Första lagutskottets utlåtande nr 39 (Utlåtande 1945:L1u39 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1945 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 187 i första kammaren av herr Arrhén och nr 315 i andra kammaren
av herrar Staxäng och Holmström. I motionerna, vilka äro likalydande,
hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om revision
av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning.

I motionerna erinras inledningsvis om att vid 1944 års riksdag av samina
motionärer väcktes motioner, nr 208 i första kammaren och nr 314 i andra
kammaren, i vilka hemställdes om utredning med förslag till sådan ändring
i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta, att
jämväl skadestånd, som av domstol ådömts på grund av misshandelsbrott,
måtte utgöra fordran, varför införsel kan erhållas.

I sitt utlåtande, nr 42, över motionerna anförde första lagutskottet, att motionärernas
förslag, trots de invändningar, som kunde resas däremot, syntes
värt beaktande. Enligt utskottets mening hade emellertid förslaget ett sådant
samband icke endast med rätten till införsel för skadestånd på grund av brottslig
gärning överhuvud utan även nied den större frågan om rätten till utmätning
i avlöning, att det icke kunde anses lämpligt att upptaga den genom motionerna
väckta, begränsade lagstiftningsfrågan till särskild behandling. Utskottet
hemställde därför, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Detta blev också riksdagens beslut.

I nu förevarande motioner anföres bland annat följande:

Vid förnyat övervägande av den förevarande lagstiftningsfrågan har jag
kommit till den uppfattningen, att en utredning av den art, som utskottet antytt,
svårligen kan genomföras, utan att man därvid kommer in på centrala
spörsmål inom utsökningsrätten. Man torde sålunda bli nödsakad att upptaga
till prövning det generella spörsmålet om ändrad ordning för exekution av
fordringar, icke blott när det gäller utmätning i lön utan också vad angår andra
exekutionsobjekt. Därvid lär man icke kunna förbise, att utmätningsförfarandet
i dess helhet är omodernt och föga effektivt. Detta omdöme gäller emellertid
vårt exekutionsväsen i dess helhet. En juridisk författare, professor Åke
Hassler, har nyligen i en tidskriftsuppsats (Motsvarar vårt exekutionsväsen
nutida krav? i Svensk Juristtidning 1944 s. 497—508) framhållit, att vår gällande
exekutionsrätt nu icke längre är i stånd att på ett tillfredsställande sätt

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 1 and. Nr 39.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

tskottet.

fylla sin uppgift. Lagstiftningen på området är bristfällig och företer betydande
luckor. Organisationen av de exekutiva myndigheterna är icke tillfredsställande.
Särskilt utmätningsförfarandet vad angår lös egendom är i stor utsträckning
ineffektivt och opraktiskt ordnat. Handräckningsförfarandet är för litet
utbildat och specialiserat för ett samhälle av modern typ.

Under sådana förhållanden synes det mig böra tågås under allvarlig omprövning,
huruvida icke vår utsökningsrätt i dess helhet bör underkastas en
genomgripande revision, varigenom även den av mig jämte medmotionär tidigare
framförda frågan kan vinna en tillfredsställande lösning. Erfarenheten
visar, att mera omfattande detaljändringar i ett gammalt lagverk svårligen
kunna vidtagas med gott resultat.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt yttrande
över motionerna från Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Därjämte har utskottet berett föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges
landsfiskaler och svenska exekutionsmännens riksförbund tillfälle att yttra
sig över motionerna. De i anledning härav inkomna yttrandena ha med undantag
av yttrandet från svenska exekutionsmännens riksförbund såsom bilagor
(Bil. A—F) fogats vid detta utlåtande. I yttrandet från svenska exekutionsmännens
riksförbund tillstyrkes motionärernas förslag utan någon särskild
motivering. Föreningen Sveriges stadsfogdar har vid sitt yttrande fogat en
avskrift av en av föreningen till Kungl. Majit avlåten skrivelse, i vilken föreningen
framställt förslag om en revision av utsökningslagen. Skrivelsen har
tryckts bland bilagorna i omedelbar anslutning till föreningens yttrande (Bil.
E). Utskottet får såsom utredning i ärendet hänvisa till yttrandena och nämnda
skrivelse.

Det i förevarande motioner väckta förslaget att utsökningslagen och i samband
därmed stående lagstiftning skall underkastas revision har vunnit anslutning
av samtliga myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttrande i
ärendet, med undantag av Överståthållarämbetet. Överståthållarämbetet, som
uttalat att utsökningslagen i stort sett väl fyller sin uppgift, har emellertid
ansett, att lagen borde underkastas vissa jämkningar utan att den dock tarvade
en fullständig omarbetning. I sitt yttrande har ämbetet också pekat på åtskilliga
bristfälligheter i utsökningslagstiftningen.

Den kritik som i yttrandena riktats mot den gällande utsökningslagen torde
i stort sett vara berättigad. Utsökningslagen, som trädde i kraft den 1 januari
1879, ersatte därvid utsökningsbalken i 1734 års lag. Den har sedan sin tillkomst
blivit föremål för åtskilliga ändringar, bland vilka främst märkas
de år 1912 tillkomna nya reglerna om exekution i fast egendom. Den har
därjämte kompletterats med åtskilliga från densamma fristående lagar och
författningar av utsökningsrättsligt innehåll. Såsom exempel på sådana
kunna nämnas lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller
livränta och lagen den 13 maj 1921 om utmätningsed. Vissa delar av utsök -

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

ningslagen lia upphävts och ersatts med särskild lagstiftning. Sålunda upphävdes
1937 2 kap. i utsökningslagen och ersattes med lagen den 18 juni 1937
örn lagsökning och om handräckning för fordran. Trots dessa ändringar och
kompletteringar ha dock de huvudsakliga grunder, å vilka utsökningslagen
vilar, icke rubbats, och den utgör fortfarande huvudkällan för utsökningsrätten.
Även om det kan sägas att utsökningslagen kanske bättre än de flesta andra
lagar trotsat tidens tand, torde det vara ovedersägligt, att den nu är föråldrad
och icke svarar mot nutida krav.

Vid arbetet på rättegångsreformen uppställdes som allmänna krav på en god
rättegångsordning, att den skulle garantera rättsskipningens säkerhet, skyndsamhet
och billighet. Utsökningsväsendet brukar visserligen icke begreppsmässigt
anses höra till rättsskipningen men står i varje fall denna mycket
nära; exekutivprocessen utgör en fortsättning och avslutning av civilprocessen.
Samma fordringar kunna uppställas på utsökningsväsendet som på en
god rättsskipning. Kravet på säkerhet kommer i fråga om utsökningen dock
att väsentligen innebära ett krav på effektivitet. Örn man då frågar sig,
huruvida vårt exekutionsväsen motsvarar dessa krav, torde svaret bliva, att
det varken är särdeles effektivt eller snabbt. Kravet på billighet torde däremot
vara uppfyllt i så måtto, att kostnaderna för exekutionen i allmänhet hålla
sig inom jämförelsevis ringa belopp.

