Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957 (Utlåtande 1957:L1u38 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

Nr 38

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1957 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 172, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

i) L a g

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 11 och 12 §§, 6 kap. 1 och 9 §§* samt 29
kap. 1, 3, 4 och 6 §§ rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I Kap.

II §.

Rådhusrätt vare domför med tre Rådhusrätt vare i tvistemål domlagfarna
domare; ej må flera än för med tre lagfarna domare; ej må
fyra lagfarna domare sitta i rätten, flera än fyra lagfarna domare sitta
I mål om ansvar för brott, varå kan i rätten. I brottmål skall rådhusrätt
följa straffarbete i två år eller där- bestå av en lagfaren domare och
utöver, skall rådhusrätt bestå av en nämnd,
lagfaren domare och nämnd; finnes,
sedan nämnd deltagit, målet ej vara
av sådan beskaffenhet, vare rätten
dock domför i den sammansättning
nu sagts.

Vid måls — ■—■ — —--målsägande finnes.

1 Senaste lydelse se beträffande 6 kap. 1 § SFS 19.15: 56 och beträffande 6 kap. 9 § SFS 1952: 137.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 1 avd. Nr 3S

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 §.

I stad-------Konungen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. högst nio. 1 mål om brott, varå icke

kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom
huvudförhandling vare dock rådhusrätten
domför med tre i nämnden.

Borgmästaren fördele — -— — — — — mellan nämndemännen.

6 Kap.

1 §•

Protokoll skall-----—

Över handläggning, som företages
av lagfaren domare ensam eller av
tjänsteman vid domstolen och ej sker
vid sammanträde för förhandling eller
vid måls avgörande, vare förande
av protokoll ej erforderligt. Vid
måls avskrivning, som ej sker i samband
med förhandling, erfordras ej
heller protokoll.

I mål-----------

mål särskilt.

Över handläggning, som företages
av lagfaren domare ensam eller av
tjänsteman vid domstolen och ej sker
vid sammanträde för förhandling,
vare förande av protokoll ej erforderligt.
Vid måls avskrivning, som ej
sker i samband med förhandling, erfordras
ej heller protokoll.

av Konungen.

9 §•

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas
i protokollet upptagas genom stenografi
eller på fonetisk väg.

Stenograf utses----

Stadgandet i 8 § andra stycket i
detta kapitel äge motsvarande tilllämpning
beträffande utsaga, som
upptagits genom stenografi.

Bestämmelser om

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall, i den omfattning utsagan
kan antagas vara av betydelse i målet,
i stället för att antecknas i protokollet
upptagas genom stenografi eller
på fonetisk väg.
av rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i
detta kapitel äge motsvarande tilllämpning
beträffande utsaga, som
upptagits genom stenografi. Vad nu
sagts skall ock gälla vid upptagning
på fonetisk väg beträffande den del
av utsagan, som icke upptagits ordagrant.

av Konungen.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 Kap.

1 §•

Yppas vid-------omröstning ske.

/ mål, vari nämnd deltager, säge
ordföranden först sin mening och inhämte
därefter nämndens.

Vid omröstning bland rådhusrätts
lagfarna ledamöter så ock i överrätt
skall den yngste i rätten först yttra
sig och sedan var efter annan, såsom
de hava säte i rätten. Har målet beretts
av viss ledamot, säge han först
sin mening.

Envar angive — -------sin

Yppas i mål, vari nämnd deltager,
annan mening än ordförandens och
äro alla i nämnden ense om skälen
och slutet eller förena sig, då i nämnden
äro flera än sju, minst sju därom,
gälle nämndens mening; i annat
fall gälle ordförandens.

Vid omröstning bland rådhusrätts
lagfarna ledamöter så ock i överrätt
gälle den mening, som omfattats av
mer än hälften av ledamöterna. Har
någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste,
gälle den meningen; vid särskild omröstning,
huruvida den misstänkte
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff eller om villkorligt
anstånd med straffets ådömande eller
huruvida ungdomsfängelse, förvaring
eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd
skall ådömas, så ock eljest, då ej någon
mening kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och hland
dem ordförandens.

Om omröstning-----—■ — 3

Har nämnd säte i rätten, säge ordföranden
först sin mening och inhämte
därefter nämndens.

Vid omröstning i annat fall skall
den yngste i rätten först yttra sig och
sedan var efter annan, såsom de hava
säte i rätten. Har målet beretts
av viss ledamot, säge han först sin
mening.

mening.

Yppas, då nämnd har säte i rätten,
annan mening än ordförandens
och äro alla i nämnden ense om skälen
och slutet eller förena sig, då i
nämnden äro flera än sju, minst sju
därom, gälle nämndens mening; i
annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning, då nämnd ej
har säte i rätten, gälle den mening,
som omfattats av mer än hälften av
ledamöterna. Har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är denna
den lindrigaste, gälle den meningen;
vid särskild omröstning, huruvida
den misstänkte på grund av sin
sinnesbeskaffenhet är fri från straff
eller om villkorligt anstånd med
straffets ådömande eller huruvida
ungdomsfängelse, förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt eller annan
skyddsåtgärd skall ådömas, så
ock eljest, då ej någon mening kan
anses som lindrigare, gälle dock den
mening, som erhållit hälften av rösterna
och bland dem ordförandens.

kap. 7 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Yppas vid omröstning bland rådhusrätts
lagfarna ledamöter eller i
överrätt flera än två meningar, utan
att någon enligt 3 § skall gälla, skola
de röster, som äro ogynnsammast för
den tilltalade, sammanläggas med de
för honom därnäst minst förmånliga
och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund,
till dess någon mening skall gälla;
kan ej någon mening anses som
ogynnsammare för den tilltalade, gälle
den mening, för vilken rösterna äro
flera än för annan, eller, om för flera
meningar rösterna äro lika många,
den som biträtts av den främste
bland dem, som röstat för någon av
dessa meningar.

Beträffande omröstning i fråga,
som hör till rättegången och ej avser
ansvar eller som rör enskilt anspråk,
så ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad,
gälle vad i 16 kap.
är stadgat; angående häktning eller
åtgärd, som avses i 25—28 kap., äge
dock vad i detta kapitel föreskrives
om omröstning i fråga om ansvar
motsvarande tillämpning. Föres i
brottmål talan om enskilt anspråk,
vare rättens avgörande i ansvarsfrågan
bindande vid prövningen av det
enskilda anspråket. Då i rådhusrätt
nämnd har säte i rätten, gälle även
vid tillämpning av reglerna i 16 kap.
vad i 3 § första stycket i detta kapitel
är stadgat.

§•

Yppas vid omröstning, då nämnd
ej har säte i rätten, flera än två
meningar, utan att någon enligt
3 § skall gälla, skola de röster, som
äro ogynnsammast för den tilltalade,
sammanläggas med de för honom
därnäst minst förmånliga och, om det
erfordras, sammanläggningen fortsättas
efter samma grund, till dess
någon mening skall gälla; kan ej någon
mening anses som ogynnsammare
för den tilltalade, gälle den mening,
för vilken rösterna äro flera än
för annan, eller, om för flera meningar
rösterna äro lika många, den
som biträtts av den främste bland
dem, som röstat för någon av dessa
meningar.

§•

Beträffande omröstning i fråga,
som hör till rättegången och ej avser
ansvar eller som rör enskilt anspråk,
så ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad,
gälle vad i 16 kap. är
stadgat; angående häktning eller åtgärd,
som avses i 25—28 kap., äge
dock vad i detta kapitel föreskrives
om omröstning i fråga om ansvar
motsvarande tillämpning. Föres i
brottmål talan om enskilt anspråk,
vare rättens avgörande i ansvarsfrågan
bindande vid prövningen av det
enskilda anspråket. Har nämnd säte
i rätten, skall även vid tillämpning
av reglerna i 16 kap. städse gälla vad
i 3 § första stycket i detta kapitel är
stadgat.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Om rådhusrätts sammansättning
i mål, vari huvudförhandling
påbörjats före nämnda dag,
gälle vad i äldre lag är stadgat.

2) L a g

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig

Härigenom förordnas, dels att 3 § lagen den 20 december 1946 med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig1 skall upphöra att gälla,
dels ock att 4 och 5 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Vid underrätt böra i fall, som avses
i 3 §, för tjänstgöring i nämnden
företrädesvis anlitas nämndemän
med insikt och erfarenhet i vård och
fostran av ungdom.

Saknar i fall, varom i 3 § förmäles,
den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom,
om det icke på grund av sakens
beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart,
att försvarare ej erfordras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Förekommer i mål mot underårig
anledning att döma till frihetsstraff
eller förvaring eller att meddela villkorligt
anstånd med straffs ådömande
eller att överlämna åt barnavårdsnämnd
eller skolstyrelse att vidtaga
åtgärd för hans omhändertagande för
skyddsuppfostran, böra för tjänstgöring
i nämnd företrädesvis anlitas
nämndemän med insikt och erfarenhet
i vård och fostran av ungdom.

§•

Saknar i fall, varom i 4 § förmäles,
den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom,
om det icke på grund av sakens
beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart,
att försvarare ej erfordras.

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1952:791.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

3) L a g

om ändring i strafflagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 Kap.

§•

av målen.

Domstolen må ej förordna om förening
av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Begär
den dömde att bliva muntligen hörd,
skall tillfälle därtill beredas honom.
Angående domstolens sammansättning
vid sådant förhör så ock eljest
vid avgörande av fråga om förening
av straff gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om domförhet
vid huvudförhandling i brottmål;
rådhusrätt vare dock domför
med tre i nämnden. Domstolens avgörande
sker genom beslut. Beslutet
skall, där ej annorlunda förordnas,
lända till efterrättelse ändå att talan
däremot föres. Utan avbidari på beslut
om förening av straff må ettdera
straffet verkställas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

Förekommer till-------

Domstolen må ej förordna om förening
av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Begär
den dömde att bliva muntligen hörd,
skall tillfälle därtill beredas honom.
Angående domstolens sammansättning
vid sådant förhör så ock eljest
vid avgörande av fråga om förening
av straff gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om domförhet
vid huvudförhandling. Domstolens
avgörande sker genom beslut.
Beslutet skall, där ej annorlunda förordnas,
lända till efterrättelse ändå
att talan däremot föres. Utan avbidan
på beslut om förening av straff
må ettdera straffet verkställas.

Senaste lydelse se SFS 1946: 856.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

4) Lag

angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet

av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet
av bötesstraff1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 §.

I mål-----------genom beslut.

Rätten vare domför, häradsrätt Underrätt vare domför med tre i
utan nämnd och rådhusrätt med en nämnden,
lagfaren domare. Där det finnes
lämpligt, bör dock i häradsrätt
nämnd deltaga och rådhusrätt äga
den sammansättning, som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling;
häradsrätt vare domför med
tre i nämnden.

I övrigt — —-------är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

5) Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom

Härigenom förordnas, att 9 och 18 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig
dom2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

övervakning skall-------av övervakare.

Har den------allmän underrätt.

1 Senaste lydelse se SFS 1046: 8 >9.

2 Senaste lydelse se SFS 1946: 860.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

(Nuvarande lydelse)

övervakare förordnas------

Angående övervakningsdomstols
sammansättning vid behandling av
ärende, som avses i denna paragraf,
gälle vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling. Finnes ärendet ej
lämpligen böra anstå till allmänt ting
eller allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare.

(Föreslagen lydelse)

---hans ställe.

Vid behandling av ärende, som avses
i denna paragraf, vare rätten
domför, häradsrätt utan nämnd och
rådhusrätt med en lagfaren domare.
Där det finnes lämpligt, bör dock
nämnd deltaga; i så fall vare rätten
domför med tre i nämnden.

18 §.

Ärende angående-------domen meddelats.

I rättens förklaras förverkat.

Om rättens sammansättning vid
behandling av ärende, som avses i
denna paragraf, gälle vad i 9 § sista
stycket sågs; har ärendet tidigare
handlagts av övervakningsnåmnd eller
finnes anstånd böra förklaras förverkat,
må dock ärendet ej prövas
och avgöras vid häradsrätt utan
nämnd eller i rådhusrätt av allenast
en lagfaren domare.

Om rättens sammansättning vid
behandling av ärende, som avses i
denna paragraf, gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling
i brottmål. Finnes ärendet ej
lämpligen böra anstå till allmänt ting
eller allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare, såframt ej ärendet tidigare
handlagts av övervakningsnämnd
eller anstånd finnes böra förklaras
förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

6) Lag

angående ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i yissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda
sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Göres ansökan om ersättning annorledes
än i mål, vari ansvarsfrågan
handlägges, gälle om rättens sammansättning
vid ansökans prövning
och avgörande vad i allmänhet är föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling;
avser ansökan ersättning
enligt 1 § och har rätten tidigare
handlagt mål om ansvarsfrågan,
skall om rättens sammansättning tilllämpas
vad med avseende å den frågan
är stadgat. Rättens avgörande
sker genom beslut.

m. fl. skall erhålla ändrad lydelse på
(Föreslagen lydelse)

§•

Göres ansökan om ersättning annorledes
än i mål, vari ansvarsfrågan
handlägges, vare rätten vid ansökans
prövning och avgörande domför i
den sammansättning som gällt för
målet om ansvarsfrågan. Har rätten
icke tidigare handlagt mål om ansvarsfrågan,
gälle om rättens sammansättning
yad i allmänhet är föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling
i brottmål. Rättens avgörande
sker genom beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

7) Lag

om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 22 april 1949 med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §•

I mål, —- —----— beslut därc

Vid målets beredande må rätten,
även då fråga är om allmänt åtal,
höra part eller annan så ock meddela
beslut i fråga om målets avvisande.
För behandling av fråga som avses
i första stycket må huvudförhandling
utsättas; angående rättens sammansättning
vid sådan förhandling eller
vid huvudförhandling, som eljest utsättes
ehuru målet i övrigt ej är berett
till huvudförhandling, gälle vad
i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling.

Om särskild —------on

Vid målets beredande må rätten,
även då fråga är om allmänt åtal,
höra part eller annan så ock meddela
beslut i fråga om målets avvisande.
För behandling av fråga som avses i
första stycket må huvudförhandling
utsättas; vid sådan förhandling eller
vid huvudförhandling, som eljest utsättes
ehuru målet i övrigt ej är berett
till huvudförhandling, skall rätten
bestå av tre eller fyra lagfarna
domare.

rättegångshinder.

Angående rättens sammansättning
vid huvudförhandling inför jury gälle
vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.
De till tjänstgöring
i juryn utsedda skola genom rättens
försorg skriftligen kallas till förhandlingen.
Kallelsen skall innehålla såväl
uppgift å den tid, inom vilken anmälan
om laga förfall bör vara till
rätten inkommen, som ock erinran
om påföljd för försummelse att hörsamma
kallelsen.

Visar juryman — — — —---di

Uteblir juryman-------

§•

Vid huvudförhandling inför jury
skall rätten bestå av tre eller fyra
lagfarna domare. De till tjänstgöring
i juryn utsedda skola genom rättens
försorg skriftligen kallas till förhandlingen.
Kallelsen skall innehålla såväl
uppgift å den tid, inom vilken anmälan
om laga förfall bör vara till
rätten inkommen, som ock erinran
om påföljd för försummelse att hörsamma
kallelsen.

utlottats,
finner skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

B) Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 51 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51 §.

Avvisas ej — — ■— --— genom beslut.

Vid avgörandet skall häradsrätt Vid avgörandet skall underrätt
städse vara domför med tre i nämn- bestå av en lagfaren domare och
den samt rådhusrätt äga den sam- nämnd; rätten vare domför med tre
mansättning som i rättegångsbalken i nämnden,
är i allmänhet föreskriven för domförhet
vid huvudförhandling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

9) Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, att 314 § 2 mom. sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

314

2 m o in. När vid rådstuvurätt till
handläggning förekommer mål angående
klander av dispasch, skola,
utom det antal av rättens lagfarna
ledamöter, som i rättegångsbalken är
i allmänhet föreskrivet för rådstuvarätts
domförhet vid huvudförhand 1

Senaste lydelse se SFS 1946:847.

(Föreslagen lydelse)

§•

2 in o in. När vid rådstuvurätt till
handläggning förekommer mål angående
klander av dispasch, skola,
utom tre eller fyra lagfarna ledamöter,
tre i handel och sjöfart kunniga
och erfarna män hava säte och stämma
i rätten. Stadsfullmäktige i stad,

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ling, tre i handel och sjöfart kunniga
och erfarna män hava säte och stämma
i rätten. Stadsfullmäktige i stad,
vars rådstuvurätt enligt 326 § äger
upptaga dylikt mål, skola före utgången
av varje år utse dessa särskilda
ledamöter att utöva befattningen
under det följande året. För
att i deras ställe, vid inträffat förfall,
tjänstgöra skola tillika tre suppleanter
utses; uppstår hinder jämväl
för dem, äge rättens ordförande efter
samråd med de lagfarna ledamöterna
för varje särskilt fall tillkalla andra.

vars rådstuvurätt enligt 326 § äger
upptaga dylikt mål, skola före utgången
av varje år utse dessa särskilda
ledamöter att utöva befattningen
under det följande året. För
att i deras ställe, vid inträffat förfall,
tjänstgöra skola tillika tre suppleanter
utses; uppstår hinder jämväl för
dem, äge rättens ordförande efter
samråd med de lagfarna ledamöterna
för varje särskilt fall tillkalla andra.

De särskilda-------— motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

10) Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 68 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

68 §.

År i fall, som i 67 § första stycket
sägs, befälhavaren eller sjömannen
missnöjd med mönstringsförrättarens
beslut, äger han, om beslutet
meddelats av mönstringsförrättare i
stad, där rådhusrätt finnes, hos denna
rådhusrätt begära prövning av beslutet.
Har beslutet meddelats av
mönstringsförrättare utom riket eller
här i riket å ort, där rådhusrätt ej
finnes, må sådan begäran göras hos
rådhusrätten vid fartygets ankomst
till första hamn, där rådhusrätt fin -

(Föreslagen lydelse)

Är i fall, som i 67 § första stycket
sägs, befälhavaren eller sjömannen
missnöjd med mönstringsförrättarens
beslut, äger han, om beslutet
meddelats av mönstringsförrättare i
stad, där rådhusrätt finnes, hos denna
rådhusrätt begära prövning av beslutet.
Har beslutet meddelats av
mönstringsförrättare utom riket eller
här i riket å ort, där rådhusrätt ej
finnes, må sådan begäran göras hos
rådhusrätten vid fartygets ankomst
till första hamn, där rådhusrätt fin -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nes och där fartyget väntas ligga nes och där fartyget väntas ligga
minst två dagar. Begäran, som nu minst två dagar. Begäran, som nu
sagts, skall göras så snart ske kan sagts, skall göras så snart ske kan
och i god tid före fartygets avgång, och i god tid före fartygets avgång.
Vid prövningen skall rådhusrätten Vid prövningen skall rådhusrätten
hava den sammansättning som i rät- bestå av en lagfaren domare och
tegångsbalken är i allmänhet före- nämnd; rätten vare domför med tre
skriven för domförhet vid huvudför- i nämnden,
handling.

Då prövning — — -----ej föras.

Finner rätten----— — vidare handläggning.

Har prövning--— -— --stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

ii) Lag

angående ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Vad i —- — —------— av häradsrätt.

Vid upptagande------enligt 1 §.

Vid prövning av mönstringsförrättares
beslut angående disciplinbot
vare häradsrätt domför med tre i
nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

Senaste lydelse se SFS 1946:849.

14 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft nio i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 521 av herr Huss in. fl.,

nr 523 av fru Gärde Widemar och herr Lundström,

nr 553 av fru Gärde Widemar m. fl. och

nr 554 av herr Alexander son, samt

inom andra kammaren

nr 669 av herr Braconier m. fl.,

nr 697 av herr Fröding,

nr 698 av herrar Jacobsson i Sala och Gustafsson i Borås,
nr 699 av herrar Gustafsson i Borås och Munktell och
nr 700 av herr Gustafsson i Borås.

Likalydande motionerna I: 553 och II: 699 utmynnar i yrkande, att riksdagen
måtte avslå propositionen i dess helhet.

I motionerna I: 521 och II: 669, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen
måtte avslå i propositionen framlagt förslag till ändring av gällande
bestämmelser om rådhusrätts sammansättning i brottmål eller, därest detta
yrkande icke vinner riksdagens bifall, vidtaga sådan ändring i förslaget, att
lagändringen skall träda i kraft den 1 juli 1958 eller, om betänkligheter häremot
möta, att Kungl. Maj :t skall äga att för viss rådhusrätt förordna om
anstånd med lagens ikraftträdande.

I motionen 11:698 yrkas avslag å propositionens förslag till ändring av
bestämmelserna om rådhusrätts sammansättning i brottmål.

Motionen II: 697 upptager hemställan, att riksdagen i anledning av propositionen
för sin del måtte besluta om jämväl de lagändringar, som erfordras
för full likställighet mellan rådhusrätts och häradsrätts domförhet i
brottmål, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig
lagtext.

I motionerna I: 554 och II: 700, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen
måtte avslå i propositionen framlagt förslag till ändring av 6 kap. 9 §
rättegångsbalken samt i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig
utredning rörande protokolleringen och direktupptagningen av utsagor vid
domstolarna.

