Första lagutskottets utlåtande Nr 37 (Utlåtande 1933:L1u37 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1933 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn
nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall m. m.

Genom en den 3 mars 1933 dagtecknad proposition, nr 196, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Majit under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan införda förslag
till

1) lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

2) lag örn vissa tvångsmedel i brottmål;

3) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken; 4)

lag innefattande tillägg till 6 § lagen den 14 juni 1901 örn vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa delar av
rättegångsbalken;

5) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes; samt

7) lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 örn konsular -jurisdiktion.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslagen, får utskottet
hänvisa till propositionen.

De genom propositionen framlagda lagförslagen avse att reglera vissa
delar av den förberedande undersökningen i brottmål. Härom finnas, örn
man bortser från vissa knapphändiga regler i promulgationsförordningen
till strafflagen, icke några bestämmelser i allmän lag. Lagen står formellt
på den ståndpunkten, att domstolen skall verkställa hela undersökningen
örn brottet.

Denna ståndpunkt har emellertid icke kunnat vidhållas. Efter hand som
åtalsfunktionen utvecklats samt den inkvisitoriska processmetoden småningom
fått ge vika för en ordning, där processen mera har karaktären
av en förhandling rörande en mot viss person framställd anklagelse, har

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 and. Nr 37. 1

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

behovet av en förberedande undersökning allt starkare framträtt. Redan
genom kungl, brevet den 18 oktober 1750 inskärptes, att de kronobetjänte,
som vid häradsrätterna angåve och påtalade något brottmål, borde förut,
innan tinget liölles, noga efterspana och göra sig underrättade örn alla
dem, som i målet kunde giva någon upplysning, och till det ändamålet
låta dem inkallas att vid tinget höras, på det att saken icke skulle behöva
uppskjutas. Vad vissa städer angår, gåvos föreskrifter i ämnet i samband
med reglering av polisväsendet. Sedermera ha i administrativ väg
meddelats vissa föreskrifter huvudsakligen i instruktioner för åklagaroch
polismyndigheter. I praxis har efter hand utvecklat sig ett undersökningsförfarande,
som regelmässigt kommer till användning i fråga
örn de grövre brotten. Denna förberedande undersökning utföres av åklagare
eller polismyndighet. På landet, där samma person är åklagare
och polismyndighet, skall den förberedande undersökningen verkställas,
beträffande grövre brott av landsfogden och i fråga örn andra brott av
landsfiskalen. Emellertid torde landsfiskalerna i avsevärd omfattning
omhänderhava undersökning jämväl rörande grövre brott. I ett antal
större städer med mera utbildad polisorganisation verkställes den förberedande
undersökningen av polismyndigheten (polismästare, polisintendent
etc.), och åklagaren (stadsfiskalen) får ej befattning med målet, förrän
det av polismyndigheten remitterats till domstolen. I Stockholm har
emellertid, jämte det stadsfiskalernas antal inskränkts från tre till två,
vid polisen anställts två polisassessorer, som dels leda den förberedande
undersökningen i vissa mål dels ock tjänstgöra såsom åklagare vid domstolen.
I övriga städer utföres den förberedande undersökningen i allmänhet
av stadsfiskalen, som vanligen är både åklagare och polistjänsteman.
Den förberedande undersökningen, som sålunda numera hos oss företages
i alla mål av någon vikt, har fått stor betydelse för målens behandling
inför rätten.

På åklagar- och polismyndigheterna ankommer det även att under den
förberedande utredningen besluta örn användande av straffprocessuella
tvångsmedel. Uttryckliga bestämmelser äro väl givna allenast beträffande
häktning, men i praxis företagas jämväl andra tvångsåtgärder av
nämnda myndigheter utan rättens bemyndigande och utan att sådan åtgärd
efteråt underställes rättens prövning.

Beträffande tvångsmedlen och deras handhavande finnas endast ofullständiga
föreskrifter. Vad först angår processuellt frihetsberövande
känner svensk lag endast en form härför, nämligen häktning. Vissa
bestämmelser därom äro meddelade i promulgationsförordningen till strafflagen.
Bland annat regleras där i vilka fall häktning skall ske. Vid handläggning
av brottmål äger domstolen häktningsbefogenhet. Men i övrigt
tillkommer sådan befogenhet Konungens befallningshavande, borgmästare
och råd, magistratens ordförande, för viss stad eller ort särskilt förordnad
polisämbetsman, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal. I praxis utövas

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

häktningsrätten, innan målet förekommer vid domstol, av landsfogdar,
landsfiskaler och stadsfiskaler samt, vad de större städerna angår, av polisämbetsmän.
Någon prövning genom domstol av verkställd häktning förekommer
ej, förrän rannsakning med den häktade hålles. Garanti mot obehörig
häktning har man sökt vinna genom föreskrift att rannsakning vid
rätten skall skyndsamt företagas. Enligt lag den 2 juni 1922 skall sålunda
den som beslutat örn häktning ofördröjligen göra anmälan därom hos ordföranden
i den domstol, som har att företaga rannsakningen med den häktade,
och domstolen skall påbörja densamma vid rådhusrätt senast å
åttonde dagen och vid häradsrätt senast å fjortonde dagen från den dag,
då anmälan inkommit. Bestämmelser örn behandlingen av häktad person
meddelas jämväl i promulgationsförordningen till strafflagen.

Örn gripande för brott stadgas i lag, att det för vissa särskilda
fall är medgivet envar att gripa misstänkt person samt att, där gripande
sålunda ''eller eljest’ skett, anmälan därom utan dröjsmål skall göras hos
häktningsmyndighet, vilken därefter beslutar, örn den gripne skall häktas
eller lösgivas. I praxis har emellertid utbildat sig ett förfarande
med anhållande eller kvarhållande såsom förberedande åtgärd
för häktning. Särskilt i de större städerna förekommer i avsevärd utsträckning,
att en för brott misstänkt person till en början endast kvarhålles
för att stå till förfogande vid förhör, under vilken tid beslut i
häktningsfrågan får anstå.

Då häktning och dess förberedelseåtgärder innebära synnerligen kännbara
ingrepp i den enskildes ställning, är det tydligen önskvärt att mildare
medel användas, örn genom dem samma syfte kan tillgodoses. Utländska
lagar pläga därför innehålla bestämmelser angående olika surrogat
för häktning och anhållande, avsedda att förekomma att den misstänkte
undandrager sig rättegången och straffets verkställande, utan att hans
frihet helt berövas honom. Den viktigaste av dessa åtgärder är reseförb
u d. Svensk lag ger emellertid icke möjlighet till användande av sådana
tvångsmedel.