Till grund för utskottets uppfattning att reformer erfordras på utsökningsrättens
område, ligga icke endast de i ärendet inkomna yttrandena. Redan vid
behandlingen vid 1944 års riksdag av motioner om viss ändring i lagen om
införsel i avlöning, pension eller livränta konstaterade utskottet bl. a., att gällande
lags bestämmelser om utmätning i avlöning syntes lämna rum för befogade
anmärkningar, vilket utskottet också uttalade i sitt utlåtande (nr 42)
över motionerna. Vid behandling av proposition nr 236 till årets riksdag, vilken
proposition leland annat innehåller förslag till ändrade regler om utmätningsfri
egendom och örn uppskov med försäljning av utmätt egendom, har utskottet
uppmärksammat att flera myndigheter och sammanslutningar, som hörts i
ärendet, framställt allvarliga anmärkningar mot gällande regler örn utmätning
och framkommit med ändringsförslag, som gått vida utöver vad i propositionen
föreslagits. Föredragande departementschefen har icke heller ställt sig
helt avvisande till de sålunda framkomna förslagen utan uttalat, att de borde
bliva föremål för övervägande i annat sammanhang.

Utskottet finner icke erforderligt att till behandling upptaga de skilda frågor,
beträffande vilka i yttrandena över motionerna lagändringar ansetts erforderliga.
En uppräkning av dessa kunde kitt giva anledning till den uppfattningen,
att utskottet ansett, att endast i dessa fall erfordrades lagändringar och vidare
att ändringar vore absolut nödvändiga i samtliga dessa fall. Med hänsyn till det
begränsade material som stått utskottet till buds har det ställt sig svårt för
utskottet att taga ståndpunkt till dessa och andra frågor, som äga samband
med en blivande utredning.

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

I fråga om den i ett yttrande framförda tanken att överflytta vissa exekutiva
göromål till domstolarna må erinras, att förslag härom flera gånger tidigare
förts fram utan att dock leda till något resultat. Redan under förarbetena till
utsökningslagen förekommo överväganden i denna riktning, och processkommissionen
betonade i sitt år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning angelägenheten av att överexekutorsgöromålen överflyttades
till domstolarna. Anledningen till att så likväl icke kom att ske i samband
nied rättegångsreformen var, att denna i främsta rummet koni att avse förfarandet.
Vid en reform av utsökningsväsendet synes emellertid frågan om den
lämpligaste organisationen av de exekutiva myndigheterna böra ägnas särskild
uppmärksamhet.

Såsom framgår av vad förut anförts torde otvivelaktigt lagändringar i åtskilliga
avseenden erfordras inom utsökningsrättens område. Mera tveksamt är
emellertid, örn det — såsom Överståthållarämbetet gjort gällande — kan anses
tillräckligt, att ifrågavarande lagstiftning underkastas vissa jämkningar, eller
om den tarvar en fullständig omarbetning. Enligt utskottets mening torde mycket
i utsökningslagen ännu vara livsdugligt och utan olägenhet kunna ingå i en
modern lagstiftning. Å andra sidan ligger åtskilligt av bristerna i lagens ålderdomliga
uppställning och kasuistiska formulering samt i de lagändringar på
speciella områden som tid efter annan genomförts och vilka i någon mån kommit
utsökningslagen att framstå som ett lappverk. Endast genom en fullständig
omarbetning skulle dessa brister kunna avhjälpas. En sådan omarbetning
skulle därjämte innebära den väsentliga fördelen, att de särskilda exekutionsrättsliga
lagar, som nu finnas vid sidan av utsökningslagen och som innehålla
betydelsefulla komplement till denna, skulle kunna inarbetas i utsökningslagen
— eller »utsökningsbalken», vilket vore en mera konsekvent benämning —
varigenom denna skulle vinna i överskådlighet. Såsom förut antytts hyser
utskottet också den uppfattningen att bristerna i utsökningslagstiftningen icke
blivit uttömmande angivna i yttrandena. Utskottet anser därför också att en
utredning bör omfatta hela utsökningsrätten.

Det reformarbete utskottet förordar är otvivelaktigt av stor omfattning och
kommer säkerligen att taga åtskillig tid i anspråk. Det är därför önskvärt, att
utredningsarbetet icke — såsom ofta sker vid större utredningar — kommer
att förhindra sådana partiella reformer, vilkas genomförande är så trängande,
att de icke böra anstå ända till det stora reformarbetets slut. Såsom exempel
på dylika reformer vill utskottet nämna dels frågan örn ökat skydd för arbetslöner
vid byggnadsföretag, dels ock frågan örn vissa ändringar i fastighetsexekutionen,
vilka torde vara under övervägande inom lagberedningen. Förstnämnda
fråga har så länge väntat på sin lösning, att den icke bör fördröjas
av den nu föreslagna utredningen, särskilt som den endast står på gränsen
till utredningens område.

Föreningen Sveriges stadsdomare har betonat vikten av att de förändringar
i fråga örn domstolsväsendet, som skola komma till stånd i samband med

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

nya rättegångsbalkens ikraftträdande, bliva genomförda, innan en ny utsökningslag
utfärdas. Med hänsyn till det nu föreslagna utredningsarbetets
omfattning är det icke möjligt, att detta skall kunna resultera i lagstiftning
förrän efter det att nya rättegångsbalken trätt i kraft; såsom senaste tidpunkt
för ikraftträdandet har nämligen av chefen för justitiedepartementet i proposition
nr 251 till årets riksdag angivits den 1 januari 1948.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 187 och
II: 315, ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning.

Stockholm den 31 maj 1945.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Westman,
Karl Johan Olsson*, Ahlkvist och Kriigel,

från andra kammaren: herrar Lindqvist*, Gezelius*, Hedlund i Östersund
och Björling, fru Gustafson, herrar Landgren* och Pettersson i Ersbacken samt
fröken Öberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

Bilaga A.

ÖVERSTÅTHÅLLARÄMBETET.

Till Riksdagens första lagutskott.

Till åtlydnad av nådig remiss den 16 februari 1945 med anmodan till Överståthållarämbetet
att avgiva yttrande över två till 1945 års riksdag väckta likalydande
motioner, nr 187 i första och nr 315 i andra kammaren, angående
revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning får
Överståthållarämbetet anföra följande.

Utsökningslagen är utfärdad för snart 70 år sedan. Åtskilliga stadganden
däri hava ändrats under årens lopp. Särskilt betydelsefull och omfattande är
därvid lagen den 11 oktober 1912 om ändring av bestämmelserna om fastighetsexekution.
Till sina huvuddrag kvarstår dock utsökningslagen orubbad.
Ämbetets egen erfarenhet vid tillämpning av utsökningslagen är, att den i stort
sett alltjämt väl fyller sin uppgift. Dock synas åtskilliga jämkningar och förtydliganden
påkallade. Överståthållarämbetet kommer i det följande att redogöra
för sina erfarenheter härutinnan.

