Första lagutskottets utlåtande nr 39 (Utlåtande 1948:L1u39 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Nr 39.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändring i strafflagen, m. m., dels
Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ny strafflagstiftning
för krigsmakten, dels ock i dessa
ämnen väckta motioner.

Genom en den 20 februari 1948 dagtecknad proposition, nr 80, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) om straffregister,

4) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående
utlämning av förbrytare,

5) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till
fiske,

10) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)
om gemensamhetsfiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt,

12) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter,

13) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
om ägofred samt

14) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg.

Vidare har Kungl. Maj:t genom en den 27 februari 1948 dagtecknad proposition,
nr 144, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1 Bihang till riksdagens protokoll 19iS. .9 saml. 1 avd. Nr 39.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. in.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning
av förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939
(nr 314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni
1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr
881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180)
om skyddskoppympning samt

12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723)
om skyddsympning inom försvarsväsendet.

Båda propositionerna ha hänvisats till lagutskott och behandlats av första
lagutskottet.

I samband härmed har utskottet förehaft följande i anledning av propositionerna
inom riksdagen väckta motioner, nämligen
i anledning av propositionen nr 80
inom första kammaren
nr 280 av herr Holmbäck och
inom andra kammaren

nr 432 av herrar Hagberg i Luleå och Karlsson i Stuvsta samt
nr 457 av herr Andersson i Falun ävensom
i anledning av propositionen nr 144
inom första kammaren
nr 311 av herr Herlitz.

Beträffande de skäl som ligga till grund för lagförslagen får utskottet, i
den mån redogörelse ej lämnas i det följande, hänvisa till propositionerna.

Yrkandet i motionen 1: 280 går ut på att riksdagen, i stället för att antaga
den genom propositionen nr 80 föreslagna ändringen i 18 kap. 13 § strafflagen,
måtte i överensstämmelse med vad den nedan nämnda straffrättskommittén
föreslagit i 11 kap. såsom 7 § införa en bestämmelse av följande
innehåll:

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

11 KAP.

7 §•

Den, som hotar, förtalar eller offentligen smädar någon grupp av befolkningen
med viss härstamning eller trosbekännelse, skall för hets mot folkgrupp
dömas till böter eller fängelse.

I motionen II: 432 yrkas, att riksdagen måtte besluta bifalla propositionen
nr 80 med den ändringen, att 18 kap. 13 § strafflagen bibehålies vid sin nuvarande
lydelse samt att 11 kap. 7 § strafflagen får följande lydelse:

11 KAP.

7 §•

Den, som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund
hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen en grupp av befolkningen
med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till
fängelse eller böter.

I motionen II: 457 hemställes, att riksdagen vid behandling av det i propositionen
nr 80 framlagda förslaget till lag om ändring i strafflagen måtte för
sin del besluta, att 11 kap. 9 § skall erhålla följande lydelse:

11 KAP.

9 §•

Den som å allmän plats eller på plats utomhus där hans tillstånd lätteligen
kan iakttagas av utomstående uppträder berusad, så att det framgår av hans
åtbörder eller tal, dömes för fylleri till böter, minst femtio och högst femhundra
kronor.

I motionen I: 311 hemställer motionären under hänvisning till 73 § strafflagen
för krigsmakten, att riksdagen ville vidtaga sådan ändring i det genom
propositionen nr 144 framlagda förslaget till lag om ändring i strafflagen,
att ett straflbud om olovlig sammankomst upptages i 26 kap. strafflagen.

Till de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, återkommer
utskottet i samband med utskottets yttrande i de ämnen, som beröras i motionerna.
1 den mån redogörelse sålunda icke lämnas för motionernas innehåll,
får ulskottet hänvisa till dessa.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

1. Proposition nr 80 jämte motioner i ämnet.

Inledning.

Propositionen innefattar en ny huvuddel i den revision av 1864 års strafflag,
som inleddes genom den 1942 av riksdagen antagna nya lagstiftningen
om förmögenhetsbrott. En översiktlig framställning av det fortsatta reformarbetets
planering har lämnats i propositionen (s. 39—40 och s. 63—64).

Lagstiftningen om förmögenhetsbrotten grundade sig på ett av straffrättskommittén
den 29 juni 1940 avlämnat betänkande. Efter avgivandet av detta
erhöll kommittén enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 oktober 1940
uppdrag att verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens
speciella del. Kommittén, som vid fullgörandet av detta uppdrag utgjorts av
dåvarande presidenten, numera riksmarskalken Birger Ekeberg, tillika ordförande,
professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal, dåvarande byråchefen
för lagärenden, numera revisionssekreteraren Ivar Strahl samt dåvarande
hovrättsrådet, numera justitierådet Nils Beckman, tillika sekreterare,
har den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69).

Över förslaget ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och
sammanslutningar. I samtliga yttranden, i vilka förslaget gjorts till föremål
för något helhetsomdöme, har detsamma ansetts lämpat att läggas till grund
för lagstiftning (prop. s. 51—52). I några yttranden har likväl ifrågasatts,
huruvida det vore lämpligt att fortsätta på den genom 1942 års lagstiftning
inslagna vägen att nydana strafflagens speciella del i etapper. Åtskilliga av
förslagets särskilda bestämmelser ha vidare i yttrandena blivit föremål för
delvis kritisk bedömning även ur allmänna synpunkter (prop. s. 53—63).
Sedan förslaget undergått överarbetning inom justitiedepartementet, har det
underställts lagrådet för granskning. Denna har icke föranlett några anmärkningar
i fråga om förslagets huvudgrunder. På grundval av kommittéförslaget,
remissyttrandena och lagrådets utlåtande ha därefter inom justitiedepartementet
utarbetats de vid propositionen fogade lagförslagen.

Huvuddragen av de föreslagna ändringarna i strafflagen.

Propositionen innefattar enligt föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg, huvudsakligen en nyreglering av stadgandena om brotten
mot staten och allmänheten. De av förslaget berörda brotten ha, i stort sett
i anslutning till den nuvarande kapitelindelningen, uppdelats sålunda, att
8 kap. upptager brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott, 10 kap. brott
mot allmän verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12 kap. förfalskningsbrott,
13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann utsaga, 19 kap.
allmänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom tagande av olovlig väg
samt 25 kap. ämbetsbrott.

Av de nu nämnda kapitlen, vilka sålunda i propositionen blivit föremål
för en fullständig revision, har 8 kap. under de senare årtiondena undergått

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

upprepade ändringar, framför allt genom att däri införts utvidgade bestämmelser
om spioneri och andra därmed sammanhängande brott. Bland annat
ha under det senaste världskriget vidtagits omfattande ändringar för att
snabbt tillgodose behov av kompletteringar av lagen som vid varje särskild
tidpunkt ansetts trängande. Den systematiska överblicken över det hela har
därför måst komma i efterhand. Till vinnande av en bättre systematik i
kapitlet har detsamma nu ånyo överarbetats. Därutöver har det även gällt
att taga ställning till den kritik som särskilt riktats mot vissa av de under
krigsåren tillkomna nya straffbuden i kapitlet. Vissa av de gärningar som
för närvarande straffbeläggas i 8 kap. ha överförts till andra kapitel, så att

8 kap. i propositionen kommit att uteslutande handla om brott mot statens
yttre säkerhet. Vidare ha sådana bestämmelser i det nuvarande 8 kap. som
äro av allmänstraffrättslig natur, främst regler om förberedelse och medverkan
till brott, förverkande av egendom och mistning av allmän befattning
såsom påföljder av brott, ersatts med allmänna regler, gemensamma för ett
flertal brott inom skilda kapitel.

Nu ifrågavarande kapitel upptager först ett straffbud mot högförräderi,
vilket brott bestämts så att det omfattar angrepp endast mot statens territoriella
integritet eller dess oberoende i förhållande till främmande makter.
Därefter stadgas straff för trolöshet och egenmäktighet i förhandling med
främmande makt. I fortsättningen bestraffas spioneri, obehörig befattning
med hemlig uppgift och vårdslöshet med sådan uppgift, militärt spionage
mot främmande makt, kränkande av främmande makt, olovlig värvning och
tagande av utländskt understöd.

Propositionen innebär en avsevärd förenkling i åtskilliga hänseenden, framför
allt i fråga om bestämmelserna angående spioneribrotten, vilka efter de
upprepade partiella reformerna ansetts alltför detaljerade och splittrade. Vad
särskilt angår straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet, som
givit anledning till den starkaste kritiken mot det nuvarande 8 kap., motsvaras
denna i propositionen endast av det nyssnämnda stadgandet om militärt
spionage mot främmande makt.

I 9 kap. ha under rubriken högmålsbrott upptagits brotten mot statens
inre säkerhet. Straffbestämmelserna för angrepp mot rikets högst ställda organ
kvarstå i kapitlet, ehuru avsevärt förenklade och förkortade. I kapitlet
har vidare under beteckningen uppror behandlats ett brott, syftande till att
omstörta statsskicket eller med våldsamma medel påverka statsmakternas
beslut, varom för närvarande finnas bestämmelser i 8 kap. Dessutom ha till

9 kap. från nuvarande 8 kap. överförts även vissa andra brott, nämligen samlande
av väpnat manskap in. fl. gärningar i uppsåt att föröva brott mot allmän
säkerhet eller medborgerlig frihet samt självstympning och andra handlingar,
genom vilka någon gör sig oduglig till krigstjänst. Till 9 kap. har även
hänförts olovlig kårverksamhet, ett brott som för närvarande är straffbelagt
i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Slutligen
har i kapitlet upptagits eu ny straffbestämmelse mot offentligt skymfande
av Sveriges flagga eller vapen eller annat höghetstecken.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

I 10 kap., som enligt propositionen skall omfatta brott mot allmän verksamhet,
ha upptagits bestämmelser som skola ersätta de nuvarande stadgandena
om våld och missfirmelse mot ämbetsmän och likställda samt våldsamt
motstånd vid offentlig förrättning. I det förra hänseendet är att märka,
att den nuvarande differentieringen av skyddet efter högre och lägre tjänsteställning
skall bortfalla. Bestämmelserna om våld och missfirmelse kompletteras
vidare av en helt ny bestämmelse till ämbetsmans skydd mot tvång
eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse, exempelvis genom
hot om förtal, repressalier mot närstående eller dylikt. För att samla de allmänna
bestämmelserna om ämbetsskydd har vidare till 10 kap. i väsentligen
oförändrat skick flyttats det för närvarande i 25 kap. inrymda stadgandet
om bestickning. Efter de sålunda upptagna bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd
innehåller 10 kap. i förslaget stadganden till skydd för vissa särskilda
former av allmän verksamhet. Stadgandet om otillbörligt verkande
vid röstning har därvid gjorts mera utförligt än i gällande lag, och en ny
bestämmelse har tillkommit om brott mot röstningshemlighet. Vidare följer
en straffbestämmelse för övergrepp i rättssak, som upptager det nuvarande
skyddet för parter och vittnen. Till skydd för statens verksamhet till beivrande
av brott meddelas sedan straffbestämmelser mot skyddande av brottsling
och främjande av fånges flykt. Vidare skyddas vissa former av exekutiv
och liknande verksamhet genom en bestämmelse mot överträdelse av myndighets
bud. Kapitlet innehåller slutligen bestämmelser om obehörig tjänsteutövning
och om föregivande av allmän ställning, genom vilka föreslås vissa
jämkningar i de stadganden härom som infördes genom 1942 års lagstiftning
om förmögenhetsbrotten.

I 11 kap. har såsom brott mot allmän ordning behandlats ett flertal brott
som gällande strafflag bestraffar i skilda sammanhang. Kapitlet inledes
med en straffbestämmelse mot upplopp som avser att ersätta straffbestämmelserna
mot uppror och upplopp i gällande lag; benämningen uppror har
i stället använts för ett i 9 kap. straffbelagt brott mot rikets inre säkerhet.
Till bestämmelserna om upplopp ansluter sig ett stadgande om ett liknande
ehuru såsom mindre straffvärt ansett brott, betecknat ohörsamhet mot
ordningsmakten. Därefter straffbelägges störande av förrättning eller av
allmän sammankomst. Hemfridsbrotten och övriga brott mot enskild frid
skola däremot flyttas från It kap. till 15 kap. Under 11 kap. bestraffas vidare
uppmaning till brott, kallad uppvigling, samt samhällsfarlig ryktesspridning.
Vidare följer en paragraf om brott mot trosfrid, som upptager
straff för den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt
trossamfund hålles heligt. Denna paragraf är propositionens enda motsvarighet
till bestämmelserna om religionsbrott i det nuvarande 7 kap. Sistnämnda
kapitel skall enligt propositionen upphävas. Slutligen upptagas i
11 kap. även straffbestämmelser för brott mot griftefrid, fylleri, förargelseväckande
beteende, äventyrligt spel och djurplågeri. Däremot har en av straffrättskommittén
i detta kapitel föreslagen bestämmelse om hets mot folk -

Första lagutskottets utlåtande nr 39. "

grupp uteslutits i propositionen, som i stället innehåller ett nedan vidare
omnämnt förslag till ändring i 18 kap. 13 §.

Det härefter följande 12 kap. skall enligt propositionen liksom i gällande
lag behandla förfalskningsbrotten. Detta kapitel behandlade ursprungligen
endast förfalskning av olika slags allmänna och enskilda handlingar, av allmänna
stämplar och märken samt av penningar ävensom bedrägliga åtgöranden
med gränsmärken o. d. Kapitlets innehåll förblev i huvudsak oförändrat
från 1864 och till 1942, då vissa ändringar däri företogos i samband med
den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Dessa inneburo främst, att
från 22 kap. till 12 kap. överfördes åtskilliga bestämmelser om brott med
avseende å bevismedel, vilka ansågos böra utgå ur 22 kap. Härigenom tillfördes
12 kap. bl. a. även flera stadganden om s. k. immateriell förfalskning,
t. ex. bestämmelserna om nekande av hand och förskrivning samt om lämnande
av vilseledande uppgifter i arbetsbetyg och andra därmed jämställda
enskilda handlingar. Det har emellertid befunnits, att till förfalskningsbrotten
borde hänföras endast gärningar, som innefattade s. k. materiell förfalskning,
d. v. s. framställande av ett oäkta bevismedel eller förintande av ett
äkta sådant, medan däremot de immateriella förfalskningsbrotten borde
sammanföras med andra brott som innebure lämnande av oriktiga uppgifter.
Från dessa utgångspunkter har i propositionens 12 kap. till en början
upptagits straff för urkundsförfalskning, därvid med urkund skall förstås
varje handling, vilken blivit upprättad till bevis eller som eljest är av betydelse
såsom bevis, ävensom legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.
Brottet är uppdelat i tre svårhetsgrader; vid valet mellan dessa liksom
vid straffmätningen skall naturligtvis urkundens större eller mindre vikt
vinna beaktande, men den nu gällande lagens differentiering av straffbestämmelserna
efter olika slag av allmänna och enskilda handlingar såsom
förfalskningsobjekt skall bortfalla. Därefter följa bestämmelser om undertryckande
av urkund, signaturförfalskning å konstverk, penningförfalskning,
förfalskning av värdemärken och offentlig kontrollmärkning samt
förfalskning av gränsmärken och andra fasta märken. Av dessa stadganden
innefattar bestämmelsen om signaturförfalskning en nyhet i förhållande
till gällande rätt. Vidare har i kapitlet inarbetats ett stadgande om straff
för spridande av efterbildning av penningsedel i sådana fall där eftergörande
icke kan anses ha ägt rum men efterbildningen likväl är sådan att förväxling
lätt kan ske. Stadgandet har sin motsvarighet i en särskild lag den 9
juni 1927 men har utvidgats att omfatta även mynt och offentligt värdemärke.

Beträffande framställandet av oäkta bevismedel företer den gällande rätten
betydande ojämnhet i fråga om den punkt av förfarandet, vid vilken straffbarhet
inträder. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda i allmänhet,
att det förfalskade skall ha begagnats, och försök är i regel icke straffbart.
Det har nu ansetts, att straff borde kunna ådömas på ett tidigare stadium.
Straff för fullbordat förfalskningsbrott skall sålunda enligt propositionen
genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts

borsta lagutskottets utlåtande nr 39.

och alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, dock att härvid i de flesta
fall tillika fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om
den brottslige, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan,
skall emellertid straffet kunna nedsättas eller under vissa förutsättningar
helt bortfalla. Åtskilliga av förfalskningsbrotten ha dessutom alltjämt
gjorts straffbara jämväl på försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt
tillbakaträdande som följer av de allmänna reglerna i 3 kap. om straff
för försök till brott.

I 13 kap., som enligt propositionen skall avse mened och falskt åtal samt
annan falsk utsaga, ha sammanförts alla de brott, för vilka det väsentliga är
avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Här upptagas sålunda först bestämmelser
om mened. Emedan nya rättegångsbalken öppnar möjlighet att
höra part i rättegång under sanningsförsäkran, har vidare i anslutning till
bestämmelserna om mened upptagits ett straffstadgande mot osann partsutsaga
under sådan försäkran. Mened och osann partsutsaga föreslås skola
straffas även då gärningen begås av grov oaktsamhet. Propositionen upptager
vidare bestämmelser om straff för falskt åtal, obefogat åtal, falsk
angivelse och falsk tillvitelse, vilket sistnämnda brott innebär att någon
hos åklagare, polismyndighet eller annan myndighet, som har alt upptaga
anmälan i sådan sak, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver
besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet.
I förhållande till de för närvarande gällande bestämmelserna om
falsk angivelse i 16 kap. 1 och 2 §§ har en inskränkning skett av det straffbara
området, såtillvida som ansvar för falsk angivelse eller tillvitelse endast
skall inträda om uppgiftens sanningslöshet är täckt av uppsåt. Särskilt
straff har emellertid stadgats även för det fall att gärningen begås av grov
oaktsamhet. I en därefter följande paragraf upptages stadgande om straff
även för bevisförvanskning med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld.
I anslutning till de nu berörda stadgandena i kapitlet har upptagits en paragraf,
enligt vilken straffpåföljd skall inträda för den som i de förut omförmälda
fallen, utan att enligt de tidigare stadgandena ha gjort sig förfallen
till straff, genom osann utsaga framkallat fara för att annan skall bliva
utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång och efter vunnen insikt
härom underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras.
Kapitlet innehåller därefter stadganden om ett antal fall av immateriell förfalskning,
vilka bestämmelser delvis äro mera allmänt utformade än de för
närvarande gällande. Straff har sålunda föreslagits för att någon i skriftlig
utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse
eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran, uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen.
Vidare skall för osant intygande straffas den som i intyg eller annan urkund
uppsåtligen lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter
eller om vem han är. Med sådant lämnande av osann uppgift jämställes
upprättande för skens skull av urkund rörande rättshandling. Under beteckningen
missbruk av urkund upptages därefter ett brott, bestående i att

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

någon missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person utställd urkund
genom att giva sig eller annan ut för denne eller utlämnar urkunden att
sålunda missbrukas eller ock sanningslöst utgiver handling, som tillkommit
medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för att vara
riktig kopia av viss urkund. För förnekande av underskrift skall vidare
straffas den som förnekar sin underskrift på urkund. Slutligen innehåller
kapitlet även ett stadgande om straffmildring eller straffrihet för den som
ådragit sig ansvar enligt någon bestämmelse i kapitlet men, innan avsevärd
olägenhet uppkommit, frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare
olägenhet.

I 19 kap. bestraffas för närvarande olika former av skadegörelse genom
eld eller på annat sätt. De flesta av brotten i kapitlet, såsom mordbrand och
åstadkommande av förödelse genom explosion av sprängämne, utmärkas av
att handlingen genom skadegörelse eller på liknande sätt åstadkommer en
yttre effekt men därjämte innebär en fara som sträcker sig utöver effekten.
Sistnämnda förhållande har blivit bestämmande vid utformningen av det nya
19 kap. och i detta ha såsom allmänfarliga brott — med uteslutande av vanlig
skadegörelse — sammanförts bestämmelser om straffskydd mot framkallandet
av fara för viktiga samhälleliga intressen. Liksom i gällande
strafflag inledes kapitlet med mordbrandsbrottet. Mordbrand har därvid
definierats såsom anläggande av brand som innebär fara för annans liv
eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att sålunda
egendom av vad slag som helst gjorts till mordbrandsobjekt innebär en utvidgning
av brottsområdet i förhållande till gällande lag. En inskränkning
har däremot skett genom att ett anläggande av brand, som ej i det särskilda
fallet inneburit fara, icke längre skall bestraffas som mordbrand. Vidare innehåller
propositionen en straffbestämmelse mot ett såsom allmänfarlig
ödeläggelse betecknat brott, bestående i att någon åstadkommer explosion,
översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd
och därigenom framkallar fara av samma slag som vid mordbrand. Härefter
stadgas straff för sabotage, d. v. s. skadegörelse eller annan åtgärd — dock
ej allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill — av sådan
beskaffenhet att den allvarligt hindrar eller stör någon av vissa uppräkande
viktiga samhällsfunktioner. Detta stadgande avser att ersätta lagen den
13 december 1940 om sabotage. Till de nu berörda stadgandena ansluter sig
en bestämmelse om straff för oaktsamhetshandlingar. Kapitlet innehåller
även straffbestämmelser mot att någon förgiftar eller infekterar livsmedel,
vatten eller annat eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider
allvarlig sjukdom och därigenom framkallar allmän fara för människors
liv eller hälsa. Stadgandena härom skola ersätta 14 kap. 19—20 a §§ men ha
fält en betydligt allmännare utformning. Vidare stadgas i kapitlet straff för
den som framkallar allmän fara för djur eller växter, medelst gift eller genom
att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller sprida skadedjur eller ogräs
eller på annat dylikt sätt. Delta brott, som betecknats förgöring, saknar
i den gällande rätten motsvarighet såvitt gäller växter och andra djur än
kreatur. Även till de nu nämnda stadgandena ansluter sig en bestämmelse

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

om straff även för handlingar av oaktsamhet, vilken dock skall vara grov.
Slutligen behandlas i kapitlet även det fall, att någon genom handhavande av
eld, sprängämne, gift eller annorledes framkallat fara i förut berörda hänseenden
men på grund av att han saknat brottsligt uppsåt eller av annan
orsak icke är förfallen till straff enligt någon av de föregående paragraferna.
Underlåter han att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras,
skall han kunna fällas till straff enligt propositionen. Detta stadgande innebär
en nyhet i förhållande till gällande lag, utom såvitt gäller förgiftningssituationer,
som innebära allmän fara för människor eller kreatur. Beträffande
de flesta av brotten i kapitlet stadgas även straff för försök. Sist i kapitlet
föreskrives straffnedsättning och under vissa förhållanden straffrihet
för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det han framkallat fara
men som, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan.

I 24 kap. har sammanförts bestämmelser om vanlig skadegörelse, som
hittills behandlats i 19 kap. 20 §, samt om tagande av olovlig väg. Skadegörelsebrottet
har indelats i tre svårighetsgrader, benämnda den lindrigaste
graden åverkan samt de båda övriga skadegörelse och grov skadegörelse.
Under åverkan inbegripes att någon å skog eller mark olovligen tager växande
träd eller vissa andra naturprodukter, under förutsättning att brottet kan
anses ringa. Är brottet ej ringa, blir det att bedöma som stöld. Av de straffbestämmelser,
som i övrigt nu finnas upptagna i 24 kap., bibehållas i förslaget
endast stadgandet om straff för olovligt tagande av väg, medan paragrafen
om olovligt fiske överföres till lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om
rätt till fiske och återstående olika kränkningar av ägande- eller nyttjanderätt
till fastighet skola bliva att enligt sin natur hänföra antingen till skadegörelse
eller till något av brotten egenmäktigt förfarande, självtäkt eller
olovligt brukande, om vilka brott bestämmelser finnas i andra kapitel av
strafflagen. En nyhet i kapitlet är åter, att försök till grov skadegörelse
gjorts straffbart.

Beträffande 25 kap., som avhandlar ämbetsbrott, skiljer sig förslaget
väsentligt från gällande lag. Propositionen utgår från att de allmänna straffbuden
mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om brottet
begås i tjänsten. Härutöver erfordras emellertid särskilda regler dels om
skärpning av det allmänna straffet med hänsyn till ämbetsmannens ställning,
dels ock om möjlighet att skilja ämbetsmannen från tjänsten. Denna
metod har redan genom lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomförts
beträffande förskingring och trolöshet mot huvudman och föreslås nu bliva
allmängiltig. Enligt propositionen skall sålunda en ämbetsman kunna skiljas
från tjänsten för allmänt brott, ej blott om brottet blivit begånget i
tjänsten utan även om han utom tjänsten begått brott varigenom han visat
sig icke vara skickad att utöva befattningen. Bestämmelsen ersätter nu gällande
regler i 25 kap. om mistning av tjänst som straff för där ifrågavarande
brott och stadgandet i 2 kap. 18 § om mistning av tjänst såsom påföljd
av brott. Under det att sistnämnda lagrum stadgar sådan påföljd allenast
vid straffarbetsstraff, medger propositionen att ämbetsmannen avsättes
även vid fängelse- eller bötesstraff, förutsatt att han genom brottet visat sig

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

uppenbarligen icke vara skickad att innehava tjänsten. Om han eljest i
avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga
skall dömas till suspension. Utöver nu återgivna regler erfordras bestämmelser
om straff för ämbetsbrott, när gärningen icke är straffbelagd såsom
allmänt brott. Förslaget upptager därför som motsvarighet till nuvarande
25 kap. 1—16 §§ straffbestämmelser mot tre typer av brott, nämligen tjänstemissbruk,
tagande av muta och brott mot tystnadsplikt, vilka alla kunna
medföra såväl avsättning soin frihetsstraff, samt dessutom som motsvarighet
till nuvarande 25 kap. 17 § en bestämmelse om tjänstefel, som skall
kunna medföra böter eller suspension eller, om felet är grovt, avsättning
eller suspension och eventuellt fängelse. Propositionen innehåller vidare den
nyheten, att de för tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt
stadgade bötes- och frihetsstraffen skola kunna ådömas även den som
icke själv är underkastad ämbetsansvar men medverkat till brottet. Straffbestämmelsen
för tjänstefel skall däremot endast gälla den som åsidosatt
egen tjänsteplikt.

I fråga om de kategorier befattningshavare, som skola vara underkastade
ämbetsansvar, överensstämmer propositionen i huvudsak med gällande rätt.
Av straffrättskommittén i denna del föreslagna nya stadganden ha sålunda
icke upptagits i propositionen, vilket främst motiverats med hänsyn till ämbetsansvarets
betydelse inom arbetsrätten, såsom beträffande förhandlingsrätt
och strejkrätt. Då nämligen en allmän översyn av hela denna fråga synts
vara av behovet påkallad, har det i avvaktan härpå befunnits riktigast att
icke för närvarande föreslå några ändringar i reglerna om ämbetsansvarets
utsträckning, vilka kunde få återverkningar inom arbetsrätten.

Utöver de kapitel i strafflagens speciella del, som sålunda i förslaget undergått
en fullständig revision, berör detta även genom följdändringar vissa
andra av kapitlen i speciella delen, i det hemfridsbrotten överflyttas från
11 kap. till 15 kap. samt vidare stadgandena om falskt åtal och falsk angivelse
i 16 kap. 1—6 §§, om allmänfarlig förgiftning m. in. i 14 kap. 19—20 a §§
och om hållande av spelhus, fylleri och förargelseväckande beteende i 18
kap. 14—16 §§ överförts till de nyredigerade 13 kap. respektive 19 och 11
kap. Omarbetningen av 24 kap. har vidare medfört några smärre följdändringar
i 20 och 22 kap.

Vidare har i 18 kap. 13 § införts ett tillägg, varigenom straffbestämmelsen
i detta för närvarande om sedlighetssårande gärningar handlande lagrum
göres tillämplig även på utspridande och utbjudande av skrift eller bild,
som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka
allmän anstöt. Härigenom avses stadgandet komma att i fortsättningen
träffa även vissa grövre former av rashets.

Slutligen har omarbetandet av de förut omnämnda kapitlen i strafflagens
speciella del givit anledning även till vissa ändringar i de allmänna bestämmelserna
i 1—6 kap.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

I sistnämnda hänseende må av mera betydelsefulla nyheter först framhållas,
att i 2 kap. föreslås enhetliga regler angående förverkande av egendom,
som kommit till brottslig användning. En principiellt viktig nyhet i
detta kapitel är vidare en allmän regel att, då någon haft vinning av brott,
ett däremot svarande belopp skall kunna förklaras förverkat. I 3 kap. föreslås
bl. a. en väsentlig omläggning av bestämmelserna om delaktighet i brott.
De nya reglerna innebära, att den nuvarande principiella skillnaden mellan
gärningsmannaskap och delaktighet bortfaller. Även om i ett visst fall
ingen kan straffas som gärningsman, skall sålunda envar som med råd eller
dåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brott kommit till stånd.
I samband med de nya reglerna om medverkan ha i 3 kap. även upptagits
allmänna bestämmelser om förberedelse till brott. I vilka fall dessa bestämmelser
skola bli tillämpliga, angives sedan direkt i strafflagens speciella del.

De föreslagna ändringarna i strafflagen, som avses skola träda i kraft den
1 januari 1949, ha föranlett förslag om ändringar även i ett flertal andra
Jagar.

Utskottet.

Det genom propositionen framlagda förslaget innefattar en genomgripande
nydaning av stora och betydelsefulla avsnitt av strafflagen. Lagrådet har
om förslaget uttalat, att det väl icke innefattade några verkliga omvälvningar
utan i huvudsak byggde på gällande rätt men att detta likväl ej hindrade
att betydelsefulla ändringar genomförts med beaktande av de erfarenheter
som vunnits och den utveckling samhällsförhållandena och rättsuppfattningen
undergått sedan 1864 års strafflag utarbetades. Straffrättsliga
problem av stor räckvidd hade därigenom blivit lösta. I åtskilliga hänseenden
innebure dessutom förslaget enligt lagrådet betydande förenklingar, och
som helhetsomdöme har lagrådet uttalat, att förslaget i materiellt avseende
innefattade värdefulla förbättringar och även formellt väl fyllde de anspråk
som borde ställas på en lagstiftning inom detta viktiga och centrala rättsområde.

Till vad lagrådet sålunda uttalat kan utskottet giva sin anslutning. Emellertid
har det icke kunnat undgå utskottets uppmärksamhet att på grund
av de nu behandlade brottens inbördes olika typ förevarande lagförslag
icke på samma sätt som 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten utgör
en inom sig sluten del av strafflagen, ägnad att upptagas till fristående behandling.
De invändningar, som kunna göras mot att reformen av strafflagens
speciella del sker i etapper, få sålunda större utrymme när det gäller det
nu föreliggande förslaget. Det har också visat sig, att i detta ingå åtskilliga
bestämmelser, till vilkas slutliga utformning det icke är möjligt att taga
ställning förr än de ännu återstående kapitlen i strafflagens speciella del
också komma under behandling. Ett sådant sammanhang består exempelvis
mellan å ena sidan de av förevarande förslag omfattade bestämmelserna om
kränkande av främmande makt, missfirmelse mot tjänsteman och anstötlig

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

hetspropaganda mot vissa folkgrupper samt å andra sidan ärekränkningsbestämmelserna
i det ännu icke reviderade 16 kap. Olägenheterna av nu berörda
förhållande kunna likväl icke anses vara större än att även enligt utskottets
uppfattning det föreliggande förslaget nu bör läggas till grund för
lagstiftning. Med det sagda vill utskottet emellertid ha understrukit, att åtskilliga
bestämmelser i förslaget, mot vilka utskottet icke i detta sammanhang
ansett sig vilja framställa några erinringar, i nästa etapp av lagstiftningsarbetet
kunna bliva föremål för sådana.

