Första lagutskottets utlåtande Nr 37 (Utlåtande 1932:L1u37 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

Nr 37.

Änkor»» till riksdagens kansli den 27 april 1932 kl. 4.30 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till
lag om häradsnämnds tjänstgöring.

Genom en den 16 mais 1932 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 193, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

Lag

om häradsnämnds tjänstgöring.

Härigenom förordnas som följer:

Erfordras i tingslag flera än tolv nämndemän, bestämmer Konungen
deras antal. Äro nämndemännen flera än tolv eller finnes, i tingslag med
tolv nämndemän, allas närvaro i rätten ej erforderlig, fördele häradshövdingen
efter samråd med nämnden tjänstgöringen dem emellan. Fördelningen
bör ske så, att erforderlig ortskännedom blir företrädd inom nämnden
samt att ändring i nämndens sammansättning under ett och samma
måls handläggning oell avgörande i regel ej kommer att äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Genom lagen upphäves 9 § andra stycket i förordningen den 17 maj 1872
angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting.
I tingslag där vid lagens ikraftträdande finnas flera än tolv nämndemän
skola, intill dess Konungen annorlunda förordnar, nämndemän väljas till
enahanda antal som tillförene.

Bihang lill riksdagens protokoll 1032. sand. 1 ami■ 27 hafi. (Nr 37.)

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

Nämndemännens
antal.

Riksdagen

1901.

I fråga om de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt 1 kap. 1 § rättegångsbalken dömer i häradsrätt häradshövding
med tolv nämndemän. Dessa väljas på landet å kommunalstämma och i
stad, som lyder under landsrätt, å allmän rådstuga. Enligt kungl, brev
den 12 februari 1824 och Svea hovrätts cirkulär den 31 januari 1825 bör
för valen varje härad av häradsrätten fördelas i nämndemansdistrikt.

Den i 1 kap. 1 § rättegångsbalken givna regeln angående häradsrätts
sammansättning modifieras väsentligen av domförhetsregeln i 23 kap. 1 §
samma balk. Enligt sistnämnda lagrum erfordras icke att flera än sju
nämndemän samtidigt skola vara närvarande för att rätten skall vara
fullsutten. Ytterligare stadgas i 1 § av lagen den 7 maj 1918 örn särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, att häradsrätten
vid sådana sammanträden är domför ändå att ej fler än tre
av nämnden äro närvarande i rätten.

Föreskriften att nämnden skall bestå av tolv personer har å andra sidan
i olika fall icke heller ansetts utgöra hinder att, när så funnits erforderligt,
inom ett härad utse mer än tolv nämndemän. Därjämte har i
stor utsträckning nämndemännens antal vid en och samma häradsrätt
kommit att överstiga tolv genom flera härads förenande till ett gemensamt
tingslag. Kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i
vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting stadgar för sådan
händelse i 9 § andra stycket, att nämndemän trots sammanslagningen
skola, därest ej Konungen annorledes förordnar, väljas till enahanda antal
som förut. Antalet nämndemän kom på grund av sistnämnda stadgande
efter hand att i åtskilliga tingslag bliva betydande.

Vid 1901 års riksdag väcktes i andra kammaren två motioner, den ena
av herrar A. Johanson i Mossebo och A. Magnusson (nr 33) samt den andra
av herr E. Åkerlund (nr 62), i vilka motioner starkt missnöje med rådande
ordning för nämndens tjänstgöring i sammanslagna tingslag kom till uttryck.

I den förra motionen anfördes bland annat:

Genom 1872 års förordning hade nämndemans uppgift såsom ledamot
av häradsrätt i betydlig grad, till stor skada för rättsväsendets sunda utveckling,
förminskats. Det vore vanligt att den fördelning av tjänstgöring,
som jämlikt 9 § andra stycket i förordningen skulle ske i sammanslagna
tingslag, verkställdes på sådant sätt, att olika grupper av
nämnden komme att tjänstgöra vid vart och ett av de tillfällen, då ett
särskilt mål förekomme till handläggning och företoges till avgörande.
Detta förhållande, som vore ägnat att framkalla ganska stor ringaktning
för häradsrätten och dess domslut, hade förändrat nämndens ställning därhän,
att dess uppgift mera syntes vara att utgöra en hedersvakt kring
domaren än ett medansvarigt dömande element av rätten.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

På grund av det anförda hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit anhålla örn sådan ändring i 1872 års förordning, att nämndemän
nens antal även i de sammanslagna tingslagen måtte bestämmas till 12.