Under rättegångsbalken 10: 26 stadgas, att »de mål, som den allmänna hushållningen
i riket, kronans varjehanda ingälder, så ock de, som någons ämbete
och tjänst, högre eller ringare, och fel där i röra, pröves och dömes av dem,
som Konungen vård och inseende där över betrott haver, efter ty, som i särskilda
stadgar därom sägs». Lagstiftningen lämnar emellertid outtalat, hur i
här angiven administrativ ordning avkunnat utslag må vara att verkställa.
37 § utsökningslagen talar sålunda allenast örn dom i tvistemål. Ej heller
annorstädes finnes frågan reglerad. Jämför 188 § tredje stycket utsökningslagen.
Ämnet har givit anledning till åtskillig tvekan. Senast har saken diskuterats
i två artiklar i Förvaltningsrättslig tidskrift för år 1944, sid. 131—148
och 191—198. Bland utmätningsman är det nog en utbredd mening, att ett
klarläggande lagstadgande skulle vara till gagn.

Den gäldenär löper föga risk, som vid utmätning eller annan exekutiv förrättning
underlåter lämna av utmätningsmannen påkallad upplysning om sina
egendomsförhållanden. Detta är ägnat att försvåra utmätningsmannens arbete
och äventyra rättsägarens intressen. Ämbetet förbiser ej härvid tillvaron av
1921 års lag örn utmätningsed, som givetvis är av värde för en borgenär i behov
av att komma till rätta med en tredskande gäldenär. Härvid må också uppmärksamheten
fästas vid stadgandet under 79 § utsökningslagen, att vid utmätning
av fast egendom utmätningsmannen skall avfordra »gäldenären de
handlingar, vilka visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning örn servitut,
nyttjanderätt, åter köpsrätt eller rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller
annan förmån, som skall av egendomen utgå ävensom uppgift å dem, vilka
hava fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas». Då och då har

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor. 7

det inträffat, att en fastighetsägare vägrat lämna enligt stadgandet infordrad
upplysning. Behövligt vore att i lagen föreskreves såväl skyldighet för gäldenären
att meddela upplysning som ock påföljd för tredska och oriktigt fullgörande.
I förbigående må anmärkas, att för tredje man föreligger viss begränsad
upplysningsskyldighet med repressiv påföljd, såsom framgår av 73 § första
stycket utsökningslagen. Enligt införsellagen 4 och 15 §§ föreligger upplysningsplikt
för arbetsgivare med repressiv påföljd även för oriktig uppgift,
alltså ej blott vid tredska att överhuvud taget lämna uppgift.

I lagen saknas stadgande om rätt för utmätningsman att vid exekutiv åtgärd
använda tvång, om befogenheten att vid behov öppna lås m. m. Reglering i lag
av detta ämne skulle vara önskvärd icke blott för att stärka effektiviteten vid
utmätning och liknande förrättning utan även för att åstadkomma större jämnhet
i det exekutiva förfarandet.

Vägledande allmänna bestämmelser om genomförandet av vräkning och
andra exekutiva åtgärder skulle förvisso också vara till gagn. Det ligger otvivelaktigt
något motbjudande i nu tillämpade förfarande vid verkställighet av vräkning,
då möbler och andra tillhörigheter kunna bäras ut ur en lägenhet och
placeras på en bakgård i snöslask eller regn med den fara för stor skadegörelse,
som sådant innebär.

Lagtillämpningen skulle vidare vinna på klargörande bestämmelser om de
invändningar, som mot en påkallad exekutiv åtgärd må av en gäldenär framställas
inför utmätningsmannen. En gäldenär kan exempelvis hava fått löfte
om anstånd med verkställigheten av dom eller blivit helt eller delvis frikallad
från domen eller förmena sig hava fullgjort densamma eller ha motfordran
enligt lagakraftvunnen dom. Det skulle vara en fördel om dessa och likartade
invändningar och sättet för styrkandet bleve klargörande reglerade.

Realisation efter utmätning sker å auktion. Undantag gäller blott i fråga örn
fordran enligt 88 b §. Auktion är i regel en lämplig form för realisation men
ej undantagslöst. Man tänke sig exempelvis det fallet, att föremålet för utmätning
varit en dyrbar maskin, för vilken endast ett eller annat företag i landet
kan hava användning. Maskinen kan befaras vid auktion lätt komma att slumpas
bort för en summa långt under realvärdet, vilket givetvis är till men för
gäldenären och ofta även för borgenären. I dessa och andra liknande fall borde
utmätningsmannen på framställning av gäldenären eller borgenären ha möjlighet
till utbud under hand. Lagstiftningen synes böra lämna möjlighet öppen
till differentierat försäljningsförfarande efter växlande behov i den omfattning,
som må utrönas vid en närmare utredning av frågan.

Även mot utsökningslagens mer sentillkomna stadganden om fastighetsexekution
kunna göras vissa erinringar. I 106 § utsökningslagen föreskrives skyldighet
för auktionsförrättaren att vid auktion uppläsa såväl protokollet över
utmätningen eller det utslag, varigenom intecknad fordran fastställts till betalning
i den fasta egendomen, som ock gravationsbevis och övriga handlingar
enligt 99 och 100 §§. Ämbetets erfarenhet är, att sträng efterlevnad av den
bestämmelsen lätt leder till onödig och för dc närvarande sakägarna och spekulanterna
stundom irriterande tidsutdräkt. Endast då intressent påkallar det,
synes uppläsning böra ske, medan eljest en kortfattad redogörelse för handlingarna
och deras innehåll kan vara tillräcklig.

Tillämpning av stadgandet i sista stycket av 107 § kan medföra otillfredsställande
rättsläge. Man tänke sig exempelvis, att en ägare av mer än en fastighet
råkar i konkurs, att han 1)1. a. häftar i skuld för fordran med förmånsrätt
enligt H. B. 17: 4 och att han icke äger lös egendom, som enligt IL B. 17: 13

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

må förslå till gäldande av fordringen. Situationen framstår i än grällare belysning,
om tillika antages, att fordringen avser arbete, varigenom den byggnad
å en av fastigheterna tillskapats, vari dennas huvudsakliga värde består. Fastigheten
är liksom övriga fastigheter toppbelånad. En av dessa senare, alltså
icke den, varå arbetet utförts, skall nu säljas exekutivt. Denna fastighet har
ej större värde, än att inrop sker för kanske något tusental kronor över beloppet
av fordringen å arbetslön. De, som hava fordran allenast mot säkerhet av
inteckning i fastigheten, nödgas då finna sig i att icke få ut något. Till och
med innehavaren av botteninteckningen kan gå sin rätt förlustig. Orättvisan
mot borgenärer framträder än starkare om fordringar mot säkerhet av inteckning
i den fastighet varå det avsedda arbetet utförts och som alltså givit anledning
till förmånsrättsberättigad fordran enligt II. B. 17: 4 härigenom få full
täckning. Rättvisa och billighet tala för att beträffande konkursbo, vari ingå
flera fastigheter, fordringar med förmånsrätt enligt H. B. 17:4 uttagas ur den
fastighet, till vilken fordringen kan hänföras och om så ej är fallet beträffande
någon av dem, ur alla fastigheterna i förhållande till värdet av dessa.

