Första lagutskottets utlåtande nr 37 (Utlåtande 1945:L1u37 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1945 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321).

Genom en den 16 mars 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 239, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna vid propositionen fogade
förslag till lag örn ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321).

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj: ts förslag, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Genom beslut den 27 december 1938 förordnade dåvarande chefen för
justitiedepartementet att strafflagberedningen omedelbart skulle upptaga frågorna
örn den rättsliga behandlingen av förbrytare, vilka begått brott under
inflytande av rubbad själsverksamhet, samt om revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser
ävensom att beredningen i samband därmed skulle
behandla frågan om de reformer i organisatoriskt hänseende som kunde finnas
lämpliga med avseende å sinnesundersökningar av för brott tilltalade
samt vård av sinnessjuka brottslingar. Till fullgörande av detta uppdrag avlämnade
beredningen den 31 december 1942 betänkande angående strafflagens
tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning i brottmål m. m.
(SOU 1942: 59). över betänkandet ha sedermera efter remiss yttranden avgivits
av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser
har därefter förelagts riksdagen genom en den 2
mars 1945 dagtecknad proposition, nr 207.

Vid fortsatt utredning inom justitiedepartementet av övriga i betänkandet
berörda spörsmål bär, efter erhållet uppdrag, medicinalstyrelsen med skrivelse
den 29 december 1944 framlagt förslag till ordnande av undersökningarna
av icke häktade tilltalades sinnesbeskaffenhet, varjämte fångvårdsstyrelsen
med skrivelse den 15 januari 1945 framlagt vissa synpunkter i fråga
om undersökningsväsendets organisation beträffande häktade, över medicinalstyrelsens
och fångvårdsstyrelsens skrivelser lia genom remiss yttranden
infordrats från vissa myndigheter och sammanslutningar.

Ett förslag till ändringar i gällande bestämmelser om sinnesundersökning
i brottmål har vidare framlagts av processlagberedningen i dess den 17 mars

llihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. laud. Nr 37. 1

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

1944 avgivna betänkande med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken
m. m. (SOU 1944: 9 och 10). Förslaget åsyftar att anpassa reglerna
örn undersökningsförfarandet till den nya rättegångsordningen.

Ovan berörda förslag ligga till grund för propositionen.

I. Sinuesundersökningsväsendets organisation.
Gällande bestämmelser och praxis.

Enligt 41 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 må i vissa fall den som
är tilltalad i brottmål icke dömas skyldig till brottet utan alt läkares utlåtande
blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottets
begående och beträffande frågan, huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Av domstol begärt utlåtande angående sinnesbeskaffenheten hos tilltalad,
som är häktad, skall enligt 42 § första stycket sinnessjuklagen avgivas
av sjukvårdsläkaren vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning, som
har att mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte där den tilltalade
förvaras. För undersökningen skall den tilltalade överföras till sinnessjukavdelningen
och samtliga handlingar i målet överlämnas till sjukvårdsläkaren.
Beträffande Gotland, där någon fångvårdens sinnessjukavdelning ej
finnes, skola dock undersökningarna av häktade verkställas av läkare vid
statens sinnessjukhus därstädes och den häktade för ändamålet dit överflyttas
(59 §).

Utlåtande angående sinnesbeskaffenheten hos häktad skall av sjukvårdsläkaren
avgivas inom två månader från det den häktade intagits å sinnessjukavdelningen.
På framställning av läkaren kan dock domstolen eller domaren
medgiva förlängning av den tid, inom vilken utlåtandet sålunda skall avgivas.
Beslut om anstånd kan meddelas utan parternas hörande (42 § tredje st.).

Beträffande sinnesundersökningar av tilltalade på fri fot gäller
att i varje särskilt fall, då domstol meddelar beslut om sådan undersökning,
domstolen eller domaren skall hos medicinalstyrelsen göra framställning örn
förordnande av undersökningsläkare. Medicinalstyrelsen utser därefter lämplig
läkare att efter verkställd undersökning till domstolen avgiva det begärda
utlåtandet, varefter handlingarna i målet överlämnas till den utsedde (43 §
första st. sinnessjuklagen). Den tilltalade är pliktig att för undersökningen
inställa sig å tid och ort, som av läkaren bestämmes (43 § andra st.). För att
underlätta undersökningen i sådana fall, då till undersökningsläkare förordnats
läkare vid något statens sinnessjukhus, har genom bestämmelser i stadgan
den 19 september 1929 angående sinnessjukvården i riket (§ 101) möjlighet
bereus den tilltalade att få vistas å sinnessjukhuset och där erhålla de
förmåner som tillkomma intagen. Den tilltalade har då att underkasta sig
den för sjukhuset gällande ordningen men kan ej mot sin vilja kvarhållas å
sjukhuset. För vistelsen utgår ersättning efter enahanda grunder som gälla

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

för de intagna. Mindre bemedlade kunna dock vinna befrielse från betalningsskyldighet
och av allmänna medel erhålla gottgörelse för kostnaderna för
resor till och från sjukhuset.

Finner läkaren, att undersökning ej kan verkställas under någon av dessa
friare former, har han att göra anmälan därom till domstolen, som äger förordna
att den tilltalade skall intagas å ett statens sinnessjukhus. Sådant förordnande
må dock ej mot den tilltalades vilja meddelas, med mindre å brottet
kan följa straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning av ämbete på
viss tid. Är undersökningsläkaren anställd å något statens sinnessjukhus,
skall den tilltalade, därest förordnande som nu nämnts meddelas, intagas å
nämnda sinnessjukhus. I annat fall bestämmer medicinalstyrelsen å vilket
sjukhus intagning skall äga rum, och undersökningen skall i så fall efter
medicinalstyrelsens förordnande övertagas av någon där anställd läkare (43 §
tredje st.).

Utlåtande angående sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som vistas på fri
fot, skall av undersökningsläkaren avgivas sist inom två månader från det han
från domstolen mottagit handlingarna i målet eller, om den tilltalade intagits
på sinnessjukhus, från intagningen. I likhet med vad som gäller då fråga
är om undersökning av häktad kan emellertid domstolen eller domaren på
framställning av läkaren meddela anstånd med utlåtandets avgivande (43 §
fjärde st.).

I sinnessjuklagen föreskrives vidare (42 § fjärde st. och 43 § fjärde st.),
att vederbörande undersökningsläkare skall, samtidigt med att utlåtandet
avgives till domstolen, insända en avskrift av utlåtandet till medicinalstyrelsen.
Finner styrelsen anledning föreligga att frågan örn den tilltalades sinnesbeskaffenhet
underkastas ytterligare psykiatrisk granskning, har styrelsen
att ofördröjligen underrätta domstolen därom. Någon skyldighet för domstolen
att inhämta medicinalstyrelsens utlåtande är icke föreskriven för del
fall att styrelsen till domstolen anmäler, att behov av ytterligare psykiatrisk
granskning synts styrelsen föreligga. I allmänhet föranleder dock en dylik
anmälan, att domstolen beslutar inhämta medicinalstyrelsens utlåtande angående
den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Sådant utlåtande kan domstolen
begära även om medicinalstyrelsen lämnat läkarutlåtandet utan erinran.

Därest medicinalstyrelsens utlåtande infordras, äger styrelsen, om den så
finner erforderligt, föranstalta örn förnyad undersökning av den tilltalade
genom läkare, som medicinalstyrelsen utser (44 §). Därvid kan undersökning
av häktad anförtros åt läkare å ett statens sinnessjukhus och den häktade
skall i så fall för undersökningens verkställande överföras till sjukhuset.
Medicinalstyrelsen utsätter själv tid, inom vilken läkarens utlåtande skall
vara avgivet lill styrelsen, och kan på framställning medgiva anstånd därmed.
Erfordras för den förnyade undersökningen alt tilltalad som vistas på
fri fot intages å sinnessjukhus, äger medicinalstyrelsen hos vederbörande
domstol göra framställning örn förordnande därom.

Vare sig förnyad undersökning skett eller medicinalstyrelsen avgiver sitt

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

utlåtande på grundval endast av handlingarna i målet skall ärendet handläggas
i styrelsens rättspsykiatriska nämnd. Såsom ledamöter av denna
tjänstgöra enligt instruktionen för medicinalstyrelsen (25 §) en byråchef,
som generaldirektören utser bland de byråchefer, vilka äro legitimerade läkare,
extra ordinarie medicinalrådet eller, därest generaldirektören för vissa
ärenden så förordnar, biträdande föredraganden i rättspsykiatriska ärenden
samt överinspektören för sinnessjuk vården i riket eller vid förfall för
honom en psykiater i styrelsens vetenskapliga råd. Generaldirektören må
inträda såsom ledamot i stället för den av honom utsedde byråchefen. Ärende
föredrages av extra ordinarie medicinalrådet eller, då biträdande föredraganden
i rättspsykiatriska ärenden tjänstgör i nämnden, av denne. Yppas
vid ärendets avgörande skiljaktiga meningar, skall ytterligare tillkallas en
psykiater i vetenskapliga rådet. Vid därpå följande omröstning gäller såsom
nämndens beslut den mening, varom flertalet förena sig. Vid lika röstetal
gäller generaldirektörens mening, örn han deltager i handläggningen, men
eljest föredragandens. I vissa fall skall för åstadkommande av beslut generaldirektören
inträda i nämnden.

Enligt 46 § sinnessjuklagen skall vad som finnes stadgat om rättspsykiatrisk
undersökning av tilltalad i brottmål i tillämpliga delar lända till efterrättelse
även beträffande lösdrivare och andra, vilka äro föremål för förfarande
som avser ådömande av tvångsarbete. Undersökning enligt sinnessjuklagens
regler om undersökning av häktad skall vidare enligt den ännu icke
ikraftträdda 46 a § sinnessjuklagen äga rum, när fångvårdsstyrelsen eller
styrelse för allmän uppfostringsanstalt finner anledning föreligga att fånge
eller elev på tvångsuppfostringsanstalt underkastas förvaring enligt de nya
bestämmelserna i 1937 års lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

I samband med sinnessjuklagens tillkomst bemyndigade Kungl. Maj :t fångvårdsstyrelsen
att utfärda bestämmelser, vid vilka fångvården tillhörande
sinnessjukavdelningar undersökningar av sinnesbeskaffenheten hos häktade
tilltalade skulle äga rum. Enligt föreskrifter, som fångvårdsstyrelsen med
stöd av detta bemyndigande utfärdat, verkställas sådana undersökningar när
det gäller manliga häktade å de sinnessjukavdelningar, som äro anknutna
till centralfängelsema å Långholmen, i Härnösand och Malmö samt kronohäktena
i Västervik och i Jönköping ävensom vid den till vårdanstalten å
Hall anknutna sinnessjukavdelningen å Håga. Undersökningar av häktade
kvinnors sinnesbeskaffenhet äga rum vid sinnessjukavdelningen å Långholmen
och sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Växjö. På Gotland
verkställas samtliga undersökningar av häktade å S:t Olofs sjukhus i Visby.
Riket i övrigt är uppdelat i särskilda upptagningsområden för de olika sinnessjukavdelningarna.
I stor utsträckning har emellertid fångvårdsstyrelsen
måst frångå den uppgjorda planen för undersökningsfältens fördelning och
förordna om överflyttning till annan avdelning än den där den häktade enligt
planen bort undersökas.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Platsantalet å de för undersökningar av manliga häktade avsedda sinnessjukavdelningama
utgör å Långholmen 56, i Härnösand 10, i Västervik 35
och i Malmö 26. Under år 1944 har å Långholmen provisoriskt beretts möjlighet
att mottaga ytterligare ett 20-tal undersökningsfall. Sinnessjukavdelningen
å Håga är avsedd för 105 platser men är ännu ej fullt utbyggd; 83
platser äro färdigställda. Av dessa utnyttjas 15 å 20 för undersökningsfall.
1 Jönköping, där hela platsantalet är 60, kunna samtidigt mottagas 10 å 15
undersökningsfall. Av de för kvinnor avsedda avdelningarna har den å Långholmen
ett 15-tal platser och avdelningen i Växjö 16 platser. Samtliga avdelningar
anlitas, i olika utsträckning, för vård av straffriförklarade, vilka
äro i behov av vård å sinnessjukhus men ännu icke kunnat erhålla plats å
dylikt sjukhus. Därjämte ha sinnessjukavdelningarna att för vård eller observation
mottaga sinnessjuka eller tillfälligt sinnesoroliga fångar. För vården
av manliga straffriförklarade anlitas främst sinnessjukavdelningarna
å Håga och i Jönköping.

Till belysande av utvecklingen i fråga örn antalet sinnesundersökningar
har i propositionen intagits följande tablå Antal

utlåtanden

År	Äng.	Äng. icke	Summa
häktade	häktade
1931..........	.......... 165	61	226
1932 ..........	.......... 239	96	335
1933..........	......... 208	114	322
1934..........	.......... 275	168	439
1935..........	.......... 281	229	510
1936..........	.......... 324	293	617
1937..........	.......... 367	276	643
1938..........	.......... 344	336	680
1939..........	.......... 355	322	677
1940..........	.......... 380	359	739
1941..........	.......... 503	495	998
1942.........	.......... 588	677	1 255
1943 ..........	.......... 702	829	1531
1944.........	.......... 680	1066	1 746

Strafflagberedningens förslag.

Rörande tidslängden för undersökningarna av häktade har strafflagberedningen
anmärkt, att 1938 års statsrevisorer vid sin granskning funnit, att under
den tid, revisorernas granskning omfattat, den i sinnessjuklagen avsedda
maximitiden av två månader i ett stort antal fall överskridits. På grund av
platsbristen kunde väntetider på 2—3 månader förekomma, innan undersökningsfången
erhölle plats på sinnessjukavdelningen och undersökningen kunde
påbörjas, och undersökningstiden måste sedan ofta överstiga 2 månader.

Rörande undersökningarna av icke häktade har beredningen anfört, att in -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

för den fortgående ökningen av antalet sådana undersökningar den av sinnessjuklagen
tillskapade organisationen icke hållit måttet. Beredningen har
härutinnan hänfört sig till vad 1938 års statsrevisorer i detta hänseende uttalat.
Tiderna för undersökning av icke häktade hade för senare halvåret
1937 varierat mellan 26 och 263 dagar och i medeltal utgjort 95 dagar. Rörande
den tid som förflutit efter det statsrevisorernas yttrande avgavs har
beredningen helt allmänt uttalat, att erfarenheterna gåve vid handen att någon
nämnvärd ändring icke inträtt i de avseenden, i vilka revisorerna framställt
anmärkning.

Strafflagberedningen, som ansett nödvändigt att åtgärder vidtoges för att
nedbringa de långa undersökningstiderna, har föreslagit, att landet skulle indelas
i sex distrikt för rättspsykiatriska undersökningar, det första omfattande
Stockholms stad och Stockholms län, den andra omfattande Uppsala, Södermanlands,
Gotlands, Värmlands, örebro, Västmanlands och Kopparbergs
län samt Gästrikland, det tredje omfattande Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs
och Kalmar län, det fjärde omfattande Blekinge, Kristianstads och
Malmöhus län, det femte omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Älvsborgs län och det sjätte omfattande Hälsingland ävensom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norbottens län. Inom vart av dessa distrikt
skulle inrättas en rättspsykiatrisk anstalt, vid vilken erforderligt antal
läkare skulle vara anställda för utförande av samtliga rättspsykiatriska undersökningar
inom distriktet, såväl av häktade som av icke häktade. Till rättspsykiatriska
anstalter skulle enligt förslaget ombildas sinnessjukavdelningarna
å Långholmen och Håga samt i Västervik, Malmö och Härnösand, varjämte
en anstalt skulle anknytas till centralfängelset å Härlanda vid Göteborg.
Med utgångspunkt från att antalet undersökningar årligen komme att utgöra
omkring 1 000 samt att man för varje 50-tal undersökningar borde räkna med
en läkare har beräkningen föreslagit, att vid dessa sex anstalter skulle — med
någon marginal föranledd av läkarnas vårduppgifter m. m. — anställas tillhopa
23 läkare.

Till motivering av det framlagda förslaget har beredningen anfört bl. a.,
att om nian ville skapa en tillfredsställande ordning beträffande undersökningarna
av icke häktade, undersökningsläkama måste erhålla en fastare anknytning
till undersökningsväsendet och koncentrationen av undersökningarna
drivas ganska långt, så att ett tillräckligt omfattande arbetsmaterial
komme att stå vederbörande undersökningsläkare till buds. Det läge då nära
till hands att förorda en gemensam organisation för undersökningarna
av häktade och icke häktade. En sådan organisation skulle medföra åt-;
skilliga påtagliga fördelar.

Beredningen har uttalat, att tanken på en gemensam organisation av den
med rättspsykiatriska undersökningar sysselsatta läkarkåren osökt ledde till
att anstalterna för undersökningsväsendet borde bliva fristående från såväl
fångvårdsinrättningar som sinnessjukhus, men har med hänsyn till omöjligheten
att i nuvarande läge uppföra nya anstalter för detta behov funnit det

Första lagutskottets utlåtande nr 37. •

.sålunda framkomna önskemålet icke kunna realiseras. Beredningen Ilar på
grund härav funnit rättspsykiatriska anstalter i första hand böra tillskapas
genom att en del av de nuvarande sinnessjukavdelningarna vid fångvården
outbildades till dylika anstalter. Dessa borde i så fall även framdeles fungera
som sinnessjukavdelningar och sålunda sörja för vård eller observation av
sinnessjuka eller sinnesoroliga fångar.

