Första lagutskottets utlåtande nr 38 (Utlåtande 1944:L1u38 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1944 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående rätt
att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning
insända handlingar med posten m. m.

Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 200, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

l) Lag

om rätt att i inål oell ärenden som tillhöra domstols handläggning
insända handlingar nied posten lii. ni.

Härigenom förordnas som följer.

Inlaga eller annan handling som skall ingivas till domstol, domare, överexekutor
eller nedre justitierevisionen må inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev. Vad nu sagts skall även gälla i fråga om handling
som skall ingivas lill militär befälhavare vid klagan över beslut i disciplinmål
eller utslag av krigsdomstol. Inlämnas skriftlig vadeanmälan genom bud eller
insändes den med posten, må jämväl vadepenning på enahanda sätt erläggas.

Handling, som inlämnas genom bud eller inkommer med posten, skall
anses ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses
ingiven den dag då den inkom till mottagaren. Då handlingen inkommit,
skall vad i lag eller författning är stadgat om skyldighet för part att tillika
inställa sig anses iakttaget.

Vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas
eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen, äge ej tillämpning
i fråga om handling eller åtgärd som avses i denna lag, ej heller beträffande
muntlig vadeanmälan och erläggande av vadepenning vid sådan anmälan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller intill
den dag då rättegångsbalken den 18 juli 1942 träder i kraft.

Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 9 sami. laud. Nr 38—39.

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

2) Lag

om ändrad lydelse av 10 § lagen den 26 april 1040 (nr 272) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara lii. m. så ock örn fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas dels aU 10 § lagen den 2(5 april 1940 med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m. skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att samma
lag, vilken enligt lag den 9 april 1943 (nr 161) gäller till och med den 30
juni 1944, i sin sålunda ändrade lydelse skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1945.

10 §.

Konungen äger i den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden,
som avses i 1 § första stycket, beträffande riket i dess helhet eller viss del
därav förordna om förlängning av den tid, inom vilken ingivande av inlaga
eller annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes än
genom särskilt rättsmedel skall äga rum hos domstol, domare, nedre justitierevisionen
eller överexekutor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Besvär över utslag som meddelats av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt
eller särskild krigsrätt skola ingivas till krigsöverdomstolen; det är dock tilllåtet
för klaganden att i stället avlämna sina besvär till den befälhavare, som
föranstaltat om krigsrättens sammankallande. Besvärstiden är tjugu dagar.
Före klockan 12 å tjugonde dagen från den dag då utslaget gavs skall klaganden
sålunda antingen ingiva besvären till krigsöverdomstolen eller avlämna
dem till vederbörande befälhavare. Ha besvären avlämnats till den
sistnämnde, åligger det denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna
till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna härom äro upptagna i 65 § första
stycket lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Besvär över utslag som givits av fältkrigsrätt skola avlämnas till den befälhavare,
som förordnat krigsrätten; det är dock tillåtet för klaganden att
i stället ingiva sina besvär till krigsöverdomstolen. Besvärstiden är femton
dagar. Före klockan 12 å femtonde dagen från den dag då utslaget gavs
skall klaganden sålunda antingen avlämna besvären till vederbörande befälhavare
eller ingiva dem till krigsöverdomstolen. lia besvären avlämnats
till vederbörande befälhavare, åligger det denne, om klagandens motpart kan
anträffas i orten, att giva motparten avskrift av besvären samt förelägga honom
att inkomma med förklaring. Kan motparten ej anträffas eller har han
avgivit förklaring eller försuttit tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen
insända handlingarna i målet till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna härom

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

äro upptagna i 65 § tredje stycket lagen om krigsdomstolar, sådant detta
lagrum lyder enligt lagen den 20 juni 1941. Tidigare var besvärstiden 10
dagar.

Beträffande häktade givas vissa särskilda föreskrifter.

Besvär över beslut som av befälhavare meddelats i disciplinmål skola ingivas
till krigshovrätten (eller i vissa fall till överkrigsrätt); det är dock tilllåtet
för klaganden att avlämna sina besvär till den befälhavare, som ålagt
bestraffningen eller i dennes ställe satt är. Besvärstiden är tjugu dagar, räknat
från den dag då straffet avslutades. Före klockan 12 å tjugonde dagen
från den dag då straffet avslutades skall klaganden sålunda antingen ingiva
besvären till krigshovrätten eller avlämna dem till vederbörande befälhavare.
Ha besvären avlämnats till den sistnämnde, åligger det denne att ofördröjligen
insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna
härom äro upptagna i 209 § första stycket strafflagen för krigsmakten.

Jämväl besvär över krigsöverdomstols utslag i mål, vari krigsrätt meddelat
utslag eller befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, må avlämnas till
den befälhavare, som ägt mottaga hos krigshovrätten i målet anförda besvär
eller avgivna påminnelser. 76 § lagen om krigsdomstolar innehåller närmare
bestämmelser härom.

