Första lagutskottets utlåtande nr 37 (Utlåtande 1949:L1u37 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Nr 37.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. m.

Genom en den 25 februari 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 99, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för
olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) om inteckning i fartyg;

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.;

6) förordning om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

7) förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

8) förordning om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.; samt

9) förordning om ändrad lydelse av 48 § 1 mom. förordningen den 11
juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan angives anförts till stöd för de
i propositionen framlagda förslagen, får utskottet hänvisa till propositionen.

Inledning.

Frågan om påföljd för den som i strid mot meddelat exportförbud utför
gods ur riket regleras för närvarande genom förordningen den 3 mars 1916
(nr 4.9) om straff för olovlig varuutförsel m. m. Under senare år ha vid
upprepade tillfällen framställts önskemål om ändring av föreskrifterna i
nämnda förordning. Bland annat har generaltullstyrelsen hemställt, att förordningen
måtte bliva föremål för en allmän revision.

1 Bihang till riksdagens protokoll 101/9. 9 samt. 1 avd. Nr 37.

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrogs under hösten 1947
åt tullfiskalen Herbert Alexandersson att upprätta utkast till ny förordning
om straff för olovlig varuutförsel. Ett sådant utkast avlämnades till justitiedepartementet
i november 1947. På grundval av detta utkast utarbetades
sedermera inom justitiedepartementet en promemoria med förslag till författning
i ämnet. Utlåtanden över denna promemoria ha avgivits av justitiekanslersämbetet
och generaitullstyrelsen, varefter ytterligare överarbetning
ägt rum. I samband därmed har tillika uppkommit fråga om jämkningar i
ett flertal andra lagar och författningar.

Vid riksdagen 1917 anmärkte åtskilliga ledamöter av konstitutionsutskottet,
att 1916 års förordning innehölle föreskrifter av sådan natur att de
icke bort meddelas av Kungl. Maj :t ensam utan rätteligen skulle behandlats
i den för stiftande av kriminallag stadgade ordningen. Redan långt tidigare
hade uttalanden av motsvarande innebörd gjorts rörande bestämmelserna
om straff för olovlig införsel. Dessa senare bestämmelser blevo också
år 1923 utbrutna ur tullstadgan och överförda till en särskild författning
av lags natur, lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har det synts föredragande departementschefen,
statsrådet Wigforss, lämpligast att frågan om meddelande
av nya bestämmelser rörande påföljder för olovlig varuutförsel prövas i
den ordning § 87 regeringsformen föreskriver.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att förordningen den 3 mars 1916 om straff för
olovlig varuutförsel m. m. skall ersättas med eu ny lag i samma ämne. Förslaget
till sådan lag bygger i stort sett på nuvarande bestämmelser men innebär
på åtskilliga punkter förenkling och modernisering. Bl. a. ha föreskrifterna
om straff och förverkandepåföljder omarbetats i överensstämmelse
med den nyligen företagna revisionen av vissa kapitel i allmänna
strafflagen. Även rättegångsreformen har föranlett ändringar, framför allt
beträffande reglerna om laga domstol, åtal, beslag och andra tvångsmedel.

Vidare framlägges förslag till liknande ändringar i 1923 års lag om straff
för olovlig varuinförsel och 1924 års spritinförsellag.

Härjämte föreslås, i enlighet med vad riksdagen förut hemställt, att de
andelar i böter m. m., som vid smuggling och olovlig rusdryckshantering för
närvarande utgå till åklagare, angivare och beslagare eller till gratifikationer
åt tulltjänstemän och polismän, skola indragas till kronan.

I övrigt innefattar propositionen ett par mindre följdändringar i lagen
om inteckning i fartyg och lagen den 10 februari 1933 om ändrade bestämmelser
i vissa fall rörande fördelning av böter in. in.

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

Förslaget till lag om straff för olovlig varuutförsel.

1 §•

I denna paragraf angivas de allmänna brottsrekvisiten och meddelas bestämmelser
om straff. Paragrafen är avsedd att ersätta 1 § 1 mom. samt
4 § 1—3 mom. 1916 års förordning.

Straffet skall enligt lagförslaget, liksom för närvarande, i allmänhet vara
dagsböter. Under vissa omständigheter skall emellertid även frihetsstraff
kunna ådömas, såsom då utförseln ägt rum i större omfattning eller yrkesmässigt.

Behov av att kunna tillgripa frihetsstraff har ansetts föreligga även då
fråga är om återfall. Beträffande återfall stadgas för närvarande i 4 § 1
mom. 1916 års förordning att om den, som två eller flera gånger straffats
för olovlig varuutförsel, ånyo förövar enahanda brott, han skall dömas till
fängelse från och med en månad till och med två år eller till straffarbete
från och med två månader till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må dock, enligt 2 mom. samma paragraf, dömas till böter
enligt vad för olovlig varuutförsel i allmänhet är föreskrivet.

I den förut omnämnda departementspromemorian erinrades, att dessa bestämmelser
syntes onödigt stränga. Tillika framhölls, att det höga maximum
av två års straffarbete medförde, att mål om återfall i rådhusrätt alltid måste
handläggas med nämnd. I samband med dessa uttalanden anfördes, att ett
högsta straff av ett års fängelse syntes tillräckligt även när återfall förelåge.
Å andra sidan borde — i överensstämmelse med vad som numera gällde
enligt 4 kap. 14 § allmänna strafflagen — återfallsstraff kunna inträda så
snart gärningsmannen förut blivit dömd för olovlig varuutförsel. Kravet
på undergången bestraffning anslöte till en äldre lydelse av omförmälda
lagrum i strafflagen och borde därför ej lämpligen bibehållas.

Vad som i denna del föreslagits i promemorian har lämnats utan anmärkning
i remissyttrandena.

Departementschefen förklarade emellertid, att han för sin del icke vore
beredd att tillstyrka en så betydande sänkning av straffet. Åtminstone för
de grövsta fallen borde enligt departementschefens uppfattning straffarbete
alltjämt ingå i skalan. I enlighet härmed har i lagförslaget återfallsstraffet
satts till böter eller fängelse med möjlighet att döma till straffarbete i högst
två år, om den olovliga utförseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt.

Under 2 § i 1916 års förordning angivas vissa fall, då gods, som ligger
under exportförbud, ändock straffritt får utföras. Bestämmelserna i fråga
innefatta i själva verket begränsningar av exportförbudens giltighet och ha
■— enligt departementschefen — därför knappast sin rätta plats i en lag om
straff för överträdelse av sådant förbud. På grund härav har ingen mot -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

svårighet till nämda stadganden upptagits i lagförslaget. Erforderliga föreskrifter
i ämnet torde enligt departementschefens mening i stället böra utfärdas
i administrativ ordning.

4 §•

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om förverkandepåföljder.

Härom stadgas för närvarande i 1 § 2 mom. 1916 års förordning att olovligen
utfört gods skall vara förverkat samt att, därest godset ej kan tillrättaskaffas,
gärningsmannen i stället skall gälda dess värde. Dessutom gäller
enligt 3 mom. samma paragraf, att mindre farkoster, dragare och körredskap,
vilka vid olovlig varuutförsel begagnas för att föra godset från land
till större fartyg eller för landväga transport, likaledes skola vara förbrutna
såvida godset anträffas under forslingen och forslingsredskapen tillhöra
godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga
utförseln eller skälig anledning att misstänka den. Vad sålunda är föreskrivet
om förverkande skall enligt 5 § äga tillämpning även vid försök.

I departementspromemorian förordades, att bestämmelserna om förverkande
av farkoster och andra forslingsredskap skulle avfattas i överensstämmelse
med motsvarande stadganden i 1 § 9 mom. varuinförsellagen. I övrigt
anfördes, att goda skäl syntes tala för att konfiskationspåföljd icke borde
inträda, därest gärningsmannen saknat kännedom om utförselförbudet
eller feltolkat detta och således befunnit sig i god tro. Det vore emellertid
tveksamt, om han ej även i sådant fall måste anses ha handlat med uppsåt.
På grund därav borde lämpligen i stället föreskrivas, att rätten finge eftergiva
konfiskationspåföljden, om brottet skett av förbiseende.

Genom lagändring, som trätt i kraft den 1 januari 1949, ha i 2 kap. 17 §
strafflagen införts allmänna regler om förverkande på grund av brott enligt
nämnda lag. I straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) uttalades i denna
fråga, att de allmänna bestämmelserna om förverkandepåföljd torde komma
att få betydelse för blivande lagstiftning på specialstraffrättens område.
Det vore nämligen sannolikt, att vid sådan lagstiftning viss ledning komme
att hämtas av strafflagens bestämmelser i ämnet. Dessa finge därför anses
även på specialstraffrättens område i längden komma att visa sig leda till
ett förenhetligande av de tämligen olikartade reglerna. Som dessa ofta stadgade
obligatoriskt förverkande och därtill saknade de av billighetshänsyn
förestavade begränsningar av förverkandemöjligheten, som innehölles i 2 kap.
17 § strafflagen, skulle en sådan utveckling medföra en enligt kommitténs
mening önskvärd uppmjukning av specialstraffrättens förverkandebestämmelser,
vilka stundom syntes gå längre än billigt vore.

Enligt departementschefen finge övervägande skäl anses tala för att de
grundsatser som kommit till uttryck i strafflagen vunne tillämpning också
på förevarande område. I lagförslaget ha därför upptagits enahanda föreskrifter
som i strafflagen om skälighetsprövning av domstolen då annans
rätt är i fråga, varjämte bestämmelserna i övrigt avfattats så, att forslings -

Första lagutskottets utlåtande nr 37■ 5

redskap kan förklaras förverkat även om det köpts på avbetalning. Om i dylikt
fall avbetalningssäljaren ej haft kännedom om den olovliga utförseln
eller skälig anledning att misstänka densamma, borde domstolen tydligen
begagna sig av möjligheten att göra förbehåll om beståndet av hans rätt.
Något uttryckligt stadgande härom torde icke erfordras.

Vad härefter angår frågan om rätt för domstol att eftergiva förverkandepåföljd
har departementschefen uttalat sig för den uppfattningen, att möjlighet
därtill borde införas i enlighet med vad som förordats i promemorian.

6 §•

I 10 § 1916 års förordning givas föreskrifter om tillvägagångssättet vid avgörande
av förverkandefråga, då ägaren av beslagtagen egendom är okänd
eller ej kan anträffas med stämning. Även härom ha numera meddelats
generella bestämmelser, som återfinnas i 17 § lagen om införande av nya
rättegångsbalken. I samband med tillkomsten av dessa stadganden infördes
emellertid i 17 § lagen om straff för olovlig varuinförsel särskilda regler,
enligt vilka i vissa fall ett enklare förfarande må användas.

I propositionen har departementschefen förordat, att enahanda lättnader
borde medgivas i de mål, varom nu är fråga. I enlighet därmed ha bestämmelser
i ämnet upptagits i 6 § av förslaget.

8 §•

I 11 § 2—4 mom. 1916 års förordning givas detaljerade föreskrifter om
vad som är att iakttaga, därest verkställt beslag häves genom domstols utslag.
Bestämmelserna innebära i stort sett att åklagaren, så snart han fått
kännedom om att utslaget vunnit laga kraft, skall lämna ägaren skriftlig
underrättelse därom. I allmänhet skall sedan egendomen eller, om den redan
försålts, köpeskillingen därför på anfordran utlämnas till ägaren, som
emellertid, då fråga är om köpeskilling, måste framställa anspråk inom viss
tid vid påföljd att beloppet eljest hemfaller till kronan. Därest den beslagtagna
egendomen utgöres av utländskt oförtullat gods, skall den dock i stället
av åklagaren överlämnas till vederbörande tullmyndighet och därefter i
vanlig ordning redovisas till ägaren genom tullmyndighetens försorg.

Utredningsmannen anförde på denna punkt att det låge i sakens natur,
att om ett beslag hävdes, egendomen eller de medel som influtit vid försäljning
av densamma skulle hållas ägaren tillhanda. Frågan om preskription
av ägarens anspråk, därest han ej kunde anträffas eller ej läte sig avhöra,
ägde betydelse även för andra fall än då beslaget skett på grund av olovlig
varuutförsel och borde följaktligen lösas i ett större sammanhang. Med anledning
härav borde av nyssnämnda stadganden i 1916 års förordning blott
bibehållas föreskriften att, om beslaget avsett utländskt oförtullat gods,
egendomen eller köpeskillingen skulle för tullbehandling ställas till tullmyndighetens
förfogande.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Departementschefen har i propositionen biträtt utredningsmannens ståndpunkt.
I 8 § av förslaget har därför icke upptagits annan bestämmelse än
ett stadgande av den innebörd utredningsmannen förordat.

9 §•

Enligt 13 § 1 mom. 1916 års förordning är, vid sidan av polisen, även tullverkets,
postverkets och statens järnvägars personal skyldig att övervaka att
olovlig varuutförsel icke äger rum. Stadgandena därom ha med något ändrad
avfattning överflyttats till första stycket i denna paragraf.

I andra stycket har upptagits en bestämmelse, att personal varom nu är
fråga jämväl må taga egendom, som kan antagas vara förverkad, i beslag.
Tillika har föreskrivits, att anmälan om sådant beslag skyndsamt skall göras
hos åklagaren, som har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Den
beslagsrätt som sålunda tillagts tull-, post- och järnvägsmyndigheterna skiljer
sig i praktiken föga från den befogenhet att kvarhålla gods och forslingsredskap,
vilken tillkommer dem enligt 8 § 1916 års förordning.

Bestämmelserna i tredje stycket ha tillkommit med anledning av särskild
framställning från generaltullstyrelsens sida.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 december 1947 har styrelsen erinrat,
att tullpersonalens möjligheter att gripa för brott mot tullagstiftningen
misstänkta personer genom rättegångsreformen blivit mera begränsade än
förut. Styrelsen har tillika hemställt om åtgärder till undanröjande av denna
olägenhet.

Över denna styrelsens framställning har yttrande infordrats från riksåklagarämbetet.

Ämbetet har till en början erinrat, att den befogenhet, polisman enligt
nya rättegångsbalken hade att gripa för brott misstänkta personer, i två
avseenden vore vidsträcktare än den som tillkomme tulltjänsteman. Dels
finge polisman gripa även annan än den som anträffades på bar gärning
eller flyende fot och dels ägde han i de fall som omförmäldes i 24 kap. 2 §
nämnda balk begagna detta tvångsmedel också vid bötesbrott.

I fortsättningen har ämbetet förklarat sig dela generaltullstyrelsens uppfattning
att tulltjänsteman i fråga om rätten till gripande borde likställas
med polisman, och ämbetet har på anförda skäl ansett sig böra tillstyrka,
att tulltjänsteman tillerkändes samma befogenhet att gripa för brott misstänkt
person, som tillkommer polisman.

Emellertid har ämbetet tillika uttalat att den sålunda tillstyrkta utvidgningen
av tulltjänstemännens rätt i förevarande hänseende lämpligen syntes
böra ske på annat sätt än generaltullstyrelsen föreslagit. I stället för
ett allmänt stadgande varigenom tulltjänsteman tillerkändes polismans befogenhet
har ämbetet sålunda förordat mera begränsade bestämmelser, som
toge sikte endast på den föreliggande frågan. Sådana bestämmelser borde

Första lagutskottets utlåtande nr 37- "

enligt ämbetets mening i första hand upptagas i 1923 års lag om straff för
olovlig varuinförsel och 1924 års spritinförsellag.

Vidare har ämbetet erinrat att gripande icke kunde begagnas för att i
andra fall än då skäl till anhållande förelåge tvångsvis inställa någon till
förhör. Det syntes därför ämbetet önskvärt att tulltjänsteman tillerkändes
jämväl den rätt som enligt 23 kap. 8 § nya rättegångsbalken tillkomme
polisman att till förhör medtaga person som vore tillstädes å plats där brott
förövats. Även därom borde föreskrifter meddelas i nyssnämnda lagar.

Departementschefen har förordat de av generaltullstyrelsen och riksåklagarämbetet
föreslagna utvidgningarna av tulltjänstemans befogenheter och
har därvid funnit den av riksåklagarämbetet anvisade utvägen beträffande
formen härför vara att föredraga. Bestämmelser i ämnet borde enligt departementschefen
meddelas ej blott med avseende å mål rörande olovlig införsel
utan också för de fall, då fråga vore om olovlig utförsel.

12 §.

Denna paragraf har tillkommit på hemställan av lagrådet, som erinrade
om vissa konkurrensfrågor.

Enligt promulgationsbestämmelsen till 1916 års förordning är förordningen
tillämplig allenast såvitt föreskrift därom meddelats i den exportförbudsförfattning
varom är fråga. Förslaget åsyftar icke att giva de nya bestämmelserna
en sålunda begränsad räckvidd. Det torde därför enligt vad lagrådet
framhåller få antagas vara meningen och lärer också vara påkallat,
att en översyn sker av de författningar, vilka utan att hänvisa till 1916 ars
förordning stadga exportförbud av ifrågavarande slag.

Då det emellertid kunde tänkas understundom vara önskvärt att helt eller
delvis utesluta tillämpningen av den nu föreslagna lagen, syntes det lagrådet
böra övervägas, om möjlighet härtill lämpligen kunde hållas öppen
genom ett stadgande av den innebörd, paragrafen utvisar.

I anslutning till propositionens förslag att vissa bölesandelar skola indragas
till kronan må här anmärkas, att 794.9 års riksdag efter tillstyrkan av
statsutskottet godkänt Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag till omkostnadsstat för tullstaten. Detta bygger bl. a. på en förestående
avveckling av den s. k. smuggelfonden, vilken bildats genom tillskott
av vissa nu ifrågavarande bötesandelar.

Utskottet.

Den svenska lagstiftningen rörande straff för olovlig införsel och utförsel
av varor är synnerligen svåröverskådlig. De grundläggande författningarna
på området äro tre, nämligen 1916 års förordning om straff för olovlig varuutförsel
in. in., 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel samt 1924 års
lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin. Nämnda författningar äro icke helt jämställbara utan delvis

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

av olikartad natur. 1916 års förordning avser att stadga straff för alla fall,
då vara i strid mot ett av Kungl. Maj :t utfärdat exportförbud utförts ur landet,
oavsett vilken orsaken är till förbudet. 1923 års lag är däremot närmast
att betrakta som en tullförfattning, tillkommen i syfte att förhindra
att varor införas på sådant sätt, att vederbörliga tullavgifter undandragas
statskassan. Lagens tillämplighet i fråga om olovlig införsel av lullpliktiga
varor, som äro iinportförbjudna av andra grunder än fiskaliska, t. ex. ur
hälsovårds- eller ordningssynpunkter, är i vissa fall omstridd. Beträffande
olovlig införsel av spritdrycker och vin gälla särskilda regler i 1 kap. nyssnämnda
1924 års lag, vilken emellertid i 2 kap. även stadgar straff för vissa
andra brott, som icke äro att hänföra till smugglingsbrott.

De tre nu nämnda allmänna författningarna ha tillkommit vid olika tidpunkter
och äro uppbyggda på olika sätt. Ytterligare svårigheter uppkomma
vid tillämpningen därigenom att likartade spörsmål ofta lösts efter skilda
principer utan att numera bärande skäl för dessa skiljaktigheter kunna anföras.

Vid sidan av de grundläggande bestämmelserna i nämnda författningar
finnas stadganden om straff för överträdelser av olika import- och exportföreskrifter
i ett stort antal specialförfattningar av synnerligen skiftande
natur. Förteckningar över dessa ha fogats såsom bilagor vid detta utlåtande.
I det aktuella fallet komma ej sällan någon av de särskilda straffstadgandena
att konkurrera med straffbestämmelse i den allmänna lagstiftningen
om straff för smugglingsbrott.

Såsom nyss nämnts innehåller 1924 års spritlag, vilken på åtskilliga
punkter hänvisar till 1923 års lag, straffbestämmelser såväl för olovlig införsel
av spritdrycker och vin som för andra slag av olovlig befattning med
sådana drycker, ävensom vissa straffprocessuella regler. 1924 års lag bildar
härigenom en föreningslänk mellan smuggellagstiftningen och spritlagstiftningen,
särskilt 1926 års förordning om tillverkning och beskattning av
brännvin samt 1937 års förordning angående försäljning av rusdrycker.

Genom förevarande proposition har lagts fram förslag till en lag om straff
för olovlig varuutförsel, vilken är avsedd att ersätta nyssnämnda 1916 års
förordning i ämnet. Förslaget har bl. a. föranletts av att den gamla förordningen
befunnits på ett mindre tillfredsställande sätt lösa en rad problem,
vilka blivit aktuella vid den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. I samband
därmed har upptagits ett flertal andra spörsmål, som väckts genom
framställningar från olika håll under senare år. Den föreslagna nya lagen
om straff för olovlig varuutförsel har nödvändiggjort åtskilliga ändringar
även i 1923 års införsellag samt i 1924 års spritlag. Ändringarna i reglerna
rörande förverkande medföra en ändring i lagen om inteckning i fartyg, varjämte
den s. k. smuggelfondens avskaffande och borttagandet av enskilda
bötesandelar föranleda ändringar i flertalet spritförfattningar. Propositionens
förslag är att beteckna såsom en partiell reform och ett försök att avhjälpa
vissa särskilt påtagliga brister i den nuvarande lagstiftningen på området.

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

Såsom ovan nämnts äro de grundläggande författningarna uppbyggda
efter skilda principer. Genom förevarande proposition har icke varit möjligt
att avlägsna alla sålunda föreliggande olikheter. Visserligen ha somliga
ojämnheter undanröjts men i stället ha andra tillskapats. Utskottet skall
i det följande anföra några exempel, som åskådliggöra svagheterna i nu
gällande smuggellagstiftning.

Till en början skall något beröras spörsmålet om organisationen vad beträffar
domstolar och åklagare vid handläggning av smuggelmål. För närvarande
gäller enligt 8 § i 1916 års förordning, att åtal för olovlig vöruutförsel
skall anhängiggöras vid rådhusrätt i den stad, där brottet förövats,
eller i närmaste stad, om brottet ej begåtts eller upptäckts i stad. Åklagare
är allmän åklagare, d. v. s. vederbörande landsfiskal eller stadsfiskal.
I mål om olovlig varuinförsel eller olovlig spritinförsel är jämlikt 1923
och 1924 års lagar tullmålsdomstol rätt forum, varjämte åtals väckande
ankommer på befattningshavare vid tullverket (tullåklagare). Tullmålsdomstol
är enligt 16 § i 1923 års lag rådhusrätterna i vissa städer,
någon gång häradsrätt. I den nu föreslagna lagstiftningen om straff för
olovlig varuutförsel finnas icke några speciella forumregler, till följd varav
rättegångsbalkens vanliga bestämmelser skola äga tillämpning. Härigenom
försvinna visserligen de olägenheter, som föranletts av att mål om olovlig
varuutförsel hittills endast kunnat handläggas vid rådhusrätt, men i stället
tillskapas andra olägenheter, därigenom att mål om olovlig varuutförsel
komma att följa helt andra forumregler än mål om olovlig varuinförsel. Genom
reformen påverkas icke det nuvarande förhållandet att tullåklagare äger
tala i mål om olovlig varuinförsel och allmän åklagare i mål om olovlig
varuutförsel.

