Första lagutskottets utlåtande Nr 38 (Utlåtande 1940:L1u38 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1940 kl. 7 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stads planelag stiftning
en.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 82,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Bror Nilsson hemställt,
att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Konungen anhålla om utredning
och förslag till lagstiftning angående servitutsrättens förhållande till
stadsplanelagstiftningen.

Sedan utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionen från byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen, hava
sådana yttranden inkommit (se Bilaga A och B). Vid lantmäteristyrelsens
yttrande hava fogats däri angivna bilagor, av vilka Bilaga 1—4 fogas vid
detta utlåtande medan Bilaga 5—9 icke medtagits.

Med servitut menas besvär eller last som lägges å en fastighet till förmån
för en annan fastighet eller ock för gruva. I 1 § lagen den 14 juni
1907 örn servitut nämnes såsom exempel på besvär och last av den natur
att därigenom skapas ett servitut: väg, vattens ledning eller uppdämning,
ledning för överförande av kraft, skogsfång, mulbete, torv-, ler- eller grustäkt,
utsikt eller fönster. Servitut grundas genom avtal. Någon särskild
form för avtalets ingående är icke föreskriven. För servitutsrättens inteckning
krävs emellertid att avtalet är skriftligt.

Servitut kunna även tillskapas genom jorddelningsförrättningar. Sålunda
innehåller 10 kap. 9 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet
särskilda föreskrifter rörande bildandet av servitut vid skifte. Motsvarande
regler gälla örn bildande av servitut vid avstyckningsförrättning enligt jorddelningslagen
(19 kap. 12 §). Jämväl lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning
i stad upptar bestämmelser rörande servitut till förmån för fastighet
som beröres av jorddelningsförrättning (5 kap. 6 och 10 §§).

Servitut kan även bildas vid andra förrättningar än jorddelningsförrättningar,
såsom vid expropriation.

Genom rättsfall har fastslagits, att servitut även kunna grundas å urminnes
hävd (N. J. A. 1930: 232 fönsterservitut; 1930: 526 dämningsservitut).

Enligt särskilda rättsfall ha såsom servitut ansetts utfästelser i köpekontrakt
eller annan handling, vilka utfästelser inneburit:

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 38.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

inskränkning i tomtägares rätt att överhuvud bebygga tomten (N. J. A.
1881: 548 och 1916: 522);

rätt för angränsande tomt att bibehålla vissa fönster (N. J. A. 1881:
307);

förbehåll att alla byggnader å försålt område skulle vara boningshus i villastil
med nödiga uthus, att byggnaderna skulle ligga på visst avstånd från
gatulinjen m. m. (N. J. A. 1890: 254, 1892: 279 och 1902: 351);

föreskrift att å tomt endast fick uppföras eller anläggas sådan byggnad,
badhus eller brygga, vars ritning godkänts av angiven byggnadsnämnd, att
tomt ej fick användas till industriella anläggningar eller upplagsplats för
kol, sten, bräder eller andra materialier och ämnen ej heller för ladugård,
svinhus, kompost eller för det allmännas trevnad störande inrättning samt
att å tomten icke fick idkas utskänkningsrörelse eller försäljning av maltdrycker
och ej heller salubod därå hållas (N. J. A. 1895: 434, jfr 1934:
114 och 1938: 241);

inskränkning i rätten att inhägna tomt i villasamhälle (N. J. A. 1924:
231).

Av vissa rättsfall framgår jämväl, huru servitutsrätt kunnat göras gällande
oberoende av meddelat byggnadslov (N. J. A. 1892: 279, jfr 1890:
254).

Servituts fortbestånd kan tryggas genom inteckning; enligt 55 § inteckningsförordningen
må, då servitutsrätt upplåtits skriftligen, inteckning meddelas
till betryggande av rättighetens bestånd. Servitut som tillkommit före inteckningsförordningens
ikraftträdande (den 1 januari 1876) gäller mot ny
ägare av fastigheten utan inteckning. Detsamma gäller servitut som uppkommer
vid laga skifte eller ägostyckning eller vid avstyckning av område
som ej ingår i tomtindelning. Angående verkan av överlåtelse av fastighet
som besväras av servitut gäller i övrigt i regel vad i lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom är stadgat om nyttjanderätt (3 § servitutslagen).

Inteckning som meddelats till säkerhet för servitut kan på begäran av inteckningens
innehavare dödas utan samtycke av ägaren av den besvärade
fastigheten. Har den tid för vilken servitut upplåtits gått till ända eller visas
att servitutet av annan anledning upphört, må inteckning för servitut dödas
på begäran av den intecknade fastighetens ägare, även om inteckningshandligen
ej företes (44, 45 och 55 §§ int.för.). För skogsfångs- och mulbetesservitut
gälla särskilda regler.

På yrkande av ägaren till den fastighet som besväras av servitut må domstol
förklara servitut förfallet, om servitutet till följd av ändrade förhållanden
blivit onyttigt (7 § servitutslagen). Är servitutet ej onyttigt men är nyttan
ringa i förhållande till den tunga som därav vid fastighetens bruk uppkommer,
må domstol förordna, att servitutet skall avlösas, d. v. s. upphöra mot
att löseskilling erlägges. Enligt särskilda i servitutslagen upptagna regler
kan domstol jämväl förordna om begränsning, förflyttning eller förändring
av servitut.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Bestämmelserna att servitut må kunna förklaras förfallet eller avlösas lia
av lagberedningen vid tillkomsten av servitutslagen motiverats på följande
sätt:

Servitutet är till för att bereda den härskande fastigheten nytta. Förändras
förhållandena, så att denna nytta sedan icke kan uppnås, saknar servitutsbandet
ändamål, rätten är ett skal utan kärna. Att icke desto mindre låta
lungan vila på den fastighet, där den lagts, till dess den härskande fastighetens
ägare bekvämar sig till att medgiva dess avlyftande, är att låta formen gälla
mer än innehållet. I dylikt fall bör det vara den tjänande fastigheten medgivet
att tilltvinga sig befrielse. Erinras bör emellertid, att för en sådan befogenhet
förutsättes, att servitutet blivit fullständigt onyttigt, icke endast att
dess betydelse förringats, liksom också att detta förhållande skall vara av
stadigvarande natur, icke endast tillfälligt. Har t. ex. till förmån för en
fastighet upprättats en utsiktsrätt men skymmes utsikten genom sedermera
uppförda byggnader å fastigheter, vilka icke äro på sådant sätt bundna, vore
det obilligt att vidare hindra det fria bruket av den fastighet, varå servitutet
vilar. Att däremot en drift, för vars skull t. ex. ett dämningsservitut upprättats,
nedlägges, medför icke i och för sig tillämpning av här givna regler,
då ju behovet kan när som helst åter inträda. Det är då blott utövningen
som vilar.

