Första lagutskottets utlåtande Nr 38 (Utlåtande 1936:L1u38 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1936 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m.

Genom en den 10 mars 1936 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 190, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l) Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att ej mindre 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 5 kap.
2 § 2 mom. och 3 § 4 morn., 8 kap. 30 §, 12 kap. 21 §, 13 kap. 6 §, 14 kap. 46 §,
15 kap. 25 §, 16 kap. 16 §, 18 kap. 12 § 2 morn., 19 kap. 23 §, 20 kap. 14 §,

21 kap. 11 § och 22 kap. 22 § strafflagen än även vad i 16 kap. 1, 3 och 7 §§,

22 kap. 14 §, 23 kap. 1 och 2 §§ samt 25 kap. 1—3, 5 och 9—16 §§ nämnda
lag finnes stadgat örn påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, ovärdighet att i
rikets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet att vidare föra andras talan inför
rätta skall upphöra att gälla, dels ock att 2 kap. 15—18 och 21 §§, 4 kap. 1 §
samt 25 kap. 20 § samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 KAP.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning äro:

1. Avsättning.

2. Mistning av befattning på viss tid.

16 §.

Avsättning innebär förlust av den befattning vari förbrytelsen skett.
Mistning av befattning på viss tid medför, under den tid, förlust av de
rättigheter eller förmåner som följa med befattningen.

Om rättighet till pension gällö vad särskilt är stadgat.

17 §•

Är den som förskyllt avsättning eller mistning av befattning på viss tid
ej i besittning av den befattning vari han förbrutit sig, skall i stället dömas
till böter eller till fängelse i högst sex månader.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 1 aud. Nr 38.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

18 §.

Begår den brott som innehar ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,
evad den beror av förordnande eller val, och dömes han till straffarbete
eller svårare straff, varde dömd befattningen förlustig; har han förbrutit sig
i viss befattning och för det brott förskyllt avsättning, skall han tillika dömas
förlustig annan befattning som ovan nämnts. Därest omständigheterna
det föranleda, må han dock bibehållas i befattningen; och må i sådant fall,
där fråga är om ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befattningen på
viss tid. Vad nu är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
den som blivit utsedd till innehavare av allmän befattning men ännu icke
tillträtt densamma.

Har någon blivit förvunnen till straff som ovan sägs, må han icke på grund
av senare företagen röstsammanräkning efter val, vilket ägt rum före domen,
inträda i allmän befattning.

21 §.

Är någon utom riket straffad för brott och förty, efter 1 kap. 3 §, från
straff här i riket fri, må dock förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning honom här ådömas, där brottet efter denna lag bör medföra förlust
av befattningen eller obehörighet att inträda däri; bör å brottet följa
mistning av befattning på viss tid, må därtill dömas.

4 KAP. ,

1 §■

Innefattar en handling flera brott, och är straffet å ettdera svårare än å
annat, skall det svåraste straffet ådömas; är vartdera brottet belagt med
samma straff, varde det straff ådömt. I båda dessa fall skall brott för vilket
särskilt straff ej ådömes betraktas såsom försvårande omständighet, och må,
där någotdera brottet är sådant som i 2 kap. 7 § sägs, kunna till skärpning
dömas. Bör å någotdera brottet följa förlust av ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning eller mistning därav på viss tid eller påföljd som i 2 kap.
20 § sägs, varde ock därtill dömt.

Där en handling innefattar brott som i särskilda avseenden är belagt med
olika straff, vare ock lag som i 1 mom. sägs.

25 KAP.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom,
enligt 18 kap. 6 § 1 mom. dömd till fängelse för otukt med ungdom
som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning eller uppfostran,
eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse
kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss
tid dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937; och skall med avseende därå
iakttagas:

1. Vad i 2 kap. 18 § 2 mom. strafflagen stadgas därom att den dömde
icke må inträda i allmän befattning skall äga tillämpning även då brottet
är begånget före lagens ikraftträdande.

2. Har före den 1 januari 1937 någon som innehar allmän befattning
begått brott, för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom som
vunnit laga kraft eller ej överklagas, och var brottet belagt med påföljd som
medförde befattningens förverkande eller skulle å brottet, utöver det särskilt
stadgade straffet, följa avsättning från befattning som avses i 25 kap. strafflagen
eller mistning på viss tid av sådan befattning, varde till förlust av befattningen
eller mistning av densamma på viss tid dömt, där brottet enligt
lagens nya lydelse bort medföra sådan påföljd.

3. Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat örn verkan därav,
att någon dömts medborgerligt förtroende förlustig eller dömts till påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ock förklarats ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas eller att föra andras talan inför rätta, skall från den
dag Konungen förordnar upphöra att gälla.

2) Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att ej mindre 51 § 3 morn., 64 § 2 mom, 65 §

2 morn., 109 §, 114 § 2 morn., 136 § 2 morn., 152 §, 154 § 3 morn., 158 §

3 mom. och 172 § strafflagen för krigsmakten än även vad i 63 §, 70 §,
lil §, 113 §, 114 § 1 morn., 115 §, 116 §, 119 § och 180 § nämnda lag finnes
stadgat örn påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och ovärdighet att i rikets
tjänst vidare nyttjas skall upphöra att gälla, dels ock att 15 § 1 mom. samt
28 och 29 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:
l:o) dödstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- oell tjänstemän:

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

6:o) avsättning; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

28 §.

Om avsättning, om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid oell om straff
vartill skall dömas, där den som förskyllt avsättning eller mistning av ämbete
eller tjänst på viss tid ej är i besittning av den befattning vari han
förbrutit sig, gäde vad i allmän lag sägs.

Vad i allmän lag stadgas därom att i vissa fall den som dömes till straff
skall dömas förlustig ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller dömas
till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, eller att han skall vara obehörig
att inträda i allmän befattning, skall jämväl äga tillämpning enligt denna
lag; dock skall officer eller underofficer, som dömes till straffarbete eller
svårare straff för brott vilket omförmäles såsom straffbart i denna lag,
alltid mista det ämbete eller den tjänst han såsom krigsman innehar.

29 §.

Officer eller underofficer som efter denna eller allmän lag dömes till fängelse
eller böter för stöld eller snatteri skall tillika, där ej omständigheterna
annat föranleda, dömas till avsättning från det ämbete eller den tjänst han
såsom krigsman innehar. Dömes ej till avsättning, må till mistning av ämbetet
eller tjänsten på viss tid dömas.

Begår krigsman---berörda anställning.

Har officer---fullo undergången.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

3) Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

14 §.

Finnes fullmäktig hava emot bättre vett drivit orättfärdig sak, eller brukat
veterlig falskhet, plikte med dagsböter eller fängelse. Drager sådan fullmäktig
sig ifrån saken innan slut däri varder, att straff därmed undgå,
plikte ändå som sagt är.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

17 KAP.

7 §•

Ej må den vittna, som menedare, eller för sådant brott då anklagad är; ej
vederdeloman, och uppenbar ovän; ej vettlös, eller den som ej fyllt femton år;
ej okristen, eller den som av sådan lära är, att han om vittneseden en falsk
och skadlig mening haver; ej eget husfolk och enskilde tjänare, då de i tjänsten
äro, utan så är att grovt brott inom huset skett och andre ej hava när
varit; ej i brottmål den som angivare är, eller de som rykte därom utspritt,
eller av andra det allenast hört hava; ej de som i den skyldskap eller det svågerlag
med endera av sakägarne äro, som i det 13 kap. 1 § om jäv emot domaren
sagt är, evad de åberopas att vittna mot eller med, och vare lag samma,
där allenast trolovning skedd är; ej den som själv, eller vars skyldeman
hava i saken del, eller kunna nytta eller skada därav vänta; ej må ock
fullmäktig vittna om det, som hans huvudman honom under den rättegång
förtrott; finnes det att han därföre är till fullmäktig tagen att han ej vittna
måtte, då bör han saken lämna och vittne bära.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937; och må därefter påföljd, som
innefattar ovärdighet att inför rätta föra andras talan, icke vidare ådömas.
Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat om verkan därav att någon
ålagts dylik påföljd skall från den dag Konungen förordnar upphöra att
gälla.

4) Lag

om ändrad lydelse av 5 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145) örn skiljemän.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 14 juni 1929 om skiljemän skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §•

Emot skiljeman gäde dessa jäv:

1. örn han är omyndig;

2. örn han såsom domare eller eljest å tjänstens vägnar prövat den fråga
varom skiljedom äskas, örn han vittnat i saken eller yttrat sig såsom sakkunnig
i tvistefrågan, örn han eller någon som till honom är i den skyldskap eller
det svågerlag som utgör jäv mot domare äger del i saken eller kan därav
vänta synnerlig nytta eller skada, eller örn han är part i en lika sak;

3. örn han är med part i den skyldskap eller det svågerlag som utgör
jäv mot domare, om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän, örn
han av någondera parten åtnjuter lön eller underhåll, örn han lyder under
någondera partens förmanskap, örn han varit part behjälplig att förbereda,
eller utföra hans talan i saken, eller örn han mottagit eller betingat sig ersättning
i strid mot vad i 23 § stadgas;

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

4. om annan särskild omständighet föreligger som är ägnad att minska
förtroendet till hans redlighet eller opartiskhet; samt

5. om mot uppdragets utförande för honom möter hinder som kan antagas
bliva långvarigt.

Den, som — — — saken angår.