Rörande sättet för undersökningarnas verkställande
har beredningen föreslagit, att häktade skulle för undersökningen intagas
på den rättspsykiatriska anstalten. Icke häktade tilltalade borde däremot i
största möjliga utsträckning undersökas ambulatorisk^ varigenom läkaren
också finge tillfälle att studera den tilltalade i hans egen miljö och göra sig
förtrogen med hans hem- och familjeförhållanden. I vissa fall mäste det
emellertid inträffa, att undersökningen icke kunde föras till slut utan att den
tilltalade bleve intagen på någon anstalt där undersökningen kunde äga rum,
vare sig detta föranleddes av tredska från den tilltalades sida eller av nödvändigheten
att underkasta den tilltalade någon tids fortlöpande observation
eller att verkställa mera invecklade specialundersökningar. Intagning borde
i dylikt fall ske å sinnessjukhus å undersökningsläkarens stationeringsort.
För den tilltalade kunde emellertid detta vara förenat med olägenheter, om
sjukhuset vore beläget på långt avstånd från hans hemort. En utväg att
lindra dessa olägenheter erbjöde sig på så sätt att någon av de till den rättspsykiatriska
anstalten knutna läkarna finge sin stationeringsort på annan
plats än den där den rättspsykiatriska anstalten vore belägen. Denne läkare
borde företrädesvis anlitas för undersökningar av icke häktade tilltalade från
den del av den rättspsykiatriska anstaltens verksamhetsområde, inom vilken
läkarens stationeringsort vöre belägen. Såsom stationeringsort borde uppenbarligen
väljas någon plats, där sinnessjukhus funnes, för att vid behov intagning
skulle kunna ske å detta sjukhus. Den föreslagna anordningen innebure
icke något avsteg från tanken att sinnessjukvården skulle befrias från
arbetet med de rättspsykiatriska undersökningarna. I någon mån komme
givetvis sinnessjukhusens läkare att komma i beröring med dem som intoges
å sjukhusen för undersökning, men det arbete som därigenom förorsakades
dem vore så obetydligt att man kunde bortse därifrån. Vad som erfordrades
från sinnessjukvårdens sida vore huvudsakligen, att erforderliga
platser — och det torde endast bliva fråga örn ett fåtal sådana — ställdes
till förfogande för undersökningspatienterna samt att undersökningsläkarna
erhölle rätt att i nödig omfattning anlita den å sjukhuset anställda personalen
för den fortlöpande observationen av den intagne. Själva undersökningen
skulle även efter intagningen omhänderhavas av undersökningsläkaren.

Beredningen har förklarat, att därest det sålunda framlagda förslaget till
omorganisation av sinnesundersökningsväsendet bleve genomfört, undersökningarna
i flertalet fall borde kunna verkställas på betydligt kortare tid
än den i sinnessjuklagen stadgade tiden av två månader; längre tid än en
månad syntes endast undantagsvis behöva förekomma. Enligt beredningens

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

mening borde sålunda stadgas en normaltid för undersökningen av en månad,
räknat från det handlingarna i målet kommit den rättspsykiatriska anstalten
till handa. Kunde det förutses, att undersökningen komme att taga
längre tid, borde undersökningsläkaren hos domstolen eller på landet hos
domaren göra anmälan härom samt därvid uppgiva de skäl som föranlett
dröjsmålet, varefter domstolen eller domaren skulle kunna fastställa viss tid,
inom vilken utlåtandet skulle vara avgivet.

Vad angår frågan, i vad mån det för vinnande av enhetlighet i det rättspsykiatriska
bedömandet erfordrades att de avgivna läkarutlåtandena, såsom
för närvarande är fallet, underkastades en central granskning, har
beredningen till en början anfört, att i samma mån som undersökningarna
koncentrerades till ett mindre antal på området specialiserade läkare utsikterna
ökades för att de av dem avgivna utlåtandena komme att följa enhetliga
linjer. Beredningen har tillika erinrat, att 1938 års statsrevisorer påtalat,
att även i fråga om häktade — beträffande vilka undersökningarna ju
redan i stort sett vore koncentrerade till ett mindre antal läkare — betydande
skiljaktigheter i det rättspsykiatriska bedömandet visat sig föreligga
vid olika undersökningsavdelningar, ävensom att denna ojämnhet ej syntes
ha borteliminerats genom medicinalstyrelsens granskning. Statsrevisorerna
hade också ifrågasatt, huruvida denna eftergranskning kunde anses ändamålsenlig,
i synnerhet som avgörandena i medicinalstyrelsen icke skedde med
stöd av direkta iakttagelser angående den tilltalade utan på grundval av föreliggande
handlingar och undersöknings journal er.

Beredningen har för egen del föreslagit, att det nuvarande underställningsförfarandet
skulle slopas och att ej heller i annan form någon central gransk -ning av de rättspsykiatriska utlåtandena skulle äga rum. Härigenom skulle enligt
beredningens mening vissa med det nuvarande systemet förenade nackdelar
automatiskt bortfalla. Hyste domstolen tvekan beträffande riktigheten av
undersökningsläkarens slutsatser, borde dock domstolen äga möjlighet att inhämta
utlåtande från någon myndighet med större sakkunskap än den enskilde
läkaren, i den mån domstolen icke genom förhör med denne kunde komma
till klarhet i fallet. Medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd vore emellertid
i sin nuvarande sammansättning icke särskilt lämpad att fungera som
överinstans för avgörande av de rättspsykiatriska spörsmålen. Vad som
bruste vore att den speciellt rättspsykiatriska erfarenheten hade för litet utrymme.
I syfte att råda bot härpå föresloge beredningen att, efter förebild
fran Danmark, ett rättsläkarråd skapades för att övertaga medicinalstyrelsens
nuvarande skyldighet att avgiva utlåtanden i rättspsykiatriska
frågor. Förslagsvis skulle rådet bestå av två chefer för rättspsykiatriska
anstalter samt en sinnessjukläkare med vetenskaplig skicklighet. Då rådet
borde ha sitt säte i Stockholm, ifrågakomme närmast cheferna för de
rättspsykiatriska anstalterna å Långholmen och Håga såsom ledamöter i
rådet.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Yttranden över strafflagberedningens förslag.

Yttranden över strafflagberedningens betänkande ha efter remiss avgivits
av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping, statskontoret, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms
och Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, medicinska fakulteterna vid
universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium.
De sålunda hörda myndigheterna ha i vissa fall bifogat yttranden av underordnade
myndigheter. Sålunda har fångvårdsstyrelsen vid sitt utlåtande
fogat yttranden av sjukvårdsläkama vid fångvårdens sinnessjukavdelningar.
Medicinalstyrelsen har överlämnat infordrade yttranden från direktionerna
för samtliga statens sinnessjukhus, vilka i allmänhet hänvisat till yttrande
av vederbörande sjukhuschef, ävensom yttranden av sjukhusdirektionema
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sjukhusdirektionen i Göteborg
har vid sitt yttrande fogat yttrande av styresmannen för Lillhagens sjukhus.

Tillfälle har vidare beretts vissa sammanslutningar att avgiva yttrande
över betänkandet. I anledning härav ha yttranden inkommit från följande
sammanslutningar eller deras styrelser, nämligen föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler
och Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska psykiatriska
föreningen, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund.
Svenska läkaresällskapet, vars yttrande grundas på ett av sällskapets sektion
för psykiatri och neurologi avgivet förslag, har bifogat särskilt yttrande av
sällskapets sektion för social medicin jämte ett däri åberopat utlåtande av
docenten Gösta Rylander. Sveriges läkarförbund har hänfört sig till ett av
förbundets specialitetssakkunnige, professorn Olof Kinberg, avgivet yttrande,
vilket publicerats i Svenska Läkartidningen för år 1943.

För innehållet i de avgivna yttrandena redogöres, såvitt angår förslaget till
omorganisation av sinnesundersökningsväsendet, å s. 31—49 i propositionen,
och, beträffande övriga i propositionen behandlade spörsmål, i samband
med behandlingen av varje särskild fråga.

Medicinalstyrelsens och fångvårdsstyrelsens förslag.

Med hänsyn till de olika uppfattningar rörande den lämpliga organisationen
av undersökningsväsendet, som kommit till synes i strafflagberedningens
betänkande och de däröver avgivna yttrandena, samt med beaktande av
den omständigheten alt genom den fortgående stegringen av antalet undersökningar
av tilltalade på fri fot förutsättningar måhända förelåge för tillskapande
av särskilda till sinnessjukhusen anknutna undersökningsstationer
beträffande sådana tilltalade, uppdrog Kungl. Maj-.t den 2 november 1944
åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning i delta hänseende. Styrelsen anmodades
därvid att, med utgångspunkt från att verkställandet av sinnesun -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

dersökningar av icke häktade tilltalade i regel skulle åläggas sinnessjukläkare
vid ett lämpligt antal sinnessjukhus, inkomma med förslag å de sjukhus, som
borde användas för ändamålet, och å de läkartjänster, som kunde behöva inrättas
med anledning av att ifrågavarande undersökningar skulle utföras såsom
ett tjänsteåliggande av vederbörande läkare m. m. Till fullgörande av
uppdraget har medicinalstyrelsen i skrivelse den 29 december 1944 framlagt
ett förslag till inrättande av särskilda avdelningar vid vissa statliga sinnessjukhus
för undersökning av icke häktade tilltalade. I en vid skrivelsen fogad
promemoria av medicinalrådet Peder Björck, tillika fångvårdsstyrelsens sakkunniga
biträde i hälsovårdsärenden, har därjämte framlagts förslag till jämkningar
i organisationen av undersökningsväsendet beträffande häktade tilltalade
för att åstadkomma enhetlighet i fråga örn undersökningsläkamas
tjänste- och löneställning. I anledning av promemorian har därefter fångvårdsstyrelsen
med skrivelse den 15 januari 1945 framlagt förslag till omorganisation
av undersökningsväsendet beträffande häktade.

Medicinalstyrelsen, som utgått från att antalet undersökningar av icke häktade
även framdeles komme att överstiga 1 000 om året och sannolikt komme
att ytterligare stiga, har ansett att undersökningarna borde uppdragas åt
för ändamålet heltidsanställda läkare, placerade på över hela riket fördelade,
till statliga sinnessjukhus förlagda undersökningsstationer, utrustade med erforderlig
kanslipersonal. Undersökningsverksamheten borde inordnas i sjukhusets
organisation såsom en särskild avdelning under ledning av en överläkare.
Såväl överläkaren som övriga läkare borde alltså anställas på samma
sätt som gällde för motsvarande befattningar inom den egentliga sinnessjukvården.
Ett sådant inlemmande av undersökningsväsendet i den statliga sinnessjukvårdens
organisation skulle medföra betydande fördelar, Mand annat
därigenom att undersökningsläkama icke komme att sättas helt vid sidan om
denna organisations sjukvårdande verksamhet, en omständighet, som komme
att underlätta läkarnas övergång till och från undersökningsverksamheten å
ena och den verkliga sinnessjukvården å andra sidan.

Medicinalstyrelsen har vidare anfört, att undersökningarna borde fullgöras,
sedan den som skulle undersökas inställt sig vid sjukhuset. Därest den
undersökande läkaren skulle i nämnvärd utsträckning nödgas resa till den
tilltalades hemvist för att där förrätta en del av undersökningsarbetet, bleve
hans arbetstid så splittrad — utan att för utredningen mera värdefulla
rön torde kunna göras — att antalet undersökningsläkare måste bliva oproportionerligt
stort och organisationen i sin helhet oskäligt fördyrad. Styrelsen
ansåge sig under nu angivna förutsättning kunna räkna med att varje
läkare kunde avgiva omkring 60 utlåtanden om året.

I fråga om undersökningsfallens fördelning har medicinalstyrelsen vidare
uttalat, att verkställd utredning angående det antal undersökningar, som under
tiden den 1 november 1941—den 31 oktober 1944 utförts vid olika sjukhus,
gåve vid handen, att vissa naturliga centra funnes för den ifrågasatta
organisationen. På grundval av ifrågavarande utredning har styrelsen föreslagit,
att undersökningsstationer skulle inrättas vid psykiatriska sjukhuset i

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Stockholm (eller, efter ett eventuellt nedläggande av detta sjukhus, ett i dess
ställe uppfört statligt sinnessjukhus i Stockholm eller dess närhet) samt vid
Ulleråkers sjukhus vid Uppsala, Ryhovs sjukhus i Jönköping (eller alternativt
S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och S:ta Gertruds sjukhus i Västervik), S:t
Lars’ sjukhus i Lund, S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg, Mariebergs sjukhus
i Kristinehamn, Sidsjöns sjukhus i Sundsvall och Umedalens sjukhus vid
Umeå. Till dessa undersökningsavdelningar borde alltså hänvisas samtliga
undersökningar av icke häktade tilltalade. På Gotland borde dock alltjämt
undersökningarna utföras av läkare vid S:t Olofs sjukhus i Visby mottsärskilt
arvode av 100 kronor för varje undersökning.

I den av fångvårdsstyrelsen åberopade promemorian av medicinalrådet
Björck har i anslutning till vad medicinalstyrelsen anfört uttalats, att ersättandet
av de nuvarande hel- eller deltidsbefattningama vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
med läkartjänster med fastare avlöningsförhållanden vöre
den i princip enda möjliga lösningen för att rada bot pa den spänning, som
kunde förväntas inträda mellan fångvårdens och sinnessjukvårdens undersökningsväsen,
därest det senare organiserades enligt medicinalstyrelsens förslag.
Vid en dylik omorganisation måste hänsyn tagas till att lämplig mängd
arbete kunde tilldelas de anställda läkarna utan att allt för omfattande och
kostsamma förflyttningar av de häktade bleve nödvändiga. Under år 1943
hade från fångvårdens sinnessjukavdelningar avgivits sammanlagt 702 utlåtanden
angående undersökning av häktade, därav å Långholmen 204, Håga
113, Västervik 117, Malmö 135, Jönköping 70, Härnösand 42 och Växjö 21.
Normal prestationsförmåga för en läkare kunde beräknas till 50 å 60 utlåtanden
om året, därest arbetet organiserades väl och erforderlig kanslihjälp stöde
till förfogande. Vid sinnessjukavdelningarna å Långholmen och Håga samt
i Malmö, Jönköping och Västervik komme uppenbarligen arbetet att giva full
sysselsättning för en eller flera läkare. Detsamma gällde avdelningen i Härnösand,
därest ett ökat antal undersökningsfall dier 50 å 60 örn året hänvisades
dit. Vad anginge sinnessjukavdelningen i Växjö syntes, såsom hittills, särskilt
arvode för varje undersökning böra utgå, liksom detta borde bliva fallet
på Gotland, där undersökningarna av häktade alltjämt förutsattes skola äga
rum å S:t Olofs sjukhus. Utöver de fast anställda läkarna borde vidare fångvårdsstyrelsen
vid behov kunna tillfälligtvis förordna en eller två extra
läkare.

I promemorian har slutligen uttalats, att det finge anses önskvärt att alla
läkare, som anställdes för rättspsykiatriska undersökningar, vare sig dessa
anginge häktade eller icke häktade, utgjorde en enhetlig kar, varigenom pakallade
och önskvärda förflyttningar tjänsterna emellan skulle underlättas.

Fångvårdsstyrelsen — som ej funnit anledning till erinran mot det av medicinalstyrelsen
framlagda förslaget till ordnandet av undersökningarna av
på fri fot varande tilltalades sinnesbeskaffenhet — har förklarat sig i allt
väsentligt kunna biträda jämväl vad i den av medicinalrådet Björck avgivna
promemorian föreslagits angående undersökningsväsendet inom fångvården.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Undersökningsavdelningen i Jönköping, som vore av provisorisk natur, borde
emellertid utbytas mot en undersökningsstation, förlagd till centralfängelset
å Härlanda. Fångvårdsstyrelsen borde ock tillerkännas befogenhet att
vid uppkommande behov efter i varje fall av Kungl. Maj :t lämnat medgivande
förordna två förste läkare. Styrelsen har vidare framhållit, att det borde
åligga läkarna vid sinnessjukavdelningama att utan särskild ersättning ombesörja
all sjukvård, således även kroppssjukvården, vid den anstalt, dit avdelningen
vore förlagd, såvida särskilda förhållanden icke föranledde annat.

Rörande genomförandet av vad sålunda föreslagits har såväl medicinalstyrelsen
som fångvårdsstyrelsen förklarat, att den nya organisationen borde
träda i verksamhet fran och med den 1 januari 1946. Medicinalstyrelsen har
därvid anfört, att det från sjukvårdens synpunkt vore av trängande vikt att
organisationen trädde i funktion så snart ske kunde. Det vore dock önskligt
för en tillfredsställande rekrytering, att förslaget bleve känt i så god tid att
läkare, som reflekterade på befattning såsom undersökningsläkare, finge
möjlighet att genom förordnande vid någon av fångvårdens undersökningsavdelningar
förskaffa sig utbildning och ytterligare träning på det specialgebit
inom psykiatrien varom här vore fråga.

Yttranden över medicinalstyrelsens och fångvårdsstyrelsens förslag lia avgivits
av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. En översiktlig redogörelse
för innehållet i de avgivna yttrandena finnes intagen å s. 55—66 i
propositionen.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet den 23 februari 1945 av ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen har föredragande
departementschefen, statsrådet Bergquist, i fråga om sinnesundersökningsväsendets
organisation och därmed sammanhängande frågor, anfört i
huvudsak följande:

»Vid övervägande av de olika alternativ till frågans lösning som stå till buds
har jag för egen del funnit det lämpligaste vara att åtminstone för närvarande
bygga vidare på den uppdelning av sinnesundersökningarna av häktade å
ena samt icke häktade å andra sidan som hittills praktiserats, önskvärdheten
av att utnyttja fångvårdens sinnessjukavdelningar för undersökningsarbete
och att kunna bereda fångvårdsmyndigheterna tillgång till psykiatrisk sakkunskap
i fråga om behandlingen jämväl av andra intagna finner jag böra
tillmätas den vikt, att jag icke anser mig kunna förorda att undersökningarna
av häktade överflyttas till sinnessjukhusen. Ett upprätthållande av skillnaden
mellan häktade och icke häktade även på undersökningsstadiet synes
mig för övrigt icke omotiverat. Den omständigheten att många av de undersökta
bliva straffriförklarade, erhålla villkorlig dom eller ådömas skyddsåtgärd
i stället för straff lärer icke kunna åberopas såsom skäl för att häktade,
vilkas sinnesbeskaffenhet skall undersökas, böra förvaras å sinnessjukhus
i stället för a sinnessjukavdelning vid fångvården. Å andra sidan måste

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

de invändningar, som framförts mot beredningens förslag i fråga örn undersökningarna
av tilltalade, som vistas på fri fot, anses giva vid handen,
att förslagets genomförande i denna del skulle leda till mindre lyckliga konsekvenser.
De s. k. ambulatoriska undersökningarna måste medföra så avsevärd
tidsspillan och sådana svårigheter i övrigt, att denna metod icke
torde kunna tillämpas i den utsträckning beredningen avsett. Vid sådant förhållande
måste också den omständigheten att de av beredningen föreslagna
rättspsykiatriska anstalterna icke skulle förfoga över egna lokaler för vederbörandes
intagning för observation i hög grad nedsätta deras funktionsduglighet.

Ett bibehållande av den nuvarande uppdelningen i olika organisationer för
undersökning av häktade och av tilltalade som vistas på fri fot möter numera
mindre betänkligheter än tidigare. Genom den successiva ökningen av antalet
undersökningar ha dessa blivit så talrika, att även för undersökning av icke
häktade tilltalade ett antal rättspsykiatriska undersökningsstationer med heltidsanställda
undersökningsläkare kan inrättas utan att dessa undersökningsstationer
skulle få alltför stora verksamhetsområden. Beträffande sinnesundersökning
av icke häktade tilltalade torde vara mest praktiskt att den
för ändamålet erforderliga organisationen anknytes till sinnessjukvården. Av
vad jag förut anfört framgår, att jag finner detta vara en fördel även från
principiella synpunkter.