Vissa åtgärder och nyttigheter äro för en fastighet av sådan betydelse, att ett
eftersättande uppenbart äventyrar fastighetens brukbarhet och belåningsvärde.
Hit höra exempelvis sotning, gårdsrenhållning, trappbelysning, vattenledningsvatten,
bränsle. Rimligt är, att fordran för åtgärder och nyttigheter av här
antydd natur må kunna uttagas ur köpeskillingen för fastigheten och det med
till och med bättre förmånsrätt än den, som tillkommer intecknad fordran.
Säkerheten i denna senare fordran är nämligen i mer eller mindre hög grad
beroende av att fastigheten kontinuerligt kommer i åtnjutande av här avsedda
nyttigheter. Upplysas må, att i Stockholm bevakning av fordran för sotning,
gårdsrenhållning, vatten o. d. blivit av ålder på angivet sätt godtagen och att
inteckningshavare aldrig funnit lämpligt framställa klander i anledning av
denna praxis, som enligt ämbetets förmenande är förtjänt av lagfästande.

Under 130 § utsökningslagen behandlas det fall, att en inropare icke sist 42
dagar efter auktionsdagen fullgör sin betalningsskyldighet. Han blir då, utom
för auktionskostnaderna, ansvarig för att fastigheten vid därav föranledd ny
auktion icke blir såld för pris under vad han bjudit jämte laga ränta därå
från den dag, då likvid sist bort ske, eller, för det fall att ny auktion ej leder
till försäljning, för att utmätningssökande och fordringsägare med lika eller
sämre rätt än denne utfår så mycket som hans bud vid första auktionen varslade
om. Lagbudet är så avfattat, att inroparen synes hava att erlägga även
den del av den bjudna summan, som överstiger samtliga vid auktionen bevakade
fordringar. Det obilliga i detta senare ligger i öppen dag. För den del av
betalningen, som gäller intecknad fordran, har han anspråk på att utfå fordringshandlingen,
ehuru lagstiftningen måste sägas vara oklar i vad gäller inroparens
säkerställande med fordringshandling för det fall, att intecknad fordran
endast delvis täckes av vad han enligt åliggandet gäldat. Stadgandet under 27 §
inteckningsförordningen exempelvis synes icke ha en avfattnmg, som möjliggör
lösning av situationen. Men för den del av inropssumman, som icke fordras
till gäldande av intecknad fordran, skulle den försumlige inroparen icke få något
utbyte. Fastighetsägaren blir vidmakthållen vid äganderätten och skulle dessutom
få en summa pengar. I fråga örn initiativet till uttagande hos inroparen
av betalning uttalar sig lagen icke klart men torde vara så att förstå, att detsamma
tillkommer auktionsförrättaren. Meningsskiljaktighet råder om huruvida
förrättningsmannen må hava att själv fastställa ersättningens belopp eller
örn han skall hava att därvidlag frånvända sig till domstol eller lagsöknings -

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

domare. Det förra förfaringssättet synes åtminstone ur praktisk synpunkt mer
tillfredsställande, eftersom auktionsförrättaren, som handlagt ärendet, har lätt
att utan omgång fastställa storleken av beloppet. Mindre lämpligt synes också
lagstadgandets bud om att den av inroparen ställda panten eller borgen skall
säljas respektive utsökas, så fort inroparen brustit åt likviden, alltså utan att
utfallet av den senare auktionen avvaktas. Det kan ju dock mycket väl tänkas,
att den senare auktionen leder till högre inrop än den förra auktionen. Det
förefaller, som om man avsett att härigenom skapa möjlighet att få ner lägsta
budet vid den nya auktionen på sätt närmare framgår av stadgandet under
135 § andra stycket. Ehuru lagstiftaren påbjuder ofördröjlig realisation av
säkerheten, räknas samtidigt med att så icke sker, i det, enligt 130 § andra
stycket, säkerhet, som blivit av den försumlige inroparen ställd, icke må återställas
till honom, innan det visat sig, huruvida den nye inroparen kommer att
fullgöra sin betalningsskyldighet. Lagstiftaren lärer hava avsett att genom anordningen
motverka försök av den försumlige inroparen att vid den nya auktionen
med utnyttjande av säkerheten på nytt inropa fastigheten i syfte att förhala
förfarandet. Men denna avsikt torde knappast ha förverkligats. Antag att den
försumlige inroparen som säkerhet lämnat inteckning i fastigheten icke i botten
utan i toppen av fastighetens värde. Vid försäljningen av inteckningen kan det
räknas med att inropssumman blir kanske vida lägre än beloppet av den intecknade
fordringen. Den försumlige inroparen inropar själv inteckningen och
bereder sig därmed tillfälle att på nytt begagna den som säkerhet för inrop
vid den nya auktionen. Intet hindrar, att detta upprepas gång efter annan; och
det har skett. Sådant skulle omöjliggöras med en regel om att en inteckning
i fastighet väl må gälla som handpenning i avräkning å köpeskillingen men
icke åberopas vid förnyat inrop av fastigheten.

Utsökningslagens kapitel 8 handlar om handräckning, som överexekutor må
giva. Om någon egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från det,
han innehar, eller eljest själv tagit sig rätt, äger enligt 191 § överexekutor
återställa den rubbade besittningen. Praxis vid tillämpningen av detta stadgande
har utvecklat sig därhän, att överförande av barn eller egendom till
den, som vårdnaden eller besittningen tillkommer, anses kunna genom handräckning
beviljas även i fall, då den, mot vilken ansökning riktas, fullt legitimt
kommit till vårdnaden av barnet eller besittningen av egendomen. För bifall
kräves knappast mera än klart ådagaläggande av att vårdnaden eller besittningen
ej längre tillkommer svaranden utan sökanden. Lagregeln är med andra
ord att betrakta såsom i stort sett antikverad. Lämpligt synes därför vara, att
den får en avfattning, som ansluter till rådande rättspraxis. En omprövning av
191 § torde också böra omfatta stadgandet under 192 §, som med hänsyn till
antydda praxis numera i realiteten har karaktär av ett specialfall under 191 §.

Skingringsförbud enligt 180 § utsökningslagen innebär till skillnad från
kvarstad (IVO § utsökningslagen), såsom framgår av 183 § första stycket och
185 § första stycket utsökningslagen, att därmed avsedd egendom får förbli
under innehavarens vård och nyttjande. Erfarenheten lär, att behov att bibehålla
skingringsförbudsinstitutet, såvitt gäller lös egendom, icke föreligger,
åtminstone ej om åt utmätningsmannen får anses vara inrymd befogenhet att
vid genomförande av beslut örn kvarstad tillåta nyttjande av egendomen i den
mån omständigheterna synas honom tala därför. Det är nämligen så, att enligt
183 § första stycket utsökningslagen förfaringssättet vid utmätning skall tilllämpas
vid kvarstad. Och vid utmätning tolkas och tillämpas stadgandet under

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

74 § utsökningslagen så, att utmätningsmannen tillåter begagnande av utmätt
egendom efter vad förhållandena från fall till fall synas honom påkalla.

