Första lagutskottets utlåtande nr 3A år 1960 (Utlåtande 1960:L1u34 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 3A år 1960

Nr 34

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om straff för varusmuggling, m. m.

Genom en den 25 mars 1960 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 115, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna, vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om straff för varusmuggling;

2) lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker;

3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

4) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror;

5) lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956
(nr 306);

6) lag om ändring i strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110);

7) förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen
den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.;

8) förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939
(nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel; 9)

förordning angående ändrad lydelse av 3 a och 11 §§ förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

10) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr
85) om försäljningsskatt;

11) förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående
reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur;

12) förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin;

13) förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);

14) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående
reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter
in. m.;

15) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m.; samt

16) förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23
november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall.

1 Jiihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 1 avd. Nr 34

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

I fråga om propositionens huvudsakliga innehåll må
här anföras följande.

I propositionen framlägges förslag till ny lagstiftning rörande straff för
olovlig införsel och utförsel av varor. Bestämmelserna om påföljder för
sådan införsel eller utförsel är för närvarande upptagna i ett stort antal
författningar. De föreslås nu skola sammanföras till en gemensam lag om
straff för varusmuggling. Genom denna lag upphäves 1923 års lag om straff
för olovlig varuinförsel och 1949 års lag om straff för olovlig varuutförsel;
1924 års spritinförsellag skall ej erhålla förlängd giltighet. Lagen träder
också i stället för de straffbestämmelser mot varusmuggling, som nu upptas
i en rad import- och exportförfattningar.

Den föreslagna nya lagen avses i princip bli tillämplig på allt slags införsel
och utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser vare sig gärningen
innebär undandragande av tull eller annan allmän avgift eller utgör
överträdelse av import- eller exportförbud. Också spritsmugglingen omfattas
av den föreslagna lagen. Olovlig införsel eller utförsel av valutor berörs
däremot ej av förslaget.

Brott mot den nya lagen benämnes varusmuggling. Härunder hänföres
såväl de fall, då en vara hemlighålles för tullverket, som de fall, då man
vilseleder tullmyndigheten. Även den som köper, säljer eller tager annan
olovlig befattning med smuggelgods kan straffas.

Reglerna om förverkande av smuggelgods och hjälpmedel vid smuggling
har utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i strafflagen.
Domstolen erhåller möjlighet att helt eller delvis underlåta förverkande.
Huvudregeln skall dock vara, att smuggelgods förverkas till kronan.

Den straffregistrering av smugglingsmål, som nu sker hos generaltullstyrelsen,
skall upphöra.

Härjämte föreslås, att tullmålsdomstolarna och tullåklagarna skall avskaffas
och att smugglingsmålen i stället skall handläggas av de allmänna
domstolarna och de allmänna åklagarna. Såsom åklagare i enklare smugglingsmål
skall dock befattningshavare vid tullverket fortfarande fungera.

Bestämmelserna om olovlig införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten
i 1924 års spritinförsellag samt ett par av träffade konventioner
föranledda lagar mot spritsmuggling av år 1925 och år 1935 föreslås skola
i huvudsak oförändrade sammanföras till en ny lag av permanent karaktär
om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1961.

De i propositionen framlagda förslagen är av följande lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

1) Lag om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas som följer.

Om straff
1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket
inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift
skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning
ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för
varusmuggling till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år. Samma
lag vare, om någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling av
gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages
statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud.

2 §•

Är varusmuggling som avses i 1 § första punkten med hänsyn till godsets
värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till
böter, högst trehundra kronor.

3 §.

Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till straffarbete i högst
två år eller fängelse.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det
förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde
eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

4 §.

Såsom varusmuggling skall ock anses, om någon uppsåtligen

1. förfogar över oförtullat eller obeskattat gods, restitutionsgods eller införsel-
eller utförselförbud underkastat gods, som i vederbörlig ordning anmälts
hos tullmyndighet, och därigenom föranleder att tull eller annan allmän
avgift undandrages statsverket eller att godset i strid mot införselförbud
utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot utförselförbud; 2.

förfogar över infört gods, för vilket åtnjutits tullfrihet eller tullnedsättning
under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts; 3.

förfogar över gods, för vilket meddelats tillstånd till införsel eller utförsel
under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts; 4.

medelst vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att medgiva
införsel eller utförsel av gods och därigenom föranleder att godset införes
eller utföres i strid mot förbud.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

5 §.

Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i 1 eller 4 § sägs, dömes
till dagsböter. I ringa fall skall dock ej till straff dömas.

6 §.

Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som varit
föremål för varusmuggling, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för olovlig
befattning med smuggelgods till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst
ett år.

Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga, att
godset varit föremål för varusmuggling, dömes till dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, skall ej till straff dömas.

7 §•

Påträffas gods undandolt i fartyg, luftfartyg eller tåg på plats, som icke
är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, och framgår
av omständigheterna, att varusmuggling, som ej är att anse som ringa, är
tillämnad eller har ägt rum, dömes befälhavaren för bristande tillsyn över
transportmedel till dagsböter, där ej ansvar bör ådömas honom enligt annan
bestämmelse i denna lag. Har befälhavaren gjort vad på honom skäligen
ankommit för att förhindra varusmuggling, vare han fri från ansvar.
Vad nu sagts om befälhavare skall, där tillsynen över transportmedlet i det
avseende, varom här är fråga, genom skriftlig instruktion eller på annat
dylikt sätt anförtrotts annan person av befälsgrad, i stället gälla denne.

8 §.

Lika med varusmuggling anses försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra kronor, skall gälla vad i 3 kap. strafflagen
är stadgat.

Om förverkande

9 §•

Gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, skall, tilllika
med emballage och kärl, vari godset förvaras, förklaras förverkat till
kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.
Är påföljd som nu sagts uppenbart obillig, må den helt eller delvis
eftergivas.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.

10 §.

Vad som använts som hjälpmedel vid varusmuggling eller försök därtill
eller vid olovlig befattning med smuggelgods må, såvitt ägaren eller någon
som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill,
förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till
förebyggande av brott, som nu sagts, eller eljest särskilda skäl föreligga och
det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll må i stället värdet,
helt eller delvis, förklaras förverkat. Vad nu sagts skall dock ej gälla
mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. I
stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av
missbruk.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

11 §•

Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning,
eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, må domstolen
ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen.
Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat,
böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

12 §.

Rätten må, i stället för att förklara egendom förverkad till viss del, meddela
sådan förklaring med avseende å motsvarande del av egendomens värde.

Om förundersökning m. m.

13 §.

Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av
tullmyndighet. Har den inletts av tullmyndighet, skall beträffande myndigheten
gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare. Är
saken ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så
snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest
övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela anvisningar
rörande undersökningens bedrivande.

Då undersökning ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verkställande
anlita biträde av tullmyndighet, så ock uppdraga åt tulltjänsteman
att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet
tillåter det.

Med tullmyndighet avses i denna paragraf tullverkets ombudsman, tulldirektör,
tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktchef. Generaltullstyrelsen
äge förordna jämväl annan befattningshavare i tullverket än nu
sagts att fullgöra vad enligt denna paragraf ankommer på tullmyndighet.

14 §.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten, posttjänsteman och
tjänsteman vid statens järnvägar åligger att i den mån honom anbefalld
tjänstgöring därtill föranleder noggrant övervaka, att brott, som avses i
denna lag, icke äger rum. Vid sådan tillsyn äge, utan hinder av vad eljest
är stadgat, posttjänsteman föranstalta om undersökning av postpaket, som
inlämnats för befordran till utrikes ort eller ankommer till riket.

Tulltjänsteman äge enahanda rätt som enligt rättegångsbalken tillkommer
polisman att gripa den som misstänkes för brott, som avses i denna lag,
samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats, där sådant brott
förövats.

Om beslag
15 §.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten ävensom polisman må
taga egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, i beslag. I
samband med tillsyn enligt 14 § första stycket för uppdagande av varusmuggling
må ock posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar
verkställa beslag som nyss sagts. Tulltjänsteman äge i övrigt i fråga om

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

brott, som avses i denna lag, den rätt att taga egendom i beslag, som enligt
rättegångsbalken tillkommer polisman.

Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och
har denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom,
och skall han därvid omedelbart pröva, om beslaget skall bestå.

16 §.

När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,
skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka åtal för brott, som
föranlett beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande
eller ock förfara på sätt i 21 § sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall
hava väckts, skall ej äga tillämpning.

17 §.

Beslagtagen egendom skall, där ej föreskrift i särskild författning till annat
föranleder eller åklagaren annorlunda bestämmer, omhändertagas och
förvaras av tullverket.

Om husrannsakan och kroppsvisitation
18 §.

För eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,
må polisman och tulltjänsteman utan förordnande företaga husrannsakan
i lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken, samt i magasin,
upplagsbodar och uthus. I övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott,
som avses i denna lag, samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan
som enligt nämnda balk tillkommer polisman.

19 §.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer
till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att
han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för
eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å honom.
Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner
skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller från utlandet med viss
lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må
efter bevakningschefens förordnande kroppsvisitation verkställas å envar,
som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer från eller
från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen
underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet.

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas
inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman
eller den undersökte begär det och det kan ske utan större
omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas
eller bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation
erfordras ej med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960 7

Om förfarandet i vissa fall vid egendoms förverkande

20 §.

Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap och är
ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan eljest
ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, må
talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan innehavare
av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

21 §.

Kan ej mot någon föras ansvarstalan för brott, som föranlett, att egendom
enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är allenast
om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas
till mindre än femhundra kronor, i stället för att vid domstol väcka talan
om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget
skall tills vidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad,
därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren eller annan,
som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler missnöje
med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas,
väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes
ej talan inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan
om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan angivits,
åtal angående brott, som föranlett beslaget, skall frågan om egendomens
förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty
jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder förfalla.

Om förfarandet med förverkad egendom

22 §.

Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits i beslag,
skall vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning
till annat föranleder, efter åklagarens bestämmande försäljas på
offentlig auktion genom tullverkets eller utmätningsmannens försorg. Förvaringspersedel,
som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att
användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast om den gjorts otjänlig
för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln
förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.

Har med avseende å egendom meddelats förklaring som i 12 § sägs och
erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader efter det saken
slutligen avgjorts, skall egendomen återställas. I annat fall må egendomen
för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som i första stycket
föreskrives.

23 §.

Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar förstörelse
eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig auktion,
och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde
till femhundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren,
skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten må utan ägarens
hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

8 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

Om åtal

24 §.

I mål rörande brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har
alt övervaka, må, om ej svårare straff än böter kan följa å brottet, talan
föras av befattningshavare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestämmer.
Sådan befattningshavare må ock såsom åklagare meddela förordnande
enligt 21 § första stycket.

Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares
åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts.

Särskilda bestämmelser

25 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset
redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig
redovisning.

26 §.

Tullmyndighet skall i enlighet med vad därom är särskilt stadgat medverka
vid verkställighet av böter och andra påföljder, som ådömas enligt
denna lag.

27 §.

Hava i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel av
visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet,
skola bestämmelserna i denna lag, där ej annat uttryckligen angives,
icke äga tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

2. Genom denna lag upphävas lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel och den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig
varuutförsel.

3. Vad i lag eller författning är stadgat om tullmålsdomstol och tullåklagare
skall ej vidare äga tillämpning; dock att mål, vari talan väckts före
den nya lagens ikraftträdande, i sådant hänseende skall handläggas enligt
äldre lag.

4. Utan hinder av vad i denna lag stadgas om åtalsrätt må åklagaruppgifter
fullgöras av de nuvarande tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö enligt de närmare föreskrifter generaltullstyrelsen i samråd med
riksåklagarämbetet äger meddela.

5. Har åklagare före denna lags ikraftträdande meddelat skriftligt förordnande,
som avses i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel,
17 § lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin eller 6 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuutförsel,
skall, utan hinder av vad i den nya lagen är föreskrivet, förfaras enligt
förordnandet.

6. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

2) Lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 mom. Spritdrycker må icke med fartyg av mindre nettodräktighet än
femhundra ton införas från internationellt eller utländskt område till
svenskt territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande
fartyg av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud
att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel
till svenskt territorialvatten av spritdrycker

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för det fartyg, med
vilket de forslas, eller tillhöra med fartyget följande resande eller ombord
å detsamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga
behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande
må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo
rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat
sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att
dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde
inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från
förbud, som avses i denna paragraf.

2 §•

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett såsom
varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit
avsedda att olovligen införas till riket, skall dock förverkande icke äga
rum.

Visas, att det fartyg, med vilket dryckerna forslats, på grund av sjönöd
för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt
territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar fri.

2 mom. Åtal för brott, som avses i 1 mom., må ej äga rum med mindre
generaltullstyrelsen lämnar tillstånd därtill.

3 §•

1 mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill
föranleder, å fartyg företaga den visitation, som oundgängligen erfordras
för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 1 §, spritdrycker medföras
å fartyget.

2 mom. Har clief för tull- eller kustbevakning med hänsyn till befarad
olovlig införsel av spritdrycker funnit särskild tullbevakning böra anordnas
å fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra ton, vilket ankommer
från eller avgår till utrikes ort, må, därest beslag ägt rum å drycker, vilka
under resan medförts å fartyget, bevakningschcfen kunna förordna, att
kostnaden för bevakningen skall gäldas av fartygets ägare.

10 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tullförrättningar
samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgat i fråga
om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

4 §.

Hava spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra
ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattengränsen
och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller där utanför
belägna yttersta skär, och framgår uppenbarligen av omständigheterna, att
syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga eller främja
olovlig införsel av dryckerna till riket, vare det ansett såsom olovlig införsel
till svenskt territorialvatten enligt 1 §.

I gränsvatten av mindre bredd än tjugofyra sjömil skall gränsen för det
farvatten, som avses i första stycket, anses sammanfalla med mittellinjen
eller den gränslinje, som eljest är fastslagen genom överenskommelse, hävd
eller annorledes.

Vad i denna paragraf är stadgat skall icke tillämpas med avseende å fartyg
av främmande nationalitet, med mindre Konungen förordnar, att paragrafen
skall äga tillämpning beträffande fartyg av den nationaliteten.

5 §.

Vad enligt 1 § 2 mom. b) och 2 § 1 mom. andra stycket gäller för
de fall, då beträffande spritdrycker, som införts till svenskt territorialvatten,
av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro
eller varit avsedda att olovligen införas till riket, skall, i den mån Konungen
så förordnar, icke äga tillämpning vid införsel till område inom territorialvattnet,
i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam bevakning
för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre
av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke
äro eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avtalet
ingåtts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. Där i lag eller författning
förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i
denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

3) Lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud
mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att 5, 11 och 13—15 §§ lagen den 4 juni 1913 angående
förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §• 5 §.