För straffrättsskipningens genomförande erfordras ofta, att myndigheterna
äga tillgång till föremål, som i ett eller annat avseende äro av betydelse
för undersökningen. Detta gäller föremål, som antages kunna tjäna
såsom bevis angående ett förövat brott, till exempel vapen eller andra redskap
för brottets utförande, ävensom föremål, som antages vara genom
brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Behov föreligger
därför av en lagstadgad befogenhet för myndigheterna att taga föremål av
ifrågavarande art i besittning. Detta syfte tjänar beslaget såsom
straffprocessuellt tvångsmedel.

Vår rätt saknar allmänna bestämmelser örn beslag. Endast för vissa
särskilda fall finnas regler därom, så exempelvis i en del skogsförfattningar,
jakt- och fiskeförfattningar, författningar örn införsel av varor och om
tillverkning och försäljning av rusdrycker. Oaktat allmänna bestämmel -

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

ser om beslag saknas, torde dock få anses, att enligt gällande svensk rätt
en viss befogenhet att företaga beslag finnes även i fall, då sådan ej kan
grundas på uttryckligt stadgande i lag.

Det straffprocessuella skingringsförbudet innebär, att myndighet
såsom ersättning för beslag kan sätta föremål under förbud att säljas
eller skingras. Skillnaden mellan en sådan åtgärd och beslag består däri,
att vid skingringsförbud föremålet får kvarbliva i innehavarens besittning.
Bestämmelser härom ha upptagits i en del svenska lagförslag, men
gällande svensk rätt känner ej straffprocessuellt skingringsförbud.

Vår lag innehåller ej heller några allmänna bestämmelser örn husrannsakan.
I 16 § 7 och 8 punkterna av promulgationsförordningen
till strafflagen ha från missgärningsbalken i 1734 års lag överflyttats stadganden
örn rätt för enskild att under vissa förutsättningar företaga husrannsakan
efter stulet gods. Härutöver finnas föreskrifter örn husrannsakan
i lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel, lagen den
20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin samt förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning
och beskattning av brännvin.

Ej heller örn kroppsrannsakan — undersökning av någons kropp
och vad han bär på sig för eftersökande av sådant, som kan vara av betydelse
för utredningen angående brott — finnas i vår lag några allmänna
bestämmelser. I 19 § 21 punkten av promulgationsförordningen till strafflagen
stadgas, att kroppsrannsakan må företagas å häktad till utrönande,
örn han har något på sig, varav säkerheten i häktet eller under hans
forslande kan äventyras. I lagen örn straff för olovlig varuinförsel och
lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin meddelas stadganden örn kroppsrannsakan.

Ehuru allmänna bestämmelser örn hus- och kroppsrannsakan saknas, ha
myndigheterna otvivelaktigt enligt gällande rätt viss befogenhet härtill
även i andra fall än här angivits. Till ledning för praxis ha tjänat dels
de förefintliga specialbestämmelserna och dels vissa lagförslag i ämnet.

Frågan örn en närmare reglering av den förberedande undersökningen
och tvångsmedlen i brottmål har sedan lång tid tillbaka varit aktuell och
olika lagförslag i ämnet ha utarbetats. Att lagstiftning ej kommit till
stånd torde väsentligen ha berott därpå, att ifrågavarande ämnen icke
ansetts böra regleras för sig utan upptagas till behandling först i samband
med den allmänna rättegångsreformen. Härutinnan torde få hänvisas
till den redogörelse för denna lagstiftningsfrågas behandling, som
intagits i första lagutskottets utlåtande nr 18 vid 1932 års riksdag. Emellertid
hör här i korthet beröras vad som i nämnda hänseende förekommit
under senare tid.

På grundval av ett av tillkallade sakkunniga år 1919 framlagt utkast
uppgjordes inom justitiedepartementet ett förslag till lag angående polisundersökning
i brottmål samt häktning m. m. jämte vissa följdförfattnin -

Första lagutskottets utlåtande Nr 37. 5

gar, över vilket år 1920 lagrådets utlåtande inhämtades. Förslaget (i det
följande benämnt 1920 års förslag) avsåg att fullständigt reglera den förberedande
undersökningen och de straffprocessuella tvångsmedlen. Lagrådet
tillstyrkte, att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet och
framställde endast några erinringar mot dess närmare utformning. Processkommissionen,
vars utlåtande därefter inhämtades, motsatte sig emellertid,
med hänsyn till det pågående arbetet å en allmän rättegångsreform.
att förslaget genomfördes. Sålunda framhölls såsom mindre lämpligt, att
den förberedande undersökningen reglerades för sig utan samband med en
allmän rättegångsreform. Däremot ville processkommissionen ej motsätta
sig en fristående reglering av de straffprocessuella tvångsmedlen.
Processkommissionen ansåg det sålunda kunna ifrågasättas att
meddela bestämmelser örn rätt för undersökningsledare att under viss
kortare tid för förhör kvarhålla för brott misstänkt person utan att
han häktades. Stadganden härom ansågos kunna givas i sammanhang
med reglerna örn häktning. Beträffande häktningshestämmelserna ifrågasattes,
örn man ej borde inskränka sig till vissa mindre ändringar i den
gällande lagstiftningen, såsom meddelande av regler örn någon förkortning
av den tid, inom vilken å landet häktad skulle inställas till rannsakning,
skyldighet för den som häktat att omedelbart göra anmälan därom
till domstolen samt möjlighet att draga fråga örn häktning under prövning
av en häktningsdomare. Slutligen erinrades att det påtagligen vore
en kännbar brist i lagstiftningen att det nästan icke funnes några bestämmelser
örn beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt
kroppsbesiktning. Mot en reglering av dessa förhållanden utan samband
med en reform av straffprocessen i övrigt ansåg processkommissionen med
hänsyn till arbetet på den allmänna rättegångsreformen betänklighet icke
möta.

1920 års förslag blev icke förelagt riksdagen.

Vid 1922 års riksdag framlade Kungl. Majit genom proposition, nr 28,
förslag till lag örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. Förslaget
avsåg att förhindra alltför långa dröjsmål med häktade personers
ställande inför domstol, att förkorta tiden mellan rannsakningarna samt
att ålägga den häktande myndigheten att omedelbart hos vederbörande
göra anmälan örn företagen häktning. Vid samma riksdag hemställde
herr Löfgren i en inom första kammaren väckt motion, nr 80, att riksdagen
måtte antaga förslag till lag angående polisundersökning i brottmål
samt häktning m. m. ävensom vissa följdförfattningar, allt i huvudsaklig
överensstämmelse med 1920 års förslag.

Första lagutskottet avstyrkte såväl propositionen som motionen men
förordade att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit
ville, i ändamål att för tiden intill dess en ny rättegångsordning i brottmål
kunde komma till stånd avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga
bestämmelser rörande förundersökning i brottmål och de i samband

6 Första lagutskottets utlåtande Ar 37.

därmed stående tvångsmedlen, efter processkommissionens förnyade hörande,
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
angående dessa delar av straffprocessen ävensom, därest så skulle befinnas
erforderligt, angående andra därmed sammanhängande ämnen. Reservanter
inom utskottet tillstyrkte däremot propositionen.