I herr Åkerlunds motion yttrades bland annat:

De sammanslagningar av tingslag, som i följd av 1872 års förordning
i allt vidsträcktare mån ägt rum, hade visserligen utövat ett mycket gott
inflytande i fråga örn snabbhet i rättsskipningen vid häradsrätterna,
men det torde icke kunna bestridas att dessa sammanslagningar nästan
överallt åstadkommit ganska stor skada i fråga örn liäradsnämndernas
sammansättning och duglighet samt mångenstädes berövat desamma allt
inflytande och anseende. De täta tingssammanträdena och de ofta mycket
försvårade resorna till och från desamma, som blivit en följd av sammanslagningarna,
hade gjort att man på många — troligen de flesta —
håll beslutat, att nämndemännen skulle tjänstgöra turvis. Vid en sådan
anordning vore nämnden betagen all möjlighet att följa varje mål, som
icke kunde slutdömas genast det förekomme, och det vore vidare uppenbart,
att upplysningar och råd till vederbörande domare från ständigt växlande
nämnder måste bliva av ytterst ringa värde. Det hade ock visat sig,
att där tjänstgöringen vore så anordnad ytterst få av nämndemännen
plägade behålla sina befattningar längre än de därtill vore nödda och
tvungna samt att bygdernas dugligaste och erfarnaste män droge sig för
att spilla tid i häradsrätten, då de såge sig urståndsätta att där utöva
någon gagnande verksamhet. Jämväl andra omständigheter hade verkat
i samma riktning. Enligt motionärens mening vore det lämpligt, att
nämndemännens antal nedsattes så, att de alla på en gång kunde tjänstgöra
i de respektive häradsrätterna.

Motionen utmynnade i hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit ville anhålla om utarbetande av förslag till sådan ändring i gällande
lag, att landets liäradsnämnder måtte kunna åtminstone i någon
mån återvinna sitt forna anseende oell sin betydelse som folklig institution
i häradsrätterna.

Med anledning av motionerna avlät riksdagen en skrivelse till Kungl.
Majit den B maj 1901 (nr 72).

I skrivelsen anfördes, att riksdagen funnit en nedsättning av nämndemännens
antal till 12 i sammanslagna tingslag ur åtskilliga synpunkter
hava goda skäl för sig. Dels stöde förslaget härom i överensstämmelse
med den i vårt land av ålder gällande principen för häradsrätternas sammansättning,
och dels skulle därigenom åvägabringas avsevärda fördelar
i fråga örn rättsskipningens handhavande vid häradsrätterna. Såsom
förhållandena voro i de flesta sammanslagna tingslag medförde det stora
antalet nämndemän, mellan vilka i sådana tingslag tjänstgöringen vore
fördelad, att de nämndemän, som skulle deltaga i avdömande av uppskjutna
mål, ofta ej varit i tillfälle att övervara målens föregående handläggning
i dess helhet och understundom helt och hållet saknade kännedom
örn vad i målet vid föregående rättegångstillfällen förekommit. Visserligen
hade enligt 23 kap. 2 § rättegångsbalken häradshövdingen skyldighet
att, när dom å häradsting skulle fallas, underrätta nämnden ''örn
saken, och de skäl däri äro, så ock vad lag i ty fall säger’, men denna mer
eller mindre kortfattade föredragning kunde ej för nämndemännen er -

1 ''rocesskom
missionen.

Riksdagen

1931.

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

sätta den självständiga iakttagelsen såsom grundval för ett personligt
omdöme i målet. Genom nedsättning av nämndemännens antal till 12
skulle i detta hänseende åstadkommas en väsentlig förbättring. Nämndemännen
finge därigenom tillfälle att mera oavbrutet följa målens och
tingsärendenas gång från deras första handläggning, och härav skulle,
helt naturligt, alstras ett ökat intresse hos nämndemännen för deras viktiga
värv. I princip anslöte sig riksdagen alltså till förslaget att nämndemansantalet
måtte i alla tingslag begränsas till 12. Av praktiska skäl
funne riksdagen det emellertid ej vara lämpligt att överallt genomföra
denna begränsning av antalet. Nämndemännen hade nämligen en hel del
andra åligganden än tjänstgöringen vid häradsrättens sammanträden,
särskilt att biträda vid vägsynerna. Skulle nu antalet nämndemän ovillkorligen
nedsättas till 12 inom varje tingslag, komme detta att i stora
tingslag, där långt flera nämndemän än 12 funnes, högst väsentligt öka
det redan ganska betungande besväret av dylika förrättningar, vilket i
sin ordning skulle föranleda motvillighet mot nämndemansuppdraget.
Riksdagen ansåge sig ej böra ifrågasätta, att nämndemännens antal överallt
begränsades till 12 men funne lämpligt, att det fortfarande borde bero
på Konungens prövning, huruvida och i vad mån en nedsättning av nämndemännens
antal i de sammanslagna tingslagen borde äga rum.

