Första lagutskottets utlåtande nr 3 (Utlåtande 1946:L1u3 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1946 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av 20
kap. 10 § och 22 kap. 8 § nga rättegångsbalken.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 3,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Johansson i Stockholm
hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta att 20 kap. 10 § och 22
kap. 8 § nya rättegångsbalken skola erhålla nedanstående lydelse:

20: 10

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal eller i
högre rätt fullfölja väckt åtal gäde även i fråga om ämbetsbrott, för vilket
åtal skall upptagas omedelbart i högre rätt.

22: 8

Talan örn enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt, må väckas av målsäganden oavsett örn
åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Till stöd för motionärens hemställan anföres i motionen i huvudsak följande.

Det måste anses vara en god princip, att »den, emot vilken brott begånget
är, eller som därav förnärmad blivit eller skada lidit», icke är nödd att låta
bero vid åklagarmaktens prövning, utan är berättigad att själv föra talan
såväl örn straffansvar som skadestånd. Örn sålunda målsägandens åtalsrätt
är av godo då det gäller brott i allmänhet, så måste den vara av ännu mycket
större betydelse för den enskildes rättssäkerhet i fråga örn brott begånget
av ämbetsman i ämbetet. Det torde nämligen förhålla sig så, att hämningar
av skilda slag kunna förefinnas hos åklagarmyndigheterna mot att åtala
högre ämbetsmän, vilka hämningar icke göra sig gällande i fråga om åtgärder
mot inbrottstjuvar och fridstörare. Det här sagda äger full giltighet trots
förekomsten av justitiekanslersämbetet samt justitie- och militieombudsmannainstitutionerna.

I svensk rätt föreligger åtalsmonopol för allmän åklagare just vid ämbetsbrott,
vilket måste betecknas såsom en synnerligen allvarlig brist i
rättsordningen. Rättsgrunden för detta åtalsmonopol är att finna i kgl.
förbi, den 23 mars 1807 punkt 40, vari stadgas, att det icke skulle vara tilllåtet
för enskild part att uttaga stämning å någon domare för att tilltala
honom för fel eller brott i ämbetet. Doktrin och praxis tolkade berörda
punkt i 1807 års förklaring så, att den skulle tillämpas icke blott på domare
utan även på administrativ ämbetsman som för tjänstefel svarade i
överrätt. Genom flera prejudikat har den enskilde även berövats rätten att
hos högsta domstolen fullfölja det av allmän åklagare i hovrätten anhängiggjorda
målet. —--

Bihang tilt riksdagens protokoll 1946. 9 sami. lathi. Nr 3—4.

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

Om också åtalsmonopolet skulle vara byggt på tanken, att domare och
övriga ämbetsmän vid handhavandet av sina ämbetsuppdrag icke borde behöva
störas av obefogade åtal, så måste dock denna bekvämlighetssynpunkt,
om också i och för sig förklarlig, vika för rättssäkerhetens krav. Och dessa
äro icke uppfyllda med nuvarande ordning.

I motionen erinras därefter att den sålunda gällande regleringen av åtalsrätten
vid ämbetsbrott blivit för framliden lagfäst genom stadgandena i 20
kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken.

fällande rätt.

I fråga örn åtalsrätten indelas brotten enligt gällande rättsregler i vårt
land i åklagarebrott, angivelsebrott och målsågandebrott. Allmän åklagare
skall enligt 19 § första och tredje punkterna kungl, förordningen den 16
februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall åtala brott, som lyda under allmänt åtal, dvs. dels åklagarebrott
och dels angivelsebrott, när angivelse föreligger av behörig målsägare.
Målsågandebrott äro undantagna från allmän åklagares åtalsrätt och kunna
sålunda endast åtalas av vederbörande målsägande. Under allmänt åtal höra
alla brott, som icke i lag uttryckligen undantagits därifrån. Det stora flertalet
brott och förseelser faller under allmänt åtal. Åtalsrätten innefattar samtidigt
en skyldighet för åklagaren att väcka åtal, så snart han finner omständigheterna
sådana att en fällande dom kan påräknas; i vårt land gäller
i åtalshänseende den s. k. legalitetsprincipen. Endast i särskilda fall äger
åklagaren eftergiva åtal. De viktigaste undantagen från legalitetsprincipen ha
upptagits i lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Den omständigheten att flertalet brott lyder under allmänt åtal innebär
icke att åklagaren är ensam behörig att väcka åtal. Enligt svensk rätt gäller
tvärtom sedan gammalt att den enskilde målsäganden äger åtala brott som
äro riktade mot honom eller varav han lidit skada. Målsäganden har en fullt
självständig ställning i förhållande till den allmänne åklagaren. Vill målsäganden
själv föra talan äger han sålunda instämma sin vederpart i vanlig
ordning. Han kan också utan stämning ansluta sig till åklagarens talan
och äger i sådant fall fullfölja talan i högre rätt, även om åklagaren icke
finner skäl till fullföljd (NJA 1934: 445, 1938: 153, 1939: 186).