Beträffande ändring av lagstiftning, som står i samband med utsökningslagen,
må anföras, att jämkning av införsellagen synes kunna ifrågasättas åtminstone
i ett hänseende. Utmätningsman anses vara behörig till utmätningsåtgärd,
som gäller egendom inom hans distrikt. I fråga örn införsel medför
detta, att om lön eller pension utbetalas från ort utom löntagarens eller pensionstagarens
hemvist, beslut om införsel däri tillhör utmätningsmannen på
utbetalningsorten. Det torde dock otvivelaktigt kunna som regel antagas, att
utmätningsmannen i gäldenärens hemort känner bättre till levnadsförhållandena
där än den andra utmätningsmannen, liksom han har lättare möjlighet
till säkert bedömande av de omständigheter, varunder gäldenären lever. En
lagstiftning, som tager hänsyn härtill, synes därför önskvärd.

Såsom framgår av 2 § lagen örn avbetalningsköp den 15 juni 1915, äger
säljare gentemot köpare rätt att taga försålt gods åter, om till betalning förfallen
post utestått ogulden åtminstone 14 dagar från förfallodagen räknat och
posten antingen uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans
med annan ogulden förfallen post utgör minst en tjugondei därav. Nu
kan på avbetalning vara sålda till en person de enda kläder, denne har, eller
den enda säng, han har att tillgå i sin bostad. Har avbetalningsköpet upprättats
i skriftlig form, kan en säljare hos utmätningsmannen göra framställning
örn att enligt 10 § nämnda lag få handräckning för återbekommande av kläderna
respektive sängen. Det otillfredsställande häri har lett till att utmätningsman
icke vilja tillmötesgå framställning om handräckning i fall som de
antydda, om ej sökanden ställer till köparens förfogande annan örn än enklare
lösegendom än den, som sökanden önskar återtaga, överhuvud synes lagen örn
avbetalningsköp icke skänka skäligt beaktande åt det förhållande att köparen
i regel är den ekonomiskt svagare och därför bör tillerkännas ökat skydd. Ofta
övertalas köparen att underteckna avbetalningskontrakt. Det finnes i dylika
fall icke anledning att tillerkänna säljaren den tryggade ställning, som nu tillkommer
honom. Lagen om avbetalningsköp synes därför böra underkastas en
mera allmän översyn.

Av vad ovan anförts torde framgå, att utsökningslagen liksom lagen om införsel
och lagen örn avbetalningsköp böra underkastas vissa jämkningar. Omständigheterna
äro dock enligt ämbetets förmenande knappast sådana, att utsökningslagen
kan anses tarva en fullständig omarbetning.

Stockholm i Överståthållarämbetet den 3 april 1945.

TORSTEN NOTHIN.

Knut Ekemar.

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

LÄNSSTYRELSEN I
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN.

Bilaga B.

Till Riksdagens första lagutskott.

Genom nådig remiss den 16 februari 1945 har länsstyrelsen anmodats att
avgiva yttrande över två vid 1945 års riksdag väckta likalydande motioner,
nr 187 i första och 315 i andra kammaren, angående revision av utsökningslagen
och i samband därmed stående lagstiftning. I anledning härav får länsstyrelsen
anföra följande.

Vid 1944 års riksdag väckte herrar Arrhén, Holmström och Staxäng sinsemellan
likalydande motioner med förslag att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning med förslag till sådan ändring i lagen den
14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller livränta, att jämväl skadestånd,
som av domstol ådömts på grund av misshandelsbrott, måtte utgöra
fordran, varför införsel kunde erhållas.

Yttranden över dessa motioner avgåvos av Överståthållarämbetet, föreningen
Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler med flera, vilka alla
ställde sig välvilliga till motionernas syfte.

Första lagutskottet vid fjolårets riksdag ansåg emellertid att förslaget hade
ett sådant samband icke endast med rätten till införsel för skadestånd på grund
av brottslig gärning över huvud utan även med den större frågan örn rätten till
utmätning i avlöning att det icke kunde anses lämpligt att upptaga den genom
motionerna väckta, begränsade lagstiftningsfrågan till särskild behandling.
Utskottet hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen beslöt också i enlighet härmed.

I de vid 1945 års riksdag väckta motionerna ifrågasätta motionärerna huruvida
icke vår utsökningsrätt i dess helhet borde underkastas en genomgripande
revision, varigenom även den av motionärerna vid fjolårets riksdag framförda
frågan kunde vinna en tillfredsställande lösning. Vår gällande exekutionsrätt
vore nu icke längre i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.
Lagstiftningen på området vore bristfällig och företedde betydande luckor.
Organisationen av de exekutiva myndigheterna vore icke tillfredsställande.
Särskilt utmätningsförfarandet vad anginge lös egendom vore i stor utsträckning
ineffektivt och opraktiskt ordnat. Handräckningsförfarandet vore för litet
utbildat och specialiserat för ett samhälle av modern typ.

Vad motionärerna sålunda i anslutning till vad en juridisk författare, professor
Åke Hassler, anfört rörande vår sedan år 1879 gällande utsökningslag
äger nog i stort sett sin riktighet. Den kan numera knappast sägas på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift.

Länsstyrelsen, som i ärendet rådgjort med överexekutor i Göteborgs stad,
får på grund av vad ovan anförts, hemställa att utskottet ville tillstyrka riksdagen
att hos Kungl. Maj :t anhålla om revision av utsökningslagen och i samband
därmed stående lagstiftning.

Göteborg i landskansliet den 5 april 1945.

MALTE JACOBSSON.

G. Hård af Segerstad.

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

FÖRENINGEN SVERIGES
STADSDOMARE.

Bilaga C.

Till Riksdagens första lagutskott.

Sedan föreningen Sveriges stadsdomare genom skrivelse den 12 februari 1945
beretts tillfälle att före den 8 april 1945 avgiva yttrande över två inom Riksdagen
väckta likalydande motioner nr 187 i första kammaren av herr Arrhén
och nr 315 i andra kammaren av herrar Staxäng och Holmström angående
revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning, får
styrelsen för föreningen vördsamt anföra följande.

Erfarenheten torde för den som har praktisk kännedom om verksamheten
vid exekutionsverken ha visat, att den nu gällande utsökningslagen med därtill
hörande författningar är föråldrad och i åtskilliga fall föga effektiv. Hela
utsökningsväsendet är tungrott och en fullständig omarbetning, såväl lagtekniskt
som organisatoriskt av gällande författningar i ämnet torde vara påkallad.
Detta är emellertid en mycket omfattande uppgift.

Enligt styrelsens förmenande bör en utredning i det syfte motionärerna avse
snarast igångsättas. För rikets domstolar och i viss mån även för utmätningsmännen
synes det dock vara av vikt att de förändringar på domstolsväsendets
område, som skola komma till stånd i samband med den nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, bliva genomförda, innan en ny utsökningslag utfärdas.