Med hänsyn till den inbördes olikartade beskaffenheten av de olika i förslaget
ingående bestämmelserna, finner utskottet i övrigt icke anledning att
här upptaga dem till någon sammanfattande behandling. Dock vill utskottet
inledningsvis anlägga ytterligare en synpunkt av allmän natur. Ett framträdande
drag i förslaget, mot vilket åtskilliga remissinstanser övat kritik,
är att under en och samma, stundom något svävande brottsbeteckning och
under en gemensam straffskala ofta sammanförts brott av inbördes mycket
olika svårhetsgrad. Detta måste otvivelaktigt betecknas som en olägenhet.
Ä andra sidan medför denna lagstiftningsteknik ett fullständigande av
straffskyddet i olika riktningar och kan även innebära fördelar ur systematiska
synpunkter. Med hänsyn härtill har utskottet icke velat motsätta sig
genomförandet av en lagstiftning efter dessa linjer.

Utskottet övergår härefter till att behandla vissa särskilda bestämmelser i
förslaget till lag om ändring i strafflagen, vilket i de delar det icke närmare
beröres i det följande ej föranlett erinran från utskottets sida.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

1 KAP.

3 §•

Denna paragraf reglerar verkan av att en under den svenska strafflagen
hemfallande gärning redan blivit föremål för straffrättslig beivran utomlands.
Enligt stadgandets i propositionen föreslagna lydelse skall sålunda ej någon
utan Konungens förordnande få åtalas för brott, för vilket han utom
riket undergått straff eller skyddsåtgärd, och skall vidare domstolen, där till
frihetsstraff på viss tid eller böter dömes, äga förordna om avräkning för
straff eller skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt. Enligt
vad departementschefen uttalat vid remissen till lagrådet har här uttrycket
»straff eller skyddsåtgärd» valts för att anslutning skulle vinnas till terminologien
i den nya svenska lagen om verkställighet av frihetsstraff in. in.
Det är emellertid att märka, att uttrycket »skyddsåtgärd» icke förut återfinnes
i strafflagen, och utskottet finner i och för sig mindre lämpligt att
denna nya term nu införes däri utan att dess innebörd samtidigt blir närmare
definierad. Eftersom vidare här är fråga om utländska förhållanden,
synes icke heller föreligga något särskilt behov av anslutning till uttryckssättet
i den svenska straffverkställighetslagen. A andra sidan har inom den
straffrättsliga diskussionen uttrycket »påföljder» alltmer vunnit insteg som

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

en sammanfattande beteckning för de åtgärder av skilda slag, genom vilka
samhället inskrider mot dem som begå i strafflagen förbjudna gärningar.
Den nu förevarande paragrafen synes utskottet kunna avfattas i överensstämmelse
med den terminologi, som sålunda föreligger. Här avses emellertid
icke sådan påföljd av brott som sinnessjukvård efter otillräkneligförklaring
ulan endast påföljder, som kunna sägas innebära ett utkrävande av ansvar
för brottet. På nu angivna skäl förordar utskottet att i stället för uttrycket
»straff- eller skyddsåtgärd» insättes i paragrafens första punkt »straff
eller annan ansvarspåföljd» och i andra punkten »ansvarspåföljd».

2 KAP.

15 §.

I denna paragraf i propositionen fastställes, att som särskilda ämbetsstraff
avsättning och suspension kunna komma till användning. Det har i
detta sammanhang icke befunnits möjligt att meddela några föreskrifter
om vilken inverkan avsättning skall utöva på den avsatte tjänstemannens
rätt till pension. Liksom hittills får denna fråga regleras i de olika pensionsförfattningarna.
Under förarbetena till propositionen har emellertid från flera
håll framhållits önskvärdheten av att sådan ändring i nu gällande ordning
genomfördes, att avsatta befattningshavare kunde bevaras vid intjänade pensionsförmåner.
Utskottet finner denna tanke behjärtansvärd och hälsar med
tillfredsställelse vad propositionen på s. 478 innehåller om att frågan, så
snart omständigheterna medgiva, kommer att upptagas inom finansdepartementet.

18 §.

I propositionen har här föreslagits ett stadgande av innehåll att, om straff
är förfallet, talan angående förverkandepåföljd får av åklagare väckas allenast
om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara
ur allmän synpunkt påkallat. För de sålunda angivna överåklagarna har
genom lagen den 10 juli 1947 (nr 616) om ändring i rättegångsbalken den
18 juli 1942 införts den sammanfattande benämningen statsåklagare. Att
denna benämning icke kommit till användning i den nu förevarande propositionen,
varest befattningshavarna i fråga omnämnas, förutom i denna paragraf,
även i 14 kap. 45 § och 24 kap. 6 § strafflagen, förklaras av att den
äldre beteckningen återfinnes i en del stadganden i strafflagen som icke beröras
av propositionen, nämligen 14 kap. 26 §, 20 kap. 12 §, 21 kap. 11 §
och 22 kap. 10 §; med hänsyn härtill har det befunnits lämpligast att först
i slutskedet av lagens omarbetning på en gång införa den nya benämningen
i alla de nu ifrågavarande stadgandena.

Utskottet finner det emellertid riktigare, att den tidigare beslutade lagändringen
beträffande de ifrågavarande överåklagarnas benämning i rättegångsbalken
redan nu vinner efterföljd i strafflagen. I detta sammanhang
må framhållas att, såsom framgår av propositionen nr 278 till innevarande

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

riksdag, tjänster såsom förste stadsfiskal inom kort kunna väntas bliva inrättade
även i andra större städer än Stockholm. I nämnda proposition föreslås,
att innehavarna av dessa tjänster skola jämställas med förste stadsfiskalen
i Stockholm i de hänseenden, varom nu är fråga, och sålunda få
ställning av statsåklagare. Även med hänsyn härtill bör sistnämnda beteckning
införas i strafflagen. Utskottet föreslår därför att i nu förevarande
paragraf ävensom i 14 kap. 45 § och 24 kap. 6 § strafflagen propositionens
uttryck »landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen» utbytes mot
»statsåklagaren» samt att genom ett tillägg i strafflagsförslagets ingress
samma ändring föreskrives skola ske i 14 kap. 26 §, 20 kap. 12 §, 21 kap.
11 § och 22 kap. 10 §.

3 KAP.

4 och 5 §§.

Vid den omläggning av de nuvarande reglerna om fleras medverkan till
brott som skett i dessa båda paragrafer i propositionen har i första stycket
av 4 § fastslagits, att straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas
ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna
med råd eller dåd. Vidare säges, att den som ej är att anse såsom gärningsman
skall, om han förmått annan till utförandet, dömas för anstiftan av
brottet och eljest för medhjälp därtill. I andra stycket av samma paragraf
stadgas därefter, att envar medverkande skall bedömas efter det uppsåt
eller den oaktsamhet som ligger honom till last. I 5 § åter föreskrives att, om
någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av hans
ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast i
mindre mån, hans straff må nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen
samt att i ringa fall ej skall dömas till straff. För en del av de situationer
som avses i det sist återgivna stadgandet upptar nuvarande 3 kap. 2 § en
bestämmelse, som beaktar dessa fall ur en annan synvinkel. Det föreskrives
nämligen där, att om någon till brottslig gärning förmår den som ej fyllt
femton år eller om föräldrar göra det med sina barn, adoptivföräldrar med
adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, förmyndare med myndling, husbondefolk
med tjänstehjon eller förman med den som står under hans lydnad,
detta vid bestämmande av straffet för anstiftaren skall anses som en försvårande
omständighet. Någon motsvarighet till detta stadgande återfinnes icke
i propositionen. Samma resultat i fråga om straffmätningen torde likväl
kunna uppnås vid tillämpningen av de förut återgivna, allmänt hållna reglerna
i 4 § första och andra styckena i propositionen. Utskottet finner emellertid
angeläget framhålla, att det även utan något uttryckligt lagstadgande
i ämnet alltjämt bör betraktas såsom en försvårande omständighet, om exempelvis
någon anstiftar sina barn eller underordnade att begå brott.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.
6 KAP.

3 §•

Av denna paragraf i propositionen motsvarar första stycket innehållet i
samma paragraf enligt dess nuvarande lydelse, medan andra stycket motsvarar
nuvarande 16 kap. 14 §. Av de nämnda båda stadgandena i den
nuvarande strafflagen föreskriver 6 kap. 3 §, att vedergällning ock skall
givas för lidande, som genom brott emot personliga friheten eller genom falsk
angivelse eller annan ärekränkande gärning, må anses vara någon tillskyndat.
I 16 kap. 14 § åter stadgas, att den som är saker till falsk angivelse eller
annan ärekränkning, ock må, efter omständigheterna, dömas att erlägga
kostnad till tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom, varigenom
den andre vunnit upprättelse, där denne det äskar. Uttryckssättet i båda
paragraferna är betingat av att enligt strafflagens nuvarande lydelse 16 kap.
1—6 §§ behandla brottet falsk angivelse och det därmed sidoordnade brottet
falskt åtal, medan de närmast därefter följande paragraferna i kapitlet
handla om ärekränkning av andra slag. Straffrättskommitténs till grund för
propositionen liggande betänkande innebar i förevarande del, att stadgandena
i nuvarande 16 kap. 1—6 §§ ersattes med bestämmelser i 13 kap. 5—7 §§''
enligt kommitténs förslag. Intet av de i sistnämnda tre paragrafer upptagna
brotten hade emellertid av kommittén åsatts benämningen falsk angivelse.
På grund härav måste hänvisningen till ett så betecknat brott utgå ur bestämmelserna
om ersättning för lidande och om tryckning av dom, varigenom
den som ärekränkts vunnit upprättelse. Kommittén föreslog följaktligen
under 6 kap. 3 § dels såsom första stycke ett stadgande av innehåll att vedergällning
ock skulle givas för lidande, som genom brott mot personliga friheten
eller genom ärkekränkande gärning finge anses någon tillskyndat,
och dels såsom andra stycke en föreskrift att den som vore saker till ärekränkande
gärning efter omständigheterna kunde dömas att erlägga kostnad
till tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom, varigenom den
andre vunnit upprättelse, där denne det äskade. Härvid avsågs att under
uttrycket »ärekränkande gärning» utom de i 16 kap. kvarstående ärekränkningsbrotten
skulle falla även de i 13 kap. 5—7 §§ upptagna nya brott, som
svarade mot bestämmelserna om falskt åtal och falsk angivelse i hittillsvarande
16 kap. 1—6 §§. I propositionen har »falsk angivelse» återinförts
som brottsbeteckning, nämligen för brottet i 13 kap. 7 § första stycket. Detta
har likväl icke medfört någon ändring i 6 kap. 3 § i kommitténs förslag,
vilket stadgande frånsett några oväsentliga redaktionella jämkningar i oförändrat
skick upptagits i propositionen. Vid sådant förhållande finner utskottet
anledning framhålla, att utelämnandet i propositionens 6 kap. 3 §
av de i nuvarande 6 kap. 3 § och 16 kap. 14 § uttryckligen gjorda hänvisningarna
till falsk angivelse icke får tolkas som om detta brott icke längre
skulle omfattas av stadgandena i fråga, utan att under uttrycket »ärekränkande
gärning» i den nya lagtexten jämte de i 16 kap. kvarstående brotten
kunna hänföras såväl falskt åtal i 13 kap. 5 § och obefogat åtal i 13 kap. 6 ,§

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

som falsk angivelse i 13 kap. 7 § första stycket, falsk tillvitelse i samma paragrafs
andra stycke och det till sistnämnda båda brott anslutna oaktsamhetsbrottet
i paragrafens tredje stycke.

5 §•

Denna paragraf upptar enligt propositionen stadgandet att, om flera
medverkat till brott, de en för alla och alla för en skola svara till skadestånd.
Även den nu gällande lagen utgår i 6 kap. 5 § från principen om solidarisk
skadeståndsskyldighet, när flera äro delaktiga i ett brott. Under remissbehandlingen
av straffrättskommitténs förslag, som icke innebar någon
ändring häri, ifrågasattes från flera håll huruvida icke för den som medverkat
allenast i ringa mån skadeståndsskyldigheten borde nedsättas. I anledning
härav anförde departementschefen i lagrådsremissen av den 10 maj
1946, att han i och för sig funne starka sakskäl tala för tanken, att för den,
vars medverkan till ett brott varit ringa, skadeståndsskyldigheten borde
kunna jämkas efter omständigheterna, men att det dock syntes alltför vanskligt
att i förevarande sammanhang inlåta sig på en sådan ändring som
kunde ha vittgående konsekvenser.

Vid den följande lagrådsbehandlingen uttalade sig tre ledamöter av lagrådet
mot att den solidariska skadeståndsskyldigheten skulle bestämmas att
gälla även för den, vars medverkan till ett brott endast haft formen av underlåtenhet
att avslöja brottet enligt 3 kap. 6 § första stycket strafflagen
sådant detta i propositionen sedermera oförändrade stadgande löd i det till
lagrådet remitterade förslaget. I detta hänseende skulle enligt de ifrågavarande
ledamöterna av lagrådet föreligga en nyhet i förhållande till gällande
rätt, eftersom nuvarande 6 kap. 5 § vid uppräknandet av de fall av delaktighet,
vid vilka solidarisk skadeståndsskyldighet skall inträda, icke medtoge
delaktighet enligt nuvarande 3 kap. 8 §, vilken paragraf innehölle gällande
lags motsvarighet till de nu föreslagna bestämmelserna om straff för underlåtenhet
att avslöja brott. Eftersom det icke vore tillrådligt att i nu förevarande
sammanhang genomföra en utvidgning av skadeståndsskyldigheten
på denna punkt, hemställde ifrågavarande tre ledamöter av lagrådet, att tilllämpningsområdet
för 6 kap. 5 § i förslaget måtte inskränkas till att avse
fall, då flera, på annat sätt än i 3 kap. 6 § första stycket sades, medverkat
till brott. Även den fjärde ledamoten av lagrådet, vilken för sin del biträdde
den av departementschefen förordade lydelsen av 6 kap. 5 §, fann att
denna innebure en ändring av gällande lag i nu ifrågavarande hänseende.

I anledning härav har departementschefen hänvisat till det av propositionen
icke berörda, som inledning till strafflagens skadeståndsbestämmelser
placerade stadgande i 6 kap. 1 §, vilket föreskriver att skada, som någon
genom brott annan tillfogar, skall av den brottslige gäldas, evad brottet skett
med uppsåt eller av vållande. Redan av detta stadgande skulle, enligt departementschefens
mening, följa att den, som vore skyldig att avslöja ett
brott men underläte detta, bleve skyldig att ersätta den genom brottet upp 2

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 1 avd. Nr 39.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

komna skadan. Departementschefen har följaktligen ej funnit anledning
att i 6 kap. 5 § göra undantag för sådana fall.

Vid paragrafens behandling i utskottet har inom detta befunnits föreligga
sympati för tanken att möjliggöra jämkning av skadeståndsskyldigheten
för den, som allenast i ringa mån medverkat till ett brott. I likhet
med departementschefen finner utskottet emellertid icke lämpligt att i nu
förevarande sammanhang vidtaga denna ändring i gällande lag. Utskottet
anser följaktligen det riktigaste vara att nu lämna de i 6 kap. ingående reglerna
i princip orubbade.

I ett hänseende föreligger emellertid, som av det förut sagda framgår,
mellan departementschefen och lagrådet en meningsskiljaktighet angående
innebörden av dessa regler. I fråga om straffbelagd underlåtenhet att avslöja
brott anser nämligen departementschefen att denna form av brottslighet
omfattas av huvudregeln i 6 kap. 1 §, att skada, som någon genom
brott annan tillfogar, skall av den brottslige gäldas, evad brottet skett med
uppsåt eller av vållande, medan lagrådet funnit så icke vara förhållandet.
Den principiella grunden för departementschefens ståndpunkt är att underlåtenhet
av ifrågavarande slag finge betraktas som en särskild form av medverkan
till brott, ett slags negativ delaktighet. Till stöd för lagrådets uppfattning
har åter kunnat åberopas avfattningen av nuvarande 6 kap. 5 §
ävensom domstolspraxis.

Då det gällt att taga ställning till den sålunda uppkomna frågan, har utskottet
å ena sidan icke kunnat underlåta att taga intryck av de inom
lagrådet anförda skälen för dess uppfattning om vad som är gällande rätt
i ämnet samt å andra sidan funnit, att den av departementschefen föreslagna
lösningen lämnar utrymme även för sakliga invändningar. Underlåtenhet att
avslöja brott har straffbelagts endast vid vissa svårare brott, vid vilka den
genom brottet åstadkomna skadan ofta kan väntas uppgå till betydande belopp.
Det torde visserligen överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen
att underlåtenhet att avslöja ett svårt brott straffas, men att sådan
underlåtenhet också skulle medföra skyldighet att solidariskt med gärningsmannen
ersätta genom brottet uppkommen skada, t. ex. att utgiva livränta
till en mördad persons änka, synes icke vara lika omedelbart förenligt med
det allmänna föreställningssättet. Även om man med departementschefen
vill betrakta den straffbelagda underlåtenheten att avslöja ett brott som en
form av medverkan till brottet, förefaller det därför utskottet lämpligast
att icke nu föreskriva skadeståndsskyldighet även för sådan medverkan,
särskilt i betraktande av att frågan om jämkning av skadeståndsskyldigheten
för den som allenast i ringa mån medverkat till brott befunnits böra
skjutas på framtiden. Utskottet anser följaktligen, att 6 kap. 5 §, i överensstämmelse
med vad lagrådets majoritet förordat, bör göras tillämplig endast
då flera, på annat sätt än i 3 kap. 6 § första stycket sägs, medverkat
till brott.

Första lagutskottets utlåtande nr 39. 19

8 KAP.

1 §•

Enligt propositionen kan det i denna paragraf behandlade högförräderibrottet,
soin är det svåraste av de mot statens yttre säkerhet riktade brotten,
förekomma i två huvudformer. I paragrafens första stycke talas sålunda
om att någon, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma
eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande
makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling
som innebär fara för uppsåtets förverkligande, medan i andra stycket
är fråga om att någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen
eller högsta domaremakten skall med utländskt bistånd framtvingas
eller hindras, företager handling som innebär fara därför. Av dessa båda
gärningstyper innefattar den förra närmast direkta angrepp mot själva
statsområdets integritet, ehuru enligt motiven med utrycket »bringas i beroende»
åsyftas även att riket eller del därav försättes i ett rent faktiskt beroende
av främmande makt, t. ex. genom en s. k. fredlig penetration. Att
de med utländskt bistånd företagna politiska aktionerna i andra stycket
jämställts med första styckets fall har föranletts av att erfarenheten visat
att sådana aktioner städse innebära fara för en utveckling, som kan leda
till kränkning av rikets yttre integritet, även om målet för den aktion, vartill
hjälpen lämnas, från början är ett annat och mera begränsat.

I huvudsak återfinnas de nu beskrivna båda formerna av högförräderi i
den för närvarande gällande lagen. En nyhet är dock, att den förra gärningstypen
utbyggts till att omfatta även gärningar, som förövats med uppsåt
att riket eller del därav skall bringas i beroende av främmande makt
på annat sätt än genom att läggas därunder. Vidare har i fråga om båda
gärningstyperna uttrycket »med utländskt bistånd» införts i stället för det
i gällande lag använda uttrycket »med hjälp av främmande makt».

Denna senare ändring har av straffrättskommittén motiverats med att
lagens nuvarande uttryckssätt syntes förutsätta bevisning om att en främmande
statsmakt varit eller tänkts skola bliva engagerad i företaget, men
att det ofta torde förekomma, alt en främmande stat vid sådan verksamhet,
varom här vore fråga, icke framträdde utan dolde sig bakom något parti
eller annan åtminstone till skenet fristående organisation eller bakom enskilda
personer. Kommittén har emellertid vidare uttalat, att uppsåt att
med utländskt bistånd lägga Sverige under främmande makt eller vad därmed
i lagtexten jämställdes ej kunde anses föreligga, med mindre utländskt
bistånd inginge såsom ett för brottsplanen väsentligt moment. Att medhjälp
från utländskt håll i form av ekonomiskt understöd, propaganda eller dylikt
påräknats vore sålunda enligt kommittén icke tillräckligt, utan i planen
måste ha ingått utländska påtryckningar på Sverige eller något därmed jämförligt.

Mot de av kommittén sålunda utvecklade synpunkterna har departementschefen
icke funnit något att erinra. Emellertid har departementsche -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

fen vid paragrafens första stycke framhållit, att uttrycket »utländskt bistånd»
här icke åsyftade annat än bistånd vid själva förverkligandet av
förräderiuppsåtet. Om sålunda någon ansåge sig böra arbeta för att vårt
land skulle ansluta sig till en annan stat och därvid icke avsåge annat än
att lagliga medel skulle komma till användning, kunde den omständigheten
att han sökte kontakt med personer eller någon sammanslutning i den
andra staten i syfte att väcka intresse för saken icke enligt departementschefens
mening i och för sig föranleda straff för högförräderi. Vidare har departementschefen
i fråga om paragrafens andra stycke understrukit, att
förekomsten av uttrycket »med utländskt bistånd» icke innebure, att straff
skulle drabba sådana fall som att enskilda personer toge initiativ till en gemensam
opinionsyttring av likasinnade eller jämställda i andra kulturländer
— t. ex. vetenskapsmän — för att söka påverka regeringen i viss riktning.

I belysning icke minst av de former, i vilka från det nazistiska Tyskland
utgingo påtryckningar på andra stater och infiltration i sådana, finner utskottet
det i och för sig vara påkallat att vid beskrivningen av högförräderibrottet
gällande lags uttryck »med hjälp av främmande makt» ändras till
att bättre svara mot mångfalden av de medel, som sålunda visat sig kunna
komma till användning. Utskottet har emellertid funnit anledning till tvekan,
huruvida icke de! i propositionen här föreslagna uttrycket »med utländskt
bistånd» är alltför allmänt hållet för att vara fullt tillfredsställande,
särskilt med hänsyn till att de i motiven angivna begränsningarna av denna
bestämnings räckvidd icke kunna anses omedelbart framgå ur själva lagtexten.
Denna reflexion inställer sig särskilt med tanke på att brottsplanen
i paragrafens första stycke skall kunna vara inriktad även på alt bringa
riket eller del därav i sådant beroende av främmande makt, som åstadkommes
med annat än krigiska medel, och att i paragrafens andra stycke är
fråga om framtvingande av regerings- eller riksdagsbeslut av vilket slag som
helst. Om t. ex. en krets av personer skulle försöka påverka regeringens beslut
i en importregleringsfråga, i vilken de äro intresserade, och för sådant
ändamål lyckades genom utnyttjande av utländska affärsförbindelser framkalla
handelspolitiska påtryckningar mot Sverige, skulle detta efter orden
omfattas av det andra stycket i den föreslagna paragrafen. Det nu beskrivna
fallet täckes emellertid knappast av den för stadgandet i fråga anförda motiveringen,
att med utländskt bistånd företagna politiska aktioner innebure
fara för en utveckling, som kunde leda till en kränkning av rikets yttre integritet.
Ett förfaringssätt av nu tänkt slag synes också alltför mycket
skilja sig från högförräderi i hävdvunnen mening för att det skulle vara
förenligt med den allmänna rättsuppfattningen att här använda detta brottsnamn
och som normalstraff livstids straffarbete, vilket är stadgat i paragrafens
båda stycken.

Med hänsyn till vad nu anförts skulle utskottet i och för sig ha funnit
värdefullt, om lagtexten kunnat erhålla en klarare avfattning. I betraktande
av de motivuttalanden av straffrättskommittén och departementschefen, för

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

vilka i det föregående redogjorts, anser sig utskottet likväl kunna godtaga
paragrafen i den föreslagna lydelsen.

7 §•

Under denna paragraf har i propositionen upptagits ett stadgande av innehåll,
att den som, med uppsåt att gå främmande makt till handa, efter åtagande
eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter
som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur,
skall för militärt spionage mot främmande makt dömas högst till staffarbete
i två år.

Paragrafen är avsedd att träda i stället för ett av de mest omstridda lagrummen
i den nuvarande strafflagen, nämligen 8 kap. 14 a §, som stadgar
straff för olovlig underrättelseverksamhet. Som ett resultat av 1940 och
1942 års lagstiftning på detta område föreskrives i första stycket av denna
paragraf — vilken följer efter stadgandena om spioneri mot Sverige — att
den som, i annat fall än förut i kapitlet är sagt, inom riket för främmande
makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt
syfte, skall för olovlig underrättelseverksamhet dömas till fängelse eller
straffarbete i högst två år; äro omständigheterna synnerligen mildrande må
till böter dömas. I det 1944 tillkomna andra stycket stadgas, att allmän åklagare
icke utan Konungens tillstånd äger väcka åtal för brottet i fråga. Brottet
straffas även på förberedelsestadiet, i det att 8 kap. 26 § stadgar straff för
den som åtager sig att medverka vid olovlig underrättelseverksamhet eller
som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt mottager
penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådan makt,
så ock för den som söker förmå annan till gärning som nu sagts. Vidare
föreskrives i samma paragraf straff även för den som, oaktat han har
skälig anledning antaga att olovlig underrättelseverksamhet utövas av annan,
medverkar till gärningen. Enligt 8 kap. 29 a § må straffet för olovlig underrättelseverksamhet,
om brottet begås under tid, då riket befinner sig i
krig eller nämnda paragraf enligt Konungens förordnande är tillämplig,
höjas till straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas, endast
då omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Dessa bestämmelser om straff för olovlig underrättelseverksamhet, till
vilka svensk rätt saknat motsvarighet före 1940, ha till följd av de förhållanden,
under vilka de under krigsåren komrno att tillämpas, givit anledning
till mycken kritik. Det har sålunda tett sig stötande, att straff för olovlig
underrättelseverksamhet ådömts medborgare i ockuperade stater, vilka,
efter att ha lyckats fly till Sverige, här lämnat uppgifter om förhållanden i
hemlandet till representanter för dess lagliga regering. Det har även förekommit,
att det i brottsbeskrivningen i 8 kap. 14 a § innefattade kravet på
att fråga skall vara om en verksamhet för anskaffande av uppgifter icke
tillräckligt beaktats av domstolarna, som sålunda tillämpat lagrummet även
i eu del fall, då endast någon enstaka uppgift lämnats. Efter införandet av

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

åtalsprövningen 1944 torde likväl några nya domar, som givit anledning till
kritik ur de nu antydda synpunkterna, icke ha meddelats.

Den kritik, för vilken lagstadgandena i fråga varit utsatta, föranledde emellertid
straffrättskommittén att underkasta desamma en omarbetning. Bestämmelser
i ämnet ha i kommitténs betänkande upptagits i 8 kap. 9 §, varest
kommittén föreslagit ett stadgande av innehåll, att den som, med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet,
som ej riktar sig mot Sverige men vars bedrivande inom
riket är oförenligt med dess vänskapliga förhållande till främmande makt,
skall för olovlig underrättelseverksamhet dömas till fängelse eller till straffarbete
i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Genom att uppställa
kravet på att verksamheten skall vara oförenlig med rikets vänskapliga
förhållande till främmande makt har kommittén velat uttryckligen framhålla
vad det är som straffbudet avser att skydda, samtidigt som denna
bestämning enligt kommitténs motiv skulle möjliggöra en smidigare och på
de verkligt straffvärda fallen inriktad tillämpning av stadgandet. Att kommittén
samtidigt förordat borttagandet av det nuvarande kravet på att
verksamheten skall vara av hemlig natur, har av kommittén motiverats
med att uppställandet av ett sådant krav kunde inge föreställningen att en
verksamhet, som blott avsåge insamlande av allmänt kända uppgifter, under
alla förhållanden skulle gå straffri; detta torde emellertid icke hava
varit lagstiftarens mening vid tillkomsten av stadgandet i 8 kap. 14 a §.
Enligt kommitténs mening vore det icke heller lämpligt att, såsom torde
följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverksamheten, från
straffbarhet utesluta sådana fall, där uppgifterna förmedlades offentligt.
Det kunde vidare ifrågasättas, huruvida en underrättelseverksamhet kunde
anses vara hemlig, när uppgifter visserligen icke offentliggjordes men verksamheten
bedreves utan iakttagande av särskilda försiktighetsmått mot upptäckt.
Det vore likväl, enligt vad kommittén ansåge, tydligt att en sådan
verksamhet kunde vara av beskaffenhet att böra vara straffbelagd. Den
nuvarande åtalsprövningen har bibehållits i kommittéförslaget, ehuru med
den ändring, att tillstånd till åtal icke längre skulle meddelas av Konungen
utan av justitiekanslern. Något stadgande om straff för förberedelse till
olovlig underrättelseverksamhet återfinnes icke i kommitténs förslag och ej
heller någon motsvarighet till straffskärpningen vid krig enligt nuvarande
8 kap. 29 a §.

Under remissbehandlingen av kommittébetänkandet blev det nu återgivna
förslaget till nytt stadgande om olovlig underrättelseverksamhet föremål
för kritik från åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.
Särskilt framhöllos de olägenheter som vore förbundna med att straffbarheten
skulle betingas av att verksamhetens bedrivande vore oförenligt
med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, vilken tänjbara
brottsbeskrivning inbjöde till påtryckningar från utländska regeringar. Den
framförda kritiken har av departementschefen beaktats genom att stadgandet
i 8 kap. 7 § i propositionen erhållit den ovan återgivna lydelsen,

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

enligt vilken straffbudet drabbar allenast den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, efter åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet
för anskaffande av uppgifter, som röra annan främmande makts
militära förhållanden av hemlig natur. I motiveringen till den sålunda föreslagna
bestämmelsen har departementschefen anfört, att det under normala
förhållanden icke torde vara erforderligt att i Sverige upprätthålla ett straffskydd
mot underrättelseverksamhet för främmande makters intressen annat
än såvitt anginge militära hemligheter. Skulle utomordentliga förhållanden
åter föranledas av krig, kunde dessa komma att gestalta sig på helt annat
sätt än under de gångna krigsåren. Det behov av ytterligare straffskydd,
som då kunde vppa sig, finge därför enligt departementschefens mening
tillgodoses genom särskild lagstiftning. Genom att göra straffbarhetens inträde
beroende av att verksamheten skall bedrivas efter åtagande eller mot
ersättning har departementschefen åsyftat att från straffbarhet utesluta sådana
fall, då någon spontant och av ideella skäl, ofta patriotiska, lämnar
underrättelser rörande Sverige ovidkommande förhållanden i främmande
land. Liksom i kommittéförslaget har den särskilda åtalsprövningen bibehållits
i propositionen, varest bestämmelsen härom återfinnes i 8 kap. 13 §.
Kommitténs förslag att denna prövning skulle överflyttas från Konungen
till justitiekanslern har likväl icke vunnit efterföljd. Något stadgande om
straff för förberedelse till det i 8 kap. 7 § upptagna brottet ingår icke i propositionen
liksom icke heller någon bestämmelse om straffskärpning vid
krig.

