämkningar
i detaljfrågor kan visa sig påkallade. Redan vid rättegångsreformens genomförande
förutsattes att rättegångsbalken inom någon tid skulle kräva
en översyn, grundad på de erfarenheter som framkom vid den praktiska
tillämpningen. För att verkställa en sådan översyn tillkallades år 1951 särskilda
sakkunniga, 1951 års rättegångskommitté. I direktiven för denna
kommitté uttalades att vid utredningen borde, utan någon omprövning av
grundprinciperna för rättegångsordningen, eftersträvas praktiska förenklingar
och förbättringar. Kommittén, vars arbete fortgår, bär avlämnat ett
flertal förslag i skilda ämnen som delvis redan föranlett lagstiftning. Till de
ämnen som kommittén fått i uppdrag att undersöka hör också frågan huruvida
rättegångsordningen är lämpligt utformad med hänsyn till handläggningen
av särskilt vidlyftiga mål. Det hade nämligen visat sig att handläggningen
av mycket omfattande mål kunde erbjuda betydande svårigheter
med hänsyn till utformningen i rättegångsbalken av reglerna om avbrott
och uppskov i huvudförhandling. För att snabbt komma till rätta med dessa
olägenheter genomfördes vid 1953 års riksdag en mindre ändring av rättegångsbalkens
regler om förutsättningar för hållande av fortsatt huvudförhandling
i mål vari uppskov under en påbörjad huvudförhandling blivit nödvändigt.
Lagändringen var att betrakta endast som en tillfällig och begränsad
lösning av de problem som sammanhänger med de vidlyftiga rättegångarna
i avbidan på rättegångskommitténs utredning av frågan.

För att motverka uppkomsten av vidlyftiga brottmål har kommittén i ett
hänseende föreslagit en lagändring, nämligen beträffande reglerna om förening
och särskiljande av åtal. Ändringen innebär en uppmjukning av den
gällande regeln om obligatorisk förening till handläggning i en rättegång av
åtal som samtidigt väckts mot någon för flera brott eller mot flera för att
ha tagit del i samma brott. Enligt ändringsförslaget skall såsom huvudregel
fortfarande gälla att åtal i dessa fall skall handläggas i en rättegång, men
uppdelning på olika rättegångar skall kunna ske, om rätten finner särskild

8 Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956

handläggning uppenbart vara lämpligare. Att eu uppmjukning här göres har
icke föranlett några invändningar från remissinstansernas sida.

I likhet med kommittén finner jag det vara en mera ändamålsenlig ordning
att det överlåtes åt rätten att avgöra när flera åtal skall handläggas
i en rättegång än att detta skall vara beroende av om åtalen väckts samtidigt
eller vid skilda tillfällen. Vid avgörandet bör rätten mot varandra
väga alla de skäl av straffrättslig och processuell natur som kräver beaktande.
Vad kommittén i detta hänseende uttalat kan jag i huvudsak ansluta
mig till. Hänsyn torde således i första hand böra tagas till processmaterialets
omfattning och till de olika brottens art och samband med varandra.
Är processmaterialet synnerligen omfattande och har brotten intet närmare
samband med varandra, torde en uppdelning av åtalen på två eller flera
rättegångar i regel böra ske. Såsom advokatsamfundet framhållit bör rätten,
när fråga uppkommer om särskiljande av samtidigt väckta åtal mot
tilltalad som är häktad, fästa stort avseende vid den ståndpunkt som i frågan
intages av den häktade och hans försvarare. Men även eljest bör uppenbarligen
betydelse tillmätas den ståndpunkt som parterna i målet intager.

Såsom kommittén understrukit bör huvudregeln vara den, att åtal mot
någon för flera brott eller mot flera för att ha tagit del i samma brott skall
handläggas i en rättegång. Detta torde nämligen i det alldeles övervägande
antalet fall ur såväl straffrättsliga som processuella synpunkter framstå såsom
lämpligare än att särskilja åtalen. Skulle rätten, efter prövning av
alla de omständigheter som talar för eller emot en uppdelning av åtalen,
finna att ett särskiljande framstår såsom lämpligare, bör åtalen också skiljas.
I likhet med en av remissinstanserna finner jag det icke påkallat att
för särskiljande av åtal uppställa kravet att rätten skall finna särskiljande
uppenbart vara lämpligare. Någon anledning att befara att domstolarna
skulle komma att uppdela åtalen i större utsträckning än som kan anses
pakallat torde icke föreligga. Eftersom handläggning i skilda rättegångar av
olika åtal mot samme tilltalade i regel leder till mera arbete för domstolen än
om åtalen handlägges i en rättegång, kan det snarare befaras att domstolarna
för att icke ytterligare öka sin arbetsbelastning undviker att särskilja
åtal, ehuru detta eljest skulle vara att föredraga.

För att klargöra att åtal som enligt huvudregeln förenats till handläggning
i en rättegång skall kunna särskiljas när som helst under rättegången,
torde en redaktionell jämkning böra göras i kommitténs förslag.

Bestämmelserna om förening och särskiljande av åtal är upptagna i den
avdelning i rättegångsbalken som avser rättegången i underrätt. Denna placering
torde emellertid icke hindra att bestämmelserna kan vinna analogisk
tillämpning, om i överrätt fråga uppkommer att särskilja åtal som i underrätt
handlagts i en rättegång. Åtskilliga bestämmelser i nämnda avdelning
av rättegångsbalken — t. ex. stadgandet i 45 kap. 1 § tredje stycket att mot
tilltalad ej må väckas nytt åtal för gärning för vilken han redan står under
åtal — skall uppenbarligen tillämpas även i överrättsprocess, ehuru bestämmelserna
av lagtekniska skäl upptagits i avdelningen om rättegång i under -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

rätt samt särskild hänvisning icke.gjorts till dessa bestämmelser i de avdelningar
av rättegångsbalken som behandlar överrättsprocessen. Jag finner
därför icke anledning att, såsom en remissinstans ifrågasatt, föreslå
uttryckliga bestämmelser i 51 och 55 kap. rättegångsbalken att i fullföljda
mål hovrätt och högsta domstolen skall äga förordna om särskiljande av
åtal som i lägre rätt handlagts i en rättegång.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har kommittén även övervägt
att genom en ändring i 30 kap. 4 § införa möjlighet till deldom i sådana fall
då i en rättegång flera åtal handlägges mot samme tilltalade. Enligt gällande
regler kan nämligen i brottmål deldom ges endast när ansvarstalan samtidigt
föres mot flera tilltalade; dom kan då meddelas mot en av dem under
det att rättegången fortsätter mot de övriga. Med hänsyn till att man genom
de av kommittén föreslagna ändringarna i 45 kap. 3 § rörande särskiljande
av åtal i praktiken skulle nå i huvudsak samma resultat som genom
en ändring av 30 kap. 4 § har kommittén begränsat sitt ändringsförslag till
att avse endast reglerna om särskiljande av åtal.

Med en sådan ändring av bestämmelserna i 45 kap. 3 § som jag nyss förordat
får domstol alltid möjlighet att, om skäl är därtill, särskilja åtal som
tidigare förenats till handläggning i en rättegång. Denna möjlighet föreligger
även där de olika åtalen avser samme tilltalade. Om det befinnes
lämpligt kan domstolen sålunda enligt detta ändringsförslag, när handläggningen
av ett av åtalen avslutats, bryta ut detta åtal från handläggningen
i övrigt samt avkunna dom över åtalet. Enligt min mening saknas skäl
att icke låta domstolen i sådant fall, i stället för att först särskilja åtalen
och därefter meddela dom över ett av dem, utan särskiljande av åtalen meddela
deldom beträffande det åtal över vilket handläggningen avslutats. Med
hänsyn till att gemensamt straff i regel bör ådömas när åtal väckts mot
någon för flera brott, bör emellertid deldom rörande ett av brotten kunna
meddelas endast när synnerliga skäl är därtill. Jag föreslår därför att bestämmelserna
i 30 kap. 4 § ändras i enlighet med vad jag nu anfört.»

