Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196i (Utlåtande 1964:L1u39 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196i

Nr 39

Utlåtande i anledning av väckta motioner om enhetlig handläggning
av samhällsåtgärderna mot ungdomsbrottslighet.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 212 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 259 i andra kammaren herr Ohlin m. fl. I motionerna,
vilka är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om en utredning med uppgift att framlägga förslag till sådan
ordning att samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten kan ske i enhetliga
former».

Beträffande skälen för denna hemställan får utskottet hänvisa till motionen
II: 259.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Inledning

Den 1 januari 1965 träder brottsbalken och därtill anslutande lagstiftning
i kraft. Nedanstående redogörelse avser förhållandena sådana de kommer
att gestalta sig efter nämnda tidpunkt.

Lagöverträdare under 15 år faller utanför det straffrättsliga reaktions systemet.

Enligt rättegångsbalkens allmänna åtalsregler skall åklagare, om ej annat
stadgas, tala å brott som hör under allmänt åtal. Från denna s. k. allmänna
åtalsplikt gives undantag dels i rättegångsbalken, dels i särskilda lagar. Sålunda
lämnar rättegångsbalken åklagare befogenhet att underlåta åtal bl. a. i
i de fall då det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter
icke skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring ej är påkallad
ur allmän synpunkt. I förevarande sammanhang är emellertid avspeciellt
intresse de åtalsregler som upptages i lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare, vilken lag skall träda i kraft samtidigt med
brottsbalken. Beträffande den som vid tiden för brottet ej tyllt 18 år kan
åklagare enligt denna lag, utöver vad som följer av rättegångsbalkens bestämmelser,
besluta att ej tala å brottet, om den underårige ställes under
övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen, omhändertages för samhällsvård
enligt 29 § samma lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd
eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning

1 Hihang till riksdagens protokoll 196''t. <J samt. i avd. Xr 39

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196t

samt det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast
tör hans tillrättaförande. Vidare kan åklagare enligt ifrågavarande lag underlåta
åtala om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.
För de nu berörda fallen gäller dock att åtal skall väckas, om det finnes påkallat
ur allmän synpunkt. Föreligger skälig anledning att ej åtala, skall
åklagaren före beslutet i åtalsfrågan från vederbörande barnavårdsnämnd
inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärder
beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan
åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande. Om åklagaren
begär det eller nämnden anser det erforderligt, skall yttrandet även innehålla
redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel och
levnadsomständigheter i övrigt. Är brottet ringa, kan åklagaren fatta beslut
i ärendet utan barnavårdsnämndens hörande. Nu berörda åtalsfrågor skall
enligt lagen handläggas skyndsamt. Om beslut att ej åtala förutsätter åtgärd
av barnavårdsnämnd, skall vederbörande nämnd underrättas om beslutet.

I fråga om häktning gäller enligt nyss nämnda lag den ytterligare inskränkning
i förhållande till rättegångsbalkens regler om häktning av underårig,
att den som är under arderton år ej må häktas med mindre synnerliga
skäl är därtill.

För det fall att åtal väekes mot underårig gäller, utöver rättegångsbalkens
stadganden, enligt nyss nämnda lag vissa särskilda regler för handläggningen
av sådant mål. Om å brottet kan följa svårare straff än böter, skall såvitt
möjligt handläggningen utsättas i sådan ordning att målet ej tilldrager sig
uppmärksamhet. Vidare lämnar lagen möjlighet alt i större utsträckning än
vad eljest är tillåtet hålla förhandling inom stängda dörrar. Mål mot underårig
skall handläggas skyndsamt. Är den tilltalade under 18 år och misstänkt
för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, skall med något
undantag de för häktad gällande tidsfristerna iakttagas. Vidare skall i mål
mot underårig under vissa förutsättningar vårdnadshavare och personundersökare
höras. Särskilda bestämmelser om offentlig försvarare gäller även.
Beträffande underrätts sammansättning stadgas att, om det förekommer anledning
att döma underårig till annan påföljd än böter, företrädesvis nämndemän
med insikt och erfarenheter beträffande vård och fostran av ungdom
bör anlitas för tjänstgöring.

Slutligen må i förevarande sammanhang nämnas att genom den ovan berörda
lagen angående unga lagöverträdare också öppnas möjlighet att medelst
särskilt domstolsförfarande utröna, huruvida någon begått brottslig
gärning, innan han fyllt femton år. Föreligger misstanke därom kan nämligen
åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, efter framställning
av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse, hos domstol begära prövning,
huruvida den misstänkte begått gärningen. För sådan bevistalan skall vad
som gäller om allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

ett år, äga motsvarande tillämpning. Häktning, anhållande eller resetörbud
kan emellertid ej förekomma. Den misstänktes kostnader för försvarare,
bevisning m. m. skall alltid stanna å statsverket.

1 brottsbalken återfinnes en rad särregler beträffande underåriga lagöverträdare.
Särskilda bestämmelser eller undantag från eljest tillämpliga regler
gäller sålunda beträffande personer, som fyllt 15 år men ej 18, 21 eller 23 år.

1 detta sammanhang må emellertid allenast den särskilda påtöljd som innefattar
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen beröras.

Därest den som begått brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt
barnavårdslagen, äger rätten enligt brottsbalken överlämna åt vederbörande
barnavårdsnämnd att föranstalta om erforderlig vård. Innan förordnande
därom meddelas skall nämnden höras. Domstolen är emellertid icke bunden
av nämndens ståndpunkt i frågan utan har att självständigt taga ställning
därtill. Å andra sidan ankommer det icke på domstolen utan på barnavårdsnämnden
ensam att taga ståndpunkt i frågan, vilka åtgärder som i förekommande
fall skall vidtagas enligt barnavårdslagen. I samband med överlämnande
kan domstolen döma till böter, och detta kan ske oberoende av om böter
är stadgat för det aktuella brottet eller ej. Som allmän törutsättning för
ådömande av böter gäller emellertid, att det skall vara påkallat för den dömdes
tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. Skulle, sedan förordnande
om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen meddelats, vid
vederbörlig prövning visa sig att lagliga förutsättningar för sådan vård ej
föreligger, kan emellertid domstolen efter ansökan av åklagaren ånyo upptaga
målet och undanröja förordnandet samt döma till annan påföljd.

Vad därefter angår förutsättningarna och formerna för barnavårdsnämnds
ingripande mot missanpassade barn och ungdomar gäller enligt barnaoårdslagen,
vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1961, bl. a. följande.

Barnavårdsnämnd skall ingripa, om någon, som inte fyllt 21 år, på grund
av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga
ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotika eller av annan
därmed jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder
från nämndens sida (25 § b). Beträffande den som gjort sig skyldig till
brottslig gärning får emellertid ingripande ej ske efter det han fyllt 18 år,
såvida inte hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning till det eller
sådant ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt barnavårdslagen
eller av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande.
De ingripanden som sålunda kan komma i fråga kan antingen
vara av förebyggande natur eller innefatta omhändertagande för samhällsvård.
De förebyggande åtgärderna kan vara råd och stöd, förmaning och
varning, föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt
övervakning. Om sådana åtgärder bedömes gagnlösa eller ej medför rättelse
skall den underårige omhändertagas för samhällsvård (29 §). Under vissa
förutsättningar kan underårig också omhändertagas för utredning huruvida

lf Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 1 avd. Nr 39

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196h

ingripande jämlikt 25 § bör komma till stånd. Sådant beslut går genast i
verkställighet, men förfaller om den underårige häktas. Den som omhändertagits
för samhällsvård skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i
anstalt. Har omhändertagandet skett av anledning som avses i 25 § b kan
vederbörande intagas i ungdomsvårdsskola. Härom har vederbörande nämnd
att göra ansökan hos socialstyrelsen, på vilken det ankommer att besluta om
inskrivning.

Samhällsvården skall av barnavårdsnämnden förklaras avslutad så snart
ändamålet med vården får anses uppnått. Samhällsvården skall senast upphöra,
då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han omhändertagits med
stöd av 29 § efter det han fyllt 15 år, senast tre år efter omhändertagandet.
Någon regel av innebörd att omhändertagandet skall förfalla, om den omhändertagne
börjar undergå frihetsstraff, finns ej i den nu gällande barnavårdslagen.
Det ankommer därför på barnavårdsnämnden att från fall till
fall bedöma om samhällsvården i ett sådant läge skall bestå.

Beträffande elev vid ungdomsvårdsskola upphör samhällsvården i regel i
och med att vederbörande utskrives från skolan. Utskrivning skall ske senast
när eleven fyller 21 år eller, om han omhändertagits för samhällsvård
efter det han fyllt 18 år, senast efter tre år. Vidare skall utskrivning ske
bl. a. i de fall då elev enligt lagakraftvunnen dom intagits å fångvårdsanstalt.
Genom särskilt beslut i samband med utskrivningen kan dock förordnas
att samhällsvården skall bestå efter utskrivningen, således även under pågående
straffverkställighet.

Förfarandet hos barnavårdsnämnd är ej offentligt. Är juridisk sakkunskap
ej representerad inom nämnden, bör vid behov därav anlitas biträde av
lagfaren person. Därest åtgärd från nämndens sida kan antagas vara påkallad,
skall erforderlig utredning inledas utan dröjsmål och genomföras så
skyndsamt som möjligt och på sådant sätt att obehag, olägenhet eller kostnad
icke i onödan vållas vederbörande. Envar som ärendet rör eller som kan
antagas kunna lämna upplysningar av betydelse må höras under utredningen.
För att få till stånd inställelse må nämnden föreskriva vite samt under
vissa förutsättningar förordna om hämtning. Nämnden äger vidare om det
erfordras för utredningen inhämta yttrande från läkare eller annan sakkunnig.
Då fråga är om ingripande med stöd av 25 § b skall i regel läkarintyg
angående den underårige anskaffas. Vidare må här nämnas att utredning
som föregår nämndens ingripande bör omfatta hembesök; under vissa förutsättningar
äger nämnden påkalla polishandräckning för att vinna tillträde
till hemmet. Innan nämnden avgör ärende, skall den som saken angår
underrättas om vad som förekommit vid utredningen och i regel beredas tillfälle
att yttra sig däröver. Han kan även påkalla förhör med sig själv inför
nämnden och jämväl i övrigt begära kompletterande utredning i ärendet.
Han äger anlita biträde. Är den ärendet rör under 18 år, bör hans föräldrar
vara närvarande när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

Nämndens beslut skall, i den män så icke befinnes obehövligt, innehålla de
skäl på vilka avgörandet grundas, och beslutet skall, om talan mot detsamma
kan fullföljas, skyndsamt skriftligen delgivas den det rör. Beslut om omhändertagande
för samhällsvård skall ofördröj ligen delgivas den det rör, om
han fyllt 15 år, samt hans föräldrar. Lämnas inte samtycke till verkställighet
av dem som skall delgivas beslutet, skall detsamma underställas länsstyrelsens
prövning.

Tidigare riksdagsbehandling m. in.

Förslag om inrättande av speciella organ för handläggning av frågor rörande
unga lagöverträdare har under de senaste åren vid ett par tillfällen
motionsvis framförts i riksdagen. Dessa förslag har närmast tagit sikte på
inrättande av särskilda ungdomsdomstolar.

I samband med proposition nr 10 till 1960 års riksdag med förslag till lag
om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslagen) behandlades
dels likalydande motioner, I: 6 och II: 9, vari hemställdes, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära tillsättande av en utredning rörande
överflyttandet av vissa av barnavårdsnämndernas uppgifter i fråga om bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten till särskilt organ (ungdomsdomstolar,
socialdomstolar)», dels likalydande motioner, I: 15 och II: 23, med yrkande
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en allsidig
och förutsättningslös utredning beträffande frågan om att anförtro i
vart fall vissa tvångsingripanden mot unga lagöverträdare åt särskilda ungdomsdomstolar».
Beträffande det närmare innehållet i motionerna må här
hänvisas till dessa samt till redogörelse i andra lagutskottets utlåtande nr 5
år 1960 (s. 56 ff.).