Riksdagen biföll reservationen. I överensstämmelse med riksdagens beslut
utfärdades den 2 juni 1922 lag örn tiden för företagande av rannsakning
med häktad, vilken lag med vissa däri genom lagen den 6 juni 1924
vidtagna ändringar ännu är gällande.

Processkommissionen upptog i sitt år 1926 avgivna betänkande grunder
för lagstiftning angående förberedande undersökning i brottmål och rörande
sträf fp rocessuella tvångsmedel (häktning, anhållande och reseförbud,
beslag och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan). Frågan
huruvida detta område kunde eller borde upptagas till särskild regleling
i lag berördes ej i betänkandet. I yttrande över processkommissionens
föislag uttalade däremot lagrådet, att en provisorisk reglering av
förundersökning i brottmål samt frågor rörande ingrepp mot den misstänkte
eller åtalade syntes kunna vidtagas.

I proposition, nr 80, till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för
en rättegångsreform framhöll föredragande departementschefen, statsrådet
Gärde, att en allmän reglering av förundersökningen i brottmål icke
kunde undvaras i en ny rättegångsordning. Förundersökningen borde,
såsom för närvarande vore regel, omhäpderhavas av åklagare eller
polismyndighet, men det skulle stå den misstänkte öppet att i
fall, då förhörsledaren överskrede sin befogenhet, påkalla rättelse hos domaren.
Vidare borde de straffprocessuella tvångsmedlen närmare regleras
i lag. Därvid borde reglering ske icke endast av häktning utan även av
anhållande. I fråga örn de grundsatser, som vid en dylik reglering borde
vinna tillämpning, syntes någon meningsskiljaktighet icke råda därom,
att varje åtgärd, som medförde förlust av den personliga friheten under
någon mera avsevärd tid, borde underställas domstolens eller domarens
prövning. Detta borde gälla även i fråga örn den mildare form av frihetsförlust,
som anhallandet innebure. Visserligen läge det i sakens natur,
att själva anhållandet, som i allmänhet inginge som ett led i det av polisen
omhänderhavda spaningsarbetet, måste anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna,
därest ej syftet med detta tvångsmedel skulle helt förfelas,
men frågan örn den misstänktes kvarhållande utöver viss kortare tid borde
icke bero av dessa myndigheters avgörande. Särskilt i fråga örn häktning
måste fasthållas, att i de fall, då domstolsförhandlingen icke följde inom
en jämförelsevis kort tid, frågan örn den misstänktes kvarhållande i häkte
alltid skulle underställas domstolens eller domarens prövning. Uppenbarligen
borde det stå den misstänkte öppet att oberoende härav påkalla prövning
av häktningsfragan. Vidare borde straffprocessuellt reseförbud såsom
surrogat i vissa fall för frihetsberövande införlivas med vår straff -

Första lagutskottets utlåta7ide Nr 37.

process och beslag, skingringsförbud saint husrannsakan och kroppsvisitation
göras till föremål för reglering.

Vid behandling av frågan om övergången till den i propositionen föreslagna
nya ordningen uttalade departementschefen den meningen, att frågan
örn lagstiftning rörande den förberedande undersökningen i brottmål
samt de straffprocessuella tvångsmedlen icke borde upptagas till särskild
behandling. Departementschefen framhöll sålunda, att i fråga örn
förundersökningen i brottmål och därmed sammanhängande ämnen försiktigheten
syntes bjuda, att innan desamma närmare reglerades i lag genom
förbättrad åklagarorganisation och höjda kompetenskrav för åklagarna
förutsättningar skapades för de nya bestämmelsernas riktiga tillämpning.
Ett annat skäl mot utbrytande av frågan örn det förberedande förfarandet
i brottmål syntes departementschefen vara, att en dylik åtgärd knappast
skulle medföra någon egentlig tidsvinst. Nämnda lagstiftningsfråga vore,
såsom erfarenheten visat, av omfattande och svårlöst beskaffenhet. Även
örn arbetet med dess lösande omedelbart igångsattes, torde det ej kunna
förväntas, att resultatet därav skulle komma att föreligga förr än örn ett
par år. Vid nämnda tid torde emellertid arbetet på en reform av hela
straffprocessen lia framskridit så långt, att det icke längre förelåge skäl
att för den tid, som återstode till rättegångsreformens genomförande, införa
anordningar, som komme att oförändrade bestå allenast under en kort
övergångstid.

Det särskilda utskott, som behandlade propositionen, anslöt sig till de
grunder för lagstiftning i förevarande ämnen, som förordats i propositionen.
Utskottet anslöt sig vidare till den i propositionen uttalade meningen att
det icke vore lämpligt, att frågan örn förundersökningen i brottmål och de
straffprocessuella tvångsmedlen upptoges till särskild behandling.

Keservanter inom utskottet uttalade dock den uppfattningen, att såsom
förberedelse till den nya processordningen borde upptagas till särskild behandling
frågan örn en förbättrad förundersökning i brottmål med bestämmelser
tillika orri sådana straffprocessuella åtgärder som anhållande,
häktning och kroppsrannsakan.

Riksdagen beslöt att i nu ifrågavarande avseenden såsom eget yttrande
åberopa vad utskottet anfört.

I sin till 1932 års riksdag avgivna ämbetsberättelse framhöll justitieombudsmannen,
efter redogörelse (sid. 108 o. f.) för ett på justitieombudsmannens
uppdrag anhängiggjort åtal för olaga anhållande och olaga
husrannsakan (jfr N. J, A. 1932:423), att vad i nämnda rättsfall förekommit
syntes bestyrka det trängande behovet av lagstiftning om de
straffprocessuella tvångsmedlen.

Vid 1932 års riksdag väcktes i förevarande ämnen två motioner i första
kammaren. I motion nr 56 av herr Löfgren hemställdes, att
riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla örn framläggande för nästkommande
års riksdag av förslag till lagstiftning örn förberedande undersök -

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

ning och tvångsmedel i brottmål jämte därmed sammanhängande frågor,
I motion nr 254 av herr Branting yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit begära förslag till särskild lagstiftning angående förberedande
undersökning i brottmål samt de straffprocessuella tvångsmedlen.