Motionen 1: 523 innefattar hemställan att riksdagen vid behandlingen av
propositionen måtte beakta vissa i motionen anförda synpunkter och att vederbörande
utskott måtte utarbeta härav föranledda förslag till lagtext.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke nedan lämnas, hänvisa till
motionerna.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

Inledning

Genom beslut den 30 december 1954 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen
för justitiedepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa
utredning rörande rådhusrätternas framtida ställning samt därmed sammanhängande
spörsmål. Såsom sakkunniga tillkallades den 5 mars 1955
landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, direktören Sven-Olof Dahlman,
ledamoten av riksdagens andra kammare, häradshövdingen Nils G.
Fröding, professorn Åke Hassler, överlantmätaren Valfrid Larsson, kanslirådet
numera t. f. generaldirektören Ivar Löfqvist, borgmästaren Carl Svennegård
samt ledamoten av riksdagens andra kammare, överrevisorn E. Oskar
Åkerström. Hovrättsrådet Ingmar Lidbeck, som den 17 mars 1955 utsetts till
sekreterare åt de sakkunniga, förordnades den 29 december 1955 att tillika
vara ledamot av utredningen. Den 6 juni 1955 tillkallades rådmannen Birger
Brandt och förste kanslisekreteraren numera kanslirådet Ebbe Magnander
att såsom experter biträda utredningen. De sakkunniga, som antagit benämningen
stadsdomstolsutredningen, har den 31 augusti 1956 avgivit ett betänkande
rörande rådhusrätts sammansättning i brottmål (SOU 1956:28).

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av riksåklagarämbetet,
samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten
i Malmö, rådhusrätterna i Söderhamn, Varberg, Växjö och Ystad,
såvitt angår organisatoriska spörsmål vid förslagets genomförande vid de
mindre rådhusrätterna, överbefälhavaren, såvitt gäller vid betänkandet fogat
förslag till ändring i militära rättegångslagen, socialstyrelsen, såvitt angår förslag
till ändring i lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig,
sjöfartsstyrelsen, såvitt angår föreslagna ändringar i sjölagen, sjömanslagen
och lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål,
1951 års rättegångskommitté, 1955 års domarutredning, Sveriges advokatsamfund,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,
föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges juristförbund, svenska stadsförbundet och Stockholms stads rättsoch
polisdirektion. Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden från statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Genom beslut den 29 december 1950 och den 14 september 1951 uppdrog
Kungl. Maj:t åt statens organisationsnämnd att verkställa vissa organisationsundersökningar
vid de statliga domstolarna. Undersökningarna skulle
avse sådana arbetsuppgifter som var av icke uteslutande juridisk karaktär.
I en år 1953 avlämnad utredning (rapport I) redovisade nämnden resultatet
av sina undersökningar beträffande den egentliga administrativa verksamheten.
Vid 1955 års riksdag föreslogs på grundval av denna utredning en
förstärkning av hovrätternas administrativa organisation (II ht s. 47). Prövningen
av nämndens då framlagda förslag i övrigt har emellertid fått anstå
bl. a. med hänsyn till att vissa däri berörda frågor hade samband med den

16 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

fortsatta utredningen. Resultatet av denna utredning, vilken berört arbetsområden
som mera direkt anknyter till domstolarnas rättsvårdande arbetsuPPgifter>
bär redovisats i en i mars 1956 framlagd rapport (rapport II).
I denna rapport behandlar nämnden föreliggande möjligheter till rationalisering
både från mera allmänna utgångspunkter och för vissa enskilda
grupper av göromål. Vidare behandlas spörsmål rörande arbetsfördelning
och personalorganisation in. in., varjämte nämnden utarbetat och vid sin
rapport fogat en omfattande formulärsamling.

Nämnden har under utredningsarbetet utnyttjat lämnat bemyndigande
att utan hinder av gällande administrativa föreskrifter på försök ändra
formerna för vissa arbetsförfaranden vid domstolarna. Försöksverksamhet
har sålunda sedan 1954 bedrivits vid 12 domsagor och, i begränsad utsträckning,
i tre hovrätter. Erfarenheterna från försöken har redovisats i utredningsrapporten.

I enlighet med utredningsdirektiven har organisationsnämnden samrått
med 19ol års rättegångskommitté. Kommittén har i särskilt yttrande givit
till känna sina synpunkter på vissa av organisationsnämndens förslag.

Ytti anden ö\er rapporten bär efter remiss avgivits av nedre justitierevisionen,
samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt,
rådhusrätten i Malmö, statskontoret, riksräkenskapsverket, statistiska centralbyrån,
generalpoststyrelsen, statens lönenämnd, riksarkivet, statens
provningsanstalt, civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund (CST), föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
juristförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bankföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank, föreningen mellan ombudsmän
hos Sveriges landshypoteksinstitution, kompetensutredningen, Sveriges
advokatsamfund och Stockholms stads rätts- och polisdirektion. Vidare
har hovrätterna överlämnat yttranden av häradshövdingarna i de domsagor,
där försöksverksamhet varit anordnad, samt av ett stort antal av övriga häradshövdingar
och några rådhusrätter. Även flera andra remissinstanser har
vid sina utlåtanden fogat yttranden från dem underställda myndigheter och
institutioner. I.

I. Rådhusrätts sammansättning i brottmål
Rättegångsbalkens nuvarande regler

Enligt 1 kap. 11 § rättegångsbalken är rådhusrätt i brottmål, liksom i
tvistemål, domför med tre eller fyra lagfarna domare. Lagrummet innehåller
emellertid betydelsefulla undantag från denna regel. I mål om ansvar för
brott, varå kan tölja straffarbete i två år eller därutöver, skall sålunda rådhusrätt
bestå av en lagfaren domare och nämnd; jämlikt 1 kap. 12 § rättegångsbalken
skall i nämnden sitta minst sju och högst nio. Sammansättningen
i dessa mål överensstämmer således med den som i allmänhet gäller för

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

häradsrätt. Som ytterligare undantag från ovannämnda regel gäller, att
rådhusrätt i viss utsträckning är domför med en lagfaren domare. Så är
liksom i häradsrätt fallet vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället. Ensamdomare i rådhusrätt är vidare behörig att
handlägga och avgöra mål, som allenast rör ansvar för brott, varå icke kan
följa svårare straff än böter och i vilka anledning ej förekommer att målsägande
finnes. I dessa bagatellinål är häradsrätt domför med lagfaren domare
och tremansnämnd. I enlighet med det sagda förekommer alltså i rådhusrätt
juristkollegial sammansättning vid handläggning av brottmål, då
fråga är antingen om brott, vars straffmaximum utgöres av straffarbete under
två år eller fängelse, eller ock om bötesbrott, vid vilket talan om enskilt
anspråk kan föras. Hithörande mål brukar benämnas tredomarbrottmål.

Beträffande omröstningsreglerna i brottmål vid kollegial sammansättning
gäller enligt 29 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken, att varje ledamot
har en röst och att vid lika röstetal utgången vanligen bestämmes efter vad
som är lindrigast för den tilltalade. Då nämnd deltager i rådhusrätt sker
röstberäkningen enligt samma regler som gäller för häradsrätt (29 kap. 3 §
första stycket rättegångsbalken). Vid meningsskiljaktighet mellan nämnden
och ordföranden gäller nämndens mening om minst sju i nämnden förenar
sig därom; i annat fall gäller ordförandens.

Utredningen

Ändringar i rättegångsbalken

Enligt direktiven skall stadsdomstolsutredningen i första hand taga ställning
till den organisation av rådhusrätterna, som ur rättskipningens synpunkt
framstår som den lämpligaste, och därvid beakta förhållandet mellan
dessa domstolar och övriga allmänna underrätter. Häri ingår frågan om rådhusrätternas
sammansättning, och till denna fråga hör spörsmålet om vidgat
lekmannainflytande i rådhusrätt och formerna för lekmännens deltagande
i rättskipningen. Utredningen äger ock att till övervägande upptaga frågor
om häradsrätts sammansättning och reglerna för häradsrätts rösträtt. Även
ett flertal andra arbetsuppgifter av omfattande och invecklad natur ingår
i utredningsuppdraget. 1 utredningens betänkande omnämnes, att endast frågan
om de allmänna underrätternas sammansättning hittills varit föremål för närmare
överväganden inom utredningen, ehuru denna ännu icke tagit ställning till
alla spörsmål som berör denna fråga. Utredningen har likväl ansett sig böra
redan i delta skede framlägga förslag rörande rådhusrätts sammansättning
i brottmål. Förslaget åsyftar i huvudsak att avskaffa den juristkollegiala
sammansättningen i tredomarbrottmålen och att inrätta en tvåmansnämnd
som jämte eu lagfaren domare avgör dessa mål. Innebörden av förslaget är
att såsom huvudregel skall gälla att rådhusrätt i alla brottmål, frånsett bagatellmålen,
skall bestå av eu lagfaren domare och nämnd. 1 mål om ansvar

2 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. lavd. Nr 3S

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

för brott, varå ej kan följa svårare straff än fängelse, skall dock enligt förslaget
rådhusrätt vara domför med två i nämnden.

I fråga om de skäl, som utredningen anfört till stöd för att frågan om
rådhusrätts sammansättning utbrutits till särskild behandling, ävensom de
till grund för förslaget liggande motiven i övrigt lämnas en redogörelse å
s. 22—32 i propositionen, vartill utskottet tillåter sig hänvisa. En översikt
över de remissyttranden, som avgivits över utredningens förslag i denna
del, återfinnes å s. 38—71 i propositionen.

Särskilda domförhetsregler

Utredningen anför att i ett flertal författningar utanför rättegångsbalken
hänvisas beträffande rättens sammansättning vid behandling av olika slags
mål och ärenden till vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet
vid huvudförhandling. Såvitt gäller rådhusrätt innebär detta uttryck,
påpekar utredningen, att rätten skall beslå av tre eller fyra lagfarna domare.
Om, såsom utredningen föreslår, rådhusrätt kommer att vara helt olika sammansatt
i tvistemål och i brottmål, kan berörda uttryck enligt utredningens
mening komma att vålla tvekan rörande vilken sammansättningsform som avses.
Till förekommande härav har utredningen föreslagit ändringar i de författningar
vilka — enligt vad utredningen kunnat finna — innehåller hänvisningar
som nu sagts. I vissa hithörande fall har utredningen ansett den
juristkollegiala sammansättningen böra bibehållas och i dessa fall är ändringarna
av rent formell art. I andra fall åter — vilka alla angår rättens
sammansättning i mål eller ärenden rörande straff eller annan påföljd för
brott eller vilka eljest äga nära samband med straffprocessen — har utredningen
ansett följdriktigt att rådhusrätt sammansättes med nämnd i
stället för med tre eller fyra lagfarna domare. I några av de sistnämnda fallen
föreslår utredningen anlitande av tvåmansnämnd; riktpunkten härvidlag
har varit, att tvåmansnämnd skall komma till användning, då häradsrätt
i motsvarande fall sammansättes med tre i nämnden. Slutligen föreslår
utredningen i ett fall ökad behörighet för ensamdomare såväl i häradsrätt
som i rådhusrätt.

Härefter övergår utredningen till en redogörelse för de lagändringar som
utredningen funnit pakallade i fråga om andra författningar än rättegångsbalken.

1) Lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott
av underårig

Föres i brottmål talan mot någon som ej fyllt tjuguett år, skall rådlius1
ätt framhåller utredningen — för närvarande enligt 3 § förevarande lag
bestå av en lagfaren domare och nämnd, även om målet enligt rättegångsbalkens
allmänna regler ej är av beskaffenhet att skola handläggas med nämnd.
Sålunda skall nämnd medverka så snart i mål mot underårig förekommer
anledning att döma till frihetsstraff eller förvaring eller att meddela villkorligt
anstånd med straffs ådömande eller att överlämna åt barnavårdsnämnd
eller skolstyrelse att vidtaga åtgärd för den underåriges omhändertagande

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

för skyddsuppfostran. Ytterligare föreskriver lagen, 4 §, att för tjänstgöring
i nämnden bör företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet
i vård och fostran av ungdom.

Enligt utredningens förslag kommer framdeles nämnd att medverka i alla
brottmål i rådhusrätt med undantag för bagatellbrottmålen. Därmed förfaller
behovet av en särskild regel om nämnds medverkan i mål mot ungdom.
Frågan huruvida i annat hänseende föreligger behov av särskilda
domförhetsregler vid brott av ungdom beror av huruvida det blir möjligt
att i en tvåmansnämnd få den sakkunskap i ungdomsvård som är avsedd
att tillföras domstolen genom nämnden. Härvidlag förmenar utredningen,
att även en tvåmansnämnd i regel skall kunna sammansättas sa att kiavet
på insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom ej behöver eftersättas.
Jämväl enligt nuvarande ordning torde detta krav anses tillgodosett om
i nämnden sitter någon med sakkunskap på området. Utredningen anser
därför obehövligt med särskilda domsförhetsregler för ifrågavarande mål.
Utredningen föreslår således att 3 § upphäves. Däremot hör stadgandet i
4 § alltjämt bibehållas; den föreslagna ändringen i detta stadgande är av
formell natur. Utredningen erinrar om att hinder givetvis ej möter att ha
stor nämnd även i lindrigare brottmål mot ungdom. Det kan i ett särskilt
fall vara önskvärt att utnyttja all den insikt och erfarenhet i ungdomsvårdsfrågor,
som må vara representerad i den stora nämnden.

2) Strafflagen

Utredningen lämnar till en början en redogörelse för gällande processuella
bestämmelser om förening av straff. Om samtidigt förekommer till
verkställighet två eller flera mot samma person riktade domar å fängelse
eller straffarbete på viss tid, skall enligt 4 kap. 4 § strafflagen gemensamt
straff bestämmas för hela den föreliggande brottsligheten. Beslut om sådan
förening fattas efter allmän åklagares framställning av första domstol i
något av de tidigare målen. I fråga om förfarandet vid förening av straff
gäller enligt paragrafens andra stycke, att den dömde skall få tillfälle att
yttra sig och att han, om han så önskar, skall höras muntligen inför rätten.
Hålles förhör betraktas detta icke som huvudförhandling; rättens avgörande
sker genom beslut. Om domstolens sammansättning vid förhör med
den dömde så ock eljest vid avgörande av fråga om förening av straff skall
dock gälla vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet
vid huvudförhandling. Detta innebär, påpekar utredningen, att i rådhusrätt
tre eller fyra lagfarna domare skall sitta i rätten. Med avseende å förtärandet
i övrigt skall enligt 19 § rättegångsbalkens promulgationslag i tillämpliga
delar gälla vad i rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål.

Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för alt rätten i mål
om förening av straff sammansätles enligt samma grunder som i de tidigare
avgjorda målen. Införes nämnd som grundform för sammansättning av
rådhusrätt i brottmål, bör därför nämnd medverka även vid förfarande
som avser förening av straff. Utredningen föreslår därför den ändringen i
4 kaj). 4 § strafflagen alt om rättens sammansättning skall gälla vad i rät -

20 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

tegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om rättens domförhet vid huvudförhandling
i brottmål. Innebörden härav är, framhåller utredningen, att i
rådhusrätt skall, liksom i häradsrätt, stor nämnd medverka. Det torde enligt
utredningens bedömande ej föreligga något praktiskt behov av särskilda
regler om användande av liten nämnd i rådhusrätt för den händelse
rätten i de tidigare målen haft sådan sammansättning.

3) Lagen om verkställighet av bötesstraff

Även i denna lag föreslår utredningen viss ändring. För närvarande är i
mål om förvandling av böter häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt
med en lagfaren domare (16 § andra stycket nyssnämnda lag). Där det finnes
lämpligt, bör dock i häradsrätt nämnd deltaga och rådhusrätt äga den
sammansättning, som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskriven för
domförhet vid huvudförhandling; häradsrätt är i detta fall domför med tre
i nämnden. Utredningen föreslår den ändringen, alt när i rådhusrätt bötesförvandlingsmål
icke upptages av ensamdomare, rätten skall bestå av en
lagfaren domare och tvåmansnämnd.

4) Lagen o in villkorlig dom

Enligt 9 § sista stycket första punkten lagen om villkorlig dom gäller om
domförhet i ärende rörande överflyttning av tillsyn å övervakning eller om
förordnande eller entledigande av övervakare vad i rättegångsbalken är
i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling. Finnes ärendet
ej lämpligen böra anstå till allmänt ting eller allmän rättegångsdag, är dock
jämlikt 9 § sista stycket sista punkten häradsrätt domför utan nämnd och
rådhusrätt med en lagfaren domare. Utredningen anser, att handläggning
av ärenden enligt 9 § bör med hänsyn till dessa ärendens merendels enkla
beskaffenhet som regel ankomma på ensamdomare. Härvid erinrar utredningen
om att underrätt enligt lagen om handläggning av domstolsärenden
efter lagändring 1954 är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med
en lagfaren domare, i ärenden om förordnande eller entledigande av god man
eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag, för såvitt ärendet icke är
tvistigt. Enligt utredningens mening kan i ärende enligt 9 § lagen om villkorlig
dom stundom — exempelvis vid entledigande av övervakare mot dennes
vilja — vara motiverat med en starkare sammansättning än ensamdomare.
I sådana fall anser utredningen nämnd böra medverka, därvid liten nämnd
torde vara tillfyllest.

Utredningen upptager även domförhetsregeln i 18 § sista stycket lagen
om villkorlig dom till behandling. Där ges regler om rättens sammansättning
för fall då det — utan samband med ny ansvarstalan — ifrågakommer att
inskrida mot den villkorligt dömde med beslut om förverkande av anståndet
eller om ändrade bestämmelser i övrigt med avseende å den villkorliga
domen. I dessa fall gäller de domförhetsregler, som upptagits i 9 § sista
stycket, med det undantaget att om ärendet tidigare handlagts av övervakningsnämnd
eller anstånd finnes böra förklaras förverkat, ärendet ej må
prövas och avgöras annat än av fullsutten rätt. I denna del föreslår utredningen
endast den ändringen i sak att rådhusrätt vid fullsutten samman -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

sättning skall bestå av lagfaren domare och nämnd i stället för, såsom nu
är fallet, av tre eller fyra lagfarna domare.

5) Lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade
eller dömda in. f 1.

Utredningen anför i denna del:

Enligt 1 § i förevarande lag har den som varit häktad, anhållen eller underkastad
reseförbud men som sedan frikännes eller eljest genom åtals eller
förundersöknings nedläggande ej blir dömd till ansvar på vissa villkor lätt
till ersättning för det intrång i friheten som åsamkats honom. Bland omständigheter
som kunna betaga vederbörande rätt till ersättning nämns i motiven
att anledning till misstanke kvarstår. Rätt till ersättning har enligt 2 § i
allmänhet även den som avtjänat frihetsstraff och som sedermera efter resning
eller domvillobesvär blir frikänd eller får straffet nedsatt. Härridlag
inverkar inte frågan om eventuellt kvarstående skuld. Ansökan om ersättning,
vare sig enligt 1 eller 2 §, göres hos domstol och kan framställas antingen
i samband med ansvarsfrågans avgörande eller anhängiggöras som ett
särskilt ansökningsärende. I det förra fallet prövas den av rätten i den sammansättning,
som gäller för domförhet i ansvarsmålet. I det senare fallet
gäller enligt 6 § om rättens sammansättning vad i allmänhet är föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling, d. v. s. såvitt gäller rådhusrätt att tre
eller fyra lagfarna domare skola sitta i rätten. Från denna huvudregel göres
dock det undantaget, att, om ansökan avser ersättning enligt 1 § och
rätten tidigare handlagt mål om ansvarsfrågan, beträffande rättens sammansättning
skall tillämpas vad med avseende å den frågan är stadgat.
Har t. ex. rådhusrätt med nämnd frikänt häktad från ansvar, skall nämnd
ock medverka i ansökningsärende vid rådhusrätten rörande ersättning till
den häktade. På grund av skuldfrågans betydelse vid ersättningsfrågans
prövning har det nämligen ansetts riktigast att domstolen sammansättes
efter enahanda grunder som i ansvarsmålet.

Med hänsyn till förevarande ersättningsfrågors nära samband med straffprocessen
anser utredningen, att i ansökningsärende om ersättning samma
domförhetsregler böra tillämpas som i brottmålsprocessen och att således
nämnd alltid bör deltaga även i rådhusrätt. Särskilt då skuldfrågan inverkar
på prövningen är det, oavsett önskemålet att rätten såvitt möjligt skall bestå
av samma domare, värdefullt att lekmän deltaga i avgörandet. Utredningen
föreslår därför, att rätten i ansökningsärende skall sammansättas enligt vad
som gäller med avseende å rättens domförhet vid huvudförhandling i brottmål.
Såsom tidigare framhållits innebär detta, att stor nämnd skall medverka
i rådhusrätt. Har i rådhusrätt ansvarsfrågan handlagts med tvåmansnämnd,
bör dock i ett senare anhängiggjort ansökningsärende rörande ersättning
enligt 1 § icke flera än två sitta i nämnden.

6) Lagen med vissa bestämmelser o in rättegången i
tryckfrihetsmål

Utredningen föreslår vissa formella ändringar i 2 och 4 §§ sagda lag för
att tydligare utmärka, att rådhusrätt även i fortsättningen skall vara domför
med tre eller fyra lagfarna domare i där behandlade fall.