I nämnda, av riksdagen godkända utlåtande anförde andra lagutskottet i
anledning av motionerna bl. a. följande.

I motionerna I: 6 och II: 9 samt motionerna I: 15 och II: 23 har framförts
krav på utredning om inrättande av ungdomsdomstolar. Tanken
på sådana domstolar har sin grund bl. a. i uppfattningen, att frågor om
tvångsingripanden mot ungdom av rättssäkerhetsskäl borde avgöras under
medverkan av juridisk sakkunskap och lämpligen i ett annat organ än barnavårdsnämnden,
vilken i så fall skulle kunna förlägga tyngdpunkten i sin
verksamhet till vård-, stöd- och hjälpåtgärder av olika slag. En ungdomsdomstol
skulle enligt motionärerna också ha det företrädet framför barnavårdsnämnden
när det gällde att komma till rätta med kriminalitet bland de
unga, alt den skulle kunna tillämpa reaktionsformer lämpade för ungdomar
som begått brott men inte är i behov av egentlig vård. Såsom sådana reaktionsformer
har i motionerna I: 6 och II: 9 nämnts böter och skadestånd. I
en vid motionerna 1:15 och II: 23 fogad promemoria, till vilken motionärerna
hänvisat, har dessutom nämnts »korttidsarrest» och disciplinära ålägganden
av olika slag. Vidare har motionärerna menat, att man med ungdomsdomstolar
skulle undvika nackdelarna med det nuvarande »dualistiska*

Första lagutskottets utlåtande nr 39 dr 196i

systemet, som enligt motionärerna inrymmer risker för kompetenskonflikter
mellan domstolarna och barnavårdsnämnderna.

I det föregående avsnittet, om förfarandet hos barnavårdsnämnd, har utskottet
uttalat uppfattningen, att det föreslagna förfarandet, bl. a. med hänsyn
till att nämnderna i allmänhet inte torde behöva pröva skuldfrågor, är
godtagbart. De brister som kan sägas vidlåda förfarandet bör för övrigt kunna
avhjälpas genom den väntade lagstiftningen om administrativa frihetsberövanden
och om det allmänna påföljdssystemet. Enligt utskottets mening
kan därför rättssäkerhetskraven inte åberopas som stöd för införande av
ungdomsdomstolar.

Beträffande uttalanden av motionärerna, att en ungdomsdomstol skulle
kunna tillämpa vissa slag av påföljder lämpade för ungdomar som begått
brott men inte var i behov av egentlig vård, framhöll utskottet, att lagstiftningen
inte uppställde några hinder mot att sådana ungdomar åtalas och
hänvisade därutinnan till gällande särskilda föreskrifter om rättegången i
mål rörande brott av underåriga, intagna i lagen den 20 december 1946. Utskottet
redogjorde i detta sammanhang också för innehållet i lagen den 19
maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga och anförde därefter:

Önskemålen om effektivare ingripanden mot sådana ungdomar som inte
är i behov av egentlig vård torde således kunna tillgodoses lika väl inom nuvarande
domstolssystem som inom ett system med ungdomsdomstolar. Inte
heller dessa önskemål kan därför enligt utskottets mening åberopas till stöd
för införande av ungdomsdomstolar. Härmed är dock icke sagt, att det inte
kan vara lämpligt att införa ytterligare specialbestämmelser för rättegången
i mål angående brott av underåriga.

Motionärerna syftar emellertid också till att vissa rena barnavårdsuppgifter
skulle föras över till ungdomsdomstolar. Härvid torde man ha åsyftat i
första hand sådana åtgärder som vidtages med anledning av den underåriges
eget beteende, alltså i fall som avses i 25 § b) förslaget till barnavårdslag.
Utskottet vill inte förneka, att man härigenom skulle kunna undvika vissa
kompetenskonflikter mellan domstolarna och barnavårdsmyndigheterna vid
behandlingen av lagöverträdare. Emellertid ifrågasätter utskottet, om en
ungdomsdomstol skulle kunna anses bättre kvalificerad än ett barnavårdsorgan
att avgöra frågor om behov av sådana tillrättaförande åtgärder som
avhandlas i barnavårdslagen. Det är att märka, att ungdomsdomstolens
prövning inte skulle inskränkas till fall då den underårige förövat brottslig
gärning utan också skulle gälla fall, då det är fråga om huruvida den underårige
av andra anledningar, såsom sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att
efter förmåga ärligen försörja sig och missbruk av rusdrycker eller narkotiska
medel, är i behov av sådana åtgärder. Det kan för övrigt antagas, att
ett system med ungdomsdomstolar skulle ge upphov till nya kompetenskonflikter,
dels mellan allmän domstol och ungdomsdomstol, dels mellan ungdomsdomstol
och barnavårdsnämnd.

Enligt utskottets mening kan det däremot knappast uteslutas, att det från
vissa synpunkter skulle vara till fördel för barnavårdsnämnderna, om de
delvis befriades från att besluta om tvångsingripande mot ungdomar. Det
kan dock här knappast bli fråga om andra ingripanden än omhändertaganden;
även motionärerna tycks utgå från att barnavårdsnämnderna skall behålla
befattningen med de förebyggande åtgärderna. Det kan emellertid

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år t96''i 7

ifrågasättas, om man ens i detta avseende skulle vinna något väsentligt genom
att inrätta ungdomsdomstolar; de ovan anförda skälen talar enligt utskottets
mening snarast för att befattningen med tvångsomhändertaganden,
om än barnavårdsnämnderna befriades därifrån, även därefter borde åligga
ett barnavårdsorgan.

Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet, att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Sex av utskottets ledamöter reserverade
sig för hemställan, att riksdagen i anledning av motionerna ville
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning efter i reservationen angivna riktlinjer
angående inrättande av ungdomsdomstolar (närmare härom se utlåtandet,
s. 145—147).

Vid 1961 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 157 och II:
185 om utredning rörande överflyttandet av vissa av barnavårdsnämndernas
uppgifter i fråga om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten till särskilt inrättade
ungdomsdomstolar. Motionerna blev föremål för ingående remissbehandling.
Första lagutskottet, som behandlade ifrågavarande motioner, anförde
i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 37):

---Motionärernas önskemål om utredning torde främst ha sin grund

i uppfattningen att lämpligt sammansatta ungdomsdomstolar skulle bättre
än barnavårdsnämnderna kunna tillgodose det krav på en från rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande prövning som särskilt framträder, då fråga är
om åtgärder av mera ingripande natur.

Rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter övervägdes ingående i samband
med tillkomsten av den nya barnavårdslagen. Härvid avböjde 1960 års
riksdag motionsvis framförda förslag om utredning rörande inrättande av
ungdomsdomstolar. Den nya lagen har varit i kraft blott några månader och
det är ännu ej möjligt att bedöma hur de nya bestämmelserna rörande barnavårdsnämnderna
och deras verksamhet tjänar sitt syfte i praktiken. Sedan
barnavårdslagen antogs har utredningen om administrativa frihetsberövanden
framlagt förslag till åtgärder, avsedda bl. a. att förstärka rättssäkerheten
vid vissa ingripanden med stöd av denna lag. Förslaget är för närvarande
beroende av Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn till pågående arbete på en
omgestaltning av det straffrättsliga påföljdssystemet synes det vanskligt att
nu bedöma, vilka krav som i framtiden kommer att ställas på barnavårdsnämndernas
verksamhet i vad gäller bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.

Under dessa omständigheter anser utskottet ej lämpligt att frågan om eu
sådan ingripande reform på barnavårdens område som motionärerna föreslagit
nu upptages till närmare övervägande.

I reservation av sju ledamöter av utskottet hemställdes, att riksdagen i
anledning av motionerna ville begära utredning av frågan om inrättande av
särskilda ungdomsdomstolar.

Frågan om inrättande av särskilda ungdomsdomstolar har även eljest behandlats
i lagstiftningssammanhang. Härom må hänvisas till processlagberedningens
förslag om införande av nya rättegångsbalken m. in. (SOU 1944:
10, s. 11—12, 298 299) samt till ett av utredningen om administrativa fri 2f

Bihang till riksdagens protokoll V sainl. 1 and. Xr 39

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

hetsberövanden framlagt betänkande med förslag till lag om socialdomstol
i SOU 1960: 19, s. 1 17—118, 237). I dessa sammanhang har tanken på inrättande
av nngdomsdomstolar avböjts.

Jämväl i det till lagrådet år 1960 remitterade förslaget till brottsbalk avvisades
tanken på särskilda ungdomsdomstolar. Föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, hänvisade därvid till 1960 års riksdags ståndpunktstagande
i frågan samt uttalade, att det ej heller enligt hans mening
fanns behov av en så genomgripande organisatorisk omläggning som ett antagande
av ungdomsdomstolar skulle innebära. I fråga om kompetensfördelningen
mellan domstol och barnavårdsnämnd anförde föredragande departementschefen
bl. a. följande.

När åtal har väckts mot lagöverträdare i åldern 15—17 år och reaktionsformen
alltså skall bestämmas av domstol, skall liksom i andra fall valet av
påföljd ske med ledning av de allmänna principer, som har angivits i 1 kap.
7 § av det nu föreliggande departementsförslaget. I många fall torde därvid
den unge böra överlämnas till vård enligt barnavårdslagen. Om så sker, ankommer
det icke på domstolen utan på barnavårdens organ — i allmänhet
vederbörande barnavårdsnämnd — att besluta vilka åtgärder som skall vidtagas.
I detta avseende överensstämmer departementsförslaget med strafflagberedningens
förslag, som i denna del har vunnit anslutning från flertalet
remissmyndigheter. För att domstolen skall kunna bedöma lämpligheten av
att i det enskilda fallet föranstalta om barnavård, är det emellertid nödvändigt,
att barnavårdsnämnden i det yttrande, som nämnden har att avge till
domstolen, upplyser om vilka åtgärder nämnden har vidtagit eller avser att
vidtaga mot den unge.

Olika uppfattning om lämpligheten av vidtagna eller ifrågasatta åtgärder
kan givetvis stundom komma att föreligga hos domstolen och barnavårdsnämnden.
I detta hänseende lär under gällande ordning vissa friktioner ha
förekommit mellan de judiciella organen och barnavårdsmyndigheterna. Under
remissbehandlingen av strafflagberedningens slutbetänkande har också
framförts önskemål om en klarare gränsdragning, än beredningens förslag
innebär, mellan kriminalvård och barnavård. Några svårigheter beträffande
denna gränsdragning synes emellertid ej behöva uppkomma. Om eu domstol,
när den skall besluta påföljd för en ung lagöverträdare, anser att av barnavårdsnämnden
ifrågasatta åtgärder icke är lämpliga eller finner att nämnden
icke enligt barnavårdslagen äger vidtaga erforderliga åtgärder, har domstolen
möjlighet att välja annan reaktionsform än överlämnande till vård
enligt barnavårdslagen. I de fall åter, då domstolen beslutar sådant överlämnande,
måste den kunna utgå från att vården — om icke väsentligt ändrade
förutsättningar inträder — ges i huvudsak den utformning, som barnavårdsnämnden
har angivit i sitt yttrande till domstolen.