Första lagutskottet hemställde i anledning av motionerna att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta utreda,
huruvida utan avbidan på en allmän rättegångsreform en regleling
i lag av vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen läte sig genomföras,
samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet anförde därvid i

Någon egentlig meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att en närmare
reglering i lag av den förberedande undersökningen och tvångsmedlen
i brottmål vore synnerligen önskvärd. Vid behandling av den
till 1931 ars riksdag avgivna propositionen angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform uttalade sig riksdagen för, att en sådan lagstiftning
i enlighet med vissa i propositionen uppdragna riktlinjer borde
komma till stand i samband med genomförandet av den nya rättegångsordningen.
. Riksdagen godtog därvid också den i propositionen
uttalade uppfattningen, att denna fråga icke lämpligen borde upptagas
till särskild behandling. Såsom skäl härför hade i propositionen åberopats
dels sambandet mellan förfarandets olika delar, dels att innan dessa ämnen
reglerades i lag borde genom förbättrad åklagarorganisation och höjda
kompetenskrav för åklagarna förutsättningar skapas för de nya bestämmelsernas
riktiga tillämpning och dels att ett utbrytande av dessa frågor
till särskild behandling knappast kunde beräknas medföra någon egentlig
tidsvinst.

Enligt utskottets mening hade riksdagen icke anledning att nu frångå
d.en uppfattningen, att en fullständig reglering av förevarande frågor lämpligast
skedde i samband med genomförande av en förbättrad åklagarorganisation
och en ny rättegångsordning för brottmålen. Utskottet hade emellertid
särskilt övervägt frågan, huruvida icke till behandling skulle kunna
upptagas vissa ämnen, där behovet av en lagstiftning särskilt framträtt.
Det kunde erinras, att det av justitieombudsmannen refererade rättsfallet
avsåge instituten anhållande och husrannsakan samt att några andra nyligen
inträffade fall närmast — såsom justitieombudsmannen uttalat -—
riktat uppmärksamheten på de vådor för den enskilde individens skydd till
personlig frihet, som bristen på klara och fullständiga bestämmelser rörande
de straffprocessuella tvångsmedlen skapade. Det torde också vara
dessa fall som närmast föranlett, att kravet på en lagstiftning på detta område
redan nu ånyo blivit framfört. Enligt utskottets mening skulle det
också vara väsentligt lättare att relativt snabbt få en lagstiftning till stånd,
örn uppgiften begränsades till de straffprocessuella tvångsmedlen eller
vissa^ av deni. Processkommissionen hade redan i sitt yttrande över
1920 ars förslag uttalat sig för en sådan partiell reform. Än större skäl
för denna mening torde föreligga, sedan riksdagen nu antagit huvudgrunder
för en rättegångsreform, vilka innebure mindre genomgripande
förändringar ifråga örn förfarandet och organisationen än av processkommissionen
förutsatts. De skäl som anförts mot att upptaga hela
frågan örn den förberedande undersökningen till särskild behandling

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

ägde knappast tillämpning beträffande tvångsmedlen. Det borde särskilt
framhållas, att svagheten i vår nuvarande åklagarorganisation
visserligen kunde utgöra ett skäl mot ett utbyggande och lagfästande
av den förberedande undersökningen men däremot snarast ett ytterligare
skäl för en reglering i lag av de straffprocessuella tvångsmedlen och deras
handhavande.

Vid en särskild lagstiftning rörande tvångsmedlen syntes bestämmelserna
rörande häktning kunna lämnas väsentligen orörda. I stort sett
torde nämligen på detta område, som blivit föremål för en ganska utförlig
reglering i lag, behovet av en ny lagstiftning vara mindre trängande. Så
mycket mera behövligt syntes utskottet vara, att en rättslig reglering utan
dröjsmål ägde rum rörande det frihetsberövande, som plägade föregå häktningen.
Ett förfarande med anhållande såsom förberedande åtgärd till
häktning kunde säkerligen icke helt undvaras, men därest användningen
av ett sådant förfarande icke reglerades, äventyrades härigenom på ett
betänkligt sätt de till skydd för den enskildes frihet meddelade bestämmelserna
örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. Utskottet
ville därvid även erinra, att en anhållen person för närvarande icke i likhet
med häktad hade någon rätt till försvarare samt att, därest han befunnes
oskyldig, han icke hade någon sådan rätt till ersättning av statsmedel,
som i vissa fall tillkomme oskyldigt häktad eller dömd. — Utskottet
ansåge sig icke böra uttala någon bestämd mening örn, huruvida det lämpligen
läte sig göra att vid en partiell reform sådan som den här ifrågasatta
även införa det straffprocessuella reseförbudet i vår rätt. Det syntes
emellertid utskottet önskvärt att så kunde ske, enär reseförbudet utan tvivel
ofta skulle kunna användas såsom surrogat för frihetsberövande. — Att
den särskilda lagstiftningen borde omfatta bestämmelser rörande husrannsakan
framginge av det ovan anförda. Det torde icke tarva särskild motivering
att därvid lämpligen även instituten kroppsrannsakan och beslag
borde upptagas till behandling.

Nu förordade lagstiftningsarbete kunde enligt utskottets mening utan
svårighet eller olägenhet företagas, innan den nya rättegångsordningen .
genomfördes.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Jämlikt bemyndigande den 30 september 1932 tillkallade chefen för justitiedepartementet
professorn vid Stockholms högskola Åke Hassler att
såsom sakkunnig inom departementet deltaga i utredning av frågan om
reglering i lag av vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen. Därjämte
uppdrogs åt extra ledamoten för lagärenden i departementet G. Dahlman
att biträda vid utredningen.

Till fullgörande av sitt uppdrag ha utredningsmännen den 28 november
1932 avlämnat en promemoria angående lagstiftning i ämnet (se Statens
off. utr. 1932:29).

Över nämnda promemoria hava yttranden avgivits av hovrätterna, processlagberedningen,
justitieombudsmannen, justitiekansler:! samt ett stort
antal andra myndigheter m. fl.

De genom propositionen framlagda förslagen utgöras dels av förslag till
lag örn ändring av 19 § i promulgationsförordningen till strafflagen, vil -

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

ket förslag huvudsakligen avser en rättslig reglering av anhållandet, dels
av förslag till lag om vissa tvångsmedel i brottmål, nämligen beslag,
skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan, dels ock av vissa utav
nämnda båda lagförslag föranledda förslag till ändringar i strafflagen,
rättegångsbalken samt en del andra lagar.

Lagrådet har tillstyrkt den föreslagna lagstiftningen. Mot förslagen kar
lagrådet framställt en del anmärkningar, vilka emellertid beaktats i propositionen.

Förslaget till lag om ändring av 19 § i promulgationsförordningen

till strafflagen.