Gävle den 6 april 1945.

För styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare
NILS BERLIN.

Bilaga D.

SVERIGES ADVOKATSAMFUND.

Till Riksdagens första lagutskott.

Sedan Utskottet genom remiss den 12 februari 1945 berett Sveriges advokatsamfund
tillfälle att avgiva yttrande över två inom Riksdagen väckta likalydande
motioner nr 187 i första kammaren av herr Arrhén och nr 315 i andra
kammaren av herrar Staxäng och Holmström angående revision av utsökningslagen
och i samband därmed stående lagstiftning, får advokatsamfundets styrelse
härmed anföra följande.

Styrelsen ansluter sig obetingat till den av motionärerna uttalade uppfattningen,
att vårt exekutionsväsen är omodernt och föga effektivt. I allt väsentligt
kan styrelsen instämma i de synpunkter, vilka framförts av professor Åke
Hassler i hans i motionerna omnämnda uppsats i Svensk Juristtidning. Icke
minst viktigt är, att exekutionsreglerna ändras och utbyggas på sådant sätt,
att gäldenärs lön i betydligt större utsträckning än vad som nu är fallet kan
tagas i anspråk för realiserande av betalningsanspråk.

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor. 13

Det förslag till ändringar i utsökningslagen, som av processlagberedningen
framlagts i samband med förslaget till lag om införande av nya rättegångsbalken,
är närmast av teknisk natur och avsett att anpassa reglerna efter den nya
rättegångsbalkens bestämmelser. Någon genomgripande ändring och modernisering
av vårt exekutionsväsen innebär processlagberedningens förslag icke.

Då emellertid en dylik reform på utsökningsväsendets område enligt styrelsens
mening är oundgängligen nödvändig, vill styrelsen livligt tillstyrka bifall
till motionerna.

Stockholm den 10 april 1945.

För Sveriges advokatsamfunds styrelse
ALF LINDAHL.

Holger Wiklund.

FÖRENINGEN
SVERIGES STADSFOGDAR.

Bilaga E.

Till Första lagutskottet.

Sedan Föreningen Sveriges stadsfogdar bereus tillfälle avgiva yttrande över
tvenne inom Riksdagen väckta likalydande motioner nr 187 i första kammaren
av herr Arrhén och nr 315 i andra kammaren av herrar Staxäng och Holmström
angående revision av utsökningslagen och i samband därmed stående
lagstiftning får föreningen anföra följande.

Frågan örn revision av gällande utsökningslag med tillhörande författningar
har vid flera tillfällen varit föremål för diskussion inom föreningen; senast vid
årsmötet 1944 har på sätt av bilagda protokollsutdrag framgår uttalats önskemålet,
att framställning till Kungl. Maj:t örn sådan revision snarast möjligt
borde göras.

Föreningens medlemmar hava vid åtskilliga tillfällen under de gångna åren
icke kunnat undgå bemärka, hurusom nu gällande utsökningslag i väsentliga
delar vore föråldrad och på grund av sin ofullständiga och knapphändiga behandling
av vissa viktiga spörsmål icke längre kunde anses fullt funktionsduglig.
De närmare synpunkterna på denna fråga har föreningens styrelse utvecklat
i en särskild skrivelse till Kungl. Majit, varav en avskrift här bilägges.

Med stöd av det ovan anförda och under åberopande av innehållet i förenärnnda
skrivelse får Föreningen Sveriges stadsfogdar, som för sin del tillfullo
instämmer i det i motionerna avsedda syftet, hemställa att det i motionerna
framställda yrkandet måtte vinna beaktande.

Stockholm den 14 april 1945.

Föreningen Sveriges stadsfogdar.
H. MELLSTRÖM.

Alarik Lundberg.

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

Avskrift.

TILL KONUNGEN.

Vår nu gällande utsökningslag, som daterar sig från år 1877 är numera

1 VuS,e,ntllga ddar föråldrad och torde icke längre fylla de krav på fullständighet
och klarhet, som med fog kunna ställas å densamma från såväl de tillämpande
myndigheterna som från allmänheten. De sistförflutna 50 årens starka utveckling
på samhällslivets olika områden har kraftigt bidragit till att utsöknmgslagen
med sin nuvarande utformning icke längre kan anses tillfredsställaruie
fylla sin uppgift. Visserligen är sant, att utsökningslagen sedan sin
tiUkomst blivit föremål för många ändringar, varjämte ett flertal fristående
författningar som beröra utsökningsrätten tillkommit. De huvudprinciper, varpå
lagen vilar, hava dock icke rubbats, och då 1877 års lag helt byggde’på de
grundsatser, som kommit till uttryck i utsökningsbalken i 1734 års lag, är
ganska naturligt att åtskilliga brister nu måste vidlåda lagen i fråga och’ att
den numera kan anses vara mindre funktionsduglig. Nya frågor, vilka tarva
sin reglering, hava uppkommit på utsökningsrättens område, och en omvärdering
och förskjutning i den allmänna rättsuppfattningen har i många hänseenden
ägt rum. En allmän omarbetning och översyn av vår utsökningslag
har aktualiserats ytterligare genom antagandet av den nya rättegångslagen,
som helt bygger på moderna processuella principer; exekutivprocessen, som
ju är att betrakta som en fortsättning av civilprocessen, bör örn möjligt nära
anknyta till de rättsprinciper och allmänna grundsatser varå civilprocessen
bygger. En efter tidens krav avpassad rättegångsordning har sitt naturliga
komplement i en modern exekutionslag.

Vid en jämförelse med moderna exekutionslagar faller genast i ögonen hurusom
vår utsökningslag saknar överskådlighet och önskvärd systematik. Visserligen
föijer den i stort sett i sin uppbyggnad en viss logisk utveckling i avseende
a det exekutiva händelseförloppet och vad därmed sammanhänger samt
behandlar vissa företeelser eller avsnitt av exekutionen för sig i särskilda
kapitel. Men detta hindrar icke att lagparagrafer behandlande helt andra spörsmål
finnas insprängda här och var eller att samhörande frågor understundom
behandlas i olika kapitel.

Vidare är utsökningslagen alltför knapphändig och ofullständig; vissa viktiga
partier av exekutionen äro synnerligen ofullständigt behandlade eller helt
utelämnade. Sålunda saknas exempelvis helt inledande bestämmelser örn exekutionens
förutsättningar och allmänna regler för densamma. De exekutiva myndigheterna
behandlas visserligen i första kapitlet, men några närmare bestämmelser
om kompetensfördelningen mellan dem eller örn den lokala kompetensen
finnas icke. Likaså saknas i stort sett allmänna regler örn parterna eller
annan som beröres av exekutionen och om vissa andra för verkställigheten
betydelsefulla frågor såsom örn upplysningsplikt och det exekutiva tvånget.