Ett ytterligare skäl att icke för närvarande framlägga förslag till en mera
genomgripande omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
är, att ett genomförande av strafflagberedningens förslag beträffande
verkställighet av frihetsstraff kommer att påverka hela fångvårdens anstaltsväsende.
Beredningen har visserligen tänkt sig att sinnessjukavdelningar vid
fångvården, avsedda jämväl för undersökningsfall, skulle även framdeles
komma att finnas vid fångvårdsanstalter i Stockholm (eller Stockholmstrakten),
Göteborg, Malmö, Härnösand och Växjö. Det kan emellertid tänkas, att
i samband med omläggningen av anstaltsväsendet frågan om rättspsykiatriska
undersökningsstationer kan komma i ett förändrat läge därigenom
att möjligheter yppas att för undersökningsväsendet uppföra helt fristående
anstalter. I anslutning till vad som anförts i ett i ärendet avgivet yttrande
kan vidare anmärkas, att därest frågan om den rätta behandlingen av psykopater,
vilka på grund av sin samhällsbesvärlighet eller eljest böra omhändertagas
för vård å sluten anstalt, leder till inrättandet av särskilda psykopatanstalter,
det kan befinnas ändamålsenligt att helt eller delvis anknyta
undersökningsväsendet till sådana anstalter. I avbidan å utvecklingen synes
man böra i viss mån hålla möjligheterna för en framtida mera omfattande
omreglering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet öppna.

I enlighet med det anförda förordar jag alltså att såsom hittills undersökningarna
av tilltalade som vistas på fri fot skola verkställas av läkare knutna
till sinnessjukhusen samt att undersökningarna av häktade skola ske å fångvårdens
sinnessjukavdelningar. Undersökningsarbetet måste emellertid anförtros
för ändamålet heltidsanställda läkare, örn utsikt skall finnas att råda bot

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

på de nuvarande missförhållandena. De förslag till undersökningsstationernas
organiserande, som framlagts av medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen,
synas mig i allt väsentligt böra följas. Särskilt betydelsefullt är att
läkartjänsterna inom de båda organisationerna i möjligaste mån bliva likartade
med avseende å såväl tjänste- och löneställning som beträffande arbetsuppgifterna.
Därigenom underlättas en övergång från den ena organisationen
till den andra, och en enhetlig rättspsykiaterkår kan komma till
stånd.

De av medicinalstyrelsen föreslagna undersökningsstationerna för icke
häktade tilltalade äro till antalet åtta. I några yttranden har den åsikten
framförts, att en koncentration av undersökningarna till ett färre antal anstalter
vore att föredraga. En sådan koncentration — som i och för sig kan
vara förmånlig för ett rationellt ordnande av arbetet å undersökningsstationema
— låter emellertid icke förena sig med önskemålet att undvika tidsödande
resor i samband med undersökningarna, vare sig dessa resor skola
företagas av den som skall undersökas eller, vid s. k. ambulatorisk undersökning,
av den undersökande läkaren. Enligt min uppfattning kan medicinalstyrelsens
förslag i detta hänseende lämna rum för någon tvekan, och
det hade varit önskvärt att antalet undersökningsstationer kunnat göras något
större, önskemål härom ha även uttryckts i vissa yttranden. En sådan utökning
torde dock knappast låta sig göra utan att på en eller flera punkter
avstå från principen att undersökningsarbetet skall anförtros heltidsanställda
läkare. Såvitt angår antalet undersökningsstationer för icke häktade tilltalade
och dessa anstalters förläggning ansluter jag mig därför till vad medicinalstyrelsen
föreslagit.

Medicinalstyrelsen har vid uppgörande av sitt förslag utgått från att de
tilltalade regelmässigt komme att för någon kortare tid vistas å sinnessjukhuset.
Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår, att en sådan vistelse å
sinnessjukhuset på läkarhåll anses önskvärd för att garantera att resultatet
av undersökningen blir tillförlitligt. Det är också tydligt, att om organisationen
icke skall bliva oproportionerligt dyrbar, undersökningsläkarna böra få
tillfälle att ägna så mycken tid som möjligt åt själva undersökningsarbetet
och icke betungas med resor i större utsträckning. Å andra sidan är det otvivelaktigt
av betydelse att den som skall undersökas icke åsamkas större olägenhet
av beslutet örn undersökning än som kan anses nödvändigt. Jag vill
för min del uttala, att ambulatorisk undersökning bör komma till stånd när
omständigheterna det medgiva samt att vistelse å sjukhuset i de fall, där sådan
anses böra förekomma, så långt möjligt begränsas till den tid som ovillkorligen
erfordras för fortlöpande observation av den intagne.

Vad angår anstalterna för undersökning av häktade är jag ense med fångvårdsstyrelsen
om att inrättande av en sinnessjukavdelning vid centralfängelset
å Härlanda är önskvärt. Denna fråga torde emellertid böra bliva föremål
för närmare utredning. Frågan örn en utvidgning och förbättring av sinnessjukavdelningen
i Härnösand torde likaledes kräva ytterligare övervägande,
men synes böra upptagas till snar behandling.

Första lagutskottets utlåtande nr Si -

lö

Beträffande slutligen antalet läkartjänster och behovet av annan personal
vid de föreslagna undersökningsstationerna samt personalens tjänste- och
löneställning torde dessa spörsmål få upptagas till behandling i samband
med de anslagsfrågor, som kräva sin lösning för omorganisationens genomförande.

Därest en särskild kår av undersökningsläkare skapas, aktualiseras frågan
örn ett bibehållande av den centrala granskning av samtliga rättspsykiatriska
utlåtanden i brottmål, som för närvarande är föreskriven. Strafflagberedningen
har ansett, att efter en omorganisation av undersökningsväsendet i
enlighet med beredningens förslag den centrala granskningen borde upphöra.
Enligt beredningens mening förelåge nämligen intet behov av en dylik granskning,
sedan undersökningsväsendet erhållit en fastare och enhetligare organisation,
varjämte granskningens avskaffande skulle medföra vissa fördelar
från arbetsbesparingssynpunkt. I yttrandena ha delade meningar uttalats örn
lämpligheten av vad beredningen föreslagit. För min del hyser jag tvekan
om det är tillrådligt att för närvarande avskaffa den centrala granskningen.
Bedömandet i rättspsykiatriska frågor har med våra hittillsvarande tillräknelighetsbestämmelsers
oklara avfattning och olika undersökningsläkares
skiftande uppfattning varit mindre enhetligt och medicinalstyrelsens granskning
av de avgivna utlåtandena torde ha verkat i utjämnande riktning. Behov
av en sådan kontroll av de enskilda Undersöknin gsläkarnas verksamhet
torde åtminstone under en övergångstid efter den nya organisationens genomförande
alltjämt föreligga. Särskilt beaktande förtjänar i detta sammanhang
att förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser föreligger. Genomföres detta
förslag, är det uppenbarligen av största vikt att praxis i fråga om tillämpningen
av de nya bestämmelserna redan från början blir så fast och enhetlig
som möjligt. En central granskning av de avgivna läkarutlåtandena kan här
bliva vägledande. Jag förutsätter därvid, att granskningsmyndighelen konsekvent
tillämpar de synpunkter på frågan örn det straffria områdets avgränsning,
som framgår av vad jag anfört vid framläggande av föi slaget till
nya tillräknelighetsbestämmelser. Därest i enlighet med det nu anförda den
centrala granskningen bibehålies, torde det böra ankomma pa granskningsmyndigheten
att meddela sådana anvisningar beträffande avfattningen av de
rättspsykiatriska utlåtandena, att dessa icke göras mera vidlyftiga än som
är oundgängligen behövligt.

Såsom förut nämnts har strafflagberedningen föreslagit tillskapandet av
elt nytt organ, benämnt rättsläkarrådet, som skulle fungera såsom överinstans
i fråga örn rättspsykiatriska spörsmål. Mot den av beredningen föreslagna
sammansättningen av rättshikarradet lia emelleitid vägande ei inringar
framställts i yttrandena och det synes mig icke lämpligt att utbryta prövningen
av rättspsykiatriska frågor, som gälla tilltalades sinnesbeskaffenhet,
från den medicinska centralmyndigheten, medicinalstyrelsen. En sådan åtgärd
skulle enligt min mening på ett mindre lyckligt sätt draga en gräns
mellan rättspsykiatrien och den allmänna psykiatrien, varjämte medicinal -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

styrelsen skulle komma att bliva mer eller mindre främmande för hithörande
spörsmål. För att öka medicinalstyrelsens sakkunskap på området torde dock
vara lämpligt att förstärka medicinalstyrelsens vetenskapliga råd med minst
en och helst två representanter för rättspsykiatri, för att tillkallas vid prövning
av ärenden som här avses. Därjämte bör tillses att den tjänsteman inom
styrelsen, på vilken det i första hand ankommer att verkställa granskningen,
äger rättspsykiatrisk erfarenhet. Däremot är jag icke helt övertygad
örn det lämpliga i att, såsom förordats i åtskilliga yttranden, i den rättspsykiatriska
överinstansen bereda plats jämväl för en domare eller annan jurist.
Medicinalstyrelsens utlåtanden i rättspsykiatriska frågor böra, likaväl som
de enskilda undersökningsläkarnas utlåtanden, endast ha karaktären av medicinska
sakkunnigutlåtanden. De synpunkter av allmänpreventiv eller annan
art, som i den rättspsykiatriska nämnden skulle företrädas av domarrepresentanten,
bör det ankomma på domstolen själv att tillgodose. Visserligen
kunde det, särskilt till underrätternas ledning, vara förenat med fördelar,
att en erfaren jurist haft tillfälle att uttala sig. Men det synes mig likväl
lämpligare, att den medicinska sakkunskapen får giva uttryck åt sin uppfattning
utan att den brutits mot den juridiska sakkunskapens åskådning.
Jag vill framhålla, att det synes mig vara ett viktigt önskemål, att domstolarna
själva söka tränga in i de rättspsykiatriska frågeställningarna och bilda
sig en självständig uppfattning om den riktiga lösningen i de enskilda
fallen.

Enligt min uppfattning bör alltså medicinalstyrelsen alltjämt handhava
den centrala granskningen av de rättspsykiatriska utlåtandena, men i administrativ
ordning sådan ändring vidtagas i fråga örn sammansättningen av
medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, alt de speciellt rättspsykiatriska
synpunkterna vinna ökat inflytande i enlighet med vad jag i det föregående
antytt. Frågan om den rättspsykiatriska nämndens sammansättning har, enligt
vad jag inhämtat, uppmärksammats vid pågående utredning rörande
organisationen av den centrala förvaltningen för medicinal- och veterinärväsendet.
I avbidan å resultatet av denna utredning synes slutlig ståndpunkt
icke böra tagas till frågan om nämndens organisation i vidare mån än som
framgår av det anförda.

Med den omorganisation av undersökningsväsendet som nu föreslagits bör
en allmän förkortning av undersökningstiderna kunna komma till stånd.
Det torde dock icke vara möjligt att, såsom strafflagberedningen föreslagit,
kräva att undersökningen i regel skall vara slutförd inom en månad i stället
för såsom för närvarande gäller inom två månader. Däremot torde för
enhetlighetens skull och för underlättande av domstolarnas kontroll tiden
alltid böra räknas från det handlingarna i målet inkommo till undersökningsstationen
och icke från det den tilltalade överfördes till sinnessjukavdelningen
eller, därest han intagits å sinnessjukhus, från intagningen.»

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

II. Ändringar i lagstiftningen om sinnesundersökning oell
beredande av vård åt strå {Fri lork 3 a rude m. lii.

Strafflagberedningen har föreslagit, att föreskrifterna i 6 kap. sinnessjuklagen
rörande rättspsykiatriska undersökningar i brottmål skulle utbrytas
ur sinnessjuklagen och upptagas i en särskild lag om sinnesundersökning i
brottmål m. m. Detta lagförslag, vilket fogats vid propositionen såsom särskild
bilaga, innehåller förutom föreskrifter, som sammanhänga med den av
beredningen föreslagna organisationen av undersökningsväsendet, förslag till
åtskilliga ändringar i gällande regler om förfarandet vid sinnesundersökning
och om beredande av vård åt straffriförklarade.

Departementschefen.

I fråga om de lagändringar, som erfordras i anledning av den föreslagna
omorganisationen av undersökningsväsendet, anför departementschefen:

»Det förslag till omorganisation av sinnesundersökningsväsendet som i det
föregående förordats bygger på att undersökningarna av icke häktade alltjämt
skola verkställas av läkare vid sinnessjukhus. Vid sådant förhållande
torde det vara lämpligt att bestämmelserna om undersökningsväsendet bibehållas
i sinnessjuklagen. Härför talar ock, att mera genomgripande ändringar
i lagtextens avfattning icke påkallas av den nu ifrågasatta omorganisationen.
Vad strafflagberedningen i övrigt föreslagit synes icke heller böra föranleda
annat än smärre jämkningar i lagtexten. De erforderliga ändringarna
torde fördenskull böra inarbetas i de nuvarande bestämmelserna och dessas
uppställning i huvudsak lämnas orubbad. I samband med ändringarna i särskilda
paragrafer i 6 kap. sinnessjuklagen synes kapitlets överskrift, med
strafflagberedningens lagförslag som förebild, kunna givas den förenklade lydelsen
''Örn sinnesundersökning i brottmål m. m.’

I fråga örn sinnesundersökning av häktade medföra de organisatoriska förändringar,
som nu föreslagits, behov av ändring i 42 § första stycket sinnessjuklagen.
Lagrummet synes böra inledas med föreskrift att sinnesundersökning
av den som är häktad skall verkställas å sinnessjukavdelning vid fångvården
av där anställd läkare. I huvudsaklig överensstämmelse med vad för
närvarande är stadgat synes härutöver böra föreskrivas, att domstol som förordnat
om sådan undersökning skall skyndsamt översända samtliga handlingar
i målet till den sinnessjukavdelning, dit den häktade enligt av fångvårdsstyrelsen
meddelade bestämmelser skall överföras för undersökningens
verkställande. Det förutsättes sålunda att såsom hittills fångvårdsstyrelsen
skall äga bestämma de olika undersökningsavdelningarnas verksamhetsområden.
Den föreslagna lydelsen innebär intet hinder för fångvårdsstyrelsen
att i särskilt fall förordna, att den häktade skall överföras till annan sinnessjukavdclning
för att undersökas där. Angående behörighet att avgiva utlå Ilihang

lill riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 1 avd. Nr 37. 2

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

tande över verkställd sinnesundersökning torde bestämmelser böra meddelas
i administrativ ordning.

Vad angår undersökningarna av icke häktade tilltalade synes lämpligt, att
de nuvarande bestämmelserna i 43 § första stycket sinnessjuklagen, enligt
vilka medicinalstyrelsen för varje särskilt fall förordnar undersökningsläkare,
utbytas mot föreskrifter, motsvarande dem som föreslås upptagna i 42 §
första stycket. Medicinalstyrelsen har alternativt ifrågasatt ett bibehållande
av gällande ordning. Detta skulle dock enligt min åsikt endast leda till onödig
omgång. De olika undersökningsavdelningarna synas böra tilldelas bestämda
verksamhetsområden och domstolarna äga vända sig direkt till vederbörande
avdelning med begäran om sinnesundersökning. Medicinalstyrelsen
har vidare förklarat, att styrelsen borde äga rätt att, när särskilda skäl
därtill föranledde, förordna annan läkare än sådan som är anställd vid undersökningsavdelning
att verkställa viss undersökning. Därest en särskild
kår av undersökningsläkare tillskapas, synes mig dock en dylik befogenhet
icke lämpligen böra medgivas. Däremot bör hinder icke föreligga för styrelsen
att meddela erforderliga föreskrifter om överflyttning av undersökningsfält
från en avdelning till en annan, när så finnes erforderligt för utjämnande
av arbetsbördan vid de olika avdelningarna eller av annan orsak. Jag förutsätter
att styrelsen därvid tager behörig hänsyn till de tilltalades intressen,
så att överflyttningen ej medför avsevärt större olägenhet för den som skall
undersökas. I enlighet med det anförda synes 43 § första stycket sinnessjuklagen
böra innehålla, att sinnesundersökning av den som icke är häktad
skall verkställas av läkare som för dylikt ändamål är anställd vid statligt
sinnessjukhus, samt att domstol som förordnat om sådan undersökning skall
skyndsamt översända samtliga handlingar i målet till det sinnessjukhus, vid
vilket enligt av medicinalstyrelsen meddelade bestämmelser undersökningen
skall äga rum. I 43 § tredje stycket böra vidare reglerna om den tilltalades
intagning å sinnessjukhus anpassas efter de ändrade organisatoriska förhållandena.
I samband härmed torde 43 § femte stycket, som för visst fall innebär
undantag från reglerna i nuvarande tredje stycket, kunna upphävas.

Därest medicinalstyrelsen, då domstol beslutat inhämta styrelsens yttrande,
finner ytterligare undersökning av den tilltalade vara erforderlig, synes styrelsen
liksom för närvarande böra äga utse den läkare styrelsen själv önskar
att verkställa den kompletterande undersökningen. Härför talar bl. a. att den
erforderliga kompletteringen kan gå ut på en specialundersökning av särskilt
slag. I 44 § sinnessjuklagen synes fördenskull erfordras endast redaktionella
jämkningar i anledning av den föreslagna omorganisationen av
undersökningsväsendet.

Bestämmelser om tidslängden för undersökningen äro meddelade i 42 §
tredje stycket och 43 § fjärde stycket sinnessjuklagen. Dessa bestämmelser
torde böra bliva förmål för viss jämkning i enlighet med vad jag i det föregående
anfört.»

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Domstols förordnande om sinnesundersökning.

I 6 kap. sinnessjuklagen meddelas inledningsvis bestämmelse, när domstol
skall förordna om sinnesundersökning. Härom stadgas
i 41 §, att när i brottmål domstolen, på grund av att den tilltalade tidigare
lidit av sinnessjukdom eller eljest, finner anledning till antagande att
den tilltalade vid brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter
eller minskar straffbarheten, den tilltalade icke får dömas skyldig till brottet
utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet
vid nämnda tid och beträffande frågan huruvida han är i behov av vård å
sinnessjukhus. Även om domstolen ej finner anledning till dylikt antagande,
må den tilltalade ej utan att läkares utlåtande inhämtats förordna örn den
tilltalades internering eller döma honom till straffarbete i ett år eller däröver för
mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt
att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för
försök till brott, som nu nämnts. Det må anmärkas, att jämväl för förordnande
örn förvaring förutsättes, att läkares utlåtande blivit inhämtat angående
den tilltalades sinnesbeskaffenhet; en förutsättning för förvaring är att
den tilltalade finnes hava vid brottets begående varit och alltjämt vara av
sinnesbeskaffenhet, som avses i 5 kap. 6 § strafflagen.