Förslaget innehåller till en början i punkt 9 en bestämning av begreppet
käktningsmyndigket. Befogenheten att besluta örn häktning skall tillkomma
Konungens befallningskavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal
ävensom polismästare och polisintendent, som är chef för kriminalavdelning
i stad. Därefter stadgas i punkt 11, att örn någon är gripen
eller efter anställt förhör såsom misstänkt för brott kvarhållen av annan
än käktningsmyndighet, skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos
sådan myndighet. I punkt 12 föreskrives, att den som av häktningsmyndighet
gripits eller efter anställt förhör kvarhålles såsom misstänkt för
brott eller örn vilkens gripande eller kvarhållande anmälan enligt 11 punkten
skett skall, där ej beslut örn häktning förut meddelats, så snart ske
kan och sist inom tjugufyra timmar förklaras häktad eller lösgivas. Åro
• ej fulla skäl till häktning, men finnes det vara av synnerlig vikt att den
misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning hålles i förvar, må dock
häktningsmyndigheten förordna örn hans kvarhållande utöver sagda tid.
Sådant kvarhållande må ej fortfara längre än ytterligare fyra dygn; och
åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske kan meddela beslut
örn den misstänktes häktande eller giva honom lös. Till förebyggande av
att i praxis vid sidan av det sålunda reglerade kvarhållandet kunde komma
att utbildas någon ny form av frihetsberövande, stadgas vidare i punkt
12, att ej må annorledes än i samma punkt sägs någon, som icke är häktad,
på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.
I punkt 14 stadgas enligt dess nu gällande lydelse, att häktad
utan dröjsmål skall föras till allmänt häkte. Häri har föreslagits det tilllägg,
att örn det finnes vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning
angående brott kvarbliver, där utredningen pågår, må dock
häktningsmyndigheten besluta att med överförandet skall tillsvidare anstå.
Sådant anstånd må ej fortfara längre än till första rannsakningen.
I punkt 29 meddelas bestämmelser angående kvarhållens förvaring och

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

behandling. Härom stadgas, att den kvarhållne ej må underkastas andra
inskränkningar i sin frihet än som påkallas av hänsyn till ändamålet med
kvarhållandet, ordningen å platsen eller allmän säkerhet samt att så skall
förfaras, att hans förvaring och förflyttande ej väcker onödig uppmärksamhet.
Rum där kvarhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk
på sundhet och bekvämlighet. I övrigt skall beträffande den kvarliållnes
behandling i tillämpliga delar gälla vad i 21—28 punkterna i samma
paragraf med avseende å häktad finnes stadgat, dock att vad där sägs
örn föreståndare för häkte i stället skall gälla häktningsmyndighet. På
den kvarhållnes begäran skall häktningsmyndigheten, så snart det utan
fara för utredningens behöriga gång kan ske, underrätta hans husfolk
eller närmaste anhöriga örn kvarhållandet.

Till upplysning angående nu rådande praxis i fråga örn tiden för anhållande
må nämnas, att enligt rättsstatistiska uppgifter för år 1930 beträffande
av åklagar- och polismyndighet häktade 1,991 personer tiden
mellan anhållandet och häktandet utgjort i 850 fall ej över 1 dag, i 812
fall 1—3 dagar, i 270 fall 4—7 dagar och i 59 fall över 7 dagar. Medeltalet
dagar mellan anhållande och häktande utgjorde vid häradsrätter
2.4 och vid rådhusrätter 3.5. Denna statistik omfattar emellertid
icke sådana anhållna, vilka lösgivits utan att häktas. Till jämförelse
må därför intagas följande i justitieombudsmannens resediarium för år
1932 befintliga uppgifter rörande av Stockholms stads kriminalpolis första
halvåret 1931 anhållna: Dessa utgjorde 1,724 och av dem kvarhöllos 972
högst 12 timmar, 319 12—24 timmar, 300 24 timmar—3 dygn, 125 4—7 dygn
samt 8 över 7 dygn, därav en 26 dygn och en 28 dygn.

Såsom av den ovan lämnade historiken framgår, åsyftade riksdagen med
den år 1932 begärda lagstiftningen i främsta rummet en rättslig reglering
av det sedan länge i praxis förekommande, häktningen föregående frihetsberövande,
som plägade benämnas anhållande. Det nu föreliggande förslaget
har inskränkt sig till att meddela vissa kortfattade bestämmelser,
varigenom institutet, under benämningen kvarhållande, lagfästes samt garantier
skapas mot dess missbrukande. Den begränsning, som sålunda
givits förslaget, finner utskottet välbetänkt, liksom utskottet anser den
föreslagna längsta tiden för kvarhållande icke giva anledning till någon
erinran från utskottets sida.

Beträffande kvarhållen persons förvaring stadgas, såsom ovan nämnts,
i förslaget, bland annat, att förvaringen skall ske i rum, som uppfyller
skäliga anspråk på sundhet och bekvämlighet. Lämpligast är givetvis att,
såsom exempelvis är fallet vid Stockholms stads kriminalpolisavdelnings
station, särskilda lokaler för förvaring av kvarhållna finnas anordnade,
så att kvarhållandets natur av rent provisorisk säkerhetsåtgärd icke ut -

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

plånas. Där särskilda lokaler för de kvarhållnas förvaring ej finnas, lärer
för sådant ändamål för närvarande i första liand komma ifråga allmänt
häkte eller polisarrest. Av vikt är emellertid att möjlighet finnes att förvara
den kvarhållne å plats, där utredningen örn brottet pågåi*. Särskild
betydelse får detta genom den i förslaget upptagna bestämmelsen, att häktad
person under tiden intill första rannsakningen må under vissa omständigheter
i stället för att föras till allmänt häkte förvaras å platsen för utredningen.
Förutsättningen härför är givetvis, att å denna plats finnes
lämplig förvaringslokal för kvarhållna. På många håll å landsbygden
äger emellertid vederbörande häktningsmyndighet för närvarande icke
tillgång till sådan lokal. I dylika fall må visserligen kvarhållen förvaras
i sitt hem eller i lokal, som genom häktningsmyndighetens försorg tillfälligt
anordnas i eller i närheten av häktningsmyndighetens bostad, men
ofta torde detta särskilt ur bevakningssynpunkt stöta på praktiska hinder.
Det kan på grund härav befaras, att i nuvarande läge vissa svårigheter
flerstädes skola möta mot tillämpningen såväl av bestämmelserna örn
kvarhållande som av stadgandet örn rätt att förvara häktad å platsen för
utredningen i stället för i allmänt häkte. Utskottet förutsätter emellertid,
att frågan örn lokaler för kvarhållnas förvaring blir föremål för vederbörlig
uppmärksamhet.

Mot de särskilda bestämmelserna i förslaget har utskottet endast följande
erinran att göra. Enligt punkt 29 tredje stycket skall häktningsmyndigheten
på den kvarhållnes begäran, så snart det utan fara för utredningens
behöriga gång kan ske, underrätta hans husfolk eller närmaste
anhöriga örn kvarhållandet. För att den kvarhållne icke skall lämnas
i okunnighet örn denna bestämmelse och för att tillika bereda möjlighet
att tillmötesgå hans eventuella önskan örn hemlighållande av hans iråkade
belägenhet föreslår utskottet, att bestämmelsen gives det innehåll, att dylik
underrättelseplikt åligger häktningsmyndigheten oberoende av den
kvarhållnes begäran, men att underrättelse icke må utan den kvarhållnes
medgivande lämnas.