Innan målet av generaltullstyrel- Innan målet av generaltullstyrelsen
företages till avgörande, skall sen företages till avgörande, skall
tillfälle lämnas den tullfiskal, inom tillfälle lämnas befattningshavare,
vars tjänstgöringsdistrikt beslaget som generaltullstyrelsen förordnar,

Första lagutskottets utlåtande nr 3t år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skett, ävensom varuägaren, varmed i
denna lag förstås emottagaren av varan
eller, om han är ombud för annan
här i riket, vilken över densamma
äger förfoga, denne senare, att i
målet sig yttra; och förelägge styrelsen
för sådant ändamål envar av
dem att inom viss tid från erhållen
del av föreläggandet avgiva dylikt
yttrande, vid äventyr att målet ändå
avgöres. Är ägaren ej känd, eller kan
han icke med kallelse anträffas, skall
styrelsen låta i allmänna tidningarna
införa kungörelse angående beslaget
med föreläggande för ägaren att, vid
nyssnämnda äventyr, inom tre månader
från kungörandet inkomma
med yttrande i målet. Där så prövas
nödigt, inhämte styrelsen jämväl yttrande
från den, som verkställt beslaget.

11 §•

Påkallar tullfiskalen eller varuägaren
vittnesförhör vid domstol, eller
finner generaltullstyrelsen eljest sådant
förhör erforderligt, må styrelsen
därom förordna.

13 §.

Är tullfiskalen eller varuägaren
missnöjd med beslut, som generaltullstyrelsen
jämlikt 6, 7, 8 eller 9 §
meddelat, äge han att, vid talans förlust,
däröver hos Konungen anföra
besvär före klockan tolv å tjugonde
dagen från beslutets dag; dock att
tullfiskalen ej må fullfölja talan mot
beslut enligt 8 §, såvitt angår sättet
för den oriktiga ursprungsbeteckningens
oskadliggörande.

över beslut,----icke föras.

14 §.

Förklarar före besvärstidens utgång
såväl tullfiskalen som varuägaren
hos generaltullstyrelsen sig åtnöjas
med styrelsens jämlikt 6 eller 8 §
meddelade beslut, skall detsamma
såsom lagakraftvunnet anses.

ävensom varuägaren, varmed i denna
lag förstås emottagaren av varan eller,
om han är ombud för annan här
i riket, vilken över densamma äger
förfoga, denne senare, att i målet sig
yttra; och förelägge styrelsen för sådant
ändamål envar av dem att inom
viss tid från erhållen del av föreläggandet
avgiva dylikt yttrande, vid
äventyr att målet ändå avgöres. Är
ägaren ej känd, eller kan han icke
med kallelse anträffas, skall styrelsen
låta i allmänna tidningarna införa
kungörelse angående beslaget
med föreläggande för ägaren att, vid
nyssnämnda äventyr, inom tre månader
från kungörandet inkomma
med yttrande i målet. Där så prövas
nödigt, inhämte styrelsen jämväl
yttrande från den, som verkställt beslaget.

11 §.

Påkallar den av generaltullstyrelsen
förordnade befattningshavaren
eller varuägaren vittnesförhör vid
domstol, eller finner generaltullstyrelsen
eljest sådant förhör erforderligt,
må styrelsen därom förordna.

13 §.

Är den av generaltullstyrelsen förordnade
befattningshavaren eller varuägaren
missnöjd med beslut, som
generaltullstyrelsen jämlikt 6, 7, 8
eller 9 § meddelat, äge han att, vid
talans förlust, däröver hos Konungen
anföra besvär; dock att den av generaltullstyrelsen
förordnade befattningshavaren
ej må fullfölja talan
mot beslut enligt 8 §, såvitt angår
sättet för den oriktiga ursprungsbeteckningens
oskadliggörande.

över beslut,----icke föras.

14 §.

Förklarar före besvärstidens utgång
såväl den av generaltullstyrelsen
förordnade befattningshavaren
som varuägaren hos generaltullstyrelsen
sig åtnöjas med styrelsens
jämlikt (> eller 8 § meddelade beslut,

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

(Gällande lydelse)

Har talan---finnes stadgat.

15 §.

Vara, som —- — — försorg förstöras.

Vara, som -—--fria disposition.

I händelse beslagtagen vara finnes
underkastad förskämning, minskning
eller annan sådan nedgång i värde,
såframt med försäljningen därav
fördröjes, må generaltullstyrelsen,
jämväl där målet är beroende på Konungens
prövning, efter därom av
tullfiskalen eller varuägaren gjord
framställning eller om eljest så prövas
skäligt, förordna om varans försäljning
utan avbidan på målets slutliga
avgörande.

Innan vara —---är, förstöras.

(Föreslagen lydelse)

skall detsamma såsom lagakraftvunnet
anses.

Har talan--— finnes stadgat.

15 §.

Vara, som — — — försorg förstöras.

Vara, som---fria disposition.

I händelse beslagtagen vara finnes
underkastad förskämning, minskning
eller annan sådan nedgång i
värde, såframt med försäljningen
därav fördröjes, må generaltullstyrelsen,
jämväl där målet är beroende
på Konungens prövning, efter därom
av den av generaltullstyrelsen förordnade
befattningshavaren eller varuägaren
gjord framställning eller
om eljest så prövas skäligt, förordna
om varans försäljning utan avbidan
på målets slutliga avgörande.

Innan vara---är, förstöras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. 4

4) Lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror

Härigenom förordnas, att 44 och 49 §§ lagen den 11 juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror skola upphöra att
gälla samt att 36 och 46 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

36 §.

Till riket inkommen vara, som enligt
denna lag ej må införas, må, därest
den icke är att enligt lagen om
straff för olovlig varuinförscl anse
såsom olovligen införd, av varuägaren
återutföras i enlighet med de föreskrifter
generaltullstyrelsen äger
meddela. Sker ej återutförsel, skall
med varan förfaras på sätt Konungen
förordnar.

46 §.

I denna lag avsedd egendom, som
enligt denna lag eller lagen om straff

1 Senaste lydelse av 36 § se 1955:202.

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Till riket inkommen vara, som enligt
denna lag ej må införas, må, därest
den icke är att enligt lagen om
straff för varusmuggling anse såsom
olovligen införd, av varuägaren återutföras
i enlighet med de föreskrifter
generaltullstyrelsen äger meddela.
Sker ej återutförsel, skall med varan
förfaras på sätt Konungen förordnar.

46 §.

I denna lag avsedd egendom, som
enligt denna lag eller lagen om straff

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

(Gällande lydelse)

för olovlig varuinförsel förklarats
förbruten eller skolat enligt tullstadgan
eller annan författning försäljas,
skall behandlas på sätt Konungen
förordnar.

(Föreslagen lydelse)

för varusmuggling förklarats förbruten
eller skolat enligt tullstadgan eller
annan författning försäljas, skall
behandlas på sätt Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

5) Lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni

1956 (nr 306)

Härigenom förordnas, att 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

7 §•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader eller, om brottet
är grovt, med fängelse eller straffarbete
i högst två år. Samma lag vare
där någon i strid med 3 § ur riket
utför eller söker utföra ämne eller annat
som avses i 3 §.

8 §.

Har någon brutit mot vad i 1 eller
2 § stadgas, skall, om det ej är uppenbart
obilligt, i 1 § avsett ämne eller
förening, som han därvid innehaft,
bearbetat eller eljest tagit befattning
med, förklaras helt eller delvis
förverkat till kronan. Innehar
han icke längre ämnet eller föreningen,
må i stället värdet förklaras förverkat.
Samma lag vare beträffande
ämne eller annat som någon i strid
med vad i 3 § stadgas utfört eller
sökt utföra ur riket.

(Föreslagen lydelse)

7 §•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §,
straffes med dagsböter eller fängelse

1 högst sex månader eller, om brottet
är grovt, med fängelse eller straffarbete
i högst två år. Angående påföljd
för olovlig utförsel av ämne eller annat
som avses i 3 § och för försök
därtill stadgas i lagen om straff för
varusmuggling.

8 §.

Har någon brutit mot vad i 1 eller

2 § stadgas, skall, om det ej är uppenbart
obilligt, i 1 § avsett ämne eller
förening, som han därvid innehaft,
bearbetat eller eljest tagit befattning
med, förklaras helt eller delvis
förverkat till kronan. Innehar
han icke längre ämnet eller föreningen,
må i stället värdet förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1960

6) Lag om ändring i strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, att 23 § 1 mom., 26 och 27 §§ strålskyddslagen den
14 mars 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)
23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse
straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt
arbete eller obehörigen inför
eller söker införa radioaktivt ämne
eller som eljest bryter mot vad i 2,
4 eller 6 § sägs;

2. den som---andra före skrifter; 3.

den som---eller 19 §;

4. den som---uppgift; och

5. den som---21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen
i radiologiskt arbete eller införes eller
söker någon obehörigen till riket
införa eller innehar någon här olovligen
sådant ämne, må detta jämte
strålskyddsanordning, vari det förvaras,
förklaras förverkat till kronan,
om det ej är uppenbart obilligt. Finnes
ämnet ej i behåll, må i stället värdet
förklaras förverkat.

Anordning, som---äro där till.

Med förverkad — — — strålskyddsmyndigheten
bestämmer.

27 §.

Påträffar tulltjänsteman egendom,
som skäligen kan antagas vara förverkad
enligt 26 §, skall han taga
egendomen i beslag.

I övrigt gäller om beslag vad därom
finnes särskilt stadgat.

Om verkställt--— i beslag.

(Föreslagen lydelse)

23 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig
införsel av radioaktivt ämne och
försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling.

Med dagsböter eller fängelse straffes 1.

den som olovligen bedriver radiologiskt
arbete eller som eljest, annorledes
än genom olovlig införsel,
bryter mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som — — — andra föreskrifter; 3.

den som---eller 19 §;

4. den som —--uppgift; och

5. den som---21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen
i radiologiskt arbete eller innehar någon
här olovligen sådant ämne, må
detta jämte strålskyddsanordning,
vari det förvaras, förklaras förverkat
till kronan, om det ej är uppenbart
obilligt. Finnes ämnet ej i behåll, må
i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som--— äro där till.

Med förverkad — — — strålskyddsmyndigheten
bestämmer.

27 §.

Om beslag gäller vad därom finnes
särskilt stadgat.

Om verkställt — ---i beslag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

7) Förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen
den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den 1 juli
1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

3 inom. Den, som —--fem

hundra kronor.

Lag samma vare, därest någon i
strid mot förbud eller annan föreskrift,
varom i 9 och 10 §§ sägs, fortsätter
tillverkning eller försäljning
av alkoholhaltigt preparat, så och där
någon försäljer eller håller till salu
dylikt preparat, vilket, honom veterligen,
blivit olovligen till riket infört.

20 §.

Till riket inkommen vara, som enligt
denna förordning icke får införas,
må, därest den icke enligt tullstadgan
är att anse såsom olovligen
införd, av varuägaren återutföras.
Sker ej återutförsel, skall med varan
förfaras på sätt Konungen förordnar.

11 §•

3 mom. Den, som---fem

hundra kronor.

Lag samma vare, därest någon i
strid mot förbud eller annan föreskrift,
varom i 9 och 10 §§ sägs, fortsätter
tillverkning eller försäljning
av alkoholhaltigt preparat.

20 §.

Till riket inkommen vara, som enligt
denna förordning icke får införas,
må, därest den icke enligt lagen
om straff för varusmuggling är att
anse såsom olovligen införd, av varuägaren
återutföras. Sker ej återutförsel,
skall med varan förfaras på
sätt Konungen förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961. 8

8) Förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939 (nr
174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel

Härigenom förordnas, att 9 § förordningen den 19 maj 1939 angående
tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §• 9 §.

Angående påföljd för olovlig införsel
av gasskyddsmateriel av första
klass och för försök därtill stadgas i
lagen om straff för varusmuggling.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

(Gällande lydelse)

Tillverkar någon olovligen gasskyddsmateriel
av första klass,

eller inför någon till riket gasskyddsmateriel
av första klass utan
att hava erhållit tillstånd därtill eller
gör försök till sådan införsel,

eller saluhåller eller försäljer någon
gasskyddsmateriel i strid mot bestämmelserna
i denna förordning,
straffes, där ej gällande bestämmelser
om ansvar för olovlig varuinförsel
äro tillämpliga, med dagsböter
eller fängelse, och vare egendomen
förverkad.

Äro omständigheterna — — —
vara förverkad.

Kan egendom, — — — värde gäldas.

(Föreslagen lydelse)

Tillverkar någon olovligen gasskyddsmateriel
av första klass,

eller saluhåller eller försäljer någon
gasskyddsmateriel i strid mot bestämmelserna
i denna förordning,
straffes med dagsböter eller fängelse,
och vare egendomen förverkad.

Äro omständigheterna — — —
vara förverkad.

Kan egendom,----värde gäl das.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

9) Förordning angående ändrad lydelse av 3 a och 11 §§ förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt

Härigenom förordnas, att 3 a och 11 §§ förordningen den 25 maj 1941
om varuskatt9 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3 a §.

Kontrollstyrelsen är---och

försäljning.

Beträffande införsel är, med den
inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattningsmyndighet.

11 §•

(Föreslagen lydelse)

3 a §.

Kontrollstyrelsen är---och

försäljning.

Beträffande införsel är, med den
inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattningsmyndighet.
Bestämmelserna i 46 § nyssnämnda
förordning skola gälla jämväl
vid införsel.

11 §•

Angående påföljd i vissa fall för
den, som i samband med införsel av
skattepliktig vara i deklaration eller
försäkran lämnat oriktig uppgift,

1 Senaste lydelse av 3 a § se 1959: 93 samt av 11 § se 1946: 144.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

(Gällande lydelse)

Om ansvar i vissa fall för den, som
i deklaration eller försäkran lämnat
oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

(Föreslagen lydelse)

skall gälla vad i lagen om straff för
varusmuggling är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som
eljest i deklaration lämnat oriktig
uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 3 a §, dagen efter den, då
förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961.

10) Förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)

om försäljningsskatt

Härigenom förordnas, att 34 § förordningen den 5 mars 1948 om försäljningsskatt
skall upphöra att gälla samt att 8 och 33 §§ samma förordning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

8 §•

Kontrollstyrelsen är---- sådan

försäljning.

Beträffande införsel är, med den
inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattningsmyndighet.

33 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som
i deklaration eller försäkran lämnat
oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

(Föreslagen lydelse)

8 §•

Kontrollstyrelsen är — ■— — sådan
försäljning.

Beträffande införsel är, med den
inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattningsmyndighet.
Bestämmelserna i 46 § nyssnämnda
förordning skola gälla jämväl
vid införsel.

33 §.