Såväl enligt gällande rätt som enligt propositionen skola bötesstraff för
olovlig utförsel och för olovlig införsel utmätas efter olika grunder. Vid
olovlig varuutförsel utdömas dagsböter, vid olovlig varuinförsel normerade
böter, beräknade med hänsyn till undandragen tullavgift, och vid olovlig
spritinförsel också normerade böter, som emellertid skola bestämmas med
ledning av den kvantitet sprit, varom är fråga.

Förverkandereglerna äro likaledes utformade på olika sätt. Det skulle
här föra för långt att närmare utveckla de skiljaktigheter, som föreligga i
detta avseende. Dessa undanröjas icke till fullo genom propositionens förslag,
vilket även inför nya olikheter. Eftergivande av förverkandepåföljd kan
enligt 1923 års lag förekomma endast beträffande insmugglat gods i visst
fall, medan däremot möjlighet att underlåta utdömande av förverkandepåföljd
vid olovlig varuutförsel enligt den i propositionen föreslagna lagen
öppnats även beträffande t. ex. forslingsredskap, som brukats vid smugglingen.
Även grunderna för eftergivande av förverkande äro angivna på
skilda sätt i de tre huvudförfattningarna, som icke heller överensstämma
med vad som härutinnan stadgas i de allmänna bestämmelserna om förverkandepåföljd
i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om straffrältskommitténs ovan återgivna uttalande att man

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

vid lagstiftning på specialstraffrättens område rörande förverkande borde
hämta ledning av strafflagens nämnda allmänna regler.

Reglerna om förundersökning äro i de olika författningarna icke likartat
utformade, ej heller överensstämmande med rättegångsbalkens bestämmelser.
Detta kan giva anledning till svårigheter i tillämpningen, vilken ofta
torde ankomma på personal utan närmare utbildning vad beträffar sättet för
förundersökningens bedrivande.

Genom de nu anförda exemplen har utskottet velat ådagalägga behovet
av enklare och klarare regler på smuggellagstiftningens område. Icke minst
domstolar och åklagare torde kunna omvittna vilka svårigheter de nuvarande
reglerna medföra i tillämpningen såväl materiellt som formellt. Att
nå fram till konsekventa och klara lagstadganden lär knappast vara möjligt
blott genom ändringar i enstaka paragrafer i de förut nämnda tre författningarna.
Ett tillfredsställande resultat kan enligt utskottets mening endast
nås, om man obunden av nu gällande författningar från grunden bygger
upp ett nytt regelsystem.

Av det ovan sagda framgår, att utskottet är av den uppfattningen, att de
nuvarande reglerna böra ersättas av en ny lagstiftning, uppbyggd efter
enhetliga synpunkter och tillkommen under tillgodogörande även av de erfarenheter,
domstolarna vunnit vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser.
Man kan under sådana omständigheter överväga vilken lagstiftningsmetod
som i förevarande läge är den lämpligaste. Man skulle kunna ifrågasätta
att nu avstå från partiella ändringar i lagstiftningen i avvaktan på en mera
genomgripande omdaning av denna. Emellertid innebära de i propositionen
föreslagna ändringarna påtagliga förbättringar på åtskilliga punkter och böra
därför nu genomföras. Samtidigt vill emellertid utskottet förordna, att en
utredning igångsättes med uppgift att utarbeta förslag till helt ny lagstiftning
om straff för smugglingsbrott. Tidpunkten för en sådan utredning
torde nu vara lämplig. Den skulle nämligen kunna samordnas med den
utredning angående Kungl. Maj :ts befogenhet att utan medverkan av riksdagen
meddela föreskrifter om bl. a. export- och importregleringar, vilken
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet förutskickat i samband
med förfogandelagens förlängning.

Vid den av utskottet nu förordade utredningen kan måhända visa sig
möjligt att samla alla erforderliga stadganden om straff för överträdelser
mot olika import- och exportbestämmelser inom en och samma lag, som i
så fall skulle innehålla endast straffbestämmelserna jämte nödvändiga straffprocessuella
regler. De materiella reglerna rörande införsel till och utförsel
från riket av gods, vilka bestämmelser skulle straffsanktioneras genom
ifrågavarande lag, finge utfärdas i annan ordning.

Vid granskningen av de genom propositionen framlagda lagförslagen har
utskottet utgått från att hela lagstiftningsområdet inom en icke alltför lång
framtid skall bliva föremål för översyn. Utskottet har därför avhållit sig
från att föreslå andra ändringar i propositionens förslag än sådana, som utskottet
funnit ur olika synpunkter omedelbart påkallade.

I den mån utskottet i det följande icke berör de olika förslagen, ha dessa
icke föranlett erinran från utskottets sida.

Första lagutskottets utlåtande nr 37■ 11

Förslaget till lag om straff för olovlig varuutförsel.

1 §•

I denna paragraf ha intagits de grundläggande bestämmelserna om brottsrekvisiten
samt om straffet vid olovlig varuutförsel.

Enligt brottsbeskrivningen, sådan den utformats i propositionens förslag,
skall lagen äga avseende å gods, som enligt av Konungen utfärdat förbud
icke må utföras. Emellertid kan lagen tänkas komma att gälla även för
sådana fall, då förbudet stadgats t. ex. i lag. Det synes tveksamt om överträdelse
av dylika förbud bliva att bestraffa enligt förevarande paragraf.
För att undanröja oklarheten på denna punkt skulle ett förtydligande av
paragrafen vara på sin plats. Därmed torde emellertid kunna anstå till i
samband med den allmänna översynen av lagstiftningsområdet. Skäl finnas
också att avvakta de resultat, till vilka den förut nämnda utredningen rörande
Kungl. Maj :ts konstitutionella befogenheter i detta avseende kunna
nå fram.

Enligt propositionens förslag skola för olovlig varuutförsel finnas fyra
olika straffskalor, varav två äro avsedda för återfallsbrott. Någon möjlighet
att säkert konstatera när återfall föreligger finnes emellertid icke för närvarande.
Det föres nämligen icke något register över personer, som straffats
för olovlig varuutförsel. Ej heller synas skäl föreligga att låta upplägga ett
sådant register, som med hänsyn till att relativt många brott av hithörande
slag begås av utlänningar samt att flertalet brott äro av bagatellartad beskaffenhet
skulle komma att innehålla åtskilliga uppgifter av ingen eller ringa
praktisk betydelse. Det kan under sådana omständigheter icke anses lämpligt
åt*: för återfallsbrott bilda en särskild brottstyp med straff, t. o. in. efter
två olika straffskalor.

Även i de mål, då det kan konstateras vara fråga om återfall i olovlig
varuutförsel, synes straffet i allmänhet kunna utmätas inom den lindrigaste
straffskalan, dagsböter. Emellertid torde härutöver lämpligen böra öppnas
möjlighet att i vissa fäll tillgripa frihetsstraff för personer, som icke låtit
sig rättas av ett första bötesstraff utan åter göra sig skyldiga till olovlig
varuutförsel. Återfall bör därför angivas som en ytterligare straffskärpningsgrund
vid sidan om de båda övriga i lagen nämnda, nämligen »i större omfattning
eller yrkesmässigt». 1 dessa fall är maximistraffet enligt propositionen
bestämt till fängelse i högst ett år.

För särskilt svåra fall av olovlig varuutförsel kan det vara befogat att,
oberoende av om återfallsbrott föreligger eller ej, döma till straffarbete.
Förutsättning härför bör, efter mönster av åtskilliga bestämmelser i allmänna
strafflagen och inom specialstraffrätten, vara, att brottet med hänsyn till
omständigheterna är att anse som grovt. Vid bedömande, huruvida brottet
är grovt, böra allmänstraffrättsliga normer tillämpas. Som exempel kan
nämnas det fall, att någon i ett för landet beträngt läge utför varor av stor
betydelse för folkhushållet. Brott begångna av ämbets- eller tjänstemän liksom
särskilt kvalificerade återfallsbrott kunna även tänkas bestraffade en -

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

ligt denna strängare straffskala. Den övre straffgränsen torde böra bestämmas
till straffarbete i två år.

I lagförslaget saknas motsvarighet till bestämmelsen i 2 § i 1916 års förordning
enligt vilken resande, därest annat icke stadgas för särskilt varuslag,
skall äga ur riket medföra de förnödenheter, som prövas icke överstiga
behovet under resan. Dessa bestämmelser anser departementschefen vara
av administrativ beskaffenhet. Hans mening är tydligen att de i stället
skola intagas i exportförbudskungörelserna. Utskottet, som ej vill motsätta
sig en sådan anordning, förutsätter emellertid att vid exportregleringarna
medborgarna bibehållas vid sin allmänna rättighet att vid utresa ur landet
få medföra de för resan behövliga förnödenheterna.

4 §.

I denna paragraf ha införts vissa delvis moderniserade regler rörande förverkande.
De äro i allmänhet strängare än de allmänna förverkandereglerna
i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Denna avvikelse torde visserligen vara
nödvändig för att lagstiftningen skall få avsedd effekt, men hinder synas
icke ha förelegat mot att ansluta bestämmelserna formellt närmare till
strafflagens stadganden.

Genom föreskriften i fjärde stycket av paragrafen ha domstolarna givits
möjlighet att underlåta ådöma förverkandepåföljd, då brottet skett av
förbiseende. Det synes utskottet tveksamt att här införa ett inom straffrättens
mera centrala delar hittills icke brukat begrepp, nämligen brott begånget
av förbiseende. Den närmare innebörden av begreppet torde icke
vara alldeles klar. Vidare kan ifrågasättas, om icke liksom i flertalet övriga
fall, då konfiskation må ådömas, det kunde anförtros domstolarna
att, när omständigheterna så medgiva eller eljest skäl därtill föreligga, endast
delvis döma det gods, varom är fråga, förverkat. Dessa frågor synas
böra närmare övervägas vid den allmänna utredning utskottet i det föregående
förordat.

6 §•

I 2 mom. föreslås, att beträffande förverkande av gods, som beslagtagits
vid olovlig varuutförsel eller försök därtill, ett förenklat förfarande skall
införas, i vilket beslutanderätten åvilar åklagaren. Ett sådant förfarande
lagfästes första gången i 1924 års spritlag och infördes 1946 även i
1923 års varuinförsellag. Ur rättssäkerhetssynpunkt möta emellertid vissa
betänkligheter att nu införa förfarandet också i den tilltänkta lagen
om straff för olovlig varuutförsel. Vederbörande ägare till det beslagtagna
godset torde nämligen, då fråga är om dylika brott, mycket ofta befinna sig
utanför Sverige och sålunda vara helt ur stånd att genom anmälan hos åklagaren
på sätt lagen förutsätter tillvarataga sina intressen. Vidare synes vara
oklart under vilka förutsättningar förfarandet får tillgripas. Emellertid är
förfarandet otvivelaktigt förenat med vissa praktiska fördelar. Utskottet vill
för den skull icke motsätta sig att bestämmelser härom tills vidare införas
i den nu föreslagna lagstiftningen, vilken om den av utskottet förordade omarbetningen
kommer till stånd torde bliva av begränsad varaktighet. Under

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

den tid, den förevarande lagen kan väntas vara i kraft torde vissa erfarenheter
komma att vinnas, som få bliva avgörande vid det slutliga ställningstagandet.

