Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960 (Utlåtande 1960:L1u39 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till varumärkeslag m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 30 september 1960 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 167, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen

dels att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens,

dels ock att godkänna överenskommelse i Nice den 15 juni 1957 angående
den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka
varumärken gälla.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fem i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 706 av herr Anderberg m. fl. och II: 867 avherr
Rimås m. fl. samt

motion I: 707 av herr Mattsson,
motion II: 866 av herr Spångberg och
motion I: 868 av herr Löfgren.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av den varumärkesrättsliga lagstiftningen.
Den nuvarande varumärkeslagen, som tillkom år 1884, framstår
numera med hänsyn till utvecklingen inom näringslivet som föråldrad. Det
förberedande lagstiftningsarbetet på området har bedrivits i samverkan
med utredningar i Danmark, Finland och Norge.

Den nya lagstiftningen grundas på en avvägning mellan företagens intresse
av en ensamrätt till sina varukännetecken och samhällets intresse av
1 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 9 saml. 1 and. Nr 39

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

konkurrensens lämpliga utformning. Å ena sidan har skyddet för varukännetecken
i olika avseenden förstärkts. Den nya varumärkeslagen skall vara
tillämplig icke blott på registrerade märken utan även på inarbetade kännetecken,
varvid skyddet för dessa likställes med skydd på grund av registrering.
Andra utvidgningar av skyddet är att även kännetecken för
tjänster skall skyddas samt att registreringsskydd skall kunna vinnas även
för varuutstyrsel. Vidare förordas bestämmelser, som skall skydda företagen
mot s. k. degeneration av varumärken.

Ä andra sidan innehåller förslaget också vissa föreskrifter som syftar
till att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken användes på
ett sätt som kan vålla förväxling eller som är ägnat att vilseleda. Bl. a.
föreslås att vilseledande märke ej skall få registreras. Registrering av vilseledande
märke skall kunna hävas av domstol, och härjämte skall domstol
äga meddela förbud mot användning av kännetecken som vilseleder, och
detta även i fall då det icke är registrerat.

I fråga om förfarandet vid registrering märkes bl. a., att registrering skall
ske i särskilda varuklasser, med avgift för varje klass vari registrering sker.
Systemet antages komma att lätta den nu rådande trängseln i varumärkesregistret
och även förenkla patentverkets prövning av varumärkesansökningarna.
Man räknar också med att det kommer att medföra en icke
obetydlig ökning av patentverkets inkomster från denna gren av dess verksamhet.

Nuvarande bestämmelser om varukännetecken som användes av medlemmarna
i förening av näringsidkare, s. k. förenings- eller kollektivmärken,
har utbrutits till en särskild kollektivmärkeslag. Vidare föreslås att lagen
den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar
ersättes av en ny lag i ämnet.

I anslutning till förslaget om klassregistrering föreslås att Sverige med den
nya lagstiftningens genomförande skall tillträda en i Nice år 1957 ingången
internationell överenskommelse i detta ämne.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget tråda i kraft den 1 januari
1961.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

1) Förslag

till

V arumärkeslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Genom registrering enligt denna lag förvärvar näringsidkare ensamrätt
till varumärke såsom särskilt kännetecken för att från andras varor skilja
sådana varor, som han tillhandahåller i sin rörelse.

Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror, så ock av säregen
utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Vad i denna lag stadgas om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänster.

Om kollektivmärken är särskilt stadgat.

2 §.

Näringsidkare har även utan registrering ensamrätt till varumärke, då
märket blivit inarbetat.

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt jämväl till slagord eller annat
i näringen använt särskilt varukännetecken.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i riket bland dem, till vilka
det riktar sig, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.

3 §.

Envar må i näringsverksamhet använda sitt släktnamn eller sin firma
som kännetecken för sina varor, där det ej är ägnat att framkalla förväxling
med annans skyddade varukännetecken. Näringsidkare har ock skydd
enligt denna lag mot att namnet eller firman av annan obehörigen användes
som dylikt kännetecken.

4 §.

Rätt till varukännetecken enligt 1—3 §§ innebär, att annan än innehavaren
icke må i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken
för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam
eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet jämväl muntlig
användning. Vad nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahålles eller
ar avsedd att tillhandahållas här i riket eller utomlands eller ock hit införes.
Är i fall som avses i 2 § kännetecknet icke inarbetat i hela riket, gäller rätten
endast inom det område där kännetecknet är inarbetat.

Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid till -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

handahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för annans
vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan giva
sken av att vad som tillhandahålles härrör från kännetecknets innehavare
eller av att denne medgivit kännetecknets användning.

Har vara tillhandahållits under visst kännetecken och har därefter annan
än kännetecknets innehavare väsentligt förändrat den genom bearbetning,
reparation eller liknande, må ej, då varan ånyo tillhandahålles i näringsverksamhet
här i riket, kännetecknet användas utan att förändringen tydligt angives
eller eljest tydligt framgår.

5 §.

Ensamrätt till varukännetecken innefattar icke sådan del av kännetecknet,
som huvudsakligen tjänar att göra varan eller dess förpackning mera
ändamålsenlig eller eljest att fylla annan uppgift än att vara kännetecken.

6 §.

Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avse
varor av samma eller liknande slag.

Dock må även eljest förväxlingsbarhet undantagsvis kunna åberopas:

a) till förmån för kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och
känt inom vida kretsar av allmänheten här i riket, såframt med hänsyn
härtill användningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett
otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill; eller

b) till förmån för kännetecken, som är inarbetat, där med hänsyn till
den särskilda arten av de varor, om vilka är fråga, användningen av ett annat
liknande kännetecken uppenbarligen skulle förringa det förras goodwill.

7 §•

Vid avgörande av tvist om rätt till varukännetecken, vilka äro förväxlingsbara,
skall företräde givas den som kan åberopa tidigaste rättsgrund,
där ej annat följer av vad nedan i 8 eller 9 § sägs.

8 §•

Har registrerat varumärke kommit till användning i icke oväsentlig omfattning,
må rätt därtill, såvitt avser varor av samma eller liknande slag
som de för vilka märket använts, bestå vid sidan av äldre rätt till förväxlingsbart
kännetecken, såframt registreringen sökts i god tro och varit gällande
i fem år från registreringsdagen innan talan väckes om dess bestånd.

9 §•

Har kännetecken inarbetats, må rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt
till förväxlingsbart kännetecken, såframt innehavaren av den äldre rätten
icke inom rimlig tid inskridit mot användningen av det yngre kännetecknet.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

10 §.

I fall som avses i 8 eller 9 § må efter vad som finnes skäligt föreskrivas,
att något av kännetecknen eller båda må användas endast på särskilt sätt,
såsom i visst utförande, med tillfogande av en ortsangivelse eller med annat
förtydligande.

11 §•

Författare, utgivare och förläggare av lexikon, handbok eller annan liknande
tryckt skrift äro skyldiga att, på begäran av den som innehar registrerat
varumärke, tillse, att varumärket ej återgives i skriften utan att det
framgår, att fråga är om dylikt märke.

Försummar någon vad honom åligger enligt första stycket, är han skyldig
medverka till att beriktigande offentliggöres på det sätt och i den omfattning
som finnes skäligt samt bekosta dylikt beriktigande.

Om registrering av varumärke
12 §.

Varumärke registreras i varumärkesregistret, som föres för hela riket av
patent- och registreringsverket.

13 §.

Varumärke må registreras allenast såframt det är ägnat att särskilja innehavarens
varor från andras.

Om varumärke uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg
angiver varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geografiska
ursprung eller tiden för dess framställande, skall det i första stycket angivna
villkoret anses uppfyllt endast om med hänsyn till alla föreliggande omständigheter
och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk finnes
klart ådagalagt, att märket äger särskiljningsförmåga.

Varumärke, som enbart består av bokstäver eller siffror och icke kan anses
som figurmärke, må registreras endast om märket genom inarbetning
visats äga särskiljningsförmåga.

Såsom varumärke må icke registreras kännetecken, enbart bestående av
något, som är ägnat att uppfattas såsom sökandens släktnamn eller hans
släktnamn jämte förnamn, initialer, titel eller dylikt eller ock såsom firma.

14 §.

Varumärke må ej registreras:

1) om i märket utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning
icke må obehörigen brukas såsom varumärke, eller ock något som lätt kan
förväxlas därmed;

2) om märket uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten;

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

3) om märket eljest strider mot lag eller författning eller allmän ordning
eller är ägnat att väcka förargelse;

4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas
såsom annans firma eller ock såsom annans släktnamn, konstnärsnamn eller
likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen
icke åsyftar någon sedan länge avliden;

5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas såsom titel
på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad,
eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk
eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;

6) om märket är förväxlingsbart med annan näringsidkares namn eller
firma, med annans varumärke, som är registrerat efter tidigare ansökan,
eller med annans varukännetecken, som är inarbetat då ansökan om registrering
göres; eller

7) om märket är förväxlingsbart med varukännetecken, som vid tiden
för ansökningen användes av annan, samt ansökningen gjorts med vetskap
härom och sökanden ej använt sitt märke innan det andra kännetecknet
togs i bruk.

I fall som avses under 4), 5), 6) och 7) må registrering ske, om den vars
rätt är i fråga medgiver det och hinder enligt första stycket eljest ej möter.

15 §•

Ensamrätt, som vinnes genom registrering av varumärke, innefattar icke
sådan beståndsdel av märket, som ej ensam för sig kan registreras.

Innehåller märke dylik beståndsdel och finnes särskild anledning att antaga,
att märkets registrering kan föranleda ovisshet om ensamrättens omfattning,
må vid registreringen denna beståndsdel uttryckligen undantagas
från skyddet.

Visas senare att märkesdel, som undantagits från skydd, blivit registrerbar,
må ny registrering ske av märkesdelen eller ock av hela märket utan
dylikt undantag.

16 §.

Varumärke registreras i en eller flera klasser av varor. Indelningen i klasser
fastställes av patent- och registreringsverket.

17 §.

Den som vill låta registrera varumärke skall till registreringsmyndigheten
ingiva skriftlig ansökan härom. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens
namn eller firma samt den rörelse och de slag eller klasser av varor
för vilka märket är avsett; därjämte skall märket tydligt angivas.

18 §.

Söker någon registrering av varumärke, som han första gången använt
för vara förevisad på internationell utställning, inom sex månader efter

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

den dag då varan först utställdes, skall ansökningen, under de närmare
villkor Konungen föreskriver, i förhållande till andra ansökningar eller med
hänsyn till skedd användning av andra kännetecken anses gjord nämnda
dag.

19 §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner registreringsmyndigheten
eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen,
skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse,
vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner registreringsmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder
för bifall föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer
att giva sökanden nytt föreläggande.

20 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för registrering
föreligga, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta
skriftligen till registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelsedagen.

21 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 20 §, skall registreringsmyndigheten företaga
ansökningen till fortsatt prövning.

Bifalles ansökningen, skall, sedan beslutet härom vunnit laga kraft, märket
intagas i registret samt kungörelse därom utfärdas.

Avslås eller avskrives ansökan, som kungjorts enligt 20 §, skall beslutet
härom, sedan det vunnit laga kraft, kungöras.

22 §.

Registrering gäller från dagen för ansökningens ingivande till dess tio
år förflutit från registreringsdagen.

Registrering förnyas på innehavarens ansökan, varje gång för tio år från
utgången av föregående registreringsperiod.

23 §.

Ansökan om förnyelse göres skriftligen hos registreringsmyndigheten tidigast
ett år före och senast sex månader efter registreringsperiodens utgång.

Om handläggning av ansökan om förnyelse skall vad i 19 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

24 §.