Mindre ofta lärer det förekomma, att servitut bliver alldeles onyttigt, än
att i följd av tidens förändrande inverkan fördelen av servitutet kommer att
stå i missförhållande till tungan av den inskränkning, som därigenom göres i
den tjänande fastighetens ägares handlingsfrihet. Fanns ett sådant missförhållande
redan när servitutet kom till, är den frivilliga överenskommelsens väg
den enda, på vilken en rubbning får ske, men är det en följd av senare förändringar,
ställer sig saken annorlunda. Att i ett dylikt fall medgiva, att
servitutet utan vidare upphävdes, vore visserligen obehörigt; men mot en
avlösning, som fullt tillgodoser den härskande fastighetens intresse av servitutet,
bör ur billighetens synpunkt intet vara att invända. På domstols prövning
ankommer att avgöra, huruvida en dylik avlösning må vara påkallad.

Möjligheten att få ett villaservitut avlöst berördes i viss mån i en vid 1932
års riksdag väckt motion (II: 132) angående lagstiftning till klarläggande
i visst avseende av karaktären utav avtal, innefattande förbud mot öppnande
av handelsbod. I motionen uppgavs till en berjan, att inom ett visst
samhälle (Nya Huvudsta municipalsamhälle) praktiskt taget icke existerade
mer än ett par tomter som icke besvärades av inteckning för servitut, innefattande
förbud att öppna salubod. I övrigt anförde motionären i huvudsak
följande:

I och med att samhällets utveckling blivit mer stadsbetonad och den ursprungliga
villa- och egnahemstypen på bostäderna frångåtts, måste förbudet
att utan tillstånd av ägaren till stamfastigheten öppna handelsbod anses
lia förlorat sin betydelse såsom servitut, nämligen alt avvända den störande
inverkan, som en handelsbod kunde lia i eli villasamhälle. Vid ett par
tillfällen hade man sökt att få ett ansett företag att öppna en butik i samhället.
Det hade emellertid mött stora svårigheter att för rimligt pris förvärva
en tomt, som icke besvärades av servitutsinteckning av nämnda slag.
En rättegång angående upphävande av sådan inteckning finge antagas taga
en tid av åtminstone tre år och densammas utgång måste anses vara oviss.
Detta fall belyste, huru vissa bestämmelser under sken av att vara servi -

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

tutsbestämmelser kunde utnyttjas för rent privatekonomiska intressens främjande.

I sitt i anledning av motionen avgivna utlåtande (nr 8) anförde första
lagutskottet bland annat:

Gällande lag innehåller särskilda stadganden, som äro avsedda att förhindra,
att saknaden av tidsbegränsning vid servitutsavtalen leder till orimliga
eller obilliga konsekvenser. På yrkande av vederbörande fastighetsägare
kan domstol förklara servitut, som blivit onyttigt till följd av ändrade
förhållanden, förfallet eller ock, därest servitutet ej kan anses onyttigt
men nyttan därav är ringa i förhållande till den tunga som detsamma medför
för den besvärade fastigheten, förordna om servitutets avlösning mot ersättning,
som i så fall bestämmes av skiljemän. Utskottet —--vill er inra

därom, att genom dessa bestämmelser möjligheter öppnats att i vissa fall
på grund av ändrade förhållanden vinna befrielse från servitut.

Första lagutskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, vilket även blev riksdagens beslut.

Upplysning örn intecknade servitut erhålles genom anskaffande av gravationsbevis
å fastigheten. Genom uttryckliga författningsföreskrifter har man
sökt tillse, att gravationsbevis komma att innehålla uppgifter rörande beskaffenheten
av intecknade servitut (9 § 2. kungörelsen huru lagfarts- och
inteckningsböcker skola inrättas och föras; 3 § kungörelsen den 25 febr.
1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis
etc.). Kännedom örn servitut som uppkommit vid jorddelningsförrättningar
torde i regel endast kunna erhållas ur handlingarna rörande förrättningen.
I jorddelningslagen stadgas (10 kap. 9 §), att i protokollet över förrättningen
samt, i den mån så lämpligen kan ske, jämväl å kartan till förrättningen
skall angivas område för servituts utövande. Genom en kungörelse den 30
april 1937 har domstol, som förordnat om begränsning, förflyttning, förändring
eller upphörande av servitut, ålagts att under vissa betingelser föranstalta
därom, att avskrift av utslaget översändes till länets lantmäterikontor
eller, om den av servitutet besvärade fastigheten är belägen i stad eller köping
eller annat samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de
för stad meddelade bestämmelser, till vederbörande byggnadsnämnd.

Då ny fastighet skall bildas genom sammanläggning av olika områden,
måste vissa av lagen uppställda fordringar angående inteckningsförhållandena
vara uppfyllda. I regel må sammanläggning, när mer än ett av områdena
är besvärat av inteckning, äga rum allenast örn icke något av dem
häftar för andra inteckningar än sådana som äro i samma inbördes ordning
gällande jämväl i vart och ett av de övriga områdena; den omständigheten
att i ett av områdena tillika finnes inteckning med sämre rätt skall dock ej
utgöra hinder mot sammanläggningen, såframt innehavare av sådan inteckning
medgivit sammanläggningen (3 kap. 3 § och 4 kap. 2 § lagen den 12 maj
1917 örn fastighetsbildning i stad samt 14 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet). Består en administrativt bildad tomt

Första lagutskottets utlåtande Nr 38-

av mark sorn hör till skilda fastigheter, må tomten införas i tomtboken först
sedan vederbörlig sammanläggning skett, och dessförinnan är tomten icke
att anse såsom rättsligen bestående (1 kap. 2 § fastighetsbildningslagen). Å
tomt som icke är rättsligen bestående är nybyggnad icke tillåten (18 § stadsplanelagen
den 29 maj 1931).

I den nu förevarande motionen anföres:

Genom lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning
erhöll vårt lands stadsplaneväsen sitt första egentliga civilrättsliga underlag.
Dessförinnan hade ordnandet av bebyggelsen vid stads- och annan samhällsbildning
i väsentlig mån överlämnats åt den enskilde. Därvid hade servitutsinstitutet
fått en stor användning. De s. k. bebyggelse- eller villaservituten
fingo ersätta både stadsplan, allmän byggnadsstadga, byggnadsordning och
särskilda byggnadsbestämmelser. Dessa servitut lia i allmänhet varit av
negativ art och innehållit en rad av förbud mot den tjänande fastighetens
användning. Genom upprättandet av dylika servitut har det varit möjligt att
tillförsäkra ett uppväxande samhälle en viss önskad karaktär, t. ex. av villasamhälle.
Inskränkningarna i förfogandet över fastigheten lia ofta formulerats
mindre lyckligt, överhuvud taget lia bebyggelseservituten betecknats
såsom ett crux i servitutsläran.

Tillkomsten av den moderna stadsplanelagstiftningen och därmed sammanhängande
författningar har medfört, att servitutets roll vid samhällsbildningen
i väsentlig mån minskats. Det har uppdragits åt offentliga myndigheter
att i det allmännas intresse planera för och besluta om bebyggelsens
ordnande. Den enskilde jordägarens rätt att förfoga över marken är
direkt begränsad av stadsplanen och de däri ingående särskilda stadsplanebestämmelserna.
Liknande inskränkningar kunna också innefattas i stomplaner,
utomplansbestämmelser och vissa andra planer. Hela denna lagstiftning
avser att sälta myndigheterna ett verktyg i handen för att leda samhällets
utveckling i önskvärd riktning i socialt, ekonomiskt, hygieniskt och
estetiskt avseende.

Det har i praktiken visat sig, att de gamla bebyggelseservituten och vissa
andra former av servitut icke så sällan kommit att stå hindrande i vägen
för den av myndigheterna önskade utvecklingen, och detta har i flera fall
lett till svårlösta problem och konflikter.

I ett enskilt nyligen timat fall hade tomtägaren i en stad erhållit byggnadslov
av stadens byggnadsnämnd för uppförande av en viss byggnad, vilkens
uppförande påbörjats. Byggnadsarbetet måste emellertid till stor förlust för
den byggande avbrytas, emedan det visat sig förefinnas ett gammalt servitut,
som påbjöd ett helt annat byggnadssätt än det, vartill tomtägaren erhållit
byggnadslov.

örn förhållandet i fråga måste i första hand sägas, att det utgör en administrativ
oformlighet. Gives ett byggnadslov av stadens myndighet, så bör
detta utan fara kunna följas. Är det på grund av servituts- eller andra bestämmelser
omöjligt att få uppföra den önskade byggnaden, så hör berörda
myndighet äga kännedom därom och icke utfärda byggnadslov. Respekten
för myndigheten blir annars undergrävd. I andra hand tvingas man göra
den reflexionen, att ett servitut angående viss slags bebyggelse av ett stadsområde
kan bliva i högsta grad hindersamt för stadens utveckling och ändamålsenliga
bebyggelse, vadan detsamma i tid och med relativ lätthet borde
kunna utlösas. Vad man under alla förhållanden holde kräva är detta, att
en stads myndigheter äga noggrann kännedom örn sådana servituts befintlighet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Utskottet.

När nya områden tagits i anspråk för bostadsbebyggelse lia servitut,
framför allt de s. k. bebyggelseservituten, kommit till vidsträckt användning
då det gällt att åstadkomma en viss planmässighet vid ett samhälles
grundläggning och första utveckling. Vid den fortskridande samhällsbildningen
erfordras emellertid för bebyggelsens ordnande föreskrifter av den
natur och omfattning att de möjligheter servitutslagstiftningen erbjuder icke
längre förslå. Detta behov tillgodoses genom stadsplanelagstiftningen och
de övriga författningar och föreskrifter som ansluta sig till densamma. Beträffande
ett visst område kan således en tidigare genom servitut åstadkommen
ordning för områdets uppdelning och bebyggande efterföljas av den
stadsplanemässiga regleringen, varvid den tidigare ordningen dock icke avlöses
utan kvarstår i princip orubbad. Därmed är möjlighet till konflikter
given och sådana konflikter ha också, på sätt framgår av förevarande motion
och de till utskottet inkomna handlingarna, uppstått med betydande praktiska
olägenheter som följd. Sålunda kunna intecknade servitut utgöra hinder
för sammanläggning och därmed för en tomts rättsliga bildande samt
för dess bebyggande. I andra fall kunna servitut vara av den innebörd att
de hindra den bebyggelse som överensstämmer med stadsplanebestämmelserna.
Vissa servitut återigen kunna, utan att vålla egentliga konflikter, framstå
såsom ändamålslösa, exempelvis servitut i fråga om vägar vilka blivit
överflödiga sedan gator enligt stadsplanen utlagts.

I regel torde de praktiska behoven kräva att ett servitut måste kunna
bringas att upphöra då det står i strid med eller ersatts av stadsplane- eller
byggnadslagstiftning. Enligt gällande rätt kan ett servitut upphävas, förutom
genom uppgörelse mellan vederbörande intressenter, genom ett domstolsbeslut
att servitutet skall anses förfallet eller skall avlösas. Förutsättning
för ett dylikt beslut är emellertid, att servitutet är onyttigt eller att nyttan
av detsamma är ringa. Där den av lagen sålunda anvisade vägen överhuvud
är framkomlig, är dess begagnande förenat med väsentliga olägenheter.
Beträffande varje särskilt servitut måste process föras vid domstol angående
dess upphävande, och i varje process måste samtliga ägare av fastigheter
till vilkas förmån servitutet gäller instämmas såsom svarande. Bebyggelseservituten
ha ofta stiftats till förmån för alla fastigheter inom ett
större område, vilket exploaterats i ett sammanhang, och detta har medfört
att de härskande fastigheternas antal kan vara mycket stort. Domstolsförfarandet
kan således vara förenat med avsevärt besvär och betydande kostnader.

Det torde ej böra råda någon tvekan därom, att behov föreligger av ett
enklare förfarande för upphävande eller avlösande av onyttiga eller för ett
samhälles framtida utveckling hinderliga servitut. Hur ett dylikt förfarande
bör utformas synes först en närmare utredning kunna klarlägga. Byggnadsstyrelsen
har ifrågasatt införande av bestämmelser i servitutslagen av
innebörd, att mot en fastställd stadsplan stridande eller därmed oförenliga
servitut icke vidare skulle få göras gällande av den härskande fastighetens
ägare gentemot den tjänande fastighetens. En lösning efter denna linje torde

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

förutsätta, att vid stadsplans upprättande hänsyn tages till gällande servitut.
Vid en kommande utredning torde det i motionen berörda spörsmålet rörande
möjlighet att erhålla upplysningar örn alla bestående servitut böra
ägnas uppmärksamhet.

Huruvida den av utskottet ifrågasatta utredningen bör upptagas i samband
med den åt lagberedningen anförtrodda revisionen av jordabalken eller
i annan form lärer Kungl. Maj:t taga under övervägande, för den händelse
riksdagen begär utredning i ärendet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning av frågan om
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen och
den lämpliga regleringen av denna fråga samt för riksdagen
framlägga det förslag vartill denna utredning kan föranleda.

Stockholm den 17 maj 1940.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson*, Ewerlöf*, Caap, Ahlkvist,
Lindblom och Anton Svensson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark*, Ryberg,
Olsson i Mellerud, Björling, Hansson i Vännäsby och Landgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Bilaga A.

KUNGL. BYGGNADSSTYRELSEN.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom beslut den 8 mars 1940 har Kungl. Majit anbefallt kungl, byggnadsstyrelsen
att senast den 1 april 1940 avgiva och till riksdagens första
lagutskott överlämna av utskottet begärt yttrande över en vid årets riksdag
i första kammaren väckt motion, nr 82, om lagstiftning ang. servitutsrättens
förhållande till stadsplanelagstiftningen.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Motionären tager närmast sikte på inom städer och stadsliknande sainhäl
len förekommande servitutsförhållanden och åsyftar särskilt de s. k. bebyggelseservituten,
vilka exempelvis kunna innebära en utfästelse till förmån för
annan fastighet att icke bebygga en fastighet eller att i viss mån inskränka
bebyggelsen å den egna fastigheten. De vanligaste av dessa servitut äro utan
tvivel de, som tillkommit med anledning av stadgandet i § 23, andra morn., i
1874 års byggnadsstadga för rikets städer angående överenskommelse mellan
ägare av angränsande tomter att gemensamt utlägga ett gårdsrum av minst
12 meters bredd såsom förutsättning för rätt att utåt detta gårdsrum hava
boningshus med fönster till boningsrum. Sådana ömsesidiga servitut förekomma
i ^ mycket stor utsträckning, särskilt i Stockholm, och dessa gemensamma
gårdar benämnas även gemenligen servitutsgårdar.

Motionären åberopar ett inträffat fall, där ett av byggnadsnämnd erhållet
byggnadslov icke kunnat utnyttjas till följd av förefintligheten av ett servitut,
om vars existens varken fastighetsägaren eller nämnden ägt kännedom.
Med anledning härav anser motionären, att vederbörande stadsmyndigheter
böra äga noggrann kännedom om sådana servituts befintlighet och icke
meddela byggnadslov, om det på grund av servituts- eller andra bestämmelser
är omöjligt att utnyttja detsamma.

Härvid bör dock framhållas, att i 62 § byggnadsstadgan föreskrives, att
ansökning om byggnadslov skall åtföljas av bevis, att sökanden förfogar över
marken eller eljest är berättigad till arbetets utförande. Av ett sådant bevis
bör givetvis bland annat även framgå, huruvida något för byggnadslovets
utnyttjande hinderligt servitut förefinnes. Det ankommer väl för övrigt på
vederbörande fastighetsköpare att före förvärvet av en fastighet själv taga
reda på, huruvida något för honom betungande servitut belastar densamma.

Genom kungl, kungörelsen den 30 april 1937 örn skyldighet för domstol att till
lantmäterikontor eller byggnadsnämnd översända avskrift av vissa beslut rörande
servitut är det för övrigt numera sörjt för, att även en byggnadsnämnd
i stad eller stadsliknande samhälle erhåller underrättelse örn domstols förordnande
om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut
i staden eller samhället. Att föreskriva ytterligare dylik underrättelseplikt
lär dock knappast vara tillfyllest, då icke alla servitut äro intecknade.

Såsom i motionen framhålles, har den moderna stadsplanelagstiftningen
medfört att servitutets roll vid samhällsbebyggelse i väsentlig mån minskats.
Det förhåller sig ju nämligen så, att förfaringssättet att genom stadsplanebestämmelser
reglera bebyggelsen har mer än väl ersatt de begränsade möjlig -

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

heter, som tillämpningen av servitutsinstitutet i dessa hänseenden kunde er
bjuda. Samtliga förut nämnda gårdsservitut torde också få anses vara av
sådan beskaffenhet, att de, i den mån detta icke redan skett, komma att helt
ersättas av stadsplanebestämmelser i enlighet med 1931 års stadsplanelag
och byggnadsstadga. I enlighet härmed måste ju numera all kvartersbebyggelse
regleras medelst stadsplanebestämmelser, varför det alltså hädanefter
icke finnes några behov av servitut angående själva bebyggelsen eller exempelvis
de enskilda byggnadernas plan- och höjdbegränsningar.

Av det sagda torde framgå, att utvecklingen gjort servitutsförfarandel
praktiskt taget obehövligt för den fortsatta regleringen av stadsmässig byggnadsverksamhet.
Det måste därför anses vara i hög grad olämpligt, att befintligheten
av ett servitut, som realiter ersatts med tidsenliga stadsplanebestämmelser,
skall kunna anses få utgöra hinder för en stadsplans genomförande.

Styrelsen finner det därför i likhet med motionären önskvärt, att möjligheter
erhållas att kunna i tid och med relativ lätthet på ena eller andra sättet
neutralisera dylika slag av byggnadsservitut. För möjliggörande härav
synes förslagsvis kunna ifrågasättas införandet av en bestämmelse i servitutslagen
av innebörd, att mot en fastställd stadsplan stridande eller därmed
oförenliga byggnadsservitut icke vidare må göras gällande av den härskande
fastighetens ägare gent emot den tjänande fastighetens.

Styrelsen vill i detta sammanhang omnämna, att enligt danska stadsplanelagen
av år 1938 har stadsplanen givits den rättsverkan, att däremot stridande
eller oförenliga servitut eller andra rättigheter helt bortfalla.

På grund av vad sålunda anförts får byggnadsstyrelsen, som för sin del är
angelägen, att allt göres, som är ägnat att underlätta en stadsplans genomförande,
i anledning av förevarande motion förorda en utredning om ovan berörda
spörsmål.

I detta ärendes handläggning har jämväl byråchefen Lovén deltagit.

Stockholm den 30 mars 1940.

HENNING LEO.

Gustaf Lindén.

Curt Nilsson.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Bilaga B.

KUNGL. LANTMÄTERISTYRELSEN.

Till riksdagens första lagutskott.

I enlighet med utskottets anhållan har Kungl. Maj:t i skrivelse till lantmäteristyrelsen
den 8 innevarande mars anbefallt styrelsen att senast den 1
instundande april avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en vid
årets riksdag väckt motion, nr 82 i första kammaren, örn lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen.

I anledning härav får lantmäteristyrelsen anföra följande.

Före tillkomsten av nu gällande stadsplan- och byggnadslagstiftning genomfördes
inom städernas icke stadsplanelagda områden fastighetsbildning
och bebyggelse i stort sett utan reglering av i lag eller annan författning intagna
föreskrifter. Flerstädes tillämpades emellertid viss planmässighet. I
brist på allmänt gällande rättsregler tillskapades därvid vissa grundläggande
bestämmelser för områdenas uppdelning och bebyggande genom servitut.
Dessa bestämmelser avsågo exempelvis rätt till utfartsväg, viss minimistorlek
å fastighet såsom villkor för bebyggande, visst avstånd mellan huvudbyggnader,
visst avstånd mellan huvudbyggnad och gräns mot grannfastighet,
viss höjd och storlek å huvudbyggnad, förbud mot bebyggelse annat än
för visst ändamål m. fl. omständigheter, som enligt numera gällande lagstiftning
regleras direkt genom föreskrifter i allmän författning, främst 80 §
byggnadsstadgan, eller genom fastställda utomplansbestämmelser.

Härmed liknande förhållanden voro rådande jämväl å de områden av den
egentliga landsbygden, där marken togs i anspråk för en mera stadsmässig
bebyggelse. Genom inkorporeringar hava åtskilliga sådana områden, belastade
främst med omfattande vid styckningar tillkomna vägservitut, tillförts
städerna.

Servitut som här avses kan ha uppkommit:

1) genom bestämmelse vid delningsförrättning,

2) genom avtal före den 1 januari 1876 eller

3) genom avtal som upprättats efter den 1 januari 1876.

Av dessa servitut äro de under 3) angivna, vilka för sitt fortbestånd äro
underkastade inteckning, i regel antecknade i vederbörande fastighetsböcker,
varest även anteckning torde finnas angående ändring, förfall eller avlösning
av servitutsrätten.

Beträffande de under 1) och 2) angivna servitut, som utan intecknande åtnjuta
sakrättsligt skydd, kan vetskap om desamma icke erhållas på annat
sätt än genom undersökning av förrättningsakter, köpehandlingar m. m. Angående
servitut under 1) må dock framhållas, att desamma i samband med
fastighetsregistreringen för städerna varit föremål för viss uppmärksamhet.
I 28 § fastighetsregisterförordningen föreskrives nämligen, dels att servitut
som efter den 1 januari 1918 tillkommer vid laga skifte eller vid avstyckning
av område, som ej ingår i tomtindelning, skall antecknas i fastighetsregistret,
och dels att sådan anteckning ock må göras om servitut, som före den 1
januari 1918 tillkommit vid laga skifte, hemmansklyvning eller ägostyckning
och om vilket upplysning vunnits under registrets uppläggande eller anmälan
sker hos registerföraren. Det kan emellertid förutsättas, att de uppgifter i
sistberörda hänseende, som kunna hämtas ur fastighetsregistret, helt naturligt
och då obligatorisk föreskrift örn servitutens efterforskande icke givits,

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

måste vara mycket ofullständiga. Jordregistret innehåller icke några anteckningar
rörande servitut. Någon gemensam eller tillförlitlig förteckning
över servitutsbeståndet står sålunda icke till buds.

Så länge av servitut belastade områden icke intagas i stadsplan, förekommer
i stort sett föga anledning till svårigheter eller konflikter. Sedan områdena
intagits i stadsplan, ställa sig emellertid förhållandena annorlunda.

Till belysande av servitutsfrågor, vilka under genomförandet av stadsplan
eller i fråga om byggnadsväsende kunna påkalla uppmärksamhet, får lantmäteristyrelsen
hänvisa till härmed i avskrifter eller utdrag överlämnade
skrivelser nämligen:

dels till fastighetsregisterkommissionen ställda skrivelser den 26 februari
1934 från kommunalborgmästaren i Lidingö E. Norman (Bil. 1) och den 10
november 1934 från dåvarande andre stadsingeniören i Malmö T. Ågren
(Bil. 2) och

dels till lantmäteristyrelsen ställda skrivelser den 26 maj 1937 från stadsingeniören
i Göteborg P. Hofflander (Bil. 3) samt den 26 maj 1937 från inskrivningsdomarna
i Göteborg Hj. Hygrell och Torsten Buhrman (Bil. 4)
jämte till sistnämnda skrivelse fogade exempel å gravationsbevis (Bil. 5—9).

Av de anförda skrivelserna synes med all tydlighet framgå, att förekomsten
inom planlagt område av servitut, som här avses, cj mindre med hänsyn till
gällande villkor för sammanläggning innebära högst avsevärda svårigheter
eller omöjliggöra genomförande av rättslig tomtbildning eller i vart fall betänkligt
fördyra densamma än även — såsom i föreliggande motion jämväl
antytts — kunna förorsaka betydande rättsosäkerhet i samband med behandling
av frågor rörande tomtindelning och byggnadstillstånd.

Från städer över hela landet har styrelsen hört klagomål över svårigheter
för sammanläggning vid tomtbildning till följd av gällande servitut. Det är
ej ovanligt att inom i övrigt bebyggda delar av stadsplanelagda områden
tönder ligga kvar obebyggda av den anledning att servitut hindrat sammanläggning
och därigenom tomtbildning. Den rådande svårigheten synes så
mycket mera betänklig, som åtskilliga av dessa servitut ersatts av allmänna
eller i samband med stadsplanen tillkomna bestämmelser med liknande eller
annat innehåll än servitutet eller av genom stadsplanen tillkomna gator.^

Servitut uppmärksammas i regel icke vid stadsplans upprättande. Såvitt
styrelsen har sig bekant göres vid dylika arbeten mycket sällan någon inventering
av gällande servitutsbestånd. Givet synes dock vara, att befintliga servitut
mången gång kunnat, därest de varit kända, påverka stadsplanens eller
bestämmelsernas utformning.

Tomtindelning och i vissa fall rättslig tomtbildning kan ske, utan hinder
av befintliga servitut. Såsom huvudregel för behandling av tomtindelningsärende
stadgas i 5 § stadsplanelagen, att byggnadskvarter skall indelas till
tomter sålunda, att de med iakttagande av gällande föreskrifter d. v. s. i
överensstämmelse med stadsplanen kunna ändamålsenligt bebyggas. Även
örn befintligt servitut förutsätter annat byggnadssätt och annan tomtindelning
än stadsplanen, torde den som upprättar tomtindelningen vara lagligen bunden
att upprätta densamma i enlighet med stadsplanen, ehuru han är medveten
örn, att den på stadsplanen grundade tomtindelningen tills vidare och
för obestämd framtid icke kan genomföras. Betänkligt är även att servitutets
närvaro icke alltid bringas till kännedom för de enskilda, som i samband
nied nybyggnadsverksamhet eller eljest hava intresse av det tomtindelade
området, oell som måhända vidtagit omfattande dispositioner i tanke,
att endast ordinarie formella hinder för byggandet äro för handen.

Vad särskilt angår servituts inverkan å behandlingen av nybyggnadsärenden
må erinras örn att byggnadsnämnd icke kail förutsättas äga kännedom

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

ens om intecknade servitut. Någon kommunikation mellan inskrivningsdomare
och byggnadsnämnd är i dessa ärenden icke föreskriven i annan mån,
än som föreskrives i k. k. den 30 april 1937 om skyldighet för domstol att
till lantmäterikontor eller byggnadsnämnd översända avskrift av vissa beslut
rörande servitut d. v. s. rörande begränsning, förflyttning, förändring eller
upphörande av befintligt servitut. Det kan sålunda väl tänkas, att byggnadsnämnd
meddelar ett med hänsyn till gällande stadsplan- och byggnadsförfattningar
fullt regelrätt byggnadstillstånd, som måhända sedan
nybyggnaden påbörjats eller uppförts måste få vika för ett påvisat servitut.

Lantmäteristyrelsen har haft sin uppmärksamhet riktad på ovan antydda
förhållanden och haft för avsikt att i annat samband efter närmare utredning
väcka förslag om åtgärder för undanröjande i möjligaste mån av de av
befintliga servitut påvisade svårigheterna. För lantmäteristyrelsens del gäller
detta särskilt i vad servituten medföra svårigheter för stadsplanens genomförande,
eller alltså den av stadsplanen föranledda fastighetsbildningen.
Dessa åtgärder kunna då närmast tänkas böra gå ut på: föreskrift om inventering
i görligaste mån av befintliga servitut vid upprättande av stadsplan
och tomtindelning samt förenkling och förbilligande av åtgärder för att få
servitut förfallna eller avlösta. Detta senare gäller särskilt sådana servitut
inom kvartersmark, som avse vågrätt och tillkommit före stadsplanen och
bli onödiga, sedan gator enligt stadsplanen utlagts.

Styrelsen håller alltså före att åtgärder i motionens syfte äro påkallade.

Stockholm den 29 mars 1940.

HARALD MALMBERG.

T. ÅGREN.

Bil. 1.

Till Fastighetsregisterkommissionen.

1 skrivelse lill Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län den 3
februari 1934, varav en avskrift tillställts stadsstyrelsen i Lidingö, har fastighetsregisterkommissionen
hemställt, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
ville vidtaga åtgärder för att bringa fastighetstaxerings- och mantalslängderna
för Lidingö i bättre överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Genom detta kommissionens initiativ torde större reda i fastighetsredovisningen
vara att förvänta.

Emellertid torde alltjämt vissa omständigheter föreligga här i Lidingö, vilka
medföra att fastighetsredovisningen icke blir så överskådlig, som önskvärt
vore.

I Lidingö har den normala utvecklingsgången varit, att ett område bebyggts
utan stadsplan och att fastighetsbildningen skett genom avstyckning eller
motsvarande äldre förfarande. Stadsplan har i allmänhet fastställts först
sedan ett område praktiskt taget färdigbyggts och fastighetsbildningen varit
färdig. Följden härav har blivit, att tomtindelning under lång tid icke kommer
afl ske, då initiativet härtill ju tillkommer markägaren och något intresse
för markägaren att begära tomtindelning icke föreligger förr än fråga
blir om en framtida nybyggnad. I många fall kan en tomtindelning endast
tänkas ske på det sättet, att varje i kvarteret ingående stadsäga bildar en
tomt, i andra fall blir den enda avvikelsen från bestående fastighetsindelning,
att två eller flera stadsägor, som redan tidigare utgöra en bruknings- och

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

taxeringsenhet, tillsammans skola bilda en tomt. Det synes kunna ifrågasättas,
huruvida icke i dylika fall initiativ till tomtindelning skulle kunna
tillerkännas byggnadsnämnden. Ett annat sätt att åvägabringa att tondindelning
sker vore måhända, att stadshypoteksföreningarna vägrade belåna
stadsägor och alltså fordrade genomförd tomtindelning för beviljande av lån.

Även om tomtindelning sker, dröjer emellertid ofta avsevärd tid innan
tomtindelningen blir rättsligen genomförd. Även på denna punkt torde en
ändrad praxis från hypoteksföreningarnas sida i åtskilliga fall kunna leda
till önskat resultat. Är fråga om sammanläggning, möta emellertid i många
fall stora svårigheter på grund av fastighetsbildningslagens nuvarande bestämmelser.

Följande exempel från Lidingö illustrera detta förhållande.

a) En tomt bildas genom sammanläggning av två stadsägor (stadsägorna
n:ris 2562 B och 2673 C). Dessa besväras av följande inteckningar. 1. En
gemensam servitutsinteckning, gällande med bästa rätt i båda stadsägorna till
förmån för ett olai andra fastigheter. 2. Åtskilliga servitutsinteckningar,
gällande endast i stadsägan nr 2673 C. Ett par av dessa inteckningar gälla
likaledes till förmån för ett mycket stort antal fastigheter. Inteckningsbandlingarna
kunna icke tillrättaskaffas, medgivande till sammanläggningen
eller inteckningarnas dödande från samtliga ägare av de härskande fastigheterna
är av praktiska skäl omöjligt att erhålla. Återstår visserligen att
efter stämning utverka förklaring att servitutet icke längre skall gälla. Detta
förefaller dock vara en alltför kostsam och omständig omgång, och är utesluten
i de fall, där servitutet alltjämt äger betydelse just i fråga örn den
faslighet, som ingår i sammanläggningen. En lagändring vore därför önskvärd
i den riktningen, att en sammanläggning i dylikt fall finge ske även om
innehavarna av inteckning med sämre rätt icke medgivit åtgärden. En dylik
lagändring torde icke medföra någon fara för inleckningshavarnas rätt.

b) En tomt skall bildas genom sammanläggning av två stadsägor, vilka
var för sig besväras av ett s. k. villaservitut, som upplåtits genom skilda avhandlingar
men är av likartat innehåll i båda fallen. Även örn fastigheterna
icke besväras av några andra inteckningar, är en sammanläggning omöjlig,
örn servitutsinteckningarna icke kunna dödas, vilket sannolikt icke är möjligt,
då servituten gälla till förmån för ett otal fastigheter och icke kunna
sägas sakna praktisk betydelse.

c) En tomt skall bildas av en del av en stadsäga (återstod av ett gammalt
hemman) och del av annan stadsäga (likaledes återstod av ett gammalt hemman)
. Vardera stadsägan besväras av en mångfald servitutsinteckningar,
varav några gemensamma men flertalet särskilda. En del servitut torde
kunna lokaliseras såsom icke besvärande de delar, som beröras av sammanläggningen,
men i andra fall är detta knappast möjligt. Att få servituten
dödade möter svårigheter av allehanda slag.

Utan lagändring torde sammanläggning vara omöjlig i fallen b) och c).
1 samband med en lagändring erfordras visserligen särskilda regler för att
bestämma den inbördes förmånsrättsordningen mellan de olika servitutsinteckningarna.
Denna svårighet torde dock endast vara av formell natur, då
del torde sakna varje praktisk betydelse, örn inteckningarna efter sammanläggningen
gälla med lika rätt eller med förmånsrätt efter varandra i någon
särskild ordning.

De nu angivna exemplen äro ingalunda några enstaka undantagsfall utan
liknande fall uppkomma gång efter annan, då det ligger i sakens natur, att
tomtindelning många gånger mäste ske utan hänsyn till äldre ägogränser.
Nu gällande bestämmelser i faslighetsbildningslagen angående villkoren för

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

sammanläggning utgöra därför ett allvarligt hinder för en ny, ändamålsenligare
fastighetsindelning och för byggnadsverksamheten, då ju tomtindelningens
rättsliga genomförande utgör förutsättning för byggnadslov. En
lagändring, som i sak innebure, att sammanläggning finge ske, så snart fastigheterna
endast besvärades av inteckningar för nyttjanderätt och servitut,
skulle därför vara synnerligen önskvärd.

Jag har härmed velat underställa dessa spörsmål fastighetsregisterkommissionens
prövning under hemställan, att kommissionen, därest en lagändring
i en eller annan form anses påkallad, ville taga initiativ därtill.

Lidingö den 26 februari 1934.

ERIK NORMAN

Kommunalborgmästare.

Bil. 2.

Till Kungl. Fastighetsregisterkommissionen.

Härmed anhåller undertecknad vördsamt att inför kommissionen få framlägga
nedanstående spörsmål.

I 28 § av fastighetsregisterförordningen föreskrives anteckningsskyldighet
om servitut, vilka tillkommit i samband med laga skifte eller annan delningsförrättning.
I förordningen lämnas ock anvisning om delgivningsförfarande
mellan domstol och registerförare då det gäller frågor om avlyftning av
förrättningsservitut.

Beträffande servitut, vilka icke tillkommit i samband med delningsförrättning,
föreskrives icke anteckningsskyldighet. Däremot anföres härom i andra
stycket av noten under 28 § (sid. 329 i Grefberg, Fastighetsbildningslagen,
uppl. 1926) att det ansetts uppenbart, att liknande servitut icke böra antecknas
i fastighetsregistret. De hava sin plats i fastighetsboken.

Nu inträffar emellertid att åtskilliga på privaträttsliga avtal grundade
servitut taga direkt syfte på jorddelningsproblem. De kunna sålunda uppträda
såsom influerande faktorer vid bedömandet av jorddelningsåtgärder.
Om t. ex. grupp av fastigheter ömsesidigt äro belastade med servitut av innehåll,
att fastighet inom gruppen ifråga icke får givas mindre areal än 2,000
kvm, uppstår i samband med avstyckning eller tomtindelningsåtgärd den
frågan: är befintligheten av sagda servitut att anse såsom rättsgrund för att
avvisa ansökan om delning till mindre fastigheter än den i servitutet angivna.
Den anförda frågeställningen förutsätter att förrättningsmannen har
kännedom om servitutet, vilket — då underrättelseinstitutet mellan domstol
och registerförare icke existerar — endast undantagsvis kan beräknas vara
fallet.

Har förrättningsmannen icke kännedom om servitutet, torde förrättningen
i allmänhet komma att fortskrida till laga kraft, Örn förrättningssökanden
av ovetskap eller annan anledning icke påvisar servitutets förekomst och då
»servitutsägande» granne endast undantagsvis (i fall av gränsbestämning)
kallas till avstyckningsförrättning, förekommer nämligen i samband med
dylik förrättning ingen omständighet, varigenom servitutet kan framträda
och påkalla uppmärksamhet.

Skulle det nu vara så, att servitutet icke blott får utan skall respekteras
vid kännedom örn detsamma, men av klar anledning icke gives inflytande
örn förrättningsmannen saknar motsvarande kännedom, så uppstår — synes

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

det mig — en ojämnhet i behandlingen, som icke är tillfredsställande ur
rättssäkerhetssynpunkt.

Det bör framhållas, att servitut av angiven eller besläktad typ kunna komma
i direkt strid med senare än servitutet fastställda bestämmelser av allmän
natur. Så kan t. ex. servitut visa sig strida mot en av vissa av Kungl.
Majit fastställda stadsplanebestämmelser betingad tomtindelning, och härmed
ledes spörsmålet in på en hel grupp av befintliga servitut, vilka måhända
kunna sammanfattas under begreppet byggnadsservitut. Dessa servitut
tillkommo tämligen allmänt under den nu avlösta byggnadslagstiftningens
giltighetstid. Man hade då för område utanför fastställd stadsplan icke
möjlighet att tillämpa några av de för byggnadsverksamheten inom stadsplan
reglerande bestämmelserna och sökte i stället att med tillhjälp av servitut
reglera byggnadsverksamheten utanför stadsplanelagt område. I sådant
syfte tillkommo servitut med ofta mycket vidlyftigt innehåll. De kunna i
jämförelse med nu gällande byggnadslagstiftning betecknas såsom en blandning
av stadsplanebestämmelser och byggnadsordningsföreskrifter.

När stadsplan blivit fastställd för på sådant sätt servitutsbelagt område, uppträder
måhända kontrovers mellan å ena sidan servitutet — å andra sidan
den allmänna byggnadslagstiftningens föreskrifter. I samband härmed uppkommer
— vid tomtbildning och därefter vid behandling av ärenden rörande
byggnadstillstånd — tvång för förrättningsman respektive byggnadsnämnd
att taga ställning till servitutet, alltid förutsatt att kännedom om detsamma
är för handen.

I extremaste fall inställer sig frågan: hur förfara, om servitut och allmän
författning stå i strid mot varandra? Såsom exempel på antaget förhållande
kan anföras det fall, då servitutet bestämmer att stängsel skall vara genombrutet
(trådnät, spjälstaket och liknande), men att byggnadsordning stadgar
att stängsel icke mot grannes bestridande må vara genombrutet. Begär så
ena grannen att få såsom stängsel uppföra stenmur (laga stängsel enligt
byggnadsordningen) återstår att taga ställning till de mot varandra stridande
bestämmelserna. Ett annat fall kan uppkomma, om servitutet stadgar, att
å fastighet inom område må inredas bostad för allenast en familj och stadsplanen
måhända fastställer olika bebyggelsetyper från enfamiljshus upp till
mångvånings hyreshus. Det kan även förutsättas, att stadsplanen verkar
restriktivt i förhållande till servitutet och påbjuder enfamiljshus, där servitutet
tillförsäkrar eller medgiver högre grad av utnyttjande.

Det förefaller som örn servitut skulle kunna innebära en särskilt omfattande
grupp av konfliktanledningar av alla slag.

Beträffande byggnadsordnings-stadsplanebestämmelseservitut har redan
framhållits, att servitutstypen vanligen tillkom uteslutande på den grund, att
andra reglerande bestämmelser icke funnos att tillämpa. När servitutet därefter
och på grund av stadsplan kom att gälla vid sidan av numera synnerligen
detaljerade föreskrifter, vilka härledas från lagkomplexet stadsplanelag—byggnadsstadga—byggnadsordning,
så synes något institut för avkoppling
på offentlig väg av det dåmera skäligen onyttiga servitutet vara erforderligt.
Den offentliga vägen för servituts avlyftande ifrågasättes här på den
grund, att örn servitutets avlyftande skall vara beroende på enskild markägares
initiativ, så kan —- synes det — eventuell ovillighet att vidtaga åtgärder
för servitutets avlyftande effektivt förhindra t. ex. stadsplans genomförande.

Malmö den 10 november 1934.

t. Adden.

Andre stadsingeniör.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Bil. 3.

Till Kungl. Lantmäteristgreisen.

Förslag till stadsplan för bl. a. delar av Lundby i Göteborg har gjorts upp.
Ett av de svåraste problemen vid stadsplanearbetet har varit övervinnandet
av det hinder, som gällande ägoförhållanden utgjort. Samtidigt som Lundbys
inkorporering med Göteborgs stad blev mer aktuell, omkring åren 1902
—1903, begynte en livlig försäljning av fastigheter i Lundby. För att underlätta
denna verksamhet läto de dåvarande markägarna, vanligen genom
ägostyckning, uppdela sin mark i till storleken lämpliga tomtplatser med
gator. Detta gatusystem utgjordes av ett fullkomligt odifferentierat gatunät,
där samtliga gator gjordes lika breda och utan hänsyn till terrängen. I de
flesta fall avsattes gatumarken som samfälld mark för samtliga ägolotter
inom skiftet. Stundom utlades emellertid gatumarken som ägolotter och
åsattes mantal, men belädes med vägservitut till förmån för de till tomtplatser
avsedda lotterna. Sedan ha många sådana tomtplatser sålts och andelarna
i den samfällda marken eller vägrättigheterna ha på detta sätt spritts
ut på ett mycket stort antal personer. Inom Lundby förekomma även andra
samfälligheter, bildade vid enskifte å Lundby by m. fl. hemman, fastställt
år 1822, eller genom laga skifte å Lundby by, fastställt år 1838, vilka
äro samfällda för mer än 5,000 fastigheter med skilda ägare. Det är
uppenbart att ett bibehållande i stadsplan av sådant genom ägostyckning
bildat gatunät dels skulle omöjliggöra en rationell utformning av stadsplanen
och dels för såväl de enskilda markägarna som staden skulle medföra
onödigt stora gatukostnader. I anledning härav har det uppgjorda stadsplaneförslaget
i stor utsträckning måst avvika från gällande fastighetsindelning.

Genomförande av denna stadsplan och även av andra redan fastställda
stadsplaner blir nu i hög grad beroende av möjligheterna att mot rimliga
kostnader förvärva ingående samfälld mark.

I anslutning till vad här sagts får jag till Kungl, styrelsens bedömande
hänskjuta följande frågor.

2. Angående servitut.

Vid ägostyckning avsattes för samfällt behov mark till vägar, bäck, utmål
för brunn m. m. Hemmansdelen i fråga uppdelades i över 200 lotter. Sedermera
fastställdes stadsplan för området, varvid större delen av den samfällda
marken kom att ingå i gator, delar av densamma ingingo även i byggnadskvarter.
Genom särskilda avtal förvärvade staden alla andelarna i den
samfällda marken, som sedan avstyckades. I varje ägolott hade vid försäljning
tagits ett antal servitutsinteckningar, olika för varje lott, vilka samtliga
nu kommo att gravera den avstyckade marken. Flertalet av dessa inteckningar
sakna numer praktiskt taget all betydelse, men de utgöra icke
desto mindre ett i vissa fall oöverkomligt hinder vid tomtsammanslagning
såväl då fråga är om enskilda fastigheter som då fråga är om förutvarande
samfälld mark. Att bringa servituten till rättsenlig! upphörande på sätt
och under förutsättningar, som stadgas i 7 och 7a §§ lagen om servitut torde,
i fall där så är möjligt, draga orimligt höga kostnader på grund av mängden
härskande fastigheter.

I Lundby och även i andra stadsdelar torde i stor utsträckning liknande
eller snarlika förhållanden komma att uppstå. Så t. ex. avser staden att

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

förvärva alla andelarna i ett soldattorp för att sedan inlaga detsamma i stadsplanen
för bebyggelse. Visserligen kan området i vissa fall befrias från ansvar
för inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån,
men kvar stå servitutsinteckningar.

Även s. k. skiftesservitut, ehuru icke intecknade, utgöra stundom ett mer
eller mindre svåröverkomligt hinder vid stadsplaners genomförande på
grund av svårigheterna i många fall att få bort dem. Med all sannolikhet
komma dessa servitut att bliva ett betydande hinder vid genomförandet av
den nya stadsplanen för Lundby.

Med nu gällande lagstiftning bli svårigheterna ej mindre vid tomts rättsliga
bildande än även vid bebyggandet av rättsligen bestående tomt, som besväras
av ointecknat servitut, i många fall så stora, att vissa tomter aldrig
komma att bebyggas. Till dessa olägenheter kommer för det allmänna det
förhållandet, att oinlösta och ovårdade markområden för framtiden komma
att störa stadsbilden; syftet med stadsplanen blir icke uppnått. En lagändring
syftande till ett förenklat förfarande vid avlösning eller dödning av
vissa inteckningar och servitut torde därför vara i hög grad påkallad.

Under åberopande av vad här ovan anförts får jag vördsamt hos kungl,
lantmäteristyrelsen dels anhålla om svar å följande fråga:

3. att, till underlättande av tomts eller tomtplats rättsliga bildande, servitut
må kunna avlösas, förflyttas eller förklaras förfallet enligt ett förenklat
förfarande;

Göteborg den 26 maj 1937.

HUGO P. HOFFLANDER.

Stadsingenjör i Göteborg.

Bil. 4.

Till Kungl. Lantmäteristyrelsen.

Sedan undertecknade, inskrivningsdomare i Göteborg, fått tillfälle att taga
del av sladsingenjören därstädes Hugo P. Hofflanders skrivelse av den 26
maj 1937, innefattande framställning till kungl, styrelsen örn, bland annat,
lagändring, syftande till förenklat förfarande vid avlösning eller dödning av
vissa inteckningar och servitut, få vi på det kraftigaste instämma i vad stadsingenjör
Hofflander i ämnet föreslagit.

Under vår mångåriga befattning med hithörande frågor hava vi förnummit,
vilken dödande hand över utvecklingen i ett modernt samhälle, då det
är fråga örn bildandet av för byggnadsändamål avsedda tomter, nu gällande
lagar lägga i vägen. Det kan förekomma och förekommer icke heller så
sällan, att en person, som äger samtliga områden, vilka ingå i en tomt, på
grund av gamla, numera fullständigt betydelselösa servitut, icke kan få medgivande
till sammanläggning av områdena och följaktligen ej heller kan utnyttja
tomten för bebyggelse, då byggnadslov vid sådant förhållande icke
lämnas.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 38.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

För att visa, vilka svårigheter eller rent av hinder för tomtbildningen
servituten kunna åstadkomma, hänvisa vi till bilagda tryckta blanketter till
gravationsbevis.

På grund av vad vi sålunda anfört, få vi vördsamt tillstyrka bifall till
stadsingenjör Hofflanders framställning i vad densamma rörer dödandet av
servitut.

Göteborgs Rådhus den 26 maj 1937.

Hj. Hygrell. Torsten Buhrman.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.