Från huvudregeln att målsäganden äger åtala brott som riktats mot honom
äro undantagna ämbetsbrott av sådana ämbetsmän, vilka för tjänstefel
skola svara omedelbart i högre rätt. Detta undantag grundas på 40 punkten
i kungl, förklaringen den 23 mars 1807, enligt vilken det är enskild part betaget
att taga stämning å någon domare för att tilltala honom för fel eller brott
i ämbetet. Förklaringen avser endast domare, men grundsatsen anses enligt
fast praxis tillämplig i fråga om alla ämbetsmän, som för tjänstefel svara i
hovrätt eller högsta domstolen (NJA 1925: 99). Endast örn allmänt åtal
föres, äger målsäganden föra talan om skadestånd. Han äger däremot enligt
praxis självständigt i högre rätt fullfölja skadeståndstalan (NJA 1883:
33, 1890: 458, 1895: 564, 1898: 160).

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

Allmänna föreskrifter saknas om vilka ämbetsmän som för tjänstefel svara
i högre rätt. Bestämmelser härom ha upptagits i instruktioner och reglementen
för olika verk och myndigheter, landshövdinginstruktionen, hovrätternas
arbetsordningar, domsagostadgan etc. I fråga om andra befattningshavare
än domare gäller som regel att endast ämbets- och tjänstemän i de
högre graderna skola för tjänstefel åtalas omedelbart i högre rätt. Som exempel
på tjänstemän vilka skola svara för tjänstefel inför vederbörande domstol
i första instans kunna nämnas landsfiskaler, fjärdingsman och distriktslantmätare.
I fråga om tjänstefel av dylika befattningshavare äger enskild målsägande
rätt att föra talan om såväl ansvar som skadestånd (NJA 1926: 22).

Örn enskild part förmenar sig vara »oförrättad av domaren i ämbetet»,
hänvisas han enligt 1807 års förklaring att anmäla saken i vederbörande
hovrätt eller hos justitiekanslern. Därest anmälan finnes befogad, överlämnas
den för åtals utförande till advokatfiskal vid hovrätt eller »tillförordnad
särskild aktor». Jämväl riksdagens ombudsmän äro, envar inom området
för sin ämbetsförvaltning, pliktiga att föranstalta om åtal mot domare samt
andra ämbets- och tjänstemän, »örn de i sina ämbetens utövning av väld,
mannamån eller annan orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen
fullgöra sina ämbetsplikter» (1 § instruktionerna för JO och MO).
Därest Ombudsmannen finner »någon domare, ämbets- eller tjänsteman hava
felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt, må han låta bero vid vunnen
rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken» (3 §
instruktionen för JO, 4 § instruktionen för MO).

Enligt gällande instruktioner för centrala verk och andra myndigheter äger
verkets styrelse eller chef befogenhet att för fel eller försummelse i tjänsten
tilldela befattningshavare inom verket bestraffning i disciplinär ordning
(varning, lönemistning, böter eller suspension). Denna befogenhet torde emellertid
vara begränsad till sådana befattningshavare, vilka icke för tjänstefel
svara omedelbart i högre rätt. I disciplinärförfarande, som enligt ifrågavarande
instruktioner inledes av enskild person, som anser sig kränkt av
något tjänstemannens förhållande i tjänsten, anses den enskilde enligt fast
administrativ rättspraxis icke vara part och därför icke heller behörig att
överklaga i ärendet meddelat beslut (R.Å. 1921 not. S. 255 samt 1922 not.
S. 20 och 122).