Under åberopande av det sålunda anförda och under uttalande av önskvärdheten
utav nämndemansantalets nedbringande till 12, där sådant
utan olägenhet kunde vidtagas, hemställde riksdagen, att Kungl. Majit
måtte låta utreda, i vad mån nämndemännens antal i de tingslag där
detsamma överstege 12 lämpligen kunde nedbringas, samt utfärda de bestämmelser
därom, vartill utredningen kunde föranleda.

Pa grund av riksdagens skrivelse verkställdes utredning, som ledde till
att genom kungl, brev den 11 juli 1913 nämndemännens antal i nio olika
sammanslagna tingslag begränsades. Efter sistnämnda dag har Kungl.
Majit vid flera tillfällen meddelat förordnande angående inskränkning
av antalet nämndemän i sammanslagna tingslag.

I proeesskommissionens år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning berördes även frågan örn nämndemännens antal.
Kommissionen föreslog i sådant hänseende, att Konungen skulle äga
bestämma antalet nämndemän särskilt för vart tingslag, beroende på det
antal domstolssammanträden under året, vid vilka nämnd skulle närvara,
och den arbetsbörda, som ansåges kunna åläggas nämndemännen. Med
utgångspunkt från att varje nämndeman borde få tjänstgöra högst femton
dagar örn året beräknade processkommissionen — som föreslog det
domföra antalet nämndemän till fem — att i en genomsnittlig domsaga
antalet nämndemän skulle bliva omkring fyrtiofem.

I kungl, propositionen till 1931 års riksdag (nr 80) angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform föreslogs det domföra antalet nämndemän
lastställt till åtta. Tillika framhölls emellertid, att för utökning av antalet
tingssammanträden samt möjliggörande av lämplig arbetsfördelning

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

inom nämnden det antal nämndemän, som skulle utses för tingslaget, alltid
borde sättas ej obetydligt högre än det domföra antalet. Till sistnämnda
mening anslöt sig även riksdagen.

Där nämndemännens antal i en oell samma domkrets överstiger tolv, Fördelningen
erfordras uppenbarligen en fördelning av tjänstgöringen vid häradsrät- Männens*
ten nämndemännen emellan. Enligt förutnämnda 9 § andra stycket i 1872 tjänstgöring,
års förordning tillkommer det i sammanslagna tingslag häradshövdingen
att efter samråd med nämnden verkställa sådan fördelning. Fördelning
av nämndemännens tjänstgöring har emellertid i viss utsträckning
tillämpats även i sådana tingslag, där nämndemännens antal icke överstigit
tolv men det ansetts onödigt, att alla nämndemännen skulle tjänstgöra
samtidigt. Några bestämmelser örn rein rätten att verkställa en sådan
fördelning tillkomme, finnas dock ej.

Ej heller finnas bestämmelser tiar fördelningen skall äga rum. Mycket
skiftande principer lia även tillämpats i olika domsagor, varöver i propositionen
lämnas en utförlig redogörelse.

Frågan örn nämndemännens tjänstgöring har på senare tfd bragts un- *’«■« hovrätt.
der Kungl. Maj:ts övervägande särskilt genom yttranden, som Svea hovrätt
den 19 september 1926 och den 27 januari 1927 avgivit rörande frågan
örn tätare tingssammanträden i häradsrätterna. I det förra yttrandet
anförde hovrätten bland annat: !

Örn man ej ville vedervåga nämndens nuvarande ställning och utsätta
sig för risken att nämndemännen nedsjönke till ett slags betydelselösa
tingsviken, borde det tillses, att hinder ej mötte för sådant anordnande
av nämndens tjänstgöring, att 1) vid handläggning av vart och ett av de
särskilda målen och ärendena i nämnden sutte ledamöter med kännedom
örn de lokala och personliga förhållanden, som kunde vara av betydelse
för detta måls eller ärendes behandling, samt 2) i måls eller ärendes fortsatta
handläggning deltoge samma nämndemän, som förut övervarit handläggningen.

I yttrandet den 27 januari 1927 betonade hovrätten vikten av vad hovrätten
i sitt tidigare yttrande framhållit samt anförde vidare:

Ansåge man, i likhet med hovrätten, att ett försvagande av nämndens
sakliga kompetens och auktoritet innebure en väsentlig förlust för vårt
rättegångsväsen, vore det angeläget, att nämndens ställning icke sattes
på spel genom en fördelning av nämndemännens tjänstgöring, som ej
toge sikte på de av hovrätten framhållna omständigheterna. Erfarenheten
visade emellertid, att detta förhållande ingalunda överallt stöde
klart för dem, som bestämde örn nämndemanstjänstgöringens fördelning.

Hovrätten erinrade örn att processkommissionen i sitt betänkande påpekat
— med framhållande hurusom nämndens betydelse mångenstädes
kommit att försvagas i samband med sammanslagning av tingslag — att,
medan nämndemännens antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits
oförändrat, en sådan arbetsfördelning mellan dem icke sällan gjorts,
att i allmänhet åtminstone de flesta av de vid ett måls avdömande tjänstgörande
nämndemännen icke mera än delvis övervarit målets handlägg -

1'' orsta layutskottets utlåtande Nr 37.

Utkast till
lag otti antalet
nämnde
män.

niny. Att så vore tallet ansåge liovrätten sig kunna vitsorda. Men ej
mindre betänkligt vore, att man på många håll syntes sakna insikt örn
angelägenheten av att vid tjänstgöringens fördelning behovet av representation
för de särskilda delarna av ett tingslag bleve så långt som möjligt
tillgodosett. En väsentlig ändring till det bättre syntes härutinnan
ej kunna påräknas utan ett ingripande av lagstiftningen. De nu gällande
bestämmelserna, som härvidlag helt lade avgörandet i häradshövdingens
hand, syntes böra ersättas av föreskrifter, som fastsloge de principer,
man ansåge önskvärda, och undanröjde vissa hinder för en rationell
tjänstgöringsfördelning, som de nu gällande bestämmelserna medförde.
Hit räknade hovrätten de bestämmelser i 1 kap. 1 § rättegångsbalken,
som syntes innebära, att en valkretsindelning för nämndemansval skulle
byggas på enmansval i varje valkrets, en anordning, som i hög grad försvårade
möjligheten att låta nämndemän från en och samma trakt växelvis
tjänstgöra i rätten.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde hovrätten, att
Kungl. Majit, oberoende av den behandling, som bomme att ägnas frågan
örn tingslags sammanslagning eller tätare sammanträden i bestående
tingslag, måtte med det snaraste till legislativ behandling upptaga frågan
örn fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemännen i tingslag, där
deras antal överstege tolv.

Efter inhämtande av yttranden från rikets häradshövdingar utarbetades
inom justitiedepartementet, med biträde av presidenten K. Schlyter
såsom särskilt tillkallad sakkunnig, utkast till »lag om antalet nämndemän
i vissa tingslag» med tillhörande promemoria.

Enligt förevarande utkast skulle, där i tingslag erfordrades flera än
tolv nämndemän, Konungen äga bestämma deras antal. Där minst fjorton
nämndemän funnes, skulle häradshövdingen efter samråd med nämnden
fördela tjänstgöringen dem emellan. Fördelningen borde ske så att
uppskov på sedvanlig tid med måls handläggning eller utslags beslutande
ej föranledde växling i nämndens sammansättning.

Till närmare utveckling av principerna för fördelningen av nämndemännens
tjänstgöring anfördes i promemorian:

»I de domsagor, där hänsyn redan tagits till önskvärdheten av kontinuitet
i nämndens sammansättning, har man i allmänhet sökt uppnå sådan
på det sätt, att nämnden indelats i grupper och att varje grupp
tjänstgjort å viss rättegångsdag under varje tingssammanträde, i samband
varmed det iakttagits att uppskov i målen ägt rum till motsvarande
rättegångsdag.----

Principen att såvitt möjligt samma nämndemän böra tjänstgöra under
varje måls hela handläggning har kommit till positivt uttryck i lagutkastet.
För uppnående av detta önskemål bör varje grupp nämndemän
indelas till tjänstgöring å rättegångsdagar med mellanrum motsvarande
den tid ett mål sedvanligen uppskjutes (alltså i regel fyra veckor). Föreskriften
utesluter uppenbarligen icke att i undantagsfall — när på grund
av måls synnerligen brådskande beskaffenhet eller av annan orsak uppskov
äger rum på kortare eller längre tid än fyra veckor — annan nämnd
kan komma att deltaga i målets fortsatta handläggning.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

I många domsagor har det visat sig möjligt att vid nämndens indelning
till tjänstgöring beakta ett annat av Svea hovrätt i ovannämnda
yttranden framhållet önskemål, nämligen att i nämnden måtte sitta ledamöter
med kännedom örn de lokala och personliga förhållanden som kunna
vara av betydelse för de olika målens eller ärendenas behandling.
Detta önskemål har i en del fall tillgodosetts på det sätt, att när ett tingslag
uppstått genom sammanslagning av flera tidigare tingslag, de förutvarande
olika nämnderna bibehållits såsom tjänstgörande å var sin rättegångsdag,
till vilken då målen från de förutvarande skilda tingslagen
alltjämt förlagts. I andra fall har en allsidig sammansättning av nämnden
åvägabragts pä det sätt, att det tillsetts att i varje grupp av nämndemän
funnits representanter för tingslagets olika delar. ----Även utan

särskild lagbestämmelse synes kunna förväntas att häradshövdingarna
vid nämndemännens indelning till tjänstgöring beakta angelägenheten
av att — där icke lokala nämnder anlitas för mål från olika delar av
tingslaget — inom varje grupp av nämndemän tingslagets olika delar
bliva så likformigt som möjligt representerade.»