Då utskottet gått att taga ställning till frågan om den straffrättsliga behandlingen
av sådan underrättelseverksamhet för främmande makts räkning,
som icke riktar sig mot Sverige utan mot annan främmande makt,
har utskottet haft att beakta, att de skäl som tala för en kriminalisering
av sådan verksamhet äro av två slag. Å ena sidan kan verksamhetens bedrivande
här i landet lätt medföra att Sverige invecklas i utrikespolitiska svårigheter,
och å andra sidan kan redan den blotta omständigheten att utländska
spionericentraler äro verksamma på svensk botten såtillvida innebära
en fara för Sverige som deras arbete när som helst kan inriktas även
på svenska förhållanden. Icke minst i dagens läge tala dessa båda synpunkter
enligt utskottets mening bestämt för att sådan verksamhet varom nu är
fråga icke lämnas ostraffad. Då det gäller att närmare bestämma det straffbara
området finner utskottet vidare, att detta måste anses ha blivit alltför
snävt angivet i propositionen. Kärnområdet för de förfaranden, mot vilka
lagstiftningen här måste inskrida, utgöres visserligen av verksamhet för
anskaffande av uppgifter om militära förhållanden, men med hänsyn till
det moderna krigets totala karaktär kan också en här i riket bedriven verksamhet
för anskaffande av uppgifter om andra för krigföringen viktiga förhållanden
utsätta vårt land för faran av allvarliga utrikespolitiska förvecklingar.
Icke heller synes det utskottet, att en begränsning kan göras till verksamhet
för anskaffande av uppgifter om förhållanden av hemlig natur. Sålunda
hör till exempel även sammanställande av iakttagelser rörande så -

24 Första lagutskottets utlåtande nr 39.

dant som fartygs avgångstider och beskaffenheten av deras last kunna
falla under stadgandet, även om iakttagelserna utan svårighet kunna göras
av envar som befinner sig på platsen. Utskottet finner det icke vara tillräckligt
att, såsom departementschefen föreslagit, nu endast antaga en uteslutande
för mera fredliga förhållanden avpassad lagstiftning för att först sedermera
i händelse av behov skärpa denna. Tvärtom synes det utskottet
önskvärt, att även i förevarande avseende den lag som nu antages blir så
utformad, att den kan utgöra ett tillräckligt skydd, även om vårt land ånyo
skulle utsättas för utrikespolitiska påfrestningar till följd av konflikter
mellan andra stater. I detta sammanhang må erinras om att en del av kritiken
mot de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. tagit till utgångspunkt just
att de blivit uppfattade som improvisationer, tillkomna under intryck av
krigsläget 1940 och 1942. Även ur synpunkten av lagens förankring i det
allmänna rättsmedvetandet vill det därför te sig som en fördel, om den
framkommit som resultatet av överväganden, gjorda under mera normala
tidsförhållanden. Att märka är också, att utvecklingen kan förlöpa så
snabbt, att en erforderlig komplettering av lagen icke hinner vidtagas innan
skadeverkningar av dess ofullständighet redan uppstått.

Däremot anser utskottet i likhet med departementschefen, att beträffande
underrättelseverksamhet av nu ifrågavarande typ straffbarheten icke
bör betingas av någon sådan förutsättning som att verksamhetens bedrivande
här i riket är oförenligt med det vänskapliga förhållandet till främmande
makt. Med beaktande av det förut anförda finner utskottet, att en mera
tillfredsställande bestämning av det straffbara området skulle erhållas, om
förevarande paragraf avfattades i viss anslutning till huvudstadgandet om
spioneribrottet i 8 kap. 4 § i propositionen. Sistnämnda straffbud riktar sig
mot den som, med uppsåt att gå främmande makt till handa, obehörigen
anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,
import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid
krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för
rikets säkerhet. Under hänvisning härtill vill utskottet förorda, att såsom
olovlig underrättelseverksamhet straffbelägges att någon, med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan medföra men för annan främmande
makts säkerhet. En viktig begränsning av det straffbara området i
förhållande till 8 kap. 4 § föreligger genom kravet på att det här skall vara
fråga om en verksamhet, varemot 8 kap. 4 § straffar även isolerade handlingar.
Däremot finner utskottet ej skäl att vid underrättelseverksamhet av
nu förevarande slag, såsom i propositionen, göra straffbarhetens inträde
beroende av att gärningsmannen handlar efter åtagande eller mot ersättning.
Man måste nämligen enligt utskottets mening räkna med möjligheten
av att en ur svensk synpunkt farlig verksamhet av den art varom nu
är fråga kan komma att bedrivas även av personer, som handla av ideella

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

bevekelsegrunder. Anmärkas må för övrigt, att den praktiska betydelsen av
att rekvisitet »efter åtagande eller mot ersättning» utgår icke förefaller
att vara så stor, om kravet på att det skall vara fråga om en verklig underrättelseverksamhet
upprätthålles. Den som bedriver en sådan verksamhet
får nämligen i regel antagas redan på ett ganska tidigt stadium komma i det
förhållande till mottagaren av de insamlade uppgifterna, att det dem emellan
på ett eller annat sätt avtalas eller tyst underförstås att verksamheten
skall fortgå; därmed lär ett åtagande få anses föreligga.

Ett stadgande om olovlig underrättelseverksamhet av det nu angivna innehållet
har emellertid icke synts utskottet vara till fyllest, när det gäller underrättelseverksamhet,
som bedrives i politiskt syfte. En sådan verksamhet
kan nämligen ur svensk synpunkt te sig förkastlig, även om den icke skulle
vara av beskaffenhet att kunna medföra men för främmande makts säkerhet.
Om personer, vilka icke åtnjuta skydd av någon främmande statsmakt,
t. ex. statslösa flyktingar, i Sverige skulle utsättas för politiskt spionage från
främmande makts sida, böra de tydligen kunna skyddas häremot. På samma
sätt bör det även finnas möjligheter att inskrida mot ett politiskt spionage
som riktar sig mot svenska medborgare, t. ex. mot att sådana för främmande
makts räkning registreras efter rastillhörighet eller politisk åskådning.
En straffbestämmelse mot sådan underrättelseverksamhet, varom nu är fråga,
är icke påkallad främst av hänsyn till den svenska statens säkerhet utan
har till syfte att skydda enskilda människor mot fara för framtida förföljelse
och dylikt. Det skulle därför måhända ur strängt systematisk synpunkt
vara riktigare, om stadgandet icke upptoges i 8 kap. utan i något av kapitlen
om brott mot enskild person. Å andra sidan må framhållas, att en verksamhet
av nu ifrågavarande slag innebär att en främmande makts underrättelsetjänst
arbetar här i riket. Detta förhållande rymmer i och för sig också
en fara för den svenska staten, eftersom verksamheten kan omläggas till att
avse spioneri mot denna. På grund härav finner utskottet det motiverat att
i nu förevarande sammanhang upptaga en bestämmelse i ämnet. \ id utformandet
av denna är att beakta, att icke varje politisk kunskaparverksamhet
för främmande makts räkning bör drabbas av straff. Utskottet anser sig sålunda
endast vilja föreslå, att till olovlig underrättelseverksamhet skall räknas
sådan politisk underrättelseverksamhet, som någon, under förutsättning
av uppsåt att gå främmande makt till handa, hemligen eller med användande
av svikliga medel bedriver här i riket. Ett stadgande av detta innehåll skulle
exempelvis icke träffa eu fullt öppet arbetande medarbetare i en utländsk
tidning men däremot den som under uppgivande av falska personalia insmyger
sig i ett läger för flyktingar i syfte att utspana dessas förhållanden.

Hela stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet bör enligt
utskottets mening, liksom för närvarande är fallet, kompletteras av en föreskrift
om särskild åtalsprövning, varigenom en icke önskvärd tillämpning
av stadgandet kan förebyggas. Detta kommer i propositionen alt uppnås genom
att nu förevarande paragraf omfattas av bestämmelsen om åtalsprövning
i 8 kap. 13 §. Utskottet anser även det lämpligaste vara att, såsom en -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

ligt propositionen, åtalsprövningen skall ankomma på Konungen. Likaledes
i överensstämmelse med propositionen har utskottet icke funnit anledning
att straffbelägga olovlig underrättelseverksamhet även på förberedelsestadiet.
Straffmåttet för brottet synes böra bestämmas till högst straffarbete i
två år, vilket kommer att för lindriga fall medgiva även användning av bötesstraff.
Någon regel om särskild straffskärpning vid krig finner utskottet
ej erforderlig.

På grund av vad ovan anförts vill utskottet förorda att 8 kap. 7 § måtte
avfattas sålunda, att i en första punkt stadgas att den som, med uppsåt att
gå främmande makt till handa, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan medföra men för annan främmande
makts säkerhet, skall för olovlig underrättelseverksamhet dömas högst
till straffarbete i två år, samt att i en andra punkt föreskrives, att samma
lag skall vara om den som i annat fall än nu sagts, med uppsåt att gå främmande
makt till handa, hemligen eller med användande av svikliga medel
bedriver politisk underrättelseverksamhet här i riket.

8 §•

Det i denna paragraf upptagna brottet kränkande av främmande makt
skall enligt den i propositionen föreslagna lagtexten bl. a. kunna förövas
genom att någon med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper
sig mot främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket. Vid
en jämförelse med propositionens stadganden om brotten missfirmelse mot
kunglig person i 9 kap. 3 § och missfirmelse mot tjänsteman i 10 kap. 5 §
påträffas i det förra av dessa båda lagrum uttryckssättet »talar eller skriver
någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig gärning»
samt i det senare lagrummet uttryckssättet »förgriper man sig med smädelse
eller annan missfirmlig gärning». Eftersom uttrycket »missfirmlig gärning»
uppenbarligen måste ha samma innebörd i 8 kap. 8 § som i 9 kap.
3 § och 10 kap. 5 §, finner utskottet, att till förebyggande av missförstånd
även på det första stället uttryckligen bör angivas, att smädelse är en form
av missfirmlig gärning. Utskottet finner förty, att i nu förevarande paragraf
framför orden »missfirmlig gärning» bör inskjutas »smädelse eller annan».

12 §.

I denna paragraf föreslås en rent redaktionell jämkning.

9 KAP.

1 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om uppror, vilket är propositionens
beteckning för det allvarligaste av de mot rikets inre säkerhet riktade
brotten. Paragrafen blir därför närmast att jämföra med 8 kap. 1 §, som
behandlar motsvarande brott mot rikets yttre säkerhet eller högförräderiet.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Detta senare brott har i första stycket av 8 kap. 1 § beskrivits såsom att någon,
med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest
lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande
makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda
lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande.
Som en härmed sidoordnad form av brottet har i paragrafens andra
stycke upptagits, att någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas
eller hindras, företager handling som innebär fara därför. Brottet
uppror åter har i 9 kap. 1 § beskrivits såsom att någon, med uppsåt att
statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas
eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta
domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling
som innebär fara för uppsåtets förverkligande, utan att det är högförräderi.

I fråga om framtvingande eller hindrande av åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten har alltså gränsen mellan de
båda brotten uppdragits sålunda, att de fall då framtvingandet eller hindrandet
är avsett att ske med utländskt bistånd hänförts till högförräderi,
medan övriga fall skola bliva att bestraffa sasom uppror, föi såvitt användande
av vapenmakt eller eljest av våldsamma medel ingått i brottsplanen.
Genom den sistnämnda begränsningen har upprorsparagrafen fått ett väsentligt
mindre tillämpningsområde än huvudstadgandet om högförräderi
i 8 kap. 1 § första stycket, varest med våldsamma medel jämställts eljest
lagstridiga medel. Denna skillnad, som går tillbaka på 1940 års lagstiftning
i ämnet, har icke blivit närmare motiverad vare sig i samband med
tillkomsten av sistnämnda lagstiftning eller under förarbetena till det nu
förevarande lagförslaget. Den närmaste anledningen till den ifrågavarande
olikheten mellan brottsbeskrivningarna vid högförräderi och uppror torde
emellertid vara att söka däri, att upprorsparagrafen icke gör någon skillnad
mellan olika slag av åtgärder eller beslut av de högsta statsorganen
utan jämställer dem alla såsom föremål för framtvingande eller hindrande.
Vid sådant förhållande kan det ha tett sig mindre tilltalande att till uppror
hänföra även exempelvis varje lagstridig lockout eller strejk, som anordnats
för att påverka ett regeringsavgörande i en fråga vilken som helst.

Emellertid är att märka, att upprorsparagrafen är avsedd att innefatta
det straffrättsliga skyddet även mot försök att omstörta statsskicket eller
att beröva de högsta statsorganen deras handlingsfrihet när det gäller att
träffa avgöranden av den allra största betydelse för hela landets framtid.
Erfarenheter från andra länder ha visat, att för sådana ändamål även andra
tvångsåtgärder än brukande av vapenmakt eller andra våldsamma medel
kunna komma till användning. Med hänsyn härtill ha inom utskottet framförts
betänkligheter mot att i propositionen icke såsom uppror straffbelagts
jämväl vissa fall, då uppsåtet omfattat att angreppet mot statsskicket
eller mot de högsta statsorganens beslutandefrihet skulle utföras med andra
än våldsamma medel.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

På grund av vad nu anförts vore det enligt utskottets mening önskvärt,
att paragrafen om uppror erhölle en mera detaljerad avfattning än i propositionen.
En mera genomförd kartläggning av området skulle möjliggöra,
att för de allvarligare fallen även uppsåt att utöva tvång mot de högsta
statsorganen annorledes än genom våldsamma medel straffbelädes. Det synes
därvid vara mest tilltalande att direkt i strafflagen angiva vilka fall av
angrepp mot statsskicket och de högsta statsorganens beslutandefrihet, som
skola vara att hänföra till högmålsbrotten.

En omarbetning av paragrafen i sådan riktning är emellertid icke möjlig
utan en mera omfattande utredning än den som kunnat verkställas i samband
med utskottets granskning av propositionen. Med anledning härav finner
utskottet angeläget att en förutsättningslös utredning om utfyllande av
den lucka i förevarande lagförslag, som enligt det sagda förefinnes, skyndsamt
kommer till stånd.

I avbidan på att resultatet av denna utredning förelägges riksdagen har utskottet
stannat för att tillstyrka, att paragrafen nu antages i den i propositionen
föreslagna lydelsen.

5 §•

I denna paragraf har föreslagits att den, som offentligen skymfar Sveriges
flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken, skall för skymfande av
rikssymbol dömas till böter eller fängelse. Stadgandet, som saknar motsvarighet
i den nuvarande strafflagen, har motiverats med att, eftersom i 8 kap.
8 § upptagits en redan i gällande lag ingående bestämmelse om straff för
skymfande av främmande makts flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken,
skydd även borde beredas de svenska motsvarigheterna. Häremot
finner utskottet intet vara att erinra. I vad gäller det i den föreslagna lagtexten
ingående ordet »höghetstecken», är emellertid att märka att delta ord,
som uppenbarligen är ett lån från utlandet, icke torde ingiva den svenska
allmänheten någon bestämd föreställning om vad därmed avses. Enligt vad
utskottet trott sig kunna förstå, skulle under uttrycket i fråga utom rikets
flagga och vapen kunna hänföras riksregalierna samt tre kronor och möjligen
även andra beståndsdelar av riksvapnet. För att paragrafen icke skall
ge anledning till tveksamhet vid tillämpningen, vore det likväl enligt utskottets
mening önskvärt att genom en särskild författning ldarlades vilka
rikets höghetstecken äro.

10 KAP.

1 §•

Enligt första stycket i denna paragraf är den där upptagna bestämmelsen
om straff för våld eller hot mot tjänsteman tillämplig på angrepp mot innehavare
av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat.
I andra stycket av paragrafen har tillagts ett stadgande, med stöd av vilket

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Konungen skall äga förordna att samma skydd skall vara förenat även med
annan befattning. Under den tidigare behandlingen av lagförslaget har bl. a.
diskuterats huruvida förordnande av nämnda slag borde ifrågakomma för
den yrkesmässiga biltrafikens personal. Lämpligheten härav har sålunda
ifrågasatts av lagrådet, varemot departementschefen funnit det vara ett berättigat
krav att denna personal skulle komma i åtnjutande av sådant skydd
som här är i fråga. Med anledning av vad sålunda förekommit får utskottet
framhålla, att det även enligt utskottets uppfattning är påkallat att biltrafikens
personal erhåller det ifrågavarande skyddet.

10 §.

I första stycket av denna paragraf i propositionen har brottsbeskrivningen
föreslagits skola vara, att någon döljer den som förövat straffbelagd gärning,
hjälper honom att undkomma, undanröjer bevis om gärningen eller
på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller
motsvarande åtgärd. Under hänvisning till vad utskottet vid 1 kap. 3 § anfört
om det mindre lämpliga i att nu införa termen »skyddsåtgärd» i strafflagen,
finner utskottet att den bör utgå även ur förevarande paragraf. Eftersom
vidare orden »skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd» här äro avsedda
att täcka icke blott sådana åtgärder som förvaring och internering utan
även sinnessjukvård av straffriförldarad, anser utskottet att ifrågavarande
ord, i anslutning till den nya terminologi som omnämnts under 1 kap. 3 §,
böra ersättas med »eller annan påföljd».

11 §•

Denna paragrafs första stycke innehåller enligt propositionen såsom första
punkt stadgandet att, om man tager lös den som är anhållen, häktad eller
fånge eller eljest för annat än sjukvård eller skyddsuppfostran berövad friheten
eller annorledes främjar hans flykt, skall för främjande av flykt dömas
till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. I en andra punkt har
tillagts att, om brottet är att anse som ringa, såsom med hänsyn till att
rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet
eller hjälpåtgärden av mindre farlig art, straffet skall vara böter eller
fängelse.

Vad angår brottsbeskrivningen i första punkten, framgår av motiven att
genom det gjorda undantaget för den som är berövad friheten för sjukvård
stadgandet bl. a. icke är avsett att äga tillämpning då någon, som omhändertagits
för alkoholistvård, hjälpes att fly. Att sålunda ordet »sjukvård»
här innefattar jämväl alkoholistvård står måhända icke i överensstämmelse
med det allmänna språkbruket, men med hänsyn till vad som uttalats i motiven
finner utskottet icke anledning att i detta hänseende påfordra ett förtydligande
av lagtexten. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla
att frågan, huruvida det skall vara straffbart att hjälpa någon på alkoholistanstalt
intagen att fly, icke får anses slutgiltigt löst genom det stadgande
i strafflagen varom nu är fråga. Skäl kunna otvivelaktigt anföras för

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

alt straff här skall inträda, och frågan synes därför böra upptagas i samband
med den allmänna översyn av lagstiftningen om alkoholisterna, som för närvarande
pågår. Om härvid ett straffstadgande befinnes påkallat, synes detta
böra få sin plats i den ifrågavarande speciallagstiftningen och icke i strafflagen
på samma sätt som enligt propositionen blir förhållandet med bestämmelserna
om straff för den som hjälper någon att fly från sinnessjukhus.

Beträffande andra punktens stadgande om strafflindring, då brottet är att
anse som ringa, finner utskottet att de här anförda exemplen icke äro helt
lyckliga. Det skulle sålunda enligt utskottets mening vara mindre lämpligt,
om den som trodde att en häktad eller fånge vore oskyldig skulle i lagen få
en direkt anvisning om att det bleve att bedöma som ett ringa brott att befria
honom ur häktet eller fängelset. Vidare finner utskottet, att ordet »hjälpåtgärd»
som beteckning på den brottsliga handlingen är ägnat att verka förbryllande,
eftersom detta ord eljest i lagstiftningen, t. ex. i alkoholistlagen,
användes i betydelsen av åtgärd, som inom socialvården vidtages för att
stödja eller tillrättaföra någon. Utskottet vill därför förorda, att exemplen
här få utgå.

It KAP.

V §•

Under denna paragraf upptog straffrättskommittén i sitt förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten ett stadgande av innehåll, att
den, som offentligen hotade, förtalade eller smädade en grupp av befolkningen
med viss härstamning eller trosbekännelse, skulle för hets mot folkgrupp
dömas till böter eller fängelse. Vad sålunda föreslogs stod i överensstämmelse
med synpunkter på behovet av lagstiftning i detta ämne, vilka utskottet
anlagt i utlåtandena nr 42 vid 1942 års riksdag och nr 34 vid 1943 års riksdag.

Vid remissbehandlingen av kommittéförslaget uttalades från flera håll tvekan
angående behovet och lämpligheten av ett stadgande av nu ifrågavarande
innehåll. Bestämmelsen blev också utesluten i det till lagrådet den 10
maj 1946 remitterade förslaget, varest till följd härav 11 kap. 7 § i stället
kom att såsom i propositionen handla om brott mot trosfrid. Departementschefens
motivering för uteslutandet var främst, att ett stadgande av det utav
straffrättskommittén föreslagna innehållet skulle kunna giva näring åt påståenden
om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårt
land erhållit en privilegierad ställning och att stadgandet därför kunde komma
att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra
frid i sammanlevnaden. Departementschefen framhöll emellertid vidare i
detta sammanhang liksom senare och utförligare i ett den 17 juli 1947 i
andra kammaren lämnat interpellationssvar, att antisemitisk och annan
dylik propaganda ofta vore av sådant slag att den stode pornografien nära
och att det därför kunde ifrågasättas att straffbelägga sådan propaganda genom
ett allmänt hållet stadgande, som träffade icke blott pornografi utan

Första lagutskottets utlåtande nr 39. 31

också andra i vidsträckt mening sedlighetssårande eller anstötliga framställningar.

Behovet av en straffbestämmelse, under vilken antisemitisk propaganda
skulle kunna hänföras, erhöll sedermera ökad aktualitet därigenom att från
Sverige börjat utgå en dylik propaganda, vilken enligt rapporter från svenska
beskickningar och konsulat ådrager vårt land en pinsam uppmärksamhet
i stora delar av den civiliserade världen. Med anledning härav återupptogs
inom justitiedepartementet frågan om kriminalisering av hetspropaganda.
Resultatet härav blev en den 2 december 1947 dagtecknad promemoria
med förslag till lag om ändring i 18 kap. 13 § strafflagen. I detta
lagrums första punkt stadgas för närvarande straff av böter eller fängelse
för den som sprider ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning,
teckning eller bild, som sårar tukt eller sedlighet, medan i andra punkten
säges att samma lag skall vara om man genom annan gärning sårar tukt
och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för annans förförelse därav
kommer. Det nyssnämnda förslaget innebar, att genom ett tillägg i första
punkten denna gjordes tillämplig även å skrift, målning, teckning eller
bild, som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att
väcka allmän anstöt.

Den närmare motiveringen för detta förslag, vilket tydligen anslöt sig till
departementschefens förut återgivna tankegång, innehöll huvudsakligen,
att då det gällde att finna en bärkraftig grund för en kriminalisering av
den ifrågavarande propagandan, avgörande vikt syntes böra tilläggas att
det strede mot grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor för
deras härstamnings eller religions skull, och att därför en propaganda med
sådant innehåll vore ägnad att väcka anstöt inom de stora medborgargrupper
hos vilka medvetandet om detta förhållande vore levande. Ett fullföljande
av denna tankegång visade, att det anstötliga i propagandan låge
däri att genom densamma själva människovärdet hos den förföljda gruppen
kränktes. Dennas medlemmar stämplades nämligen såsom mindervärdiga
på grund av något som redan från början av deras tillvaro gåve dem
en viss prägel och som icke kunde föras tillbaka på något handlande av
dem själva. Att av sådan anledning behandla människor såsom föraktliga
eller mindervärdiga strede mot den för kristendomen och det demokratiska
samhället gemensamma grundåskådning, enligt vilken varje människa
oberoende av sin härkomst hade ett eget värde, lika för alla, som det
gällde att respektera och tillvarataga. Intet i den nu besegrade nazismens
läror hade därför mera upprört den svenska opinionen än att stora folkgrupper
betraktats som mindervärdiga i förhållande till s. k. herrefolk och
i propagandan rentav betecknats som »Untermenschen». En propaganda,
som arbetade med sådana medel, syntes rymma ett så stort mått av anstötlighet
att det även med allt beaktande av yttrandefrihetens värde icke
borde möta några principiella betänkligheter all på denna grund kriminalisera
densamma.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Det föreslagna stadgandets placering i 18 kap. 13 § betecknades i promemorian
som ett provisorium i avvaktan på slutförandet av den pågående
strafflagsrevisionen. Begränsningen till framställningar i skrift eller bild
motiverades med att de praktiskt betydelsefulla fallen av ifrågavarande propaganda
täcktes av denna brottsbeskrivning. Av särskild vikt vore att det
skulle bliva möjligt att genom en i tryckfrihetsförordningen inryckt hänvisning
till det nya stadgandet bestraffa även sådan hetspropaganda, som
skedde medelst tryckt skrift.

I de yttranden, som inhämtades över promemorian, blev det däri innefattade
förslaget föremål för livlig kritik. De flesta av remissinstanserna
gåvo visserligen uttryck åt den uppfattningen, att någon form av lagstiftning
mot rashets finge anses påkallad, men allmänt hävdades att det av
straffrättskommittén på sin tid framlagda förslaget till stadgande i ämnet
vore att föredraga framför förslaget om tillägg till 18 kap. 13 §. Mot sistnämnda
förslag invändes framför allt, att det straffbara området icke på
ett tillräckligt tydligt sätt bleve bestämt genom att i brottsbeskrivningen talades
om grov kränkning av andras människovärde. Enligt vad som utvecklades
i motiven skulle nämligen ordet »människovärde» här ha en annan och
mera inskränkt betydelse än som överensstämde med det allmänna språkbruket.
Även oberoende härav skulle enligt den framförda kritiken stadgandet
lämna mera försåtliga och farliga former av hetspropaganda ostraffade.
Vidare funno flera remissinstanser, att tillräcklig anledning saknades
att icke medtaga jämväl sådan muntlig propaganda, som skedde offentligen.
Slutligen framhölls också från åtskilliga håll det olämpliga i att ett stadgande
med det föreslagna innehållet placerades i 18 kap., som enligt den
tidigare lagrådsremissen i övrigt endast skulle handla om sedlighetsbrott.

I propositionen har emellertid upptagits det ifrågavarande förslaget om
tillägg till 18 kap. 13 §. Under denna paragraf har sålunda föreslagits ett i
förhållande till gällande rätt utvidgat stadgande i paragrafens första punkt
av innehåll, att den som utsprider, håller till salu eller utbjuder skrift,
målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov
kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, skall
för anstötligt förfarande straffas med böter eller fängelse. Vid framläggandet
av detta förslag har departementschefen emellertid framhållit, att stadgandet
i fråga endast finge betraktas som ett provisorium, avsett att bestå
till dess den pågående revisionen av strafflagens speciella del hunne slutföras.
Särskilt har departementschefen härvid hänvisat till att frågan om
rashetsens rätta straffrättsliga behandling kan komma i en ny dager, därest
vid den förestående revisionen av ärekränkningsbestämmelserna i 16 kap.
ett allmänt stadgande om ärekränkning mot kollektiva enheter skulle upptagas
i lagen.

I motionen I: 280 har yrkats, att riksdagen, i stället för att antaga den
föreslagna ändringen av 18 kap. 13 §, måtte ill kap. införa en bestämmelse
av det innehåll, som straffrättskommittén föreslagit såsom 7 § i kapitlet eller

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

att den, som hotar, förtalar eller offentligen smädar någon grupp av befolkningen
med viss härstamning eller trosbekännelse, skall för hets mot
folkgrupp dömas till böter eller fängelse. Till stöd härför har motionären
anfört synpunkter, som sammanfalla med remissinstansernas förut återgivna
kritik av förslaget om ändring i 18 kap. 13 §.

I motionen II: 432 har likaledes framhållits, att straffrättskommitténs förslag
finge anses vara att föredraga framför propositionen. Dock ha motionärerna
vidare även funnit, att frihetsstraff borde vara normalstraffet för
nu ifrågavarande brott. Motionen utmynnar i yrkandet, att 18 kap. 13 §
måtte bibehållas vid sin nuvarande lydelse samt att till 11 kap. 7 § i propositionen
måtte fogas ett andra stycke av innehåll att den, som offentligen
hotar, förtalar eller smädar en grupp av befolkningen med viss härstamning
eller trosbekännelse, för hets mot folkgrupp skall dömas till fängelse
eller böter.

Redan i sitt utlåtande nr 42 vid 1942 års riksdag uttalade utskottet, att
till hat hetsande uttalanden mot andra medborgargrupper med utgångspunkt
i deras ras eller religion sårade den allmänna anständighetskänslan och icke
borde tolereras samt att genom deras kriminalisering skydd skulle beredas
för ett viktigt samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse. Denna principiella
ståndpunkt finner utskottet icke nu anledning att frånträda. Vid
övervägande huru det ifrågavarande straffskyddet bäst bör anordnas har
utskottet vidare funnit, att den av flertalet remissinstanser framförda kritiken
mot den i propositionen föreslagna ändringen av 18 kap. 13 § måste
anses övertygande och att i dess ställe straffrättskommitténs förslag till
stadgande i ämnet är att föredraga. Emellertid anser utskottet, med tanke
på att från Sverige visat sig kunna utgå även propaganda mot utländska
folkgrupper, att skyddet icke bör, såsom kommittén föreslagit, begränsas till
grupper inom den svenska befolkningen utan bör utsträckas till att över
huvud taget gälla folkgrupper med viss härstamning eller trosbekännelse.
Den erforderliga begränsningen av stadgandets tillämpningsområde finner
utskottet vinnas därigenom, att fråga skall vara om ett offentligt hotande,
förtalande eller smädande, varvid tillika är att märka att förtal här icke
föreligger annat än då det som säges eller skrives är osant; en sakligt underbyggd
kritik, som framföres i hyfsad form, skall alltså icke drabbas av
straffbudet, även om den är obehaglig eller skadlig för den berörda folkgruppen.
Utskottet finner slutligen icke tillräckliga skäl föreligga för att, såsom
i motionen 11:432 påfordrats, straffarten fängelse här skulle nämnas först
i straffskalan.

På grund av vad sålunda anförts förordar utskottet, att i 11 kap. upptages
ett stadgande av innehåll att, om någon offentligen hotar, förtalar eller
smädar folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse, han för hets
mot folkgrupp skall dömas till böter eller fängelse. Stadgandet i fråga synes
böra få sin plats i en egen paragraf, som lämpligen bör bliva 7 §. Härav föranledes
omnumrering av 7—12 §§ i propositionen.

•3 IS i han i/ till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 1 avd. Nr 39.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

10 § (9 § i propositionen).