II. Åtgärder för att underlätta handläggningen av vidlyftiga mål

1. Avbrott och uppskov i huvudförhandling samt fortsatt och
ny huvudförhandling

Gällande bestämmelser

Rättegångsbalkens grundsatser om muntlighet, omedelbarhet och koncentration
innebär i korthet, att det material som skall utgöra grundval för
domen skall framläggas för rätten i muntlig form, att rättens avgörande
skall grundas omedelbart på detta muntligen framlagda material och att den
förhandling vid vilken materialet framlägges skall slutföras vid ett enda
rättegångstillfälle eller i vart fall vid rättegångstillfällen som ligger varandra

Första lagutskottets utlåtande nr år 1956

så nära i tiden att rättens uppfattning om vad som förekommit ännu är
ogrumlad när målet avgöres.

Stadganden om huvudförhandling i underrätt har givits i 43 kap. såvitt
angår tvistemål och i 46 kap. såvitt angår mål vari föres allmänt åtal. Rörande
övriga brottmål ges stadganden i 47 kap. väsentligen genom hänvisningar
till 46 kap. Reglerna i 43 och 46 kap. är i huvudsak tillämpliga även
på huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen (50 kap. 15 §, 51 kap.
15 § och 55 kap. 15 §).

Enligt 43 kap. 1 § och 46 kap. 1 § skall rätten, då målet uppropas, inhämta
upplysning huruvida hinder möter för målets företagande till slutlig
handläggning.

I 43 kap. 2 § är för tvistemålens del och i 46 kap. 2 § för brottmålens del
uppräknade vissa omständigheter som utgör dylikt hinder. Möter hinder för
målets företagande till slutlig handläggning, skall huvudförhandlingen inställas
och utsättas till annan dag. Kan det antagas att hindret kommer att
undanröjas före handläggningens slut, må dock huvudförhandling hållas.

Möter mot huvudförhandling i tvistemål hinder som avses i 43 kap. 2 §
må likväl enligt 43 kap. 3 § första stycket förhandlingen påbörjas, om det
kan antagas att denna kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny
huvudförhandling, d. v. s. återupptagas till slutlig handläggning inom två
veckor från dagen för första förhandlingens avslutande, och tillika uppdelningen
finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen. För brottmålens
del finns i 46 kap. 3 § första stycket en motsvarande regel, som dock äger
tillämpning endast å vissa av de i 46 kap. 2 § uppräknade hindren.

Enligt 43 kap. It § och 46 kap. 11 § gäller som allmän regel för såväl
tvistemål som brottmål, att huvudförhandling såvitt möjligt skall fortgå
utan avbrott. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas endast under
vissa särskilt angivna förutsättningar. Dessa förutsättningar är antingen att
förhandlingen ägt rum enligt nyss berörda regler i första stycket av 43 kap.
3 § eller 46 kap. 3 § eller att efter handläggningens början nytt viktigt skäl
anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller att rätten eljest
finner uppskov oundgängligen nödvändigt för utredningen. Uppskjutes huvudförhandlingen,
skall den återupptagas så snart det lämpligen kan ske.
För brottmål stadgas dessutom, att om den tilltalade är häktad, förhandlingen
skall återupptagas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings
avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande,
om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Om uppskov meddelas, kan den vidare handläggningen bli antingen en
fortsatt huvudförhandling eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas i
andra stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §. Före 1953 års lagändring gällde
enligt dessa lagrum att huvudförhandling må fortsättas, om målet
återupptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen för första
förhandlingens avslutande men att i annat fall ny huvudförhandling skall
hållas. Efter 1953 års lagändring har lagrummen följande lydelse:

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande, må huvudförhandlingen fortsättas. 1
annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfattning
att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att i stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Enligt Ivungl. cirkulär den 5 juni 1953 till rikets underrätter åligger det
underrätt, som utsatt fortsatt huvudförhandling att hållas senare än i första
punkten av sistnämnda båda stadganden föreskrives, att skyndsamt göra
anmälan därom till hovrätten.

Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling framgår av 43 kap.
13 § och 46 kap. 13 §, vilka lagrum har följande lydelse:

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skali beviset upptagas
ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder
därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas
genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Från föreskriften om upptagande på nytt vid ny huvudförhandling av
förut upptagen bevisning har för ett särskilt fall gjorts ett undantag. I anslutning
till en regel i 41 a § sinnessjuklagen att beslut om sinnesundersökning
ej må meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller
övertygande bevisning förebragts att han begått densamma, stadgas sålunda
i samma lagrum följande:

Har beslut om sinnesundersökning meddelats sedan målet förekommit
vid huvudförhandling, erfordras ej vid ny huvudförhandling, att tidigare
upptagen bevisning ånyo upptages, så framt ej särskilda skäl därtill äro.

Enligt 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § gäller för såväl tvistemål som brottmål,
att dom skall, om huvudförhandling ägt rum, grundas å vad som förekommit
vid huvudförhandlingen. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit
hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen
grundas å vad därvid förekommit.

Här bör också omnämnas följande för allmän underrätt gällande bestämmelse
i 1 kap. 15 § första stycket:

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex
timmar. Hinna ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver
ett måls handläggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under
erforderligt antal helgfria dagar i följd.

I propositionen återges några av kommittén lämnade uppgifter om motsvarande
regler i Norge och Danmark. Det framhålles, att i dessa länder,
vilka liksom Sverige har rättegångsordningar grundade på moderna principer,
någon skillnad icke göres mellan fortsatt och ny huvudförhandling.
Har uppskov i förhandlingen ägt rum, gäller i Norge för tvistemålens del
att vid den nya förhandlingen skall vad som förekommit vid den tidigare

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

förhandlingen upprepas i så stor utsträckning, som någon av domarna finner
nödvändigt »for åt faa saken riktigt oplyst» (lov om rettergångsmaaten
for tvistemaal § 337). I den norska straffprocessen gäller alt vid den nya
förhandlingen skall upprepning ske, »forsaavidt Retten finder det fornpdent».
Har uppskovet varat över fyra dagar, kan envar av domstolens ledamöter
påfordra upprepning (straffeprocesloven § 325). I den danska
straffprocessen bestämmer rättens ordförande om och i vilken omfattning
efter uppskov upprepning skall ske av vad som förekommit vid den tidigare
förhandlingen (lov om rettens pleje § 850). För tvistemålens del finns i
Danmark ingen bestämmelse om upprepningsskyldighet.

Å s. 18—28 i propositionen lämnas en redogörelse för innehållet i kommitténs
promemoria i vad den avser förslag till ändrade regler om avbrott
och uppskov i huvudförhandling samt om fortsatt och ny huvudförhandling
ävensom för de remissyttranden som beröra dessa frågor.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen:

»Enligt nya rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse var möjligheterna
att uppskjuta en påbörjad huvudförhandling starkt begränsade. Bestämmelserna
härom — framför allt den s. k. tvåveckorsregeln i 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § enligt vilken huvudförhandling kan fortsättas efter avbrott endast
om målet upptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för den första förhandlingens avslutande — hade till syfte att säkerställa
rättegångens koncentration och förhindra att den äldre rättegångsordningens
uppskovssystem vann insteg. Emellertid visade sig bestämmelserna i
praktiken leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa fall. Det kunde
således i vidlyftiga processer inträffa att, om det mot slutet av huvudförhandlingen
blev nödvändigt med ett uppskov under någon dag och sådant
uppskov tidigare förekommit, hela rättegången måste tagas om från början.
Om gällande uppskovsregler strikt skulle följas, kunde man i processer av
sådan omfattning att huvudförhandlingen krävde en eller flera månader vara
''iss om att kunna genomföra processen endast under särskilt gynnsamma
omständigheter.

För att undanröja de olägenheter som uppskovsreglerna visat sig kunna
leda till genomfördes år 1953 en uppmjukning av tvåveckorsregeln. I mål av
sådan vidlyftighet att huvudförhandlingen beräknades kräva minst fyra veckor
fick rätten sålunda möjlighet att även efter uppskov som överstigit två
veckor fortsätta den påbörjade huvudförhandlingen i stället för att hålla
ny huvudförhandling. Såsom förutsättning härför uppställdes att rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet
iann synnerligt skäl att i stället för ny huvudförhandling hålla fortsatt huvudförhandling.
Det bör framhållas att införandet av denna undantagsregel
betraktades endast som en tillfällig lösning av frågan om behandlingen av

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956 13

de vidlyftiga målen i avbidan på rättegångskommitténs allmänna översyn
av frågan.

I sin utredning i ämnet konstaterar rättegångskommittén att det i praxis
visat sig i det närmaste omöjligt att vid handläggning av mycket vidlyftiga
mål tillämpa rättegångsbalkens uppskovsregler på det sätt som ursprungligen
avsetts. En jämkning av dessa regler bör enligt kommitténs mening ske
Jämkningen får dock icke innebära att man åsidosätter rättegångsbalkens
grundläggande principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration.
Från denna utgångspunkt diskuterar kommittén olika tänkbara lösningar
och undersöker först möjligheten att, i likhet med vad som gäller i Danmark
och Norge, lägga i domstolens hand att avgöra huruvida efter uppskov
i huvudförhandling ny eller fortsatt huvudförhandling skall hållas. Emellertid
anser sig kommittén icke kunna förorda en sådan lösning, främst därför
att denna skulle innebära risk för att den äldre rättegångsordningens uppskovssystem
åter skulle vinna insteg.

Tanken att icke genom i lag bestämda uppskovsfrister binda domstolarna
till ett visst förfarande har, såsom framgått av den föregående redogörelsen,
vunnit anslutning hos en del remissinstanser. Onekligen skulle också åtskilliga
fördelar vara förenade med en sådan lösning. En frihet för domstolarna
att alltefter de särskilda förhållandena avgöra i vilken utsträckning uppskov
i påbörjad huvudförhandling må tillåtas skulle väl i allmänhet icke
heller komma att leda till att uppskov skulle medges i någon större utsträckning.
Det torde emellertid icke kunna förnekas att en sådan lösning
skulle vara förenad med vissa risker att den äldre rättegångsordningens uppskovssystem
så småningom vinner insteg. Och detta system är helt oförenligt
med den nya rättegångsordningens grundläggande principer. Jag är därför
icke beredd att förorda en lösning efter nu antydda linjer utan anser, i
likhet med kommittén och flertalet av remissinstanserna, att i lagen bör anges
under vilka förutsättningar huvudförhandling må fortsättas efter uppskov.

Samma invändningar som kan anföras mot tanken att låta rätten efter
omständigheterna avgöra huruvida fortsatt eller ny huvudförhandling skall
hållas kan enligt kommitténs mening riktas även mot den genom 1953 års
lagändring införda undantagsregeln. Det är emellertid alt märka att denna
undantagsregel har ett synnerligen snävt tillämpningsområde. Med hänsyn
härtill får invändningarna icke alls samma tyngd i detta fall. Emellertid kan
ur andra synpunkter vägande invändningar riktas mot undantagsregeln
och jag anser det därför angeläget att söka åstadkomma eu bättre lösning
av förevarande problem än den som uppnåddes genom 1953 års provisoriska
lagändring.

Den lösning som kommittén förordar innebär att den nuvarande tvåveckorsregeln
ändras på det sättet, att eu viss tillåten maximitid för uppskov
stadgas i stället för att, såsom nu, en viss frist föreskrives, räknat från den
dag uppskov första gången meddelades. Denna maximitid, som skall gälla
även för det fall att flera uppskov meddelas under huvudförhandlingen, fö -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

reslås av kommittén till femton dagar. Någon undantagsregel för mål avsynnerlig
vidlyftighet skall icke gälla. Vidare föreslår kommittén att avbrott
i huvudförhandling skall utan särskilt uppskovsskäl få göras å dag
före helgdag. Sådant avbrott, liksom avbrott för helgdag, skall ej inräknas
i den nyss angivna längsta uppskovstiden. Slutligen föreslår kommittén en
mindre utvidgning av de i 43 kap. It § och 46 kap. 11 § upptagna uppskovsskälen.
Den nu gällande regeln att uppskov må ske, om det är oundgängligen
erforderligt för utredningen skall sålunda enligt kommittéförslaget
ersättas med en regel att uppskov må ske, om det är oundgängligen erforderligt
för handläggningen.

Kommitténs förslag att avbrott i huvudförhandling må ske å dag före
helgdag utan att avbrottet räknas som uppskov i teknisk mening har icke
föranlett några principiella invändningar från remissinstansernas sida; åtskilliga
av dessa har emellertid i detta hänseende förordat en något längre
gående lagändring än den kommittén föreslagit. Det har sålunda från flera
håll understrukits att det icke är realistiskt att räkna med att en huvudförhandling
som kräver flera veckor kan pågå mera än genomsnittligt tre eller
högst fyra dagar i veckan. En intensivare handläggning blir nämligen ofta
alltför pressande såväl för domstolsledamöterna som för parterna och deras
ombud. Deltagarna i en rättegång som spänner över en längre tidrymd
måste vidare beredas tillfälle att i någon omfattning sköta andra uppdrag
och ombesörja löpande ärenden. Detta gäller inte minst nämndemännen. De
nu anförda synpunkterna har enligt min mening klart bestyrkts av de vunna
erfarenheterna från handläggningen av vidlyftiga mål. Jag finner det därför
ur olika synpunkter angeläget att kortare uppehåll i rättegången då och
då kan göras. Bestämmelser som gör det möjligt för domstolen att med
ganska korta intervaller överlägga om ett behandlat avsnitt i ett mål, samla
och ordna intrycken av vad som förekommit och förbereda den fortsatta
handläggningen torde icke motverka utan fastmer främja rättegångens
koncentration och omedelbarhet.

På grund av det anförda vill jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser,
föreslå att avbrott i handläggningen må, så länge sammanträdet pågår, äga
rum under högst två söckendagar i veckan, utan att sådant avbrott inräknas
i den uppskovstid som är avgörande för frågan om fortsatt eller ny huvudförhandling
skall hållas. Såsom förutsättning för att dylikt avbrott skall få
äga rum torde böra anges, att handläggningen av målet kan beräknas taga
mera än två dagar i anspråk och att avbrottet kan ske utan olägenhet. Det torde
böra överlåtas åt domstolen att efter omständigheterna avgöra vilken eller
vilka dagar i veckan som må vara handläggningsfria. Ett stadgande av detta
slag är av annan karaktär än de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § upptagna
reglerna rörande uppskov i huvudförhandling. Med hänsyn härtill anser jag
att stadgandet icke bör upptagas i nämnda lagrum. Det synes lämpligen
kunna införas i 1 kap. 15 § första stycket. Vad i detta lagrum stadgas torde
genom hänvisningar i 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § böra göras tillämpligt
även på huvudförhandling i överrätt.

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956

Vad sedan angår frågan hur den egentliga uppskovstiden skall bestämmas
kan jag, i likhet med flertalet remissinstanser, ansluta mig till kommitténs
förslag att ersätta den nuvarande tvåveckorsregeln med en regel
som anger en viss maximitid för tillåtna uppskov, ett eller flera. Däremot är
jag i likhet med åtskilliga remissinstanser icke övertygad om att den av
kommittén föreslagna maximitiden femton dagar är tillfyllest. En granskning
av handläggningstiden för de vidlyftiga mål som under senare år varit
före vid domstolarna ger enligt min mening vid handen att en högsta sammanlagd
uppskovstid om femton dagar kan bli för snäv, även om, såson-.
jag förordat, möjlighet gives till uppehåll i handläggningen under två söckendagar
i veckan. Såsom komplettering till den förteckning över handläggningstiderna
för vissa vidlyftiga mål som redovisas i en bilaga till kommitténs
betänkande vill jag nämna, att huvudförhandlingen vid Stockholms
rådhusrätt av tredje delen av de s. k. Lundquistmålen pågick under 53 dagar
och att uppehåll under huvudförhandlingen ägde rum under sammanlagt
48 vardagar. Uppehållen betingades främst av hinder för nämndemän
och försvarare samt önskemål från åklagare och försvarare och av förberedelser
för handläggning av nya avsnitt i målet och för slutanföranden i
behandlade avsnitt. Någon mera betydande förlängning utav den av kommittén
föreslagna tiden torde emellertid icke vara nödvändig. Med en tillåten
högsta sammanlagd uppskovstid om tjugu dagar och med de ändringar
av hithörande lagbestämmelser i övrigt som jag i det föregående föreslagit
torde domstolarna även efter ett upphävande av den år 1953 införda undantagsregeln
kunna bemästra problemen med de vidlyftiga rättegångarna.
Den angivna tiden torde å andra sidan icke vara så lång att rättens ledamöter,
då målet återupptages efter uppskov, ej kan antagas minnas vad som
förut förekommit i målet. Skulle rätten med hänsyn till den tid som förflutit
efter meddelat uppskov i målet eller av annat skäl finna lämpligt att
redogörelse lämnas för vad som tidigare förekommit eller att visst material
ånyo förebringas, kan rätten förordna därom. I enlighet med vad jag nu
anfört vill jag föreslå att den högsta sammanlagda uppskovstiden bestämmes
till tjugu dagar.

Uppenbarligen kommer en högsta uppskovstid om tjugu dagar att få betydelse
främst när det gäller handläggningen av vidlyftiga mål. Det alldeles
övervägande antalet mål är emellertid icke av särskilt vidlyftig natur och
det kunde kanske därför ifrågasättas om man icke för dessa mål kunde
uppställa snävare regler i fråga om uppskovstiden. En lösning med längre
sammanlagd uppskovstid för vidlyftiga mål än för vanliga mål synes emellertid
med tanke på gränsfallen och även i övrigt mindre lämplig. Med en
högsta uppskovstid av tjugu dagar för alla mål vinnes även den fördelen, att
i en domstol med treveckorstur för nämnden huvudförhandlingen kan, om
uppskov blir nödvändigt, uppskjutas tre veckor och sålunda fortsättas å
ordinarie rättegångsdag utan att nämnden behöver inkallas till extra sammanträde.

Eu reglering av uppskovstiden i enlighet med vad jag nu föreslagit torde

16 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

vidare medföra att i mål, där yttrande från interneringsnämnden, ungdomstängelsenämnden
eller annat håll inhämtas först efter huvudförhandlingen,
yttrandet kan betydligt oftare än för närvarande beräknas hinna avgivas
inom sådan tid att förhandlingen kan slutföras vid fortsatt huvudförhandling.
Däremot torde väl utlåtanden över verkställda sinnesundersökningar
i allmänhet ej hinna avgivas inom sådan tid att ny huvudförhandling kan
undvikas. Det är emellertid angeläget att tiden för sinnesundersökningar
nedbringas och jag har min uppmärksamhet riktad på de problem som
sammanhänger härmed.

Jag vill understryka att en reglering av uppskovstiden i enlighet med vad
jag här förordat icke på något sätt rubbar rättegångsbalkens bestämmelser
om vad som må utgöra skäl till uppskov. I sådant hänseende gäller såsom
huvudregel att påbörjad huvudförhandling skall fortgå utan avbrott till dess
målet är färdigt för avgörande. Undantagen från denna huvudregel är, såsom
framgått av den tidigare redogörelsen, restriktivt utformade. Någon
ändring i huvudregeln har icke föreslagits av kommittén. Beträffande en av
de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § angivna förutsättningarna för att uppskov
må beviljas har kommittén emellertid föreslagit en mindre jämkning. Enligt
lagrummens nu gällande lydelse må uppskov beviljas, om rätten finner
det oundgängligen erforderligt för utredningen. För att möjliggöra uppskov
även av annat skäl än med hänsyn till utredningen i målet — behov föreligger
exempelvis av uppehåll i förhandlingen för överläggning inom domstolen
rörande ett handlagt avsnitt av målet eller för att domstolen och
parterna skall få tillfälle att förbereda och planlägga den fortsatta handläggningen
eller därför att någon av rättens ledamöter på grund av sjukdom
eller annan anledning blir förhindrad att tjänstgöra — föreslår kommittén
att ordet utredningen ersättes med det mera omfattande begreppet handläggningen.
I likhet med kommittén anser jag en jämkning av lagrummen
på denna punkt motiverad. Såsom framhållits av hovrätten för Nedre Norrland
torde uppskovsrätten icke behöva knytas vare sig till utredningen eller
handläggningen utan uppskov bör kunna medges när det finnes oundgängligen
erforderligt.

Även med den jämkning av förutsättningarna för uppskov som jag sålunda
föreslår framgår det klart av bestämmelserna härom att uppskov skall
medges endast när det påkallas av vägande skäl. Det är uppenbarligen av
största vikt att längre och upprepade uppskov i en påbörjad huvudförhandling
undvikes. Sådana äventyrar rättegångsbalkens grundläggande principer
om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Med anledning av ett uttalande
från föreningen Sveriges stadsdomare att sträng återhållsamhet bör
iakttagas vid beviljande av uppskov för att komplettera utredningen el. dyl.
vill jag emellertid framhålla, att om återhållsamheten i detta hänseende drives
alltför långt, så kan detta medföra att parterna, efter fullföljd av målet,
i högre instans i stor utsträckning åberopar och tillätes förebringa ny bevisning
eller annan utredning som icke ingått i det processmaterial på vilket
underrättens dom grundats. En sådan utveckling innebär olägenheter i

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956 17

olika hänseenden. Det är av flera skäl angeläget att processmaterialet är
fullständigt redan i första instans.

I likhet med kommittén finner jag ej anledning att i detta sammanhang
föreslå någon ändring av reglerna i 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 § om upprepningsskyldigheten
vid ny huvudförhandling. Icke heller finner jag anledning
att i detta sammanhang föreslå någon ändring av hithörande regler
i 41 a § sinnessjuklagen. I de fall där domstolen efter huvudförhandling förordnat
om sinnesundersökning av en tilltalad torde skuldfrågan i regel ha
så klarlagts vid den första förhandlingen, att processmaterialet kan vid den
nya huvudförhandlingen begränsas i avsevärd grad. Uppenbarligen ankommer
det i första hand på parterna att verkställa den sovring av materialet
som i dessa fall kan ske. Vad nu sagts äger tillämpning även när huvudförhandling
uppskjutits för inhämtande av yttrande från interneringsnämnden
eller ungdomsfängelsenämnden och liknande fall.

Med hänsyn bland annat till att nu bex-örda regler i 41 a § sinnessjuklagen
till sin natur är processuella har Stockholms rådhusrätt föreslagit att reglerna
införlivas med rättegångsbalken. Detta framstår enligt rådhusrättens
mening som så mycket mera önskvärt som reglerna avsetts beröra icke blott
sinnesundersökningsfallen utan även sådana fall då uppskovsfristen gått
till ända till följd av att yttrande inhämtats från interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
eller annan myndighet. Vad rådhusrätten sålunda anfört
förtjänar enligt min mening att närmare övervägas. Med hänsyn till att
spörsmålen om interneringsnämndens och ungdomsfängelsenämndens uppgifter
och ställning är under utredning av strafflagberedningen och då förslag
i dessa hänseenden kan väntas inom kort är jag icke beredd att i detta
sammanhang föreslå någon ändring i frågan om bestämmelsernas placering.
»

2. Tid för meddelande av dom i mål mot häktad
Gällande bestämmelser

I 30 kap. rättegångsbalken ges bestämmelser om dom och beslut i brottmål.
Enligt 7 § andra stycket skall, då huvudförhandling ägt rum, samma
eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom
beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande
oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen
skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas,
då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor
efter förhandlingens avslutande. År den tilltalade häktad, skall domen meddelas
senast inom två veckor.

17 kap. 9 § andra stycket innehåller för tvistemålens del bestämmelser
som i huvudsak överensstämmer med reglerna rörande brottmål. I tvistemål
krävcs dock för anstånd med domens meddelande endast att på grund av
målets beskaffenhet rådrum erfordras för domens beslutande eller avfattande.

‘2 Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 1 avd. Nr 34

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

En redogörelse för vad i denna del i promemorian anförts av kommittén,
som härutinnan icke framlagt något förslag till ändrade regler, och av
remissinstanserna lämnas å s. 36—38 i propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anförde vid lagrådsremissen bl. a.:

»Den i lagen föreskrivna absoluta maximitiden i fråga om tiden för meddelande
av dom mot tilltalad som är häktad har i praktiken visat sig medföra
svårigheter när det gäller vidlyftiga mål och en uppmjukning av denna
föreskrift har ifrågasatts. Rättegångskommittén har emellertid ansett att
någon jämkning av hithörande regler ej behöver ske, om kommitténs förslag
om ändring av uppskovsreglerna i 46 kap. 11 § genomföres. Genom en
ändring av uppskovsreglerna skulle nämligen, anser kommittén, ökade möjligheter
skapas för rätten att under huvudförhandlingens gång etappvis
överlägga om och preliminärt taga ställning till olika delar av ett vidlyftigt
brottmål.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för remissinstansernas
yttranden i denna del har från flera håll starkt understrukits
att behov av en uppmjukning av den absoluta tidsgränsen föreligger även
om en ändring av uppskovsreglerna genomföres. Häradshövdingeföreningen
framhåller sålunda att det i praktiken kan vara omöjligt att färdigställa en
dom i ett vidlyftigt mål inom fjorton dagar, om sedvanlig omsorg skall nedläggas
vid domens utarbetande. Samma ståndpunkt intager Svea hovrätt
och Stockholms rådhusrätt, domstolar som i högre grad än andra torde ha
praktisk erfarenhet av de särskilda svårigheter som är förenade med de vidlyftiga
målen.

Vad som sålunda och i övrigt anförts från remissinstansernas sida äger
enligt min mening en sådan tyngd, att en uppmjukning av den absoluta tidsgräns
inom vilken dom i mål rörande häktad skall meddelas framstår såsom
påkallad trots de betydelsefulla hänsyn som föranlett denna maximifrist.
Föreskrifterna rörande tiden för meddelande av dom mot den som
är häktad bör icke vara så snävt utformade, att de i praktiken omöjliggör
en tillämpning av rättegångsbalkens häktningsregler i vidlyftiga mål. Å
andra sidan bör av föreskrifterna tydligt framgå att särskild skyndsamhet
kräves, när det gäller tilltalad som är häktad. Det må emellertid i detta
sammanhang erinras om att domstolen jämlikt 4 kap. 12 § strafflagen
äger förordna att häktningstiden skall avräknas från straffet.

Frågan hur en uppmjukning av föreskriften om den absoluta tidsfristen
lämpligen bör ske är tveksam. Närmast till hands ligger måhända den
lösningen, att man något förlänger den nuvarande tidsfristen om två veckor.
För att vinna vad man önskar uppnå med en förlängning av tidsfristen torde
denna icke kunna bestämmas till kortare tid än tre veckor. Även en sådan
mindre utvidgning av tidsfristen är emellertid ägnad att väcka starka betänkligheter.
Bortsett från att en dylik förlängning i något, säkerligen mycket
sällsynt, fall skulle kunna visa sig otillräcklig synes mot denna lösning

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956

främst kunna anföras, att den kan tänkas leda till en allmän förlängning
av anståndstiden. Om den längsta anståndstiden skulle bestämmas till tre
veckor, skulle ett beslut om exempelvis fjorton dagars anstånd med domen
uppenbarligen icke få samma karaktär av undantagsfall som ett dylikt beslut
för närvarande har. Med hänsyn till de stora krav på skyndsamhet
som måste ställas särskilt när det gäller avgörande i brottmål mot tilltalad
som är häktad vill jag icke förorda en lösning som för det stora flertalet
mål innebär risk för en förlängning av tiden mellan huvudförhandlingens
avslutande och domen i målet, låt vara att lösningen visserligen skulle undanröja
vissa svårigheter som för närvarande kan uppkomma i ett eller
annat undantagsfall. Jag vill i stället, om än med viss tvekan, ansluta mig
till det ändringsförslag som förordats i flera av remissyttrandena och som
innebär att den särskilda regeln om dom senast inom två veckor för den
händelse den tilltalade är häktad får utgå. Med en sådan lösning kommer,
liksom för närvarande, huvudregeln att vara den, att dom i brottmål
skall beslutas och avkunnas omedelbart efter den överläggning som skall
hållas i anslutning till huvudförhandlingen. Finnes rådrum för domens beslutande
eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd
därmed. Om ej synnerligt hinder möter, skall i sådant fall domen
meddelas, när den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom
två veckor efter förhandlingens avslutande. Någon anledning att befara att
domstolarna skall missbruka denna starkt begränsade möjlighet till anstånd
anser jag icke föreligga.

För att möjliggöra särskild kontroll över att domstol icke beslutar anstånd
med meddelande av dom mot häktad i andra fall eller i större utsträckning
än som avses med bestämmelserna kunde möjligen övervägas att
föreskriva skyldighet för domstol att vid beslut om anstånd överstigande
två veckor göra anmälan om beslutet med uppgift om anledningen till anståndet.
Mot införande av en sådan anmälningsskyldighet kan emellertid vägande
invändningar göras. Jag kan därvid åberopa väsentligen samma skäl
som föranledde att ett liknande förslag om anmälningsskyldighet avvisades
vid nya rättegångsbalkens tillkomst. Vid detta tillfälle framfördes vissa förslag
att genom enklare anordningar än införande av anmälningsskyldighet vinna
möjlighet att utöva kontroll. Sålunda framfördes tanken att låta rätten i en
särskild liggare över mål, i vilka anstånd med meddelande av dom beslutats,
anteckna anledningen till anståndet. En sådan anordning synes kunna
genomföras utan de olägenheter som är förenade med ett anmälningsförfarande.
Erforderliga föreskrifter härom torde emellertid kunna meddelas i
administrativ ordning.»

I propositionen upptages vidare till övervägande ett par frågor, den ena
avseende införandet i brottmål av institutet mellandom och den andra ifrågasatt
möjlighet alt i vissa fall förordna suppleant för rättens ordförande,

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

vilka frågor f. n. icke föranlett förslag till lagstiftning. Beträffande dessa
frågor må hänvisas till s. 33—36 i propositionen.

Lagrådet

Lagrådet har länmat förslaget utan erinran.

Utskottet.

Såsom framgår av redogörelsen i det föregående visade det sig ganska
snart efter rättegångsbalkens ikraftträdande att i mycket omfattande rättegångar
betydande svårigheter kunde uppstå vid tillämpningen av balkens
regler om avbrott och uppskov i huvudförhandling. De i balken stadgade
förutsättningarna för hållande av fortsatt huvudförhandling (den s. k. tvåveckorsregeln)
kunde på grund av sin snäva utformning lätt medföra att
omfattande rättegångar, vari man under huvudförhandlingen nödgats göra
ett eller flera uppskov, måste tagas om från början. 1951 års rättegångskommitté,
som tillkallades för att verkställa en översyn av rättegångsbalkens
regler, har också haft till uppgift att undersöka frågan huruvida rättegångsordningen
är lämpligt utformad med hänsyn till handläggningen av särskilt
vidlyftiga mål. I avbidan på kommitténs översyn infördes år 1953 såsom
undantag från tvåveckorsregeln den nu gällande regeln, varigenom medgives
möjlighet att i mål av sådan omfattning att huvudförhandlingen beräknas
kräva minst fyra veckor oaktat tvåveckorstiden överskridits hålla
fortsatt huvudförhandling i stället för ny sådan. Denna undantagsregel förutsattes
vara endast en tillfällig lösning av frågan om behandlingen av de
vidlyftiga målen.

De lagförslag, vilka nu föreligger och som grundar sig på förslag framlagda
av kommittén, är avsedda att utgöra en slutgiltig lösning av vissa av
de med de vidlyftiga målen sammanhängande problemen, bl. a. frågan om
reglerna om avbrott och uppskov i huvudförhandling. Av de föreslagna reformerna
har några till syfte att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål,
medan de övriga är avsedda att underlätta handläggningen av sådana mål.
Det är icke avsett att genom lagändringarna genomföra någon ändring i eller
avsteg från rättegångsbalkens grundprinciper om muntlighet, omedelbarhet
och koncentration.

I likhet med departementschefen anser utskottet att någon rubbning av
de grundläggande principerna för rättegångsförfarandet, vilka särskilt bland
dem som i praktiken har att tillämpa rättegångsordningen vunnit en alltmera
allmän anslutning, icke bör ske. Förutsättningarna för dessa principers
upprätthållande kan emellertid — såsom utskottet kommer att i fortsättningen
närmare utveckla — te sig väsentligen annorlunda vid handläggningen
av mycket omfattande mål än då det gäller den mera vanliga typen
av mål.

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956

De i propositionen föreslagna åtgärderna i syfte att motverka uppkomsten
av vidlyftiga mål, d. v. s. ändringarna i reglerna om förening och särskiljande
av åtal samt införande av möjlighet att meddela deldom även då flera
åtal är väckta mot samme tilltalade, finner utskottet välmotiverade, och
utskottet vill i stort ansluta sig till vad departementschefen i dessa delar
anfört. Utskottet vill endast i anslutning till vad departementschefen anfört
uttala den uppfattningen att bestämmelserna om förening och särskiljande
av åtal, vilka är upptagna i den avdelning i rättegångsbalken som avser rättegången
i underrätt, det oaktat uppenbarligen kan vinna analog tillämpning
jämväl i överrätt. Någon anledning att för överrätternas del meddela
uttryckliga bestämmelser i 51 och 55 kap. rättegångsbalken föreligger därför
icke heller enligt utskottets mening.

Beträffande härefter de föreslagna ändringarna i reglerna om avbrott och
uppskov i huvudförhandling samt om fortsatt och ny huvudförhandling är
det av största vikt att föreliggande lagstiftningsproblem nu erhåller en sådan
lösning att med rättegångsordningen införlivas regler som är anpassade
även efter de mest vidlyftiga målens beskaffenhet. Utskottet har under behandlingen
av detta ärende inhämtat upplysningar från en underrättsdomare
och en överrättsdomare, vilka besitter erfarenhet från handläggningen
av några på senare tid särskilt uppmärksammade vidlyftiga mål, de s. k.
Lundqvistinålen. Av vad därvid framkommit och med hänsyn till vissa av de
i ämnet avgivna remissyttrandena förefaller det utskottet i någon mån tveksamt
huruvida de regler propositionens förslag i denna del innehåller i allo
kan tillämpas på mål av sådan eller motsvarande beskaffenhet. De vägar
som står till buds för att lösa föreliggande problem är väsentligen två. Å ena
sidan kan man, i likhet med vad som gäller i Danmark och Norge, överlämna
åt domstolen att med hänsynstagande till de föreliggande förhållandena
i varje särskilt fall avgöra om efter uppskov ny eller fortsatt huvudförhandling
skall hållas. Den andra möjligheten är att — såsom skett i föreliggande
förslag — bibehålla en reglering med bestämda men utvidgade uppskovsfrister.
En anordning av det förstnämnda slaget skulle väl med hänsyn bl. a.
till att domarna kommit att alltmera omfatta rättegångsordningens grundprinciper
icke numera behöva vara förenad med någon avsevärd risk för att den
äldre ordningens uppskovssystem åter skulle vinna insteg. Emot att avskaffa
den närmare regleringen på detta område, vilken helt naturligt ansågs
nödvändig vid rättegångsbalkens införande, talar emellertid att endast förhållandevis
kort tid förflutit sedan dess ikraftträdande. Om man därför —
såsom utskottet ock vill förorda — väljer att med bestämda regler binda
domstolarna till ett visst förfarande, måste man emellertid tillse alt dessa
regler blir sådana åt! de utan större olägenheter kan upprätthållas i den
praktiska tillämpningen.

Utskottet vill till en början något uppehålla sig vid förslaget om införande
av möjlighet alt under längre rättegångar ha ett visst antal handläggningsfria
dagar i veckan. Enligt den nuvarande ordningen får uppehåll i handläggningen,
frånsett möjligheten till uppskov enligt de därför för vissa fall

22 Första lagutskottets utlåtande nr 3i år 1956

gällande reglerna, icke göras å söckendagar. Enligt vad för utskottet upplysts
har domstolarna i stor utsträckning ansett sig nödsakade att åsidosätta
förbudet mot avbrott vid handläggning av mycket vidlyftiga mål. Självfallet
har i de fall då så skett starka skäl härför kunnat åberopas. Det lär t. o. in.
ha förekommit att man redan vid planläggning av huvudförhandling i sådana
mål räknat med avbrott i förhandlingen visst antal dagar varje vecka.
Enligt propositionens förslag skall nu beträffande mål, vilkas handläggning
kan beräknas taga i anspråk mera än två dagar, avbrott få göras i
handläggningen under högst två dagar i veckan så länge sammanträdet pågår.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att det ur olika synpunkter
är angeläget att kortare uppehåll i rättegången då och då kan göras
samt att rättegångens koncentration och omedelbarhet genom att denna
möjlighet öppnas snarare främjas än motverkas. I den förevarande motionen
föreslås emellertid en utvidgning av den handläggningsfria tiden till
högst tre dagar i veckan. Motionären förmenar att en domstol, som vecka
efter vecka är upptagen med huvudförhandling i ett vidlyftigt mål, knappast
kan varje vecka anslå så mycket som fyra dagar till huvudförhandlingen.
Icke minst torde det enligt motionärens mening stöta på synnerligen
stora svårigheter att få deltagande nämndemän att avsätta så mycket
tid för sin tjänstgöring i nämnden. Även bland remissinstanserna och inom
utskottet har framförts tanken på en regel av sådan omfattning som i motionen
föreslås. Det synes utskottet som om vid handläggning av mål av
vidlyftigaste slag, vilka kanske pågår i flera månader, en handläggningstid
av fyra dagar i veckan kunde bli alltför pressande för domstolens ledamöter
samt parterna och deras ombud. Utskottet har bestyrkts i sin uppfattning
härvidlag av vad utskottet inhämtat från förutnämnda domare. I tredje
avsnittet av Lundqvistmålen har handläggningen icke vare sig vid underrätten
eller i hovrätten kunnat genomföras så att förhandling varje vecka
hållits å minst fyra söckendagar. Utskottet vill också i detta sammanhang
i likhet med motionären betona de svårigheter som måste föreligga särskilt
för nämndens ledamöter att tjänstgöra i domstolen alltför många dagar
under flera veckor eller kanske månader i följd. Med utgångspunkt från angivna
synpunkter skulle det enligt utskottets mening kunna ifrågasättas
att, såsom föreslagits i motionen, medgiva möjlighet till tre handläggningsfria
dagar varje vecka. Utskottet vill i samband härmed framhålla att de i
förevarande sammanhang föreslagna bestämmelserna om uppskov, vartill
utskottet skall återkomma, som regel icke torde böra utnyttjas för de ändamål
som regeln om handläggningsfria dagar är avsedd att tillgodose utan
äga tillämpning företrädesvis i sådana situationer då verkliga uppskovsskäl
föreligger. Om sistnämnda regel göres alltför snäv föreligger emellertid en
viss risk för en utveckling i sådan riktning. Med den utformning förslaget
erhållit torde det vidare vara klart att, sedan beslut om uppskov meddelats
enligt de därför gällande reglerna, handläggningsfria dagar icke får tillgodoräknas
så länge uppskovet fortfar. Emot en regel om tre handläggningsfria
dagar i veckan kan å andra sidan anföras att en sådan vore erforderlig

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956 23

endast för de allra mest omfattande målen. Då det väl icke kan ifrågakoinnia
att i detta avseende införa olika bestämmelser för olika slags mål
kunde en dylik regel måhända leda till en sådan tillämpning att domstolarna
även i mål av mindre omfattning begagnade sig av möjligheten att
uttaga det maximala antalet handläggningsfria dagar. En sådan utveckling
vore icke önskvärd. Utskottet vill därför stanna för att förorda det förslag
propositionen innehåller.

Vad angår frågan om den egentliga uppskovstiden har utskottet intet att
erinra emot att den nuvarande tvåveckorsregeln, såsom i propositionen föreslås,
ersättes med en regel som anger en viss maximitid för tillåtna uppskov,
ett eller flera. Enligt förslaget har den högsta sammanlagda uppskovstiden
bestämts till tjugu dagar. Samtidigt härmed föreslås 1953 års undantagsregel
upphävd. Klart är att en regel som den föreslagna torde komma att visa
sig tillräcklig för det övervägande flertalet av även vidlyftiga mål. Däremot
kan tvekan råda därom huruvida regeln utgör en lösning av de problem,
som är förknippade med mål av sådan storleksordning som de s. k. Lundqvistmålen.
Visserligen har enligt vad utskottet inhämtat handläggningen
i underrätten av det tredje avsnittet av dessa mål, såsom den slutligen gestaltade
sig, kunnat genomföras i stort sett inom den i propositionen föreslagna
ramen. Det är härvid att märka att uppskov av sådan anledning som
sjukdomsfall hos någon av de agerande ej behövde förekomma. Den plan
för handläggningen som uppgjorts i förväg överskred emellertid den angivna
ramen. Utskottet har erfarit att planeringen av denna rättegång näppeligen
skulle i detta hänseende ha kunnat göras annorlunda. Om regler av
den begränsade räckvidd som de föreslagna genomföres kan det uppstå risk
för att domstolarna vid handläggning av mål av denna storleksgrad nödgas
liksom hittills eftersätta dessa. En sådan ordning kan icke accepteras. Det
förtjänar här påpekas att i rättegångar som pågår avsevärd tid med många
medagerande faran för att uppskov kan bli nödvändigt på grund av sjukdom
hos någon av dessa är särskilt stor. Om sådant inträffar i slutet av
handläggningen då kanske det mesta av den tillgängliga uppskovstiden redan
förbrukats är det förenat med betydande olägenhet och kostnader att
nödgas taga om hela rättegången från början. Utskottet är väl medvetet om
svårigheterna att i förevarande hänseende finna regler som lämpar sig för
såväl de ordinära som de mycket omfattande målen. Eu utväg vore att för
det sistnämnda slaget av mål bibehålla eu regel motsvarande den år 1953
införda, som stadgar undantag från huvudregeln att ny huvudförhandling
efter uppskov som varat mera än den lagstadgade maximitiden ovillkorligen
skall hållas. För en sådan undantagsbestämmelse, som skulle få eu mycket
begränsad räckvidd, torde väl icke upprätthållandet av rättegångsordningens
grundprinciper i någon nämnvärd utsträckning utgöra hinder. I de mycket
vidlyftiga rättegångarna kan domstolens ledamöter redan på grund av
materialets omfattning och förhandlingens regelmässigt stora utsträckning
i tiden till grund för avgörandet icke endast lägga de omedelbara intrycken
från förhandlingen utan de nödgas i stor utsträckning begagna sig av egna

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

memorialanteckningar samt utskrifter av utsagor och skriftligt bevismaterial.
Med en undantagsregel av angivna slag skulle den för mera normala mål
avsedda uppskovstiden kunna begränsas till femton dagar. Ehuru utskottet
alltså anser skäl i viss mån tala för en dylik reglering beträffande de mest
omfattande målen, kan det emellertid framhållas att mycket kan göras på
andra vägar för att komma till rätta med hithörande problem. Genom att
de redan nu gällande och de i förevarande sammanhang beträffande brottmål
föreslagna utvidgade reglerna om uppdelning av handläggningen i olika
delar utnyttjas torde uppkomsten av vidlyftiga mål i ej ringa utsträckning
kunna motverkas. De erfarenheter som nu gjorts beträffande sådana mål
kan förväntas medföra att domstolarna i framtiden i större utsträckning
än som skett hittills tillvaratar möjligheterna i dessa hänseenden. Mål a\
den omfattning och beskaffenhet Lundqvistmålen representerar torde vidare
kunna antagas komma att bli sällsynta. Dessa synpunkter liksom ock det
förhållandet att en ordning som stadgar olika regler för mål av skilda storleksgrupper
icke kan anses önskvärd föranleder enligt utskottets mening
till att man helst bör undvika en särreglering för de vidlyftigaste målen och
i stället förhålla sig avvaktande till den kommande utvecklingen.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att utskottet alltså anser sig böra
förorda propositionens förslag i nu förevarande hänseenden. Därest de föreslagna
reglerna i en framtid skulle komma att beträffande de exceptionellt
vidlyftiga målen visa sig otillräckliga, får problemet upptagas till förnyat
övervägande. Måhända har rättegångsordningen då varit i tillämpning så
lång tid att man i stället för att bibehålla en detaljerad reglering härvidlag
kan medgiva domstolarna större frihet att anpassa förfarandet efter de särskilda
förhållandena i varje mål.

Emot övriga i propositionen framförda förslag har utskottet ej någon
erinran. Med den ställning utskottet intagit till de föreliggande frågorna
saknar utskottet anledning förorda ett ikraftträdande av lagförslagen tidigare
än den 1 januari 1957.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å motionen II: 746, bifalla
förevarande proposition, nr 142.

Stockholm den 15 maj 1956

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lindblom, Lodenius, fru Sjöström-Bengtsson,
herr Lindgren, fru Wallentheim och herr Alexanderson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Gezelius, Gustafsson
i Borås, Skoglund i Umeå, Onsjö, fru Johansson i Skövde och herr Ekström.

Reservation

av herrar Rylander, Alexanderson, Gezelius och Gustafsson i Borås, vilka
ansett att utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:

Såsom framgår---(lika med utskottet)--— vidlyftiga målen.

De lagförslag--— (lika med utskottet) — ---och koncentration.

I likhet — — — (lika med utskottet)--— — av mål.

De i ----(lika med utskottet) -----utskottets mening.

Beträffande härefter — — — (lika med utskottet) —--praktiska till lämpningen.

Utskottet vill till en början något uppehålla sig vid förslaget om införande
av möjlighet att under längre rättegångar ha ett visst antal handläggningsfria
dagar i veckan. Enligt den nuvarande ordningen får uppehåll i handläggningen,
frånsett möjligheten till uppskov enligt de därför för vissa fält
gällande reglerna, icke göras å söckendagar. Enligt vad för utskottet upplysts
har domstolarna i stor utsträckning ansett sig nödsakade att åsidosätta
förbudet mot avbrott vid handläggning av mycket vidlyftiga mål. Självfallet
har i de fall då så skett starka skäl härför kunnat åberopas. Det lär
t. o. m. ha förekommit att man redan vid planläggning av huvudförhandling
i sådana mål räknat med avbrott i förhandlingen visst antal dagar varje
vecka. Enligt propositionens förslag skall nu beträffande mål, vilkas handläggning
kan beräknas taga i anspråk mera än två dagar, avbrott få göras i
handläggningen under högst två dagar i veckan så länge sammanträdet pågår.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att det ur olika synpunkter
är angeläget att kortare uppehåll i rättegången då och då kan göras
samt att rättegångens koncentration och omedelbarhet genom att denna
möjlighet öppnas snarare främjas än motverkas. I den förevarande motionen
föreslås emellertid en utvidgning av den handläggningsfria tiden till
högst tre dagar i veckan. Motionären förmenar att en domstol, som vecka
efter vecka är upptagen med huvudförhandling i etl vidlyftigt mål, knappast
kan varje vecka anslå så mycket som fyra dagar till huvudförhandlingen.
Icke minst lorde det enligt motionärens mening stöta på synnerligen
stora svårigheter att få deltagande nämndemän att avsätta så mycket
tid för sin tjänstgöring i nämnden. Även bland remissinstanserna

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

och inom utskottet har framförts tanken på en regel av sådan omfattning
som i motionen föreslås. Det synes utskottet som om vid handläggning av
mål av vidlyftigaste slag, vilka kanske pågår i flera månader, en handläggningstid
av fyra dagar i veckan kunde bli alltför pressande för domstolens
ledamöter samt parterna och deras ombud. Utskottet har bestyrkts i sin uppfattning
härvidlag av vad utskottet inhämtat från förutnämnda domare.
I tredje avsnittet av Lundqvistmålen har handläggningen icke vare sig vid
underrätten eller i hovrätten kunnat genomföras så att förhandling varje
vecka hållits å minst fyra söckendagar. Utskottet vill också i detta sammanhang
i likhet med motionären betona de svårigheter som måste föreligga
särskilt för nämndens ledamöter att tjänstgöra i domstolen alltför
många dagar under flera veckor eller kanske månader i följd. Såsom Svea
hovrätt framhållit i sitt yttrande vore det en icke önskvärd utveckling om
personer, som med hänsyn till arbetsanställning eller av annan anledning
icke kan förfoga över sin tid efter eget gottfinnande, skulle inför risken att
behöva deltaga i eu vidlyftig rättegång se sig förhindrade att mottaga nämndemansuppdrag.
De största målen bör vidare ofta handläggas avsnittsvis,
därvid varje avsnitt i sig självt mången gång är av vidlyftig karaktär. Det är
uppenbart att mellan varje sådant avsnitt ett icke alltför kort uppehåll
måste göras för att domstolen skall kunna hålla överläggning och sammanfatta
sina intryck från den handlagda delen samt förbereda sig på handläggningen
av kommande avsnitt. Även parterna och deras ombud är i stort
behov av sådana uppehåll. Att möjlighet härtill beredes verkar i hög grad
främjande för upprätthållandet av rättegångsordningens grundprinciper,
önskemålet om dylika avbrott bör tillgodoses genom en sådan anordning
som nu föreslås och icke genom reglerna om uppskov Om emellertid reglerna
om avbrott utformas alltför snävt torde avbrottet icke kunna uppfylla
det syfte som nu angivits. Med den föreslagna avbrottsregeln skulle i
regel ett avbrott å endast två söckendagar stå till förfogande. Avbrott av sådan
varaktighet skulle mången gång kunna vara otillräckligt. Även den synpunkten
att de i rättegången deltagande måste få tillfälle till såväl erforderlig
vila som ock att ombesörja andra löpande göromål är värd allt beaktande.
I många domstolar föranleder ett vidlyftigt mål som pågår större delen
av veckans dagar ofta besvärliga problem rörande lokalerna om nämligen,
såsom nästan undantagslöst måste bli fallet, jämsides med handläggningen
därav de ordinarie sammanträdena måste hållas med domstolen i
annan sammansättning. Det kan i detta sammanhang påpekas att såsom
den föreslagna regeln om handläggningsfria dagar utformats torde, sedan
beslut om uppskov meddelats, möjlighet saknas att så länge uppskovet fortfar
tillgodogöra sig handläggningsfria dagar. Utifrån dessa synpunkter förefaller
den föreslagna avbrottsregeln alltför snävt tilltagen. Övervägande skäl
talar enligt utskottets mening för en lösning i enlighet med motionärens
förslag. Någon risk för att domstolarna i mål av mindre omfattning onödigtvis
skulle begagna sig av det maximala antalet handläggningsfria dagar
torde ej föreligga.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