1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 december 1942 har riksdagens militieombudsman
hemställt om vidtagande av åtgärder i syfte att underlätta anförandet
av besvär över utslag av krigsdomstol och beslut i disciplinmål av
militär befälhavare. Militieombudsmannen har därvid till en början erinrat,
att klagande i mål som avgjorts av krigsrätt eller såsom disciplinmål hade
två vägar att välja, i det han kunde antingen avlämna besvären till
vederbörande befälhavare eller ingiva dem till krigshovrätten. Klagandens
rätt att med sin besvärsskrift vända sig till vederbörande befälhavare
syntes ha införts främst i syfte att bereda klaganden en förmån.
Sålunda hade 1901 års krigslagstiftningskommitté uttalat, att det huvudsakliga
skälet för denna anordning vore å ena sidan den bundenhet, som
den militära tjänstgöringen i många fall med nödvändighet måste medföra,
och å andra sidan omsorgen, att ingen finge av sin tjänstgöring hindras att
få ett utslag underställt högre rätts prövning. Såvitt anginge klagan över
fältkrigsrätts utslag syntes anordningen vara motiverad jämväl av en önskan
att underlätta skriftväxlingen genom alt låta denna ske genom befälhavarens
försorg. Härtill kunde fogas den synpunkten, alt anordningen för klaganden
även kunde innebära en ekonomisk fördel. Eftersom besvär till krigshovrätten
skulle ingivas och ej finge med posten insändas, finge nämligen klaganden
i regel, örn han begagnade den direkta vägen, anlita ett avlönat ombud.
I normala fal! kunde klaganden däremot oftast själv avlämna besvären till
vederbörande befälhavare.

I anslutning härlin uttalar militieombudsmannen att, enligt vad en verkställd
utredning visade, det genom krigslagstiftningen reglerade besvärsförfarandet
icke syntes fungera tillfredsställande under nu rådande förhållan -

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

den. Undersökningen hade gällt några av krigshovrätten under den senaste
tiden meddelade utslag, varigenom anförda besvär förklarats icke kunna
upptagas till prövning. Svårigheter hade visat sig redan när det gällt att avgöra
vilken befälhavare som vore behörig att mottaga besvär. 1 fyra särskilda
fall, för vilka militieombudsmannen redogjort, hade klaganden förlorat sin
talan på den grund att besvären avlämnats till fel befälhavare. I andra fall
hade klaganden förlorat sin talan på grund av att besvären för sent kommit
rätt befälhavare lill handa efter att inom besvärstiden lia avlämnats till annan
militär befattningshavare. De gjorda iakttagelserna gåve enligt militieombudsmanncns
förmenande vid handen, att behov förelåge av ändrade föreskrifter
beträffande besvärsförfarandet. Militieombudsmannen ifrågasatte i sådant
hänseende, att klagande i krigsrätts- och disciplinmål skulle medgivas att avlämna
besvär till närmaste befälhavare som förde expedition. I denna del
innehåller framställningen bland annat följande:

Vissa svårigheter yppa sig när det gäller att finna en allmän regel som
bättre än de nuvarande bestämmelserna tillgodoser anspråken på ett tillförlitligt
besvärsförfarande. Det ligger nära till hands att söka anslutning till
föreskrifterna rörande tjänsteväg. Jämkningar i dessa föreskrifter äro dock
ofrånkomliga. Om man utgår från huvudregeln i tjänstgöringsrcglementet
för armén, att klaganden skall vända sig till sin närmaste befälhavare, torde
det bliva nödvändigt att göra den begränsningen, att besvär icke böra ingivas
till lägre befälhavare än sådan som för expedition. Detta betingas därav att
besvärsskriften måste diarieföras, så att kontroll kan utövas, huruvida besvärsskriften
avlämnats i rätt tid, samt laga kraft bevis utfärdas. Man kommer
således fram till regeln att klagande skall äga rätt att med sin besvärsskrift
vända sig till närmaste befälhavare, som för expedition. Det är här
fråga om befälhavare under vars befäl klaganden står vid den tidpunkt,
då besvärsskriften avlämnas. Det skall givetvis icke fordras att klaganden
personligen inger besvärsskriften, utan i den delen skola vanliga regler örn
besvärs anförande gälla. Det torde, såsom förut berörts, icke heller vara nödvändigt
att besvärsskriften överlämnas till vederbörande befälhavare personligen;
den person som på expeditionen å befälhavarens vägnar brukar
mottaga och diarieföra inkommande handlingar torde vara behörig att även
mottaga besvär. Fördelen med en regel av nu angiven innebörd ligger främst
däri, att klagande får rätt att vända sig till den militäre chef med vilken
han i de flesta fall lättast och säkrast kan komma i förbindelse. Eli annan
fördel för klaganden är att fel eller försummelser som möjligen begås vid
besvärshandlingamas vidare befordrande icke komma att drabba honom. Ur
praktisk synpunkt torde det vara fördelaktigt att besvärshandlingarna i fortsättningen
kunna, örn så finnes lämpligt, befordras med posten. — — —

Regler om rätt att avlämna besvär till den befälhavare, vilken ålagt bestraffningen
eller föranstaltat örn krigsrättens sammankallande eller förordnat
krigsrätten, torde böra bibehållas.

Yttranden över militieombudsmannens framställning infordrades från chefen
för försvarsstaben och krigshovrätten, av vilka den förstnämnde tillstyrkte
de föreslagna lagändringarna under det att krigshovrätten avstyrkte
desamma. Såsom skäl härför anförde krigshovrätten dels att vissa praktiska
olägenheter kunde befaras uppkomma genom de föreslagna förändringarna
och dels att desamma syntes passa mindre väl tillsammans med processord -

Första lagutskottets utlåtande nr 38. J

ningen vid krigsdomstolarna, sådan denna komme att gestalta sig efter rättegångsreformens
genomförande. Krigshovrätten förordade i stället vidtagande
av vissa andra åtgärder, vilka syntes ägnade att i hög grad minska den av
militieombudsmannen påtalade risken för onödig rättsförlust. Dessa åtgärder
innefattade dels utfärdande av föreskrift enligt vilken krigsdomstol skall vara
skyldig angiva till vem besvär må avgivas, dels medgivande för klagande att
insända besvär nied posten, dels ock fastställandet av enhetliga besvärstider.

Med anledning av militieombudsmannens framställning och de däröver
avgivna yttrandena utarbetades härefter inom justitiedepartementet en promemoria
i ämnet. Beträffande de olika meningar som framkommit i yttrandena
uttalades i promemorian, att det förslag som framställts av krigshovrätten
syntes böra föredragas. Till stöd härför anfördes bland annat:

Såsom krigshovrätten påpekat måste även beaktas det fullföljdsförfarande
som fastställts i den nya rättegångsbalken. I denna stadgas i 33 kap. 3 §, att
inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev, att handling som sålunda inkommer skall anses ingiven
av den som undertecknat handlingen samt att den skall anses inkommen,
då den avlämnats till rätten eller dess kansli. Vidare stadgas med avseende
å alla mål att vade- och besvärsinlaga skall avlämnas till den domstol
vars beslut fullföljden avser. Om, såsom man äger förutsätta, motsvarande
bestämmelser genomföras även beträffande den militära rättegångsordningen
torde den av militieombudsmannen föreslagna anordningen icke
bliva behövlig.

I promemorian framhölls, att det emellertid syntes vara mindre tillfredsställande
att medgiva besvärs insändande med posten endast på krigslagstiftningens
område men bibehålla det nuvarande kravet på handlingars ingivande
såvitt anginge de allmänna domstolarna. Även beträffande dessa gällde för
närvarande i stor utsträckning, att inlagor och andra handlingar skulle ingivas
till domstol eller domare. I vissa fall, såsom för fullföljd av vade- eller revisionstalan,
erfordrades till och med att part för ingivande av handling inställde
sig personligen eller genom befullmäktigat ombud, och sådan inställelse
krävdes stundom för vidtagande av annan åtgärd i rättegång än ingivande av
handling, så t. ex. för anmälan av vad, som vanligen skedde muntligen med
erläggande av vadepenning. I andra fall, såsom då fråga vore om ansökningseller
besvärshandlingar, uppställdes icke något dylikt krav men handlingarna
måste, om ej annat vore medgivet, överlämnas av någon som personligen inställde
sig och finge icke insändas med posten. Även i nu angivna fall föranledde
kravet på handlings ingivande understundom, att en klagande förlorade
sin talan, och det syntes vara uppenbart, att risken härför skulle ökas
örn i krigsrätts- och disciplinmål part medgåves att insända besvär med
posten. Det torde ej heller kunna anses uteslutet, att de rådande förhållandena
försvårat iakttagande av formkravet även såvitt gällde de allmänna domstolarna,
framförallt vore därvid anledning att tänka på de minskade möjligheterna
för de till bcredskapstjänstgöring inkallade att personligen ingiva
besvär och andra handlingar lill domstol. På sätt nyss nämnts innebure den

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

nya rättegångsbalken, att sådana handlingar finge inlämnas genom bild eller
insändas med posten i betalt brev. Det hade ock befunnits påkallat att beträffande
de allmänna domstolarna skapa möjlighet att under extraordinära
förhållanden tillåta att handling insändes med posten. Detta hade skett genom
föreskrifter i lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., vilken enligt lag
den 9 april 1943 ägde giltighet till och med den 30 juni 1944.

Beträffande bestämmelserna i nya rättegångsbalken och 1940 års lag anfördes
i promemorian:

I motiven till processlagberedningens förslag till rättegångsbalken anfördes
— efter erinran om de nyssnämnda gällande föreskrifterna — att i flera författningar
medgivits att handling finge insändes med posten. I detta hänseende
framhåller beredningen att bestämmelser av dylik innebörd funnes i
vattenlagen beträffande handling som skall ingivas till vattendomstol eller
vattenrättsdomaren, i lagen örn arbetsdomstol beträffande ansökan om och
skriftlig förklaring över stämning, i lagen örn delning av jord å landet beträffande
besvär i jorddelningsmål samt i gällande rättegångsbalk beträffande
förklaring i besvärsmål som är anhängigt i hovrätt eller högsta domstolen.
Beredningen tillägger, att föreskrifter liknande de nu berörda återfunnes i
andra lagar. Härefter anför beredningen att de regler, som nu gällde för ansöknings-
och besvärshandlingar, borde utsträckas till alla fall, då förfarandet
vöre skriftligt. Anledning syntes ej föreligga att bibehålla den nuvarande
skillnaden mellan å ena sidan vade- och revisionsinlagor och å den andra
besvärsskrifter. Den inställelse, som nu ägde rum för ingivande av vadeeller
revisionsinlaga, vore rent formell. Skriftlig inlaga, som vore egenhändigt
undertecknad av part eller befullmäktigat ombud för honom, borde sålunda
alltid kunna ingivas även av annan än parten och utan att ingivaren hade
fullmakt från denne. Handlingen borde också kunna insändas med posten.
Vad nu sagts borde gälla även i andra fall, då part vore berättigad att genom
skrift företaga rättegångshandling, såsom ansökan om stämning, anmälan av
vad eller missnöje eller ansökan örn återvinning eller återupptagande. Det
vore uppenbart, att i de fall, då lagen förutsatte, att part skulle inställa sig
till förhandling, hans inställelse ej kunde ersättas genom ingivande av skrift.
De nu berörda reglerna örn ingivande av handling innebure ej annat än att
handlingen ansåges ingiven av den, som undertecknat handlingen. Huruvida
denne vore behörig att handla i rättegången, vore att bedöma enligt vanliga
regler. Vore handlingen undertecknad av ombud för parten, borde, om dennes
behörighet ej tidigare styrkts, fullmakt bifogas. Liksom för närvarande syntes
insändande av rättegångshandlingar med siösten böra ske på avsändarens risk.
Handling skulle anses inkommen först då den avlämnats till rätten eller dess
kansli.

1940 års lag är enligt 1 § första stycket avsedd att kunna tillämpas vid krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av
krig föranledda förhållanden. Enligt sisla stycket i 1 § äger lagen ej tillämpning
i fråga om krigsdomstolar och rättegången därstädes. 10 § första stycket
innehåller följande: Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som
avses i 1 § första stycket, äger Konungen beträffande riket i dess helhet eller
viss del därav förordna, att inlaga eller annan handling, som skall ingivas till
domstol, domare eller nedre justitierevisionen, må insändas med posten i betalt
brev; vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas
eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen äger ej tillämpning i
fråga om handlingens ingivande eller insändande. Handling, som inkommer

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

nied posten, skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen. Handlingen
skall anses ingiven den dag, då den inkom lill mollagaren. Då handlingen
inkommit, skall vad i lag är stadgat om skyldighet för part att tillika
inställa sig anses iakttaget. I andra stycket av 10 § stadgas, att förordnande,
som avses i första stycket, ock må meddelas i fråga örn anmälan av vad och
erläggande av vadepenning. — Genom kungörelse den 10 maj 1940 har Kungl.
Maj:t, med riksdagens samtycke, förordnat alt vad i 2—12 §§ av 1940 års
lag stadgas skall äga tillämpning. Något förordnande med stöd av 10 g i lagen
har däremot icke meddelats.

I den av processlagberedningen utarbetade promemoria som ligger till grund
för 1940 års lag anfördes med avseende å de omtalade bestämmelserna i 10 §,
att vid krig eller därmed jämförliga förhållanden vissa lättnader borde göras
uti reglerna om handlingars ingivande till domstol eller domare. Det syntes i
sådant avseende lämpligt att parterna, om så erfordrades, tillerkändes rätt
att anlita postverket. Behovet av dylika bestämmelser kunde emellertid vara
olika för skilda delar av landet. Med hänsyn härtill hade det synts böra tillkomma
Kungl. Majit att genom särskilt förordnande meddela bestämmelser
i förevarande hänseende. Genom dylikt förordnande beloges ej parterna rätten
att ingiva sina handlingar; förslaget avsåge endast att vid sidan av eljest
gällande bestämmelser erbjuda möjlighet att insända handlingar med posten.
Ej heller medförde förslaget någon inskränkning i den rätt, som kunde tillkomma
part, att för inlagans insändande anlita viss myndighet. En^ sådan
befogenhet tillkomma enligt vissa angivna bestämmelser parter på Gotland
samt häktade m. fl. — I vissa fall gällde, att handling skulle ingivas eller åtgärd
eljest vidtagas före bestämt klockslag å dagen. En dylikt föreskrift syntes
icke lämpligen böra bibehållas såvitt anginge handlingar, som finge insändas
med posten. Då olika bestämmelser i delta hänseende icke borde gälla allt
eftersom handlingen ingåves eller insändes med posten, skulle föreskrifter av
dylik innebörd försättas ur kraft i den mån Kungl. Majit förordnade, att
handlingar finge insändas med posten. —- Beträffande undantaget för den militära
rättsskipningen erinrades i promemorian att i vad den anginge de frågor,
som hänförde sig till krigsförhållanden, i allt väsentligt redan vore reglerade
genom 1914 års lag örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Vad sålunda anförts och särskilt den nya rättegångsbalkens bestämmelser
om rätt alt genom bud eller med posten insända inlagor och andra handlingar
i rättegång innefattade enligt uttalande i promemorian starka skäl att genom
en provisorisk lagstiftning, med giltighet till dess rättegångsbalken trädde i
kraft, genomföra en reform av sådan innebörd beträffande såväl den militära
som den allmänna rättegången.

I promemorian uttalades vidare alt genom en dylik reform de av militieombudsmannen
påtalade missförhållandena väsentligen torde bliva avhjälpta.
På sätt krigshovrätten föreslagit syntes det dock vara påkallat att därjämte
föreskriva skyldighet för krigsdomslol alt vid meddelande av fullföijdshänvisning
tydligt angiva till vilken befälhavare besvär må ingivas eller insändas.
Dylik föreskrift borde meddelas i administrativ ordning.

Beträffande det närmare innehållet i en särskild lag örn rätt att insända
inlaga i rättegång med posten m. m. anfördes i promemorian, att anledning
ej syntes föreligga till annat än att i huvudsak giva stadgandena samma innehåll
som bestämmelserna i 10 § första och andra styckena i 1910 års förut
nämnda lag. Dock anmärktes all stadgandena i överensstämmelse med reg -

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

lema i nya rättegångsbalken även borde avse rätt att inlämna handlingar
genom bud och att därav å andra sidan påkallades, alt den särskilda bestämmelsen
rörande vad begränsades att gälla erläggande av vadepenning vid
skriftlig anmälan av vad. Vidare föreslogs att nämnda bestämmelser i 1940
års lag skulle upphävas och att i samband därmed 1940 års lag i övrigt skulle
givas förlängd giltighet, förslagsvis till och med den 30 juni 1945. Den nya
lagen borde träda i kraft den 1 juli 1944.

I enlighet med vad sålunda anförts hade upprättats vid promemorian fogade
utkast till lag om rätt att insända inlaga i rättegång med posten m. m.,
lag om fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m. samt cirkulär till krigsdomstolarna i riket angående innehållet i fullföljdshänvisning
m. m.

Förstnämnda utkast innehöll följande bestämmelser:

I rättegång vid domstol så ock vid klagan över militär befälhavares beslut
i disciplinmål må inlaga eller annan handling, som skall ingivas till domstol,
domare, nedre justitierevisionen eller militär befälhavare, inlämnas genom
bud eller insändas med posten i betalt brev. Vad i lag eller författning
är stadgat därom, att handling skall ingivas eller åtgärd eljest företagas före
visst klockslag å dagen, äge ej tillämpning i fråga om ingivande eller insändande
av handling som här avses. Handling, som inlämnas genom bud eller
inkommer med posten, skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen.
Handlingen skall anses ingiven den dag, då den inkom till mottagaren.
Då handlingen inkommit, skall vad i lag eller författning är stadgat örn
skyldighet för part att tillika inställa sig anses iakttaget.

Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om erläggande av vadepenning vid
skriftlig anmälan av vad.

Lagen skulle gälla intill den dag då rättegångsbalken den 18 juli 1942 trädde
i kraft.

Över promemorian ha yttranden, efter remiss, avgivits av nedre justitierevisionen,
hovrätterna, t. f. chefen för försvarsstaben, processlagberedningen,
föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare samt Sveriges
krigsdomare och auditörer ävensom Sveriges advokatsamfund. En ö versik -lig redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena finnes intagen å s.
18—24 i propositionen, vartill utskottet hänvisar. Här må anmärkas allenast
att de vid promemorian fogade lagutkasten lämnats utan erinran eller i huvudsak
tillstyrkts i samtliga yttranden utom det som avgivits av hovrätten
över Skåne och Blekinge.

Vid remiss till lagrådet den 18 februari 1944 av inom justitiedepartementet
upprättade lagförslag i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Bergquist, såvitt nu är i fråga, följande:

»Vad militieombudsmannen anfört påkallar otvivelaktigt att åtgärder vidtagas
för att minska risken av rättsförlust vid klagan i krigsrätts- och disciplinmål.
Bland dem som yttrat sig i ärendet råder numera enighet därom att

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

detta i första hand bör åvägabringas genom att, på sätt av krigshovrätten
och i departementspromemorian föreslagits, klagande berättigas att insända
besvärshandling med posten till den befälhavare eller krigsdomstol som är
behörig att mottaga densamma. Även jag delar denna uppfattning. I överensstämmelse
med vad som föreslagits i promemorian och, med blott ett
undantag, tillstyrkts i samtliga däröver avgivna yttranden är jag också av den
meningen att det icke bör ifrågakomma att införa sådan rätt på ett så vidsträckt
område som den militära rättsskipningens utan att samtidigt medgiva
motsvarande lättnad beträffande de allmänna domstolarna. På sätt hovrätten
över Skåne och Blekinge samt jämväl Svea hovrätt anfört torde visserligen
vissa olägenheter vara förknippade med en allmän lagstiftning av
dylik innebörd, men i likhet med sistnämnda hovrätt finner jag dessa olägenheter
icke vara av sådan beskaffenhet att de böra hindra förslagets genomförande.

Jag tillstyrker därför genomförandet av en allmän lag i huvudsaklig överensstämmelse
med det vid promemorian fogade utkastet till lag örn rätt att
insända inlaga i rättegång med posten. Vissa smärre ändringar synas dock
vara påkallade. Sålunda synes lagens räckvidd böra i viss mån utvidgas.
Enligt utkastet skulle lagen avse inlaga eller annan handling i rättegång
vid domstol och vid klagan över militär befälhavares beslut i disciplinmål.
I två yttranden har, med erinran att 10 § i 1940 års fullmaktslag jämväl
avser ansökningshandlingar som ej hänföra sig till rättegång, uttalats att
den nya lagen borde erhålla samma omfattning. I ett annat yttrande har
däremot hävdats en motsatt uppfattning, därvid särskilt erinrats örn hemskillnads-,
äktenskapsskillnads- och konkursansökningar. Att bibehålla olika
regler i ifrågavarande hänseende för olika fall synes kunna medföra
olägenheter för de rättssökande och är därför föga tillfredsställande. Ej
heller synes det beträffande ansökningar förefinnas större risk att de skola
vara tillkomna på obehörigt sätt än i fråga om andra handlingar, som enligt
utkastet må inlämnas genom bud eller insändas med posten. Att märka
är för övrigt att ansökningshandling redan enligt gällande rätt må inlämnas
genom bud samt att enligt bestämmelse i domsagostadgan sådan handling
må ingivas genom kommissionären, till vilken handlingen kan sändas med
posten. På grund av vad nu anförts synes hinder icke möta mot att giva
lagen samma räckvidd som 10 § i 1940 års lag.

I detta sammanhang vill jag anmärka att det synes vara lämpligt, att
i domstolarnas fullföljdshänvisningar intages erinran örn att part i fullföljdsinlaga
bör tydligt angiva vilket utslag som avses ävensom sin postadress.
På sätt Svea hovrätt uttalat, synas de närmare regler, som av hovrätterna
böra iakttagas för fullständigande av inkomna inlagor, lämpligen
böra fastställas av hovrätterna i samråd.

I anslutning till vad i två yttranden framhållits synes även beträffande
muntlig vadeanmälan vid rådhusrätt böra meddelas föreskrift som sätter
ur kraft del nuvarande stadgandet i rättegångsbalken 26 kap. 1 §, att vadeanmälan
skall göras före klockan tolv å sista dagen för sådan anmälan.

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

Utskottet.

Föreskriften härom synes lämpligen böra upptagas i förevarande lag. Beträffande
tiden för ikraftträdandet av lagen delar jag Svea hovrätts uppfattning,
att lagen bör träda i kraft omedelbart efter dess utfärdande.

Utöver nu nämnda ändringar torde vissa redaktionella jämkningar avutkastet
böra ske. Lagens rubrik torde böra vara: lag om rätt att i mål och
ärenden som tillböra domstols handläggning insända handlingar med posten
m. m.

Vad angår 1940 års förut nämnda lag torde, såsom i departementspromemorian
föreslagits, 10 § första och andra styckena böra upphävas samt lagen
i övrigt erhålla förlängd giltighet, förslagsvis till och med den 30 juni
1945. Med anledning av upphävandet av nämnda stycken torde det återstående
tredje stycket i 10 § böra erhålla en jämkad avfattning.

Vidkommande krigsrättsmålen synes, utöver vad nu angivits, i syfte att
underlätta besvärsförfarandet böra meddelas föreskrift om angivande i fullföl
jdshänvisning av den befälhavare som är behörig mottaga besvärshandling.
Såsom i promemorian föreslagits torde dylik föreskrift böra meddelas i
administrativ ordning, och frågan därom anhåller jag att få anmäla senare.»

1 propositionen har på hemställan av lagrådet vidtagits sådan ändring i förslaget
till lag örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning
insända handlingar nied posten m. m. att det även kommit att avse handlingar
som skola ingivas till överexekutor vid klagan över utmätningsmans förfarande.

Det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag om rätt att
i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar
med posten m. m. har närmast föranletts av en framställning från riksdagens
militieombudsman, däri hemställts om vissa ändringar i syfte att inom den
militära rättsskipningen underlätta anförandet av besvär. Av militieombudsmannens
utredning framgår, att nu gällande ordning beträffande besvärsförfarandet
i krigsrätts- och disciplinmål i åtskilliga fall föranlett att en klagande
förlorat sin talan. Orsaken härtill synes i flertalet fall lia varit att besvär
enligt gällande bestämmelser icke få insändas med posten till den befälhavare
eller krigsdomstol till vilken de skola avlämnas. I vissa fall synes
dessutom svårighet lia förelegat för klaganden att avgöra, till vilken befälhavare
besvär skolat avlämnas. Det är uppenbarligen angeläget att dessa missförhållanden
snarast bringas att upphöra. Det förslag som innefattas i propositionen
synes väl ägnat att eliminera risken för onödig rättsförlust i mål
av ifrågavarande slag. För klaganden torde det i flertalet fall innebära en väsentlig
lättnad att kunna avlämna sina besvär till befordran med posten i
stället för att uppsöka den befälhavare, som äger mottaga besvären. Då Kungl.
Maj:t dessutom kommer att i administrativ ordning meddela föreskrift om
angivande i fullföljdshänvisning av den befälhavare som är behörig mottaga
besvärshandling, kommer besvärsförfarandet i krigsrättsmålen att ytterligare
underlättas. I fullföljdshänvisningen bör, såsom processlagberedningen i sitt

Första lagutskottets utlåtande nr oS

yttrande över det inom justitiedepartementet upprättade förslaget framhållit,
även angivas den postadress, varunder inlagorna må insändas.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att föreskrifter om rätt för
klagande att i krigsrätts- och disciplinmål insända besvär med posten icke
lämpligen böra införas utan att samtidigt motsvarande lättnad beträffande
de allmänna domstolarna kommer till stånd. Även i fråga om dessa gäller för
närvarande i stor utsträckning, att inlagor av olika slag skola ingivas till domstol
eller domare. I vissa fall, såsom för fullföljd av vade- eller revisionstalan,
erfordras till och med att part för ingivande av handling inställer sig personligen
eller genom befullmäktigat ombud. I fråga om ansöknings- eller besvärshandlingar
uppställes icke något sådant krav, men handlingarna måste, om
ej annat för särskilda fall är medgivet, överlämnas av någon som personligen
inställer sig och få ej insändas med posten. Även i dessa fall medför kravet på
handlings ingivande understundom att en klagande förlorar sin talan.

Krav på smidigare fullföljdsregler lia också framförts i skilda sammanhang
och även föranlett införande av särskilda lättnader för vissa fall. Erinras må
sålunda om den i 27 kap. 1 § och 30 kap. 35 § gällande rättegångsbalk medgivna
rätten för part, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är
intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan å sådant intagande hållen
i förvar, att intill besvärstidens utgång avlämna besvärsskrift till Konungens
befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet eller föreståndaren för
anstalten. Vad i gällande lag finnes stadgat i fråga om besvärsförfarandet
för det fall att part i målet hålles häktad skall på grund av 25 § lagen om
ungdomsfängelse ock gälla, där någon som ådömts ungdomsfängelse intagits
i anstalt för att undergå straffet eller i avbidan därå tagits i förvar. Ett motsvarande
stadgande återfinnes i 6 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt, vilken lag emellertid ännu icke satts i kraft.
Genom proposition nr 7 till innevarande riksdag, varöver utskottet denna dag
avgivit särskilt utlåtande, nr 39, har ett annat fall av hithörande beskaffenhet
upptagits till behandling. Överhuvud taget har behovet av ett smidigare
fullföljdsförfarande med särskild styrka framträtt beträffande personer vilka
av en eller annan anledning äro förlustiga sin frihet. Även för personer vilka
fullgöra militärtjänstgöring kan det uppenbarligen mången gång vara svårt
att iakttaga gällande regler örn fullföljd av talan i mål från de allmänna domstolarna.

Med hänsyn till de särskilda svårigheter i förevarande hänseende som kunna
uppkomma vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden har i 10 § lagen den 26 april 1940 med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
lii. lii. Kungl. Majit bemyndigats att under de i 1 § samma lag angivna förutsättningarna
beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna,
att inlaga eller annan handling, som skall ingivas till domstol, domare eller
nedre justitierevisionen, må insändas med posten i betalt brev. Något dylikt
förordnande har emellertid icke meddelats.

Den i propositionen föreslagna allmänna regeln örn rätt för part alt insända

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

inlagor med posten kommer enligt utskottets mening att medföra beaktansvärda
fördelar för den rättssökande allmänheten. Genom en sådan regel torde
riskerna för onödig rättsförlust bliva väsentligt mindre än enligt nu gällande
ordning. Härtill kommer att de föreslagna bestämmelserna, såsom processlagberedningen
uttalat, kunna Miva av en viss betydelse för underlättande av
övergången till nya rättegångsbalkens fullföljdssystem. Enligt 33 kap. 3 § nya
rättegångsbalken gäller som allmän regel att inlaga eller annan handling må till
rätten inlämnas genom bud eller insändas med posten i betalt brev. Besvärs-, vade-
och revisionsinlagor skola inlämnas eller insändas till den domstol som
dömt i målet. Motsvarande bestämmelser lia av processlagberedningen föreslagits
beträffande den militära rättsskipningen. Det låter sig av olika skäl icke
göra att redan under nuvarande rättegångsordning helt anknyta till dessa
fullföljdsregler. De nu föreslagna bestämmelserna, vilka avses skola gälla till
dess nya rättegångsbalken träder i kraft, innebära likväl ett stort steg framåt
mot ett modernare fullföljdssystem.

Att den föreslagna lagstiftningen särskilt under den första tiden kan medföra
vissa olägenheter torde icke kunna bestridas. Under ärendets remissbehandling
har framhållits bl. a. att till hovrätterna inkomna besvärsskrifter
icke sällan äro bristfälliga och att den nya ordningen torde medföra ökade
svårigheter att komplettera dem med erforderliga uppgifter. De närmare föreskrifter
om innehållet i domstolarnas fullföljdshänvisningar och om komplettering
av bristfälliga eller ofullständiga inlagor som komma att meddelas i
annan ordning torde emellertid i väsentlig mån undanröja nu antydda
olägenheter. De farhågor som uttalats för alt inlagor kunna komma att insändas
av obehöriga personer eller att det förenklade fullföljdsförfarandet
kommer att leda till ohemula överklaganden eller till rättsförlust under ett
måls eller ärendes fortsatta behandling måste enligt utskottets mening betecknas
såsom överdrivna. De fördelar den nya ordningen kommer att medföra
för den rättssökande allmänheten måste i vart fall väga väsentligt tyngre än
de befarade olägenheterna.

För närvarande gäller i vissa fall, att handling skall ingivas eller åtgärd
eljest vidtagas före bestämt klockslag å dagen. En dylik föreskrift kan icke
lämpligen bibehållas, såvitt angår handlingar som må insändas med posten.
Då olika bestämmelser i detta hänseende icke böra gälla allt eftersom handlingen
ingives eller insändes med posten, skola enligt sista stycket i den
föreslagna nya lagen föreskrifter av angiven innebörd icke äga tillämpning
i fråga örn handling eller åtgärd som avses i lägen. I andra stycket stadgas
att handling skall anses ingiven den dag då den inkom till mottagaren. En
besvärshandling, som enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken skulle hava ingivits
till hovrätten före klocken tolv å tjugonde dagen från dagen för underrättens
utslag, kommer enligt den nya lagen att upptagas till saklig prövning,
om den ingivits eller inkommit med posten till hovrätten före tjänstetidens
slut eller så länge expeditionen därefter hålles öppen å tjugonde dagen.
Gällande bestämmelser om upptagande av inskrivningsärenden å särskilda
inskrivningsdagar beröras uppenbarligen såtillvida av den föreslagna
lagstiftningen, att ansökningshandlingar i sådant ärende skola

Första lagutskottets utlåtande nr 38-

la insändas med posten. Någon utsträckning av tiden för inskrivningsdag,
som enligt 5 g i kungl, kungörelsen den 18 november 1932 ang. inskrivningsdomare
och inskrivningsdagar skall pågå från klockan tio till klockan
tolv, kommer däremot icke att följa av bestämmelserna i sista stycket av den
nya lagen. En inskrivningsdag är att betrakta som en särskild förrättning,
och handling som icke inkommit till inskrivningsdomaren före förrättningens
avslutande kan icke upptagas till behandling! förrän på nästföljande inskrivningsdag.
Vad nu sagts kommer på grund av stadgandet i 10 g lagen den
3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden
att erhålla motsvarande tillämpning i fråga om sådana åtgärder i
inskrivningsärenden, vilka enligt lag eller författning skola vidtagas sist å
det ting eller tingssammanträde, som först infaller sedan visst förhållande
inträtt eller viss därifrån räknad tid förflutit. Som exempel på dylika åtgärder
kunna anföras ansökan om lagfart och om inteckning för ogulden köpeskilling.

Några övergångsbestämmelser ha icke upptagits i förslaget till lag örn rätt
att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar
med posten m. m. Enligt utskottets mening bör den nya lagen äga
tillämpning på exempelvis besvär som anföras över underrättsutslag, vilket
meddelats före dagen för lagens ikraftträdande, örn blott tiden för besvärs
anförande utgår efter ikraftträdandet. Detta bör gälla även örn besvärsskriften
inkommit till hovrätten dessförinnan.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och då utskottet icke heller i
övrigt funnit anledning till erinran mot de genom propositionen framlagda
lagförslagen får utskottet hemställa,

att förevarande proposition, nr 200, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 23 maj 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling lia närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Branting*, Karl
Johan Olsson*, Siljeström, Olofsson och Lodenius;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Werner*, Björling, Lindberg,
Landgren, Lindahl, Sundström i Vikmanshyttan och Sundqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.