Förslaget till lag om vissa tvångsmedel i brottmål.

Förslaget ansluter sig nära till 1920 års förslag i ämnet, varöver lagrådet
då hördes, ävensom — vad husrannsakan angår — till de specialbestämmelser,
som senare meddelats för vissa särskilda fall. Förordnande
örn beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan meddelas
enligt förevarande förslag i princip av häktningsmyndighet och endast
under vissa bestämda förutsättningar kan polisman utan dylikt förordnande
vidtaga sådana åtgärder. — Beslag och skingringsförbud må ske

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

beträffande föremål, vilka skäligen kunna antagas äga betydelse för utredning
av brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av
brott förverkat. Särskilda bestämmelser meddelas beträffande beslag å
post- oell telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling.
Domstol äger i mål, som där handlägges, förordna örn beslag och skingringsförbud
ävensom pröva, huruvida beslag eller skingringsförbud fortfarande
skall bestå. —- Husrannsakan må äga rum hos den, som är med
skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse,
för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag elier eljest
till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning örn
brottet. Ej må i något fall som stöd för åtgärden åberopas den misstänktes
samtycke med mindre han själv av egen drift äskat åtgärden. I anledning
av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, må husrannsakan
under vissa omständigheter anställas jämväl hos annan än den misstänkte.
Vidare meddelas bestämmelser örn husrannsakan för eftersökande av
den som skall gripas eller häktas för brott samt örn husrannsakan i lägenhet,
som enligt sin bestämmelse är tillgänglig för en var m. m. —
Kroppsjön)n.salum må ske, där någon är med skäl misstänkt för brott,
varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse, örn skälig anledning
finnes, att därigenom skall upptäckas föremål, som är underkastat beslag
eller annat, som kan bidraga till utredningen angående brottet.

Utskottet finner de föreslagna bestämmelserna lämpligt avvägda. De
synas å ena sidan vara ägnade att skänka nödigt skydd åt den enskilde
samt å andra sidan icke hindra myndigheternas verksamhet att uppdaga
brott. Mot utformningen av de särskilda stadgandena i förslaget har utskottet
ingen erinran att göra.

Övriga lagförslag.

övriga till propositionen hörande lagförslag innefatta allenast vissa
av de två huvudförslagen föranledda ändringar å andra lagstiftningsområden.

Beträffande ifrågavarande följdförfattningar har utskottet icke funnit
skäl till någon erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande
proposition icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag
till

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1) Lag

angående ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen om nya strafflagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101)
skall sålunda ändras, att dels till paragrafen fogas en ny punkt, betecknad
såsom 29, av den lydelse nedan angives, dels ock 9, 11, 12 och 14 punkterna
erhålla följande lydelse:

19 §.

9. Befogenhet att besluta örn häktning tillkommer Konungens befallningshavande,
landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polismästare och
polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad (häktningsmyndighet).

11. Är någon efter 10 punkten eller eljest gripen eller efter anställt
förhör såsom misstänkt för brott kvarhållen av annan än häktningsmyndighet,
skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos sådan myndighet.

12. Den som av häktaingsmyndighet gripits eller efter anställt förhör
kvarhålles såsom misstänkt för brott eller örn vilkens gripande eller kvarhållande
anmälan enligt 11 punkten skett skall, där ej beslut örn häktning
förut meddelats, så snart ske kan och sist inom tjugufyra timmar förklaras
häktad eller lösgivas. Äro ej fulla skäl till häktning, men finnes det vara
av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning
hålles i förvar, må dock häktningsmyndigheten förordna örn hans kvarhållande
utöver sagda tid. Sådant kvarhållande må ej fortfara längre än
ytterligare fyra dygn; och åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske
kan meddela beslut örn den misstänktes häktande eller giva honom lös.

Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad, på
grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.

14. Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.
Finnes det vara av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående
det brott, vilket föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes,
kvarbliver där utredningen pågår, må dock häktningsmyndigheten
besluta att med överförandet skall tillsvidare anstå. Sådant anstånd må ej
fortfara längre än till första rannsakningen.

29. Den som är för brott kvarhållen må ej underkastas andra inskränkningar
i sin frihet än som påkallas av hänsyn till ändamålet med kvarhållandet,
ordningen å platsen eller allmän säkerhet; och skall så förfaras
att hans förvaring eller förflyttande ej väcker onödig uppmärksamhet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Runi där kvarhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk
på sundhet och bekvämlighet. I övrigt skall beträffande den kvarhållnes

behandling i tillämpliga delar gälla
med avseende å häktad, dock att vad
stället skall avse häktningsmyndighet,
På den kvarhållnes begäran skall
häktningsmyndigheten, så snart det
utan fara för utredningens behöriga
gång kan ske, underrätta hans husfolk
eller närmaste anhöriga om kvarhållandet.

vad i 21—28 punkterna är stadgat
där sägs örn föreståndare för häkte i

Så snart det utan fara för utredningens
behöriga gång kan ske, skall
häktningsmyndigheten underrätta den
kvarhållnes husfolk eller närmaste
anhöriga örn kvarhållandet. Sådan
underrättelse må dock ej lämnas utan
den kvarhållnes medgivande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

2) Lag

örn vissa tvångsmedel i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

Örn beslag och skingringsförbud.

1 $.

Påträffas föremål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning
örn brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat,
må föremålet tagas i beslag.

Beslag må ej läggas å skriftligt meddelande mellan den som misstänkes
för brottet och den som vid tiden för meddelandet var hans rättegångsbiträde
i saken. Ej heller må, med mindre å brottet kan efter lag följa
lägst straffarbete i två år eller därutöver, i beslag tagas skriftligt meddelande
mellan den misstänkte och anhörig, som i 3 kap. 11 § strafflagen
sägs, eller sådant meddelande mellan den misstänkte och ämbets- eller tjänsteman,
läkare eller annan, där meddelandets innehåll kan antagas åtnjuta
skydd på grund av i lag eller författning stadgad tystnadsplikt.

2 §.

Kan med skäl antagas att brev, telegram eller annan försändelse, som
finnes i post- eller telegrafverkets vård, härleder sig från den som miss -

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

tankes för brott, varå efter lag kail följa straffarbete, eller är avsedd för
honom, må beslag läggas å försändelsen, där den är av beskaffenhet att
enligt 1 § vara underkastad beslag.

3 $.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom
polismästare och polisintendent som är chef för kriminalavdelning i
stad äge förordna örn beslag. Samma rätt havé ock domstol i mål som
där handlägges.

4 §.

Den som med laga rätt griper eller kvarhåller misstänkt person eller verkställer
häktning eller hus- eller kroppsrannsakan må taga i beslag därvid påträffat
föremål, som är underkastat beslag enligt 1 §. Polisman må, örn fara
är i dröjsmål, även eljest då föremål av nämnda beskaffenhet påträffas
taga det i beslag.

Örn beslag som sålunda verkställts skall anmälan utan dröjsmål göras
hos myndighet som i 3 § sägs; och åligger det myndigheten att snarast
möjligt pröva huruvida beslaget skall bestå.

5 §.

Beslagtaget föremål skall, där det ej lämpligen kan omhändertagas av
den som verkställt beslaget, sättas i förvar under försegling eller ock genom
skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart är att det
tagits i beslag.

Är den från vilken beslaget sker ej närvarande, skall han utan dröjsmål
underrättas om åtgärden och huru med det beslagtagna förfarits. Har försändelse
i post- eller telegrafverkets vård tagits i beslag, skall försändelsens
adressat underrättas och, örn avsändaren är känd, även denne. Med underrättelse
som nu sagts må dock anstå så länge den finnes kunna medföra
synnerligt men för utredningens behöriga gång.

Föremål som tagits i beslag skall väl vårdas och noggrann tillsyn hållas
däröver att det icke förbytes eller förändring eller annat missbruk därmed
sker.

6 §.

Tages post- eller telegrafförsändelse eller handelsbok eller annan enskild
handling i beslag, må handlingen ej öppnas eller närmare undersökas av
annan än myndighet som i 3 § sägs; dock må sakkunnig eller annan, som
anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres, efter
myndighetens anvisningar granska handlingen. Äger den som verkställer
beslaget ej öppna eller närmare undersöka handlingen, skall den av honom
förseglas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37. 17

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Handling varom här är fråga skall snarast möjligt undersökas. Kan
innehållet i post- eller telegrafförsändelse i dess helhet eller till någon del
utan synnerligt men för undersökningens behöriga gång meddelas försändelsens
adressat, skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas
denne.

Över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad
därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag äge på begäran erhålla bevis örn beslaget,
innehållande jämväl uppgift om det brott som föranlett åtgärden.

8 §.

Finnes beslag ej längre erforderligt, skall det genast hävas. Varder ej
brott som föranlett beslag åtalat inom en månad från åtgärdens verkställande,
skall beslaget hävas, där ej Konungens befallningshavande medgiver
att det må bestå under viss ytterligare tid.

9 §.

Vid handläggning av mål örn brott som föranlett beslag pröve rätten på
yrkande av den som drabbats av beslaget, huruvida detta skall fortfarande
bestå. Rätten give ock i slutliga utslaget beslut i fråga om beslag som då
äger bestånd.

Där ej rätten annorlunda förordnat, gånge dess beslut angående beslag i
verkställighet utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

10 §.

Ej må föremål beslagtagas, där ändamålet linnes kunna vinnas därigenom
att föremålet sättes under förbud att säljas eller skingras. I ty fall må i
stället skingringsförbud meddelas innehavaren av föremålet, vilket förbliver
under hans vård och nyttjande. Vad i 3, 4 och 6—9 §§ stadgas örn beslag
galle i tillämpliga delar örn skingringsförbud.

11 §•

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande
bestämmelser om beslag eller skingringsförbud gälla enligt annan lag eller
författning.

Om hus- och kroppsrannsakan.

12 §.

Hos den som är med skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa
straffarbete eller fängelse, må företagas husrannsakan för eftersökande av
föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständigBihang
titl riksdagens protokoll 1933. !) sami. 1 avd. Nr 37. 2

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

het som kan äga betydelse för utredning om brottet; men ej må för husrannsakan
bos den som misstänkes för brott i något fall åberopas bans
samtycke, med mindre han själv av egen drift äskat åtgärden. I anledning
av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, må husrannsakan för ändamål
varom nyss sagts anställas jämväl hos annan än den misstänkte, såvida
brottet där förövats eller den misstänkte där gripits eller eljest särskilt skäl
är att föremål som är underkastat beslag skall där anträffas eller annan
utredning om brottet vinnas.

För eftersökande av den som skall gripas eller häktas för brott må husrannsakan
företagas hos honom, så ock hos annan, örn särskilt skäl finnes
att den eftersökte uppehåller sig där.

I lägenhet, som enligt sin bestämmelse är tillgänglig för envar eller som
plägar tjäna till härbärge för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant
gods som eftersökes plägar uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål
som ovan sagts husrannsakan jämväl i andra fall ske.

13 §.

Befogenhet att besluta örn husrannsakan tillkommer myndighet som i 3
sägs. Utan förordnande må dock polisman företaga husrannsakan i fall då
åtgärden har till syfte att eftersöka den, som enligt myndighets beslut skall
gripas eller häktas, eller att gripa person eller beslagtaga föremål som å
färsk gärning följts eller spårats; och må polisman i befälsställning även
i andra fall då husrannsakan enligt 12 § kan ske företaga åtgärden, såvida
fara är i dröjsmål.

14 §.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt.

Stängd lägenhet eller slutet förvaringsrum må, örn det erfordras, öppnas
med våld. Har så skett, skall lägenheten eller förvaringsrummet efter
verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilda skäl verkställas mellan klockan sju
eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

15 §.

Vid husrannsakan skola såvitt möjligt två av förrättningsmannen tillkallade
ojäviga vittnen närvara. Är den hos vilken husrannsakan anställes
tillstädes, skall tillfälle beredas honom, och i annat fall hans
hemmavarande husfolk, att övervara förrättningen; så ock att tillkalla
vittnen, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles. Har varken
han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne närvarit,
skall han underrättas örn den vidtagna åtgärden, så snart det finnes kunna
ske utan fara för utredningens behöriga gång.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Har myndighet som i 3 § sägs funnit målsägande eller hans ombud böra
tillåtas närvara vid husrannsakan för att tillhandagå med nödiga upplysningar,
må det ske, men skall vid förrättningen noga tillses att målsäganden
eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner
kännedom örn förhållande som därvid yppas.

16 §.

Post- eller telegrafförsändeise, handelsbok eller annan enskild handling,
som anträffas vid husrannsakan, må icke öppnas eller närmare undersökas
i annan ordning än i 6 § första stycket sägs.

17 *.

Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen
och vad därvid förekommit.

Den hos vilken husrannsakan företagits åge på begäran erhålla bevis
därom, innehållande jämväl uppgift örn det brott som föranlett åtgärden.

18 §.

Är någon med skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa straffarbete
eller fängelse, må kroppsrannsakan verkställas å honom, örn skälig
anledning Önnes att därigenom skall upptäckas föremål som är underkastat
beslag eller annat som kan bidraga till utredning angående brottet.

I fråga örn kroppsrannsakan skall i tillämpliga delar gälla vad i 13—
17 §§ är stadgat om husrannsakan. Där kroppsrannsakan är av mera
väsentlig omfattning, skall den verkställas inomhus och i avskilt rum.
Kroppsrannsakan å kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än
kvinna eller läkare.

19 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande
bestämmelser om hus- eller kroppsrannsakan gälla enligt annan lag eller
författning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933, vid vilken tid 16 § 7 och 8
punkterna förordningen örn nya strafflagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) skola upphöra
att gälla.

Konungen äger, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva att å ort, där
vid lagens ikraftträdande utredning örn brott ankommer å annan än myndighet
som i 3 § sägs, denne må tillsvidare utöva sådan myndighets befogenhet
enligt denna lag.

20 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3) Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § ock 30 kap. 11 § rättegångsbalken,
vilka lagrum senast ändrats, det förra genom lagen den 6 juni
1924 (nr 210) och det senare genom lagen den 8 juni 1917 (nr 253), skola
i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 Kap.

10 $.

Har underrätt — — — rätten meddelas. Lag samma vare, där genom
beslut, som av underrätt meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad
eller beslag eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller
yrkande örn hävande av sådan åtgärd ogillats.

Vad i — — — partens klagan.

30 Kap.

11 §>.

Har underrätt förordnat örn kvarstad, beslag eller skingringsförbud
eller därmed jämförlig åtgärd eller ogillat yrkande om hävande av sådan
åtgärd, och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över
hovrättens utslag tillåten.

Har hovrätt — — — är stadgat.

Hovrätts utslag--— hovrätten fastställt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

4) Lag

innefattande tillägg till 6 § lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 30) om vad
iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa

delar av rättegångsbalken.

Härigenom förordnas att till 6 § 2. lagen den 14 juni 1901 örn vad
iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa
delar av rättegångsbalken skall fogas ett tillägg av följande lydelse:

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Om verkställighet av domstols beslut i fråga om beslag eller skingringsförbud
enligt lagen om vissa tvångsmedel i brottmål är i den lag stadgat*

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

5) Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 §, 10 kap. 17, 18 och 21 §§, 15 kap*
10 § samt 25 kap. 14 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse’*

5 Kap.

8 §.

Kymmer fånge eller häktad eller den, som är kvarhållen såsom misstänkt
för brott, eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller
annan, som honom från rymning hindra vill, eller sätter sig någon, som
skall häktas, till motvärn emot den, som äger verkställa häktningen eller
därvid biträder; då må det våld brukas, som till rymningens förekommande
eller häktningens verkställande nödigt är. Sätter sig fånge eller
häktad person till motvärn emot föreståndare eller uppsyningsman vid
straffinrättning eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen
eller häktet hålla skall; då må ock det våld brukas, som till ordningens
bibehållande är nödigt.

Lag samma vare, där annan än fånge, häktad eller kvarhållen eller den,
som skall häktas, sätter sig med våld eller hot emot den, som vill hindra
rymningen, verkställa häktningen eller bibehålla ordningen.

10 Kap.

17 i

Tager man den, som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, eller
häktad eller fånge med våld lös av den, som honom gripit eller i vård haver,
eller befriar man honom genom häktes eller fängelses brytande; varde
dömd till straffarbete i högst fyra år, eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till fängelse.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Gör man försök till brott, som nu sagt är, och blev endast genom omständigheter,
som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan
förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man kvarhållen person eller häktad eller fånge, genom list eller
annorledes, utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må
till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

18 §.

Vid tillämpning av straff i fall, som i 17 § sagt är, skall synnerligt
avseende göras å beskaffenheten av brott, därför den kvarhållne, häktade
eller fångne var kvarhållen, häktad eller dömd.

21 §.

Bryter man offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter
tillslutna äro, eller rubbar man lös egendom, som är tagen i beslag, satt
i kvarstad eller utmätt; vare ock straffet böter eller fängelse i högst sex
månader.

15 Kap.

10 §.

Nu har någon, för förment brott, annan utan laga skäl gripit: skedde
det ej av argt uppsåt, och blev med den gripne sedan lagligen förfaret;
då skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

25 Kap.

14 i

Släpper ämbetsman, som har inseende över fånge eller häktad eller den
som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, honom med vilja lös, eller
hjälper honom att undkomma; dömes till avsättning och straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år: varde ock förklarad ovärdig
att i rikets tjänst vidare nyttjas. Släpper han fången eller den häktade
eller kvarhållne av vårdslöshet; dömes, örn vårdslösheten grov var, till
avsättning, så ock till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i
högst två år, och, örn den mindre var, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6) Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) ont
krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att rubriken till 16 kap. ävensom 16 kap. 91 och
94 §§ lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar och rättegången därstädes
skola, sistnämnda lagrum i nedan angiven del, erhålla följandeändrade
lydelse:

16 Kap.

Örn häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar m. m.

91 §.

I fråga örn häktning av den, som hör till krigsmakten, så ock örn beslag
och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan skall, utom vad i allmän
lag stadgas, jämväl lända till efterrättelse vad här nedan i detta
kapitel sägs.

94 %.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat^
i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,
äge beträffande dem samma befogenhet att förordna örn häktning,
som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningskavande i avseende
å för brott misstänkta personer. Vad nu är sagt gälle ock i fråga örn beslag
och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan i anledning av
brott, för vilket underlydande är misstänkt.

Enahanda befogenhet — — — utöva bestraffningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Majlis förslag.)

(Utskottets förslag.)

7) Lag

om ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) om

konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Konsulardomaren utövar polismyndighet i allmänhet och äger häkta
eller häkta låta för brott misstänkt person, så ock förordna örn beslag och
skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan. Konsulardomaren åge
ock för bestämt fall förordna annan man att på hans ansvar verkställa
polisundersökning och besluta örn åtgärd, som här sägs. Även utan sådant
förordnande har konsul, som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsområdet
än den, som är säte för konsulardomaren, att företaga åtgärder
av nu nämnda slag; underrätte dock skyndsammast örn vidtagen åtgärd
konsulardomaren, som, utan hinder av konsulns åtgärd eller beslut, äger
i ärendet förordna.

Konsulardomaren skall, såvitt ske kan, hava tillsyn över häktad person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Stockholm den 22 april 1933.

Vid detta ärendes behandling lia närvarit:

från första kammaren: herrar Akerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck*, Norling*,
Svenson i Eskhult, Bissmark*, Ehrnberg och Jonsson i Lycksele; samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Antnäs och Hedlund i Östersund, fru Östlund,
herrar Olsson i Rimforsa och Johansson i Bro, fröken Wellin, herrar Rosander och Johnsson
i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

17 $.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

3s i iso. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.