8 §•

I propositionen beröres icke närmare huru skall förfaras med beslagtaget
gods, därest beslaget beslutas skola hävas. Enligt utskottets mening
torde vederbörande myndighet alltid vara skyldig underrätta ägaren till
godset om sådant beslut, såvida dennes namn och adress äro kända, oavsett
om han vistas inom eller utom landet. Vilka ytterligare åtgärder som skola
vidtagas bliva beroende på de närmare omständigheterna. Ofta torde läget
kompliceras genom att godsets ägare befinner sig i utlandet. Frågan, huruvida
godset under sådana omständigheter skall kunna tillställas honom,
torde icke kunna besvaras generellt.

Då motsvarande problem även uppstå beträffande beslag, som meddelats
enligt andra bestämmelser, torde dessa spörsmål, såsom departementschefen
framhåller, få övervägas i annat sammanhang.

9 S.

Då ansvarstalan enligt förevarande lagförslag är förbehållen allmän åklagare
och särbestämmelser icke uppställts beträffande förundersökning angående
brott, som avses i lagen, är åklagaren jämlikt bestämmelserna i rättegångsbalken
högste förundersökningsledare. De ifrågavarande brotten
upptäckas emellertid i mycket stor utsträckning av tulltjänstemän. Dessa ha
dock icke ålagts någon allmän skyldighet att medverka i förundersökningen
utan ha enligt lagförslaget i huvudsak blott tillerkänts befogenhet att
taga gods i beslag samt att i vissa fall gripa misstänkt och föranstalta om
hämtning till förhör.

Det är ur flera synpunkter angeläget, att förundersökningsledaren och
tulltjänstemännen samarbeta under förundersökningen i mål, varom nu är
fråga. Av lättförståeliga skäl kan åklagaren icke själv ombesörja alla de
till förundersökningen hörande åtgärder, som måste vidtagas i dessa mål.
För åstadkommande av ett effektivt samarbete måste åklagaren kunna giva
tulltjänstemännen såväl generella direktiv hur förundersökning skall bedrivas
som särskilda uppdrag i fråga om bestämda åtgärder. Härtill torde
åklagaren icke vara behörig utan stöd av särskilt stadgande i lag. Hans
förhållande till polismyndigheten under förundersökningen regleras i 23
kap. 3 § sista stycket rättegångsbalken, enligt vilket åklagare, då förundersökning
ledes av honom, äger att vid undersökningens verkställande
anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att vidtaga
särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter
det. Utskottet föreslår på anförda skäl, att i förevarande 9 § av lagförslaget
såsom ett nytt andra stycke skola införas bestämmelser, motsvarande i huvudsak
innehållet i nyssnämnda stadgande i rättegångsbalken.

Utskottet vill i detta sammanhang särskilt fästa uppmärksamheten på det
mycket vanliga fallet, att personer, som stå i begrepp att lämna landet,
göra sig skyldiga till försök till olovlig varuutförsel. År det därvid fråga

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

om utlänningar, som ej ämna återvända till Sverige, och är förseelsen av
så bagatellartad natur, att dessa ej rimligen kunna kvarhållas i landet blott
för vidare utredning, blir i de flesta fall nödvändigt att förundersökningen
utföres på stället av tulltjänstemän, därest någon utredning överhuvud
skall komma till stånd. Tulltjänstemannens viktigaste uppgift blir då att
hålla förhör med den misstänkte och eventuellt andra personer, som kunna
antagas lämna upplysning av betydelse för utredningen. Visserligen är enligt
23 kap. 22 g första stycket rättegångsbalken förundersökning ej erforderlig
beträffande brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, om
tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, men i vart fall bör även i sådana
mål, på sätt stadgas i 25 § förundersökningskungörelsen den 19 december
1947, föreligga en särskild handling, varav framgår, huruvida den misstänkte
erkänner eller förnekar gärningen. Icke minst för ett behörigt tillvaratagande
av den misstänktes rätt med avseende å sedermera uppkommande
fråga om förverkande av den beslagtagna egendomen i de fall, då
gärningsmannen lämnat landet och icke kan anträffas med stämning, är
nödvändigt att några anteckningar finnas rörande dennes ståndpunktstagande.

Utskottet förutsätter härvid, att vederbörande åklagarmyndighet genom
särskilda föreskrifter eller på annat sätt lämnar tullpersonalen anvisningar
rörande dessa förhör och i övrigt klargör vad som enligt 23 kap. rättegångsbalken
skall iakttagas vid förundersökning angående brott.

12 §.

Såsom inledningsvis framhållits kunna lätt konkurrensfrågor uppstå, då
det gäller bestraffning av gärningar, vilka falla under brottsbeskrivningar
såväl i exempelvis den nu föreslagna lagen om straff för olovlig varuutförsel
som i särskilda exportförfattningar (se Bilaga 1). Fråga uppstår då,
huruvida påföljd skall inträda enligt båda författningarna eller allenast enligt
en och i så fall enligt vilkendera. Ur konstitutionell synpunkt torde vara
tveksamt, om vid sådan konkurrens regler i lag rörande påföljder för
brott kunna åsidosättas till förmån för i administrativ väg utfärdade stadganden.
Särskilt tydligt framträder detta problem, då den administrativa författningen
innehåller strängare påföljd än lagen.

Såsom exempel på det anförda inom nu ifrågavarande rättsområde kan
nämnas, att i några författningar angående förbud mot utförsel ur riket
av visst gods stadgats, utom straff av böter och fängelse enligt den normala
latituden, även förverkande av godset utan möjlighet till eftergift av förverkandepåföljd.
Sådan möjlighet kommer emellertid alt finnas enligt förslaget
jämlikt 4 § sista stycket, om brottet skett av förbiseende.

Vid domstolsprövning av mål angående ansvar för olovlig varuutförsel
aktualiseras dessa svårigheter, då åklagaren åberopar såväl den allmänna
lagen som den speciella författningen till stöd för sin talan.

Den nu diskuterade frågan bär observerats i propositionen såtillvida som
man i 12 § infört en allmän klausul, enligt vilken särskilda föreskrifter om
påföljd, intagna i specialförfattningar, skola äga företräde framför lagens

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

regler. Utskottet har icke något att erinra mot att Kungl. Maj :t, då speciella
författningar rörande exportförbud utfärdas, däri inför särskilda ansvarsbestämmelser
på vedertaget sätt samt att dessa därvid skola tillämpas med
uteslutande av de allmänna reglerna i det föreliggande lagförslaget. Emellertid
måste därvid vara ett villkor, att de i dessa författningar stadgade påföljderna
äro lindrigare än den allmänna lagens. Vid bedömande av huruvida
ansvarsbestämmelserna äro lindrigare enligt den ena författningen än
enligt den andra, få stadgandena rörande straff och andra påföljder i de
båda författningarna jämföras, varvid bestämmelserna rörande varje påföljd
måste betraktas för sig. I övrigt torde dessa frågor få lösas i praxis
på samma sätt, som då det under övergångstiden efter en strafflagsändring
gäller att avgöra om den äldre eller yngre straffbestämmelsen är lindrigare.
Kungl. Maj :t bör på nu anförda grunder bemyndigas att bestämma lindrigare
påföljder för överträdelse av exportförbud än vad som stadgas i detta
lagförslag, därest omständigheterna skulle föranleda därtill.

Skulle på något område erfordras strängare ansvarspåföljder än de i denna
lag stadgade, få i så fall bestämmelser därom intagas i särskild lag eller
i författning, som utfärdats med stöd av bemyndigande i lag. Sådana särskilda
föreskrifter om påföljder finnas för närvarande exempelvis i lagen
den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. beträffande utförsel
av uran samt i valutaförordningen den 25 februari 1940, utfärdad med stöd
av bestämmelse i valutalagen, beträffande utförsel av valuta.

På grund av dessa överväganden har utskottet funnit lämpligt att föreslå
vissa ändringar i 12 §. Enligt utskottets förslag skall, där i lag angående
förbud mot utförsel av visst gods eller i författning, som utfärdats med stöd
av bestämmelse i sådan lag, givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse
av förbudet, vad i lagförslaget stadgas icke äga tillämpning. Ej heller
skall detta vara tillämpligt med avseende å påföljd för överträdelse av
förbud, varom stadgats i annan författning angående utförsel av gods, i den
mån sådan påföljd enligt författningen är lindrigare än enligt förslaget.

Övergångsstadgandet.

I lagförslaget behandlas icke frågan huru skall förfaras beträffande böter,
som ådömts före lagens ikraftträdande, och värdet av egendom, som
dessförinnan av domstol förklarats förverkad, i sådana fall då dessa belopp
vid lagens ikraftträdande ännu icke influtit. Motsvarande spörsmål möter
för de fall, då en fällande dom, som innehåller bötesstraff och förverkandepåföljd,
vid tiden för lagens ikraftträdande ännu icke vunnit laga kraft
och tilläventyrs överklagas.

Då förslagets promulgationsbestämmelse icke innehåller regler i denna
de!, utgår utskottet ifrån att dagen för domfällandet skall vara avgörande.
Sålunda får anses, att böter, som före lagens ikraftträdande ådöinas av
underrätt, skola fördelas i enlighet med stadgandena i tidigare gällande
författning. Däremot skola, om i mål, däri underrätt icke meddelat fällande
dom, överrätt efter det lagen trätt i kraft fäller vederbörande till böter,
nya lagens bestämmelser tillämpas. Motsvarande princip torde anses gälla

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

även beträffande värdet av förverkad egendom. Utskottet får till stöd för
sin mening i denna del åberopa vad lagrådsmajoriteten uttalat i yttrande
över ett för 1933 års riksdag framlagt förslag till lag om ändrade bestämmelser
i vissa ifall rörande fördelning av böter in. m. I nämnda yttrande
framhölls, att högsta domstolen i praxis tillämpat de grundsatser, som utskottet
ovan angivit.

Det må slutligen erinras om att den s. k. smuggelfonden icke kan bringas
till definitivt upphörande förrän samtliga böter och värdet av förverkad
egendom, som utdömts enligt äldre författningar influtit. Under någon tid
framåt får man sålunda räkna med att smuggelfonden kommer att fortbestå.

Övriga lagförslag.

Ett flertal av de genom propositionen föreslagna ändringarna i skilda
författningar ha betingats av riksdagens begäran om borttagande av de särskilda
bötesandelarna i tull- och spritlagstiftningen.

Med hänsyn till den allmänna omarbetning av smuggellagstiftningen, som
utskottet ovan förordat, har utskottet beträffande Övriga föreslagna ändringar
i de av propositionen berörda författningarna icke ingått på en detaljgranskning.
Vid den prövning, som dessa författningsförslag underkastats
i utskottet, har utskottet emellertid icke funnit anledning till erinran
mot att de föreslagna bestämmelserna, som innebära vissa förbättringar,
nu antagas att gälla tills hela lagstiftningen hunnit omarbetas.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag om straft för olovlig
varuutförsel — måtte för sin del antaga följande förslag till

i) Lag

om straff för olovlig varuutförsel.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1 §•

Den som utan att giva det tillkänna
hos vederbörlig myndighet eller
medelst vilseledande åtgärd från riket
utför gods, oaktat det enligt av
Konungen utfärdat förbud icke må
utföras, straffes för olovlig varuutförsel
med dagsböter eller, om utförseln
sker i större omfattning eller

(Utskottets förslag:)

1 §•

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

(Kungl. Maj:ts förslag:)

yrkesmässigt, högst med fängelse i
ett år.

