Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961 (Utlåtande 1961:L1u38 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961

Nr 38

Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt till resning
vid konflikt mellan svensk och internationell domstols avgöranden.

Första lagutskottet har behandlat en i första kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 264, av fru Segerstedt Wiberg. I motionen hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning
»rörande genomförande av sådan ändring av bl. a. rättegångsbalkens
m. fl. resningsstadganden, att vår rättsordning kan anpassas efter de krav
som Sveriges mellanfolkliga åtaganden enligt för landet bindande internationella
domstolsutslag kan komma att ställa på vårt land».

Motionen

I motionen anföres inledningsvis, att Sverige har, i viss om än begränsad
utsträckning, underkastat sig internationella domstolars jurisdiktion, och
att vårt land sålunda i vissa fall kan ställas under internationella domstolens
i Haag domvärjo. I detta sammanhang erinrar motionären om att Sverige
för några år sedan var svarande i ett uppmärksammat mål inför denna
domstol, det s. k. Boll-målet. Då Sverige vann detta mål gav dock domen ej
anledning till några svårigheter. Vidare nämnes, att riksdagen ingående diskuterat
spörsmålet om att Sverige, i likhet med ett flertal andra europeiska
länder, däribland Danmark och Island, skulle underställa sig den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna. Något definitivt beslut i denna
sak har ännu icke fattats.

Vidare anför motionären, att allmän enighet torde råda om att Sverige på
allt sätt hör bidraga till den internationella rättens befästande. I sådant syfte
bör Sverige uppenbarligen underkasta sig de kvalificerade internationella
domstolars jurisdiktion, som staterna genom överenskommelser tillskapat
för sådant ändamål. Endast om jordens många suveräna länder på detta
sätt i vidgad omfattning förklarar sig beredda att överlåta åt rättsliga instanser
att lösa uppkommande rättsliga tvister, heter det i motionen, kan på
längre sikt respekten för den internationella rätten upprätthållas och stärkas.
Alt Sverige därvid bör gå i spetsen synes självklart med hänsyn till vår
allmänna inställning till de internationella samarbetsfrågorna.

En svårighet för vårt vidkommande har, enligt motionen, i dessa sammanhang
varit att den interna svenska rättsordningen icke anvisar någon lösning
på den konfliktsituation som uppkommer då ett internationellt domstolsorgan,
vars utslag Sverige förpliktat sig att respektera, förklarar ett i

haag till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 1 avd. AV 38

2 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961

enlighet med vår rättsordning i sista instans meddelat avgörande eller en
dom stå i strid med vårt lands internationella förpliktelser. Dessa svårigheter
torde enklast övervinnas genom att i rättegångsbalken och annorstädes införes
regler, som möjliggör att lagakraftvunnet beslut eller lagakraftvunnen
dom, som underkänts av en internationell rättsinstans på ett för Sverige bindande
sätt, kan återbrytas. Bland resningsgrunderna i rättegångsbalken bör
sålunda enligt motionärens uppfattning intagas en regel om att dom eller
beslut, som på angivet sätt befunnits behäftad med fel, skall kunna undanröjas.
Motsvarande regler torde erfordras beträffande regeringsrättens beslut;
ett sådant beslut var det närmast fråga om i Boll-målet.

Motionären anser vidare att det måste undvikas att, om saken efter ett
i esningsbeslut eventuellt åter prövas, den svenska instansen kommer till
ett resultat, som alltjämt star i strid med den internationella domstolens
tolkning av rättsläget. Var rättsordning bör därför kompletteras med regler
som garanterar att den tolkning av gällande bestämmelser, som vi enligt eu
dy lik internationell domstols avgörande på grund av våra internationella
åtaganden har att följa, också framgent vinner tillämpning.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionen från Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt, juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet, familjerättskommittén och utredningen
av frågan om verkställighet av utländsk dom i tvistemål.

I familj erätts kommitténs yttrande anföres:

Det väckta spörsmålet sammanhänger med frågan i vad mån svenska
domstolar och andra myndigheter över huvud är bundna av våra internationella
åtaganden utan att dessa åtaganden kommit till uttryck i inhemska
författningsbestämmelser. Att dylik bundenhet omedelbart föreligger har
hävdats t. ex. av Sundberg (Lag och traktat, 1942, s. 49 ff. samt Folkrätt,
2 uppl. 1950, s. 14) och Eek (Om Främlingskap, 1955, s. 33), medan motsatsen
hävdats av t. ex. Gihl (Huvuddragen av den allmänna folkrätten, 1957,
s. 127 ff.), jämför även den med talrika exempel belysta artikeln av B. Eng
(Tillämpning av internationella överenskommelser i intern svensk rätt
i Nordisk Tidskrift for international. Ret 1938 s. 94 ff.). Det må här anmärkas,
att traktater efter år 1911 (se SFS 1911: 142, s. 3) vanligen ej införes i
Svensk författningssamling utan i den av utrikesdepartementet utgivna
publikationen Sveriges överenskommelser med främmande makter (SO),
och att publicering ej alltid sker i omedelbart sammanhang med traktatens
ikraftträdande för Sveriges del. I vissa fall införes emellertid traktaten i
SFS i samband med utfärdande av tillämpningskungörelse (se t. ex. SFS
1958: 122 och 522; den principiella olikheten i lydelsen av dessa båda kungörelser
bör uppmärksammas) eller cirkulär (SFS 1958: 533). I andra fall
göres i en utfärdad författning blott en allmän hänvisning till konvention
eller allmänt erkänd folkrättslig grundsats, se t. ex. SL 27: 11 och lagen den

Forsla lagutskottets utlåtande nr 3S dr 1061

30 december 1953 om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för
brott av vissa utlänningar, vilka behandlas i artikel i NJA II 1954, s. 26 fl.:
den sist åberopade lagstiftningen kan möjligen felaktigt ge intryck av att
folkrättsliga grundsatser ej gäller utan stöd av lag (se NJA 1946 s. 6a och
även nyssnämnda artikel i NJA II 1954 s. 47 in fine).

Asikten att innehållet av en traktat måste intagas i en intern författning
för att bli bindande för våra domstolar och myndigheter svarar mot den
lagstiftningsteknik, som åtminstone under det senare halvseklet använts i
Sverige (jfr ovan och särskilt Engs uppsats, s. 101 fl''.). Åsikten har också
hävdats av utrikesdepartementet i skrivelse till Europarådet den 18 maj
1960 i anledning av förslag till konvention om enhetlig tolkning av konventioner
(jfr utrikesutskottets utlåtande nr 5/1960). Det kan dock ifrågasättas,
om ståndpunkten är riktig för traktatmässiga förpliktelser av vad slag det
vara må. Förut har nämnts att allmänt erkända folkrättsliga grundsatser
är gällande utan stöd av inhemsk lag. Det synes ej uteslutet, att även i övrigt
visst utrymme finns för tillämpning av en traktat utan att denna kommit
till uttryck i eu inhemsk författning. I ett diskussionsinlägg av Eek i anknytning
till Boll-målet (SvJT 1959 s. 576) har också hävdats, att den Sverige
åliggande förpliktelsen att fullgöra en dom av Internationella domstolen
som regeringen på förhand —- med riksdagens godkännande - underkastat
sig borde infrias av annat högsta statsorgan än regeringen, då denna
av konstitutionen är förhindrad att göra det.

Att traktater hos oss ej generellt anses omedelbart bindande för domstolar
och andra myndigheter medför större risker för tvist inför internationellt
forum än om sådan bundenhet anses föreligga. Har en traktat ej föranlett
någon lagstiftningsåtgärd, kan befaras att myndighet anser traktaten över
huvud taget ej böra tillämpas. Och även om traktat införlivats med svensk
lagstiftning, föreligger en risk för tvist av anfört slag i fall då införlivandet
skett på det sättet att traktatens innehåll omskrivits i intern författning,
särskilt om myndighet skulle anse att den vid tolkning av författningen icke
är befogad ta hänsyn till traktaten.

Försök har under senare år gjorts att komma till rätta med de problem
som växlande tillämpning av ett gemensamt rättsligt grundmaterial medför.
Här må hänvisas till arbetet inom Nordiska rådet (se Sak A 14 vid rådets
6:e session 1958 »om inrättande av ett gemensamt rådgivande domstolsorgan»
samt SvJT 1959 s. 351) samt till ovan antytt initiativ inom Europarådet
rörande bl. a. enhetlig tolkning av Europarådskonventioner. Svårigheterna
är emellertid uppenbara och en lösning torde åtminstone i ulomnordiskt
sammanhang ännu få ställas på framtiden och göras beroende av ett
större mått av rättslig enhet mellan en större eller mindre grupp av stater
(jfr Grönfors, SvJT 1957 s. 16 ff.).

Även om ett dylikt större förenhetligande skulle kunna åstadkommas, kan
givetvis alltid uppstå fall, då svensk judiciell eller annan myndighet fattar
ett beslut som strider mot eu traktatsförpliktelse. Detta kan bero på tillämpning
av en klar svensk lag som ej överensstämmer med konventionen eller
på feltolkning av den svenska lagen eller på avsaknad av tillämplig svensk
lag. Härigenom aktualiseras den frågeställning som motionären berör.

Sverige är redan medlem av olika internationella organisationer, såsom
FN, Europarådet, Haagkonfcrcnsen, OEEC in. fl., och kan framdeles bli anslutet
även till andra dylika organisationer. Vårt land blir härigenom lmn 2

nihang till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. I avd. Nr tIS

4 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961

det av ett nät av traktater på skiftande områden, vilka kan bli föremål för
tvister inför internationella rättsskipande organ, såsom internationella domstolen
i Haag och skiljedomstolar (jfr bär t. ex. den europeiska konventionen
angående fredlig lösning av tvister — prop. 1958:57 — och i intern
svensk rätt 20 § 1957 års utlämningslag — prop. 1957: 156), kommissionen
för de mänskliga rättigheterna och i framtiden möjligen även den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna (betr. kommissionen och domstolen
se prop. 1951: 165 och 1953: 32 samt ovannämnda utrikesutskottsutlåtande).
Vad angår Haagdomstolen har Sverige godtagit den s. k. fakultativa
klausulen i domstolens stadga (prop. 1957:87), enligt vilken bl. a.
tolkningen a\ traktater kan underställas domstolen. Sverige har numera
uppsagt samtliga internationellt-privaträttsliga Haag-konventioner som härrör
från början av 1900-talet med undantag av 1905 års civilprocesskonvention.
Protokollet den 27 mars 1931 angående erkännande av den fasta mellanlolkliga
domstolens behörighet att tolka i Haag avslutade konventioner
på sagda område (prop. 1937: 210) har emellertid ändå sin betydelse, enär
Haagkonferensen etter senaste världskriget vid sina stadgeenliga möten antagit
ytterligare ett antal konventioner i olika ämnen (se SvJT 1952 s. 163.
1957 s. 73, 1958 s. 240 och 1961 s. 71) och detta konventionsarbete pågår
oförtrutet. Sverige har ratificerat en sådan konvention, nämligen 1954 års
civilprocesskonvention (prop. 1957: 163), och kan väntas ansluta sig till
ytterligare några. Den fasta mellanfolkliga domstolens behörighet har överflyttats
på internationella domstolen — se art. 37 i dess stadga (prop.

1946: 196); dennas beslut är bindande för staterna — so art. 59 i stadgan__

vilket även är fallet med skiljedomar (jfr SFS 1910: 153 s. 25, art. 37).

I)å Sverige första gången gjorde åtagandet enligt fakultativa klausulen
i prop. 1921: 146) , synes det nu av motionären uppmärksammade spörsmålet,
att döma av riksdagstrycket, ej ha diskuterats. Ej heller synes problemställningen
ha tilldragit sig uppmärksamhet i senare liknande sammanhang
i prop. 1926:39, 1936:41 och 1947:25) eller då Sverige ratificerade Haagprotokollet
den 27 mars 1931 (prop. 1937: 210). Däremot har i litteraturen
förekommit en hel del uttalanden i denna fråga — se Ekeberg, SvJT 1928
s. 124, och Undén, Tidskrift for Retsvidenskap 1939 s. 535. Vidare har en
livlig debatt i riksdag och annorstädes förts om svensk lagstiftnings överensstämmelse
med de s. k. mänskliga rättigheterna, sådana dessa finns upptagna
i den europeiska konventionen i ämnet; här torde vara tillräckligt att
hänvisa till SOU 1960: 19 s. 65 ff. och Nordisk kriminalistisk årsbok 1954
s. 61 ff.

Av det sagda torde framgå, alt behov finns av eif klargörande huru vidsträckt
skyldigheten är att rätta sig efter ett internationellt judiciellt organs
avgörande samt huru denna skyldighet skall effektueras på det inhemska
planet (jfr härutinnan Petréns inlägg i Bollmålet; hans uppfattning synes
överensstämma med vad Ekeberg och Undén anfört i SvJT 1928 s. 124 resp.
Tidskrift för Retsvidenskap 1939 s. 535). Frågan gäller emellertid ej blott
avgöranden i högsta instans — som uppmärksammas i motionen — utan
även andra lagakraftvunna domar och beslut (jfr Eek, a. a. s. 99 ff.).

Rättsläget har såvitt för kommittén är känt hittills ej vållat några praktiska
olägenheter hos oss. Måhända kan också eventuella konfliktfall vinna
sin lösning utan att lagstiftning behöver tillgripas. Ett internationellt åtagande
som lett till prövning och dom vid internationell domstol som vårt

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961 y

land är underkastad kan enligt kommitténs mening svårligen lämnas helt
å sido vid inhemska myndigheters prövning. Kommittén har emellertid givetvis
icke något att erinra mot att hithörande svåra och ömtaliga sporsma
blir föremål för systematisk undersökning i därför lämpad ordning.

Svea hovrätt anför i sitt remissyttrande:

Enligt gällande folk-rättsliga principer lär varje stat vara skyldig tillse,
att det i dess interna lagstiftning finnes sådana regler, att staten inom andet
kan fullgöra samtliga förpliktelser, som den genom ingångna tordrag
atagit sig. Sverige bör därför ha rättsregler, som garanterar att avgöranden
av internationella domstolar, vilkas jurisdiktion Sverige underkastat sig,
också kan vinna tillämpning inom riket. Frågan huruvida harfor erfordras
någon ny lagstiftning är föremål för tvekan inom doktrinen. Salunda har
ambassadören Petrén i Svensk Juristtidning 1959 s. 201 tf. förklarat, att
lagstiftning erfordras, under det att professor Hilding Eek i samma tidskritt
1959 s. 561 ff. såsom sin mening hävdat, att så icke är fallet.

I svensk rätt finnes icke någon regel om verkställighet av sådana av internationella
domstolar meddelade domar, som ålägger prestationsskyldighet.
Med hänsyn härtill torde domar av detta slag icke kunna verkställas av de
exekutiva organen i Sverige. I praktiken föreligger det emellertid knappast
något behov av regler härom. Vad först beträffar domar meddelade av Internationella
domstolen i Haag är att beakta, att endast stater kan uppträda
såsom parter vid domstolen och att därför i domstolens domar endast statei
kan åläggas prestationsskyldighet. Hovrätten, som bortser från de särskilda
spörsmål verkställighetsåtgärder mot staten skulle föranleda, finner det
vara i hög grad osannolikt att lagstiftning skulle behövas för att sakerstaila,
att Sverige icke undandrager sig fullgörande av en betalningsskyldighet, som
ålagts Sverige av Internationella domstolen i Haag. Att riksdagen skulle underlåta
att bevilja anslag för statens fullgörande av en utav nämnda domstol
meddelad dom framstår såsom verklighetsfrämmande (jfr Eek i Svensk Juristtidning
1959 s. 576).

Vad här anförts gäller även beträffande domar av andra ifragakommande
internationella domstolar, där endast stater kan vara parter. Om däremot
internationella domstolar med kompetens att döma i mål med enskild part
skulle tillskapas, skulle det otvivelaktigt uppstå ett behov av regler om verkställighet
av dessa domstolars domar.

Svensk rätt innehåller ej heller någon uttrycklig regel om betydelsen av
att internationell domstol förklarat svensk domstols eller annan myndighets
beslut sta i strid mot Sveriges internationella förpliktelser. Enighet torde
emellertid råda om att internationella domstolar icke fungerar såsom högsta
instans med kompetens att ändra svenska domstolars avgöranden och att
dessa avgöranden icke beröres av de internationella domstolarnas prövning
(jfr Ekeberg i Svensk Juristlidning 1928 s. 124).

Väl torde icke något tvivel råda om att en dom av en auktoritativ internationell
instans blir vägledande för senare svensk rättskipning. Däremot
föreligger det enligt hovrättens mening icke någon laglig möjlighet och än
mindre eu förpliktelse för svenska domstolar att — oberoende av gällande
resningsregler — ändra eller upphäva eu redan lagakraflvunnen svensk dom
i anledning av all eu internationell instans förklarat denna dom stå i strid

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961

mot Sveriges internationella förpliktelser. (Annorlunda Eek i Svensk ,Tunsttidning
1959 s. 575 f.).

Vad härefter angår frågan huruvida enligt gällande resningsregler en internationell
domstols dom kan godtagas såsom resningsgrund må först anmärkas,
att inom den interna rättskipningen högsta domstolen i vissa fall
godtagit en senare meddelad dom eller av myndighet senare meddelat beslut
sasom sådan »omständighet», som jämlikt 58 kap. rättegångsbalken kan
föranleda resning (jfr Cars: Om resning i rättegångsmål s. 159 ff. och 205—
206 och Ekelöf: Rättsmedlen [stencilerat kompendium] s. 142 och där gjorda
hänvisningar). Däremot torde varken någon rättsregel eller någon rättstillampning
kunna åberopas, som ger stöd för uppfattningen, att vid kontlikt
mellan dom meddelad av internationell domstol och svensk domstols
dom resning enligt rättegångsbalkens regler skulle beviljas.

Stundom har emellertid ifrågasatts om icke högsta domstolen med stöd
av 19 § regeringsformen ägde rätt att medge resning även i andra fall än de
i rättegångsbalken uttryckligen angivna (jfr Cars: Om resning i rättegångsmål
s. 132, Romgren i Svensk Juristlidning 1960 s. 520 och Welamson i
samma tidskrift 1953 s. 724). Av intresse i detta sammanhang torde särskilt
vara högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1952 s. 601.

I fråga om regeringsrättens rätt att bevilja resning finnes icke någon annan
regel än den nyssnämnda i 19 § regeringsformen. Härigenom anses regeringsrätten
ha ganska stor frihet vid prövning av resningsansökningar. I vad
män regeringsrättens praxis i resningsfrågor kan giva någon ledning för bedömande
av huruvida i konfliktsituation mellan internationell domstols dom
och ett administrativt avgörande i ärende av beskaffenhet att kunna tillhöra
regeringsrättens slutliga prövning, regeringsrätten skulle komma att bevilja
resning kan hovrätten emellertid icke bedöma.

Vid en konflikt mellan internationell domstols dom och ett administrativt
avgörande i ärende av det slag, som slutligen prövas av Kungl. Maj:t i statsradet,
vill det synas som om något behov av resningsmöjlighet knappast
toreligger. I dylika fall torde en lösning av konflikten i regel kunna uppnås
pa annat sätt.

Enligt hovrättens mening torde det icke kunna bestridas, att svensk rätt
—- med hänsyn till Sveriges internationella förpliktelser — bör innehålla
klara regler till lösande av konflikter mellan internationell domstols dom
som Sverige är skyldigt att ställa sig till efterrättelse, å ena, och svenska
domstolars domar och andra svenska myndigheters beslut, å andra sidan.
Ifrågasattas kan emellertid om dessa regler lämpligen bör givas i form av
tillägg till resningsbestämmelserna. De regler som erfordras är mycket speciella
och bör därjämte, enligt hovrättens förmenande, vara direkt tillämpliga
aven på regeringsrättens avgöranden. Det vill därför synas som om
i frågakommande rättsregler icke borde intagas i rättegångsbalken utan få
sin utformning i en särskild lag.

På anförda skäl får hovrätten tillstyrka, att utredning verkställes ingående
införande av regler till lösande av konflikter mellan, å ena sidan,
svensk domstols eller annan svensk myndighets avgörande och, å andra
sidan, internationell domstols dom.

I svensk rätt — vari icke finnes något stadgande om skyldighet för domstolarna
att i sin rättstillämpning följa av högsta domstolen godkänd tolkning
av gällande lag — torde icke föreligga något behov av lagstiftning för

Första lagutskottets utlåtande nr 3S år 1961

att garantera, att den tolkning av gällande bestämmelser, som en internationell
domstol en gång antagit, framgent skall lända till efterrättelse. Någon
anledning alt utreda sistnämnda fråga föreligger därför knappast.

Utredningsmannen för frågan om verkställighet av utländsk dom i tvistt -mål, professorn Lars Welamson, anför:

I motionens grundtanke, att del bör vara sörjt för alt avgöranden av inteinationella
instanser, vilkas jurisdiktion Sverige underkastat sig, också ''verkligen
vinna efterföljd i vårt land, synes man kunna oreserverat instämma.
Det är däremot mera diskutabelt, huruvida härför särskilda lagstiftningsåtgärder
erfordras. I Svensk Juristtidning 1959 s. 201 ff., särskilt s. 209,
lrar frågan besvarats jakande av Sture Petrén, medan Hilding Eek i samma
tidskrift 1959 s. 561 ff., särskilt s. 575 f„ intagit den motsatta ståndpunkten.

Härtill må först framhållas, att ett avgörande av internationell domstol
lika litet som ett avgörande av utländsk domstol torde kunna hos oss omedelbart
verkställas av exekutiva myndigheter utan särskilt stöd av lag, som
f. n. saknas beträffande internationella domstolsavgöranden. Såvitt kunnat
utrönas, torde emellertid inom den internationella rättskipningen icke ifrågakomma
avgöranden, vilka enligt sitt innehåll innefatta ett åläggande för
annan än stat, som varit part i tvisten. Att något behov av lagstiftning angående
åtgärder av exekutiv myndighet skulle föreligga för säkerställande
av att vårt land icke undandrager sig fullgörande av förpliktelser som ålagts
av behörig internationell domstol synes emellertid näppeligen kunna med
fog hävdas— och har heller icke av motionären gjorts gällande — helst som
det allmänt antages alt riksdagen icke äger vägra anslag för att staten skall
kunna fullgöra sina skyldigheter. (Jfr Eek, a. a. s. 576 med hänvisning.)

Mera komplicerat ställer sig bedömandet i den av motionären närmast
berörda situationen, att en domstols eller annan myndighets beslut enligt
den internationella domstolens avgörande förklaras stå i strid mot Sveriges
internationella förpliktelser. Det är härtill att märka, att den internationella
domstolen icke avselts fungera såsom en högsta instans med kompetens att
ändra den nationella domstolens eller myndighetens avgörande; »detta senare
beröres ej av den prövning varom liar är fråga, och principen om domstolarnas
oberoende skall bestå orubbad». (Ekeberg i Svensk Juristtidning
1928 s. 124.) Av det förhållandet, att Sverige i visst hänseende underkastat
sig den internationella domstolens jurisdiktion, synes därmed icke utan vidare
kunna härledas en skyldighet för domstol eller annan myndighet, som
konstitutionellt har den interna kompetensen i det aktuella hänseendet, att
vara verksam för alt den internationella domstolens avgörande skall vinna
efterföljd, låt vara alt landet folkrättsligt är förpliktat att »comply vvith
the decision». (FN-stadgan art. 94.) Detta utesluter dock icke, att en sådan
skyldighet kan föreligga enligt den interna rättsordningen, antingen enligt
uttryckliga lagbestämmelser eller enligt oskrivna grundsatser. Att det senare
skulle vara förhållandet hos oss har i själva verket förfäktats av Eek
i anslutning till ett motsvarande uttalande i engelsk litteratur för Storbritanniens
del. (Se Eek, a. a. s. 575 f. med hänvisning.)

Såvitt man över huvud är henägen att med Eek antaga existensen av
oskrivna rättsregler av nämnda principiella innebörd, är det emellertid tydligt,
att deras räckvidd måsle vara begränsad av skriven lag. Från denna

Forsla lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961

utgångspunkt aktualiseras då frågan, i vad man gällande resningsbestämmelser
lämna utrymme för beaktande av internationell domstols dom såsom
i esningsgrund. I den interna rättsskipningen har en senare meddelad dom
i viss utsträckning betraktats såsom sådan »omständighet» som kan föranleda
resning enligt RB. (Se Cars, Om resning i rättegångsmål s. 159 ff. och
s. 20a f. med hänvisningar.) Det är emellertid något osäkert i vilken utsträckning
denna väg är framkomlig och knappast antagligt att så är fallet
i alla situationer, där avgörande av internationell domstol i och för sig kan
anses böra föranleda resning. Icke heller i övrigt torde utformningen av
resningsgrunderna i RB i och för sig medgiva generellt hänsynstagande till
de av motionären avsedda situationerna. Ehuru de i RB upptagna resningsgrunderna
av processlagstiftaren torde ha avsetts att vara för rättegångsmålens
de! uttömmande (jfr Cars, a. a. s. 132), har emellertid hävdats, att
Konungens i regeringsformen grundlagfästa rätt att återbryta dom konstitutionellt
icke torde kunna begränsas genom vanlig lagstiftning. Det har också
i doktrinen uttalats, att denna rätt är »efter allt att döma mer vidsträckt än
\ ad bestämmelserna i rättegångsbalken giva vid handen». (Bomgren i Svensk
Juristtidning 1960 s. 520, jfr Cars, a. st. Såsom Bomgren framhållit, ligger
måhända en sådan tanke bakom avgörandet i NJA 1952 s. 601, jfr Welamso^\
! Svenk Juristtidning 1953 s. 724. ) Under denna förutsättning är del
möjligt, att resningsbestämmelsernas utformning kan anses icke lägga hinder
i vägen för beaktande i önskvärd utsträckning av internationell domstols
dom såsom resningsgrund.

Motionären har vidare efterlyst garantier för att, om saken efter att resningsbeslut
eventuellt åter prövas, den interna instansen icke kommer till
ett resultat, som alltjämt står i strid med den internationella domstolens
tolkning av rättsläget och för att även eljest den internationella domstolens
avgörande framgent vinner efterföljd. Såvitt gällande svenska lagregler över
huvud lämna utrymme för en tillämpning i överensstämmelse med den internationella
domstolens avgörande torde kunna antagas, alt detta framgent
vinner efterföljd utan att härför särskilda lagstiftningsåtgärder vidtagas.

'' Hdi ti 11 må erinras om att i den interna svenska rätten icke finnes någon
föreskrift om skyldighet för domstolarna att följa avgöranden av den högsta
instansen.) I och för sig kan det emellertid inträffa, att den svenska lagstiftning,
på vilken ett internt avgörande grundats, klart strider mot våra
folkrättsliga förpliktelser, sådana de fastslagits i ett internationellt domstolsavgörande.
För sådant fall lärer man normalt få räkna med att efterföljd
av nämnda avgörande i framlida likartade fall garanteras genom lagändring.
En sådan torde emellertid näppeligen kunna tilläggas retroaktiv
effekt och sålunda påverka bedömandet efter resning av tidigare avgjorda
tall. hull garanti lör undvikande av sådana konfliktsituationer torde kunna
åstadkommas endast genom accepterande av grundsatsen, att traktat och
lolkrattslig sedvänja alltid bryter lag. Risken för dylika konflikter torde
emellertid kunna betecknas såsom ringa, och det synes tvivelaktigt, huruvida
särskilda lagstiftningsåtgärder härvidlag äro påkallade.

Mot bakgrunden av det anförda synes det i och för sig icke uteslutet, alt
önskemålet om eliminerande av konflikter mellan internationell domstols
dom och interna avgöranden av domstol eller annan myndighet kan redan
de lege lata i allt väsentligt tillgodoses. Hur härmed förhåller sig beror emellertid
av ett flertal i det föregående redovisade faktorer, vilka måste beteck -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961

nas såsom skäligen osäkra. Det synes därför ingalunda obefogat, att rättsläget
i berörda hänseenden göres till föremål för utredning och att lagstiftningsåtgärder
vidtagas för tillgodoseende av det med motionen avsedda syftet,
såvitt sådana vid en dylik utredning befinnas härför erforderliga.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet hänvisar till Welamsons
yttrande och instämmer i det slut, vari yttrandet utmynnar.

Stockholms rådhusrätt anför:

Motionen tar sikte på den konfliktsituation som uppkommer, då en internationell
domstol, vars utslag Sverige förpliktat sig att respektera, meddelat
ett avgörande, som står i strid med en av svensk domstol tidigare meddelad
dom i samma rättstvist. För närvarande saknas i svensk rätt regler för eu
lösning av en dylik konfliktsituation. Detta innebär, att den internationella
domstolens avgörande måste stå tillbaka för den inhemska domstolens dom.
En dylik ordning måste principiellt anses otillfredsställande, både med hänsvn
till den internationella domstolens auktoritet och till enskild parts rätt.
Ur dessa synpunkter är det angeläget att i svensk rätt införas regler, som
leda till att enskilda parters rättsliga mellanhavanden slutgiltigt bestämmas
i enlighet med den internationella domstolens dom. Behov av nya lagbestämmelser
i föreliggande fråga torde visserligen nu icke vara särskilt aktuellt.
Den enda internationella domstol, vars domar för närvarande kunna
komma i fråga i förevarande sammanhang, synes vara den (permanenta)
internationella domstolen i Haag. Såvitt är rådhusrätten bekant har under
nämnda domstols drygt 40-åriga tillvaro icke förekommit något fall, där en
sådan konfliktsituation uppkommit, som motionären avser. Skulle emellertid
en utvidgad internationell jurisdiktion bliva genomförd, synas starka
skäl tala för en lagstiftning i förevarande ämne. Om utredning av frågan
bör verkställas redan nu, förefaller rådhusrätten mera tveksamt.