Enligt 50 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången
därstädes gäller att enskild person, som vill tilltala någon för brott, som hör
till krigsdomslols behandling och icke är av beskaffenhet att talan därå bör
anhängiggöras i den för disciplinmål stadgade ordning, skall göra anmälan
örn brottet hos den befälhavare, som äger föranstalta örn krigsrätts sammankallande
för målets behandling. Är sådan angivelse gjord, åligger det jämlikt
51 § samma lag befälhavaren att hänskjuta målet till vederbörlig krigsdomstol.

Slutligen kan påpekas, att begreppet ämbetsbrott i .svensk rätt har en synnerligen
vidsträckt innebörd; stadgandet i 25 kap. 17 § strafflagen örn straff
för ämbetsman, som visar »vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i sitt ämbete», saknar motsvarighet i flertalet främmande rättssystem.

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

Nya rättegångsbalken.

I nya rättegångsbalken, som avses skola träda i kraft den 1 januari 1948,
äro bestämmelser om rätt till åtal och om målsägande upptagna i 20 kap. Under
allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna därifrån.
Om särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal, såsom tillstånd av myndighet
eller angivelse av målsägande, skall sådant villkor gälla (20 kap. 3 §).
Allmän åklagare äger, örn ej annat är stadgat, tala å brott, som hör under
allmänt åtal (20 kap. 2 §). Åklagaren är jämlikt 20 kap. 6 § även skyldig att
tala å sådant brott. Under vissa i 48 kap. angivna förutsättningar må emellertid
strafföreläggande träda i stället för åtal, och enligt 20 kap. 7 § må allmänt
åtal i vissa fall eftergivas.

20 kap. 8—10 §§ samt 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken äro av följande
lydelse:

20 kap. 8 §.

Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med
mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, åge målsäganden biträda åtalet; han må ock i
högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må den som angivits eller åtalats
för brott väcka talan om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal.

20 kap. 9 §.

Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte
är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet;
han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad,
som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap örn nedläggandet.
Övertager ej målsäganden åtalet, åge han icke därefter väcka åtal för brottet;
om den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

20 kap. 10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats örn rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga
eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäde icke i fråga örn ämbetsbrott,
för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt.

22 kap. 8 §.

Talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt, må ej väckas av målsäganden, med mindre
åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Bestämmelserna i 20 kap. 8 § innebära den nyheten i förhållande till gällande
rättsregler i ämnet, att det enskilda åtalet blir subsidiärt. När brottet
hör under allmänt åtal måste målsäganden — utom i fråga om rekonventionstalan
— först angiva brottet till åtal hos åklagare eller polismyndighet. Först
örn åklagaren efter behörig angivelse beslutar att icke anställa åtal, får målsäganden
göra detta själv. Målsäganden äger däremot utan vidare biträda talan
som väckts av allmän åklagare och självständigt fullfölja den i högre

Första lagutskottets utlåtande nr 3. 5

rätt. Jämlikt 9 § äger målsägande», örn allmänt åtal nedlägges, inom viss tid
övertaga åtalet.

De i 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § upptagna särbestämmelserna örn rätt
att föra talan för ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas omedelbart av
högre rätt, överensstämma, som av den föregående redogörelsen framgår, i
huvudsak med gällande rätt. Även processkommissionen uttalade i sitt år
1926 framlagda betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (SOU
1926: 32), att ifrågavarande grundsats borde upprätthållas. Målsägande^
uteslutande från åtalsrätt i fråga om ämbetsbrott av ämbetsmän, som för
tjänstefel svara i hovrätt eller högsta domstolen, motiverades enligt kommissionen
av behovet att skydda dessa ämbetsmän mot obefogade åtal och vunne
berättigande genom de synnerligen effektiva anordningar för beivrande
av tjänstefel, som sedan länge funnits i vårt land. Även processlagberedningen
anslöt sig i sitt 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och
44) utan närmare motivering till denna uppfattning. Beredningens förslag i
förevarande hänseende upptogs oförändrat i propositionen nr 5 till 1942 års
riksdag och godkändes utan meningsskiljaktigheter av riksdagen.