På ansökan av innehavare av registrerat varumärke må i registret göras
sådana oväsentliga ändringar i märket, som ej påverka helhetsintrycket
därav.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Om registrerings upphörande

25 §.

Om varumärke registrerats i strid mot denna lag och skälet mot registrering
alltjämt föreligger, må i den ordning nedan stadgas registreringen hävas,
där ej enligt 8 eller 9 § rätt till märket likväl må bestå.

Registreringen må ock hävas, om innehavaren ej längre är näringsidkare
eller om märket är vilseledande, förlorat sin särskiljningsförmåga eller blivit
stridande mot allmän ordning eller ägnat att väcka förargelse, så ock om
märket icke varit i bruk under de fem senaste åren.

26 §.

Om registrerings hävande må envar som lider förfång av registreringen
föra talan vid domstol mot märkeshavaren. Talan, som grundas på stadgande
i 13 §, 14 § 1)—3) eller 25 § andra stycket, må ock föras av myndighet
som Konungen bestämmer ävensom av sammanslutning av berörda näringsidkare.

Angående domstols behörighet i mål om registrerings hävande skall utöver
vad eljest är stadgat gälla, att Stockholms rådhusrätt är behörig, då
märkeshavaren icke har hemvist inom riket.

27 §.

Sedan beslut om registrerings hävande vunnit laga kraft, skall märket avföras
ur registret.

Vad i första stycket sägs skall jämväl gälla om registreringen ej förnyas
eller om märkets innehavare begär dess avförande ur registret.

Särskilda bestämmelser om registrering av utländska varumärken

28 §.

Söker någon, som icke driver näring i Sverige, registrering av varumärke,
skall han visa att märket är för honom i hemlandet registrerat för de varor
ansökningen här i riket avser.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen föreskriva, att beträffande
viss främmande stat vad i första stycket stadgas icke skall äga
tillämpning.

29 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att varumärke
som är registrerat i främmande stat må, med de förbehåll som angivas
i förordnandet, kunna registreras i Sverige så som det är registrerat i
den främmande staten. Beträffande varumärke, som eljest icke kunnat
registreras här, skall sådan registrering icke gälla i vidare mån eller för
längre tid än i den främmande staten.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

30 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att, där
varumärke tidigare anmälts till registrering i främmande stat, ansökan om
registrering här i riket skall, under de villkor som i förordnandet angivas,
i förhållande till andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning
av andra kännetecken anses gjord samtidigt med anmälningen i den främmande
staten.

31 §.

Innehavare av registrerat varumärke, vilken icke har hemvist i Sverige,
skall hava ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som rör
märket. Anteckning härom skall göras i varumärkesregistret.

Finnes icke behörigt ombud antecknat, skall registreringsmyndigheten
under innehavarens sist uppgivna adress förelägga honom att inom viss tid
vidtaga rättelse, vid äventyr att märket avföres ur registret.

Om överlåtelse och licens

32 §.

Överlåtes rörelse, till vilken hör varumärke eller kännetecken som avses
i 2 § andra stycket, innefattas detta i överlåtelsen, där ej annat avtalats.

33 §.

Har registrerat varumärke överlåtits, skall på begäran anteckning därom
göras i varumärkesregistret. Sådan anteckning må dock ej ske, där överlåtelsen
skett utan samband med överlåtelse av den rörelse till vilken varumärket
hör samt dess användning av den nye innehavaren uppenbarligen
är ägnad att vilseleda allmänheten.

I mål och ärenden angående varumärke skall den anses som innehavare
av märket, vilken senast blivit införd i registret i sådan egenskap.

34 §.

Har innehavaren av registrerat varumärke medgivit annan rätt att i näring
använda märket (licens), skall på begäran anteckning därom göras
i varumärkesregistret. Sådan anteckning må dock ej ske, där licenstagarens
användning av märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten.
Visas att licensen upphört att gälla, skall anteckningen avföras ur registret.

Där ej annat avtalats, äger licenstagare ej överlåta sin rätt vidare.

Rätt till varumärke eller kännetecken, som avses i 2 § andra stycket,
må ej tagas i mät. Avträdes innehavarens egendom till konkurs, ingår dock
rätten i konkursboet.

10 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Om förbud mot användning av vilseledande varukännetecken

35 §.

Om varukännetecken, efter överlåtelse eller sedan licens därtill upplåtits,
är vilseledande i den nye innehavarens eller licenstagarens hand, äger
domstol i den omfattning som finnes påkallat vid vite förbjuda honom att
använda kännetecknet.

Sådant förbud må ock eljest meddelas, där varukännetecken är vilseledande
eller innehavare av varukännetecken eller annan med hans medgivande
använder kännetecknet på sådant sätt, att allmänheten vilseledes.

Talan enligt denna paragraf må föras av myndighet som Konungen bestämmer,
så ock av envar som lider förfång av kännetecknets användning
ävensom av sammanslutning av berörda näringsidkare.

36 §.

I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skäligt
förordna, att varukännetecken som i strid mot förbud enligt 35 § anbragts
på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas
eller så ändras, att det icke längre är vilseledande. Kan sådan åtgärd
ej ske annorledes, må förordnas, att den märkta egendomen skall förstöras
eller på visst sätt ändras.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på förordnande som
där sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

37 §.

Gör någon intrång i rätt till varukännetecken enligt 4—10 §§ (varumärkesintrång),
och sker det uppsåtligen, straffes med böter eller fängelse i
högst sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om det av målsägande angives
till åtal.

38 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till varumärkesintrång
skall ersätta av intrånget föranledd skada. Föreligger endast ringa
oaktsamhet, må ersättningen därefter jämkas.

39 §.

Grundas talan om varumärkesintrång på registrering enligt denna lag,
skall såvitt angår tid före registreringsdagen 37 § icke äga tillämpning. För
tid innan ansökan om registrering kungjorts enligt 20 § skall icke heller
38 § äga tillämpning, där ej intrånget skett uppsåtligen.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

40 §.

Talan om ersättning enligt 38 § må endast avse skada under de fem senaste
åren innan talan väcktes. För skada, varom talan ej förts inom tid
som nu sagts, skall rätten till ersättning vara förlorad.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må, där anspråk grundas på registrering
enligt denna lag, talan föras om intrång som skett före registreringsdagen,
därest talan väckes inom ett år från nämnda dag.

41 §.

På yrkande av den som lidit varumärkesintrång äger rätten efter vad som
finnes skäligt förordna, att varukännetecken som obehörigen anbragts på vara,
förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas eller
så ändras, att missbruk därav ej kan ske. Kan sådan åtgärd ej ske annorledes,
må förordnas, att den märkta egendomen skall förstöras eller på visst
sätt ändras. I sådant fall äger rätten ock, på yrkande, förordna, att egendomen
skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget.

Här avsedd egendom må, där brott som avses i 37 § skäligen kan antagas
föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Häves registrering av varumärke må, sedan domen därom vunnit laga
kraft, påföljd för intrång i rätten till varumärket enligt 37—41 §§ ej ådömas.

I mål om sådant intrång skall rätten, på yrkande av den mot vilken talan
föres, förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande
slutligen avgöres. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband
med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan
skall väckas.

43 §.

Vill den som fått licens till varukännetecken till sig upplåten anställa intrångstalan,
skall han därom underrätta kännetecknets innehavare, vid
äventyr att hans talan ej upptages till prövning.

44 §.

Talan om fastställelse, huruvida rätt till varukännetecken består eller icke
består eller om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av
domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och
denna länder käranden till förfång.

I mål härom skall vad i 43 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

45 §.

Dom i mål om varumärkesintrång eller i mål, som avses i 26, 35 eller 44 §,
skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till patent- och registreringsverket.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Om kungörande, besvär m. m.

46 §.

Förutom i fall som avses i 20 och 21 §§ skall kungörande ske av registrerings
förnyelse enligt 22 §, av ändring i registrerat märke enligt 24 §, av
registrerings avförande enligt 27 och 31 §§ samt av anteckning i registret
om överlåtelse enligt 33 § eller om licens enligt 34 §.

47 §.

Klagan över slutligt beslut av patent- och registreringsverket å varumärkesavdelning
enligt denna lag må föras av sökanden ävensom, i fall då ansökan
om registrering av varumärke bifallits oaktat invändning framställts
i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres genom besvär
hos verkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag.

över besvärsavdelningens beslut må klagan föras allenast av sökanden.
Klagan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets
dag.

48 §.

Det ankommer på Konungen att meddela närmare föreskrifter om vad
sökanden i registreringsärende har att iakttaga, om kungörande som sägs i
20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa ärenden, om förfarandet
vid besvär enligt 47 § och om sammansättningen av patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning vid prövning av dit fullföljda varumärkesärenden
ävensom om varumärkesregistrets förande.

Vid ansökan om registrering av varumärke, om förnyelse, om ändring i
registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning i registret av överlåtelse
eller licens ävensom vid besvär enligt 47 § första stycket skall erläggas
avgift till belopp som Konungen föreskriver. För förnyelse skall stadgas
högre avgift, om ansökan ingives efter registreringsperiodens utgång.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock må dessförinnan bestämmelser
meddelas av Konungen samt av patent- och registreringsverket
enligt vad i lagen är för vissa fall stadgat.

50 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 5 juli 1884 (nr 29) om skydd för varumärken; samt

2) förordningen den 28 november 1884 (nr 63) om svenska järn- och ståleffekters
stämpling.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

51 §.

Den nya lagen skall, med de undantag som nedan stadgas, äga tillämpning
jämväl å varumärke som registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken.

52 §.

Använder någon i näringsverksamhet obehörigen annans släktnamn eller
firma som varukännetecken och är ej i den nya lagen påföljd stadgad härför,
skall på talan av den, vars namn eller firma använts, domstol meddela
förbud vid vite mot användningen.

I mål om utdömande av vite skall 36 § äga motsvarande tillämpning.

53 §.

Den tid av fem år varom stadgas i 8 § skall, såvitt avser varumärke som
registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken, löpa från dagen
för nya lagens ikraftträdande.

54 §.

Har ansökan om registrering av varumärke gjorts före nya lagens ikraftträdande
men icke dessförinnan avgjorts genom laga kraft ägande beslut,
skola i stället för 13 och 14 §§ motsvarande bestämmelser i lagen om skydd
för varumärken äga tillämpning, såframt ej sökanden begär att nämnda
paragrafer skola tillämpas å ansökningen.

55 §.

Den i 16 § omförmälda registreringen i klasser skall beträffande varumärke,
som registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken, genomföras
först då registreringen förnyas enligt den nya lagen.

56 §.

Registrering, som förnyats enligt lagen om skydd för varumärken, gäller
till den dag, som skulle hava varit registreringsperiodens slutdag, om det i
22 g föreskrivna sättet för giltighetstidens beräkning hade tillämpats vid
varje skedd förnyelse. Dock skall, om enligt äldre lag registreringsperioden
utlöper senare, den sålunda bestämda slutdagen gälla; förnyas registreringen
sedermera enligt den nya lagen, skall registreringsperioden beräknas som
i första punkten sägs.

Då efter lagens ikraftträdande förnyelse första gången sökes av registrering,
som förut blivit förnyad, må utan hinder av vad i 23 § sägs ansökningen
göras ett år innan den löpande registreringsperioden skulle utgå enligt
äldre lag.

57 §.

Registrering, som meddelats enligt lagen om skydd för varumärken, må
hävas enligt 25 § första stycket nya lagen endast såframt registreringen jämväl
kunnat enligt 10 § förstnämnda lag bringas att upphöra.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Talan om hävande enligt 25 § andra stycket av registrering, som meddelats
enligt lagen om skydd för varumärken, må, om anspråket grundas på
att märket ej varit i bruk under de fem senaste åren, ej väckas före utgången
av år 1962.