Det är framför allt i sistnämnda hänseende, som kritik har riktats mot nu
gällande ordning. Denna kritik har föranletts av fall, där domstol överlämnat
åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för omhändertagande för skyddsuppfostran,
men det sedermera har visat sig att lagliga förutsättningar
härför ej funnits. Resultatet kan i ett sådant fall bli, att lagöverträdaren går
helt fri från påföljd för sin brottslighet. Såsom justitieombudsmannan uttalat
i sin tidigare omnämnda framställning måste det emellertid åligga
domstolen att, innan den överlämnar åt barnavårdens organ att vidtaga åt -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196''i

gärder mot en ung lagöverträdare, själv bedöma huruvida ingripande kan
ske enligt barnavårdslagstiftningen. Med den vida ram, inom vilken åtgärder
enligt den nya barnavårdslagen skall kunna tillgripas mot dem som är
under 18 år, torde några svårigheter härvidlag knappast behöva uppkomma.
I tveksamma fall kan dock domstolen vid sitt bedömande tänkas komma till
ett annat resultat än barnavårdsmyndigheterna, i sista hand regeringsrätten,
vid en senare prövning av fallet. För att förebygga att i sådana lägen samhällsreaktionen
helt uteblir eller får ett väsentligt annat innehåll än domstolen
har förutsatt, när den överlämnat lagöverträdaren till vård enligt
barnavårdslagen, synes möjlighet böra öppnas att på nytt hänskjuta påföljdsfrågan
till domstol. En bestämmelse härom har upptagits i 38 kap.
av departementsförslaget.

I den nya barnavårdslagen anges bl. a. brottslig gärning såsom grund för
ingripande enligt lagen, under förutsättning att vederbörande på grund av
brottet eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande
åtgärder från samhällets sida. Detta innebär, att barnavårdsnämnd
så snart den fått kännedom om att eu ung person har begått brott, som ej
är av blott ringa beskaffenhet, bör undersöka, huruvida åtgärder enligt barnavårdslagen
bör och kan vidtagas mot den unge. Det är därvid, såsom uttalats
av strafflagberedningen och under förarbetena till barnavårdslagen, angeläget
att barnavårdsnämnden handlar snabbt och icke avvaktar utgången
av de judiciella myndigheternas prövning i andra fall än då det är nödvändigt
för att vinna klarhet, huruvida den unge har begått brottet. Justitiekanslersämbetet
har framhållit, att med denna ordning kompetenskonflikter kan
uppkomma genom att domstol och barnavårdsnämnd beslutar åtgärder, som
ej går att förena med varandra. Erfarenheterna av gällande lagstiftning, som
också kan ge upphov till sådana konflikter, ger dock ej anledning befara
alt i detta avseende skall uppkomma några svårigheter, som bör föranleda
lagstiftningsåtgärder. Såsom justitiekanslersämbetet uttalat bör barnavårdsnämnd,
sedan domstol beslutat annan påföljd än vård enligt barnavårdslagen,
icke utan att ytterligare omständigheter utöver brottsligheten har tillkommit
vidtaga åtgärder, som står i strid med eller går utöver vad domstolen
beslutat.

Vid anmälan au lagrådets utlåtande över det år WHO remitterade förslaget
till brottsbalk anförde departementschefen ytterligare beträffande nyss berörda
spörsmål:

Den utformning, som påfölj dssystemet för unga lagöverträdare har erhållit
i brottsbalksförslaget, innebär att i de fall, då åtal väckes, domstolen
har att bestämma den påföljd, som skall tillämpas mot den unge. Samtidigt
kan emellertid barnavårdsnämnd vara behörig och skyldig att pröva
vad som enligt barnavårdslagens regler skall vidtagas på grund den unges
beteende. I allmänhet torde barnavårdsnämndens prövning komma att ske.
innan domstolen har tagit ställning till påföljdsfrågan. Denna ordning förutsätter
tydligen, liksom den nuvarande, ett förtroendefullt samarbete mellan
domstolar och barnavårdsnämnder. .lag har — med kännedom om domstolarnas
stora omsorgsfullhet, när det gäller behandlingen av unga brottslingar,
och barnavårdsnämndernas ökade resurser •—• förutsatt, att de problem,
som kan uppkomma härigenom, skall kunna lösas utan alltför stora svårigheter,
och lagrådet har förklarat sig dela denna uppfattning. Utrymmet för
tillämpning av andra påföljder beträffande de yngsta lagöverträdarna än

Första lagutskottets utlåtande nr 39 ar 196''r

överlämnande till vård enligt barnavårdslagen är visserligen begränsat, när
det gäller behandlingsåtgärder i frihet eller i anstalt. Ett val av påföljd från
domstolens sida måste likväl ske. Då överlämnande till vård enligt barnavårdslagen
innebär, att den unge lagöverträdaren kan bli föremål för åtgärder
av mycket skiftande slag.....däribland övervakning och omhändertagan de

för samhällsvård med placering i enskilt hem eller i ungdomsvårdsskola
— är det angeläget, att domstolen till ledning för sitt val får upplysning från
barnavårdsnämnden om de åtgärder, som nämnden redan har vidtagit eller
ämnar besluta. Jag vill emellertid understryka, att det icke är domstolens
uppgift att taga ställning till frågan, vilken åtgärd som skall vidtagas enligt
barnavårdslagen. Skulle delade meningar härom uppkomma mellan domstolen
och barnavårdsnämnden och denna meningsskiljaktighet icke kunna
överbryggas, kan domstolen icke påtvinga barnavårdsnämnden sin uppfattning.
Beslutar domstolen annan påföljd än överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen, betyder det icke heller, att barnavårdsnämnden är förhindrad
att med stöd av barnavårdslagen vidtaga de åtgärder, som nämnden finner
påkallade mot den unge. Vad jag i denna fråga har anfört vid lagrådsremissen
innebär ej mera, än att barnavårdsnämnden icke med brottsligheten
såsom huvudsaklig grund bör vidtaga åtgärder, som står i strid med vad
domstolen har beslutat. Om andra omständigheter talar för ett ingripande
från barnavårdsnämndens sida, utgör domstolens beslut i princip icke något
hinder häremot. Har å andra sidan domstolen förordnat om överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen, måste givetvis barnavårdsnämnden vara
verksam för att sådana åtgärder vidtages, som nämnden har uttalat sig för
i sitt yttrande till domstolen. Det åligger emellertid nämnden att uppmärksamma,
om den unges förhållanden ändras, och att med ledning därav besluta
den ändring av vården, som finnes påkallad. Förslaget medger icke att
förnyad prövning av påföljdsfrågan sker inför domstol annat än i det speciella
fallet, att i lag angivna förutsättningar för den avsedda vården finnes
icke vara för handen. I sådant fall torde delade meningar i vårdfrågan icke
ha förelegat mellan domstolen och barnavårdsnämnden, när målet först avgjordes.

I proposition nr 10 till innevarande års riksdag, innefattande, utom annat,
förslag till ovan berörda lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
har föredragande departementschefen, statsrådet Kling, i anslutning
till det sålunda framlagda lagförslaget ånyo upptagit spörsmålet om
risken för eventuella kompetenskonflikter mellan de judiciella och de barnavårdande
myndigheterna samt därvid anfört:

I de skrivelser som inledningsvis berörts har uttalats farhågor för att
kompetenskonflikter kan uppkomma genom att åklagaren har att pröva
om barnavårdsorganens åtgärder utgör lämplig påföljd för brottet. Jag vill
härtill anföra, att barnavårdsnämnden vid bedömande av vilka åtgärder
nämnden skall vidtaga har att utgå från barnavårdslagens bestämmelser,
och även om givetvis ett utbyte av åsikter mellan nämnden och åklagaren
bör ske skall nämndens ställningstagande icke dikteras av åklagaren. Om
åklagaren vid sin bedömning — som skall ske mot bakgrunden av brottsbalkens
påföljdssystem — känner sig tveksam huruvida icke annan påföljd
än vård enligt barnavårdslagen bör väljas, torde icke barnavårdsnämnden
härigenom böra känna sig försatt i en situation som tvingar nämnden att

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 19(>i

tillgripa åtgärder som den icke i och för sig anser motiverade. Följden av
åklagarens tvekan blir ju omedelbart endast att frågan om påföljden hänskjutes
till domstols avgörande. Det bör emellertid framhållas, att den nya
barnavårdslagen kräver att barnavårdsnämnderna verkligen ingriper med
lillrättaförande åtgärder mot den som begått brottslig gärning, när sådana
är påkallade.

Brottsbalkens påfölj dssystem innebär, som redan nämnts, att domstolens
prövning ofta kommer att leda till beslut om överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen. Under förarbetena till brottsbalken har övervägts, vilka
synpunkter som skall ligga till grund för domstolens avgörande och vilka
upplysningar om barnavårdsorganens åtgärder som domstolen behöver för
sitt ställningstagande, och ramen för domstolens val av påföljd har genom
balken slagits fast. Att åklagaren genom åtal har möjlighet att hänskjuta
päföljdsfrågan till domstolens avgörande synes i detta läge icke i och för
sig vara anledning till att risken för kompetenskonflikter mellan de socialvårdande
och de judiciella organen ökar. Utformningen av brottsbalkens
påföljdssystem torde snarare vara ägnad att minska denna risk genom att
domstolarna i så stor utsträckning får möjlighet att helt överlämna åt barnavårdsnämnden
att besluta om sanihällsåtgärdernas innebörd. Jag vill i
detta sammanhang också framhålla, att de skiftningar som förekommit i
åklagarmyndigheters, barnavårdsorgans och domstolars praxis icke får
tilläggas alltför stor betydelse. Under arbetet med brottsbalken har jag
givit uttryck åt uppfattningen, att de pi''oblem som kan uppkomma skall
kunna lösas utan alltför stora svårigheter (prop. 1962: 10 del C s. 594). Det
är fortfarande min övertygelse, att förutsättningar för ett fruktbärande
samarbete mellan de skilda organen föreligger. Med hänsyn till den utveckling
mot större och bättre rustade lokala enheter, som äger rum både inom
domstolsväsendet och på det kommunala området, torde situationen i dag
närmast vara mera gynnsam än då förslaget till brottsbalk lades fram.

I sitt utlåtande i anledning av nyssnämnda proposition till årets riksdag
och i anslutning därtill väckta motioner underströk första lagutskottet vikten
av samarbete mellan de judiciella och de barnavårdande myndigheterna
samt uttalade, att det torde finnas anledning räkna med att samråd mellan
berörda myndigheter skulle kunna motverka uppkomsten av konflikter och
leda till ett fruktbärande samarbete.

Remissyttranden

Över motionerna bar utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
Göta hovrätt, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Stockholms
rådhusrätt och statsåklagaren i Stockholm. Härjämte har tillfälle att
avgiva yttrande över motionerna beretts Sveriges advokatsamfund, Svenska
socialvårdsförbundet, Stockholms stads barnavårdsnämnd, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomarc och Målsmännens
riksförbund. Riksåklagarämbetet har vid sitt remissvar fogat till ämbetet

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år t96''i

inkomna yttranden i ärendet från statsåklagarna i Göteborg och Malmö
samt Föreningen Sveriges landsfogdar och Föreningen Sveriges landsfiskaler.
Jämväl från Föreningen Sveriges stadsfiskaler har yttrande inkommit
till utskottet. Länsstyrelsen i Göteborg har till sitt remissvar fogat yttrande
från barnavårdsnämnden i Göteborg, vilken i sin tur hänvisat till ett av
barnavårdsdirektören i staden avgivet yttrande. Statsåklagaren i Stockholm
har bifogat ett av nngdomsåklagaren i Stockholm avgivet yttrande. Stockholms
stads barnavårdsnämnd har som sitt yttrande åberopat ett av barnavårdsdirektören
i staden avgivet tjänsteutlåtande. Nämnden har tillika överlämnat
protokollsutdrag, utvisande ärendets behandling inom nämnden.

Den av motionärerna påyrkade utredningen tillstyrkes av fyra ledamöter
av Stockholms stads barnavårdsnämnd i reservation till nämndens beslut i
anledning av remissen samt av Målsmännens riksförbund. Likaså tillstyrks
utredning av statsåklagaren i Malmö och ungdomsåklagaren i Stockholm.
medan statsåklagaren i Göteborg, som ställer sig positiv till inrättande av
ungdomsdomstolar men i övrigt är kritisk mot de i motionerna framförda
förslagen, avstyrker bifall till motionerna i vad de avser annat än tillsättande
av en utredning om inrättande av ungdomsdomstolar. Stadsfiskalsföreningen
säger sig icke vilja avstyrka den föreslagna utredningen. Uttalande
av enahanda innebörd göres av stadsdomarföreningen. Socialvårdsförbundet
slutligen förordar en förutsättningslös utredning om påföljds- och behandlingssystemet
beträffande unga lagöverträdare.

De övriga remissorganen avstyrker den påyrkade utredningen eller ställer
sig avvaktande i väntan på att erfarenheter av den nyligen genomförda
lagstiftningen på förevarande område skall vinnas.

Justitiekansler sämbetet, som inledningsvis erinrar om att ämbetet yttrat
sig över 1961 års motioner, anför:

Sedan frågan senast behandlades i riksdagen, har den nya brottsbalken
antagits. Genom brottsbalken och följ dförfattningar till denna har samhällsingripandena
mot unga lagöverträdare i viss mån reformerats såväl med avseende
å deras innehåll som beträffande handläggningsformerna. Visserligen
kommer det vid handläggningen alltjämt att föreligga en viss dualism
mellan judiciella och socialvårdande myndigheter, men de nya reglerna torde
vara ägnade att minska risken för kompetenskonflikter dem emellan. Det
förefaller ämbetet naturligt att man nu avvaktar verkningarna av de reformer,
som sålunda beslutats och som inom kort träder i kraft, innan man
beslutar sig för en utredning av det slag som avses i motionerna. Självfallet
är det angeläget att de myndigheter, som närmast har ansvaret för samhällets
åtgärder mot ungdomskriminaliteten, uppmärksamt följer utvecklingen
på området och, om lagändringar anses påkallade eller särskilda utredningar
önskvärda, gör framställningar därom.

Tilläggas må att den av motionärerna åsyftade utredningen har, såsom
tramhålles i motionerna, samband med frågan om domstolsorganisationen
i stort och att denna fråga för närvarande är under utredning genom en
särskild kommitté, domstolskommittén (I Ju 35 i årets riksdagsberättelse).

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1961

Riksåklagarämbetet framhåller inledningsvis att, ehuru termen ungdomsdomstol
ej kommer till användning i förevarande motioner, det uppenbarligen
är tanken på att anordna ungdomsdomstolar som ånyo aktualiserats.
Ämbetet återgiver därefter sitt år 1961 avgivna yttrande över de då väckta
motionerna. I detta yttrande avstyrkte ämbetet inrättandet av ungdomsdomstolar
och hänvisade därvid till att i samband med genomförandet av den
nya barnavårdslagen och förslaget till brottsbalk vidtagits och övervägdes
vissa förbättringar på ifrågavarande område. Resultatet därav borde avvaktas,
innan någon mera genomgripande organisatorisk omdaning ånyo övervägdes.
Ämbetet framhåller nu, att vad ämbetet sålunda anfört alltjämt
äger sin giltighet. Sedan utlåtandet avgavs har, erinrar ämbetet, tillkommit
att statsmakterna i samband med antagandet av brottsbalken intagit en avvisande
hållning till införandet av ungdomsdomstolar, vilket synes utgöra
ett ytterligare skäl mot att nu tillsätta en utredning med det av motionärerna
angivna syftet. Ämbetet anmärker också, att olägenheterna med den
nuvarande ordning icke bör överdrivas. Ämbetet påpekar, att det för sin
del på olika sätt sökt bidraga till ökad förståelse mellan åklagarna och de
socialvårdande myndigheterna. Sålunda anordnade ämbetet i februari 1964
en konferens angående åtalseftergiftspolitiken med deltagande av representanter
för socialstyrelsen samt åklagarna och barnavårdsnämnderna i rikets
tretton största städer. Vid nämnda konferens bekräftades, framhåller ämbetet,
att det på det lokala planet som regel råder ett mycket gott samarbete
mellan åklagarna och barnavårdsmyndigheterna.

Statsåklagaren i Stockholm, som år 1961 utlåtit sig beträffande ovan
nämnda motioner rörande inrättande av ungdomsdomstolar, anför i sitt nu
avgivna yttrande:

De synpunkter, som framförts i yttrandet, synes mig alltjämt värda beaktande.
Det torde sålunda icke kunna bestridas, att den alltjämt rådande
dualismen mellan de rättsvårdande och socialvårdande organen vid handläggningen
rörande kriminell ungdom är förenad med vissa olägenheter och
att fördelar skulle kunna uppnås genom tillskapande av en gemensam handläggningsform
härvidlag. Av de alternativa förslag som i detta avseende
framförts i motionerna, synes mig förslaget om inrättande av eu ungdomsdomstol
vara att förorda. En viss begränsning av ungdomsdomstolarnas
verksamhet i förhållande till vad som föreslagits i motionerna synes emellertid
böra ske. Bland annat med hänsyn därtill alt ---------- risken för

kompetenskonflikter är betydligt mindre i fråga om ungdomar över 18 år.
synes det knappast påkallat att överföra handläggningen av ärenden rörande
sådan ungdom till ungdomsdomstolen.

Även om sålunda inrättande av ungdomsdomstolar skulle vara ägnat att
innebära vissa fördelar ur de synpunkter, varom här är fråga, kan det dock
uppenbarligen ifrågasättas, om skälen härför äro sa starka, att de böra föianleda
reformer i nuvarande läge, då statsmakterna helt nyligen i samband
med tillkomsten av den nya barnavårdslagen och den nya brottsbalken haft
delta spörsmål till bedömande och därvid icke funnit anledning alt inrätta
särskilda ungdomsdomstolar. I mitt yttrande av den 6 april 1961 har jag

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

närmare ingått på detta spörsmål och därvid funnit, att frågan om genomförandet
av denna reform torde höra anstå, till dess resultatet av det då pågående
reformarbetet inom ungdomsvården kunde överblickas. Såvitt jag
kan bedöma är läget härvidlag i stort sett oförändrat. I vissa avseenden torde
kunna sägas, att genomförandet av den nya brottsbalken är ägnat att
minska riskerna för kompetenskonflikter mellan rättsvårdande och socialvårdande
myndigheter. Bland annat har sålunda möjligheterna att ådöma
ungdom i åldern under 18 år fängelse ytterligare inskränkts i brottsbalken.
.lag kan därför fortfarande ej finna annat, än att det för närvarande icke
finnes anledning att föranstalta om en utredning med det i motionerna angivna
syftet.

I det till statsåklagarens utlåtande fogade yttrandet av ungdomsåklagaren
i Stockholm, vilken likaledes yttrat sig över 1961 års motioner och därvid
uttalat sig för inrättandet av ungdomsdomstolar, anföres:

Genom nya barnavårdslagen, som den 1 januari 1961 trädde i kraft, har
ökade garantier tillskapats för förefintligheten av juridisk sakkunskap inom
barnavårdsnämnderna. Dessutom har genom den nya lagen möjligheten till
muntliga förhör inför nämnderna och den unge har "fått rätt till anlitande av
biträden. Genom att platsantalet på ungdomsvårdsskolorna ökats, har ett
betydligt större antal av den kriminella ungdomen kunnat överlämnas till
socialvården. Inrättandet vid ungdomsvårdsskolorna av slutna utredningshem
har också medfört, att antalet häktningar av ungdomar i åldern 15—17
ar avsevärt minskats.

liots de förbättringar, som alltså skett vid behandling av kriminell ungdom
i åldern 15—17 år, uppstår ej så sällan kompetenskonflikter mellan
barnavårdsnämnder och domstolar. Jag är därför fortfarande av den uppfattningen,
att inrättande av ungdomsdomstolar skulle innebära eu betydlig
vinst, när det gäller behandlingen av dessa ungdomar.

Enligt min mening torde det ej med den sammansättning av ungdomsdomstolar,
som jag föreslagit, möta något hinder att inför denna domstol
även pröva skadeståndsfrågor.

Visserligen förekommer det fall, då barnavårdslagen är tillämplig även
beträffande ungdomar i åldern 18—20 år, men då det i dessa fall endast i
undantagstall uppkommer kompetenskonflikter mellan barnavårdsnämnder
och domstolar, synes det mig knappast påkallat, att till ungdomsdomstolarnas
kompetensområde även överföra ungdomar i denna åldersgrupp.

Statsåklagaren i Göteborg anför i sitt yttrande bl. a. följande.

—----en motsättning ibland kan uppstå mellan barnavårdsnämnd

och åklagare angående valet av lämpligaste åtgärd, kan detta icke betecknas
som en brist, som borde föranleda till ändring av lagstiftningen. Förhållandet
innefattar snarare en förtjänst. Inom samhället måste alltid en
balans föreligga mellan olika intressen, så att det ena icke gör sig gällande
till överdrift. Vad är då naturligare, än att de individualpreventiva synpunkterna
bevakas av de sociala myndigheterna och de allmänpreventiva
övervägas av rättsväsendets representanter. Med de krav, som uppställts på
åklagarna och deras utbildning, kan man icke heller frukta, att särskilt
dessa skola göra sin mening gällande i oträngt mål.

Er de synpunkter, motionärerna framhållit, nämligen för att förekomma
kompetenstvister mellan barnavårdsmyndigheterna och åklagarna, torde

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964-

en ändrad organisation alltså icke vara påkallad. Av andra skäl kunna förändringar
möjligen tillstyrkas. Dock synes det icke erforderligt, att vid sidan
av domstolarna inrätta ett nytt organ, som skulle handlägga ungdomskriminaliteten.
Vad som kan dryftas är att utbygga domstolarna till ungdomsdomstolar
vid handläggning av mål mot ungdomar. Åtminstone kan
det framstå som aktuellt i orter, där en större ungdomskriminalitet förekommer,
alltså i de större städerna och deras omgivningar. Nämnden, om
man får använda detta ord, skulle alltså utses efter bestämda regler, som
iillerkände domaren biträde av personer med beprövad insikt i socialvård
och psykiatrisk vård. Andra omröstningsregler kunde jämväl övervägas. Att
åtalsuppgifterna skulle fördelas mellan barnavårdsnämndens befattningshavare
och åklagarna, måste bestämt avstyrkas. Med den utbildning och
erfarenhet, som fordras av åklagarna, kan man lita på den objektivitet och
förstå, att de äro bäst skickade att ur alla synpunkter handhava sina hittillsvarande
uppgifter. Slutligen kunde det vara erforderligt att överväga,
huruvida ytterligare bestämmelser erfordras för behandlingen av den ungdomskriminalitet,
som förövas av personer, som redan fyllt 21 år.

På grund av det anförda får jag avstyrka bifall till motionen i vad den
avser annat än tillsättande av en utredning om inrättande av ungdomsdomstolar.

Statsåklagaren i Malmö, som tillstyrker den påyrkade utredningen, anför:

Motionen avser att få till stånd en utredning med uppgift att framlägga
förslag till eu sådan ordning att samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
kan ske i enhetliga former. Den nuvarande ordningen, där detta ansvar
åvilar flera olika samhällsorgan, har enligt motionen lett till dualism
och kompetenskonflikter. Det är givetvis riktigt att i undantagsfall barnavårdsnämnden
och åklagare, som i första hand har att pröva dessa ärenden,
kan komma till olika resultat. Konfliktsituationen hänför sig som regel till
det faktum, att åklagarna anser, att de åtgärder, som barnavårdsnämnderna
äro beredda att vidtaga ej äro tillfyllest och därför besluta åtal. Motionärerna
syfta till skapandet av ett nytt samhällsorgan, som skulle handlägga
ärenden rörande kriminell ungdom. Barnavårdsnämnderna skulle sålunda
skiljas från sin beslutanderätt i dessa fall och endast få tillfälle att inför
detta nya organ framföra sina synpunkter. Jämväl åklagarna skulle beredas
tillfälle härtill. Detta nya samhällsorgan, som väl närmast kan karaktäriseras
som en ungdomsdomstol i egentlig bemärkelse, skulle taga befattning
även med sådan kriminell ungdom, som uppnått sådan ålder, att ungdomsfängelse
kan ifrågakomma. Det nya organet skulle få domstolsmässig kompetens
med ett starkt inslag av lekmannaerfarenhet. Det skulle tillföras befattningshavare
med erfarenhet från det sociala vårdområdet samt mentalhygieniskt
utbildade befattningshavare med erfarenhet från behandlingsverksamhet.
Man måste ställa sig tveksam til! möjligheterna att kunna tillgodose
behovet av menlalhygieniskt utbildade befattningshavare. Möjligen
kan man i storstäderna tillgodose detta behov, men på andra håll torde det
oftast ställa sig ogörligt att kunna knyta personer med sådan utbildning til!
det nya organet. Motionärernas eget påpekande, att det t. o. in. i Stockholm
visat sig svårt för barnavårdsnämnden all erhålla biträde av kompetent medicinskt
utbildad personal är ägnat att väcka betänkligheter mot möjligheterna
att överhuvud realisera förslaget.

I motionen diskuteras olika organisationsformer för det föreslagna organet.
Av praktiska skäl synes motionärerna stanna för alt anknyta till den

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

nuvarande domstolsorganisationen. Vid fullföljd av målen till överrätt
skulle dock böra övervägas regler om särskild sammansättning av överrätterna
i dessa mål.

Förslagets genomförande kommer att medföra komplikationer i de fall
då två eller flera personer gemensamt gjort sig skyldiga till brott, därest eu
eller flera av dessa medbrottslingar ej är att bedöma som ungdomar. Man
skulle då kunna tänka sig att samtliga fick svara inför det nya organet.
Detta skulle beträffande de överåriga måhända vara mindre lämpligt, då
samhällsreaktionen mot dessa måste bedömas ur andra aspekter än beträffande
ungdomarna, och det synes tveksamt, om den speciella sammansättning,
som det nya organet skall ha, kan anses göra det lämpat att bestämma
den lämpligaste samhällsreaktionen för de överåriga. Man skulle i så fall
tvingas att vid lagförandet skilja mellan de underåriga och överåriga, vilket
i sin tur skulle kunna leda till svårigheter vid bedömandet av de inblandades
brottslighet och samhällsreaktionen härför, framförallt i de fall, där de inblandade
mer eller mindre skylla på varandra. För ett säkert bedömande
skulle det bliva nödvändigt att samtliga hördes dels inför det nya organet,
dels inför den ordinarie domstolen.

Det torde ej kunna bestridas, att den nuvarande ordningen för tillrättaförande
av kriminell ungdom företer vissa brister. Även om man på vissa
håll synes överdriva nackdelarna härav, måste man dock anse det som önskvärt
att en enhetlig handläggning av samhällsåtgärderna mot ungdomsförbrytarna
kommer till stånd, varför jag tillstyrker, att den begärda utredningen
verkställes.

Föreningen Sveriges landsfogdar och Föreningen Sveriges landsfiskaler
avstyrker motionerna under hänvisning till att ny lagstiftning på nu ifrågavarande
område genomförts under de senaste åren. Enligt landsfiskalsföreningen
bör i vart fall erfarenhet av denna lagstiftning vinnas, innan ytterligare
utredning överväges.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler, som förklarar sig ej vilja motsätta sig
den förordade utredningen, anför:

Riktlinjer för de kriminalpolitiska åtgärderna mot ungdom har uppdragits
i barnavårdslagen och brottsbalken. Åtgärder som här avses förutsätter
beslut från någon myndighets sida. I vilka former och av vilka organ
besluten fattas behöver i och för sig inte vara avgörande för beslutens innehåll.
Det är sålunda inte sagt att lagstiftarens intentioner förverkligas annorlunda
av ett organ som det av motionärerna skisserade än av dem, som
handlägger ärendena för närvarande. Föreningen har utgått från att motionärerna
endast åsyftar en ändring i gällande ordning s. a. s. för beslutsprocessen,
däremot icke i den kriminalpolitiska behandlingen av kriminell ungdom.

Åtskilliga skäl talar för att ett och samma organ skall äga besluta såväl
om straffrättsliga påföljder som samhällsvård. Som framhålls i motionen
förutsätter detta ett inslag i organet av kvalificerad jurist. Denne bör ha
erfarenhet av brottmål. Redan med hänsyn härtill synes en anknytning till
underrätterna som den enda naturliga lösningen. En särskild sammansättning
av underrätt i ungdomsmål på sätt motionärerna skisserat leder till
ett system med ungdomsdomstolar. Föreningen har tidigare i skilda sammanhang
anslutit sig till tanken på en sådan ordning.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 är 196''t

Med hänsyn till den centrala roll åklagarna spelar vid realiserandet av de
kriminalpolitiska målsättningarna beträffande ungdom tilldrar sig motionärernas
synpunkter på partsrepresentationen inför ungdomsdomstolen särskilt
intresse. Något förslag om att åstadkomma enhetlighet därvidlag framföres
icke. Tvärtom skulle den tilltalades motpart i mål av någon betydenhet
alltid utgöras av representanter för två skilda samhällsorgan, åklagarmyndighet
och barnavårdsmyndighet. En sådan lösning ter sig icke blott
opraktisk utan även principiellt betänklig. Barnavårdsmyndigheternas uppgift
är att bereda vård. Framgång i deras strävanden därvidlag förutsätter
förtroende från allmänheten. Visserligen måste baranavårdsmyndigheterna
liksom andra socialvårdsorgan ha tillgång till tvångsåtgärder i fall där den
som avses med åtgärden eller hans närmaste omgivning av skilda skäl i den
aktuella situationen saknar insikt om sitt eget bästa. Förtroendet för barnavården
skulle emellertid allvarligt rubbas om barnavårdsorgan försattes i
motsatsställning till den unge på sätt som sker i ackusatorisk process. Att
förfarandet inför det föreslagna organet väsentligen finge utformas efter
mönster från straffprocessen synes nämligen självklart. Huruvida smidiga
former för samarbetet mellan barnavårdsmyndigheten och åklagaren skulle
kunna åstadkommas synes mycket ovisst.

En utredning med uppgift att framlägga förslag till en sådan ordning att
samhällets åtgärder mot ungdomsbrottslighet kan ske i enhetliga former
skulle uppenbarligen inte kunna undgå att ta upp frågan om åklagares rätt
att meddela åtalseftergift jämlikt 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa
underåriga. Föreningen saknar anledning spekulera över de tänkbara avvägningar
som härvidlag och eljest föranledes av tillkomsten av ett över hela
området kompetent organ. Emellertid synes den synpunkten förtjäna
framhållas att nuvarande ordning för handläggning av åtalseftergiftsärenden
ansetts garantera en betydande likformighet i bedömningen genom att
beslutanderätten i princip förbehållits statsåklagare.

Föreningen anför därefter sammanfattningsvis, att eu enhetlig ordning
för samhällsåtgärderna mot ungdomsbrottsligheten skulle medföra betydande
fördelar och att en ombildning av underrätterna till ungdomsdomstolar
därvidlag är en framkomlig väg. Emellertid anser föreningen, att den lösning
av frågan om partsrepresentation inför ungdomsdomstolen, som motionärerna
antytt, är otillfredsställande.

Göta hovrätt anför i sitt yttrande:

Även hovrätten anser att den i motionerna påtalade dualismen kunnat
medföra olägenheter och att en koncentration av samhällets åtgärder till ett
ur alla synpunkter sakkunnigt organ har skäl för sig. Särskilt framträder
svagheterna i den nuvarande ordningen när fallen skall behandlas av små
kommuners barnavårdsnämnder, med ringa sakkunskap och resurser. Att
åstadkomma eu sådan koncentration just i fråga om behandling av ungdomar,
som begått brott, är emellertid förenat med stora svårigheter, och hur
än det ifrågasatta nya organets ställning och kompetensområde bestämmes
torde nya kompetenskonflikter i förhållande till såväl domstolar som barnavårdsnämnder
icke kunna undgås. Hovrätten vill emellertid nu i fråga om
motionerna särskilt betona, alt hithörande problem helt nyligen behandlats
av statsmakterna och därvid varit föremål för eu viss nyordning, nämligen
dels genom antagandet 19(i(> av eu ny barnavårdslag, dels i samband med

Första lagutskottets utlåtande nr 3.9 år 196b

brottsbalkens antagande vid 1962 års riksdag och dels vid behandlingen vid
arets riksdag av propositionen nr 10 med förslag till lag om införande av
brottsbalken in. m. Dessa lagstiftningsåtgärder innebär att domstolarnas och
barnavårdsnämndernas, liksom åklagarnas, befattning med de ungdomar,
som begått brott, i princip bibehållits men i åtskilliga avseenden reglerats
och jämkats.

Hovrätten hänvisar därefter till föredragande departementschefens ovan
atergivna uttalande i propositionen nr 10 till årets riksdag samt till första
lagutskottets inställning därtill samt anför avslutningsvis, att det icke kan
anses påkallat att redan nu, innan det reviderade påföljdssystemet ens tilllämpats,
igångsätta en utredning om eu så genomgripande reform som den
av motionärerna förslagna.

I socialstyrelsens yttrande anföres:

Det är---otvivelaktigt att det gällande systemet enligt vilket åklaga re

eller domstol har att avgöra åtalsfrågan och därmed också ofta blir avgörande
instanser i frågan rörande formen för samhällsingripandet, innefattar
vissa risker för motsättningar mellan de rättsvårdande och de barnavårdande
organen.

Kompetensfördelningen mellan de rättsvårdande och de barnavårdande
myndigheterna regleras alltså genom åtalsbestämmelserna. I sista hand har
åklagaren att följa föreskriften att åtal skall väckas om det finnes påkallat
ur allmän synpunkt. Bestämmelsen kan otvivelaktigt ge upphov till vissa
tolkningssvårigheter och det ankommer här på åklagaren att genom en förnuftig
tillämpning ge regeln ett sakligt tillfredsställande innehåll. Föredragande
departementschefen anför härom i förslaget till lag om införande av
brottsbalken (prop. nr 10: 1964 s. 161) alt han utgår från att man genom
inbördes överläggningar mellan de för tillämpningen ansvariga strävar efter
att skapa så fasta riktlinjer för den konkreta bedömningen av åtalsfrågorna,
att denna form av rättskipning ej framstår som godtycklig. I fortsättningen
anföres följande.

Sådana överläggningar bör ej vara en intern åklagarangelägenhet. Det frivilliga
och av författningsföreskrifter obundna samråd, som på flera håll i
landet uppstått och utvecklats, är otvivelaktigt ägnat att minska de spänningar
mellan olika rätts- och socialvårdande organ som understundom
kommit till uttryck. I detta sammanhang må erinras om Kungl. Maj :ts cirkulär
den 15 november 1959 till samtliga socialnämnder, barnavårdsnämnder,
nykterhetsnämnder, arbetsförmedlingsorgan, socialvårdskonsulenter
och skyddskonsulenter angående samarbete med polisen i brottsförebyggande
syfte (nr 492). Däri nämnda överläggningar torde med fördel kunna utsträckas
att avse också åtalsfrågor, varvid givetvis åklagare bör deltaga.

Socialstyrelsen ansluter sig till det anförda och vill ytterligare framhålla
att styrelsen i sin löpande verksamhet och icke minst vid handläggning av
ärenden rörande intagning på ungdomsvårdsskola samt genom utfärdade anvisningar
ävensom genom deltagande i sammankomster och kurser samt i
de upprepade konferenser mellan rättsvårdande och barnavårdande organ,
som anordnats genom Allmänna barnhuset, för sin del verkat för ett ökat
samarbete mellan nämnda organ och för en bedömning efter i görligaste
mån enhetliga riktlinjer av gemensamma frågor. Styrelsen har den uppfattningen,
att de motsättningar som otvivelaktigt finns, likväl knappast kan

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196-i

betecknas som framträdande, och att ett alltmer smidigt samarbete utvecklats
på ifrågavarande område. Med hänsyn till att endast kort tid förflutit
efter barnavårdslagens ikraftträdande och då nya brottsbalken ännu icke
trätt i kraft anser styrelsen det vara lämpligast att avvakta utvecklingen och
de strävanden som nu pågår för att överbrygga de av motionärerna berörda
svagheterna i systemet.

Vad beträffar handläggningsordningen för frågor rörande ungdomskriminalitet
anser motionärerna, att en sådan ordning bör tillskapas som gör det
möjligt att i enhetliga former pröva alla inom ungdomsområdet förekommande
vårdfall med kriminell belastning.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang till en början erinra om att procedurfrågorna
under senare tid i olika sammanhang ägnats ingående uppmärksamhet.

Den nya barnavårdslagen anknöt — i syfte att icke föregripa resultatet av
vissa pågående utredningar — förfarandet i barnavårdsärenden till då gällande
procedurregler. I lagen vilken trädde i kraft först för tre år sedan blev
proceduren såväl hos barnavårdsnämnd som hos länsstyrelsen föremål för en
ingående reglering. Socialstyrelsens erfarenhet är att barnavårdsnämnderna
ännu icke kan sägas helt behärska det gällande systemet men att genom informationer
och anvisningar av olika slag efter hand en väsentlig förbättring
härutinnan inträtt. Den i 7 § första stycket av lagen givna anvisningen
att, där så lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap skall vara företrädd i
nämnden synes dock knappast i erforderlig utsträckning ha kunnat efterföljas.
Detta torde vara den närmaste anledningen till att styrelsen i särskild
grad nödgats uppmärksamma frågor som berör sättet för utredningen i barnavårdsärenden.
Styrelsen har i dagarna lämnat till trycket ett exemplar av
publikationen Råd och Anvisningar i socialvårdsfrågor, innefattande en uttömmande
kommentar rörande utredningen i barnavårdsärenden.

Styrelsen anser att man även beträffande procedurfrågorna och frågorna
rörande det beslutande organets sammansättning bör avvakta erfarenheterna
av brottsbalken och resultatet av pågående strävanden att omsätta den
nya lagstiftningens bestämmelser i tillämpningen.

Stockholms rådhusrätt framhåller, att genom de nu föreliggande motionerna
frågan om inrättandet av särskilda ungdomsdomstolar ånyo aktualiserats.
Rådhusrätten erinrar därefter om att den avgivit yttrande redan i anledning
av 1961 års motioner. Därvid ställde sig rådhusrätten i och för sig
positiv till ungdomsdomstolar men fann med hänsyn till att barnavårdslagen
då så nyligen trätt i kraft och att lagstiftningsarbete rörande påföljdssysteinet
pågick, att någon utredning då ej borde tillsättas. Under förmälan
att rådhusrätten i huvudsak vidhåller tidigare framförda synpunkter anför
rådhusrätten i det nu avgivna yttrandet:

I 1961 års yttrande påtalade rådhusrätten såsom eu väsentlig svaghet i
den rådande ordningen att alltför många myndigheter hade att göra med de
unga lagöverträdarna och framhöll att det skulle innebära en stor vinst för
effektiviteten om ansvaret kunde vila på en enda instans av närmare angiven
sammansättning. Erfarenheterna från de tre år som förflutit sedan uttalandet
gjordes bär icke givit rådhusrätten anledning till ändrad uppfattning
i berörda hänseende.

Den föreliggande uppdelningen på tre organ — barnavårdsnämnd, åklaga -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196i

re och domstol — av ansvaret för samhällets åtgärder mot unga lagöverträdare
medför bl. a. att barnavårdsnämnds val av vårdform prövas av de båda
andra myndigheterna. I de fall åklagaren finner barnavårdsnämnds åtgärd
icke vara lämpligast för den unge lagöverträdarens tillrättaförande har åklagaren
— liksom är fallet då av allmänna hänsyn så påkallas — att väcka
åtal. Erforderlig visshet om vilken åtgärd från samhällets sida som må vidtagas
erhålles därvid tidigast då dom meddelas eller då lagakraftvunnen dom
föreligger. Det måste anses ägnat att försvåra behandlingen av den unge lagöverträdaren
och minska effektiviteten av det ingripande som skall förekomma
om påföljdsfrågan hålles svävande längre tid.

Det bör även framhållas att man enbart genom att underlåta åtal i avsevärt
större utsträckning än för närvarande sker icke torde vinna en ändamålsenlig
lösning på föreliggande problem. I de fall där den huvudsakliga
indikationen för ett samhällsingripande mot en ungdom är brottslig gärning,
är det av vikt att brottslighetens beskaffenhet och svårhet blir utredd, icke
minst för att vinna erforderlig klarhet om vilken åtgärd som må vara lämpligast
för den unge lagöverträdarens tillrättaförande. En dylik utredning torde
knappast kunna bli ur rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt grundlig och
betryggande om den icke sker i huvudsak i enlighet med de principer som
gäller för ett domstolsförfarande.

Det framstår enligt rådhusrättens mening som angeläget, att de olägenheter
avhjälpas, som följer av den nuvarande uppdelningen på flera myndigheter
av samhällsåtgärderna mot ungdomsbrottsligheten, och det synes som
eu förutsättningslös och allsidig utredning av hithörande problem skulle vara
av betydande värde. Det ter sig sannolikt att en dylik utredning kommer
att ge vid handen att ganska genomgripande reformer bör ske för att samhällets
resurser på effektivaste sätt skall kunna sättas in mot ungdomsbrottsligheten
utan att därför rättssäkerheten för de unga blir lidande. För
de reformer på förevarande område, som enligt rådhusrättens mening bör
övervägas, synes dock någon tids erfarenhet av verkningarna av brottsbalken
och dess följdförfattningar böra ligga till grund, särskilt med hänsyn
till att påföljdssystemet, även vad gäller behandlingen av unga lagöverträdare,
i den nya lagstiftningen har undergått vissa ändringar. Det må jämväl
framhållas, att omfattande utredningar pågår beträffande bl. a. domstolsväsendets
organisation, inrättandet av förvaltningsdomstolar samt förfarandet
inför förvaltningsmyndigheter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som till sitt yttrande fogat utlåtande
av barnavårdsnämnden i Göteborg, avstyrker liksom barnavårdsnämnden
ifrågavarande motioner samt anför bl. a. följande.

Även om området för domstolarnas och barnavårdsnämndernas kompetens
i fråga om åtgärder mot missanpassad ungdom i viss mån sammanfaller,
så torde dock antalet fall, där en verklig kompetenskonflikt uppstått,
vara mycket ringa. Det »gnissel» som i förevarande sammanhang stundom
förmärkts synes vara att hänföra icke så mycket till en kompetenskonflikt
som fastmera till samarbetet mellan åklagarmyndigheterna å ena sidan och
barnavårdsnämnderna å den andra. Åklagarna ha uttryckt missnöje över
barnavårdsnämndernas dröjsmål i vissa fall med att avgiva yttranden över
ifrågasatta åtalseftergifter och barnavårdsnämnder kunna ha klagat över att
de fått vänta på material, som framkommit vid förundersökningen. Dylika
fall synas emellertid vara av tämligen ringa omfattning och en förbättring i

Första lagutskottets utlåtande nr 3:9 är 19(Fr

angivna hänseende torde vara att vänta i den män barnavårdsnämnderna
bliva ytterligare förtrogna med den nya lagstiftningens innehåll. Tendensen
t landet går mot allt större kommunala enheter, vilka kommer att möjliggöra
för de flesta kommunerna att skaffa sig utbildade socialarbetare. Härigenom
har man anledning hoppas på att barnavårdsnämnderna komma att inom
en nära framtid bli allt bättre rustade för en effektiv handläggning av ärenden
angående missanpassad ungdom, varigenom samarbetet mellan åklagarmyndighet
och barnavårdsnämnd bör kunna bli det bästa.

Motionärerna synas, såsom ovan berörts, åsyfta att hänskjuta alla frågor
om åtgärder mot kriminaliserad missanpassad ungdom till underrätt med
ungdomsnämnd eller till en specialdomstol med befogenhet förutom att döma
till påföljder av olika slag även att utdöma skadestånd. Det synes länsstyrelsen
som om motionärerna, när de ivra för en domstolshandläggning av
nu förevarande ärenden, kommit att förbise skäl, som just anförts mot eu
lagföring vid domstol av unga lagöverträdare och som ligger till grund för
lagstiftningen om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Nuvarande system
med möjlighet till prövning — genom ställningstagandet till frågan om
åtalseftergift — av vilka fall som skola hänskjutas till domstolshandläggning
synes länsstyrelsen överlägset den av motionärerna åsyftade ordningen
med ett enhetligt organ och ett domstolsmässigt förfarande för samtliga
sådana fall varom nu är fråga.

Det kan vidare starkt ifrågasättas om den av motionärerna föreslagna anordningen
skulle undanröja kompetens- eller konfliktsituationer mellan de
olika myndigheterna. Det framgår ej klart av motionen huruvida motionärerna
tänkt sig att de föreslagna ungdomsdomstolarnas kompetens även
skulle omfatta rena fall av asocialitet eller endast fall där asocial ungdom
begått brott och i så fall även ringa brott. Enligt motionen skulle i vissa fall
åklagarmyndigheten och i andra fall barnavårdsmyndighetens representanter
företräda det allmänna. Motionärerna synas även ha tänkt sig att dessa
myndigheter samtidigt skulle företräda det allmänna.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden har i sitt år 1960 avgivna
betänkande enhälligt avvisat tanken på inrättandet av ungdomsdomstolar.
Vad utredningen därvid anfört som skäl mot dylika domstolar (SOU
1960: 19 sid. 117—118) kan länsstyrelsen helt instämma i. Det torde icke
vara välbetänkt att nu — innan ställning tagits till det framlagda förslaget
angående handläggningsordningen av administrativa frihetsberövanden —
bryta ut frågan beträffande handläggningsordningen av vissa barnavårdsärenden.

Vidare synes det — såsom barnavårdsnämnden i Göteborg anfört — vara
välbetänkt att avvakta erfarenheten av den nya brottsbalkens tillämpning.

I det av barnavårdsnämnden i Göteborg åberopade tjänsteutlåtandet framhålles,
utöver vad länsstyrelsen anmärkt, bl. a. alt en viss dualism och vissa
kompetenskonflikter på förevarande område säkerligen aldrig kan komma
att helt elimineras, hur än handläggningen rörande unga lagöverträdare organiseras
och regleras. Vad som därför framför allt bör eftersträvas är, uttalas
det, ett förtroendefullt samarbete mellan de olika organ som har att
taga befattning med ifrågavarande ärenden.

I det av barnavårdsnämnden i Stockholm åberopade tjänsteutlåtandet erinras
om att nämnden i samband med 1961 års motioner avstyrkt utredning
om inrättande av ungdomsdomstolar. Härefter anföres följande.

Första lagutskottets utlåtande nr o!) år tfHH

---------Det bör här nämnas, att det i dessa motioner angivna huvudsyftet
var att tillgodose rättssäkerhetsintresset i barnavårdsmål. Barnavårdsnämndens
avvisande ståndpunkt baserades främst på att den nya barnavårdslagen
medfört ett i jämförelse med tidigare lag avsevärt förstärkt rättsskydd
för den enskilde, varjämte underströks att erfarenheten av den nya
lagens tillämpning var alltför begränsad för att det skulle kunna anses påkallat
att uppta den av motionärerna föreslagna utredningen.

I annat sammanhang, nämligen i yttrande över sakkunnigebetänkandet
om rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden, har barnavårdsnämnden
belyst vissa nackdelar med en domstolsmässig behandling av barnavårdsärenden
hl. a. i fråga om tillämpningen av ett kontradiktoriskt förfarande,
vilket enligt vad som antydes i de nu aktuella motionerna även
skulle tillämpas vid de ifrågasatta ungdomsvårdsnämnderna. Nämnden
framhöll härvid bl. a. alt barnavårdsnämnderna vid handläggningen av enskilda
barnavårdsärenden med hänsyn till dessa ärendens karaktär naturligen
inte kan fungera som organ, vilka har att isolerat tillgodose samhällets
intresse. Barnavårdsnämndernas primära uppgift är att i alla lägen handla
sä, att barnens och ungdomarnas intressen tillgodoses. Det kontradiktatoriska
förfaringssättet med två mot varandra stående parter — samhället
kontra den enskilde — strider mot grundprincipen i den barnavårdande
verksamheten. Att såsom ifrågasatts i motionerna tillskapa ett judiciellt organ,
inför vilket barnavårdsnämnd och åklagarmyndighet skulle samarbeta
såsom representanter för det allmänna synes därför utgöra en ur barnavårdande
synpunkt mindre lycklig lösning.

Även ur andra synpunkter finns anledning till invändningar mot den av
motionärerna ifrågasatta ordningen. Som inledningsvis anförts, skulle det förordade
alternativet innebära tillkomsten av ett organ, som skulle ersätta såväl
allmän domstol som barnavårdsnämnd ifråga om åtgärder mot ungdomar,
som begått brott. Denna lösning synes sålunda bl. a. få till konsekvens
att den förhållandevis stora mängd av åtalseftergiftsfall, där barnavårdsnämnderna
nu som ensamt organ har att svara för samhällets åtgärder,
skulle hänskjutas till ungdomsdomstol. Atalseftergiftsinstitutet skulle då
helt förlora sin uppgift, eftersom »alla inom ungdomsområdet förekommande
vårdfall med kriminell belastning» skulle föras fram till domstolens prövning.
En annan invändning hänför sig till det förhållandet att en helt ny.
och från den reguljära ungdomsvården skild organisation tillskapas för
handläggning av den del av ungdomsärendena, där den sociala missanpassningen
manifesterats i brottslig gärning. Att från ungdomsvården avskilja
och till särskilt organ överföra denna kategori kan knappast motiveras ur
sakliga synpunkter. Den tänkta ordningen innebär närmast en ytterligare
uppsplittring av samhällsinsatserna på detta område. Det bör här även påpekas
att skälet till att domstolsväsendet och kriminalvården befriats från
ansvaret för huvudmängden av de yngsta lagöverträdarna, och att detta i
stället lagts på barnavården var att vårdbehoven — liksom för andra socialt
missanpassade ungdomar, vilka ej begått brott — ansågs bäst kunna tillgodoses
inom ramen för samhällets barnavård.

EU huvudskäl för motionärernas förslag anges vara rådande dualism i
fråga om ansvar och insatser mellan domstols- och fångvårdsväsende å ena
sidan samt samhällets barna- och ungdomsvård å andra sidan med härav
följande kompetenstvister. Motionärerna har här berört ett problem, vilket
dock — i motsats till vad motionärerna synes anse — endast i undantagsfall
gäller i förhållande till domstolarna och över huvud taget ej i förhållande

Första lagutskottets utlåtande nr 39 är 1961

till fångvården. Däremot har problemet aktualitet i förhållande mellan barnavårdsnämnder
och åklagare. Möjligheten till kontroversialitet har sin
grund främst i de olika utgångspunkterna för bedömningen. De judiciella
myndigheterna har att — vid sidan av individualpreventiva synpunkter —-beakta hänsynen till den allmänna laglydnaden, medan barnavårdsnämnderna
i enlighet med barnavårdslagen och dess intentioner helt har att se till
vilken behandlings- och vårdåtgärd som i det enskilda fallet är lämpligast
för den unges tillrättaförande. Det senare innebär inte att barnavårdsnämndernas
åtgärder skulle sakna allmänpreventiv effekt utan utgör blott ett
konstaterande av att den grundläggande utgångspunkten för bedömningen
hos barnavårdsorganen är hänsynen till den enskildes rehabilitering. Problemet
med den dualism, som motionärerna pekar på och som sålunda ytterst
bottnar i de delvis helt skilda bedömningsgrunderna, har emellertid under
senare tid blivit mindre framträdande än tidigare. Förklaringen torde vara
att det praktiska samarbetet gett en ökad ömsesidig förståelse för de skilda
samhällsorganens lagenliga uppgifter. Genom den nya brottsbalken och genom
lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare samt i samband
härmed gjorda preciseringar har förutsättningarna härför ökat. Det
har sålunda i detta sammanhang betonats, att de olika organen har att självständigt
handla med utgångspunkt från för respektive verksamhetsområde
gällande lagstiftning. Bl. a. har direkt uttalats att barnavårdsnämndens
ställningstagande i ett ärende inte skall dikteras av åklagaren utan att
nämnden bär att handla uteslutande utifrån barnavårdslagens regelsystem.
Den nu beslutade ordningen rymmer otvivelaktigt vissa problem sett utifrån
de grundläggande värderingarna inom samhällets barnavård. Av stor betydelse
blir självfallet den framtida utformningen av åklagarpraxis. Utifrån
barnavårdssynpunkt är det angeläget att man därvid undgår en schematisering
med överbetoning av betydelsen ur allmänna synpunkter av att åtal
kommer till stånd. I det sammanhanget bör påpekas, att den omständigheten
att domstolen enligt brottsbalken äger överlämna den unge till barnavårdsnämnden
inte som hittills enbart för samhällsvård utan för vård överhuvud
kan komma att på längre sikt innebära ett korrektiv häremot. Där åtal endast
leder till överlämnande till barnavårdsnämnd måste det nämligen ur
olika synpunkter te sig föga ändamålsenligt att gå kringvägen över domstol
för att etablera vård enligt barnavårdslagen.

Sammanfattningsvis kan sägas att genom den nya lagstiftningen ökad
klarhet har skapats i fråga om de olika myndigheternas skilda funktioner
med avseende på de unga lagöverträdarna. Detta förhållande liksom det vidgade
samarbetet bör rimligen få gynnsam effekt, när det gäller att undgå en
icke önskvärd motsättning samhällsorganen emellan. Huruvida den beslutade
ordningen kommer att i detta och andra hänseenden fylla måttet kan endast
erfarenheten utvisa. Vid sådant förhållande och då statsmakterna nyligen
vid upprepade tillfällen avvisat tanken på inrättande av särskilda domstolsorgan
för unga lagöverträdare framstår det knappast som påkallat att
nu tillsätta en särskild utredning i frågan.

I reservation till barnavårdsnämndens beslut att såsom sitt yttrande åberopa
nyss berörda tjänsteutlåtande anföres i särskilt yttrande av två ledamöter
bl. a. följande.

Det nuvarande regelsystemet på området innefattar otvivelaktigt moment
som försvårar en klar gränsdragning mellan barnavårdsnämnds kompetens

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

samt domstols och åklagares befogenheter. Någon påtaglig förbättring härvidlag
kan icke förutses genom införandet av brottsbalken. Visserligen ersättes
härigenom domstols rätt att överlämna en ung lagöverträdare för samhällsvård
av institutet överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. Men
denna förändring torde varken medföra att barnavårdsnämnd, då den har
att yttra sig till domstol eller åklagare angående lämpliga åtgärder i anledning
av brott, känner sig helt fri i sin bedömning, eller undanröja tvekan
hos domstolen eller åklagaren om vad ett överlämnande till vård i realiteten
kan antagas innebära. Härtill kan fogas, att det med föreliggande principiella
olikheter i de grundläggande utgångspunkterna för bedömningen knappast
kan förväntas av de olika samhällsorganen att i enskilda fall anlägga en
enhetlig syn på frågan om ådömande av böter vid sidan av överlämnande till
vård. *

Mot vad nu sagts kan måhända invändas, att det med god vilja och ömsesidig
förståelse för andra gällande bedömningsgrunder än de egna bör vara
möjligt att mötas i praktiskt samarbete, på sätt nu ofta sker. Men redan
önskvärdheten av dylikt samråd ådagalägger klart den utpräglade tungroddhet,
som vidlåder det rådande systemet. Man torde utan överdrift kunna påstå
att inom barnavårdsarbetet samråd av antydda art långtifrån alltid avkastar
resultat, som till sin vikt för den enskilde och samhället tål jämförelse
med vad eljest kunnat uträttas till fromma för den förebyggande verksamheten
bland barn och ungdom, som framstår som barnavårdsnämndernas
angelägnaste uppgift.

Med nu gällande handläggningsordning förekommer blott alltför sällan,
att den unge lagöverträdaren infinner sig personligen inför barnavårdsnämndernas
beslutande organ i de fall, där åtgärder erfordras som går utöver
den åt tjänsteman delegerade beslutanderätten, och handläggningsordningen
är för övrigt ej sällan till hinders för ett snabbt och effektivt ingripande
med åtgärder mot brott av ungdomar, där sådant är av nöden till
undvikande av fortsatt brottslighet.

An vidare kan framhållas, att med den rådande dualismen risken för att
lika fall ej röner lika behandling förefaller vara onödigt stor.

Vi vill slutligen erinra om ett särskilt uttalande den 19 december 1961 i
ett ärende angående barnavårdsnämndens organisation. Där sägs bl. a.:
»Verksamheten vid Stockholms barnavårdsnämnd har under senare år alltmer
kommit att inriktas på att söka tillrättaföra brottslig eller på annat sätt
asocial ungdom. Även utan statistiskt underlag framstår det som uppenbart,
att denna verksamhet dominerar på ett sätt, som utgör en fara för att nämndens
förebyggande uppgifter inom barn- och ungdomsvården kan komma
att eftersättas. Vidare har arbetsbördan för nämndens ledamöter och suppleanter
fått en sådan tyngd, att gränsen nåtts för vad som kan fordras och
rimligen genomföras utan risk för att rättssäkerheten eftersättes.» Detta
uttalande gäller alltjämt med oförminskad styrka.

Mot bakgrunden av vad nu anförts har vi funnit det angeläget att biträda
kravet på utredning i enlighet med motionärernas önskemål.

Sveriges advokatsamfund, genom dess styrelse, framhåller inledningsvis,
att styrelsen ej vill bestrida, att en ungdomsdomstol med behörighet både
att döma till straff, skadestånd eller andra brottspåföljder och att förordna
om tvångsingripande enligt barnavårdslagen skulle kunna tänkas ha vissa

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

fördelar. Å andra sidan kan, uttalas det, allvarliga betänkligheter anföras
mot ett sådant sammanförande till ett organ av uppgifter, som dock till sin
natur är artskilda:

Att de i egentlig mening barna- eller ungdomsvårdande uppgifterna utövas
av personer med särskild insikt i och erfarenhet av sådana frågor är
naturligt och ändamålsenligt, därvid dock i rättssäkerhetens intresse bör,
t. ex. på sätt som föreslagits av utredningen om administrativa frihetsberövanden,
fordras judiciell medverkan för vidtagande av åtgärder, varigenom
en enskild berövas sin frihet.

Här är emellertid särskilt fråga om ungdomar, som åtalas för brott. I fråga
om handläggningen av brottmål mot underåriga måste som princip gälla
att både det allmänna, eventuell målsägande och den tilltalade har befogade
anspråk på precis samma rättssäkerhetsgarantier som om den tilltalade vore
en vuxen person. Häri ligger bl. a. att brottmål mot ungdomar icke bör få
handläggas av domstolar, som ur rättssäkerhetssynpunkt är mindre kvalificerade
än de domstolar som handlägger brottmål mot vuxna. Såsom betänkligheter,
vilka icke kan frånkännas betydelse, har processlagberedningen
i sitt betänkande 1944 nämnt bl. a. följande: »Det har vidare gjorts gällande,
att en domstol, sammansatt av en lagfaren domare med ett mindre
antal lekmän som bisittare, icke erbjöde tillräckliga garantier ur rättssäkerhetssynpunkt.
De sakkunniga bisittarna i domstolen kunde på grund av sin
ställning och sina speciella kvalifikationer befaras komma att mera ägna
uppmärksamhet åt frågan om den lämpligaste behandlingen av den tilltalade
ur korrektionssynpunkt, mindre däremot åt den i straffprocessen än viktigare
frågan om hans skuld till brottet.»

Enligt styrelsens uppfattning förtjänar dessa betänkligheter det allra
största beaktande. I brottmålsprocessen krävs i mycket stor utsträckning
ställningstagande till ömtåliga och svåra bevisfrågor och även till andra frågor,
som fordrar juridiska insikter, erfarenhet av dömande verksamhet och
absolut objektivitet i omdömet, t. ex. en sådan fråga som vad hänsynen till
den allmänna laglydnaden i visst fall kan anses kräva. Det kan icke rimligen
göras gällande att befattningshavare med erfarenhet från det sociala
vårdområdet eller mentalhygieniskt utbildade befattningshavare med erfarenhet
från behandlingsverksamhet är särskilt kvalificerade för nu angivna
domaruppgifter. Tvärtom föreligger, såsom processlagberedningen antytt,
all anledning att befara att domstolsledamöter, som hämtats från dessa kategorier,
just på grund av sin ensidiga inriktning på vårdsynpunkter icke
kommer att vara lämpliga domare, då det gäller alt pröva bevisfrågor eller
andra frågor av nyss nämnt slag. Allmänhetens förtroende för våra domstolar
är mycket stort, och det är angeläget alt detta förtroende upprätthålles.
Därför är det av vikt att man icke ger avkall på rättssäkerhetskraven,
och det är också av vikt att man icke ställer dessa krav lägre därför att den
tilltalade är en ung människa. Ur dessa synpunkter framstår den av motionärerna
skisserade organisationen såsom klart olämplig.

Skulle man inrätta ungdomsdomstolar av den typ motionärerna tänker
sig, måste man räkna med alt dessa domstolar icke kommer att omfattas
med samma förtroende som våra vanliga domstolar. Sannolikt skulle en sådan
ungdomsdomstol av många komma att betraktas icke såsom en »riktig»
domstol utan såsom ett mellanting mellan domstol och barnavårdsnämnd,
en uppfattning soin f. ö. ganska väl skulle motsvara realiteten.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

Det ligger i sakens natur att de betänkligheter som nu anförts skulle ytterligare
öka i styrka, om bisittarna i den av motionärerna skisserade domstolen
skulle utrustas med individuell rösträtt.

Av skäl som nu anförts hyser styrelsen den uppfattningen att särskilda
ungdomsdomstolar av den typ som motionärerna skisserat icke bör inrättas.

Sammanfattningsvis får styrelsen såsom sin mening uttala att ingen av
de alternativa lösningar som motionärerna anvisat är sådan att den kan av
styrelsen tillstyrkas. Styrelsen kan därför icke heller tillstyrka en utredning
med den målsättning som angivits i motionärernas yrkande.

Däremot har styrelsen ingenting att invända mot en utredning i syfte att
undersöka i vad mån samhällets åtgärder mot ungdomskriminaliteten kan
effektiviseras utan sammanförande av barnavårdande och dömande funktioner
till ett och samma organ.

Styrelsen vill emellertid slutligen ifrågasätta om anledning överhuvudtaget
föreligger att för närvarande igångsätta en utredning i de frågor som här
avses. Den nya brottsbalken skall snart träda i kraft, och goda skäl synes
tala för att man avvaktar erfarenheterna av en icke alltför kort tids praktisk
tillämpning av denna balk.

Häradshövdingeföreningen anser, att en särskild utredning rörande inrättande
av ungdomsdomstolar f. n. ej bör tillsättas. Denna fråga torde enligt
föreningen böra komma under övervägande då slutlig ståndpunkt skall tagas
till förslaget om socialdomstolar. Ytterligare skäl att icke nu tillsätta
den påyrkade utredningen är, anser föreningen, att frågan om åtalseftergifterna
nyligen behandlats av riksdagen och att viss tids erfarenhet av tilllämpningen
av nya brottsbalken med därtill hörande författningar bör avvaktas.
Föreningen framhåller slutligen, att de olikheter i fråga om de olika
organens befogenheter och formerna för samarbetet organen emellan, som
kan föreligga, i första hand bör undanröjas genom att samarbetet mellan
berörda organ förstärkes, exempelvis genom överläggningar o. d. Med ledning
av uttalande av departementschefen i samband med tillkomsten av
brottsbalken och därtill anknytande lagstiftning bör därvid enligt föreningen
spörsmål om kompetensfördelning och andra tillämpningsfrågor kunna
lösas.

Stadsdomarföreningen ifrågasätter, om tiden nu är mogen för nya reformer
på förevarande område. Enär en utredning av de i motionerna upptagna
spörsmålen torde bli förhållandevis tidskrävande, vill emellertid föreningen
ej motsätta sig att den påyrkade utredningen kommer till stånd.

Socialvårdsförbundct framhåller, att det under senare tid ägnat särskild
uppmärksamhet åt frågan om samhällets reaktionssystem, samt anför:

---Förbundet har i tvenne skrivelser till justitieministern, den 5

april och 30 december 1963, framfört synpunkter i frågan och därvid bl. a.
vänt sig mot den rådande dualismen mellan de judiciella och de barnavårdande
myndigheterna vid handläggning av åtalseftergiftsfrågorna. Förbundet
har samtidigt pekat på att denna dualism kan för den enskilde få konsekvenser,
som måste framstå som egendomliga och otillfredsställande. Förbundet
har hävdat att om barnavårdsnämnderna effektivt och rationellt
skall kunna fylla sin uppgift i dessa sammanhang så erfordras, att rehabiliteringsåtgärderna
kan anpassas individuellt till det enskilda fallet och

Första lagutskottets utlåtande nr 39 är 196i

sålunda inte behöva läggas tillrätta med hänsyn till allmänpreventiva krav.

Enligt socialvårdsförbundet kan den nuvarande dualismen i procedurhänseende
lösas på olika vägar. Förbundet har icke varit främmande för
tanken på en höjning av den s. k. straffbarhetsåldern till 18 år men har av
olika skäl icke fört fram denna. Eu annan väg att lösa problemet vore att,
såsom i en motion i anslutning till propositionen om brottsbalkens följdförfattningar
föreslagits av herr Martinsson m. fl., bestämmelserna om inskränkningar
i åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare gives en sådan
generös tillämpning, att huvuddelen av antalet fall inte leder till åtal. Sistnämnda
lösningar synes förbundet ligga mera i linje med den utveckling
som beträddes genom antagandet av 1944 års åtalseftergiftslag än den av
motionärerna föreslagna handläggningsordningen.

Frågan om de unga lagöverträdarnas behandling och vård i dagens samhälle
påkallar enligt förbundets förmenande skärpt uppmärksamhet, om
inte påföljdssystem och behandlingsåtgärder skall fastna i gamla traditionella
fåror. Utvecklingen på människobehandlingens område rider fort. Mot
bakgrunden av den summariska behandling dessa frågor nyligen rönte i
riksdagen vill förbundet för sin del förorda en förutsättningslös utredning
om påföljds- och behandlingssystemet beträffande unga lagöverträdare.

Målsmännens riksförbund uttalar, att förbundet ej kan taga ställning till
enskildheterna i det genom motionärerna framlagda förslaget men att det
eftertryckligt vill instämma i motionärernas önskemål om en utredning med
uppgift att framlägga förslag till en sådan ordning, att samhällets åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten kan ske i enhetliga former. Förbundet förutsätter
därvid att både medborgerliga rättssäkerhetsgarantier och ungdomarnas
rehabilitering tillgodoses och att behovet av samarbete mellan såväl rättsvårdande
som barnpsykiatrisk sakkunskap beaktas ävensom att förutsättningar
skapas för en så ringa tidsutdräkt som möjligt mellan brottets begående
och de samhälleliga åtgärderna.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes om utredning med uppgift att utarbeta
förslag till enhetliga handläggningsformer beträffande samhällsåtgärderna
mot ungdomsbrottsligheten. Till stöd därför anföres sammanfattningsvis,
att eu uppdelning på judiciella och barnavårdande organ då det gäller ifrågavarande
åtgärder leder till kompetenskonflikter, som inverkar menligt på
samhällsinsatserna inom del aktuella området och som rubbar allmänhetens
förtroende för verksamheten. Det är därför, framhålles det, högst angeläget
att den rådande ordningen ändras. Som den från praktisk synpunkt
enklaste utvägen att på ett konsekvent och enhetligt sätt avhjälpa de påtalade
olägenheterna föreslås i motionerna i första hand inrättande av särskilda
ungdomsvårdsnämnder, knutna till de allmänna domstolarna.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är den av statsmakterna
antagna lagstiftningen på förevarande område av sent datum. Sålunda
trädde den nu gällande barnavårdslagen i kraft den 1 januari 1961.

28 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

medan brottsbalken och till denna anknytande författningar skall äga tilllämpning
först från och med instundande årsskifte.

Delade meningar torde ej råda därom att ungdomskriminaliteten är ett
allvarligt samhällsproblem, och utskottet vill instämma i vad som torde
vara huvudsyftet med motionerna, nämligen att samhället skall kunna
snabbt och ändamålsenligt ingripa mot unga lagöverträdare. Viktiga förutsättningar
härvid är uppenbarligen att tillgängliga resurser samordnas på
ett smidigt sätt samt att de myndigheter, på vilka det ankommer att vidtaga
åtgärderna, samarbetar och hyser förståelse för varandras synpunkter.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av den verksamhet
som i första hand riksåklagarämbetet och socialstyrelsen bedriver för att
främja samarbetet mellan de judiciella och barnavårdande organen.

Vid den omfattande och ingående remissbehandling som förekommit i
ärendet har flertalet remissinstanser — däribland även sådana som ställt
sig direkt positiva till inrättandet av särskilda organ för handläggningen
av frågor rörande unga lagöverträdare — avstyrkt den påyrkade utredningen.
Härvid har hänvisats till bl. a. att brottsbalken och därtill anknutna
lagar helt nyligen genomförts och ännu icke börjat tillämpas.

Enligt utskottet är det av vikt att utvecklingen på förevarande område
följes med största uppmärksamhet. Emellertid delar utskottet den under
remissbehandlingen framförda uppfattningen, att det för närvarande icke
finnes skäl att upptaga handläggningsordningen för ingripande mot unga
lagöverträdare till omprövning. Först sedan man vunnit en icke alltför kort
tids erfarenhet av den nya lagstiftningens praktiska tillämpning torde nämligen
förutsättningar föreligga för att bedöma, huruvida ändrade former
eller nya åtgärder bör övervägas. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall
till motionärernas utredningsyrkande.

Under hänvisning till vad ovan anförts och vad i övrigt förekommit får
utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:212 och 11:259, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 november 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, År vidson, Wikner, Ferdinand
Nilsson, Hilding och Helge Karlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, fru Boman,
herrar Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, fru Lindekvist
och herr Martinsson.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640141