Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
Utlåtande 1968:L1u37
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
1
Nr 37
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels ock en motion om begränsning av utredningar
beträffande bagatellförseelser.
Genom en den 15 mars 1968 dagtecknad proposition, nr 82, liar Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i rättegångsbalken,
2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård,
3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964
(nr 168) om verkställighet av bötesstraff,
4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. in.,
5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr
683) om parkeringsbot.
I samband med propositionen har utskottet behandlat en vid riksdagens
början väckt motion, nr 852 i andra kammaren, av herrar Börjesson i Falköping
och Gomér, vari hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om att sådana direktiv utarbetas att beträffande utredningar
om lagöverträdelser som på juridiska grunder kan bedömas som mindre allvarliga
vederbörande myndigheter beaktar nödvändigheten av att tillämpa
det ur samhällsekonomisk synpunkt mest rationella förfarandet.
Rörande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Utskottet får beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisa
till vad som anförs i utskottets yttrande nedan s. 55 f.
Lagförslagen
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 37
2
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
1) Förslag
till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 §, 36 kap. 12 §
samt 48 kap. rättegångsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 9 §, av
nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 KAP.
6 §•
Är part, ---------biträda rätten.
Finnes vid --------tolks erhållande.
Är den som skall höras döv eller Är den som skall höras allvarligt
stum, må ock tolk anlitas att biträda hörsel- eller talskadad, må ock tolk
rätten. anlitas att biträda rätten.
Ej må — —--------ai
Om anställande av allmän tolk så
ock om anlitande av tolk, då den
som skall höras är döv eller stum,
meddelas bestämmelser av Konungen.
8
Till allmän tolk så ock till tolk för
den som är döv eller stum utgår ersättning
enligt vad därom är särskilt
stadgat. Annan tolk äge av allmänna
medel åtnjuta arvode samt
gottgörelse för kostnad och tidsspillan
efter vad rätten prövar skäligt; i
brottmål, vari åklagare för talan,
skall ersättningen gäldas av statsverket.
es förringad.
Om anställande av allmän tolk så
ock om anlitande av tolk, då den
som skall höras är allvarligt hörseleller
talskadad, meddelas bestämmelser
av Konungen.
Till allmän tolk så ock till tolk för
den som är allvarligt hörsel- eller
talskadad utgår ersättning enligt vad
därom är särskilt stadgat. Annan
tolk äge av allmänna medel åtnjuta
arvode samt gottgörelse för kostnad
och tidsspillan efter vad rätten prövar
skäligt; i brottmål, vari åklagare
för talan, skall ersättningen gäldas
av statsverket.
7 KAP.
9 §■
Med polismyndighet------jämväl länspolischefen.
Vad i 6 § är stadgat om allmän Vad i 6 § är stadgat om allmän
åklagare äge motsvarande tillämp- åklagare äge motsvarande tillämpning
beträffande polismyndighet. ning beträffande polismyndighet,
1 Senaste lydelse av 7 kap. 9 § se 1964:330, av 48 kap. 1 § se 1966:249, av 48 kap. 2
och 3 §§ se 1964:166 samt av 48 kap. 4 § se 1954:432.
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
3
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
så ock beträffande polisman, som
har att vidtaga åtgärd eller meddela
beslut enligt denna balk, varvid dock
fråga om jäv prövas av polismyndigheten.
36 KAP.
12
Säger sig vittne på grund av sin
åskådning i religiöst hänseende hysa
betänklighet mot att avlägga vittnesed,
må rätten, om betänkligheten
kan antagas vara allvarligt grundad,
medgiva vittnet att i stället avgiva
denna försäkran:
»Jag N. N. ----------
Vittne må ock i stället för ed avlägga
försäkran, om båda parterna
samtycka därtill och rätten finner
det kunna tillåtas.
Tillhör ej--— -----—- —
§•
Säger sig vittne på grund av sin
åskådning i religiöst hänseende icke
vilja avlägga vittnesed, skall vittnet
i stället avgiva denna försäkran:
eller förändra.»
— -— avlägga försäkran.
48 KAP.
Om strafföreläggande.
1 §•
Skall allmänt åtal äga rum för
brott, för vilket stadgas allenast böter,
dock ej normerade böter, äge
åklagaren, i stället för att väcka åtal,
till godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser
brottet förskylla. Ej må strafföreläggande
avse dagsböter utöver fyrtio.
Är brottet förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan
särskild rättsverkan, skall ock denna
föreläggas den misstänkte till
godkännande. Är fråga om flera
brott, må föreläggande ej givas, med
mindre det sker gemensamt för alla
brotten.
Strafföreläggande må ej utfärdas,
om målsägande förklarat, att han
Om strafföreläggande och föreläggande
av ordningsbot.
Allmänna bestämmelser
Fråga om ansvar för brott, som
hör under allmänt åtal, får under de
villkor som föreskrivas i detta kapitel
upptagas av åklagare genom
strafföreläggande och av polisman
genom föreläggande av ordningsbot.
Föreläggande som nu nämnts träder
i stället för åtal i den utsträckning
som framgår av 3 §.
Närmare föreskrifter angående tilllämpningen
av detta kapitel meddelas
av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.
4
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
(Nuvarande lydelse)
ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas.
tå
Strafföreläggande,
söm godkänts
av den misstänkte, gälle som dom,
vilken vunnit laga kraft.
(Föreslagen lydelse)
2 §.
Föreläggande enligt detta kapitel
innebär att den misstänkte till godkännande
omedelbart eller inom viss
tid förelägges ett bötesstraff, fastställt
vid strafföreläggande efter vad
åklagaren anser brottet förskylla och
vid föreläggande av ordningsbot efter
vad som bestämts enligt 14- §.
Är brott förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan, skall också denna
föreläggas den misstänkte till godkännande.
3 §■
Har föreläggande enligt detta kapitel
utfärdats till godkännande inom
viss tid, får fråga om ansvar för
brottet ej upptagas på nytt förrän
denna tid utgått.
Har föreläggande godkänts, gäller
det som dom vilken har vunnit laga
kraft.
O in strafföreläggande
Strafföreläggande får utfärdas beträffande
brott, för vilket ej stadgas
svårare straff än böter och ej heller
normerade böter och vilket, om dagsböter
stadgas, finnes förskylla högst
femtio dagsböter eller, jämte annat
brott, högst sextio dagsböter som gemensamt
straff.
Konungen äger förordna, att straffföreläggande
får utfärdas även beträffande
brott, för vilket stadgas
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader men vilket i övrigt är sådant
som anges i första stycket.
5 §.
Strafföreläggande får icke utfärdas,
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
5
(Nuvarande lydelse)
2 §.
Strafföreläggande skall avfattas
skriftligen. I föreläggandet skall
åklagaren uppgiva:
1. den misstänkte;
2. den brottsliga gärningen med
angivande av tid och plats för dess
förövande och de övriga omständigheter,
som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum,
som äro tillämpliga; samt
3. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggas den
misstänkte.
Föreläggandet skall vara undertecknat
av åklagaren.
3 § andra stycket.
Godkännes ej föreläggandet omedelbart,
skall det delgivas den misstänkte
på sätt om stämning i brottmål
är stadgat med tillkännagivande,
att han har att inom viss av åklagaren
utsatt tid, högst två veckor,
från dagen för delgivningen till åklagaren
återställa föreläggandet försett
med godkännande vid påföljd
att åtal eljest må äga rum.
(Föreslagen lydelse)
om förutsättningar för allmänt
åtal ej föreligga,
om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt åklagarens vetskap föreligga
till bedömning,
om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas, eller
om brottet bör föranleda ämbetsstraff.
I fråga om villkor för användning
av strafföreläggande i militärt brottmål
gälla särskilda bestämmelser.
6 §.
Strafföreläggande avfattas skriftligen
och undertecknas av åklagaren.
Föreläggandet skall innehålla uppgift
om
1. den misstänkte,
2. brottet med angivande av tid
och plats för dess begående samt övriga
omständigheter som fordras för
att känneteckna det,
3. det eller de lagrum som äro tilllämpliga,
4. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggas den
misstänkte.
7 §.
Utfärdas strafföreläggande till
godkännande inom viss tid, skall
den misstänkte genom anteckning i
föreläggandet eller på annat sätt givas
upplysning
om sättet för godkännande
och om den tid som fastställts
härför,
upplysning att, om godkännande
ej sker, åtal kan äga rum efter utgången
av den fastställda tiden.
8 §■
Strafföreläggande lämnas eller
sändes till den misstänkte.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
(Nuvarande lydelse)
3 § första stycket.
Godkännande av strafföreläggande
skall göras skriftligen å föreläggandet
och skall innehålla, att den misstänkte
erkänner gärningen och att
han underkastar sig det straff och
den särskilda rättsverkan, som upptagits
i föreläggandet.
(Föreslagen lydelse)
Konungen äger förordna att i stället
för föreläggandet får lämnas eller
sändas skriftligt besked, som upptager
föreläggandets innehåll och sådana
upplysningar som anges i 7 §.
9 §.
Strafföreläggande godkännes genom
att den misstänkte undertecknar
och tillställer vederbörlig mottagare
förklaring, att han erkänner
gärningen och underkastar sig det
straff och den särskilda rättsverkan
som upptagits i föreläggandet. Närmare
bestämmelser om vem som
skall mottaga sådan förklaring meddelas
av Konungen.
Godkännande, som tecknas på annan
handling än föreläggandet, är
gällande endast om det klart framgår
vilket föreläggande som avses.
10 §.
Skriftligt godkännande av straffföreläggande
får i den misstänktes
ställe lämnas av ombud för honom,
om till åklagaren inges fullmakt i
huvudskrift vilken, utöver vad som
följer av 12 kap., innehåller
förklaring att ombudet äger godkänna
strafföreläggande på den
misstänktes vägnar,
uppgift om det brott som godkännandet
får avse, varvid skall anges
brottets art samt tid och plats för
dess begående,
uppgift om den högsta bötespåföljd
som den misstänkte är villig
att underkasta sig,
uppgift om särskild rättsverkan
som är i fråga och som den misstänkte
är villig att underkasta sig.
Har sådan fullmakt ingivits till
åklagaren, får ombudet mottaga
handlingar i saken på den misstänktes
vägnar.
11 §■
Avser strafföreläggande ej annat
än böter och betalas böterna till
myndighet, som Konungen bestäm
-
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
7
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
mer, utan att skriftligt godkännande
skett, anses betalningen som godkännande,
om det icke framgår att
den misstänkte ej bär avsett att god
känna föreläggandet.
12 §.
Godkännande, som sker sedan
åklagaren utfärdat stämning eller
stämningsansökan, är utan verkan.
Om föreläggande av
ordningsbot
13 §.
Föreläggande av ordningsbot får
utfärdas beträffande brott, för vilket
ej stadgas annat straff än böter omedelbart
i penningar och ej heller normerade
böter och för vilket ordningsbot
bestämts på sätt föreskrives
i li §.
Bestämmelserna om föreläggande
av ordningsbot äro icke tillämpliga,
om särskilt villkor är stadgat för allmänt
åtal.
U §.
Konungen äger meddela föreskrifter
om det högsta belopp, till vilket
ordningsbot får bestämmas, och om
andra begränsningar för användningen
av föreläggande av ordningsbot.
Riksåklagaren företager i samråd
med rikspolisstyrelsen urval av de
brott, för vilka ordningsbot skall bestämmas.
Riksåklagaren bestämmer för olika
brott de belopp som skola upptagas
såsom ordningsbot. Därvid anges
även grunder för beräkning av
gemensam ordningsbot för flera
brott. Om särskilda skäl föreligga,
äger riksåklagaren uppdraga åt
statsåklagare att i fråga om vissa
brott bestämma beloppet för ordningsbot.
15 §.
Föreläggande av ordningsbot får
icke utfärdas,
8
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
om den misstänkte förnekar gärningen,
om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt polismannens vetskap föreligga
till bedömning,
om det föreligger anledning att
antaga att talan om enskilt anspråk
kommer att föras, eller
om det föreligger anledning att
antaga att brottet bör föranleda ämbetsstraff
eller disciplinstraff för
krigsman.
Föreläggande bör ej utfärdas, om
det i annat fall kan antagas vara påkallat
att åklagare prövar fråga om
strafföreläggande eller åtal för brottet.
16 §.
Föreläggande av ordningsbot avfattas
skriftligen och undertecknas
av polismannen.
Föreläggande bör utfärdas i den
misstänktes närvaro, varvid den
misstänkte skall erhålla tillfälle att
omedelbart godkänna föreläggandet.
Om föreläggande utfärdas i den
misstänktes frånvaro eller om misstänkt,
som är närvarande när föreläggande
utfärdas, behöver rådrum,
får polismannen tillställa honom föreläggandet
för senare ställningstagande
till frågan om godkännande.
17 §.
Bestämmelserna i 6 § andra stycket
1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§
äga motsvarande tillämpning i fråga
om föreläggande av ordningsbot.
18 §.
Finner polisman i omedelbart samband
med att föreläggande av ordningsbot
utfärdats och godkänts, att
föreläggandet innehåller uppenbar
oriktighet, och avser denna annat än
att ordningsbotsbeloppet är för lågt,
får polismannen, om det kan ske genast,
utan hinder av 3 § andra styc
-
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
9
(Nuvarande lydelse) | (Föreslagen lydelse) |
| ket bereda den misstänkte tillfälle 79 §. Godkännes föreläggande av ord-ningsbot sedan åklagaren utfärdat 20 §. Konungen äger förordna, att före-läggande av ordningsbot får utfär-das även av åklagare och tulltjänste-man. De bestämmelser i detta kapi-tel som gälla polisman äga motsva-rande tillämpning beträffande den 59 KAP. 9 §. Bestämmelserna i 5—8 §§ äga |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 3 juni 1966 (nr
247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som föreskrives
i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i
kraft den dag Konungen förordnar.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
2) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård
Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
57
Misstankes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på
sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig
att kvar stanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från
anstalten begått brott, för vilket ej
är stadgat svårare straff än fängelse
i sex månader, och hör brottet under
allmänt åtal, skall åklagaren pröva,
huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan
åtalsfrågan avgöres, skall anstaltens
styrelse höras, om det ej finnes
obehövligt. Har brottet begåtts
innan den intagne fyllt aderton år,
skall frågan om åtal prövas i nämnda
ordning ändå att svårare straff
än nyss sagts är stadgat för brottet.
§•
Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på
sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig
att kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från
anstalten begått brott, för vilket ej
är stadgat svårare straff än fängelse
i sex månader, och hör brottet under
allmänt åtal, skall åklagaren pröva,
huruvida åtal lämpligen bör ske.
Har brottet begåtts innan den intagne
fyllt aderton år, skall sådan prövning
ske ändå att svårare straff än
nyss sagts är stadgat för brottet.
Är det eller de brott som begåtts
före utskrivningen fylleri eller fylleri
jämte annat brott och har den
intagne godkänt föreläggande av
ordningsbot härför, skall åklagaren,
om det finnes lämpligt, förordna att
böterna ej skola uttagas.
Innan fråga, som avses i första
eller andra stycket, avgöres skall anstaltens
styrelse höras, om det ej finnes
obehövligt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.
1 Senaste lydelse av 57 § se 1964:175.
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
11
3) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 (nr 168)
om verkställighet av bötesstraff
Härigenom förordnas, att 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 om verkställighet
av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §•
Har den —----—-----— annat brott.
Om rätt för åklagare att i visst
9
Böter, som bestämts till högst fem
dagsböter eller femtio kronor omedelbart
i penningar, må ej förvandlas.
Böter såsom gemensamt straff
för flera brott må ej förvandlas med
mindre de överstiga tio dagsböter eller
etthundra kronor omedelbart i
penningar. När flera bötesstraff
sammanträffa, skall vad sålunda
stadgas gälla de särskilda straffen.
Utan hinder------—---
fall förordna att böter för fylleri eller
för fylleri jämte annat brott ej
skola uttagas gälla särskilda bestämmelser.
§•
Böter må ej förvandlas med mindre
de överstiga tio dagsböter eller etthundra
kronor omedelbart i penningar.
När flera bötesstraff sammanträffa,
skall vad sålunda stadgas
gälla de sammanlagda straffen.
Ingå bland dem både dagsböter och
böter omedelbart i penningar, tilllämpas
15 § tredje stycket.
— — sådan förseelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.1 fråga om bötesstraff som ådömts
före denna dag gäller dock 9 § första stycket i dess äldre lydelse, om bötesstraffet
enligt denna lydelse ej får förvandlas.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
4) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.
§§ lagen den 9 maj 1958 om förverkanm.
in.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
1 §•
(Föreslagen lydelse)
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas
Härigenom förordnas, att 1 och 2
de av alkoholhaltiga drycker
nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas
hos den som uppträder berusad på
plats och sätt i 11 kap. 10 § eller 26
kap. 15 § strafflagen sägs eller ock
gör sig skyldig till gärning som avses
i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen
och därvid är berusad, så att det
framgår av hans åtbörder eller tal,
skola vara förverkade, om ej särskilda
skäl äro däremot.
Samma lag--------—
Medför någon--— ■—• — —---
hos den som uppträder berusad på
plats och sätt i 16 kap. 15 § eller 21
kap. 15 § brottsbalken sägs eller ock
gör sig skyldig till gärning som avses
i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken
och därvid är berusad, så att det
framgår av hans åtbörder eller tal,
skola vara förverkade, om ej särskilda
skäl äro däremot.
— begått gärningen.
— --stycket sägs.
2
Angående beslag —-------
Beslut om förstörande eller försäljning
meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren.