Har gärningsmannen förut genom
lagakraftvunnen dom blivit dömd för
enahanda brott, vare straffet dagsböter
eller fängelse och må, om den
olovliga utförseln skett i större omfattning
eller yrkesmässigt, dömas
till straffarbete i högst två år.

(Utskottets förslag:)

yrkesmässigt eller ock gärningsmannen
förut genom lagakraftvunnen
dom blivit dömd för olovlig varuutförsel,
högst med fängelse i ett år.

Är brottet med hänsgn till omständigheterna
att anse som grovt, må
dömas till straffarbete i högst två år.

2 §-

Såsom olovlig varuutförsel skall ock anses:

1. om någon utför gods, med avseende å vilket särskilt utförselförbud ej
gäller men som helt eller delvis framställts genom bearbetning eller förädling
av till utförsel förbjudna ämnen, därest av godsets myckenhet eller
omständigheterna i övrigt framgår att den gjorda bearbetningen eller förädlingen
avsett allenast att möjliggöra utförsel av de i godset ingående, till
utförsel förbjudna ämnena;

2. om någon utan Konungens tillstånd från riket bortför till utförsel
förbjudet gods som ännu ej är att enligt tullagstiftningen anse såsom till
riket infört men som inkommit å svenskt territorialvatten eller inom rikets
landgräns och ej är bestämt till ort utom riket; samt

3. om någon utan tillstånd av tullmyndighet tager gods av till utförsel
förbjuden beskaffenhet i större myckenhet eller av annat slag, än han på
grund av särskild föreskrift må vara berättigad att utföra, ombord på fartyg
eller luftfartyg som befinner sig på resa i utrikes trafik eller skall avgå i
sådan trafik.

3 §•

Lika med olovlig varuutförsel anses försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning som enligt denna lag är belagd med
straff, gälle vad i 3 kap. strafflagen är stadgat.

4 §•

Gods som någon olovligen utfört eller sökt utföra skall förklaras förverkat.
Kan godset ej tillrättaskaffas, gälde den brottslige dess värde.

Tillika skall förklaras förverkat

a) emballage eller kärl vari godset förvaras ävensom annan förvaringspersedel
i vilken godset påträffas, därest persedeln på grund av sin beskaffenhet
är särskilt ägnad att användas för olovlig varuutförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugu ton eller dragare
och fordon eller annat forslingsredskap som för transport av godset begagnats
vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att före 2

Biliang till riksdagens protokoll 19h9. 9 samt. 1 avd. Nr 37.

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

taga olovlig varuutförsel, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna
till väsentlig del utgjorts av gods som var avsett att olovligen utföras, allt
dock endast om forslingsredskapet tillhör eller på grund av avbetalningsköp
innehaves av godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om
den olovliga varuutförseln eller skälig anledning att misstänka densamma,
samt tillika godset anträffats under forslingen.

Avser förverkandeförklaring farkost som besväras av sjöpanträtt eller
inteckning, må domstolen ock förklara att panträtten i farkosten skall upphöra.
Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat
böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Framgår av omständigheterna att brottet skett av förbiseende, må av domstolens
prövning bero, huruvida förverkandepåföljd skall inträda.

5 §•

När beslag lagts å egendom som kan antagas vara förverkad enligt denna
lag, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka talan vid domstol med
yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 6 § 2 mom.
sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall
hava väckts, skall ej äga tillämpning.

6 §•

t mom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap
och är ägaren ej känd, eller har han icke känt hemvist inom riket, eller kan
eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i
riket, må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan
innehavare av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för olovlig befattning med
egendom som enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är
allenast om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas
till mindre än etthundra kronor, i stället för att vid domstol väcka
talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande att beslaget
skall tillsvidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad
därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren
eller annan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler
missnöje med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas,
väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes
ej talan inom en månad sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan
om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning som ovan
angivits, åtal angående olovlig befattning med de varor förordnandet avser,

Första lagutskottets utlåtande nr <37.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

skall frågan om egendomens förverkande i stället prövas i samband med
åtalet; och skola förty jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder
förfalla.

7 §.

1 mom. Sedan slutligen avgjorts, att egendom som tagits i beslag skall
vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till
annat föranleder, genom åklagarens försorg försäljas på offentlig auktion.
Förvaringspersedel som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att
användas för olovlig varuutförsel må dock försäljas allenast om den gjorts
otjänlig för sådant ändamål. Där detta icke lämpligen kan ske, skall med
persedeln förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

2 mom. Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar
förstörelse eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig
auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens
värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats
av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol
som har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må
utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt detta moment skall intill
dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas i
bank.

8 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset
redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig
redovisning.

9 §•

Tulltjänsteman, posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar
åligger att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder noggrant
övervaka, att olovlig varuutförsel icke äger rum. Vid sådan tillsyn
äger, utan hinder av vad eljest är stadgat, posttjänsteman föranstalta om
undersökning av postpaket som vid postanstalt i riket inlämnats för befordran
till utrikes ort.

Förundersökningsledare äge vid
verkställande av undersökning angående
brott, som avses i denna lagr
anlita biträde av tulltjänsteman så
ock uppdraga åt tulltjänsteman att
vidtaga särskild till undersökningen
hörande åtgärd, om dess beskaffenhet
tillåter det.

Förekommer anledning att olovlig varuutförsel eller försök till sådan utförsel
ägt rum, må befattningshavare som sägs i första stycket taga egen -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

dom, som kan antagas vara förverkad, i beslag. Anmälan därom skall skyndsamt
göras hos åklagaren, som har att omedelbart pröva, om beslaget skall
bestå.

Tulltjänsteman äger ock enahanda rätt som enligt lag tillkommer polisman
att gripa den som misstänkes för olovlig varuutförsel eller försök därtill
samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats där sådant
brott förövas.

10 §.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer
till plats där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att han
har på sig förstucket, till utförsel förbjudet gods i avsikt att utföra det, må
för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å
honom. Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner
skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till utlandet med viss lägenhet
eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må efter
bevakningschefens bestämmande kroppsvisitation verkställas å envar med
lägenheten eller under tidrymden från platsen till utlandet avresande person.
Sådant förordnande skall ofördröj ligen underställas generaltullstyrelsens
prövning men går likväl genast i verkställighet.

Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning skall verkställas
inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman
eller den undersökte begär det och det kan ske utan större
omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas
eller bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation
erfordras ej, med mindre föremål som påträffas tages i beslag.

11 §•

Böter som ådömas enligt denna lag så ock värdet av förverkad egendom
tillfalla kronan.

12 §.

Där i lag eller författning angående
förbud mot utförsel av visst gods
givits särskilda föreskrifter om påföljd
för överträdelse av förbudet,
skall vad i denna lag stadgas icke äga
tillämpning.

12 §.

Där i lag angående förbud mot
utförsel av visst gods eller i författning,
som utfärdats med stöd av bestämmelse
i sådan lag, givits särskilda
föreskrifter om påföljd för överträdelse
av förbudet, skall vad i denna
lag stadgas icke äga tillämpning.
Ej heller vare denna lag tillämplig
med avseende å påföljd för överträdelse
av förbud, varom stadgats i an -

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

nan författning angående utförsel av
gods, i den mån sådan påföljd enligt
författningen är lindrigare än enligt
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, då förordningen den 3 mars
1916 (nr 49) om straff för olovlig varuutförsel m. m. upphör att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället avse denna lag.

2) Lag

angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig

varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 1 § 3—5 mom. lagen den 8 juni 1923 om straff
för olovlig varuinförsel skola upphöra att gälla ävensom att 1 § 9 och 10
mom. samt 6, 7, 11, 19 och 21 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

9 m o m. Är olovligen —--ock förverkat:

a) emballage eller---varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet
än etthundratjugo ton eller dragare
och fordon eller annat forslingsredskap,
som för transport av det
olovligen införda godset begagnats
vid resa, vilken måste antagas hava
ägt rum i väsentligt syfte att företaga
olovlig varuinförsel, eller eljest vid
tillfälle, då de forslade varorna till
väsentlig del utgjorts av olovligen
infört gods, allt dock endast för så
vitt forslingsredskapet tillhör godsets
ägare eller annan, som finnes hava
ägt kännedom om den olovliga varuinförseln
eller skälig anledning att

b) farkost av mindre nettodräktighet
än etthundratjugo ton eller dragare
och fordon eller annat forslingsredskap,
som för transport av det
olovligen införda godset begagnats
vid resa, vilken måste antagas hava
ägt rum i väsentligt syfte att företaga
olovlig varuinförsel, eller eljest vid
tillfälle, då de forslade varorna till
väsentlig del utgjorts av olovligen
infört gods, allt dock endast för så
vitt forslingsredskapet tillhör eller
på grund av avbetalningsköp innehaves
av godsets ägare eller annan, som
finnes hava ägt kännedom om den

Senaste lydelse se beträdande 1 § 9 mom. och 6 § 1924: 226 samt beträffande 19 § 1938: 267.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Gällande lydelse.)

misstänka densamma, samt tillika
godset anträffats under forslingen.

10 mom. Innefattar olovlig varuinförsel
tillika förbrytelse i tjänsten,
varde den förbrytelse bedömd enligt
allmänna strafflagen.

Förövar den, som två eller flera
gånger straffats för olovlig varuinförsel
av annat slag, än som avses i
1 § 6 mom., ånyo enahanda brott av
beskaffenhet att icke vara hänförligt
under sagda inom., dömes till böter
efter de för varje särskilt fall i 1 och
5 §§ stadgade grunder, till fängelse
eller till straffarbete i högst två år.

Beträffande gods--— 9 mom.

Den, som uppsåtligen förleder annan
till olovlig varuinförsel eller vid
utförande av sådant brott med råd
eller dåd uppsåtligen hjälper, så att
gärningen därigenom sker, straffes
som vore han själv gärningsman. Har
någon före brottets utförande eller
vid utförandet, dock i mindre mån
ån nyss år sagt, med råd eller dåd
gärningen främjat, straffes efter ty
som han prövas hava till brottet bidragit.
Om någon utan att hava sådan
del i brottet, som nu sagts, sedan
brottet timat, med vetskap därom va -

(Föreslagen lydelse.)

olovliga varuinförseln eller skälig
anledning att misstänka densamma,
samt tillika godset anträffats under
forslingen.

10 mom. Avser förverkandeförklaring
farkost, som besväras av sjöpanträtt
eller inteckning, må domstolen
ock förklara, att panträtten i farkosten
skall upphöra. Finnes i annat
fall någons rått till föremål, som förklaras
förverkat, böra oaktat förklaringen
bestå, göre domstolen förbehåll
därom.

§•

Förövar den, som genom lagakraftvunnen
dom dömts för olovlig
varuinförsel av annat slag än som
avses i 1 § 6 inom., ånyo enahanda
brott av beskaffenhet att icke vara
hänförligt under sagda mom., dömes
till böter efter de för varje särskilt
fall i 1 och 5 §§ stadgade grunder
eller till fängelse. Sker den olovliga
införseln i större omfattning eller yrkesmässigt,
må dömas till straffarbete
i högst två år.

sägs.