58 §.

Beträffande skadestånd för varumärkesintrång som ägt rum innan lagen
trätt i kraft skall gälla, utom vad som finnes stadgat om tioårig preskription,
att talan är förlorad om den ej väckes senast år 1965.

Vad i 42 § föreskrives skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å intrång som nu sagts.

2) Förslag
till

Kollektivmärkeslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förening av näringsidkare kan, på motsvarande sätt som enligt varumärkeslagen
gäller för enskild näringsidkare, genom registrering eller inarbetning
förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att av
medlem användas för varor eller tjänster, som han tillhandahåller i sin rörelse.
r*

Offentlig myndighet, stiftelse eller sammanslutning, som bedriver kontroll
av varor eller tjänster, kan ock förvärva ensamrätt till varumärke eller
annat varukännetecken att användas för varor eller tjänster, vilka äro föremål
för kontroll.

Varumärke som avses i denna lag kallas kollektivmärke.

2 §•

Om varukännetecken som avses i 1 § skall, där ej annat följer av vad nedan
sägs, i tillämpliga delar gälla vad om varumärke och annat varukännetecken
är stadgat i varumärkeslagen eller eljest.

3 §•

Ansökan om registrering av kollektivmärke skall, förutom uppgifter varom
stadgas i 17 § varumärkeslagen, innehålla uppgift jämväl om de bestämmelser,
enligt vilka märket må användas. Bifalles ansökningen, intages
uppgiften i varumärkesregistret.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Om bestämmelserna senare ändras, åligger det märkets innehavare att
för införande i registret anmäla den ändrade lydelsen.

4 §•

I fråga om registrerat kollektivmärke skall anteckning i registret om överlåtelse
av märket medgivas under förutsättning att märket i den nye innehavarens
hand icke uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten.

5 §•

Registrering av kollektivmärke må hävas, förutom av skäl som angives i
25 § varumärkeslagen, jämväl om gällande bestämmelser för märkets användning
ej rätteligen anmälts till registret eller om märket användes på
sådant sätt, att allmänheten vilseledes. Talan må föras av myndighet som
Konungen bestämmer, så ock av envar som lider förfång av registreringen
eller märkets användning ävensom av sammanslutning av berörda näringsidkare.

6 §.

I mål om intrång i rätt till varukännetecken som avses i denna lag skall
endast kännetecknets innehavare anses som målsägande. Denne äger föra
talan om ersättning även för skada, tillfogad annan som är berättigad att
använda kännetecknet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. De i varumärkeslagen meddelade
övergångsbestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning.

3) Förslag
till
Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I näringsverksamhet må ej utan vederbörligt tillstånd i varumärke eller
annat kännetecken för varor eller tjänster användas statsvapen, statsflagga
eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning,
vilken såsom hänsyftande på svenska staten giver kännetecknet
en officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen, som är vederbörligen
fastställt eller av ålder brukat.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Statsvapen må icke heller på annat sätt än som kännetecken användas i
näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ock beteckning, som lätt kan förväxlas
med sålunda skyddad beteckning.

2 §•

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, mot vad i
1 § stadgas, straffes med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum
är belagd med strängare straff.

3 §.

Konungen äger meddela föreskrifter angående ordningen för att söka tillstånd
som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock att den som före lagens
ikraftträdande lovligen brukade viss beteckning skall äga alltjämt utan tillstånd
bruka den till utgången av år 1965.

Genom denna lag upphäves lagen den 23 mars 1934 (nr 63) om skydd
för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

4) Förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §.

Använder någon--------uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon i nä- Vad i denna paragraf stadgas skall
ringsverksamhet eller eljest offentlig- icke äga tillämpning, där det kännegör
eller mångfaldigar litterärt eller tecken, med vilket förväxling kan äga

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 246. Andra stycket i gällande lydelse skall utgå enligt förslag
i prop. 1960: 17.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

(Gällande lydelse)

musikaliskt verk eller verk av bildande
konst under egenartad titel eller
diktat namn, varigenom lätt kan föranledas
förväxling med annans förut
offentliggjorda verk eller dess upphovsman,
och gärningen sker med
uppsåt att framkalla sådan förväxling.

(Föreslagen lydelse)

rum, är skyddat enligt varumärkeseller
kollektivmärkeslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.

Den internationella överenskommelsen

I fråga om lydelsen av överenskommelsen i Nice den 15 juni 1957 angående
den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka varumärken
gälla tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen (s. 268—
274).

Motionerna

I motionen I: 707 hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att i tillämpningsföreskrifterna
för varumärkeslagen intages föreskrift om att frågan
om registrering av s. k. skeppningsmärken i förekommande fall må avgöras
med ledning av 13 § andra stycket varumärkeslagen.

Motionen II: 868 utmynnar i hemställan,

att riksdagen måtte besluta, att 25 § andra stycket varumärkeslagen får en
sådan lydelse, att varumärke, vilket icke har använts under de fem senaste
åren, icke må kunna hävas, därest registreringshavaren kan visa giltiga
skäl för sin underlåtenhet att använda märket.

De likalydande motionerna I: 706 och II: 867 utmynnar i hemställan,

att riksdagen måtte besluta, att någon inskräkning av det nu förekommande
skyddet för kommunala vapen ej sker och att 1 § första stycket i den
föreslagna lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar
får följande lydelse: »I näringsverksamhet må ej utan vederbörligt tillstånd
i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster användas statsvapen,
statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning,
annan beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska staten
giver kännetecknet en officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen.»

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. lavd. Nr 39

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

I motionen 11: 866 hemställes,

att riksdagen måtte besluta, att lagen om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar får en sådan utformning, att rättsskyddet utan inskränkningar
kommer att avse alla svenska kommunala vapen.

Inledning

Genom beslut den 10 juni 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att utse sakkunniga för utredning rörande revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen samt vad därmed äger samband. Med stöd
av bemyndigandet tillkallades genom beslut den 22 nämnda månad såsom
sakkunniga professorn G. A. Eberstein, tillika ordförande, överingenjören vid
aktiebolaget Electrolux G. Dahl, numera justitierådet N. E. Hedfeldt, direktören
hos Skånes handelskammare G. Jacobsson, advokaten N. G. Köhler, ledamoten
av riksdagens första kammare, dåvarande redaktören Ulla Lindström
samt numera generaldirektören Å. C. von Zweigbergk. Sedan fru Lindström
utnämnts till statsråd, entledigades hon från sakkunniguppdraget
den 21 september 1954. De sakkunniga har antagit benämningen varumärkes-
och firmautredningen.

Utredningen, som i en första etapp till behandling upptagit frågan om ny
varumärkesrättslig lagstiftning, har den 9 januari 1958 avgivit betänkande
med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10). Förslaget bygger i det väsentliga
på resultat som uppnåtts vid överläggningar med motsvarande sakkunniga
i Danmark, Finland och Norge.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
riksåklagarämbetet, som bifogat yttranden från t. f. statsåklagaren i Stockholm,
statsåklagaren i Göteborg och Föreningen Sveriges stadsfiskaler, medicinalstyrelsen,
som bifogat yttranden från statens farmacevtiska laboratorium,
Svenska farmakopékommittén och Specialitetsnämnden, statskontoret,
statistiska centralbyrån, statens heraldiska nämnd, lantbruksstyrelsen,
som bifogat yttranden från Sveriges utsädesförening och W. Weibull aktiebolag,
statens centrala frökontrollanstalt, kommerskollegium, som bifogat
yttranden från Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskammaren
i Karlstad, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, sjöfartsstyrelsen, patent-
och registreringsverket, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län, som bifogat yttrande
från handelskammaren i Gävle, länsstyrelsen i Östergötlands län, som
bifogat yttranden från Östergötlands och Södermanlands handelskammare

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

samt från Östergötlands köpmannaförbund, länsstyrelsen i Hallands län,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Västernorrlands län,
som bifogat yttrande från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,
Stockholms rådhusrätt och namnrättskommittén.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av Jernkontoret,
Sveriges standardiseringskommission, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges redareförening,
Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Svenska försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Apotekarsocieteten, Läkemedelsindustriföreningen,
Kooperativa förbundet, Svenska tidningsutgivareföreningen, som åberopat
det av Svenska försäljnings- och reklamförbundet avgivna yttrandet, Svenska
patentombudsföreningen, Svenska industriens patentingenjörers förening,
Svenska föreningen för industriellt rättskydd, Svenska annonsörers förening
och Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier.
Yttranden har dessutom inkommit från Annonsbyråernas förening, Svensk
industriförening och Wermländska inmätningsföreningen.

Tillfälle alt avge yttrande över betänkandet har vidare beretts Varudeklarationsnämnden,
Svenska trafikföretagens råd, Svenska handelsagenters förening,
Konsultativa reklambyråers förbund, Svenska bokförläggareföreningen
och Föreningen svensk fackpress. Dessa organisationer har emellertid icke
inkommit med yttrande.

I. Huvuddragen i lagstiftningen

Gällande rätt

I fråga om gällande rätt tillåter sig utskottet att hänvisa till de i propositionen
å s. 21—24, 212—213 och 220—221 intagna redogörelserna.

Pariskonventionen

Sverige har sedan den 1 juli 1885 varit anslutet till Pariskonventionen av
år 1883 för skydd av den industriella äganderätten och därmed medlem av
den s. k. Parisunionen. Härigenom har Sverige åtagit sig vissa förpliktelser
med avseende på bl. a. skyddet av varumärken, tillhörande näringsidkare,
vilka icke driver sin verksamhet här i riket.

Pariskonventionen har reviderats vid återkommande revisionskonferenser;
sådana har hållits i Bryssel 1900, i Washington 1911, i Haag 1925 och
i London 1934. Sedan utredningen avgivit sitt betänkande har en ny revisionskonferens
hållits i Lissabon hösten 1958.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

För närvarande tillhör 48 länder Parisunionen. Endast några få euro*
peiska stater står utanför, bland dem Island och Sovjetunionen.

Sedan den 1 juli 1953 är Sverige anslutet till Londontexten. Med anledning
av denna anslutning har utfärdats kungörelsen den 22 maj 1953 (nr
319) med bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent, mönster
och varumärken.

Det industriella rättsskyddet har enligt Pariskonventionen till föremål
patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller (mönster),
fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma samt ursprungsbeteckningar
ävensom undertryckande av illojal konkurrens (artikel 1). Konventionen
bygger på två huvudprinciper. Den ena är att de, som är medborgare
eller bosatta eller driver näring i något unionsland, i övriga unionsländer
skall åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rättsskyddet som
landets egna medborgare (artiklarna 2 och 3). Den andra är, att ett visst
minimum av industriellt rättsskydd alltid skall tillkomma de enligt konventionen
berättigade, även om de egna medborgarna icke åtnjuter motsvarande
rättigheter; reglerna härom är givna i artiklarna 4—-11. För innehållet
i dessa regler hänvisas till betänkandet s. 39 ff.

Allmän motivering

Enkät till näringslivet. Utredningens betänkande bygger i viss utsträckning
på en enkät rörande synpunkter och önskemål i fråga om den blivande
lagstiftningen, som utredningen låtit företaga inom näringslivet och andra
berörda kretsar. Sammanlagt har 38 organisationer och offentliga organ uttalat
sig för utredningen; dessutom har ett betydande antal enskilda företag
och även privatpersoner inkommit med uttalanden. De tillfrågade organisationerna
och offentliga organen har sedermera remissvägen yttrat sig över
utredningens förslag.

Varumärkets betydelse i det moderna samhället. I propositionen, till vilken
utskottet i denna del får hänvisa, redogöres för utredningens allmänna motivering
samt yttrandena däröver å s. 25—33. Här må endast anmärkas, att
det yttrande, som i propositionen s. 33 tillskrivits Sveriges industriförbund,
i själva verket härrör från Svensk industriförening.