En brist,^ sorn för utmätningsmannen är ytterst påtaglig och som ofta kan
vara nog så kännbar, är den ofullständiga regleringen av verkställighetsformeina.
Utsökningslagen innehaller egentligen endast i fråga om utmätningen
■— och då i vissa fall tämligen knapphändiga — några bestämmelser om tillvägagångssättet
och örn vad utmätningsmannen därvid har att iakttaga. Denna
blist är särskilt framträdande i fråga örn utmätning av fordringar och rättigheter.
Beträffande avhysningsförfarandet finnas visserligen några sporadiska

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

stadganden, men äro dessa, som huvudsakligen tjäna andra syften, till ringa
eller ingen vägledning för utmätningsmannen för lösandet av de ömtåliga och
svårbedömliga situationer, som alltsom oftast uppkomma vid dessa slag av
verkställigheter. Om verkställighet vid återtagande av viss lösegendom eller
vid fullgörande av leveransavtal saknas föreskrifter helt. Behovet av bestämmelser
i ämnet är särskilt framträdande i fråga örn uttagande av lösegendom,
eftersom denna verkställighetsform har stor praktisk användning i samband
med avbetalningsköp. Slutligen kan ock nämnas att föreskrifter helt saknas
rörande verkställigheten, då någon ålagts fullgöra en arbetsprestation eller
annan förpliktelse av vare sig positiv eller negativ art.

Utsökningslagens föråldrade karaktär och bristande anknytning till det
praktiska livet framträder särskilt starkt i fråga örn realiserandet av utmätt
egendom. Stora förluster hava tillskyndats såväl borgenärer som gäldenärer
på grund av det osmidiga och oekonomiska realisationsförfarandet av utmätt
lösegendom. Försäljningen sker nu genom offentlig auktion och har varken
utmätningsmannen eller parterna praktiskt taget någon möjlighet förhindra att
egendomen säljes för uppenbart underpris; särskilt i fråga om fordringar och
rättigheter samt i fråga örn visst svårsålt lösöre med liten kundkrets såsom
konstverk, specialmaskiner, instrument och liknande kan ej sällan inträffa att
försäljningen sker till nära nog vrakpris. Beträffande fordringar och rättigheter
har väl en viss uppmjukning skett genom den s. k. lex Marsjö, § 88 b U L
som tillkom år 1937 med anledning av ett bekant rättsfall. Men frånsett detta
undantag, som närmast rör indrivning av utmätt fordran i penningar och
anstånd med försäljning av rättigheter, äro alltjämt möjligheterna att utfå det
faktiska värdet å den utmätta egendomen ytterst begränsade. Främmande moderna
exekutionslagar hava härvidlag helt andra och ändamålsenligare bestämmelser,
som förhindra att utmätt egendom bortslumpas till skada för parterna.

Uppenbart är att utsökningslagens många oklara och bristfälliga bestämmelser
och de många luckorna inom utsökningsrätten ställa de verkställande exekutiva
myndigheterna, utmätningsmännen, inför många ömtåliga och svåra
problem. Det otillfredsställande häruti skärpes än mer genom att de avgöranden
utmätningsmännen hava att träffa merendels röra frågor av stor ekonomisk
betydelse för parterna; för gäldenären kunna följderna av verkställigheten
göra sig gällande å hans livsföring under många år framåt.

Men även för utmätningsmannen själv kunna dessa avgöranden hava vittgående
ekonomiska konsekvenser. Ett felaktigt beslut i utsökningsärende eller
ett förbiseende av något slag — vilket lätt kan inträffa med hänsyn till den
brådska som ofta råder och den korta tid, som i regel står utmätningsmannen
till buds — kan föra med sig skadeståndsskyldighet till stora belopp. Riksdagens
justitieombudsmans ämbetsberättelser och meddelanden örn anställda åtal
tala härvid sitt tydliga språk.

Att i detta sammanhang giva en uttömmande redogörelse för alla de olägenheter,
som vidlåda nu gällande lagstiftning inom utsökningsväsendet, är helt
naturligt uteslutet. Det ovan anförda utgör allenast några av de mest påtagliga
bristerna, som uppmärksammats såväl av de myndigheter som praktiskt
tillämpa bestämmelserna som ock av dem som vetenskapligt syssla härmed
(se uppsats av professor Åke Hassler i Sv. Juristtidning 1944 s. 497—508).
Det bör givetvis vara ett intresse av stor samhällelig betydelse, att de exekutiva
rättsreglerna uppbäras av den allmänna rättsuppfattningen och att de äro så
beskaffade, att de utan större svårighet och risk kunna tillämpas av dem, som
därtill äro satta. Våra nu gällande exekutionslagar kunna näppeligen sägas

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

tillfredsställande fylla dessa anspråk. Det är därför ett mycket starkt önskemål
hos rikets utmätningsman att utsökningslagen med tillhörande författningar
göres till föremål för en allmän revision. Visserligen kan invändas att
ett avhjälpande av bristerna kan ske genom partiella reformer. En sådan utväg
bör dock icke väljas utan tvingande skäl; en föråldrad och bristfällig lag kan
icke på detta sätt förnyas och få den överskådlighet och funktionsduglighet,
som är önskvärd. Vissa partiella ändringar, som vidtagits i utsökningslagen,
bestyrka riktigheten av denna uppfattning.

Föreningen Sveriges stadsfogdar har i olika sammanhang behandlat denna
fråga; vid senaste årsmöte uppdrogs ock åt styrelsen att i frågan göra underdånig
framställning till Kungl. Maj :t.

Självfallet tillkommer det icke föreningen — därest det över huvud taget
vore möjligt — att angiva några bestämda riktlinjer för en ny utsökningslag,
än mindre framlämna ett detaljerat förslag i ämnet. Föreningen vill blott här
fästa uppmärksamheten på ett spörsmål av synnerlig betydelse för utsökningsväsendet
och dess praktiska tillämpning, nämligen de exekutiva myndigheterna
och deras organisation. De exekutiva funktionerna äro här uppdelade på två
administrativa myndigheter, överexekutor och utmätningsman, överexekutor,
som för landet är länsstyrelsen och i stad med magistrat denna eller där konungen
det förordnat viss ledamot av magistraten, är i förhållande till utmätningsman
besvärsinstans och tillsyningsmyndighet. överexekutors befattning
med exekutionen är enligt 1 § i U L att upptaga och pröva utsökningsmål.
Ehuruväl överexekutor är en förvaltningsmyndighet, är dess funktion huvudsakligen
av judiciell art; dess befattning med utsökningsmålen är således en
rättsskipningsuppgift likaväl som domarens befattning med rättegångsmålen.
Att de exekutiva göromålen omhänderhavas enbart av administrativa myndigheter
är en egendomlighet för vårt land; i de flesta främmande länder utövas
de exekutiva funktionerna av domstolarna eller dem underställda organ. Så
har jämväl tidigare varit fallet hos oss, men infördes den nuvarande ordningen
i huvudsak genom 1669 års Exekutionsstadga. Av förarbetena till 1877 års
utsökningslag framgår att man i samband med dess tillkomst var starkt betänkt
på att åtminstone delvis överflytta de exekutiva göromålen till domstolarna;
överexekutor skulle då bortfalla såsom varande ett obehövligt mellanled i instansordningen.
Frågan förföll dock då av skilda anledningar, främst måhända
på grund av att domstolarnas bristfälliga kansliorganisation lade vissa hinder i
vägen. Senare har frågan ånyo upptagits till behandling av processkommissionen,
som starkt framhållit önskvärdheten av att överexekutorsgöromålen överflyttades
till domstolarna. Utvecklingen under senare tid har än ytterligare
givit belägg för riktigheten av denna uppfattning. Utmätningsmannen är nu
det verkställande exekutiva organet. I verkligheten kommer emellertid utmätningsmannen
mera sällan att personligen handhava den praktiska verkställigheten,
utan utföres den av honom underlydande organ, domsverkställare och
exekutionsbiträde!!. Därigenom har utmätningsmannen i förhållande till substituten
i vissa hänseenden i praktiken kommit att intaga samma ställning som
överexekutor till utmätningsmannen. En naturlig följd av denna utveckling
synes uppenbarligen vara, att de rent judiciella frågorna, som kräva bevisupptagning,
och mera invecklade rättsfrågor överflyttades till domstolarna och
övriga göromål anförtroddes åt utmätningsmännen. Sålunda är uppenbart, att
påtagliga fördelar skulle kunna vinnas, därest utmätningsmannen erhölle befogenhet
att pröva skriftliga bevis, som företes först efter förrättningen och då
fog därtill funnes, undanröja utmätningen, att meddela anstånd med försälj -