I samband med tillkomsten av 1937 års lag örn förvaring och internering
i säkerhetsanstalt erhöll jämväl 41 § sinnessjuklagen ändrad lydelse, som
utöver en ändrad uppställning av paragrafen icke innebär något annat nytt
än att före ådömande av förvaring eller internering i säkerhetsanstalt läkarutlåtande
angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet alltid skall inhämtas.

Strafflagberedningen.

Strafflagberedningen har i sitt förslag till lag om sinnesundersökning i
brottmål ersatt de nuvarande bestämmelserna i 41 § sinnessjuklagen med
föreskrift att om i brottmål anledning föreligger till antagande, att den tilltalade
vid gärningens begående handlat under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, eller om domstolen eljest, för bestämmande av påföljd för
brottet eller av annan anledning, finner utredning angående den tilltalades
sinnesbeskaffenhet erforderlig, sinnesundersökning skall verkställas, där ej
sådan undersökning av särskilda skäl finnes obehövlig. Därjämte har beredningen
föreslagit, att om brottet ej funnes förskylla svårare straff än böter,
sinnesundersökning finge ske endast då särskilda skäl förelåge. Sistnämnda
bestämmelse har beredningen motiverat därmed att undersökning icke borde
beslutas, då den skulle innebära ett större mått av lidande och obehag än
det straff domstolen komme att utmäta. I särskilda fall kunde emellertid
sinnesundersökning vara önskvärd såsom ett medel att få den tilltalade omhändertagen.

Beredningens förslag innehåller icke några föreskrifter örn att rättspsykiatrisk
undersökning skall vara obligatorisk i vissa fall. I detta hänseende
har beredningen uttalat, att beredningen därmed icke avsåge att åstad -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

komma någon ändring i sak. Enligt beredningens mening finge det alltid anses
erforderligt att sinnesundersöka den som ställdes under tilltal för mord
eller mordförsök, och detsamma gällde då åtalet avsåge mordbrand eller
annat eldsåsättande av allvarlig art eller försök därtill.

Departementschefen.

Departementschefen har beträffande frågan om domstols förordnande örn
sinnesundersökning anfört följande:

»De nuvarande bestämmelserna örn obligatorisk sinnesundersökning i vissa
fall ha otvivelaktigt kraftigt bidragit till ait hos domstolarna skapa insikt örn
betydelsen av att förordnande om sinnesundersökning meddelas i grova brottmål.
Emellertid torde numera näppeligen behöva befaras, att en domstol
skulle underlåta att förordna om sinnesundersökning i sådana mål, i vilka
för närvarande undersökning är obligatorisk. Då därjämte i många andra
mål redan brottets beskaffenhet kan giva anledning till antagande, att gärningsmannen
vid dess begående varit psykiskt abnorm, synes det följdriktigt
att till undvikande av missförstånd borttaga föreskrifterna om obligatoriska
undersökningar. Att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, i stället utvidga
kretsen av de brott, beträffande vilka undersökning alltid borde ske, synes
endast ägnat att öka risken för den missuppfattningen att i andra fall undersökning
icke vore påkallad. Jag ansluter mig fördenskull till vad beredningen
föreslagit i detta hänseende. Särskilt stadgande därom att sinnesundersökning
bör äga rum innan någon dömes till förvaring eller internering
synes icke erforderligt. För ådömande av sådan påföljd torde särskild utredning
om den misstänktes sinnesbeskaffenhet alltid anses påkallad, såframt
ej undantagsvis sådan utredning ändock är tillgänglig för domstolen,
exempelvis då en till förvaring dömd lagföres för nytt brott.

I enlighet med det anförda synes frågan i vilka fall domstol bör förordna
om undersökning icke böra regleras i vidare mån än att syftet med undersökningen
mera allmänt angives. I 41 § sinnessjuklagen bör sålunda föreskrivas,
att förordnande örn sinnesundersökning skall meddelas, då anledning föreligger
till antagande att den misstänkte bör förklaras straffri enligt 5 kap.
5 § strafflagen. Av skäl som strafflagberedningen anfört, bör denna regel
icke vara ovillkorlig; undersökning bör kunna underlåtas, när sådan av
särskilda skäl finnes obehövlig. Härutöver synes i lagtexten böra angivas,
att sinnesundersökning skall ske, när domstolen finner utredning om den
misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande av påföljd
för brottet eller eljest för målets avgörande. I enlighet med denna bestämmelse
har domstolen att föranstalta om sinnesundersökning när domstolen
anser en mera avsevärd straffnedsättning med stöd av 5 kap. 6 § strafflagen
kunna komma i fråga. Den föreslagna bestämmelsen omfattar även
de av strafflagberedningen anmärkta fall, då undersökningen närmast haltin
syfte att konstatera värdet av en tilltalads erkännande eller andra omständigheter
som ha betydelse för bedömandet av själva skuldfrågan.

Beredningen har föreslagit en särskild föreskrift lill undvikande av att

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

domstol skulle känna sig förpliktad att förordna om sinnesundersökning i
bagatellmål. En sådan föreskrift torde dock knappast vara behövlig.

I samband med den nu föreslagna omredigeringen av 41 § sinnessjuklagen
synes en formell överarbetning böra ske jämväl i fråga örn 46 och 46 a §§
samma lag, vilka föreskriva skyldighet för vederbörande myndighet att föranstalta
örn läkarundersökning, när någon som är föremål för förfarande, avseende
ådömande av tvångsarbete, misstänkes vara sinnessjuk eller då någon
av fångvårdsstyrelsen anses böra dömas till förvaring enligt 3 § i 1937
års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.»

Utredning om den tilltalades person.

Strafflagberedningcn.

Beträffande frågan om den utredning i målet som bör föreligga
innan beslut örn sinnesundersökning meddelas har strafflagberedningen föreslagit
införande av särskild föreskrift att, innan förordnande örn sinnesundersökning
meddelas, erforderlig utredning skall förebringas om den åtalade
gärningen samt den tilltalades levnadsomständigheter och personliga förhållanden
i övrigt.

Strafflagberedningen, som erinrat örn de i 42 och 43 §§ sinnessjuklagen
upptagna bestämmelserna om rätt för undersökningsläkare att hos domstolen
eller domaren göra framställning örn förhör med personer, som kunna
antagas äga kännedom örn omständigheter av betydelse för bedömande av
den tilltalades sinnesbeskaffenhet, har föreslagit att undersökningsläkaren
medgåves rätt att även genom polismyndighet erhålla sådan utredning som
avsåges med bestämmelserna örn förhör.

Beredningen bär vidare ansett hänsyn till den tilltalade motivera införande
av bestämmelse därom att domstolen må, när så finnes lämpligt, förordna
att målet, såvitt fråga är om utredning angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet,
skall handläggas inom stängda dörrar. I detta hänseende
har beredningen erinrat, att det läge i sinnesundersökningens natur
att den måste blotta den tilltalades livsföring och privata förhållanden i sådan
utsträckning att anledning icke funnes att låta dessa upplysningar komma
till allmänhetens kännedom. Vidare har beredningen påpekat att enligt
lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål domstolen ägde
förordna att målet, i vad anginge sådan personutredning som avsåges med
lagen, skulle handläggas inom stängda dörrar.

Departementschefen.

Departementschefen har vid lagrådsremissen anfört:

»Vad angår frågan i vilken ordning utredning om den misstänktes levnadsomständigheter
och personliga förhållanden i övrigt skall förebringas torde
ligga i sakens natur, att även om domstolen nedlägger omsorg på att utredningen
i detta hänseende skall bliva så god som möjligt, läkaren behöver
infordra kompletterande upplysningar, då domstolen icke alltid kan av -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

göra vilka omständigheter som äga relevans för det psykiatriska bedömandet.
Ofta torde för övrigt behov av utredning på viss punkt yppa sig först
under undersökningens gång. Särskild föreskrift att det åligger domstolen
att sörja för erforderlig utredning rörande den tilltalades person synes mig
vid nu angivna förhållanden icke vara påkallad. Några bestämmelser i syfte
att garantera, att det material läkaren under hand införskaffat är tillförlitligt,
synas svårligen kunna meddelas, önskvärt är otvivelaktigt, att materialet
redovisas i samband med utlåtandet i den utsträckning det haft betydelse
för läkarens ståndpunktstagande. Särskilt stadgande härom torde dock vara
överflödigt.

Vad strafflagberedningen föreslagit därom, att läkaren skall äga rätt att
hos polismyndighet begära utredning angående omständigheter av betydelse
för undersökningen synes lämpligt. I allmänhet torde väl tillfyllestgörande
upplysningar kunna av läkaren inhämtas genom brev eller telefonsamtal,
men örn så icke låter sig göra, kan det vara önskvärt att läkaren får anlita
polismyndighet för anskaffande av material, som är erforderligt för undersökningen.
Det förutsättes därvid, att läkaren i sin begäran noggrant anger
i vilka hänseenden utredning erfordras. Beredningen har vidare föreslagit, att
förhör till vinnande av utredning rörande omständigheter av betydelse för
undersökningen skulle, om läkaren så funne lämpligt, kunna äga rum även
vid annan domstol än den där målet är anhängigt. Någon sådan bestämmelse
synes dock icke böra meddelas. Jag vill anmärka, att domstolen lär ha möjlighet
att vid behov låta förhöret äga rum vid annan domstol.

I enlighet med det anförda synes i 42 § andra stycket sinnessjuklagen böra
införas föreskrift, att läkaren hos polismyndighet äger begära utredning angående
omständigheter av betydelse för undersökningen. Såsom hittills skall
därjämte förhör inför domstolen kunna äga rum för utredning i nämnda
hänseende. Då sådant förhör ägt rum, må enligt 42 § tredje stycket tiden
för utlåtandets avgivande utsträckas till tre månader. Ett bibehållande av
denna bestämmelse synes skäligen onödigt, då det måste förutsättas att domstolen,
om läkaren gör framställning om anstånd med utlåtandets avgivande,
tager behörig hänsyn till att förhör ägt rum. Begäran om förhör bör givetvis
i förekommande fall göras snarast möjligt efter undersökningens påbörjande.

Vad härefter angår beredningens förslag att handläggning inom stängda
dörrar skall kunna äga rum, då fråga är om utredning angående den tilltalades
sinnesbeskaffenhet, synas mig de skäl beredningen anfört för en sådan
bestämmelse övertygande. Det må därjämte erinras, att sådant förhör vid
domstol, som enligt 38 och 39 §§ sinnessjuklagen kan äga rum för utredning
angående sinnesbeskaffenheten hos den, som för vård eller observation intagits
å sinnessjukhus, enligt stadgande i sistnämnda paragraf må hållas inom
stängda dörrar. I 5 kap. 1 § nya rättegångsbalken har föreskrivits, att förhör
med den som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten må hållas inom stängda dörrar. I övrigt innehåller nya
rättegångsbalken icke någon bestämmelse, med stöd varav offentligheten i
rättegången skulle kunna inskränkas på grund därav att utredningen avser

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Den av strafflagberedningen ifrågasatta
bestämmelsen synes sålunda vara av betydelse även efter rättegångsreformens
genomförande. Bestämmelsen synes lämpligen kunna intagas i en ny paragraf,
betecknad 41 a §, i sinnessjuklagen.»

Sinnesundersökning av tilltalad som vistas på fri fot.

Straff lagberedningen.

Rörande sinnesundersökning av tilltalad på fri fot har strafflagberedningen
föreslagit uttrycklig föreskrift, att dylik undersökning skall såvitt möjligt
verkställas under sådana förhållanden att den icke hindrar den tilltalades
förvärvsverksamhet eller medför annan väsentlig olägenhet för honom.

Då ett beslut örn sinnesundersökning för den tilltalade medförde åtskilliga
olägenheter, syntes det beredningen rimligt att ett sådant beslut skulle kunna
särskilt överklagas. Klagotiden borde vara den i fråga om domstols beslut
vanliga. Sedan undersökningen väl pågått någon tid funnes nämligen icke
någon större anledning att medgiva klagan över beslutet därom. Beredningen
föresloge i anslutning till vad sålunda anförts, att handräckning enligt
51 § sinnessjuklagen icke borde få meddelas förrän beslutet om sinnesundersökning
vunnit laga kraft.

Beredningen har även föreslagit att den nuvarande skillnaden mellan intagning
på sinnessjukhus och »vistelse» å sjukhuset enligt 101 § sinnessjukstadgan
skulle upphöra. Härutinnan har beredningen anfört att sådan »vistelse» i
realiteten vore att likställa med en intagning, då den tilltalade vore skyldig
att ställa sig till efterrättelse de för sjukhuset gällande reglerna och den
formella rätt han hade att när han så begärde få lämna sjukhuset vore
ganska illusorisk, enär läkaren kunde hota med att i så fall begära tvångsintagning
av den tilltalade. Den tanke som läge bakom föreskrifterna om
vistelse på sjukhuset enligt 101 § sinnessjukstadgan vore emellertid förtjänt
att beaktas på annat sätt. Erfarenheten gåve vid handen, att en tilltalad ofta
motsatte sig intagning å sinnessjukhus av den anledning att han icke på förhand
kunde veta huru långvarig vistelsen kunde bliva, men att han däremot
skulle vara villig att underkasta sig en kortare, bestämd tids intagning, örn
detta funnes erforderligt för att slutföra undersökningen. I stället för de nu
gällande reglerna örn rätt för den tilltalade att vistas på sjukhuset syntes det
böra föreskrivas, att intagning med den tilltalades samtycke skulle avse viss
på förhand bestämd tid. Sedan denna tid gått till ända, borde den tilltalade
icke få kvarhållas på sjukhuset. Skulle han vara i behov av vård å sinnessjukhus,
finge omhändertagandet av honom ordnas i enlighet med sinnessjuklagstiftningens
vanliga regler

Beredningen har vidare föreslagit, att även i fråga om undersökning av
tilltalade som vistas på fri fot samtliga kostnader för undersökningen
skulle, i likhet med vad som redan gällde i fråga om sinnesundersökning
av häktade, bestridas av statsmedel. I detta hänseende gäller för närvarande,
att tilltalad som befinner sig på fri fot är i princip skyldig att själv

Första lagutskottets utlåtande nr

bekosta de resor som bliva erforderliga för undersökningen. Har han enligt
domstols eller medicinalstyrelsens beslut intagits på sinnessjukhus för undersökningen,
utgår ej avgift för sjukhusvistelsen, men örn han frivilligt underkastar
sig vistelse å sinnessjukhus enligt 101 § sinnessjukstadgan, skall ersättning
för vistelsen utgå efter enahanda grunder som gälla för dem, vilka
intagits å sjukhuset för vård. Därest den tilltalade åtnjuter fri rättegång
eller i viss ordning styrkes vara medellös, är han dock befriad från sådan
ersättningsskyldighet. Örn han det begär, skall därjämte sjukhuschefen på
det allmännas bekostnad ombestyra eller bekosta resan fram och åter mellan
den tilltalades vistelseort och sjukhuset.

Till motivering av sitt förslag att kostnaderna för intagning å sinnessjukhus
för undersökning alltid skulle bestridas av statsmedel har beredningen
anfört, att intagningen väsentligen skedde i det allmännas och icke i den
tilltalades eget intresse. Det obehag som tillskyndades honom borde icke utökas
med skyldighet att själv bestrida kostnaderna för vistelsen å sjukhuset.
De anförda synpunkterna talade också för att ersättning av allmänna medel
utginge till den tilltalade för resor, som han nödgades företaga för att i anledning
av beslutet örn sinnesundersökning sammanträffa med undersökningsläkaren.
Icke heller borde den tilltalade, därest förhör vid domstol ägt rum i
anledning av förordnandet om sinnesundersökning, bekosta ersättningen till
de personer som inkallats till förhöret, utan borde denna ersättning alltid
stanna å statsverket. I sistnämnda hänseende borde ändring ske jämväl beträffande
undersökningarna av häktade.

Departementschefen.

Departementschefen har i nu förevarande hänseende uttalat följande:

»I likhet med beredningen finner jag skäl tala för en erinran att vid sinnesundersökning
av tilltalad som icke är häktad såvitt möjligt skall tillses,
att han genom undersökningen ej hindras i sin förvärvsverksamhet och att
ej heller annan allvarlig olägenhet tillskyndas honom. Denna erinran synes
böra införas i 43 § andra stycket sinnessjuklagen.

Beredningens uppfattning att klagan över beslut om sinnesundersökning
borde vara inskränkt till viss tid kan jag däremot icke dela. Ofta nog torde
de konsekvenser beslutet medför icke stå klara för den tilltalade förrän det
blir fråga om mera ingripande åtgärder mot honom och det kan då vara för
sent att klaga. Enligt min mening bör fördenskull såsom hittills klagan över
beslut om sinnesundersökning icke vara inskränkt till viss tid. Vid sådant
förhållande synes mig anledning icke föreligga att införa särskild bestämmelse
om klagorätt över beslutet. Vad angår handräcknings meddelande är
jag visserligen ense med beredningen därom, att handräckning ej bör få
meddelas, därest den tilltalade klagat över beslutet om sinnesundersökning.
Man torde emellertid även utan särskilt stadgande kunna räkna med att undersökningsläkama
icke påkalla handräckning i dylika fall, varför jag ej
finner tillräckliga skäl föreligga att upptaga någon bestämmelse i ämnet.

I fråga om tilltalads intagande å sinnessjukhus för undersökning kan jag

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

icke finna, att beredningen anfört tillräckliga skäl till stöd för förslaget att
ersätta bestämmelserna om vistelse å sinnessjukhus enligt 101 § sinnessjukstadgan
med regler om intagning på viss bestämd tid. Jag anser fördenskull,
att de nuvarande reglerna örn intagning på sinnessjukhus för undersökning
och örn vistelse på sjukhuset för sådant ändamål böra bibehållas.

