Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 (Utlåtande 1967:L1u39 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om flyttning au fordon i vissa fall,
dels i ämnet väckta motioner, dels ock en motion
angående omhändertagandet av skrotbilar.

Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad proposition, nr 107, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden och protokoll hållet i lagrådet, föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om flyttning av
fordon i vissa fall.

I samband med propositionen har utskottet behandlat, dels två i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen de likalydande motionerna
I: 830 av herr Strandberg in. fl. samt II: 1034 av herrar Bengtson i Solna
(h) och Söderström (h), dels ock en vid riksdagens början väckt motion
II: 296 av herr Norrby (fp) angående omhändertagandet av skrotbilar.

För motionernas innehåll lämnas redogörelse i det följande, s. 4 och 16 f.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till lag om flyttning av fordon i vissa
fall. Lagen innebär att vissa myndigheter får rätt att ingripa mot olämpligt
uppställda fordon när allmänna intressen påkallar det. Polismyndighet kan
flytta fordon som utgör trafikfara eller betydande trafikhinder. Vägförvaltning
och kommunal myndighet får rätt att ingripa med hänsyn till väghållningen
eller för att undanskaffa övergivna fordon, således även de s. k. bilvraken.
Sådant ingripande förutsätter beslut av polismyndighet, om inte
Kungl. Maj :t givit myndigheten rätt att själv meddela flyttningsbeslut.

Fordon som flyttas skall enligt lagen ställas upp i närheten av den plats
där det anträffats. Kan det inte lämpligen ske, skall det föras till och förvaras
på särskilt anordnad uppställningsplats. Övergivet fordon får dock
inte flyttas över gatan eller runt gathörnet. Är fordonet att anse som vrak
skall det i princip skrotas omedelbart. Annars måste det tas om hand och
förvaras.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 39

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

Fordon som förvaras på uppställningsplats får hämtas av ägaren inom tre
månader från det han underrättats om flyttningen eller, om han inte kunnat
nås med underrättelse, inom sex månader från det flyttningen kungjorts.
Underlåter ägare att hämta fordonet inom angiven tidsfrist tillfaller det
staten eller kommunen.

Myndigheterna får utom i vissa undantagsfall rätt att ta ut kostnaderna i
samband med flyttningen av fordonsägaren.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1967.

Det vid propositionen fogade förslaget är av följande lydelse.

Lag

om flyttning av fordon i vissa fali
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

fordon: varje anordning som är eller varit försedd med hjul, band eller
medar och som inrättats för färd på marken på annat sätt än på skenor,

fordonsvrak: fordon som måste anses övergivet enligt bestämmelserna i
2 § 3 och som uppenbarligen har ringa eller intet värde.

Vad som sägs i lagen om ägare av fordon gäller i fråga om fordon som
innehas på grund av avbetalningsköp i stället innehavaren, trots att äganderätten
ej övergått på honom, och i fråga om övergivet fordon den som senast
varit ägare.

2 §•

Fordon får flyttas enligt denna lag om det

1. är uppställt så att fara för trafikolycka uppstår eller betydande hinder
uppkommer i trafiken,

2. är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att
renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras, eller

3. med hänsyn till sitt skick, den tid under vilket det stått uppställt på
samma plats eller annan omständighet måste anses övergivet.

3 §•

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 1 meddelas och verkställes
av polismyndigheten.

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 2 eller 3 meddelas av polismyndigheten,
om vägförvaltning eller kommunal myndighet begär det, och
verkställes av den som påkallat beslutet. I den mån Konungen bestämmer
får vägförvaltning eller kommunal myndighet själv besluta om sådan flyttning.

I flyttningsbeslut anges om fordonet är fordonsvrak.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

4 §•

Fordonsvrak som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas eller
undanskaffas på annat sätt.

Flyttas annat fordon, skall det ställas upp så nära den plats där det anträffades,
att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej lämpligen ställas upp
på sådant sätt eller är det att anse som övergivet enligt 2 § 3, skall det förvaras
på särskild uppställningsplats för fordon som flyttas enligt denna lag.

5 §•

Flyttning av fordon som ej är fordonsvrak skall utföras så att fordonet
ej tillfogas onödig skada.

När fordon förvaras på särskild uppställningsplats, skall nödvändiga
åtgärder vidtagas för att det ej skall skadas eller brukas obehörigen under
förvaringen.

6 §•

När beslut om flyttning meddelats, skall polismyndigheten underrätta
ägaren så snart det kan ske.

Har fordon ställts upp till förvaring på särskild uppställningsplats och
har ägaren ej kunnat anträffas, skall polismyndigheten utan dröjsmål
kungöra flyttningen i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt samt
vidtaga de fortsatta undersökningar och åtgärder som kan anses påkallade
för att göra underrättelse möjlig.

7 §•

Är ägare av fordon som förvaras på särskild uppställningsplats ej känd,
när sex månader förflutit från den dag då flyttningen kungjordes, eller har
fordonet ej avhämtats inom tre månader från det ägaren mottog underrättelse
om flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest anses ha uppgivit
sin rätt till fordonet, tillfaller det kommunen, om beslutet verkställts av
kommunal myndighet, och i annat fall staten.

Fordonsvrak som flyttats tillfaller omedelbart kommunen eller staten.

8 §•

Ägare av fordon som flyttats enligt denna lag är skyldig ersätta kostnaderna
för flyttningen och övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen.
Ersättningsskyldighet föreligger ej, när ägaren gör sannolikt, att fordonet
frånhänts honom genom brott, eller när fara eller hinder som avses i 2 § 1
uppstått till följd av omständighet som inte bort förutses av den som ställt
upp fordonet.

Vid beräkning av kostnaderna skall avdragas fordonets värde, om äganderätten
övergått enligt 7 §.

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats behöver ej utlämnas,
förrän kostnaderna betalats.

Kostnad, som ej uttages av ägaren, bäres av statsverket eller, om flyttningsbeslutet
verkställts av kommunal myndighet, av kommunen.

9 §.

Föremål som finnes i fordon anses vid tillämpning av denna lag höra till
fordonet. Har föremål som finnes i fordonsvrak ej varit avsett att stadigvarande
brukas i fordonet, behandlas det dock enligt bestämmelserna i
lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

10 §.

Mot beslut enligt denna lag får talan ej föras.

11 §•

Närmare föreskrifter om beräkning av kostnad som sägs i denna lag och
om tillämpningen i övrigt av lagen meddelas av Konungen eller av den myndighet
som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Motionsyrkandena

I de likalydande motionerna 1:830 och II: 1034 hemställes att riksdagen
för sin del måtte besluta

dels att 7 § i lagen om flyttning av fordon i vissa fall erhåller följande
lydelse.

7 §■

Är ägare av fordon som förvaras på särskild uppställningsplats ej känd,
när tre månader förflutit från den dag då flyttningen kungjordes, eller har
fordonet ej avhämtats inom en månad från det ägaren mottog underrättelse
om flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest anses ha uppgivit sin rätt
till fordonet, tillfaller det kommunen, om beslutet verkställts av kommunal
myndighet, och i annat fall staten.

Fordonsvrak som--—- (lika med Kungl. Maj :ts förslag)---eller

staten.

dels ock att 8 § i lagen erhåller följande lydelse.

8 §•

Ägare av ----(lika med Kungl. Maj :ts förslag) —---— upp fordonet.

Vid beräkning---(lika med Kungl. Maj :ts förslag)---enligt

7 §•

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats får ej utlämnas, förrän
kostnaderna betalats.

Kostnad, som---(lika med Kungl. Maj :ts förslag)---av

kommunen.

I motionen II: 296 hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om snabb utredning och förslag om hur omhändertagandet
av skrotbilar skall organiseras, varvid de synpunkter som framföres i motionen
bör beaktas.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

Inledning

Med den ökande fordonsparken har de s. k. bilvraken i naturen och fordon
som uppställs så att de utgör hinder i trafiken eller försvårar nödvändiga
väghållningsarbeten blivit ett allt större problem. Det föreligger sedan
länge ett påtagligt behov för allmänna organ att kunna flytta eller bortskaffa
sådana fordon.

Uttryckliga bestämmelser på området saknas så gott som helt. Med stöd av
bl. a. vissa allmänna regler i polisinstruktionen om rätt för polisman att under
särskilda förutsättningar använda våld för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet har emellertid bortflyttning av bilar i viss utsträckning
skett genom polisens försorg. Främst i de större städerna har polis och
kommun i samråd sökt lösa problemet enligt lokalt uppdragna riktlinjer.

Sedan justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman under senare
år var för sig i skilda ärenden ifrågasatt rättsgrunden för vissa företagna
flyttningsåtgärder har de berörda myndigheterna blivit än mer osäkra om
sina befogenheter. Myndigheterna har därför framfört bestämda önskemål
om en snar rättslig reglering på området.

Från statsmakternas sida har frågan under senare tid uppmärksammats
i flera sammanhang.

Den 27 juli 1961 överlämnade Kungl. Maj :t till parkeringskommittén för
att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande en framställning
i ämnet från Föreningen Sveriges polismästare. I sitt delbetänkande
den 18 december 1962 (stencilerat) har kommittén behandlat frågan om
polisens befogenhet att flytta och omhändertaga fordon som anträffas olovligen
uppställda på allmän plats m. m. Betänkandet har remissbehandlats.

Bilskrotning sutredning en, tillkallad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 27
juli 1961 på hemställan av riksdagen (L2U 1961: 44, rskr 273), behandlade
enligt sina direktiv frågan angående omhändertagande och nedskrotning
av kasserade bilar och framlade betänkande i ämnet den 7 mars 1964 (SOU
1964: 21). Också detta betänkande har remissbehandlats.

I den nya naturvårdslagen -—- vilken trätt i kraft den 1 januari 1965
(SFS 1964: 822) — har upptagits vissa bestämmelser som utformats i uttalat
syfte att tillgodose önskemålen om ökat skydd för naturen mot nedskräpning
genom bilvrak. Tillämpningen av dessa bestämmelser förutsätter,
att den som förorsakat nedskräpningen kan anträffas. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande (L3U 1964:41) med anledning av propositionen
i ämnet ansåg tredje lagutskottet ytterligare utredning påkallad för
de fall den skyldige inte är känd. Enligt utskottet borde, även om frågan
såvitt angår bilvraken skulle komma att övervägas i samband med behandlingen
av bilskrotningsutredningens betänkande, en prövning av hela

l-j- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 1 avd. Nr 39

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

problemkomplexet komma till stånd. Riksdagens skrivelse i ärendet, som
bereds inom jordbruksdepartementet i samråd med andra berörda departement,
har ännu inte föranlett något Kungl. Maj :ts beslut i denna fråga.

Frågan om rätt för polisen att flytta och omhänderta fordon och om
omhändertagande av övergivna bilvrak har slutligen under senare tid behandlats
i riksdagen med anledning av väckta motioner. Med hänsyn till
frågornas aktualitet inom kommunikationsdepartementet har motionerna
inte föranlett någon riksdagens åtgärd (se L3U 1966: 22 och ABU 1966: 7).

Såväl parkeringskommitténs som bilskrotningsutredningens förslag mötte
vid remissbehandlingen omfattande kritik på väsentliga punkter. På uppdrag
av min företrädare har därför inom departementet utarbetats en promemoria
(stencil K 1966: 2) som utmynnar i ett nytt och samordnat förslag
till bestämmelser i ämnet.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Nedre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, försäkringsinspektionen,
riksrevisionsverket, statens naturvårdsnämnd, rikspolisstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands
och Norrbottens län, parkeringskommittén, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Aktiebolaget Svensk
Bilprovning, Motor organisationernas Samarbetsdelegation (MSB), Sveriges
Trafikbilägares Riksorganisation (STR) samt Trafikförsäkringsföreningen.

RÅ har vid sitt yttrande fogat yttranden av överåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt två av länsåklagarmyndigheterna. Statens naturvårdsnämnd
har bilagt ett yttrande av Svenska Naturskyddsföreningen. Slutligen
har överståthållarämbetet och länsstyrelserna redovisat yttranden från
ett stort antal representanter för polisväsendet, det statliga vägväsendet
samt berörda kommunala myndigheter och organ. Sammanlagt har redovisats
drygt femtio yttranden som remissinstanserna i sin tur infordrat.

Yttrande har också inkommit från Motorbranschens Riksförbund (MRF).

Beträffande gällande rätt samt innehållet i parkeringskommitténs betänkande,
bilskrotningsutredningens betänkande, departementspromemorian
och remissyttrandena torde utskottet få hänvisa till propositionen s.
7—38. (Rörande Aktiebolaget Svensk Bilprovnings yttrande över bilskrotningsutredningens
betänkande se dock nedan s. 18.)

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 7

Departementschefen

Vid lagrådsremisser! anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Palme, följande allmänna synpunkter.

Motorfordon som ställts upp olämpligt på vägar och gator utgör inte sällan
en allvarlig fara för trafiken. De kan dessutom ofta försvåra framkomligheten
och hindra en rationell väg- och renhållning. Ett särskilt problem
är de uttjänta bilar som vårdslöst överges längs trafiklederna och i naturen.
De inte bara skämmer omgivningen utan har också visat sig vara hälsofarliga
lekplatser för barn. Problemen växer ju mer antalet fordon ökar. De
myndigheter som i sin verksamhet berörs av dem har sökt att komma till
rätta med de mest påtagliga missförhållandena. Allmänna rättsgrundsatser
om rätt att förfoga över herrelöst gods eller om befogenhet att ingripa i
nödsituationer har i vissa fall åberopats. I andra fall har fordon flyttats
med stöd av bestämmelserna i polisinstruktionen eller lagen om hittegods.
Åtgärdernas rättsenlighet har vid flera tillfällen ifrågasatts bl. a. av JK
och JO och myndigheterna själva har uttalat tveksamhet om sina befogenheter.

Frågan om möjligheterna att kunna flytta på fordon, som är till hinder
eller fara för trafiken eller som omöjliggör en rationell väghållning eller
nödvändiga vägarbeten, har behandlats av parkeringskommittén. Dess förut
redovisade förslag till lösning av denna fråga har emellertid inte ansetts
kunna läggas till grund för lagstiftning. Från polisens sida motsatte man
sig bestämt kommitténs förslag att uppgiften skulle läggas helt på polismyndigheten.
I ett stort antal remissyttranden ansåg man förslaget ge
myndigheterna alltför långtgående befogenheter. Den avgörande invändningen
var att kommittén skjutit frågan om utarbetande av regler för förfarandet
på framtiden.

ÄA''en frågan om de övergivna fordonen har behandlats från skilda utgångspunkter
utan att man kunnat finna en godtagbar och tillräckligt effektiv
lösning. Olika åtgärder har övervägts för att förbättra lönsamheten
inom bilskrotningsbranschen så att skrotningsföretagen kan betala för bilskrotet
i stället för att som nu på de flesta håll begära ersättning för skrotningen.
Man har vidare undersökt möjligheterna att genom lagstiftning
förmå bilägarna att låta skrota fordonen, t. ex. genom att införa någon form
av depositionsavgift, eventuellt med inlagt stimulansbelopp, eller straffrättsliga
påföljder för underlåtenhet att ombesörja skrotning. Det har också diskuterats
att lägga över ansvaret för undanskaffande av övergivna fordon
på staten eller kommunerna.

Bilskrotningsutredningen har, som jag redovisat förut, ingående belyst
förhållandena inom bilskrotningsnäringen och redogjort för sin uppfattning
om dess lönsamhet nu och framdeles. Det är givetvis angeläget att möj -

3 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

ligheterna till rationalisering inom branschen tillvaratas. Om det är lämpligt
eller möjligt att häva exportförbudet på skrot eller att vidta någon annan
åtgärd från det allmännas sida med hänsyn till de särskilda förhållandena
inom bilskrotningsbranschen bör dock inte avgöras i detta sammanhang.
Enligt vad jag erfarit avser näringsfrihetsombudsmannen att inom
kort inge en framställning till chefen för handelsdepartementet med begäran
om allsidig prövning av dessa frågor.

Uppfattningen att problemet bör lösas genom åtgärder som leder till att
fordonen mera allmänt skrotas genom bilägarnas egen försorg låg till grund
för bilskrotningsutredningens förslag om en obligatorisk s. k. skrotningsförsäkring.
Förslagets närmare innebörd och de invändningar det mötte vid
remissbehandlingen har framgått av min tidigare redogörelse. Förutom erinringar
av principiell art androgs mot förslaget huvudsakligen, att det skulle
leda till ett administrativt tungrott och dyrbart förfarande och att det
skulle motverka den önskvärda rationaliseringen inom bilskrotningsbranschen,
eftersom skrotningsföretagen skulle garanteras en ersättning för varje
skrotat fordon. Det har inte under ärendets behandling kommit fram något
annat förslag till avgiftssystem som inte kan mötas med liknande invändningar.
Att införa bestämmelser om straff för den som överger sitt uttjänta
fordon i stället för att låta skrota det torde inte bli särskilt effektivt, så
länge inte systemet för bilregistrering ger större möjligheter att spåra en
fordonsägare. Resultatet av bilregisterutredningens överväganden kan dock
förändra förutsättningarna så att det blir möjligt att lösa problemet genom
att lägga ett ökat ansvar för slutskrotningen på bilägaren.

Bilskrotningsutredningens förslag till särskild lag om omhändertagande
av övergivna bilvrak bygger på principen att ansvaret för undanskaffande
av vraken läggs på allmänna organ. Utredningen förutsatte emellertid vid
detta förslag, att den obligatoriska skrotningsförsäkringen skulle införas
och att uppgiften och kostnaderna för det allmänna därigenom skulle reduceras
betydligt. I flera yttranden över betänkandet förordas, att det allmänna
skall svara för uppgiften även om systemet med en obligatorisk
skrotningsförsäkring inte genomförs. Så länge bilägarna inte på ett effektivare
sätt kan förmås att själva undanskaffa vraken, finner jag för egen
del att en sådan reform blir alltför betungande för det allmänna. I vissa av
yttrandena föreslås visserligen en avgift vid registrering av nytt fordon,
vilken skulle komma det allmänna till godo. Avgiften kunde beräknas slå
igenom på priset vid överlåtelse av fordonen och därmed också drabba den
siste ägaren. Förslaget måste emellertid leda endera till ett omständligt
förfarande för att återbetala avgiften till ägare som själva ombesörjer skrotning
eller också till att bilägarna helt fritas från uppgiften och att det allmänna
övertar allt ansvar för skrotning av uttjänta fordon. Det sist sagda
gäller också om det allmännas kostnader, såsom föreslagits i andra yttranden,
skulle täckas av bilskattemedel.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

Även frågan i vad män det allmänna bör ha ansvaret kan komma i ett
annat läge, om man på grundval av bilregisterutredningens förslag kan införa
ett tillräckligt effektivt registreringsförfarande, så att äganderätten
till övergivna fordon lätt kan fastställas. Jag vill i denna del också erinra
om den utredning som övervägs med anledning av bl. a. den i inledningen
nämnda riksdagsskrivelsen 1964: 371 med anledning av propositionen med
förslag till naturvårdslag.

Det i promemorian upptagna förslaget till lag om rätt att omhänderta
fordon är avsett att ge polismyndigheterna, vägförvaltningarna och kommunerna
rätt att flytta fordon i vissa fall. Förslaget gäller såväl fordon som
ställts upp olämpligt från trafik- och väghållningssynpunkter som övergivna
fordon, således även bilvraken. Genom förslaget åläggs inte de berörda
myndigheterna någon skyldighet att handla i det särskilda fallet. Myndigheterna
bereds bara möjlighet att var och en inom sitt verksamhetsområde
företa åtgärderna. Vill en myndighet utnyttja möjligheterna till
ingripande, måste vissa regler för tillvägagångssättet följas. Dessa är avsedda
bl. a. att säkerställa att den enskildes intresse beaktas i tillbörlig
omfattning. Vederbörande myndighet åtar sig också ansvaret för flyttningskostnaderna
men ges rätt att ta ut ersättning för dem av fordonsägaren.
För att lagen skall kunna tillämpas i full omfattning förutsätts, att
särskilda uppställningsplatser anordnas för fordon som flyttas enligt lagen.
Efter mönster av hittegodslagen föreslås gälla, att fordonsägarna efter utgången
av vissa tidsfrister förlorar sin rätt till fordon som tillvaratagits och
förvaras på sådana platser. Flyttning kan emellertid också ske »tvärs över
gatan». Bilvraken skall enligt förslaget undanskaffas så snart det kan ske.

Även om flera remissinstanser understryker, att lagstiftningen måste
ses som ett provisorium i avvaktan bl. a. på resultatet av bilregisterutredningens
arbete, ställer man sig i så gott som samtliga yttranden positiv till
att förslaget genomförs. De direkt berörda myndigheter som yttrat sig anser
det i allmänhet angeläget, att bestämmelserna snarast träder i kraft.

För egen del finner jag en lagstiftning i hög grad påkallad för att man
i möjligaste mån skall komma tillrätta med de missförhållanden som råder.
Det synes nödvändigt att ge myndigheterna större och säkrare möjligheter
att ingripa, när allmänna intressen påkallar det. Inte minst viktigt är att
förenhetliga de olika lokala myndigheternas åtgärder och att skapa garantier
för den enskildes rättssäkerhet. En klar rättslig reglering på området
måste också stimulera till ökade insatser från myndigheternas sida.

Promemorieförslaget innefattar enligt min mening en godtagbar avvägning
av de skilda intressen som gör sig gällande på området. Att mera
generellt verkande åtgärder kan bli nödvändiga när det gäller övergivna
bilvrak bör inte hindra, att förslaget genomförs även i fråga om sådana fordon.
Också till det närmare innehållet i förslaget kan jag ansluta mig i vä -

10 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

sentliga delar. Det tillvägagångssätt som förordas är utformat så, att myndigheterna
kan bygga vidare på den verksamhet som med stöd av skilda
bestämmelser redan inletts. Praktiska och ekonomiska erfarenheter kan
successivt tas till vara. De kostnader som kan vara förenade med verksamheten
torde komma att i inte ringa mån uppvägas av de fördelar som står
att vinna i andra hänseenden.

Flera remissinstanser framför vissa betänkligheter mot att en ny lag införs,
innan frågan om det allmännas skadeståndsansvar rättsligt reglerats.
Endast två av dem anser emellertid, att en ny skadeståndslagstiftning bör
avvaktas. Övriga finner den föreslagna lagen så angelägen att betänkligheterna
i detta hänseende fått vika.

Det är enligt min mening inte lämpligt att föregripa arbetet på en reglering
av det allmännas ansvar för försummelser i offentlig verksamhet genom
att införa regler om skadestånd på detta speciella område. Jag delar
också uppfattningen, att det inte är nödvändigt att avvakta resultatet av
detta arbete.

I det följande behandlar jag de olika huvudfrågorna i promemorians
förslag.

Förutsättningar för flyttning

När det gäller förutsättningarna för flyttning av hänsyn till trafiken eller
väghållningen, bygger promemorians förslag på de synpunkter som framförts
vid remissbehandlingen av parkeringskommitténs betänkande. De åtgärder
som skall möjliggöras kan, som flera remissinstanser framhållit, leda till
avsevärt förfång för den enskilde. Det finns därför anledning att gå fram
med varsamhet. Jag ansluter mig till uppfattningen, att endast olägenheter
av mera påtaglig art bör godtas som grund för rätt att flytta fordon. Kravet
i promemorian, att uppställningen skall innebära fara eller betydande hinder
i trafiken eller avsevärt försvåra renhållning, snöröjning eller annat
arbete på väg, tillstyrks i så gott som samtliga remissyttranden. Därigenom
anges också enligt min mening på ett i det väsentliga lämpligt sätt förutsättningarna
för ingripande. Jag ansluter mig också i princip till förslaget,
att uppställningen för att berättiga till ingripande i de angivna fallen
måste ha skett i strid mot gällande föreskrifter.

Enligt allmänna rättsgrundsatser torde den som påträffar ett föremål som
otvetydigt är bortkastat eller eljest övergivet i allmänhet vara berättigad
att lägga beslag på och förfoga över det efter eget gottfinnande. Det kan
därför förefalla opåkallat att genom lagstiftning tillerkänna vissa bestämda
myndigheter rätt att flytta fordon som övergivits och ge regler för förfarandet.
Det framgår emellertid av utredningsmaterialet, att sådana uttryckliga
regler fyller ett uttalat praktiskt behov. Någon erinran på denna punkt har
heller inte framförts vare sig mot promemorians förslag eller mot det tidigare
förslaget av bilskrotningsutredningen. Det bör framhållas, att före -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

komsten av en sådan reglering givetvis inte hindrar nagon från att fritt
bortskaffa ett fordonsvrak som uppenbarligen saknar värde och utan varje
tvivel är herrelöst.

Remissyttrandena över promemorians förslag ger klart belägg för att en
ny lagstiftning om flyttningsrätt bör omfatta även andra fordon än motorfordon.
Olika uppfattningar har framförts om var gränsen bör dras. Det
föreligger uppenbarligen främst ett behov av att kunna tillämpa bestämmelserna
på alla slag av motordrivna fordon och släpvagnar. Vid närmare övervägande
förefaller det emellertid knappast möjligt att med återgivande av
vägtrafikförordningens bestämningar av just dessa begrepp eller genom en
för den nya lagstiftningen speciell definition uppnå en i detta sammanhang
ändamålsenlig och samtidigt enkel och otvetydig gränsdragning. Som hovrätten
för Nedre Norrland och rikspolisstyrelsen påpekar torde det inte innebära
någon nackdel, om lagen kan åberopas i fråga om alla fordon i vägtrafikförordningens
mening. Det bör erinras om, att förbudet i vägtrafikförordningen
mot uppställning som innebär fara eller hinder i trafiken,
avser alla slag av fordon. Detsamma gäller i allmänhet också lokala trafikföreskrifter
som förbjuder uppställning.

Beslut och verkställighet

I enlighet med promemorieförslaget bör flyttning föregås av ett formligt
beslut om åtgärden. Beslutanderätten är i förslaget förbehållen polismyndigheten.
Majoriteten av remissinstanserna har understrukit betydelsen av den
garanti mot felaktiga avgöranden som vinns med en sådan ordning. Jag
delar i princip denna uppfattning. Flera lokala myndigheter med erfarenhet
av hithörande frågor har emellertid påpekat, att en undantagslös sådan
regel måste leda till stora praktiska svårigheter. Enligt min mening har
dessa invändningar starkt fog för sig.

När det gäller ingripande i trafikens intresse måste det naturligen vara en
polisuppgift att avväga, om uppställningen innebär fara eller sådant hinder
att flyttning bör ske. Det har inte begärts och finns enligt min mening ingen
anledning att föreslå, att någon annan myndighet skall få meddela beslut i
dessa fall.

I övrigt — dvs. när flyttning påkallas för att möjliggöra väghållning eller
när det är fråga om övergivet fordon — bör även vägförvaltning eller
kommunal myndighet kunna fatta beslut om flyttning i den mån Kungl.
Maj :t särskilt medger det. Kungl. Maj:t kan därmed pröva vederbörande
myndighets kompetens och närmare fastställa gränserna för beslutanderätten.

Beträffande verkställigheten bygger som nämnts promemorians förslag på
principen om frivillighet. Var och en av de berörda myndigheterna bör
själv få avgöra om det ligger i dess intresse att utnyttja de möjligheter lagen
ger att flytta ett fordon med hänsyn också till de kostnader åtgärden kan

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

medföra. Enligt promemorieförslaget är myndigheterna därför vid sidan av
varandra behöriga att verkställa ett och samma beslut, varvid kommun och
vägförvaltning för sin behörighet visserligen är beroende av ett bemyndigande
från polismyndigheten. Jag anser det inte rationellt med en sådan
ordning. En bestämd uppdelning av verkställigheten bör enligt min mening
gälla. Åtgärden att flytta ett fordon, som är uppställt så att fara uppstår för
person eller egendom eller så att det utgör ett betydande hinder i trafiken,
måste anses ligga i linje med polisens uppgift att sörja för allmän ordning
och säkerhet. Det bör därför alltid ankomma på polismyndighet inte bara
att fatta beslut i sådana fall utan också att verkställa dem. Med anknytning
till myndigheternas verksamhet i övrigt hör på motsvarande sätt vägförvaltning
eller kommunal myndighet ha att svara för verkställigheten, när
det gäller flyttning för vägliållningsarbete eller flyttning som avser övergivet
fordon.

Principen om frivillighet bör komma till uttryck genom att det anges i
lagen, att vägförvaltning eller kommunal myndighet svarar för verkställigheten
endast när myndigheten begärt ett beslut av polismyndigheten eller,
etter förordnande av Kungl. Maj:t, själv fattat flyttningsbeslutet.

Det kan givetvis inte krävas, att den myndighet som enligt lagen svarar
för verkställighet av ett flyttningsbeslut alltid skall anlita egna anställda
för utförande av de faktiska flyttningsåtgärderna. Biträde av enskilt företag
eller av annan myndighet med en väl utbyggd organisation för uppgiften
kan säkerligen ofta vara rationellt. Den som har ansvaret för flyttningen
bör, som jag återkommer till, vara skyldig tillse att fordonet inte
skadas. Sådan skyldighet måste inverka vid valet av entreprenör. Myndigheten
torde bl. a. höra förvissa sig om att entreprenören har betryggande
försäkring för den skada han eller anställd kan orsaka.

Det närmare förfarandet

Lagen bör, som förordats i promemorian och rekommenderats av bilskrotningsutredningen,
innehålla en direkt föreskrift om att fordonsvrak
som flyttas skall skrotas eller undanskaffas på annat sätt utan tidsutdräkt.

Jag ansluter mig också i princip till förslaget att vederbörande myndighet
i övrigt skall ha att flytta fordonet antingen så kort sträcka att det lätt
kan upptäckas från den plats där det förut var placerat eller till uppställningsplats
som särskilt anordnats för fordon som flyttas enligt lagen.
Såväl mitt förslag som förslaget i promemorian bygger alltså på att det
finns sådana särskilda uppställningsplatser. Det sägs inte i promemorian vilken
myndighet som skall anordna och svara för dem. Förslaget utgår från
att myndigheterna på varje ort sinsemellan får träffa överenskommelse om
detta alltefter de lokala förhållandena. Vid remissbehandlingen har upplysts,
att uppställningsplatser för flyttade fordon anordnats på flera håll
och att i vissa fall kommunen men i andra polismyndigheten svarar för dem.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 13

Även om uppgiften närmast synes vara en kommunal angelägenhet, finns
det enligt min mening inte någon anledning att rubba anordningar som redan
vidtagits. Det torde inte heller finnas någon omständighet som talar
emot att myndigheterna även i fortsättningen ordnar denna fråga på det
sätt som synes mest ändamålsenligt med hänsyn till förutsättningarna på
varje särskild ort.

När fordon flyttas, torde den myndighet som svarar för åtgärden enligt
allmänna rättsgrundsatser vara skyldig att se till att fordonet inte kommer
till skada. Det kan därför ifrågasättas, om särskilda regler om vårdnadsplikt
är påkallade. För att skapa klarhet i detta hänseende bör dock regler
ges i lagen på motsvarande sätt som skett bl. a. i rättegångsbalken, i fråga
om beslagtaget gods, och i hittegodslagen. Eftersom den myndighet som
flyttar fordonsvrak skall vara skyldig att undanskaffa det snarast möjligt,
blir givetvis någon vårdnadsplikt inte aktuell beträffande sådana fordon.
Den vårdnadsregel som föreslagits i promemorian för övriga fall har bedömts
som alltför sträng av flera remissinstanser. För min del finner jag,
att skilda regler bör gälla för själva flyttningen och den efterföljande
förvaringen när fordonet ställts upp på särskild uppställningsplats. Om
flyttningen bör föreskrivas, att den skall utföras så att fordonet inte tillfogas
onödig skada. När fordon flyttas »över gatan» tillkommer därutöver
uppenbarligen, utan att det behöver utsägas i lagen, att den nya uppställningsplatsen
skall väljas med tillbörlig omsorg. I övrigt upphör självfallet
myndighetens befattning med och ansvar för sådant fordon när flyttningen
är fullgjord. När det gäller förvaring på uppställningsplatserna bör
det krävas a\ myndigheterna, att fordonen skyddas mot skada genom obehörigt
brukande eller yttre våld. Däremot bör det inte fordras särskilda åtgärder
för att undvika den försämring ett fordon i allmänhet är utsatt för
när det är uppställt utomhus och inte används.

I en lagstiftning som den förevarande är det av vikt att genom särskilda
regler tillgodose fordonsägarnas intresse av att snabbt bli underrättade om
vidtagna åtgärder. Jag kan inte dela uppfattningen i vissa remissyttranden
att promemorians förslag går för långt på denna punkt. Så snart ägare blir
känd bör alltså underrättelse ske, oavsett på vilken grund och på vilket sätt
flyttning företas. Ger en omedelbar undersökning av fordonet med anlitande
av tillgängliga uppgifter i bilregistret inte upplysning om äganderätten, bör
ytterligare efterforskningar inte krävas när flyttningen gäller vrak eller
sker till plats i närheten av den ursprungliga parkeringsplatsen. Kan däremot
ägare av fordon som flyttas till särskild uppställningsplats inte underrättas
omedelbart, påkallar mina förslag i det följande att kungörelse
utfärdas om flyttningen och att ytterligare utredning om äganderätten
sker. Som några remissinstanser framhållit, är det lämpligt att polismyndighet
ombesörjer underrättelser, kungörande och äganderättsutredning,
oberoende av vem som beslutar eller verkställer flyttning. Ett särskilt regis -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

ter hos polismyndigheten, dit allmänheten kan vända sig med förfrågningar,
bör ge tillförlitlig och aktuell upplysning om alla flyttningar som sker inom
distriktet. Regler härom kan lämpligen upptas i tillämpningsföreskrifter
till lagen.

Det är varken praktiskt möjligt eller önskvärt att fordon förvaras på
uppställningsplats under alltför lång tid. Det måste, som föreslagits i promemorian,
fastställas en tidsgräns inom vilken en ägare har att göra
sina anspråk gällande. Gränsen bör bestämmas så att förvaringen inte
blir orimligt betungande för myndigheterna men den bör samtidigt vara tillräckligt
vid för att tillgodose rättssäkerhetens krav. Det bör beaktas, att
fordon som flyttas kan representera betydande värde. Särskilt innan förfarandet
enligt en ny lagstiftning hunnit bli mera allmänt känt, måste enligt
min mening de praktiska svårigheterna av en lång förvaringstid träda i
bakgrunden. Trots att endast en remissinstans haft någon erinran emot
uppfattningen i promemorian, att en månads respittid för ägare som bevisligen
underrättats om flyttning måste anses tillräcklig, anser jag därför
de aktuella fristerna böra bestämmas som motsvarande respittider i hittegodslagen
till sex resp. tre månader. Det kan dock finnas anledning att ompröva
frågan om förvaringstidernas längd, sedan viss tids erfarenhet vunnits
av den nya lagstiftningen. Ett givet tillfälle torde vara, om det pågående
arbetet på en revision av hittegodslagstiftningen leder till en förkortning av
respittiderna för ägare av sådant gods.

Som föreslagits i promemorian bör vederbörande myndighet ha rätt att
vägra utlämna ett fordon som förvaras, om inte flyttningskostnaderna betalas.

När de angivna tidsfristerna löpt ut utan att någon gjort gällande sin
rätt till fordonet måste, likaväl som när ägaren tidigare uppenbarligen uppgivit
sin rätt, fordonet betraktas som herrelöst. Det är inte självklart att,
som föreslagits i promemorian, ett sådant fordon bör tillfalla staten. Några
remissinstanser framhåller, att kommunerna ställs i ett oförmånligt läge
i förhållande till staten, om kommun som flyttar fordon inte på något sätt
får avräkna sina kostnader för verksamheten i stort mot överskott som kan
uppkomma när ägare inte gör anspråk på fordon, vars värde överstiger
flyttningskostnaderna. Jag anser det rimligt, att kommunen får tillgodogöra
sig ett övervärde, när flyttningsbeslutet verkställts av kommunal myndighet.

Eftersom fordonsvrak förutsätts bli omedelbart skrotat, upphör i princip
ägarens möjligheter att förfoga över det i och med att det tas om hand.
Någon vårdnadsplikt är som förut anförts inte motiverad. Förslaget i promemorian
innebär också, att den myndighet som flyttar det äger tillgodogöra
sig dess värde. Jag förordar en regel som innebär, att fordonsvrak utan
respittid för ägare tillfaller huvudmannen för den myndighet som flyttar
det.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 15

Kostnaderna

Med endast ett par undantag har remissinstanserna anslutit sig till den i
promemorian uttalade uppfattningen, att bestämmelser om skyldighet för
fordonsägare att betala flyttningskostnader är ägnade att motverka de icke
önskvärda uppställningar det här gäller. Även jag anser sådana bestämmelser
betydelsefulla i förebyggande syfte. Lika viktigt är att myndigheterna så
långt möjligt får sina kostnader täckta och därigenom ges ökade möjligheter
att ingripa i den allmänna ordningens intresse.

Ersättningsskyldigheten bör givetvis omfatta förutom kostnaderna för
flyttningsåtgärden också skrotningskostnad, när det gäller fordonsvrak, och
kostnader för kungörelse, förvaring och vård i fråga om fordon som flyttats
till särskild uppställningsplats. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t utser bör äga bestämma hur kostnaderna skall beräknas. I första hand
hör den verkliga kostnaden ersättas men möjlighet bör föreligga att fastställa
lokalt gällande taxor. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa
fall, där undantag från ersättningsskyldigheten måste anses påkallade.

Det antas i promemorian, att visst samarbete mellan myndigheterna kan
visa sig rationellt. En kommun kan exempelvis ha en utbyggd organisation
med utrustning för flyttningar och kan därför åta sig att som entreprenör
utföra flyttningar även för polisens räkning. En statlig myndighet kan anlita
en uppställningsplats som anordnats och drivs av kommunen. Eftersom
kostnaderna bör bäras av den myndighet som har ansvaret för verkställigheten
av ett flyttningsbeslut, förutsätts i promemorian en ekonomisk uppgörelse
mellan parterna i sådana fall. För att förebygga oklarhet om kostnadsansvaret
anser jag, att i lagen uttryckligen bör anges, att kostnad som
inte uttas av ägaren skall stanna på kommunen, om kommunal myndighet
svarat för verkställigheten, och annars på staten.

Besvärsrätt

En prövning i administrativ väg av beslut om omhändertagande anses i
promemorian inte fylla någon uppgift. Det anges därför, att talan inte får
föras mot sådant beslut. Det allt övervägande antalet remissinstanser ansluter
sig till detta förslag. I ett par yttranden hävdas emellertid, att besvärsrätten
inte bör avskäras.

Besvärsrätten måste enligt min mening anses sakna praktisk betydelse
när det gäller möjligheterna för en fordonsägare att förekomma flyttning.
För att syftet med lagen skall tillgodoses måste flyttning som är omedelbart
påkallad kunna ske utan hinder av anförda besvär. När verkställigheten
kan uppskjutas, bör ägaren, om det kan ske, beredas tillfälle att själv flytta
fordonet. En erinran om detta torde få tas in i tillämpningsföreskrifterna.

Den enskildes intresse av att kunna få ett beslut om flyttning prövat måste
därför praktiskt sett begränsa sig till frågor om skadestånd eller om skyldighet
för myndighet att utan ersättning för flyttningskostnad utlämna ett

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

fordon, som förvaras på särskild uppställningsplats. Frågor om skadestånd
bör inte avgöras i administrativ ordning. Detsamma gäller i fråga om skyldigheten
att betala flyttningskostnader och kostnadernas storlek.

Jag ansluter mig därför till förslaget i promemorian och förordar, att
talan i administrativ väg inte skall få föras mot beslut enligt lagen.

Upplag

När det gäller särskilda åtgärder mot störande upplag av bilskrot hänvisar
departementspromemorian till de bestämmelser i skilda författningar, vilka
jag berört närmare i min redogörelse för gällande rätt. Med hänsyn särskilt
till att frågan om sådana åtgärder nyligen behandlats i samband med att
en ny naturvårdslag antagits anses i promemorian något nytt initiativ inte
vara påkallat f. n. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
har i sina remissyttranden framfört vissa yrkanden på denna punkt. Jag
anser i likhet med vad som uttalats i promemorian, att man bör ta ställning
till behovet av ytterligare lagstiftning, först sedan större erfarenhet vunnits
genom tillämpningen av de nya bestämmelser i ämnet som införts i naturvårdslagen.

Beträffande departementschefens specialmotivering torde utskottet få
hänvisa till propositionen s. 48—55.

Lagrådet

Lagrådets yttrande återfinnes på s. 60—61 i propositionen. De jämkningar
av det till lagrådet remitterade förslaget, som lagrådet har förordat, har
vidtagits, se propositionen s. 62.

Motionernas motiveringar m. m.

Motionerna 1: 830 och 11: 103b

Till stöd för yrkandet anföres följande.

Liksom länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Västernorrlands län och fyra polismästare finner vi att den
föreslagna förvaringstiden för de fall ägare inte kunnat anträffas är för
lång. Även vi anser att fordonen bör tillfalla kronan redan efter tre månader,
oberoende av motsvarande regler i hittegodslagen. I fråga om förvaringstidens
längd efter det ägaren av fordonet blivit underrättad anser vi,
att en månad i stället för av departementschefen föreslagna tre månader är
tillräcklig.

I 8 § står »--— Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats

behöver ej utlämnas, förrän kostnaderna betalats----» Vi anser, att

ordet »behöver» bör utbytas mot »får», eftersom det inte kan anses rim -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

ligt, att annan än fordonsägaren skall stå för kostnaderna i detta sammanhang.
Vad i övrigt säges i 8 § har vi intet att invända mot.

Motionen II: 296

Till stöd för yrkandet anföres bl. a. följande.

Det är ägnat att förvåna att bilregisterutredningen, som tillkallades den
10 april 1964, ej beräknas slutföra eller delredovisa sitt arbete under år
1967. Skrotbilsproblemet har ju mycket påtagliga beröringspunkter med registreringssystemet.
När länsstyrelserna nu successivt tillförs databehandlingsutrustning
skapas helt nya förutsättningar för tidsenlig och effektiv
registrering inte minst genom det automatiserade informationsutbyte med
trafikförsäkringsbolagen som kan etableras.

Bilskrotningsutredningen har inte utarbetat något godtagbart förslag angående
samhällets medverkan i bilskrotningsverksamheten. På s. 31 i sitt
betänkande snuddar dock utredningen vid en tankegång som är värd att
vidareutveckla. Där anförs att »----de inspektionsanstalter, som kom mer

att inrättas för den allmänna periodiska fordonskontrollen», d. v. s. AB

Svensk bilprovning, »---- påtar sig en servicefunktion, som innebär att

man underlättar för ägaren att bli av med den utrangerade bilen.» AB Svensk
bilprovning har i sitt remissyttrande över utredningens betänkande, avgivet
då företaget var under uppbyggnad, av olika skäl avvisat förslaget.

AB Svensk bilprovning bär förvånansvärt snabbt byggt upp en väl fungerande
och allmänt respekterad kontrollverksamhet. Denna baseras på en
stark central förvaltning och ett utbyggt nät av kontrollstationer. Företagets
kontroll är oftast den direkta eller indirekta orsaken till en bilägares
beslut att utrangera sitt fordon. Denne ser därför en servicefunktion hos
företaget för medverkan vid fordonets skrotning som naturlig. Starka skäl
talar för att företaget göres till huvudman för samhällets medverkan vid
bilskrotning.

En sålunda utvidgad verksamhet vid AB Svensk bilprovning skulle kunna
ges exempelvis följande former.

Ett relativt tätt nät av mottagningsstationer för utrangerade fordon upprättas
över hela landet. Dessa stationer kan utgöras av kontrakterade skrotningsföretag
och sopstationer, bilprovningsstationer osv. Vid mottagning
av fordon utfärdas utrangeringsbevis, som av mottagaren insändes till bilregistret.
Den vidare hanteringen av fordonet ombesörjes av skrotningsföretag,
med vilka AB Svensk bilprovning tecknat avtal som medger full
insyn i och kontroll av skrotningsverksamheten.

Så långt får förslaget ses huvudsakligen som en service gentemot de
skötsamma bilförarna, vilken helt kunde finansieras med höjda avgifter
för den obligatoriska årliga fordonskontrollen. Denna höjning torde kunna
understiga 10 kr. per årlig kontroll. Väsentliga rationaliseringsmöjligheter
hos skrotningsentreprenörerna torde uppstå.

En ändring av fordonsregistreringsförfarandet så att säljaren och inte
såsom nu köparen ges ansvaret för omregistrering av fordonet vid överlåtelse
ger möjligheter till återsökning av tillkommande kostnader för omhändertagande
av övergivna fordon. För identifierbara fordon sker återsökning
direkt hos senast registrerad ägare, för icke identifierbara fordon
täcks kostnaden genom statsbidrag. Staten kan sedan anses täcka bidragskostnaden
genom indrivning av fordonsskatt hos senast registrerad ägare.

Jämsides med den föreslagna verksamheten hos AB Svensk bilprovning

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

kan väsentliga delar av nu förekommande bilskrotning fortfarande bedrivas.
Detta torde framför allt vara aktuellt vid de företag som arbetar med
reservdelsutvinning.

Problemet med omhändertagande av utrangerade fordon kräver en snabb
lösning. Starka skäl talar för att verksamheten vid AB Svensk bilprovning
utvidgas till att omfatta medverkan vid omhändertagandet. Den nytillkommande
verksamheten kan finansieras huvudsakligen genom höjda avgifter
för den obligatoriska fordonskontrollen.

Aktiebolaget Svensk bilprovning anförde i sitt ovannämnda, den 15 september
1964 avgivna remissyttrande över bilskrotningsutredningens betänkande
bl. a. följande.

Det är uppenbart att ägare av sådana fordon, som vid trafiksäkerhetskontroll
hos bolaget belägges med körförbud, i viss utsträckning beslutar
att utrangera fordonet i stället för att låta reparera bristfälligheterna. Bolaget
har dock vid övervägandet av konsekvenserna härav ansett sig kunna
räkna med att ansvaret för fordonens bortforsling från bolagets anläggningar
liksom självfallet för deras slutliga utrangering alltjämt åvilar fordonets
ägare. Planeringen av bolagets anläggningar har skett med denna utgångspunkt.
En ändring i förutsättningarna för bolagets verksamhet på sätt
som antyds i betänkandet skulle åtminstone i vissa fall kräva en utökning
av planerade uppställningsplatser, vilket i nuvarande skede av bolagets uppbyggnad
ter sig svårgenomförbart. Härtill kommer att bolagets anläggningar
i åtskilliga fall är så centralt belägna, att en uppställning av utrangeringsfärdiga
fordon knappast kan accepteras. Ej heller när det gäller bolagets
personal har den hittillsvarande planeringen för rekrytering och
utbildning tagit sikte på annan verksamhet än den som förutsatts vid bolagets
bildande. Enligt bolagets mening saknas därför för lång tid de praktiska
möjligheterna för bolaget att åtaga sig den nämnda servicefunktionen.
Bolaget vill därutöver ifrågasätta lämpligheten av att förena det positiva arbetet
att genom kontinuerlig fordonskontroll öka trafiksäkerheten med direkta
engagemang i en bilskrotningsverksamhet med ekonomiska inslag.

Enligt vad utskottet erfarit har Aktiebolaget Svensk bilprovning i anledning
av motionen II: 296 ånyo övervägt frågan om bolagets medverkan
vid bilskrotning samt därvid beslutat vidhålla den uppfattning, som kommit
till uttryck i ovan återgivna remissyttrande.

Utskottet

I förevarande utlåtande behandlar utskottet en proposition, varigenom
framläggs förslag till lag om flyttning av fordon i vissa fall. Därjämte upptar
utskottet två motioner i ämnet och en fristående motion angående omhändertagandet
av skrotbilar.

Den föreslagna lagen, som avses träda i kraft den 1 juli 1967, innebär
att vissa myndigheter får rätt att ingripa mot olämpligt uppställda fordon
när allmänna intressen påkallar det. Polismyndighet kan flytta fordon som

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 19

utgör trafikfara eller betydande trafikhinder. Vägförvaltning och kommunal
myndighet får rätt att ingripa med hänsyn till väghållningen eller för
att undanskaffa övergivna fordon. Härför krävs emellertid beslut av polismyndighet,
om inte Kungl. Maj :t givit myndigheten rätt att själv meddela
flyttningsbeslut. Fordon som flyttas skall ställas upp i närheten av den
plats, där det anträffats, eller förvaras på särskild uppställningsplats. Är
fordonet att anse som vrak skall det dock skrotas eller undanskaffas på
annat sätt. Fordon som förvaras på uppställningsplats får hämtas av ägaren
inom tre månader från det han mottagit underrättelse om flyttningsbeslutet
eller, om ägaren inte är känd, inom sex månader från det flyttningen
kungjorts. Underlåter ägare att hämta fordonet inom angiven tidsfrist
tillfaller det staten eller kommunen. Myndigheterna får utom i vissa
undantagsfall rätt att av fordonsägaren ta ut kostnaderna i samband med
flyttningen.

Utskottet finner det framlagda lagförslaget i allt väsentligt väl avvägt
samt ägnat att läggas till grund för lagstiftning. I det följande upptar utskottet
till närmare behandling endast de spörsmål som berörs i motionerna.

I de likalydande motionerna 1:830 och 11:1034 hemställes med anledning
av 7 § i lagförslaget att den tid inom vilken fordon som förvaras på
särskild uppställningsplats tillfaller kommunen eller staten måtte bestämmas
till eu månad från det ägaren underrättats om flyttningsbeslutet eller
— om kungörelse om flyttningen skett —■ till tre månader från kungörandet.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att ifrågavarande tidsgränser
bör bestämmas så att de tillgodoser rättssäkerhetens krav och att
de praktiska svårigheterna av en lång förvaringstid därvid måste träda i
bakgrunden. Tidsfristerna, som överensstämmer med hittegodslagens motsvarande
respittider, bör därför lämpligen utformas i enlighet med propositionens
förslag. Om erfarenheterna av lagstiftningen påkallar det bör
självfallet frågan om tidsfristernas längd omprövas och en lösning i enlighet
med motionärernas förslag kan därvid komma att ytterligare övervägas.
I sammanhanget bör också beaktas att hittegodslagen är föremål för
översyn inom justitiedepartementet samt att resultatet av detta arbete kan
bidraga till en förändrad inställning till hithörande problem.

Enligt lagförslagets 8 § behöver fordon som förvaras på särskild uppställningsplats
ej utlämnas, förrän kostnaderna betalats. Bestämmelsen
bör enligt motionerna I: 830 och II: 1034 avfattas sålunda att fordonet ej
får utlämnas förrän kostnaderna betalats. Enligt utskottets mening skulle
emellertid en sådan utformning av bestämmelsen utgöra hinder för utlämnande
av fordon bl. a. i sådana fall då ägaren bedöms kunna få anstånd
med betalning av kostnaderna. En sådan begränsning av myndigheternas
handlingsfrihet synes mindre lämplig och utskottet kan därför

20 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

ej heller i denna del tillstyrka bifall till motionerna. Anledning till erinran
mot Kungl. Maj :ts förslag föreligger enligt utskottet däremot icke.

I motionen 11:296 begärs utredning och förslag rörande organisationen
av omhändertagande av skrotbilar. Motionären föreslår bl. a. att Aktiebolaget
Svensk bilprovning görs till huvudman för samhällets medverkan
vid bilskrotning. Utskottet vill som sin åsikt uttala att frågan om
behovet av en utredning om ansvaret för bilskrotningen lämpligen bör
ses i belysning av erfarenheterna utav den genom förevarande proposition
föreslagna lagen. Dessutom torde böra avvaktas om det på grundval av
bilregisterutredningens arbete blir möjligt att införa ett effektivare registreringsförfarande,
så att äganderätten till övergivna fordon lättare än
nu kan fastställas. Utskottet vill vidare erinra om riksdagens skrivelse till
Kungl. Maj :t år 1964 om utredning angående myndighets ansvar för undanskaffande
av skräp, vilken skrivelse ännu ej slutbehandlats. På grund
av det anförda anser sig utskottet ej böra tillstyrka bifall till förevarande
motion.

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna I: 830 och
II: 1034, måtte bifalla förevarande proposition, nr 107;

B. att motionen II: 296 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1967

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Hjorth (s), Svanström (ep), Schött (h), fru Lilly Ohlsson (s), herrar
Lidgard (h) och Hilding (fp)*;

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), herrar Svensson i Vä (ep),
Gustafsson i Borås (fp)*, fröken Andersson i Strängnäs (s), fru Lindekvist
(s), herrar Jönsson i Malmö (s), Sjöholm (fp) och fru Heurlin (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Svanström (ep), Schött (h), Lidgard (h), Svensson i Vä (ep),
Gustafsson i Borås (fp), Sjöholm (fp) och fru Heurlin (h), vilka ansett
dels att femte stycket i utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse.
Enligt utskottets mening måste det med hänsyn till de betydande kost -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

nader och besvär, som är förenade med förvaring av motorfordon, vara
önskvärt att tidsfristerna i görligaste mån begränsas. Behörig hänsyn måste
dock självfallet tas till den enskildes anspråk på rättssäkerhet. Motionärernas
förslag rörande utformningen av ifrågavarande tidsfrister innebär
enligt utskottet en lämplig avvägning. Utskottet vill därför föreslå att 7 §
i lagen avfattas på det sätt motionärerna förordat.

dels ock att utskottets hemställan under A. bort erhålla följande lydelse.

A. 1) att riksdagen — med förklaring att riksdagen icke
kunnat i oförändrat skick antaga det genom förevarande
proposition, nr 107, framlagda förslaget till lag om flyttning
av fordon i vissa fall — måtte, med bifall till motionerna
I: 830 och II: 1034 såvitt avser 7 §, för sin del antaga
förslaget med den ändringen att 7 § erhåller nedan
angivna, såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

7 §•

Är ägare av fordon som förvaras
på särskild uppställningsplats ej
känd, när sex månader förflutit från
den dag då flyttningen kungjordes,
eller har fordonet ej avhämtats inom
tre månader från det ägaren mottog
underrättelse om flyttningsbeslutet
eller måste ägaren eljest anses ha
uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller
det kommunen, om beslutet
verkställts av kommunal myndighet,
och i annat fall staten.

År ägare av fordon som förvaras
på särskild uppställningsplats ej
känd, när tre månader förflutit från
den dag då flyttningen kungjordes,
eller har fordonet ej avhämtats inom
en månad från det ägaren mottog
underrättelse om flyttningsbeslutet
eller måste ägaren eljest anses ha
uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller
det kommunen, om beslutet
verkställts av kommunal myndighet,
och i annat fall staten.

Fordonsvrak som-----eller staten.

2) att motionerna I: 830 och II: 1034 i övrigt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670030