Utländsk rätt.

I de främmande länder rörande vilkas rättsregler i nu förevarande hänseende
utskottet varit i tillfälle inhämta upplysningar saknas direkta motsvarigheter
till stadgandena i 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken.
I Finland gällde 40 punkten i 1807 års ovannämnda förklaring om
åtalsrätten vid ämbetsfel av domare till år 1919, då den ersattes av en
allmän föreskrift i § 93 mom. 2 regeringsformen av innehåll att envar,
som lidit rättskränkning eller skada genom lagstridig åtgärd eller försummelse
av tjänsteman, är berättigad att för tjänstefel antingen yrka tjänstemannens
dömande till straff eller skadestånd eller anmäla honom till åtal
enligt eljest gällande regler. I Ryssland fanns under tsartiden monopol för allmän
åklagare att åtala brott av ämbetsmän. Under tiden från den stora
revolutionen till år 1870 gällde även enligt fransk rätt, att enskild målsägande
var utesluten från rätten att väcka talan för ämbetsbrott; i fråga örn vissa
höga ämbetsmän kvarstod ensamrätt för åklagaren att väcka åtal fram till
1934.

I åtskilliga främmande länder är rätten för enskild målsägande att väcka
talan för brott överhuvud taget på olika sätt inskränkt eller begränsad. På
flera håll gäller sålunda att åtalsrätten mer eller mindre exklusivt tillkommer
statens organ, de allmänna åklagarna. Detta är företrädesvis förhållandet
i länder där statsförvaltningen av historiska skäl intager en särskilt stark
ställning.

I Danmark, där traditionerna från enväldet länge levat kvar, råder enligt
lag och praxis ett så gott som fullständigt åklagaremonopol i fråga örn det

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

stora flertalet brott. Den enskilde målsäganden äger i dessa fall icke ens
subsidiär åtalsrätt. I vissa särskilda fall, såsom i fråga om ärekränkningsoch
hemfridsbrott, är målsäganden däremot behörig att väcka talan, men sådant
enskilt åtal förekommer endast sällan.

I Norge, som ju också tidigare var förenat med den danska envåldsstaten.
har enskild målsägande utom i vissa undantagsfall allenast subsidiär åtalsrätt
(straffprocesslagen § 94). Målsäganden äger sålunda endast åtala för
den händelse åklagaren underlåter åtal.

Även i Tyskland är målsägandens åtalsrätt i fråga örn brott i allmänhet
subsidiär; den är emellertid vidare accessorisk, i det att målsäganden icke
kan föra ansvarstalan ensam. Målsäganden kan sålunda endast föra talan i
förening med allmän åklagare. Om åklagaren vägrar att anställa åtal, kan
målsäganden hos domstol anhålla om åläggande för åklagaren att föra talan.
Bifaller domstolen denna anhållan, äger målsäganden inträda i rättegången
jämte åklagaren. Örn domstolen icke bifaller målsägandens anhållan, är
målsäganden avskuren från möjlighet att föra talan. Även enligt tysk rätt
finnas emellertid vissa typer av brott som äro målsägandebrott. I fråga om
sådana brott äger målsäganden självständig rätt att föra talan. Det kan ytterligare
anmärkas att domstolen kan tvinga målsäganden att träffa förlikning.

Enligt den italienska strafflagen av år 1936 råder nästan fullständigt åklagaremonopol.

I de nu nämnda länderna brukar åklagarnas mer eller mindre monopolliknande
ställning motiveras med att straffrättsskipningen är en samhällets angelägenhet
och att åtalsrätten fördenskull i princip bör tillkomma samhällets
egna organ.