Även om, på sätt nu förordats, bestämmelserna örn vistelse på sinnessjukhus
bibehållas, torde fördenskull anledning icke föreligga att bibehålla nu
gällande regler om den tilltalades skyldighet att ersätta kostnaderna för sjukhusvistelsen.
Flertalet av de undersökta torde för närvarande enligt dessa regler
komma i åtnjutande av befrielse från ersättningsskyldigheten. Såsom
strafflagberedningen framhållit är emellertid vistelsen å sjukhuset föranledd
av det allmännas och icke av den tilltalades eget intresse. Kostnaderna torde
fördenskull alltid böra bestridas av det allmänna. I likhet med strafflagberedningen
finnér jag det vidare följdriktigt, att den tilltalade skall äga av allmänna
medel utfå gottgörelse för de resor han nödgas företaga för undersökningen.
Bestämmelser i nu omförmälda hänseenden torde kunna meddelas
i administrativ ordning. Vad åter angår ersättning till personer, som inkallats
till förhör vid domstol för att höras angående omständigheter av betydelse
för undersökningen torde föreskrift böra införas i 42 § andra stycket
sinnessjuklagen att ersättningen skall stanna å statsverket.»

Utlåtandets innehåll.

Rörande utlåtandets innehåll innehåller sinnessjuklagen inga andra föreskrifter
än bestämmelserna i 41 § att utlåtandet skall avse den tilltalades
sinnesbeskaffenhet vid tiden för gärningens begående och frågan huruvida
han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Strafflagberedningen.

Enligt beredningens förslag skall beträffande tilltalad, som enligt utlåtandet
bör straffriförklaras, i utlåtandet angivas om han är i behov av vård å
sinnessjukhus eller annan särskild vård; beträffande annan tilltalad bör utlåtandet
innehålla den slutsats rörande hans behandling, vartill hans sinnesbeskaffenhet
må föranleda. Angående vad sålunda föreslagits har beredningen
anfört, att utlåtandet i huvudsak skulle ligga till grund för avgörandet av
vilka vårdåtgärder som borde vidtagas med den tilltalade, därest han bleve
straffriförklarad. På grund härav borde i fråga om den som enligt utlåtandet
kunde bliva föremål för straffriförklaring alltid angivas huruvida han
vore i behov av vård å sinnessjukhus, vård å alkoholistanstalt eller annan
vård. I fråga örn annan tilltalad borde i utlåtandet lämnas en redogörelse för
frågan i vad mån konstaterad psykisk abnormitet hos honom enligt läkarens
mening borde inverka på bans straffrättsliga behandling. Någon ovillkorlig
skyldighet för läkaren att uttala sig örn den kriminalpolitiska behandlingen
innebure icke det föreslagna stadgandet.

Fornta lagutskottets utlåtande nr 37.

Departementschefen.

Departementschefen har rörande utlåtandets innehåll uttalat följande:

»Då ändamålet med en sinnesundersökning är att giva domstolen ett sakkunnigt
utlåtande rörande den undersöktes sinnesbeskaffenhet, bör givetvis
utlåtandet innehålla en medicinsk beskrivning och bestämning av vederbörandes
psyke. Däremot erfordras icke att i utlåtandet utsäges, huruvida det sinnestillstånd,
som förelegat hos den undersökte vid åtalade gärningens begående,
är av beskaffenhet att böra föranleda tillämpning av 5 kap. 5 eller 6 §
strafflagen. Detta avgörande tillkommer domstolen. Till ledning för domstolens
bedömande erfordras emellertid jämväl att i utlåtandet angives det vårdbehov
som föreligger; särskilt i fråga om psykopater märkes härvidlag, att
enligt det förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser, som jag i annat sammanhang
framlagt, frågan om straffrihet skall avgöras under hänsynstagande
till arten av det föreliggande vårdbehovet. Att utlåtandet innehåller upplysning
om vårdbehovet är vidare av betydelse för frågan huru det skall förfaras
med den undersökte därest han straffriförklaras. Beträffande den som
av läkaren finnes icke vara i behov av särskild vård synes det önskvärt, att
i utlåtandet angives huruvida vid bestämmande av påföljden för brottet särskild
hänsyn bör tagas till hans sinnesbeskaffenhet. Sålunda torde, när
formella förutsättningar för ådömande av förvaring föreligga, utlåtandet böra
lämna besked, huruvida den tilltalade till sin sinnesbeskaffenhet avviker från
det normala och är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom. I fråga om tilltalad, som kan komma i åtnjutande av villkorlig
dom, kan det vara av värde för domstolen, att läkaren i utlåtandet angiver
i vad mån med hänsyn till den tilltalades sinnesbeskaffenhet särskilda
föreskrifter böra knytas till den villkorliga domen.

På grund av det anförda vill jag föreslå, att bestämmelse införes därom att
undersökningsläkaren i utlåtandet skall angiva den undersöktes sinnestillstånd
vid gärningens begående samt att han därjämte skall angiva, huruvida
den undersökte är i behov av vård å sinnessjukhus. Härutöver synes böra
föreskrivas, att om den undersökte eljest på grund av sin sinnesbeskaffenhet
finnes böra bliva föremål för särskild behandling, sådant bör anmärkas i utlåtandet.
Läkaren är sålunda i sistnämnda hänseende icke ovillkorligen skyldig
att avgiva något omdöme. I likhet med strafflagberedningen finner jag
lämpligt att läkaren, örn han så önskar, skall kunna underlåta att uttala sig
rörande den kriminalpolitiskt lämpliga behandlingen av den undersökte. Avgörandet
härutinnan kan påverkas av faktorer som ligga utanför läkarens
verksamhetsområde.

De föreslagna bestämmelserna om utlåtandets innehåll synas böra upptagas
i 42 § sinnessjuklagen såsom fjärde stycke. Nuvarande fjärde stycket
i paragrafen torde med vissa redaktionella jämkningar böra intagas såsom
femte stycke. Till följd härav erfordras jämväl en redaktionell jämkning av
de i 43 § fjärde stycket förekommande hänvisningarna till 42 §.»

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Beredande av vård åt straffriförklarade.

Departementschefen.

Departementschefen har vid lagrådsremissen, efter att hava lämnat en redogörelse
för de i 47 § sinnessjuklagen upptagna bestämmelserna om beredande
av vård åt straffriförklarade samt för strafflagberedningens förslag i
ämnet, såvitt nu är i fråga, anfört:

»I 47 § sinnessjuklagen lia särskilda bestämmelser meddelats i syfte att skapa
garanti för att den som vid verkställd sinnesundersökning befunnits vara
i behov av vård å sinnessjukhus också omhändertages för erforderlig vård.
Dessa bestämmelser innebära i huvudsak, att den vårdbehövande skall, om
han för undersökningen intagits å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning
vid fångvården, kvarhållas där i avbidan å domstolens utslag och dess lagakraftvinnande,
samt att han därefter skall, örn han blivit straffriförklarad,
antingen anses vara för vård intagen å sinnessjukhuset eller för vård förvaras
å sinnessjukavdelningen, till dess plats kan beredas honom å sinnessjukhus.

I vad sålunda gäller har strafflagberedningen föreslagit vissa ändringar. Enligt
beredningens förslag må tilltalad, som icke är häktad, efter undersökningens
slutförande icke kvarhållas å sinnessjukhus, där han intagits för undersökningen,
med mindre han i vanlig ordning intages a sjukhuset för vård. Det
motsvarande skall enligt förslaget gälla i fråga om den som för undersökning
är intagen å rättspsykiatrisk anstalt, därest domstolen förordnar, att han
icke längre skall hållas häktad i målet. Beträffande den som är häktad skall
det ankomma på chefen för den rättspsykiatriska anstalten att avgöra, huruvida
han skall kvarhållas eller återföras till häktet.

De ändrade grunder beredningen sålunda föreslagit i fråga om kvarhållande
av den som vid sinnesundersökning funnits vara i behov av vård å sinnessjukhus,
synas mig giva anledning till betänksamhet. Sinnessjuklagens regler
i ifrågavarande avseende tillkommo väsentligen i syfte att skapa garanti för
att sinnessjukvård verkligen komme till stånd där sådan vore motiverad. Med
hänsyn till rådande platsbrist å sinnessjukhusen synes det kunna befaras att
de regler strafflagberedningen föreslagit skulle kunna leda till att den undersökte
icke omhändertages för vård förrän långt efter det domstolens utslag
fallit. Från allmän synpunkt skulle detta otvivelaktigt vara mindre tillfredsställande.
Jag är fördenskull icke benägen att förorda att beredningens förslag
genomföres i denna del.

Å andra sidan kunna de nu gällande reglerna i här förevarande avseende
icke anses i allo tillfredsställande. Vad utlåtandet över sinnesundersökningen
innehåller örn den undersöktes behov av vård vid tiden för undersökningen
blir i allmänhet avgörande för frågan örn hans kvarhållande å sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelning vid fångvården, oavsett örn hans tillstånd sedermera
förbättras. Även örn han fullt tillfrisknat skall han kvarhållas i avbidan
på alt lagakraftägande utslag i målet föreligger. Den tid som förflutit till dess
detta är fallet kan i vissa fall, t. ex. vid ett överklagande av underrättens
sträffriförklarande utslag, bliva ganska lång. Vid clt sådant överklagande

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

kan det ock inträffa, att överrätten finner den tilltalade böra dömas till ansvar
i stället för att straffriförklaras. Den gällande ordningen framstår även
då såsom synnerligen otillfredsställande. Någon avräkning å straffet av den
tid den dömde vistats å sinnessjukhus kan icke lagligen ske. Att införa rätt
för överdomstol att interimistiskt förordna om den intagnes försättande på
fri fot i avbidan å slutligt utslag i målet synes dock mindre lämpligt. Enligt
min mening bör i stället möjlighet till utskrivning från sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen beredas för här avsedda fall. Därmed möjliggöres
att den, som visserligen varit i behov av vård å sinnessjukhus men sedermera
förbättrats, kan utskrivas oaktat rättegången ännu pågår. Jag föreslår
fördenskull att i 47 § 1 mom. sinnessjuklagen införes bestämmelse, enligt
vilken sinnessjuknämnden på därom gjord framställning äger förordna att
den intagne ej vidare skall kvarhållas på sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen.
---—

Beredningen har, med instämmande i en del yttranden, uttalat sig för ett
vidsträcktare användande av s. k. öppen vård beträffande straffriförklarade,
ehuru beredningen ansett särskilda regler därom icke vara erforderliga i vidare
mån än att beredningen föreslagit att då öppen vård ansetts tillräcklig,
anmälan därom skulle göras till vederbörande hjälpverksamhetsläkare. För
min del är jag emellertid tveksam, huruvida dylik öppen vård bör komma
till användning i större utsträckning. Det torde väl icke få anses uteslutet,
att sadan vård ibland kan anses motiverad, exempelvis beträffande gamla
människor eller sinnesslöa, men beträffande det stora flertalet av dem som
enligt min asikt böra bliva föremål för straffriförklaring lärer sluten vård i
en eller annan form få anses påkallad. Jag vill erinra, att enligt till lagrådet
remitterat förslag till ändrad lydelse av bl. a. 5 kap. 5 § strafflagen frågan
om straffrihet såvitt angår psykopater skall vara beroende av huruvida
ett medicinskt vårdbehov föreligger, som är så dominerande att sådan vård
framstår såsom mera rationell än ett omhändertagande inom fångvårdens
ram. Med en dylik gränsdragning beträffande området för straffriheten
lärer öppen vård för en straffriförklarad psykopat knappast kunna komma
i fråga.»

III. Utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade

in. fl.

Gällande bestämmelser.

Enligt sinnessjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus
antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden.
Överinspektören för sinnessjukvården äger därjämte befogenhet att förordna
om utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjukvardsläkaren
att besluta därom. Vad örn överinspektören för sinnessjukvården
är stadgat äger, såvitt angår sinnesslöa, i stället tillämpning å inspektören
för sinnesslövården.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till
ansvar för begånget brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande av
sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket
icke blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket).
Därjämte handlägger sinnessjuknämnden, enligt lagändring år 1937, fråga
om utskrivning av den som enligt domstols förordnande intagits i allmän
uppfostringsanstalt men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits
från anstalten eller som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning
från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt. Såvitt angår utskrivning av den som intagits å
sinnessjukhus i samband med utskrivning från förvaring eller internering i
säkerhetsanstalt har lagändringen dock ännu icke trätt i kraft.

Har någon, vars utskrivning ankommer på sinnessjuknämnden, blivit utskriven
från sinnessjukhus såsom ej längre i behov av vård å sådant sjukhus
och intages han ånyo, skall fråga om hans utskrivning icke ankomma på
nämnden, med mindre överinspektören för sinnessjukvården annorlunda
förordnat.

Sinnessjuknämnden kan i enlighet med en år 1941 genomförd lagändring
i särskilt fall uppdraga åt sjukvårdsläkare att i nämndens ställe meddela
beslut om utskrivning. Sådant uppdrag må dock ej meddelas beträffande
intagen, som begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, och lämnat
uppdrag skall anses återkallat därest den, om vars utskrivning är fråga,
efter uppdragets meddelande begår sådant brott.

I andra fall än sådana, i vilka beslut örn utskrivning enligt nyss återgivna
bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden, ankommer
det å vederbörande sjukvårdsläkare -—- samt överinspektören för sinnessjukvården
— att förordna därom (20 § andra stycket). Finner sjukvårdsläkaren
anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten tillkommer
sinnessjuknämnden, har han att ofördröjligen göra anmälan därom
hos nämnden. Sådan anmälan kan göras jämväl av överinspektören för
sinnessjukvården (21 §).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av
vissa angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga
sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.
Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning
utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta utskrivningsfrågan
till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är dock
icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning
örn utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga örn nämndens skyldighet
att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller annan,
om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra
stycket).

De fall, i vilka utskrivning från sinnessjukhus kan ske, äro närmare reglerade
i 17—19 §§ sinnessjuklagen.

Första lagutskottets utlåtande nr :J7.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den
som efter straffriförklaring för vård förvaras å sådan avdelning gälla enligt
50 § sinnessjuklagen samma regler som för utskrivning från sinnessjukhus
av straffriförklarad med den avvikelse endast, att överinspektören för sinnessjukvården
icke äger föreslå utskrivning.

Strafflagberedningen.

Rörande utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade och andra
sinnessjuka som begått brott har strafflagberedningen uttalat, att den presumtion
om farlighet för det allmänna, som det begångna brottet innebure, i
allmänhet måste medföra att större försiktighet och cn viss återhållsamhet
iakttoges innan man skrede till utskrivning. Det måste därför i de allvarligare
fallen tillses, att vistelsen å sinnessjukhuset genom sin längd komme att innebära
en garanti för att patienten verkligen definitivt tillfrisknat innan han
utskreves. Intagning på sinnessjukhus hade i dessa fall icke allenast karaktären
av en vårdåtgärd utan innebure tillika en samhällets skyddsåtgärd i
rättssäkerhetens intresse. De rent psykiatriska synpunkterna kunde därför
icke få vara ensamt avgörande vid ett beslut örn utskrivning utan en medverkan
av personer, som kunde anses särskilt representera de allmänna
skyddssynpunkterna vid utskrivningsfrågans avgörande, vore påkallad.

I sistnämnda hänseende har beredningen ansett sinnessjuknämndens sammansättning
vara synnerligen väl avpassad. Beredningen har emellertid tilllika
uttalat, att olägenheter vore förknippade med en central prövning av
nu ifrågavarande utskrivningsärenden. En stark anhopning av sådana ärenden
hos den centrala myndigheten medförde sålunda, att ett vart av dessa
icke kunde ägnas den ingående och grundliga prövning som vore önskvärd.
Beredningen bär från dessa utgångspunkter föreslagit en decentralisering av
utskrivningsförfarandet i fråga om straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende
likställda personer. Genom en dylik decentralisering kunde
man råda bot på vissa nackdelar, som vidlådde det nuvarande systemet.

Beredningen har härom anfört bl. a-:

Härutinnan må anmärkas, att sinnessjuknämndens prövning -—- i likhet
med all motsvarande central granskning — måste ske utan den personliga
kontakt med den intagne, som en lokal utskrivningsmyndighet kan
ernå. Sinnessjuknämnden kan, när den så finner erforderligt, sammanträda
på det sjukhus där den, om vars utskrivning är fråga, är intagen, men
det säger sig självt, att i den mån nämndens arbetsbörda är stor, dylika
sammanträden komma att höra till undantagen. Den skriftväxling, som föranledes
av att nämnden i första hand skall pröva utskrivningsfrågan, kommer
ofta att upptaga en icke oväsentlig del av sjukvårdsläkarens tid och medför
en viss omgång och tidsutdräkt. En viktig omständighet, särskilt vid all försöksutskrivning,
är att den som utskrives kan placeras i lämplig arbetsanställning.
Möjligheterna härför försvåras ibland därigenom att sinnessjuknämndens
besked måste avvaktas. En lokal utskrivningsmyndighet kan smidigare
och snabbare få till stånd ett beslut i situationer, där detta är önskvärt.
Ett ytterligare skäl till en starkare decentralisering av utskrivningsförfarandet
beträffande straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseen -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

de likställda patienter finner strafflagberedningen ligga däri, att sinnessjuknämnden
erhåller den ställning som ursprungligen avsetts skola tillkomma
densamma såsom en klagoinstans till skydd för de intagna. Självklart bör
klagan hos nämnden alltid få föras över beslut av den lokala utskrivningsmyndigheten
att vägra utskrivning.

Enligt beredningens mening borde det vara tillfyllest att utöver sjukvårdsläkaren
två av Kungl. Majit för ändamålet förordnade personer, av vilka den
ene vore eller varit ordinarie innehavare av domarämbete och den andre
borde vara i allmänna värv erfaren, medgåve att utskrivning finge
ske. Beredningen har därvid förutsatt, att utskrivning icke skulle kunna
ske med mindre båda de särskilt förordnade personerna vore ense med sjukvårdslälcaren
örn att sådan vore tillrådlig. Motsatte sig någon av dem att den
intagne utskreves, borde frågan förfalla. Beredningen hade övervägt att i
dylikt fall utskrivningsfrågan automatiskt skulle hänskjutas till sinnessjuknämnden
men funnit detta överflödigt. Den intagne eller någon som ägde
föra talan för honom, kunde hos sinnessjuknämnden påkalla prövning av
frågan och kunde givetvis härvid påräkna bistånd av sjukvårdsläkaren. Om
klagan ej fördes, syntes emellertid anledning saknas att draga frågan under
nämndens prövning.

Jämte det beredningen föreslagit materiellt ändrade regler för utskrivning
av straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende jämställda personer
har beredningen föreslagit formella jämkningar och omplaceringar av
hithörande bestämmelser i sinnessjuklagen. Beredningen har sålunda föreslagit,
att 18 § andra och tredje styckena skulle utgå, att 20—23 §§ skulle erhålla
ändrad lydelse samt att bestämmelserna i 50 § om utskrivning från
sinnessjukavdelning vid fångvården av straffriföiklarad som för vård förvaras
där, skulle flyttas till en ny paragraf, betecknad 26 a §.

Departementschefen.

Departementschefen har beträffande strafflagberedningens förslag om en
decentralisering av utskrivningsförfarandet anfört följande:

»Vad beredningen sålunda föreslagit har i flertalet yttranden i princip tillstyrkts,
därvid särskilt framhållits att förslagets genomförande skulle medföra
en minskning av den nuvarande skriftväxlingen med sinnessjuknämnden
i utskrivningsfrågor. I övriga yttranden, däribland de som avgivits av
medicinalstyrelsen och sinnesjuknämnden, har däremot beredningens förslag
i denna del avstyrkts. För min del befarar jag, i enlighet med vad i dessa
avstyrkande yttranden anförts, att en så stark decentralisering av prövningen
som beredningen föreslagit kommer att medföra all bedömandet vid olika
sjukhus kommer att bliva alltför oenhetligt. Jag vill i della hänseende åberopa
vad justitiekanslersämbetet anfört därom att en sådan olikformighet
endast till en del avhjälpes genom rätten alt klaga hos sinnessjuknämnden,
enär beslut, varigenom utskrivning medgivits, icke kan bliva föremål för så -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

dan klagan. I detta sammanhang bör anmärkas, att enligt vad sinnessjuknämnden
anfört nämnden i allmänhet varit mera restriktiv än läkarna. Såsom
nämnden framhållit kan genom nämndens sammansättning olika psykiatriska
synpunkter göra sig hörda, medan i en lokal utskrivningsnämnd risk
föreligger för en ensidig belysning av fallen från psykiatrisk synpunkt.

Det är emellertid uppenbart att vissa fördelar äro förknippade med en
ökad decentralisering av utskrivningsrätten. Utöver att en lättnad i sinnessjuknämndens
arbetsbörda vinnes torde sålunda det minskade behovet av
skriftväxling med nämnden medföra arbetsbesparing för sjuk vårdsläkaren.
Möjligheterna att placera den som skall utskrivas i lämpligt arbete torde
också i viss mån ökas. Med hänsyn till önskvärdheten att bibehålla största
möjliga enhetlighet i utskrivningsfrågorna kan jag dock icke förorda en ytterligare
decentralisering i vidare mån än att sinnessjuknämnden bör även i
fråga örn den som begått brott mot annans personliga säkerhet kunna överlåta
åt sjukvårdsläkaren att besluta örn utskrivning. Även sådana brott kunna
vara av relativt ofarlig beskaffenhet, och örn det psykiatriska bedömandet
icke föranleder att större försiktighet bör iakttagas vid utskrivningen,
synes det icke vara förbundet med några risker att låta sinnessjuknämnden
delegera sin beslutanderätt i fråga örn utskrivning åt sjukvårdsläkaren. Sinnessjuknämnden
har, då fråga om utskrivning av den intagne första gången
uppkommer, tillfälle att verkställa en prövning av hans farlighet från psykiatriska
utgångspunkter och bör givetvis alltid förbehålla sig beslutanderätten
i sådana fall, då farligheten är utpräglad eiler brottet är av grov beskaffenhet.

Med den begränsade ändring i förhållande till gällande rätt som nu föreslagits,
synas sådana formella jämkningar och omplaceringar av reglerna om
utskrivning från sinnessjukhus som föreslagits av strafflagberedningen icke
vara påkallade. Jag föreslår sålunda endast, att i 20 § sinnessjuklagen vidtages
ändring av den innebörd jag nyss nämnt.»

IV. Processlagberedningens förslag till ändringar i sinnessjuklagen.

Processlagberedningen har, såsom inledningsvis omtalats, den 17 mars 1944
avlämnat betänkande med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken
ävensom förslag till åtskilliga lagändringar, vilka sammanhänga med
den nya rättegångsordningens genomförande. Det av beredningen framlagda
förslaget till ändringar i sinnessjuklagen har huvudsakligen avseende å de
delar av sinnessjuklagen, som gälla undersökning av för brott tilltalade personers
sinnesbeskaffenhet och beredande av vård åt straffriförklarade.

I fråga om sinnesundersöknings ställning i den rättegångsordning, som tillkommit
genom den nya rättegångsbalken, har processlagberedningen anfört
att det, såsom jämväl framhållits av strafflagberedningen, ej minst med
hänsyn till läkarens arbete vore önskvärt att undersökningen kunde på -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

börjas snarast möjligt. Ur procession synpunkt vore det också av vikt, att
undersökningen kunde verkställas före huvudförhandlingen. Å andra sidan
borde, såsom jämväl lagrådet erinrat, beslut om sinnesundersökning icke
meddelas med mindre domstolen funnit utrett, att den misstänkte begått
gärningen. Någon allmän regel örn i vilket skede av brottmålsförfarandet rätten
skulle fatta ståndpunkt till frågan om sinnesundersökning syntes fördenskull
icke lämplig. Rådde tvekan, vare sig om den misstänktes skuld eller om
behovet av sinnesundersökning, borde frågan uppenbart behandlas inför fullsutten
rätt vid huvudförhandlingen i målet. Förekomme icke sådan tvekan,
borde däremot förordnande om sinnesundersökning kunna allt efter omständigheterna
meddelas antingen under förundersökningen eller, efter åtalet,
vid målets beredande till huvudförhandling.

I anslutning till det anförda har processlagberedningen föreslagit vissa ändringar
i sinnessjuklagen. Beredningen har därvid till en början föreslagit redaktionella
jämkningar beträffande rubriken till 6 kap. sinnessjuklagen ävensom
41—45 samt 47, 49 och 51 §§ samma lag, innebärande att ordet »tilltalad»
utbytes mot ordet »misstänkt». Tillika har processlagberedningen
föreslagit, att i 41 § sinnessjuklagen skulle upptagas uttryckligt stadgande
därom att förordnande om sinnesundersökning icke finge meddelas, med
mindre övertygande bevisning förebragts att den misstänkte begått gärningen.
Som en följd av att beslut örn sinnesundersökning kunde beslutas redan
under förundersökningen har beredningen ansett bestämmelserna i 47 § sinnessjuklagen
om kvarhållande å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid
fångvården av den, som vid verkställd sinnesundersökning funnits vara i behov
av vård å sinnessjukhus, böra fullständigas med föreskrift att sådant
kvarhållande ej finge ske om förundersökning nedlagts eller avslutats utan
att åtal följt. Vidare har processlagberedningen ansett lämpligt, att i 49 § sinnessjuklagen
infördes uttrycklig föreskrift, att därest beslut örn sinnesundersökning
meddelats först sedan målet förekommit vid huvudförhandling,
bevis som då upptagits därom att den tilltalade begått gärningen, sedermera
ej behövde upptagas på nytt, såframt ej särskilda skäl föranledde därtill. Till
motivering av vad sålunda föreslagits har beredningen anfört att, ehuru det
ståndpunktstagande till skuldfrågan som innefattades i beslutet om sinnesundersökning
icke vore slutgiltigt, likväl redan detta beslut i allmänhet torde
göra ett återupptagande av utredningsmaterialet i denna del överflödigt.

Processlagberedningen har utöver de ändringsförslag som nu nämnts framlagt
förslag till av rättegångsreformens genomförande påkallade ändringar
jämväl på vissa andra punkter i sinnessjuklagen.

Sålunda har beredningen beträffande 10 § 1 mom. sinnessjuklagen, vari
föreskrives, att vårdattest, som åtföljer ansökan örn någons intagande å sinnessjukhus,
icke må godkännas, därest den utfärdats av läkare, vilken veterligen
står i den skyldskap eller det svågerlag till den sjuke, som enligt lag
utgör vittnesjäv, föreslagit att hänvisningen till föreskrifterna örn vittnesjäv
utbyttes mot en hänvisning till reglerna örn jäv mot domare. Beredningen

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. laud. Nr 37. 3

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

har därvid erinrat att vid ett ikraftträdande av nya rättegångsbalken — som
saknar bestämmelser örn vittnes jäv — den ifrågavarande bestämmelsen
skulle förlora sin betydelse om annat ej stadgades. Med hänsyn till att intagande
å sinnessjukhus utgjorde ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten
vore det emellertid av vikt att ingen minskning skedde i de garantier,
med vilka förfarandet omgärdats.

I 38 och 39 §§ sinnessjuklagen äro bestämmelser meddelade örn förhör
vid domstol angående den som för vård eller observation intagits å sinnessjukhus.
Sådant förhör må i allmänhet ej utan samtycke av den som skall
höras äga rum annorstädes än vid rätten i den ort, där han uppehåller sig;
lyder denna ort under landsrätt, må dock förhöret hållas inför närmaste
rådhusrätt. Förhör skall begäras hos rätten i stad eller domaren på landet,
som har att till förhöret kalla den eller dem med vilka förhör begärts och
vidtaga vissa andra förberedande åtgärder. Förhöret skall äga rum så snart
ske kan, dock må urtima ting för ändamålet ej utsättas. Processlagberedningen
har med avseende å dessa bestämmelser anmärkt, att enligt ett av
beredningen framlagt förslag till handläggning av ärenden rätten vid förhör
som här avses komme att bliva domför med en lagfaren ledamot. Tid och
ställe för förhöret kunde följaktligen bestämmas oberoende av den allmänna
sammanträdesordningen. Föreskriften att förhör kunde äga rum inför närmaste
rådhusrätt syntes fördenskull böra utgå liksom förbudet mot utsättande
av urtima ting. Med hänsyn till nyssnämnda domförhetsregel borde
därjämte föreskrivas att förhör alltid skulle begäras hos rätten.

Jämväl för vinnande av utredning om tilltalads sinnesbeskaffenhet kan,
såsom förut nämnts, på begäran av undersökningsläkaren förhör äga rum
vid rätten. Processlagberedningen har i detta hänseende erinrat, att i 40
kap. 5 § nya rättegångsbalken upptagits ett allmänt stadgande att domstol,
som beslutat inhämta yttrande av sakkunnig, ägde upptaga bevisning
eller annan utredning som erfordrades. På grund härav kunde ifrågasättas
att låta bestämmelserna om förhör som här avses utgå. Med hänsyn till
vissa i nya rättegångsbalken upptagna regler om skyldigheten att sörja för
bevisningen i målet syntes bestämmelserna dock icke helt betydelselösa,
varför beredningen ansett övervägande skäl tala för att de bibehölles. Då
förhöret vore att anse som bevisupptagning utom rätta, syntes med hänsyn
till nya rättegångsbalkens domförhetsregler bestämmelserna att förhör kunde
begäras hos domaren på landet kunna utgå. Enahanda ändring har processlagberedningen
föreslagit beträffande motsvarande bestämmelser i 44,
46 och 46 a §§. Jämväl föreskriften i 42 § att domaren kunde bevilja anstånd
med utlåtandes avgivande har av beredningen föreslagits skola upphävas.
Som en följd av vad sålunda föreslagits har beredningen vidare ansett
45 § första stycket, som angår besvär över domarens beslut, kunna utgå.

I fråga om inställande inför domstol av tilltalad som är intagen på sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelning vid fångvården gäller för närvarande
enligt 49 § sinnessjuklagen, att örn den tilltalade blivit i målet hörd, domstolen
ej må förordna om hans vidare inställande, så framt ej särskilda skäl

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

därtill äro, samt att sjukvårdsläkarens yttrande skall inhämtas innan sådant
förordnande meddelas. Enligt 21 kap. 2 § nya rättegångsbalken är personlig
inställelse av den misstänkte aldrig erforderlig om den misstänkte lider av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet och rätten finner att hans hörande skulle
vara utan gagn. Med hänsyn härtill har processlagberedningen ansett i 49 §
sinnessjuklagen icke erfordras annan föreskrift i förevarande hänseende än
att domstolen, innan beslut meddelas örn inställelse vid rätten av den som
är intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning å fångvården, skall inhämta
sjukvårdsläkarens yttrande.

Departementschefen.

Departementschefen har beträffande processlagberedningens förslag samt
i fråga om de föreslagna lagändringarnas ikraftträdande m. m. anfört följande:

»Emot de av processlagberedningen framlagda ändringsförslagen, som
åsyfta att bringa sinnessjuklagens bestämmelser i överensstämmelse med
grunderna för den nya rättegångsordningen, synes mig i princip intet vara
att erinra. Jag är sålunda enise med beredningen om att sinnesundersökning
bör få beslutas först sedan övertygande bevisning förebragts att den misstänkte
begått gärningen, men att å andra sidan sinnesundersökning bör
kunna beslutas redan under förundersökningen, när tillfredsställande utredning
föreligger. Det torde emellertid böra uttryckligen angivas,,att sinnesundersökning
må äga rum om den misstänkte erkänt gärningen. I enlighet med
vad beredningen uttalat synes det mig överflödigt, att den vid huvudförhandling
upptagna bevisningen i skuldfrågan skall behöva ånyo upptagas, sedan
undersökningen ägt rum, om ej särskilda skäl därtill äro. Som sådana särskilda
skäl torde böra anses att omständigheter tillkommit, som kunna inverka
på värderingen av det tidigare förebragta materialet. Betydelse synes
jämväl böra tillmätas frågan huruvida den tilltalade eller hans försvarsadvokat
framställer begäran om förnyad bevisupptagning under vidhållande av
att den tilltalade är oskyldig. Bestämmelser i nu ifrågavarande hänseenden
synas mig lämpligen böra upptagas i den nya 41 a §, som tidigare omnämnts.
Vad beredningen i övrigt föreslagit synes jämväl böra godtagas med vissa
redaktionella jämkningar.

Åtskilliga bestämmelser i sinnessjuklagen, särskilt i 6 kap., äga samband
med strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Såsom förut nämnts föreligger
förslag till nya sådana bestämmelser. Det kunde med hänsyn till avfattningen
av detta förslag ifrågasättas att i nu förevarande sammanhang vidtaga
vissa formella jämkningar i sinnessjuklagen. Detta har dock icke synts
nödvändigt och skulle påkalla jämkning även av åtskilliga stadganden, som
i övrigt icke beröras av här föreliggande förslag.

Vad angår ikraftträdandet av de föreslagna lagändringarna böra givetvi:
de ändringar, som sammanhänga med omorganisationen av det rättspsykia -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

friska undersökningsväsendet, träda i kraft då den nya organisationen skall
börja tillämpas, eller den 1 januari 1946. De ändringar, som enbart betingas
av processreformen, böra däremot icke träda i kraft förrän samtidigt med
den nya rättegångsbalken. I fråga om några paragrafer, som på grund av
undersökningsväsendets omorganisation böra träda i kraft den 1 januari
1946, torde i särskilda övergångsbestämmelser böra meddelas vissa särskilda
föreskrifter, som erfordras på grund av olikheterna mellan gällande rättegångsordning
och det nya processförfarandet. Slutligen må anmärkas, att
ikraftträdandet av några av de stadganden som nu föreslås ändrade är beroende
av att 1937 års förvaringslagstiftning sättes i kraft. Beträffande dessa
stadganden torde det få ankomma på Konungen att förordna örn deras
ikraftträdande.»

Lagrådet.

Lagrådet har den 16 mars 1945 avgivit utlåtande över det i enlighet med
departementschefens ovan återgivna uttalanden upprättade lagförslaget. Med
föranledande av erinringar från lagrådets sida har förslaget i propositionen
undergått vissa smärre ändringar, varjämte några redaktionella jämkningar
vidtagits.

Utskottet.

Genom förevarande proposition framlägges ett förslag till ändrad organisation
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet, vilket förslag föranleder
vissa ändringar i sinnessjuklagen den 19 september 1929. I samband
härmed föreslås åtskilliga andra ändringar i lagen. En del av dessa ändringar
sammanhänga med det förslag till ändring i 5 kap. strafflagen, som
förelagts riksdagen genom Kungl. Maj:ts proposition nr 207. Över sistnämnda
proposition har utskottet denna dag avgivit särskilt utlåtande, nr 36.
Vissa av de genom nu förevarande proposition framlagda ändringsförslagen
åsyfta att bringa sinnessjuklagens bestämmelser i överensstämmelse med
grunderna för den nya rättegångsordning, som kommer att gälla enligt rättegångsbalken
den 18 juli 1942.

De anslagsfrågor, som kräva sin lösning för genomförande av den föreslagna
omorganisationen av sinnesundersökningsväsendet, ha underställts
riksdagen genom propositionerna nr 240—242. Dessa propositioner jämte i
anledning av desamma väckta motioner ha hänvisats till behandling av statsutskottet.

Det nu framlagda förslaget till omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet innebär intet avsteg från den hittills tillämpade principen
örn en uppdelning av sinnesundersökningarna av häktade å ena samt
icke häktade å andra sidan. Häktade tilltalade skola sålunda enligt förslaget
undersökas vid de fångvårdens sinnessjukavdelningar, som äro anknutna till

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

centralfängelserna å Långholmen, i Härnösand, Växjö och Malmö samt kronohäktena
i Västervik och i Jönköping ävensom vid den lill vårdanstalten å
Hall anknutna sinnessjukavdelningen å Håga. Departementschefen har vidare
uttalat, att en sinnessjukavdelning bör inrättas även vid centralfängelset
å Härlanda. På Gotland förutsättas undersökningarna av såväl häktade som
icke häktade tilltalade alltjämt skola äga rum å S:t Olofs sjukhus i Visby.
För undersökning av tilltalade på fri fot föreslås inrättande av särskilda
undersökningsstationer vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm samt vid
Ulleråkers sjukhus vid Uppsala, Ryhovs sjukhus i Jönköping, S:t Lars sjukhus
i Lund, S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg, Mariebergs sjukhus i Kristinehamn,
Sidsjöns sjukhus i Sundsvall och Umedalens sjukhus vid Umeå.

Vad undersökningarna av häktade angår innebär förslaget i huvudsak ett
bibehållande av nu gällande ordning. Den häktade skall sålunda för undersökningen
överföras till någon av förut omförmälda sinnessjukavdelningar vid
fångvården. Beträffande tilltalade på fri fot åter innebär förslaget att sinnesundersökningarna,
vilka enligt hittillsvarande bestämmelser uppdelats på ett
stort antal olika läkare och sinnessjukhus, koncentreras till de åtta ovan omförmälda
undersökningsstationerna. Örn det finnes erforderligt för undersökningens
verkställande må domstolen förordna, att den, som skall undersökas,
skall intagas å det sinnessjukhus, där läkaren är anställd. För såväl häktade
som icke häktade gäller enligt förslaget att undersökningarna skola verkställas
av heltidsanställda läkare.

Strafflagberedningen, som föreslog inrättande av en gemensam organisation
för undersökningarna av häktade och icke häktade genom att en del av
de nuvarande sinnessjukavdelningarna vid fångvården ombildades till rättspsykiatriska
anstalter, uttalade, att undersökningsanstalterna om möjligt
borde göras fristående från såväl fångvårdsinrättningar som sinnessjukhus.
Även inom utskottet hava starka skäl anförts för en sådan ordning. Med
hänsyn till det statsfinansiella läget är det emellertid, som jämväl strafflagberedningen
och departementschefen funnit, icke möjligt att för närvarande
uppföra nya anstalter för undersökningsväsendet. Utskottet vill likväl understryka
angelägenheten av att frågan om sinnesundersökningsväsendets organisation
upptages till förnyad prövning så snart förhållandena det medgiva.
Det nu framlagda förslaget får sålunda enligt utskottets mening framför
allt betraktas såsom en åtgärd avsedd att råda bot på de uppenbara missförhållanden,
som för närvarande råda på förevarande område. Departementschefen
har ock för egen del uttalat att man i avbidan å utvecklingen
synes böra i viss mån hålla möjligheterna öppna för en framtida mera
omfattande omreglering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Goda
skäl hava också av departementschefen anförts för att i nu förevarande
sammanhang endast söka ernå en mera provisorisk lösning av spörsmålet.
Särskilt må erinras örn den omorganisation av fångvårdens anstaltsväsende
som blir en följd av de väntade reformerna i fråga örn straffverkställigheten.
Utskottet finner sig med hänsyn lill vad sålunda anförts kunna i allt väsent -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

ligt tillstyrka det föreliggande organisationsförslaget såsom ett övergångsstadium
till en mera ändamålsenlig organisation.

Ett beaktansvärt framsteg i förhållande till nu gällande ordning innebär
förslaget särskilt därutinnan att undersökningsläkarna såsom redan nämnts
bliva heltidsanställda. Härigenom tages första steget mot bildandet av en
enhetlig kår av rättspsykiatriska läkare, vilket torde utgöra en av förutsättningarna
för åstadkommande av tillfredsställande förhållanden på förevarande
område. Genom inrättandet av en dylik kår av rättspsykiatrisk! utbildade
och erfarna specialister bör bedömningen av undersökningsfälten bliva
mera enhetlig och tillförlitligheten hos utlåtandena större än vad för närvarande
är fallet. Särskilt i fråga om undersökningarna av icke häktade tilltalade
torde den föreslagna nya ordningen medföra påtagliga förbättringar.
I samma riktning torde den föreslagna koncentrationen av undersökningarna
av icke häktade till ett mindre antal undersölmingsstationer komma att verka.

De föreslagna undersökningsavdelningarna skola enligt förslaget tilldelas
bestämda verksamhetsområden, vilka skola fastställas av fångvårdsstyrelsen
i fråga om häktade och av medicinalstyrelsen beträffande icke häktade, med
möjlighet till överflyttning av undersökningsfall från en avdelning till en annan.
Utskottet vill uttala det önskemålet att vid överflyttningar av undersökningsfall
all möjlig hänsyn tages till de tilltalades behöriga intressen. Det
framstår för utskottet som en angelägenhet av vikt att sinnesundersökningarna
icke medföra större ingrepp i de undersöktas rättssfär än som är
oundgängligen nödvändigt för vinnande av det med undersökningarna
avsedda syftet. Ett intagande a sinnessjukhus eller ett kvarhållande för
sinnesundersökning å sinnessjukavdelning vid fångvården innebär ett frihetsberövande
och bör i likhet med andra i lag medgivna frihetsberövanden
vara omgärdat av tillbörliga garantier mot missbruk, överflyttningar av
undersökningsfall från en undersökningsavdelning till en annan måste med
hänsyn härtill i främsta rummet taga sikte på de undersöktas eget intresse.

Då största möjliga hänsyn vid undersökningarna bör tagas till dem som
skola undersökas bör intagning på sinnessjukhus äga rum allenast där sådant
påkallas av starka sakliga skäl. Utskottet ansluter sig fördenskull till departementschefens
uttalande, att ambulatorisk undersökning av dem som äro på
fri fot bör komma till stånd när omständigheterna det medgiva samt att vistelse
å sjukhuset i de fall, där sådan anses böra förekomma, så långt möjligt
begränsas till den tid som ovillkorligen erfordras för fortlöpande observation
av den intagne. Framhållas må särskilt att undersökningarna i vissa
fall synas kunna göras mindre omfattande än vad för närvarande i allmänhet
är fallet, varigenom intagning å sinnessjukhus i viss utsträckning torde kunna
undvikas. Beträffande exempelvis flertalet sinnesslöa torde intagning för observation
å sinnessjukhus i regel vara överflödig.

Utskottet hälsar från dessa utgångspunkter med tillfredsställelse att särskilt
stadgande nu föreslås av innebörd, att såvitt möjligt skall tillses, att för
icke häktad person som skall undersökas ej uppkommer hinder i hans förvärvsverksamhet
eller annan allvarlig olägenhet. Enligt utskottets mening

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

är det vidare angeläget att beslut om sinnesundersökning, med hänsyn till
de olägenheter som oaktat nämnda föreskrift alltid äro förenade med en
sådan undersökning, överhuvud taget icke meddelas i mål av mindre allvarlig
beskaffenhet. Strafflagberedningen hävdade att sinnesundersökning icke
borde beslutas i sådana fall då densamma skulle innebära ett större mått av
lidande och obehag än det straff domstolen kunde tänkas komma att utmäta.
I enlighet härmed upptog beredningen i sitt förslag en bestämmelse av
innehåll att sinnesundersökning i sådana fall där brottet ej funnes förskylla
svårare straff än böter endast finge ske när särskilda skäl talade för åtgärden.
Departementschefen har icke ansett en sådan bestämmelse erforderlig.
Enligt utskottets mening bör emellertid i sinnessjuklagen införas en uttrycklig
föreskrift därom att sinnesundersökning vid bötesbrott må ske endast när
särskilda skäl därtill äro. Stadgandet, vilket synes kunna utformas i överensstämmelse
med strafflagberedningens förslag, bör lämpligen införas såsom
ett nytt andra stycke i 41 §, som innehåller föreskrifter om sinnesundersökning.
Det föreslagna förbehållet att sinnesundersökning även vid bötesbrott
må ske när särskilda skäl därtill äro torde utgöra en tillfyllestgörande
garanti för att undersökning verkligen kommer till stånd i sådana undantagsfall,
då sakliga skäl tala för en undersökning av sinnesbeskaffenheten.

Den genom propositionen föreslagna omorganisationen av undersökningsväsendet
bör enligt departementschefens uttalanden kunna leda till att en allmän
förkortning av undersökningstiderna kommer till stånd. Departementschefen
har emellertid icke ansett det möjligt att, såsom strafflagberedningen
föreslagit, kräva att undersökningen i regel skall vara slutförd inom en månad
i stället för såsom för närvarande gäller inom två månader. Tiden skall
emellertid enligt departementschefens förslag alltid räknas från det handlingarna
i målet inkommo till undersökningsstationen och icke från det den
tilltalade överfördes till sinnessjukavdelningen eller, därest han intagits å
sinnessjukhus, från intagningen.

Enligt utskottets mening är det synnerligen angeläget att sinnesundersökningarna
slutföras inom kortaste möjliga tid. Under senare år har den föreskrivna
2-månaderstiden överskridits i mycket betydande omfattning. Särskilt
i fråga örn de häktade ha förhållandena varit mycket otillfredsställande.
De undersökta ha härigenom tillfogåls onödiga svårigheter, obehag och lidanden.
Inom utskottet har med hänsyn härtill ifrågasatts sådan ändring
av 42 § tredje stycket sinnessjuklagen, att normaltiden för utlåtandes avgivande
bestämdes till allenast en månad. Mot en sådan förkortning av tiden
har å andra sidan anförts att den kunde leda till en sänkning av undersökningarnas
tillförlitlighet och en försämring av utlåtandenas kvalitet. En dylik
följd av undersökningstidens förkortande måste uppenbarligen i möjligaste
mån undvikas. Utskottet har vid sitt övervägande av spörsmålet stannat
för att föreslå en medelväg mellan strafflagberedningens och departementschefens
förslag. Utskottet förordar sålunda att utlåtande över verkställd
sinnesundersökning skall avgivas inom sex veckor från det handlingarna inkommo
till sinnessjukavdelningen (42 § tredje stycket) eller sjukhuset (43 §

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

fjärde stycket). I detta sammanhang må framhållas att åt utlåtandena understundom
torde kunna givas en något knappare utformning, särskilt i avseende
å referat av handlingarna i målet, än för närvarande utan att kvaliteten
därigenom försämras.

Enligt gällande bestämmelser skola alla rättspsykiatriska utlåtanden beträffande
såväl häktade som icke häktade underkastas central granskning,
vilken verkställes inom medicinalstyrelsen av föredraganden i rättspsykiatriska
ärenden. Utlåtande som avgives av medicinalstyrelsen beslutes av styrelsens
rättspsykiatriska nämnd. Departementschefen har med hänsyn bland
annat till önskvärdheten av en fast och enhetlig praxis i fråga örn de nya
tillräknelighetsbestämmelser, varom förslag framlagts genom propositionen
nr 207 till årets riksdag, ansett att den centrala granskningen bör bibehållas
men förordat att i administrativ ordning sådan ändring vidtages i fråga om
sammansättningen av medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, att de
speciellt rättspsykiatriska synpunkterna vinna ökat inflytande.

Inom utskottet ha olika meningar yppats rörande behovet för närvarande
av en central granskning av de rättspsykiatriska utlåtandena. Enighet har rått
om att ett utlåtande över verkställd sinnesundersökning är att jämställa med
ett vanligt sakkunniguttalande, till vilket domstolen har att taga självständig
ställning. Det har också framhållits, att domstolen äger möjlighet att höra
undersökningsläkaren personligen, om den skulle finna erforderligt att införskaffa
kompletterande upplysningar, en anordning som dessutom står i
god överensstämmelse med principerna för en muntlig process. Å andra sidan
har hävdats, att behov av en central granskning alltjämt föreligger, därvid
framhållits att önskemålet örn en enhetlig kår av rättspsykiatriska undersökningsläkare
endast blivit ofullständigt tillgodosett genom den föreslagna
omorganisationen av undersökningsväsendet. Härjämte har erinrats om
de nya tillräknelighetsbestämmelser, som föreslagits av utskottet i dess förenämnda
utlåtande nr 36. Utskottet har med hänsyn till vad sålunda anförts
funnit sig böra förorda ett bibehållande tills vidare av den centrala granskningen.
Utskottet vill emellertid i likhet med 1938 års statsrevisorer och strafflagberedningen
även uttala önskvärdheten av en närmare kontakt mellan
undersökningsläkaren och domstolen. Domstolarna böra sålunda när anledning
därtill förekommer höra läkaren personligen eller anmoda honom att
skriftligen komplettera utlåtandet i visst hänseende.

Enligt strafflagberedningens förslag skulle granskningen av de rättspsykiatriska
utlåtandena inom medicinalstyrelsen ersättas av en möjlighet för domstolarna
att i tveksamma fall inhämta utlåtande från ett särskilt rättsläkarråd,
förslagsvis bestående av två chefer för rättspsykiatriska anstalter samt
en sinnessjukläkare med vetenskaplig skicklighet. Redan 1938 års statsrevisorer
påtalade att de betydande skiljaktigheter i det rättspsykiatriska bedömandet
som visat sig föreligga vid olika undersökningsavdelningar icke syntes
ha borteliminerats genom medicinalstyrelsens granskning. Interneringsnämnden
har under förarbetena till förevarande proposition uttalat att medicinalstyrelsens
kontroll icke visat sig kunna säkra en fullgod tillämpning

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

av tillräknelighetsbestämmelsema. Inom utskottet hava anförts starka skäl
för införandet i enlighet med strafflagberedningens förslag av ett rättsläkarråd
såsom särskild sakkunniginstans i rättspsykiatriska frågor. Enligt utskottets
mening kan det också ifrågasättas, örn icke ett dylikt rättsläkarråd,
vars ledamöter utgjordes av framstående representanter för den rättspsykiatriska
sakkunskapen, skulle vara bättre ägnat än medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd att utöva överinseendet över undersökningsväsendet. Utskottet
vill därför uttala önskemålet att frågan bur detta överinseende bör
vara ordnat upptages till omprövning så snart så finnes lämpligen kunna
ske. Därvid bör övervägas huruvida ett rättsläkarråd bör inrättas samt huruvida
i så fall rådet bör organiseras inom medicinalstyrelsens ram eller såsom
självständig myndighet. Till förmån för förstnämnda lösning bär bland
annat anförts, att medicinalstyrelsen såsom högsta medicinska myndighet
i riket icke synes böra utan trängande skäl helt skiljas från befattningen
med de specifikt rättspsykialriska frågorna. Det från flera håll framförda
önskemålet att en domare eller annan jurist borde beredas plats i rådet
måste däremot enligt utskottets åsikt bestämt avvisas. Med en dylik sammansättning
av rådet kunde befaras att domstolarna komme att känna sig
bundna av rådets uttalanden i stället för att ägna de rättspsykiatriska utlatandena
en självständig och kritisk prövning. Utskottet delar sålunda till
fullo departementschefens åsikt att det bör ankomma på domstolen själv
att tillgodose de synpunkter av allmänpreventiv eller annan art, som skulle
företrädas av den ifrågasatte domarrepresentanten. Utskottet vill också understryka
departementschefens uttalande om önskvärdheten av att domstolarna
själva söka tränga in i de rättspsykiatriska frågeställningarna och bilda
sig en självständig uppfattning örn den riktiga lösningen i de enskilda fallen.

Enligt sinnessjuklagen tillkommer det sinnessjuknämnden att meddela beslut
örn utskrivning från sinnessjukhus av den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
av domstol förklarats icke kunna fällas lill ansvar för begånget
brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått
mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat. Nämnden
kan i särskilt fall uppdraga åt sjukvårdsläkare att i nämndens ställe
meddela beslut örn utskrivning. Genom propositionen föreslås upphävande av
det i 20 § intagna förbudet mot att meddela sådant uppdrag beträffande
intagen, som begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, dock att
uppdraget, liksom enligt hittills gällande ordning, skall anses återkallat, om
den intagne efter uppdragets meddelande begår brott av nyss angiven beskaffenhet.
Departementschefen har däremot icke funnit anledning upptaga
strafflagberedningens förslag att frågor om utskrivning av straffriförklarade
och därmed likställda intagna skulle ankomma på lokala utskrivningsnämnder,
bestående av sjukvårdsläkaren och två av Kungl. Majit förordnade personer.

Enligt utskottets mening tala beaktansvärda skäl för en decentralisering
av utskrivningsförfarandet. Strafflagberedningens förslag bar ock tillstyrkts i
flertalet av de remissyttranden, däri frågan örn utskrivningsförfarandet be -

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

rörts. Det stora antalet utskrivningsärenden angående straffriförklarade och
med dem i förevarande hänseende likställda — under år 1944 uppgick antalet
till 2 985 — medför att varje ärende icke kan ägnas den ingående prövning,
som vöre önskvärd. Härtill kommer att sinnessjuknämnden i det stora flertalet
fall måste verkställa prövningen nied stöd allenast av skriftlig utredning.
Detta nödvändiggör i sin tur en betungande skriftväxling. En lokal utskrivningsmyndighet
kan vidare, såsom i lagstiftningsärendet framhållits, på ett
smidigare och snabbare sätt tillse att den utskrivne placeras i lämplig miljö
och erhåller lämpligt arbete. Departementschefen har som skäl mot förslaget
att decentralisera utskrivningsförfarandet åberopat bland annat, att bedömningen
i utskrivningsfrågor kunde befaras bliva alltför oenhetlig. Viktigare
än formella enhetlighetssynpunkter — vilka, när prövningen allenast grundas
pa ett skriftligt material, lätt leda till ett schablonmässigt bedömande — är
enligt utskottets mening att man vid utskrivningen söker nå fram till ett ur
saväl samhällets som den enskildes synpunkt riktigt bedömande av varje
särskilt fall, grundat på omedelbar, personlig kontakt med fallet. Ur synpunkten
av den enskildes rättssäkerhet må vidare erinras att nämndens ursprungliga
uppgift att vara en besvärsinstans för de intagna förskjutits till
deras nackdel därigenom att den även fått uppgiften att emot sjukvårdsläkama
bevaka det allmännas intresse av de intagnas kvarhållande ur samhällsskyddets
synpunkt.

Utskottet anser sig icke i frågans nuvarande läge kunna framlägga förslag
om en ändrad organisation för utskrivningsfrågornas handläggning. Frågan
bör emellertid upptagas till förnyat övervägande i samband med den omprövning
av undersökningsväsendets organisation, som utskottet här ovan förordat.

Enligt 41 § i Kungl. Maj:ts förslag skall domstolen, där ej av särskilda skäl
sinnesundersökning finnes obehövlig, förordna om sådan undersökning, därest
anledning föreligger till antagande att den, som är misstänkt för brott, bör
förklaras straffri enligt 5 kap. 5 § strafflagen. Som förutsättning för beslut
om sinnesundersökning bör enligt utskottets mening icke angivas ett antagande
att resultatet av undersökningen skall bliva den misstänktes sträf friförklaring
utan att han begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet
eller tillfälligt rubbad själsverksamhet, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen.
Den fråga domstolen önskar få besvarad genom sinnesundersökningen
är, som framgår av 42 § fjärde stycket i Kungl. Maj:ts förslag, frågan om
den misstänktes sinnestillstånd vid gärningens begående och icke frågan om
den straffrättsliga behandling, som bör komma honom till del. Utskottet föreslår
att stadgandet i 41 § sinnessjuklagen jämkas i enlighet med vad utskottet
sålunda anfört.

I utlåtandet skola enligt Kungl. Maj:ts förslag angivas de skäl och omständigheter,
på vilka däri givet omdöme grundas. Utskottet finnér det föreslagna
stadgandet lämpligt och ändamålsenligt men vill föreslå visst tillägg till
detsamma. Enligt utskottets förslag till ändrad lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen
skola vissa andra abnormtillstånd än sinnessjukdom och sinnesslöhet

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

kunna föranleda straffrihet. Dessa fall lia i lagtexten angivits såsom »annan
själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom». Prövningen av dessa fall erbjuder stora svårigheter
och fordrar särskild uppmärksamhet från domstolarnas sida. För att möjliggöra
för domstolen att draga en självständig konklusion av sakkunnigutlåtandet
föreslår utskottet sådant tillägg till 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen,
att utlåtandet, om någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, förklaras
vid gärningens begående hava lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, tillika skall
innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga. I samband härmed
må framhållas att om undersökningsläkaren skulle finna att den undersökte
vid gärningens begående lidit av själslig abnormitet, men att gärningen
icke begåtts under inflytande härav, detta uppenbarligen bör angivas
i utlåtandet. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagen synes icke erforderlig.
Utskottet vill i detta sammanhang uttala sin anslutning till departementschefens
åsikt, att undersökningsläkaren icke har att yttra sig i frågan, huruvida
den undersöktes sinnestillstånd bör föranleda tillämpning av 5 kap. 5
eller 6 § strafflagen. Detta rättsliga avgörande tillkommer, såsom departementschefen
uttalat, domstolen.

Utskottet, som icke i övrigt funnit anledning till erinran mot ifrågavarande
lagförslag, får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
lagförslaget — måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att överskriften till 6 kap. sinnessjuklagen den 19
september 1929 ävensom 10 § 1 morn., 20 och 38 §§, 39 § 2 och 4 morn., 41—
46 §§, 46 a §, 47 §, 1, 4 och 5 mom. samt 49 och 51 §§ samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i lagen skall införas en
ny paragraf, benämnd 41 a §, av den lydelse nedan sägs.

10 §.

1. Då ansökan--— sinnestillstånd (levnadsberättelse).

Vårdattest må utfärdas allenast av legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande, av annan, som av styrelsen förordnats
att uppehålla läkarbefattning. Vårdattest må ej meddelas av läkare vid det
sinnessjukhus, varest intagning begäres; dock må läkare vid sinnessjukhus,
som drives av landsting eller kommun, utfärda vårdattest, då fråga är örn förflyttning
till sjukhuset av någon, som vårdas å fatligvårdsanstalt, där läka 1

Senaste lydelse, se betr. 20 § SFS 1041:509, betr. 41 och 46 a §§ SFS 1937:470, betr. 45 §
SFS 1933: 45 och betr. 47 § 4 mom. SFS 1942: 146.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ren omhänderhar sjukvård, samt annan läkare ej utan olägenhet eller omgång
kan anlitas. Vårdattest må ej godkännas, därest den meddelats av någon,
som veterligen till den sjuke står i den skyldskap eller i det svågerlag,
som enligt lag utgör jäv mot domare.

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens utskrivning
jämlikt 18 § hinder möter på grund av vad i andra stycket av samma
paragraf stadgas, tillkomme det sinnessjuknämnden att antingen själv
efter anmälan eller framställning, som nedan sägs, besluta om utskrivning enligt
17 eller 19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren att därom meddela beslut.
Har sådant uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning
är fråga, mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget
anses återkallat.

I andra -—- — — förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme---på försök.

38 §.

För vinnande---—-eller upplysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga rum inför rätten i den ort, där den, som
skall höras, uppehåller sig, eller med hans samtycke vid annan allmän underrätt.

39 §.

2. Förhör skall begäras skriftligen hos rätten. I framställningen örn förhör
böra de omständigheter angivas, vilka förhöret skall avse. Däri skall ock, om
det kan ske, beträffande envar, som enligt vad nedan sägs skall underrättas
om förhöret, lämnas uppgift örn namn och postadress. Åberopas samtycke,
som i 38 § andra stycket sägs, skall skriftligt bevis därom bifogas framställningen.

Förhör skall äga rum så snart ske kan. Rätten läte till förhöret kalla den
eller dem, vilkas hörande begärts; avsände ock underrättelse örn tiden för
förhöret till den, som gjort framställningen därom. Sådan underrättelse varde
jämväl, där det kan ske, avsänd till den, som gjort hemställan, varom i 1
mom. andra stycket förmäles, så ock i fall, då den intagne ej på egen ansökning
intagits å sinnessjukhuset, till den, som gjort ansökningen. Till den, som
intagits för observation, skall, ändå att han ej gjort hemställan, som nyss
sagts, underrättelse örn förhöret avsändas.

Vill den---försorg därom.

4. Sedan förhör hållits, läte rätten, ändå att förhöret ej begärts av sjukvårdsläkaren,
tillställa honom protokoll över förhöret, och vare läkaren pliktig
att i de fall, där den intagne underrättats om förhöret, låta honom taga
del av protokollet.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6 KAP.

Örn sinnesundersökning i brottmål m. m.

41 §.

Föreligger anledning till antagande
att den, som är misstänkt för brott,
bär förklaras sträf fri enligt 5 kap. 5 §
strafflagen, skall domstolen förordna
örn sinnesundersökning enligt vad nedan
sägs, där ej av särskilda skäl sådan
undersökning finnes obehövlig.
Sinnesundersökning skall ock ske, där
domstolen finner särskild utredning
örn den misstänktes sinnesbeskaffenhet
vara av betydelse för bestämmande
av påföljd för brottet eller eljest
för målets avgörande.

41 §.

Föreligger anledning till antagande
att den, som är misstänkt för brott,
begått brottet under inflytande av sådan
själslig abnormitet eller tillfälligt
rubbad sjålsverksamhet som avses i 5
kap. 5 § strafflagen, skall domstolen
förordna örn sinnesundersökning enligt
vad nedan sägs, där ej av särskilda
skäl sådan undersökning finnes
obehövlig. Sinnesundersökning skall
ock ske, där domstolen finner särskild
utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet
vara av betydelse för bestämmande
av påföljd för brottet eller
eljest för målets avgörande.

Finnes brottet ej förskylla svårare
straff än böter, må sinnesundersökning
ske endast när särskilda skäl
därtill åro.

41 a §.

Beslut örn sinnesundersökning må ej meddelas, med mindre den misstänkte
erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått densamma.

Har beslut om sinnesundersökning meddelats sedan målet förekommit vid
huvudförhandling, erfordras ej vid ny huvudförhandling, att tidigare upptagen
bevisning ånyo upptages, så framt ej särskilda skäl därtill äro.

Där rätten finner det lämpligt, må rätten förordna, att målet, såvitt angår
utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet, skall handläggas inom
stängda dörrar.

42 §.

Sinnesundersökning av den, som förvaras i häkte, skall verkställas å sinnessjukavdelning
vid fångvården av där anställd läkare. För undersökningen
skall den häktade överföras till den sinnessjukavdelning, som enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta
från det häkte, där han förvaras. Domstol, som förordnat om undersökningen,
skall skyndsamt översända samtliga handlingar i målet lill nämnda avdelning.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet begära utredning angående
omständigheter av betydelse för undersökningen, så ock hos domstolen göra
framställning om att förhör i målet hålles med personer, som kunna antagas
äga kännedom om sådana omständigheter. Därvid bör angivas vad utredningen
eller förhöret skall avse. Skall förhör äga rum, ankomme på domstolen
att föranstalta örn att förhöret varder hållet samt att underrätta undersökningsläkaren
om förhöret. Angående ersättning åt den, som inkallats
till förhöret för att höras, gäde vad angående ersättning av allmänna medel
till vittnen i brottmål finnes stadgat; dock skall ersättningen alltid stanna
å statsverket.

Sinnesundersökning skall verkställas
utan dröjsmål och utlåtande däröver
avgivas sist inom två månader
från det handlingarna inkommo till
sinnessjukavdelningen, i den mån ej
domstolen i särskilt fall på framställning
av undersökningsläkaren medgiver
anstånd. Beslut om anstånd må
meddelas utan parternas hörande.
Vid utlåtandet skola fogas de av
domstolen till sinnessjukavdelningen
överlämnade handlingarna.

Sinnesundersökning skall verkställas
utan dröjsmål och utlåtande däröver
avgivas sist inom sex veckor
från det handlingarna inkommo till
sinnessjukavdelningen, i den mån ej
domstolen i särskilt fall på framställning
av undersökningsläkaren medgiver
anstånd. Beslut örn anstånd må
meddelas utan parternas hörande.
Vid utlåtandet skola fogas de av
domstolen till sinnessjukavdelningen
överlämnade handlingarna.

I utlåtandet skall undersökningsläkaren
angiva den undersöktes sinnestillstånd
vid gärningens begående, så
ock huruvida han är i behov av vård
å sinnessjukhus. Finnes den undersökte
eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bliva föremål för särskild
åtgärd, bör sådant anmärkas.
I utlåtandet skola ock angivas de skäl
och omständigheter, på vilka däri givet
omdöme grundas. Förklaras någon,
som ej är sinnessjuk eller sinnesslö,
vid gärningens begående hava
lidit av annan själslig abnormitet av
så djupgående natur, att den måste
anses jämställd med sinnessjukdom,
skall utlåtandet tillika innehålla skälen
till att sådan jämställdhet anses
föreligga.

Då utlåtande avgives, skall undersökningsläkaren samtidigt insända en avskrift
därav till medicinalstyrelsen; finner styrelsen anledning föreligga till

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ytterligare psykiatrisk granskning, har styrelsen att ofördröjligen underrätta
domstolen därom.

43 §.

Sinnesundersökning av den, som befinner sig på fri fot, skall verkställas
av läkare, som för dylikt ändamål är anställd vid statligt sinnessjukhus.
Grunder för sådana undersökningars fördelning mellan vederbörande sjukhus
fastställas av medicinalstyrelsen. Domstol, som förordnat om sinnesundersökning
varom nu är fråga, skall skyndsamt överlämna samtliga handlingar
i målet till det sinnessjukhus, till vilket undersökningen hör.

Den, som skall undersökas, är pliktig att för undersökningen inställa sig
å tid och ort, som av undersökningsläkaren bestämmas. Såvitt möjligt skall
tillses, att för den, som skall undersökas, ej uppkommer hinder i hans förvärvsverksamhet
eller annan allvarlig olägenhet.

Finnes det erforderligt för undersökningens verkställande, åge domstolen
på framställning av undersökningsläkaren förordna, att den, som skall undersökas,
skall intagas å det sinnessjukhus, där läkaren är anställd. Ej må
domstolen utan medgivande av den, som skall undersökas, meddela dylikt
förordnande, med mindre å brottet kan följa straffarbete, fängelse, avsättning
eller mistning av ämbete på viss tid.

I fall, som avses i denna paragraf, skola föreskrifterna i 42 § andra, tredje,
fjärde och femte styckena i tillämpliga delar lända till efterrättelse med
iakttagande av att tiden för utlåtandes avgivande skall räknas från det handlingarna
inkommo till sjukhuset.

44 §.

Prövar domstol, efter det utlåtande över verkställd sinnesundersökning
blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande böra infordras, åligge domstolen
att till medicinalstyrelsen överlämna samtliga handlingar i målet.

Medicinalstyrelsen åge att genom läkare, som styrelsen därtill utser, verkställa
den ytterligare undersökning styrelsen finner erforderlig, och skall, om
så sker, vad, i 42 och 43 §§ för där avsedda fall stadgats i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. Därvid skall dock följande iakttagas:

1) Det åligger---i målet.

2) Undersökning av häktad må verkställas vid det statens sinnessjukhus,
som av medicinalstyrelsen bestämmes, i vilket fall den häktade skall dit
överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger begära utredning eller göra framställning
örn förhör, som i 42 § andra stycket sägs, och för undersökningen påkalla
intagning å sinnessjukhus av den, som vistas å fri fot. Varder förhöi
utsatt, åligge domstolen att underrätta medicinalstyrelsen därom.

4) Vederbörande läkares —--med avgivandet.

Första lagutskottets utlåtande nr 37-

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

45 §.

Emot domstols beslut, varigenom förordnats om intagande å sinnessjukhus
av den, som befinner sig å fri fot, skall föras särskild klagan genom
besvär.

Har domstol under rättegången meddelat beslut, som i detta kap. sägs,
gånge beslutet, där det ej är sådant, som i första stycket avses, i verkställighet
ändå att det icke vunnit laga kraft.

46 §.

Ej må någon, där anledning föreligger till antagande att han är sinnessjuk,
dömas till tvångsarbete utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet
ägt rum.

Å sådan undersökning skola bestämmelserna i 42 och 43 §§ i tillämpliga
delar lända till efterrättelse med iakttagande av att vad där stadgas örn
domstolen i stället skall gälla örn myndighet, som påkallat undersökningen;
dock* att, om läkare hos myndigheten gjort framställning om förhör,
det skall ankomma på myndigheten att förordna örn sådant förhör vid
lämplig underrätt och på rätten att lämna myndigheten meddelande örn
förhöret och vidtaga de åtgärder, som i 42 § andra stycket omförmälas.
Prövar myndigheten erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande
inhämtas, skola stadgandena i 44 § därvid lända till efterrättelse med enahanda
avvikelser, som nyss angående läkarundersökningen sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma därtill att någon, som
undergår straff, underkastas förvaring, skall styrelsen, innan interneringsnämndens
yttrande i frågan inhämtas, föranstalta om undersökning av hans
sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan huruvida han efter frigivningen
kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, där
ej av särskilda skäl sådan undersökning finnes obehövlig. Samma lag vare,
om styrelse för allmän uppfostringsanstalt finner anledning förekomma därtill
att någon, som undergår tvångsuppfostran, underkastas förvaring.

Beträffande undersökningen skola bestämmelserna i 42 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med iakttagande av att vad där stadgas örn domstolen
i stället skall gälla om styrelsen; dock att, örn läkare hos styrelsen
gjort framställning örn förhör, det skall ankomma på styrelsen att föranstalta
om sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten att lämna
styrelsen meddelande om förhöret och vidtaga de åtgärder, som i 42 § andra
stycket omförmälas. Prövar styrelsen erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 § i vad de avse häktad äga
motsvarande tillämpning med enahanda avvikelser, som nyss angående läkarundersökningen
sagts.

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

47 §.

1. Misstänkt, som enligt förut i detta kapitel meddelat stadgande intagits
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall tillsvidare
där kvarbliva, i den mån ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat utlåtande icke vara i behov av vård å
sinnessjukhus, må han ej vidare på grund av stadgande, som nyss sagts,
kvarhållas å sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen; är han häktad, varde
till häktet återförd. Samma lag vare, där förundersökning nedlägges eller
avslutas utan alt åtal mot den intagne väckes eller domstol angående honom
meddelar slutligt utslag, vari han icke förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri.

Förmenar intagen, som i avgivet utlåtande förklarats vara i behov av
vård å sinnessjukhus, att tillräcklig anledning till hans kvarhållande å sinnessjukhuset
eller sinnessjukavdelningen ej föreligger, må han genom
skriftlig framställning hos sinnessjuknämnden påkalla prövning av frågan
därom.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående för brott misstänkt skall i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse beträffande den, rörande vilken utlåtande
infordrats jämlikt 46 §, med iakttagande av att vad i nämnda mom.
stadgas om domstol i stället skall gälla myndighet, vilken äger ålägga
tvångsarbete, och att vad i samma mom. sägs om den, som förklaras på
grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall avse den, som på grund
av sin sinnesbeskaffenhet förklaras icke kunna dömas till tvångsarbete. Med
avvikelse från vad i nämnda mom. stadgas skall dock vård av den, som kvarliålles
å sinnessjukavdelning vid fångvården eller som icke är häktad men
enligt vederbörligt utlåtande är i behov av vård å sinnessjukhus, beredas å
det sinnessjukhus, till vars område han hör, samt ansökan om hans intagande
å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren vid sjukhuset.

Ej må ---— utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande den, som för observation intagits
å sinnessjukhus, skall lända till efterrättelse jämväl i avseende å den, som på
grund av bestämmelse i detta kapitel för undersökning intagits å sådant
sjukhus; dock skall i fråga örn handling, för vars vidarebefordran sjukvårdsläkarens
tillstånd enligt nämnda paragraf erfordras, gälla, att den ej må fortskaffas
till eller från den, sorn är misstänkt för brott, örn den innehåller något,
sorn kan hindra brottets upptäckt eller sakens utredning.

49 §.

Är den, som misstänkes för brott, intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, må beslut örn hans inställelse vid rätten icke
meddelas, innan domstolen inhämtat sjukvårdsläkarens yttrande. Meddelas
utslag i den misstänktes frånvaro, åligge det rätten ali föranstalta örn all utslaget
delgives honom genom sjukvårdsläkarens försorg.

Hihuny till riksdagens protokoll lilia. S saini. I aud. Nr 37.

•I

Första lagutskottets utlåtande nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Vad i första stycket stadgas om för brott misstänkt skall äga motsvarande
tillämpning å den, som är föremål för förfarande, avseende ådömande av
tvångsarbete.

51 §.

Motsätter sig---av nöden.

Undandrager sig någon, som är misstänkt för brott eller föremål för förfarande,
avseende ådömande av tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att iakttaga
vad enligt 43, 44 eller 46 § åligger honom eller behöver läkare för verkställande
av undersökning, varom där förmäles, skydd för sin personliga
säkerhet, skall ock på begäran av vederbörande läkare erforderlig handräckning
lämnas. Samma lag vare, där sådant fall prövas föreligga, att undersökning
må äga rum enligt 16 §, och den, om vilkens undersökning är fråga,
vägrar att underkasta sig densamma eller läkare för verkställande av undersökningen
behöver skydd för sin personliga säkerhet.

Denna lag träder i kraft, i fråga örn överskriften till 6 kap., 20, 41 och
42—46 §§ samt 47 § 1 mom. tredje stycket den 1 januari 1946, i fråga om
46 a § och 47 § 4 mom. andra stycket den dag Konungen förordnar samt
i fråga örn 10 § 1 morn., 38 §, 39 § 2 och 4 moni., 41 a §, 47 § 1 mom. första
och andra styckena, 4 mom. första stycket och 5 mom. ävensom 49 och 51 §§
den dag rättegångsbalken den 18 juli 1942 träder i kraft. Intill sistnämnda
tidpunkt skola följande särskilda bestämmelser gälla:

1. Förhör, som avses i 42—44, 46 och 46 a §§, må på landet begäras jämväl
hos domaren, som har att föranstalta örn att förhöret varder hållet samt örn
föreskrivna underrättelser och örn inkallelse av den eller dem, med vilka förhör
begärts.

2. Beslut örn anstånd med avgivande av utlåtande över verkställd sinnesundersökning
må, örn målet är anhängigt vid häradsrätt, meddelas av domaren.
I avseende å klagan över domarens beslut skall så förfaras som örn
det meddelats av rätten.

3. Rätten må i brottmål, där den finner lämpligt, förordna, att målet,
såvitt angår utredning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet, skall handläggas
inom stängda dörrar.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 470) om ändring i
vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), i vad därigenom
förordnats, att 41 § sistnämnda lag skall från och med den dag
Konungen förordnar erhålla viss ändrad lydelse.

Stockholm den 17 maj 1945.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

/■''Örsta lagutskottets utlåtande nr 37.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Westman, Linnér,
Ahlkvist och Olofsson samt fru Sjöström-Bengtsson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Werner,
Olsson i Mellerud, Berg, Lindberg* samt Bylander.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.