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor. 17

ning av utmätt lös egendom eller beslut örn sådan försäljning som avses i 40 §
U L, m. fl. liknande göromål. Liksom för närvarande städernas utmätningsman
tillagts befogenhet att försälja utmätt fartyg och fördela köpeskillingen
för sålunda försålt fartyg, vilken arbetsuppgift oftast innefattar mera komplicerade
och svårlösta problem än fallet är vid motsvarande sysslande beträffande
fast egendom, synes åtminstone städernas utmätningsman utan olägenhet
kunna anförtros uppgiften att försälja fast egendom och fördela köpeskillingen
för sådan egendom. Frånsett att en dylik sakernas ordning vore mera
principiellt och organisatoriskt riktig, innebure det för den rättssökande allmänheten
ett betydligt bekvämare och smidigare tillvägagångssätt. Därigenom
undveke man att, såsom nu är fallet, i en mångfald ärenden behöva anlita överexekutorerna,
som i stora delar av landet äro mindre lätt tillgängliga för den
stora allmänheten. Därtill kommer att utmätningsmännen, som numera —
åtminstone i de större distrikten — besitta samma formella kompetens som
överexekutorerna, i regel äga större praktisk erfarenhet i exekutiva ting, och
därför hava större förutsättningar att bedöma dessa frågor på ett riktigt och
praktiskt sätt.

Det nu sagda skulle alltså innebära, att överexekutorsinstitutionen avvecklades
i sin nuvarande form genom att dess rättsskipningsuppgifter överflyttades
å domstolarna, samtidigt som utmätningsmännens befogenheter vidgades
och de gåves en ställning, som bättre svarade mot deras faktiska funktion och
verksamhet. Utsökningslagens nu gällande föreskrifter om det verkställande
exekutiva organet giva icke en riktig bild av dess i praxis utformade funktion
inom utsökningsväsendet. Att utvecklingen och de faktiska förhållandena
skänkt utmätningsmannen en väsentligt betydelsefullare ställning, än vad som
formellt tillkommer honom enligt lagens bestämmelser, medför för utmätningsmannen
avsevärda nackdelar av såväl ekonomisk som organisatorisk art. Härigenom
kan han, bl. a., ådraga sig ett stort ekonomiskt ansvar på grund av
annan persons göranden och låtanden, vilket är så mycket mera oberättigat,
som han själv i dylika fall många gånger saknar möjlighet att överblicka det
faktiska och rättsliga läget eller vidtaga åtgärd för att förebygga förlust. Å
andra sidan blir hans handlingsförmåga i stor utsträckning beskuren genom
överexekutors beslutanderätt och befattning med verkställighetsfrågorna.

Med stöd av det ovan anförda får Föreningen Sveriges stadsfogdar i underdånighet
hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta förslag till ny
utsökningslag och hemställer föreningen tillika — med hänsyn tdl frågans vikt
och betydelse för den verkställande exekutiva myndigheten — att en representant
för stadsfogdekåren måtte tillkallas vid en blivande utredning.

Stockholm den 14 april 1945.

Underdånigst

Föreningen Sveriges stadsfogdar
H. MELLSTRÖM.

Alarik Lundberg.

liihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. I aini. Ar 119.

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

FÖRENINGEN

SVERIGES LANDSFISKALER.

Bilaga F.

Till Riksdagens första lagutskott.

Sedan föreningen Sveriges landsfiskaler beretts tillfälle att avgiva yttrande
över inom riksdagen väckta likalydande motioner, nr 187 i första kammaren
av herr Arrhén och nr 315 i andra kammaren av hrr Staxäng och Holmström,
angående revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning,
får föreningen anföra följande.

I infordrat yttrande över samma riksdagsmäns motioner vid föregående års
riksdag, avseende viss ändring i lagen örn införsel i avlöning, pension eller livränta,
uttalade föreningen sammanfattningsvis, att en allsidig och förutsättningslös
utredning borde företagas angående möjligheterna för utsträckt tilllämpning
av införselinstitutet, därvid borde övervägas huruvida nuvarande
bestämmelser örn utmätning i avlöning helt kunde slopas och ersättas med ett
exekutionsförfarande av införselns karaktär.

Årets motioner syfta till en fullständig revision av utsökningsrätten.

Det torde vara ovedersägligt, att utsökningslagen i många hänseenden är
föråldrad och i behov av en allmän översyn. För dem, som i praktiken haft
att tillämpa lagen, ha dess bestämmelser, i synnerhet beträffande utmätning
och utmätt egendoms försäljning, visat sig föga rationella. Utvecklingen har
ju på alla områden inom samhällslivet gått framåt i ett så snabbt tempo, att
bestämmelser, som meddelats för mera än ett halvt sekel sedan, med naturnödvändighet
måste bliva föråldrade. Ehuru de under årens lopp vidtagna
ändringarna i lagen varit ägnade att undanröja de efter hand yppade värsta
bristerna, kvarstår dock det faktum, att lagen som helhet betraktad måste
betecknas såsom otidsenlig. Dess uppställning och överskådlighet lämnar
mycket övrigt att önska och svarar ej mot tidens krav.

Föreningen delar desto mera motionärernas uppfattning angående behovet
av en moderniserad utsökningslagstiftning som den tillsammans med föreningen
Sveriges stadsfogdar redan tidigare övervägt att till Kungl. Majit
ingiva framställning om utredning i motionernas syfte.

Stockholm den 13 april 1945.

Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Gunnar Gagnell.
Selir.

SVEN WADENIUS.

Ordf.

Emil Kihlitröms Tryckeri A.-B. Stockholm 1945

25802