§•

Hava flera medverkat till olovlig
varuinförsel, gälle vad i 3 kap. strafflagen
är stadgat.

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

rit gärningsmannen behjälplig att
godset dölja, förbyta eller föryttra,
straffes efter som brottet var till,
dock mindre än om han själv varit
gärningsman.

Den, till vilken olovligen infört
gods avyttrats, vare ej på den grund
förfallen till ansvar för delaktighet i
gärningen enligt vad i första stycket
sägs.

Delaktighet i olovlig varuinförsel,
som avses i 1 § 6 mom., är ej med
ansvar belagd.

Anstiftan av eller medhjälp till
olovlig varuinförsel, som avses i 1 § 6
mom., är ej med ansvar belagd.

11 §•

Tulltjänsteman äger---lag avses.

Enahanda undersökningsrätt —- — -— än tulltjänsteman.

Vid undersökning, varom sägs i
första stycket, äger tulltjänsteman
enahanda rätt som enligt lag tillkommer
polisman att gripa den som
misstänkes för brottet samt att till
förhör medtaga den som är tillstädes
å den plats där brottet förövats.

19 §.

Av böter, som ådömas enligt den- Böter som ådömas enligt denna lag
na lag, så ock av behållna försäljnings- så ock värdet av förverkad egendom
summan för förverkad egendom eller tillfalla kronan.
av belopp, som jämlikt 8 § utgivits i
stället för sådan egendom, skall en
tredjedel tillfalla kronan och återstoden
ställas till generaltullstyrelsens
förfogande att användas till uppmuntran
av tulltjänstemån och polismän,
som ådagalagt synnerligt nit
vid beivrande av olovlig varuinförsel,
eller eljest till ändamål, ägnat
att främja upptäckandet av eller motverka
sådan införsel.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

21 §.

1 in o in. Egendom, som genom laga
kraft ägande utslag förklarats förverkad,
skall, där ej föreskrift i särskild
författning till annat föranleder,
av vederbörande tullförvaltning
försäljas å offentlig auktion. Förvaringspersedel
må likväl försäljas allenast
för så vitt den gjorts otjänlig
att användas såsom redskap för olovlig
varuinförsel; skolande, där detta
icke lämpligen kan ske, med persedeln
förfaras på sätt generaltullstyrelsen
bestämmer.

2 mom. Forslingsredskap, som
tages i beslag, må försäljas utan annat
uppskov, än som erfordras för
auktionens behöriga kungörande.

I fall, då beslagtagen annan egendom
ådagalägges vara underkastad
förskämning eller snar förstörelse eller
annan nedgång i värde, såframt
avyttringen därav fördröjes, äge på
anmälan därom den domstol, å vilkens
handläggning målet beror, att
utan avbidan på ägares inställelse
meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring
enligt detta mom., skall, Intill
dess utslag fallit och vunnit laga
kraft, nedsättas i tullkassan.

1 mom. Sedan slutligen avgjorts,
att egendom som tagits i beslag skall
vara förverkad, skall egendomen, där
ej föreskrift i särskild författning till
annat föranleder, av vederbörande
tullförvaltning försäljas å offentlig
auktion. Förvaringspersedel, som på
grund av. sin beskaffenhet är särskilt
ägnad att användas i och för olovlig
varuinförsel, må likväl försäljas allenast
för så vitt den gjorts otjänlig för
sådant ändamål; skolande, där detta
icke lämpligen kan ske, med persedeln
förfaras på sätt generaltullstyrelsen
bestämmer.

2 mom. Är beslagtagen egendom
underkastad förskämning eller snar
förstörelse eller annan nedgång i
värde, må den genast försäljas på
offentlig auktion, och skall så alltid
ske, om ägaren begär det. Uppskattas
egendomens värde till etthundra
kronor eller mera och har ej försäljning
påkallats av ägaren, skall dock
tillstånd till försäljningen sökas hos
den domstol, som har att upptaga
frågan om egendomens förverkande.
Domstolen må utan ägarens hörande
meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring
enligt detta mom., skall, intill
dess frågan om förverkande blivit
slutligen avgjord, nedsättas i tullkassan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

3) Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 8 § 3 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin
skall upphöra att gälla ävensom att 1 § 2—4 mom., 5 § 1 och 2 mom., 10 §
1 och 2 mom. samt 16, 22 och 23 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

2 m o in. Vad i 1 § 2—5 mom. i 2 in o in. Vad i 1 § 2 mom i lalagen
den 8 juni 1923 (nr 147) om gen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel finnes straff för olovlig varuinförsel finnes
stadgat skall i tillämpliga delar äga stadgat skall i tillämpliga delar äga
giltighet beträffande brott, som av- giltighet beträffande brott, som avses
här ovan i 1 mom. ses här ovan i 1 mom.

3 m o m. Lika med--— förs

Angående delaktighet i brott, varom
i 1 mom. förmäles, skall gälla vad
som finnes stadgat i 7 § första stycket
i lagen om straff för olovlig varuinförsel.

4 m o in. Förövas olovlig införsel
av spritdrycker eller vin av den, som
en eller flera gånger fällts till straff
för enahanda brott eller för brott,
som i 5 § sägs, skall till fängelse eller
till straffarbete i högst två år dömas.
Har införseln skett i allenast ringa
omfattning och utan syfte att försälja
dryckerna, då må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande

Hava flera medverkat till brott,
varom i 1 mom. förmäles, gälle vad
i 3 kap. strafflagen är stadgat.

4 in o m. Förövas olovlig införsel
av spritdrycker eller vin av den, som
förut genom lagakraftvunnen dom
dömts för enahanda brott eller för
brott, som sägs i 5 §, eller för olovlig
införsel av andra varor än spritdrycker
och vin, vare straffet böter efter
vad i t mom. stadgas eller fängelse,
och må, där den olovliga införseln
skett i större omfattning eller yrkes -

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § 4 mom., 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom. 1928:145, beträffande
16 § 1946:867, beträffande 22 § 1938: 264 samt beträffande 23 § 1 mom. 1947: 473. (Angående
23 § 2 och 5 mom. se 1938:264.)

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

(Gällande lydelse.)

och ej föreligger fall, som avses i 1 §
3 mom. i lagen om straff för olovlig
varuinförsel, dömas till böter efter
vad i 1 mom. här ovan stadgas.

Förövas olovlig införsel av spritdrycker
eller vin av den, som två eller
flera gånger undergått straff för
olovlig införsel av andra varor än
spritdrycker och vin, skall dömas till
böter efter vad i 1 mom. stadgas eller
till fängelse eller till straffarbete
i högst två år; dock må ej i fall, som
avses i 1 § 3 mom. i lagen om straff
för olovlig varuinförsel, till böter
dömas.

(Föreslagen lydelse.)

måssigt, dömas till straffarbete i
högst två år. Var det tidigare brottet
sådant som sågs i denna lag, må ej
till böter dömas i annat fall, än då
införseln skett i allenast ringa omfattning
och utan syfte att försälja
dryckerna samt omständigheterna
jämväl i övrigt åro synnerligen mildrande.

5 §•

1 mom. Var som, utan att kunna
såso<m gärningsman eller delaktig
fällas till ansvar för brott, som i 1 §
sägs, för egen eller annans räkning
förvärvar, forslar, döljer eller förvarar
spritdrycker eller vin, skall, där
det är uppenbart, att dryckerna olovligen
införts, straffas med böter till
belopp motsvarande lägst tio, högst
tjugu kronor för liter av de drycker,
med vilka han tagit sådan olovlig
befattning, dock minst trettio och
högst femtusen kronor, eller med
fängelse i högst ett år.
höjning i visst fall
lopp gäller vad i 1
stycket stadgas.

Kan den------ansvar

Förövas brott, som i detta mom.
avses, av den, som förut fällts till
straff för enahanda brott eller för
brott, som i 1 § sägs, straffes som i
1 § 4 inom. första stycket är för där
avsett fall stadgat.

Angående
av böternas beS
1 mom. andra

2 mom. Lika med —■ —

5 §•

1 mom. Var som, utan att kunna
fällas till ansvar för brott, som i 1 §
sägs, för egen eller annans räkning
förvärvar, forslar, döljer eller förvarar
spritdrycker eller vin, skall, där
det är uppenbart, att dryckerna olovligen
införts, straffas med böter till
belopp motsvarande lägst tio, högst
tjugu kronor för liter av de drycker,
med vilka han tagit sådan olovlig
befattning, dock minst trettio och
högst femtusen kronor, eller med
fängelse i högst ett år. Angående
höjning i visst fall av böternas belopp
gäller vad i 1 § 1 mom. andra
stycket stadgas.

fri.

Förövas brott, som i detta mom.
avses, av den, som förut genom lagakraftvunnen
dom dömts för enahanda
brott eller för brott, som i
1 § sägs, straffes som i 1 § 4 mom.
är för där avsett fall stadgat.

försök därtill.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,
om i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § varom i 1 mom. förmäles, gälle vad
första stycket första och andra punk- i 3 kap. strafflagen är stadgat,
terna i lagen om straff för olovlig
varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning.

10 §.

1 in o m. Var som---stycket stadgas.

Kan den------ — ansvar fri.

Beträdes någon med sådan olovlig Beträdes någon med sådan olovlig
befattning med spritdrycker, som i befattning med spritdrycker, som i
detta mom. sägs, och har han förut detta mom. sägs, och har han förut
fällts till straff för enahanda brott genom lagakraftvunnen dom dömts
eller för brott, som avses i 30 § 1 för enahanda brott eller för brott,
mom. eller 31 § 2 mom. i förordning- som avses i 30 § 1 mom. eller 31 §
en angående tillverkning och be- 2 mom. i förordningen angående tillskattning
av brännvin eller i 22 § verkning och beskattning av bränn1
mom. i förordningen angående vin eller i 22 § 1 mom. i förordninghandel
med skattefri sprit eller i 11 § en angående handel med skattefri
1 mom. första stycket i förordning- sprit eller i 11 § 1 mom. första stycen
angående vissa alkoholhaltiga ket i förordningen angående vissa
preparat m. in., straffes såsom i 30 § alkoholhaltiga preparat in. m., straf1
mom. andra och tredje styckena fes såsom i 30 § 1 mom. andra och
i förordningen angående tillverkning tredje styckena i förordningen anoch
beskattning av brännvin är för gående tillverkning och beskattning
där avsett fall "stadgat. av brännvin är för där avsett fall

stadgat.

2 in o in. Lika med — —- — försök därtill.

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,
om i 1 mom. förmäles, skall vad i varom i 1 mom. förmäles, gälle vad
7 § första stycket första och andra i 3 kap. strafflagen är stadgat,
punkterna i lagen om straff för olovlig
varuinförsel finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning.

16 §.

Är fråga--—---med stämning.

Påföljd, som i 8 § 3 mom. sägs, må
cj ådömas, med mindre inteckningens
innehavare erhållit underrättelse
om målet i den ordning, som angå -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ende delgivning av stämning är stadgad;
år inteckningens innehavare ej
känd eller har han icke känt hemvist
inom riket eller kan eljest ej på
sätt om stämning i brottmål år stadgat
delgivning ske här i riket, må i
stället sådan underrättelse kungöras
på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken
sägs.