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anför inledningsvis
följande.

»Den nu gällande lagen om skydd för varumärken har tillkommit år 1884.
Under den tid av tre kvarts sekel som förflutit efter lagens tillkomst har en
omvälvande utveckling ägt rum i fråga om produktionen och distributionen
av varor. Tidigare hantverksmässiga framställningsmetoder har på de flesta
områden ersatts av industriell massproduktion, vilken i förening med ökad
internationell handel och nya distributionsformer lett till en utomordentligt

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

stegrad varuomsättning. Redan detta förhållande i och för sig har medfört
att varumärkena och andra varukännetecken, som har till syfte att identifiera
de olika fabrikanternas varor och särskilja dem från varandra, fått
starkt ökad betydelse. Härtill kommer att en allt större del av produktionen
kommit att avse s. k. märkesvaror, d. v. s. varor som tillverkas i enheter
eller förpackningar avsedda för den slutliga avnämaren och beträffande vilka
varumärkets betydelse som identifieringsmedel är särskilt framträdande.
Överhuvudtaget gäller att varukännetecknen kommit att utgöra en av de
nödvändiga förutsättningarna för det moderna näringslivets massproduktion
och massdistribution av varor.

Med hänsyn till den utveckling som sålunda ägt rum är det naturligt, att
varumärkeslagen numera framstår som föråldrad och icke längre på ett
tillfredsställande sätt reglerar de ofta komplicerade spörsmål som uppkommer
på detta för näringslivet viktiga område. Från näringslivets sida har sedan
länge framförts önskemål om en ny och tidsenlig lagstiftning i ämnet.
Det är även enligt min mening angeläget att en sådan kommer till stånd.

Av stor praktisk betydelse är vidare att på området åstadkomma rättslikhet
inom de nordiska staterna. För detta ändamål har det utredningsarbete
som under senare år ägt rum på området bedrivits i samverkan med
motsvarande sakkunniga i Danmark, Finland och Norge. Samarbetet har
resulterat i förslag till lagtexter, som i det väsentliga överensstämmer. Det
må nämnas, att det danska förslaget med endast obetydliga ändringar upphöjts
till lag under år 1959.

Förevarande lagstiftningsärende utgör ett led i den allmänna revision av
det industriella rättsskyddet som tidigare planerats. Denna revision är avsedd
att i övrigt komma att omfatta firma- och konkurrensrätten samt patent-
och mönsterrätten. I viss mån griper hithörande rättsområden in i
varandra, och ur vissa synpunkter skulle det medföra fördelar att behandla
hela detta lagstiftningskomplex i ett sammanhang; vad särskilt angår varumärkesrätten
kan skäl anföras för att nyregleringen härav i varje fall borde
samordnas med revisionen av firma- och konkurrensrätten, med vilken den
otvivelaktigt äger flera beröringspunkter. Praktiska hänsyn talar dock för
att man, såsom tidigare avsetts, går fram på de partiella reformernas väg
samt upptager de olika lagstiftningsfrågorna allt efter som det förberedande
arbetet på dem slutföres. Jag vill därför, liksom utredningen, förorda, att
spörsmålet om ny varumärkesrättslig lagstiftning nu upptages utan att man
avvaktar reformeringen av firma- och konkurrensrätten; när denna genomföres
får självfallet vidtagas de jämkningar i förevarande lagstiftning som
då kan visa sig påkallade.

Det av utredningen framlagda förslaget innebär, att skyddet för varukännetecken
förstärkes i olika avseenden. Såsom primär form för vinnande av
rättsskydd uppställes alltjämt registrering, men som en viktig nyhet föreslås,
alt i själva varumärkeslagen upptages regler om skydd för kännetecken som
ej registrerats men blivit inarbetade, varvid detta i princip likställes med

22 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

skydd på grund av registrering. Lagen skall vara tillämplig såväl på kännetecken
för varor som på kännetecken för tjänster. Registrering skall kunna
vinnas icke blott, såsom för närvarande, för figurer och ordmärken utan även
för varuutstvrsel och, under visst villkor, även för bokstäver och siffror.
Rättsverkan av registrering förstärkes genom en regel om att vissa former
av ogiltighetstalan icke skall kunna föras sedan registreringen bestått i fem
år. Rätt till varukännetecken skall omfatta allt slags användning därav i näringsverksamhet
som kännetecken för varor, däri inbegripet jämväl muntlig
användning. Som ett led i det föreslagna ökade skyddet förordas också bestämmelser,
som åsyftar att försvåra att varumärkesrätt går förlorad genom
s. k. degeneration, d. v. s. sådan omvandling av ett varukännetecken till en
allmän benämning för hela varuslaget, som stundom kan ske vid mera omfattande
användning. Även de i förslaget upptagna reglerna om överlåtelse
och licensupplåtelse av varumärke innebär vissa fördelar för märkeshavaren.

Å andra sidan innehåller förslaget också vissa föreskrifter som syftar till
att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken användes på ett sätt
som kan vålla förväxling eller som är ägnat att vilseleda. Bl. a. föreslås att
vilseledande märke ej skall få registreras. Registrering av vilseledande märke
skall kunna hävas av domstol, och härjämte skall domstol äga meddela
förbud mot användning av kännetecken som vilseleder, och detta även i fall
då det icke är registrerat.

I fråga om förfarandet vid registrering uppställer förslaget ett par praktiskt
betydelsefulla nyheter. Sålunda skall ansökan i registreringsärende
kungöras, så att konkurrerande märkeshavare och andra får tillfälle att yttra
sig över ansökningen; härigenom avses att öka rättssäkerheten på området.
Vidare skall registrering ske i särskilda varuklasser, varvid avgiften sättes
i relation till antalet klasser inom vilka sökanden önskar registreringsskydd.
Systemet antages komma att lätta den nu rådande trängseln i varumärkesregistret
och även förenkla patentverkets prövning av varumärkesansökningarna.
Man räknar också med att det kommer att medföra en icke
obetydlig ökning av patentverkets inkomster från denna gren av dess verksamhet.

Nuvarande bestämmelser om varukännetecken som användes av medlemmarna
i förening av näringsidkare, s. k. förenings- eller kollektivmärken,
har utbrutits till en särskild kollektivmärkeslag. Nytt är här att skydd beredes
även för märken, som användes som kännetecken för tjänster, samt
för kontroll- och garantimärken, som användes av offentlig myndighet, stiftelse
eller sammanslutning.

Vidare föreslås att lagen den 23 mars 1934 om skydd för vapen och
vissa andra officiella beteckningar ersättes av en ny lag i ämnet. Även
denna har utsträckts till fall, då skyddad beteckning användes som kännetecken
för tjänster.

Då den föreslagna nya varumärkeslagen även innehåller bestämmelser om

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

inarbetade kännetecken, föreslås att tillämpningsområdet för föreskrifterna
härom i lagen mot illojal konkurrens i motsvarande mån inskränkes.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag genomgående fått ett
gynnsamt mottagande, och framställda anmärkningar har i allmänhet endast
avsett särskilda punkter däri. I mera principiellt hänseende föreligger
invändningar endast från två instanser, näringsfrihetsrådet och kommerskollegium.
Dessa anser, att det varumärkesrättsliga skyddet i förslaget utvidgats
på ett sätt, som ej är väl förenligt med allmänna konkurrens- och
konsumentsynpunkter, och avstyrker i flera fall de av utredningen föreslagna
förstärkningarna i skyddet. I yttrandena framhålles, att ett väl inarbetat
varumärke kan sägas åtnjuta ett kvasimonopol, som av innehavaren
kan utnyttjas t. ex. genom att han sätter högre pris på varan än som betingas
av kostnaderna eller gör den till föremål för bruttoprisbindning. Näringsfrihetsrådet
erinrar om att detta förhållande varit en av de faktorer som
särskilt beaktats i samband med den lagstiftning mot konkurrensbegränsning,
som relativt nyligen genomförts i vårt land, samt framhåller såsom
angeläget att denna sida av varumärkesanvändningen beaktas även vid utformandet
av själva varumärkesrätten. Kommerskollegium framhåller helt
allmänt, att fråga är om en avvägning mellan olika intressen och att därför
skäl kan föreligga att ej göra skyddet för vidsträckt.

Jag vill även för egen del understryka, att man vid utformande av det
varumärkesrättsliga skyddet måste beakta dess inverkan i fråga om konkurrensen
mellan företagarna. Särskilt må framhållas, att varumärkena
visat sig kunna få en konkurrensbegränsande effekt. Bl. a. vill jag erinra
om de monopolliknande situationer som uppstått genom det s. k. märkesvarusystemel.
Dylika förhållanden talar emot, att skyddet göres alltför
omfattande, över huvud har varumärkesrättens utformning stor betydelse
för den inriktning konkurrensen mellan företagarna kommer att få och för
de konkurrensformer som kommer att användas. Ur allmän synpunkt är
det av största vikt, att konkurrensen leder till effektivitet inom näringslivet
och en rimlig prisnivå. Omfattningen av skyddet och särskilt utvidgningen
av gällande skydd bör noga prövas under beaktande härav; en avvägning
måste göras mellan företagarnas intresse av ensamrätt till sina varukännetecken
och samhällets intresse av konkurrensens lämpliga utformning.

En sådan avvägning ger enligt min mening vid handen att utredningens
förslag i stort sett är godtagbart. Beaktas bör att i förslaget införts vissa
nya regler till skydd för allmänheten, bl. a. bestämmelser mot vilseledande
varumärken. Endast på ett par punkter, till vilka jag senare vill återkomma,
synes de utvidgningar av skyddet som föreslås vara av den art att det möjligen
kan sättas i fråga huruvida de ur nu anförda synpunkter är lämpliga.
Jag anser sålunda förslaget innefatta en avvägning mellan de mera varumärkesrättsliga
och de allmänt samhälleliga intressena som kan läggas till
grund för en ny varumärkeslag.

24 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Vid bedömande av denna fråga har jag även beaktat att i fall, då ett
märkesvarumonopol läggs till grund för konkurrensbegränsande åtgärder,
inskridande från samhällets sida är möjligt enligt 1953 års lagstiftning
mot konkurrensbegränsning inom näringslivet; denna lagstiftning är genom
ändring år 1956 utbyggd så att den är tillämplig på allt slags konkurrensbegränsning
som har skadlig verkan. Skulle lagens bestämmelser om de former
under vilka ingripande kan ske framdeles visa sig otillräckliga, kan de,
såsom kooperativa förbundet framhållit, skärpas allt efter vad som kan
komma att anses erforderligt. Jag vill även hänvisa till den betydelse samhällets
konsumentupplysning i prisfrågor har för att motverka de avvikelser
från den effektiva konkurrensen, som har sin grund i bristande priskännedom
och prismedvetande hos konsumenterna.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ingripande enligt 1953 års
lag mot konkurrensbegränsning som grundas på märkesvarumonopol enligt
min mening bör kunna ske i något större utsträckning än man hittills,
med hänsyn till vissa uttalanden i förarbetena till 1956 års ändringar i lagen,
ansett möjligt. Dessa uttalanden innebar, att i fråga om sådana rättigheter
som rätt till varumärke, patent eller liknande, nämnda lag icke vore
avsedd att medföra någon inskränkning i den ensamrätt som givits vederbörande
av rättsordningen; endast om en innehavare av en rättighet av
nu angivet slag ginge utöver den ram, som rättsordningen uppdragit för
rättigheten, och utnyttjade sin ensamrätt till att framtvinga eller understödja
annan konkurrensbegränsning vore ett ingripande enligt lagen möjligt.
Enligt min mening bör det emellertid ej vara uteslutet att ingripa mot
skadlig verkan av märkesvarumonopol, även då vidtagna åtgärder äger stöd
i själva varumärkesrätten. En konkurrensbegränsande åtgärd, som i det
konkreta fallet befinnes ha skadlig verkan, bör således kunna föranleda
förhandling, även om åtgärden faller inom ramen för varumärkesskyddet.