Söker någon---för jäv.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Har dessförinnan skiljeman blivit utsedd eller, då skiljeman väljes av part,
underrättelse örn valet avsänts till motparten, må efter lagens ikraftträdande
omständighet som avses i 5 § första stycket 4 punkten icke anses såsom jäv,
därest sagda omständighet ej utgjort jäv efter äldre lag.

5) Lag

om ändrad lydelse av 1, 7 oell 8 §§ lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1, 7 och 8 §§ lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter, eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

4. blivit dömda till tvångsarbete.

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre
rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall
är för handen som i 1 § 3 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock
genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar
än i 1 punkten av samma paragraf avses;

då han avlidit medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock gemiona
uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller annorledes
vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt
då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning
därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare
eller av annan myndighet vilken enligt lag äger förordna om häktning,
eller av den i lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och
lagen örn internering av återfallsförbrytare omförmälda nämnd, eller då sådan
framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman.
Till annan myndighet än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt
må vara beroende på annan upplysning ur registret än som framgår av i 2
morn. omförmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag lämnas, där
Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss person ej
förekommer i straffregistret, må på begäran av denne meddelas, där han med
intyg av Konungens befallningshavande, underrätt, häradshövding, borgmästare,
svensk beskickning eller svenskt konsulat styrker, att hans rätt kan vara
beroende av sådant bevis.

3 mom. Därjämte skola till statistiska centralbyrån meddelas för den officiella
statistiken erforderliga utdrag ur straffregistret. I sådant utdrag må
icke upplysning meddelas om namnen på dem uppgifterna avse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslagen, får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt gällande lag ådömes den som fälles till ansvar för brott i vissa fall,
förutom det egentliga straffet, så kallade straffpåföljder, vilka medföra att
den dömde i större eller mindre utsträckning förlorar medborgerliga rättigheter.
Viktigast av påföljderna är påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen.
Denna innebär att den brottslige förverkar ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning som han innehar och att han, så länge påföljden varar, icke
må utöva dylik befattning. Vidare föranleder påföljden att den dömde
ej må rösta vid allmänna val eller eljest i allmänna ärenden. På
grund av särskilda stadganden medför påföljden inskränkning i den dömdes
rättigheter även i andra avseenden. Såsom exempel härpå kan anföras
att han är jävig att vittna och att vara skiljeman, att han i vissa fall helt
eller delvis går förlustig rätten till tjänstepension samt alt han icke äger fullgöra
värnpliktstjänstgöring. Påföljden ådömes vid livstids straffarbete för
alltid och eljest för viss tid, minst ett och högst tio år från det den dömde
frigivits efter utståndet straff. För påföljdens ådömande kräves att huvudstraffet
uppgår till minst sex månaders straffarbete. Alla brott av sådan
svårhetsgrad medföra emellertid icke påföljd utan påföljden är knuten allenast
till vissa brott, huvudsakligen sådana vilka sedan gammalt ansetts särskilt
vanärande. Vid vissa svårare ämbetsbrott upptager strafflagen såsom

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

en särskild påföljd ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Denna påföljd
medför — för all framtid — samma verkningar i fråga om obehörighet
till allmänna befattningar som påföljden enligt 2 kap. 19 §; däremot
förlorar den dömde icke sin rösträtt. De nu nämnda båda påföljderna kunna
ådömas även enligt strafflagen för krigsmakten. Såsom påföljd vid vissa
brott, begångna av rättegångsfullmäktige i denna deras egenskap, stadgas
i 22 kap. 14 § strafflagen ovärdighet att föra andras talan inför rätta, vilken
påföljd medför, förutom obehörighet att vara rättegångsombud, obehörighet
till de flesta medborgerliga förtroendeuppdrag. Sistnämnda påföljd kan i
vissa fall ådömas även enligt 15 kap. 14 § rättegångsbalken.

Alltsedan strafflagens tillkomst har påföljdsinstitutet varit utsatt för en
stark kritik och krav lia framställts på fullständigt avskaffande av påföljderna.
I fråga om påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen har kritiken lett till
åtskilliga reformer. Sålunda har gång efter annan påföljdens tillämpningsområde
inskränkts och dess verkningar mildrats, senast genom en år 1918
genomförd reform, i samband varmed påföljdens tidigare benämning »förlust
av medborgerligt förtroende» ersattes med den nuvarande. Yrkanden om
påföljdernas avskaffande lia emellertid framkommit även efter 1918. Sålunda
lia de sakkunniga för utredning rörande organisationen av det frivilliga
skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar i sitt den 31 december
1932 avgivna betänkande (statens off. utredn. 1933: 11) hemställt om utredning
örn påföljdernas borttagande och år 1933 har andra kammaren i anledning
av en inom kammaren väckt motion (nr 356) för sin del beslutat
framställning till Kungl. Majit av enahanda innebörd.

Genom beslut den 15 juni och den 18 juli 1935 uppdrog chefen för justitiedepartementet
åt professorn Ragnar Bergendal och hovrättsassessorn Thomas
Munck af Rosenschöld att utreda frågan om borttagande ur strafflagen
av påföljd enligt 2 kap. 19 § samt ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas.
Såsom resultat av utredningen överlämnade de sakkunniga, vilka jämväl
upptagit frågan örn avskaffande av påföljden ovärdighet att föra andras
talan inför rätta, med skrivelse den 21 november 1935 en promemoria angående
avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen jämte vissa andra
straffpåföljder, innefattande förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i
riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen ävensom förslag till lagar
om ändrad lydelse av vissa delar av strafflagen, strafflagen för krigsmakten,
rättegångsbalken, lagen om skiljemän, lagen örn straffregister och värnpliktslagen
(statens off. utredn. 1935: 60). De sakkunnigas promemoria finnes såsom
bilaga fogad vid förevarande proposition.

Såsom utgångspunkt för de sakkunnigas förslag har i viss mån tjänat stadgandet
i 25 kap. 20 § första stycket strafflagen. Enligt detta stadgande
skall ämbetsman som dömes till straffarbete eller svårare straff tillika dömas
till avsättning även om brottet är begånget utom ämbetet; äro omständigheterna
synnerligen mildrande må dock till mistning av ämbete på viss
tid (suspension) dömas. Vad i nämnda paragraf är stadgat örn ämbetsman

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

gäller enligt 22 § i samma kap. även om andia under 25 kap. strafflagen
lydande befattningshavare, d. v. s. tjänstemän hos staten, kommunerna och
vissa halvoffentliga inrättningar samt en del innehavare av medborgerliga
förtroendeuppdrag, särskilt sådana, varmed är förenad förvaltande befogenhet.
Förlust av en allmän befattning enligt 25 kap. 20 § första stycket
strafflagen betecknas i strafflagen enligt dess nuvarande lydelse icke såsom
en påföljd, ehuru förlusten i fråga till sin egentliga natur är en påföljd.

De sakkunniga liava föreslagit avskaffande icke blott av påföljden enligt
2 kap. 19 § strafflagen och påföljden »ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas»
utan även av påföljden »ovärdig att föra andras talan inför rätta». I
motiven till sitt förslag framhöllo de sakkunniga såsom vägande skäl
för påföljdernas avskaffande, att dessa för de flesta människors uppfattning
framstode såsom särskilt riktade mot den medborgerliga äran och
såsom en laglig sanktion av det förakt som drabbade den brottslige, vilket
medförde att påföljderna direkt vore ägnade att motverka den dömdes moraliska
återupprättande. Kännedomen om påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen
spredes genom röstlängderna och denna påföljd komme sålunda i en
hel del fall att bliva den direkta anledningen till det misstroende som mötte
en frigiven straffarbetsfånge.

En undersökning av de intressen som uppbure stadgandena om påföljd
gåve enligt de sakkunnigas mening vid handen, att påföljden enligt 2 kap.
19 § strafflagen icke kunde anses berättigad vare sig såsom straff eller såsom
en till allmänheten riktad varning för den dömde. Däremot läge det i
påföljdens natur att den avsåge att bereda ett skydd för samhällsfunktionerna
därigenom, att personer vilka kunde tänkas äga en antisocial vilja berövades
möjlighet att påverka de beslut som fattades av samhällets organ. Den
verkan av påföljden, att den dömde under viss tid icke kunde erhålla allmän
befattning, syntes emellertid såvitt anginge ämbeten, tjänster och därmed
jämställda befattningar sakna betydelse, då vederbörande myndighet alltid
hade att pröva de sökandes kvalifikationer. I fråga om andra allmänna värv,
särskilt politiska och kommunala förtroendeuppdrag, vore väl garantierna
för en objektiv prövning av kandidaterna från väljarnas sida i regel mindre
än vid en prövning som ankomme på myndighet, men det syntes ändå innebära
en underskattning av den politiska kulturen i vårt land örn man antoge,
att påföljden hade någon nämnvärd betydelse såsom obehörighetsgrund vid
dessa befattningars tillsättande. Vad anginge utövandet av en befattning
som den dömde redan innehade, förhölle det sig i stor utsträckning så, att bestämmelserna
i 25 kap. 20 § strafflagen örn avsättning såsom följd av straffarbete
vore vid sidan av påföljdsstadgandena tillämpliga å ett och samma
brott. Härigenom reducerades väsentligen påföljdens verkan, såvitt anginge
förlust av befattningar, till att avse förlust av vissa medborgerliga förtroendeuppdrag.
Såsom skydd för den samhällsfunktion som utövades av medborgarna
såsom röstberättigade i allmänna ärenden saknade påföljden all
praktisk betydelse. — Vad de sakkunniga anfört rörande den allmänna
straffpåföljden gällde i tillämpliga delar örn de båda andra påföljderna.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Den verkställda undersökningen utvisade enligt de sakkunnigas mening, att
påföljderna i regel endast vore motiverade försåvitt de medförde förlust
av sådana allmänna befattningar som ej drabbades av avsättningsbestämmelserna
i 25 kap. strafflagen, däremot icke såvitt de medförde obehörighet
att för framtiden bekläda dylika befattningar eller förlust av rösträtt.