7) Militära rättegångslagen

I 51 § andra stycket militära rättegåmgslagen, enligt vilket underrätt vid
prövning av klagan över beslut i disciplinmål är domför häradsrätt med tre
i nämnden och rådhusrätt i den sammansättning som i rättegångsbalken är

22 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling, föreslår utredningen
den ändringen, att rådhusrätt i dessa mål skall vara domför med en
lagfaren ledamot och liten nämnd.

Utredningen påpekar, att i 64 § första stycket andra punkten militära
rättegångslagen hänvisas beträffande förfarandet och domförheten i mål
om klagan över befälhavares beslut i ersättningsmål till 51 § andra stycket
i lagen. Enligt utredningens mening bör rätten även framdeles vid klagan
i ersättningsmål ha enahanda sammansättning som vid klagan i disciplinmål.
Utredningen föreslår därför ingen ändring i 64 §, till följd varav rådhusrätt
vid överprövning av beslut i ersättningsmål kommer att sammansättas med
liten nämnd.

7) Sjölagen

I 314 § 2 mom. föreslår utredningen en formell ändring i förtydligande
syfte.

8) Sjömanslagen

Även i sjömanslagen föreslår utredningen viss ändring.

Enligt 4 kap. sjömanslagen kan sjöman åläggas disciplinbot. Bestraffningsrätten
utövas av disciplinnämnd bestående av fartygsbefälhavaren såsom
ordförande samt två av denne för varje särskilt fall utsedda ledamöter.
Är sjömannen missnöjd med disciplinnämndens beslut, äger han påkalla
mönstringsförrättares prövning av beslutet. Denna prövning kan i sin tur
enligt 68 § sjömanslagen av såväl befälhavaren som sjömannen underställas
rådhusrätt för överprövning. Rådhusrätten skall vid frågans behandling ha
den sammansättning som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskriven för
domförhet vid huvudförhandling. Enligt utredningens mening är den prövning
som sålunda ankommer på rådhusrätt av väsentligen samma art som
den domstol enligt militära rättegångslagen har att företaga vid klagan över
beslut i disciplinmål. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att rådhusrätt
i fall som avses i 68 § sjömanslagen skall vara domför med två i nämnden.

9) Lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga
sjörätts in ål

I betänkandet framhålles, att häradsrätt enligt denna lag i vissa fall kan
vara behörig att upptaga sjörättsmål, varmed i lagen avses även mål och
ärenden enligt sjömanslagen. Jämlikt 2 § i behörighetslagen skall vad i lag
eller författning föreskrives om sjörättsmåls anhängiggörande och handläggning
vid rådhusrätt äga motsvarande tillämpning då sådant mål upptages
av häradsrätt. Då mål enligt 68 § sjömanslagen förekommer vid häradsrätt,
är således häradsrätt domför med stor nämnd. Utredningen föreslår
ett tillägg till berörda 2 § av innebörd att häradsrätt skall vara domför
med tremansnämnd, varmed enligt utredningens mening vinnes en naturlig
överensstämmelse med domförhetsregeln i 51 § andra stycket militära rättegångslagen.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

En redogörelse för remissyttrandena över utredningens förslag till ändringar
i de särskilda domförhetsreglerna lämnas å s. 71—72 i propositionen.

Ikraftträdande m. m.

Utredningen framhåller såsom angeläget att de föreslagna ändringarna i
domförhetsreglerna träder i kraft snarast möjligt. Särskilt vid de största
rådhusrätterna föreligger behov av omedelbar höjning av effektiviteten. I
vissa av dem finnes förslag till organisationsändringar utarbetade, vilka
förslag vila i avbidan på behandlingen av förevarande lagstiftningsärende.
Utredningen betonar emellertid, att omställningen från kollegial domstolsform
i brottmål till sammansättning med nämnd är förenad med ett omfattande
organisatoriskt och administrativt detaljarbete. Nya nämndemän
måste väljas. Åtminstone vid de största rådhusrätterna har man ock att
räkna med inrättande av nya sessionslokaler. För att möjliggöra ett fullt
utnyttjande av rådhusrätternas ökade arbetskapacitet torde det på sina håll
erfordras en viss förstärkning av åklagarkåren. Omställningen kräver vidare
revision av stadgor och arbetsordningar för de särskilda rådhusrätterna.
Utredningen har därför ansett sig icke kunna räkna med den nya ordningens
ikraftträdande före den 1 januari 1958.

Med avseende å de nya domförhetsreglernas förhållande till äldre lag
anser utredningen böra gälla, att reglerna skall tillämpas även i mål, vari
rättegångsförfarande inletts före den 1 januari 1958. I ett hänseende krävs
dock enligt utredningens mening undantag härifrån. Om huvudförhandling
inletts men icke avslutats före den 1 januari 1958, bör vid fortsatt eller ny
huvudförhandling efter nämnda dag rätten sammansättas enligt äldre lag.
Såvitt gäller fortsatt huvudförhandling följer detta redan av stadgandet i
30 kap. 2 § rättegångsbalken att i domen ej må deltaga domare, som ej
övervarit hela huvudförhandlingen. Även vid ny huvudförhandling bör, påpekar
utredningen, samma ordning gälla. Av praktisk betydelse härvidlag
kr särskilt att avbrott i tidigare huvudförhandling skett för sinnesundersökning.
Det skulle vara olämpligt att vid ny huvudförhandling efter sådant
avbrott låta nämnd deltaga i mål, som tidigare handlagts som tredomarbrottmål.

Beträffande yttranden från några remissinstanser över tiden för reformens
ikraftträdande må hänvisas till s. 72 i propositionen.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg:

»Processreformen innebar principiellt en reform av själva rättegångsförfarandet.
I enlighet med de huvudgrunder för reformen, som år 1931 antogs
av Kungl. Maj:t och riksdagen, lämnades däremot i princip reformåtgärder
beträffande doinstolsorganisationen å sido, i den mån de icke nöd -

24 Första lagutskottets utlåtande nr 38 ur 1957

vändigtvis måste vidtagas för att sätta domstolarna i stånd att uppbära det
nya processuella förfarandet. På så sätt blev även frågan om en mera genomgripande
omorganisation av rådhusrätterna skjuten på framtiden. Trots
reformens principiella begränsning ansågs dock frågan om lekmannadeltagande
i städernas rättsskipning vara av den vikt, att den borde upptagas
till behandling i samband med reformen. Efter starka meningsbrytningai
beslöts, att nämnd skulle medverka i rådhusrätt i mål om ansvar
för brott, varå kunde följa straffarbete i två år eller därutöver, medan den
juristkollegiala sammansättningen i stort sett bibehölls i övriga mål. Detta
beslut innefattade emellertid icke ett definitivt ställningstagande till frågan
i vilken utsträckning nämnd borde deltaga i städernas rättsskipning. Vid "behandlingen
av propositionen till 1942 års riksdag med förslag till rättegångsbalk
framhöll nämligen första särskilda utskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, att den förordade begränsningen av lekmannadeltagandet
i rådhusrätt i varje fall borde upprätthållas tills vidare, till dess
närmare erfarenheter vunnits. I överensstämmelse med vad som förutsattes
vid rättegångsbalkens tillkomst har reformarbete avseende domstolsorganisationen
sedermera påbörjats. Sålunda har stadsdomstolsutredningen
erhållit i uppdrag att utreda frågan om rådhusrätternas förstatligande samt
taga ställning till den organisation av rådhusrätterna som ur rättsskipningens
synpunkt framstår som den lämpligaste. Även frågor rörande häradsrätternas
organisation omfattas liksom ett flertal andra spörsmål av
utredningens uppdrag. I ett första betänkande har utredningen till behandling
upptagit spörsmålet om rådhusrätts sammansättning i brottmål och
avgivit förslag till lösning av detta spörsmål.

Att till prövning upptaga frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål,
innan utredningen slutfört sitt uppdrag i övrigt, kan naturligtvis medföra
vissa olägenheter. Å andra sidan förekommer också skäl som talar för
en omedelbar behandling av detta lagstiftningsärende. Den på senare tid
ökade måltillströmningen har framkallat en stigande målbalans vid åtskilliga
domstolar. Till belysning av utvecklingen och arbetssituationen vid rådhusrätterna
må här lämnas några statistiska uppgifter. Medan rådhusrätternas
målbalans vid 1949 års utgång uppgick till 7 655 mål, motsvarande
cirka 13 procent av antalet vid dessa domstolar under året slutligt handlagda
mål, redovisade rådhusrätterna vid 1955 års utgång 15 074 balanserade
mål, vilket motsvarar ungefär 21 procent av det antal mål, som under
året slutligt handlagts av rådhusrätterna. Vad angår de särskilda rådhusrätterna
uppgick målbalansen vid Stockholms rådhusrätt vid 1955 års utgång
till 8 002 mål eller något över 31 procent av det antal mål, som under
året slutligt handlagts av rådhusrätten. Vid Göteborgs rådhusrätt uppgick
antalet balanserade mai vid samma tidpunkt till 2 018 motsvarande i det
närmaste 19 procent av årsavverkningsresultatet. Procentuellt betydande
målbalanser förekommer icke enbart bland de största rådhusrätterna. Vid
1955 års utgång utgjorde sålunda målbalansen vid rådhusrätterna i Skellefteå,
Motala, Östersund, Falun, Luleå, Varberg och Karlstad respektive

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år W57

54,7, 49,1, 26,3, 21, 20,7, 20,3 och 20 procent av årsavverkningsresultatet.
Icke mindre än 17 av rikets 47 rådhusrätter redovisade vid årsskiftet 1955—
1956 en målbalans på 15 procent av årsavverkningsresultatet eller mera.
Dessa uppgifter må vara tillräckliga för att åskådliggöra att arbetsläget vid
åtskilliga rådhusrätter, såsom ock i viss utsträckning bekräftats under remissbehandlingen,
är långt ifrån gynnsamt. Med hänsyn framför allt till
motortrafikens snabba tillväxt är en fortsatt ökning av måltillströmningen
att befara för den närmaste framtiden. Förekomsten av tyngande arbetsbalanser
betyder i praktiken, att lång tid regelmässigt förflyter, innan inkommande
mål kan bli behandlade. En nyligen verkställd statistisk undersökning
av processtiden i brottmål vid ett antal underrätter ger bestämd anledning
att antaga, att den genomsnittliga tiden för domstolens handläggning
av brottmål beträffande flertalet målkategorier är längre i rådhusrätt än i
häradsrätt. Enligt denna undersökning utgjorde sålunda den genomsnittliga
tiden för häradsrätts handläggning av brottmål, för häktningsmål 34,8,
ungdomsmål 45,9, militärmål 38,1, trafikmål 60,7, skattemål 42,5 och tullmål
15,9 dagar, medan motsvarande siffror för rådhusrätt utgjorde 35,9,
56,3, 32,0, 87,4, 68,1 och 19,1 dagar. Den genomsnittliga tiden för rådhusrätts
handläggning av nämndmål uppgick enligt undersökningen till 66,8
dagar. För gruppen andra brottmål än de särskilt angivna gav undersökningen
till resultat en genomsnittlig tid för domstolens handläggning av
52,3 dagar i häradsrätt och 115,7 dagar i rådhusrätt.1 Förseningar med målens
avgörande är givetvis ägnade att inge allvarliga betänkligheter, icke
minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Risken för att bevisningen förflyktigas
och domstolens avgörande till följd härav grundas på ett mindre tillförlitligt
material ligger i öppen dag. Ur kriminalpolitiska synpunkter innebär
en långsam straffrättsskipning ansenliga olägenheter. Även den enskildes
berättigade intresse påkallar, att brottmålen snabbt bringas till avgörande.
Såsom arbetsläget vid många rådhusrätter nu gestaltar sig och med hänsyn
jämväl till prognosen för den närmaste framtiden, skulle det knappast vara
försvarligt att dröja med reformåtgärder under så lång tid som kan beräknas
förflyta innan stadsdomstolsutrednmgen slutfört sitt uppdrag. Då härtill
kommer, att utredningens fortsatta arbete, enligt vad som framhållits
i betänkandet, icke kommer att rubba grunderna för det nu framlagda förslaget,
synes mig övervägande skäl tala för att redan i nuvarande läge upptaga
förslaget till behandling.

Utredningen har föreslagit, att rådhusrätt i nuvarande tredomarbrottmål
skall vara domför med en lagfaren domare och nämnd. Denna domstolstyp
har många företräden. Viktigast är måhända, att den möjliggör ett för rättsskipningen
värdefullt samspel mellan yrkesdomarens fackmässiga betraktelsesätt
och lekmännens på praktisk erfarenhet av olika verksamhetsformer
och levnadsförhållanden grundade synpunkter. Icke minst i fråga om

1 Skillnaden torde dock delvis vara skenbar, eftersom för häradsrätterna medtagits mål, som
i rådhusrätt skulle ha handlagts av ensamdomare, medan endomarmål icke medräknats beträffande
rådhusrätterna.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

bevisvärderingen är detta samspel av stor betydelse, särskilt i ett processuellt
system som i likhet med vårt är grundat på fri bevisprövning. Det har även
sin givna betydelse i åtskilliga andra talrikt förekommande bedömningsfrågor,
såsom då det gäller att avgöra huruvida visst handlingssätt är att
anse såsom ovarsamt eller att uppskatta storleken av inträffad skada. Vid
bestämmande av straff eller annan påföljd för brott är likaledes en samverkan
mellan yrkesdomare och lekmän av värde. Icke heller synpunkten
att lekmannamedverkan är ägnad att hos allmänheten stärka förtroendet för
rättsskipningen kan vid bedömande av det föreliggande förslagets fördelar
frånkännas betydelse, ehuru denna synpunkt på det målområde, som nu är
i fråga, icke gör sig gällande med samma styrka som i grova brottmål.
Av det sagda följer att jag icke kan dela den under remissbehandlingen
framförda åsikten, att lekmannamedverkan allmänt sett skulle vara av underordnad
betydelse i nuvarande tredomarbrottmål. Sant är visserligen, att
denna målgrupp även inrymmer en del mål av sådan beskaffenhet, att de
utan olägenhet skulle kunna avgöras av ensamdomare. Såsom framgått vid
behandlingen av 1954 års proposition med förslag till utvidgning av ensamdomarbehörigheten,
är det emellertid förenat med avsevärda svårigheter att
på tillfredsställande sätt avgränsa dessa mål. Ej heller kan jag biträda den
hos vissa remissinstanser förekommande uppfattningen, att tredomarbrottmålen
i allmänhet icke skulle ha förmåga att fånga lekmäns intresse. Denna
invändning motsäges —- liksom för övrigt den nyss berörda — av erfarenheterna
av nämnds medverkan i motsvarande mål i häradsrätt. Såsom inledningsvis
antytts, torde man vid rättegångsbalkens tillkomst ha förutskickat,
att frågan om lekmannamedverkan i rådhusrätt i andra mål än de grova
brottmålen skulle bli föremål för omprövning, därest den då genomförda
nämndreformen visade sig leda till goda resultat. Rättegångsbalken har nu
varit i tillämpning i snart tio år. Så gott som allmänt vitsordas, att erfarenheterna
av nämnds medverkan i rådhusrätt varit gynnsamma. De starka
betänkligheter, som under förarbetena till rättegångsbalken framfördes
mot tanken på lekmannadeltagande i rådhusrätt, har icke besannats. Tiden
förefaller därför inne att taga ytterligare ett steg på den reformväg, som beträddes
vid rättegångsbalkens tillkomst.

Förslaget medför även andra fördelar än de som sammanhänger med vidgat
lekmannadeltagande. Såsom förut framgått, föreligger vid åtskilliga rådhusrätter
ett kännbart behov av ökad arbetskapacitet. Det är ur olika samhälleliga
synpunkter av vikt, att den erforderliga höjningen av arbetskapaciteten
så långt möjligt sker genom ett effektivare utnyttjande av tillgänglig
domarpersonal. Hänsyn till domarkårens kvalitativa standard torde sålunda
påkalla, att antalet domartjänster begränsas så långt det med bibehållen
rättssäkerhet kan ske. Även ur samhällsekonomisk synpunkt är angeläget,
att den juridiskt kvalificerade arbetskraften kommer till användning
på ett sätt som ger största möjliga utbyte. Förslaget medför den
betydelsefulla fördelen, att möjlighet öppnas till en väsentlig höjning av
rådhusrätternas arbetskapacitet utan en sådan ökning av domarpersonalen

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

som eljest skulle ha blivit erforderlig. Med anledning av den kritiska bedömning
av förslagets värde ur effektivitetssynpunkt, som förekommit från
några remissinstansers sida, vill jag som min mening uttala, att det står
utom allt tvivel att tre yrkesdomare avgör sammanlagt fler mål per tidsenhet,
om de, med eller utan nämnd, dömer var för sig än om de dömer
tillsammans. Den effektivitetsökning, som möj liggöres genom att minska
antalet fackdomare från tre till en i nuvarande tredomarbrottmål, får naturligtvis
icke vinnas på rättssäkerhetens bekostnad. Vissa remissinstanser
har gjort gällande, att så skulle bli fallet. Enligt deras mening är medverkan
av tre yrkesdomare ofta påkallad av tredomarbrottmålens beskaffenhet
och kravet på rättssäkerhet. Emellertid torde erfarenheterna av häradsrätternas
rättsskipning liksom också rådhusrätternas rättsskipning i
grövre brottmål klart ge vid handen, att ett större fackdomarinslag än en
lagfaren domare icke är ur rättssäkerhetssynpunkt erforderligt i nuvarande
tredomarbrottmål. Med förslagets genomförande skulle slutligen också vinnas,
att större likformighet i fråga om underrätternas sammansättning uppnås.

Med stöd av det anförda vill jag alltså förorda, att den juristkollegiala
sammansättningen i tredomarbrottmålen i princip avskaffas och att rådhusrätt
i dessa mål skall vara domför med en lagfaren domare och nämnd.

Det synes icke böra ifrågakomma att begränsa denna reform till vissa
rådhusrätter. Rättsskyddet bör så långt möjligt vara enhetligt utformat,
icke minst i det viktiga hänseende som domförheten utgör. Ehuru åtskilliga
rådhusrätter otvivelaktigt är i stånd att med nuvarande organisation
bemästra sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt, ger dock de inledningsvis
lämnade statistiska uppgifterna anledning antaga, att behovet
av ökad arbetskapacitet gör sig gällande vid så pass många rådhusrätter,
att det icke kan betraktas som någon enstaka företeelse. Även detta förhållande
— liksom ock den sannolika ökningen av mål tillströmningen i framtiden
— talar emot en lokal begränsning av reformen. Ej heller synes tillräckliga
skäl föreligga att bibehålla den juristkollegiala sammansättningen
i vissa speciella mål av huvudsakligen immaterialrättslig natur, vilka i allmänhet
även kan upptagas av häradsrätt och då avgöres av lagfaren domare
och nämnd.

Vad härefter angår frågan om nämndens storlek i nuvarande tredomarbrollmål
är olika intressen att beakta. Å ena sidan bör tillses, att nämnden
icke blir så fåtalig, alt fara uppstår för att den önskvärda mångsidigheten
i synpunkter går förlorad. Å andra sidan är huvuddelen av hithörande mål
knappast av sådan beskaffenhet, att det kan anses påkallat med lika stor
nämnd som i grövre brottmål. Såsom utredningen anfört, skulle en sådan
anordning helt säkert resultera i svårigheter alt knyta dugande nämndemän
till domstolarna. Härtill kommer, att möjligheterna all med en så
vidlyftig sammansättning höja rådhusrätternas arbetskapacitet skulle bli
mera begränsade. Enligt min mening erhålles en lämplig avvägning mellan
olika synpunkter, om rådhusrätt blir domför med tre i nämnden i hu -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

vuddelen av hithörande mål. För en sådan lösning talar även andra omständigheter,
såsom att sammansättningsformen lagfaren domare och tre
nämndemän redan förekommer i häradsrätt.

Hur den närmare gränsdragningen mellan den större och den mindre
nämndens behörighetsområden lämpligen bör ske, kan naturligtvis vara
föremål för delade meningar. En möjlighet är att anknyta till det straff,
som i det konkreta fallet kan antagas bli ådömt. Några betänkligheter mot
att låta en domstol bestående av lagfaren domare och tre nämndemän
ådöma frihetsstraff synes icke böra möta. Med hänsyn härtill finge väl enligt
denna metod skiljelinjen mellan de olika nämndernas kompetensområden
dragas så, att liten nämnd skulle vara till fyllest i mål om ansvar
för brott, som icke förskyller svårare straff än viss tids fängelse. En sådan
anordning skulle emellertid stå i mindre god överensstämmelse med rättegångsbalkens
grundprinciper, eftersom den nödvändiggör en förhandsprövning
av målet på basis av ett material, som icke får läggas till grund för
domen. Olägenheterna härav blir särskilt framträdande, då skiljelinjen
icke sammanfaller med den skarpt markerade gränsen mellan brott
som förskyller böter och brott som förskyller frihetsstraff. Övervägande
skäl synes i stället tala för att efter mönster av andra domförhetsregler i
rättegångsbalken anknyta till straffskalan för brottet. Utredningen har föreslagit
en regel av innebörd att rådhusrätt skall vara domför med liten
nämnd i mål om ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än
fängelse. Med denna bestämning torde den mindre nämndens behörighet
komma att i huvudsak omfatta brott, för vilka påföljden i praktiken normalt
stannar vid böter eller ett kortvarigt fängelsestraff. Under remissbehandlingen
har den föreslagna gränsdragningen i allmänhet icke gjorts till
föremål för särskild erinran. Även jag har funnit gränsdragningen i stort
sett godtagbar. Kan å brottet följa avsättning, synes dock stor nämnd alltid
böra medverka. En komplettering av regeln med sikte på ämbetsstraffen
förefaller för övrigt motiverad även av det skälet att regeln synes kunna
lämna rum för tvekan i vissa fall, där dylikt straff ingår i straffskalan,
t. ex. då strafflatituden upptager böter och suspension. Jag föreslår därför
att rådhusrätt skall vara domför med tre i nämnden, om målet rör ansvar
för brott, varå icke kan följa straffarbete eller avsättning. Om en tjänsteman
åtalas för allmänt brott, vars straffskala icke upptager svårare straff
än fängelse, lärer av de grunder som anses gälla vid tillämpningen av
andra liknande stadganden följa, att rådhusrätt blir domför med tre i
nämnden, såvida icke i det föreliggande fallet åberopas sådana omständigheter,
att avsättning enligt 25 kap. 7 § första stycket andra punkten strafflagen
skulle kunna ifrågakomma.