Förevarande paragraf, som svarar mot det nuvarande stadgandet om fylleri
i 18 kap. 15 §, har i propositionen föreslagits skola erhålla den lydelse,
att den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder
berusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skall för fylleri dömas
till böter, högst femhundra kronor. I fråga om brottsplatsen och graden
av berusning innefattar den föreslagna brottsbeskrivningen icke någon saklig
ändring av gällande rätt. En skillnad i förhållande till denna är däremot
enligt departementschefen, att det uttryckligen kräves, icke endast att den
berusade anträffats på allmän plats utan att han där uppträtt på sådant sätt
att han genom åtbörder eller tal uppenbarat sitt tillstånd.

Straffrättskommittén föreslog beträffande brottsplatsen en utvidgning,
enligt vilken straff för fylleri skulle inträda så snart någon uppträtt berusad
på plats, där hans tillstånd lätteligen kunnat iakttagas av utomstående.
Emellertid fann departementschefen i likhet med ett stort antal av de
hörda remissinstanserna, att denna utvidgning av brottsbeskrivningen skulle
föra för långt, varför i propositionen bibehållits gällande rätts krav på att
fylleriet skall ha försiggått på allmän plats.

I fråga om straffet för fylleri innebär propositionen införandet av en enhetlig
straffskala med ett maximum av 500 kronors böter, medan enligt gällande
rätt straffet i normalfallen är högst 100 kronors böter och vid försvårande
omständigheter böter från och med 25 till och med 500 kronor. Med
hänsyn till att en verkställd utredning visat att de för närvarande av domstolarna
utmätta fylleristraffen ofta finge anses för låga, har straffrättskommittén
övervägt huruvida icke i lagen borde införas en strängare straffskala
än den nu i propositionen föreslagna. Kommittén har emellertid icke
funnit detta tillrådligt men har tillika uttalat att det, sedan resultatet av
den nämnda utredningen bragts till domstolarnas kännedom, finge förväntas
att fylleristraffen skulle skärpas på håll, där dessa förut varit för låga.
Samma ståndpunkt har sedermera intagits av departementschefen.

I motionen 11:457 har till en början ifrågasatts, huruvida icke det i den
föreslagna lagtexten uppställda kravet på att den berusade skall ha uppträtt
så, att hans tillstånd framgått av hans åtbörder eller tal, innebure en
inskränkning av det straffbara området enligt nu gällande lag. En sådan inskränkning
skulle enligt motionärens mening icke vara riktig, utan snarare
borde vid en revision av fylleriparagrafen tillses att dessa ur samhällets synpunkt
så förkastliga ordningsförseelser bleve mera beivrade än förut. Motionären
har vidare, under åberopande av straffrättskoinmitténs ändå längre
gående förslag, funnit att även fylleri på enskilt område borde straffas,
om det ägde rum utomhus där den berusades tillstånd lätteligen kunde iakttagas
av utomstående. Slutligen har motionären under framhållande av
penningvärdets försämring även funnit, att bötesminimum vid fylleri borde
bestämmas till 50 kronor. Motionen utmynnar i en hemställan, att nu förevarande
paragraf måtte erhålla den lydelse, att den som på allmän plats
eller på plats utomhus där hans tillstånd lätteligen kan iakttagas av utom -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

stående uppträder berusad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal,
skall för fylleri dömas till böter, minst femtio och högst femhundra kronor.

I anledning av motionen må först framhållas, att vid fylleri den förutsättning
för straffbarhetens inträde, som består uti att den berusade skall
ha uppträtt så att hans tillstånd framgått av hans åtbörder eller tal, måste
anses innefattad i själva brottsbegreppet. Det som här anses brottsligt är ju
icke i och för sig att någon är berusad, ty då skulle även fylleri i avskildhet
bestraffas, utan att den berusade väcker anstöt eller förargelse genom
sitt tillstånd. Delta måste alltså på något sätt framgå för utomstående. Avfattningen
av propositionens lagtext i denna del innebär endast såtillvida
eu saklig ändring i förhållande till gällande rätt, att straff icke skall drabba
den som uppträder berusad på allmän plats, om han icke själv begivit sig
dit utan till exempel mot sin vilja av andra personer förts från sin bostad
ut på gatan. Mot denna ändring, som står i överensstämmelse med allmänna
straffrättsliga grundsatser, synes icke någon erinring kunna göras.
Vad därefter angår brottsplatsens bestämning finner utskottet i likhet med
departementschefen, att det skulle leda alltför långt att med frångående
av gäjlande rätts ståndpunkt införa straff även för annat fylleri än sådant
som äger rum på allmän plats. Icke heller finner utskottet sig kunna biträda
motionärens hemställan om att för fylleri måtte stadgas ett bötesminimum
av 50 kronor. Det må nämligen framhållas, att detta bötesbelopp i
vissa fall kan te sig för högt. På grund av vad sålunda anförts finner utskottet
icke skäl att i anledning av motionen hemställa om någon ändring av vad
i propositionen föreslagits.

Däremot har utskottet i ett annat avseende funnit anledning till en redaktionell
jämkning av den föreslagna lagtexten. Medan enligt gällande lag endast
den som berusat sig av starka drycker straffas för fylleri, återfinnes
denna begränsning icke i propositionen. Enligt denna skall sålunda även
den som berusat sig exempelvis av droger kunna straffas för fylleri. Förhållandet
har emellertid icke kommit till uttryck på annat sätt än därigenom
att orden »starka drycker» icke längre ingå i lagtexten. Till följd härav
har denna redan av straffrättskommittén vidtagna sakliga ändring av gällande
lag icke framstått klar för de remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs
förslag. Utskottet finner därför, att ändringen bör komma till tydligare
uttryck i lagtexten, och anser detta lämpligen kunna ske genom att
paragrafen uppdelas i två stycken, sålunda att i första stycket stadgas att
den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus uppträder berusad
av starka drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skall
för fylleri dömas till böter högst femhundra kronor, samt i andra stycket
att till samma straff skall dömas om någon på plats och sätt som i första
stycket sägs uppträder berusad av annat än starka drycker. Genom denna
uppdelning av paragrafen vinnes även den språkliga fördelen, att beteckningen
fylleri icke skall komma till användning då berusningsmedlet är
av annat slag än starka drycker.

Utskottet, som sålunda icke vill motsätta sig att straff såsom för fylleri

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

skall för framtiden kunna drabba även den som berusar sig med droger och
dylikt, vill emellertid framhålla, att motsvarande fråga måste anses vara
av större praktisk betydelse när det gäller bestämmelserna om rattfylleri.
Utskottet får därför giva uttryck åt den förväntan, att soin en följd av nu
ifrågavarande ändring i strafflagens fylleristadgande lagstiftningen om rattfylleri
snarast måtte revideras i samma hänseende.

12 KAP.

4 §•

Såsom föremål för det i denna paragraf upptagna brottet, undertryckande
av urkund, har i propositionen angivits urkund, varöver gärningsmannen
ej äger förfoga. Av motiven framgår, att härmed icke endast avses urkund
vartill gärningsmannen ej är ägare, utan även urkund, som visserligen
tillhör gärningsmannen men varöver denne, exempelvis på grund av
rättegångsbalkens bestämmelser om skyldighet att förete skriftliga handlingar,
ej äger fritt förfoga. För att detta måtte komma till klarare uttryck i
lagtexten förordar utskottet en redaktionell jämkning av paragrafens'' ordalydelse.

14 KAP.

45 §.

I denna paragraf föreslår utskottet samma ändring avseende införande av
beteckningen statsåklagare som i 2 kap. 18 §.

18 KAP.

13 §.

Som följd av vad utskottet anfört vid 11 kap. 7 § förordar utskottet att den
i propositionen föreslagna ändringen av förevarande paragraf måtte utgå.
Härav föranledes en jämkning i lagförslagets ingress.

24 KAP.

6 §•

Även i denna paragraf föreslår utskottet samma ändring beträffande beteckningen
för överåklagarna som i 2 kap. 18 § och 14 kap. 45 §.

25 KAP.

7 §•

I första stycket av denna paragraf, som reglerar frågan om ämbetsstraff
såsom påföljd av att en ämbetsman dömes till straff för ett allmänt brott,

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

har i propositionen till en början föreslagits en bestämmelse av innehåll att
ämbetsmannen, om han för det allmänna brottet dömes till straffarbete, tilllika
skall bliva avsatt; dock skall han, om särskilda skäl föranleda därtill,
kunna bibehållas i tjänsten och skall i sådant fall kunna dömas till suspension.
Därefter har i propositionen även upptagits ett stadgande att, om ämbetsmannen
förskyller fängelse eller böter, han skall dömas till avsättning,
om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava
tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd män skadat det anseende
som innehavaren av befattningen bör äga. Av dessa båda föreslagna
stadganden överensstämmer det första nära med vad som för närvarande
gäller enligt 2 kap. 18 § strafflagen. Det senare stadgandet innebär däremot
en väsentlig utvidgning av möjligheten att låta ämbetsstraff inträda som
påföljd av att en ämbetsman dömes till straff för ett allmänt brott. När sistnämnda
stratt icke uppgår till annat än fängelse eller böter, kan enligt den
nu gällande strafflagen ämbetsstraff inträda endast i den mån så följer av
stadgandena i 8 kap. 31 § och 25 kap. 20 §. Enligt förstnämnda lagrum skall
vad i 2 kap. 18 g stadgas ock gälla där någon för brott som avses i 8 kap. dömes
till tängelse. I 25 kap. 20 § åter föreskrives att, om ämbetsman, till vars
ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1
mom. dömes till fängelse för otukt med ungdom som han i kraft av sitt ämbete
eller eljest hade till undervisning eller uppfostran eller enligt 18 kap.
13 § dömes till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning därav
kom synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse, han tillika skall dömas
till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid. Vidare gäller enligt
8 § lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga
domstol i sådana mål att, om präst för brott utom ämbetet blivit genom laga
kraft ägande utslag dömd till böter eller fängelse och brottet är sådant, att
hans prästerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, han särskilt skall
dömas till varning, mistning av ämbetet på viss tid eller avsättning. Straffbestämmelserna
i sistnämnda lag äro enligt propositionen nr 94 avsedda att
ersättas av de allmänna bestämmelserna i 25 kap. strafflagen.

Den utvidgning av ämbetsstraffens tillämplighetsområde, som sålunda föreslås
i propositionen, har mött gensagor i flera remissyttranden, särskilt i
vad gäller att jämväl bötesdomar skulle öppna möjlighet att använda ämbetsstraff.
Även inom utskottet ha betänkligheter framförts häremot. Av
motiven och lagtextens uttryckssätt framgår emellertid, att det icke är förslagets
mening att domar å fängelse och särskilt icke å böter skola föranleda
ämbetsstraff annat än då alldeles särskilt starka skäl tala därför. Otvivelaktigt
kunna också fall förekomma, då den särskilda beskaffenheten av någon
viss befattning gör det nödvändigt att innehavaren för alltid eller för
viss tid skiljes därifrån, om han gjort sig skyldig till brott av något slag som
låter honom framstå såsom olämplig att i fortsättningen förrätta sin tjänst,
låt vara att det allmänna straffet för brottet icke uppgår mera än till fängelse
eller kanske icke ens mera än till böter. Så skulle tydligen vara förhållandet
om, för att välja några exempel i anslutning till de nuvarande spe -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

cialstadgandena, en officer dömdes till fängelse för spioneri, en lärare till
fängelse för otukt med skolungdom eller en präst till böter för upprepat eller
svårartat fylleri. Även andra liknande fall skulle emellertid kunna tänkas,
såsom med avseende på polis-* tull- och fångvårdspersonal, och det skulle
tydligen erbjuda stora svårigheter att uppställa specialregler, som täckte
alla situationer av nu ifrågavarande slag.

Med hänsyn härtill finner utskottet, att propositionens lösning synes böra
godtagas. För att. lagtexten klarare måtte giva till känna att tillämpning av
suspension och än mer av avsättning som påföljd av fängelse- och bötesstraff
för allmänna brott icke skall ifrågakomma annat än i fall av alldeles
särskild beskaffenhet, vill utskottet emellertid förorda en sådan omformulering
av lagtexten att, om ämbetsmannen förskyller fängelse eller böter,
han skall dömas till suspension, om han genom brottet i avsevärd mån skadat
det anseende som innehavaren av befattningen bör äga, dock att till avsättning
må dömas, därest han med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet
genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava
denna.

11 §•

I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits ett stadgande att
den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal
församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd ock skall vara
underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och 5—7 §§, dock att suspension ej må
ådömas. Genom hänvisningen till 7 § skulle nu ifrågavarande kategorier av
förtroendemän bliva underkastade även den där föreslagna utvidgade möjligheten
att tillämpa avsättningsstraff som påföljd av domar för allmänna
brott. I vad gäller de genom val utsedda förtroendemän för allmänheten, som
här avses, finner utskottet emellertid icke lämpligt att i nu itrågavarande
hänseende vidtaga någon ändring av gällande rätt. På grund härav får utskottet
förorda, att lagtexten förses med ett tillägg, enligt vilket den som är
vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling ej enligt
7 § må dömas till avsättning i annat fall än då han dömes till straffarbete
eller, för brott som avses i 8 kap., till fängelse.

Övergångsbestämmelserna.

Utskottets förslag att i 2 kap. 18 §, 14 kap. 26 och 45 §§, 20 kap. 12 §,
21 kap. 11 §, 22 kap. 10 § och 24 kap. 6 § strafflagen ersätta orden »landsfogden
eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen» med ordet »statsåklagaren»
har, såsom ovan vid 2 kap. 18 § strafflagen utvecklats, föranletts bland annat
därav, att tjänster såsom förste stadsfiskal avses skola bliva inrättade
även i andra större städer än Stockholm. Innehavarna av dessa tjänster skola
enligt ett i propositionen nr 278 framlagt förslag få ställning av statsåklagare.
Av propositionen framgår, alt fråga om inrättande av åtminstone en

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

sådan tjänst torde uppkomma redan före den 1 januari 1949. Då straff lagsreformen
avses skola träda i tillämpning först den 1 januari 1949, blir
tjänstens innehavare icke utan särskilt stadgande behörig att under tiden
intill dess verkställa den åtalsprövning, som tillkommer de nuvarande statsåklagarna
enligt 14 kap. 26 och 45 §§, 20 kap. 12 §, 21 kap. 11 § och 22 kap.
10 § strafflagen. För att undvika ett sådant specialstadgande torde den av
utskottet i förevarande hänseende föreslagna ändringen i nämnda paragrafer
böra träda i kraft från och med den 1 juli 1948. I enlighet med dessa
överväganden föreslår utskottet ett tillägg till bestämmelserna om strafflagsreformens
ikraftträdande (1 § lagen angående införande av lagen om
ändring i strafflagen m. m.) av innehåll, att lagen om ändring i strafflagen,
i vad den avser att orden »landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen»
i 14 kap. 26 och 45 §*§, 20 kap. 12 §, 21 kap. 11 § och 22 kap. 10 §
strafflagen skola ersättas med ordet »statsåklagaren», skall äga tillämpning
från och med den 1 juli 1948.

Följd författningarna.

Övriga genom propositionen framlagda lagförslag innebära allenast följdändringar,
föranledda av ändringarna i strafflagen. Utskottet har icke funnit
anledning till erinran mot lagförslagen.

2. Proposition nr 144 jämte motion i ämnet.

Inledning.

Gällande strafflagstiftning för krigsmakten återfinnes huvudsakligen i
strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914. En översiktlig framställning
av bestämmelserna i denna lag samt vissa uppgifter om tidigare reformarbete
ha lämnats i propositionen (s. 30—32).

Sedan särskilda sakkunniga den 30 september 1935 avgivit utlåtande rörande
riktlinjer för en revision av strafflagen för krigsmakten, tillkallades
med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 maj 1936 sakkunnig att
verkställa fortsatt utredning och avgiva förslag angående revision av nämnda
lag, men förordnades den 23 december 1939 att utredningsarbetet skulle vila
tills vidare. Den 30 oktober 1941 förordnade dåvarande chefen för justitiedepartementet
att utredningen skulle återupptagas samt tillkallade såsom
sakkunnig för verkställande av utredningen tillförordnade lagbyråchefen,
numera militieombudsmannen Nils Regner. I enlighet med Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 22 december 1943 utsåg departementschefen ledamoten
av riksdagens andra kammare, advokaten L. E. B. Gezelius, ombudsmannen
B. Lundström, kommendörkaptenen av 1. graden, numera kommendören
S. G. G. Montelius, direktören, numera statssekreteraren F. Thuinborg,
krigsdomaren, professorn F. Wetter, vice krigsdomaren, rådmannen E. A.
Wilhelmsson och översten S. E. Öberg att deltaga i överläggningar med ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

redningsmannen angående berörda lagrevision. Sedan Öberg den 29 maj
1945 på egen begäran entledigats från nämnda uppdrag, utsågs samma dag
i hans ställe översten G. F. Brinck. Den 7 juli 1944 förordnade Kungl. Maj:t
hovrättsrådet Hugo Henkow att biträda Regner vid ifrågavarande utredningsarbete.

Utredningen har den 16 november 1946 avgivit betänkande med förslag
till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946:83). I nära nog samtliga
remissyttranden, som avgivits över förslaget, har detta i princip vunnit
gillande eller lämnats utan erinran (prop. s. 41—56). Icke heller har
lagrådets granskning av utredningens förslag i överarbetat skick föranlett
anmärkning i fråga om förslagets huvudgrunder (prop. s. 279—296).
På grundval av utredningens förslag, remissyttrandena och lagrådets utlåtande
har inom justitiedepartementet utarbetats de vid propositionen fogade
lagförslagen.

Huvuddragen av den föreslagna strafflagstiftningen för krigsmakten.

I anslutning till vad utredningen anfört har föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, beträffande principerna för den föreslagna lagstiftningen
anfört bland annat följande.

»Den militära strafflagstiftningens huvudändamål är skyddet av krigsmaktens
effektivitet. Det erfordras sålunda straffbestämmelser för att säkra fullgörandet
av de tjänsteplikter, som måste åläggas den militära personalen.
Eftersom straffbestämmelserna skola avse endast vissa medborgare, komma
de att i viss mån utgöra en undantagslagstiftning på liknande sätt som föreskrifterna
om särskilt straffansvar för exempelvis ämbetsmän. Av denna
krigslagstiftningens karaktär följer emellertid även att bestämmelserna böra
begränsas till vad som kräves för att deras syfte skall tillgodoses. Inskränkningar
i de allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna som ej äro oundgängligen
nödvändiga böra sålunda icke få förekomma. I den mån de i
allmänna strafflagen upptagna bestämmelserna äro tillräckliga, böra icke
heller särbestämmelser för militära förhållanden tillåtas.

Själva stommen i de militära bestraffningsreglerna utgöres av sådana
brottstyper, som hänföra sig till de speciellt militära tjänsteplikterna, s. k.
rent militära brott. Dessa ha av naturliga skäl icke beaktas i de för vanliga
medborgare avsedda straffbestämmelserna. Härutöver bruka i militära strafflagar
ingå vissa såsom »militärt kvalificerade» betecknade brott. Dylika
brottstyper ha motsvarighet bland allmänna strafflagens brott men få, då
de förövas på det militära området, en karaktär som påkallar speciell behandling
i straffrättsligt avseende, i allmänhet strängare. Vid revisionen av
vår militära strafflagstiftning finner jag angeläget att det tillses, att sistnämnda
grupp icke kommer att omfatta andra brott än sådana där den militära
kvalifikationen är av väsentlig betydelse med hänsyn till krigsmaktens
effektivitet.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Vid utformandet av eu militär strafflagstiftning torde man emellertid icke
enbart kunna följa de nu angivna riktlinjerna. Det är därjämte nödvändigt
att tillse att likställighet inför lagen i görligaste mån upprätthålles. Visserligen
kan ett brott, begånget av någon som tillhör en viss personalkategori,
vara allvarligare än enahanda brott, förövat av en gärningsman tillhörande
en annan kategori. Det är emellertid icke blott av väsentlig betydelse ur
allmänt demokratisk synpunkt utan jämväl i krigsmaktens eget intresse att
alla inom denna äro underkastade en ensartad slraffrättslig reglering så
långt detta är möjligt. Utan att denna förutsättning uppfyllts synas nämligen
militära straffbestämmelser icke vara ägnade att grundlägga en i
egentlig mening god disciplin. Det måste vidare uppmärksammas att upprätthållandet
av den för krigsmaktens effektivitet nödvändiga disciplinen
även och kanske till övervägande delen är beroende av andra omständigheter
än straffbestämmelser och deras tillämpning. Den sociala och kulturella
omvårdnad, för vilken de värnpliktiga under senare år varit föremål, kan
utan tvivel antagas ha medfört en helt annan inställning till militärtjänsten
än förut. I samma riktning har säkerligen också det förändrade läget i försvarsfrågan
verkat. Särskilt erfarenheterna från det andra världskrigets
tid ha bidragit till att undanröja försvarsfientliga stämningar och skapa
insikt om försvarets nödvändighet såsom det yttersta värnet för vårt folks
självbestämningsrätt. Dessa omständigheter giva förbättrade möjligheter
att tillgodose kravet på humanisering inom detta straffrättsområde. Uppenbart
är nämligen att en lindring av straffsatser och straffmetoder i enlighet
med det nutida rättsmedvetandets krav lättare kan förverkligas i
samma mån som försvarsviljan är allmän och krigsmaktens effektivitet sålunda
blir säkerställd på andra vägar.»

I enlighet med dessa grundläggande synpunkter innebär den i propositionen
föreslagna lagstiftningen i första hand en väsentlig begränsning av
krigslagstiftningens omfattning. Åtskilliga av gällande lags straffbestämmelser
ha sålunda helt utmönstrats. Bland annat ha alla bestämmelser om
skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott samt ett flertal stadganden
om gärningar som innefatta spioneri eller förräderi lämnats utan särskild motsvarighet.
Härigenom har dock i stort sett det straffbara området icke minskats,
eftersom dylika gärningar, som ej täckas av den militära lagstiftningen,
naturligtvis skola bestraffas enligt allmänna strafflagen. Även sistnämnda
lags bestämmelser om ämbetsbrott ha förutsatts skola vara tilllämpliga
å viss militär personal, som uttryckligen förklarats ha ämbetsansvar.
Detta har i sin tur medfört att de bestämmelser om generella tjänstehrott,
vilka liksom för närvarande ingå hland de militärstraffrättsliga bestämmelserna,
begränsats att gälla endast personal som icke tillagts sådant
ansvar.

De i förslaget ingående bestämmelserna om rent militära och militärt kvalificerade
brott ha genomgående erhållit nya hrottsbeskrivningar. Hittillsvarande
kasuistiska beskrivningar ha sammanförts till enhetliga stadganden av

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

mera generell utformning. Vissa brottstyper ha därvid fått ändrat straffbarhetsområde.
Sålunda har exempelvis rymningsbrottet, som för närvarande
i allmänhet föreligger endast då bortovaro från krigstjänsten varat viss tid,
olika i olika fall, givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning
av skadan eller faran av brottet i varje säskilt fall. Bestämmelsen om olovliga
sammankomster har begränsats, huvudsakligen såtillvida att den skall
gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig. Man har
härmed velat avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings-
och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande
av 1906 års lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.
De nuvarande speciella straffbuden rörande olovligt krigsbyte,
olovliga stridsmedel och andra brott mot folkrättsliga regler ha i förslaget
ersatts med en enda bestämmelse av vidare räckvidd. Den omfattar alla
sådana förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område
eller i fråga om behandlingen av krigsfångar, som stå i strid mot
föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat
eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Med denna bestämmelse,
som föreslås regelmässigt skola gälla envar som begår däri avsedd
gärning, avses att den folkrättsliga regleringen av kriget skall införlivas
med vår nationella straffrätt, och bestämmelsen skall utgöra grundval för
bestraffningen av s. k. krigsförbrytelser.

Förslagets militära bestämmelser har givits lika giltighet för alla som över
huvud taget skola vara underkastade desamma. Den nuvarande kategoriindelningen,
som innebär att straffbestämmelserna äro tillämpliga i olika
omfattning å skilda grupper av krigsmaktens personal, har sålunda avskaffats;
i förslaget benämnas alla som lyda under de militära bestämmelserna
krigsmän. I samklang härmed står den omarbetning som gjorts av
gällande bestämmelser om våld eller annan misshandel och om förolämpning.
Reglerna härom äro för närvarande upptagna i ej mindre än tolv paragrafer,
vari differentiering gjorts bland annat med hänsyn till om brottet
förövats mot förman eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller
med gärningsmannen likställd, om det begåtts i eller för den förorättades
tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom
tjänsten, om denne därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. Alla dessa
straffbud ha ersatts av två bestämmelser, den ena rörande våld och hot om
våld och den andra rörande missfirmelse. Båda äro begränsade till att avse
brott av krigsman mot annan krigsman i eller för dennes tjänst. Såsom motsvarighet
till nuvarande stadganden om straff för viss särskilda former av
missbruk av förmansställning upptager förslaget en mera allmänt avfattad
bestämmelse om förmans missbruk av sin myndighet över underlydande.
Då de underlydande ha ovillkorlig lydnadsplikt gentemot förmännens befallningar,
har det nämligen funnits angeläget att uppställa generella garantier
mot missbruk av förmansskapet. Den yttre korrekthet som måste
iakttagas mellan olika krigsmän har i förslaget kommit till uttryck i en

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

enhetlig straffbestämmelse vari såsom likställda förseelser upptagas vanvördnad
mot förman och missaktning mot underlydande.

Straffsatserna ha i förslaget i stor utsträckning mildrats. Detta har framför
allt skett genom nedsättning av minimistraffen. För alla brott, som icke
innefatta förräderi eller andra svåra förbrytelser, ingår sålunda disciplinstraff
i straffskalan, och detta straff gäller, i motsats till vad som ofta är
händelsen för närvarande, utan begränsning till fall då omständigheterna
äro synnerligen mildrande. Även strafflatitudens maximum har i vissa fall
sänkts för normalfallen. Då de militära brotten kunna vara mycket farliga
för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt ej kunnat göras
alltför snäv. I avsikt att hålla nere normalstraffen under fredstid ha i vissa
fall föreslagits särskilda straffsatser för krigstid och beredskapstid. Däremot
förekommer icke i förslaget någon differentiering av straffskalorna
efter den brottsliges tjänsteställning, vilket i viss utsträckning är förhållandet
i gällande lag.

I fråga om straffarterna föreslås nyheter huvudsakligen beträffande disciplinstraffen.
''Dessa äro enligt förslaget arrest och disciplinbot. Då det föreslagna
arreststraffet närmast motsvarar vaktarrest, innebär sålunda förslaget
att de hittillsvarande strafformerna sträng arrest, skärpt arrest och
arrest utan bevakning avskaffas samt att såsom ny art av disciplinstraff införes
disciplinbot. Arrest skall enligt förslaget kunna ådömas i minst tre
och högst trettio dagar. Under hela strafftiden skall arrestant vidkännas
löneavdrag med visst belopp som står i relation till hans löneställning. Disciplinbot
är ett penningstraff, som i vissa hänseenden erinrar om dagsbotsstraffet
och i andra om de i den civila statsförvaltningen tillämpade disciplinstraffen
i form av mistning av lön. Straffet utgöres i allmänhet av löneavdrag
med samma belopp för dag, som den brottslige skulle avstått under
avtjänande av arrest. Disciplinbotsstraffet ådömes för minst en och högst
tjugu dagar. Slutligen må nämnas att förslaget innefattar vidgade möjligheter
att använda villkorlig dom vid militära brott.

I formellt hänseende innebär förslaget att strafflagstiftningen för krigsmakten
till huvudsaklig del skall inordnas i allmänna strafflagen. Erforderliga
straffbestämmelser upptagas i två nya kapitel, 26 och 27 kap., varjämte
vissa stadganden av allmänstraffrättslig natur införas i 1, 2 och 5 kap.

Fördelningen av bestämmelserna mellan 26 och 27 kap. föreslås skola ske
sålunda, att i det senare sammanföras de straffbud och därmed sammanhängande
fristående stadganden, som skola gälla endast under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig eller som eljest blott avse dylik tid, samt
att i 26 kap. intagas övriga bestämmelser. Medan sistnämnda kapitel i enlighet
med vad dess rubrik angiver allenast handlar om brott av krigsmän,
ingå i 27 kap., som erhållit rubriken »Särskilda bestämmelser för krig, beredskapstillstånd
in. in.», även vissa brottsbestämmelser, vilka gälla oavsett
om det är fråga om krigsman eller icke, samt andra stadganden av
mera generell räckvidd.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Vad angår ordningen inom 26 och 27 kap. inledes 26 kap. med brott mot
disciplinen inom krigsmakten. Inom denna grupp behandlas först lydnadsbrott
mot förman, myteri och ohörsamhet mot vakt. En parallell till lydnadsbrotten
utgöra de brott, som innefatta missbruk av förmanskap eller
obehörig befälsutövning, och dessa brott behandlas i anslutning till lydnadsbrotten.
Därpå följa våld, hot och missfirmelse krigsmän emellan i eller
för tjänsten, oskickligt beteende ävensom uppvigling, vilka brott ävenledes
rikta sig mot disciplinen i vidare betydelse. I ordningen därefter upptagas
vissa till arten mera speciella tjänstebrott, undanhållande och rymning,
övergivande av post samt onykterhet i tjänsten. Härefter behandlas ordningsförseelserna
fylleri och förargelseväckande beteende inom militära områden,
varpå de egentliga straffbuden avslutats med de subsidiära bestämmelserna
om tjänstemissbruk och tjänstefel.

Stadgandena om krigsförräderi inleda 27 kap., och i ^nslutning till dem
upptagas övriga brott, som innebära förräderi eller på ett mera omedelbart
sätt kunna medföra ett blottställande av krigsmakten, nämligen överlöpande
till fienden, olovlig förbindelse med fienden, undergrävande av stridsmoralen,
falsk ryktesspridning och olovlig sammankomst. Därefter behandlas
de tre brottstyper som kännetecknas av bristande pliktuppfyllelse i fråga
om förberedandet av krigsföretag och främjandet av krigföringen. Sist i kapitlet
följer folkrättsbrottet.

Med hänsyn till att strafflagens allmänna del för närvarande står under
revision av strafflagberedningen, ha vissa bestämmelser om disciplinstraffen
upptagits i ett särskilt förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän.
Jämväl beträffande dödsstraffet, som funnits icke kunna undvaras under
krig, har upprättats ett särskilt lagförslag, förslag till lag om dödsstraff i
vissa fall då riket är i krig. I avsikt att understryka detta straffs extraordinära
karaktär har det nämligen icke ansetts böra göras till föremål för behandling
i allmänna strafflagen. Slutligen innefattar den föreslagna lagstiftningen,
som är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1949, ett förslag till
promulgationslag samt vissa följdförfattningsförslag.

Utskottet.

Att gällande strafflag för krigsmakten sedan länge varit i trängande behov
av revision, anser utskottet vara ställt utom tvivel. Såsom departementschefen
framhållit äro åtskilliga bestämmelser däri ålderdomligt detaljerade
med anknytning till förhållanden som numera i många fall sakna
motsvarighet. Bland dem som haft att tillämpa lagen är den dessutom allmänt
känd för sin invecklade systematik. Den allvarligaste anmärkningen,
som riktats mot lagen, är likväl att dess bestämmelser innefatta onödig
stränghet i skilda avseenden; en humanisering har ansetts påkallad för att

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

bringa krigslagstiftningen i bättre överensstämmelse med vår tids allmänna
rättsuppfattning. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om de
skrivelser i ämnet till Kungl. Maj :t som beslutats vid 1922 och 1932 års
riksdagar. Till motivering av de krav på revision av strafflagen för krigsmakten,
som framställts i skrivelserna, ha huvudsakligen framhållits just
de här förut antydda bristerna.