Denna principiella utgångspunkt föranledde de sakkunniga att föreslå
påföljdernas ersättande med vissa stadganden om förlust av allmänna befattningar.
Enligt sakkunnigförslaget bibehölls stadgandet i 25 kap. 20 § strafflagen
i huvudsak och kompletterades med andra bestämmelser om förlust av
allmänna befattningar. Såsom förutsättning för befattningens förlust uppställde
förslaget, vid sidan av dom å straffarbete, att den dömde förskyllt avsättning
från annan befattning. I fråga om ämbete eller tjänst medgavs
domstolen enligt förslaget en viss prövningsrätt. Beträffande allmän befattning
som icke är att hänföra till ämbete eller tjänst föreslogo de sakkunniga
däremot obligatorisk förlust av befattningen.

Över sakkunnigförslaget inkommo efter remiss yttranden från fångvårdsstyrelsen,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands
län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län, från statskontoret
ävensom från järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen i de delar
som beröra styrelsernas verksamhetsområden samt från cheferna för generalstaben,
marinstaben och flygvapnet. Vidare inkommo styrelsen för centralföreningen
till stöd för frigivna, styrelsen för svenska skyddsförbund^
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund med utlåtanden. Vissa av de
hörda myndigheterna fogade vid sina yttranden infordrade utlåtanden från
dem underställda myndigheter.

De flesta av de myndigheter och sammanslutningar som avgåvo yttrande
över förslaget tillstyrkte detsamma. Länsstyrelsen i Stockholms län och
generalpoststyrelsen ställde sig emellertid helt avvisande mot den ifrågasatta
reformen och några myndigheter riktade i särskilda hänseenden kritik
mot förslaget. I vissa yttranden gjordes sålunda gällande, att med reformen
borde anstå i avvaktan på en allmän strafflagsreform. Anmärkningar framställdes
vidare därutinnan att garantierna för allmänna befattningshavares
oförvitlighet genom förslagets genomförande skulle minskas i en utsträckning
som icke vore önskvärd. Från några håll gjordes i anslutning härtill
gällande att påföljder i större eller mindre utsträckning borde bibehållas
såsom hinder för erhållande av befattning i allmän tjänst. Generalpoststyrelsen
uttalade såsom sin mening att fakultativa bestämmelser om
förlust av ämbete eller tjänst icke, då en tjänsteman utom tjänsten gjorde
sig skyldig till ett svårare förmögenhetsbrott, erbjöde samma garantier för
att han ej skulle bibehållas i tjänsten som de ovillkorliga bestämmelserna
om påföljd. Länsstyrelsen i Stockholms län framhöll särskilt att man icke
borde överskatta väljarnas omdöme och krav på oförvitlighet hos dem som
skulle beklädas med offentliga uppdrag och att man borde noga betänka
sig, innan man toge steget så fullt ut att även s. k. vaneförbrytare finge
rösträtt. Chefen för flygvapnet ansåg under hänvisning bland annat till

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

de krav som måste ställas på dem som skola handhava flygvapnets materiel,
att det hinder för fullgörande av värnplikt som den allmänna straffpåföljden
utgör icke borde avskaffas.

Sakkunnigförslaget undergick härefter överarbetning inom justitiedepartementet.
Bestämmelserna om förlust av allmänna befattningar sammanfördes
därvid i 2 kap. strafflagen. I övrigt innebar departementsförslaget
icke några avvikelser från de principer som, enligt vad ovan anförts, omfattats
av de sakkunniga.

Vid förslagets remittering till lagrådet anförde föredragande departementschefen
bland annat:

»Vad först angår invändningen om förevarande frågas sammanhang med
den allmänna strafflagsreformen må framhållas, att en reform av straffpåföljderna
är ett naturligt led i det reformarbete med avseende å straffsystemet
som för närvarande pågår. Frågan om straffpåföljdernas reformering
kan ej heller lämnas åsido under det pågående reformarbetet på straffverkställighetens
och fångvårdens område. Härför är dess samband med institutet
villkorlig frigivning och med de åtgärder som vidtagas till skydd för frigivna
fångar alltför påtagligt. Det torde ock böra framhållas, att frågan om
återupptagande av arbetet med en allmän strafflagsreform ännu är svävande,
varför ett yrkande om avvaktande av en sådan reform är liktydigt med ett
uppskjutande på obestämd tid av den nu ifrågasatta reformen.

De invändningar som i övrigt framställts mot förslaget örn påföljdernas
avskaffande och ersättande med bestämmelser om förlust av allmänna befattningar
synas ej heller övertygande. I fråga örn påföljdernas betydelse såsom
en garanti för allmänna befattningshavares oförvitlighet må till en början
framhållas, att de av generalpoststyrelsen uppmärksammade fall, då enligt
förslaget befattnings förlust skulle bliva fakultativ i stället för såsom nu
obligatorisk, avse brott som enligt gällande rätt förskylla straffarbete i minst
sex månader eller ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Uppenbarligen
kan det endast i sällsynta undantagsfall få förekomma att en statstjänsteman
som begått ett så svårt brott bibehålies i tjänsten. Av de sakkunnigas
motivering framgår -— och det ligger för övrigt i sakens natur — att vid
domstolens prövning av frågan om den dömdes bibehållande i tjänsten särskilt
avseende bör fästas vid möjligheten för ett upprepande av brottet i den tjänst,
varom är fråga. Det bomme följaktligen att strida mot lagens mening om en
tjänsteman som omhänderhade penningar, värdepost eller dylikt finge behålla
tjänsten, därest han utom tjänsten beginge ett förmögenhetsbrott av
ifrågavarande svårhetsgrad. Någon anledning att betvivla domstolarnas förmåga
att riktigt tillämpa de föreslagna bestämmelserna lär icke finnas. I
själva verket torde förslaget erbjuda större garantier än gällande rätt för
att opålitliga personer icke få kvarbliva i allmän tjänst. Om exempelvis en
posttjänsteman begår en förskingring i annan befattning, t. ex. i egenskap
av kommunalnämndsordförande, och det förskingrade beloppet genast crsättes,
dömes han enligt gällande rätt till avsättning från nämnda förtroendepost,
men strafflagen inrymmer icke möjlighet att få honom avlägsnad från

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

tjänsten vid postverket ens för det fall, att det förskingrade beloppet varit
av betydande storlek. Enligt förslaget skall däremot domstolen med beaktande
av samtliga omständigheter — bland vilka naturligen i det anförda
exemplet hänsyn till postverkets intresse intager ett framträdande rum —
pröva om han skall mista sin tjänst. I händelse av förslagets genomförande
torde emellertid med hänsyn till sådana fall som nu avses bestämmelse
lämpligen kunna meddelas därom, att i mål varom nu är fråga domstolen
skall bereda den myndighet under vilken den tilltalade i och för ämbetet eller
tjänsten lyder tillfälle att yttra sig i målet. Då dylik bestämmelse endast
skulle innebära ett reglerande i visst avseende av den skyldighet att ex officio
föranstalta om utredning som åligger domstol beträffande brottmål, torde
bestämmelsen kunna utfärdas i administrativ ordning. ----

Beträffande tillsättandet av allmänna förtroendeuppdrag anför länsstyrelsen
i Stockholms län såsom bevis för att man icke kan lita på väljarnas
omdöme och att påföljderna därför fylla en uppgift, att enligt vad länsstyrelsen
hade sig bekant i ett fall till nämndeman valts en person kort efter
det han blivit ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen i samband med
straffarbete för förfalskning. Det anförda torde dock lika väl kunna åberopas
såsom bevis för påföljdens ringa effektivitet. Då påföljden i flertalet
fall ådömes endast för ett år och vid en del svåra brott, t. ex. våldtäkt, över
huvud icke kan ådömas, torde man icke, vare sig ifrågavarande påföljd bibehålies
eller ej, kunna helt skydda sig för att ett val vid något tillfälle kan
leda till resultat som ter sig stötande.---

Såsom en särskilt stötande konsekvens av den allmänna påföljdens avskaffande
har framhållits att s. k. vaneförbrytare, vilka kanske tillbringa större
delen av sin tid i fängelset och endast äro ute under kortare mellantider, skulle
under den tid de åtnjöte friheten få deltaga i allmänna val. Denna invändning
torde dock vara av huvudsakligen teoretisk natur. För en sådan
persons deltagande i val torde i allmänhet — bortsett från det hinder för
rösträtts utövande som ligger i obetald skatt — ett kringflackande liv eller
frånvaron av politiska intressen medföra, alt rösträtt icke kommer att utövas.
De återstående fallen måste antagas vara så fåtaliga att de, om de
över huvud förtjäna beaktande i angivna avseende, kunna betecknas såsom
betydelselösa i jämförelse med de olägenheter som äro förbundna med att
staten genom egna åtgärder tillskapar en pariasklass av medborgare vilka
offentligen brännmärkas även sedan deras strafftid gått till ända.