I gällande rätt är skyddet för varukännetecken uppdelat på två regelkomplex,
nämligen dels bestämmelserna i varumärkeslagen, vilka i första
hand gäller till skydd för registrerade varumärken, och dels de mera allmänna
bestämmelserna mot illojal användning av kännetecken i lagen mot
illojal konkurrens, vilka bestämmelser i huvudsak är av betydelse där registrering
ej skett. Då varumärkesrätten nu i sin helhet upptages till revision
är det en grundläggande fråga, huruvida denna uppdelning bör bibehållas
eller om man bör sammanföra samtliga hithörande föreskrifter till
en enhet. Väljes den senare vägen, kan reglerna antingen upptagas i särskild
lagstiftning eller också, med hänsyn till varumärkesrättens sammanhang
med lagstiftningen mot illojal konkurrens, inom ramen för denna.

Utredningen har i sitt förslag funnit det mest praktiskt, att man väljer
metoden att sammanföra reglerna om skydd för registrerade och oregistrerade
varukännetecken, och har härvid ansett det lämpligast, att detta sker
i en fristående lag. Mot denna allmänna disposition av lagstiftningen har
icke gjorts invändningar vid remissbehandlingen. För egen del finner jag

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

också en sådan disposition ändamålsenlig, både med hänsyn till praktikens
krav och av lagtekniska skäl.

Även om utredningens förslag i huvudsak torde böra följas, har vid den
granskning av förslaget, som med beaktande av de avgivna remissyttrandena
verkställts inom departementet, framgått att en del jämkningar är
påkallade. En närmare redogörelse för dessa torde få lämnas i den följande
redogörelsen för de särskilda lagförslagen.

Vid utformandet av departementsförslaget har hänsyn tagits till vissa
ändringar, som genomförts i den för varumärkesrättens internationella reglering
grundläggande s. k. Pariskonventionen vid en konferens i Lissabon
hösten 1958. Förslaget möjliggör därför anslutning från svensk sida till
Lissabontexten, såvitt angår skyddet för varumärken.»

II. De särskilda lagförslagen

Den följande framställningen begränsas till en redogörelse för de stadganden
i lagförslagen, som föranlett motioner eller som eljest tilldragit sig utskottets
särskilda uppmärksamhet. Härvid återges eller refereras utredningens
och föredragande statsrådets uttalanden samt motionerna. I övrigt
hänvisas till propositionen och motionerna.

Förslaget till varumärkeslag

4 §•

I paragrafen behandlas varumärkesrättens innehåll. Rätten innebär enligt
paragrafens första punkt, att annan än innehavaren icke må i näringsverksamhet
använda förväxlingsbart kännetecken. I andra punkten har stadgats,
att det sagda skall gälla oavsett om varan tillhandahålles eller är avsedd
att tillhandahållas här i riket eller utomlands eller om den införes till
riket.

Utredningen anför, att gränsdragningen i stort sett ansluter sig till vad
som får anses vara gällande rätt. Utredningen yttrar, att bestämmelsen avser
näringsverksamhet i Sverige, vare sig framställda varor skall tillhandahållas
här eller exporteras. Såsom exempel på fall där varan, utan att näringsverksamhet
bedrives i Sverige, tillhandahålles i landet nämner utredningen
att detta sker enligt postorder. Vad angår varumärkesanvändning i
samband med import framhåller utredningen, att intrång föreligger endast
om importören använder kännetecknet i fråga som kännetecken för »sina»
varor. Regelns utsträckande till importfallet kan alltså sägas innebära en
omkastning av bevisbördan: Importören kan angripas på blotta misstanken,

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

att han förbereder en otillåten märkesanvändning men kan fria sig genom
att visa att varan ej importerats som »hans» vara.

Utredningen framhåller, att den som här i riket är innehavare av ett skyddat
kännetecken, enligt förslaget har möjlighet att ingripa mot annan, som
utan hans medgivande tillhandahåller varor under ett förväxlingsbart kännetecken,
även om detta utomlands blivit lovligen anbragt. Härav följer
att en generalagent för utländsk fabrikant, som härstädes med huvudmannens
medgivande åtnjuter skydd för dennes varumärke, kan förhindra andra
att importera de av fabrikanten märkta varorna och alltså stärka sin ställning
som ensamförsäljare. Enligt utredningens mening torde detta dock
icke innebära en sådan olägenhet att härav påkallas någon särskild undantagsbestämmelse.

Departementschefen har, efter återgivande av utredningens uttalande i
denna del, anfört:

»I stadgandets andra punkt har utredningen upptagit ett stadgande, som
närmare klargör ensamrättens utsträckning i territoriellt avseende. Enligt
detta skall vad i första punkten sägs äga tillämpning vare sig verksamheten
bedrives här i riket eller varan tillhandahålles eller avses att tillhandahållas
här eller ock hit införes. Stadgandet har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen
och torde, med viss redaktionell jämkning, höra godtagas.
Angående stadgandets tillämpning må anmärkas, att utredningen i sina motiv
givit uttryck åt uppfattningen att bestämmelsen om import skulle vara
tillämplig endast om importören avser att sälja eller eljest tillhandahålla
varorna. Såsom i ett remissyttrande påpekats framgår emellertid ej en sådan
begränsning av lagtexten och synes ej heller böra gälla; varje import i
näringsverksamhet, alltså även i syfte exempelvis att använda varorna i
egen fabrikation e. d., bör hänföras under stadgandet.

Svea hovrätt och näringsfrihetsrådet har i sina yttranden diskuterat om
det erfordras särskilda bestämmelser rörande import av utomlands framställda
och där märkta varor. Svea hovrätt anser förslaget innebära, att den
som här i riket innehar rätten till ett utländskt varumärke — vare sig det är
den utländska fabrikanten själv eller dennes generalagent här eller annan
— skulle ha möjlighet att hindra andra att importera eller saluhålla varorna
under det ursprungliga varumärket, och finner det otillfredsställande,
att varumärkesrätten sålunda skulle kunna användas i konkurrensbegränsande
syfte. Näringsfrihetsrådet uttalar sig på samma sätt såvitt angår generalagent.
Enligt min mening kan emellertid de föreslagna lagreglerna i
allmänhet icke anses äga denna innebörd. Om fabrikanten själv innehar registreringen,
följer av allmänna varumärkesrättsliga grundsatser att han
icke kan förhindra att av honom försålda och märkta varor vid vidareförsäljning
tillhandahålles under det ursprungliga varumärket; detta torde gälla
också där vidareförsäljningen sker i annat land. Motsvarande bör enligt min
mening gälla även om fabrikanten själv icke registrerat märket i Sverige
men den som gjort det kan sägas inneha registreringen på fabrikantens väg -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

nar. I regel torde detta vara händelsen beträffande generalagent. Enligt
min mening bör man med en rimlig tolkning av förevarande lagbestämmelser
kunna uppnå tillfredsställande resultat, och jag finner ej anledning att
uppställa särskilda undantagsregler i nu berört avseende.»

13 §.

Denna paragraf anger de grundläggande förutsättningarna för att varumärke
skall kunna registreras. Som ett allmänt krav uppställes att varumärke
skall äga särskilj ningsförmåga, distinktivitet. Varumärke som anger
varans art, beskaffenhet, mängd, ursprungsort o. s. v., s. k. deskriptiva märken,
anses icke i och för sig äga särskilj ningsförmåga. Enligt en uttrycklig
bestämmelse skall dock vid bedömandet härav hänsyn tagas till alla faktiska
omständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varit i
bruk. Härigenom blir det möjligt att beakta den speciella betydelse som
användningen kan ge åt eljest deskriptiva märken, och i sådant fall blir
registrering möjlig trots föreliggande deskriptivitet.

Utredningen hade i sitt förslag till lagtext upptagit motsvarighet till de
två första styckena av paragrafen enligt propositionen i ett stycke med följande
lydelse:

»Varumärke, som registreras, skall vara ägnat att särskilja innehavarens
varor från andras. Märke, som uteslutande eller med endast mindre ändring
eller tillägg angiver varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris
eller ursprungsort eller tiden för dess framställande, skall icke i och för sig
anses äga särskilj ningsförmåga. Dock skall vid bedömande av, om märke
äger dylik förmåga, hänsyn tagas till alla faktiska omständigheter och särskilt
till den tid och omfattning märket varit i bruk.»

Utredningen anför redan i sin allmänna motivering, att användningens
distinktivitetsskapande betydelse gäller icke blott ordmärken utan även figurer
och kombinerade märken. Utredningen framhåller vidare i sin specialmotivering,
att uppräkningen i andra punkten närmast är en exemplifikation
av vad som avses i den inledande meningen samt att formuleringen
i första hand tager sikte på ordmärken men med avsikt är så avfattad, att
den kan åsyfta även andra slag av märken. I fråga om bedömningen av
distinktivitetsfrågor förordar utredningen en något mildare praxis än den
nuvarande.

Departementschefen har efter redogörelse för utredningens förslag anfört
bl. a. följande.

»De av utredningen sålunda föreslagna bestämmelserna och utredningens
i anslutning härtill framställda önskemål om en uppmjukning av praxis
vid bedömande av särskiljningsfrågor har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Kommerskollegium och näringsfrilietsrådet
har emellertid uttalat sig mot att berörda praxis lindras. Näringsfrihetsrådet
har framhållit som ett självklart krav ur konkurrenssynpunkt

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

att allmänna benämningar på varor icke skall kunna monopoliseras genom
registrering. I anslutning härtill har rådet avstyrkt det nya stadgandet i
tredje punkten om registrerbarhet av märken som genom användning förvärvat
särskiljningsförmåga. För egen del vill jag framhålla angelägenheten
av att man här beaktar praxis i andra jämförbara länder. I den mån detta
medför att svensk praxis något måste uppmjukas, bör detta ske. Vad angår
den nyss berörda bestämmelsen i tredje punkten bör emellertid understrykas,
att bestämmelsen icke innefattar något undantag från huvudregeln i
första punkten om att ett varumärke för att kunna registreras måste äga
särskiljningsförmåga; den öppnar endast en möjlighet, att vid bedömande
av om ett märke äger dylik förmåga, i större utsträckning än för närvarande
är fallet taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter och
särskilt om märket i praktiken faktiskt visat sig kunna fungera som varukännetecken.
För att klargöra detta torde den av utredningen föreslagna
texten böra något jämkas.

I redaktionellt avseende bör, såsom patentverket anfört, ordet »ursprungsort»
ersättas med uttrycket »geografiska ursprung», då här avses icke blott
ort i egentlig mening utan även land, distrikt, flod, berg och vissa adjektiv,
såsom svensk.»

Motion. I motion I: 707 har yrkats, att i tillämpningsföreskrifterna för
varumärkeslagen angives, att skeppningsmärken må registreras med ledning
av 13 § andra stycket varumärkeslagen. Motionären anför:

Den nya varumärkeslagen innebär en anpassning till nutida förhållanden
och behov. Möjligheten till registrering och skydd bör därigenom bli större.
Om tveksamhet råder beträffande huruvida ett märke äger särskiljningsförmåga,
skall sålunda registrering likväl kunna erhållas om det med hänsyn
till alla föreliggande omständigheter och särskilt den tid och omfattning
märket varit i bruk finnes klart ådagalagt, att märket äger särskiljningsförmåga
eller om märket genom inarbetning visats äga särskiljningsförmåga.