Det genom förevarande proposition framlagda förslaget till ny strafflagstiftning
för krigsmakten bygger på den förutsättningen, att lagstiftningens
huvudändamål är att skydda krigsmaktens effektivitet, och har
med utgångspunkt härifrån utarbetats under iakttagande av tre huvudprinciper,
nämligen lagstiftningens begränsning, likställighet inför lagen samt
humanisering. Förslaget utgör således resultatet av en avvägning mellan
behovet av särskilda militära straffbestämmelser å ena sidan och intresset
av att upprätthålla de nämnda huvudprinciperna å den andra.

Enligt utskottets mening har denna avvägning i stort sett genomförts
på ett mycket lyckligt sätt. Såvitt utskottet kunnat finna äro de föreslagna
bestämmelserna ägnade att utgöra en god grund för den nödvändiga militära
disciplinen och att även i övrigt giva krigsmakten erforderligt straffrättsligt
skydd. Den särlagstiftning, som de militära straffbestämmelserna
utgöra, har emellertid likväl, i förhållande till gällande rätt, både kunnat
inskränkas till sin omfattning och i fråga om innehållet utformas på ett
sätt, som allmänt taget medger ett mera likartat bedömande av krigsmän
av skilda kategorier och en mindre sträng behandling av brottslingar som
icke gjort sig skyldiga till allvarligare brott. Härigenom har alltså avståndet
mellan strafflagstiftningen för krigsmakten och den straffrättsliga regleringen
i allmänna strafflagen ganska avsevärt minskats. En sådan utveckling
är givetvis icke något självändamål. Med hänsyn till de militära straffbestämmelsernas
karaktär av särlagstiftning böra de ej innefatta avvikelser
från motsvarande allmänna bestämmelser i vidare mån än som betingas
av deras syfte. Detta är av stor vikt icke blott med tanke på krigsmännens
medborgerliga ställning utan även i avseende å skyddet av krigsmaktens effektivitet.
Endast om den militära lagstiftningen ej tillerkännes större utrymme
än erforderligt, kan den nämligen få det fäste i allmänna rättsmedvetandet,
som är nödvändigt för att lagbestämmelser skola vara till verkligt
gagn.

Vad angår den formella utformningen av den föreslagna lagstiftningen
har utskottet funnit att bestämmelserna på det hela taget erhållit en klar
och lättillgänglig avfattning samt sinsemellan ordnats på ett redigt och systematiskt
sätt. Särskilt vill utskottet uttala sin tillfredsställelse över att huvuddelen
av de militära bestämmelserna införts i allmänna strafflagen. Förutom
att vissa lagtekniska fördelar äro förenade därmed, är det nämligen
värdefullt att den militära strafflagstiftningens särprägel så långt möjligt
undanröjes iiven i formellt hänseende.

Utskottet övergår härefter till att beröra vissa av de särskilda bestäm -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

melserna i förslagen till lag om ändring i strafflagen och lag om disciplinstraff
för krigsmän, vilka förslag i de delar de icke beröras i det följande ej
föranlett erinran från utskottets sida.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

26 KAP.

10 §.

Förevarande paragraf i förslaget innehåller en bestämmelse om straff för
krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande
till krigsmän söker förleda till brott av visst slag.

I 27 kap. 7 § finnes dessutom ett straffstadgande om olovlig sammankomst.
Enligt detta inträder straffbarhet om krigsmän, under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig, obehörigen hålla sammankomst rörande
ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott eller rymning lätt kan föranledas
eller fruktan eller misströstan kan utbredas hos krigsmännen. I propositionen
har bland annat framhållits att direkta inskränkningar i den
medborgerliga rättighet, som församlingsfriheten utgör, måste vara grundade
på mycket starka skäl och att enligt departementschefens mening sådana
icke förelåge, såvitt anginge vanliga fredsförhållanden.

I ovan omförmälda motion I: 311 av herr Herlitz har hemställts att riksdagen
ville i förslaget om ändring i strafflagen vidtaga sådan ändring att ett
straffbud om olovlig sammankomst upptages i 26 kap. Till stöd härför har
motionären åberopat att gällande strafflag för krigsmakten i 73 § innehölle
ett förbud mot olovliga sammankomster, vilket icke vore inskränkt att gälla
under beredskapstillstånd och krigstid. Det vore av vikt att ett sådant förbud
upprätthölles även i fredstid. Det allvarliga tidsläget innefattade en
särskild maning att icke uppgiva det skydd som nuvarande bestämmelse
beredde. Vid utformningen av ett stadgande i berörda hänseende borde tillses
att det icke lade hinder i vägen för det lojala organisationsarbetet bland
militär personal.

Utskottet anser det vara synnerligen angeläget att slå vakt om den ur demokratisk
synpunkt fundamentala rättighet, som församlingsfriheten utgör,
och finner därför, i likhet med departementschefen, att direkta inskränkningar
i nämnda rättighet böra stadgas endast på mycket starka skäl. Å
andra sidan är det emellertid också av största betydelse att krigsmakten såsom
det yttersta värnet för vårt demokratiska samhälle tillerkännes allt erforderligt
straffrättsligt skydd. Då avsevärda kostnader nedläggas på att materiellt
stärka försvaret, kan man följdriktigt icke underlåta att vidtaga
sådana lagstiftningsåtgärder vilka äro oundgängliga som stöd för disciplinen.
I den mån krigsmän, som ju allmänt taget äro bundna av tjänsteplikter
i förhållande till krigsmakten, utnyttja medborgerliga rättigheter i försvars -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

eller statsfientligt syfte, anser utskottet det föreligga tillräckliga skäl att
göra inskränkningar i rättigheterna. Att behov i detta hänseende finnes även
under fredstid, är enligt utskottets mening uppenbart, icke minst på grund
av den senaste tidens händelser i Europa.

Vid utformande av det sålunda erforderliga stadgandet är att uppmärksamma
att redan vissa bestämmelser i förslaget kunna bliva tillämpliga på
de åsyftade förfarandena. Främst kommer härvid i fråga bestämmelsen
om uppvigling i 26 kap. 10 §. Denna upptager emellertid straff endast för
krigsman som söker förleda till brott. Det nu ifrågasatta stadgandet synes
därför närmast böra taga sikte på deltagande i sådan mera allmänt hållen
agitation mot krigsmakten eller rikets säkerhet, som väl icke direkt behöver
avse att förleda till brott men indirekt genom skapande av missnöje
och olust kan förorsaka brott och i varje fall medför svårigheter vid disciplinens
upprätthållande.

Individuell propaganda är emellertid icke ägnad att läggas till grund för
ett straffstadgande, utan ett dylikt bör omfatta allenast den mera påtagliga
agitation, som bedrives i form av sammankomster och demonstrationer.
Ordet sammankomst avses därvid ha samma innebörd som i 27 kap. 7 §.
En sammankomst behöver sålunda icke vara på förhand planerad, men det
måste å andra sidan föreligga något konstituerande moment för att en sammankomst
skall ha kommit till stånd. En sådan sammankomst kan vara
avsedd att uppväcka missnöje med militärtjänsten eller anordningar inom
krigsmakten, att skapa hatfull inställning till det militära befälet, att underminera
försvarsviljan i förhållande till viss främmande makt eller att på
annat sätt verka disciplinupplösande. Om sålunda en sammankomst på
grund av ändamålet med dess anordnande eller eljest uppenbarligen är riktad
mot krigsmakten eller rikets säkerhet, bör krigsman icke få deltaga
däri. Detta synes böra gälla även om det icke är fråga om sammankomst
enbart eller ens huvudsakligen mellan krigsmän. Att märka är nämligen
att i propositionen föreslås upphävande av 1906 års lag om förbud för krigsmanskap
att deltaga i vissa sammankomster. Om exempelvis vissa missförhållanden
inom krigsmakten upptagas till behandling vid en sammankomst
uteslutande i det lojala syftet att få missförhållandena avhjälpta, är givetvis
sammankomsten icke att anse som riktad mot krigsmakten. Något obehörigt
hinder för militära personalföreningars verksamhet kan därför icke
uppkomma genom ett på angivet sätt begränsat förbud mot deltagande i
sammankomster. Vad angår demonstrationer avses därmed, förutom demonstrationståg,
även t. ex. resolutioner och protestskrivelser. En resolution,
som antages men ej offentliggöres, eller en protestskrivelse, som endast avsändes
till vederbörlig myndighet, kan givetvis ej anses som demonstration.
På liknande sätt som nyss yttrats beträffande sammankomster bör
krigsman ej få ansluta sig till demonstration som är riktad mot krigsmakten
eller rikets säkerhet och detta oavsett om i övrigt krigsmän eller andra
personer stå bakom densamma. Straffet för överträdelse av ifrågavarande

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

förbud bör utgöra disciplinstraff eller fängelse. Någon särskild brottsbeteckning
synes icke erforderlig.

I anslutning till vad i motionen I: 311 hemställts anser sålunda utskottet
att en bestämmelse av det innehåll som här förut angivits bör upptagas i
26 kap. av förevarande lagförslag. Bestämmelsen har synts lämpligen kunna
införas såsom ett andra stycke i kapitlets 10 §.

15 §.

Med anledning av den jämkning, som utskottet vid behandlingen av propositionen
nr 80 förordat beträffande det där i 11 kap. 9 § intagna stadgandet
om fylleri, bör förevarande bestämmelse undergå en motsvarande
omredigering.

16 §.

Såsom av motiven till denna paragraf framgår är den i första stycket
angivna brottsbeteckningen icke tillämplig å förseelse som avses i andra
stycket. Med hänsyn till att ett liknande förhållande föreligger vid 15 §
enligt den av utskottet föreslagna lydelsen, synes det lämpligt att redaktionellt
jämka andra stycket i 16 §.

21 §.

Enligt förevarande paragraf skola bland andra hemvärnsmän och hemvärnsrekryter
vara krigsmän under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.

Utskottet vill framhålla att härmed icke avses att hemvärnsmän och
hemvärnsrekryter skola vara krigsmän under hela den tid de äro bundna
av vederbörligt kontrakt. Med tjänstgöringsskyldighet avses nämligen enligt
propositionen ej den latenta skyldighet att tjänstgöra som uppkommer
genom kontraktet utan endast tjänstgöringsskyldighet som genom inställelseorder
eller på annat sätt blivit aktualiserad. Frånsett krigsmannaansvaret
i de särskilda fall som avses i 21 § andra stycket, skall således
den, som genom vederbörligt kontrakt blivit hemvärnsmän eller hemvärnsrekryt,
vara underkastad de militära straffbestämmelserna, allenast då han
i nämnda egenskap har att fullgöra tjänstgöring.

I nu ifrågavarande paragraf är vidare stadgat att närmare bestämmelser
om vad som avses med krigsmakten meddelas av Konungen. Genom detta
stadgande kommer tydligen tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen
att i viss mån bli beroende av beslut i administrativ väg. Ehuru principiella
betänkligheter kunna anföras mot en dylik anordning, vill utskottet, med
hänsyn till att stadgandet i realiteten får betydelse endast i sådana mindre
praktiska fall som ej beröra de centrala delarna av krigsmakten samt att
ett detaljerat fastställande i lag av krigsmaktens omfattning onekligen kan
föranleda stora svårigheter, icke framställa någon erinran däremot.

Första lagutskottets utlåtande nr 39. 49

27 KAP.

14 §.

På grund av tredje stycket i denna paragraf skall utländsk man som här
i riket internerats vid krig mellan främmande makter, under vilket riket
är neutralt, i viss utsträckning vara underkastad de militära straffbestämmelserna.
Ett stadgande av liknande innehåll finnes även i gällande strafflag
för krigsmakten, och utskottet har ingen erinran att göra mot förslaget
i denna del. Med tanke på den möjlighet att taga utlänning i förvar, som
1945 års utlänningslag medger, vill utskottet emellertid erinra att i förevarande
paragraf endast är fråga om sådan internering av främmande
krigsdeltagare, som avses i 1907 års Haagkonvention angående neutrala
makters och personers rättigheter och förpliktelser under ett lantkrig.

Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän.

4 §■

I förevarande paragraf stadgas bland annat att arrest ådömes i minst tre
och högst trettio dagar samt att straffet verkställes i militärhäkte.

Då längsta strafftiden för det hittillsvarande vaktarreststraffet är femton
dagar och utredningen för sin del föreslagit att arrest skulle få ådömas i
högst tjugu dagar, har det inom utskottet ifrågasatts, om icke departementschefen
gått väl långt då maximitiden för arrest bestämts till trettio
dagar. Avsikten därmed har emellertid, såsom av propositionen framgår,
varit att såvitt möjligt undvika tillämpning av fängelsestraff vid militära
brott. Förutom att sådant straff i många fall är olämpligt med hänsyn till
de militära brottens särart, bör beaktas att arreststraffet, som till stor del
verkställes med tjänstgöring, inverkar mindre hindrande på utbildningen
än fängelsestraffet. Med hänsyn härtill finner utskottet det vara konsekvent
och riktigt att möjlighet öppnats att utdöma arreststraff upp till den tid
som utgör fängelsestraffets minimum, en månad. Att höjningen av arreststraffets
maximum skall leda till allmän skärpning av straff i denna straffart,
anser utskottet icke vara att befara, eftersom enligt vad i propositionen
förutsatts längre tids arrest än femton dagar skall få. ådömas endast av
domstol. Utskottet vill tillika framhålla angelägenheten av att de militärhäkten,
i vilka arrest skall verkställas, i hälsovårdshänseende fylla skäliga
anspråk.

5 §.

Denna paragraf innehåller vissa verkställighetsföreskrifter beträffande
arrest. Bland annat stadgas att arrestant äger rätt till läsning i den utsträckning
Konungen bestämmer.

Av utredningen har framhållits att återhållsamhet borde iakttagas i fråga
om arrestants rätt till läsning och Under remissbehandlingen har i anslut 4

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 1 avd. Nr 39.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

ning därtill hävdats att arrestant endast borde ha tillgång till bibel, psalmbok,
militära reglementen o. s. v. i den omfattning för närvarande i regel
tillämpades.

Med anledning härav vill utskottet uttala att återhållsamheten i förevarande
hänseende icke bör drivas för långt. Givet är visserligen att arrestant,
som undergår helt kort tids arrest, icke kan medgivas nämnvärda
förmåner utan att straffet får viss karaktär av rekreation. I varje fall då
fråga är om arreststraff på längre tid, synes det emellertid icke vara nödvändigt
att inskränka rätten till läsning i så hög grad som under remissbehandlingen
ifrågasatts. Uppenbarligen få dock förmåner icke beviljas i
den utsträckning att straffets effektivitet äventyras.

Övriga lagförslag.

Beträffande övriga genom propositionen framlagda lagförslag har utskottet
icke funnit anledning till erinran.

3. Utskottets hemställan.

Både propositionen nr 80 och propositionen nr 144 innefatta förslag till
lag om ändring i strafflagen. Vidare innehålla båda propositionerna förslag
till lag om ändring i lagen angående utlämning av förbrytare. Utskottet har
funnit lämpligt att sammanarbeta samhörande lagförslag, varav föranletts
jämkningar i rubrik och ingresser till lagförslagen. Härjämte ha. samtliga
övergångsbestämmelser avseende strafflagen införts i det vid propositionen
nr 144 fogade förslaget till lag angående införande av lagen om ändring i
strafflagen m. m. De av utskottet sålunda förordade lagändringarna äro
alla av rent teknisk natur, varför utskottet ansett sig icke behöva närmare
redogöra för desamma.

På grund härav och under åberopande av vad här förut anförts får utskottet
hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i genom propositionerna nr
80 och nr 144 framlagda lagförslag — måtte för sin del antagå
följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:)

l) Lag

(Utskottets förslag:)

om ändring i strafflagen.

(Proposition nr 80J

Härigenom förordnas, dels att 2
kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19,
20 och 20 a §§, 16 kap. 1—6 och 14
§§, 18 kap. 14—16 §§ samt 20 kap.
11 § strafflagen skola upphöra att

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften
till 2 kap., 2 kap. 8 och 15
—18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och

14 §§, 5 kap. 13 och 15 §§, 6 kap. 3
och 5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10,
18 och 45 §§, överskriften till 15 kap.,

15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap.,

18 kap. 13 §, 19 kap., 20 kap. 3, 8 och
10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 §
samt 24 och 25 kap. strafflagen skola
erhålla ändrad lydelse1 på sätt nedan
angives, dels ock att i strafflagen skola
införas följande paragrafer, nämligen
i 5 kap. en paragraf, betecknad

19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer,
betecknade 26—31 §§, av nedan angiven
lydelse.

(Proposition nr 144.)
Härigenom förordnas, dels att 5
kap. 10 § strafflagen2 * * * * * 8 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att i samma lag skola införas
ej mindre följande nya paragrafer,
nämligen i 1 kap. en paragraf, betecknad
3 a §, i 2 kap. en paragraf, betecknad
15 a §, samt i 5 kap. en pa 1

Senaste lvdelse, se beträffande 2 kap.
8 § SFS 1942: 378 och 15—18 §§ 1936:244,
beträffande 3 kap. 1917:382 och 1942:378,
beträffande 4 kap. 2 och 7 §§ 1938:251,
6 § 1945:873 och 14 § 1942:378, beträffande
5 kap. 15 § 1946:856, beträffande 6 kap.
5 § 1942:378, beträffande 8 kap. 1940:356
ävensom 1942:103 och 378 samt 1944:314,
beträffande 9 kap. 1906:19 s. 8, 1921:288,
1931: 327 och 1940: 356, beträffande 10 kap.
1887: 82 s. 1, 1906: 19 s. 8 och 42 s. 1, 1921:
288, 1931:327, 1933:185, 1936:327, 1938:
251, 1940: 356, 1942: 378, 1944: 416 och 1947:
627, beträffande 11 kap. 1890:33 s. 1, 1930:
199, 1931 : 327, 1935 : 288, 1936 : 327 och 1942 :
378, beträffande 12 kap. 1890: 33, s. 1, 1906:
19 s. 8, 1931:327, 1937:242 och 1942:378,
beträffande 13 kap. 1937:242, 1938: 251,
1942:378 och 1947:627, beträffande 14 kap.
2, 10 och 18 §§ 1942:378 samt 45 § 1943:
277, beträffande 15 kap. 25 § 1942:378, beträffande
18 kap. 18 § 1988: 566, beträffande
19 kap. 1890:33'' s. 1, 1900:49 s. 5,
1910:70 s. 1, 1919:429, 1921:288, 1931:
327, 1936:244, 1937:242 och 1942:378, beträffande
20—22 kap. 1942:378, beträffande
24 kap. 1875: 46 s. 1, 1931: 327, 1938: 274 och
1942:378 samt beträffande 25 kap. 1915:
438, 1931:327, 1933:185, 1936:244, 1938:
251, 1941: 838, 1942: 378 och 1944:167.

2 Senaste lydelse, se SFS 1945:128.

(Utskottets förslag:)

gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften
till 2 kap., 2 kap. 8 och 15—-

18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§,
5 kap. 10, 13 och 15 §§, 6 kap. 3 och
5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18
och 45 ,§§, överskriften till 15 kap.,
15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap.,

19 kap., 20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21
kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24
och 25 kap. strafflagen skola erhålla
ändrad lydelse1 på sätt nedan angives,
dels att i strafflagen skola införas ej
mindre följande nya paragrafer, nämligen
i 1 kap. en paragraf, betecknad
3 a §, i 2 kap. en paragraf, betecknad
15 a §, i 5 kap. två paragrafer, betecknade
10 a och 19 a §§, samt i 15
kap. sex paragrafer, betecknade 26—
31 §§, än även två nya kapitel, betecknade
26 och 27 kap., av nedan
angiven lydelse, dels ock att i 74 kap.
26 §, 20 kap. 12 §, 21 kap. 11 § och
22 kap. 10 § strafflagen1 orden »landsfogden
eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen»
skola ersättas med ordet
»sta tsåklagaren ».

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap.

8 § SFS 1942:378 och 15—18 §§ 1936:244,
beträffande 3 kap. 1917:382 och 1942:378,
beträffande 4 kap. 2 och 7 §§ 1938:251,

6 § 1945:873 och 14 § 1942:378, beträffan de

5 kap. 10 § 1945:128 och 15 § 1946:856,
beträffande 6 kap. 5 § 1942:378, beträffan de

8 kap. 1940:356 ävensom 1942:103 och

378 samt 1944: 314, beträffande 9 kap. 1906;:

19 s. 8, 1921:288, 1931:327 och 1940:356,
beträffande 10 kap. 1887:82 s. 1, 1906:19 s.

8 och 42 s. 1, 1921: 288, 1931: 327, 1933: 185,
1936:327, 1938:251, 1940:356, 1942:378,

1944:416 och 1947:627, beträffande 11 kap.
1890:33 s. 1, 1930:199, 1931:327, 1935:288,
1936:327 och 1942:378, beträffande 12 kap.
1890:33 s. 1, 1906:19 s. 8, 1931:327, 1937:
242 och 1942:378, beträffande 13 kap.
1937:242, 1938:251, 1942:378 och 1947:

627, beträffande 14 kap. 2, 10 och 18 §§
1942:378, 26 tf 1947:618 samt 45 § 1943:
277, beträffande 15 kap. 25 § 1942:378, beträffande
19 kap. 1890:33 s. 1, 1900:49 s.
5, 1910:70 s. 1, 1919:429, 1921:288, 1931:
327, 1936:244, 1937: 242 och 1942:378, beträffande
20—22 kap. 1942:378, beträffande
24 kap. 1875:46 s. 1, 1931:327, 1938:
274 och 1942:378 samt beträffande 25 kap.
1915:438, 1931:327, 1933:185, 1936:244,

1938:251, 1941:838, 1942:378 och 1944:
167.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ragraf, betecknad 10 a §, än även två
nya kapitel, betecknade 26 och 27
kap., av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

1 §■

Inländsk man — — — — -— —- åtalas må.

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock där
brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava
fullbordats.

Ej må någon utan Konungens förordnande
åtalas för brott, för vilket
han utom riket undergått straff eller
skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på
viss tid eller böter dömes, äge domstolen
förordna om avräkning för
straff eller skyddsåtgärd, som han undergått,
efter ty prövas skäligt.

§•

Ej må någon utan Konungens förordnande
åtalas för brott, för vilket
han utom riket undergått straff eller
annan ansvarspåföljd. Där till frihetsstraff
på viss tid eller böter dömes,
äge domstolen förordna om avräkning
för ansvarspåföljd, som han
undergått, efter ty prövas skäligt.

3 a §.

Utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas varde krigsman efter Sveriges
lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått utom riket där
avdelning av krigsmakten befinner sig.

Utländsk man varde, utan hinder av vad i 2 § stadgas, efter Sveriges lag
och vid svensk domstol dömd för brott som han, då avdelning av krigsmakten
för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen
är, såframt Konungen förordnar att åtal må ske.

Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig
utom riket, äger högste chefen på stället efter uppdrag av Konungen meddela
sådant förordnande om åtal som i detta kapitel avses. 2

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.

8 §•

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet
och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av
vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från och
med en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn
till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska
förhållanden i övrigt. År brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter
jämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp,
ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning, varmed
ämbetsansvar är förenat, äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad
eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och
förmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan
den dömde undergår frihetsstraff.

15 a §.

Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I vissa avseenden stadgas
därom i särskild lag.

16 §.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat
dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med
straff, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat till kronan;
utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den
som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haft
vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skäligt
förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan.

17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i denna lag är
belagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren
eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat
därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är
påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och
det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet
förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon
tagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott.
Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller
särskild rätt därtill. Avser förverkandeförldaring fartyg, som besväras av
sjöpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten i fartyget
skall upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras
förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll
därom.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt
mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras
förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av
missbruk.

18 §.

Är straff förfallet, må talan angå- Är straff förfallet, må talan angående
påföljd som avses i 16 eller 17 § ende påföljd som avses i 16 eller 17 §
av åklagare väckas allenast om lands- av åklagare väckas allenast om stats -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

fogden eller, i Stockholm, förste åklagaren finner det vara ur allmän
stadsfiskalen finner det vara ur all- synpunkt påkallat,
män synpunkt påkallat.

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1 §•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till
fullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet,
såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller
sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen,
dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt
utsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådörnas, där minsta straff
för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

2 §•

Den som, med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning, lämnar
eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet
eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar
eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg
eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen utsätter
straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för
fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas skall ock stämpling
anses som förberedelse. Med stämpling förstås, att någon i samråd med
annan beslutar gärningen så ock att någon söker anstifta annan eller åtager
eller erbjuder sig att utföra den.

Till straff för förberedelse skall ej dömas, om faran för brott var ringa.

Straffet för förberedelse sättes under vad som bort följa å den fullbordade
gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med
mindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller
däröver.

3 §•

Straff för försök eller förberedelse till brott skall ej ådörnas den som frivilligt,
genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett
att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel
må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt den
brottsliga användningen av hjälpmedlet. 4

4 §•

Straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas ej blott å den som
utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller
dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått
annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som
ligger honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär
eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte honom
medverkat till gärningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, där annat följer av vad för särskilda
fall är stadgat.

5 §.

Har någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av
hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast
i mindre mån, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa å
gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, då fråga
är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas å
annan medverkande.

6 §.

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning
som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av
hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet
att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre
mån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högre
straff än straffarbete i två år.

Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andra uppfostrare
eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som står
under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva
eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet
att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat; dock må
straffet ej sättas högre än till fängelse.

Ej må till straff för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas,
med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa
därå.

7 §•

Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sig
vinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då någon avsiktligen
bereder annan vinning eller tillägnar annan något. 4 * 6

4 KAP.

2 §•

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag
stadgade straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffarten
höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen
sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse
eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två
år. Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter
eller femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat
för något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av
de lägsta straffen.

6 §■

Vid tillämpning — — —- räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa
fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än
böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid
böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i
penningar, skall .varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med
en dagsbot.

Uppkommer vid---dagatal förfaller.

7 §•

Vad i 1—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar
gälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från
samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas
högst till ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt
straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25
kap. 1—4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt
avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

14 §.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för
brott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsett
brott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt
eller att brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta
svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre
svårhetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som
mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straff höj ningen.
Ej må dom • å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillräknas någon till
sådan straff höj ning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.

10 §.

Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt
för brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan,
som vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller
annan, under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen,
eller söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas, att
undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon med
våld eller hot emot polisman eller vaktpost eller annan för bevakning eller
upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman, som skall verkställa
tjänsteåtgärd; då må det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt.

Samma lag---verkställa åtgärden.

Har någon — -----9 § sägs.

10 a §.

Vid myteri, under strid så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar
ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande.
Göres större våld än nöden kräver, vare lag som i 9 § sägs.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

13 §.

Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsliges livstid,
ålagda genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav även
under hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar,
skola dock böterna utgå av den egendomen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömas
utan hinder av förbrytarens död.

15 §.

För brott som avses i 25 kap. 1—5 §§ vare, där brottet ej är belagt med
svårare allmänt straff än straffarbete i två år, straffet förfallet, om den
misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kan
å brottet följa straff som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,
gälle vad där stadgas.

19 a §.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket
sägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottet
begicks.

6 KAP.

3 §•

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom ärekränkande
gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning
givas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det,
efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän
eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

5 §.

Hava flera medverkat till brott, Hava flera, på annat sätt än i 3
svare de en för alla och alla för en kap. 6 § första stycket sägs, medvertill
skadestånd. kat till brott, svare de en för alla och

alla för en till skadestånd. 8

8 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet.

1 §•

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller
eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande
makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket
skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets
förverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran
ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen
eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller
hindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi
som i första stycket sägs.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2 §•

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt
eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande
makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest
sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes
för trolöshet i förhandling med främmande makt till straffarbete på livstid
eller från och med två till och med tio år.

3 §•

Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat
låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet
som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt
ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som
företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet i förhandling
med främmande makt till fängelse eller straffarbete i högst två år.
Var riket i krig, skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga
förhållande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett
till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med
tio år eller på livstid.

4 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar,
befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,
import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest
för rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri
till straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma
lag vare, där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller
tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar
sådan uppgift.

5 §.

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som
grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och
med tio år eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller
rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som
på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

6 §•

Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gärning
som i 4 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes
för obehörig befattning med hemlig uppgift högst till straffarbete i två år
eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i
4 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med
hemlig uppgift till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst till
straffarbete i två år.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, efter åtagande
eller mot ersättning bedriver verksamhet
för anskaffande av uppgifter
som röra annan främmande makts
militära förhållanden av hemlig natur,
dömes för militärt spionage mot
främmande makt högst till straffarbete
i två år.

Den som offentligen skymfar främmande
makts flagga eller vapen eller
annat dess höghetstecken så ock den
som med våld, hot därom eller missfirmlig
gärning förgriper sig mot
främmande makts statsöverhuvud eller
representant här i riket eller gör
intrång i lokal som innehaves av
främmande makts representation eller
gör skada därå eller å egendom
som där finnes, dömes för kränkande
av främmande makt till fängelse eller
till straffarbete i högst fyra år,
eller, om brottet är ringa, till böter.

(Utskottets förslag:)

§•

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av
uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan medföra
men för annan främmande
makts säkerhet, dömes för olovlig
underrättelseverksamhet högst till
straffarbete i två år. Samma lag vare
om den som i annat fall än nu sagts,
med uppsåt att gå främmande makt
tillhanda, hemligen eller med användande
av svikliga medel bedriver politisk
underrättelseverksamhet hår i
riket.

§•

Den som offentligen skymfar främmande
makts flagga eller vapen eller
annat dess höghetstecken så ock den
som med våld, hot därom, smädelse
eller annan missfirmlig gärning förgriper
sig mot främmande makts
statsöverhuvud eller representant här
i riket eller gör intrång i lokal som
innehaves av främmande makts representation
eller gör skada därå eller
å egendom som där finnes, dömes
för kränkande av främmande
makt till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år, eller, om brottet
är ringa, till böter.

9 §•

Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande
krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva
sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till
fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.

10 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse
mottager penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller
spridande av skrifter eller annoi-ledes påverka den allmänna meningen om
statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för
tagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första
stycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4 eller

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete
på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.
Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses ock stämpling.

Där någon, som med hänsyn till
vad honom är veterligt, meddelad varning
eller eljest bort inse att brott
som i 1, 2, 4 eller 5 § sägs är å färde,
medverkar till gärningen, straffes
med fängelse eller böter eller, om riket
var i krig, högst med straffarbete
i två år.

Där någon, som med hänsyn till
vad honom är veterligt, på grund av
meddelad varning eller eljest bort inse
att brott som i 1, 2, 4 eller 5 § sägs
är å färde, medverkar till gärningen,
straffes med fängelse eller böter eller,
om riket var i krig, högst med straffarbete
i två år.

Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4 eller 5 §
är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan
ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses
i 7—9 §§.

9 KAP.

Om högmålsbrott.

1 §•

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest
med valdsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,
företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes,
där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var
faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år
dömas.

2 §•

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt
i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes
för majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och
med tio år.

Sker brott som nu sagts mot annan medlem av konungahuset, dömes till
straffarbete i högst sex år. År brottet grovt, skall till straffarbete från och
med fyra till och med tio år eller på livstid dömas.

Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid. 3

3 §•

. Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig
gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes
för missfirmelse mot kunglig person till fängelse eller böter.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4 §•

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,
eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för missfirmelse mot
riksstyrelse eller mot riksdagen till fängelse eller böter.

5 §.

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets
höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller
fängelse.

6 §•

Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller
medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat
eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning
eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning
till straffarbete från och med sex till och med tio år.

7 §•

Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara
avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka
och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,
eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,
ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för
sammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen med
penningar eller på annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst med
straffarbete i två år.

8 §•

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre
eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten
eller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom eller medelst
annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, dömes
för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om
riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

9 §•

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brott
som i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes
efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid,
där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse
anses ock stämpling.

10 §.

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs,
med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ej
heller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet att avslöja
sådant brott.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

10 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet.

1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller
annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning
eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån
eller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete
i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag
vare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan
befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort
eller låtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock
gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd
skall vara förenat.

2 §•

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som
åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller
hämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande,
skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse
mot tjänsteman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, skall till straffarbete
i högst fyra år eller fängelse dömas.

3 §•

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda
paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda
där avsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §.

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom
att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen
av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse eller
böter.

5 §.

Förgriper man sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon,
som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning,
dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse.

6 §•

Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning
för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffes
för bestickning högst med straffarbete i två år. 7

7 §.

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt
i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång
eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande
vid röstning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att det

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall
till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att
rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter eller
fängelse.

8 §.

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angående
utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott
mot rösthemlighet till böter.

9 §•

Den som med våld eller hot därom angriper, någon för det han hos domstol
eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller
eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd,
straffes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år. Samma
lag vare om den som med annan gärning, som medför lidande, skada eller
eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt
vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att
hindra honom från sådan utsagas avgivande.

10 §.

Där någon döljer den som förövat
straffbelagd gärning, hjälper honom
att undkomma, undanröjer bevis om
gärningen eller på annat dylikt sätt
motverkar hans befordran till straff,
skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd,
dömes för skyddande av brottsling
högst till straffarbete i två år.

Där någon döljer den som förövat
straffbelagd gärning, hjälper honom
att undkomma, undanröjer bevis om
gärningen eller på annat dylikt sätt
motverkar hans befordran till straff
eller annan påföljd, dömes för skyddande
av brottsling högst till straffarbete
i två år.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig,
straffes med böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den
som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar
eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till
straff efter denna paragraf.

11 §•

Tager man lös den som är anhållen,
häktad eller fånge eller eljest för
annat än sjukvård eller skyddsuppfostran
berövad friheten eller främjar
annorledes hans flykt, dömes för
främjande av flykt till fängelse eller
till straffarbete i högst fyra år. Är
brottet att anse som ringa, såsom med
hänsyn till att rymlingen ej var skyldig
till brott, hans brottslighet ej av
allvarlig beskaffenhet eller hjälpåtgärden
av mindre farlig art, vare
straffet böter eller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

12 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva
annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,
skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest olovligen
öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt myndighets
förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller
fängelse.

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter.

13 §.

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar
är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter.
Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig
vinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i högst fyra år
eller fängelse dömas.

14 §.

Den som, utan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sig
ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän
ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehörigen bär
uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten
eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän
samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller
kraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, dömes till böter.

11 KAP.

Om brott''mot allmän ordning.

1 §•

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med
förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller
hindra viss åtgärd och skingrar sig ej på myndighets befallning, straffes för
upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan
deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.

Skingrar sig folksamlingen på myndighets befallning, straffes anstiftare
och anförare högst med straffarbete i två år.

2 §.

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person
eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt
upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år och annan
deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år. 3

3 §■

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma
för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger på
område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ej upplopp
föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4 §.

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör
eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel
eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig
eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst för överläggning,
undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättning
eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse.

5 §.

Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides
eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar
eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig
skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till
böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa,
må till straffarbete i högst fyra år dömas.

6 §•

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående
som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen
eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet
eller annat organ vilket äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes
för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

7 §.

Hotar, förtalar eller smädar någon
offentligen folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse, dömes
för hets mot folkgrupp till böter eller
fängelse.

7 §.

8 §.

Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund
hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

8 §. 9 §.

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller
avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna,
grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot
griftefrid till fängelse eller böter.

9 §.

Den som på allmän plats, evad det
är utom- eller inomhus, uppträder berusad
så att det framgår av hans åtbörder
eller tal, dömes för fylleri till
böter, högst femhundra kronor. 5

10 §.

Den som på allmän plats, evad det
är utom- eller inomhus, uppträder
berusad av starka drycker, så att det
framgår av hans åtbörder eller tal,
dömes för fylleri till böter, högst femhundra
kronor.

Till samma straff dömes, om någon
på plats och sätt som i första
stycket sägs uppträder berusad av annat
än starka drycker.

5 Bibelng till riksdagens protokoll /94S. 9 sand. 1 avel. Nr 30.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

10 §. 11 §.

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän
plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse
hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter,
högst femhundra kronor.

11 §. 12 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde
eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,
straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i dylikt spel som anordnats
för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten har tillträde,
dömes till böter.

12 §. 13 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse.

12 KAP.

Om förfalskningsbrott.

1 §•

Var som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn, falskeligen
förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk
urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, där
åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till straffarbete
i högst två år eller fängelse.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan
handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis,
så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 §.

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är
att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse
eller böter.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskilt beaktas,
om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller
dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon
till hans rätt.

3 §•

År urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att
anse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete
från och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskilt beaktas,
om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är
särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev
eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig
art.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Den som förstör, gör obrukbar eller
undanskaffar urkund varöver han
ej äger förfoga, straffes, där åtgärden
innebär fara i bevishänseende, för
undertryckande av urkund med straffarbete
i högst två år eller fängelse.
Är brottet grovt, dömes till straffarbete
i högst fyra år. I ringa fall vare
straffet fängelse eller böter.

(Utskottets förslag:)

Den som förstör, gör obrukbar eller
undanskaffar urkund varöver han
vid tillfället ej äger så förfoga, straffes,
där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för undertryckande av
urkund med straffarbete i högst två
år eller fängelse. Är brottet grovt, dömes
till straffarbete i högst fyra år. I
ringa fall vare straffet fängelse eller
böter.

5 §•

Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning eller
annan signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt
verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till
verket, dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år eller
fängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

6 §•

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt
eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning
till straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från
och med ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse
eller böter.

7 §•

Eftergör någon gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offentligt
eller för allmänheten avsett inländskt eller utländskt värdemärke eller
ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara,
handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen
äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta,
straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning
med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skall
till straffarbete från och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall vare
straffet fängelse eller böter.

8 §•

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagas
för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för planeller
höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller förstör sådant
märke, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning
av fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa,
vare straffet fängelse eller böter. 9

9 §•

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med
falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt
värde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk
av något, som förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han
själv gjort förfalskningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

10 §.

Den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något, som
lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,
dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.

11 §•

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende
som gärningen innebar, må straffet nedsättas under vad eljest bort
följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff
än fängelse, vare fri från straff.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägs
så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap.
stadgas. Skulle brottet, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa,
må dock ej dömas till straff enligt vad nu sagts.

13 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.

1 §•

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar
osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år. Är brottet med hänsyn till omständigheterna
att anse som grovt, såsom då det sker med uppsåt att oskyldig
må fällas till urbota straff eller eljest synnerlig skada tillfogas annan,
skall till straffarbete från och med två till och med åtta år dömas. Är brottet
att anse som ringa, vare straffet fängelse eller böter.

2 §•

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen, dömes för osann partsutsaga till straffarbete
i högst två år eller fängelse. Är brottet att anse som ringa, vare straffet
böter eller fängelse.

3 §‘

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes
för ovarsam utsaga till böter eller fängelse.

4 §•

Prövas utsaga som avses i 1—3 §§ vara utan betydelse för saken, skall
ej till straff dömas.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, där någon lämnat osann uppgift
eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra
sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom. 5

5 §.

Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för
falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med
hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffarbete
i högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

6 §•

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för
obefogat åtal till fängelse eller böter.

7 §•

Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld,
dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst två år eller fängelse. I
ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

Den som, i annat fall än första stycket avser, hos åklagare, polismyndighet
eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver
besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,
straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan
sak, för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket
sägs, dömes till böter eller fängelse.

8 §•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva
sakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes för bevisförvanskning
såsom i 5 § sägs.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att annan
skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och
underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande
göra vad skäligen kan begäras, dömes till böter eller fängelse.

10 §.

Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under
edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran,
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, där åtgärden
innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till fängelse eller böter
eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år.

Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov oaktsamhet,
dömes till böter eller fängelse.

11 §•

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är
eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar för skens skull
urkund rörande rättshandling, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för osant intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn
till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som
grovt, skall till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första
stycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande
av osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund geuom
att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden att så -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

lunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit
medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för
riklig kopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för missbruk av urkund till fängelse eller böter.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter.

14 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat
sätt avvärjt fara för vidare olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest
bort följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare
straff än fängelse, vare fri från straff.

15 §.

Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas,
där ej brottet, om det fullbordats, skulle hava varit att anse som ringa. Lika
med förberedelse anses sådan stämpling, att någon sökt anstifta annan till
gärningen.

Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.

14 KAP.

2 §.

Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådant
brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete
på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

7 §•

Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall en
var, som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var i sig
själv livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka i
förening orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honom
åstadkomna skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den, som å den
döde gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre
straff belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.

10 §.

Har någon------ — sex år.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse
anses ock stämpling.

Med svår---livsfarlig sjukdom.

18 §.

Har någon------— år dömas.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse
anses ock stämpling.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs,
ändå att den skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar,
fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott
efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av
allmän åklagare, där ej målsägande
brottet till sådant åtal angiver, eller
det blivit förövat å allmän plats. Utan
hinder av vad nu är sagt må brottet
åtalas av allmän åklagare, där det
medfört döden eller ock landsfogden
eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen
finner åtal vara ur allmän synpunkt
påkallat.

Vållande, varom--

Därest brott —---

Har brott-----

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs,
ändå att den skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar,
fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott
efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av
allmän åklagare, där ej målsägande
brottet till sådant åtal angiver, eller
det blivit förövat å allmän plats. Utan
hinder av vad nu är sagt må brottet
åtalas av allmän åklagare, där det
medfört döden eller ock statsåklagaren
finner åtal vara ur allmän synpunkt
påkallat.

- än målsägande.
--till åtal.

— åtal angives.

15 KAP.

Om brott mot annans frihet eller frid.

25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 §
1 mom. sagt är, så ock förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott
som i 5, 6, 7 eller 8 § angives, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av försök
till brott, som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straffarbete
på livstid dömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Angående åtal —------19 § sägs.

26 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans
vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar
att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där
gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes
med böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott
i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat,
till straffarbete i högst två år dömas.

27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga
ordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus,
eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne;
vare staffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld
därå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård,
varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.

29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,
där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

30 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen
bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som
honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är;
dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker
det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen förstör
eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som
brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård
haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjort
våld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara
tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hade
lov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade; varde
den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande
ansedd.

16 KAP.

Om ärekränkning.

18 KAP.

13 §.

Sprider någon ut, håller till salu
eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller bild, som sårar tukt och
sedlighet eller genom grov kränkning
av andras människovärde är ägnad
att väcka allmän anstöt, straffes för
anstötligt förfarande med böter eller
fängelse. Lag samma vare, om man
genom annan gärning sårar tukt och
sedlighet, så att allmän förargelse eller
fara för andras förförelse därav
kommer.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

19 KAP.

Om allmänfarliga brott.

1 §•

Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller
för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till
straffarbete från och med två till och med åtta år.

2 §•

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som
grov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från och
med sex till och med tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden
anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest
innebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

3 §•

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller
tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för
annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,
dömes för allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till och
med åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller från
och med sex till och med tio år.

4 §■

Där någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för
rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd,
som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning
därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom,
dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Samma
lag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss
sagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller användningen
av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av
anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme''eller kraft.

Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med
två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,
för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

5 §•

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne
eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller
framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes
för allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt, dömes
till straffarbete i högst två år eller fängelse. 6

6 §•

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider på
annat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, och

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

framkallar han därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa, dömes
för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och med
tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om
många människor utsatts för fara.

7 §•

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom
att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur
eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes för förgöring högst med
straffarbete i två år.

Är brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för
fara.

8 §•

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 § sägs, dömes till
fängelse eller böter.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes
framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän
fara som avses i 6 eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till
insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes
till fängelse eller böter.

10 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 eller 9 §, frivilligt
avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet uppkommit, må
straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock må ej till
lägre straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet eljest är
straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet ej belagt
med svårare straff än fängelse, vare fri från straff.

« 11 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ock
underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom
förberedelse anses ock stämpling.

20 KAP.

3 §.

Stjäl någon--— -— --det tillgripna.

I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.

8 §•

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 24 kap. 2 §
andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,
skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olovligen
anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller
låta kreatur beta, eller skiljer obehörigen annan från besittning av fastighet
eller del därav, skall vad i 6 och 7 §§ sägs om egenmäktigt förfarande eller
självtäkt äga tillämpning.

10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ock underlåtenhet
att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.
Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel,
som är straffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ock
stämpling.

Gör vid--------livstid dömas.

21 KAP.

6 §•

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör
sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens återställande,
straffes för häleri med straffarbete i högst två år eller fängelse,
eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall vare
straffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sig otillbörlig
vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav,
överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Om gärningsmannen---eller fängelse.

8 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efter
ty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om försök
till utpressning.

Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som för
att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig
eller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåt
som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan
inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

22 KAP.

7 §•

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar
därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter. Samma
Lag vare, där innehavare av fastighet brukar denna till men för annans
rätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur
beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.

24 KAP.

Om skadegörelse; så ock om tagande av olovlig väg.

1 §■

Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans
rätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2 §.

Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omstänrigheter
vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,
av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda
eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till
bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde
och övriga omständigheter är att anse som ringa.

3 §•

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse
som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av
gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den
förövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om
skadan eljest är synnerligen kännbar.

4 §''

Tager någon olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga
som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.

5 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Åverkan eller tagande av olovlig
väg må ej, där brottet endast förnärmar
enskilds rätt, åtalas av allmän
åklagare med mindre landsfogden eller,
i Stockholm, förste stadsfiskalen
finner åtal vara ur allmän synpunkt
påkallat.

§•

Åverkan eller tagande av olovlig
väg må ej, där brottet endast förnärmar
enskilds rätt, åtalas av allmän
åklagare med mindre statsåklagaren
finner åtal vara ur allmän synpunkt
påkallat.

25 KAP.

Om ämbetsbrott.

1 §•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning
till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen
utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med
straff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; om
skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst
två år. I ringa fall vare straffet allenast böter.

Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse
som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete
i högst sex år.

2 §.

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, där ej gärningen

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta såsom i 1 § stadgas.
Samma lag vare, där lian begått sådan gärning innan han erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs, dömes
till allmänt straff som i 1 § stadgas.

3 §•

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han
olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd
med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om
skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet
allenast böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff
som i första stycket sägs.

4 §.

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad
honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift
eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk
eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter
eller suspension. År felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; om
skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

5 §.

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är annorstädes än i 1—4 §§
belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, varde den omständigheten beaktad
vid bestämmande av straffet, och må fängelse intill två år ådömas,
ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa.

6 §.

Innehar den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning
eller suspension från viss tjänst ej längre samma tjänst, men har han i dess
ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömas
till avsättning eller suspension från den befattningen. Har han ej i tjänstens
ställe erhållit annan befattning varom nu sagts, skall allmänt straff
som i 1—4 §§ stadgas ådömas enbart och vid straffets bestämmande hänsyn
tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension; om han eljest ej
förskyllt frihetsstraff, må varje straff bortfalla. Har den brottslige för skyllt
avsättning, skall det utsättas i domen.

Där den som förskyllt avsättning eller suspension från sin tjänst innehar
annan med ämbetsansvar förenad befattning än i första stycket sägs,
varde han avsatt från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligen
icke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån
skadat det anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till
suspension därifrån.

Dömes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket
och innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad i andra
stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 §.

Där ämbetsman på grund av annat Där ämbetsman på grund av annat
brott än sådant varom i 1—4 §§ sägs brott än sådant varom i 1—4 §§ sägs
dömes till straffarbete, varde ock av- dömes till straffarbete, varde ock av -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

satt; om särskilda skäl föranleda därtill,
må han dock bibehållas i tjänsten,
och kan i sådant fall dömas till
suspension. Förskyller han fängelse
eller böter, skall dömas till avsättning,
om han genom brottet visat sig
uppenbarligen icke vara skickad att
innehava tjänsten, eller till suspension,
om han eljest i avsevärd mån
skadat det anseende som innehavaren
av befattningen bör äga.

(Utskottets förslag:)

satt; om särskilda skäl föranleda därtill,
må han dock bibehållas i tjänsten,
och kan i sådant fall dömas till
suspension. Förskyller han fängelse
eller böter, skall dömas till suspension,
om han genom brottet i avsevärd
mån skadat det anseende som
innehavaren av befattningen bör äga;
dock må till avsättning dömas, därest
han med hänsyn till tjänstens särskilda
beskaffenhet genom brottet visat
sig uppenbarligen icke vara skickad
att innehava denna.

Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall den
förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat
straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

8 §•

Har förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman bestraffning,
har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma
brott, och må böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bortfalla.
Förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt eller
delvis verkställts då åtal för brottet väckes.

9 §. •

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från
tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där
han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen
utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.

10 §.

Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan att
därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs
efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 §
sägs äga tillämpning.

För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt dömas.

11 §•

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens befattningshavare
som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin
tjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entlediga
honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro satta
att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade
kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om
de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och
om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till Den som är förordnad eller vald
ledamot av beslutande statlig eller till ledamot av beslutande statlig eller
kommunal församling eller sitter i kommunal församling eller sitter i
jury eller beskattningsnämnd skall jury eller beskattningsnämnd skall

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ock vara underkastad ämbetsansvar ock vara underkastad ämbetsansvar
efter 2, 3 och 5—-7 §§; dock må sus- efter 2, 3 och 5—7 §§; dock må suspension
ej ådömas. pension ej ådömas, och må den som

är vald till ledamot av beslutande
statlig eller kommunal församling ej
enligt 7 § dömas till avsättning i annat
fall än då han dömes till straffarbete
eller, för brott som avses i 8
kap., till fängelse.

Där innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt
Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 10 kap. 1 § sägs,
åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, gälle
vad i 5 och 7 §§ stadgas.

12 §.

Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under
allmänt åtal.

13 §.

Har den, som blivit dömd till straff, innan domen meddelades eller därefter
men innan den vunnit laga kraft, blivit förordnad eller vald till befattning
och har domstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspension
därifrån jämlikt 6 eller 7 §, må särskild talan om avsättning eller suspension
från befattningen föras, såframt den väckes inom två år från det domen
vann laga kraft.

26 KAP.

Om brott av krigsmän.

1 §•

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppehåller
han otillbörligen befallningens fullgörande, och är det ej uppenbart
att befallningen icke angår tjänsten, dömes för lydnadsbrott till disciplinstraff
eller fängelse.

2 §•

Är lydnadsbrott med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse
som grovt, skall för grovt lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om
brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i
högst tio år eller på livstid. 3

3 §.

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld, sätta sig
upp mot förman, straffes för myteri, anstiftare och anförare med straffarbete
i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straffarbete
i fyra år.

Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom,
dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid
och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid
tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete
i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare
eller anförare straffas med fängelse.

4 §•

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigsman,
vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, meddelats
för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff
eller fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i
högst fyra år.

5 §•

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande
till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta,
dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet
grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Samma lag vare, där förman otillbörligen, såsom påföljd för underlydandes
förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring
eller vägrar honom förmån, så ock där förman utan skäl utsätter underlydande
för fara till liv eller hälsa.

6 §.

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan
krigsman, dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse.
Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst
fyra år.

7 §•

Förgriper sig krigsman med våld eller hot därom å krigsman då denne
är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller
hindra honom därifrån eller eljest med anledning av hans tjänst, dömes för
våld eller hot mot krigsman till fängelse eller disciplinstraff; är brottet
med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest att
anse som grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.
Lika med våld skall anses gärning som innefattar försök varom i 14 kap.
2, 3 eller 10 § förmäles.

Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller
mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller
upprätthållande av ordning, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i
högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid
eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må
dömas till straffarbete på livstid.

8 §.

Förgriper sig krigsman med smädelse eller annan missfirmlig gärning
mot krigsman i eller för hans tjänst, straffes för missfirmelse mot krigsman
med disciplinstraff eller fängelse. 9

9 §.

Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman eller
missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt uppförande
mot krigsman, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för
oskickligt beteende till disciplinstraff.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

10 §.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande
till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott
eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt,
dömes för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff eller fängelse. Sökte
han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i
högst fyra år dömas.

Deltager krigsman i sammankomst
som på grund av ändamålet med dess
anordnande eller eljest uppenbarligen
är riktad mot krigsmakten eller
rikets säkerhet, eller ansluter sig
krigsman till demonstration med sådant
syfte, straffes med disciplinstraff
eller fängelse.

11 §•

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmakten,
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe
som är bestämt för honom, dömes för undanhållande till disciplinstraff.
Den som förut begått sådant brott må dömas till fängelse.

För undanhållande under beredskapstillstånd vare straffet disciplinstraff
eller fängelse. Var riket i krig, dömes högst till straffarbete i två år.

12 §.

Där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen
hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans
tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen
eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till fängelse
eller disciplinstraff.

För rymning under beredskapstillstånd vare straffet fängelse eller straffarbete
i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten
eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post eller
finnes han hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt
sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av post till disciplinstraff
eller fängelse.

För övergivande av post under beredskapstillstånd vare straffet högst
straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades
brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

14 §.

Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av starka drycker eller
annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antagas
vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller
fängelse.

(> Bihang till riksdagens protokoll 9 sand. 1 avd. Nr 39.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Utskottets förslag:)

§•

Krigsman som, inom område eller
utrymme som nyttjas av krigsmakten,
uppträder berusad av starka
drycker, så att det framgår av hans
åtbörder eller tal, dömes för fylleri
till disciplinstraff.

Till samma straff dömes, om krigsman
inom område eller utrymme som
i första stycket avses och på sätt där
sägs uppträder berusad av annat än
starka drycker.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,
dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

Krigsman som i militär tjänste- Till samma straff dömes, om krigsdräkt
deltager i demonstrationståg, man i militär tjänstedräkt deltager i
straffes som i första stycket sågs. demonstrationståg.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom
handling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller
eljest för det allmänna eller för någon enskild, dömes, där ej gärningen är
särskilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse eller straffarbete
i högst två år. I ringa fall vare straffet disciplinstraff.

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,
instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller
tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk
eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.
År felet grovt, vare straffet fängelse.

19 §•

Försök till brott som i 12 § andra stycket sägs så ock förberedelse till
brott som avses i 3 § eller 12 § andra stycket eller underlåtenhet att avslöja
sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock
stämpling.

För medverkan till gärning varom i 18 § sägs må allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt dömas.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Krigsman som, inom område eller
utrymme som nyttjas av krigsmakten,
uppträder berusad så att det
framgår av hans åtbörder eller tal,
dömes för fylleri till disciplinstraff.

20 §.

Om ådömande av disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant
straff ej är utsatt, så ock om tillämpning av bötesstraff i stället för
disciplinstraff stadgas i särskild lag.

Vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon på grund av brott som
där avses .förskyller böter skall äga tillämpning även beträffande den som
för sådant brott förskyller disciplinstraff.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medverkan
till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, dömes, där han ej förskyllt
svårare straff, i stället till böter.

21 §.

Krigsmän äro enligt denna lag de vilka såsom officerare, underofficerare
eller manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärnsmän
och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro
tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med hänsyn
till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar,
de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom
frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.
Åtnjuter någon ledighet som ej är begränsad till kortare tid än
två månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig. Närmare bestämmelser
om vad som avses med krigsmakten meddelas av Konungen.

De som avses i första stycket skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet
föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till sådan tid
vårdas å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt då de inom
område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen
uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem
åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt.

Krigsman som har befälsrätt över annan krigsman är dennes förman.
Krigsman, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhållande
till denne.

22 §.

Av den personal som i 21 § första stycket avses skola officerare, underofficerare
och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande
tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, evad de äro
tjänstgöringsskyldiga eller icke.

23 §.

Brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles och varigenom krigsman
åsidosatt sin tjänsteplikt, hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat,
under allmänt åtal.

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, bered skaps tillstånd in. in.

1 §•

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigsmakt
eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller
myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk eller ock fabrik, bro, fartyg
eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning
sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt
försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men
för försvaret eller för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket
eller ock till avsevärt men för riket åt främmande makt anskaffar krigsfolk,
tjänstbarheter, förnödenheter eller understöd eller eljest gör tjänst åt sådan
makt, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid; kom av brottet
endast ringa fara för rikets säkerhet, skall till straffarbete från och med
fyra tiU och med tio år dömas.

84:

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, eljest bär
vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller
uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

Lämnar någon, då riket är i krig, i annat fall än i andra stycket avses fienden
bistånd på sätt i första stycket sägs men i mindre mån, dömes till straffarbete
i högst sex år eller fängelse. Bestod gärningen i anskaffande av
tjänstbarheter eller förnödenheter eller annan tjänst åt fienden inom område,
som var ockuperat av denne, och kunde gärningen särskilt med hänsyn
till befolkningens behov eller gärningsmannens försörjning ej anses
otillbörlig, skall ej till straff dömas.

2 §•

Förövas gärning som i 1 § första eller andra stycket sägs av oaktsamhet,
straffes med fängelse eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra
år. Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i 1 § tredje stycket och
föreligger ej fall varom i andra punkten av samma stycke sägs, dömes högst
till straffarbete i två år.

3 §•

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt
överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till straffarbete
på livstid eller från och med sex till och med tio år.

4 §•

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till
eller eljest träder i förbindelse med någon, som tillhör fiendens krigsmakt
eller vistas på fiendens område, dömes för samröre med fienden högst till
straffarbete i två år.

5 §.

Därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då
brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva sig
åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något
som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrävande
av stridsviljan till straffarbete på livstid eller från och med fyra till
och med tio år. Var faran ringa, vare straffet straffarbete i högst sex år
eller fängelse.

6 §.

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller
annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes
för försvarsskadlig ryktesspridning högst till straffarbete i två år.

7 §•

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen
sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott
eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbredas
hos krigsmännen, dömes deltagare för olovlig sammankomst högst till
straffarbete i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av
förman, vare fri från straff.

8 §.

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig,
uppsåtligen eller av försummelse att i vad på honom ankommer sätta för -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

svarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa
förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för bristfällig krigsförberedelse
till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt,
vare straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

9 §.

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdelning
av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,
föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt
motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller
annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin avdelning
åt fienden, dömes för dagtingan till straffarbete på livstid eller från
och med sex till och med tio år.

10 §.

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse
under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att
främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till straffarbete i högst
sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade
ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete
från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

n §•

Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som
Konungen förbjudit eller missbrukar tecken, som avser att lämna skydd åt
sårade eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat
område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som
står i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande
makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser,
dömes för folkrättsbrott högst till straffarbete i fyra år.

Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med
tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om
därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande
egendomsförlust uppkommit.

Å den som tillhör fiendens krigsmakt skall vad här stadgas ej äga tilllämpning
med mindre gärningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal
eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för
försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på
det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde, underlåter
att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom
själv eller någon av hans närmaste, straffes högst med straffarbete i
två år.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

13 §.

Har, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid
icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tillåten, må
straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen.
Äro omständigheterna synnerligen mildrande, vare han fri från
straff.

14 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman
anses, förutom den som på grund av 26 kap. 21 § eller med stöd därav givna
bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar. Vad som
sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å
polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är
skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för
bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt
Konungens förordnande tillhör krigsmakten.

Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas vid
avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden,
skall ock anses såsom krigsman.

Beträffande krigsfånge samt utländsk man som här i riket internerats vid
krig mellan främmande makter, under vilket riket är neutralt, skall i tilllämpliga
delar gälla vad för krigsman är stadgat, med iakttagande av vad
som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer
av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

15 §.

Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 26 kap. eller i detta kapitel
förövas mot stat, vilken är förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt
eller mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda
gärning mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tilllämpning.

16 §.

Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om
värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och
varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare
skola äga rum.

I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen
förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt ovan i detta kapitel stadgas
för det fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande
brott som förövas under annan tid.

17 §.

Om tillämpning av dödsstraff i vissa fall då riket är i krig stadgas i särskild
lag.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2) Lag

om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

2 §.

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff
är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot
25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet
att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om ej särskilda skäl föranleda till annat. Böter må ock eljest
ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och
brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall då
disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter; såvitt fråga är om
brott mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas dock böterna, utan hinder av vad
i lag eljest finnes stadgat, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

3 §•

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet
att mål därom skall handläggas såsom militärt mål må i stället för
böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med
hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. 4 5

4 §.

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar, varje dag räknad till
tjugufyra timmar.

Straffet verkställes i militärhäkte. Arrestant deltager i tjänstgöring i den
mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,
där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande
särskilda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest utan tjänstgöring
medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden
eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas
löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.

5 §•

Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än
som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas
tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet
utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning
och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga
besök endast då det i särskilt fall medgives.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den
mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades
hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6 §•

Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres
av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. Är löneavdrag
ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda
ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn
till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i
stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som
ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till frihetsstraff
skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten
gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

7 §•

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med tilllämpning
av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och 6 §§.

8 §.

Såsom gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och
brott som finnes förskylla böter skall, där ej straffet bestämmes i svårare
straffart, bötesstraff eller, om särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff ådömas.
Högsta och lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplinstraff
är utsatt för något av flera sammanträffande brott, beräknas såsom
om bötesstraff, som i 2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott sammanträffa,
disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straffart för övriga
brott, om särskilda skäl föranleda därtill.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och disciplinstraff,
varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25
kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för
annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas
vara tillfyllest.

9 §•

Förekomma på en gång till verkställighet flera domar eller beslut varigenom
någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen
med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts
till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse, vare
sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till
straffarbete på viss tid, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff.
Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

10 §.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet,
där den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare
som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av
bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes
vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra
straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest
med fängelse eller straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

11 §•

Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest
på längre tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta
straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags
arrest anses svara mot en dags fängelse eller straffarbete. Dömes han till
arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas.
Dömes han till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 §
innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att
vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det
andra straffet anses verkställt genom utstående av arreststraffet i den mån
domstolen funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut är
sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4 § innehållet belopp
utbetalas.