Utskottet

I motionen föreslås en utredning rörande sådana lagstiftningsåtgärder
med avseende på bland annat resningsinstitutet att var interna svenska
rättsordning anpassas efter de krav som pa grund av våra inellanfolkliga
åtaganden kan komma att ställas på vårt land enligt för landet bindande
utslag av internationella domstolar. Motionären anför att den interna rättsordningen
icke anvisar någon lösning på den kontliktsituation som uppkommer,
om en internationell domstol, vars utslag Sverige förpliktat sig all
respektera, förklarar ett i enlighet med vår rättsordning i sista instans meddelat
avgörande stå i strid med våra internationella förpliktelser. Enligt
motionären kan den antydda svårigheten enklast avhjälpas genom att i rättegångsbalken
och annorstädes införes regler som möjliggör resning i fråga
om dom eller beslut, som vunnit laga kraft men underkänts av internationell
rättsinstans. Vidare anser motionären, att vår rättsordning bör kompletteras

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961

med regler som garanterar, att den internationella domstolens tolkning av
rättsläget i fortsättningen vinner tillämpning.

Enligt utskottets bedömande kan det tagas för visst, att en behörig internationell
domstols utslag, varigenom ett internt svenskt avgörande av domstol
eller annan myndighet underkänts, skulle komma att tillmätas åtminstone
lika stor betydelse för den fortsatta rättstillämpningen som tillkommer
interna avgöranden i slutinstanserna. Särskild lagstiftning synes alltsa
ej erforderlig för att tillförsäkra internationella avgöranden tillbörligt inflytande
såsom vägledande för praxis.

Med hänsyn till det sagda får antagas att ett underkänt avgörande i åtskilliga
fall kan tämligen lätt ersättas med ett nytt avgörande, som bättre
överensstämmer med den internationella rättsliga regleringen, nämligen i
fall, där det interna avgörandet ej vinner rättskraft på sådant sätt alt hinder
möter mot att den avgjorda frågan å ordinär väg upptages till förnyad
prövning.

Däremot torde det få anses ovisst i vad mån gällande rätt tillåter att den
internationella domstolens utslag lägges till grund för beslut om ålerbrytande
av lagakraftvunnen dom eller annat avgörande, som från rättskraftssynpunkt
är att likställa med sådan dom. Rättsläget i detta avseende har
betydelse med tanke på såväl det underkända avgörandet som andra därmed
analoga avgöranden vilka med hänsyn till det internationella utslaget ter sig
felaktiga.

Det skulle givetvis väl överensstämma med vårt lands positiva inställning
till den internationella rätten att söka genom lagstiftning i den riktning
motionären angivit undanröja den antydda ovissheten. Emellertid hyser
utskottet vissa betänkligheter mot att föreslå att lagstiftningsfrågan nu upptages
till närmare övervägande. Utskottet är för sin del benäget att anse att
rättspraxis bör kunna i stort sett komma till rätta med berörda konfliktsituationer
utan stöd av ny lagstiftning. Även bortsett härifrån måste behovet
av den ifrågasatta lagstiftningen för närvarande anses ringa. Utskottet
tår hänvisa till att hittills icke någon dylik konfliktsituation uppstått för
Sveriges del.

Ett försök till lagstiftning på förevarande område skulle vidare aktualisera
åtskilliga invecklade och delvis ömtåliga problem, som ej kan generellt
lösas utan ett omfattande och vanskligt utredningsarbete. Om däremot Iagstiftningsspörsmålet
skjutes något på framtiden synes det berättigat att
hysa förhoppning om att säkrare utgångspunkter för bedömningen därav
skall vinnas, framför allt genom ytterligare erfarenheter från samarbetet
på det internationella planet men möjligen även genom sådana partiella
problemlösningar som kan uppnås, om hithörande frågor kommer före i
praxis.

Att under föreliggande omständigheter tills vidare överlämna åt tillämp -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 dr 1961

ningen att söka bemästra eventuellt uppkommande konfliktsituationer av
ifrågavarande art kan slutligen enligt utskottets uppfattning icke anses
oförenligt med Sveriges åtaganden i internationella sammanhang.

Vid övervägande av vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna
tillstyrka utredning i det av motionären angivna syftet.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:264, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1961

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Per-Olof Hanson,
Per Olofsson*, Ferdinand Nilsson, Nyström, Arvidson och Hilding;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar
Östrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist
och herr Edlund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.