I England har principen örn det allmännas rätt att åtala fått den formen
att åtalsrätt tillkommer vilken medborgare som helst, alltså icke endast den
som är att betrakta såsom målsägande i fråga om brottet (adiö populärt).
Den som åtalar anses handla å det allmännas vägnar. Även ämbetsmän kunna
åtalas i denna ordning. Allmän åklagares åtalsrätt är i princip subsidiär.
I praktiken har man emellertid under tidernas lopp i allt större utsträckning
sett sig nödsakad att låta det allmänna ingripa för att åtal skall komma till
stånd i alla de fall, då det är påkallat. Åklagarämbetet låter sålunda genom
sina organ utföra åtal för grövre brott och ingriper även i övriga fall, då det
allmännas intresse av att brottet beivras gör sig särskilt starkt gällande.

I Frankrike äger enskild målsägande väl befogenhet att på egen hand sätta
i gång ett straffprocessuellt förfarande, men han äger icke rätt att ensam utföra
åtal. Åklagarmyndigheten är, då behörig angivelse inkommit, skyldig
att föra talan jämte målsäganden. Åtalet kommer alltså att utföras av åklagaren
och målsäganden gemensamt. I praktiken torde de franska rättsreglerna
i viss utsträckning ha lett till ett faktiskt åtalsmonopol för det allmännas
organ. Åklagarmyndigheten eller dess högste chef justitieministern lär sålunda
ha makt att få ett åtal nedlagt.

Slutligen må anmärkas att statsöverhuvud och parlamensledamöter i allmänhet
äro undantagna från åtal i vanlig ordning.

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

Av utskottets redogörelse här ovan framgår, att enskild målsägande enligt
gällande rättsregler i vårt land äger samma rätt som åklagare att åtala brott,
som hör under allmänt åtal. Som undantag från denna grundsats gäller, att
målsäganden ej tår åtala ämbetsbrott av sådana ämbetsmän, som för ämbetsfel
svara omedelbart i högre rätt. Enligt 20 kap. 8 § nya rättegångsbalken
blir den enskilda åtalsrätten subsidiär i förhållande till det allmänna
åtalet. Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal,
med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga
rum. Om åklagare väckt talan, äger målsäganden biträda åtalet och ensam
fullfölja talan i högre rätt. Jämlikt 20 kap. 9 § äger målsäganden, örn allmänt
åtal nedlägges på grund av otillräcklig bevisning, inom viss tid övertaga
åtalet. Vad sålunda stadgats gäller emellertid icke i fråga örn ämbetsbrott,
för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt (20 kap. 10 §).
Talan örn enskilt anspråk på grund av sådant ämbetsbrott får ej heller väckas
av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes
av åklagaren (22 kap. 8 §).

De i 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken upptagna bestämmelserna
om enskild målsägandes talerätt vid vissa ämbetsbrott synas, såsom
utskottets redogörelse ger vid handen, sakna direkta motsvarigheter i
utländsk rätt. Denna olikhet är emellertid mera skenbar än verklig. Åtalsreglerna
ha nämligen i flertalet främmande länder erhållit en sådan utformning
att åklagarna ha ett faktiskt monopol att åtala brott överhuvud taget
och således även brott av ämbetsmän. Även efter nya rättegångsbalkens genomförande
torde enskild målsägande i vårt land ha större möjligheter att
väcka talan för brott i allmänhet än vad som gäller enligt flertalet utländska
rättssystem.

Straffrättskommittén har i sitt den 30 november 1944 framlagda betänkande
med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU
1944: 69) föreslagit en genomgripande revision av ämbetsbrotten. Ett genomförande
av detta förslag, vilket för närvarande är föremål för överväganden
inom justitiedepartementet, kommer att leda till en avsevärd begränsning av
de egentliga ämbetsbrotten och därmed till en motsvarande inskränkning av
området för allmän åklagares exklusiva åtalsrätt. Till ämbetsbrott hänföras
enligt förslaget endast sådana brott, som blott kunna förövas av ämbetsmän,
medan brott av vanlig typ —- t. ex. förskingring, bedrägeri, misshandel,
ärekränkning, fylleri — skola bestraffas enligt de för brotten i allmänhet
gällande lagrummen, därvid ämbetsmannaställningen blir att betrakta
som en försvårande omständighet. Det skall sålunda stå enskild målsägande
öppet alt åtala en ämbetsman för förskingring eller en domare för kränkande
uttalanden under måls handläggning. Lagförslag i ämnet väntas till 1947
års riksdag.