Därest dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats
efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt 6 § innehållet eller
erlagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot
eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att
vidkännas.

12 §.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall ej tillräknas någon
till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. 14 § strafflagen
förmäles.

13 §.

Ädömt arreststraff vare förfallet, där verkställighet ej börjat innan tre år
förflutit från det straffbeslutet vann laga kraft.

Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som nyss
nämnts.

14 §.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i
disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, sasom tillrättavisning
användas

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid,
högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller
annan särskild uppgift (extratjänst);

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom
kasernområde, läger eller däremot svarande område eder åt viss avdelning
upplåten del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom
bostaden (utegångsförbud);

förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller
för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag
av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträngning
eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller
tjänstbarhet.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

15 §.

I fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning
skall särskilt beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig
väl eller om han är under aderton år.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning
meddelas av Konungen.

3) Lag

om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som, då riket är i krig, gör sig skvldig till uppror eller försök därtill
eller begår brott, varom förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest
straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff.

Har riket kommit i krig och har någon genom gärning som i första stycket
sägs väsentligen bidragit till framkallande av kriget eller genom sådan
gärning, begången då uppenbar fara för kriget hotade, åstadkommit väsentligt
men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens krigföring,
vare lag som i första stycket stadgas.

2 §.

Dömes någon av underrätt till dödsstraff, skall målet, i vad det rör honom,
underställas hovrättens prövning; och skall därvid underrätten giva
tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra sig i hovrätten.

När dom i nu nämnt mål meddelats, skall akten i målet av underrätten
utan dröjsmål insändas till hovrätten. Part äger att inom tre veckor från
den dag, då domen gavs eller, om domen skall delgivas parten, då han fick
del av densamma, till hovrätten eller underrätten eller, i fråga om krigsman,
till hovrätten, underrätten eller bestraffningsberättigad befattningshavare
vid krigsmakten inkomma med de påminnelser han aktar nödiga;
och skola till underrätten eller nyssnämnd befattningshavare inkomna påminnelser
utan dröjsmål insändas till hovrätten. I hovrätten skall huvudförhandling
äga rum inom två veckor efter utgången av den tid, inom vilken
den dömde haft att inkomma med påminnelser, såvitt ej längre uppskov
är nödvändigt till följd av åtgärd, som i 51 kap. 11 § rättegångsbalken
omförmäles, eller av annan anledning.

Vid huvudförhandling i överrätt i mål, däri någon dömts till dödsstraff
eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, skall den misstänkte
infinna sig personligen. 3

3 §•

Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill.
Meddelas icke tillstånd till verkställighet av dödsstraff, skall den dömde
i stället undergå straffarbete på livstid.

Första lagutskottets utlåtande nr 39. 91

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall
han därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit
dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

5 §.

Närmare bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff meddelas av
Konungen.

4) Lag

(Proposition nr lbb.)

angående införande av Lagen om ändring i strafflagen m. m.

Härigenom förordnas som följer.

(Proposition nr lbb.)

1 §•

(Proposition nr SO.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949; och skall med avseende
därå iakttagas följande.

(Proposition nr Ibi.)

2 §•

Genom de nya lagarna upphävas

strafflagen för krigsmakten den 23
oktober 1914 (nr 324) med undantag
av 184—204, 206 och 207 §§, 208 §
andra stycket samt 209 och 209 a §§;

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s.
3) om förhud för krigsmanskap att
deltaga i vissa sammankomster;

1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50)
med vissa till strafflagen för krigsmakten
och lagen om krigsdomsto -

1 §•

Den nu antagna lagen om ändring
i strafflagen skall jämte lagen om
disciplinstraff för krigsmän och lagen
om dödsstraff i vissa fall då riket
är i krig ävensom vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1949; dock skall
förstnämnda lag, i vad den avser att
orden »landsfogden eller, i Stockholm,
förste stadsfiskalen» i 14 kap. 26 och
45 §§, 20 kap. 12 §, 21 kap. 11 § och
22 köp. 10 § strafflagen skola ersättas
med ordet »statsåklagaren», äga
tillämpning från och med den 1 juli
1948.

2 §•

Genom de nya lagarna upphävas
lagen den 9 juni 1927 (nr 198) innefattande
förbud att sprida efterbildning
av penningsedel;

lagen den 15 juni 1934 (nr 271) om
förbud mot vissa sammanslutningar;

strafflagen för krigsmakten den 23
oktober 1914 (nr 324) med undantag
av 184—204, 206 och 207 §§, 208 §
andra stycket samt 209 och 209 a §§;

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s.
3) om förhud för krigsmanskap att
deltaga i vissa sammankomster;

1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50)
med vissa till strafflagen för krigsmakten
och lagen om krigsdomstolar

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

lar och rättegången därstädes anslutna
bestämmelser angående flygvapnet; 8

§ lagen den 26 mars 1943 (nr
121) om vapenfria värnpliktiga;

lagen den 26 mars 1943 (nr 126)
om straff för förbrytelser i tjänsten
av vissa vapenfria värnpliktiga;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller
särskild författning eller i reglementen,
instruktioner eller andra särskilda
föreskrifter stridande mot bestämmelserna
i de nya lagarna.

(Proposition nr 80.)

1. Genom denna lag upphävas lagen
den 9 juni 1927 (nr 198) innefattande
förbud att sprida efterbildning
av penningsedel och lagen den 15 juni
1934 (nr 271) om förbud mot vissa
sammanslutningar.

(Proposition nr 80.)

2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen
stadgas om att förbrytelse
som där sägs skall anses enligt
8 kap. 4 § strafflagen blir i stället
hänförligt till 8 kap. 8 § nya lagen.

Där i lag eller författning eljest
förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i
denna lag, skall ock denna i stället
tillämpas.

(Proposition nr 1H.)

3 §.

Där i lag eller särskild författning
förekommer hänvisning till lagrum
som enligt 2 § upphävts, skall hänvisningen
anses avse bestämmelse
som trätt i dess ställe.

(Utskottets förslag:)

och rättegången därstädes anslutna
bestämmelser angående flygvapnet;

8 § lagen den 26 mars 1943 (nr
121) om vapenfria värnpliktiga;

lagen den 26 mars 1943 (nr 126)
om straff för förbrytelser i tjänsten
av vissa vapenfria värnpliktiga;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller
särskild författning eller i reglementen,
instruktioner eller andra särskilda
föreskrifter stridande mot bestämmelserna
i de nya lagarna.

3 §•

Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen
stadgas om att förbrytelse
som där sägs skall anses enligt 8 kap.
4 § strafflagen blir i stället hänförligt
till 8 kap. 8 § strafflagen enligt dess
nya lydelse.

Där i lag eller särskild författning
eljest förekommer hänvisning till lagrum
som upphävts genom de nya lagarna,
skall hänvisningen anses avse
bestämmelse som trätt i dess ställe.

(Proposition nr 80.) 4 §.

3. I stället för äldre bestämmelser I stället för äldre bestämmelser i
i 10 kap. strafflagen angående upp- 10 kap. strafflagen angående upprors
rors och upplopps stillande samt för- och upplopps stillande samt församsamlingsfrihet
stadgas som följer: lingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej
å deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet
högt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt
eljest användes. Övergå deltagare i upplopp så hastigt till våld, att civilmyndigheten
ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndigheten förordna,
att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i något

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

fall vapen brukas längre, än civilmyndighet finner sådant vara nödigt för
upploppets stillande.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde
samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- eller
tjänstemans ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge på
stället varande högste militärbefälhavare så förfara som för civilmyndigheten
är stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om
allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till sammankomsten
ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten
upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande emot
lag eller eljest stör allmän ordning.

(Proposition nr 80.)

4. Genom denna lag göres ej ändring
i vad hittills gällt därom att vad
någon olovligen sått eller planterat å
annans jord tillfaller jordens laglige
innehavare.

5 §•

Genom lagen om ändring i strafflagen
göres ej ändring i vad hittills
gällt därom att vad någon olovligen
sått eller planterat å annans jord tillfaller
jordens laglige innehavare.

(Proposition nr 80.)

5. Vad i 25 kap. 12 § nya lagen är
stadgat innebär icke ändring i bestämmelse
i annan lag än strafflagen
om inskränkning i allmän åklagares
åtalsrätt med avseende å sådan gärning
som i 3 § samma kapitel sägs
och som är särskilt belagd med straff.

(Proposition nr lii.)

6 §•

Vad som är stadgat i 25 kap. 12 §
strafflagen, sådant detta kapitel lyder
enligt lagen om ändring i strafflagen,
innebär icke ändring i bestämmelse
i annan lag än strafflagen om
inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt
med avseende å sådan gärning
som i 3 § samma kapitel sägs och som
är särskilt belagd med straff.

4 §. 7 §.

I stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende
å befrielse från skadeståndsskyldighet stadgas följande.

Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är
ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått
förseelse, för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff
eller böter, vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom
förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

(Proposition nr lii.)

5 §. 8 §.

I stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten varit stadgat skall
gälla följande.

Där krigsman, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4
mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning
av vissa skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller
låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes med disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.

(Proposition nr lbt.)

6 §• 9 §.

Vad i lagen om disciplinstraff för Vad i lagen om disciplinstraff för
krigsmän stadgas skall, med undan- krigsmän stadgas skall, med undan -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

tag för fall som avses i 7 § här nedan,
äga tillämpning jämväl då fråga
är om brott som i övrigt bedömes enligt
äldre lag. Därest på grund härav
bötesstraff användes i fall då disciplinstraff
är utsatt, ådömas böterna i
dagsböter; såvitt fråga är om brott
mot 96 eller 96 a § strafflagen för
krigsmakten ådömas dock böterna,
utan hinder av vad i lag eljest finnes
stadgat, omedelbart i penningar, högst
femhundra kronor.

(Utskottets förslag:)

tag för fall som avses i 10 § här nedan,
äga tillämpning jämväl då fråga
är om brott som i övrigt bedömes enligt
äldre lag. Därest på grund härav
bötesstraff användes i fall då disciplinstraff
är utsatt, ådömas böterna i
dagsböter; såvitt fråga är om brott
mot 96 eller 96 a § strafflagen för
krigsmakten ådömas dock böterna,
utan hinder av vad i lag eljest finnes
stadgat, omedelbart i penningar, högst
femhundra kronor.

(Proposition nr lit.)

7 §. 10 §.

Har, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i kraft, disciplinstraff
ålagts av befälhavare eller domstol, skola äldre bestämmelser om
sådant straff äga tillämpning även då högre rätt efter nya lagens ikraftträdande
dömer till ansvar i målet.

Med avseende å verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff
eller tillrättavisning som ålagts enligt äldre lag skola dittills gällande
bestämmelser äga tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt
arrest eller vad av sådant straff återstår att verkställa skall övergå till
vaktarrest, därvid föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika
slag av arreststraff och om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock
att bestämmelserna i 5 § nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest.

Förekomma till verkställighet på en gång dels beslut varigenom ålagts
disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock dom eller beslut varigenom ålagts
arrest enligt nya lagen, skola straffen sammanläggas till ett arreststraff av
sistnämnda slag. Därvid tillämpas föreskrifterna i äldre lag om jämförelse
mellan olika slag av arreststraff samt iakttages tillika att en dags vaktarrest
enligt äldre lag anses svara mot en dags arrest enligt nya lagen och att
sammanlagda strafftiden ej må överstiga fyrtio dagar.

(Proposition nr liU.)

o) Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.

(Proposition nr 80.)

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den
4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning
av förbrytare.

(Proposition nr IM.)
Härigenom förordnas, dels att 6 §
lagen den 4 juni 1913 angående utlämning
av förbrytare skall upphöra
att gälla, dels ock att 4 och 11 §§ sam -

Härigenom förordnas, dels att 6 §
lagen den 4 juni 1913 angående utlämning
av förbrytare skall upphöra
att gälla, dels ock att 3, 4 och 11 §§

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

111a lag skola erhålla ändrad lydelse samma lag skola erhålla ändrad lypå
sätt nedan angives. delse på sätt nedan angives.

(Proposition nr 80.)

Härigenom förordnas, att 3 § lagen
den 4 juni 1913 angående utlämning
av förbrytare skall erhålla följande
ändrade lydelse.

3 §.

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt
fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för medverkan till brott, vilket
förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.

4 §• .

Utlämning må — — — än fängelse.

För gärning, varom förmäles i 10 kap. strafflagen eller sådan bestämmelse
i 26 eller 27 kap. samma lag som avser brott av krigsman, må ej utlämning
medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt eller sjölagen,
skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna
i denna § må ske.

11 §•

Vid beviljande — ---sådan beskaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, varom i 4 § andra stycket sägs, varde dessutom
sådana betingelser satta, att den utlämnade icke må kunna straffas
för den gärning, varom fråga är, i vidare mån än den varit av beskaffenhet
att föranleda utlämning. Beviljas utlämning jämlikt 7 § för gärning, vilken
övervägande äger karaktären av ett icke politiskt brott, skall den betingelse
göras, att den utlämnade icke må för gärningen straffas såsom för politiskt
brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

B) att riksdagen måtte antaga följande genom propositionerna
nr 80 och nr 144 framlagda förslag till

i) Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 §
och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande Igdelse:) (Föreslagen lijdelse:)

19 KAP.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten
i den ort, där brottet förövades. Brott
anses förövat å den ort, där den
brottsliga handlingen företogs, och,

1 §■

Laga domstol i brottmål är rätten
i den ort, där brottet förövades. Brott
anses förövat å den ort, där den
brottsliga handlingen företogs, och,

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:)

om brottet fullbordades å annan ort,
även å den orten. Förövades brottet
å orter under skilda domstolar, äge
de lika behörighet. Har det skett å
svenskt fartyg under resa inom eller
utom riket, vare även rätten i den
ort, dit den misstänkte med fartyget
först ankommer eller där han gripits
eller eljest uppehåller sig, behörig.

Är, då--------—

Åtal för---—- —--— — •

3 §•

Åtal mot flera gärningsmän för
samma brott må, om det sker samtidigt,
väckas vid den rätt, där någon
av dem har att svara. Väckas
åtalen å olika tider, må vid den rätt,
som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen,
åtal väckas även mot
den eller de övriga.

Åtal för delaktighet i brott må väckas
vid den rätt, som upptagit åtal
mot gärningsmannen.

4 §.

Talan om ansvar för falskt åtal
eller falsk angivelse, varå åtal följt,
må väckas vid den rätt, där brottet
åtalats.

(Föreslagen lydelse:)

om brottet fullbordades eller, vid försök,
det tillämnade brottet skulle hava
fullbordats å annan ort, även å den
orten. Förövades brottet å orter under
skilda domstolar, äge de lika behörighet.
Har det skett å svenskt fartyg
under resa inom eller utom riket,
vare även rätten i den ort, dit den
misstänkte med fartyget först ankommer
eller där han gripits eller
eljest uppehåller sig, behörig.

- uppehåller sig.

--det lämpligt.

3 §.

Åtal mot flera för medverkan till
brott må, om det sker samtidigt, väckas
vid den rätt, där någon av dem
har att svara. Väckas åtalen å olika
tider, må vid den rätt, som upptagit
åtal mot någon av dem, åtal väckas
även mot den eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående
åtal i andra fall mot flera för
brott, som äga samband med varandra,
om rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter
finner lämpligt, att åtalen
upptagas av samma domstol.

4 §•

Talan om ansvar för falskt eller
obefogat åtal eller för falsk angivelse
eller annan osann tillvitelse, varå åtal
följt, må väckas vid den rätt, där
brottet åtalats.

20 KAP.

Målsäganden må
Har åklagare
Utan hinder av vad i första stycket
sägs må den som angivits eller åtalats
för brott väcka talan om ansvar
för falsk angivelse eller falskt åtal.

—- äga rum.
fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må målsägande väcka talan
om ansvar för falskt eller obefogat
åtal, falsk angivelse eller annan osann
tillvitelse angående brott.

8 §.

31 KAP.

6 §.

Dömas för samma brott flera såsom
gärningsmän eller delaktiga eller
skola flera målsägande eller åklaga -

6 §•

Dömas flera för medverkan till
samma brott eller för brott, som äga
samband med varandra, eller skola

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:)

ren och målsägande!! ersätta rättegångskostnad,
svare de för kostnaden
en för alla och alla för en. I den
män kostnad hänför sig till del av
målet, som angår allenast någon av
dem, eller ock någon orsakat kostnad
genom vårdslöshet eller försummelse,
som avses i 4 §, skall dock denna
kostnad gäldas av honom ensam.

Är någon---------

(Föreslagen lydelse:)

flera målsägande eller åklagaren och
målsäganden ersätta rättegångskostnad,
svare de för kostnaden en för
alla och alla för en. I den mån kostnad
hänför sig till del av målet, som
angår allenast någon av dem, eller
°ck någon orsakat kostnad genom
vårdslöshet eller försummelse, som
avses i 4 §, skall dock denna kostnad
gäldas av honom ensam.

-- för en.

47 KAP.

Vill målsägande-------

Vill den tilltalade i samma mål mot
målsäganden eller åklagaren väcka
talan om ansvar för falsk angivelse
eller falskt åtal, må det ske utan
stämning muntligen inför rätten eller
ock skriftligen. Den, mot vilken talan
väckes, skall erhålla del därav.

§•

----till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål
mot målsäganden eller åklagaren väcka
talan om ansvar för falskt eller
obefogat åtal, falsk angivelse eller
annan osann tillvitelse angående
brott, må det ske utan stämning
muntligen inför rätten eller ock
skriftligen. Den, mot vilken talan
väckes, skall erhålla del därav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen i
skall erhålla följande ändrade lydelse

(Gällande lydelse:)

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas
straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående
dem som genom utslag av domstol
eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff,
straffarbete eller fängelse eller med
tillämpning av 20, 21, 22 eller 23 kap. * 7

17 oktober 1900 om straffregister1

(Föreslagen lydelse:)

1 §-

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas
straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående
dem som genom utslag av
domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff,
straffarbete eller fängelse eller med
tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23

1 Senaste lydelse, se SFS 1944 : 294 och 1945 : 468.

7 Biliang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. Nr 39.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:)

strafflagen till dagsböter ej under
sextio eller med tillämpning av 5 kap.
2 § strafflagen till böter för brott,
varå enligt lag kan följa straffarbete,
eller med tillämpning av 6 § samma
kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse
eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om
någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna
till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

(Föreslagen lydelse:)

kap. strafflagen till dagsböter ej under
sextio eller med tillämpning av 5
kap. 2 § strafflagen till böter för
brott, varå enligt lag kan följa straffarbete,
eller med tillämpning av 6 §
samma kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse
eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om
någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna
till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1949.

3) Lag

angåemle ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse1
skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom
att ungdomsfängelse må användas
i stället för annat straff eller träda
i stället för annat straff gäller icke
förlust av ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning och ej heller påföljd
som avses i 2 kap. 20 § strafflagen
eller liknande påföljd som finnes
stadgad i annan lag eller författning.

(Föreslagen lydelse:)

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom
att ungdomsfängelse må användas
i stället för annat straff eller träda
i stället för annat straff gäller icke
avsättning eller suspension och ej
heller särskild påföljd för brott, som
finnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1949.

Senaste lydelse, se SFS 1939:322 och 1943:730.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om
förvaring och internering i säkerlietsanstalt.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom
att förvaring eller internering må
användas i stället för straff eller träda
i stället för straff gäller icke förlust
av ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning och ej heller påföljd
som avses i 2 kap. 20 § strafflagen
eller liknande påföljd som finnes
stadgad i annan lag eller författning.

(Föreslagen lydelse:)

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom
att förvaring eller internering må
användas i stället för straff eller träda
i stället för straff gäller icke avsättning
eller suspension och ej heller
särskild påföljd för brott, som
finnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

5 .) Lag

om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att
fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.
åligger eller tredskas någon att hörsamma
hälsovårdsnämnds beslut jämlikt
3 § angående någons intagande å
sjukvårdsinrättning eller isolering eller
ställande under observation eller
bryter någon mot föreskriften i 5 §
2 mom. eller mot bestämmelserna i
7 §, straffes med böter från och med
fem till och med ettusen kronor, där
ej å förseelsen strängare straff är i
allmänna strafflagen utsatt.

Lag samma---------

(Föreslagen lydelse:)

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att
fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.
åligger eller tredskas någon att hörsamma
hälsovårdsnämnds beslut jämlikt
3 § angående någons intagande
å sjukvårdsinrättning eller isolering
eller ställande under observation eller
bryter någon mot föreskriften i
5 § 2 mom. eller mot bestämmelserna
i 7 §, straffes med dagsböter.

2 mom. åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari

1949.

100

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

6) Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 april 1935 (nr 105) om
bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag).

Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 19351 skall er
hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt
densamma meddelade bestämmelser
straffes enligt allmän strafflag.

Dömes någon--------

Innefattar förseelsen — —- — —■ -Avskrift av-------

(Föreslagen lydelse:)

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt
densamma meddelade bestämmelser
straffes med dagsböter.

---vara förverkad.

• —-----tillfaller kronan.

---till medicinalstyrelsen.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1949.

7) Lag

angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skall
införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av följande lydelse.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

17 a §.

Den, som olovligen fiskar i annans
fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap
i vatten, där fiskerätt tillkommer
varje svensk undersåte, eller
genom grävning eller annorledes drager
till sig annans fiske eller genom
stängsel eller fiskeredskap avhåller
fisk från annans fiskevatten, dömes
för olovligt fiske till dagsböter eller,
där brottet är grovt, till fängelse i
högst sex månader. Missbrukar delägare
sin rätt i samfällt fiske, straffes
med dagsböter.

Brott varom i denna paragraf sägs
må ej, där det endast förnärmar enskilds
rätt, åtalas av allmän åklagare
med mindre det av målsägande angives
till sådant åtal.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1941: 341.

101

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

8) Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om

gemensamhetsflske.

Härigenom förordnas, att 37 § lage
fiske skall erhålla ändrad lydelse på

(Gällande lydelse:)

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes
inrättande allenast äger rätt till
visst slag av fiske i honom tillkommande
vatten men likväl där idkar
annat slag av fiske, så ock den, som
fiskar i strid mot fastställd plan, dömes,
om ej gärningen är belagd med
straff i allmänna strafflagen, till böter
från och med fem till och med
etthundra kronor.

Förseelse, varom-------

\ den 30 juni 1913 om gemensamhetssätt
nedan angives.

(Föreslagen lydelse:)

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes
inrättande allenast äger rätt till
visst slag av fiske i honom tillkommande
vatten men likväl där idkar
annat slag av fiske, så ock den, som
fiskar i strid mot fastställd plan, dömes,
om ej gärningen är belagd med
straff i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske, till böter från och med
fem till och med etthundra kronor.
----av fisket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

9) Lag

angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 m
jakt skall erhålla ändrad lydelse på

(Gällande lydelse:)

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning
eller annan samfällighet, varom
sägs i 4 §, å området jakt, som strider
mot vad enligt första stycket av
nämnda paragraf är tillåtet eller mot
beslut som avses i andra stycket första
punkten av samma paragraf, vare
ansedd som hade han, såsom avses i
24 kap. 6 § strafflagen, missbrukat
sin rätt i samfälligheten.

överträder ägare------in

>m. lagen den 3 juni 1938 om rätt till
sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse:)

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning
eller annan samfällighet, varom
sägs i 4 §, å området jakt, som strider
mot vad enligt första stycket av nämnda
paragraf är tillåtet eller mot beslut
som avses i andra stycket första
punkten av samma paragraf, straffes
med dagsböter.

dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari

1949.

102

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

10) Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall
erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning
bestämmelse enligt denna
lag träffats, delägare i strid därmed
avverkning eller tager grus, torv, ler,
sand eller dylikt eller överträder han
eljest genom brukande av ägan vad
sålunda blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill
hava erhållit medgivande, äga,
som är ställd under förvaltning av
god man,

eller bryter delägare mot förbud,
som meddelats jämlikt 9 § andra
stycket,

varde han ansedd som hade han,
såsom i 24 kap. 6 § strafflagen avses,
missbrukat sin rätt i samfälligheten,
dock att överträdelse av meddelat
förbud, som nyss sagts, skall
höra under allmänt åtal, samt att annan
förseelse, som här åsyftas, må
åtalas av allmän åklagare efter angivelse
av delägare.

(Föreslagen lydelse:)

15 §.

eller nyttjar delägare, utan att därtill
hava erhållit medgivande, äga,
som är ställd under förvaltning av
god man,

eller bryter delägare mot förbud,
som meddelats jämlikt 9 § andra
stycket,

gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen
stadgas.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1949.

il) Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Bryter någon
Lag samma -

59 §.

— med dagsböter,
omkring marken.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

103

(Gällande lydelse:)

Begår någon förseelse, soin i första
eller andra stycket sägs, av oaktsamhet,
vare straffet böter från och med
fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna
paragraf avses, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall gärningen
bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen
är för likartat fall stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

Begår någon förseelse, som i första
eller andra stycket sägs, av oaktsamhet
eller vållar någon genom försummelse
i den vård om egna eller
andras kreatur honom åligger eller på
annat sätt, att kreatur olovligen inkommer
på annans ägor, vare straffet
böter från och med fem till och
med ffemtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf
avses, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall gärningen bedömas
enligt vad i 4 kap. strafflagen är
stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
19b9.

12) Lag

angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i

fartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i
fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angiven
lydelse, dels ock att 29 § samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

19 a §.

Har domstol, vid meddelande av
förklaring att fartyg jämlikt 2 kap.
17 § strafflagen skall vara förverkat
till kronan, tillika beträffande inteckning
i fartyget förklarat, att panträtten
i fartyget skall upphöra, må, sedan
utslaget vunnit laga kraft, inteckningen
dödas på ansökan utav ny
ägare av fartyget eller lott däri, ändå
att intcckningshandlingen i huvudskrift
ej företes.

29 §.

Då utmätning--------— — boken antecknat.

Har vid —--------;---- — laga kraft.

Har domstol beträffande inteckning
i fartyg meddelat förklaring som i

1 Senaste lydelse beträffande 29 §, se SFS 1936:220.

104

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

19 a § sägs, åligger det domstolen att
därom översända bevis till inskrivningsdomaren.
Inkommer sådant bevis
till denne, skall å nästa inskrivningsdag
göras anteckning om förhållandet
i inteckningsboken.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1949.

13) Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

om villkorlig dom.''

Härigenom förordnas, att 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig
dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Övertygas någon---straffets

ådömande.

Finnes förordnande — — — i
domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej
meddelas, där det av hänsyn till den
allmänna laglydnaden är påkallat,
att den brottslige undergår straff.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag
må ej meddelas i fråga om brott mot
tryckfrihetsförordningen eller brott,
för vilket straff är utsatt i strafflagen
för krigsmakten; dock må villkorlig
dom beviljas beträffande brott
mot 8 kap. sistnämnda lag, där den
tilltalade förskyller fängelse eller
straffarbete. Ej heller må villkorlig
dom brukas i fråga om förlust av
ämbete, tjänst eller annan allmän befattning
eller i fråga om påföljd, som

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

övertygas någon —- --straffets

ådömande.

Finnes förordnande — — — i
domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej
meddelas, där det av hänsyn till den
allmänna laglydnaden är påkallat,
att den brottslige undergår straff. Ej
heller må i fråga om brott av krigsman
villkorlig dom brukas med
mindre det finnes kunna ske utan fara
för krigslydnaden och ordningen
inom krigsmakten.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag
må ej meddelas i fråga om brott mot
tryckfrihetsförordningen. Ej heller
må villkorlig dom brukas i fråga om
avsättning, suspension eller disciplinstraff
eller i fråga om särskild
påföljd för brott, som finnes stadgad
i lag eller författning.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

105

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

avses i 2 kap. 20 § strafflagen, eller
liknande påföljd, som finnes stadgad
i annan lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949 men skall ej äga tillämpning
i mål som blivit av första domstol
avdömt före ikraftträdandet.

14) Lag

angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939
(nr 315) om särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939 om
särskild förundersökning i brottmål skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

2 §.

Har någon som ej fyllt tjuguett år
häktats för brott, skall särskild förundersökning
äga rum, där ej anledning
är att antaga, att utredning som
i 1 § sägs, kommer att därförutan
vara för domstolen tillgänglig. Vad
nu sagts gälle ock, då någon som
fyllt tjuguett år häktats, såframt ej
laga hinder mot villkorlig dom föreligger
eller sådant fall är för handen
som avses i 3 § lagen om villkorlig
dom.

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

Har någon som ej fyllt tjuguett år
häktats för brott, skall särskild förundersökning
äga rum, där ej anledning
är att antaga, att utredning som
i 1 § sägs kommer att därförutan
vara för domstolen tillgänglig. Vad
nu sagts gälle ock, då någon som
fyllt tjuguett år häktats, såframt ej
laga hinder mot villkorlig dom föreligger
eller sådant fall är för handen
som avses i 3 § lagen om villkorlig
dom eller fråga är om brott av krigsman
mot 25—27 kap. strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

15) Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda in. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla följande ändrade
lydelse.

106

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:)

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit
intagen i anstalt för undergående av
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
och bestämmelserna i 2 § beträffande
den som på grund av lagakraftägande
dom varit intagen i sådan
anstalt eller som varit underkastad
förvaring eller internering.

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit
intagen i anstalt för undergående av
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller avtjänat arrest och bestämmelserna
i 2 § beträffande den som
på grund av lagakraftägande'' dom
varit intagen i sådan anstalt eller
avtjänat arrest eller som varit underkastad
förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den t januari
19i9 men skall ej äga tillämpning
i fråga om den som frigivits
före nya lagens ikraftträdande.

16) Lag

angående lindrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff in. in.

Härigenom förordnas, att 8, 10 och
verkställighet av frihetsstraff m. m.
nedan angives.

(Gällande lydelse:)

8 §•

Nöjdförklaring av häktad avgives i
vittnes närvaro inför styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
eller, om han hålles i militärhäkte,
inför den befälhavare som har
uppsikt över häktet. Är den som sålunda
äger mottaga nöjdförklaring ej
tillstädes, må förklaringen avgivas
inför den som är i hans ställe. Ej må
förklaringen gälla utan att domen eller
rättens eller domarens bevis om
målets utgång, såvitt den dömde rörer,
finnes att tillgå för den som mottager
förklaringen samt den dömde
haft betänketid till andra dagen efter
den då domen vid rätten avkunnades

13 §§ lagen den 21 december 1945 om
skola erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse:)

8 §•

Nöjdförklaring av häktad avgives i
vittnes närvaro inför styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
eller, om han hålles i militärhäkte,
inför den befattningshavare
som har uppsikt över häktet. Är den
som sålunda äger mottaga nöjdförklaring
ej tillstädes, må förklaringen
avgivas inför den som är i hans ställe.
Ej må förklaringen gälla utan att domen
eller rättens eller domarens bevis
om målets utgång, såvitt den dömde
rörer, finnes att tillgå för den som
mottager förklaringen samt den dömde
haft betänketid till andra dagen
efter den då domen vid rätten av -

107

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

för honom eller blev honom annorledes
delgiven. Tillfälle skall såvitt
möjligt beredas den dömde att
under betänketiden samråda med sin
försvarare.