Vad angår frågan om den egentliga uppskovstiden har utskottet intet att
erinra emot att den nuvarande tvåveckorsregeln, såsom i propositionen föreslås,
ersättes med en regel som anger en viss maximitid för tillåtna uppskov,
ett eller flera. Enligt förslaget har den högsta sammanlagda uppskovstiden
bestämts till tjugu dagar. Samtidigt härmed föreslås 1953 års undantagsregel
upphävd. Klart är att en regel som den föreslagna torde komma
att visa sig tillräcklig för det övervägande flertalet av även vidlyftiga mål.
Däremot torde tvekan kunna råda därom huruvida regeln utgör en lösning
av de problem, som är förknippade med mål av sådan storleksordning som
de s. k. Lundqvistmålen. Visserligen har enligt vad utskottet inhämtat handläggningen
i underrätten av det tredje avsnittet av dessa mål, sasom handläggningen
slutligen gestaltade sig, kunnat genomföras i stort sett inom den
i propositionen föreslagna ramen. Det bör emellertid även i detta sammanhang
erinras om att — såsom ovan framhållits — det icke visat sig möjligt
vare sig för underrätten eller hovrätten att i dessa mål hålla förhandling
under fyra dagar varje vecka. Det är vidare att märka att under rättegången
i underrätten uppskov av sådan anledning som sjukdomsfall hos
någon av de agerande ej behövt förekomma. Den plan för handläggningen
som i förväg uppgjorts i underrätten överskred emellertid den angivna ramen.
Utskottet har erfarit att planeringen näppeligen skulle i detta hänseende
ha kunnat göras annorlunda. I verkligheten hölls 53 huvudförhandlingsdagar
mot planerade 47, medan av de 54 uppskovsdagarna enligt planen
endast 48 behövde tagas i anspråk. Det har också upplysts för utskottet att
vid handläggningen av dessa mål i hovrätten till följd av inträffat sjukdomsfall
hos ledamot i rätten uppstått betydande fara för att handläggningen,
som ännu icke avslutats, icke skall kunna genomföras i en sådan ordning
som skulle överensstämma med den i propositionen föreslagna uppskovsregleringen.
Om regler av den begränsade räckvidd som den föreslagna
genomföres kan det enligt utskottets mening uppstå risk för att domstolarna
vid handläggning av mål av denna storleksgrad nödgas liksom hittills eftersätta
dessa. En sådan ordning kan icke accepteras. Det förtjänar här påpekas
att i rättegångar som pågår avsevärd tid med många medagerande faran
för att uppskov kan bli nödvändigt på grund av sjukdom hos någon av dessa
är särskilt stor. Om sådant inträffar i slutet av handläggningen då kanske
det mesta av den tillgängliga uppskovstiden redan förbrukats är det förenat
med betydande olägenhet och kostnader att nödgas taga om hela rättegången
från början. Utskottet är väl medvetet om svårigheterna att i förevarande
hänseende finna regler som lämpar sig för såväl de ordinära som de mycket
omfattande målen. Starka skäl talar enligt utskottets mening för att för det
sistnämnda slaget av mål bibehålla en regel motsvarande den år 1953 införda,
som stadgar undantag från huvudregeln att ny huvudförhandling efter
uppskov som varat mera än den lagstadgade maximitiden ovillkorligen skall
hållas. Någon olägenhet från tillämpningen av 1953 års undantagsregel har
icke försports. Med hänsyn hl. a. till den nytillkomna regeln om avbrott torde
såsom förutsättning för undantagsregelns tillämpning böra stadgas att

28 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

huvudförhandlingen beräknas kräva minst tjugufyra dagar. För en sådan
regel, som skulle få en mycket begränsad räckvidd, torde väl icke upprätthållandet
av rättegångsordningens grundprinciper i någon nämnvärd utsträckning
utgöra hinder. I de mycket vidlyftiga rättegångarna kan domstolens
ledamöter redan på grund av materialets omfattning och förhandlingens
regelmässigt stora utsträckning i tiden till grund för avgörandet
icke endast lägga de omedelbara intrycken från förhandlingen utan de
nödgas i stor utsträckning begagna sig av egna memorialanteckningar samt
utskrifter av utsagor och skriftligt bevismaterial. Med en undantagsregel
av angivna slag skulle den för mera normala mål avsedda uppskovstiden
kunna begränsas till femton dagar.

Inom utskottet har den tanken framförts att mål av sådan exceptionell
storleksordning och beskaffenhet som Lundqvistmålen knappast kan beräknas
förekomma i fortsättningen och att man på grund härav och då stora
möjligheter kommer att öppnas till uppdelning av handläggningen av vidlyftiga
mål de regler som föreslagits torde kunna anses vara till fyllest. Det
är emellertid bekant lör utskottet att f. n. är under handläggning mål av
avsevärd omfattning. Det torde icke kunna undvikas att dylika mål upp.
kommer även i fortsättningen. Endast mycket begränsade möjligheter förefinnes
f. n. att motverka uppkomsten härav.

Emot övriga i propositionen framlagda lagförslag har utskottet ej någon
erinran.

Utskottet anser önskvärt att de lagändringar, vilka nu av utskottet förordats,
snarast möjligt kan bringas i tillämpning. Utskottet vill därför
föreslå att dessa får träda i kraft redan den 1 juli 1956.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
lagförslaget och med bifall till motionen 11:746 — måtte
för sin del antaga nämnda förslag med de ändringarna, att
1 kap. 15 §, 43 kap. 11 §,46 kap. 11 § samt lagförslagets
promulgationsbestämmelse erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

1 kap.

§•

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956

(Kungl. Maj:ts förslag)

ning mera än en dag, skall sammanträdet
pågå under erforderligt antal
helgfria dagar i följd. Kan handläggningen
av visst mål beräknas taga i
anspråk mera än två dagar må, om
det kan ske utan olägenhet, avbrott
i handläggningen, så länge sammanträdet
pågår, äga rum under högst
två söckendagar i veckan.

Om den------ — — förordn

(Utskottets förslag)

43 kap.
It §•

överstiger, då målet efter ett eller
flera uppskov återupptages, den sammanlagda
tid varunder uppskov ägt
rum ej femton dagar, må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall
skall ny huvudförhandling hållas,
om ej i mål av sådan omfattning att
huvudförhandlingen beräknas kräva
minst tjugufyra dagar rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet
eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att i stället
fortsatt huvudförhandling hålles.
hans utevaro.

Till uppskjuten

Första lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1956

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

46 kap.

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första
stycket, såvitt möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är färdigt
till avgörande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med
mindre förhandlingen ägt rum enligt
3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl
anförts eller kännedom vunnits om
nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt.
Uppskjutes huvudförhandlingen,
skall den återupptagas, så snart
lämpligen kan ske. Är den tilltalade
häktad, skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för
föregående förhandlings avslutande
eller, då han häktats därefter, från
dagen för hans häktande, om ej på
grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt.

Till uppskjuten ---

§•

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som anå föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första
stycket, såvitt möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är färdigt
till avgörande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med
mindre förhandlingen ägt rum enligt
3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl
anförts eller kännedom vunnits om
nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt.
Uppskjutes huvudförhandlingen,
skall den återupptagas, så snart
lämpligen kan ske. Är den tilltalade
häktad, skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för
föregående förhandlings avslutande
eller, då han häktats därefter, från
dagen för hans häktande, om ej på
grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt.

15 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 juli
nuari 1957. 1956.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560S7S