De svenska åtalsreglerna i fråga örn ämbetsbrott lia motiverats av behovet
att skydda domare och högre ämbetsmän mot obefogade åtal. Den särställning
som salunda beretts de ifrågavarande ämbetsmännen motsvaras av starka,
lör vart land delvis egenartade garantier mot ämbetsmissbruk och admi -

UUkotUt.

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

nistrativt godtycke. Det står varje medborgare fritt att angiva en ämbetsman,
av vars tjänsteåtgärder han anser sig kränkt, till åtal hos vederbörande åklagarmyndighet.
Justitiekansler!!, såsom rikets högste åklagare, är pliktig att
av eget initiativ föranstalta om undersökning och eventuellt åtal, så snart
»i avseende å domares och andra ämbetsmäns tjänsteutövning något kommer
till hans kännedom som synes böra påkalla åtgärd». Han har också rätt att
övervara alla domstolars och ämbetsverks överläggningar och beslut samt
äger tillgång till domstolarnas och ämbetsverkens protokoll och handlingar.
Med hänsyn till de utvidgade ämbetsåligganden som tillkomma justitiekanslem
enligt nya rättegångsbalken, pågår för närvarande en särskild utredning
örn förstärkning av ämbetet.

En särskild garanti mot maktmissbruk från domarnas och ämbetsmännens
sida utgöres av riksdagens ombudsmän. Enligt regeringsformen åligger
det justitieombudsmannen och militieombudsmannen att öva uppsikt över
ämbets- och tjänstemän och att åtala dem som »av väld, mannamån eller
annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter
behörigen fullgöra». Deras av riksdagen fastställda instruktioner ålägga
dem att »förnämligast anmärka och beivra sådana av domare samt ämbetsoch
tjänstemän begångna fel, som antingen härröra från egennytta, vrångvisa,
väld eller grov försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares
rättigheter». Riksdagens ombudsmän ha genom dessa ålägganden
inordnats i det medborgerliga rättsskyddets system. Deras huvudsakligaste
uppgift är att ingripa mot sådana rättskränkningar som, örn de lämnades
obeivrade, skulle leda till försvagande av rättssäkerheten i landet. I överensstämmelse
härmed äger också varje medborgare, som anser sig ha lidit
orätt genom en åtgärd av en ämbetsman, anföra klagomål däröver hos
justitieombudsmannen eller militieombudsmannen. Den enskilde beredes
härigenom ett på samma gång effektivt och kostnadsfritt bistånd av en högt
kvalificerad myndighet. Utskottet har vid sina årliga granskningar av ombudsmännens
ämbetsförvaltning funnit att ombudsmannainstilutionen är av
en utomordentlig betydelse för det medborgerliga rättsskyddet. Det står för
utskottet klart att denna institution också omfattas med stort förtroende av
den allmänna opinionen.

Ytterligare en garanti mot maktmissbruk från ämbetsmännens sida ligger
i den klagorätt som enligt svenska rättsregler eller administrativ praxis i allmänhet
tillkommer den enskilde. Inom domstolsväsendet förekommer som
bekant en instansordning, enligt vilken tappande part äger få sin sak prövad
av hovrätt och, med vissa undantag och inskränkningar, även av högsta
domstolen. Även i fråga örn administrativa myndigheters och ämbetsmäns
beslut och tjänsteåtgärder står det i regel öppet för den enskilde att söka
rättelse i högre instans. I flertalet viktigare fall äger han fullfölja talan i
ärendet ända till Kungl. Majit.

Det må vidare framhållas, att ämbetsmännens genom åtalsreglerna i viss
mån privilegierade ställning motsvaras av särskilt stränga straff för brott
i tjänsten. Ämbetsmän kunna sålunda vid åtskilliga brott dömas till avsätt -

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

ning eller suspension. Jämlikt 2 kap. 18 § strafflagen skall ämbetsman dessutom
under vissa förutsättningar dömas till avsättning för brott som han
förövat utom tjänsten. Härtill komma de bestämmelser om möjlighet att
ålägga ämbetsmän bestraffning i administrativ ordning som upptagits i instruktionerna
för flertalet statliga verk och myndigheter.

Med hänsyn till nu omförmälda garantier synes ur rättssäkerhetens synpunkt
behov icke föreligga att tillerkänna enskild målsägande självständig
åtalsrätt mot ämbetsmän för fel i ämbetet. Ett införande av sådan åtalsrätt
skulle å andra sidan medföra vissa olägenheter såväl för det allmänna som
för ämbetsmännen och de enskilda medborgarna. Det är ur allmän synpunkt
önskvärt att statens ämbetsmän intaga en stark, oberoende och självständig
ställning. Denna grundsats har jämväl kommit till uttryck i stadgandena i
§ 36 regeringsformen. Att ämbetsmännen åtnjuta en viss säkerhet i sin ställning
är ytterst till gagn för samhället självt. Om det stöde envar öppet att själv
instämma vilken ämbetsman som helst till domstol, skulle ämbetsmännens
auktoritet lätt kunna taga allvarlig skada. Då det vidare kan befaras, att införandet
av enskild åtalsrätt vid ämbetsbrott i vissa fall komme att leda till
obefogade åtal, skulle härav följa opåkallat hinder i arbetet för de tilltalade
ämbetsmännen, onödiga utgifter för båda parterna och dessutom risk för rekonventionstalan
från ämbetsmännens sida. Med hänsyn till nu antydda omständigheter
lär det vara berättigat att påstå att åtalsreglerna i 20 kap. 10 §
och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken äro till förmån och skydd ej blott för
ämbetsmännen utan även i viss mån för de enskilda medborgarna själva. Bestämmelserna
kunna betecknas som praktiska och ändamålsenliga.

Åtalsreglerna i 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken antogos
utan meningsskiljaktighet av 1942 års riksdag. Enligt utskottets mening böra
ändringar i en så nyligen antagen lagstiftning, vilken dessutom ännu icke
trätt i kraft, icke vidtagas utan tvingande skäl.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande motion, 11:3, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1946.

På första lagutskottets vägnar:

K. .SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling lia närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Bergquist, Wagnsson, Westman, Kräge!,
Löthner, Olofsson* och Arrhén:

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Werner,
Olsson i Mellerud, Berg, Bylander och Johansson i Stockholm.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

10 Första lagutskottets utlåtande nr 3.

Reservation

av herr Johansson i Stockholm, vilken anfört:

»Utskottsmajoritetens argumentering synes mig gå vid sidan av motionen.
Sålunda har hänsyn icke tagits till att enligt motionärens mening justitiekanslersämbetet
samt justitie- och militieombudsmannainstitutionerna icke kunna
ersätta enskild åtalsrätt. Utskottsmajoritetens påpekande att den enskilde
målsäganden skulle åsamkas utgifter och dessutom utsättas för risken av rekonventionstalan
från ämbetsmannens sida synes mig tala för att utskottsmajoritetens
farhågor örn obefogade åtal icke skulle komma att förverkligas.
Om utskottsmajoriteten anser, att en inskränkning i åtalsrätten är till förmån
för de enskilda medborgarna själva därigenom att de undgå risken av rättegångskostnader
och rekonventionstalan, borde konsekvensen vara att man
förordade upphävande av enskild målsägandes åtalsrätt överhuvud. Utskottsmajoritetens
mening, att ändringar i en så nyantagen lagstiftning som nya
rättegångsbalken icke böra vidtagas, förefaller svårbegriplig med hänsyn till
att nu ifrågavarande lagrum endast lagfästa en praxis från år 1807. Att, slutligen,
straffrättskommittén föreslagit en genomgripande revision av ämbetsbrotten,
varvid dessa skulle avsevärt begränsas, talar heller icke mot bifall
till motionen. Tvärtom komma ju vid ett antagande av straffrättskommitténs
förslag åtskilliga av de brott från ämbetsmans sida, vilka nu endast kunna
föranleda åtal från allmän åklagare, att undandragas åtalsmonopolet, varvid
dettas bibehållande för de återstående ämbetsbrotten komme att framstå som
ännu mera obefogat än vad fallet är för närvarande.

På grund av vad sålunda anförts, hemställer jag att riksdagen måtte bifalla
förevarande motion.»