Myndighet som---sådan för klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen
i fångvårdsanstalt må, med avlämnande
av domen eller sådant bevis
som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring,
om domen skall av militär
befälhavare befordras till verkställighet,
i vittnes närvaro inför denne och
eljest inför länsstyrelse eller i vittnes
närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt
eller den som är i hans
ställe, landsfogde, polismästare eller
annan polischef.

13 §.

Är den, som skall undergå straff
eller skyddsåtgärd som avses i denna
lag, häktad i målet, när domen, såvitt
angår honom ådömt ansvar, må
verkställas, skall styresmannen vid
den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
omedelbart befordra domen till
verkställighet. Den som hålles häktad
annorstädes än i fångvårdsanstalt
skall enligt bestämmelser som
meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas
till lämplig fångvårdsanstalt.
Om överflyttning från en fångvårdsanstalt
till annan stadgas i 26 §.

Är den--- — till verkställighet.

För vissa fall är om befordran till
verkställighet särskilt stadgat i lagen
om krigsdomstolar och rättegången
därstädes.

kunnades för honom eller blev honom
annorledes delgiven. Tillfälle
skall såvitt möjligt beredas den dömde
att under betänketiden samråda
med sin försvarare.

Myndighet som---sådan för klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen
i fångvårdsanstalt må, med avlämnande
av domen eller sådant bevis
som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring
inför länsstyrelse eller i vittnes
närvaro inför styresman vid
fångvårdsanstalt eller den som är i
hans ställe, landsfogde, polismästare
eller annan polischef. Den som fullgör
militärtjänstgöring må ock avgiva
förklaringen i vittnes närvaro inför
befattningshavare vid krigsmakten,
som över honom har bestraffningsrätt
i disciplinmål.

13 §.

Är den, som skall undergå straff
eller skyddsåtgärd som avses i denna
lag, häktad i målet, när domen, såvitt
angår honom ådömt ansvar, må
verkställas, skall styresmannen vid
den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
eller, om han hålles i militärhäkte,
den befattningshavare som har uppsikt
över häktet omedelbart befordra
domen till verkställighet. Den som
hålles häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt
skall enligt bestämmelser
som meddelas av fångvårdsstyrelsen
förpassas till lämplig fångvårdsanstalt.
Om överflyttning från
en fångvårdsanstalt till annan stadgas
i 26 §.

Är den--— till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i
militärhäkte samt den som avgivit
nöjd förklaring inför befattningshavare
vid krigsmakten ankomme det
på länsstyrelsen eller polischefen i
orten att, efter anmälan av vederbörande
befattningshavare, låta verkställa
förpassning eller meddela fö -

108

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

reläggande som i denna paragraf avses.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

17) Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881)
om polisens ställning under krig.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens
ställning under krig skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

2 §• 2 §.

Polisman, som--- — krig krigs- Polisman, som---krig krigsmakten.
makten.

Vad i strafflagen för krigsmakten
är stadgat om hemvärnspersonal
skall äga motsvarande tillämpning på
polisman som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

18) Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om

skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt,
som på grund av 4 §
ålagts, eller att till undergående av
sålunda ålagd ympning befordra annan,
för vars befordrande till ympning
han enligt 10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig,
som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,
att fullgöra sin ympningsplikt,

(Föreslagen lydelse:)

22 §.

eller underlåter ympningspliktig,
som i 3 § a), b), c) eller d) omförmäles,
att fullgöra sin ympningsplikt,

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

109

(Gällande lydelse:)

straffes med böter från och med
fem till och med femtio kronor.

Lag samma — — — där omförmäles.

Ej må straff enligt denna § tilllämpas,
där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med
strängare straff.

Att den, som är i tjänstgöring vid
mobiliserad avdelning av krigsmakten
eller eljest inkallats till tjänstgöring
för rikets försvar, för underlåtenhet
att fullgöra honom åliggande
ympningsplikt är underkastad straff
efter strafflagen för krigsmakten, därom
är i nämnda lag stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

straffes med böter från och med
fem till och med femtio kronor.

Lag samma---där omförmä les.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

19) Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om
skyddsympning inom försvarsväsendet.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juli 1942 om skyddsympning
inom försvarsväsendet skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

4 §•

Den som underlåter att fullgöra
ympningsplikt enligt denna lag skall,
där han lyder under strafflagen för
krigsmakten, straffas efter sistnämnda
lag men eljest med böter från och
med fem till och med femtio kronor;
och äge domstolen att vid vite förelägga
den som ådömes böter att fullgöra
sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse:)

4 §•

Den som underlåter att fullgöra
ympningsplikt enligt denna lag,
straffes med böter från och med fem
till och med femtio kronor; och äge
domstolen att vid vite förelägga honom
att fullgöra sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Ilo

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

C) att motionerna 1:280, 11:432 och 457 samt 1:311, i
den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets
hemställan under A) här ovan, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 juni 1948.

På första lagutskottets vägnar:
AXEL LINDQVIST.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit,
såvitt angår propositionen nr 80 jämte i ämnet väckta motioner,
från första kammaren: herrar Schlyter, Branting, Ahlkvist, Lodenius,
Ekströmer, Löthner, Göransson och John Wiktor Jonsson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Rylander, Gezelius, Hedlund
i Östersund, Werner, Olsson i Mellerud, Lindberg och fru Gustafson;

såvitt angår propositionen nr 144 jämte i ämnet väckt motion,
från första kammaren: herrar Kriigel, Ekströmer, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Löthner, Lindgren*, Göransson och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Rylander, Gezelius, Hedlund
i Östersund, Werner, Olsson i Mellerud, Berg och Andersson i Mölndal.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

A. Beträffande proposition nr 80 jämte motioner i ämnet

av herr Branting, som anfört:

Med Kungl. Maj :ts proposition nr 80 har fortsättning följt på den genomgripande
revision av 1864 års strafflag, som påbörjades 1942 med den nya
lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Även i så måtto är det nu framlagda
lagverket en fortsättning på det föregående, att det i allmänhet kommer
att medföra en utvidgning av det straffbara området. Beaktansvärda
undantag finnas, sålunda exempelvis i Kungl. Maj :ts förslag till nya strafflagsbestämmelser
om s. k. olovlig underrättelseverksamhet, men det synes
eljest uppenbart, att i varje fall straffrättskommittén också under denna
etapp varit ivrig att tillse, icke blott att alla tänkbara luckor och kryphål
i gällande lag bliva täckta utan också att åtskilliga nya, hittills oberörda

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

fält för mänskligt handlande bliva strafflagsreglerade. Man har i kommittén
med stor skarpsinnighet tagit i betraktande olika möjligheter till ett
handlande, som hittills icke varit straffbelagt men dock enligt kommittén
bör bestraffas — antingen för konsekvensens och likformighetens skull eller
med hänsyn till den allmänna samhällsnyttan eller samhällstrevnaden,
sådan man föreställer sig densamma (jfr exempelvis den företagna, icke
oväsentliga utvidgningen i fråga om brottet »förargelseväckande beteende»).
Man har alltså föranstaltat, att vederbörande paragrafer få en sådan lydelse,
att de straffbelägga alla dessa framtänkta handlingstyper. Så har man sökt
närma sig idealet: den perfekta strafflagen.

Det har icke lyckats. Kommittéförslaget har under remisserna utsatts
för skarp kritik icke blott i detaljerna utan också på grund av sin allmänna
beskaffenhet. Sålunda må exempelvis hänvisas till yttrandet av Föreningen
Sveriges häradshövdingar, refererat å s. 115 i propositionen, där en viss bestämmelse
— den föreslagna 8 kap. 4 § strafflagen — anförts »som ett typiskt
exempel på tänjbara brottsbeskrivningar av det slag varemot föreningen
funnit anledning rikta kritik». Samma kritik har föreningen riktat
mot följande och andra paragrafer. Beträffande 6 § i samma kapitel har
justitiekansler sämbetet anfört denna såsom exempel på att kommittébetänkandets
brottsbeskrivningar »understundom i jämförelse med de nu vanliga
vore mera vaga och till följd därav också mera tänjbara» (se prop.
s. 121, jfr yttranden s. 125—129 in. fl.).

Vid den efter remissyttrandena inom justitiedepartementet företagna överarbetningen
av lagförslaget har detsamma otvivelaktigt i många punkter
förbättrats. Men givetvis har det varit praktiskt taget omöjligt att vid en
sådan överarbetning komma ifrån de allmänna principer, som varit för kommittén
vägledande och över hela linjen gestaltat lagverket. Trots justeringarna
i justitiedepartementet står kommittéförslaget som helhet kvar oéh
likaså som regel de obestämda, flytande eller abstrakta brottsbeskrivningarna.

Det är rätt klart att denna konstruktion av lagbestämmelser måste leda
därhän, att brottsbeskrivningarnas subtila fångstarmar understundom också
kunna gripa sådana gärningar, vars bestraffande skulle strida mot det
allmänna rättsmedvetandet. Man har även inom utskottet varit medveten
härom men för sådana tänkbarheter velat förlita sig på den svenska domarkårens
förståndighet. Utan tvivel är också denna garanti i viss utsträckning
tillfinnandes. Men tydligen känner sig likväl Föreningen Sveriges häradshövdingar
osäker om domarenas förmåga att komma till rätta med denna
nya strafflag.

I konsekvens med principerna för 1942 års strafflagstiftning om förmögenhetsbrotten
har nu också området för de straffbara försöksbrotten ytterligare
utvidgats. Beträffande denna sak vill jag inskränka mig till att hänvisa
till de principiella och praktiska synpunkter, som av mig reservationsvis
utvecklats i sammanhang med utskottets behandling av denna lagstiftning
1942.

112

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Jämväl utgör det nu föreliggande lagverket en fortsättning på det föregående
i det avseendet, att man — enligt min mening under omedvetet
bakåtsträvande — velat förse så många brott som möjligt med ålderdomliga,
för moderna öron besynnerligt klingande namn.

I det följande skall dessa observationer något verifieras genom exempel,
nämligen i form av särskilda reservationer på olika punkter. Dessförinnan
är blott ytterligare att anmärka, att utskottet i ett visst fall — nämligen
beträffande den nya bestämmelsen om uppror, ingående bland »högmålsbrott»
(den föreslagna 9 kap. 1 § strafflagen) — har förenat sig om en motivering,
som enligt min läsart i sig själv innebär en kraftig reservation mot
propositionen. Utskottet har här ansett önskvärt, att en ny utredning kommer
till stånd. Paragrafen bör, enligt utskottet, erhålla en »mera detaljerad»
avfattning; en »mera genomförd kartläggning» av ifrågavarande område bör
komma till stånd, möjliggörande att för de allvarligare fallen straffbelägga
även uppsåtet att utöva tvång mot de högsta statsorganen annorledes än genom
våldsamma medel. Jag har för min del så mycket hellre anslutit mig
till dessa önskemål som härigenom även kommer till uttryck kravet på
större klarhet och konkretisering i brottsbeskrivningen.

Jag ber härefter att få reservera mig mot utskottets förslag, respektive
Kungl. Maj :ts proposition på följande punkter.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

8 KAP.

7 §•

I strafflagens 8 kap. 7 § har nu framlagts förslag till ny lag beträffande
den omstridda s. k. olovliga underrättelseverksamheten. Jag ansluter mig
här till Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet har emellertid i denna viktiga punkt företagit sig en vidlyftig
omarbetning av propositionens förslag, innebärande i åtskilliga avseenden
en återgång till den allmänt och med rätta kritiserade kristidslagstiftningen.

Utskottets nya, hemmagjorda förslag innebär en väsentlig skärpning och
utvidgning av del lagstadgande, som Kungl. Maj :t efter ingående överväganden
kommit fram till och som av lagrådet godtagits. Sålunda märkes:

a) För att brott i detta fall skall anses föreligga, erfordras enligt Kungl.
Maj :ts förslag, att den ifrågavarande straffbara underrättelseverksamheten
till förmån för främmande makt har bedrivits »efter åtagande eller mot ersättning».
Utskottet har strukit denna bestämmelse, under förmenande att
man även måste kunna bestraffa en underrättelseverksamhet till förmån för
främmande makt, som varken bedrivits efter åtagande eller mot ersättning
utan av ideella motiv.

Vad utskottet i denna del anfört därom, att den som bedrivit en sådan
verksamhet av ideella motiv snart nog torde komma i sådant förhållande till
mottagaren av upplysningarna, att ett »åtagande» får anses föreligga, gillar
jag. Men det gjorda påpekandet synes mig icke vara en motivering för att
stryka den av Kungl. Maj :t föreslagna bestämmelsen utan motiverar tvärtom
dess bibehållande. Erfarenheterna från krigstiden giva vid handen, att dom -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

113

stolarna voro benägna att släppa efter på kravet att en veritabel verksamhet
skulle föreligga för att straffbarhet skulle inträda. Om nu någon i framtiden,
med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, av ideella motiv har börjat
anskaffa vissa uppgifter om annan främmande makt, måste just frågan,
huruvida upplysningarna insamlats efter åtagande eller icke, inrikta domstolens
uppmärksamhet på omfattningen av det ifrågavarande uppgiftsinsamlandet.
Med andra ord, det krav varom lagstiftarna äro ense — nämligen
att för straffbarhet skall föreligga en verksamhet i ordets egentliga mening
— framhäves särskilt i de fall, där uppgifterna insamlats av ideella motiv.
Ty i dessa fall måste man alltså se till, huruvida icke likväl den anklagades
förhållande till mottagaren av upplysningarna utvecklat sig till sådan
omfattning, att ett åtagande kan anses föreligga.

b) Enligt Kungl. Maj :ts förslag innebär den olovliga upplysningsverksamheten,
att någon med uppsåt att gå främmande makt till handa anskaffar
uppgifter, som röra annan främmande makts militära förhållanden av
hemlig natur. Utskottet har helt och hållet förkastat denna i alla fall relativt
klara och begränsade beskrivning av den olovliga underrättelseverksamhetens
föremål. I stället för att kriminalisera, om någon, med det angivna uppsåtet,
anskaffar uppgifter om främmande makts hemliga militära förhållanden,
har utskottet föreslagit riksdagen, att man skall kriminalisera, om någon
anskaffar uppgifter om främmande makt, vilka som helst, som kunna
medföra men för den främmande maktens säkerhet. Svensk domstol skall
alltså avgöra, vilka uppgifter om eu främmande makt som äro så beskaffade,
att deras överlämnande till annan främmande makt kan innebära men för
den förstnämnda främmande maktens säkerhet! Är man icke härmed återigen
mitt inne i kristidslagstiftningens besynnerligheter? Det må till nöds
kunna antagas, att svenska domstolar äro kompetenta att bedöma, huruvida
en viss handling, verksamhet eller upplysning kan anses vara till men för
Sveriges säkerhet eller icke. Men skola våra domstolar också prestera ett omdöme
om vilka upplysningar, t. ex. från Amerika till Ryssland eller vice
versa, som kunna vara till men för Förenta staternas, respektive för Sovjetunionens
säkerhet? Skola för sådana fall främmande experter inkallas, eller
skall domstolen avgöra den intrikata frågan på egen hand, eller hur skall
det eljest gå till att utan godtycke komma fram till dom i sådana mål?

c) Utskottet har ytterligare på ett högst anmärkningsvärt sätt utvidgat
brottsbegreppet. Utskottet avser att vända sig emot »underrältelseverksambet
i politiskt syfte» eller »politisk underrättelseverksamhet», som här i riket
bedrives »hemligen eller med användande av svikliga medel». I dessa fall
erfordras alltså icke för straffbarhet, att upplysningarnas uppenbarande fölen
främmande makt skall vara av beskaffenhet all kunna medföra men fölen
annan främmande makts säkerhet. Vad utskottet närmast åsyftat med sin
föreslagna bestämmelse är att man skall kunna skydda statslösa flyktingar
i Sverige för politiskt spionage från främmande makts sida eller skydda
svenska medborgare mot ett utländskt spionage, som går ut på att registrera
dem efter rastillhörighet eller politisk åskådning. Del angivna syftet är ju

S Hiliang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. nr 39.

114

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

all aktning värt. Men som nu paragrafen av utskottet har utformats, har den
fått en helt allmän innebörd av ytterst obestämd räckvidd. I sin föreslagna
lydelse synes den drabba varje hemlig politisk underrättelseverksamhet här
i riket. Vad som skall förstås med politisk underrättelseverksamhet är
mycket oklart; närmast synes utskottsformuleringen tyda på att man vill
kunna komma åt främmande observatörer av de politiska förhållandena i
Sverige. Med ordet »hemligen» har utskottet emellertid avsett att skydda
t. ex. »öppet arbetande medarbetare i en utländsk tidning». Skulle återigen
någon icke-tidningsman, exempelvis en semestrande utländsk parlamentariker
med goda förbindelser till sitt lands regering, finna intresse i att här samtalsvis
och under hand förhöra sig om de politiska förhållandena eller skulle
han rentav insamla material härom till närmare studium utan att avse
att offentliggöra sina iakttagelser och upplysningar — kanske tvärtom i tanke
att tala därom med någon av sina vänner i regeringen — då förefaller det
som om han skulle kunna dömas och straffas för att han »hemligen bedrivit
politisk underrättelseverksamhet här i riket», enligt utskottets hårda lag.
Det faller för övrigt i ögonen, hur kristidsmentaliteten alltjämt präglar sinnena.
Den föreställningen synes ha varit utskottet alldeles främmande att
det kan vara mycket bra, om man i utlandet — »hemligen» eller på vad sätt
som helst — får reda på våra politiska förhållanden. Vad ha vi som skall förhemligas?
Vår politik är eller bör vara helt öppen för insyn. Vårt politiska
liv utspelas inför öppen ridå.

Utskottets förslag i denna punkt synes mig utgöra ett exempel på faran
av att formulera strafflagsparagrafer på ett helt allmänt sätt, så att de skola
täcka allehanda olika fall, som lagstiftarna haft i tankarna, utan att likväl
dessa fall blivit i lagen tydligen angivna. Följden blir att också andra fall, som
naturligtvis alls icke åsyftats, komma in under lagen. I sådana fall skall då
stunden vara kommen för de förståndiga domarena att ömsom fria, ömsom
fälla, oavsett paragrafernas ordalag. En sådan lagskrivning finner jag icke
tillrådlig.

Beträffande förevarande paragraf yrkas alltså bifall till det genom proposition
nr 80 framlagda förslaget.

9 KAP.

8 §•

I strafflagens 9 kap. 8 § ha sammanförts två så skilda ting som om någon
genom stympning gör sig själv oduglig till krigstjänst och om någon genom
att föregiva sjukdom undandrar sig militär tjänstgöring. I bägge fallen skall
vederbörande dömas för »svikande av försvarsplikt» — straffrättskommittén
hade velat kalla brottet »krigstjänstsvek» — högst till straffarbete i två
år eller vid krigsfall strängare. Jämväl försök till brott enligt 8 § är straftbart.

Det är bekant — och naturligtvis mycket beklagligt — att värnpliktiga
ibland bruka simulera sjukdom t. ex. för att slippa ifrån en ansträngande
marsch. Men jag har icke kunnat bliva övertygad om det riktiga i sammanställningen
mellan å ena sidan det allvarliga, lyckligtvis sällsynta självstymp -

115

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

ningsbrottet och å andra sidan den vanliga, mer eller mindre misslyckade,
mer eller mindre berättigade, mer eller mindre tanklösa eller dumma simulation,
som äger rum när en värnpliktig föreger eller överdriver en huvudvärk
eller magplåga. Enligt min mening hör icke simulationen eller simulationsförsöket
hemma under »högmalsbrotten». Icke heller synes det mig
höra till högmålsbrotten, om en tillfälligt tjänstledig värnpliktig söker mera
ut sin ledighet med någon dag genom en föregiven sjukdom; hur klandervärt
ett dylikt beteende än är kan jag väl tänka mig, att en förseelse av denna
karaktär skulle kunna mötas med ett lämpligt disciplinstraff. Diskutabelt
synes mig vara, om straffbestämmelserna mot förseelser av denna natur höra
hemma i allmänna strafflagen.

Såsom av propositionen framgår (s. 151) har såväl Föreningen Sveriges
häradshövdingar som Sveriges advokatsamfund reagerat mot denna paragraf
i fråga om straffbestämmelserna och sammanställningen av de två artskilda
brotten. Jag yrkar, såsom en provisorisk förbättring, att orden »eller
ock genom att föregiva sjukdom eller medelst annat vilseledande» måtte utgå
ur bestämmelsen och att paragrafen sålunda måtte erhålla följande lydelse:

»Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre
eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten
eller eljest för rikets försvar undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet,
dömes för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om
riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.»

12 KAP.

11 §•

Strafflagens 12 kap. 11 § handlar om s. k. frivilligt tillbakaträdande vid
vissa förfalskningsbrott. I likhet med Sveriges advokatsamfund (vars yttrande
refererats i propositionen s. 253) anser jag, att straffrihet skall kunna inträda
då någon, som gjorts sig skyldig till brott enligt 12 kap., innan avsevärd
olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende som gärningen
innebär. Enligt propositionen skall i sådana fall straff likväl utmätas
utom i de fall, när faran var ringa och brottet ej belagt med svårare straff än
fängelse.

Genom att ett frivilligt tillbakaträdande vid grövre förfalskningsbrott icke
kan föranleda straffrihet, avskräckes uppenbarligen förfalskaren från att
genom frivilligt tillbakaträdande själv omintetgöra följderna av sin förfalskning.
Härav kunna stora skador följa. Satsen »hellre fälla än fria» bör
i varje fall ej drivas därhän, att fara framkallas för helt ovidkommande personer.
Som nu paragrafen kommit att lyda finge man, såsom advokatsamfundet
anfört, anledning antaga, att om verkan av farans avvärjande för
den brottslige icke bleve annan än en måhända minimal straff nedsättning,
den brottslige mången gång skulle föredraga att icke avvärja faran, i förhoppning
att hans brott skulle förbliva oupptäckt.

Jag får i denna punkt yrka, att den i propositionen föreslagna 11 § i 12 ka -

Ilo

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

pitlet måtle utgå samt att den föreslagna 12 § i sannna kapitel i stället betecknas
11 g. Någon större olägenhet synes icke förorsakas av ett bifall till
detta yrkande; straff lagsregleringen för det ifrågavarande fallet kan gott
anstå till dess nytt förslag framlägges för riksdagen.

19 KAP.

7 §•

I strafflagen 19 kap. 7 § har, i enlighet med kommittéförslaget, införts
en ny straffbestämmelse, nämligen för att möta det fallet, att någon medelst
gift eller annorledes framkallar allmän fara för djur och växter. I sak
skall härom ingenting invändas; det är möjligt att ett behov omsider uppstått
av denna bestämmelse. Emellertid har föreslagits, att detta speciella
nya brott skall i lagen kallas »förgöring». Den som begått hrottet skall enligt
paragrafen straffas för »förgöring». Jag finner benämningen misslyckad;
den för medeltid och trolldom i tankarna. Något speciellt namn för
det ifrågavarande brottet är icke av behovet påkallat. Det yrkas, att i paragrafens
första stycke orden »för förgöring» samt i andra stycket orden »för
grov förgöring» måtte utgå samt att paragrafen sålunda måtte erhålla följande
lydelse:

»Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom
att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur
eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes högst med straffarbete
i två år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för
fara.»

Förslaget till lag angående införande av lagen om ändring i
strafflagen in. in.

4 §•

I 4 § lagen angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in.
ha nu intagits de stadganden, som förut hade sin plats i 10 kap. 12 och
15 §§ strafflagen angående dels i vilka fall krigsmanskap må användas till
upprors eller upplopps stillande, dels angående församlingsfrihet. Straffrättskommittén
och Kungl. Maj:t ha till övergångsbestämmelserna förvisat
dessa väsentliga lagbestämmelser såsom varande av icke straffrättslig natur.
Mig har det synts mindre lyckligt, att bestämmelser av denna vikt på
detta sätt utmönstrats ur den egentliga lagen.

I sak har den ändringen företagits att, enligt förslaget, vapenmakt skall
kunna användas till upplopps stillande, dock »ej förr än på stället varande
civilmyndighet högt och tydligt befallt deltagarna i upploppet att genast
åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt eljest användes». Nu har alltså utmönstrats
den gällande bestämmelsen, att vapenmakt ej må användas förr
än upprors- eller upploppsmännen Ijudeligen tre gånger i Konungens namn

Första lagutskottets utlåtande nr 39. 117

blivit befallda att genast åtskiljas, vid äventyr att eljest vapenmakt användes.

Lyckligtvis har det i praktiken sällan förekommit, att denna bestämmelse
behövt komma till användning. Dock minnes man Ådalen än! Det synes
mig vara en reform av tvivelaktigt värde att, såsom nu skett, rationalisera
bort den nuvarande, låt vara något ålderdomliga bestämmelsen. Innan man
låter soldater med moderna gevär giva eld på en folkmassa, kan den gamla,
trefaldiga och högtidliga skingringsuppmaningen alltjämt vara till nytta.
Därigenom ökas utsikterna för att uppmaningen blir hörd och uppfattad;
därigenom gives också någon tidsfrist för dem i folkhopen, som önska avlägsna
sig men måhända icke omedelbart kunna detta på grund av trängseln.
Jag yrkar således i denna punkt, att paragrafen måtte i överensstämmelse
med vad nu stadgas i 10 kap. 12 § strafflagen givas följande lydelse:

»I stället för äldre bestämmelser i 10 kap. strafflagen angående upprors
och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej
å deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet
tre gånger ljudeligen i Konungens namn befallt dem att genast åtskiljas
vid äventyr att vapenmakt eljest användes. Övergå deltagare i upplopp så
hastigt till våld, att civilmyndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då
äge myndigheten förordna, att upploppet genast skall stillas med vapenmakt.
Ej må dock i något fall vapen brukas längre, än civilmyndighet finner
sådant vara nödigt för upploppets stillande.

Med civilmyndighet-----(= utskottets förslag)----ämbets- eller

tjänstemans ställe.

Är ej----(= utskottets förslag)---är stadgat.

b) Sammankommer menighet-----(= utskottets förslag)---— all män

ordning.»

IL Beträffande proposition nr 144 jämte motion i ämnet

vid 26 kap. 10 §

1) av herr Krugel; samt

2) av herrar Lindqvist, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Lindgren,
Olsson i Mellerud, Berg och Andersson i Mölndal, vilka anfört:

I 73 § strafflagen för krigsmakten stadgas straff för deltagare i sammankomst
av krigsfolk för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande
fruktan eller misströstan kan utbredas hos krigsfolket eller brott mot krigslydnaden
lätt föranledas. I paragrafen givas vidare exempel på dylika förbjudna
diskussionsämnen.

Utredningen angående revision av strafflagen för krigsmakten erinrade i
sitt betänkande om att församlingsfriheten för vanliga medborgare vore
reglerad genom bestämmelser i strafflagen ävensom vissa föreskrifter i
andra författningar, däribland ordningsstadgan för rikets städer. Stadgan -

118

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

det i nyssnämnda paragraf innebure en särskild inskränkning i församlingsfriheten
för krigsfolk. Enligt utredningens mening kunde vad förhållandena
under fred anginge vägande invändningar göras mot ifrågavarande
bestämmelse. Det låge i sakens natur, att särskilt starka skäl maste föreligga
för att fullgörandet av en medborgerlig skyldighet sådan som värnplikten
skulle åtföljas av en inskränkning av ifrågavarande slag i en allmän
medborgerlig rättighet. De farhågor med avseende å disciplinen, som
kunde åberopas till stöd för förbudets bibehållande under fredstid, utgjorde
enligt utredningens mening icke ett skäl av sådan styrka. Utredningen föreslog
därför, att någon motsvarighet till 73 § strafflagen för krigsmakten
icke för fredstid skulle upptagas i ny lagstiftning.

I likhet med utredningen och departementschefen anse vi, att tillräckligt
starka skäl icke föreligga för att i fredstid sätta krigsmän i sämre ställning
än övriga medborgare, då det gäller den ur demokratisk synpunkt fundamentala
rättighet, som församlingsfriheten utgör. De intressen, som motionen
1:311 önskar tillgodose, synas såsom departementschefen framhållit i
viss utsträckning ha erhållit skydd genom det föreslagna stadgandet i 11
kap. 6 § strafflagen rörande samhällsfarlig ryktesspridning. Därest inskränkningar
i församlingsfriheten göras, uppstå svårlösta spörsmål rörande
huru gränsen mellan tillåtna och otillåtna sammankomster skall dragas.
Den påverkan på krigsmännen, som man vill motverka genom förbud
mot vissa sammankomster, torde också kunna åstadkommas på andra vägar.

Med stöd av det anförda få vi hemställa,

att riksdagen med avslag å motionen I: 311 måtte antaga
26 kap. 10 § strafflagen i den av Kungl. Maj :t i proposition
nr 144 föreslagna lydelsen.

119

Innehållsförteckning.

Sid.

1. Proposition nr 80 jämte motioner i ämnet ............................ 4

Inledning .......................................................... 4

Huvuddragen av de föreslagna ändringarna i strafflagen ................ 4

Utskottet ......................................................... 12

2. Proposition nr 1H jämte motion i ämnet.............................. 39

Inledning ................................................... 39

Huvuddragen av den föreslagna strafflagstiftningen för krigsmakten . 40

Utskottet .......................................................... It

3. Utskottets hemställan .................................... 50

Författningsförslagen:

A. 1) Lag om ändring i strafflagen .................................. 50

2) Lag om disciplinstraff för krigsmän ......................... 87

3) Lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig .............. 90

4) Lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in.. 91

5) Lag om ändring i lagen angående utlämning av förbrytare..... 94

B. 1) Lag om ändring i rättegångsbalken ........................... 95

2) Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om straffregister ...... 97

3) Lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen om ungdomsfängelse . 98

4) Lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt ...................................... 99

5) Lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen................... 99

6) Lag angående ändrad lydelse av lagen om bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar .................................... 100

7) Lag angående ändring i lagen om rätt till fiske ................ 100

8) Lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen om gemensamhetsfiske . . 101

9) Lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen om rätt till jakt . . 101

10) Lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen om förvaltning av by samfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter
...................................................... 102

11) Lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen om ägofred 102

12) Lag angående ändring i lagen om inteckning i fartyg .......... 103

13) Lag angående ändrad lydelse av 1 och 20 §§ lagen om villkorlig

dom ........................................................ 104

14) Lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen om särskild

förundersökning i brottmål.............................. 105

120

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Sid.

15) Lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen om ersättning i vissa fall

åt oskyldigt häktade eller dömda in. fl......................... 105

16) Lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen om verkställighet
av frihetsstraff in. in................................. 106

17) Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen om polisens ställning under
krig .................................................... 108

18) Lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om skyddskoppympning 108

19) Lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen om skyddsympning inom

försvarsväsendet.............................................. 109

Reservationer:

A. Beträffande proposition nr 80 jämte motioner i ämnet .............. 110

B. Beträffande proposition nr 144 jämte motion i ämnet .............. 117

Innehållsförteckning ................................................. 119

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481775