Går beslag — —• ---— ----
2. Vadi —---------■-
3. Väckes ej åtal, prövar åklagaren,
huruvida egendomen skall vara
förverkad enligt vad i 1 § sägs. Förordnande
därom meddelas skriftligen.
Där ej påföljden förelagts och
1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 50 och av 2
§•
----tillfaller kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning
meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren. I fall som
avses i 23 kap. 22 § första stycket
första punkten rättegångsbalken får
sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.
— av åklagaren.
--- — sådan tid.
3. Har förverkande av beslagtagen
egendom ej förelagts och godkänts i
samband med strafföreläggande eller
föreläggande av ordningsbot och
väckes ej åtal, prövar åklagaren, hu
se
1963: 227.
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
13
(Nuvarande lydelse)
godkänts i samband med strafföreläggande,
äge den, från vilken beslaget
skett, hos åklagaren anmäla missnöje
med förordnandet inom en månad
från det han erhöll del därav.
Anmäles missnöje, har åklagaren att,
om ej beslaget finnes böra hävas,
väcka talan om egendomens förverkande.
Sker det ej inom en månad
från det anmälan gjorts, skall beslaget
gå åter.
(Föreslagen lydelse)
ruvida egendomen skall vara förverkad
enligt 1 §. Förordnande därom
meddelas skriftligen. Den, från vilken
beslaget skett, äger hos åklagaren
anmäla missnöje med förordnandet
inom en månad från det han
erhöll del därav. Anmäles missnöje,
har åklagaren att, om ej beslaget
finnes böra hävas, väcka talan om
egendomens förverkande. Sker det
ej inom en månad från det anmälan
gjorts, skall beslaget gå åter.
4. Om polisman verkställer beslag
och förelägger förverkande av den
beslagtagna egendomen i föreläggande
av ordningsbot, skall anmälan om
beslaget göras hos polismyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.
14
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
5) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683)
om parkeringsbot
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
4
Om anmaning som avses i 3 § blivit
meddelad, skall åtal ej äga rum
och föreläggande av ordningsbot ej
utfärdas. Betalas ej parkeringsbot
inom tid, som medgives för betalningen,
utgör anmaningen ej hinder
för åtal. Sker betalningen efter delgivning
av stämning eller av straffföreläggande,
är den utan verkan.
(Föreslagen lydelse)
§•
Om anmaning som avses i 3 § blivit
meddelad, får åtal ej äga rum
och föreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken
ej utfärdas under den
tid, som medgives för betalningen,
och ej heller därefter, om parkeringsboten
betalats. Sker betalningen
sedan åklagaren utfärdat stämning
eller stämningsansökan, är den
dock utan verkan. Sker betalningen
sedan föreläggande som nyss nämnts
blivit utfärdat, är betalningen också
utan verkan, om icke den som utfärdat
föreläggandet förklarar, att betalningen
skall gälla, och återkallar
föreläggandet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.
Tidigare behandling och gällande bestämmelser
Rörande tidigare behandling i olika sammanhang av i propositionen upptagna
frågor samt gällande bestämmelser torde utskottet få hänvisa till propositionen
s. 16—53 (Obs. den i propositionen s. 126 intagna innehållsförteckningen).
Departementschefens allmänna motivering
Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, följande i den allmänna motiveringen till lagförslagen.
1 Senaste lydelse av 4 § se 1966:248.
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1068
15
Allmänna synpunkter
Inledningsvis erinrade jag om att jag i 1966 års proposition förklarade
mig ha för avsikt att även i fortsättningen ägna särskild uppmärksamhet
åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården. Den därefter fortgående
ökningen av arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen har gjort
sådana rationaliseringar än mer angelägna. I synnerhet vill jag fästa uppmärksamheten
vid det oroande förhållandet att målbalansen vid underrätterna
har ökat avsevärt, vilket framgår av den statistik jag har redovisat
i det föregående. Det bör därför övervägas ytterligare åtgärder för att
avlasta domstolarna och åstadkomma att domstolsförfarandet i större utsträckning
koncentreras till de mer invecklade och betydelsefulla målen.
Även i övrigt bör inom rättsväsendets område vidtas åtgärder som syftar till
att det för handläggningsuppgifter av mer rutinbetonad karaktär inte skall
tas i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver.
Det är min uppfattning att ytterligare reformer i sådan riktning kan ske
utan avkall på rättssäkerheten. Jag vill i det sammanhanget erinra om de
allmänna uttalanden jag gjorde i prop. 1966: 100 (s. 37—39) om den hänsyn
som måste tas till rättssäkerhetssynpunkter. Beträffande en central rättssäkerhetssynpunkt
— nämligen att man självfallet strävar efter materiellt
riktiga avgöranden — framhöll jag sålunda, att allmän enighet råder om att
domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna i sådant avseende. Eftersom
det ordinära domstolsförfarandet emellertid blir alltför betungande för
den misstänkte och medför onödiga kostnader för det allmänna om det tilllämpas
också för obetydliga och erkända förseelser, har möjligheterna till
förenklade förfaranden undan för undan vidgats. Jag framhöll också att,
sett i ett vidare perspektiv, rättssäkerheten i samhället gagnas bäst genom
en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former väsentligen
koncentreras till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen. Stor
hänsyn måste också tas till det viktiga rättssäkerhetsintresset att brottmålen
blir avgjorda skyndsamt. När det gäller brott av mindre allvarlig beskaffenhet,
uttalade jag att det inte kan anses rimligt att samhället anordnar ingående
och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den misstänkte
själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning
erkänna vad som läggs honom till last. Jag betonade slutligen, att en mera
summarisk handläggning utan medverkan av domstol dock bör komma i
fråga endast när den misstänkte inte har någon erinran däremot.
Dessa synpunkter äger alltjämt full giltighet. De bör därför vara vägledande
vid de överväganden som nu skall göras i fråga om ytterligare straffprocessuella
förenklingar.
Det tidigare reformarbetet i förenklande riktning har, som jag framhöll
i den nyss berörda propositionen (s. 38), karakteriserats av att man försiktigt
har prövat sig fram med begränsade reformer och noga har beaktat
16
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
erfarenheterna av varje ändring. Innan jag går närmare in på frågan om
ytterligare förenklingar, vill jag därför erinra om att erfarenheterna av 1966
års reformer är mycket goda. Jag vill i det avseendet hänvisa till det avsnitt
i det föregående (2. 2.) där dessa erfarenheter redovisas och till bilaga
3.
De åtgärder som jag nu främst anser påkallade syftar som nämnts till att
domstolsförfarandet i större utsträckning förbehålls de mer invecklade och
betydelsefulla målen. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att domstolarna alltjämt
belastas av ett mycket stort antal enkla mål som, sakligt sett, alls inte
är av den beskaffenheten att det är motiverat att domstolsresurserna tas i
anspråk för deras handläggning. Jag kommer därför att föreslå att betydande
kategorier av sådana mål — mellan 30 000 och 40 000 av underrätternas
omkring 120 000 brottmål — flyttas bort från domstolarna genom sådana
lagändringar att handläggningen kan ske genom strafföreläggande eller
föreläggande av ordningsbot.
Förenklingar av nu antydd innebörd motiveras inte endast av önskemål
att hushålla med domstolsväsendets resurser. De tillgodoser också samhällsintresset
att få en snabbare repression av berörda brott. Indirekt kan ändringarna
även bidra till att de mål och ärenden som också i fortsättningen
ankommer på domstolarna blir handlagda snabbare genom att domstolarna
får i viss mån ökat utrymme för arbetet med dem.
Att domstolarna avlastas mål behöver inte leda till att de myndigheter
som i stället får ansvara för målens slutliga handläggning kommer att få
ökad belastning. Förfarandet med strafföreläggande innebär inte något merarbete
för åklagarmyndigheten, jämfört med vad som åligger den i de mål
som går till domstol. I stället medför det den lättnaden att åklagaren slipper
inställelsen vid rätten. Ordningsbotssystemet innebär, förutom att domstol
och/eller åklagare avlastas allt arbete med berörda brott, fördelar också
för polismännen, framför allt genom att tidsödande rapportskrivning
bortfaller. En vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde medför
däremot ökad belastning för den sektion inom rikspolisstyrelsen som —-med hjälp av ADB-system — svarar för den s. k. uppföljningen av ordningsbotsärendena
(jfr bilaga 3). Jag har emellertid redan föreslagit en kraftig
förstärkning av denna enhet (prop. 1968: 1 bil. 4 s. 27 och 30). I vad mån
den vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde som föreslås i
det följande kommer att kräva ytterligare någon förstärkning av denna sektion
får bedömas, när erfarenheter har vunnits av systemets tillämpning i
hela landet.
Jag vill i det sammanhanget också erinra om att inom justitiedepartementet
pågår utredning om rationalisering av arbetsrutinerna för strafföreläggande.
Därvid eftersträvas att handläggningen skall utformas så, att
datatekniken även i dessa fall skall kunna utnyttjas för central uppföljning
och eventuellt också för andra handläggningsmoment. Avsikten är att de
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
17
nya arbetsrutinerna så långt som möjligt skall samordnas med rutinerna
inom rättsväsendets informationssystem, vars första etapp genomförs under
1969. Det är ännu för tidigt att i detalj ange hur de framtida rutinerna för
strafföreläggande kommer att gestalta sig. Emellertid kan redan nu förutses,
att den avsedda anpassningen till ADB-system förutsätter vissa smärre
jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande. Jag återkommer till
dessa i det följande.
En viktig processekonomisk synpunkt är att den enskilde bör besparas
kostnader och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet. I
den mån ett från allmänna synpunkter godtagbart straffprocessuellt förfarande
kan anordnas utan att den misstänkte — om han inte själv vill det
— behöver inställa sig inför domstol, är detta uppenbarligen en väsentlig
fördel för honom.
1 den offentliga debatten har framförts viss kritik mot att den sist berörda
synpunkten inte är tillgodosedd, när det gäller de under senare år allt
vanligare butikssnatterierna. Det har sagts att nuvarande handläggningsformer
för sådana fall — med obligatoriskt domstolsförfarande — inte bara
är för omständliga och dyrbara för samhället utan också kan vara onödigt
påfrestande för den misstänkte, något som i vissa fall har medfört tragiska
konsekvenser.
Jag har funnit denna kritik beaktansvärd och anser, att det snabbt —
genom vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande — bör öppnas möjlighet
till enklare former för handläggning av snatterimålen. Emellertid är
jag medveten om att en sådan åtgärd inte löser alla de problem som
är förenade med butikssnatterierna. Dessa hänger inte enbart eller ens i
första hand samman med formerna för beivrandet. Viktigare är självfallet
hur man med kriminalpolitiska eller andra medel skall kunna minska frekvensen
av sådana brott. Dessa frågor är av sådan art att de bör utredas
särskilt. Jag avser därför att i dag begära Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillkalla en sakkunnig för att utreda dessa frågor. Avsikten är att den
sakkunnige dessutom skall ytterligare utreda frågan om lämpligaste formerna
för handläggning av andra grupper mindre allvarliga brottmål, t. ex.
sådana med medgivna skadestånd. Att man, som jag närmare kommer att
utveckla i det följande, avgjort kan godta strafföreläggandeinstitutct som
handläggningsform för en ganska stor grupp mål utöver dem som nu faller
under institutet utesluter inte, att det kan vara möjligt att hitta ännu lämpligare
handläggningsformer för dessa och närliggande målgrupper. Det förhållandet
att utredningsarbete angående dessa frågor slcall sättas i gång anser
jag dock, såsom redan har framgått, inte böra tas till anledning att avstå
från att nu vidta sådana åtgärder som snabbt kan leda till önskvärda förenklingar.
Domstolarnas ökande balanser och de i många fall förekommande
dröjsmålen med slutlig prövning av grövre brottmål gör det angeläget att
2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 37
18
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
domstolarna snarast avlastas arbetsuppgifter, som är av mer rutinbetonad
karaktär och som kan påräknas bli handlagda på ett fullt godtagbart sätt
av andra myndigheter.
Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande
Som framgår av vad jag förut bär sagt är det angeläget att domstolarna avlastas
enklare mål, så att de får större utrymme för uppgifter av mer kvalificerad
natur. I första hand finns det därför anledning att pröva, om inte
vissa grupper av brott, som nu på grund av straff skalorna måste prövas av
domstol, kan föras över till handläggning genom strafföreläggande. Jag åsyftar
därvid mål om brott för vilka stadgas, förutom böter, fängelse men vilka
vanligen föranleder endast bötesstraff. Av förut redovisat statistiskt material
framgår, att domstolarna f. n. handlägger ett betydande antal mål om
sådana brott, vilka i stor utsträckning är erkända och inte har givit anledning
till skadeståndstalan. Jag begränsar resonemanget i det följande till
brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader.
Enligt nu gällande bestämmelser i 48 kap. 1 § RB får strafföreläggande användas
endast beträffande brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än
böter och inte heller normerade böter. Sedan 1950-talets början har vid flera
tillfällen väckts fråga om att utsträcka institutets tillämpningsområde till
brott som har fängelse i straffskalan men som i det enskilda fallet föranleder
endast böter. Som jag förut har nämnt (under 3. 2.) har förslag i den
riktningen avvisats av riksdagen vid ett par tillfällen, senast 1958. Därvid
var man i och för sig inte negativ mot att användningsområdet för straffföreläggande
vidgades. Detta ansågs emellertid i första hand böra ske genom
att det tillskapades särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan
för sådana gärningar som lämpar sig för handläggning genom straffföreläggande.
Liknande synpunkter har kommit till synes i andra sammanhang
enligt vad jag har anfört i det föregående.
En ändring, som ligger i linje med vad riksdagen sålunda har uttalat, genomfördes
1966 i och med att fängelse då togs bort ur straffskalan för vårdslöshet
i trafik. Med den ändringen torde man ha kommit åt den kvantitativt
mest betydelsefulla gruppen av enkla erkända mål som belastade domstolarna
och som enligt vad man redan på 1950-talet hade klart för sig oftast
inte var av den karaktären att domstolsresurserna behövde tas i anspråk för
dem.
I fråga om andra förseelser för vilka strafföreläggande borde kunna
lämpa sig synes det, när tillämpningsområdet tidigare har varit under diskussion,
inte ha anförts närmare exempel på brott som borde komma i
fråga. I stället har allmänt förts fram synpunkten att en genomgång av specialstraffrätten
lämpligen borde ske för omprövning av straffstadgandena
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968 19
och straffskalorna från nu ifrågavarande processuella förenklingssynpunkter.
För att få fram vilka brottstyper som är av särskilt intresse i detta sammanhang
har inom justitiedepartementet gjorts vissa undersökningar beträffande
frekvensen av olika brott, om vilka man erfarenhetsmässigt vet
att de förekommer vid domstolarna i stort antal och i regel föranleder endast
böter fastän fängelse ingår i straffskalan. Resultatet har redovisats i
det föregående (under 2.3. punkt II). Även om det material som har stått
till buds vid undersökningen inte tillåter några mer preciserade slutsatser,
har det visat sig att de brott som ur frekvenssynpunkt främst har intresse i
detta sammanhang är följande:
snatteri,
egenmäktigt förfarande,
bedrägligt beteende,
våldsamt motstånd,
förseelse mot 80 § uppbördsförordningen,
förseelse mot 80 eller 81 § rusdrycksförsäljningsförordningen, när fråga ej
är om grovt brott, samt
olovlig jakt och olaga jakt, när fråga ej är om grovt brott.
Brott av nu nämnd art torde utgöra en mycket väsentlig de! av de mål som
är erkända och synnerligen enkla att bedöma och som nu vid domstolarna
föranleder endast böter. Det är därför framför allt beträffande dessa brott
som man från praktiska synpunkter har anledning att överväga åtgärder
som gör strafföreläggandeförfarandet tillämpligt. Därvid bör först behandlas
om det bör komma i fråga att antingen jämka straff skalorna eller
ändra gärningsbeskrivningarna så att brott av lindrigare svårhetsgrad bryts
ut till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan.
Vad angår straffskalorna vill jag först påpeka, att man kan hysa vissa
betänkligheter mot att från enbart eller huvudsakligen processuella förenklingssynpunkter
ompröva dem. Bakom dem ligger i regel mångsidiga
överväganden även om de inte alltid kan utläsas ur motiv. Exempelvis brukar
det i princip eftersträvas att genom straffskalan ge ett uttryck för
lagstiftarens värdering av brottets allmänna svårhetsgrad, och man kan
i viss mån säga att straffskalan ger ett besked om samhällets inställning till
olika typer av brott. Det är därvid fråga om överväganden av kriminalpolitisk
och straffrättslig natur. I straffrättsligt hänseende kommer också in frågor
om vilken preskriptionstid som bör gälla för brottet och vidare i vad mån
straffskalan bör ha sådan höjd att villkorlig dom och skyddstillsyn skall
kunna komma i fråga. Ytterligare kommer in i bilden frågan om återfallsskärpning
enligt 26 kap. 3 § BrB, såvitt gäller gärningar som straffbeläggs
i BrB. I processuellt hänseende har man att ta hänsyn inte
endast till förenklingssynpunkter utan också till frågan om straffet bör ha
20
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 196S
sådan stränghet att processuella tvångsmedel kan komma i fråga, t. ex. husrannsakan
enligt 28 kap. RB.
En omprövning av straffskalorna av processuella förenklingshänsyn skulle
kunna leda till att sådana hänsyn tillmäts alltför stor vikt på bekostnad
av andra. När det gäller just de gärningar som här främst är av intresse
tillkommer ytterligare en omständighet. Samtliga berörda straffbestämmelser
har nämligen varit under omprövning någon gång under de senaste
15 åren, dvs. efter det att riksdagen först rekommenderade översyn
av straffbestämmelserna för vissa brott. Förarbetena visar att man vid de
olika lagstiftningstillfällena inte har försummat att beakta de processrättsliga
konsekvenserna av straffskalornas utformning. Andra synpunkter än
önskemålen om processuella förenklingar har emellertid fått fälla utslaget.
Det sagda motiverar, att man inte nu åter tar upp straffskalorna till omprövning
från processuell synpunkt.
Utöver möjligheten att ändra bara själva straffskalan finns möjligheten
att genom ändrade brottsbeskrivningar bryta ut brott av lindrigare svårhetsgrad
till särskilda brottstyper med lindrigare straffskalor. Det bör emellertid
inte komma i fråga att i detta sammanhang göra mer ingripande ändringar,
eftersom de aktuella brottsbeskrivningarna ganska nyligen har varit under
prövning. Och att finna ett eller flera nya rekvisit som inom något av de
aktuella straffbudens nuvarande tillämpningsområden skulle skilja agnar,
na från vetet är en synnerligen svår uppgift. I stort sett torde återstå
möjligheten att indela det straffbelagda förfarandet i olika svårhetsgrader.
Men därvid möter komplikationen att beträffande flertalet av de berörda
brotten redan gäller en sådan gradindelning. Att införa ytterligare graderingsnyanser
beträffande dem synes inte tillrådligt. Det är egentligen bara
beträffande förseelser mot 80 § uppbördsförordningen som en gradindelning
skulle kunna komma i fråga. Eftersom man emellertid därmed inte
skulle vinna den vidare rationalisering som bör eftersträvas, anser jag mig
inte ha anledning att nu gå in på prövning av den frågan.
På grund av det anförda anser jag det inte vara en framkomlig väg att genom
ändring i straffskalor eller brottsbeskrivningar försöka avgränsa någon
väsentlig del av de många mål som nu, sakligt sett i onödan, belastar domstolarna.
Emellertid finns det anledning att erinra om att vi i lagstiftningen nyligen
har mött ett i allt väsentligt parallellt problem, som löstes enligt andra
linjer än de förut berörda. Det gällde då att i 20 kap. 7 § RB göra en tillfredsställande
avgränsning av det område, inom vilket åklagare skall ha
befogenhet att ej åtala för brott. Eftersom jag i det föregående (under 3.3.)
har redogjort för vad som förekom i det sammanhanget, räcker det här med
att i korthet återge den ståndpunkt som intogs då. Det fastslogs, att det
inte är någon framkomlig väg att i brottsbalken och inom specialstraffrätten
genomgående utforma särskilda straffskalor för brott, som endast för
-
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
21
skyller böter (prop. 1962: 10 C s. 152). Vidare betonades att sådana ringa
fall, som bör kunna föranleda beslut att ej åtala för brott, kan förekomma
inte bara när enbart böter ingår i straffskalan utan även när jämte böter är
stadgat fängelse. För att undgå de slumpmässiga konsekvenserna av straffskalornas
tekniska utformning men ändå få bestämmelsen tillämplig på de
fall som borde falla därunder, uppställdes endast kravet, att det skall vara
uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle
ådömas. Under bestämmelsen inbegreps alltså även brott, vilkas straffskalor
innehåller såväl böter som fängelse (prop. 1964: 10 s. 131—132).
Enligt min mening bör man beträffande strafföreläggandets tillämpningsområde
kunna anlägga samma synsätt som vid 1964 års ändring av 20 kap.
7 § 1 RB. Man bör alltså fästa avgörande vikt vid vilket straff som bör följa
på brottet i det särskilda fallet, inte på straffskalan såsom sådan. Garantier
att det förenklade förfarandet kommer till användning bara för brott som
verkligen lämpar sig för sådant förfarande får skapas på annat sätt än genom
avgränsningar med straff skalornas hjälp. I fråga om tillämpningen av
20 kap. 7 § 1 RB har Kungl. Maj :t meddelat vissa föreskrifter för att säkerställa
en lämplig tillämpning. Sådana föreskrifter är självfallet av särskilt
värde i ett inledningsskede, när en ny ordning börjar tillämpas. Sålunda
har föreskrivits att bara vissa särskilt kvalificerade åklagare får utnyttja
vederbörande institut (21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen). Vidare gäller
att länsåklagare och överåklagare skall verka för en riktig och enhetlig
tillämpning av bestämmelserna och att även RÅ skall ägna särskild uppmärksamhet
åt tillämpningen (4, 19 och 29 §§ i samma instruktion). För
strafföreläggande inom ett något vidgat tillämpningsområde kan ges föreskrifter
av liknande innehåll. Redan nu gäller i fråga om tillsyn samma föreskrifter
som nyss har nämnts. Det kan också meddelas bestämmelser som
medför att endast tillräckligt kvalificerade åklagare handhar sirafföreläggandefall
av mer krävande art. Till den frågan återkommer jag i det följande.
Till den hittills gjorda jämförelsen mellan beslut att ej åtala för brott och
att meddela strafföreläggande bör fogas den anmärkningen, att en skillnad
föreligger i fråga om möjligheten att ändra åklagarens beslut. Beslut att ej
åtala för brott hindrar inte att beslut om åtal meddelas senare, om det första
beslutet befinnes felaktigt eller olämpligt. Om däremot strafföreläggande
utfärdas och blir godkänt, kan ändring inte åstadkommas annat än när
grund föreligger för besvär enligt 59 kap. eller för resning enligt 58 kap.
RB. Denna skillnad anser jag dock inte kunna få sådan betydelse i praktiken
att man av den anledningen kan vara förhindrad att nu göra i princip samma
bedömning som vid 1964 års reform.
På grund av det anförda förordar jag, att det nu öppnas viss möjlighet
att använda strafföreläggande även vid brott, för vilket stadgas böter eller
fängelse i högst sex månader men vilket inte förskyller högre straff än så
-
22 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
dant som kan utkrävas genom strafföreläggande. Man bör vid en sådan
refoi m gå fram med viss försiktighet och liålla kontroll över vilka nya
brottstyper som förs in under institutets användningsområde. Jag anser
därför att man efter den modell som användes vid ordningsbotssystemets
införande bör bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela förordnande om att
strafföreläggande får användas vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingår
förutom böter fängelse i högst sex månader. Om erfarenheterna blir goda
kan sedan kretsen av de i sådant förordnande angivna brotten vidgas eller,
om erfarenheterna ger anledning därtill, inskränkas. Vid Kungl. Maj:ts urval
av de brottstyper som i första hand bör komma i fråga bör beaktas
om brottet till sin art är sådant att det är lämpligt för handläggning genom
strafföreläggande. Vidare bör vid urvalet särskilt eftersträvas att få
med brott som är av frekvent natur, så att en arbetslättnad av betydelse
uppstår för domstolarna. De brott som jag förut har framhållit särskilt
synes i första hand böra omfattas av förordnandet.
I anslutning till att strafföreläggandets tillämpningsområde vidgas på nu
angivet sätt bör en viss höjning ske av det antal dagsböter som får åläggas
genom strafföreläggande. Detta motiveras framför allt av att inom
systemets ram kommer att rymmas även brott av något allvarligare art, typiskt
sett, än vad som hittills har varit fallet. Jag anser att man utan betänkligheter
bör kunna höja gränsen till 50 dagsböter och, när det gäller
gemensamt straff för flera brott, 60 dagsböter.
Om vissa nya brott förs in under strafföreläggandets tillämpningsområde,
kan det synas ligga nära till hands att efter mönster av 20 kap. 7 § 1 RB
uppställa som villkor att det skall vara uppenbart att brottet (eller brotten)
i det särskilda fallet inte förskyller högre straff än 50 dagsböter (resp. 60
dagsböter vid flera brott). Emellertid låter sig detta inte göra. Om en
åklagare vid sin bedömning av straffmätningsfrågan stannar för att det
lämpliga straffet för ett brott är just 50 dagsböter, kan det knappast hävdas
att det är uppenbart att ett högre straff skulle vara alldeles uteslutet vid lagföring
vid domstol eller hos annan åklagare. I straffmätningens natur ligger
alt när man har stannat för visst straff det egentligen aldrig kan sägas att det
är uppenbart att straffet inte skulle kunna sättas en aning högre — eller lägre.
Gränsen för det nya tillämpningsområdet bör alltså för dagsbotsbelagt
brott bestämmas genom att det anges att brottet får förskylla högst 50 dagsböter
eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt straff. Beträffande
straffmätningsfrågan vill jag vidare framhålla, att mål rörande sådana
brott som avses här har förekommit i stort antal vid underrätterna.
Åklagarna har alltså ledning för straffmätningen genom sin erfarenhet av
de många underrättsavgörandena. Det kan påräknas att åklagarna anknyter
till underrätternas straffmätningspraxis. I fråga om jaktbrott, för vilka
nyligen har införts fängelse i straffskalan förutom böter, bör dock låga
bötesstraff, som har utdömts före lagändringen, i regel inte anses vägledande.
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968 23
Bestämmelser om vilka åklagare som skall få utfärda strafföreläggande
för nu ifrågavarande brott kan meddelas av Kungl. Maj :t. Lämpligen synes
bestämmelserna böra ges det innehållet att behörighet att utfärda sådant
föreläggande tillkommer chefsåklagare och dessutom åklagare som förordnas
därtill av RÅ. Villkor för sådant förordnande bör vara viss tids
tjänstgöring, varvid bör krävas minst 5 år, tingsmeriteringstid inräknad.
Beträffande kravet på sådan minsta tjänstgöringstid vill jag erinra om
att tingsnotarier enligt domsagostadgan inte har behörighet att handlägga
mål av nu ifrågavarande natur. Normalt får juristerna på domarbanan handlägga
dessa mål först när de kommer ut i underrätterna som tingssekreterare
eller fiskalskompetenta biträden. De har vid den tidpunkten i regel
varit verksamma inom domstolsväsendet i omkring 5 år.
Som jag sade förut gäller redan nu att överordnade åklagare skall ha
tillsyn över tillämpningen av bestämmelserna om strafföreläggande. Sådan
tillsyn bör i särskilt stor omfattning bedrivas under inledningsskedet om
tillämpningsområdet vidgas på det sätt som här har föreslagits. Bestämmelser
härom kan meddelas av RÄ.
Om erfarenheterna av den här förordade reformen blir goda, kan det komma
i fråga att vidga kretsen av brott som anges i Kungl. Maj :ts förordnande.
Därvid är framför allt av intresse att få kännedom om vilka brottstyper
som, utöver de förut nämnda, förekommer ofta i domstolsmål, vilka
är erkända och inte innehåller skadeståndsyrkande. Det bör lämpligen ankomma
på RÅ att genom rundfrågor till åklagarna försöka få fram material
i sådant hänseende. Detta bör dock ske först sedan man har vunnit erfarenheter
av de nu ifrågavarande ändringarna.
Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning
Av min redogörelse i det föregående (2.3. punkt I) framgår att en stor
mängd brottmål nu handläggs av domstol, trots att målen rör erkända brott
som faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde. Orsakerna till att
strafföreläggande inte används i dessa fall är att det har visat sig att vissa
kategorier misstänkta — särskilt vid vissa brottstyper såsom fylleri och (försök
till) ringa varusmuggling — inte brukar godkänna och återställa straffförelägganden,
om sådana utfärdas. Erfarenheterna har lett till att förhörsledaren
i samband med förhör med sådan misstänkt eller när han i övrigt
har personlig kontakt med denne, låter honom underteckna en fullmakt
som medför behörighet för ombud att mottaga stämning och erkänna gärningen.
Den rättegång som därefter i regel följer försiggår utan någon medverkan
av den misstänkte själv och i starkt förenklad form. Antalet mål av
denna typ uppgår till inemot 30 000 årligen.
Det torde utan närmare utveckling av skäl stå klart att åtgärder bör vidtas
för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. Beträffande det övervägande
antalet, som gäller fylleri (omkring 25 000/år), kan detta åstad
-
24
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
kominas genom att ordningsbotssystemet görs tillämpligt på sådana förseelser.
Jag kommer att föreslå detta i närmast följande avsnitt. Samma resultat
kan nås i fråga om en annan stor grupp mål, nämligen sådana som gäller
ringa varusmuggling och försök till sådant brott (mellan 3 000 och 4 000
mål/åi). Jag avser också att i det följande föreslå lagändringar som gör detta
möjligt. Emellertid behövs innan åtgärden genomförs i praktiken en organisatorisk
utredning om hur tullmål skall inordnas i ordningsbotssystemet.
Sådan utredning har hittills inte inletts, därför att försöksverksamhetens
utfall har avvaktats. Man måste därför räkna med att dessa mål ännu en tid
kommer att behöva handläggas i annan ordning. Genom det nämnda fullmakt
sförfarandet inför domstol handläggs också en hel del mindre mål som
rör utlänningar på tillfälligt besök i landet (jfr RÅ:s cirkulär C 34 punkt
4b).
I de fall av angiven art, då ordningsbotssystemet inte kan tillämpas, skulle
uppenbarligen en betydande förenkling kunna ske, om den fullmakt som
utfärdas kunde gälla godkännande av strafföreläggande i stället för erkännande
inför domstol. Emellertid anses enligt gällande rätt strafföreläggande
inte kunna godkännas genom ombud. Grunden härtill är att strafföreläggandet
i och med att det godkänns får samma verkan som en lagakraftvunnen
dom. Det har ansetts, att det inte är godtagbart att en misstänkt
överlåter på annan att binda den misstänkte vid ett straff, vars storlek han
inte kan överblicka när fullmakten ges. Man har i sammanhanget gjort jämförelse
med nöjdförklaring, som inte heller kan avges genom ombud.
Enligt min mening kan betänkligheterna mot att godtaga godkännande
av strafföreläggande genom ombud vika, om det i lagstiftningen ställs
upp tillräckligt stränga krav på vad fullmakten i sådant fall skall innehålla.
En betryggande ordning för den misstänkte kan åstadkommas, om
man kräver att det inte bara preciseras vilket brott den misstänkte vill erkänna
utan också den högsta bötespåföljd — och i förekommande fall den
särskilda rättsverkan — som han är villig att underkasta sig. Innehållet
skulle sålunda i allt väsentligt vara detsamma som i ett kommande straffföreläggande.
Det kanske kan förefalla som om en sådan ordning skulle ställa alltför
stora anspråk på den misstänkte genom att denne själv skulle behöva bedöma
vilket straff som är skäligt för förseelsen. Man får emellertid inte
bortse från de förhållanden under vilka fullmakter av denna art måste förutsättas
komma till. Det blir — liksom när nu förekommande fullmakter
utfärdas — i samband med personlig kontakt med polisman eller annan förhörsledare.
Förhörsledaren, som enligt sakens natur är den som tar initiativ
till fullmaktens tillkomst, kan ge vägledning beträffande fullmaktens utformning
och det straff som är vanligt eller rimligt för den förseelse som
ar i fråga. Det bör erinras om att på det tillämpningsområde som kan bli
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968 25
aktuellt för detta förfarande^ främst de ringa varusmugglingsfallen, det förekommer
en starkt schabloniserad straffmätning. Regelmässigt tillämpas
i de ringa varusmugglingsfallen taxor som har fastställts av generaltullstyrelsen
i samråd med RÅ.
Jag kan gärna medge, att det nu skisserade förfarandet inte är alldeles
tillfredsställande. Samtidigt bör dock kraftigt betonas, att det utgör en klar
förbättring i jämförelse med nuvarande ordning, som innebär att den misstänkte
avstår från att öva något som helst inflytande över den påföljd som
kan komma att åläggas honom.
Jag föreslår sålunda, att bestämmelser införs om att strafföreläggande
skall kunna godkännas genom ombud, om fullmakt av förut angivet innehåll
föreligger. Det bör understrykas att förfarandet måste förutsättas få
mycket begränsad tillämpning, om ringa varusmuggling och försök till sådant
brott sedermera förs in under ordningsbotssystemet.
Frågan vilka som bör anlitas som ombud anser jag inte vara en lagstiftningsfråga
utan en praktisk fråga som får lösas på det lokala planet.
Har man hittills kunnat finna godtagbara ombud för det stora antal mål
där det förut beskrivna fullmaktsförfarandet i rättegångsmål har använts,
torde detta kunna ske också med ett framtida fullmaktsförfarande av avsevärt
mera begränsad räckvidd.
Ett samband föreligger mellan frågan om ombuds godkännande av straffföreläggande
och frågan om sådant föreläggandes godkännande enbart genom
betalning av det förelagda bötesbeloppet. F. n. kan strafföreläggande
inte godkännas enbart genom betalning. Så är däremot fallet inom ordningsbotssystemet.
Trafikmålskommittén föreslog, att samma ordning skulle gälla
för strafföreläggande. I prop. 1966: 100 uttalade jag dock att man, innan
detta förslag prövades, borde avvakta erfarenheterna av den praktiska tilllämpningen
av denna form för godkännande vid ordningsföreläggande. Jag
framhöll, att frågan hade samband också med det vidare spörsmålet, om
strafföreläggande borde kunna godkännas av befullmäktigat ombud för den
misstänkte.
Om godkännande genom ombud godtas vid strafföreläggande, såsom här
har föreslagits, bör prövas om man vid strafföreläggande bör kunna acceptera
även godkännande genom betalning.
Trafikmålskommitténs förslag att strafföreläggande skall kunna godkännas
genom betalning fick vid remissbehandlingen ett övervägande positivt
mottagande. För den enskilde torde det framstå som naturligt att kunna
godkänna ett föreläggande enbart genom betalning. För det allmänna skulle
en sådan reform medföra en viss förenkling och undvikande av onödigt
inerarbete i synnerhet om, som är avsett, kontroll och bokföring beträffande
betalningar sker maskinellt. Också de erfarenheter som har gjorts i
26
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
fråga om godkännande genom betalning inom förfarandet med ordningsbot
(redovisade under 4.4.) talar för att betalning bör kunna godtas som godkännande
även vid strafföreläggande.
Jag föreslår därför, att möjlighet införs att godkänna strafföreläggande
enbart genom betalning.
Enligt trafikmålskommitténs förslag skall godkännande av strafföreläggande
genom betalning inte gälla i andra fall än dem där föreläggandet
upptar bara bötespåföljd. Innehåller strafföreläggande också föreläggande
om förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, bör enligt kommittéförsiaget
krävas skriftligt godkännande liksom hittills. Denna begränsning
har allmänt godtagits under remissbehandlingen. För egen del
anser jag det riktigt att inte tillskriva det faktiska handlandet — betalningen
— en vidare innebörd än att det är ett uttryck för den misstänktes vilja
att godkänna förelagt straff till det belopp som han betalar in. Det synes
inte böra komma i fråga att man skulle anse betalning innefatta också ett
godkännande av förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, som
ligger vid sidan av det bötesstraff som den misstänkte visar sig vilja fullgöra.
Jag biträder därför förslaget, att godkännande genom betalning skall
få ske bara när strafföreläggande ej avser annat än böter.
Jag vill tillägga att avsikten är att ordningen med godkännande genom
betalning inte skall tillämpas förrän arbetsrutinerna för strafföreläggandeförfarandet
har anpassats för utnyttjande av ADB-teknik för den s. k. uppföljningen
(jfr avsnitt 7).
Tillämpning av ordningshotssystemet vid fylleri
Jag har i det föregående framhållit, att domstolarna f. n. handlägger omkring
25 000 erkända mål/år om fylleri och att det är uppenbart att åtgärder
bör vidtas för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. I första hand bör
prövas, om det kan öppnas möjlighet att beivra dessa förseelser genom ordningsf
öreläggande.
När förslag i den riktningen lades fram av trafikmålskommittén, förekom
bara enstaka invändningar av den innebörden att det på grund av fylleriförseelsernas
natur kunde vara olämpligt att beivra dem genom ordningsföreläggande.
Det var två remissinstanser, som ansåg det föga tilltalande
att godkännande kunde komma att ges av personer som var spritpåverkade
eller i bakrus. Med anledning därav vill jag först framhålla, att det självfallet
inte kommer i fråga att ordningsföreläggande skulle godkännas förrän
i samband med att den misstänkte friges efter omhändertagandet. Detta blir
in. a. o. i det skede vari han, med den ordning som nu tillämpas på många
håll, får tillfälle att utfärda den fullmakt varigenom han i realiteten skiljer
sig från brottmålsförfarandet. Ytterligare vill jag betona, att det är en självklar
grundsats att ordningsbot inte får föreläggas en misstänkt för god
-
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
27
kännande, om det kan befaras att han inte inser innebörden av en sådan
handling. Att en omhändertagen skulle vara i så dåligt skick, när han friges,
torde f. ö. inte förekomma. Den nu berörda invändningen anser jag
därför inte vägande.
En annan invändning under remissbehandlingen gick ut på att en ny
form för beivrande av fylleri inte bör införas nu när frågorna om fylleristraffets
eventuella avskaffande utreds inom fylleristraffutredningen. Emellertid
får man räkna med att ganska avsevärd tid måste förflyta innan en
sådan reform kan genomföras, särskilt med hänsyn till de organisatoriska
åtgärder som måste föregå genomförandet. Enligt min mening bör det pågående
utredningsarbetet inte föranleda att man avstår från att skyndsamt
förenkla formen för beivrandet, om detta är möjligt.
Trafikmålskommittén föreslog ett underställningsförfarande. Ett sådant
ansåg kommittén behövligt för att man skulle få till stånd sådan särskild
åtalsprövning som föreskrivs i 57 § nykterhetsvårdslagen. Underställning
ansågs behövlig också med tanke på att förverkande av spritdrycker ganska
ofta kommer i fråga i fyllerifallen. Häremot framfördes invändningar under
remissbehandlingen. I prop. 1966: 100 ansåg jag invändningarna mot
underställningsförfarandet så vägande att något förslag av den innebörden
inte lades fram.
Frågan är då om man på annat sätt kan uppnå att prövning av sådan
innebörd som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen kommer till stånd. Som
jag nämnde i prop. 1966: 100 (s. 130) är kravet på sådan åtalsprövning visserligen
inte bokstavligen tillämpligt på ordningsföreläggande, eftersom
detta institut är formellt fristående från åtalsinstitutet. Emellertid ansågs
sakliga skäl ändå tala för att förekomsten av bestämmelser om åtalsprövning
beaktades vid bedömningen huruvida ordningsföreläggande bör utfärdas.
Det egentliga syftet med 57 § nykterhetsvårdslagen är att den som redan
är föremål för nykterhetsvård inte därutöver skall belastas med straff för
ett mindre allvarligt brott, vars verkställighet kanske kan komma att inverka
menligt på vårdresultatet. Det centrala är alltså att den intagne vid behov
skyddas mot straffverkställigheten. Att bestämmelsen utformats så,
att inte ens åtal i förekommande fall skall äga rum, är främst en praktisk
anordning. Ett åtal kan ju sägas inte tjäna något praktiskt ändamål i sådana
fall, när lagstiftningens syfte är att straff inte skall verkställas.
Nu är emellertid vid ordningsföreläggande problemet det, att man när
föreläggande utfärdas i regel inte vet om den misstänkte är intagen på sådant
sätt som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen. Jag anser att man av
praktiska skäl väl kan acceptera att föreläggande ändå utfärdas. Det viktiga
är att straffet inte verkställs, om det senare visar sig att förseelsen på
grund av sådana omständigheter som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen
ej bort beivras. Detta kan åstadkommas genom att — om det visar sig att
28
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
den som har ålagts ordningsbot är intagen på sätt som avses i 57 § — åklagares
prövning anställs i efterhand och får gå ut på en prövning om böterna
skall uttagas eller ej. Jag vill erinra om att en motsvarande ordning redan
gäller för vissa fall enligt 5 § bötesverkställighetslagen, i vilka fall det
dock är domstol som har rätt att förordna att böter inte skall uttagas.
Med den här ifrågasatta ordningen blir det den olikheten jämfört med nuläget
att den misstänkte blir att anse som sakfälld för brottet. Anteckning
därom kommer alltså att inflyta i kontrollstyrelsens straffregister och i körkortsregister.
Att så sker är ju emellertid ingalunda oberättigat. Detta är
alltså inte något skäl mot sådan ändring som här har diskuterats.
På grund av det anförda föreslår jag, att det görs ett tillägg till 57 § nykterhetsvårdslagen,
varigenom åklagare ges befogenhet att förordna att ordningsbot
för fylleri eller för fylleri jämte annat brott inte skall uttagas, när
omständigheterna är sådana som avses i paragrafen i dess nuvarande lydelse.
En erinran om denna bestämmelse torde böra tas in i 4 § bötesverkställighetslagen.
Teoretiskt sett skulle man kunna hävda, att den nya bestämmelsen i nykterhetsvårdslagen
borde gälla även när andra brott än fylleri har beivrats
genom ordningsföreläggande. Det vore emellertid helt opraktiskt att tänka
sig att man i samtliga ordningsbotsfall skulle undersöka i kontrollstyrelsens
register om den misstänkte är intagen för nykterhetsvård. Det är också
främst i fyllerifallen som det föreligger en beaktansvärd sannolikhet för
att sådan intagning kan vara för handen. Jag vill nämna att, om en intagen
ålagts ordningsbot för annan förseelse, det i ömmande fall finns möjlighet
få befrielse från straffet enligt 5 § bötesverkställighetslagen.
Rent praktiskt kan ordningsföreläggandeförfarandet vid fylleri ordnas
på det sättet, att polisen — om på lokalt eller centralt plan får bedömas senare
— sänder ett exemplar av föreläggandet till kontrollstyrelsens straffregister
med begäran om uppgift rörande eventuell inskrivning på vårdanstalt.
Uppgiften lämnas av styrelsen genom anteckning på föreläggandet
som återsänds till polisen. Är vederbörande intagen på sätt som anges i 57 §,
åligger det polisen att vidarebefordra föreläggandet till åklagaren, som därefter
har att pröva om böterna skall tas ut. Beslutas att detta ej skall ske
och har böterna redan hunnit erläggas, skall de självfallet återbetalas omgående.
Erforderliga bestämmelser om dessa praktiska frågor kan meddelas
av Kungl. Maj :t.
En inskränkning bör gälla beträffande polismans rätt att utfärda ordningsföreläggande
för fylleri. Enligt min mening kan det nämligen av flera
skäl inte vara lämpligt att ansvarsfrågan avgörs genom ordningsföreläggande
när ungdomar gör sig skyldiga till fylleri. Jag anser därför att sådant
föreläggande inte bör utfärdas när den misstänkte är under 18 år. Den särreglering
som fordras i detta hänseende kan ske genom bestämmelser av
Kungl. Maj :t.
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
29
Vid fylleriförseelse inträffar det förhållandevis ofta att den misstänkte
har sprit eller andra berusningsmedel, som tas i beslag och som i dom eller
strafföreläggande skall förklaras förverkat. För att möjlighet till ordningsföreläggande
vid fylleri inte skall bli en halvmesyr krävs således, att även
förverkande skall kunna åläggas i föreläggandet. Enligt nu gällande bestämmelser
om ordningsföreläggande är detta inte möjligt. En ändring i
detta avseende bör därför övervägas. En vidgning av tillämpningsområdet
för ordningsföreläggande kan vidare komma att omfatta andra förseelser
än fylleri, där förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan kan komma
i fråga. I prop. 1966: 100 nämnde jag mål om ringa varusmuggling som
exempel. Andra exempel är förseelse mot 16 § allmänna ordningsstadgan
eller mot förordningen om skatt för hundar.
Eftersom förverkandefrågorna i fall av nu nämnd art regelmässigt är enkla
att bedöma, anser jag att det inte behöver möta betänkligheter att anförtro
åt polismännen att ta upp även sådana frågor vid ordningsbotsförfarandet.
Jag förordar därför att lagreglerna om ordningsbotssystemet utformas
så, att detta blir möjligt. Lagregleringen i ämnet kan lämpligen utformas
på samma sätt som redan gäller för strafföreläggandets del (jfr prop.
1964: 10 s.151).
Emellertid är det angeläget, att ganska snäva gränser gäller i fråga om
polismans befogenhet att ta upp frågor om förverkande och annan sådan särskild
rättsverkan. Bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj :t.
För att ge en bild av hur begränsningen enligt min mening bör gestaltas vill
jag anföra följande. Det bör ges föreskrifter om dels vid vilka brott fråga
om förverkande får tas upp, dels en värdegräns, som säkerställer att mera
dyrbar egendom ej kan förklaras förverkad i denna ordning. Sålunda bör
övervägas, att i fråga om fylleri och förseelse mot 16 § allmänna ordningsstadgan
sätta gränsen vid högst 100 kronors värde. Vid ringa varusmuggling
och försök därtill kan möjligen komma att behövas en något högre gräns
för att en framtida användning av ordningsbotssystemet på detta område
skall bli av verkligt praktiskt värde. Den frågan blir dock beroende av i vad
mån personal med tillräckliga kvalifikationer kommer att stå till förfogande
för handläggningen. Detta får övervägas i senare sammanhang.
I det föregående har jag föreslagit, att godkännande genom betalning
skall kunna förekomma vid strafföreläggande men endast när föreläggandet
avser bara böter och alltså ej gäller förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan. Bestämmelserna om godkännande av ordningsföreläggande
genom betalning bör ges samma innebörd.
Handläggningstekniskt är det önskvärt att, när förverkande är i fråga,
ordningsbotsförfarandet slutförs genom skriftligt godkännande vid det tillfälle
då polisman har direkt kontakt med den misstänkte. Därmed undviks
risken att den misstänkte annars i ett senare skede betalar ordningsboten
utan att sända in skriftligt godkännande. Detta kan tillgodoses ge
-
30
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
nom anvisningar av rikspolisstyrelsen. Vid utfärdandet av sådana anvisningar
torde också böra övervägas, om det inte i fyllerifallen allmänt bör
gälla som handläggningsnorm, att ordningsbotsförfarande används bara
när det kan slutföras omedelbart. Erfarenheterna från strafföreläggandets
tillämpning tyder ju på att det ofta är meningslöst att tillställa den misstänkte
föreläggande för senare ställningstagande till frågan om godkännande.
De här föreslagna ändringarna föranleder vissa jämkningar i lagen om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Jag behandlar dessa i specialmotiveringen.
Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt
F. n. bestämmer Kungl. Maj :t genom förordnande enligt 1 § ÖL vilka
förseelsetyper inom penningbotsområdet som får beivras genom ordningsföreläggande.
Förordnandet har meddelats i 1 § ordningsbotskungörelsen
och avser ett antal trafikförseelser av mera frekvent natur.
Av vad jag tidigare bär anfört (under 6.2.) framgår, att remissinstanserna
under förarbetena till ÖL var positiva till att ordningsbotssystemet
används även på andra förseelser än trafikförseelser. Detta är även min
uppfattning. De goda erfarenheterna av systemet och de arbetsbesparingar
det har visat sig medföra motiverar också att det används i vidsträckt omfattning.
Att tillämpningsområdet hittills har begränsats till ett ganska måttligt
antal förseelsetyper har varit motiverat av att försöksverksamheten inte
borde bedrivas i alltför stor skala. Ett ytterligare skäl har varit att för stora
krav inte skulle ställas på dem som skulle ha hand om förfarandet i inledningsskedet
och att utbildningen i början kunde bli enklare. Det sist
anförda skälet torde ännu en tid ha giltighet, eftersom ordningsbotssystemet
den 1 juli 1968 skall införas även i polisdistrikt, där det hittills ej har
varit tillämpligt. Det torde därför vara en fördel, om tillämpningsomi''ådet
är tämligen begränsat ännu under något halvår efter nämnda dag. Det kan
dock vara lämpligt med viss vidgning redan tidigare, så att fylleri och därmed
förenade förseelser mot 16 kap. 16 § BrB (förargelseväckande beteende)
liksom förseelserna mot 16 § allmänna ordningsstadgan går in under systemet.
Tidpunkten för en sådan vidgning blir dock beroende av när erforderliga
organisatoriska förberedelser — blankettryckning, omprogrammering
av dataanläggningen m. m. — har hunnit genomföras.
På längre sikt bör emellertid tillämpningsområdet kunna vidgas avsevärt.
Bedömningen vilka förseelser som bör föras in under systemet kan
inte anses vara av den principiella natur att den behöver förbehållas Kungl.
Maj :t. När det skall fastställas vilka ytterligare förseelsetyper som bör
komma i fråga blir det huvudsakligen fråga om rent praktiska övervägan
-
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
31
den. Jag anser, att det kan anförtros åt RÅ att bestämma detta i samråd
med rikspolisstyrelsen. Det är tillräckligt att Ivungl. Maj :t bemyndigas att
föreskriva begränsningar för användningen. Sådana begränsningar bör
främst komma i fråga, när det gäller att ange övre gränsen för ordningsbotsbelopps
storlek och för värdet av egendom som får förklaras förverkad.
Vidare bör anges i vad mån andra särskilda rättsverkningar än förverkande
skall kunna tas upp. Vad som väl främst kan komma i fråga längre fram
är åläggande att utge dubbel hundskatt på grund av underlåten anmälningsskyldighet
beträffande innehav av hund. Exempel på andra begränsningar
av åsyftad art är att, som redan har nämnts, det bör föreskrivas, att fråga
om förverkande inte får tas upp annat än vid vissa angivna brott och att
ordningsföreläggande för fylleri inte får förekomma beträffande den som ej
har fyllt 18 år.
På grund av det anförda föreslår jag, att lagbestämmelserna om ordningsbotssystemet
ges det innehållet att systemet blir tillämpligt beträffande
brott, för vilket inte stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar
och ej heller normerade böter och för vilket ordningsbot har fastställts.
Dessutom bör föreskrivas, att RÅ:s urval av de brott för vilka
ordningsbot skall bestämmas skall ske i samråd med rikspolisstyrelsen.
Kungl. Maj :t bör förbehållas att meddela föreskrifter om det högsta belopp,
till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar
för användningen av föreläggande av ordningsbot.
RÅ:s beslut torde för att få önskvärd spridning och för att bli lättillgängligt
böra tas in i SFS. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa
frågor som gäller dessa beslut.
Rikspolisstyrelsen har föreslagit, att för vissa förseelser, som nu är belagda
med dagsböter, straffet ändras så, att endast penningböter följer och
ordningsbotsförfarande därmed blir möjligt att tillämpa på förseelserna.
Dessa förslag kommer att prövas senare. Styrelsen föreslår dessutom, att
det sker en systematisk genomgång av specialstraffrätten för att få fram
ytterligare förseelser som är lämpliga att ta med i ordningsbotssystemet.
Jag anser det inte behövligt att anordna särskild utredning för detta. Ändamålet
kan tillgodoses genom att rikspolisstyrelsen och RÅ gör rundfrågor
för att få uppslag beträffande brott som det är lämpligt att föra in under
ordningsbotssystemet. Uppkommer därvid fråga om sådana brott som nu
är belagda med dagsböter men som lämpar sig för ordningsföreläggande,
kan framställning om ändring i straffskalan göras till Kungl. Maj :t för prövning
i vederbörlig ordning.
32
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
Övriga frågor
Som jag har nämnt i det föregående (under 7.) var det under remissbehandlingen
av trafikmålskommitténs förslag många olika meningar om hur
bestämmelserna om ordningsbotsförfarandet systematiskt skulle inordnas
i lagstiftningen. Eftersom förfarandet i sin slutliga utformning nära anknyter
till strafföreläggandeförfarandet och egentligen inte är annat än en
specialform av strafföreläggande, är det enligt min mening naturligt att
bestämmelserna om ordningsbot arbetas in i 48 kap. RB. Då försöksverksamheten
nu är i slutskedet, får tiden anses mogen att pröva denna fråga.
Jag föreslår alltså att den systematiska frågan löses på det sätt jag nu har
angivit.
När bestämmelserna om de båda instituten nu arbetas samman, bör samtidigt
bestämmelserna om strafföreläggande utformas så, att de anpassas
för arbetsrutiner vid vilka ADB-teknik kan utnyttjas. Hur dessa rutiner
i stort kan tänkas gestaltade har jag redogjort för i det föregående. De
jämkningar i bestämmelserna som behövs behandlar jag i specialmotiveringen.
Även en mindre jämkning i parkeringsbotslagen behandlas där.
I specialmotiveringen tar jag också upp några lagändringar som inte har
omedelbart samband med de hittills behandlade frågorna. Jag hänvisar till
vad som anförs under 5 kap. 6 och 8 §§ RB, 36 kap. 12 § RB och 9 § bötesverkställighetslagen.
Departemensehefens specialmotivering
Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen följande
rörande de särskilda bestämmelserna.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
5 KAP.
6 och 8 §§.
Med anledning av en skrivelse från Hörselfrämjandets riksförbund till
justitiedepartementet kommer att ske viss översyn av gällande administrativa
bestämmelser om anlitande av tolk för den som är döv eller stum. I
samband därmed bör tas upp fråga om en terminologisk jämkning i 5 kap.
RB.
Enligt 6 § tredje stycket får tolk anlitas att biträda rätten, när den som
skall höras är döv eller stum. Enligt femte stycket samma paragraf ankommer
det på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om anlitande av tolk i sådant
fall. I 8 § sägs att ersättning till tolk för den som är döv eller stum
33
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
utgår enligt särskilda bestämmelser. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 645)
om tolk för döva och stumma har meddelats bestämmelser om anlitande av
och ersättning till sådan tolk.
De regler som jag nu har nämnt bör kunna tillämpas, förutom när den
som skall höras helt saknar hörsel eller talförmåga, även när denne har ett
mindre svårt lyte men ändå på grund av hörsel- eller talrubbning inte kan
höras utan tolk. Reglerna torde i praxis tolkas på detta sätt. Orden »döv
eller stum» leder emellertid tanken närmast till den som helt saknar hörsel
eller talförmåga. Uttrycket »allvarligt hörsel- eller talskadad» torde
bättre täcka de åsyftade kategorierna. 6 och 8 §§ i förslaget har avfattats i
enlighet härmed.
7 KAP.
9 §•
I detta kapitels 6 § föreskrivs f. n. följande.
Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som
skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning
eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit
å tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för
hans tjänst.
Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan
uppskjutas.
Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot
riksåklagaren prövas av honom.
Enligt 9 § andra stycket skall vad som i 6 § är föreskrivet om åklagare
äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet. I lagen den 29 maj
1964 (nr 317) om vad som avses med polismyndighet och därtill anslutande
bestämmelser regleras vem som fullgör på polismyndighet ankommande
uppgifter. Huvudregeln är att med polismyndighet avses polischefen
i orten. Enligt 7 kap. 9 § RB avses i balken med polismyndighet också länspolischefen.
I lagstiftningen finns inte några allmänna jävsbestämmelser för polisman
som inte är polismyndighet. Frågan härom torde få övervägas vid framtida
lagstiftning om förvaltningsförfarandet. Frågan om jäv beträffande polisman
som ombesörjer handläggning enligt RB torde emellertid böra lösas
genom bestämmelse i RB. Sådan bestämmelse har därför tagits in i förevarande
paragraf. Bestämmelsen innebär, att vad som gäller beträffande polismyndighet
skall gälla också beträffande polisman som har att vidta åtgärd
eller meddela beslut enligt RB. Beträffande denne skall dock fråga om jäv
alltid prövas av polismyndighet, oavsett om denna är polismannens »närmaste
förman» (jfr 6 § tredje stycket).
3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 37
34
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
36 KAP.
12 §.
Innan vittne avger sin berättelse skall han enligt 36 kap. 11 § med handen
på bibeln avlägga ed av den lydelse som anges i paragrafen. Om vittnet säger
s*g På grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet mot
att avlägga vittnesed, kan rätten enligt 12 § första stycket, om betänkligheten
kan antagas vara allvarligt grundad, medge vittnet att i stället avge vittnesförsäkran,
vars lydelse återfinns i paragrafen. Vidare kan vittne enligt
12 § tredje stycket få avlägga vittnesförsäkran, om båda parterna samtycker
och rätten finner det kunna tillåtas. Den som lämnar osann uppgift
eller förtiger sanningen döms för mened, oavsett om vittnesmålet har lämnats
under ed eller försäkran.
Genom riksdagens skrivelse 1966:130 har väckts fråga om ändring av 12 §.
Riksdagsärendet föranleddes av motionerna 1966: I: 562 och 1966: II: 695. I
dessa hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till lagändring, varigenom edgång ersätts med försäkran.
I 1LU 1966: 20, som bifölls av riksdagen, fann sig utskottet inte kunna tillstyrka
så långt gående ändring. Som nu gäller måste dock enligt utskottet
finnas möjlighet att byta ut ed mot försäkran, om vittnet på grund av sin
övertygelse hyser betänklighet mot att avlägga ed. Utskottet framhöll, att
gällande bestämmelse härom synes kunna medföra onödigt meningsutbyte
mellan rätten och vittnet samt anförde vidare bl. a. följande.
Skyldigheten för vittnet att närmare motivera sin önskan kan leda till att
vittnet underlåter att utnyttja möjligheten att få avlägga försäkran. Det kan
ej bortses från att ett vittne kan finna det obehagligt eller svårt att klargöra
anledningen till sina betänkligheter. Enligt utskottets mening bör därför
ändring ske beträffande villkoren för utbyte av ed. Stadgandet i 36 kap.
12 § rättegångsbalken torde böra utformas så att vittne som på grund av sin
övertygelse säger sig hysa betänklighet mot att avlägga vittnesed skall utan
annan motivering få utbyta eden mot försäkran på heder och samvete. I
samband med en sådan lagändring lär möjligheten att med parternas och
rättens samtycke få avlägga försäkran i stället för ed kunna utgå.
Enligt min mening bör den av riksdagen väckta frågan nu prövas.
Som riksdagen har anfört ger gällande bestämmelser om eds utbytande
mot försäkran ett visst utrymme för onödigt meningsutbyte mellan rätten
och vittnet. Eftersom en ändring i detta hänseende är önskvärd, har paragrafen
i förslaget avfattats så att det klart framgår att rätten utan vidare
undersökning skall godta vittnets ståndpunkt, att han på grund av sin åskådning
i religiöst hänseende inte vill avlägga ed. Det använda uttryckssättet
bör anses omfatta även den situationen att vittnet på grund av negativ inställning
till religionen inte vill avlägga ed (jfr Gärde m. fl. Nya RB s. 504—
505).
Med anledning av denna ändring bör paragrafens tredje stycke utgå.
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
35
48 KAP.
Rubriken
Som jag redan har sagt i den allmänna motiveringen är det lämpligt att
i 48 kap. föra samman bestämmelserna om strafföreläggande och om föreläggande
av ordningsbot. Kapitlet har omarbetats i enlighet härmed. Bestämmelserna
har därvid disponerats i tre huvudavdelningar. Den första,
som har fått rubriken Allmänna bestämmelser, innehåller en bestämmelse
om att fråga om ansvar för brott får tas upp genom de institut som här
är i fråga (1 §) och vidare bestämmelser om institutens närmare innebörd
(2 §) samt slutligen en allmän processuell bestämmelse om s. k. lis pendens
och rättskraft (3 §). I nästa avdelning av kapitlet (4—12 §§) har sammanförts
de närmare bestämmelserna om strafföreläggande. I den tredje huvudavdelningen
finns motsvarande bestämmelser beträffande föreläggande av
ordningsbot (13—20 §§).
Allmänna bestämmelser
1 §•
Det har ansetts lämpligt att inleda kapitlet med en bestämmelse som anger
att fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, under de villkor
som föreskrivs i kapitlet får upptagas av åklagare genom strafföreläggande
och av polisman genom föreläggande av ordningsbot (jfr 2 § första
stycket ÖL). För att klargöra hur de berörda instituten förhåller sig till åtal
har vidare angivits, att förelägganden av nämnd art träder i stället för åtal.
Därvid gäller dock den begränsningen att instituten ersätter åtal endast
i de fall då lis pendens föreligger och sedan föreläggandet har godkänts och
därmed fått verkan av lagakraftvunnen dom.
I paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse om att närmare
föreskrifter för tillämpningen av kapitlet meddelas av Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna bestämmelse motsvarar
den som nu finns i 11 § ÖL.
2 §•
I paragrafens första stycke beskrivs innebörden av de institut som här
är i fråga. I nära anslutning till vad som nu gäller enligt 2 § första stycket
andra punkten ÖL anges sålunda, att föreläggande enligt kapitlet innebär
att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs
ett bötesstraff. Det anges vidare att detta vid strafföreläggande fastställs
efter vad åklagaren anser brottet förskylla (jfr 48 kap. 1 § RB) och att
det vid föreläggande av ordningsbot fastställs efter vad som har bestämts
enligt 14 §.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att om brott är förenat med egen3f
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 37
36
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
doms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, denna också
skall föreläggas den misstänkte till godkännande. Föreskriften överensstämmer
med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § första stycket tredje punkten
RB. För ordningsföreläggandeinstitutet är däremot denna föreskrift en nyhet.
Som jag redan har framhållit i det föregående är avsikten att förverkande
skall komma i fråga endast i mycket begränsad omfattning inom ramen
för ordningsbotssystemet. Föreskrifter härom torde böra meddelas av
Kungl. Maj :t.
3 §•
I paragrafens första stycke anges att när föreläggande enligt kapitlet har
utfärdats till godkännande inom viss tid, fråga om ansvar för brottet ej
får tas upp på nytt förrän denna tid utgått. Bestämmelsen ansluter till vad
som nu gäller enligt 8 § första stycket ÖL (jfr även 45 kap. 1 § tredje stycket
RB). För strafföreläggande finns f. n. inte någon uttrycklig lispendensregel
av nu angiven art. Att denna grundsats dock gäller även vid strafföreläggande
framgår indirekt av 48 kap. 3 § andra stycket RB. Av denna bestämmelse
följer att åtal kommer i fråga först sedan fristen för godkännande har
gått ut utan att föreläggandet har återställts, försett med godkännande.
Grundsatsen kan sägas komma till synes också i 1 § i samma kapitel i och
med att där anges att när strafföreläggande utfärdas detta sker i stället för
att åtal väcks.
I paragrafens andra stycke anges att om föreläggande har godkänts det
gäller som dom vilken har vunnit laga kraft. Bestämmelsen överensstämmer
med 9 § ÖL och i sak också med 48 kap. 4 § RB.
Om strafföreläggande
4 §.
I paragrafen regleras strafföreläggandets tillämpningsområde. Detta omfattar
brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade
böter och vilket, om dagsböter stadgas, befinnes förskylla högst
50 dagsböter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt
straff. I sak innebär det ingen skillnad jämfört med vad som nu gäller enligt
48 kap. 1 § RB, frånsett den förut berörda höjningen av gränsen för
högsta dagsbotsstraff.
I paragrafens andra stycke har tagits in den förut behandlade bestämmelsen
om att Kungl. Maj :t kan förordna att bestämmelserna om strafföreläggande
får tillämpas även beträffande brott, för vilket stadgas böter eller
fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt är sådant som anges i första
stycket. Som har nämnts i den allmänna motiveringen är avsikten att Kungl.
Maj :t skall meddela förordnande beträffande vissa angivna brott.
Jag vill erinra om att, när dagsbotsbelagt brott och penningbotsbelagt
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
37
brott föreligger till bedömning samtidigt, det gemensamma straffet skall
vara dagsböter (25 kap. 5 § BrB).
Avsikten är, som jag redan har framhållit, att det i samband med förordnande
enligt andra stycket skall meddelas föreskrifter om vilka åklagare
som skall ha behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som avses i
paragrafens andra stycke.
5 §•
I paragrafen har tagits upp vissa förhållanden, som medför att strafföreläggande
inte får utfärdas.
Sålunda anges till en början att strafföreläggande inte får utfärdas, om
förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger. F. n. anges inledningsvis i
48 kap. 1 § RB, nämligen att åklagare får utfärda strafföreläggande under
förutsättning att allmänt åtal skall äga rum för brottet. Strafföreläggandet
får alltså enligt gällande rätt användas endast när åklagaren annars haft att
väcka åtal för brottet enligt de regler som gäller för åtalsplikten, dvs. när
åklagaren finner sig ha tillräckliga skäl för åtal. Med den formulering som
har valts i den föreslagna lagtexten åsyftas inte någon skillnad i förhållande
till gällande rätt. Däri ligger vidare att om särskilt villkor är föreskrivet för
åtal detta måste vara uppfyllt innan strafföreläggande får utfärdas. Om
särskild åtalsprövning är föreskriven, skall sådan föregå utfärdandet av
strafföreläggandet.
I paragrafen har vidare reglerats förfarandet vid sammanträffande av
brott. Enligt nuvarande 48 kap. 1 § första stycket sista punkten RB gäller,
att när fråga är om flera brott strafföreläggande ej får utfärdas, om det inte
sker gemensamt för alla brotten. Att gemensamt straff skall åläggas följer av
1 kap. 6 § BrB.
För att den nämnda bestämmelsen i RB skall kunna tillämpas i praktiken,
anser sig åklagarna skyldiga att före utfärdande av strafföreläggande undersöka
i åklagarmyndighetens register om den misstänkte också är misstänkt
för annat brott. På en del håll begränsas undersökningarna till register över
bötesmål, medan på andra håll även register över svårare brott undersöks.
Enligt ett uttalande av JO skall vid prövning om gemensamt strafföreläggande
får och skall utfärdas, hänsyn tas till brott som är kända för
åklagarmyndigheten, när det är aktuellt att utfärda föreläggande (JO:s
ämbetsberättelse 1967 s. 152). Enligt ett rättsfall (SvJT 1960 rf. s. 49) behöver
hänsyn inte tas till andra brott än dem som åklagaren har till prövning,
när strafföreläggande skall utfärdas.
Den föreslagna bestämmelsen i detta ämne har givits den innebörden
att strafföreläggande inte får utfärdas, om däri ej tas upp alla brott av den
misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning. Förslaget
skiljer sig alltså från vad som nu anses gälla genom att av lagregeln
framgår, att hänsyn behöver tas bara till de brott som är kända för den
handläggande åklagaren själv. Anledningen härtill är att det är ett intres
-
38
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
se att de handläggande inte skall belastas med alltför mycket arbete med
undersökningar i register av olika slag för att få klarhet i om samma person
är misstänkt också för andra brott. Sådana undersökningar torde böra begränsas
till fall där mera kännbar påföljd är i fråga. I vad mån undersökning
skall göras för att utröna förekomsten av ytterligare brott är ett
ämne som kan regleras genom bestämmelser av Kungl. Maj :t.
Jag vill i detta sammanhang understryka att de summariska handläggningsformer
som här är i fråga inte bör belastas med sådana handläggningsmoment
som gör dem tungarbetade. Man torde utan större betänkligheter
kunna acceptera att det någon gång kan hända att en person kan komma
att åläggas straff vid skilda tillfällen och genom skilda förfaranden,
trots att det i och för sig varit teoretiskt tänkbart att en gemensam prövning
av brottsligheten skulle ha kunnat komma till stånd. Det kan nämnas,
att ett framtida ADB-system i och för sig erbjuder möjligheter att praktiskt
taget fullkomligt gardera sig mot sådana enstaka fall. Från dataregistret
skulle kunna lämnas upplysning till åklagaren huruvida den misstänkte är
utsatt för misstanke om brott t. o. m. såvitt gäller alla åklagardistrikt i
landet. Men priset härför blir att det i strafföreläggandeärendena årligen
skulle lämnas kanske en kvarts miljon frågor till och lika många svar från
den centrala dataanläggningen. Detta skulle göra förfarandet alltför omständligt
och bör därför enligt min mening inte övervägas.
I bestämmelsen anges vidare, att strafföreläggande inte får utfärdas om
målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning
av brottet, eller om målsägande begärt, att åtal skall väckas. Föreskriften
överensstämmer med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § andra
stycket RB.
Ytterligare föreskrivs att strafföreläggande inte får utfärdas om brottet
bör föranleda ämbetsstraff. Detta gäller redan f. n., fastän särskild föreskrift
därom inte har meddelats i RB (jfr RÅ:s cirkulär nr 59). Eftersom en liknande
föreskrift f. n. gäller beträffande ordningsföreläggande (3 § första
stycket andra punkten ÖL) och sistnämnda föreskrift bör gälla även enligt
den nya lagstiftningen, har det ansetts lämpligt att även beträffande straffföreläggande
ha en uttrycklig regel i ämnet. Om överensstämmelse mellan
reglerna för de båda instituten inte gällde i detta avseende, skulle det möjligen
kunna ge anledning till missförstånd. Slutligen har i paragrafen tagits
in en erinran om att särskilda bestämmelser gäller i fråga om villkor för
användning av strafföreläggande i militärt brottmål (se 84 § andra stycket
militära rättegångslagen).
6 §.
I bestämmelsen anges att strafföreläggande skall avfattas skriftligen
och undertecknas av åklagaren. Vidare anges vilka uppgifter föreläggandet
skall innehålla. Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som nu gäller
enligt 48 kap. 2 § RB. Ordalagen har jämkats något för att uppnå överens
-
39
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
stämmelse med vad som gäller beträffande ordningsföreläggande. Föreskriften
att det eller de lagrum som är tillämpliga skall anges i föreläggandet
har tagits upp under en särskild punkt i paragrafen för att underlätta den
hänvisning till bestämmelsen som görs i 17 § i förslaget.
7 §■
F. n. gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB att, om föreläggande ej
godkänns omedelbart, det för den misstänkte skall tillkännages att han inom
viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor från delgivningsdagen, har att
till åklagaren återställa föreläggandet, försett med godkännande vid påföljd
att åtal eljest kan äga rum. Den här föreslagna bestämmelsen innehåller
i stort sett samma reglering i sak. Avfattningen har dock gjorts något
annorlunda, delvis med beaktande av vad som gäller också för ordningsföreläggande.
De uppgifter som, utöver vad som följer av 6 § i förslaget, bör bringas
till den misstänktes kännedom får aktualitet endast i det fallet att den misstänkte
i senare sammanhang än vid utfärdandet av föreläggandet skall ta
ställning till frågan om godkännande av föreläggandet. Detta är vid straffföreläggande
det ojämförligt vanligaste fallet.
De uppgifter som den misstänkte i sådant fall skall ha del av är till att
börja med uppgift om den myndighet till vilken skriftligt godkännande av
föreläggande skall sändas. F. n. anges i lagtexterna beträffande både straffföreläggande
och ordningsföreläggande att det godkända föreläggandet
skall »återställas» försett med godkännande. Redan nu är detta uttryck
oegentligt beträffande ordningsföreläggande, eftersom detta när det har
godkänts senare än vid utfärdandet inte återställs till polismannen eller
polismyndigheten utan sänds till rikspolisstyrelsen. Även beträffande straffföreläggande
har man att i framtiden räkna med att detta inte skall återställas
till den som har utfärdat det, dvs. åklagaren, utan sändas till ett
centralt organ. Vem som skall mottaga godkännande regleras med stöd av
9 och 11 §§ i förslaget. I den föreslagna 7 § har föreskrivits, att den misstänkte
skall få upplysning om sättet för godkännande. Däri ligger att upplysningen
skall avse både den myndighet som mottar godkännande och de åtgärder
som ankommer på den misstänkte.
Ytterligare skall den misstänkte få upplysning om den tid inom vilken godkännande
skall ske. Det föreligger inte något behov av att i lagtexten ange
längden av denna tid. Det gäller här en handläggningsfråga som kan överlämnas
till de tillämpande att bedöma.
Den misstänkte skall slutligen ha upplysning om att åtal kan äga rum,
om godkännande inte sker inom förelagd tid. Detta gäller även f. n. Jag vill i
detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid att, som jag kommer att
beröra närmare under 9 §, reglerna om skriftligt godkännande förändras
något enligt förslaget. Medan f. n. godkännandet anses ske den dag den miss
-
40 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
tänkte skriver under och daterar det, innebär förslaget att godkännande skall
anses föreligga först den dag då föreläggandet i godkänt skick kommer vederbörande
myndighet till handa. Jag vill i detta sammanhang erinra om
att detta spörsmål var föremål för lagrådets uppmärksamhet vid 1966 års
reformer (prop. 1966: 100 s. 156). Även med den nya utformning av godkännandebestämmelserna
som här har valts synes lagrådets synpunkter
bli tillgodosedda.
För strafföreläggandets del gäller f. n. att tillkännagivandet av sådana
uppgifter som nu har berörts i och för sig inte behöver ske på visst sätt.
Formellt är det ingenting som hindrar, att tillkännagivandet sker muntligen
i samband med delgivning. I praktiken har tillkännagivandet dock skett
genom tryck på den blankett som används för strafföreläggande. Beträffande
ordningsföreläggande gäller däremot enligt 6 § andra stycket andra punkten
ÖL att anteckning om de nu berörda uppgifterna ovillkorligen skall finnas
på själva föreläggandet.
Enligt den föreslagna bestämmelsen skall de berörda upplysningarna
finnas i själva föreläggandet eller ges den misstänkte på annat sätt. Med
nuvarande handläggningsrutiner torde anledning saknas att lämna berörda
uppgifter på annat sätt än genom anteckning på själva föreläggandet.
Att ändringen dock bör vidtas sammanhänger med pågående förberedelser
för att använda ADB-teknik vid arbetsrutinerna även inom strafföreläggandets
ram. Med tanke på hur dessa rutiner kommer att utformas (jfr under
avsnitt 7) bör lagstiftningen anpassas så, att det blir möjligt att låta det av
åklagaren utformade och undertecknade originalföreläggandet utgöra underlag
för ett på mekanisk väg framställt expeditionsexemplar av föreläggandet
(det skriftliga besked som berörs i 8 § andra stycket). Med en sådan rutin
blir det onödigt att belasta den handling, som åklagaren utfärdar, med
närmare uppgifter i de hänseenden som anges i 7 § i förslaget. Det är tillräckligt
om dessa uppgifter kommer till i det exemplar som expedieras till
den misstänkte. Tiden för godkännande torde komma att fastställas schablonmässigt
i en sådan rutin.
Att ett sådant besked som är avsett att tillställas den misstänkte är en
maskinell produkt utan underskrift av åklagaren synes inte behöva väcka
betänkligheter. Självfallet måste databehandlingen tekniskt ordnas så, att
betryggande garantier finns för korrektheten i sådant besked.
8 §•
Enligt paragrafens första stycke skall strafföreläggande lämnas eller
sändas till den misstänkte. Detta överensstämmer med gällande ordning.
Enligt 48 kap. 3 § RB gäller nu dessutom att strafföreläggande, som ej godkänns
omedelbart, skall delges den misstänkte på det sätt som föreskrivs
om stämning i brottmål. Något behov av att i lag ha en sådan regel föreligger
emellertid inte. Om formlig delgivning av ett föreläggande bör ske
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
41
eller inte, är en praktisk fråga som kan bedömas av de tillämpande myndigheterna.
Att delgivning bör ske när praktiska skäl talar härför kan närmare
regleras i bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t.
Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke skall i stället för föreläggandet
ett skriftligt besked, som återger föreläggandets innehåll och
innehåller erforderliga upplysningar i övrigt, kunna lämnas eller sändas till
den misstänkte. Förutsättningen härför är att Kungl. Maj :t meddelar särskilt
förordnande därom. Bakgrunden till denna bestämmelse är de nya
arbetsrutiner som är under utarbetande och som har berörts under 7 §.
9 §•
F. n. gäller beträffande strafföreläggande att skriftligt godkännande sker
genom att den misstänkte på föreläggandet undertecknar förklaring, att han
erkänner gärningen och underkastar sig det förelagda bötesstraffet. Det
finns inte någon uttrycklig föreskrift om att det skriftliga godkännandet är
utan verkan, om det inte återställs till vederbörande myndighet, men det anses
ligga i sakens natur att krav på återställande ändå gäller (jfr prop.
1966: 100 s. 135). Enligt praxis anses likväl, när godkänt föreläggande har
återställts, att verkan av godkännandet har inträtt redan den dag då den
misstänkte undertecknade godkännandet (jfr nämnda prop. s. 156 under
5 § och RÅ:s cirkulär C 24 s. 3—4).
Jag anser det otillfredsställande att enligt gällande rätt den situationen
föreligger att, när ett godkänt föreläggande kommer in viss dag, man med
ledning av datum för godkännandet konstaterar att en lagakraftvunnen
dom i själva verket har förelegat sedan några dagar tillbaka, kanske t. o. m.
sedan några veckor tillbaka. Har den misstänkte glömt att datera godkännandet,
är det oklart när lagakraftvunnet avgörande skall anses föreligga.
I klarhetens intresse bör emellertid hos myndigheten stå klart vilken
dag sådant avgörande skall anses föreligga, och det bör inte komma i fråga
att ett sådant konstaterande görs retroaktivt. När förslaget till ÖL lades
fram, ansåg jag att, eftersom detta system skulle prövas endast på försök,
man i det avseende som nu är i fråga tills vidare borde anknyta till gällande
ordning för strafföreläggandeinstitutet. När nu båda instituten ses över, bör
saken emellertid läggas till rätta.
På grund av det anförda har i den föreslagna bestämmelsen i 9 § första
stycket tagits in — förutom vad som nu gäller i fråga om formen för skriftligt
godkännande — ett uttryckligt krav att vederbörlig mottagare också
skall tillställas den ifrågavarande förklaringen.
Med den föreslagna ordningen kan det bli en viss risk att preskription
föreligger i några fall då enligt gällande ordning preskription inte anses
ha inträtt. Enligt gällande rätt anses ansvarsfrågan vara avgjord i rätt tid,
om godkännandet är dagtecknat före preskriptionstidens utgång, även om
det är inkommet först därefter. Med den föreslagna ordningen blir däremot
42 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
resultatet i ett sådant fält att preskription skall anses ha inträtt. Den praktiska
betydelsen av denna ändring torde dock vara obetydlig.
I paragrafens första stycke anges vidare, att närmare bestämmelser om
vem som skall mottaga förklaring om godkännande meddelas av Kungl.
Maj :t. När godkännande sker i direkt anslutning till utfärdandet, blir det
självfallet till utfärdaren som det godkända föreläggandet skall lämnas. Beträffande
övriga fall bör det med nuvarande ordning bli åklagarmyndigheten
när det gäller strafföreläggande och rikspolisstyrelsen när det gäller ordningsföreläggande.
På längre sikt har man att även beträffande strafföreläggande
räkna med att godkännandet skall sändas till ett centralt organ,
där dataanläggning finns.
Första stycket skiljer sig från nuvarande bestämmelser i samma ämne
genom att det inte anges att godkännandet skall tecknas på själva föreläggandet.
I den mån nuvarande rutiner för strafföreläggande tillämpas är det
dock avsett, att godkännandet liksom nu skall skrivas på själva föreläggandet.
Man bör dock räkna med att andra möjligheter behöver stå till buds
längre fram. Salunda vill jag erinra om vad jag har sagt om att man i framtida
rutiner för strafföreläggande bör ha möjlighet att tillställa den misstänkte
ett besked som är framställt med datamaskin i stället för originalföreläggandet.
Godkännandet bör då kunna tecknas på detta besked.
Emellertid föreligger redan med gällande ordning ett visst behov att
kunna godta ett godkännande som har tecknats på annan handling än själva
föreläggandet. Sålunda har det visat sig att i ordningsbotssystemet det är
ett inte ovanligt fall att en misstänkt har slarvat bort föreläggandet men
ändå vill erkänna gärningen. Han får, när erkännandet uteblir, från rikspolisstyrelsen
en påminnelse om föreläggandet och det uteblivna godkännandet.
I och för sig kan han då, om han har pengar tillgängliga, ordna godkännandet
genom att betala ordningsboten, men det förekommer att den
misstänkte inte har pengar för tillfället. I sådana fall har det åtskilliga gånger
förekommit, att han har meddelat detta på den påminnelseblankett som
han har erhållit från rikspolisstyrelsen och att han därvid har förklarat
att han godkänner föreläggandet. Det nuvarande kravet på att godkännande
skall tecknas på föreläggandet gör det emellertid omöjligt att godta ett
sådant godkännande. Eftersom också betalning har uteblivit, har man varit
nödsakad att då väcka åtal vid domstol eller att — med viss upprepning av
den förekomna handläggningen — utfärda strafföreläggande. Det är önskvärt,
att sådan opraktisk omgång inte skall behöva förekomma.
Med hänsyn till det anförda har som ett andra stycke i den föreslagna
9 § tagits in föreskrift att, när godkännande tecknas på annan handling
än föreläggandet, godkännandet är gällande, om det klart framgår vilket
föreläggande som avses med godkännandet. I det krav på klarhet som uppställs
ligger att det skall framgå för den handläggande att även den misstänkte
måste ha haft fullt klart för sig vilken gärning som är i fråga.
43
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
10 §.
I paragrafen har tagits in föreskrifter om möjlighet att låta ombud för den
misstänkte godkänna strafföreläggande skriftligen. Föreskriften har det
innehåll som redan har angivits i den allmänna motiveringen. En särskild
detaljfråga bör dock beröras något. I bestämmelsen anges att fullmakten
skall innehålla bl. a. uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte
är villig att underkasta sig. När straffet är böter omedelbart i penningar,
erbjuder denna föreskrift inga problem. I det fall då straffet är dagsböter
innebär bestämmelsen att i fullmakten skall anges både dagsbotsantal och
dagsbotsbelopp. I praktiken torde det inte bli några svårigheter att åstadkomma
att anteckningarna i detta avseende får tillräcklig tydlighet. Dels
torde detta kunna ordnas genom att fullmaktsblanketter utformas och får
sådant innehåll att det klart framgår att i dagsbotsfallen båda de nämnda
uppgifterna skall anges. Vidare är att märka att — i likhet med de fullmakter
som nu förekommer -— nya fullmakter får påräknas komma till under medverkan
av vederbörande förhörsledare. Denne kommer alltså att kunna stå
till tjänst med sådana upplysningar att anteckningarna i nu berört hänseende
kan bli fullständiga.
Om ADB-rutiner kommer till användning vid utfärdande av strafföreläggande,
måste tillses att föreläggandet kommer att sändas till ombudet i
de fall då ombud har ställts. För att detta skall bli möjligt fordras, att det
föreläggande som utskrivs av åklagaren innehåller uppgift om ombudets
namn och adress. Erforderliga föreskrifter härom kan meddelas av Kungl.
Maj :t.
RB:s bestämmelser om rättegångsombud och försvarare bör anses gälla
även nu ifrågavarande ombud. Det är dock endast vissa av dem som torde
kunna få praktisk betydelse.
11 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om att betalning av böter som har
tagits upp i strafföreläggande anses som godkännande. Frågan har behandlats
i den allmänna motiveringen, till vilken jag vill hänvisa.
12 §.
Vid strafföreläggande förekommer inte så sällan att föreläggandet godkänns
och återkommer först efter den tid som har utsatts av åklagaren för
godkännande. Åklagaren anses då inte skyldig att godta det för sent inkomna
godkännandet utan kan pröva om han skall väcka åtal eller inte (jfr prop.
1966: 100 s. 156 nederst). Sker godkännandet först efter det att stämning
har delgivits, torde i praxis godkännandet i regel inte godtas, utan brottmålet
vid domstolen får fortsätta.
För ordningsbotssystemets del har i 8 § andra stycket ÖL tagits in en
uttrycklig bestämmelse om att godkännande som sker efter delgivning av
44
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
stämning är utan verkan. Motsvarande bör gälla i fråga om strafföreläggande.
En bestämmelse av sådan innebörd har därför tagits in i 12 §.
Om föreläggande av ordningsbot
13 §.
Paragrafens första stycke anger ordningsföreläggandets tillämpningsområde.
Liksom nu omfattas brott, för vilket ej stadgas annat straff än böter
omedelbart i penningar och ej heller normerade böter. Avfattningen i den
delen skiljer sig något från 1 § ÖL. I denna föreskrivs, att lagen kan göras
tillämplig beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter
omedelbart i penningar. Mot denna formulering kan invändas att det inte
är givet att dagsbotsstraff alltid är svårare än böter omedelbart i penningar.
Sålunda kan erinras om att enligt 15 § bötesverkställighetslagen ett ringa
dagsbotsstraff kan föranleda ett kortvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsvaras
5 dagsböter av fängelse 10 dagar), medan ett straff på böter omedelbart
i penningar kan medföra långvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsvaras ett
bötesstraff på 500 kronor av fängelse 40 dagar). Med hänsyn till det anförda
har i den föreslagna paragrafen valts formuleringen att för brottet ej stadgas
annat straff än böter omedelbart i penningar.
I den nya paragrafen anges vidare, att bestämmelserna om föreläggande av
ordningsbot är tillämpliga under förutsättning att för brottet har bestämts
ordningsbot. Som har berörts i den allmänna motiveringen bör tillämpningsområdet
beslutas genom att det bestäms ordningsbotsbelopp för brott, varå
systemet avses bli tillämpligt. Något förordnande av Kungl. Maj :t kommer
inte vidare i fråga på det sätt som nu gäller.
Enligt paragrafens andra stycke gäller att bestämmelserna om ordningsföreläggande
inte är tillämpliga, om särskilt villkor är stadgat för allmänt
åtal. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som nu föreskrivs i
1 § andra stycket ÖL. I den sistnämnda bestämmelsen anges också, att ordningsbotssystemet
inte får tillämpas, om brottet ej hör under allmänt åtal.
Denna begränsning av tillämpningsområdet framgår av 1 § i den föreslagna
lagtexten.
14 §.
Paragrafens första stycke innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att
meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas.
Motsvarande gäller redan f. n. (jfr prop. 1966: 100 s. 133 och 4 §
ordningsbotskungörelsen). Det har synts lämpligt att ha en uttrycklig bestämmelse
i detta ämne i den nya lagtexten. I samma stycke anges vidare, ätt
Kungl. Maj :t kan föreskriva andra begränsningar för användningen av föreläggande
av ordningsbot. Exempel på sådana har jag angivit i den allmänna
motiveringen.
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
45
Enligt paragrafens andra stycke skall RÅ för olika brott bestämma de belopp
som skall upptas såsom ordningsbot och bestämma grunder för beräkning
av gemensam ordningsbot för flera brott. Vidare kan RÅ, om särskilda
skäl föreligger, uppdraga åt statsåklagare att i fråga om vissa brott bestämma
beloppet för ordningsbot. Bestämmelserna i denna del överensstämmer
helt med vad som nu gäller enligt 4 § ÖL. Jag vill dock erinra om att bestämmandet
av ordningsbot enligt förslaget får en ny innebörd såtillvida att därmed
också fastställs tillämpningsområdet för ordningsbotssystemet.
I tredje stycket har angivits, att RÅ vid urvalet av de brott för vilka ordningsbot
skall bestämmas skall samråda med rikspolisstyrelsen.
Jag vill erinra om att jag i anslutning till prop. 1986: 100 (s. 132) uttalade,
att det torde kunna förutsättas att RÅ vid bestämmandet av ordningsbotsbeloppen
samråder med företrädare för polisen och även beaktar domstolarnas
straffmätningspraxis. Innan ordningsbotsbeloppen bestämdes år 1966
inhämtade RÅ domarföreningarnas synpunkter på ett då upprättat förslag
till ordningsbotstaxa. Det synes lämpligt att denna ordning tillämpas också
när det i framtiden blir aktuellt att bestämma ordningsbot för ytterligare
brott.
Jag vill vidare framhålla, att det är angeläget att det blir viss stabilitet
i tillämpningsområdet för förfarandet. Det synes lämpligt att frågor om
ändringar av tillämpningsområdet om möjligt inte tas upp till prövning
oftare än ungefär en gång årligen. Då det kan förutsättas att RÅ självmant
beaktar detta, behövs inga föreskrifter i det ämnet.
Vid bestämmande av ordningsbot har RÅ att ta sikte på vad som kan anses
vara normalfallet inom varje förseelsetyp. Anser polismannen att ett konkret
fall klart avviker från normalfallet, skall han inte utfärda ordningsföreläggande.
I prop. 1966: 100 anförde jag vissa synpunkter i detta ämne (s.
82, 86—87 och 130). Jag har velat erinra härom, eftersom jag i den allmänna
motiveringen har förutsatt, att ordningsbotssystemet skulle vidgas att avse
också förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § BrB. Men det är få
brott som kan variera så mycket som förargelseväckande beteende. Man
har svårt att ge några hållpunkter för bedömningen vad som utmärker normalfallet
vid detta brott. Det förefaller därför lämpligt att begränsa användningen
av ordningsföreläggande vid detta brott till de fall då det samtidigt är
fråga om fylleri. Detta tillgodoser det praktiska syftet att ordningsföreläggande
i så stor utsträckning som möjligt skall användas vid fylleri. Dessutom
torde det bli något naturligare att föreställa sig hur ett normalfall av
förargelseväckande beteende kan anses te sig om det förekommer i samband
med fylleri. Då det kan förutsättas att RÅ beaktar de nu anförda synpunkterna,
torde det inte vara behövligt att Kungl. Maj :t meddelar föreskrifter
därom med stöd av 14 § första stycket.
Jag vill i anslutning till det sagda framhålla, att den ganska generösa
praxis som har utvecklat sig beträffande bedömningen huruvida straffbart
4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 37
46
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
förargelseväckande beteende föreligger inte bör ändras. Det bör åligga polisbefälet
att ha tillsyn över att detta inte blir fallet.
15 §.
I paragrafen anges dels vissa fall när föreläggande av ordningsbot inte får
utfärdas, dels vissa fall när sådant föreläggande ej bör utfärdas. Bestämmelsen
överensstämmer i allt väsentligt med vad som f. n. gäller enligt 2 §
andra stycket och 3 § ÖL. Beträffande sammanträffande av brott innebär
gällande ordning att, när vid ett och samma tillfälle är fråga om flera brott,
föreläggande får utfärdas endast om det omfattar alla brotten och upptar
gemensam ordningsbot för dem. I förslaget har den bestämmelse vilken
svarar häremot (andra om-satsen) formulerats på samma sätt som den
föreslagna bestämmelsen beträffande strafföreläggande i samma ämne.
Därigenom får man i detta avseende överensstämmelse mellan lagreglerna
för de båda instituten, vilket är önskvärt. Någon saklig förändring för ordningsföreläggandets
del blir det inte (jfr prop. 1966: 100 s. 127). Att gemensam
ordningsbot skall åläggas följer av 1 kap. 6 § BrB och behöver därför
inte anges i RB.
16 §.
Paragrafens första stycke, som anger att föreläggande av ordningsbot
skall avfattas skriftligen och undertecknas av polismannen, överensstämmer
med vad som nu gäller enligt 5 § första punkten ÖL.
I andra och tredje styckena föreskrivs att föreläggande av ordningsbot
bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid den misstänkte skall erhålla
tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet. Vidare anges att föreläggandet
dock kan få tillställas den misstänkte under vissa förutsättningar
för att han senare skall få ta ställning till frågan om godkännande. Föreskrifterna
överensstämmer med vad som nu gäller enligt 6 § första stycket
och andra stycket första punkten ÖL.
17 §.
I bestämmelsen anges att 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt 7, 9 och 11 §§
äger motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande av ordningsbot. Genom
hänvisningen kommer för ordningsföreläggandets del att gälla i stort
sett samma bestämmelser som nu (jfr 5 § andra punkten, 6 § andra stycket
andra punkten och 7 § ÖL). Att förslaget dock innebär vissa skillnader i
jämförelse med gällande rätt framgår av vad som har anförts under de paragrafer
som nämns i 17 §:s hänvisning och av bilaga 2.
18 §.
Enligt 3 § andra stycket i förslaget — som motsvarar nuvarande ordning
— gäller godkänt föreläggande som dom vilken har vunnit laga kraft.
I ett avseende kan dock vad som gäller om lagakraftvunnen brottsmålsdom
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
47
inte anses tillämpligt, inte ens analogiskt. Enligt 30 kap. 13 § RB kan brottmålsdom
under vissa förutsättningar rättas genom beslut av den domstol
som har meddelat domen. Före rättelse skall parterna få tillfälle att yttra
sig. Eftersom det förutsätts ett tvåpartsförfarande och dessutom beslut av
en från parterna fristående, handläggande myndighet, kan samma ordning
inte tänkas inom ordningsbotssystemets ram.
Emellertid har under försöksverksamheten med ordningsbotsförfarandet
visat sig föreligga behov av viss begränsad rättelsemöjlighet i fråga om godkända
förelägganden. Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3 under
punkterna II och IV) framgår, att det har förekommit att fel har gjorts
vid polismans utskrift av föreläggande och att detta, sedan föreläggandet
har hunnit godkännas, har upptäckts vid samma tillfälle. I viss utsträckning
har polismännen då inte beaktat, att det i och med godkännandet föreligger
en lagakraftvunnen dom som i princip inte kan rubbas. De har i
stället makulerat föreläggandet och utfärdat ett nytt och korrekt sådant,
vilket också har godkänts av den misstänkte. Självfallet har detta förfarande
varit felaktigt, eftersom redan det första föreläggandet har fått verkan av
lagakraftvunnen dom. Rikspolisstyrelsen har i redogörelsen framhållit, att
besvärsförfarande har måst förekomma i berörda fall men att sådant skulle
undvikas i betydande utsträckning, om en rättelsemöjlighet införs.
Enligt min mening måste man akta sig för att göra ordningsbotssystemets
rättsliga konturer diffusa. Det måste inpräntas hos varje handläggande polisman,
att det är en grundläggande princip för förfarandet att frågor om
straffansvar blir definitivt avgjorda, när förfarandet leder till godkännande.
Emellertid anser jag, att man utan egentliga betänkligheter kan införa en
strikt begränsad rättelsemöjlighet. En sådan förekommer ju för domstolarnas
del, och något liknande bör kunna accepteras inom ordningsbotssystemets
ram, även om utformningen inte kan följa domstolsmålens mönster.
Den situation som jag åsyftar är att ett fel upptäcks i omedelbart samband
med att föreläggandet har utfärdats och godkänts. Låt oss anta att polismannen
då i den misstänktes närvaro upptäcker ett uppenbart fel i föreläggandet,
t. ex. — för att ta ett fall som har förekommit i praktiken några gånger
— att han har räknat ut boten fel vid sammanträffande av flera brott. Det
är förståeligt om både polismannen och den misstänkte i ett sådant fall,
när felet genast upptäcks, anser det naturliga vara att utfärda resp. godkänna
ett nytt och riktigt föreläggande. Det kan dessutom framhållas, att
man här i praktiken rör sig med sekunder, varunder rättsläget — om man
vill vara strikt formell — hinner förändras på ett avgörande sätt. Å ena
sidan kan situationen vara den att vid fel av nyss nämnd art den misstänkte
har hunnit skriva under godkännandeförklaringen men själv upptäcker
felet i föreläggandet och därför stryker över sin namnteckning medan
han ännu har föreläggandet i sin hand. Man lär då få anse, att föreläggandet
inte har godkänts. Å andra sidan kan det inträffa att den miss
-
48
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
tänkte hinner lämna tillbaka föreläggandet med påtecknat godkännande.
I sådant fall torde f. n. lagakraftvunnen dom få anses föreligga och alltså
besvärsprocess bli nödvändig, även om polismannen genast upptäcker felet.
Jag anser, att man bör betrakta den nu berörda frågan åtminstone delvis
från praktiska synpunkter. Ett omedelbart tillrättaläggande, varom både
polismannen och den misstänkte är ense, bör kunna godtas. Med hänsyn
härtill har i 18 § föreskrivits att, om polisman i omedelbart samband med
att ordningsföreläggande har utfärdats och godkänts, finner att föreläggandet
innehåller uppenbar oriktighet, polismannen får bereda den misstänkte
tillfälle att stryka över godkännandet. Nytt föreläggande kan därefter
utfärdas, om det felaktiga återkallas.
Emellertid kan man inte stanna vid detta. Ett rättelseinstitut av berörd
art bör inte ställa den misstänkte i sämre läge än han har, om föreläggandet
undanröjs besvär svägen. Och därvid gäller enligt 59 kap. 5 § andra stycket
RB att, om föreläggande undanröjs efter besvär, den misstänkte inte därefter
kan dömas till eller föreläggas svårare straff än det som har upptagits
i det ursprungliga föreläggandet. Denna bestämmelse innebär alltså den
förmånen för den tilltalade att, om han har ålagts ett för lågt bötesstraff,
detta blir gällande oavsett att fel är begånget av utfärdaren. Eftersom denna
grundsats gäller i besvärsprocessen, bör den gälla också för ett rättelseinstitut
av den innebörd som nyss har angivits. Den föreslagna bestämmelsen
bär utformats i enlighet härmed.
Endast oriktigheter av verklig betydelse bör föranleda rättelse i den form
som avses i paragrafen. Det skulle i och för sig kunna övervägas att i paragrafen
uppställa krav att oriktigheten skall vara av den beskaffenheten att
föreläggandet med stöd av 59 kap. 5 § RB kan undanröjas. Emellertid har
jag ansett att det inte kan komma i fråga att på polisman lägga en prövning
av den beskaffenheten. Bestämmelsen har därför inte tagit upp annat
krav än att föreläggandet skall innehålla uppenbar oriktighet. Självfallet
bör inte smärre felaktigheter utan saklig betydelse föranleda rättelse i den
ordning som avses i paragrafen. T. ex. bör felstavning av den misstänktes
namn eller oriktighet i fråga om hans adress kunna rättas till genom att
polismannen gör en kompletterande anmärkning därom på föreläggandet.
19 §•
I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 8 § andra stycket ÖL
föreskrivs i denna paragraf att, om föreläggande av ordningsbot godkänns
efter delgivning av stämning, godkännandet är utan verkan (jfr även 12 §
ovan).
F. n. gäller vidare enligt samma lagrum i ÖL att godkännande är utan
verkan också om det sker efter delgivning av strafföreläggande. Det synes
emellertid opraktiskt att ovillkorligt upprätthålla en så sträng regel. Det
kan förekomma att, sedan ordningsföreläggande har utfärdats men ej god
-
49
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
känts, åklagare får hand om ärendet och anser sig böra försöka med strafföreläggande.
Om det sedan kommer in ett försenat godkännande av ordningsföreläggandet,
är det opraktiskt att strafföreläggandeförfarandet —
som kanske går ut på samma bötesbelopp — skall behöva fortsättas. Med
hänsyn härtill har paragrafen utformats så, att om godkännande av ordningsföreläggande
sker sedan strafföreläggande har lämnats eller sänts
till den misstänkte åklagaren får rätt att pröva om det gjorda godkännandet
av ordningsföreläggandet skall godtas eller inte.
20 §.
Bestämmelsen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna
att föreläggande av ordningsbot får utfärdas även av åklagare och tulltjänsteman.
Bakgrunden härtill är att i de största städerna skall finnas böteskontor
för utredning och handläggning av smärre brottmål (prop. 1968: 1
bil. 4 s. 40). Dessa böteskontor skall utgöra delar av polisorganisationen,
men till kontoren skall dessutom knytas åklagare, vilka bl. a. skall utfärda
strafförelägganden. Det synes lämpligt att sådana åklagare skall kunna ges
behörighet att också utfärda ordningsföreläggande.
Förslaget att tulltjänsteman skall kunna ges behörighet att utfärda
ordningsföreläggande är att betrakta som en förberedelse för kommande
vidgning av ordningsbotssystemet. Det synes praktiskt att redan nu vidta
den lagändring som behövs för detta ändamål.
59 KAP.
9 §•
I denna nya paragraf har tagits in föreskrifter motsvarande dem som
nu gäller enligt 10 § ÖL.
Övergångsbestämmelser
De nya bestämmelserna i RB föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. Undantag
görs dock beträffande godkännande av strafföreläggande genom betalning
enligt 48 kap. 11 § i förslaget. Organisatoriska förutsättningar för att
genomföra en sådan ordning föreligger inte förrän de nya arbetsrutinerna
med central uppföljning tas i bruk vilket beräknas ske under 1969. 48 kap.
11 §, såvitt den gäller strafföreläggande, bör därför träda i kraft föist den
dag Kungl. Maj :t förordnar. Det bör anmärkas att 48 kap. 11 § på grund
av hänvisningen i 17 § samma kapitel avser också ordningsföreläggande,
och för detta förfarandes del skall den bli tillämplig redan från och med
den 1 juli 1968.
Förordnande enligt 48 kap. 8 § andra stycket kommer i fråga först nar
de nya rutinerna skall börja användas. Det behövs inte någon särskild
ikraftträdandebestämmelse beträffande den paragrafen.
50
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 57 § nykterhetsvårdslagen
Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (8.4.), till vilken
jag får hänvisa.
börslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 9 §§
bötesverkställighetslagen
4 §•
Som ett andra stycke i paragrafen har tagits in en erinran om den befogenhet
som åklagare föreslås få enligt 57 § nykterhetsvårdslagen, nämligen
att förordna att böter inte skall tas ut.
9 §■
Denna paragrafs första stycke innehåller f. n. föreskrifter om att böter
under viss gräns inte får förvandlas (s. k. småböter). Förvandling får sålunda
inte ske, om böterna har bestämts till högst fem dagsböter eller 50
kronor omedelbart i penningar (första punkten). Böter som gemensamt
straff får inte förvandlas, om de ej överstiger tio dagsböter eller 100 kronor
omedelbait i penningar (andra punkten). När flera bötesstraff sammanträffar,
skall vad som sålunda har föreskrivits gälla de särskilda straffen
(tredje punkten).
Enligt paragrafens andra stycke skall emellertid även småböter förvandlas
i vissa fall, bl. a. om betalning har uteblivit på grund av den bötfälldes
tredska eller uppenbar vårdslöshet från hans sida.
Grunden för att man i princip har undantagit småböter från förvandling
är att man har ansett det som en misshushållning med statens maktmedel
och en alltför kraftig reaktion att förvandla dessa böter till frihetsstraff.
När gränsen ursprungligen drogs för böters förvandlingsbarhet — vilken
gräns då blev fem dagsböter resp. 25 kronor — utgick man från äldre konkurrensregler,
enligt vilka i allmänhet särskilt bötesstraff ålades för varje
förseelse, även när samtidig lagföring förekom. Någon motsvarighet till den
nuvarande andra punkten fanns inte från början. Den lades till vid 1938
års reform av reglerna om sammanträffande av brott och motiverades med
följande resonemang. Flera förseelser hade enligt den tidigare ordningen
föranlett flera bötesstraff som var för sig kunde ligga under gränsen för
förvandlingsbarhet. Med den nya ordningen skulle förseelserna emellertid
föranleda gemensamt straff, varvid böterna kunde nå över denna gräns.
För att undvika minskning av paragrafens räckvidd sattes gränsen för förvandlingsbarhet
vid gemensamt straff dubbelt så högt som gränsen för böter
vid enkelt brott.
51
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
Mot den nuvarande ordningen kan riktas den kritiken att det sakligt
sett är svårt att förstå varför den som samlar på sig ett flertal låga bötesstraff
skall — på grund av 9 § första stycket tredje punkten — privilegieras
i förvandlingshänseende. Saken kommer att få ökad betydelse när
ordningsbotssystemet blir tillämpligt i hela landet. Då detta system gör
det möjligt med beivran i omedelbar anslutning till förseelsen, kommer
t. ex. en person som upprepade gånger gör sig skyldig till trafikförseelse
i allmänhet att få ett ordningsbotsstraff vid varje tillfälle. För att förvandlingslagen
skall fylla sitt syfte — att skapa ett påtryckningsmedel för att
böter skall betalas — bör nuvarande reglering i 9 § första stycket tredje
punkten ändras så, att man vid bedömningen om flera sammanträffande
bötesstraff är förvandlingsbara tar hänsyn till storleken av de sammanlagda
straffen. Ingår bland dessa både dagsböter och penningböter behövs
del en särskild beräkningsgrund för att man skall kunna bedöma om böterna
sammanlagt överstiger gränsen för förvandlingsbarhet. En sådan beräkningsgrund
finns redan i 15 § tredje stycket enligt vilken varje påbörjat
tiotal kronor av penningbotsstraff anses lika med en dagsbot. Samma
beräkningsgrund bör användas, när det gäller att konstatera om sammanträffande
dagsbotsstraff och penningbotsstraff sammanlagt når sådan höjd
att straffen blir förvandlingsbara. De nu anförda synpunkterna har varit
vägledande vid utformningen av den föreslagna bestämmelsen.
Det har funnits anledning att i detta sammanhang se över också den reglering
som finns i de nuvarande första och andra punkterna av paragrafens
första stycke. Grunden för 193S års ändring av 9 § var, som har framgått,
att man ville undvika att förseelser, som enligt äldre rätt ledde till ej
förvandlingsbara bötesstraff, skulle dras in under det förvandlingsbara området
till följd av den nya lagstiftningen om gemensamt straff. Man måste
i dagens läge ställa sig tveksam till om detta motiv numera kan anses bärkraftigt.
Vad som bör anses avgörande för om förvandlingshotet bör inträda
som påtryckningsmedel synes vara storleken såsom sådan av de
straff som den bötfällde har ådragit sig och det förhållandet att han därefter
inte har fullgjort sin betalningsskyldighet. Förvandlingsreglernas ändamål
är att framtvinga betalning av i vederbörlig ordning fastställda bötesstraff.
Hur det gick till när bötesstraffet fastställdes är inte ett förhållande
som bör prägla dessa regler.
Med hänsyn till det anförda anser jag att samma gräns för förvandlingsbarheten
bör gälla, vare sig böterna har alagts för ett eller för flera brott.
Lämpligen kan gränsen sättas vid den nivå som nu gäller för gemensamt
bötesstraff. Man synes inte ha anledning till några farhågor att denna höjning
av gränsen för förvandlingsbarhet vid bötesstraff för enkelt brott skall
leda till minskad benägenhet till betalning. Jag vill därvid framhålla, att
9 § andra stycket erbjuder tillräckliga garantier för att förvandlingshotet
skall kunna användas som påtryckningsmedel i fall där så är motiverat.
52 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
Om den berörda gränsen sålunda görs generell, uppnås dessutom den förenklingen
att man kan slopa kravet på att i saköreslängd skall antecknas
om böter har ådömts som gemensamt straff (1 § 2 mom. andra stycket
förordningen den 14 december 1917, nr 915, angående indrivning och redovisning
av böter). Detta medför vidare att de rättstillämpande myndigheterna
inte i samma utsträckning som nu behöver fördjupa sig i de ibland
svåra frågorna om viss brottslighet utgör ett eller flera brott. I åtskilliga
fall kommer det att bli obehövligt att lösa sådana frågor. De kommer dock
att kvarstå i vissa fall, t. ex. när det är aktuellt att överskrida bötesmaximum
för enkelt brott med stöd av 25 kap. 5 § andra stycket BrB.
Den föreslagna bestämmelsen i 9 § har utformats i enlighet med de nu
anförda synpunkterna.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om förverkande
av alkoholhaltiga drycker
I 1 § ifragavarande lag föreskrivs att alkoholhaltiga drycker och andra
berusningsmedel som tas i beslag från bl. a. den som har gjort sig skyldig
till fylleri skall vara förverkade, om inte särskilda skäl finns däremot. Enligt
2 § skall beträffande beslag av sådan egendom gälla vad som i allmänhet
är stadgat om beslag i brottmål (dvs. i huvudsak 27 kap. RB), dock
med vissa särskilt angivna avvikelser. De avvikelser som har angivits
avser bl. a. föifarandet med beslagtagen egendom. Sålunda föreskrivs under
1 i 2 § att beslagtagen egendom får förstöras om dess värde är ringa
eller dess förstörande i övrigt måste anses försvarligt. I annat fall får
egendomen säljas, rusdrycker och Öl dock bara till det partihandelsbolag
som nämns i rusdrycksförsäljningsförordningen resp. till öltillverkare. Beslut
om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller
åklagaren. Under 3i2§ föreskrivs att åklagaren — om åtal inte väcks —
skall pröva huruvida beslagtagen egendom skall vara förverkad. Mot förordnande
i det avseendet kan den från vilken beslaget har skett inom viss
tid anmäla missnöje, om inte förverkandet har förelagts och godkänts i
samband med strafföreläggande. Beträffande egendom som är förverkad
föreskrivs i 3 § att den, i den mån det inte har skett förut, skall förstöras
eller säljas, varvid samma regler skall tillämpas som gäller för beslagtagen
egendom.
Nu nämnda bestämmelser bör i vissa avseenden ändras, om det enligt
vad som har föreslagits i det föregående blir möjligt att förelägga förverkande
av beslagtagen egendom i föreläggande av ordningsbot.
När föreläggande av ordningsbot är i fråga, förekommer i regel inte förundersökning
(jfr 23 kap. 22 § RB). I allmänhet har inte heller åklagare
anledning att ta befattning med det brott som föreläggandet avser.
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968 53
Det framstår mot bakgrunden av detta som mindre lämpligt att befogenheten
att besluta att beslagtagen egendom skall förstöras eller säljas är förbehållen
undersökningsledaren eller åklagaren även i sådana fall då förverkande
av egendomen föreläggs i samband med föreläggande av ordningsbot
eller i andra fall när förundersökning inte förekommer. Det bör då i
stäHet i första hand ankomma på polismyndigheten att meddela beslut.
Föreskrift om detta har tagits in i ett tillägg till bestämmelserna under 1 i
2 § i ifrågavarande lag.
Genom hanvisningen i 3 § i lagen kommer föreskriften i nämnda tillägg
att bli tillämplig också när det gäller förverkad egendom. Polismyndigheten
får sålunda befogenhet att meddela beslut om förstörande eller försäljning
av egendom, som är förverkad till följd av att föreläggande om förverkande
har förelagts och godkänts i samband med föreläggande av ordningsbot.
Har egendom tagits i beslag och tas föreläggande om förverkande av egendomen
därefter in i föreläggande av ordningsbot, bör anmälan om beslaget
göras hos polismyndigheten vilken — i enlighet med vad som nyss har
anförts — skall pröva om egendomen skall förstöras eller säljas. Föreskrift
om detta föreslås bli införd i 2 § i ifrågavarande lag som en ny punkt, som
betecknas 4. I de fall då anmälan skall ske enligt denna föreskrift behövs
alltså inte någon anmälan enligt reglerna i 27 kap. 4 § tredje stycket RB.
Syftet med de f. n. under 3 i 2 § upptagna bestämmelserna är att öppna
möjlighet för åklagaren att förklara beslagtagna alkoholhaltiga drycker och
andra berusningsmedel förverkade, även om åtal inte väcks och fråga om
ansvar för det brott som har föranlett beslaget inte heller tas upp genom
strafföreläggande (jfr prop. 1958:80 s. 13). Bestämmelserna ålägger emellertid
i sin nuvarande lydelse åklagaren skyldighet att pröva frågan om
beslagtagen egendom skall vara förverkad dels då varken åtal väcks eller
strafföreläggande utfärdas dels i samband med strafföreläggande. Det
nämnda syftet med bestämmelserna torde komma till klarare uttryck, om
de i stället utformas sa, att aklagaren i dem aläggs berörda prövning endast
om förverkandefrågan inte blir avgjord genom att förverkande föreläggs
och godkänns i samband med strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot
eller genom att frågan underställs domstol som en följd av att
åtal väcks. I förslaget till ändringar i ifrågavarande lag har bestämmelserna
därför fått en sådan utformning.
Samtidigt med att ändringar företas i 2 § bör hänvisningarna i 1 § till
lagrum i strafflagen ändras till att avse motsvarande lagrum i BrB.
54
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § parkeringsbotslagen
I paragrafens första punkt anges f. n. att anmaning att betala parkeringsbot
utgör hinder för åtal och för föreläggande av ordningsbot. Eftersom 48
kap. 1 § RB i sin nuvarande lydelse innebär att strafföreläggande inte får
utfärdas när allmänt åtal inte kan äga rum, medför nämnda föreskrift att
inte heller strafföreläggande kan utfärdas när sådan anmaning har meddelats.
Om anmaning att betala parlceringsbot har meddelats men boten inte betalas
inom fastställd tid, bortfaller enligt andra punkten i paragrafen det hinder
för åtal och därmed för strafföreläggande som anmaningen utgör. Motsvarande
har inte föreskrivits beträffande föreläggande av ordningsbot.
Sådant föreläggande kan alltså inte tillgripas, om anmaning att betala
parkeringsbot inte har efterkommits. Anledningen till att bestämmelsen
har fått denna innebörd är att det vid dess tillkomst förutsattes, att det inte
skulle föreligga något praktiskt behov att använda ordningsföreläggande,
när parkeringsbotsförfarande har prövats utan framgång (prop. 1966: 100
s. 140).
Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3) framgår emellertid, att det
har visat sig föreligga ett behov av att kunna tillämpa ordningsbotsförfarandet
i sådana fall. I redogörelsen sägs, att ett stort antal personer inte
betalar parkeringsbot enbart därför att de tillfälligt saknar medel härtill.
Det framhålls att det är synnerligen orationellt att polisen i sådana fall
nödgas skriva ut rapport som sedan skall diarieföras och registreras samt
behandlas av åklagare.
Även jag anser det lämpligt att föreläggande av ordningsbot skall kunna
komma i fråga, om anmaning att betala parkeringsbot inte har efterkommits
inom föreskriven tid. Både i sådana fall som har nämnts i rikspolisstyrelsens
redogörelse och i andra fall, sasom t. ex. när anmaningen av någon
anledning inte har kommit bilföraren tillhanda, bör det finnas möjlighet
att i stället utfärda ordningsföreläggande. Bestämmelsen har jämkats i
enlighet härmed.
Samtidigt har tredje punkten i 4 § jämkats så, att den får samma innebörd
som 48 kap. 19 § RB i förslaget.
Lagrådet
Tre ledamöter av lagrådet lämnade förslagen utan erinran. En ledamot
gjorde viss erinran mot förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken. Med
anknytning därtill har vissa jämkningar företagits.
Utskottet torde rörande lagrådets protokoll och departementschefens anmälan
av lagrådets utlåtande få hänvisa till propositionen s. 121—125.
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
55
Utskottet
Genom den i detta utlåtande behandlade propositionen läggs fram förslag
som går ut på att brott av lindrigare beskaffenhet skall i betydligt större utsträckning
än f. n. kunna beivras i förenklade former.
BL a. föreslås ökade möjligheter att använda strafföreläggande. Detta
sker genom att Kungl. Maj:t bemyndigas förordna, att strafföreläggande får
användas beträffande brott i vilkas straffskalor ingår — förutom böter _
fängelse i högst sex månader, om brottet i det enskilda fallet inte anses föranleda
svårare påföljd än sådant bötesstraff som får utkrävas genom straffföreläggande.
Sådant förordnande skall gälla vissa slag av brott. I samband
därmed föreslås, att det högsta straff som får åläggas genom strafföreläggande
— f. n. 40 dagsböter —- höjs till 50 dagsböter för enkelt brott och 60
dagsböter när det gäller gemensamt straff för flera brott.
Förslaget innebär vidare den nyheten att strafföreläggande kan godkännas
av ombud för den misstänkte. Det skall också bli möjligt att godkänna
strafföreläggande genom betalning och alltså utan att skriftligt godkännande
behöver avges. Ytterligare jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande
föreslås som en förberedelse till övergång till ADB-teknik inom detta
förfarande.
Vidare föreslås vissa ändringar beträffande ordningsbotssystemet. Detta
har hittills tillämpats på försök i vissa polisdistrikt men skall fr. o. in. den
1 juli 1968 vara tillämpligt i hela landet. F. n. gäller att Kungl. Maj :t bestämmer,
vilka förseelser inom penningbotsområdet som får beivras genom
föreläggande av ordningsbot. Nu föreslås att riksåklagaren i samråd med
rikspolisstyrelsen skall bestämma vilka förseelser som skall föras in under
ordningsbotssystemet. Kungl. Maj :t skall dock meddela föreskrifter om det
högsta belopp till vilket ordningsbot får bestämmas och om andra begränsningar
för användningen av förfarandet. Bestämmelserna om ordningsbot
har även i övrigt setts över. Det föreslås att bestämmelserna tas in i rättegångsbalken
och att de förs samman med bestämmelserna om strafföreläggande
i 48 kap. Vidare föreslås sådana författningsändringar som gör det
möjligt att beivra fylleri genom ordningsföreläggande.
Ändringarna föreslås med ett mindre undantag träda i kraft den 1 juli
1968.
Genom reformerna beräknas att 30 000—40 000 mindre mål, som nu årligen
förekommer vid domstolarna, kommer att flyttas bort från dessa. De
största grupperna av dessa mål avser erkända fylleriförseelser och erkända
ringa varusmugglingsbrott. Fn vidgad användning av ordningsbotsförfarandet
påräknas vidare leda till att antalet strafförelägganden minskar.
56
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968
I anslutning till de nu nämnda ändringarna har tagits upp vissa andra
förslag av mera begränsad räckvidd. Det gäller bl. a. en fråga om jäv för
polisman, rätten att avlägga vittnesförsäkran i stället för ed och vissa
bötesförvandlingsfrågor.
Utskottet finner de framlagda lagförslagen väl avvägda och tillstyrker
bifall till propositionen.
Den föreslagna reformen rörande tillämpning av strafföreläggande på
brott där straffskalan förutom böter innehåller fängelse har inom utskottet
varit föremål för närmare övervägande med hänsyn till att lekmannainflytandet
i form av nämnds medverkan vid bedömningen försvinner. Lekmannainflytande!
har emellertid sin betydelse främst för att garantera den
enskildes rättssäkerhet och från denna synpunkt finns enligt utskottet intet
att invända mot reformen, särskilt som den misstänkte alltid har rätt att
få saken prövad av domstol, varvid nämnd deltar i avgörandet. I likhet med
departementschefen anser utskottet att man bör gå fram med viss försiktighet
och låta omfattningen av systemets tillämpning bli beroende av gjorda
erfarenheter. Som departementschefen uttalat bör behörighet att utfärda
strafföreläggande för nu ifrågavarande brott lämpligen tillkomma chefsåklagare
och åklagare som förordnas av riksåklagaren. Utskottet vill också
understryka uttalandet att i inledningsskedet tillämpningen bör underkastas
tillsyn i särskilt stor omfattning. Självfallet bör det förenklade förfarandet
komma till användning bara för brott som lämpar sig för sådant förfarande.
Den omständigheten att en brottstyp är mycket vanlig får således
icke tillmätas avgörande betydelse vid bedömande av om strafföreläggande
skall få användas.
I samband med propositionen har utskottet behandlat den vid riksdagens
början väckta motionen 11:852. Motionärerna hemställer, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om att sådana direktiv utarbetas att
beträffande utredningar om lagöverträdelser, som på juridiska grunder kan
bedömas som mindre allvarliga, vederbörande myndigheter beaktar nödvändigheten
av att tillämpa det från samhällsekonomisk synpunkt mest rationella
förfarandet. I motiveringen anförs att utredningsarbetet rörande lindrigare
brott, t. ex. butikssnatterier, ofta inte står i rimlig proportion till förseelsens
art samt att både humanitära och ekonomiska hänsyn talar för ett
enklare förfarande. Utskottet delar denna uppfattning. Sådana synpunkter
ligger också till grund för det genom propositionen framlagda lagförslaget
rörande vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande och förslagets genomförande
torde i viss utsträckning eliminera nuvarande olägenheter.
Denna lagstiftning löser emellertid inte alla de problem som är förbundna
med butikssnatterierna eller med den mera allmänna frågan om formerna
för beivrande av sådan brottslighet som nu måste behandlas av domstol i
ordinär brottmål sprocess, trots att den är av lindrigare art och föranleder
endast bötesstraff samt dessutom i regel är lättbedömd. En sakkunnig har
Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968 57
därför nyligen tillsatts för att utreda dessa problem. Enligt utskottets mening
har motionens syfte härigenom och genom nyssnämnda lagförslag blivit
väl tillgodosett och motionen bör därför icke föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Utskottet hemställer,
A. att förevarande proposition, nr 82, måtte av riksdagen
bifallas;
B. att motionen II: 852 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 14 maj 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s)*, Arvidson
(h)*, Ernulf (fp)*, Svanström (ep)*, fru Lindström (s) och herr
Schött (h)*;
från andra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s)*,
herr Svensson i Vä (ep), fru Kristensson (h), herrar Keijer (fp), Hansson i
Piteå (s) och Sjöholm (fp)*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680030