Att rådhusrätt enligt förslaget är domför med tre i nämnden i nyss angivna
mål, innebär icke, att hinder skulle möta att i dylika mål låta fulltalig
nämnd medverka. Tvärtom bör så ske, då särskilda skäl det påkallar,
såsom att bevisningen är vidlyftig eller svårbedömbar. Däremot synes parternas
önskemål icke i och för sig böra få inverka bestämmande på dom -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957 29

stolens sammansättning. Den föreslagna regeln hindrar väl icke att i mål,
vari liten nämnd är behörig, kan sitta fler än tre nämndemän utan att
dock nämnden är fulltalig. Något behov av en sådan anordning torde dock
icke föreligga, och frågan torde sakna praktisk betydelse.

I mål, som enligt vad förut sagts faller inom den mindre nämndens kompetensområde,
bör rådhusrätt jämväl vara behörig att med sådan nämnd
pröva talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Sådan behörighet
torde utan särskild föreskrift följa av reglerna i 22 kap. rättegångsbalken.
Av 22 kap. 6 § rättegångsbalken lärer framgå, att om åtal nedlägges eller
avvisas eller målsägande förklaras ha förlorat sin rätt att tala å brottet,
rådhusrätt icke längre är behörig att i den för brottmål stadgade sammansättningen
pröva talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Då det
torde vara sällsynt, att sådant fall inträffar efter det huvudförhandlingen
påbörjats, synes några nämnvärda olägenheter icke vara att befara härav.

I likhet med vad som gäller för häradsrätt bör rådhusrätt vara domför
med tre i nämnden, då i brottmål hålles syn å stället utom huvudförhandling.

Någon saklig ändring av reglerna om omröstning i mål, där nämnd deltager,
synes icke böra ske i förevarande sammanhang. För att den mindre
nämnden skall bestämma målets utgång, kommer således att fordras, att
alla i nämnden är ense om skälen och slutet. De i 29 kap. rättegångsbalken
upptagna reglerna om omröstning vid kollegial sammansättning torde böra
utformas med beaktande av att rådhusrätt enligt förslaget undantagsvis
kan vara domför i kollegial sammansättning vid handläggning av brottmål,
såsom fallet är exempelvis i tryckfrihetsmål, vari jury deltager.

De organisatoriska spörsmål, vartill den föreslagna reformen kan ge
upphov, torde med hänsyn till de växlande förhållandena vid olika rådhusrätter
i huvudsak böra lösas genom lokala föreskrifter. Jag vill dock i detta
sammanhang framhålla, att enligt min mening hinder i allmänhet icke
synes böra möta för assessor i rådhusrätt att tjänstgöra som ordförande i
mål, som faller inom den mindre nämndens behörighet, särskilt som i häradsrätt
motsvarande mål och även svårare mål i stor utsträckning och på
ett i det stora hela tillfredsställande sätt handlägges med tingssekreterare
såsom ordförande. På nu antydd väg skulle de yngre domarna i rådhusrätt
kunna beredas tillfälle till eu utbildning snarlik den som de statliga domarna
erhåller genom tingssekreteraretjänstgöringen.

För egen del kan jag icke finna det behövligt att rättsbildad personal regelmässigt
anlitas såsom särskilda protokollförare vid huvudförhandling i
brottmål. Bevisutsagor upptages numera i betydande utsträckning genom
stenografi eller på fonetisk väg. Vad protokollet i övrigt skall innehålla är
oftast icke heller av sådan beskaffenhet, att det kan anses påkallat med eu
jurist som särskild protokollförare. Belysande är i detta hänseende, att protokollet
vid många domstolar föres på tryckta eller stencilerade formulär.
Det bör alltså i vidsträckt omfattning vara möjligt att till särskild protokollförare
eller biträde åt ordförande, som själv för protokollet, använda icke

30 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

rättsbildad personal, som är skickad för uppgiften. Särskilt angeläget är att
denna metod för protokollföring kommer i tillämpning på platser, där de
egentliga domaruppgifterna är tillräckligt krävande för att helt taga domarpersonalens
arbetskraft i anspråk. Inom justitiedepartementet har upprättats
ett förslag till författningsbestämmelser, vilket är avsett att i olika hänseenden
vidga de icke rättsbildade biträdenas behörighet och som undanröjer
de hinder för den här skisserade ordningen, som lokala stadgor och arbetsordningar
må kunna innehålla. Detta förslag torde få anmälas inom kort.
Jämväl flertalet expeditionella göromål bör kunna handhavas av personal
i biträdesgraderna. Däremot ingår i målens beredande till huvudförhandling
vissa arbetsuppgifter, vilkas handhavande synes kräva juridisk utbildning.
Dessa arbetsuppgifter torde — såsom redan nu är fallet vid flertalet rådhusrätter
— få ombesörjas av den domarkompetenta personalen, i den mån icke
andra för uppgiften lämpade befattningshavare undantagsvis finnes att tillgå.
Vid häradsrätterna biträder vanligen tingsnotarier med göromål av beredande
natur. Möjligt är, att en liknande ordning för stadsdomstolarnas del
skulle kunna innebära fördelar åtminstone för vissa av dem. Frågan om
tingsutbildning vid rådhusrätt är föremål för prövning inom stadsdomstolsutredningen.

Om en bedömning av reformen ur kostnadssynpunkt skall bli rättvisande,
synes den böra ske under jämförelse med vad det skulle kosta att utbygga
nuvarande organisation till samma kapacitet. Såsom lätt inses, nödgas man
emellertid vid en sådan jämförelse arbeta med alltför inånga osäkra faktorer
för att resultatet skall bli av större värde. För sådana rådhusrätter, som icke
är i behov av förstärkning för att bemästra sina arbetsuppgifter och där indragning
icke heller kan ske av domarbefattningar, som reformen kan göra
överflödiga, kommer förslagets genomförande otvivelaktigt att medföra ökade
kostnader i form av stigande utgifter för nämnd. Å andra sidan är det
uppenbart, att reformen för åtskilliga andra rådhusrätter kommer att ställa
sig ekonomiskt fördelaktigare än en utbyggnad av nuvarande organisation.

Den ovan föreslagna reformen aktualiserar givetvis frågan om en utvidgning
av den mindre häradsnämndens behörighet, så att dess kompetens
kommer att sammanfalla med den mindre rådhusrättsnämndens. Onekligen
talar önskvärdheten av så långt möjligt likformiga domförhetsregler med
icke obetydlig styrka för en sådan reform. Såsom förut framgått, har utredningen
för avsikt att senare föreslå, att en dylik reform genomföres. Då en
omedelbar utvidgning av den mindre häradsnämndens behörighet icke kan
anses vara av något starkare praktiskt behov påkallad, har jag ansett frågan
lämpligen kunna lösas i anslutning till utredningens framtida förslag i
ämnet.

Vad sedan angår de särskilda domförhetsreglerna förekommer i mål om
förvandling av böter ofta frågor, vid vilkas prövning medverkan av nämnd
är påkallad. Hit hör exempelvis frågan om villkorlig dom skall meddelas beträffande
förvandlingsstraffet. Behovet av nämnd i dessa mål har blivit mera
framträdande efter de ändringar som år 1956 vidtogs i kungörelsen den 18

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

november 1938 med vissa föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet
av bötesstraff och som åsyftade att närmare utredning rörande
förutsättningarna för villkorlig dom alltid skulle tillföras domstolen i mål
om förvandling av böter samt att en verklig förhandling skulle komma
till stånd i dylika mål i större utsträckning än tidigare. Med hänsyn härtill
föreslår jag att underrätt alltid skall bestå av lagfaren domare och nämnd
vid prövning av mål om förvandling av böter; rätten bör dock i dessa mål
vara domför med tre i nämnden.

Enligt 4 kap. 4 § strafflagen gäller för närvarande, att rådhusrätt vid avgörande
av fråga om förening av straff är domför med tre eller fyra lagfarna
domare. Till grund för denna domförhetsregel ligger synpunkten, alt medverkan
av nämnd i rådhusrätt i dessa fall icke erfordras, eftersom skuldfrågan
redan är slutligen avgjord och även straff mätningen tidigare varit
föremål för prövning. Om den förut behandlade reformen genomföres, kommer
den juristkollegiala sammansättningen vid behandling av brottmål i
rådhusrätt att principiellt avskaffas och ersättas med lagfaren domare och
nämnd, som i vissa fall kan bestå av tre nämndemän och eljest skall utgöras
av sju till nio nämndemän. Då ensamdomare uppenbarligen icke bör
äga avgöra frågor om förening av straff, har man beträffande rådhusrätts
sammansättning vid prövning av dessa frågor att välja mellan lagfaren domare
jämte stor nämnd och lagfaren domare med liten nämnd. Den synpunkt,
som ligger till grund för den nu gällande domförhetsregein, synes leda till
att rådhusrätt i fortsättningen bör vara domför med tre i nämnden vid prövning
av fråga om förening av straff.

Enligt lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda
in. fl. gäller att anspråk på ersättning, varom i lagen är fråga, kan väckas
antingen i det mål, vari ansvarsfrågan handlägges, eller genom särskild
ansökan. Har ansvarsfrågan icke blivit föremål för domstols prövning, står
givetvis endast sistnämnda förfaringssätt till buds. Framställes anspråket i
ansvarsmålet, prövas det i den sammansättning som gäller för ansvarsfrågan
och denna ordning bör självfallet bibehållas. Anhängiggöres ersättningstalan
såsom särskilt ärende, torde som allmän princip böra föreskrivas, att
domstolen skall ha den sammansättning som gällt för målet i ansvarsfrågan.
Denna regel synes till skillnad från gällande rätt och utredningens förslag
böra tillämpas även i det fall, att fråga är om ersättning till oskyldigt dömd.
Härigenom vinnes att domförhetsreglerna genomgående blir desamma vare
sig ersättningsanspråket framställes i ansvarsmålet eller genom särskild ansökan,
så långt denna valmöjlighet över huvud består. Har ansvarsfrågan
icke prövats av domstol, exempelvis därför att åtal mot den häktade eller
anhållne icke väckts, bör rätten vid prövning av ansökan om ersättning enligt
itrågavarande lag vara domför i den sammansättning som i allmänhet
gäller för huvudförhandling i brottmål.

I övrigt har jag — bortsett från vissa i huvudsak formella jämkningar —
icke funnit anledning till andra ändringar i utredningens förslag till sär -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

skilda domförhetsregler än sådana som följer av att den mindre rådhusrättsnämnden
föreslås skola bestå av tre i stället för två nämndemän. I vissa fall
torde dock särskilda övergångsbestämmelser erfordras.

De nya domförhetsreglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1958.»

II. Vissa frågor om protokolleringen vid domstolarna
Gällande rätt

Om protokollering vid domstol stadgas i 6 kap. rättegångsbalken samt i
kungörelsen den 26 september 1947 med närmare föreskrifter för de allmänna
domstolarna om protolcollföring, dagböcker och aktbildning in. m.
(protokollskungörelsen). Bestämmelserna gäller i första hand processen vid
de allmänna domstolarna men har även tillämpning på rättegången i bl. a.
vattenmål och jorddelningsmål.

Enligt vad i 1 § nämnda kapitel stadgas skall protokoll föras för varje
mål särskilt. Härifrån gives dock den undantagsregeln att protokoll ej är erforderligt
över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller
av tjänsteman vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling
eller vid måls avgörande. Jämlikt 2 § skall protokollet föras av befattningshavare
vid rätten eller lagfaren ledamot av rätten samt undertecknas av
honom. Ordföranden äger, då omständigheterna föranleder därtill, själv
föra protokollet. Protokollet skall (3 §) upptaga uppgifter om bl. a. domstolen,
tid och ställe för sammanträdet, rättens ledamöter, protokollförare, parterna
och huruvida de är tillstädes, deras ombud och biträden, rättens beslut
som ej uppsättes särskilt samt skiljaktiga meningar som yppas vid omröstning
inom rätten. Protokollet vid förhandling skall därutöver innehålla
redogörelse bl. a. för framställda yrkanden och invändningar in. in. samt
för de bevis som förebragts. Enligt 6 § skall i protokoll antecknas utsaga av
vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han
höres i anledning av åklagarens talan, allt i den omfattning utsagan kan
antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten iakttager vid syn på
stället. Protokoll över förhandling skall innan förhandlingen avslutas erhålla
slutlig avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet
göra anteckning därom. Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas
i protokollet, upptecknats, skall den uppläsas eller tillfälle på annat sätt
lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas om han har
något att erinra mot innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall
antecknas. Därefter får uppteckning ej ändras (8 §). I 9 § stadgas att rätten
äger förordna att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig skall —
i stället för att antecknas i protokollet — upptagas genom stenografi eller
på fonetisk väg (s. k. ljudupptagning). Stadgandet i 8 § om uppläsning och
granskning av uppteckning skall äga motsvarande tillämpning beträffande
utsaga som upptagits genom stenografi men ej i fråga om utsaga som upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

tagits på fonetisk väg. Stenograf utses av rätten och skall inför rätten avlägga
en särskild ed. Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad
som upptagits enligt 9 § meddelas — jämlikt paragrafens sedan den 1 juli
1952 gällande lydelse — av Kungl. Maj :t. Det förtjänar i detta sammanhang
erinras att det före 1952 års lagändring stadgades i själva lagen att det som
upptagits genom stenografi eller på fonetisk väg snarast skulle återgivas i
vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Enligt vad i 2 § protokollskungörelsen stadgas erfordras icke i något fall
att protokoll föres i ärende över handläggning, som företages av lagfaren
domare ensam och ej sker vid förhandling. I 11 § föreskrives att stenogram
och fonogram över utsaga, som upptagits enligt föreskrifterna i 6 kap. 9 §
rättegångsbalken, skall återgivas i vanlig skrift, stenogram så snart ske kan
och fonogram när rätten, eller vid fullföljd av talan, högre rätt finner det
erforderligt eller part eller annan begär avskrift. Utskriften skall biläggas
handlingarna i målet eller ärendet. Utskriftens riktighet skall bestyrkas av
stenografen eller, då utskriften sker från fonogram, av protokollföraren eller,
om hinder däremot möter, av den som rätten därtill utser (11 § erhöll
sin nuvarande lydelse 1952 i samband med den förut nämnda ändringen av
6 kap. 9 § rättegångsbalken). Jämlikt 12 § skall stenogram över utsaga som
upptecknats i enlighet med föreskrifterna i 6 kap. 9 § rättegångsbalken, liksom
memorialanteckningar, biläggas handlingarna i målet eller ärendet.

Organisationsnämnden

Organisationsnämnden framhåller, att vid måls avgörande protokollet
framför allt fyller en funktion då däri upptages beslut, som ej anses böra
uppsättas särskilt eller tecknas å handling i akten, eller då det föreligger
skiljaktiga meningar som skall protokolleras (6 kap. 3 § punkterna 7 och 8
rättegångsbalken). I övriga fall, då mål avgöres utan förhandling, synes protokoll
i allmänhet icke vara erforderligt. Det är härvid ofta fråga om mål
som står ärendena nära, såsom hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål,
vilka anhängiggöres genom gemensam ansökan, mål om myndighets- och
omyndighetsförklaring, överrättsmål som avgöres på handlingarna m. fl. 1
dessa mål innehåller protokollet oftast ej annat än en ren dubblering av
vissa uppgifter som också framgår av dom eller beslut eller av dagbok.
Nämnden anför, att minst 15 000 protokoll i samband med måls avgörande
utan förhandling årligen uppsättes vid domstolarna. Det torde vara en ganska
vanlig uppfattning alt dessa protokoll är meningslösa. Protokolleringsskyldigheten
fullgöres i många fall ytterst schematiskt; i ansökningsmål
vid underrätt genom användande av en gummistämpel med förkortade protokollsuppgifter.
Det förekommer också att man helt underlåter att föra
protokoll.

Om anledningen till att protokoll nu måste föras vid handläggning, som
ej sker vid förhandling och ej avser måls avgörande, om flera sitter i rätten,

3 tiihang till riksdagens protokoll 1957. .9 samt. 1 avd. Nr 38

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

yttrar nämnden att behov föreligger att säkerställa uppgift om rättens ledamöter
och eventuella skiljaktiga meningar i beslut under rättegången. Nämnden
anför att, da skiljaktig mening föreligger, protokoll ej kan undvaras,
men att det oftast kan vara tillfyllest med anteckning om rättens ledamöter
å handling i akten eller å dagboksblad. Nämnden anser att avgörande
skäl saknas att ha olika regler för handläggning som företages av ensamdomare
eller tjänsteman och för handläggning då flera sitter i rätten.

Under hänvisning till det anförda föreslår nämnden att för all handläggning,
som icke sker i samband med förhandling, en enhetlig regel gives av
innebörd att protokoll ej är erforderligt, därest behov icke föreligger att
protokollera beslut eller att anteckna skiljaktig mening och de uppgifter,
som (enligt 6 kap. 3 § rättegångsbalken) i övrigt skall säkras genom protokoll,
framgår av dom, beslut eller dagbok.

Organisationsnämnden erinrar i fortsättningen om att enligt gällande rätt
stenografering eller ljudupptagningsapparat kan användas såsom hjälpmedel
på två skilda sätt. Enligt den ena metoden dikterar ordföranden eller
protokollföraren en sammanfattning av en utsaga till stenografen eller till
ljudupptagningsapparaten, varefter det upptagna återgives i vanlig skrift i
protokollet (eller bilaga till detta, protokollsbilaga). Den andra metoden
innebär tillämpning av 6 kap. 9 § rättegångsbalken. Förhöret upptages direkt
av stenografen eller apparaten med frågor och svar (direktupptagning).
Utskrift av sådan upptagning hör icke till protokollet utan skall bilaggas
handlingarna. Den blir en fristående aktbilaga, ej protokollsbilaga.
Sker upptagningen på fonetisk väg behöver utskrift emellertid icke göras,
om ej rätten, eller vid fullföljd, högre rätt finner det erforderligt eller part
begar avskrift. Stenogram skall däremot alltid utskrivas så snart ske kan.

Nämnden anför, att såväl stenogram som fonogram, som upptagits direkt,
ursprungligen skulle utskrivas så snart det kunde ske. De år 1952 ändrade
reglerna för utskrift hade tillkommit efter förslag av rättegångskommittén,
som icke velat ifrågasätta någon ändring beträffande utskrift av stenogram
utan framhållit att ett uppskjutande av utskriften därav skulle medföra
helt andra risker än uppskov med utskrift av fonogram, delta på grund av
att stenogram som regel kunde läsas endast av stenografen själv. Organisationsnamnden
menar åter att dessa risker i viss utsträckning kan elimineras
och i övrigt icke bör tillmätas avgörande betydelse. Riskerna hänför sig
främst till de fall att stenografen slutar sin anställning, blir långvarigt sjuk
eller avlider. En stenograf kan emellertid, innan anställningen avslutas, åläggas
att skriva ut sina stenogram i de mål, där fullföljdstiden icke utgått
I Övriga fall, vilka är mycket sällsynta, kan den hörde få höras om i högre
rätt. Nämnden havdar att nu nämnda omständigheler ej utgör tillräckliga skäl
tor upprätthållande av kravet att stenogram alltid skall utskrivas. Visserligen
kan det vara svårt att skriva ut stenogram om lång tid förflyter mellan
upptagning och utskrift. Denna olägenhet synes emellertid kunna elimineras
genom att stenografen ålägges att snarast möjligt efter avslutad upptag -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

ning sätta stenogrammet i sådant skick att det kan utskrivas vid en senare
tidpunkt. Den arbetsinsats, som kräves härför, är obetydlig i jämförelse med
den som erfordras för fullständig utskrift. Under hänvisning till det sagda
föreslår nämnden att de bestämmelser som gäller för utskrift av direktupptagna
fonogram även göres tillämpliga för utskrift av direktupptagna stenogram.
Enligt nämndens beräkningar skulle en sådan ordning medföra
att omkring 70 procent av alla i domsagorna upptagna stenogram icke behöver
utskrivas och skulle stenografernas arbete minska med omkring 40
procent.

Vad beträffar utskriftsreglerna för dikterade stenogram och fonogram
erinrar nämnden om att i några remissyttranden över rättegångskommitténs
förslag till nu gällande regler om utskrift av direktupptagna fonogram föreslagits
att samma regler skulle gälla även för dikterade fonogram. Det ifrågasattes
även om det vore sakligt berättigat att utskrifterna enligt den ena
upptagningsmetoden skulle vara aktbilagor och enligt den andra protokollsbilagor.
Enligt nämndens mening torde det ej sällan vara praktiskt att
en del av en vittnesutsaga upptages genom sammanfattande diktering till
stenograf eller apparat samt en del av utsagan upptages direkt. Detta förfarande
kan vara att föredraga exempelvis i bilmål. Det är i sådana fall
mindre lämpligt att utskrift av sammanfattningen är obligatorisk, medan
utskrift av fonogrammet i övrigt kan underlåtas. Det är också olämpligt att,
om utskrift måste ske på grund av beställning, denna skall avse vittnets
uppgifter, intagna dels i en protokollsbilaga dels i en aktbilaga. Ur arbetsekonomisk
synpunkt är det dessutom lika angeläget att slippa göra utskrifter
av dikterade fonogram som av direktupptagna. Nämnden beräknar att
ungefär två tredjedelar av efterarbetet med de i underrätterna dikterade
fonogrammen skulle bortfalla. Nämnden anser därför att samma utskriftsregler
bör gälla för all stenografisk och fonografisk upptagning. Reglerna
bör anknyta till upptagningsmedlet och icke till frågan om det skett direktupptagning
eller ej. Enhetliga utskriftsregler skulle enligt nämndens mening
vinnas om 6 kap. 9 § rättegångsbalken ändras att omfatta både direktupptagna
och dikterade stenogram och fonogram.

En redogörelse för det vid organisationsnämndens rapport fogade yttrandet
av 1951 års rättegångskommitté ävensom för de remissyttranden,
som avgivits över nämndens förslag, återfinnes å s. 85—89 i propositionen.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen — efter
att ha lämnat en sammanfattande redogörelse för organisationsnämndens
förslag rörande den inre organisationen inom domstolsväsendet — bl. a.
följande:

»Departementsbehandlingen av organisationsnämndens omfattande utred -

36 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

ningsrapport pågår för närvarande. Av skäl som redovisats i årets statsverksproposition
(II ht s. 13 och 14) har jag funnit det lämpligt att dröja
med ett slutligt ställningstagande till organisationsnämndens beräkningar
av personalbehovet i avvaktan på att nämndens förslag till rationaliseringar
i övrigt blivit avgjorda. Flertalet av dessa förslag är sådana att de
kan prövas i administrativ ordning. Vissa av nämnden behandlade spörsmål
är emellertid av beskaffenhet att föranleda ändring i lag. Detta är sålunda
fallet med de förslag rörande protokolleringen, för vilka jag förut
redogjort.

Som huvudregel för protokollföringen i rättegångsmål gäller att protokoll
skall föras vid varje handläggning som ankommer på rätten. Dock behöver
protokoll ej föras över handläggning, som företages av lagfaren domare
ensam eller av tjänsteman vid domstolen och som ej sker vid sammanträde
för förhandling eller vid måls avgörande.

Organisationsnämndens förslag att införa en enhetlig regel om protokoll
vid handläggning, som ej företages vid förhandling, har synbarligen förestavats
av ett önskemål att slopa protokollen vid handläggningen av sådana
mål, huvudsakligen familjemål, som avgöres av lagfaren domare ensam.
Förslaget, som även syftar till att upphäva protokolleringsskyldigheten vid
handläggning av de mål i högre instans, vilka avgöres på handlingarna, har
i stort sett tillstyrkts vid remissbehandlingen. I yttrande, avgivet av Göta
hovrätt, har emellertid föreslagits att man skulle stanna vid en reform
som innebär slopande av protokoll vid avgörande av mål, som avdömes av
lagfaren domare ensam.

Det förslag som framställts av Göta hovrätt synes omfatta sådana fall
då protokollföring uppenbart är obehövlig. Genom avskaffande av protokollet
i dessa fall torde man också vinna huvuddelen av den arbetsbesparing
som organisationsnämnden velat uppnå. Den av nämnden föreslagna regeln,
som skulle ytterligare inskränka protokollföringen, är jag däremot
icke beredd att tillstyrka. Vad beträffar handläggning vid måls avgörande
på handlingarna i högre instans får det sålunda sägas vara av viss betydelse
att protokoll föres. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att
handläggning utan förhandling och med flera domare i rätten förekommer
även i häradsrätt och rådhusrätt. Av dessa skäl vill jag förorda den lösning,
som Göta hovrätt föreslagit i sitt remissyttrande. Bestämmelserna i 6 kap.
1 § rättegångsbalken torde böra ändras på så sätt att protokoll icke behöver
föras, då mål utan förhandling avgöres av lagfaren domare ensam.

Enligt den äldre rättegångsordningen gällde att allt som förekommit inför
domstolen skulle inlagas i domstolens protokoll, vilket sedan låg till grund
för det rättsliga avgörandet. Principen att domen skulle grundas på protokollet
gällde redan i underrätt, och denna princip medförde att överrätt ansågs
kunna avgöra mål med ledning enbart av protokollets innehåll och utan att,
då muntlig bevisning hade betydelse för utgången, själv ha hört vederbörande.
Genom rättegångsreformen övergavs emellertid detta system och hu -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1951

vudprincipen blev i stället att rättens avgörande i alla instanser skulle
grundas omedelbart på vad som munlligen framlagts vid förhandling. Härav
följer alltså att protokollet ej längre har samma betydelse som tidigare.
Det har likväl icke ansetts kunna helt undvaras. I viss utsträckning måste
alltjämt vid förhandling upptagen bevisning kunna förebringas vid fortsatt
eller ny huvudförhandling eller i högre rätt genom protokoll och andra
handlingar. Enligt förarbetena till rättegångsbalken var det avsett att protokolleringen
skulle begränsas till vad som kan anses oundgängligen nödvändigt.
I enlighet härmed stadgas i 6 kap. 6 § rättegångsbalken såsom huvudregel
att utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller
målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, skall antecknas
i protokollet i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet.

I hovrätt är det ej nödvändigt att anteckna sådan utsaga i andra fall än då
anteckning därav kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.
Ej heller är sådan anteckning nödvändig vid huvudförhandling i
högsta domstolen. Genom rättegångsbalkens regler om protokollföring eftersträvas
alltså icke någon fullständig uppteckning av bevisutsagor, ej heller
någon ordagrann upptagning. I stället avses att uppteckningarna icke skall
vara mer omfattande än som kan antagas vara av betydelse i målet. Protokollet
skall erhålla slutlig avfattning redan under själva förhandlingen. Det
tidigare tillämpade förfarandet att, stundom ganska lång tid efter förhandlingen,
uppsätta protokollet med stöd av ofta knapphändiga minnesanteckningar
ansågs icke tillfredsställande. Vid rättegångsreformens genomförande
räknade man emellertid med att uppteckning under förhandlingens gång
i vissa fall, särskilt då det förekom omfattande vittnesförhör eller då
det var av vikt att utsagans innehåll återgavs noggrant, kunde bereda svårigheter
och leda till tidsutdräkt. Till underlättande av protokollföringen upptogs
med hänsyn därtill i 6 kap. 9 § rättegångsbalken bestämmelser, åsyftande
att ersätta den skriftliga uppteckningen med upptagande genom stenografi
eller på fonetisk väg. Det skulle ankomma på rätten att på vilket stadium
som helst av förhandlingen besluta om sådan upptagning, vilken kunde
avse samtliga utsagor eller endast vissa. Man utgick därvid från att sådan
upptagning skulle innebära ett fullständigt och ordagrant återgivande av
den avgivna utsagan fs. k. direktupptagning).

Under de år rättegångsbalken varit i kraft har stenografer och ljudupptagningsapparater
i allt större utsträckning kommit att anlitas för upptagning
av utsagor. En starkt bidragande orsak härtill har i fråga om ljudupptagningsapparaterna
varit att vad som upptagits icke behöver uppläsas för
den hörde eller på annat sätt föreläggas honom för kontroll. Härigenom har
man kunnat nå eu snabbare och mera ostörd handläggning. Till en bör jan begränsades
apparaternas användning av att fonogrammen alltid skulle återgivas
i vanlig skrift, vilket ofta visat sig medföra ett tidsödande arbete. Genom
en lagändring år 1952 upphörde emellertid denna ovillkorliga skyldighet. Det
skulle ankomma på Kungl. Maj:t alt i administrativ ordning meddela bestämmelser
om utskrift av stenogram och fonogram. Sådana bestämmelser har in -

38 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

tagits i protokollskungörelsen, enligt vilken stenogram skall återgivas i vanlig
skrift så snart det kan ske och fonogram när rätten eller vid fullföljd högre
rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär utskrift. Utskriften anses
icke formellt tillhöra protokollet utan fogas till målet såsom en aktbilaga.
Åtskilliga fonogram blir enligt dessa regler icke utskrivna, och sedan målet
slutligt avgjorts blir de ofta ej heller bevarade.

Protokollföringen vid huvudförhandling har alltså kommit att utvecklas
på ett annat sätt än som var avsett vid rättegångsreformen. Det var enligt
förarbetena till rättegångsbalken meningen att protokolleringen skulle begränsas;
återgivandet av den muntliga bevisningen skulle i allmänhet bestå
av omedelbart färdigställda protokollsanteckningar, som enligt sakens natur
skulle bli förhållandevis koncentrerade och kortfattade. Endast i vissa speciella
fall, då det låg vikt på en noggrann återgivning eller vittnesförhöret
var omfattande, avsåg man att bevisutsagor borde upptagas med stenografi
eller på fonetisk väg. Det har emellertid visat sig medföra stora fördelar att,
särskilt i underrätterna, använda stenografisk eller fonetisk upptagning i
betydligt större omfattning än som sålunda åsyftades vid rättegångsbalkens
tillkomst. Fonetisk upptagning bar den viktiga fördelen att icke verka stölande
på förhandlingen, särskilt därför att det är obehövligt att genom
upprepning kontrollera alt en vittnesutsaga uppfattats riktigt. Olägenheten
med denna metod är att allför mycket medtages. Härav följer att utskrift
vållar betydande arbete; genom 1952 års lagändring har man därför sökt begiänsa
utskrift av fonogram till sådana fall då utskriften är behövlig. Kvar
står dock att den fonetiska upptagningen av utsagor skapat allvarliga
problem också för överrätterna. Genom de vidlyftiga utskrifterna, vari frågor
och svar ordagrant återgives i en omfattning som sällan är motiverad
av målets betydelse, sväller målen ut. Arbetet med målen tar oproportionerligt
lång tid både i hovrätterna och, i samband med dispensföredragningar
och förberedelser för huvudförhandling, i nedre justitierevisionen.

Det är mot bakgrunden av de olägenheter som alltså nu föreligger man
har att se yrkandena i vissa remissyttranden om avskaffande eller begränsning
av protokollföringen. En omprövning av den ståndpunkt som man intog
till protokolleringen vid rättegångsreformen torde emellertid icke böra
ifragakomma i detta sammanhang; därför skulle krävas en mera ingående
utredning. Däremot är det angeläget att, utan ändring av rättegångsordningens
pi inciper, på olika sätt motverka den icke avsedda ansvällning av protokolleringen,
som särskilt bruket av mekaniska hjälpmedel har medfört.

Med den utgångspunkt som förelåg vid rättegångsreformen, att upptagning
med stenograf eller fonograf skulle förekomma endast i vissa undantagsfall,
är det naturligt att upptagningen ansågs skola omfatta en direktupptagning
av utsagan i dess helhet. Gällande bestämmelser i detta ämne medför emellertid
vissa svårigheter i sådana fall, då det befinnes lämpligt att utsagan
sammanfattas av ordföranden eller protokollföraren eller att upptagningen
sker på det sättet att jämte sådana sammanfattningar endast de mest betydelsefulla
avsnitten i utsagan upptages ordagrant. Sammanfattningar helt

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

eller delvis av utsagan blir nämligen för närvarande att betrakta som protokollsanteckning
och måste alltså utskrivas och införas i det egentliga protokollet.

Det synes över huvud taget vara påkallat — med den omfattande användning
som stenografisk och fonetisk upptagning erhållit — att den beträffande
protokollsanteckningar gällande föreskriften, att dessa icke skall omfatta
mer av utsagan än vad som kan antagas vara av betydelse i målet, också
skall gälla vid direktupptagning. Visserligen kan det sägas att det stundom
kan vara svårt att på förhand veta i vad mån en vittnesutsaga innehåller
betydelsefulla uppgifter. Dessa svårigheter torde dock icke böra överdrivas.
Det torde utan några mera betydande svårigheter eller störande inslag i
handläggningen vara möjligt att avsevärt begränsa upptagningen och ändå
få med allt väsentligt. Några närmare föreskrifter om den lämpliga metoden
för upptagning och protokollering bör icke meddelas. Det får ankomma
på rätten att ta hänsyn till målets beskaffenhet; i vissa fall, t. ex. i menedsmål,
kan en noggrann upptagning vara av stor betydelse. Ett visst utrymme
måste också finnas för skiftande personliga arbetssätt.

På grund av det nu anförda vill jag förorda den ändringen i 6 kap. 9 §
första stycket rättegångsbalken att sådan stenografisk eller fonetisk upptagning,
varom rätten kan förordna enligt paragrafen, begränsas till att avse
upptagning i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet.
Ehuru stadgandet om dylik upptagning sålunda skulle erhålla samma lydelse
som bestämmelsen om protokollsanteckning i 6 § samma kapitel, följer
dock av de olika förfaringssätten att en viss skillnad även i fortsättningen
kommer att föreligga. Upptagning enligt 9 § kommer i allmänhet att innebära
en direktupptagning av utsagan. Möjlighet föreligger dock att begränsa
upptagningen genom att utsagan helt eller delvis sammanfattas och i det
sammanfattade skicket stenograferas eller inspelas. Sådan sammanfattning
skall erhålla slutlig avfattning vid förhandlingen och även kontrolleras av
den som avgivit utsagan. Detta överensstämmer med principerna för protokolleringen.
En bestämmelse om sådan kontroll har upptagits i 9 § tredje
stycket. Föreskrifter om erforderliga begränsningar i skyldigheten att göra
utskrift av vad som sålunda upptagits stenografiskt eller fonetiskt torde få
meddelas i administrativ ordning.

De föreslagna ändringarna i 6 kap. rättegångsbalken torde böra träda i
kraft den 1 januari 1958.»

Lagrådet

Beträffande de föreslagna ändringarna i domförhetsreglerna uttalar lagrådet,
att remissprotokollet icke ger någon klarhet om riktlinjerna för en ni er a
slutgiltig reglering av frågan om underrätternas domförhet i brottmål. Enligt
lagrådets mening bör det dock i allmänhet vara lämpligt att lekmän deltaga
vid avgörande av brottmål som är av någon betydenhet, saframt rekryte -

40 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

ringen av nämndemän icke erbjuder större svårigheter. Lagrådet vill därför
icke framställa någon erinran mot den ändring som nu föreslås beträffande
rådhusrätterna, även om det varit önskvärt att jämväl domförhetsreglerna
betiäffande häradsrätt blivit föremål för omprövning i detta sammanhang.
Samtidigt vill lagrådet emellertid på längre sikt understryka angelägenheten
av att den lagfarne domaren verkligen representerar erfarenhet och kan
svara för kontinuitet i avgörandena.

Vad angår förslaget till ändring i 6 kap. 9 § rättegångsbalken förordar
lagrådet, att det föreslagna tredje stycket med en redaktionell jämkning
upptages som andra stycke i paragrafen. Lagrådet uttalar därjämte, att paragrafens
första stycke torde kunna behålla den nuvarande lydelsen. Enligt
lagrådets mening torde den åsyftade begränsningen till vad som kan antagas
vara av betydelse i målet följa redan av en jämförelse med 6 § i kapitlet.
Man har anledning utgå från att begränsningen iakttages utan att regeln
utsäges jämväl i 9 §. Enligt lagrådets mening möter ej hinder att upptaga
utsaga stenografiskt genom sammanfattning utan att den behöver intagas
i protokollet.

I övrigt framställer lagrådet vissa erinringar mot de framlagda lagförslagen
av såväl saklig som formell natur.

I propositionen bibehålies det remitterade förslaget i sak oförändrat. Vad
angår lagrådets erinran rörande ändringarna i 6 kap. 9 § rättegångsbalken
anför departementschefen, att den tolkning av gällande bestämmelser som
lagrådet hävdat visserligen icke torde strida mot lagtextens innehåll. Då
emellertid denna tolkning icke överensstämmer med vad som uttalats under
förarbetena till rättegångsbalken och vad som därför i praxis allmänt iakttages,
anser departementschefen att för tydlighetens skull önskemålet om
en begränsning av protokolleringen bör komma till uttryck i en ändring av
lagtexten. Lagrådets förslag att andra och tredje styckena skulle byta plats
finner departementschefen icke tillräckligt motiverat.

Motionerna

Propositionens förslag om ändring i rådhusrätternas sammansättning
behandlas ur kritisk synpunkt i motionerna I: 521 och II: 669, I: 523, I: 553
och 11:699 samt 11:698. Särskilt ifrågasättes starkt lämpligheten av att,
innan stadsdomstolsutredningen slutfört sin utredning angående underrätternas
organisation, genomföra den föreslagna reformen. Betänkligheterna
häremot ur principiell synpunkt utvecklas ingående i motionen II: 698.
Motionärerna anför att frågan om domstolarnas organisation innefattar ett
stort problemkomplex, som tränger till sin lösning och i sig rymmer en
mångfald viktiga spörsmål. Bland sådana nämnes angelägenheten av att
för domstolsväsendets del behovet av intellektuell arbetskraft klarlägges
och av att omfattningen av lekmannaelementets ianspråktagande för rättskipningen
erhåller en lämplig avvägning. Det anföres också att den nu -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

mera inom samhällslivet härskande starka tendensen till specialisering
gjort sig gällande även inom domstolsväsendet och att det kan ifrågasättas
om icke tiden är mogen för inrättande av särskilda civildomstolar för
handläggning av vissa grupper av civilmål. I anledning av departementschefens
hänvisning till utredningens påstående, att dess fortsatta arbete
icke kommer att rubba grunderna för det framlagda förslaget, framhåller
motionärerna, att riksdagen vid sitt ställningstagande till reformen icke kan
taga hänsyn till ståndpunktstaganden av utredningen, om vilka riksdagen
icke har kännedom och vilkas riktighet riksdagen icke kan pröva. Motionärerna
anser på grund av problemets vidlyftighet omöjligt att nu taga ställning
till om den föreslagna reformen kan inpassas inom ramen för en blivande
domstolsorganisation eller endast kommer att utgöra ett provisorium.

I motionerna har också mot reformen erinrats att dess genomförande
skulle komma att medföra merkostnader. I motionen 11:698 framhålles
att den föreslagna omorganisationen, som föranletts främst av förhållandena
i huvudstaden, för det stora flertalet av övriga städer med rådhusrätt
kommer att medföra avsevärda merkostnader, i varje fall under en lång
övergångstid. I detta sammanhang vänder sig motionärerna mot vad departementschefen
uttalat därom att det icke är behövligt att såsom protokollförare
vid huvudförhandling i brottmål regelmässigt anlita rättsbildad personal.
Motionärerna förmenar att protokollföraren, förutom förandet av
själva protokollet vartill rättsbildad arbetskraft i regel icke erfordras, jämväl
har andra viktiga uppgifter såsom att biträda med målens förberedande
och uppsättande av domar och att under huvudförhandlingar föra för domens
avfattande erforderliga minnesanteckningar, vilka uppgifter uppenbarligen
kräver juridisk utbildning. Att för dylika göromål, som med fördel
kan anförtros juristpersonal med sekreterarkompetens, taga i anspråk domarpersonalen
anser icke motionärerna vara rationellt. Även i motionerna
I: 521 och II: 669 samt I: 553 och II: 699 göres gällande att reformen kommer
att medföra ökade kostnader, avseende, utom nämndemansarvoden,
ökat antal åklagare och högre kostnader för lokaler. I sistnämnda båda
motioner anföres att de ökade kostnaderna sannolikt skulle bli större än de
kostnader, som kan uppkomma genom tillfällig personalförstärkning inom
ramen för nuvarande organisation i de städer där målbalans föreligger.
Frågan om den föreslagna organisationens effektivitet har upptagits i motionerna
I: 553 och 11:699. Det framhålles bl. a. att handläggningstiden per
mål till följd av att endast en jurist medverkar i domstolen kommer alt öka
avsevärt, vilket blir särskilt markant i de fall då juridiskt utbildad sekreterare
saknas.

I flera av motionerna anmärkes att förslaget innebär, att tremansnämndens
kompetensområde i rådhusrätt i väsentlig mån kommer att avvika från
vad som gäller för den mindre nämnden i häradsrätterna.

Till undanröjande av denna olikhet har i motionen 11:697 framställts
yrkande om en motsvarande reform även för häradsrätternas del.

Vad angår propositionens förslag till sådan ändring i prolokolleringsrcg -

42 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

terna, att direktupptagningar genom stenografi eller på fonetisk väg begränsas
till vad som kan antagas vara av betydelse i målet, har framförts
erinringar i motionerna I: 523 samt I: 554 och II: 700. Motionärerna anser
en dylik begränsning icke i praktiken genomförbar utan att betydande
olägenheter skulle uppstå. I de båda sistnämnda motionerna framhålles att
direktupptagning av utsagor på fonetisk väg för underrätterna med deras
alltmera ökade arbetsbörda är av största betydelse såsom den mest tids- och
arbetsbesparande metoden. Förfarandet bör enligt motionärernas mening
i första hand så anordnas, att det blir lämpligt för underrätterna. Vad angår
de berörda olägenheterna erinras om, utom svårigheten att på förhand veta
i vad mån en utsaga är av betydelse, att det är av största vikt att förhör
får fortgå ostört samt att bortskärning av delar av en utsaga lätt kan föranleda
att senare uttalanden icke framstår i sitt rätta sammanhang. Särskilt
framträdande blir enligt motionärernas mening svårigheterna att genomföra
en begränsning då, såsom enligt nuvarande ordning vanligen är fallet, förhöret
ledes av åklagare eller advokat, eftersom i sådant fall rättens ordförande
ibland icke kan omedelbart få klart för sig vart framställda frågor
syftar. Enligt motionärernas uppfattning bör det under dessa förhållanden
i första hand undersökas om icke olägenheterna för överrätterna kan på
annan väg minskas. Som en möjlighet föreslås utvägen att i överrätterna
utarbetas sammanfattningar av utsagorna från underrätterna, i vilket fall
det emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt skulle bli erforderligt att bereda
parterna tilltälle till granskning på förhand av sammanfattningarna. Mot
propositionens förslag i vad det innebär att sammanfattning av utsaga, som
upptagits genom stenografi eller på fonetisk väg, icke skall ingå i protokollet
har motionärerna däremot icke någon invändning i sak. Motionärerna
anför vidare, att hela problemet rörande protokolleringen och direktupptagningen
av utsagor är å ena sidan av mycket stor betydelse för domstolarna
såväl ur processuell som ur arbetsekonoinisk synpunkt men å andra sidan
invecklat och svårlösligt. De anser därför lämpligt att, i stället för att genomföra
föreslagna ändringar, överlämna frågan till allsidigt övervägande
av 1951 års rättegångskommitté, särskilt med hänsyn till den ändrade situation
som uppkommit genom inspelningsapparaternas nuvarande dominerande
ställning vid domstolarna.

Remissyttranden

I den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver har utskottet inhämtat
yttranden över motionen 1: 523, i vad den avser föreslagna ändringar i protokolleringsreglerna,
samt motionerna 1:554 och 11:700 från Göta hovrätt
och hovrätten för Västra Sverige. Därjämte har föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen
Sveriges landsfiskaler beretts tillfälle avgiva yttranden över angivna
motioner.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

Samtliga remissinstanser har i likhet med motionärerna ställt sig bestämt
avvisande till förslaget att föreskriva en begränsning av de stenografiska och
fonetiska direktupptagningarna till att avse vad som kan antagas vara av
betydelse i målet. I allmänhet understrykes kraftigt att en sådan anordning
skulle komma att medföra avsevärda olägenheter av det slag i motionerna
framhålles.

Göta hovrätt uttalar, att ingen tvekan råder om att de olägenheter förslagets
genomförande skulle medföra för underrätterna vida överväger de nackdelar
gällande ordning innebär för överrätterna.

Styrelsen för advokatsamfundet anför bl. a.:

De invändningar motionärerna framställt mot de i propositionen föreslagna
ändringarna i nämnda lagrum äro enligt styrelsens uppfattning välgrundade.
Kungl. Maj:ts förslag synes bygga på en anmärkningsvärd underskattning
av svårigheterna att i förväg veta, i vad mån en utsaga är av betydelse.
I många fall är det icke blott svårt utan t. o. m. omöjligt att veta detta. Att
ett bifall till Kungl Maj :ts proposition i ifrågavarande hänseende skulle medföra
betydande olägenheter för rättsskipningen i underrätterna är enligt styrelsens
mening ovedersägligt. Vad motionärerna i detta hänseende anfört
finner styrelsen riktigt.

Stadsfiskalsföreningen anför såsom skäl mot reformen bl. a.:

Det förutsättes här i enlighet med rättegångsbalkens grundprinciper, att
parterna, d. v. s. advokater och åklagare, leda förhören. Det förutsättes vidare
av samma skäl, att ordföranden i rätten icke på förhand bundit sig för
någon uppfattning i t. ex. skuldfrågan. Med dessa utgångspunkter uppkommer
frågan, hur ordföranden skall kunna bedöma i vilken omfattning utsagan
kan antagas vara av betydelse i målet. Endast den som satt sig in i processmaterialet,
bildat sig en uppfattning på grund härav, kan bedöma betydelsen
av frågan och syftet med densamma. Att under sådana förhållanden
giva ordföranden möjlighet att på anförda skäl avbryta bevisupptagningen,
måste innebära en ständig källa till irritation. För övrigt skulle detsamma
innebära en återgång till "de förhållanden, som understundom förekommo,
innan stenografisk och fonetisk upptagning ägde rum. Vidare bör erinras
om att ett meningsutbyte om »betydelsen» knappast torde kunna äga rum,
då härigenom syftet med frågan hlottas. Ändamålet med förhören att söka
vinna klarhet om den materiella sanningen torde försvåras. Dessutom skulle
ordförandens opartiskhet kunna, med rätt eller orätt, sättas i fråga, därest
han skulle utöva den honom enligt förslaget tillkomna rätten, då han härigenom
skulle kunna giva uttryck för eu ståndpunkt i målet.

Häradshövdingeföreningen anför:

Föreningen delar helt de synpunkter som i motionerna framförts beträffande
den föreslagna ändringen av första stycket i (i kap. fl § rättegångsbalken.
Om med ändringen verkligen skulle avses alt från direktupptagning undantaga
allt som kan antagas icke bliva av betydelse i målet och att därigenom
framtvinga att domstolarna i någon större utsträckning skulle bliva
nödsakade alt''i stället för direktupptagning begagna sig av sammanfattande
diktamen til! stenograf eller inspelningsapparat, skulle de stora fördelar
för rättegångsförfarandei vid underrätterna, som den fonetiska direktupptagningen
av utsagor innebär, till väsentlig del givas tillspillo. Föreningen
vill i detta hänseende särskilt åberopa de i herr Alexandersons motion an -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

förda olägenheterna vid användandet av fonetisk direktupptagning som
skulle bli en följd av förslaget. Vidare vill föreningen framhålla, att metoden
med sammanfattande diktamen till stenograf eller apparat ställer stora
krav på rättens ordförande, medför icke önskvärda avbrott i förhandlingens
gång och förlänger handläggningstiden. Beaktas bör ytterligare att varje
sammanfattning av en utsaga innebär en tolkning av utsagan och därmed
en risk för förvanskning av dess rätta innehåll eller åtminstone för att nyanseringar
i utsagan gå förlorade samt att man icke kan förvänta, att den
hörde eller parterna eller deras ombud alltid skola uppmärksamma och påpeka
dylikt.

I vad propositionens förslag innebär att sammanfattning av utsaga, som
upptages genom stenografi eller på fonetisk väg, icke skall ingå i protokollet,
vilket spörsmål även berörts i motionerna I: 554 och II: 700, har förslaget
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Tillstyrkande
yttranden har avgivits av Göta hovrätt och stadsdomarföreningen.
Från hovrättens sida göres dock den anmärkningen mot lagtextens utformning,
att ändringen icke framgår av ordalagen i 9 § första stycket i förslaget.

Till det i motionerna I: 554 och II: 700 väckta förslaget om en utredning
av hela problemet rörande protokolleringen och direktupptagningen av utsagor
har flertalet av remissinstanserna intagit en positiv inställning.

Vissa nya uppgifter rörande målbalanser m. m.

Enligt inhämtade upplysningar uppvisade vid 1956 års utgång 13 av landets
47 rådhusrätter en målbalans, innefattande såväl tvistemål som brottmål,
som översteg 15 procent av det antal mål som under året slutligt handlagts
av respektive rådhusrätt. Hos sju av dessa rådhusrätter, Stockholms
rådhusrätt samt rådhusrätterna i Uddevalla, Motala, Skellefteå, Umeå, Varberg
och Ystad, översteg målbalansen 20 procent av årsavverkningsresultatet
och utgjorde målbalansen respektive 34,1, 24,0, 27,6, 38,4, 25,7, 21,6 och
23,11. Återstående sex rådhusrätter hade målbalanser av mellan 15 och 20
procent av årsavverkningsresultatet.

För häradsrätternas del torde vid samma tidpunkt situationen ha varit,
att 81 av landets 117 domsagor uppvisade en målbalans, uppgående till mera
än 16 procent av årsavverkningsresultatet. I 16 av dessa domsagor utgjorde
balansen 30 procent eller mera och i 38 domsagor 20 procent eller mera.

I detta sammanhang må anmärkas, att Stockholms stads rätts- och polisdirektion
i skrivelse av den 23 oktober 1957 till utskottet — under hänvisning
till att arbetssituationen vid Stockholms rådhusrätt vore ytterligt besvärande
och att såväl på brottmålsavdelningarna som vid tvistemålsavdelningarna
förekom väntetider, som överskred vad som kunde anses försvarligt
— framhållit angelägenheten av att den förevarande propositionens förslag
om ändrad sammansättning av rådhusrätt i brottmål genomfördes. Direktionen
bär ock anfört, att det särskilt ur de synpunkter den hade att företräda
var betydelsefullt att sådana ändringar vidtogs, att rådhusrätten med

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

i huvudsak oförändrad personalorganisation kunde avgöra ett större antal
mål än för närvarande.

Vidare är att märka, att stadskollegiet i Stockholm i sitt statutlåtande över
förslag till utgifts- och inkomststat för år 1958 tillstyrkt att medel anvisades
till inrättande vid Stockholms rådhusrätt av en ny avdelning för tredomarbrottmål,
med begränsning till första halvåret. Tidsbegränsningen betingas
av att de ändringar i domförhetsreglerna, som föreslagits i förevarande proposition,
bedömts kunna träda i kraft tidigast den 1 juli 1958, därvid ock
förutsatts att rättsdirektionen skulle ha att såsom särskilt ärende framlägga
förslag till de ändringar i organisationen, som kunde föranledas av riksdagens
beslut i ämnet.

Utskottet

Domförhetsreglerna

I enlighet med vad som förutsattes vid rättegångsreformens genomförande
har under senare tid upptagits reformarbete avseende domstolsväsendets organisation.
Inom stadsdomstolsutredningen pågår sålunda utredning rörande
rådhusrätternas förstatligande samt deras framtida organisation. Vid sitt
ställningstagande till frågan om rådhusrätternas organisation har utredningen
att beakta förhållandet mellan dessa domstolar och övriga allmänna
underrätter. Även frågor rörande häradsrätternas sammansättning och häradsnämndens
rösträtt omfattas av utredningens uppdrag. I det problemkomplex,
till vilket utredningen alltså har att taga ställning, ingår som en
viktig del spörsmålet om lekmännens deltagande i rättskipningen i första
instans och formerna därför.

Enligt vad i propositionen upplyses har utredningen, som hittills hunnit
ingå i närmare överväganden allenast av frågan om de allmänna underrätternas
sammansättning, ännu framför sig ett omfattande utredningsarbete,
som berör stora och invecklade frågor. Med hänsyn bl. a. härtill har det
antagits att de slutliga reformförslagen på detta område icke kan beräknas
bli förverkligade förrän avsevärd tid förflutit.

I propositionen föreslås, på grundval av förslag av utredningen i ett avgivet
delbetänkande, vissa ändringar i rättegångsbalkens regler om rådhusrätts
domförhet i brottmål. Enligt gällande rätt är rådhusrätt i brottmål,
liksom i tvistemål, domför med tre eller fyra lagfarna domare. Från handläggning
i denna sammansättning undantages emellertid mål som rör ansvar
för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver. I sådana grövre
brottmål skall rådhusrätt äga motsvarande sammansättning som i allmänhet
gäller för häradsrätt, d. v. s. bestå av en lagfaren domare samt nämnd
om minst sju och högst nio ledamöter. Dessutom gäller alt rådhusrätt är
domför med en lagfaren domare ensam i mål som endast rör ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och i vilka anledning ej
förekommer att målsägande finnes. I dessa bagatellmål är häradsrätt dom -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

för med lagfaren domare och tremansnämnd. De brottmål som i rådhusrätt
handlägges av juristkollegium, de s. k. tredomarbrottmålen, utgöres alltså av
mål rörande brott, varå som högsta straff stadgas straffarbete under två år
eller fängelse, eller ock bötesbrott där målsägande finnes. Då nämnd deltager,
föreskrives för såväl rådhusrätt som häradsrätt den omröstningsregeln,
att vid meningsskiljaktighet mellan nämndens och ordförandens mening
nämndens mening skall gälla om minst sju ledamöter förenar sig därom;
i annat fall gäller ordförandens mening. I propositionen föreslås den juristkollegiala
sammansättningen av rådhusrätterna avskaffad för brottmålens
del och ersatt med den ordningen att rådhusrätt i brottmål, frånsett bagatellmålen,
alltid skall bestå av en lagfaren domare och nämnd, dock att i nämnden
icke behöver sitta flera än tre, när fråga är om brott, varå icke kan följa
straffarbete eller avsättning. Innebörden av förslaget blir, förutom en utvidgning
av den större nämndens kompetensområde till att omfatta alla
straffarbetsbrott, att huvuddelen av tredomarbrottmålen skall kunna handläggas
av rådhusrätt sammansatt av en lagfaren domare och den mindre
nämnden.

Det har invänts, att frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål
icke lämpligen bör redan nu upptagas i betraktande av den kommande stora
reformen av rådhusrätternas organisation och ställning. De skäl som närmast
föranlett förslagets framläggande äger emellertid utomordentlig tyngd.
Vid åtskilliga rådhusrätter förekommer en arbetssituation som är mycket
ogynnsam. Förhållandet har länge varit uppmärksammat och även föranlett
förslag till ändrad lagstiftning i syfte att höja rådhusrätternas effektivitet.
Sedan 1954, då riksdagen senast hade att taga ställning till ett sådant förslag,
har måltillströmningen fortsatt att öka. Det finns ingen anledning antaga,
att denna tendens ej kommer att bestå. Med bilismens fortsatta tillväxt kommer
antalet trafikmål sannolikt att stiga. Även ett annat förhållande måste
beaktas. För närvarande har polisen en betydande arbetsbalans, och lyckas
man bemästra denna, kommer det att medföra eu ytterligare och avsevärd
ansvällning av domstolarnas arbetsbörda. Särskilt i Stockholm är läget —
både vid rådhusrätten och hos åklagare- och polismyndighet — direkt oroande.
Den mycket betydande del av rättsvården som ankommer på Stockholms
rådhusrätt gör det ur allmänna synpunkter till ett viktigt önskemål
att denna domstol fungerar snabbt och effektivt. Såsom framgår av propositionen
förekommer avsevärda arbetsbalanser även vid andra rådhusrätter.
Delta är, något som advokatsamfundet särskilt understrukit, ägnat att
i orimlig grad förlänga processtiderna. Det inses lätt att olägenheterna härav
särskilt för brottmålens del inger allvarliga betänkligheter ur såväl rättssäkerhetssynpunkt
som kriminalpolitiska synpunkter. Utskottet anser det
naturligt att i detta läge taga under övervägande frågan om och i vad mån
förbättringar redan nu kan företagas med avseende å domstolsorganisationen,
syftande till att skapa större möjligheter för domstolarna att bemästra
den ökade arbetsmängden.

Propositionens förslag innebär ett utvidgat lekmannadeltagande i städer -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

nas rättskipning, vilket kan sägas innebära ett fullföljande av den reformväg
som beträddes vid rättegångsbalkens tillkomst. Inom utskottet synes ock råda
enighet om att lekmän i större omfattning än för närvarande bör deltaga
i brottmålsrättskipningen i stad med rådhusrätt. Tanken att en sådan
ändring skulle — på sätt nu föreslås i propositionen — ske genom införande
av en mindre nämnd för lindrigare brottmål har kommit till uttryck i utskottets
av riksdagen godkända utlåtande nr 25/1954. Mot den föreslagna
tremansnämnden kan någon erinran ur rättssäkerhetssynpunkt ej med fog
framställas. Med hänsyn härtill måste de farhågor som uppkommit för att
det föreliggande förslaget ej skulle låta sig inpassa i den slutliga domstolsorganisationen
anses överdrivna. Godtages att tre nämndemän är till fyllest
för de mål varom nu är fråga kan svårligen inses, varför icke denna sammansättningsform
skulle behållas även framdeles. Även om smärre jämkningar
beträffande nämndens storlek skulle komma att bli erforderliga i
framtiden, torde detta icke vara ägnat att medföra några olägenheter. I vart
fall låter sig den nu föreslagna ordningen vida bättre än den nuvarande förena
med den omorganisation av städernas domstolar som är att förutse vid
ett förstatligande.

Av skäl som anförts anser därför utskottet, att hinder av hänsyn till det
kommande reformarbetet icke behöver möta att genomföra en reform i den
riktning som nu föreslagits.

En granskning av förslagets innebörd ger vid handen att åtskilliga fördelar
är förenade med detsamma. Frånsett att, såsom ovan berörts, lekmän
kommer att deltaga i avgörandet av så gott som alla brottmål, något som
enligt en numera allmänt företrädd uppfattning är av stort värde för rättskipningen,
innebär reformen en betydande organisatorisk förbättring så till
vida att rådhusrätternas arbetskapacitet kommer att väsentligt ökas. Även
om, såsom framhållits vid remissbehandlingen och i motionerna, domstolen
i den föreslagna sammansättningen skulle till följd av ökad handläggningstid
ha en något lägre arbetskapacitet per sessionsdag än om tre fackdomare
sitter i rätten, kvarstår dock att reformen möjliggör ett långt mera effektivt
utnyttjande av domarpersonalen. Reformen kommer därför att föra med sig
att nu förekommande besvärande arbetsbalanser kan avarbetas samt en
framtida väntad måltillströmning avverkas utan att den ur flera synpunkter
icke önskvärda ökning av domarkåren behöver företagas som eljest
skulle bliva erforderlig. Redan nu är det ur kommunalekonomisk synpunkt
otvivelaktigt angeläget att domarkåren ej överdimensioneras. Härtill kommer
den viktiga statsfinansiella synpunkten att en onödigt stor stadsdomarkår
kan vara ägnad att i framtiden försvåra genomförandet av rådhusrätternas
förstatligande.

Genom förslaget införes en sammansättningsform som redan förekommer
i häradsrätterna. Härigenom tages ett i och för sig motiverat steg i riktning
mot eu mera enhetlig underrättsorganisation. Likformigheten blir större
än för närvarande så till vida som grundformen för sammansättning i
brottmål, lagfaren ordförande och nämnd, blir densamma i rådhusrätt och

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

häradsrätt. I jämförelse härmed synes det visserligen ur likformighetssynpunkt
av mindre betydelse, att bland annat kompetensområdet för tremansnämnden
under en övergångstid icke blir detsamma i de båda slagen av underrätter.
Såsom i propositionen framhålles, kan en omedelbar utvidgning av
den mindre häradsnämndens behörighet nämligen icke anses vara påkallad
av något starkare praktiskt behov. Ur principiell synpunkt hade det emellertid
varit önskvärt att i detta sammanhang jämväl häradsrätternas domförhetsregler
blivit föremål för omprövning för att därigenom skapa möjlighet
att ernå full likformighet i fråga om underrätternas sammansättning. Därest
propositionens förslag bifalles skulle, såsom i motionen 11:697 framhålles,
olikheten i domförhetshänseende mellan häradsrätterna och rådhusrätterna
komma att bli bestående under avsevärd tid framåt. Att i enlighet
med motionsyrkandet på nuvarande stadium — utan föregående remiss —
upptaga spörsmålet om ändring härvidlag för häradsrätternas del torde dock
icke lämpligen böra ske. Utskottet finner det emellertid önskvärt, att denna
fråga, därest föreliggande förslag antages av riksdagen, snarast möjligt och
utan avvaktan på slutförandet av utredningens uppdrag tages upp till övervägande
och att därav föranledda förslag förelägges riksdagen.

I flera motioner och även inom utskottet har den tanken framförts att
förslagets genomförande skulle för de berörda städernas vidkommande medföra
en ökad kostnadsbelastning. Häremot kan till en början anföras, att för
sådana städer, där den nuvarande organisationen är eller tenderar till att
bli otillräcklig för arbetsuppgifternas fullgörande och vilka alltså för närvarande
eller inom en snar framtid står inför tvånget att utöka den dömande
personalen, torde den föreslagna ordningen komma att på grund av
det minskade behovet av sådan personal bli fördelaktig ur ekonomisk synpunkt.
För andra städer däremot kommer, såsom departementschefen framhåller,
förslagets genomförande att under en övergångstid medföra vissa
kostnadsökningar. Dessa ekonomiska verkningar kan dock enligt utskottets
mening icke bli av den storleksordningen, att de vid bedömningen av reformen
bör tillmätas avgörande betydelse. I detta sammanhang må erinras, att
Svenska stadsförbundet tillstyrkt det till grund för propositionen liggande
utredningsförslaget. Någon avgörande vikt kan ej heller tilläggas det från
en del håll framskjutna spörsmålet, huruvida rättsbildad befattningshavare
oundgängligen bör krävas såsom protokollförare. Det synes råda enighet om
att sådan kvalifikation i allmänhet icke erfordras för de egentliga protokollföraruppgifterna.
För andra uppgifter, särskilt för biträde med målens
beredande och domars uppsättande, är utan tvivel tillgång till juristutbildad
personal av värde. Särskilt är detta fallet i mål med mera omfattande utredning.
I dessa mål måste dock ordföranden ändå ingående ägna sig åt
dessa uppgifter, i synnerhet åt domskrivningen. I mindre och enklare mål
åter är uppgifterna i fråga ofta av sådan beskaffenhet att det i viss utsträckning
låter sig göra att använda icke rättsbildad personal. Under alla förhållanden
är det ett önskemål att så långt möjligt inskränka ianspråktagandet
av ordinarie domare för dessa arbetsuppgifter, vilka däremot synes ligga väl

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

till för yngre jurister. I den mån städerna framdeles skulle finna behov av
att för sådana uppgifter anställa unga jurister, torde det därför böra övervägas
att i administrativ ordning likställa notarietjänstgöring vid rådhusrätt
med tingstjänstgöring.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet övervägande skäl
tala för att redan nu genomföra en reform i den riktning som i propositionen
föreslås. Vad angår den mindre nämndens storlek och avgränsningen av dennas
kompetensområde anser utskottet, att propositionens förslag innebär en
lämpligt avvägd lösning. Utskottet får därför tillstyrka bifall till de med avseende
å domförheten föreslagna ändringarna i rättegångsbalken.

De förslag till ändring av särskilda domförhetsregler, som propositionen
innehåller, har icke givit anledning till någon erinran från utskottets sida.

Frågor om protokolleringen vid domstol

Enligt gällande bestämmelser i rättegångsbalken skall vid rätten avgiven
utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande,
då han höres i anledning av åklagarens talan, antecknas i det protokoll
som föres särskilt för varje mål. Anteckning skall dock ske endast i den omfattning
utsagan kan antagas vara av betydelse i målet. Vad som sålunda
upptecknats skall genom uppläsning eller på annat sätt granskas av den
hörde, som därefter skall tillfrågas om han har något att erinra mot innehållet.
Utsaga kan emellertid också — efter rättens förordnande — i stället
för att antecknas i protokollet upptagas genom stenografi eller på fonetisk
väg (s. k. direktupptagning). För stenografisk upptagning gäller motsvarande
regel som ovan nämnts vad beträffar granskningen av upptagningens
innehåll. Däremot erfordras ej sådan granskning i fråga om fonogram. På
grund av en år 1952 företagen lagändring gäller i. n. enligt föreskrifter, utfärdade
i administrativ ordning, att vad som upptagits på fonetisk väg icke
behöver återgivas i vanlig skrift med mindre rätten eller, om målet fullföljts,
högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär avskrift. Stenogram
skall däremot alltid återgivas i vanlig skrift.

I propositionen föreslås till en början den ändringen av gällande regler, all
sådan stenografisk eller fonetisk upptagning, varom rätten såsom ovan angivits
äger förordna, skall begränsas till att avse upptagning i den omfattning
utsagan kan antagas vara av betydelse i målet. Bakom förslaget ligger
närmast syftet att råda bot för vissa olägenheter för överrätterna, som särskilt
bruket av de tekniska hjälpmedlen medfört. Såsom departementschefen
framhåller torde vid rättegångsbalkens tillkomst utgångspunkten ha varit
att direktupptagningarna skulle innebära ett fullständigt och ordagrant
återgivande av den avgivna utsagan. Avsett var emellertid också att denna
metod skulle förbehållas främst för sådana fall, då det låg vikt på ett noggrant
återgivande av utsagans innehåll eller förhöret var omfattande. I propositionen
upplyses alt utvecklingen emellertid gått i den riktningen all direktupptagning
kommit att särskilt i underrätterna användas i en betydligt
större utsträckning än som avsetts. Den närmaste anledningen bärtill är att

4 It i lut ny till riksdagens protokoll 1958. 9 sand I avd. Xr 38

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

denna form av upptagning medför stora fördelar. Den fonetiska upptagningen
har visat sig fördelaktig genom att icke verka störande på förhandlingen,
särskilt på grund av att det är obehövligt att genom upprepning kontiollera
om utsagan uppfattats riktigt. Den omfattande användningen av direktupptagning
medför emellertid — framhålles det — att alltför mycket
kommer med, vilket föranleder att målen genom de vidlyftiga utskrifterna
sväller ut. Härigenom har arbetet i överrätterna med fullföljda mål, vari
dylika utskrifter finnes, kommit att ta oproportionerligt lång tid. Departementschefen
har därför ansett påkallat att beträffande direktupptagningarna
föreskriva samma begränsning som gäller för protokollsanteckningarna.

Mot den sålunda föreslagna begränsningen vänder man sig i motionerna
1:554 och 11:700. Under erinran om att direktupptagning av utsagor på
fonetisk väg för underrätterna med deras alltmera ökade arbetsbörda är av
stöista betydelse såsom den mest tids- och arbetsbesparande metoden framhålles,
att det bör i första band tillses att förfarandet så anordnas, att det
blir lämpligt för underrätterna. Enligt motionärernas mening synes det
klart, att i förslaget åsyftad begränsning av direktupptagningarna i praktiken
icke kan genomföras utan att betydande olägenheter skulle uppstå.
Förutom att motionärerna erinrar om svårigheten att på förhand veta i vad
mån en utsaga är av betydelse framhålles, att det är av största vikt att förhör
får fortgå ostört samt att bortskärning av delar av en utsaga lätt kan
föranleda att senare uttalanden icke framstår i sitt rätta sammanhang. Särskilt
framträdande blir enligt motionärernas mening svårigheterna att genomföra
en begränsning då, såsom enligt nuvarande ordning vanligen är
fallet, förhöret ledes av åklagare eller advokat, eftersom i sådant fall rättens
ordförande ibland icke kan omedelbart få klart för sig vart framställda frågor
syftar. Några av de synpunkter, för vilka nu redogjorts, kommer också
till synes i motionen I: 523.

Vid den remissbehandling av motionerna, som förevarit, har samtliga remissinstanser
ställt sig avvisande till propositionens förslag. Flertalet av de
i motionerna framförda synpunkterna har vunnit anslutning hos remissinstanserna.
Från nagot håll har framhållits att den föreslagna anordningen
måste, när åklagare eller advokater leder förhören, bli en ständig källa till
irritation. Det har också uttalats att, därest förfarandet gestaltas på sätt i
propositionen utvecklats, tvekan icke råder om att de olägenheter, som skulle
uppkomma för underrätterna, vida skulle överväga de nackdelar gällande
ordning innebär för överrätterna.

Utskottet kan i allt väsentligt instämma i de synpunkter på föreliggande
spörsmål, vilka funnit uttryck i motionerna och vid remissbehandlingen.
Förslagets genomförande skulle enligt utskottets mening utan tvivel för underrätterna,
där rättegångsväsendets tyngdpunkt ligger, kunna medföra avsevärda
svårigheter till nackdel för rättskipningen där. Beaktas bör jämväl
i detta sammanhang att endast en ringa del av de vid underrätterna förekommande
målen fullföljes till högre rätt. Vad angår de berörda olägenheterna
för överrätterna är till en början att märka att i fullföljda mål möj -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957 Öl

ligheten att förebringa bevisning genom uppläsning av upptecknade eller
inspelade utsagor i viss omfattning är beskuren. Det synes vidare icke uteslutet
att på andra vägar än nu föreslagits motverka olägenheter av detta
slag. I motionerna I: 554 och II: 700 ges anvisning på möjliga utvägar härvidlag.
Den lösning som här skisserats innefattar i huvudsak att förebringandet
av utsagan skulle kunna ske i form av en sammanfattning, som parterna
varit i tillfälle att granska. Det synes utskottet önskvärt att det tages
under närmare övervägande, huruvida denna eller andra tänkbara lösningar
kan utgöra en framkomlig väg att komma till rätta med de problem som här
avses. På grund av vad sålunda anförts kan utskottet icke biträda propositionens
förslag till obligatorisk begränsning av direktupptagningarna.

Det framlagda förslaget innebär också ändring i förhållande till gällande
rätt i ett annat avseende. Inom domstolarna har den praxis utbildat sig att
anteckning i protokollet av utsaga sker med hjälp av stenografering eller
ljudupptagningsapparat. I sådana fall torde det tillgå så att ordföranden eller
protokollföraren efter utsagans avgivande i den hördes närvaro till stenograf
eller i apparaten dikterar en sammanfattning av utsagan, varefter
det dikterade återges i vanlig skrift och införes i protokollet. På grund av att
sammanfattning av dylikt slag är att anse som protokollsanteckning måste
den enligt gällande bestämmelser alltid utskrivas, även om sammanfattningen
indikterats i ljudupptagningsapparat. Propositionens förslag i denna del
innebär, att sammanfattningar av här avsett slag icke skall ingå i protokollet
utan erhålla sin reglering i samma ordning som är föreskrivet för
direktupptagningar, därvid dock för fonografiska sammanfattningar erfordras
en särskild föreskrift om kontroll av sammanfattningens innehåll.
Med de regler som f. n. gäller beträffande utskrift av fonogram blir härav
en följd att för sammanfattningar som inspelats å ljudupptagningsapparat
kommer att gälla samma lättnader som för fonografiska direktupptagningar.

Mot förslaget i denna del har icke framställts någon erinran i sak vare
sig i motionerna eller vid remissbehandlingen. Ej heller utskottet har funnit
anledning att motsätta sig detta reformförslag, som synes ägnat att bereda
domstolarna viss lättnad i fråga om protokolleringen. Förslaget synes lämpligen
böra genomföras genom att viss jämkning sker av propositionens förslag
till ändring i 6 kap. 9 § rättegångsbalken. För uppfyllande av stadgandet
om kontroll av riktigheten av utsaga torde vid upptagningar på fonetisk
väg av sammanfattningar den ordningen böra tillämpas, att den hörde beredes
tillfälle att åhöra inspelningen och att han därefter tillfrågas om han
har något att erinra mot innehållet. Nyssnämnda stadgande bör i enlighet
med lagrådets förslag erhålla plats som andra stycke i paragrafen.

I motionerna 1:554 och 11:700 framhålles såsom önskvärt att hela
problemet om protokolleringen och direktupptagningen av utsagor överlämnas
till 1951 års rättegångskommitté för allsidigt övervägande, därvid
skulle särskilt beaktas den ändrade situation som uppkommit genom Ijudupptagningsapparaternas
nuvarande dominerande ställning vid domstolarna.
Utskottet delar den i motionerna framförda uppfattningen att en ända -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

målsenlig lösning av dessa invecklade och svårlösta frågor är av stor betydelse
för domstolarna ur såväl processuell som arbetsekonomisk synpunkt.
Önskvärdheten av att de olägenheter för överrätterna som följer av användningen
av direktupptagningar i möjligaste män motverkas har utskottet redan
förut framhållit. Det synes även i övrigt antagligt att en omprövning av
protokolleringsreglerna skulle kunna medföra förbättringar. Oaktat utskottet
sålunda har en positiv inställning till motionärernas hemställan i denna
del, är utskottet icke f. n. berett att ge sitt förord därtill. Det förefaller nämligen
vara anledning att något avvakta ej endast verkningarna av den reform
utskottet ovan förordat utan även den pågående snabba utvecklingen
inom kontorstekniken.

Mot den inskränkning i skyldigheten att föra protokoll, som de i propositionen
föreslagna ändringarna i 6 kap. 1 § rättegångsbalken innebär, har
utskottet icke funnit anledning till erinran och får alltså tillstyrka förslaget
i denna del.

Ikraftträdande m. m.

De lagändringar utskottet enligt det ovan upptagna förordat synes böra
träda i kraft den 1 januari 1959 och erhålla generell tillämplighet.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom propositionen
framlagda lagförslagen — måtte för sin del antaga

1. propositionens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
med den ändringen att 6 kap. 9 § och övergångsbestämmelsen
erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

6 KAP.
9 §•

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall, i den omfattning utsagan
kan antagas vara av betydelse i
målet, i stället för att antecknas i
protokollet upptagas genom stenografi
eller på fonetisk väg.

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas
i protokollet upptagas genom
stenografi eller på fonetisk väg. I
denna ordning må ock upptagas
sammanfattning av utsaga, avseende
vad som kan antagas vara av betydelse
i målet.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1!)57

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Stenograf utses---av rätten. Stadgandet i 8 § andra stycket i

detta kapitel skall i tillämpliga delar
gälla beträffande utsaga, som upptagits
genom stenografi, ävensom beträffande
på fonetisk väg upptagen
sammanfattning av utsaga.

Stadgandet i 8 § andra stycket i Stenograf utses---av rätten.

detta kapitel äge motsvarande tilllämpning
beträffande utsaga, som
upptagits genom stenografi. Vad nu
sagts skall ock gälla vid upptagning
på fonetisk väg beträffande den del
av utsagan, som icke upptagits ordagrant.

Bestämmelser om-------av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Om rådhusrätts sam- nuari 1959. Om rådhusrätts sammansättning
i mål, vari huvudför- mansättning i mål, vari huvudförhandling
påbörjats före nämnda dag, handling påbörjats före nämnda dag,
gälle vad i äldre lag är stadgat. gälle vad i äldre lag är stadgat.

2. propositionens övriga lagförslag med den ändringen
beträffande vart och ett av dem att de i övergångsbestämmelserna
intagna orden »den 1 januari 1958» utbytes mot
orden »den 1 januari 1959»;

B) att motionerna 1:52)1 och II: 669, 1:523, 1:553 och
11:699, 1:554 och 11:700, 11:697 samt 11:698, i den mån
de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 november 1957

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Per Olofsson*, fru
Sjöström-Bengtsson, fru Gärde Widemar, herrar Domö, Theodor Johansson
och Alexanderson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Gezelius*, Iledqvist, Gustafsson
i Borås, Onsjö, Fröding, Jacobsson i Sala och fröken Bergegren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

Reservation

av herrar Ryländer, Branting, fru Gärde Widemar, herrar Domö, Alexanderson,
Gezelius, Gustafsson i Borås och Jacobsson i Sala, vilka ansett att
utskottet i sitt yttrande bort anföra följande:

»Domförhets reglerna

I enlighet---(lika med utskottet)---formerna därför.

I propositionen--— (lika med utskottet)---mindre nämnden.

Utskottet vill till en början erinra om att förslag om begränsade reformer
beträttande domförhetsreglerna år 1954 varit föremål för riksdagens
provning. Det förslag som då framlades innebar att de allmänna underrätterna
i den sammansättning, som gällde för bötesmålen — alltså med en
lagfaren domare ensam i rådhusrätt samt en lagfaren domare och tremansnämnd
i häradsrätt — skulle äga handlägga även andra brottmål, såframt
i det särskilda fallet svårare straff än böter icke befanns ifrågakomma.
Förslaget vann icke riksdagens bifall. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 25) uttalade första lagutskottet betänkligheter mot att förslaget
vad anginge rådhusrätterna skulle medföra att ensamdomare i stor utsträckning
konime att få pröva bevisfrågor, en anordning som icke läte sig
förena med den i rättegångsbalken antagna grundsatsen att bevisprövning i
princip borde ankomma på flera domare. På tal fördes också vid detta tillfälle
frågan om utvidgande av lekmannainflytandet i rådhusrätterna till att
omfatta jämväl de mindre brottmålen. I anledning av ett uttalande i propositionen
att denna fråga borde upptagas i ett större sammanhang och närmast
i anslutning till en utredning om rådhusrätternas förstatligande anförde
utskottet, att den omständigheten, att en dylik utredning, som torde
komma att i hela dess vidd omfatta frågan om rådhusrätternas framtida
organisation, vore att förvänta inom en snar framtid, utgjorde ytterligare
ett skäl att icke genomföra en reform som i så hög grad berörde organisationen
av rådhusrätterna.

Att i nuvarande läge, då hela frågan om rådhusrätternas framtida organisation
samt sammansättningen av dessa och övriga underrätter är föremål
för en förutsättningslös och omfattande utredning, genomföra den i förevarande
proposition föreslagna ändringen av reglerna om rådhusrätts domförhet
i brottmål synes betänkligt främst ur den synpunkten att alla de spörsmål,
som härmed äger samband, bör övervägas i ett sammanhang. Att man
vid den tidigare riksdagsbehandlingen utgått från att detta skulle ske torde

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

vara uppenbart. I ett nyligen av professorn i processrätt vid Uppsala universitet
Per Olof Ekelöf utgivet arbete har också med rätta anmärkts, att vårt
domstolsväsen icke blivit föremål för en enhetlig och genomgripande reform,
som baserat sig på några genomtänkta värderingar, utan endast partiellt
reformerats. I detta sammanhang har också de problem som uppkommer
vid ett samlat övervägande av domstolsorganisationen närmare belysts.
Visserligen åberopas från departementschefens sida, att utredningen i betänkandet
förklarat sig anse, att dess fortsatta arbete icke kommer att rubba
grunderna för förslaget. Det är emellertid av naturliga skäl icke möjligt
att på grundval av det hittills föreliggande utredningsmaterialet bilda sig någon
säker uppfattning om liur underrätternas sammansättning ens i stora
drag slutligen kommer att gestaltas. Det synes för övrigt icke välbetänkt att,
innan de skilda spörsmålen genom en grundlig undersökning erhållit tillräcklig
belysning, söka taga ställning härtill. Den riktiga gången av det viktiga
lagstiftningsärende, som förberedes av utredningen, synes utskottet vara, att
riksdagen, sedan utredningen framlagt principbetänkande rörande hela frågan
om underrätternas domförhet i framliden, beredes tillfälle att taga ställning
därtill. Därvid kan överblickas huruvida och i vilken omfattning av utredningen
förordade reformer kan och bör genomföras etappvis, vilket i och
för sig kan befinnas önskvärt med hänsyn till att utredningsuppdraget kan
förväntas taga lång tid i anspråk.

Såvitt nu kan bedömas torde det vara ett önskemål att det kommande reformarbetet
präglas av en strävan att åstadkomma en mera enhetlig underrättsorganisation
än för närvarande. I detta hänseende går emellertid förslaget
närmast i motsatt riktning så till vida att därigenom tillskapas eu ny
olikhet mellan städernas domstolar och övriga underrätter, i det att nämnden
i rådhusrätt kommer att, även i mål om frihetsstraff eller skadestånd,
bestå av allenast tre ledamöter, medan i häradsrätt en sådan sammansättning
får förekomma endast i bötesmål och ej i något fall i fråga om skadestånd.
En sådan skillnad kan uppenbarligen icke motiveras med någon skillnad
i fråga om ordförandens eller nämndemännens kompetens i rådhusrätt
och häradsrätt och måste därför framstå såsom godtycklig. Denna bristande
enhetlighet i fråga om domförheten skulle bli så mycket mera framträdande
som det övervägande flertalet av brottmålen beröres därav. Att nu för en
övergångstid införa en sådan ny olikhet synes så mycket mindre lämpligt
som, såsom ovan nämnts, utredningen avser att framlägga principbetänkande
rörande domstolsorganisationen. Efter propositionens framläggande har
också en av utredningens ledamöter, herr Fröding, i en motion, II: 697, påpekat,
att det ur principiell synpunkt knappast kunde vara riktigt att även
i framtiden tillämpa olika regler i rådhusrätt och häradsrätt, såvitt angår
domstolens sammansättning i brottmål, samt alt denna olikhet, om propositionen
oförändrad bifölles, konnne all bli bestående för avsevärd tid framåt.
Att såsom föreslås i sistnämnda motion i detta sammanhang upptaga frågan
om sådan ändring av häradsrätternas domförhetsregler, som erfordras
för ernående av större enhetlighet, kan icke lämpligen ske bl. a. av den an -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

ledningen att denna fråga icke erhållit erforderlig beredning. En partiell reform
även för häradsrätternas del skulle för övrigt ej innebära att de principiella
invändningar utskottet funnit sig böra i första hand göra mot det
nu föreliggande förslaget till någon del förlorar i betydelse. Såsom ovan
nämnts bör frågan om doinförheten i underrätterna i hela dess vidd behandlas
i ett sammanhang. Det bör slutligen framhållas att genom vad som anförts
i nyssnämnda motion framstår olämpligheten av att nu särbehandla
spörsmålet om rådhusrätternas domförhet i bjärt belysning, i all synnerhet
som utredningen förklarat sig ha för avsikt att senare föreslå ej endast att
den mindre nämnden i häradsrätterna får samma befogenheter som i rådhusrätterna
utan även att tremansnämndens nuvarande uppgifter i häradsrätterna
anförtros ensamdomare.

Spörsmålet om lekmannainflytandet är en svårbedömd fråga, som kräver
ingående överväganden beträffande omfattningen och formerna för lekmännens
ianspråktagande. En allmän uppfattning torde vara att lekmän i större
omfattning än för närvarande bör deltaga i brottmålsrättskipningen i stad
med rådhusrätt. Utskottet ansluter sig för sin del till denna uppfattning.
Utskottet hänvisar härutinnan till vad som anförts i utskottets ovanberörda
utlåtande nr 25/1954 därom att frågan om en reform av domförhetsreglerna
för rådhusrätternas del skulle komma i ett annat läge, om man satte lekmän
vid sidan av den ensamme juristdomaren. Då emellertid formerna över huvud
laget för lekmannainflytandet såväl i rådhusrätt som i häradsrätt och den
för lekmännens ställning viktiga frågan om lekmännens rösträtt i förhållande
till det lagfarna elementet är under utredning, synes det icke möjligt
att nu göra en säker bedömning om propositionens förslag skall låta sig inpassa
i det framtida systemet. Det må förtjäna påpekas att enligt utredningens
direktiv för lekmännens deltagande bör övervägas även andra former
än den nuvarande nämndinstitutionen. Enligt vad utskottet inhämtat
är utredningen f. n. inne på tanken att företaga en minskning av den nuvarande
stora nämnden på 7—9 ledamöter. I sammanhanget har nämnts att
det för domförhet skulle behöva krävas att endast fem ledamöter sitter i
nämnden. Det synes uppenbart, att i den mån det kommande reformarbetet
skulle få en dylik inriktning, särskild anledning uppkommer att beakta
frågan, om skäl över huvud finnes att inom nämndorganisationens ram bibehålla
två olika stora nämnder. I detta sammanhang må erinras om att
enligt utredningens förslag lekmannadeltagandet i städerna skulle taga formen
av en nämnd med endast två ledamöter, en anordning vars genomförande
skulle ha medfört att nämndinstitutionen kommit att inrymma ej
mindre än tre olika stora nämnder. Propositionens förslag innebär, såsom
framgått av det föregående, inrättande av tremansnämnder. I betraktande
av de synnerligen varierande uppslagen angående nämndens storlek kan det
starkt ifrågasättas, huruvida man under det kommande reformarbetet kan
undvika att rubba grunderna för den nu föreslagna reformen. Det sagda belyser
med tydlighet hur angeläget det är att de frågor som här föreligger
blir lösta i ett sammanhang.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 11)57

Eu annan fråga som äger nära samband med spörsmålet om lekmannainflytandet
är huruvida en utvidgning skulle kunna ske av endomarkompetensen.
Det torde vara allmänt erkänt att bland tredomarbrottmålen finnes
ett stort antal mål av sådan beskaffenhet, att de — med beaktande av
den ovan nämnda principen att bevisprövning bör ankomma på flera domare
— väl lämpar sig för handläggning av ensamdomare. Olika möjligheter
att särskilja dessa mål från sådana, vilka bör prövas av flera domare,
bör ingående övervägas. Utskottet erinrar i detta sammanhang om att utskottet
i sitt utlåtande 25/1954 förklarat sig icke hysa betänkligheter mot
den av departementschefen då anvisade lösningen, att ensamdomare skulle
äga handlägga mål om ansvar för sådana brott, varå kunde följa såväl böter
som frihetstraff, om i det särskilda fallet svårare straff än böter ej ifrågakomme.

Det anförda må vara tillräckligt för att ge belägg för att det framlagda
förslaget ofrånkomligen måste betraktas som ett provisorium. Reformförslaget
har emellertid också mött åtskillig kritik av annat och likaledes beaktausvärt
slag. Utskottet vill här inskränka sig till att taga upp några punkter
av särskild betydelse.

Det föreliggande reformförslagets framläggande förestavas i likhet med
det år 1954 framlagda förslaget till utvidgning av ensamdomarkompetensen
av att i vissa rådhusrätter på senare tid uppkommit arbetsbalanser och dessa
har bedömts vara av sådan storlek att det icke ansetts försvarligt att dröja
med reformåtgärder under den tid som beräknats förflyta innan utiedningen
slutfört sitt uppdrag. Till komplettering av de i propositionen lämnade uppgifterna
rörande vissa rådhusrätters malbalanser vid 1955 ars utgång vill
utskottet upplysa att vid 1956 års utgång 13 av 47 rådhusrätter hade en målbalans
av 15 procent av årsavverkningsresultatet eller mera. Hos sju av dessa
rådhusrätter översteg balansen 20 procent. Endast två rådhusrätter, Stockholms
rådhusrätt och rådhusrätten i Skellefteå, uppvisade en balans av över
30 procent. Som jämförelse må beträffande häradsrätterna nämnas att vid
samma tidpunkt icke mindre än 54 av landets 117 domsagor uppvisade en
balans av 20 procent av årsavverkningsresultatet eller mera. I 16 av dessa
domsagor översteg balansen 30 procent. En bedömning av den radande balanssituationen
bör ske under beaktande av att en balans av 20 procent av
årsavverkningsresultatet motsvaras av en genomsnittlig handläggningstid
per mål av 2,4 månader, räknat från det målet kommer in till domstolen till
dess det avgöres. Under sådana förhållanden och om samtidigt beaktas alt
i brottmålen förekommande väntetider i många fall betingas av svårigheter
att anträffa den tilltalade eller vittnen, vilka svårigheter särskilt yppar sig
i de större städerna med deras jämförelsevis stora antal personer utan stadigt
hemvist, synes balanser upp till 20 procent icke behöva betraktas såsom
särskilt anmärkningsvärda. Med hänsyn härtill synes för del övervägande
flertalet av landets rådhusrätter icke föreligga något behov av eu
omedelbar reform. Dessutom förefaller tillgängliga uppgifter peka i den
riktningen atl situationen vid rådhusrätterna vad angår såväl arbetsbalan -

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

ser som handläggningstider är något gynnsammare än vid häradsrätterna.
Att arbelsbalansen vid några få rådhusrätter, främst den i Stockholm, icke
kan hållas på en fullt tillfredsställande nivå förefaller kunna tillskrivas
mera en otillräcklig anpassning till föreliggande behov än organisatoriska
brister i tredomarsammansättningen.

Förslagets ekonomiska konsekvenser har berörts av ett flertal remissinstanser
liksom också i flera av de föreliggande motionerna. Såsom från
ileia håll lramhållits har på denna punkt icke förebragts någon ingående
utredning. Även om det på grund härav icke synes möjligt att i detta avseende
skapa sig någon säker uppfattning, är det dock uppenbart att re1
ormen för det stora antal rådhusrätter, som med nuvarande organisation
kan tillfredsställande fullgöra sina arbetsuppgifter, kommer att under eu
lång övergångstid medföra avsevärda merkostnader utan motsvarande nytta
för rättskipningens ändamålsenliga bedrivande. Det måste nämligen beaktas
att en minskning av den lagfarna personalen icke kan genomföras
annat än på lång sikt. Under mellantiden kan också uppkomma organisatoriska
svårigheter i fråga om utnyttjandet av domarpersonalen för egentliga
domaruppgifter. I detta sammanhang bör också beaktas det i propositionen
behandlade spörsmålet, om rådhusrätt i de mindre nämndmålen bör biträdas
av jurist som sekreterare. Departementschefen har funnit det obehövligt,
att rättsbildad personal regelmässigt skulle anlitas såsom protokollförare
vid huvudförhandling i brottmål, samt framhåller, att det bör bli möjligt
att i vidsträckt omfattning för dessa uppgifter använda icke rättsbildad
personal. Enligt utskottets mening är det emellertid i en domstol, vars sammansättning
innefattar allenast en lagfaren domare, oundgängligen nödvändigt
att ordföranden utom i rena bagatellmål äger tillgång till effektiv
biträdeshjälp. Av betydelse i detta hänseende är icke så mycket förandet
av själva protokollet, vilket som regel är enkelt, utan fastmera andra viktiga
uppgifter. För domens avfattning kräves uppenbarligen att i viss omfattning
anteckningar måste föras till stöd för minnet. Att ordföranden erhåller
hjälp härmed är så mycket mera angeläget som hans uppgift att leda
förhandlingarna tager större delen av hans tid och uppmärksamhet i anspråk.
Att för kontroll i efterhand av under handläggningen lämnade sakuPPgifter
del av fonografiska eller stenografiska upptagningar torde
liden icke medge. Ur bl. a. effektivitetssynpunkt måste det också anses
önskvärt att ordföranden erhåller biträde med målens beredande och domarnas
uppsättande. Det är tydligt att för här angivna uppgifter kräves juridiskt
utbildad personal. Att tillgång härtill finnes för rådhusrätternas del är
också en förutsättning för att domarpersonalen skall kunna ägna hela sin
tid åt de egentliga domaruppgifterna och icke behöva anlitas för mindre
krävande göromål, vilka med fördel kan utföras av juristpersonal med sekreterarkompetens.
Erinras må att vid häradsrätterna för dylika uppgifter
som regel användes tingsnotarier. Att för rådhusrätternas del lösa frågan
genom anordnande av en motsvarighet till tingsutbildningen — något som
t. n. förekommer huvudsakligen endast i Stockholm — skulle visserligen

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

kunna tänkas men torde av praktiska skäl knappast kunna ifrågakomma
förrän i samband med rådhusrätternas förstatligande. Därest alltså rådhusrätterna
skidle bli hänvisade att för protokollföraruppgifterna i regel anlita
icke rättsbildad personal bör också en annan synpunkt beaktas. För att biträdespersonalen
skall kunna användas i största möjliga omfattning för dylika
uppgifter kräves uppenbarligen att den har synnerligen goda kvalifikationer.
Tillgången på så högt kvalificerad biträdespersonal torde emellertid
vara mycket begränsad och i den mån sådan personal finnes så ställer den
sig lika dyr som tingsnotarierna. En följd av den föreslagna reformen
skulle uppenbarligen bli att rådhusrätterna finge en sämre organisation än
häradsrätterna, något som ter sig särskilt betänkligt i fråga om de större
rådhusrätterna, där arbetsmängden nödvändiggör ett synnerligen effektivt
utnyttjande av domarkrafterna.

Av vad förut anförts framgår att allvarliga betänkligheter möter mot det
nu framlagda förslaget om ändring av rådhusrätternas sammansättning i
brottmål. Den omfattande kritik som vid remissbehandlingen mött reformförslaget
från ett stort antal sakkunniga organ — förslaget har i princip
avstyrkts av en hovrätt, majoriteterna inom Stockholms rådhusrätt, Göteborgs
rådhusrätt och rådhusrätten i Malmö, 1951 års rältegångskommitté,
majoriteten inom Stadsdomarföreningens styrelse, Sveriges juristförbund
samt två åklagarföreningar — bestyrker antagandet att detsamma icke innebär
en lycklig lösning av de viktiga frågor som här föreligger. Utskottet är
angeläget att understryka att utskottet till fullo inser de ansenliga olägenheter,
som en långsam straffrättskipning ur olika synpunkter medför. I den
mån besvärande målbalanser uppkommer vid domstolarna och tenderar till
att bli bestående eller ytterligare utökas måste självfallet alla möjligheter
tillvaratagas att snabbt och effektivt råda bot härpå. För rådhusrätternas
del uppvisar emellertid förekommande arbetsbalanser i allmänhet icke sådan
storlek att det nuvarande läget kan anses kräva generella och djupt
ingripande reformåtgärder av provisorisk natur. Sådana åtgärder synes icke
heller kunna motiveras av den sämre arbetsbalans, som föreligger hos några
få rådhusrätter, med mindre det kan anses uteslutet att på andra vägar
komma till rätta därmed. Utskottet är av den uppfattningen att det låter sig
göra att med begränsade förstärkningar av huvudsakligen provisorisk natur
inom ramen för nuvarande organisation åstadkomma en betydlig förbättring
av situationen. Några nämnvärda olägenheter av en dylik anordning torde
med hänsyn till att endast ett fåtal rådhusrätter kan komma i fråga härför
icke vara att förvänta. Enligt vad utskottet erfarit har stadskollegiet i Stockholm
nyligen beslutat föreslå eu förstärkning av rådhusrätten för viss tid
genom inrättande av ytterligare eu tredomaravdelning. Det synes icke vara
lämpligt att för en ytterligare övergångstid fram till dess riksdagen kunnat
taga slutlig ställning till domförhetsreglerna tillskapa ett provisorium, som
till yttermera visso skulle beröra samtliga rådhusrätter. Synnerligen olämpligt
måste det anses vara alt nu genomföra en kostnadskrävande organisalionsändring
beträffande rådhusrätterna i de städer — ett 25-tal — vilka kan

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

förväntas bli förenade med eller komma alt utgöra domsaga i samband med
rådhusrätternas förstatligande eller i några fall ännu tidigare. Utskottet anser
med hänsyn till det anförda, att behovet av en reform av reglerna om rådhusrätts
sammansättning i brottmål icke framstår som så angeläget, att utskottet
nu kan tillstyrka det framlagda förslaget om ändring i rättegångsbalkens
domförhetsregler. Vid denna prövning saknas anledning att vidtaga
ändringar i de särskilda domförhetsregler, som omfattas av propositionens
förslag.

Bland de omständigheter, som bidragit till utskottets ställningstagande
beträtlande domförheten, har varit att reformens genomförande enligt vad
som tydligt framgått vid utskottsbehandlingen skulle komma att under en
övergångstid för flertalet av berörda städer medföra avsevärda merkostnader
och även andra övergångssvårigheter. Därest förslaget oaktat de starka
skäl som anförts häremot ändock i princip skulle vinna riksdagens bifall,
synes det vara angeläget att undersöka i vad mån det är möjligt att mildra
de med reformen förenade ogynnsamma verkningarna och i görligaste mån
förhindra att städer, vars nuvarande organisation med avseende å rättsvården
är tillfredställande, åsamkas ytterligare och oförutsedda kostnader
härlör. Tankegångar av samma eller liknande innehåll återfinnes i motionerna
I: 521 och II: 669 samt I: 523. En utväg är att skapa en anordning som
medger en mjukare övergång till det nya systemet. Denna tanke torde kunna
genomföras genom att möjlighet öppnas att för sådana städer, där olägenheterna
skulle bli framträdande och där den nuvarande organisationen
lungerar väl, förordna om anstånd med tillämpningen av den nya ordningen.
Härigenom skulle väl under en övergångstid skilda rådhusrätter emellan
komma att uppstå olikhet i fråga om domförheten. Denna anordning
måste dock anses möta mindre betänkligheter ur principiell synpunkt än
dem, som kan anföras mot de ovan omförmälda olikheter mellan rådhusrätter
och häradsrätter, som tillskapas genom den föreslagna reformen. Självfallet
bör vid uppkommande vakanser å domartjänsterna organisationen efter
hand anpassas efter de nya bestämmelserna. Som exempel på omständigheter,
som bör kunna motivera förordnande som nyss sagts, må nämnas,
förutom att merkostnader uppstår, att eljest svårigheter förekommer att på
ett rationellt och effektivt sätt utnyttja befintlig domarpersonal för sådana
uppgifter, vartill den av avsedd. Klart är också att även svårigheter att erhålla
sekreterarpersonal med juristutbildning bör tillmätas betydelse härvidlag.
Beträffande de städer, vilka kan förväntas bli förenade med domsaga,
föreligger särskilda skäl att medgiva undantag. Det torde få ankomma på
vederbörande stad att göra framställning om anstånd som här avses, varefter
Konungen skulle ha att meddela beslut. Denna anordning bör lagtekniskt
finna sin reglering i övergångsbestämmelserna.

Frågor om protokollcringen vid domstol

Enligt gällande---(lika med utskottet)-----vanlig skrift.

I propositionen----(lika med utskottet) —--för protokollsan teckningarna.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

Mot den---(lika med utskottet)----motionen I: 523.

Vid den-----(lika med utskottet)---för överrätterna.

Utskottet kan---(lika med utskottet)----av direktupptag ningarna.

Det framlagda----(lika med utskottet)----fonografiska direkt upptagningar.

Mot förslaget----(lika med utskottet)---i paragrafen.

I motionerna------(lika med utskottet)------inom kontorstek niken.

Mot den---(lika med utskottet)----denna del.

Ikraftträdande in. m.

Lagändringarna torde, i förekommande fall med den ändring i övergångsbestämmelserna
som ovan angivits, träda i kraft den 1 januari 1959.»

och vilka

i första hand ansett att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
ävensom med avslag å övriga vid propositionen fogade lagförslag
—- måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Härigenom förordnas, att 1 kap. 11 Härigenom förordnas, att 6 kap.
och 12 §§, 6 kap. 1 och 9 §§* samt 1 och 9 §§* rättegångsbalken skola
29 kap. 1, 3, i och 6 §§ rättegångs- erhålla ändrad lydelse på sätt nebalken
skola erhålla ändrad lydel- dan angives.
se på sätt nedan angives.

1 KAP.

11 §•

Rådhusrätt vare i tvistemål domför
med tre lagfarna domare; ej må
flera än fyra lagfarna domare sitta
i rätten. I brottmål skall rådhusrätt
bestå av en lagfaren domare och
nämnd.

Vid måls — — —- målsägande
finnes.

1 Senaste lydelse se beträffande G kap. 1 § SFS 1955: 5G och beträffande 6 kap. 9 § SFS
1952: 137.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

12 §.

I stad---Konungen bestäm mer.

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke
kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom
huvudförhandling vare dock rådhusrätten
domför med tre i nämnden.

Borgmästaren fördele---mel lan

nämndemännen.

6 KAP.

1 §•

Protokoll skall-------mål särskilt.

Över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av
tjänsteman vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling,
vare förande av protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning, som ej sker
i samband med förhandling, erfordras ej heller protokoll.

I mål — —--■— — av Konungen.

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall, i den omfattning utsagan
kan antagas vara av betydelse i
målet, i stället för att antecknas i
protokollet upptagas genom stenografi
eller på fonetisk väg.

Stenograf utses--— — av rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i
detta kapitel äge motsvarande tilllämpning
beträffande utsaga, som

§•

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas
i protokollet upptagas genom stenografi
eller på fonetisk väg. I denna
ordning må ock upptagas sammanfattning
av utsaga, avseende vad som
kan antagas vara av betydelse i målet.

Stadgandet i 8 § andra stycket i
detta kapitel skall i tillämpliga delar
gälla beträffande utsaga, som upptagits
genom stenografi, ävensom beträffande
på fonetisk väg upptagen
sammanfattning av utsaga.

Stenograf utses--—- av rätten.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

upptagits genom stenografi. Vad nu
sagts skall ock gälla vid upptagning
på fonetisk väg beträffande den del
av utsagan, som icke upptagits ordagrant.

Bestämmelser om — ----- — -—-av Konungen.

29 KAP.

1 §•

Yppas vid---omröstning ske.

Har nämnd säte i rätten, säge ordföranden
först sin mening och inhämte
därefter nämndens.

Vid omröstning i annat fall skall
den yngste i rätten först yttra sig och
sedan var efter annan, såsom de hava
säte i rätten. Har målet beretts av
viss ledamot, säge han först sin mening.

Envar angive----- sin mening.

3 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

(Kungl. Maj:ts förslag)

i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd
skall ådömas, så ock eljest,
då ej någon mening kan anses som
lindrigare, gälle dock den mening,
som erhållit hälften av rösterna och
hland dem ordförandens.

Om omröstning----3 kap. 7 §.

4 §■

Yppas vid omröstning, då nämnd
ej har säte i rätten, flera än två meningar,
utan att någon enligt 3 §
skall gälla, skola de röster, som äro
ogynnsammast för den tilltalade,
sammanläggas med de för honom
därnäst minst förmånliga och, om
det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund, till dess
någon mening skall gälla; kan ej någon
mening anses som ogynnsammare
för den tilltalade, gälle den mening,
för vilken rösterna äro flera än
för annan, eller, om för flera meningar
rösterna äro lika många, den som
biträtts av den främste bland dem,
som röstat för någon av dessa meningar.

(Utskottets förslag)

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

i rätten, skall även vid tillämpning
av reglerna i 16 kap. städse gälla vad
i 3 § första stycket i detta kapitel är
stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Om rådhusrätts samman- nuari 1959.
sättning i mål, vari huvudförhandling
påbörjats före nämnda dag, gälle vad
i äldre lag är stadgat.

B) att motionerna I: 521 och II: 669, I: 523, I: 553 och
II: 699, I: 554 och II: 700, II: 697 samt II: 698, i den mån de
icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

samt i andra hand — därest riksdagen bifaller utskottets hemställan under
A) i vad därigenom under punkten 1. tillstyrkts ändringar i 1 kap.
11 och 12 §§ samt 29 kap. 1, 3, 4 och 6 §§ rättegångsbalken samt under
punkten 2. tillstyrkts bifall till där angivna vid propositionen fogade lagtörslag
— hemställt, att riksdagen måtte vidtaga jämväl den ändringen beträffande
vart och ett av de i propositionen framlagda förslagen till dels
lag om ändring i rättegångsbalken, dels lag om ändring i lagen den 20 december
1946 (nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av
underårig, dels lag om ändring i strafflagen, dels lag angående ändring i
lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff, dels lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom, dels
lag angående ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i
vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., dels lag om ändring i
militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472) dels ock lag om ändring
i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) alt till övergångsbestämmelserna
fogas ett andra stycke av följande innehåll: »Vad i äldre lag stadgas
om rådhusrätts sammansättning skall fortfarande äga tillämpning, där
Konungen för viss rådhusrätt förordnar därom. Förordnande som nu sagts
må, om skäl därtill äro, meddelas på därom av staden före ikraftträdandet
gjord ansökan och skall bestämmas att gälla för viss tid eller tills vidare.»

•»

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 1 avd. Nr 38