22 §.

Med spritdrycker------

I fråga om förfarande med forslingsredskap,
som jämlikt denna lag
tages i beslag, skall vad i 21 § i lagen
om straff för olovlig varuinförsel
stadgas i tillämpliga delar lända till
efterrättelse; dock att farkost, som
har en nettodräktighet av fem ton eller
därutöver, må säljas först sedan
frågan om dess förverkande blivit
avgjord. Med egendom, som avses i
8 § 4 mom. denna lag, förfares, där ej
föreskrift i särskild författning till
annat föranleder, i överensstämmelse
med de regler som gälla beträffande
det forslingsredskap, varå egendomen
anträffats. Finnes sådan egendom
vara underkastad förskämning eller
snar förstörelse, må den likväl alltid
säljas innan frågan om dess förverkande
blivit avgjord.

Utan hinder------finner lämpligt.

- eller mera.

I fråga om förfarande med forslingsredskap,
som jämlikt denna lag
tages i beslag, samt egendom, som
avses i 8 § 4 mom., skall vad i 21 § i
lagen om straff för olovlig varuinförsel
stadgas i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

23 §.

1 mom. Av böter, som ådömas en- Böter som ådömas enligt denna
ligt denna lag eller, på grund av stad- lag eller, på grund av stadgandet i
gandet i 9 §, jämlikt lagen om straff 9 §, jämlikt lagen om straff för olovför
olovlig varuinförsel, så ock av lig varuinförsel så ock värdet av förbehållna
försäljningssumman för verkad egendom tillfalla kronan,
förverkad egendom eller av belopp,
som utgivits i stället för sådan egen -

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

dom, skall en tredjedel tillfalla kronan.
Återstoden skall, då fråga är om
böter, som ådömas på grund av stadgande
i 1 kap., eller om försäljningssumman
för eller värdet av egendom,
som på grund av sådant stadgande
dömts eller skolat dömas förverkad,
ställas till generaltullstyrelsens förfogande
att användas till det i 19 §
i lagen om straff för olovlig varuinförsel
omförmålda ändamål och i annat
fall fördelas med ena hälften till
generaltullstyrelsen, att användas på
sätt nyss sagts, och med andra hälften
i Stockholm till poliskammaren,
i annan stad till magistraten samt eljest
till länsstyrelsen, att i enlighet
med föreskrifter, som Konungen utfärdar,
användas till uppmuntran av
polismän, som ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olovlig hantering
av rusdrycker.

3 mom. På vederbörande länsstyrelse
eller, dår åklagaren är tullverkets
åklagare, på generaltullstyrelsen
ankommer att fastställa fördelningen
av försäljningssumman för
förverkad egendom, då frågan om
egendomens förverkande blivit avgjord
annorledes än genom domstols
utslag.

4 mom. Skall egendom vara förverkad
såväl jämlikt denna lag som
jämlikt annan författning, skall beträffande
fördelningen av försäljningssumman
eller egendomens värde
gälla vad i denna lag är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)

om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 19 a § lagen den 10 maj 1901 om inteckning i

fartyg1 skall erhålla följande ändrade
(Gällande lydelse.)

Har domstol, vid meddelande av
förklaring att fartyg jämlikt 2 kap.
17 § strafflagen skall vara förverkat
till kronan, tillika beträffande inteckning
i fartyget förklarat, att panträtten
i fartyget skall upphöra, må,
sedan utslaget vunnit laga kraft, inteckningen
dödas på ansökan utav
ny ägare av fartyget eller lott däri,
ändå att inteckningshandlingen i
huvudskrift ej företes.

lydelse.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Har domstol, vid meddelande av
förklaring att fartyg skall vara förverkat
till kronan, tillika beträffande
inteckning i fartyget förklarat, att
panträtten i fartyget skall upphöra,
må, sedan utslaget vunnit laga kraft,
inteckningen dödas på ansökan utav
ny ägare av fartyget eller lott däri,
ändå att inteckningshandlingen i huvudskrift
ej företes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

5) Lag

angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Härigenom förordnas, att andra stycket i lagen den 10 februari 1933 om
ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. skall
utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

1 Se 1948: 464.

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

6) Förordning

om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 jnni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 angående
försäljning av rusdrycker1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 kap.
22 §.

Av böter som ådömas enligt denna
förordning samt värdet av rusdrycker
jämte kärl och emballage som enligt
denna förordning dömas förbrutna
tillfälle en tredjedel, dock högst
femhundra kronor, åklagaren. Lika
del skall, om särskild angivare eller
beslagare finnes, tillfalla denne, men
om så ej år fallet, ställas i stad till
magistratens samt på landet till länsstyrelsens
förfogande att, i enlighet
med föreskrifter som Konungen utfärdar,
användas till uppmuntran av
polismän, som ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olovlig hantering
av rusdrycker. Återstoden tillfaller
kronan.

Andel som nu sagts tillkomme
dock ej angivare, då angivelse skett
av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller syskon mot varandra,
annan skyldeman mot den
hos vilken han njuter kost eller underhåll,
fosterbarn mot fosterföräldrar
eller tjänare mot husbondefolk
under den tid de åro i tjänsten.

Utdömt vite tillfaller kronan.

Böter och viten som ådömas enligt
denna förordning så ock värdet av
förverkad egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949

1 Senaste lydelse se 1947: 482.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

7) Förordning

om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)
angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, att 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

2 in om. Av böter, som enligt denna
förordning ådömas, ävensom av
värdet av vad som jämlikt densamma
är att anse såsom förbrutet, tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren. Lika del
skall, om särskild angivare eller beslagare
finnes, tillfalla denne, men,
om så ej är fallet, ställas i Stockholm
till poliskammarens, i annan stad till
magistratens samt å landet till länsstyrelsens
förfogande att i enlighet
med föreskrifter, som Konungen utfärdar,
användas till uppmuntran av
polismän, som ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olovlig rusdrycks-
eller sprithantering. Återstoden
tillfaller kronan.

Andel, som nu sagts, tillkomme
dock ej angivare, då angivelse skett
av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller syskon mot varandra,
annan skyldeman mot den,
hos vilken han njuter kost eller underhåll,
fosterbarn mot fosterföräldrar
eller tjänare mot husbondefolk
under den tid de är o i tjänsten.

(Föreslagen lydelse.)

§•

2 m o m. Böter som ådömas enligt
denna förordning så ock värdet av
förverkad egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

1 Senaste lydelse se 1947: 478.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

8) Förordning

om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 (nr 564)
angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 an -

gående vissa alkoholhaltiga preparat
lydelse.

(Gällande lydelse.)

2 m o m. Av böter, som enligt denna
förordning ädömas, ävensom av
värdet av vad som jämlikt densamma
är att anse såsom förbrutet, tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren. Lika del skall, om
särskild angivare eller beslagare finnes,
tillfalla denne, men, om så ej är
fallet, ställas i Stockholm till poliskammarens,
i annan stad till magistratens
samt å landet till länsstyrelsens
förfogande att i enlighet med
föreskrifter, som Konungen utfärdar,
användas till uppmuntran av polismän,
som ådagalagt synnerligt nit
vid beivrande av olovlig rusdryckseller
sprithantering. Återstoden tillfaller
kronan.

m. in.1 skall erhålla följande ändrade
(Föreslagen lydelse.)

§■

2 mom. Böter som ådömas enligt
denna förordning så ock värdet
av förverkad egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

1 Senaste lydelse se 1947: 479.

3 Bihnng till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 37.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

9) Förordning

om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207)
angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 46 § 1 mom. förordningen den 11 juni 1926 angående
tillverkning och beskattning av brännvin1 skall erhålla följande ändrade
lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

46 §.

1. Av böter som ådömas enligt
denna förordning samt av värdet av
redskap och annan egendom som förklarats
förbrutna skola två tredjedelar
ställas i Stockholm till poliskammarens,
i annan stad till magistratens
samt å landet till länsstyrelsens
förfogande att i enlighet med föreskrifter
som Konungen utfärdar användas
till uppmuntran av polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beiwande
av olovlig rusdrycks- eller
sprithantering. Återstoden tillfaller
kronan.

1. Böter som ådömas enligt denna
förordning så ock värdet av förverkad
egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

B. att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig
införsel och utförsel av varor.

Stockholm den 17 maj 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

1 Senaste lydelse se 1947: 477.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Krugel, Lodenius, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Lindgren, Ivar Nilzon, Georg Pettersson och fröken
Andersson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud, Johnsson
i Stockholm, Landgren, Ljungberg, Andersson i Mölndal, fru Johansson
i Skövde och herr Svensson i Stenkyrka.

Första lagutskottets utlåtande nr 37; bilagor.

Bilaga i.

Författningar innehållande exportförbud eller stadganden om straff
vid överträdelse av sådant förbnd.

KK yn 1906 (nr 112) ang. vad vid utförsel till utlandet av kreatur iakttagas
bör.

KK */u 1912 (nr 343) ang. villkoren för transport av idisslande djur samt
djur hörande till hästsläktet ävensom svinkreatur medelst ångfärja mellan
Sverige och utlandet.

KK ’/i 1931 (nr 1) med vissa bestämmelser rörande utförsel av klövbärande
djur och hästar till av mul- och klövsjuka smittat land.

KK ”/4 1935 (nr 122) med vissa bestämmelser rörande utförsel ur riket av
smör.

KK *%, 1932 (nr 355) ang. kontroll å tillverkningen av samt handeln med
margarin, margarinost, fettemulsion och konstister in. m.

KK 1929 (nr 355) med vissa bestämmelser att lända till efterrättelse
vid utförsel ur riket av hönsägg.

KK ''/4 1929 (nr 43) ang. bestämmelser att iakttagas vid utförsel till Storbritannien
av ägg.

KK *^4 (nr 563) ang. kontroll vid utförsel av kött.

KK 10/« 1935 (nr 156) ang. beredning och inläggning m. m. av salt strömming.

KK Vn 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket
av rusdrycker.

KK “/. 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser ang. narkotiska ämnen
och beredningar.

KK “/, 1933 (nr 512) ang. utförsel ur riket av vissa arbeten av sten.

Lag "/« 1886 ang. stenkolsfyndigheter m. m. §§ 67—69.

KK */, 1939 (nr 73) ang. enskildas innehav av brevduvor vid krig eller
krigsfara m. m.

KK V» 1927 (nr 129) ang. förbud mot utförsel från riket av vissa äldre
kulturföremål.

Valutaförordningen “/s 1940 (nr 97).

Jaktstadgan */„ 1938 (nr 279) § 20 och § 28 inom. 2.

KK 21 /3 1941 (nr 168) om allmänt exportförbud.

KK /a 1930 (nr 437) ang. förbud mot utförsel från riket av vissa varor.

KK 1940 (nr 802) ang. förbud mot försäljning och utförsel av flygfotografier.

KK */, 1940 (nr 98) ang. förbud mot utförsel från riket av obearbetat
guld m. m.

KK */» 1939 (nr 692) ang. utförsel av hönsägg.

Första lagutskottets utlåtande nr 37; bilagor.

Bilaga 2.

Författningar innehållande importförbud eller stadganden om straff
vid överträdelse av sådant förbud.

KF 1 juli 1918 (nr 564) ang. vissa alkoholhaltiga preparat in. in.

Apoteksvarustadgan 14 nov. 1913 (nr 308).

KK 30 april 1925 (nr 101) ang. kontroll å och handel med vissa för människor
använda bakteriologiska preparat.

KK 14 nov. 1941 (nr 884) ang. införsel av levande bin.

KK 3 mars 1916 (nr 53) ang. förbud mot införsel till riket av bisamråtta
i levande tillstånd.

KK 14 mars 1941 (nr 217) ang. reglering av införseln av bönor.

KK 1 nov. 1946 (nr 670) ang. reglering av införseln av levande vilda djur
in. in.

KK 27 juni 1947 (nr 363) ang. förbud mot överlåtelse och forsling in. in.
av levande vildkanin och vildsvin.

KF 18 maj 1928 (nr 139) ang. explosiva varor.

KF 1 juni 1923 (nr 141) ang. förbud mot införsel till och försäljning
inom riket av exportöl.

Lag 26 juni 1936 (nr 336) ang. förbud mot förvärv från utlandet av
vissa fartyg.

KK 1 april 1927 (nr 94) ang. fiske efter rödtunga.

KK 23 jan. 1931 (nr 8) med vissa fredningsbestäinmelser för rödspätta
(Pleuronectes platessa) och skrubba (Pleuronectes flesus).

KK 25 sept. 1936 (nr 515) ang. förbud mot ilandförande in. in. av äkta
tunga under viss minimistorlek.

KK 3 mars 1938 (nr 62) ang. skydd för beståndet av rödspätta och sandskädda
i Skagerack, Kattegatt och Öresund.

KK 6 maj 1938 (nr 155) ang. gädd- och gösbeståndens skyddande.

KK 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket
i Idefjorden och Svinesund in. m.

KK 30 juni 1937 (nr 648) ang. reglering av införseln av slaktdjur samt
kött och fläsk.

KF 18 maj 1934 (nr 153) om införselavgift å havre och majs jämte vissa
andra fodermedel.

KF 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.

KF 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit.

KF 5 mars 1948 (nr 81) om tilläggsskatt å bensin.

KF 26 juni 1948 (nr 369) om tilläggsskatt å motorsprit.

KK 14 mars 1941 (nr 217) ang. reglering av införseln av bönor.

KF 9 sept. 1938 (nr 569) med vissa bestämmelser ang. fosterfördrivande
medel.

KK 18 mars 1921 (nr 92) ang. förbud tills vidare mot införsel till riket
av vissa slag av frön.

KK 5 febr. 1909 (nr 8) ang. införsel av samt handel med vissa slag av utländskt
frö.

KK 4 april 1910 (nr 27) ang. införsel av samt handel med utländskt barrträdsfrö.

Första lagutskottets utlåtande nr 37; bilagor.

KF 19 maj 1939 (nr 174) ang. tillverkning, införsel och försäljning av
gasskyddsmateriel.

Giftstadga 26 nov. 1943 (nr 877).

KK 20 okt. 1944 (nr 694) ang. importförbud å oarbetat guld m. in.

KF 18 okt. 1912 (nr 366) ang. kontroll å guld- och silverarbeten.

KF 2 mars 1923 (nr 49) ang. kontroll å platinaarbeten.

KF 30 mars 1901 (nr 20) ang. förbud mot anbringande av vissa stämplar
eller märken å förgyllda och försilvrade med flera arbeten av oädel metall
m. m.

KK 30 dec. 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser till skydd för beståndet
av havskräfta.

KK 30 juni 1933 (nr 454) ang. förbud att under viss tid av året till riket
införa hummer.

KK 8 dec. 1898 (nr 127) ang. vad iakttagas bör till förekommande av srnittosamma
husdjurssjukdomars införande i riket.

KK 13 sept. 1928 (nr 352) ang. införsel till riket av idisslande djur och
svin.

KK 11 maj 1928 (nr 108) ang. införsel landvägen från Norge eller Finland
av djur, tillhörande hästsläktet.

KK 22 febr. 1916 (nr 37) med särskilda föreskrifter till förekommande
av införande i riket av rots hos djur av hästsläktet.

KK 23 nov. 1920 (nr 728) ang. förbud mot införsel till riket från land
eller del därav, som förklarats smittat av smittsam mul- och klövsjuka, av
levande djur, tillhörande hästsläktet.

KK 14 maj 1920 (nr 192) ang. vissa bestämmelser rörande införsel till
riket av hundar.

KK 7 okt. 1926 (nr 432) med vissa bestämmelser rörande införsel till riket
av djur tillhörande hundsläktet.

KK 11 okt. 1930 (nr 368) med vissa bestämmelser rörande införsel till riket
av djur tillhörande rävsläktet.

KK 10 febr. 1928 (nr 29) ang. införsel sjöledes av levande hönsfåglar, gäss,
ankor och duvor.

KK 3 mars 1939 (nr 73) ang. enskildas innehav av brevduvor vid krig
eller krigsfara in. m.

KK 30 juni 1948 (nr 618) om införsel av levande duvor samt om rätt att
innehava brevduvor in. in.

KK 11 okt. 1920 (nr 671) ang. förbud mot införsel till riket av levande
höns, gäss, ankor, kalkoner och duvor från land eller del därav, som förklarats
smittat av smittsam mul- och klövsjuka.

KK 22 juni 1911 (nr 57) ang. bestämmeiser att iakttagas vid införsel av
vissa varor från främmande land eller del därav, som förklarats smittat av
smittsam mul- och klövsjuka.

KK 18 juli 1913 (nr 158) ang. villkoren för återinförsel av till utlandet
exporterat svinkött.

KK 16 nov. 1930 (nr 391) ang. vissa bestämmelser rörande införsel av
färskt kött av klövbärande husdjur från av smittsam mul- och klövsjuka
smittat land.

KK 27 maj 1938 (nr 220) ang. vad som skall iakttagas vid införsel av fodermedel
m. in. från utrikes ort, som förklarats smittad av mul- och klövsjuka.

KK 31 maj 1929 (nr 123) ang. villkoren för införsel av begagnade tomsäckar.

KK 24 april 1915 (nr 100) om desinfektion vid införsel till riket av begagnade
mejerikärl.

Första lagutskottets utlåtande nr 37; bilagor.

KK 30 jan. 1920 (nr 21) ang. särskilda villkor för införsel av begagnad
stallinredning och använda stallinventarier från av skabb hos djur, hörande
till hästsläktet, smittade länder.

KK 16 april 1920 (nr 155) ang. förbud tills vidare mot införsel till riket
av rakborstar, tillverkade i eller exporterade från Japan.

KK 8 nov. 1912 (nr 343) ang. villkoren för transport av idisslande djur,
samt djur hörande till hästsläktet ävensom svinkreatur medelst ångfärja
mellan Sverige och utlandet.

KK 30 dec. 1936 (nr 647) med vissa bestämmelser ang. införsel av hästar.

Jaktstadgan 3 juni 1938 (nr 279).

KF 22 dec. 1939 (nr 877) om skatt å kaffe.

KK 17 mars 1933 (nr 85) ang. förvaring och transport till lands av kisellegeringar.

KF 24 maj 1934 (nr 172) om skatt å kli.

KK 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande införsel till
riket av kräftor.

KF 30 sept. 1921 (nr 581) ang. kontroll vid införsel till riket av köttvaror
och djurfett.

KF 11 april 1919 (nr 139) ang. förbud mot förtyngning av vissa lädersorter
m. m.

KF 30 juni 1932 (nr 355) ang. kontroll å tillverkningen av samt handeln
med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister in. in.

KK 1 aug. 1940 (nr 755) ang. reglering av införseln av matärter m. in.

KK 30 juni 1937 (nr 660) ang. reglering av införseln av mjölk och mejeriprodukter.

KK 16 sept. 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser ang. narkotiska ämnen
och beredningar.

KK 9 jan. 1930 (nr 4) ang. förbud mot införsel till riket av djur av papegojsläktet.

KF 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.

KF 12 juli 1907 (nr 55) ang. de slag av papper, bläck, skrivmaskin- och
stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar användas.

KK 11 jan. 1927 (nr 3) ang. bestämmelser att iakttagas vid införsel av
potatis.

KK 29 sept. 1876 (nr 36) ang. förbud tillsvidare mot införsel av potatis,
kommande från Amerika ävensom vissa länder inom Europa.

KK 21 juli 1937 (nr 747) ang. bekämpande av koloradoskalbaggen.

KF 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror.

KF 18 juni 1937 (nr 436) ang. försäljning av rusdrycker.

KK 18 dec. 1918 (nr 989) ang. resandes rätt till införsel av rusdrycker
ävensom ang. införsel av alkoholhaltiga varor för särskilda ändamål.

KK 18 dec. 1918 (nr 991) ang. resandes rätt till införsel av vissa alkoholhaltiga
preparat samt ang. behandling av dylikt preparat, som icke får
till riket införas.

Vapenkungörelsen 22 juni 1934 (nr 315).

KF 9 maj 1919 (nr 219) ang. förbud mot användning av papp och konstläder
i skodon.

KK 1 juli 1927 (nr 332) ang. bestämmelser att iakttagas vid införsel till
riket av samt handel med utländskt smör.

KF 22 febr. 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker.

KK 21 aug. 1935 (nr 496) ang. reglering av införseln av havre och majs
samt vissa andra fodermedel.

KF 24 maj 1934 (nr 180) ang. villkor i vissa fall för införsel av fodermedel
samt förbud mot viss användning av denaturerad spannmål.

40 Första lagutskottets utlåtande nr 37; bilagor.

KK 14 juni 1933 (nr 343) ang. reglering av införseln av havregryn och
havremjöl.

KK 21 aug. 1935 (nr 493) ang. reglering av införseln av vete och råg
samt därav beredda produkter.

KF 13 juni 1930 (nr 249) om användande av svenskt vete och svensk
råg vid framställning av mjöl m. m.

KK 14 aug. 1930 (nr 331) med tillämpningsföreskrifter till förordningen
den 13 juni 1930 (nr 249) om användande av svenskt vete och svensk råg
vid framställning av mjöl in. m.

KK 13 juni 1919 (nr 291) ang. stämpelavgift för spelkort samt om kortstämplingens
verkställande.

KF 1 juli 1918 (nr 508) ang. handel med skattefri sprit.

KK 18 dec. 1918 (nr 990) ang. resandes rätt till införsel av denaturerad
sprit samt ang. behandling av dylik vara, som icke får till riket införas.

KF 7 juni 1934 (nr 230) om skyldighet för importörer och tillverkare av
bensin att inköpa motorsprit.

Lag 11 juni 1943 (nr 346) ang. statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror.

KK 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande tillämpning av
lagen den 11 juni 1943 (nr 346) ang. statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror.

KF 30 mars 1900 (nr 17) ang. förbud mot tillverkning, införsel och försäljning
av tändstickor, i vilkas tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår.

KK 6 dec. 1946 (nr 725) ang. avlämnande av intyg i vissa fall vid införsel
av varor från Finland.

KF 23 maj 1941 (nr 268) om framställning och införsel av vitaminiserade
livsmedel.

KK 6 mars 1936 (nr 50) ang. införsel av levande växter och växtdelar
m. m.

KK 13 mars 1931 (nr 32) ang. förbud mot införsel av levande växter av
familjen Ulmacese.

KK 23 febr. 1934 (nr 24) ang. reglering av införseln av ägg.

KK 10 aug. 1926 (nr 404) ang. bestämmelser att iakttagas vid införsel till
riket av hönsägg.

KF 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt.

KF 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

49ISS7