Icke heller synes vad chefen för flygvapnet invänt mot den allmänna påföljdens
avskaffande kunna tillmätas avgörande betydelse, så mycket mindre
som uteslutande från värnpliktstjänstgöring av det lilla fåtal personer som
redan i värnpliktsåldern kan hava ådömts dylik påföljd torde erbjuda mycket
ringa skydd i de av chefen för flygvapnet angivna hänseenden.»

Lagrådet yttrade, bland annat, att vissa betänkligheter ur olika synpunkte
onekligen mötte mot ett upphävande i avsedd utsträckning av nu stadgade
straffpåföljer. Lagrådet fann dock dessa betänkligheter icke kunna

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

tillmätas avgörande betydelse. Och lagrådet ansåg att även om de olägenheter
ifrågavarande påföljder orsakade måhända vore i viss mån överskattade,
den förebragta utredningen likväl visade att övervägande skäl
talade för en reform i förslagets syfte. Emellertid framställde lagrådet
vissa erinringar mot de i ifrågavarande påföljders ställe föreslagna bestämmelserna
i strafflagen angående förlust av allmänna befattningar. Sålunda
borde enligt lagrådets mening domstolen äga att icke allenast beträffande
ämbete och tjänst utan även i fråga om annan allmän befattning pröva
om den tilltalade skulle gå befattningen förlustig. De huvudsakligaste av
lagrådets erinringar, däribland den nyss omtalade, lia beaktats vid utformandet
av det genom förevarande proposition framlagda förslaget.

Beträffande den närmare innebörden av de ifrågasatta lagändringarna får
utskottet i korthet lämna följande redogörelse.

Vad först angår strafflagen skola — i den mån en omformulering av vederbörande
paragrafer icke eljest påkallas — alla nu ifrågavarande påföljdsbestämmelser
borttagas genom ett stadgande i ingressen till den föreslagna
lagen. Samtidigt med att 25 kap. 20 § första stycket utgår införes i 2 kap.
18 § 1 mom. den nya huvudregeln, vilken innebär att om allmän befattningshavare
dömes till straffarbete eller svårare straff (det sistnämnda medtaget
av hänsyn till krigslagstiftningen), han också skall dömas befattningen förlustig.
Samma är förhållandet med den som för brott i viss befattning förskyllt
avsättning: han skall dömas förlustig även andra befattningar. Stadgandet
är emellertid icke ovillkorligt utan domstolen äger, därest omständigheterna
det föranleda, bestämma att den tilltalade må bibehållas i befattningen.
Där fråga är om ämbete eller tjänst, kan i sistnämnda fall även suspension
ifrågakomma. Vad som sålunda stadgats skall äga motsvarande
tillämpning beträffande den som blivit utsedd till innehavare av allmän befattning
men ännu icke tillträtt densamma. I samtliga de nu behandlade
fallen gäller att förlust av befattningen skall inträda allenast då domstolen uttryckligen
sådant föreskriver. 2 kap. 18 § 2 mom. av förevarande förslag
upptager däremot ett fall där allmän befattning förloras rent automatiskt. Enligt
nämnda stadgande må nämligen ingen, som blivit förvunnen till straff
som nyss sagts, på grund av senare företagen röstsammanräkning efter val,
vilket ägt rum före domen, inträda i allmän befattning. — De övriga föreslagna
ändringarna i strafflagen innebära i huvudsak allenast, en anpassning efter
det nya systemet med förlust av befattningar i stället för de gamla påföljderna.

De stadganden av allmän straffrättslig natur vilka innehållas i strafflagen
för krigsmakten bestå väsentligen i hänvisningar till allmänna strafflagen.
Detta är även förhållandet med bestämmelserna i förstnämnda lag angående
påföljd enligt 2 kap. 10 § strafflagen och påföljden ovärdighet att i rikets
tjänst vidare nyttjas. Nämnda bestämmelser skola — utom i några fall där
cn omredigering av vederbörande paragraf tarvas — upphävas genom ett
allmänt stadgande i ingressen lill den föreslagna lagen. Förslaget åsyftar

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

att i det väsentliga införa samma regler för förlust av militära befattningar,
som enligt vad förut nämnts skola gälla för civila befattningshavare. I
28 § andra stycket i förslaget har emellertid inryckts en undantagsbestämmelse
av den innebörd, att officer eller underofficer, som dömes till straffarbete
eller svårare straff för brott vilket omförmäles såsom straffbart i
strafflagen för krigsmakten, skall, i likhet med vad som för närvarande gäller,
ovillkorligen mista det ämbete eller den tjänst han såsom krigsman innehar.

Förslaget medför vidare att 15 kap. 14 § rättegångsbalken, vilket lagrum
såsom förut nämnts bland annat innehåller stadgande om ovärdighet att föra
andras talan inför rätta, skall upphävas såvitt avser nämnda stadgande. I
samband därmed har paragrafen givits en ändrad avfattning, därvid i straffsatsen
införts dagsböter. I 17 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas, att den
ej må vittna, som är »okänd och främmande innan kunnigt varder, att
han ej på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet
och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen». Enligt förslaget
skall nämnda passus utgå ur lagtexten.

Genomförandet av förslaget skulle beträffande lagen om skiljemän innebära
att påföljderna bortfölle såsom jävsgrund för skiljemän. Till förebyggande
av att illa ansedda personer skulle kunna anlitas såsom skiljemän
har i påföljdernas ställe föreslagits en ny jävsbestämmelse i 5 § 4. nämnda
lag. Enligt denna bestämmelse upptages såsom jäv förhandenvaron av omständighet
ägnad att minska förtroendet till skiljemannens redlighet.

Avskaffandet av påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen föranleder vissa
ändringar i lagen örn straffregister (1, 7 och 8 §§), framför allt upphävande
av bestämmelserna angående sådana straffregisterutdrag som utvisa huruvida
en person är underkastad dylik påföljd eller ej.

Det har befunnits obehövligt att vidtaga särskilda ändringar i alla de lagar
och förordningar, varest frihet från straffpåföljder uppställes såsom villkor
för rösträtt eller behörighet att bekläda viss befattning; i sådant hänseende
har en allmän övergångsbestämmelse ansetts vara tillfyllest. Undantag har
dock måst göras för stadgandena i riksdagsordningen om rösträtt och valbarhet
samt i tryckfrihetsförordningen om rätt att erhålla s. k. hinderslöshetsbevis.
Förslag innefattande ändring i grundlagarna i dessa delar ha
framlagts i de till innevarande års riksdag avlåtna propositionerna nr 191
och 235, vilka hänskjutits till behandling av konstitutionsutskottet. — Den
i gällande uärnpliktslag intagna bestämmelsen om obehörighet för den som
ådömts påföljd enligt 2 kap 19 § strafflagen att fullgöra värnpliktstjänstgöring
har uteslutits i det förslag till ny värnpliktslag som förelagts årets riksdag
genom proposition, nr 226, vilken hänvisats till behandling av särskilt
utskott.

Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet av de i här förevarande proposition
ifrågasatta lagändringarna framhålles i propositionen, att de i grundlagarna
stadgade verkningarna av påföljderna icke kunna bringas att upphöra
förrän ändring i grundlagarna definitivt genomförts. Med hänsyn här -

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

till föreslås i princip, att förslaget, såvitt detsamma hänför sig till de allmänna
verkningarna av redan ådömda påföljder, skall träda i kraft först den
dag Konungen förordnar. I övrigt skola de nya bestämmelserna träda i
kraft den 1 januari 1937, efter vilken dag ifrågavarande påföljder alltså icke
vidare skulle komma att ådömas. Med avseende å brott som begås före
nämnda dag föreslås vissa övergångsbestämmelser.

Mot avskaffandet av ifrågavarande påföljder möta väl, såsom ock fram- utskottet.
hållits bland annat av lagrådet, vissa betänkligheter ur olika synpunkter. Å
andra sidan torde man genom den skärpning, förslaget angående förlust av
allmänna befattningar på grund av ågången straffdom innebär, vinna i
viss mån ökade garantier för upprätthållande av kravet på oförvitlighet hos
allmänna befattningshavare. Särskild vikt måste också läggas vid möjligheten
att genom avskaffandet av påföljderna lättare kunna återföra vissa
brottslingar till ett hederligt liv. Då i några yttranden uttalats farhågor för
att rättsskyddet för offentliga funktioners behöriga utövande skulle försvagas
genom påföljdernas borttagande, vill utskottet emellertid framhålla såsom
önskvärt att vid den fortsatta omarbetningen av strafflagen noga uppmärksammas
verkningarna av ifrågavarande ändring, särskilt vad beträffar oredlighetsbrotten.

Mot den närmare utformningen av bestämmelserna i de särskilda lagförslagen
har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 maj 1936.

På första lagutskottets vägnar:

S. LINNÉR.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Anderson i Hägelåkra, Klefbeck, Norling, Otto ivansson,
Ekströmer, Henriksson* och Verner Andersson;

från andra kammaren: herrar Linnér och Nilsson i Antnäs, fru Östlund samt herrar
Olsson i Rimforsa, Olsson i Mellerud, Johansson i Bro*, Johnsson i Kalmar och Lindberg
i Stockholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.