Angående påföljd i vissa fall för
den, som i samband med införsel av
skattepliktig vara i deklaration eller
försäkran lämnat oriktig uppgift,
skall gälla vad i lagen om straff för
varusmuggling är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som
eljest i deklaration lämnat oriktig
uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 8 §, dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961. 1 2

1 Senaste lydelse av 8 § se 1959: 94.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. land. A’r 34

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

11) Förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372)
angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur

Härigenom förordnas, att 15 § förordningen den 5 juni 1953 angående
reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur skall upphöra att
gälla samt att 11—14 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

11 §•

Till riket inkommen vara som på
grund av bestämmelserna i denna
förordning icke får införas må, därest
varan ej enligt 13 § eller enligt lagen
om straff för olovlig varuinförsel
skall vara förverkad samt hinder
ej heller eljest möter mot utförsel av
varan, under tullkontroll återutföras
enligt de föreskrifter som i tullstadgan
äro givna för gods anmält till
returförtullning.

Vad i---föreskriven tid.

12 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullstadgan eller lagen om
straff för olovlig varuinförsel eller på
grund av stadgande i denna förordning
säljas å auktion genom tullverkets
försorg, må försäljning ske endast
till någon, som erhållit tillstånd
varom i 1 § sägs, eller ock under förbehåll
att varan återutföres.

Kan försäljning ----general tullstyrelsen

förordnar.

13 §.

Den som utan behörig tullangivning
eller medelst vilseledande åtgärder
till riket inför eller söker införa
vara, som enligt denna förordning
icke får införas, straffes med dagsböter.

Vara som någon i strid mot denna
förordning olovligen infört eller sökt
införa skall förklaras förverkad jämte
emballage eller kärl vari den förvaras.
Kan egendom, som enligt den -

(Föreslagen lydelse)

11 §•

Till riket inkommen vara som på
grund av bestämmelserna i denna
förordning icke får införas må, därest
varan ej enligt lagen om straff
för varusmuggling skall vara förverkad
samt hinder ej heller eljest möter
mot utförsel av varan, under tullkontroll
återutföras enligt de föreskrifter
som i tullstadgan äro givna
för gods anmält till returförtullning.

Vad i--- — föreskriven tid.

12 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullstadgan eller lagen om
straff för varusmuggling eller på
grund av stadgande i denna förordning
säljas å auktion genom tullverkets
försorg, må försäljning ske endast
till någon, som erhållit tillstånd
varom i 1 § sägs, eller ock under förbehåll
att varan återutföres.

Kan försäljning---- general tullstyrelsen

förordnar.

13 §.

Angående påföljd för olovlig införsel
av vara, som enligt denna förordning
ej får införas, och för försök
därtill stadgas i lagen om straff för
varusmuggling.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

na förordning skolat förklaras förverkad,
ej tillrättaskaffas gålde den
brottslige dess värde. Framgår av
omständigheterna att brottet skett av
förbiseende, må av domstolens prövning
bero, huruvida förverkandepåföljd
skall inträda.

I fråga om åtal för förseelse, som
avses i första stycket, och talan om
förverkande av gods eller värde på
grund av föreskrifterna i andra stycket
ävensom beslag av gods, som kan
antagas vara förverkat, och förfarandet
med beslagtaget gods skall vad i
allmänhet är stadgat om olovlig införsel
av tullpliktig vara äga motsvarande
tillämpning.

14 §.

Den som bryter mot villkor för
tillgodonjutande av tillståndsbevis eller
i strid mot stadgandet i 4 § första
stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes
än till fartygs, buss eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i
föreskriven ordning straffes med
dagsböter.

14 §.

Den som, utan att vara förfallen till
ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling,
bryter mot villkor för
tillgodonjutande av tillståndsbevis eller
i strid mot stadgandet i 4 § första
stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes än
till fartygs, buss eller luftfartygs proviantering
eller utrustning i föreskriven
ordning straffes med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

12) Förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen den 26 februari 1954 angå -

ende tillverkning av brännvin1 skall
angives.

(Gällande lydelse)

19 §.

1. Den som olovligen tillverkar
brännvin eller bereder mäsk i uppenbart
syfte att därav framställa brännvin,
så ock den som innehar mäsk,
uppenbarligen avsedd för olovlig
brännvinstillverkning, straffes med
1 Senaste lydelse av 19 § se 1955:35.

''it Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

(Föreslagen lydelse)

19 §.

1. Den som olovligen tillverkar
brännvin eller bereder mäsk i uppenbart
syfte att därav framställa brännvin,
så ock den som forslar, döljer eller
förvarar brännvin, vilket uppenbarligen
är olovligen tillverkat, eller

samt. 1 avd. Nr 34

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

(Gällande lydelse)

dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Är brottet — — — två år.

Vid bedömande —--framställt

brännvin.

Begår någon---äro däremot.

2. Har någon förövat gärning, som
avses i 1 mom., skola därvid nyttjade
redskap, å stället befintliga förråd av
för den olovliga tillverkningen eller
beredningen uppenbarligen avsedda
råämnen samt av brännvin och mäsk
ävensom de kärl, i vilka brännvinet
och mäsken förvaras, tagas i beslag
och dömas förverkade.

3. Den som — —- — etthundra kronor.

(Föreslagen lydelse)

mäsk, som uppenbarligen är avsedd
för olovlig brännvinstillverkning,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

Är brottet---två år.

Vid bedömande---framställt

brännvin.

Begår någon---äro däremot.

2. Har någon olovligen tillverkat
brännvin eller berett mäsk, skola därvid
nyttjade redskap samt å stället
befintliga förråd av för den olovliga
tillverkningen eller beredningen uppenbarligen
avsedda råämnen tagas i
beslag och dömas förverkade. Påträffas
brännvin, som olovligen tillverkats,
skall brännvinet, tillika med
kärl, vari det förvaras, tagas i beslag
och dömas förverkat. Vad nu sagts om
brännvin, som olovligen tillverkats,
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om mäsk, som uppenbarligen
är avsedd för olovlig brännvinstillverkning.

3. Den som--- — etthundra kro nor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

13) Förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §.

2 mom. År införsel av rusdrycker
belagd med straff enligt gällande bestämmelser
om ansvar för olovlig varuinförsel,
skola de i sådant avseende
meddelade föreskrifter lända till
efterrättelse. I fråga om försäljning
av olovligt införda rusdrycker skall
gälla vad i 90 § 2 mom. sägs.

86 §.

2 mom. Angående påföljd för olovlig
införsel av rusdrycker och för försök
därtill stadgas i lagen om straff
för varusmuggling. I fråga om försäljning
av olovligt införda rusdrycker
skall gälla vad i 90 § 2 mom.
sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

14) Förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401)
angående reglering av införseln av vissa levande djur och
jordbruksprodukter m. m.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 7 juni 1956 angående
reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.
skall upphöra att gälla samt att 13—16 §§ samma förordning skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande, lydelse)

13 §.

Till riket inkommen vara som på
grund av bestämmelserna i denna
förordning icke får införas må, därest
varan ej enligt 74 § skall vara
förverkad samt hinder ej heller eljest
möter mot utförsel av varan, under
tullkontroll återutföras enligt de
föreskrifter som i tullstadgan äro
givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i---föreskriven tid.

14 §.

Den som utan behörig tullangivning
eller medelst vilseledande åtgärder
till riket inför eller söker införa
vara, som enligt denna förordning
icke får införas, straffes med dagsböter.

Vara som någon i strid med denna
förordning olovligen infört eller sökt
införa skall förklaras förverkad jämte
emballage eller kärl vari den förvaras.
Kan egendom som sålunda
skolat förklaras förverkad ej tillrättaskaffas,
gälde den brottslige dess
värde. Framgår av omständigheterna
att brottet skett av förbiseende, må
av domstolens prövning bero, huruvida
förverkandepåföljd skall inträda.

I fråga om åtal för förseelse, som
avses i första stycket, och talan om
förverkande av gods eller värde på
grund av föreskrifterna i andra stycket
samt om beslag av gods, som kan
antagas förverkat, och förfarandet
med beslagtaget gods skall vad i allmänhet
är stadgat om olovlig införsel
av tullphiktig vara äga motsvarande
tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Vad i---föreskriven tid.

14 §.

Angående påföljd för olovlig införsel
av vara, som enligt denna förordning
icke får införas, och för försök
därtill stadgas i lagen om straff för
varusmuggling.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

(Gällande lydelse)

15 §.

Den som bryter mot villkor för tillgodonjutande
av tillstånd enligt 1 §
eller i strid med stadgandet i 5 §
första stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes
än till fartygs eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i föreskriven
ordning eller underlåter att
fullgöra i 4 § stadgad uppgiftsskyldighet,
straffes med dagsböter.

16 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullstadgan eller på grund
av stadgande i denna förordning säljas
å auktion genom tullverkets försorg,
må försäljningen ske endast till
någon, som enligt denna förordning
äger införa varan, eller ock under
förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning — — — generaltullstyrelsen
förordnar.

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Den som, utan att vara förfallen
till ansvar enligt lagen om straff
för varusmuggling, bryter mot villkor
för tillgodonjutande av tillstånd
enligt 1 § eller i strid med stadgandet
i 5 § första stycket disponerar å
provianteringsfrilager upplagd vara
annorledes än till fartygs eller luftfartygs
proviantering eller utrustning
i föreskriven ordning eller underlåter
att fullgöra i 4 § stadgad uppgiftsskyldighet,
straffes med dagsböter.

16 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullstadgan eller på grund
av stadgande i denna förordning eller
lagen om straff för varusmuggling
säljas å auktion genom tullverkets
försorg, må försäljningen ske endast
till någon, som enligt denna förordning
äger införa varan, eller ock
under förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning---general tullstyrelsen

förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

15) Förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403)
angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m.

Härigenom förordnas, att 25 § förordningen den 7 juni 1956 angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m. skall upphöra att
gälla samt att 5, 18, 19 och 24 §§ samma förordning skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

5 §•

Till riket inkommen vara som på
grund av bestämmelserna i denna
förordning icke får införas må, därest
varan ej enligt 18 § skall vara
förverkad samt hinder ej heller eljest
möter mot utförsel av varan, under
tullkontroll återutföras enligt de före -

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

(Gällande lydelse)

skrifter som i tullstadgan äro givna
för gods anmält till returförtullning.

Vad i —--föreskriven tid.

18 §.

Den som utan behörig tullangivning
eller medelst vilseledande åtgärder
till riket inför eller söker införa
vara, som enligt denna förordning
icke får införas, straffes med dagsböter.

Vara som någon i strid med denna
förordning olovligen infört eller
sökt införa skall förklaras förverkad
jämte emballage eller kärl vari den
förvaras. Kan egendom som sålunda
skolat förklaras förverkad ej tillrättaskaffas,
gälde den brottslige dess
värde. Framgår av omständigheterna
att brottet skett av förbiseende, må
av domstolens prövning bero, huruvida
förverkandepåföljd skall inträda.

I fråga om åtal för förseelse, som
avses i första stycket, och talan om
förverkande av gods eller värde på
grund av föreskrifterna i andra stycket
samt om beslag av gods, som kan
antagas vara förverkat, och förfarandet
med beslagtaget gods skall vad i
allmänhet är stadgat om olovlig införsel
av tullpliktig vara äga motsvarande
tillämpning.

19 §.

Den som bryter mot villkor för tillgodonjutande
av tillstånd enligt 1 §
eller i strid med stadgandet i 4 §
första stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes
än till fartygs eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i föreskriven
ordning eller underlåter att
fullgöra i 3 § stadgad uppgiftsskyldighet
straffes med dagsböter.

24 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullsbadgan eller på grund

(Föreslagen lydelse)

kontroll återutföras enligt de föreskrifter
som i tullstadgan äro givna
för gods anmält till returförtullning.

Vad i —--föreskriven tid.

18 §.

Angående påföljd för olovlig införsel
av vara, som enligt denna förordning
icke får införas, och för försök
därtill stadgas i lagen om straff för
varusmuggling.

19 §.

Den som, utan att vara förfallen
till ansvar enligt lagen om straff för
varusmuggling, bryter mot villkor
för tillgodonjutande av tillstånd enligt
1 § eller i strid med stadgandet
i 4 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes
än till fartygs eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i
föreskriven ordning eller underlåter
att fullgöra i 3 § stadgad uppgiftsskyldighet
straffes med dagsböter.

24 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullstadgan eller på grund

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

(Gällande lydelse)

av stadgande i denna förordning säljas
å auktion genom tullverkets försorg,
må försäljningen ske endast till
någon, som enligt denna förordning
äger införa varan, eller ock under
förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning ----general tullstyrelsen

förordnar.

(Föreslagen lydelse)

av stadgande i denna förordning eller
lagen om straff för varusmuggling
säljas å auktion genom tullverkets
försorg, må försäljningen ske
endast till någon, som enligt denna
förordning äger införa varan, eller
ock under förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning —--general tullstyrelsen

förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

16) Förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23 november
1936 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 5 och 28 §§ förordningen den 23 november 1956
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

5 §•

Kontrollstyrelsen är — — — nu
sagts.

Beträffande skattepliktig införsel
är generaltullstyrelsen beskattningsmyndighet.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Kontrollstyrelsen är —--nu

sagts.

Beträffande skattepliktig införsel
är generaltullstyrelsen beskattningsmyndighet.
Bestämmelserna i 46 §
nyssnämnda förordning skola gälla
jämväl vid införsel.

28 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som
i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

28 §.

Angående påföljd i vissa fall för
den, som i samband med införsel av
skattepliktigt motorfordon i deklaration
lämnat oriktig uppgift, skall
gälla vad i lagen om straff för varusmuggling
är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som
eljest i deklaration lämnat oriktig
uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 5 §, dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961.

* Senaste lydelse av 5 § se 1959: 95.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

I. Inledning

Frågan om eu allmän översyn av lagstiftningen rörande straff för olovlig
införsel och utförsel av varor upptogs av första lagutskottet i dess utlåtande
(nr 37) till 1949 års riksdag i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. m. I utlåtandet
framhöll utskottet, att den gällande smuggellagstiftningen var synnerligen
svåröverskådlig och att de grundläggande författningarna på området tillkommit
vid olika tidpunkter och var uppbyggda på olika sätt. Svårigheter
vid tillämpningen uppkom även därigenom, att likartade spörsmål ofta lösts
efter skilda principer utan att bärande skäl för dessa skiljaktigheter längre
kunde anföras. Den framlagda propositionen var enligt utskottet att beteckna
såsom en partiell reform och ett försök att avhjälpa vissa särskilt påtagliga
brister, som blivit aktuella vid den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
Propositionens förslag innebar visserligen att vissa ojämnheter undanröjdes
men att i stället andra tillskapades. Utskottet påvisade med åtskilliga
exempel svagheterna i den gällande smuggellagstiftningen och berörde
därvid särskilt den oenhetlighet som förelåg i fråga om åklagarväsen,
forumregler, bötessystem, förverkandebestämmelser samt regler angående
förundersökning. Det var enligt utskottets mening knappast möjligt att nå
fram till konsekventa och klara lagstadganden enbart genom partiella ändringar,
utan ett tillfredsställande resultat kunde nås endast om man obunden
av gällande författningar från grunden byggde upp ett nytt regelsystem.
Vid detta förhållande kunde ifrågasättas, framhöll utskottet vidare, att
avstå från partiella ändringar i lagstiftningen i avvaktan på en mera genomgripande
omdaning av densamma. Men då de i propositionen föreslagna
ändringarna innebar påtagliga förbättringar på åtskilliga punkter borde de
enligt utskottets mening genomföras. Samtidigt ville emellertid utskottet
förorda, att en utredning igångsattes med uppgift att utarbeta förslag till
helt ny lagstiftning om straff för smugglingsbrott, uppbyggd efter enhetliga
synpunkter och tillkommen under tillgodogörande även av de erfarenheter,
domstolarna vunnit vid tillämpningen av de gällande bestämmelserna.
Vid denna utredning kunde måhända visa sig möjligt att samla alla erforderliga
stadganden om straff för överträdelser mot olika import- och exportbestämmelser
inom en och samma lag, som i så fall skulle innehålla endast
straffbestämmelser jämte erforderliga straffprocessuella regler, medan de
materiella reglerna rörande införsel till och utförsel från riket av gods,
vilka bestämmelser skulle straffsanktioneras genoon ifrågavarande lag, fick
utfärdas i annan ordning. I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel och utförsel av
varor (rskr nr 326/1949).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 april 1956 tillkallades
den 23 i samma månad cn utredningsman jämte expert och sekreterare

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig
införsel och utförsel av varor. I enlighet med de direktiv som därvid lämnades
borde utredningen få den av riksdagen angivna omfattningen och syfta
till ett nytt enhetligt regelsystem. De synpunkter, som första lagutskottet
anfört rörande såväl principerna för ett sådant lagstiftningsarbete som de
konkreta spörsmål vilka fordrade en lösning, borde tjäna såsom utgångspunkt
vid arbetets bedrivande. I direktiven erinrades om att vid utredningen
självfallet måste beaktas de ändrade betingelser för en lagstiftning på området,
som 1955 års nykterhetsreform kunde ha medfört. Vad angick utformningen
av lagstiftningen i straffrättsligt hänseende borde samråd äga rum
med den sakkunnige som av chefen för justitiedepartementet tillkallats med
uppdrag att verkställa en förberedande undersökning för reformering av
specialstraffrätten. Även eljest borde utredningen ske med beaktande av det
pågående reformarbetet inom straffrätten.

Utredningen har den 2 september 1959 avgivit betänkande med förslag
till lag om straff för varusmuggling m. m. (SOU 1959: 24). Betänkandet,
som är undertecknat av hovrättsrådet E. Walberg såsom utredningsman,
omfattar jämväl följ dförfattningar samt motiv. Utredningens förslag till författningar
i ämnet är avsedda att ersätta såväl de nu gällande centrala författningarna
på smuggellagstiftningens område som ock i största utsträckning
bestämmelser angående straff och påföljder för överträdelser av speciella
import- och exportförbud.

Efter remiss har utlåtanden över utredningens förslag i dess helhet eller
i vissa delar avgivits av generaltullstyrelsen, riksåklagarämbetet, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre
Norrland, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg,
riksräkenskapsverket, kontrollstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet efter hörande av statsåklagaren
och poliskammaren i Stockholm, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län, statspolisintendenten,
utredningen rörande specialstraffrätten, 1951 års rättegångskommitté
samt 1955 års stadsutredning. Såvitt angår författningar
inom vederbörande myndighets verksamhetsområde har yttranden avgivits
av chefen för försvarsstaben, medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,
statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, statens provningsanstalt,
statens handelslicensnämnd och statens växtskyddsanstalt.

Vid generaltullstyrelsens yttrande har fogats ett av styrelsen utarbetat
förslag till lag om straff för varusmuggling m. m., innefattande i väsentliga
hänseenden avvikelser från utredningens förslag.

Generaltullstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden från tulldirektionerna
och tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, cheferna för tullverkets
kustdistrikt och flertalet tullkamrar i riket, ävensom från Sveriges
allmänna tulltjänstemannaförening och Svenska tullmannaförbundet. Riks -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

åklagarämbetet har bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Flertalet länsstyrelser har överlämnat yttranden från
landsfogden i länet samt därutöver länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden
av poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, stadsfiskalerna i Hälsingborg
och Landskrona samt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län yttrande av poliskammaren i Göteborg, länsstyrelsen
i Värmlands län yttrande av Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler, länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden av stadsfiskalen
i Luleå samt landsfiskalerna i Haparanda, Pajala och Kiruna distrikt.
Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i riket.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget eller över vissa delar av detta
har även beretts fullmäktige i riksbanken, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges landsfiskaler och Föreningen Sveriges polismästare. Från
samtliga utom från Föreningen Sveriges polismästare har yttranden inkommit.

II. Gällande rätt

I fråga om gällande rätt tillåter utskottet sig att hänvisa till den i propositionen
å s. 31—37 intagna redogörelsen.

Hl. Allmän motivering

I propositionen, till vilken utskottet i dessa delar får hänvisa, redogöres för
utredningens allmänna motivering samt yttrandena däröver å s. 38—42,
45—57, 62—66, 68—73, 75—83, 84—92, 96—98 samt 100—102.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anför inledningsvis
följande.

»De nuvarande bestämmelserna om straff för olovlig införsel och utförsel
av varor är spridda i ett stort antal författningar och är i olika hänseenden
bristfälliga. De centrala bestämmelserna på området upptas i vissa fall i
samfällt stiftad lag, i andra fall i administrativa författningar; de har tillkommit
vid skilda tidpunkter och är uppbyggda på olika sätt. Likartade
spörsmål har därför i lagstiftningen ofta lösts efter skilda principer. De
olägenheter som uppkommer av en så splittrad och oenhetlig reglering har
ytterligare skärpts genom lagstiftningens kraftiga ansvällning under senare
år. Varuinförsel- och spritinförsellagarna har i flera omgångar varit
föremål för partiella reformer, framför allt 1946, då ändringarna avsåg att
anpassa bestämmelserna till den nya rättegångsordningens grundsatser, och
1949 i samband med tillkomsten av varuutförsellagen, då de ändrade grundsatser
om förverkande, som kommit till uttryck i strafflagen, i viss ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

sträckning gjordes tillämpliga också på förevarande område. Det har emellertid
ej visat sig vara möjligt att undanröja oklarheter och inbördes motstridiga
bestämmelser i den nuvarande smuggellagstiftningen, och en genomgripande
revision har länge framstått som påkallad. Icke minst för
domstolar och åklagare medför de nuvarande bestämmelserna svårigheter
och osäkerhet i tillämpningen såväl materiellt som formellt. Redan den omständigheten,
att i det aktuella fallet en straffbelagd gärning kan falla såväl
under brottsbeskrivningen i någon av de centrala författningarna i smuggellagstiftningen
som under straffbudet i en speciell import- eller exportförfattning
medför, att besvärliga konkurrensfrågor lätt uppkommer (jfr
NJA 1949 s. 278). Den utformning brottsbeskrivningarna erhållit i vissa
hithörande författningar medför vidare, att en del icke straffvärda fall på
ett föga tillfredsställande sätt avgränsats från det straffbara området. Tvekan
har i rättstillämpningen flera gånger uppkommit beträffande gränsdragningen
mellan 1 § 1 mom. och 4 § 1 mom. varuinförsellagen (jfr NJA
1940 s. 750 och NJA 1958 s. 267). Den olikartade utformningen av bötessystemet
med än normerade böter — som dessutom beräknas på olika sätt
—- än dagsböter har visat sig leda till en ojämnhet i straff tillämpningen, som
ej är tillfredsställande.

Utredningens förslag till lagstiftning präglas främst av en strävan att
tillskapa enhetliga regler på förevarande rättsområde. Ett utmärkande drag
är sålunda, att den mångfald av särbestämmelser, som i olika hänseenden
för närvarande gäller, föreslås i huvudsak skola upphävas och ersättas
av regler som närmare ansluter till numera vedertagna principer på straffrättens
och processrättens område. Förslaget avser att omfatta all slags
införsel och utförsel av varor, som sker i strid mot gällande bestämmelser,
oavsett om gärningen innebär undandragande av tull eller annan allmän
avgift eller om den utgör överträdelse av import- eller exportförbud. Även
vid utformningen av brottsbegreppen går utredningen långt i sin strävan efter
enhetlighet och överskådlighet. Under ett gemensamt brottsbegrepp —
varusmuggling — hänföres sålunda de viktigaste av de förfaranden, varigenom
någon uppsåtligen föranleder att tull eller avgift undandrages statsverket
eller att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud.
Under varusmuggling är att hänföra såväl fall då införsel eller utförsel
sker utan vederbörligt tillkännagivande för myndighet som fall då i
samband med införsel eller utförsel vilseledande av myndigheten äger rum
med påföljd att godset införes eller utföres med undandragande av tull eller
avgift eller i strid mot import- eller exportförbud. En särskild reglering av
olovlig införsel av spritdrycker och vin finner utredningen ej längre påkallad
men föreslår, att viss nu gällande speciallagstiftning rörande sådana
drycker, delvis föranledd av träffade konventioner till förhindrande av spritsmuggling,
skall bibehållas. Ett enhetligt system med dagsböter, i vissa fall
kombinerat med penningböter, föreslås av utredningen för hela det område
förslaget avser att reglera. Reglerna om förverkande har uppmjukats och
bestämmelserna härom har utformats i nära anslutning till 2 kap. 16 och

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1960

17 §§ strafflagen. Utredningen föreslår, att tullåklagarinstitutionen avskaffas
och att reglerna om tullmålsdomstol upphäves samt att tullmålen överflyttas
till de allmänna åklagarna och underkastas vanliga forumregler. Vad
avser förundersökningsförfarandet innebär utredningens förslag att de nuvarande
bestämmelserna i stort sett bibehålies. I fråga om verkställighet av
bötesstraff och andra påföljder föreslår utredningen, att dylika åtgärder
skall överflyttas från tullmyndighet till allmänna exekutiva organ.

Många av remissinstanserna har understrukit behovet av enhetliga och
överskådliga bestämmelser inom förevarande område och har därvid funnit
utredningens förslag i hög grad fylla önskemålet om en sådan lagstiftning.
Även i fråga om utformningen av de särskilda bestämmelserna har de flesta
remissmyndigheterna ansett förslaget vara väl ägnat att läggas till grund för
lagstiftning, och åtskilliga har uttalat sin särskilda tillfredsställelse over den
»rundlighet varmed de olika problemen genomarbetats. Från något hall har
framkommit viss tvekan huruvida icke utredningen i sin stravan mot en
enhetlig reglering av hela rättsområdet gått alltför långt. Kritik mot forslaget
i mera väsentliga hänseenden har dock egentligen endast anförts av generaltullstyrelsen
och Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening. Styrelsen
anser sig icke kunna i väsentliga delar tillstyrka den straffrättsliga reglering,
utredningsförslaget innehåller, liksom ej heller de föreslagna förändringarna
i fråga om bötessystemet, tullåklagarinstitutionen och tullverkets
nuvarande befattning med verkställighetsförfarandet. Tulltjansteman naföreningen

ger uttryck för i huvudsak samma uppfattning.

För e«en del vill jag uttala mitt instämmande i vad som anförts om behovet
av enhetliga och överskådliga regler på smuggellagstiftmngens område.
I betraktande av de gällande bestämmelsernas oenhetlighet och svaröverskådlighet
anser jag utredningens strävan att enhetligt, enkelt och överskådligt
utforma rättsreglerna värd allt erkännande. Till den kritik mot utredningens
förslag, som främst generaltullstyrelsen anfört, amnar jag återkomma
i det följande. Jag vill emellertid redan nu förutskicka att jag anser
de synpunkter generaltullstyrelsen anför i olika hanseenden beaktansvärda.
Erforderligt hänsynstagande till styrelsens önskemål synes emellerti
kunna ske genom ändringar och jämkningar i vissa hanseenden av utredningens
förslag. På grund härav kan jag ansluta mig till den av flertal
remissinstanser uttalade uppfattningen att utredningens förslag ar val agnat
att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.»

I fråga om lagstiftningens omfattning och utfor in n i n ge
n av smugg lin g Sbegrepp et yttrar departementschefen följande.

»Utredningens förslag till lagstiftning avser att i princip omtatta all slags
införsel eller utförsel av varor som sker i strid mot gällande bestämmelser.
Möilighet föreligger dock att i författning angående forbud mot införsel eller
utförsel av visst gods meddela särskilda föreskrifter om påföljder som
därvid skall tillämpas med uteslutande av de allmänna reglerna i forslaget.
Under ett gemensamt brottsbegrepp — varusmuggling — hanfor utredning -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

en såväl gärningar som innebär undandragande av tull eller annan allmän
avgift som gärningar som utgör överträdelser av import- eller exportförbud.
Såsom rekvisit för straffbarhet kräves att in- eller utförseln sker utan att det
gives till känna hos vederbörlig myndighet. Brottsbegreppet omfattar, förutom
olovligt hemlighållande av en vara vid in- eller utförsel, jämväl vilseledande
förfarande angående en varas behandling i tullhänseende.

Att den nya lagstiftningen göres tillämplig på i princip all slags olovlig
införsel och utförsel av varor har inte väckt erinran i något remissyttrande.
Även den av utredningen förordade utformningen av det centrala brottsbegreppet
tillstyrkes av nära nog samtliga remissinstanser. Generaltullstyrelsen
ställer sig dock i detta hänseende avvisande till utredningens förslag
och förordar differentiering i olika hänseenden mellan brott mot tullbestämrnelser
och mot import- och exportbestämmelser.

I fråga om tillämpningsområdet delar jag utredningens mening,
att den nya lagstiftningen i princip bör avse all slags införsel eller utförsel
av varor, som sker i strid mot gällande bestämmelser. Därigenom vinnes
bl. a. den fördelen, att man kan undanröja splittringen på olika författningar
av de bestämmelser som nu finns om straff och andra påföljder för
överträdelser av smuggellagstiftningen. Genom att alla stadganden som anses
erforderliga i detta hänseende sammanföres i princip till en enda författning
ernås att bestämmelserna blir enhetliga och överskådliga.

Av nu gällande författningar med bestämmelser om straff för olovlig införsel
eller utförsel föreslår utredningen att ett fåtal — bl. a. valutaförordningen
-—- skall undantagas från lagens tillämpningsområde. Även i denna
del kan jag väsentligen ansluta mig till utredningens ståndpunkt. Jag återkommer
till hithörande spörsmål i specialmotiveringen.

Utredningens förslag att under en gemensam straffrättslig reglering hänföra
såväl förfaranden som medför att tull eller annan avgift
undandrages statsverket som gärningar vilka innefattar överträdelser av
import- eller exportförbud innebär, att det gemensamma brottsbegreppet
omfattar förfaranden, som, sett ur synpunkten av de intressen som
kränkes, kan vara av tämligen olikartad natur. Vid fall av undandragande
av tull eller avgift föreligger ett s. k. defraudationsbrott, där angreppsobjektet
främst utgöres av kronans fiskaliska intresse. Vid meddelande av import-
eller exportförbud är det främst andra samhällsintressen än det fiskaliska
som skall tillgodoses. Flertalet sådana förbud bär näringspolitisk motivering,
medan andra är förestavade av hänsyn till allmän säkerhet eller
sundhet i samhället. De straffbelagda gärningar som här avses uppvisar
emellertid alla det gemensamma draget att de innebär kränkning av ett
statligt intresse som är förbundet med införsel eller utförsel av en vara. I
yttre hänseende är gärningarna med varandra helt överensstämmande, såtillvida
att underlåtenhet att tullangiva en vara eller lämnande i samband
med en varas tullbehandling av vilseledande uppgift kan föranleda i ett fall
att tull eller avgift undandrages statsverket och i ett annat fall att varan
införes eller utföres i strid mot förbud. Att till en brottstyp hänföra det förra

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1960

slaget av handlingar och till en annan brottstyp handlingar av det senare
slaget skulle således innebära att man gjorde åtskillnad mellan handlingar
som i yttre avseenden är helt identiska. På grund härav finner jag betänkligheter
ej möta ur principiell synpunkt mot att underkasta de ifrågavarande
gärningstyperna en enhetlig straffrättslig reglering.

Generaltullstyrelsen anser emellertid att en differentiering är påkallad ur
synpunkten av att brottsbeskrivningen ej kan anknyta till anmälningsplikten
vid båda gärningstyperna. Sålunda bör enligt styrelsen endast
vid de hithörande defraudationsbrotten för straffbarhet krävas, att anmälningsskyldighet
gentemot tullverket åsidosättes, medan dylikt åsidosättande
icke bör angivas som rekvisit vid brott mot import- eller exportförbud.
Anledningen härtill är enligt styrelsen, att brottsbeskrivningen vid överträdelse
av s. k. absoluta import- eller exportförbud ävensom vid illegitim frihamnstrafik
ej kan anknytas till anmälningsskyldigheten för godset. Såsom
exempel på varuslag som är föremål för absolut import- eller exportförbud
anger styrelsen vissa narkotiska ämnen enligt 9 § kungörelsen den 16 september
1933 (nr 559). Styrelsen anser att straffbar överträdelse av in- eller
utförselförbud bör anses föreligga även i det fallet att någon med uppsåt att
överträda förbudet anmäler varan i vederbörlig ordning och lyckas uppnå
sitt syfte.

Med anledning av vad generaltullstyrelsen anfört vill jag erinra om att
brottsbeskrivningen vid överträdelser av gällande import- och exportförbudsförfattningar
i flertalet fall anknyter till anmälningsskyldighet och att
följaktligen som rekvisit för straffbarhet kräves, att anmälningsskyldigheten
åsidosatts. På detta sätt har brottsbeskrivningen utformats — förutom
i varuutförsellagen — genomgående i samtliga författningar om import- och
exportförbud med handelspolitisk motivering ävensom i ett flertal författningar,
som avser varor, vilkas in- eller utförande är förenat med allmänfara
av något slag (t. ex. giftstadgan, veterinära införselkungörelsen). I de
fall där brottsbeskrivningen i den särskilda författningen erhållit en mera
vid avfatlning och angivits avse införsel eller utförsel av varan »i strid mot»
förbudet sker rättstillämpningen dock regelmässigt så, att lagföring ej ifrågakommer
om varan i behörig ordning anmäles. Annan påföljd inträder då
regelmässigt ej än att varan stoppas och omhändertages av tullmyndigheten.
En generellt avfattad brottsbeskrivning för överträdelser av import- och exportförbud
i enlighet med vad generaltullstyrelsen förordat skulle i vissa
hänseenden kunna innebära en utökning av det straffbara området. Förutsättning
för straffbarhet skulle sålunda enligt generaltullstyrelsens förslag
kunna föreligga även i de fall då någon i god tro och med vederbörligt iakttagande
av föreskriven anmälningsskyldighet söker införa eller utföra en
vara soin ligger under import- eller exportförbud. Erfarenheterna av de gällande
bestämmelserna i ämnet talar cj för att någon utvidgning av det straffbara
området är påkallad. Den praxis som utbildat sig för de fall då brottsbeskrivningen
ej anknyter till anmälningsplikten utvisar fastmer, att det
straffbara området i praktiken ansetts böra begränsas, oavsett författning -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

arnas ordalydelse. Icke heller har någon av de myndigheter, som särskilt har
att bevaka de intressen som uppbär förbuden i fråga ansett sig böra föreslå
ett frångående av utredningens förslag på denna punkt.

Vad särskilt angår de av generaltullstyrelsen omnämnda absoluta importeller
exportförbuden bör framhållas, att de är ytterligt fåtaliga. Förutom införsel
och utförsel är i dessa fall jämväl ofta innehav av varan underkastat
straffpåföljd. I det nämnda exemplet, avseende bl. a. opium berett för rökning,
är sålunda införsel, utförsel och innehav av varan straffbelagt och underkastat
förverkandepåföljd. Utan risk för minskad effektivitet torde därför
straffbestämmelsen mot olovlig införsel av varan kunna även för detta fall
anknytas till anmälningsplikten. Jag vill därvid erinra om att enligt den nuvarande
avfattningen av narkotikakungörelsen hänvisar straffbestämmelsen
i fråga om utförsel till varuutförsellagen, som ju för straffbarhet förutsätter
att varan ej givits till känna hos vederbörlig myndighet. Mot att jämväl införselbrottet
uppbygges på likartat sätt bar medicinalstyrelsen ej haft något
att erinra. Brott mot förbudet att inneha varan torde föreligga så snart varan
förts in på landterritoriet eller finnes ombord å fartyg, som anlöpt svensk
hamn.

I fråga om frihamn gäller alt denna är att anse som utrikes ort beträffande
tull- och andra allmänna avgifter, medan däremot i princip importoch
exportregleringen är tillämplig även därstädes. Undandragande av tull
eller avgift kan således ej förövas inom frihamn men däremot kan införseleller
utförselförbud överträdas genom illegitim varutrafik till eller från frihamn.
Införes en importförbjuden vara till frihamnsområde i syfte att
smuggla varan in i landet, föreligger försök till varusmuggling eller — om
den brottslige kan anses redan på detta stadium ha åsidosatt anmälningsskyldighet
— fullbordat sådant brott. Även för dessa speciella fall torde
sålunda utan olägenhet en straffbestämmelse för överträdelse av importeller
exportförbud kunna anknytas till en anmälningsskyldighet för godset.

I anledning av vad som vid remissbehandlingen anförts om att det vid
vissa importförbud kunde vara motiverat att låta straffansvaret gälla uppsåtlig
införsel även i de fall då gärningsmannen väl gjort anmälan hos tullmyndighet
men — utan vilseledande — begagnat sig av dess ouppmärksamhet
eller förbiseende, vill jag erinra om att i den viktigaste författningen
på detta område, nämligen den veterinära införselkungörelsen, straffbestämmelserna
utformats under anknytning till angivningsplikten ulan att hittills
olägenheter uppstått. Införsel- och utförselkontrollen är beträffande varuslag
som representerar allmänfara av något slag så sträng, att risken är ganska
ringa för att en vara, om anmälningsskyldigheten iakttages, inkommer eller
utföres i strid mot förbudet. Jag vill slutligen understryka att i kravet på
att varan skall givas till känna ligger, att anmälan angående varan skall vara
riklig och fullständig.

Med hänvisning till vad jag nu anfört anser jag mig kunna biträda utredningens
förslag om att under ett gemensamt brottsbegrepp sammanföra
förfaranden, som innebär såväl undandragande av tull eller avgift som

Första lagutskottets utlåtande nr ,H år 1960

överträdelser av import- eller exportförbud, och att såsom förutsättning för
straffbarhet vid båda brottstyperna kräva att anmälningsskyldigheten åsidosatts.

Vad härefter beträffar de vilseledande förfarandena är det enligt
min mening en klar olägenhet att, såsom för närvarande, ha straffbestämmelser
beträffande tulldefraudalioner i skilda författningar. Ur praktiska
och systematiska synpunkter skulle det innebära betydande fördelar i förhållande
till gällande ordning om dessa förfaranden enhetligt reglerades.
Såsom riksåklagarämbetet anfört skulle vissa skäl kunna tala för att defraudationsbrott
överhuvud enhetligt regleras i strafflagen. En dylik lösning
kan emellertid, som ämbetet också anmärker, ej genomföras i förevarande
sammanhang. Vid ställningstagande till frågan har jag funnit, att värdet ur
allmänpreventiv synpunkt att även i fortsättningen ha vissa typer av tulldefraudationer
straffbara som bedrägeri ej uppväger de nackdelar som ur
praktiska och systematiska synpunkter är förenade med en sådan ordning.
Jag finner mig därför kunna förorda utredningens förslag att tulldefraudationerna
bör i likhet med andra vilseledande förfaranden i samband med
införsel eller utförsel av varor, med uteslutande av strafflagen, hänföras under
den föreslagna lagen. Emellertid anser jag i likhet med generaltullstyrelsen
att det är angeläget att särskilt uppmärksamma denna brottstyp ur
preventionssynpunkt. Såsom närmare skall utvecklas i ett senare sammanhang
anser jag att en viss höjning bör ske av de i betänkandet föreslagna
straffskalorna. Bl. a. bör frihetsstraff införas i skalan för smugglingsbrott
av normal svårhetsgrad. I samband därmed bör brott, vid vilket gärningsmannen
begagnat sig av vilseledande, uteslutas från tillämpning av den
lindrigare straffsats som föreslås för ringa brott.

I fråga om gränsdragningen mellan gärningar som innebär ett
hemlighållande av varan och ett vilseledande i samband med varans tullbehandling
framhåller utredningen, att den ledande synpunkten bör vara
om godset kan anses hemlighållet eller icke. Till denna uppfattning kan jag
ansluta mig. På området har utbildat sig en viss praxis i vilken ändring
ej avses skola ske. Sålunda torde föreligga hemlighållande och ej vilseledande
om t. ex. en resande i strid mot rätta förhållandet nekande besvarar
cn fråga om tullpliktigt eller in- eller utförselförbjudet gods medföres. Den
resande har i ett sådant fall endast sökt undandraga tullverket kännedom
om godsets existens. Företeende av ett oriktigt intyg eller annan vilseledande
handling, exempelvis en oriktig faktura, bör däremot ses som ett
försök att vilseleda i samband med tullbehandlingen av godset. Det bör i
detta sammanhang vidare anmärkas, att även i fall då en resande ställer
sitt resgods till förfogande för tullkontroll torde hans anmälningsplikt innebära,
att han är skyldig att självmant riktigt anmäla medfört gods för
vilket skall erläggas tull eller avgift eller vilket ej får fritt införas eller
utföras.

För straffbarhet anser jag i likhet med utredningen att det icke bör vara
tillräckligt att varan är av tullpliktigt slag eller att import- eller exportför -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

bud meddelats beträffande den vara det gäller. Därutöver bör det på sätt
utredningen utvecklat fordras att idet särskilda fallet, varom
fråga är, skall erläggas tull eller annan avgift eller att införseln eller utförseln
sker i strid mot förbud. Underlåtenhet att i annat fall anmäla vara
för tullmyndighet utgör närmast en ordningsförseelse som blir att bedöma
enligt tullstadgans ansvarsbestämmelser.

I anslutning till vad utredningen anfört angående rättsvillfarelse
vill jag instämma i hovrättens över Skåne och Blekinge uttalande att sådana
fall bör behandlas enhetligt vare sig misstaget hänför sig till tullplikten
eller till existensen av ett import- eller exportförbud. Det finnes enligt min
mening ej tillräcklig anledning att, såsom utredningen förutsatt, låta förutsättningarna
för straffbarhet vara olika alltefter som misstaget hänför
sig till tullplikten eller till existensen av import- eller exportförbudet. De
förfaranden som straffbeläggs under den gemensamma brottsbeskrivningen
är så närbesläktade, att hithörande bestämmelser bör vara enhetliga, övervägande
skäl torde därvid tala för att man tillämpar de allmänna grundsatser
som utbildats inom straffrätten och att straffrihet inträder allenast
då misstaget är ursäktligt.

Till straffskalornas närmare utformning återkommer jag i detalj
motiveringen. Mot förslaget att rubricera samtliga hithörande brott
med ordet varusmuggling har jag intet att erinra.»

Vad bötessys temet beträffar, framhåller departementschefen följande.

»Utredningen föreslår, att systemet med normerade böter, som för närvarande
i stor utsträckning förekommer inom smuggellagstiftningen, ersätts
av dagsbotssystemet, kombinerat med en särskild straffskala med
penningböter, högst 300 kronor, för ringa fall. Utredningen har till stöd för
sitt förslag framhållit vikten av att ett enhetligt bötessystem införes. I valet
mellan ett system med normerade böter och dagsbotssystemet anser utredningen
att det sistnämnda av olika skäl är att föredraga.

Av remissinstanserna har endast generaltullstyrelsen och kommerskollegium
framställt erinringar mot utredningens förslag. Generaltullstyrelsen
anser att vid vissa smugglingsbrott böterna alltjämt bör vara normerade i
förhållande till den undandragna avgiften medan vid andra smugglingsbrott
dagsböter bör tillämpas.

För egen del vill jag understryka, att det i en ny lagstiftning är angeläget,
att bötessystemet utformas på ett enhetligt sätt. Bristen på enhetlighet i
detta hänseende betecknades också av första lagutskottet vid 1949 års riksdag
som en av de mest betänkliga svagheterna i den nuvarande lagstiftningen.
Förutom de av utredningen påtalade olägenheterna av att i en och
samma lag tillämpa ett system med i vissa fall normerade böter och i andra
fall dagsböter medför en sådan anordning, att bestämmelserna blir komplicerade
och svåröverskådliga.

Intager man ståndpunkten att bötessystemet i den nya lagen bör utformas

Första lagutskottets utlåtande nr 3i år 1960

på ett enhetligt sätt följer redan därav att man måste välja dagsbotssystemet.
Det ligger nämligen i sakens natur, att man inte kan använda normerade
böter i fråga om t. ex. brott mot import- eller exportförbud. Men jag
vill understryka, att även i övrigt starka skäl talar för en övergång från
normerade böter till dagsböter. Jag kan härvidlag ansluta mig till vad utredningen
anför. Dagsbotssystemet gör det möjligt att vid straffets utmätande
taga hänsyn till den brottsliges ekonomiska förhållanden, varigenom
straffet blir lika kännbart för alla, oavsett deras förmögenhetsvillkor. Att
böterna på detta sätt, bortsett från bagatellförseelser, skall anpassas efter
den åtalades inkomstställning och drabba den bärkraftige och mindre bärkraftige
lika hårt har i vårt land sedan årtionden ansetts vara ett självklart
socialt rättvisekrav. Systemet med normerade böter däremot leder ej sällan
till ojämnheter i det straffrättsliga bedömandet, och understundom drabbar
det alltför hårt. Att vid sidan av förverkandepåföljd tillämpa normerade
böter, som tillgodoser ett konfiskatoriskt syfte, innebär i själva verket,
såsom utredningen framhåller, att konfiskationssynpunkten tillgodoses i
dubbel måtto. Jag vill även i likhet med utredningen konstatera, att förhållandena
vid varusmuggling inte är jämförbara med dem som gäller på
skattestrafflagens vanliga tillämpningsområde, d. v. s. oriktig deklaration
för inkomstskatt. Å ena sidan föreligger inte här såsom vid smugglingsbrotten
normalt någon kompletterande konfiskationspåföljd. Å andra sidan innebär
de normerade böternas anknytning till storleken av den undandragna
inkomstskatten i sig själv en anpassning till den brottsliges ekonomiska
bärkraft.

Vissa svårigheter, framför allt att erhålla tillförlitliga dagsbotsuppgifter,
kan givetvis uppkomma beträffande sjöfolk och utlänningar. Dessa svårigheter
bör emellertid ej överdrivas. I många fall finns sålunda möjlighet att
hos den lokala skattemyndigheten kontrollera den bötfälldes inkomster. I
andra fall står erforderliga kontrollmöjligheter till buds genom förfrågning
hos befälhavaren eller andra befälspersoner. Självfallet bör man i nu
avsedda fall inte ställa alltför stora krav på en noggrann beräkning av betalningsförmågan.
Genom att penningböter införes för bagatellbrotten torde
för övrigt i praktiken penningböter komma att tillämpas i flertalet fall.
Det vida övervägande antalet smugglingsbrott utgöres nämligen av bagatellartade
fall, där endast penningböter torde komma i fråga.

Under hänvisning till det anförda vill jag förorda att bötessystemet utformas
i enlighet med utredningens förslag. Till tulltjänstemännens ledning
vid handhavandet av dagsbotssystemet torde vara lämpligt att, såsom riksåklagarämbetet
anfört, vissa vägledande anvisningar utarbetas. Sådana torde
i avvaktan på domstolspraxis kunna uppgöras av riksåklagarämbetet
och generaltullstyrelsen i samråd.»

Departementschefen yttrar vidare om förverkande in. in.

»I likhet med vad som för närvarande regelmässigt gäller inom smuggellagstiftningen
upptager utredningens förslag bestämmelser om förverkande

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

såväl av smuggelgods som av forslingsredskap eller annat hjälpmedel, som
använts i samband med brottets förövande. Beträffande förutsättningarna
för förverkande har utredningen utformat bestämmelserna efter förebild av
motsvarande stadganden i 2 kap. 16 och 17 §§ SL. I enlighet härmed har
förverkandereglerna gjorts fakultativa, och domstolen har att pröva huruvida
förverkande i det särskilda fallet är påkallat. I fråga om förverkande
av forslingsredskap eller annat hjälpmedel innebär utredningens förslag
den principiella avvikelsen i förhållande till de gällande bestämmelserna
att man i främsta rummet skall beakta, huruvida förverkande är påkallat
till förebyggande av smugglingsbrott.

Remissinstanserna har i allmänhet ej haft något att erinra mot utredningens
förslag.

Jag biträder utredningens förslag att förverkandepåföljden ej bör vara
obligatorisk utan fakultativ. Stelheten hos de nuvarande bestämmelserna
inom smuggellagstiftningen om förverkande har lett till resultat som tett
sig stötande och väckt allmän uppmärksamhet. Kungl. Maj:t har i icke obetydlig
utsträckning funnit sig föranlåten att nådevägen helt eller delvis eftergiva
förverkandepåföljder, som ålagts med tillämpning av dessa bestämmelser.
Å andra sidan är givetvis av vikt att man därvid ej går så långt, att
förverkandereglernas effektivitet försvagas. Erfarenheten visar, att bestämmelserna
om förverkande många gånger är kännbarare än bestämmelserna
om bötesstraff. Förverkandereglerna har därför en starkt brottsprevenerande
effekt, vilken bör upprätthållas också i en ny lagstiftning.

De bestämmelser som utredningen föreslagit i fråga om förverkande av
smuggelgods synes tillfredsställande från nu angivna utgångspunkter. Enligt
dessa skall såsom huvudregel gälla, att godset förverkas men att eftergivande
av förverkandepåföljden kan inträda, om påföljden av särskilda
skäl skulle vara uppenbart obillig. Domstolen blir således icke i något fall
ovillkorligen skyldig att döma till förverkande. Partiellt förverkande kan
också ifrågakomma, där det finnes tillräckligt för att tillgodose bestämmelsernas
syfte. Vid smuggling av t. ex. sprit- och tobaksvaror torde dessa, liksom
hittills, undantagslöst böra förverkas. Detsamma bör även gälla allmänfarliga
varor, där förverkande är påkallat ur säkerhetssynpunkt. I fråga om
förverkande av gods som införts i strid mot importförbud kan åter, såsom
handelslicensnämnden påpekar, både mängden och värdena ibland bli
mycket betydande av den anledningen att brottet upptäckes först sedan det
pågått någon tid. I sådana fall kan det vara motiverat med jämkning av förverkandepåföljden.
Sådan jämkning torde emellertid kunna ske inom ramen
för den avfattning bestämmelserna erhållit i utredningens förslag.

Jag anser ej tillräcklig anledning föreligga att på sätt generaltullstyrelsen
ifrågasatt komplettera de föreslagna bestämmelserna om förverkande av
smuggelgods med ett särskilt stadgande om förverkande av vinning. Ett
dylikt stadgande torde bli av ringa praktisk betydelse vid det förhållandet
att värdet av godset skall utges, om godset göres oåtkomligt för förverkande

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

t. ex. genom överlåtelse till godtroende person. Värdet torde böra avse marknadsvärdet.
I fråga om t. ex. sprit- och tobaksvaror innebär detta, att utförsäljningspriset
i den legala handeln inom landet skall läggas till grund
för bestämmandet av värdet.

Beträffande förverkande av hjälpmedel — aktuellt framförallt i fråga om
fartyg och motorfordon — förordar utredningen bestämmelser som utformats
med ledning av motsvarande stadganden i 2 kap. 17 § SL. Några remissinstanser
har befarat att detta skulle medföra en alltför långtgående
uppmjukning av de hithörande bestämmelserna och kunna ogynnsamt inverka
på lagstiftningens allmänpreventiva effekt. Även i detta hänseende
är jag emellertid beredd att godtaga utredningens förslag. Att märka är, som
stadsfiskalsföreningen också påpekar, att de föreslagna bestämmelserna om
förverkande av hjälpmedel i vissa hänseenden innebär en uppmjukning
men att de i andra utgör en välmotiverad skärpning i förhållande till nuvarande
regler. Det synes i princip riktigast, att förverkande av hjälpmedel
sker från främst den synpunkten att åtgärden är påkallad för att förebygga
fortsatt brottslighet från gärningsmannens eller andra personers sida.
Ur denna synpunkt torde man böra se förverkande av hjälpmedel som
använts vid organiserad smuggling. Å andra sidan kan man ej bortse från
att i den gällande lagstiftningen förverkande av forslingsredskap torde betraktas
som en speciell påföljd av huvudsakligen straffrättslig karaktär.
Denna synpunkt torde emellertid i önskvärd utsträckning kunna tillgodoses
även inom ramen för den föreslagna bestämmelsen. Genom att förverkande
av hjälpmedel kan ske ej endast om det är påkallat till förebyggande av fortsatt
brottslighet utan jämväl eljest av särskilda skäl, torde nämligen den
straffrättsliga funktionen av förverkandebestämmelserna kunna beaktas. Sålunda
synes förverkande av hjälpmedel oavsett omständigheterna i övrigt
kunna ådömas vid mycket grova brott.

Till ett antal detaljfrågor torde jag få återkomma i specialmotiveringen.»

Om smuggling av rusdrycker anför departementschefen följande.

»Utredningens förslag, mot vilket erinran ej framkommit vid remissbehandlingen,
innebär att den nuvarande särlagstiftningen om smuggling av
rusdrycker och vin i princip avskaffas och att i stället sådana varor blir
hänförliga under de allmänna bestämmelserna om varusmuggling. Härutöver
föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i spritinförsellagen
om olovlig införsel till territorialvattnet i allt väsentligt oförändrade
överföres till en särskild lag om förbud mot införsel till territorialvattnet av
spritdrycker och att denna lag göres permanent. Lagen föreslås dock skola
begränsas till att avse enbart spritdrycker. I övrigt föreslås att man bibehåller
och ger permanent karaktär åt ett par av träffade konventioner föranledda
lagar av år 1925 och år 1935, varjämte de nuvarande bestämmelserna
i 2 kap. sprilinförsellagen i den mån de anses böra bibehållas föreslås
skola intagas i brännvinstillverkningsförordningen. För egen del kan

it Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. lavd. Nr 34

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

jag biträda utredningens förslag i dessa delar. Jag anser dock att nyssnämnda
från spritinförsellagen samt 1925 och 1935 års lagar hämtade bestämmelser
bör sammanföras i en gemensam lag. Som skäl för mitt ståndpunktstagande
i sakfrågan får jag hänvisa till den av utredningen anförda
motiveringen. Härutöver vill jag tillägga, att såvitt nu kan bedömas någon
nämnvärd ökning av spritsmugglingen ej torde vara att befara. Den föreslagna
lagstiftningen torde, om vissa av mig förordade skärpningar i straffsatserna
genomföres, medge tillräckligt effektiva inskridanden mot denna
art av brottslighet.»

Vad angår frågan om återfall och brottsregistrering andrar
departementschefen följande.

»I utredningens förslag upptages en bestämmelse av innebörd att förhöjt
straff skall kunna ådömas vid återfall i varusmuggling eller olovlig befattning
med smuggelgods, även om både det återfallsgrundande brottet och
ålerfallsbrottet är ringa. I syfte att möjliggöra en riktig tillämpning av återfallsbestämmelserna
föreslår utredningen att även ringa brott skall registreras
i det hos generaltullstyrelsen förda straffregistret rörande smugglingsbrott.
Utredningens förslag innebär en utvidgning av registreringsskyldiglieten
såtillvida, att vissa smugglingsbrott som nu ej är föremål för registrering
— bl. a. utförselmålen — skall registreras.

Utredningens förslag har framkallat erinringar från flera remissinstanser,
av vilka några förordat en begränsning i olika hänseenden av möjligheten
att döma till förhöjt straff vid återfall samt av registreringsskyldigheten,
medan andra föreslår, att iterationsbestämmelserna och den särskilda
brottsregistreringen helt slopas.

Vad först beträffar återfallsbestämmelserna vill jag framhålla att jag avser
att förorda, att i straffskalorna för varusmuggling och olovlig befattning
med smuggelgods av normal svårhetsgrad skall ingå frihetsstraff. Vid ett
genomförande av detta förslag torde straffskalorna kunna anses fullt tillräckliga
även för gärningar som utgör återfall. I fråga om ringa fall av
varusmuggling innehåller straffskalan endast penningböter, högst trehundra
kronor. Behov av en förhöjd straff skala för återfall synes emellertid
knappast föreligga för dessa brotts vidkommande. För bagatellfallen torde
nämligen erforderliga påföljder kunna utmätas med tillämpning av den
ordinära bötesskalan jämte förverkande av godset. Härtill kommer, att om
man skulle införa bestämmelser om förhöjd straffskala vid återfall även i
fråga om ringa brott, detta skulle föranleda praktiska olägenheter, i det att
besked i registreringshänseende måste avvaktas innan ett dylikt bagatellfall
kunde avgöras genom strafföreläggande. Med hänsyn till vad jag nu anfört
anser jag särskilda iterationsbestämmelser ej erforderliga i en ny lagstiftning
på området.

Vad angår frågan om det hos generaltullstyrelsen förda straffregistret
fortfarande bör bestå vill jag helt allmänt uttala, att brottsregistrering ej bör
ifrågakomma annat än om bärande skäl föreligger. Ur denna synpunkt lärer

Första lagutskottets utlåtande nr 34 ur lt)60

värdet av straffregistret rörande smugglingsbrott i hög grad kunna ifrågasättas.
Den i regel bagatellartade smugglingsbrottslighet som förekommer
synes utan större olägenhet kunna lämnas utanför registrering. Då den organiserade
spritsmugglingen i stort sett upphört, torde kunna hävdas, att
det arbete som är förenat med registreringsskyldiglieten på intet sätt motsvarar
den nytta registret tjänar. I enlighet med dessa överväganden har
jag i likhet med flera remissinstanser kommit till den uppfattningen, att
registret bör avskaffas.»

I fråga om åklagar väsen och forumregler yttrar departementschefen
följande.

»I flera tidigare sammanhang bär uttalats den meningen, att ett bibehållande
av den nuvarande organisationen av domstolar och åklagare vid handläggning
av tullmål ej är sakligt motiverat. Jämväl den nu aktuella utredningen
föreslår på anförda skäl, att systemet med specialåklagare avskaffas
och att åklagaruppgifterna överflyttas till de allmänna åklagarna.
Efter en avveckling av den särskilda åklagarorganisationen anser utredningen
ej heller skäl föreligga att bibehålla systemet med tullmålsdomstolar
eller eljest i något hänseende speciella forumregler.

Remissinstanserna har i allmänhet förbehållslöst tillstyrkt utredningens
förslag i berörda frågor. Främst generaltullstyrelsen har emellertid bestämt
motsatt sig förslaget att avskaffa tullåklagarinstitutionen.

Som skäl för tullåklagarinstituLionens avskaffande har i första hand anförts
att tullförvaltarna saknar erforderlig åklagarutbildning. Denna synpunkt
har också kommit till uttryck i yttranden från vissa tullmyndigheter.
Tullförvaltartjänsterna är tulladministrativa befattningar, där huvudvikten
vid utbildningen helt naturligt måste läggas på andra sidor av tulltjänsten
än tullåklagarskapet. Den teoretiska undervisning som meddelas blivande
tullförvaltare med tanke på tullåklagaruppgifter inskränker sig till ett fåtal
undervisningstimmar. Med hänsyn till att vid flertalet tullmålsdomstolar
smugglingsmål förekommer ganska sällan kan de praktiska åklagarerfarenheter
som tullförvaltarna förvärvar ej bli av någon större omfattning.
Man kan under sådana förhållanden inte begära att tullförvaltarna i allo
skall kunna behärska fullgörandet av de uppgifter som den nya rättegångsordningen
ställer på åklagarna. I vart fall gäller detta mål av mera
komplicerad natur. Det sagda hindrar inte att tullförvaltarna i enklare mål
kunnat fullgöra åklagaruppgifterna på ett tillfredsställande sätt. Föreningen
Sveriges häradshövdingar har också betygat att så är fallet.

Ett bibehållande av systemet med tullåklagare och tullmålsdomstolar är
emellertid även förenat med andra olägenheter än de förut nämnda. I likhet
med utredningen anser jag det sålunda vara angeläget att den dualism i
åklagarhänseende, vartill nuvarande bestämmelser leder vid sammanträffande
av brott mot tullförfattningar och allmänt brott, blir undanröjd. Det
är t. ex. ej ovanligt att olovlig införsel sammanträffar med valutabrott.
Att i sådana fall två åklagare måste uppträda inför domstolen medför

Första lagutskottets utlåtande nr öh år 1960

onödigt dubbelarbete och är ägnat att göra brottmålsförfarandet tungrott.
Med hänsyn till att tullmålsdomstolarna är betydligt färre till antalet än de
allmänna underrätterna kan en part understundom nödgas vidkännas långa
och kostsamma resor för inställelse. Ej heller medger bestämmelserna om
tullmålsforum att tullmål kan upptagas av domstol i den tilltalades hemort.

Från vissa tullmyndigheter, som förordar bibehållande av organisationen
med specialåklagare i tullmål, har framkommit förslag att avhjälpa de nuvarande
bristerna i denna organisation genom att tullförvaltarna erhåller
ökad utbildning för åklagarsysslor samt genom utbyggande av tullfiskalstjänsterna.
Det torde enligt min mening dock knappast vara möjligt — eller
ens lämpligt — att inom ramen för de undervisningskurser, som anordnas
för tullpersonal, nämnvärt utvidga utbildningen i hithörande ämnen. Med
hänsyn till dessa kursers syftemål måste företrädesvis andra sidor av tulltjänsten
än åklagaruppgifterna tillgodoses. Vad beträffar förslaget till omorganisation
av tullfiskalstjänsterna skulle detta endast till en del kunna
undanröja olägenheterna med den nuvarande ordningen. Härtill kommer
de invändningar som kan göras från kostnadssynpunkt.

Mot ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen och en överflyttning av
tullmålen till de allmänna åklagarna har av tullmyndigheterna framställts
erinringar av praktisk art. Därvid har framhållits, att tullåklagarnas sakkunskap
i tullfrågor synnerligen ofta anlitas av domstolarna och att det
obestridligen skulle bli till men för rättskipningen, om rättegångsproceduren
skulle berövas tillgången till vederhäftiga upplysningar om tullförhållanden.
Generaltullstyrelsen uttalar farhågor för att reformen skulle medföra
att den nuvarande enhetligheten i fråga om förundersökning och åtal
skulle spolieras och att rättskipningen ej kunde ske med den snabbhet som
är erforderlig för ett effektivt bekämpande av smugglingsbrotten. I anslutning
härtill anför styrelsen att det ojämförligt största antalet tullmål gäller
erkända smugglingsbrott avseende spritdrycker och tobaksvaror vid vilka
de brottsliga i allmänhet ertappas på bar gärning i samband med tullverkets
bevakning eller kontroll. Drygt 90 % av alla tullmål rör enligt styrelsen
sådana ringa, erkända smugglingsbrott och ordningsförseelser, vilka i regel
avvecklas genom fullmaktsförfarande och där målens handläggning vid domstol
uteslutande blir av formell natur.

Självfallet har det stor betydelse att domstolen beredes möjlighet till
upplysning i frågor av tullteknisk natur. Å andra sidan ifrågasätter jag
icke de allmänna åklagarnas förmåga att bedöma vad som i sådant hänseende
erfordras och att i samband med förundersökningen framskaffa fullständigt
utredningsmaterial angående tillämpliga författningsföreskrifter och
andra särskilda förhållanden av betydelse för målet. Även efter en åklagarreform
måste givetvis åklagaren vid förundersökningen äga anlita biträde
av tullmyndighet bl. a. med tanke på sådana frågor som kan kräva speciell
kunskap om tullförfattningar. Skulle härutöver domstolen finna erforderligt
med speciell sakkännedom i något hänseende torde denna — i enlighet
med principerna i RB — böra införas i rättegången enligt reglerna om be -

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år t!)60

visning. — Intresset av en snabb handläggning av smugglingsmålen bör i
och för sig kunna tillgodoses, även om åklagaruppgifterna överföres till de
allmänna åklagarna.

En mycket stor grupp av smugglingsmålen är emellertid, såsom generaltullstyrelsen
framhåller, av synnerligen enkel och ensartad beskaffenhet.
De faktiska omständigheterna i dessa mål är helt klara. Förseelsen uppdagas
regelmässigt i samband med tullvisitation, varvid godset tages i beslag.
Den misstänkte erkänner vanligen och lämnar fullmakt till någon tulltjänsteman
att mottaga delgivning av stämning samt att företräda honom
inför rätta. Domstolsförhandlingen blir i dessa mål synnerligen summarisk
och inskränker sig till att åklagaren framställer stämningsyrkandet, varefter
åtalet erkännes av den tilltalade eller ombud för honom. Domen i sådana
mål meddelas som regel i förenklad form (s. k. tabelldom). Ett frångående
av systemet med normerade böter torde komma att medföra, att straffföreläggande
i allmänhet meddelas i mål av denna beskaffenhet.

Det är tydligt, att behovet av juridisk utbildning och åklagarerfarenhet
inte i samma utsträckning som eljest gör sig gällande när fråga är om
handläggning av bagatellmål, vilka varken med hänsyn till utredningen
eller den juridiska bedömningen erbjuder några svårigheter. Några betydelsefulla
rättssäkerhetskrav torde ej kunna anföras till stöd för att dessa
mål överflyttas till de allmänna åklagarna. Å andra sidan talar starka skäl
av praktisk natur, på sätt generaltullstyrelsen närmare utvecklat, för att dessa
mål även i fortsättningen liandlägges av tullverkets befattningshavare. Mot
en överflyttning av bagatellmålen till de allmänna åklagarna talar också
att man, med hänsyn till dessas arbetsbörda, inte utan tvingande skäl bör
tilldela dem nya uppgifter.

Vad här anförts har lett mig till den slutsatsen, att mål som avses med
den nya lagen i princip bör ankomma på allmän åklagare samt att de nuvarande
reglerna om tullmålsforum bör upphävas och allmänna forumregler
tillämpas. I fråga om bagatellmålen — och dessa är till antalet de långt
övervägande — bör man emellertid i stort sett bibehålla den nuvarande ordningen.
Sålunda bör befattningshavare vid tullverket kunna utföra åklagaruppgifter
i varusmugglingsmål av bagatellartad karaktär. Givetvis skall sådan
befattningshavare jämväl äga meddela strafföreläggande i mål som
nu är i fråga. Å andra sidan bör allmän åklagare, i enlighet med den princip
på vilken förslaget bygger, även i dessa fall kunna utföra talan om han finner
det påkallat. Om t. ex. smugglingsbrottet sammanträffar med annat
brott, torde åtalet städse böra ankomma på allmän åklagare. Till den närmare
utformningen av kompetensfördelningen återkommer jag i specialmotiveringen.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt är i Stockholm, Göteborg
och Malmö förordnade tullfiskaler med åligganden all i dessa städer
utöva den på tullverket ankommande åklagarverksamheten. Tullfiskalen i
Malmö har dessutom till åliggande att fullgöra motsvarande uppgifter i
Hälsingborg. Tullfiskalerna har olika tjänstgöringsdistrikt, tillsammans

Första lagutskottets utlåtande nr 3''t år 1960

omfattande liela riket. Tullfiskalsbefattningarna är arvodestjänster, och innehavaren
uppbär av generaltullstyrelsen fastställt årligt arvode. Av de
nuvarande befattningshavarna är tullfiskalen i Stockholm byråsekreterare
i generaltullstyrelsen med halv tjänstgöringstid på denna befattning, medan
tullfiskalerna i Göteborg och Malmö är ordinarie befattningshavare vid åklagarmyndigheten
i dessa städer med lullfiskalstjänsten som bisyssla. Den
ändrade organisationen av åklagarväsendet vid handläggning av smugglingsmål
bör medföra att tullfiskalstjänsterna kommer att indragas. Jag anser mig
emellertid böra förorda att avvecklingen av dessa tjänster sker successivt
och att de nuvarande befattningshavarna skall, därest de så önskar, kunna
anlitas fortsättningsvis av generaltullstyrelsen såsom särskilda åklagare i
tullmål, dock längst intill dess de avgår från sina nuvarande ordinarie befattningar.
Vid ledighet för dem bör givetvis ersättare kunna förordnas. I
Göteborg uppnår tullfiskalen pensionsåldern i sin ordinarie befattning inom
en nära framtid, medan tullfiskalerna i Stockholm och Malmö har längre
återstående tjänstetid. Såsom förutsättning för ett kvarstående i befattningarna
torde böra gälla, att alla åklagaruppgifter i mål, som omfattas
av den nya lagen, i nämnda städer fullgöres av dessa åklagare. Däremot
torde den nuvarande anknytningen av tullfiskalsbefattningarna till vissa
tjänstgöringsdistrikt böra upphöra att gälla. I den mån brott som avses i
den föreslagna lagen sammanträffar med annat brott som ankommer på allmän
åklagare synes åklagaruppgifterna som regel böra fullgöras av endast
en åklagare. Om t. ex. ett smugglingsbrott sammanträffar med brott mot
valutalagstiftningen, synes det vara en lämplig anordning att båda målen
handlägges av tullfiskalen. Särskild ersättning i sådana fall synes ej böra
ifrågakomma. — Det torde få ankomma på generaltullstyrelsen och riksåklagarämbetet
i samråd att i enlighet med här angivna riktlinjer utforma
de närmare föreskrifterna och villkoren för tullfiskalernas fortsatta tjänstgöring.

Förutom åklagaruppgifter i tullmål åligger tullfiskalerna att fullgöra
vissa uppgifter enligt lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. Dessa s. k. ursprungsmål
avgöres i administrativ ordning och tillhör generaltullstyrelsens prövning.
Innan målet prövas, skall styrelsen höra vederbörande tullfiskal, som
äger påkalla vittnesförhör vid domstol. Tullfiskalen kan hos Kungl. Maj :t
anföra besvär över styrelsens beslut. Dessa mål torde i samband med att tullfiskalstjänsterna
avvecklas lämpligen böra handläggas av tjänsteman som
generaltullstyrelsen därtill utser.

I vissa mer omfattande tullmål, som har anknytning till flera platser i vårt
land eller till utlandet, torde det såsom generaltullstyrelsen framhåller vara
värdefullt att tullverkets ombudsman eventuellt övergångsvis även tullfiskalen
i Stockholm förordnas som åklagare. Det synes därför vara en lämplig
utväg att i sådana mål i erforderlig utsträckning förordna speciell åklagare.
Sådant förordnande torde av riksåklagarämbetet böra meddelas för varje
särskilt fall.»

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

Departementschefen anför vidare om förundersökning m. in.

»Utredningen, som i sitt förslag utgår från att tullåklagarinstitutionen
avskaffas och att tullmålen överflyttas till de allmänna åklagarna, föreslår,
att tullmyndighet det oaktat skall erhålla befogenhet att inleda förundersökning
i mål angående brott som avses i lagen.

Även enligt min mening är det lämpligt att till förundersökning hörande
uppgifter i hithörande mål i väsentlig utsträckning ankommer på befattningshavare
vid tullverket. Såsom utredningen påpekar är en sådan ordning
praktiskt lämplig redan av den anledningen att brottet i regel upptäckes
av tullpersonal. Jag tillstyrker därför, att tullmyndighet tillerkännes en allmän
rätt att inleda förundersökning rörande brott som avses i lagen. I
fråga om de befogenheter som därvid bör tillkomma tullmyndigheten anser
jag icke erforderligt att stadga de av utredningen föreslagna begränsningarna,
utan tullmyndigheterna bör liksom nu äga rätt att meddela beslut jämväl
om anhållande och om reseförbud. Vad som avses med tullmyndighet i
förevarande hänseende torde särskilt böra anges. Mot vad utredningen föreslagit
i detta hänseende har jag intet att erinra.

Beträffande förhållandet mellan åklagaren och tullmyndigheten anser
jag i likhet med utredningen att detta bör regleras enligt samma principer
som gäller beträffande förhållandet mellan åklagare och polismyndighet enligt
23 kap. RB. I enlighet härmed torde även i tullmål åklagaren böra övertaga
ledningen av förundersökning, som ej är av enkel beskaffenhet, så snart
någon skäligen kan misstänkas för brottet. Också i andra fall bör åklagaren
kunna övertaga ledningen när det är påkallat av särskilda skäl. I de fall då
undersökningen ledes av tullmyndighet torde det i allmänhet inte bli aktuellt
att åklagaren ingriper genom att meddela anvisningar rörande undersökningens
bedrivande. En befogenhet härtill bör dock tillkomma honom.

Såsom framgår av vad jag anfört beträffande tullåklagarinstitutionen förordar
jag, att befattningshavare vid tullverket skall äga väcka och utföra
talan inför domstol ävensom meddela strafföreläggande beträffande bagatellmål.
Som åklagare i dessa mål avses sålunda tullförvaltarna liksom hittills
skola fungera. Den förundersökning som i dessa mål kan visa sig erforderlig
torde för övrigt kunna ombesörjas uteslutande i tullverkets regi. I flertalet
bagatellfall torde någon förundersökning i RB:s mening överhuvud ej
komma att äga rum. Skulle emellertid förundersökningen, oaktat brottets
bagatellartade karaktär, visa sig komplicerad, kan det stundom vara lämpligt
att allmän åklagare inträder som förundersökningsledare samt utför
åtalet.

Ett par remissmyndigheter har ifrågasatt om icke förhållandet mellan
tull- och polismyndighet bör särskilt regleras. Jag har ej ansett mig böra i
förevarande sammanhang upptaga denna fråga. Skulle det emellertid visa
sig, att kompetensfördelningen mellan tull- och polismyndighet kräver särskild
författningsmässig reglering får det övervägas att utfärda föreskrifter
härom i administrativ ordning.

Till vissa detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.»

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

Slutligen anför departementschefen följande i fråga om verkställighet
av straff och andra påföljder.

»De nuvarande reglerna om befordran till verkställighet av bötesstraff och
andra påföljder i smugglingsmål är, såsom torde framgå av redogörelsen för
gällande rätt, ej enhetligt utformade. Flertalet verkställighetsärenden i sådana
mål ankommer sålunda på tullverket, men i vissa fall har de allmänna
exekutiva organen att ombesörja indrivningen. Om befordran till verkställighet
ankommer på tullmyndighet, tillämpas delvis andra exekutionsrättsliga
regler än om åtgärden utföres av exekutiv myndighet. Mest markant är
den skillnad som föreligger i fråga om betalningsskyldighet, som ålagts såsom
förverkandepåföljd för brott. Beträffande dylika vederlagsfordringar
tillämpas i fråga om brott i allmänhet bestämmelserna i bötesindrivningsförordningen,
som möjliggör avskrivning för den händelse verkställighet avnågon
anledning ej kan ske. Fordringsrätten består visserligen även därefter
men fordran göres regelmässigt icke vidare till föremål för åtgärd.
Sker däremot verkställigheten genom tullmyndighet, blir de nämnda bestämmelserna
ej tillämpliga, enär avskrivningsreglerna i bötesindrivningsförordningen
ej gäller för dessa fall. I syfte att bevara kronans rätt till utdömda
ersättningsbelopp vidtager tullmyndigheten regelmässigt åtgärder,
avsedda att avbryta preskription, vilket lett till att åtskilliga sådana verkställighetsärenden
sedan lång tid tillbaka kvarstår oavslutade och fordringar,
som i realiteten är värdelösa, balanseras i tullverkets journaler. Olägenheterna
av detta tillvägagångssätt ligger i öppen dag. De allmänna bestämmelserna
i bötesindrivningsförordningen bör därför under alla förhållanden
göras tillämpliga vid verkställighet av böter och andra påföljder i
smugglingsmål.

För egen del kan jag ansluta mig till den uppfattning vartill utredningen
kommit, att verkställigheten i de hithörande målen bör överflyttas till de
allmänna exekutiva organen. I enlighet härmed bör böter och andra påföljder
i dessa mål på sedvanligt sätt upptagas i saköreslängd och genom
exekutiv'' myndighets försorg befordras till verkställighet. Emellertid kan.
såsom utredningen framhåller, medverkan från tullmyndighets sida vid
verkställigheten ej undvaras, framför allt i de fall då ärendet avser sjöanställd
utan fast hemvist i riket. Till denna kategori hör en stor del av brottslingsklientelet
i smugglingsmål. Det är givetvis av stor vikt att tillse att en
bötfälld icke blir i tillfälle att undandraga sig betalning av böter eller vederiagsfordringar.
För att säkerställa en så effektiv verkställighet som möjligt
praktiseras i väsentlig utsträckning det systemet, att den misstänkte redan
i samband med upptäckten av brottet hos tullmyndigheten mot erhållande
av kvitto deponerar det belopp, vartill böter eller ersättning kan beräknas
uppgå. En sådan anordning har visat sig lämplig för dessa fall, och det är
tydligt att detta system bör tillämpas också efter en reform av verkställighetsförfarandet.
Även i övrigt torde i många fall medverkan från tullverkets
sida bli erforderlig för verkställighetsåtgärder. Härom torde föreskrifter
böra utfärdas i administrativ ordning. En hänvisning till vad i sådant
hänseende stadgas anser jag böra inflyta i lagen.

Första lagutskottets utlåtande nr Sk år 1960

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, om icke tullmyndighet bör beredas
större möjlighet att förmå en för smugglingsbrott misstänkt att deponera
medel eller ställa säkerhet för bötesbelopp, som kan komma att ådömas honom,
och nämner därvid, att i Danmark tullmyndighet tillerkänts jämförelsevis
stora befogenheter i detta hänseende. En sådan regel skulle emellertid
innebära ett väsentligt avsteg från i vårt land tillämpade principer angående
verkställighet i brottmål. Dessutom torde det krävas en tämligen omfattande
lagstiftning med ingrepp på skilda områden. Jag kan därför ej förorda, att
sådana bestämmelser införes i lagen.»

IV. Specialmotivering

I fråga om specialmotiveringen till författningsförslagen återges här vad
som upptagits i propositionen rörande 19 § lagen om straff för
varusmuggling. Beträffande specialmotiveringen i övrigt tillåter utskottet
sig hänvisa till propositionen (s. 104—135).

19 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med de bestämmelser om kroppsvisitation
som är intagna i varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om behov föreligger av de från RB avvikande
föreskrifterna om att förande av protokoll och utfärdande av bevis
om företagen kroppsvisitation ej erfordras med mindre föremål, som påträffas,
tages i beslag. Rådhusrätten kan ej finna annat skäl till den ifrågavarande
avvikelsen från vad i allmänhet gäller än att det kan bli fråga
om massvis företagna kroppsvisitationer, då upprättandet av protokoll skulle
möta praktiska svårigheter. Med hänsyn till att kroppsvisitation är ett
djupgående ingrepp i den personliga integriteten är en bestämmelse att
protokoll skall föras ägnad att hos vederbörande tjänsteman inskärpa
ansvaret i det ingripande som en kroppsvisitation innebär. Därest fråga i
särskilt fall uppstår om talan mot vederbörande tjänsteman för ämbetsbrott
vid företagande av kroppsvisitation, är protokoll och bevis om förrättningen
av stort värde. Rådhusrätten vill på anförda grunder förorda att de föreslagna
avvikelserna från RB i berört hänseende utgår eller i vart fall inskränkes
till att avse förande av protokoll.

Departementschefen. Denna paragraf, som överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i de nuvarande centrala smugglingsförfattningarna, behandlar
frågan om tullpersonalens rätt att företaga kroppsvisitation till förhindrande
av varusmuggling. Då det av praktiska skäl är uteslutet att föra
protokoll och utfärda bevis i alla här avsedda fall, kan jag ej biträda vad
Stockholms rådhusrätt föreslagit i detta hänseende.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

Lagrådet

Lagrådets utlåtande liar inhämtats beträffande de författningsförslag, som
i ingressen ovan angivits vid 1)—6) samt 12). Om förslaget till lag om straff
för varusmuggling yttrar lagrådet följande.

»I den föreslagna lagen, som avser att i princip omfatta all slags införsel
och utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser, sammanföras med
få undantag alla påföljder för olovlig införsel eller utförsel till en enda s. k.
blankettstrafflag, vars påföljdsbestämmelser erhålla sitt materiella innehåll
genom författningar om tull- eller avgiftsplikt eller angående importeller
exportförbud. Tullar och andra allmänna avgifter bestämmas av riksdagen,
varemot Kungl. Maj:t kan ensam meddela import- och exportförbud.
Såvitt angår överträdelser av sådana förbud, kan alltså det straffbara områdets
omfattning till en del bestämmas i administrativ ordning. En så vittgående
fullmakt för Kungl. Maj :t är i viss mån ägnad att inge betänkligheter,
särskilt som grovt brott enligt 3 § kan medföra straffarbete upp till
två år. Redan vid tillkomsten av 1923 års lagstiftning om olovlig varuinförsel
framhölls som en vedertagen mening, att bestämmelserna rörande straff
för sådan införsel rätteligen utgjorde icke så mycket ekonomisk lag som
fastmera sådan lagstiftning, beträffande vilken Konung och riksdag hade
att gemensamt besluta. I fråga om olovlig varuutförsel valdes emellertid 1949
samma metod som nu föreslås beträffande varusmuggling överhuvud. Lagen
om straff för olovlig varuutförsel utgör sålunda en blankettstrafflag, enligt
vilken i administrativ ordning utfärdade exportförbud kriminaliserats; såsom
straff kan därvid i grova fall förekomma straffarbete upp till två år.
För framtiden måste beträffande varusmuggling överhuvud anses önskvärt
att det straffbara områdets gränser så långt det är möjligt ändras endast
genom allmän lagstiftning jämlikt § 87 regeringsformen.»

Såsom framgår av s. 148—159 i propositionen har lagrådet i allt väsentligt
godtagit den föreslagna lagstiftningen. På vissa punkter i de remitterade författningsförslagen
har lagrådet dock framställt erinringar. I propositionen
har vad lagrådet anfört blivit beaktat.

Utskottet

Nuvarande bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av varor
är i hög grad oenhetliga och svåröverskådliga. På förslag av utskottet
hemställde 1949 års riksdag, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till ny lagstiftning inom detta rättsområde. Genom
förevarande proposition har sådant förslag nu framlagts. Gällande regler avses
skola bli ersatta med en lagstiftning, som är uppbyggd efter ett enhetligt
rättssystem.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1960

Genom lagen om straff för varusmuggling tillskapas en s. k. blankettstrafflag.
Straffstadgandena i denna erhåller sitt materiella innehåll genom
de bestämmelser, som meddelats om tull- och avgiftsplikt samt om importeller
exportförbud. I lagförslaget har brottsbeskrivningen genomgående anknutits
till skyldigheten att vid införsel eller utförsel av gods anmäla godset
hos vederbörlig myndighet. För att underlåtenhet att tillkännagiva in- eller
utförsel av en vara skall kunna straffas som varusmuggling kräves, att i det
särskilda fallet skolat utgå tull eller avgift eller förelegat import- eller exporthinder.
Det är sålunda icke tillräckligt, att godset tillhör ett i och för
sig tullpliktigt varuslag eller att import- eller exportförbud meddelats rörande
det gods, varom fråga är. Om t. ex. en resande medför spritdrycker
men icke i större kvantiteter än som får fritt införas, kan följaktligen underlåtenhet
att tillkännagiva dryckerna vid tullklarering av resgodset ej bli varusmuggling.
Med hänsyn till angivna omständigheter är det av vikt, att kännedom
om de straffsanktionerade bestämmelserna kan erhållas utan svårighet.
Utskottet tänker härvidlag främst på de många in- och utländska turister,
som passerar landets gränser. För dessa turister kan det framstå som
ett onödigt hinder i deras rörelsefrihet, därest det skulle vara förenat med
svårigheter att få kunskap om innehållet i olika specialförfattningar. Enligt
vad utskottet inhämtat avser generaltullstyrelsen att — utöver vad som hittills
åtgjorts — i en nära framtid låta färdigställa särskilda folders med upplysningar
om aktuella bestämmelser om bl. a. de varumängder som fritt må
införas. Avsikten är, att varje turist skall erhålla en sådan folder. Det framstår
för utskottet såsom synnerligen önskvärt, att dylika åtgärder vidtages.

Lagrådet har framhållit, att såvitt angår överträdelse av import- och exportförbud
det straffbara områdets omfattning till en del kan bestämmas
i administrativ ordning. En så vittgående fullmakt för Ivungl. Maj :t är enligt
lagrådet i viss mån ägnad att inge betänkligheter, särskilt som grovt brott
enligt 3 § lagen om straff för varusmuggling kan medföra straffarbete upp
till två år. Lagrådet finner det önskvärt, att det straffbara områdets gränser
beträffande varusmuggling över huvud för framtiden så långt det är möjligt
ändras endast genom allmän lagstiftning jämlikt 87 § regeringsformen.

Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört bär departementschefen
förklarat, alt tillkomsten av lagen om straff för varusmuggling ej bör medföra
någon ändring i den omfattning, i vilken författningar må utfärdas annorledes
än genom allmän lagstiftning enligt 87 § regeringsformen.

Utskottet, som icke har något att erinra mot departementschefens uttalande,
vill dock framhålla som önskvärt, att den praxis, som utbildat sig rörande
riksdagens medverkan vid tillkomsten av hithörande administrativa
författningar även framdeles måtte följas.

Mot den allmänna dispositionen av lagen om straff för varusmuggling har
utskottet intet att erinra. I fråga om det sakliga innehållet av de särskilda
bestämmelserna i lagen har utskottet funnit anledning till erinran endast
såvitt avser 19 §, som ger bestämmelser om kroppsvisitation. Till lagförsla -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

get har från varuinförsellagen och varuutförsellagen överförts den bestämmelsen,
att förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen
kroppsvisitation ej erfordras med mindre föremål, som påträffas, tages i
beslag. I motsats härtill gäller enligt rättegångsbalken att protokoll över
kroppsvisitation städse skall föras samt att den å vilken kroppsvisitation
företagits på begäran äger erhålla bevis därom.

Såsom framgår av den ovan intagna redogörelsen har under remissförfarandet
Stockholms rådhusrätt förordat, att den föreslagna avvikelsen från
rättegångsbalken utgår eller i vart fall inskränkes till att avse förande av protokoll.
Departementschefen har häremot framhållit, att det av praktiska skäl
är uteslutet att föra protokoll och utfärda bevis i alla här avsedda fall.

De av departementschefen angivna svårigheterna är förvisso beaktansvärda.
Utskottet anser dock, att de ej är så tungt vägande, att avvikelse från
vad som eljest gäller bör ske i den omfattning, som anges i propositionen.
Utskottet föreslår, att protokoll skall föras och bevis utfärdas förutom i de
i propositionen angivna fallen även då den undersökte begär detta.

De föreslagna reglerna ansluter sig i stor utsträckning till vedertagna principer
inom straffrätten och processrätten. Detta förhållande återspeglar sig
också i fråga om den språkliga utformningen av det framlagda förslaget. De
nya paragraferna har nämligen i stor utsträckning fått en ordalydelse, som
överensstämmer med andra lagrum. Resultatet härav har icke i alla fall blivit
fullt tillfredsställande. Såsom exempel kan utskottet hänvisa till 15 §
lagen om straff för varusmuggling. Paragrafen innehåller bestämmelser om
beslagsrätt och ger vissa befattningshavare rätt att verkställa beslag av egendom,
»som kan antagas vara enligt denna lag förverkad». Förverkandepåföljd
är emellertid icke obligatorisk (9 §), och beslut om förverkande meddelas
först sedan egendom tagits i beslag (22 §). Ett beslag ligger alltså i tiden
före ett förverkande. Större klarhet om rättsproceduren skulle vinnas,
därest i citatet ordet »vara» utbyttes mot ordet »bliva». Enahanda skrivsätt
som i 15 § har använts även i andra paragrafer, men utskottet anser det dock
icke påkallat att åsyftade redaktionella ändringar företages i detta sammanhang.

Mot författningsförslagen har utskottet i övrigt ej funnit anledning til!
erinran.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda författningsförslagen — måtte för sin del antaga
dessa med den ändringen däri, att efterföljande paragraf i lagen
om straff för varusmuggling erhåller följande lydelse:

(K ungt. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

19 §.

Förekommer mot någon, som anträffas Aid gräns- eller kustort eller ankommer
till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1960

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för
eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å honom.
Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner
skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller från utlandet med viss
lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må
efter bevakningschefens förordnande kroppsvisitation verkställas å envar,
som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer från eller
från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen
underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet.

Förande av protokoll och utfärdan- Förande av protokoll och utfärdande
av bevis om företagen kroppsvisi- de av bevis om företagen kroppsvisitation
erfordras ej med mindre före- tation erfordras ej med mindre den
mål, som påträffas, tages i beslag. undersökte det begär eller föremål,

som påträffas, tages i beslag.

Stockholm den 17 maj 1960

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE W1DEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Branting, Per
Olofsson, Robert Johansson, Nyström, Erik Svedberg, Arvidson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Landgren, Hedqvist, östrand, Edlund,
Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, herrar Fälldin och Hedin.

600964 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag