Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966 (Utlåtande 1966:L1u39 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

Nr 39

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående
häktades ställning och rättssäkerhet.

Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 164, i andra kammaren av herr Wiklund. I motionen
hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning angående de häktades ställning och rättssäkerhet i
enlighet med i motionen anförda riktlinjer.

Beträffande skälen för motionen torde bär få hänvisas till framställningen
nedan.

Motionen bär remissbehandlats.

Huvuddragen av gällande bestämmelser rörande behandlingen av

häktade, m. m.

Då rätten beslutar häktning skall rätten enligt 24 kap. 18 § rättegångsbalken
samtidigt utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får
inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen erforderligt. Om den
överstiger två veckor skall rätten hålla nya häktningsförhandlingar med i
regel högst två veckors mellanrum tills åtal väckts. Det åligger rätten att
tillse att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Om det är uppenbart
att så täta förhandlingar är betydelselösa, kan förhandlingarna hållas
med längre mellanrum.

I 24 kap. 22 § rättegångsbalken föreskrives att den som är häktad utan
dröjsmål skall föras till allmänt häkte. Om det är av synnerlig vikt, att
den häktade för utredning angående det brott, som föranlett häktningen,
eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras på annan plats än
allmänt häkte, kan rätten på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren
förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren äger besluta, att den häktade, sedan han
överförts till allmänt häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas
å plats utom häktet.

Utformningen av behandlingen under häktningstiden regleras i 1958 års
lag om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och i en till lagen
knuten tillämpningskungörelse. Den häktade skall behandlas med tillbörlig
hänsyn så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt före- 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 1 avd. Nr 39

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

bygges och han får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med häktningen samt av ordning och säkerhet.
Vid behandlingen skall erforderlig hänsyn tas till den häktades ålder, kön
och hälsotillstånd. Den som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare
tillkallas, skall läkarundersökas så snart ske kan, om inte omständigheterna
föranleder att det är onödigt. Häktad får inte åläggas arbete men äger, om
det kan ske utan olägenhet, utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar
eller som eljest kan beredas honom. Om häktad begär offentlig försvarare,
skall detta genast anmälas för rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Sedan åtal väckts åligger det enligt 45 kap. 14 § rättegångsbalken rätten
att hålla huvudförhandling i målet inom en vecka om inte vissa i lagen
angivna omständigheter nödvändiggör längre uppskov.

Särskilda bestämmelser gäller i vissa avseenden för häktade, som enligt
rättens beslut skall undergå sinnesundersökning. Enligt 42 § sinnessjuklagen
skall sådan häktad överföras till sinnessjukavdelning inom fångvården.
Sinnesundersökning skall enligt 43 § sinnessjuklagen genomföras med
största möjliga skyndsamhet. Utlåtande över undersökningen skall avgivas
inom sex veckor från det handlingarna inkommit till sinnessjukavdelningen,
i den mån inte medicinalstyrelsen medgiver anstånd. På grund av
det rättspsykiatriska undersökningsväsendets otillräckliga resurser uppgår
den genomsnittliga undersökningstiden f. n. till omkring tre och en halv
månader.

Här må erinras om lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
som träder i kraft den 1 januari 1967 (prop. 1966:60, UU 29). Nämnda lag
skall ersätta de nuvarande reglerna i sinnessjuklagen om sinnesundersökning
i brottmål och innefattar, såvitt nu särskilt är av intresse, huvudsakligen
en omredigering av gällande bestämmelser. Vidare må erinras om 1961
års riksdags beslut om omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
(prop. 1961:185, L1U 49). Genomförande av omorganisationen
pågår.

Motionen

I motionen beröres huvudsakligen fem spörsmål rörande de häktade,
nämligen 1) möjligheterna att överföra rätten att förfoga över den häktade
från polis- och åklagarmyndighet till domstol, 2) behovet av åtgärder för
att begränsa häktningstidens längd, 3) vidtagande av rehabiliterande åtgärder
inom häktningsinstitutets ram, 4) den häktades och hans anhörigas
behov av socialt stödjande åtgärder samt 5) skydd mot s.k. publicitetsskador.

Motionären anför beträffande överförande av rätten att förfoga
över den häktade från polis- och åklagarmyndighet
till domstol att bestämmelsen i 24 kap. 22 § rättegångsbal -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 dr 1966

ken rörande undersökningsledarens och åklagarens befogenheter i nämnda
hänseende uttunnar huvudregeln att den misstänkte efter häktningen inte
längre skall vara i undersökningsledarens eller åklagarens vård utan snarast
skall överföras till allmänt häkte. Detta medför enligt motionären att den
häktade är utlämnad åt sin motpart. Motionären fortsätter:

Enligt min mening vore det principiellt riktigt att förfogandet över den
häktade skulle tillkomma den myndighet som har att besluta om häktning,
d.v.s. domstol. Man borde alltså tillämpa principen att den häktade är
»domarens fånge», ej polisens eller åklagarens.

Risker ur rättssäkerhetssynpunkt för den häktade finns så länge denne står
till sin motparts fria disposition. Det vore ur denna synpunkt betydligt mera
tillfredsställande, om den häktade fick föras från allmänt häkte blott om
domstolen givit sitt medgivande därtill. En sådan anordning skulle möjligen
kunna medföra att utredningsarbetet ställde sig något besvärligare för undersökningsledaren
och åklagaren. 1 vissa för rättssäkerheten väsentliga
frågor måste man emellertid självfallet acceptera ett något omständligare
förfarande än vad som ur andra synpunkter vore naturligt. Så sker i andra
sammanhang och så borde också kunna ske i detta fall. Det borde f.ö. inte
erbjuda så stora svårigheter att konstruera ett system, som med behållande
av rättssäkerhetsgarantierna ger möjligheter till en snabb och effektiv brottsutredning,
t.ex. genom underhandsbeslut av domstolen om den häktades förflyttning
vid behov därav, och som sålunda kunde fungera snabbt och smidigt.

Beträffande önskvärdheten av åtgärder för att begränsa
häiktningstidens längd framhåller motionären det djupt otillfredställande
i att den misstänkte i en del fall hålles häktad under lång tid,
t.ex. i avbidan på rättspykiatrisk undersökning, samt påpekar att det inte
sällan förekommer att straffet blir kortare än häktningstiden eller kanske
bara böter.

Om man tvingas acceptera en lång häktningstid är det nödvändigt att den
häktade blir föremål för rehabiliterande åtgärder inom
häktningsinstitutets ram, anser motionären. Det framstår nämligen
enligt motionären som otillfredsställande att en misstänkt för lång tid
kan berövas friheten utan att erhålla den vård och bli föremål för de rehabiliterande
åtgärder som han har rätt till, om han dömts till frihetsberövande.

Beträffande den häktades och hans anhörigas behov av socialt stödjande
åtgärder anför motionären:

Påfrestningarna för den häktade är ofta större än för den dömde på
grund av det plötsligt insättande frihetsberövandet, ovissheten om framtiden
och de skador hans ansende kan tillfogas redan på grund av häktningen
— med i en del fall kanske avsked från arbete eller uppsägning från bostad
som följd, ekonomiska förluster etc. Både han och hans anhöriga är därför
ofta i starkt behov av socialt stödjande åtgärder, som nu inte på ett organiserat
sätt står till förfogande eller i varje fall ofta inte beaktas.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 1 and. Nr 39

Första lagutskottets utlåtande nr 39 är 1966

De nämnda omständigheterna anser motionären motivera tillsättandet
av en utredning, som även bör pröva frågan om skydd mot publicitetsskador
och bättre garanti för att den häktade betraktas som oskyldig
så länge han inte dömts.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver infordrat
yttrande från riksåklagarämbetet, hovrätten för Västra Sverige och kriminalvårdsstyrelsen
samt berett Sveriges advokatsamfund tillfälle att inkomma
med yttrande. Riksåklagaren har jämte sitt eget yttrande insänt ett
yttrande av länsåklagaren i Östergötlands län. Sveriges advokatsamfund
har yttrat sig genom sin styrelse.

1. Samtliga remissinstanser avstyrker förslaget att överföra rätten
att förfoga över den häktade från polis- och åk la ga rmyndighet
till domstol.

Riksåklagaren påpekar, att förundersökningen i regel inte är avslutad
då häktningsbeslutet meddelas samt att ytterligare förhör med den misstänkte
därför i de flesta fall blir nödvändiga.

Kriminalvårdsstyrelsen omtalar, att vid vardera av häktesavdelningen
vid Långholmen och fångvårdsanstalten Skogome antalet av polis- och
åklagarmyndighet påkallade inställelser på platser utanför häktet dagligen
uppgår till ett tiotal. Inställelserna har enligt styrelsen som regel omfattat
endast del av dag. Länsåklagaren i Östergötlands län uppger att sådana
inställelser i ytterst ringa omfattning torde förekomma i landsorten.

Remissinstanserna är i stort sett ense om att motionärens förslag i ifrågavarande
hänseende skulle medföra onödig omgång, som är ägnad att förlänga
utredningen till förfång för den häktade.

Hovrätten för Västra Sverige anser att det skulle möta stora praktiska
svårigheter att inhämta rättens tillstånd varje gång förhör med den häktade
skall hållas utanför allmänt häkte. Hovrätten anför vidare:

Den av motionären gjorda jämförelsen »att den som är misstänkt för
brott utan att därför vara häktad blott under vissa omständigheter får
hämtas till förhör», synes hovrätten ej hållbar. Den häktade är ju berövad
sin frihet jämlikt beslut av rätten och intager alltså en annan ställning än
den som vistas på fri fot. Om den häktade känner sig »utlämnad åt sin
motpart», har han möjlighet att begära att försvararen eller vittne skall
närvara vid förhör eller annan åtgärd under förundersökningen.

Sveriges advokatsamfund anser de av motionären omnämnda riskerna i
den gällande ordningen vara tämligen verklighetsfrämmande.

Kriminalvårdsstyrelsen upplyser, att styrelsen i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 24 augusti 1965 hemställt att lagen den 6 maj 1964 om behand -

Forsla lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

ling i fångvårdsanstalt måtte göras till föremål för översyn. Styrelsen
anser, att i samband därmed bör övervägas om inte en förstärkning av det
formella rättsskyddet för de häktade bör ske på så sätt att rätten tillägges
en kontrollfunktion rörande de dispositioner beträffande den häktade, som
utan rättens medverkan skett under häktningstiden.

2. I frågan om åtgärder för att begränsa häktningst idens
längd erinrar hovrätten för Västra Sverige om att den allvarliga
olägenhet, som den långa häktningstiden i samband med rättspsykiatrisk
undersökning innebär, upprepade gånger har uppmärksammats. Den av
1961 års riksdag beslutade omorganisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
torde enligt hovrätten komma att medföra en förbättring
av förhållandena. Hovrätten påpekar att det förekommer långa häktningstider
även utan samband med sinnesundersökning samt anför därom.

Förklaringen torde Ifrämst vara att söka i den komplicerade ekonomiska
brottslighet, som samhällsutvecklingen framkallat. Det kan icke undvikas
att förundersökningen under sådana förhållanden drager ut på tiden. Hovrätten
har svårt att tro att man kan finna något annat botemedel häremot
än en ytterligare utbyggnad av kriminalpolisen. I den mån långa häktningstider
sammanhänger med målens handläggning vid domstol torde frågan
komma att uppmärksammas av domstolskommittén vid dess behandling
av s.k. vidlyftiga mål.

Sveriges advokatsamfund redovisar flera synpunkter på möjligheterna
att nedbringa häktningstidens längd och föreslår en utredning rörande
häktningsrekvisitens utformning för att ernå en försiktigare tillämpning
av häktningsinstitutet. I yttrandet anföres i denna del följande.

Häktningstiderna blir utdragna av olika skäl.

a. Det kan gälla en omfattande sakutredning. I detta fall bevakar domstolen
och försvararen utredningens gång bl.a. i samband med den förlängning
av åtalstiden som tid efter annan måste begäras av åklagaren samt
genom möjligheten till omhäktningsförhandlingar.

I detta sammanhang vill styrelsen emellertid inskärpa vikten av ett fast
grepp kring utredningen och dennas koncentration i möjligaste mån till
relevanta fakta.

För möjliggörande härav krävs enligt styrelsens mening att åklagaren i
större utsträckning än vad som flerstädes synes vara fallet personligen från
början leder utredningen i dessa större ärenden.

b. Det bär också visat sig att häktningstiden förlänges av den anledningen
att polisen — men även rättsläkare eller annan sakkunnig — saknat erforderlig
skrivhjälp för att i tid få fram protokoll eller utlåtande. Sådana
orsaker till förlängd häktningstid borde kunna undanröjas.

c. De längsta häktningstiderna torde dock bero på de rättpsykiatriska
undersökningarna. Vid många tillfällen under de senare åren har de långa
undersökningstiderna blivit påtalade. Vissa åtgärder har vidtagits för att
nedbringa dem. Dessa åtgärder har emellertid inte visat sig vara till fyllest.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

Om man inte kan skapa erforderliga resurser för genomförande inom
godtagbar tid av förordnade undersökningar av nuvarande häktningsklientel,
borde uppmärksamheten i första hand inriktas på frågorna om häktningarnas
antal kan minskas och om undersökningsfallen kan inskränkas.

Enligt många försvarares uppfattning användes numera häktningsinstitutet
i större omfattning än som synes nödvändigt. Enligt deras mening
råder vid flera domstolar snarare en extensiv än en restriktiv tillämpning
av häktningsrekvisiten.

Med tanke på det allvarliga ingrepp som häktningen utgör och med hänsyn
till förfarandets summariska karaktär borde häktning ske endast då
uppenbar anledning därtill föreligger med hänsyn till utredning och lagföring
eller för att bryta en pågående brottslig verksamhet.

En rättstillämpning, som tenderar att uttunna de stadgade rekvisiten
för häktning, kan komma att leda till minskad respekt för medborgarens
rättsskydd och öppna vägen för godtyckliga eller i vart fall alltför subjektivt
grundade frihetsberövanden.

Styrelsen finner det sålunda motiverat att man utreder möjligheten för
en sådan ändrad utformning av häktningsrekvisiten att en försiktigare tilllämpning
av häktningsinstitutet ernås.

Efter brottsbalkens genomförande torde man kunna räkna med en tendens
hos domstolarna att i större utsträckning än tidigare förordna om § 7-intyg eller fullständiga rättspsykiatriska undersökningar.

Med de faktiska resurser som står till buds borde emellertid en sådan
tendens — utan att underlaget för bestämmande av påföljd i sak behöver
bli försämrat — kunna motverkas genom föreskrifter att i vart fall fullständiga
rättspsykiatriska undersökningar inte bör tillgripas utom i de fall
där omständigheterna klart indikerar behovet av dem.

3. Sveriges advokatsamfund och länsåklagaren i Östergötlands län motsätter
sig motionärens förslag om vidtagande av rehabiliterande
åtgärder inom häktningsinstitutets ram. Båda remissorganen
anser att domstolens slutliga avgörande av målet inte skall föregripas
genom att rehabiliterande åtgärder, vilka ingår i brottspåföljden, dessförinnan
vidtages. Hovrätten för Västra Sverige anlägger liknande synpunkter
samt anför att, oavsett häktningstidens längd, det ur rättssäkerhetssynpunkt
ej synes lämpligt att göra alltför stora ingrepp i form av »vård» av häktad.
Enligt vad hovrätten erfarit är sjukvårdsbehoven tillgodosedda vid samtliga
häkten.

Kriminalvårdsstyrelsen anser att även frågan om behandlingen av de häktade
bör tas upp i samband med den begärda översynen av lagen om behandling
i fångvårdsanstalt. Styrelsen påpekar att häktningens karaktär av ett
i allmänhet kortvarigt frihetsberövande medför att möjligheterna att bereda
en häktad person sysselsättning och annan vårdbetonad behandling är begränsade.
Härtill kommer enligt styrelsen att den häktade i stor utsträckning
måste disponeras för förhör och utredning i det mål, i vilket han häktats.
Styrelsen framhåller emellertid att sysselsättning av de häktade med
lämpligt arbete är ett viktigt behandlingsmoment samt anför därom:

Första lagutskottets uttalande nr ti!) ar 1966

I 6 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna in. fl. stadgas att
häktad ej må åläggas arbete men äger, om det kan ske utan olägenhet, utföra
lämpligt arbete, som han själv anskaffar eller som eljest kan beredas
honom. I de fall då häktad sålunda utför arbete försiggår detta som regel
i hans bostadsrum. Vid häktesavdelningar anslutna till fångvårdsanstalter
finns i viss omfattning tillgång till arbetsledare. För de nya allmänna häktena
har kriminalvårdsstyrelsen föreslagit inrättande av arbetsledartjänster.
Medel härför har emellertid inte beräknats i årets statsverksproposition
(bil 4 s. 106 och 112).

Länsåklagaren i Östergötlands län framhåller att det torde ställa sig
svårt att ordna lämplig vård med hänsyn till kollusionsfaran och den merendels
relativt korta häktnings tiden.

4. Hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen och länsåklagaren
i Östergötlands län delar i huvudsak motionärens synpunkter på behovet
av socialt stödjande åtgärder för den häktade och hans
familj.

Kriminalvårdsstyrelsen säger att hehovet kan vara särskilt påtagligt vid
långa häktningstider samt anför vidare:

Den som häktas rycks ofta utan föregående varsel från familj och arbete,
och hans möjligheter att under häktningstiden uppehålla nödvändiga kontakter
är ofta med hänsyn till häktningens syfte starkt begränsade Det kan
därför ofta finnas behov av kurativ verksamhet för att uppehålla förbindelser
mellan den häktade samt hans anhöriga och arbetsgivare eller för att
tillse att den häktades familj får ekonomiskt understöd o. s. v.

Möjligheter finns redan nu att inom den befintliga häktesorganisationens
ram utöva kurativ verksamhet. De personella resurserna härför är emellertid
över lag mycket begränsade. Vid de mindre häktena ombesörjer i allmänhet
styresmannen de kurativa uppgifterna. Vid det nya stora Göteborgshäktet
kommer styresmannen att i dessa göromål biträdas av en assistent.
Vid häktesavdelning, som är ansluten till fångvårdsanstalt, finns viss tillgång
till tjänstemän inom anstalten för nämnda uppgifter. Ekonomiska
hjälpåtgärder torde i första hand få anses ankomma på socialvården. De
medel, som står till kriminalvårdens förfogande för sådant ändamål, är
starkt begränsade och har hittills regelmässigt använts för övrigt klientel.

Sveriges advokatsamfund uttalar att behovet av skydd och stöd ofta uppkommer
redan i samband med anhållandet:

Erfarenheten tyder på att möjligheten till förlängd anhållningstid i ganska
stor utsträckning utnyttjas. Från anhållandet till häktningsförhandlingen
kan sålunda förflyta åtminstone nio dagar. För den misstänkte och
hans familj utgör ofta denna tid det mest sårbara skedet.

Enligt vad styrelsen inhämtat förekommer det i viss utsträckning att
vederbörande förhörsledare bistår den anhållne på olika sätt i dessa hänseenden
genom kontakt med de hemmavarande, arbetsgivaren, hyresvärden
etc. Denna ordning är i och för sig inte tillfredsställande. Möjligheter borde
skapas att redan på detta stadium koppla in särskild kuratorisk hjälp åt de
anhållna.

Forsta lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

5. Frågan om publicitetsskador i samband med häktning diskuteras
endast av hovrätten för }Tästra Sverige och Sveriges advokatsamfund.
De anser icke att spörsmålet bör utredas i den ordning motionären
förordat.

Hovrätten för Västra Sverige hänvisar i första hand till Publicistklubbens
publiceringsregler (se Holmberg: Brott och publicitet i Nordisk Tidsskrift
for Kriminalvidenskab 1953 s. 61) samt anför:

Antagandet av dessa regler föregicks av överläggningar mellan en särskild
delegation från Svenska Kriminalistföreningen och ett av publicistklubben
tillsatt utskott. På grundval av överläggningarna framlade publicistklubbens
utskott ett förslag till publiceringsregler, som efter smärre
jämkningar antogs vid en diskussion inom klubben och utfärdades att gälla
från och med den 1 januari 1953. I dessa regler behandlas bland annat frågan
om den misstänktes ställning under förundersökningen. Några tvångsmedel
för att genomföra dessa regler för god publicistisk sed finns icke.
Det blir varje tidnings sak att avgöra om den vill följa dem eller bryta mot
dem. För beivrande av brott mot denna pressens hederskodex finns den av
pressen själv instiftade opinionsnämnden under ledning av en domare.
Nämndens avgöranden innebär endast att nämnden förklarar om en anmäld
artikel står i strid med god publicistisk sed. Redan härigenom har nämnden
stor betydelse för höjande av tidningarnas ansvarskänsla.

För närvarande arbetar en kommitté inom publicistklubben på en översyn
av de nu gällande publiceringsreglerna. Hovrätten har inhämtat att
kommittén avser att öka skyddet bland annat för häktade mot onödigt lidande
genom publicitet. Kommittén undersöker möjligheterna att införa
en formulering som går ut på att anhållna eller häktade i regel icke
skall nämnas vid namn förrän vederbörande blivit dömd av domstol.
Den slutliga formuleringen har ännu icke utformats av kommittén, den
torde i vart fall komma att innebära en skärpning av de nuvarande reglerna
i syfte att minska riskerna för publicitetsskador i detta avseende Det bör
även nämnas att Sveriges advokatsamfund inbjudit kommittén till överläggningar
med representanter för samfundet angående frågan om att minska
obehaget för anhållna och häktade vid fotografering. Dessa överläggningar
har emellertid ännu ej tagit sin början.

Frågan om skydd för häktad kan komma att beröras jämväl av offentlighetskommittén.
Hovrätten förordar att man avvaktar resultatet av denna
kommittés arbete och den nu pågående översynen av publiceringsreglerna.

Frågan om skydd mot publicitetsskador som uppkommit genom andra
media torde icke vara av beskaffenhet att böra utredas i förevarande sammanhang.

Sveriges advokatsamfund anser att risken för publicitetsskador knappast
är större för den som häktats än för den som anhållits:

I båda dessa fall kan utan tvivel betydande skador uppkomma för vederbörande
och hans anhöriga av en ohämmad publicitet i press, radio och TV.
Visar det sig att åtal inte sker eller att frikännande dom meddelas, kan de
publicitetsskador som redan uppkommit endast i ringa mån undanröjas.

Nu berörda frågor omfattar emellertid avvägningsproblem av sådan
räckvidd att de knappast hör hemma i en utredning av det slag motionären
föreslår.

Första lagutskottets utlåtande nr Hd år 1!)66

Sammanfattningsvis anför hovrätten för Västra Sverige, att hovrätten
har svårt att tro, att en allmän utredning om de häktades ställning och rättssäkerhet
skulle gagna det i och för sig beaktansvärda syfte som uppbär
motionen. Hovrätten påpekar att i vissa av de av motionären berörda frågorna
pågår utredningar eller organisatoriska förbättringar som kan förväntas
ge resultat samt i andra avseenden åter olägenheterna torde så intimt
sammanhänga med själva häktningsinstitutet att man svårligen kan åstadkomma
någon reell förbättring av den häktades ställning.

Utskottet

I förevarande motion aktualiseras åtskilliga frågor om möjligheterna att
förbättra de häktades ställning och rättssäkerhet och motionären hemställer
om en utredning härav. Motionären föreslår till en början att en sådan utredning
får i uppdrag att överväga huruvida den rätt att förfoga över den
häktade, som tillkommer polis- och åklagarmyndighet, bör överföras till
domstol. Motionären ställer sig nämligen kritisk till att undersökningsledare
och åklagare äger besluta att häktad skall för förhör eller annan åtgärd föras
från häktet. Av rättssäkerhetsskäl borde enligt motionären sådana avgöranden
helt förbehållas domstol. Enligt utskottets mening innebär den gällande
ordningen inte någon fara för de häktades rättssäkerhet och samtliga remissorgan
har också avstyrkt detta förslag. Ett genomförande härav skulle
tvärtom kunna fördröja utredningen och därigenom vara till förfång för
den häktade. I motionen föreslås vidare att åtgärder övervägs för att förkorta
häktningstiden. Motionären framhåller det otillfredsställande i att
häktningstiden, särskilt när rättspsykiatrisk undersökning företas, kan bli
mycket lång. Undersökningstidernas längd är föremål för ständig uppmärksamhet;
situationen bör avsevärt kunna förbättras i och med det pågående
genomförandet av den nya organisationen för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
som riksdagen i princip beslöt år 1961 och en ny utredning
torde icke vara ägnad att bringa problemet närmare sin lösning. Det förekommer
också att häktningstiden förlängs avsevärt genom att brottslighetens
art eller omfattning nödvändiggör tidsödande förundersökning eller
genom att målet prövas i högre rätt. Häktningstidens längd i dessa fall är
emellertid beroende av vissa grundläggande processuella regler, som utskottet
nu saknar anledning att behandla. I sammanhanget må framhållas att
domstolar och myndigheter på allt sätt verkar för att göra häktningstiden
så kort som möjligt, varför i flertalet fall tiden kan begränsas till några
veckor.

I motionen påtalas också att den häktade ej blir föremål för den vård och
de rehabiliterande åtgärder, vilka den till frihetsstraff dömde åtnjuter. Vidare
anför motionären att häktning ofta nödvändiggör socialt stödjande åtgärder,
som nu inte på ett organiserat sätt står till förfogande eller i varje

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

fall ofta inte beaktas. Utskottet ansluter sig till den av flera remissinstanser
uttalade uppfattningen att sådana åtgärder som kan föregripa domstolens
slutliga avgörande av målet inte bör vidtas under häktningstiden. Med detta
ställningstagande avser utskottet självfallet icke att förringa vikten av att de
häktade behandlas så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt
möjligt förebyggs. Vidare är det angeläget att sjukvårdsfrågan är löst på
tillfredsställande sätt samt att erforderliga anordningar finns för de häktades
personliga hygien. Vad beträffar de häktades och deras anhörigas behov
av socialt stöd och kurativa åtgärder vitsordas detta allmänt av remissorganen.
Enligt utskottet är det synnerligen angeläget att förbättringar på området
kommer till stånd. Härvid torde uppmärksammas att hjälpbehovet
ofta uppkommer redan i samband med gripande eller anhållande. Inom justitiedepartementet
förbereds utarbetande av direktiv för en utredning angående
översyn av 1964 års lag om behandling i fångvårdsanstalt. Enligt
utskottets mening hör det i enlighet med kriminalvårdsstyrelsens uttalande
kunna uppdras åt en sådan utredning att även överse behandlingen av häktade,
anhållna och gripna i nu berörda avseenden. Vad utskottet anfört härom
torde därför böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Slutligen föreslås i motionen att skydd för de häktade mot publicitetsskador
upptas till övervägande. Publiciteten kring begångna brott företer
enligt utskottets mening stundom sådan brist på hänsyn mot de misstänkta,
att det är angeläget att fasta regler tillskapas till de häktades skydd. Enligt
vad utskottet erfarit är man också inom publicistklubben sysselsatt med
översyn av pressens publiceringsregler i syfte att öka skyddet bland annat
för häktade mot onödigt lidande. De problem som äger samband härmed
övervägs av offentlighetskommittén, vilken beräknas ha slutfört sitt arbete
inom kort. Med hänsyn till det pågående arbetet på området är enligt utskottets
mening någon riksdagens åtgärd för närvarande icke påkallad.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med anledning av förevarande motion,
11:164, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört om översyn av behandlingen av häktade,
anhållna och gripna;

B. att motionen i övrigt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 8 november 1966

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

Första lagutskottets utlåtande nr 3!) år 1066 11

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson*,
Hjorth, Lundin, Ferdinand Nilsson, Schött och fru Lilly Ohlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar östrand, Gustafsson
i Borås, fröken Bergegren, herrar Zetterberg, Dockered, fröken Andersson
i Strängnäs och fru Heurlin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Ferdinand Nilsson, Schött, Dockered och fru Heurlin.

Frågan om publicitetsskador är enligt vår mening ett mycket allvarligt
problem. Det förekommer sålunda inte sällan att för brott misstänkta i
pressen behandlas som dömda redan under förundersökningsstadiet. Hänsynslös
publicering kan också medföra lidande som för många är svårare
att bära än det straff domstolen eventuellt kan komma att utmäta. Pressens
egna organ har också insett betydelsen av skärpta regler på området.
Visserligen uppträder pressen i allmänhet korrekt, men i enskilda fall
har flagranta övertramp förekommit. Dessa fall synes öka och frågan om
nödvändigheten av lagstiftning för att komma tillrätta med missförhållandena
har därför ånyo aktualiserats. Huruvida man blir nödsakad vidta
lagstiftningsåtgärder torde bero på pressens egna möjligheter att effektivt
åstadkomma bättre förhållanden. Om lagstiftningsvägen behöver tillgripas
kommer ansvaret härför att åvila de tidningar, som icke iakttagit tillbörlig
hänsyn.