Över utkastet och promemorian infordrades ytterligare yttranden från
rikets hovrätter, häradsrätter oell häradshövdingar, varjämte tillfälle bereddes
föreningen Sveriges häradshövdingar att inkomma med utlåtande.
Det övervägande antalet av de myndigheter, som på grund av remisserna
avgivit utlåtande, däribland de tre hovrätterna, lia tillstyrkt, att lagutkastet
lades till grund för lagstiftning i ämnet. Särskilt av Svea hovrätt
har därvid emellertid erinrats, att båda de av hovrätten i dess ovan
omförmälda utlåtanden angivna principer borde komma till uttryck i lagen.
Örn, på sätt lagförslaget innebure, grundsatsen »samma mål, samma
nämnd» lagfästes, medan betydelsen av nämndemännens personal- och lokalkännedom
ej på lika auktoritativt sätt underströkes, kunde det befaras,
att den senare grundsatsen efter hand förlorade sin livskraft. Hovrätten
funne det därför angeläget, att båda de nämnda principerna vunne erkännande
i lagtexten vid sidan av varandra.

Med ledning av de inkomna yttrandena utarbetades inom departementet
nytt förslag i ämnet. Till motivering av detsamma anför föredragande
departementschefen i propositionen:

»Med den på min hemställan igångsatta utredningen av frågan örn lämplig
fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemännen vid häradsrätterna
avsågs i första hand att undersöka, huruvida -— på sätt redan skett
i ett flertal tingslag — nämndemännens antal och tjänstgöring kunde så
bestämmas, att samma nämndemän i regel komme att deltaga i varje särskilt
måls handläggning från början till slut. Den verkställda utredningen
bär givit vid handen, att för det åsyftade målets uppnående är önskvärt,
att i lag uttryckligen fastslås ej mindre rätt för Kungl. Majit att i alla
förekommande fall bestämma antalet nämndemän i tingslag där flera
än tolv sådana erfordras, än även de principer efter vilka tjänstgöringens
fördelning mellan nämndemännen bör äga runi. Därigenom att det åt.

Yttranden.

Departe

mentschefen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

Kung]. Maj:! överlåtes att bestämma nämndemännens antal även i andra
fall än då ett tingslag uppkommit genom sammanslagning av flera förutvarande
tingslag lösas tvistefrågorna, dels huruvida i tingslag omfat
tande allenast ett härad antalet nämndemän över huvud kan bestämmas
till högre siffra än tolv, dels ock vem bestämmanderätten härom
tillkommer. I fråga örn principerna för en fördelning av nämndemännens
tjänstgöring synes erkännande böra beredas icke blott, såsom i det
remitterade lagutkastet föreslagits, principen ''samma mål, samma nämnd’
utan även, i enlighet med vad särskilt Svea hovrätt påyrkat, principen
örn nämndens allsidiga ortskännedom.

När det utan avgörande olägenhet med hänsyn till önskvärdheten av en
jämn arbetsfördelning på de olika rättegångsdagarna av ett allmänt tings -sammanträde låter sig göra att å varje särskild rättegångsdag uteslutande
anlita nämndemän från visst eller vissa av de gamla tingslagen samt uteslutande
eller företrädesvis handlägga mål och ärenden som anknyta sig
till samma tingslag, innebär detta otvivelaktigt ur båda de nyss angivna
synpunkterna en tillfredsställande ordning. Att genomföra en dylik anordning
med lokala nämnder där den icke redan på grund av gammal
tradition existerar skulle emellertid nog i allmänhet visa sig förenat med
betydande svårigheter. Här bör i stället den andra utvägen anlitas: man
får tillse att nämnden varje rättegångsdag består av representanter för
tingslagets olika delar. En anordning med lokala nämnder kan lätt tänkas
komma i kollision med intresset av snabbare rättsskipning. Örn man
i stället för relativt få tingssammanträden, vart och ett omfattande ett
flertal rättegångsdagar, önskar införa ett dubbelt eller flera gånger så
stort antal sammanträden örn en å två rättegångsdagar, skulle fördelen
av dessa täta sammanträden i stor utsträckning neutraliseras, därest domaren
vid målens fördelning mellan rättegångsdagarna ständigt skulle
behöva hava för ögonen, att vid de skilda sammanträdena tjänstgjorde
olika lokalbetonade nämnder. För att anföra ett exempel är det för invånarna
i en till domsaga hörande större stad uppenbarligen fördelaktigare
att kunna få sina mål i häradsrätten handlagda en dag i veckan, därvid
staden i rätten är representerad av ett par nämndemän, än att få alla sina
mål handlagda blott en dag i månaden inför en nämnd av uteslutande invånare
i staden. På grund av vad sålunda anförts bör tydligen principen
örn nämndens allsidiga ortskännedom vid lagens avfattning komma till uttryck
i så allmänna ordalag, att båda de angivna utvägarna för principens
förverkligande omfattas av lagens formulering.

För ett genomförande av principen örn nämndens kontinuitet under de
särskilda målens hela handläggning och avgörande torde, där ej arbetsbördan
är så ringa att en tolvmannanämnd i princip kan fungera vid alla
tingssammanträden, som regel krävas att nämndemän finnas till sådant
antal, att de kunna uppdelas i grupper tjänstgörande å rättegångsdagar
med ett mellanrum motsvarande den tid — i regel fyra veckor — ett mål

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

vanligen uppskjutes. Med hänsyn härtill är det av vikt att i varje tingslag
linnés just det antal nämndemän som erfordras för en rationell fördelning
av tjänstgöringsskyldigheten. En dylik fördelning kan emellertid ifrågakomma
även i tingslag med blott tolv nämndemän, såframt allas närvaro ej
är behövlig för att rätten skall äga erforderlig ortskännedom. I likhet med
Svea hovrätt anser jag att bestämmanderätten angående tjänstgöringens
fördelning hör tillerkännas häradshövdingen — uppenbarligen efter samråd
med nämnden — icke blott när nämndemännen med hänsyn till sitt
antal kunna indelas i olika grupper, utan när helst regler erfordras angående
tjänstgöringens fördelning.

I anslutning till vad jag sålunda anfört finner jag det inom departemen
tet upprättade lagutkastet böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
I fråga örn utkastets särskilda bestämmelser samt de däröver avgivna utlåtandena
får jag anföra följande.

Vad till en början angår den Kungl. Majit tillagda rätten att bestämma
antalet nämndemän i de olika tingslagen, torde det ligga i sakens natur, att
ett ingripande från Kungl. Maj:ts sida icke bör äga rum med mindre det
påkallas för tillgodoseende av rättsskipningens krav. Uppenbarligen
bör största möjliga hänsyn tagas till nämndens och ortsbefolkningens önskan,
att det hittillsvarande antalet nämndemän i ett tingslag icke måtte
ökas, även örn nämndemännen i detta tingslag härigenom komma att bliva
jämförelsevis hårt betungade med tjänstgöring. Men även i fråga örn minskning
av nämndemännens antal bör stor hänsyn tagas till de lokala önskemålen,
i den mån detta kan ske utan kränkning av den för fördelningen av
nämndemännens tjänstgöring uppställda principen örn kontinuitet i nämndens
sammansättning. Självfallet skall varje minskning av nämndens antal
genomföras efter hand i mån av nämndemäns avgång på grund av avsägelser,
tjänstgöringsperiodens slut m. m. och med beaktande av att vederbörlig
ortskännedom städse blir företrädd inom nämnden.

Till hovrätternas allmänna uppsiktsplikt över rättsskipningen i underdomstolarna
torde, örn en lagstiftning i föreslagen riktning genomföres,
komma att höra att, när anledning därtill föreligger, taga initiativ till
jämkning i antalet nämndemän i visst tingslag. Initiativ till ökning av
nämndemännens antal torde emellertid som regel komma att utgå från
ortsmyndighet: häradsrätten eller häradshövdingen.

Någon ändring i gällande bestämmelser torde icke erfordras för tillgodoseende
av önskemålet att — till underlättande av att nämndemän
från samma trakt växelvis må kunna tjänstgöra i rätten — från en och
samma valkrets flera nämndemän skola kunna utses.

Den från olika håll ifrågasatta jämkningen i kontinuitetsprincipens tilllänipning
för det fall att mål från olika rättegångsdagar sättas på utslag
till ett slutsammanträde torde ej behöva sträcka sig längre än som skett i
det remitterade utkastet. Tydligen bör varken å slutsammanträde eller eljest
utslag beslutas av häradsrätten med annan nämnd än den som tjänst^

Ii i hang till riksdagens protokoll 19,12. i) sami. 1 and. 27 haft. (Nr 37.) -

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

gjort under målets föregående handläggning. Däremot synes det ej vara erforderligt
att hela nämnden återkommer för att närvara vid ett tidigare
beslutat utslags avkunnande. Den påpekade olägenheten av att vid slutsammanträden
ett flertal olika nämndemansgrupper skulle behöva sammanträda
undgås, såsom Svea hovrätt påpekat, örn man tager för regel att
hålla överläggning i målen samma dag som de överlämnas till utslag och
då träffa avgörande i sak, så att allenast utslagets avfattande och avkunnande
uppskjutes. Skulle emellertid vid avfattandet av ett utslag i visst
mål i enlighet med den mening som omfattats vid överläggningen rättens
ordförande finna, att överläggningen i sak måste på någon punkt återupptagas,
hör för dylikt undantagsfall tydligen hela den i målets tidigare
handläggning deltagande nämnden kallas till slutsammanträdet.

Understundom kunna jämkningar i kontinuitetsprincipens tillämpning
bliva nödvändiga, örn man vill möjliggöra önskvärda omflyttningar i
nämnden eller byten mellan olika nämndemansgrupper vid ett årsskifte
eller vid början av ett nytt ting. Tydligt är att även eljest de talrika uppskov
som förekomma i nu bestående rättegångsordning måste försvåra
principens stränga upprätthållande och kunna leda till att ett inhämtande
ur protokollen av utredningen i ett mål understundom, även vad nämnden
angår, får ersätta det egna omedelbara tillgodogörandet av vad som förekommer
inför rätten. Med rätta har ock framhållits, att syftet med den
angivna principens lagfästande vore, icke att fastslå en undantagslös regel
utan allenast att giva legislativt erkännande åt ett önskemål av principiell
natur, vilket skulle förverkligas så långt förhållandena det medgåve. För
att icke ett stadgande i angiven riktning skall framstå som undantagslöst,
synes i enlighet med från olika håll framställda yrkanden i lagutkastets
tredje punkt böra inskjutas orden ''som regel’. I tingslag, där olika
grupper av nämnden tjänstgöra var sin rättegångsdag, bör givetvis icke
utan vägande skäl uppskov i mål ske till rättegångsdag då annan grupp
tjänstgör.

Vad angår de olika sätten för tjänstgöringens fördelning synes, såsom
Svea hovrätt framhållit, en sådan fördelning vara att föredraga, som
ej medför långvariga uppehåll i den särskilde nämndemannens tjänstgöring.
Olika metoder kunna uppenbarligen vara lämpliga för skilda trakter
av landet med deras olikartade kommunikationsförhållanden. I tätare
bebyggda delar kan det lämpa sig att de olika nämndemansgrupperna
tjänstgöra var sin rättegångsdag. Där mycket långa tingsresor förekomma,
kan det vara lämpligare att samma nämndemän tjänstgöra ett par
dagar i sträck.

Vid nämndens indelning i olika grupper kan antalet nämndemän i varje
grupp med. hänsyn till de lokala förhållandena i olika tingslag bestämmas
olika. Tydligen bör antalet aldrig sättas lägre än åtta. Enligt min tanke
torde, när ej särskilda skäl till annat föranleda, det vara tillfyllest att nio
nämndemän indelas att samtidigt tjänstgöra.

Första lagutskottets utlåtande Nr 37. H

Där ej flera än tolv nämndemän finnas kan tydligen någon verklig
gruppindelning ej göras, utan måste, därest en fördelning av tjänstgöringen
anses böra äga rum, denna ske efter andra principer. Finner häradshövdingen
att exempelvis nio av de tolv nämndemännen böra närvara vid
varje tingssammanträde, kan såsom i den remitterade promemorian antydes
en fördelning av tjänstgöringen ske på det sätt, att successivt tre av
nämndemännen befrias från tjänstgöring under ett helt ting i följd. Även
på annat sätt kan en fördelning av tjänstgöringen ske med bevarande
i huvudsak av kontinuiteten i nämndens sammansättning, exempelvis så,
att samma nio nämndemän tjänstgöra två sammanträden i följd och därefter
i tur och ordning en nämndeman utbytes mot en annan. Genomföres
en sådan indelning och sker ej rubbning på grund av laga förfall eller
eljest, komma alltid under minst tre sammanträden i följd att tjänstgöra
samma åtta nämndemän jämte två varierande, och sju nämndemän komma
alltid att vara desamma under minst fem sammanträden i följd. En dylik
fördelning av tjänstgöringen kan tydligen äga rum icke blott inom en
nämnd bestående av tolv ledamöter utan även inom en grupp örn tolv
nämndemän, t. ex. inom en lokal nämnd i ett sammanslaget tingslag. Olägenheten
av de relativt långa avbrotten i enskilda nämndemäns tjänstgöring
vid tillämpningen av nu antydda sätt för tjänstgöringens fördelning
kan i viss mån uppvägas därigenom att nämndemännen under ledigheten
från de allmänna tingssammanträdena anlitas för rannsakningar
och andra extra förrättningar.

På sätt styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar erinrat, förekommer
det, att även i tingslag, där häradsrätten sammanträder valgärde
vecka, mål regelmässigt uppskjutas på åtta veckor. Ett dylikt förfarande
är med hänsyn till angelägenheten av målens skyndsamma handläggning
mindre tillfredsställande och bör uppenbarligen icke läggas till
grund för fördelning av nämndemännens tjänstgöring. Vidare måste såsom
ett missförhållande betecknas, att till en rättegångsdag utsättas
flera mål än som då kunna medhinnas. Då mål på grund härav måste
skjutas över till en följande rättegångsdag, kan lätteligen växling i nämndens
sammansättning komma att äga rum.»

Över lagförslaget inhämtades yttrande av lagrådet, som anförde bland
annat:

»Med den anordningen, att skilda grupper av nämndemän tjänstgöra å
olika rättegångsdagar av varje allmänt tingssammanträde, uppstå emellertid
svårigheter beträffande avslutningssammanträdet för tinget, då
mål som tidigare förevarit inför skilda nämnder, skola avdömas på samma
dag. Att till slutsammanträdet inkalla samtliga ledamöter i dessa
nämnder har mött betänkligheter särskilt av kostnadshänsyn. Enligt
förslag, som framlagts av Svea hovrätt, skulle denna olägenhet kunna
undgås genom att med nämnd, som ej skall komma tillstädes vid slut -

Lagrådet.

Utskottet.

12 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

sammanträdet, överläggning hålles i samband med målets sista handläggning
och därvid målet i sak avgöres, ehuru med utslagets avfattande och
avkunnande får anstå till slutsammanträdet.

Då det i remissprotokollet heter, att tydligen varken å slutsammanträde
eller eljest utslag bör beslutas av häradsrätten med annan nämnd än
den, sorn tjänstgjort under målets föregående handläggning, men att det
ej synes vara erforderligt, att hela nämnden återkommer för att närvara
vid ett tidigare »beslutat» utslags avkunnande, synes dock detta uttalande
vara i visst behov av förtydligande. Såsom av anförandets fortsättning
framgår, avses med det tidigare »beslutet» allenast en överläggning
i målet. I domboken för överläggningsdagen bör därför enligt lagrådets
mening icke utslaget införas utan blott en anteckning göras därom, att
överläggning skett. Sedermera författas utslaget av ordföranden och avkunnas
av häradsrätten med den då tillstädesvarande nämnden. Det är
denna nämnd, som med ordföranden beslutar utslaget, och den är således
befogad att överrösta ordföranden samt därmed giva målet en annan
utgång än den, vilken framkommit såsom resultat av omförmälda
överläggning. Blott rent undantagsvis torde något sådant kunna inträffa,
då för det fall, att särskilda grupper av nämndemän äro indelade till
tjänstgöring å de olika rättegångsdagarna, dessa grupper tydligen böra
vara representerade i nämnden vid slutsammanträdet. Skulle ordföranden
vid utslagets författande finna sig icke kunna vidhålla den mening,
som gjort sig gällande vid överläggningen, bör han — på sätt i remissprotokollet
framhålles — inkalla hela den nämnd, med vilken han överlagt.
»

Utskottet har icke funnit anledning till erinran vare sig mot lagförslaget
i vad det innebär, att Konungen, när i ett tingslag erfordras flera än
tolv nämndemän, skall äga bestämma deras antal, eller mot vad förslaget
innehåller örn befogenhet för häradshövdingen att efter samråd med
nämnden fördela tjänstgöringen nämndemännen emellan.

Beträffande de principer, som vid fördelningen skola iakttagas, vill utskottet
särskilt framhålla, att kravet på erforderlig ortskännedom inom
nämnden i allmänhet bör kunna på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses
utan anordnande av särskilda lokala nämnder, av vilka var och en
representerar uteslutande viss del av tingslaget. Vad angår den i lagförslaget
tillika upptagna principen, att fördelningen skall ske på sådant sätt
att ändring i nämndens sammansättning under ett och samma måls handläggning
och avgörande i regel ej kommer att äga rum, synes väl icke
kunna förnekas, att ett konsekvent genomförande av samma princip måste
möta vissa svårigheter i fråga örn de särskilda sammanträden, som bruka
hållas för avslutande av de lagtima tingen och varvid mål, som handlagts
i närvaro av olika nämnder, ofta torde komma att samlas till avgörande
samma dag. Det synes emellertid utskottet, att lagförslaget, som icke

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

uppställer nämnda princip såsom någon undantagslös regel, även härutinnan
lämnar så mycken frihet vid fördelningens verkställande, att jämväl
för sluttingens del ett praktiskt tillfredsställande resultat bör kunna
ernås utan inkallande av onödigt stort antal nämndemän.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande proposition må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 26 april 1932.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klereck, Larson i Lerdala, Schlyter, Bissmark,
Öhman och Julin*;

från andra kammaren: herrar Lindquist i Halmstad, Nilsson i Antnäs*, Lindley,
Hedlund i Östersund, Johansson i Brånalt*, Christenson*, Bergström i Bäckland och Rudén.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

9 sami. 1 avd.

27 höft. (Nr 37.)