Dessa sistnämnda möjligheter till registrering torde ofta komma att
åberopas vid registrering av varumärken på trävirke, s. k. skeppningsmärken.
För att kunna stämplas på virket måste dessa vara relativt okomplicerade
i utförandet, varigenom möjligheten att ge dem starkt särskiljande
drag hämmas. Vanligast består de av ett kvalitetsmärke, s. k. krona eller
liknande kännetecken, jämte bokstavskombination. Uppfattningen att de
utgör individualiserande kännetecken är dock allmänt omfattad och känd.
Då de därtill har hävd och då många av dem varit i bruk mycket lång tid,
hör de till den typ av varumärken för vilka möjlighet till registrering i ökad
omfattning bör beredas genom den nya lagstiftningen. Erfarenheten av den
nuvarande lagstiftningen liksom utformningen av förevarande lagstiftningsförslag
ger dock vid handen att svårighet många gånger kan uppstå att erhålla
registrering på grundval av särskil jningsbegreppet såsom detta återspeglar
sig i lagförslagets 13 §, första stycket. Detta sammanhänger givetvis
med den praktiska svårigheten att förse skeppningsmärkena med starkt särskiljande
drag. I de följande två styckena av 13 § lämnas emellertid ytterligare
möjlighet till registrering liksom det i fjärde stycket anges fall då registrering
icke kan medges. Det är emellertid en svårbedömbar tolknings -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

fråga att avgöra vilket av tre sistnämnda stycken som skall utgöra utgångspunkten
vid bedömning av registrering av skeppningsmärken.

Utgår man från att skeppningsmärken av nämnda typ, oaktat att kvalitetsangivande
men endast i viss mån särskiljande kännetecken ingår, är att betrakta
som bokstavsmärken, kan registreringsfrågan komma att avgöras med
utgångspunkt från 13 § tredje stycket, enligt vilket registrering kan ske
om särskilj ningsförmågan styrkts genom inarbetning, eller i förekommande
fall med utgångspunkt från fjärde stycket, enligt vilket registrering ej kan
medges. Utgår man från att det kvalitetsangivande kännetecknet medför att
skeppningsmärket inte är att betrakta som bokstavsmärke, kan registreringsfrågan
i tveksamma fall avgöras med utgångspunkt från 13 § andra
stycket, i vilket anges ett varumärke, som uteslutande eller med endast
mindre ändring eller tillägg angiver bl. a. varans beskaffenhet, skall anses
uppfylla särskiljningskravet endast om med hänsyn till alla föreliggande
omständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk
finnes klart ådagalagt, att märket äger särskiljningsförmåga.

Med hänsyn till lagförslagets syfte och anda synes det riktigt att sistnämnda
betraktelsesätt anlägges vid avgörandet av registreringsfrågan. Den
praktiska användningen av skeppningsmärkena och svårigheten att göra
dem starkt särskiljande är omständigheter, som särskilt bör beaktas. Skeppningsmärkenas
hävd och ofta långvariga bruk synes vidare stå i god överensstämmelse
med vad som i nämnda avsnitt av 13 § sägs om tid och omfattning
av märkets bruk och har därjämte medfört att man i den berörda
kundkretsen lärt uppfatta även allmänt sett mindre särskiljande drag som i
här avsedda fall klart särskiljande.

En sådan tillämpning av den nya lagen synes emellertid icke given om
inte frågan beaktas vid utformandet av tillämpningsföreskrifterna.

25 §.

Paragrafen innehåller regler om registrerings hävande. I första stycket
behandlas det fallet, att registreringen beviljats i strid mot varumärkeslagen.
I andra stycket anges vissa fall, då registrering må hävas på grund av omständighet,
som inträffat efter det registrering beviljats.

Utredningen har vid övervägande av vilka hävningsgrunder som borde
upptagas diskuterat huruvida registrering bör kunna hävas även av den anledningen,
att märket ej längre är i bruk. Bestämmelser i denna riktning, som
kan utformas på olika sätt, innebär s. k. användningstvång. Utredningen
framhåller, att en dylik ordning skulle, vid sidan av den i 16 § föreslagna klassregistreringen,
kunna införas som ett medel att motverka den besvärande
trängsel som råder i varumärkesregistret. Den skulle sålunda medföra att
registret så småningom rensades från åtskilliga märken, som ej är i bruk,
samt sannolikt även att benägenheten att låta registrera märken, vilka ej
vore avsedda att komma till användning, skulle avtaga. I utredningens enkät
har åtskilliga av de tillfrågade förordat någon form av användningstvång.
För egen del anser sig utredningen dock för närvarande icke vilja
föreslå regler härom. Även utredningen anser det visserligen vara en principiellt
riktig grundsats, att registrering för varumärke är befogad endast i
den omfattning märket faktiskt begagnas. De invändningar som framställts
mot ett användningstvång är ej heller i och för sig särskilt tungt vägande.

30 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Utredningen finner det emellertid riktigast, att man först avvaktar det
praktiska resultatet av klassregistreringen och tillgriper användningstvång
först om det framdeles skulle visa sig, att klassregistreringen icke medför
den åsyftade lättnaden i varumärkesregistret.

Om denna lösning har enighet uppnåtts mellan de danska, norska och
svenska sakkunniga, medan däremot det finska förslaget upptager en bestämmelse,
som kan sägas utgöra ett mycket modifierat användningstvång.
Enligt detta förslag må varumärkesrätten av domstol förklaras förverkad,
»om varken märkets innehavare eller den till vilken rätten att använda märket
upplåtits i näringsverksamhet säljer, tillhandahåller eller inför varor,
för vilka märket avsetts, och behov av rättsskydd ej längre kan anses förefinnas».

Utredningen anför slutligen, att med dess ståndpunkt det alltjämt blir
tillåtet att söka s. k. defensivregistrering, d. v. s. registrering av märken,
som liknar det använda, enbart i syfte att hindra andra att bruka dessa. Enligt
utredningens mening bör dock behovet av sådan registrering i stort sett
bortfalla om man, såsom utredningen förordar, utmäter det varumärkesrättsliga
förväxlingsskyddet efter liberalare normer än hittills.

Departementschefen har yttrat följande.

»En viktig fråga, som utredningen och remissinstanserna ägnat stor uppmärksamhet
åt, är huruvida registrerings fortsatta giltighet bör göras beroende
av att märket är i bruk, s. k. användningstvång. Utredningen har
framhållit att bestämmelser i denna riktning, vid sidan av de i 16 § föreslagna
reglerna om klassregistrering, skulle vara ägnade att motverka den
besvärande trängsel som råder i varumärkesregistret. Enligt utredningens
mening är det också en principiellt riktig grundsats, att registrering endast
är befogad i den omfattning märket faktiskt begagnas. Utredningen har
emellertid ansett, att man bör avvakta resultatet av klassregistreringen i berörda
hänseende och tillgripa användningstvång först om det visar sig att
denna ej har åsyftad verkan. Vid remissbehandlingen har meningarna varit
delade. Åtskilliga remissinstanser företrädande industriintressen men
också t. ex. kooperativa förbundet har anslutit sig till utredningens ståndpunkt.
Några remissorgan, bland dem patentverket, har emellertid ställt
sig starkt tveksamma härtill och flera andra, t. ex. Svea hovrätt, kommerskollegium
och näringsfrihetsrådet samt ett par organisationer företrädande
småindustrien, har förordat användningstvång.

För egen del vill jag beträffande detta spörsmål framhålla, att redan den
starkt splittrade remissopinionen visar att frågan är svårbedömbar och att
bindande skäl för den ena eller den andra ståndpunkten knappast kan anföras.
Det är å ena sidan en naturlig uppfattning, att man vill låta en viss
frihet bestå på området och därför anser att regler om användningstvång,
som inom vissa industrigrenar kan verka hindrande, bör tillgripas först om
den föreslagna klassregistreringen visar sig icke ge önskat resultat. Å andra
sidan är det i hög grad tveksamt, om man med klassregistreringen verkligen
kan komma tillrätta med sådana missförhållanden, som att personer i
rent affärssyfte registrerar märken utan att använda dem, och sedan mot

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

dryg ersättning lämnar medgivande till registrering av liknande märken.
Ej heller torde klassregistreringen äga tillräckligt återhållande effekt mot
alltför omfattande registrering av defensivmärken eller massregistreringar
i rent utestängningssyfte. Det må också framhållas, att regler om användningstvång
icke behöver göras rigorösa utan kan erhålla en mildare form,
som i viss utsträckning tillgodoser sådana legitima intressen som förut antytts,
t. ex. vissa industriers behov av att kunna registrera märken för framtida
tillverkning. Med hänsyn till vad jag nu anfört vill jag för min del i
princip förorda att en modifierad form av användningstvång införes. En
lämplig lösning synes härvid vara att underlåtenhet att använda märket får
utgöra hävningsanledning.

Enligt min mening bör alltså registrering kunna hävas även i fall, då varumärke
icke använts under viss tid. Tiden synes kunna bestämmas till
fem år. Registreringen bör endast kunna hävas om märket under femårsperioden
överhuvudtaget icke varit i bruk. Om märket sålunda är registrerat
för flera varuslag, bör registreringen i hela sin vidd kunna upprätthållas
även av användning endast inom ett av varuslagen. En regel av nu anfört
innehåll har i departementsförslaget fogats till andra stycket i förevarande
paragraf. I fråga om svenska märken, som uteslutande användes
utomlands, torde användningskravet få anses uppfyllt genom märkets brukande
på exportmarknaden.»

Motion. I motion II: 868 yrkas, att bestämmelsen om användningstvång
modifieras så, att registreringsinnehavaren må till fredande av sitt märke
föra bevisning om giltig underlåtenhet att använda detsamma. I motiveringen
framhålles, att det genom en sådan modifiering torde bli klart, att
den svenska lagen på denna punkt icke står i strid med artikel 5 avdelning
C 1. i Pariskonventionen. Motionären anför vidare bl. a.:

Det bör i detta sammanhang understrykas att departementschefen förklarat
sig icke ha någonting emot att tillgodose sådana legitima intressen, som
vissa industrier har av att kunna registrera märken för framtida tillverkning,
men det framgår icke av hans yttrande hur han har tänkt sig att denna
möjlighet skall utformas. Som bekant är det härvid främst fråga om läkemedelsindustrier,
vilka i stor utsträckning registrerar s. k. förrådsmärken,
som är avsedda att komma till användning för i framtiden tillverkade preparat.
Det arbete som erfordras för att i betryggande utsträckning utprova
ett nytt läkemedelspreparat kan i många fall taga långt mera än fem år.
En tänkbar situation, vilken i realiteten synes ha uppstått vid ett tillfälle,
är att en läkemedelsindustri, som släppt ut ett nytt preparat under ett nytt
namn i marknaden, plötsligt finner att preparatet har icke önskvärda biverkningar,
vilket gör det nödvändigt att draga in det för att underkasta detsamma
ytterligare prov och försök. Dessa kan ta längre tid i anspråk än
fem år, och under liden får varumärket ligga oanvänt. Det förefaller då obilligt
att den allvarliga påföljden med märkesrättens förverkande skall kunna
inträda. I detta sammanhang får man även komma ihåg att konkurrensen
mellan olika läkemedelsindustrier är synnerligen hård och att man mycket
väl kan vänta sig i en dylik situation att en konkurrent för talan om
registreringens hävande därest innehavaren icke har möjlighet att låta detta
märke ingå bland sina förrådsmärken under den lid då preparatet underkastas
förnyade prov.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar

1 §•

Enligt första stycket av paragrafen må i näringsverksamhet ej utan
vederbörligt tillstånd i varumärke eller annat kännetecken för varor eller
tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig
kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande
på svenska staten giver kännetecknet en officiell karaktär, eller
svenskt kommunalt vapen, som är vederbörligen fastställt eller av ålder brukat.

Vad angår kommunalt vapen har utredningen icke föreslagit någon begränsning
av skyddet att avse enbart vapen, som är vederbörligen fastställt
eller av ålder brukat. Enligt utredningen avses med svenskt kommunalt
vapen städers, köpingars och landskommuners vapen samt landskaps-, länsoch
häradsvapen. I likhet med gällande lag är det enligt utredningens förslag
icke någon ovillkorlig förutsättning för skydd att vapnet blivit fastställt
av Kungl. Maj :t, utan även sådana kommunala vapen, som använts av ålder
och otvetydigt vunnit hävd, omfattas av den nya lagen.

Under remissbehandlingen framförde statens heraldiska nämnd förslag
om att lagtexten i vad den avser kommunalt vapen skulle utformas så, att
därav framginge, att skyddet, såsom åsyftat vore, endast skulle avse fastställda
vapen eller sådana vapen, som använts av ålder och före gällande lags
ikraftträdande otvetydigt vunnit hävd men däremot icke sådana på senare
tid av köpingar eller landskommuner antagna vapen, för vilka fastställelse
antingen icke sökts eller ock vägrats.

Departementschefen förklarade med anledning av yrkandet från statens
heraldiska nämnd, att i lagtexten borde uttryckligen angivas, att skyddet för
kommunalt vapen, såsom avsett vore, endast skulle gälla sådant vapen,
som är vederbörligen fastställt eller av ålder brukat.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 706 och II: 867 samt i motionen
II: 866 hemställes, att det i gällande lag givna skyddet för kommunala vapen
ej inskränkes. I de båda likalydande motionerna anföres bl. a. följande:

Ett godtagande av propositionen i denna del skulle innebära, att ett betydande
antal fullt korrekta köpings- och kommunvapen, som antagits under
senare år utan följande statlig fastställelse, plötsligt skulle förlora det rättsskydd,
som de hitintills haft, vilket gärna ej kan vara följdriktigt, då lagförslaget
i övrigt innebär en väsentlig utvidgning av skyddet. Det kan framhållas,
att Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund
enligt vad som framgår av propositionen ej beretts möjlighet att avgiva yttrande
i denna ej oväsentliga kommunala angelägenhet.

Första tagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Lagrådet

Lagrådets utlåtande har inhämtats beträffande de olika lagförslagen. Såsom
framgår av s. 245—265 i propositionen har lagrådet i huvudsak godtagit
den föreslagna lagstiftningen. På vissa punkter i de remitterade förslagen
har lagrådet dock framställt erinringar. I propositionen har vad lagrådet
anfört blivit beaktat.

I anslutning till 42 § varumärkeslagen, som innehåller vissa regler om befrielse
från intrångspåföljd i fall då registrering häves, har tre av lagrådets
ledamöter hemställt, att i första stycket såsom en andra punkt införes ett
stadgande av innehåll, att där eljest i mål angående påföljd för intrång i
rätt till registrerat varumärke finnes, att registreringen bör anses ogiltig, påföljd
ej heller skall ådömas. Den fjärde ledamoten har förklarat, att paragrafen
enligt hans mening bör bibehållas i den lydelse, som angivits i det remitterade
förslaget. — I propositionen har på denna punkt upptagits lagtexten
enligt det till lagrådet remitterade förslaget.

Utskottet

Huvuddelen av vår lagstiftning på immaterialrättens område är för närvarande
föremål för en genomgripande revision. Utskottet har redan vid innevarande
års riksdag haft att behandla det stora komplexet rörande den upphovrättsliga
lagstiftningen. Vidare är nya lagförslag att förvänta inom
namnrätten och firmarätten, konkurrensrätten samt patenträtten och mönsterrätten.
Slutligen har i nu förevarande proposition föreslagits en revision
av varumärkesrätten.

En sådan framstår av olika skäl såsom angelägen. Den nuvarande varumärkesrättsliga
lasgtiftningen är icke längre i nivå med den utveckling, som
i tekniskt och ekonomiskt hänseende har ägt rum inom näringslivet under
de senaste decennierna. Vidare ter det sig synnerligen önskvärt, att nordisk
enhetlighet kan åstadkommas även inom varumärkesrätten. För att detta
mål skall nås, har det grundläggande utredningsarbetet bedrivits i nordisk
samverkan, vilket resulterat i förslag till lagtexter, som i det väsentliga
överensstämmer med varandra. Därjämte synes det angeläget alt anpassa
den svenska rätten till den utveckling, som ägt rum inom den internationella
varumärkesrätten. Här må erinras om att Sverige sedan den 1
juli 1885 är anslutet till Pariskonventionen av år 1883 för skydd av den
industriella äganderätten och därmed medlem av den s. k. Parisunionen.
Pariskonventionen har reviderats vid skilda tillfällen, senast i London 1934
och i Lissabon 1958. Sedan den 1 juli 1953 har Sverige anslutit sig till Londontexten.

Genom ifrågavarande proposition har framlagts förslag till ny lagstiftning,
vilken är avsedd att tillgodose de olika krav, som nu antytts. Särskilt
8 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 1 avd. Nr 39

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

märkes, att departementsförslaget utformats med hänsyn till de ändringar,
som genomförts i Pariskonventionen vid Lissabonkonferensen 1958. Förslaget
skulle sålunda möjliggöra anslutning från svensk sida till Lissabonlexten,
såvitt angår skyddet för varumärken.

Såsom i propositionen frambålles, grundas den nya lagstiftningen på en
avvägning mellan näringsidkarnas behov av ensamrätt till sina varultännetecken
och samhällets intresse av att konkurrens sker i lämpliga former. Å
ena sidan har skyddet för varukännetecken förstärkts i olika avseenden. Härvidlag
kan nämnas, att även kännetecken för tjänster skall skyddas. Å andra
sidan syftar lagförslaget till att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken
användes på ett sätt, som kan vålla förväxling eller som är ägnat att
vilseleda. Enligt utskottets uppfattning är den i propositionen gjorda avvägningen
i allt väsentligt tillfredsställande. Endast i några avseenden anser
sig utskottet böra förorda en ändring i lagförslagen.

Under remissförfarandet har ifrågasatts, om det erfordras särskilda bestämmelser
rörande import av utomlands framställda och där märkta varor.
Det har därvid anförts, att förslaget skulle innebära, att den som här i riket
innehar rätten till ett utländskt varumärke — vare sig det är den utländske
fabrikanten själv eller dennes generalagent eller annan — skulle ha
möjlighet att hindra andra att importera eller saluliålla varorna under det
ursprungliga varumärket. Mot denna tolkning har emellertid departementschefen
invänt, att de föreslagna lagreglerna i allmänhet icke kan anses äga
denna innebörd. Departementschefen har därvid framhållit, att det — om
fabrikanten själv innehar registreringen — av allmänna varumärkesrättsliga
grundsatser följer, atL han icke kan förhindra att av honom försålda och
märkta varor vid vidareförsäljning tillhandahålles under det ursprungliga
varumärket, något som torde gälla även där vidareförsäljningen sker i annat
land. Enligt departementschefen bör motsvarande gälla, även om fabrikanten
icke själv registrerat märket i Sverige men den som så gjort kan sägas
inneha registreringen på fabrikantens vägnar, vilket i regel torde vara fallet
beträffande generalagent. Enligt departementschefens mening bör man med
en rimlig tolkning av bestämmelserna i 4 § varumärkeslagen kunna uppnå
tillfredställande resultat, varför anledning ej föreligger att uppställa särskilda
undantagsregler i berört avseende. Utskottet vill för sin del instämma
i detta uttalande av departementschefen. Vanligen torde rättsförhållandet
mellan fabrikant och svensk registreringshavare vara reglerat i avtal, vilket
då får betydelse för avgörandet i vad mån den senare kan sägas inneha märket
på fabrikantens vägnar. Även i de fall då en person låtit registrera ett
utländskt varumärke, utan att avtal därom träffats med fabrikanten, bör en
rimlig tolkning av nyssnämnda lagrum medge tillfredsställande resultat.
Enligt 14 § punkt 7) och 25 § varumärkeslagen kan fabrikanten i ett dylikt
fall under vissa förutsättningar föra talan om registreringens hävande. Underlåter
fabrikanten att ingripa mot registreringen, kan detta enligt utskottets
mening ofta anses tyda på att den svenske registeringshavaren innehar
en sådan ställning som nyss sagts.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Som en grundläggande förutsättning för att varumärke skall kunna registreras
angives i 13 § första stycket varumärkeslagen, att märket skall vara
ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. Varumärke, som anger
varans art, beskaffenhet, mängd o. s. v., s. k. deskriptiva märken, anses enligt
andra stycket icke i och för sig äga särskiljningsförmåga. Enligt uttrycklig
bestämmelse skall dock vid bedömandet härav hänsyn tagas till
alla föreliggande omständigheter och särskilt till den tid och omfattning
märket varit i bruk. Denna bestämmelse ger alltså möjlighet att i fråga om
deskriptiva märken beakta den speciella betydelse, som användningen kan
ge. Utredningen har emellertid framhållit att möjlighet bör föreligga att beakta
alla faktiska omständigheter även vid andra märken än de deskriptiva.
Utskottet har vid sin granskning funnit sig böra förorda, att lagtexten utformas
i överensstämmelse med utredningens mening. Härigenom vinnes,
att vår varumärkeslag i detta avseende kommer att bättre överensstämma
med lagstiftningen i de övriga nordiska länderna. Vidare underlättas, att
praxis vid bedömningen av distinktivitetsfrågor kan mildras, något som förordats
av både departementschefen och utredningen.

Om 13 § varumärkeslagen utformas i enlighet med vad sålunda angivits
torde syftet med motionen I: 707 vara uppnått. I motionen diskuteras, vilka
möjligheter som föreligger att registrera varumärken på trävirke, s. k. skeppningsmärken.
För att kunna stämplas på virket måste dessa vara relativt
okomplicerade i utförandet, och därigenom hämmas möjligheten att ge märkena
starkt särskiljande drag. Vanligen består de av ett kvalitetsmärke,
s. k. krona eller liknande kännetecken, jämte bokstavskombination. Enligt
motionären är dock uppfattningen, att märkena utgör individualiserande
kännetecken, allmänt omfattad och känd. I syfte att underlätta registrering
av dylika märken hemställes i motionen, att i tillämpningsföreskrifterna till
varumärkeslagen måtte intagas bestämmelse om att frågor rörande registrering
av skeppningsmärken i förekommande fall må avgöras med ledning av
13 § andra stycket varumärkeslagen i dess lydelse enligt propositionen. Enligt
vad utskottet inhämtat följes redan nu en mildare praxis vid bedömning
av skeppningsmärken än vid bedömning av andra märken. Mot tillämpad
praxis lärer några klagomål icke ha framställts. Då härtill kommer, att
reglerna i 13 § varumärkeslagen ger vidgade möjligheter att beakta även de
särskilda förhållanden, som föreligger beträffande skeppningsmärken, anser
utskottet, att skäl ej föreligger att utfärda särskilda bestämmelser beträffande
dessa märken.

25 § varumärkeslagen innehåller regler om registrerings hävande. Enligt
propositionen må registrering av ett märke hävas, därest märket icke varit
i bruk under de fem senaste åren. I motionen II: 868 har framförts viss kritik
mot stadgandet i denna del. Med exemplifiering från förhållanden inom
läkemedelsindustrien har angivits, att det i vissa situationer kan te sig obilligt,
att märkesrätt kan förverkas, om cj märket använts under den stadgade
femårsperioden. Vidare har ifrågasatts, om det icke med hänsyn till artikel
5 avd. C punkt 1 i Pariskonventionen vore oundgängligt att i varumär -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

keslagen medgiva rätt för registreringsinnehavare att till fredande av sitt
märke föra bevisning om giltig underlåtenhet att använda detsamma. Utskottet
har vid sitt ställningstagande anslutit sig till motionärens uppfattning.
Utskottet föreslår därför bifall till motionsyrkandet, att rätt skall medges
för varumärkesinnehavare att föra bevisning om giltig underlåtenhet att
använda märket.

I anledning av propositionen har vidare väckts tre motioner, I: 706 och
11:867 (likalydande) samt 11:866, alla avseende 1 § första stycket i den
föreslagna lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
Enligt gällande lag av år 1934 är det icke någon ovillkorlig förutsättning för
skydd av svenskt kommunalt vapen, att detta blivit fastställt av Kungl.
Maj :t, utan även sådana kommunala vapen, som använts av ålder och otvetydigt
vunnit hävd, är skyddade. Enligt propositionen skall emellertid enligt
den nya lagen skydd tillkomma endast sådant svenskt kommunalt vapen,
som är vederbörligen fastställt eller av ålder brukat. I de båda likalydande
motionerna har yrkats, att riksdagen måtte besluta, att någon inskränkning
av det nu förekommande skyddet för kommunala vapen ej sker. Utskottet
har vid sin prövning ej funnit anledning föreligga att i förevarande sammanhang
vidtaga någon ändring i det rättsskydd, som gällande lag bereder
kommunala vapen och vill därför med bifall till yrkandena i ifrågavarande
tre motioner tillstyrka, att lagtexten gives den utformning, som angivits i de
båda likalydande motionerna.

I fråga om förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj
1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens har utskottet beaktat,
att en ändring av redaktionell natur måste vidtagas till följd av att upphovsrättslagen
icke kan träda i kraft den dag som förutsatts i propositionen
1960:17.

Vad slutligen gäller den internationella överenskommelsen i Nice den 15
juni 1957 angående den internationella klassificeringen av varor och tjänster
för vilka varumärken gälla förekommer icke anledning till annat än att
Sverige bör godkänna den.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen,

med förklaring att propositionen nr 167 icke kunnat oförändrad
bifallas,

måtte

A. i anledning av följande motioner, nämligen

1. II: 868,

2. I: 707,

för sin del antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till varumärkeslag med den ändringen, att 13 och
25 §§ erhåller nedan angivna, såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

13 §.

Varumärke må registreras allenast
såframt det är ägnat att särskilja
innehavarens varor från andras.

Om varumärke uteslutande eller
med endast mindre ändring eller
tillägg angiver varans art, beskaffenhet,
mängd, användning, pris eller
geografiska ursprung eller tiden för
dess framställande, skall det i första
stycket angivna villkoret anses uppfyllt
endast om med hänsyn till alla
föreliggande omständigheter och särskilt
till den tid och omfattning märket
varit i bruk finnes klart ådagalagt,
att märket äger särskiljningsförmåga.

Varumärke, som------

Såsom varumärke------

Varumärke må registreras allenast
såframt det är ägnat att särskilja
innehavarens varor från andras. Märke,
som uteslutande eller med endast
mindre ändring eller tillägg
angiver varans art, beskaffenhet,
mängd, användning, pris eller geografiska
ursprung eller tiden för dess
framställande, skall icke i och för sig
anses äga särskiljningsförmåga. Vid
bedömande av om märke äger särskiljningsförmåga
skall hänsyn tagas
till alla föreliggande omständigheter
och särskilt till den tid och omfattning
märket varit i bruk.

äga särskiljningsförmåga.

- såsom firma.

25 §.

Om varumärke------må bestå.

Registreringen må ock hävas, om
innehavaren ej längre är näringsidkare
eller om märket är vilseledande,
förlorat sin särskiljningsförmåga eller
blivit stridande mot allmän ordning
eller ägnat att väcka förargelse,
så ock om märket icke varit i bruk
under de fem senaste åren.

Registreringen må ock hävas, om
innehavaren ej längre är näringsidkare
eller om märket är vilseledande,
förlorat sin särskiljningsförmåga eller
blivit stridande mot allmän ordning
eller ägnat att väcka förargelse,
så ock om märket icke varit i bruk
under de fem senaste åren och innehavaren
icke visar skäl för sin underlåtenhet
att använda märket.

B. antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till kollektivmärkeslag;

C. i anledning av följande motioner, nämligen

1. I: 706 och II: 867,

2. 11:866,

för sin del antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella
beteckningar med den ändringen, att I § erhåller nedan angivna,
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

1 §•

I näringsverksamhet må ej utan
vederbörligt tillstånd i varumärke eller
annat kännetecken för varor eller
tjänster användas statsvapen, statsflagga
eller annat statsemblem, statlig
kontroll- eller garantibeteckning,
annan beteckning, vilken såsom hänsyftande
på svenska staten giver kännetecknet
en officiell karaktär, eller
svenskt kommunalt vapen, som är
vederbörligen fastställt eller av ålder
brukat.

I näringsverksamhet må ej utan
vederbörligt tillstånd i varumärke eller
annat kännetecken för varor eller
tjänster användas statsvapen, statsflagga
eller annat statsemblem, statlig
kontroll- eller garantibeteckning,
annan beteckning, vilken såsom hänsyftande
på svenska staten giver kännetecknet
en officiell karaktär, eller
svenskt kommunalt vapen.

Statsvapen må — — —--vederbörligt tillstånd.

Vad i — —---- skyddad beteckning.

D. för sin del antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj
1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
med den ändringen, att paragrafen erhåller nedan angivna,
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

9 §•

--uppkommen skada.

Lag samma — -— — sådan förväxling.
i

Vad i första stycket stadgas skall
icke äga tillämpning, där det kännetecken,
med vilket förväxling kan äga
rum, är skyddat enligt varumärkeseller
kollektivmärkeslagen.

E. godkänna överenskommelse i Nice den 15 juni 1957
angående den internationella klassificeringen av varor och
tjänster för vilka varumärken gälla.

Använder någon--

Vad i denna paragraf stadgas skall
icke äga tillämpning, där det kännetecken,
med vilket förväxling kan äga
rum, är skyddat enligt varumärkeseller
kollektivmärkeslagen.

Stockholm den 22 november 1960

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

1 Detta stycke, som utgör andra stycket i §:ns gällande lydelse, skulle enligt förslag i prop.
1960:17 utgå redan d. 1 juli 1960 men skall enligt förslag i utskottets utlåtande 1960: 41 utgå
först d. 1 juli 1961.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Ahlkvist, Branting,
Per-Olof Hanson, Erik Svedberg, Ferdinand Nilsson, Arvidson och
Fager ström;

från andra kammaren: herr Hedqvist, fru Boman, fru Johansson, herrar
Östrand, Edlund, fru Löfqvist, herrar Larsson i Stockholm och Fälldin.

Reservation

vid A i utskottets hemställan.

Förslaget till varumärkeslag

Till 42 §.

Av herr Ferdinand Nilsson, vilken ansett,

a) att i utskottets utlåtande efter det stycke, som börjar »25 § varumärkeslagen»
bort intagas text av följande lydelse:

Förslag till varumärkeslag 37—48 §§ innehåller bestämmelser ang. ansvar
och ersättningsskyldighet m. m. Sker varumärkesintrång uppsåtligen
blir straffet böter eller fängelse upp till sex månader. Talan härom må föras
av allmän åklagare endast om saken av målsägaren angives till åtal. Varumärkeslagens
förslag till 42 § lyder i första stycket:

»Häves registrering av varumärke må, sedan domen därom vunnit laga
kraft, påföljd för intrång i rätten till varumärke enligt 37—41 §§ ej ådömas.
»

Åtalsfrågan göres sålunda materiellt sett beroende av varumärkesregistreringens
laglighet. Emellertid säges i nämnda paragrafs andra stycke:

»I mål om sådant intrång skall rätten, på yrkande av den mot vilken talan
föres, förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens
hävande slutligen avgöres. Är talan därom icke väckt skall rätten i samband
med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan
skall väckas.»

Det framstår icke som skäligt att någon skall kunna ådömas straff upp
till sex månaders fängelse om förutsättningen för att brott föreligger — en
lagligen hållbar registrering — icke föreligger. När det gäller just prövningen
av registreringens rättsliga hållbarhet försättes emellertid den åtalade i klart
underläge. I enlighet med tankegångar som berörts även av Svea hovrätt i
dess yttrande i ärendet framstår det som anmärkningsvärt att en tilltalad
eller svarande skall vara i viss grad beskuren i fråga om sin rätt att i målet
erhålla prövade alla de invändningar han kan ha gent emot motpartens talan.
Detta då frågan om registreringens laga verkan endast kan genom en
särskild rättegång med därmed förenade kostnader — och denna åvägabragt
inom viss fastställd frist — komma att lagligen prövas. Så väl Stockholms
rådhusrätt som Sveriges advokatsamfund har i remissyttranden häv -

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

dat att den mot vilken talan föres om intrång i registrerat varumärke bör
äga rätt att i intrångsmålet få prövat huruvida registreringen är giltig.

Vid lagrådets behandling av förslaget till varumärkeslag anför majoriteten
— justitieråden Beckman, Söderlund och Tammelin — betänkligheter
mot en så beskaffad lagstiftning. Bl. a. anmärka de att enligt gällande patentförordning
och mönsterlag kan den mot vilken intrångstalan riktas erhålla
prövning av registreringens giltighet i intrångsmålet. Förslag har, säga
de, tidigare framkommit om införande i patentförordningen av bestämmelser
liknande de som nu för varumärken föreslagits. Allvarliga betänkligheter
har emellertid dock ansetts föreligga däremot och förslagen har på grund
härav avvisats.

De tre justitieråden erinrar om att frihetsstraff ingår i straffskalan och
att det således ej är fråga om en ren ordningsförseelse. Under sådana omständigheter
anses med fog att registreringsskyddet bör vika i fall då
registrering beviljats ehuru laga hinder däremot mött, liksom då skäl för
hävande av lagligen beviljad registrering senare uppkommit. Enligt rättegångsbalken
skall även omständigheter som talar till den misstänktes förmån
beaktas vid förundersökning av brottet. Frågan om registreringens laglighet
är avgörande för gärningens beskaffenhet samt bör också därför i
första hand vara av beskaffenhet att tillhöra brottmålet.

En ledamot av lagrådet — regeringsrådet Nevrell — tillstyrker paragrafen
oförändrad. Han erinrar om att intrångsmål enligt förslaget har karaktär
av brottmål endast i fall då uppsåtligt intrång föreligger. »Det är alltså»
— säger han — »i dylikt fall fråga om en svarande, som använt annans
varumärke trots att han varit fullt medveten om att detta var registrerat
och därmed åtnjöt det särskilda skydd som förutsättes enligt förevarande
stadgande.»

Det kan inte göras gällande att en registrering, som icke tillkommit lagligen,
eller som efter laglig registrering förlorat giltighet, åtnjuter det rättsliga
skydd, som ovan säges. Det ankommer icke heller på angivare eller allmän
åklagare att på egen hand avgöra huruvida varumärket är rättsligt bestående,
om intrång föreligger eller om intrånget i sådant fall är uppsåtligt.
Sådant fastställes genom lagakraftvunnen dom.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av 42 § varumärkeslagen,
att stadgandet får följande lydelse.

42 §.

Häves registrering av varumärke må, sedan domen vunnit laga kraft, påföljd
för intrång i rätten till varumärket enligt 37—41 §§ ej ådömas.

Där eljest i mål angående påföljd för intrång i rätt till registrerat varumärkes
finnes, att registreringen bör anses ogiltig, skall påföljd ej heller
ådömas.

601774 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag