Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961 (Utlåtande 1961:L1u37 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av
ungdomsdomstolar.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta motioner, nr 157 i första kammaren av fru Hamrin-Thorell och herr
Birke samt nr 185 i andra kammaren av herr Munktell och fröken Elmén.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära tillsättande av en utredning rörande överflyttandet
av vissa av barnavårdsnämndernas uppgifter i fråga om bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten till särskilt inrättade ungdomsdomstolar.

Beträffande skälen för denna hemställan får utskottet hänvisa till motionerna.

Frågans behandling vid 1960 års riksdag m. in.

I samband med Kungl. Maj:ts proposition nr 10 till 1960 års riksdag
med förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslagen)
behandlades dels likalydande motioner, 1: 6 och II: 9, vari hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära tillsättande av
en utredning rörande överflyttandet av vissa av barnavårdsnämndernas
uppgifter i fråga om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten till särskilt
organ (ungdomsdomstolar, socialdomstolar)», dels likalydande motioner,
I: 15 och II: 23, med yrkande »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en allsidig och förutsättningslös utredning beträffande
frågan om att anförtro i vart fall vissa tvångsingripanden mot unga lagöverträdare
åt särskilda ungdomsdomstolar».

Beträffande det närmare innehållet i 1960 års motioner må här hänvisas
till dessa samt till redogörelse i andra lagutskottets utlåtande nr 5
år 1960 (s. 56 ff).

I nämnda, av riksdagen godkända, utlåtande anförde andra lagutskottet
i anledning av motionerna:

I motionerna I: 6 och II: 9 samt motionerna I: 15 och II: 23 har framförts
krav på utredning om inrättande av ungdomsdomstolar. Tanken
på sådana domstolar har sin grund bl. a. i uppfattningen, att frågor om
tvångsingripanden mot ungdom av rättssäkerhetsskäl borde avgöras under
medverkan av juridisk sakkunskap och lämpligen i ett annat organ än
barnavårdsnämnden, vilken i så fall skulle kunna förlägga tyngdpunkten
i sin verksamhet till vård-, stöd- och hjälpåtgärder av olika slag. En ungdomsdomstol
skulle enligt motionärerna också ha det företrädet framför

1—2411 01 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 1 avd. Nr 37

Första lagutskottets utlåtande ur 37 är 1961

barnavårdsnämnden när det gällde att komma till rätta med kriminalitet
bland de unga, att den skulle kunna tillämpa reaktionsformer lämpade för
ungdomar som begått brott men inte är i behov av egentlig vård. Såsom
sådana reaktionsformer bar i motionerna 1: (i och 11:9 nämnts böter och
skadestånd. I en vid motionerna 1:15 och 11:23 fogad promemoria, till
vilken motionärerna hänvisat, har dessutom nämnts »korttidsarrest» och
disciplinära ålägganden av olika slag. Vidare har motionärerna menat, att
man med ungdomsdomstolar skulle undvika nackdelarna med det nuvarande
»dualistiska» systemet, som enligt motionärerna inrymmer risker för
kompetenskonflikter mellan domstolarna och barnavårdsnämnderna.

I det föregående avsnittet, om förfarandet hos barnavårdsnämnd, har
utskottet uttalat uppfattningen, att det föreslagna förfarandet, bl. a. med
hänsyn till att nämnderna i allmänhet inte torde behöva pröva skuldfrågor,
är godtagbart. De brister som kan sägas vidlåta förfarandet bör för
övrigt kunna avhjälpas genom den väntade lagstiftningen om administrativa
frihetsberövande!! och om det allmänna påföljdssystemet. Enligt utskottets
mening kan därför rättssäkerhetskraven inte åberopas som stöd
för införande av ungdomsdomstolar.

Vad gäller motionärernas uttalanden om att eu ungdomsdomstol skulle
kunna tillämpa vissa slag av påföljder lämpade för ungdomar som begått
brott men inte är i behov av egentlig vård, vill utskottet till en början framhålla,
att lagstiftningen inte uppställer några hinder mot att sådana ungdomar
åtalas. Det finns i själva verket särskilda föreskrifter om rättegången
i mån rörande brott av underåriga. Dessa föreskrifter, intagna i lag
(ten 20 december 1946, innebär bl. a. att man då det gäller allvarligare brott
för tjänstgöring i nämnden bör anlita nämndemän med insikt och erfarenhet
i vård och fostran av ungdom. Om den underårige i sådana fall saknar
försvarare, skall domstolen i regel förordna offentlig försvarare för honom.
Vidare skall mål mot underårig alltid behandlas skyndsamt; krav på särskild
skyndsamhet uppställes för det fall att den tilltalade inte fyllt 18 år.
Domstolen har också möjlighet att handlägga mål rörande brott av underårig
inom stängda dörrar i större omfattning än eljest.

De grundläggande föreskrifterna om när underårig skall åtalas, och när
han utan åtal skall överlämnas till barnavårdsnämnden för åtgärd meddelas
i den förut nämnda lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga.
Åtal får jämlikt denna lag över huvud inte eftergivas, om åtal är påkallat
med hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest från allmän synpunkt.
Lagstiftningen har alltså här lagt i åklagarens händer att beakta de
allmänna synpunkterna. Bortsett från fall då brottet är ringa och uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande fordras dessutom för åtalseftergift,
att den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller
särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas
att härigenom vad som är lämpligast för hans tillrättaförande vidtages.
Härav framgår, att åklagare bör väcka åtal —- utom i fall då det påkallas
av hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt —
så snart han har anledning förmoda, att den påföljd domen kan innebära
är lämpligare för att tillrättaföra den underårige än åtgärder som kan vidtagas
med stöd av barnavårdslagen. Så kan vara fallet, utom i de sällsynta
fall då åklagaren anser att brottet bör förskylla ovillkorligt frihetsstraff,
då exempelvis åklagaren finner det lämpligt med villkorlig dom kombinerad
med föreskrift om skadeståndsbetalning. Utskottet vill här också erinra om

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

att domstol kan döma till böter lör brott som begåtts av person under 18 år,
även om eljest endast frihetsstraff ingår i straffskalan. Med verkan irån
och med den 1 januari 1960 har vidare införts möjlighet att kombinera villkorlig
dom och ovillkorligt bötesstratt, eu påtöljd som i många fall föi
åklagarna torde framstå som lämpligare än åtgärder inom barnavårdens
ram. Om statsmakterna i en framtid kommer att införa någon form av
kortvarigt frihetsstraff eller andra disciplinära åtgärder för unga lagöverträdare,
torde även sådana påföljder komma i betraktande.

Önskemålen om effektivare ingripanden mot sådana ungdomar som inte
är i behov av egentlig vård torde således kunna tillgodoses lika väl inom
nuvarande domstolssystem som inom ett system med ungdomsdomstolar.
Inte heller dessa önskemål kan därför enligt utskottets mening åberopas
till stöd för införande av ungdomsdomstolar. Härmed är dock icke sagt,
att det inte kan vara lämpligt alt införa ytterligare specialbestämmelser
för rättegången i mål angående brott av underåriga.

Motionärerna syftar emellertid också till att vissa lena bainavårdsuppgifter
skulle föras'' över till ungdomsdomstolar. Härvid torde man ha åsyftat
i första hand sådana åtgärder som vidtages med anledning av den underåriges
eget beteende, alltså i fall som avses i 25 § b) förslaget till barnavårdslag.
Utskottet vill inte förneka, att man härigenom skulle kunna
undvika vissa kompetenskonflikter mellan domstolarna och barnavårdsmyndigheterna
vid behandlingen av lagöverträdare, Emellertid ifiågasätter
utskottet, om eu ungdomsdomstol skulle kunna anses bättre kvalificerad
än ett barnavårdsorgan att avgöra frågor om behov av sådana tillrättaförande
åtgärder som avhandlas i barnavårdslagen. Det är att märka, att
ungdomsdomstolens prövning inte skulle inskränkas till fall då den underårige
förövat brottslig gärning utan också skulle gälla fall, då det är fråga
om huruvida den underårige av andra anledningar, såsom sedeslöst levnadssätt,
underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig och missbruk av
rusdrycker eller narkotiska medel, är i behov av sådana åtgärder. Det kan
för övrigt antagas, att ett system med ungdomsdomstolar skulle ge upphovtill
nya kompetenskonflikter, dels mellan allmän domstol och ungdomsdomstol,
dels mellan ungdomsdomstol och barnavårdsnämnd.

Enligt utskottets mening kan det däremot knappast uteslutas, att det
från vissa synpunkter skulle vara till fördel för barnavårdsnämnderna, om
de delvis befriades från att besluta om tvångsingripande mot ungdomar.
Det kan dock här knappast bli fråga om andra ingripanden än omhändertaganden;
även motionärerna tycks utgå från att barnavårdsnämnderna
skall behålla befattningen med de förebyggande åtgärderna. Det kan
emellertid ifrågasättas, om man ens i detta avseende skulle vinna något
väsentligt genom att inrätta ungdomsdomstolar; de ovan anförda skalen
talar enligt utskottets mening snarast för afl befattningen med tvångsomhändertaganden,
om än barnavårdsnämnderna befriades därifrån, även därefter
borde åligga ett barnavårdsorgan.

Vid övervägande av- vad nu anförts anser utskottet att det saknas anledning
att begära utredning angående ungdomsdomstolar, och utskottet
kan därför icke tillstyrka motionerna.

Utskottet hemställde sålunda att motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens, åtgärd. Sex av utskottets ledamöter reserverade sig för hemställan,
alt riksdagen i anledning av motionerna ville bos Kungl. Maj:t

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

anhålla om utredning efter i reservationen angivna riktlinjer angående inrättande
av ungdomsdomstolar (närmare härom; se utlåtandet, s.
144—147).

Frågan om inrättande av särskilda ungdomsdomstolar har även eljest
behandlats i lagstiftningssammanhang. Härom må hänvisas till processlagberedningens
förslag till lag om införande arv nya rättegångsbalken
in. in. (SOU 1944: 10, s. 11—12, 298—299, av utredningen om administrativa
frihetsberövanden framlagt betänkande med förslag till lag om socialdomstol
(SOU 1960: 19, s. 117—118, 237) samt det av Kungl. Maj :t den
28 augusti 1960 till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk (s.
88—89).

I samtliga dessa sammanhang har tanken på inrättande av ungdomsdomstolar
avböjts.

Remissyttranden

över nu förevarande motioner har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttranden från justitiekansler sämbetet,
riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, Göta hovrätt, Stockholms rådhusrätt
och statsåklagaren i Stockholm. Därjämte har tillfälle att avgiva yttrande
över motionerna beretts Målsmännens riksförbund, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund
och Stockholms stads barnavårdsnämnd. Statsåklagaren har vid sitt
remissvar fogat ett av honom från ungdoinsåklagaren i Stockholm infordrat
yttrande. Barnavårdsnämnden har överlämnat protokollsutdrag, utvisande
ärendets behandling inom nämnden.

Justitiekanslersåmbetet, Målsmännens riksförbund och Föreningen Sveriges
stadsdomare har i sina yttranden över motionerna utlåtit sig i tillstyrkande
riktning. Motionärernas utredningskrav tillstyrkes även av ungdomsåklagaren
i dennes särskilda yttrande och av vissa ledamöter i Stockholms
stads barnavårdsnämnd i reservation till nämndens beslut i anledning av
remissen.

Övriga remissyttranden går i avstyrkande riktning.

Justitiekanslersåmbetet anför bl. a., att ämbetet icke har någon närmare
erfarenhet av huru rådande former för samhällets ingripande mot unga
lagöverträdare i praktiken verkar och därför vid ställningstagandet till
ifrågavarande motion väsentligen är hänvisat till mera teoretiska överväganden.

Ämbetet är icke övertygat om att gällande ordning för ingripande mot
unga lagöverträdare i allo är ändamålsenlig. Självfallet är det av synnerlig
vikt, anför ämbetet, att rättssäkerheten är så väl tillgodosedd som möjligt
i fråga om ingripanden mot ungdom lika väl som mot äldre, särskilt då
fråga är om ett berövande eller inskränkande av friheten. Huruvida i detta
hänseende brister framträtt i praktiken är emellertid en öppen fråga, som
måhända närmast bör besvaras nekande. Ämbetet vill ifrågasätta, om icke

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

svagheten i gällande ordning för tillrättaförandet av unga lagöverträdare
framför allt ger sig till känna dels i det s. k. dualistiska systemet, dels i
det mindre respektingivande sätt, på vilket samhällsreaktionen kommer
till stånd i sådana fall, där den unge icke ställs under åtal utan allenast blir
föremål för åtgärd av barnavårdsnämnd, dels ock däri att samhällsreaktionen
särskilt i sistnämnda fall icke alltid blir tillräckligt effektiv. Ett
system, enligt vilket ett samhällsorgan fattar beslut, huruvida en ung person
gjort sig skyldig till brott, och ett annat bestämmer, vilken påföljd
detta brott skall medföra, torde vara underlägset en ordning, där samma
organ meddelar beslut i båda hänseendena — under förutsättning likväl
att detta är väl skickat fullgöra bägge uppgifterna. Orsakerna till den stegrade,
tillika omfattande kriminaliteten bland de unga och den alltmer framträdande
ökningen av svårhetsgraden i de brottsliga gärningarna är säkerligen
flera. Ämbetet kan emellertid icke frigöra sig från den uppfattningen,
att härtill i kanske icke ringa grad medverkat den attityd, som utmärkt
senare tids sätt att bedöma brott av unga och reagera däremot, en attityd,
som i mycket tett sig som överseende. Enligt ämbetets mening skulle en
åtstramning av inställningen till ungdomsbrottsligheten, utan att de grundläggande
principerna för behandlingen av unga brottslingar fördenskull träddes
för nära, vara ägnad att främja bekämpandet av det verkligt allvarliga
onda, som ungdomsbrottsligheten utgör. Det är härvid att märka, att barnavårdsnämnderna
av'' naturliga skäl vanligen icke kan antagas ha samma
auktoritet i folkuppfattningen som en domstol och att de på sina håll väl
alltjämt icke är så kvalificerade som Önskligt är, då det gäller att taga befattning
med kriminell ungdom. Förfarandet inför barnavårdsnämnd lärer
ej heller med avseende å den respekt det skulle förmedla kunna mäta sig
med en domstols. Inrättades ungdomsdomstolar, synes berättigat utgå från
att dessa erhölle sådan sammansättning, att de vore mera skickade än
kanske både en allmän domstol och en barnavårdsnämnd att träffa det för
den unge lämpligaste avgörandet i fråga om påföljden. Därmed skulle
också säkrare det målet uppnås, att samhällsreaktionen bleve den mest
effektiva för den unges tillrättaförande. Det torde med fog kunna göras
gällande, anför ämbetet, att med ett sådant organ som eu ungdomsdomstol
den farhåga för ett alltför svagt ingripande, som det icke torde vara oberättigat
att nu mången gång hysa för barnavårdsnämndernas del beträffande
särskilt åtalscftergiftsfallen, ej vidare skulle göra sig gällande. En fast —
men därför ingalunda inhuman — reaktion mot en ung människas brottsliga
yttringar, företagen på ett så tidigt stadium som möjligt, skulle sannolikt
vara till båtnad såväl för den unges tillrättaförande som för den allmänna
laglydnaden bland andra unga. Om ett inrättande av ungdomsdomstolar
skulle kunna vara till gagn ur olika synpunkter, kanske främst som
ett led i eu skärpt kamp mot ungdomsbrottsligheten, anför ämbetet, finnes
å andra sidan också flera omständigheter, som vållar tvekan om lämpligheten
av en dylik reform. Härom uttalar ämbetet:

Första lagutskottets utlåtande nr 37 clr 19R1

Den första fråga, som härutinnan synes inställa sig, avser domstolens
kompetensområde, närmare ehuru något schematiskt bestämt, om domstolen
endast skulle taga befattning med unga lagöverträdare eller därjämte
också syssla med asocial ungdom. 1 den remitterade motionen talas i
hemställan om överflyttande till ungdomsdomstolar av vissa av barnavårdsnämndernas
uppgifter i fråga om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten,
m?n * motiveringen ifrågasättes prövning hos ungdomsdomstol även av
frågor rörande asocial ungdom. Ett sadant projekt som det i motiveringen
till synes avsedda torde draga med sig ganska vittgående konsekvenser,
innebäiande en rätt betydande förändring av barnavårdsnämndernas ställning
och verksamhet. Om åter ungdomsdomstolens kompetens, i anslutning
till vad ämbetet förut yttrat om betydelsen av sådana domstolar för
tillrättaförande av brottslig ungdom, i princip skulle begränsas till sådan
ungdom, torde i praktiken svårighet uppkomma att fullt tillfredsställande
avgränsa de båda grupperna från varandra, eftersom asocial och brottslig
ungdom icke torde kunna mera klart särskiljas. Ett annat gränsdragningsproblem
synes vidare uppkomma i förhållandet mellan ungdomsdomstolar
och de allmänna domstolarna i sådana ofta förekommande fall, där unga
över och under den kritiska åldern äro tilltalade för brott som de begått
tillsammans. Tydligt är, atl särskilda rättegångar vid ungdomsdomstol och
allmänna domstolar rörande en och samma brottsmålssak i möjligaste mån
böra undvikas.

En annan fråga, som också torde kunna väcka betänkligheter, avser den
verkan ett tillskapande av ungdomsdomstolar kan utöva å institutet åtalseftergift.
Skulle sådana domstolar inrättas i främsta rummet för att vinna
ökade möjligheter att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten, torde
konsekvensen böra bjuda, att flertalet av de brott, för vilka åtalseftergift
nu meddelas, borsett från ringa brott av okynne eller förhastande, bleve
åtalade. Den gränsdragning, varom det här skulle bli fråga, finge ankomma
å åklagarna, en uppgift som måhända skulle erbjuda större svårigheter än
den som nuvarande prövning medför. Denna omständighet torde dock icke
behöva inge någon större betänklighet. Däremot skulle sannolikt mången
finna det i och för sig föga tilltalande, om ett inrättande av ungdomsdomstolar
medförde en stark begränsning av åtalseftergiftsinstitutets användning Själva

tillskapandet av en ny domstolsform skulle aktualisera åtskilliga
problem: domstolens sammansättning, dess beslutförhet, särskilt frågan om
individuell rösträtt för ledamöterna, den geografiska kompetensen med
därav eventuellt följande svårigheter såvitt angår glesbygderna i riket,
frågor om tillgången på lämpliga och villiga arbetskrafter, anskaffande av
domstolslokaler, i den mån eljest tillgängliga sådana ej visa sig till fyllest,
m. m. Troligt är, att en reform i nu berörda riktning skulle draga avsevärda
utgifter, vida överstigande de kostnader som kunna anses belöpa å nuvarande
organ.

Icke minst sist berörda omständighet synes göra det tveksamt, huruvida
det är realistiskt att räkna med cn mera allmän önskan att inrätta ungdomsdomstolar.
Hade det varit möjligt att anknyta sådana domstolar till
den bestående domstolsorganisationen, skulle läget kanske ha blivit ett
annat, men så är icke fallet. I och för sig kunde det måhända vara tänkbart
att inrätta ungdomsdomstolar i de största städerna, där en särskild avdelning
av den allmänna domstolen kunde anordnas som en ungdomsdomstol,
kanske också på sådana platser å landet, där ungdomsbrottsligheten starkt

Första lagutskottets utlåtande nr 37 År 1961

framträtt och de personella förutsättningarna å domstolsmål! voro gynnsamma.
Emellertid skulle detta innebara, att olikhet komme att lada i fråga
om formen för de ungas tillrättaförande å olika orter, nagot som ter sig
främmande för vår rättsordning.

Vid övervägande av skäl för och emot en utredning om inrättande av
ungdomsdomstolar har ämbetet för sin del stannat för att förorda en utredning
i syfte att få de olika problem som sammanhänger med ungdomsdomstolar
i princip belysta, särskilt huruvida det kan anses lämpligt att
inrätta sådana domstolar för att därigenom främja bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.
_

Riksåklagarämbetet erinrar bl. a. om att ämbetet i yttrande over betänkande
av utredningen om administrativa frihetsberövande^ (SOU 1960: 19)
uttalat den meningen, att en förstärkning av barnavårdsnämnderna nar det
gäller ärenden angående unga lagöverträdare knappast visat sig erforderlig
från rättssäkerhetssynpunkt, men möjligen för vinnande av större effektivitet.
... . ,

Ämbetet framhåller i förevarande sammanhang särskilt, att i samband
med genomförandet av den nya barnavårdslagen och förslaget till brottsbalk
vidtagits och överväges vissa organisatoriska forbättringar och preciseringar
av förhållandet mellan barnavårdsnämnderna och de allmänna
domstolarna; därvid uppmärksammas också åtalseftergiftsinstitutets plats
i systemet. Enligt ämbetets mening är det icke påkallat att, innan denna
på nuvarande ordning uppbyggda organisation fått prövas i tillämpningen,
ånyo överväga en så radikal organisatorisk omdaning som inrättandet av
ungdomsdomstolar skulle innebära.

Statsåklagaren i Stockholm erinrar om att de förslag till inrättande av
ungdomsdomstolar, som framkommit i olika sammanhang, i huvudsak har
åsyftat, att handläggningen av frihetsberövande åtgärder mot kriminell
ungdom under 18 år skulle överföras från de organ — i första hand barnavårdsnämnderna
och de allmänna domstolarna som enligt gällande
ordning handlägger dessa ärenden, till en speciellt inrättad ungdomsdomstol
med såväl juridisk som socialvårdsexpertis. De skäl, som åberopats för
inrättande av speciella ungdomsdomstolar, har väsentligen varit två, nämligen
dels åvägabringande av ökad rättssäkerhet vid handläggning av ärenden
angående omhändertagande för skyddsuppfostran, därigenom att dessa
ärenden skulle komma att handläggas av organ med större juridisk kompetens
än barnavårdsnämnderna, och dels undanröjande av de konfliktsituationer,
som enligt gällande ordning uppkommer mellan de allmänna domstolarna
och social vårdsorganen med hänsyn till deras i viss utsträckning

sammanfallande kompetensområden.

Det torde enligt statsåklagare!! icke kunna bestridas, att inrättande av
speciella ungdomsdomstolar skulle ur angivna synpunkter innebära vissa
fördelar. Särskilt gäller detta i fråga om kompetenskonflikter mellan bar -

8 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

navårdsnämnder och domstolar. Statsåklagare!! hänvisar i sistnämnda avseeende
till vad ungdomsåklagaren anfört i särskilt yttrande, och finner
i likhet med denne tanken på inrättande av ungdomsdomstolar i princip
vara förtjänt att tagas under övervägande från statsmakternas sida. I fortsättningen
anför statsåklagaren:

Å andra sidan måste det emellertid medges, att de skäl, som närmast
motivera inrättandet av ungdomsdomstolar, numera i viss mån förlorat i
styrka. Särskilt gäller detta rättssäkerhetssynpunkterna. Genom den nya
barnavårdslagen, som trätt i kraft den 1 januari 1961, ha sålunda ökade
garantier tillskapats för förefintligheten av juridisk sakkunskap inom barnav
ai dsnämnderna. Även i fråga om förfarandet inför barnavårdsnämnderna
ha genom de vidgade möjligheterna till muntliga förhör inför nämnderna
och anlitande av biträden i barnavårdsärenden åtgärder vidtagits,
som få anses ägnade att främja den enskildes rättssäkerhet. I den mån
forslaget om inrättande av socialdomstolar — som visserligen i princip
endast berör förfarandet på länsstyrelsestadiet men som ur nu ifrågavarande
synpunkter även torde kunna komma att återverka på barnavårdsnämndernas
verksamhet — genomföres, kan det påräknas, att rättssäkerhetssynpunkterna
bli ytterligare tillgodosedda.

Vad angår det andra av de anförda skälen för inrättande av speciella
ungdomsdomstolar — undvikande av konflikter mellan allmän domstol och
barnavårdsnämnd — äro förhållandena i viss mån annorlunda. Strafflagberedningens
förslag till skvddsbalk upptog icke frågan om inrättande av
sadana domstolar. Från de utgångspunkter, som lågo till grund för beredningens
förslag till behandling av ungdom under 18 år, fanns icke särskild
eller i varje fall mindre anledning än enligt gällande rätt att av nyss angivna
skäl föreslå inrättande av specialdomstolar för handläggning av ungdomsmål.
Enligt beredningens förslag var nämligen åtalsrätten i fråga om
ungdom i nyss angiven ålder väsentligt inskränkt i förhållande till nu
gallande åtalsregler och risken för kompetenskonflikter mellan barnavårdsnämnder
och allmänna domstolar följaktligen i motsvarande mån mindre.
Enligt den av Kungl. Maj :t framlagda propositionen till brottsbalk ha emellertid
de av strafflagberedningen föreslagna åtalsbegränsningarna i betyö-n
ei,Utsträckning sloPats- Propositionen anknyter i detta avseende nära
till gallande rätt. Kungl. Maj :ts förslag i denna del är sålunda ägnat att åter
oka konfliktmöjligheterna. Man får emellertid hålla i minnet, att anledningen
till konfliktsituationerna mellan domstol och socialvårdande mvndigheter
ytterst torde vara att söka, icke i dubbelkompetensen i och för si°,
utan i det förhållandet, att de organ, som ha att bekämpa ungdomskriminaliteten
och därvid i första hand de socialvårdande organen hittills icke haft
till sitt förfogande de resurser, som erfordras för ett effektivt ingripande från
deras sida. Den återhållsamhet domstolarna visat mot att till socialvården
överlämna behandlingen av kriminell ungdom, i fall då socialvård får anses
ha varit den i och för sig ändamålsenligaste behandlingen, har sålunda säkerligen
oftast föranletts därav, att socialvården på grund av bristande resurser
icke kunnat garantera ett sådant omhändertagande, som domstolarna
ansett påkallat. Under de senare åren ha ökade resurser ställts till socialvårdens
förfogande. Antalet platser å ungdomsvårdsskolor har sålunda
ökat, och även den öppna vården har, åtminstone för Stockholms del,
effektiviserats. Ytterligare förbättringar torde härvidlag vara att förvänta!
De vidgade möjligheter till ändamålsenlig behandling av kriminell ungdom,

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

som härigenom tillförts eller inom kort kunna komma att tillföras socialvården,
äro ägnade att minska konfliktanledningarna mellan domstol och
barnavårdsnämnd.

Ytterligare en omständighet torde böra beaktas i förevarande sammanhang.
Ungdomsbrottsligheten är ett samhällsproblem, som på senare hd
väckt intresse och debatterats ej blott bland statsmakterna utan även mom
vida kretsar av vårt folk. Åtskilliga förslag att komma till rätta med detta
problem ha väckts. Av dessa ha en del realiserats, medan andra alltjamt
stå på dagordningen. Genom ändrad lagstiftning ha nya behandlingsmetoder
ställts till förfogande och andra sådana komma, därest de framlagda forslagen
realiseras, att genomföras. Inom socialvården ha sålunda bl. a.
genom den nya barnavårdslagen möjligheter öppnats att omhändertaga ungdom
i utredningshem. Såvitt angår kriminalvården har, bl. a. med tanke
på behandlingen av unga lagöverträdare, genomförts ett system med
kombination av villkorlig dom och böter. Verkningarna av nu angivna behandlingsmetoder
kunna ännu oj bedömas. Genomföres Kungl. Maj:ts förslag
till brottsbalk, kommer vidare möjlighet att finnas att, såvitt angåi ungdom
över 18 år, kombinera den nya vårdformen skyddstillsyn med en
kortare tids anstaltsbehandling. över huvud torde kunna sägas, att frågan
om behandling av kriminell ungdom för närvarande ligger i stöpsleven.

Ungdomsdomstolar i den utformning dessa fått i vissa främmande länder,
t. ex. England, är uppenbarligen en organisationsform, som i åtskilliga
avseenden ter sig främmande för svenska förhållanden och bryter mo
traditionen inom svenskt rättsväsen. Redan detta förhållande manar til
återhållsamhet i fråga om accepterande av särskilda ungdomsdomstolar i
Sverige. En förutsättning för införande av sådana domstolar bör vara, att
de utan alltför stora störningar kunna inpassas i det organisatoriska
system, som nu gäller eller som redan nu planerats att inom kort genomföras.
Med tanke särskilt på det avsevärda ingrepp i barnavårdsnämndernas
funktioner ett införande av ungdomsdomstolar skulle komma att medföra,
måste man ställa sig tveksam inför frågan om en sådan förutsättning verkligen
föreligger. Som ett slutomdöme beträffande inrättande av särskilda
ungdomsdomstolar får jag därför uttala, att eu sådan reform visserligen
är ägnad att medföra vissa fördelar men att frågan om dess genomforande
torde böra anstå, till dess resultatet av pågående reformarbete inom ungdomsvården
kan överblickas. Visar sig därvid, att frågan om behandling av
kriminell ungdom fått en godtagbar lösning, torde frågan om mrattande
av ungdomsdomstolar böra förfalla; i annat fall är den vård att återupptagas
till förnyat övervägande.

I nämnda särskilda yttrande av ungdomsåklagaren tillstyrkes motionerna.
Med avseende på kompetenskonflikterna mellan barnavårdsnämnder
och domstolar anföres, att det kan ifrågasättas om icke ansvaret föi
den kriminella ungdomen i vissa fall borde samlas på en hand genom att
man i Sverige som i många andra länder införde ungdomsdomstolar; samhällsskyddet
kunde då tillgodoses på ett helt annat sätt an som nu ar fallet.
Ungdomsdomstolarna skulle enligt yttrandet endast ha hand om sådana
fall i vilka frihetsberövande i någon form ifrågasattes, medan barnavårdsnämnderna
fortfarande skulle handlägga de fall, där det endast kunde bli
fråga om varning eller övervakning. Ungdomsåklagaren skulle avgöra -vilka

Förslå lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

fall som skulle gå till barnavårdsnämnden och vilka till ungdomsdomstolen.
Dar fråga var om brott, som endast kunde medföra bötesstraff,
skulle målet liksom hittills handläggas av vanlig domstol. Till frihetsberövande
åtgärd skulle även räknas fall av omhändertagande för placering
i fosterhem. Inför ungdomsdomstolen skulle ställas barn i åldern 10 till
17 år. Ungdom såklagaren anser det nämligen vara av största vikt, att även
brott begångna av barn under 15 år behandlas av den ifrågasatta domstolen,
da man härigenom skulle förhindra att barnen före 15 års ålder
hinna kriminalisera sig på sätt som nu sker. Om en domstol hade ansvar
för dessa barn skulle man, enligt ungdomsåklagarens övertygelse, betydligt
tidigare än nu ar fallet inskrida mot dem och därigenom ha större möjlighet
att återföra barnen till ett laglydigt leverne.

Socialstyrelsen, som avstyrker bifall till motionärernas hemställan, hänvisar
härvid i huvudsak till sitt ställningstagande mot det av utredningen
om administrativa frihetsberövanden framlagda förslaget om inrättande av
socialdomstolar.

Såsom skäl härför anförde styrelsen bl. a. att styrelsen ansåg ett rent
straffprocessuellt förfarande olämpligt, icke minst med hänsyn till att
vårdförutsättningarna härigenom skulle avsevärt försämras. Vidare framhölls,
att om forslaget om domstolsprövning godtoges, skulle frihetsberövande!,
vilket ingar som ett led i en sammanhängande behandlingsplan,
lösryckas från Övriga — föregående och efterföljande — åtgärder i behandlingsplanen,
eftersom sistnämnda åtgärder alltid måste ankomma på de
socialvårdande myndigheterna. Styrelsen anser, att motiveringen för dess
ställningstagande i fråga om socialdomstolar i ännu högre grad äger giltighet
beträffande ungdomsdomstolar.

Stockholms stads barnavårdsnämnd har till besvarande av remissen överlämnat
avdelningsdirektörens i ärendet avgivna tjänsteuttalande, vilket
bl. a. innehåller följande:

Vid utformningen av procedurreglerna i 1960 års barnavårdslag för
and aggning av barnayårdsärenden vid barnavårdsnämnden har eftersträvats,
att största möjliga rättsskydd för den enskilde skall erhållas I
detta avseende innebar också den nya lagen en avsevärd förbättring jämfört
med 1924 ars barnavardslag. Enligt nu gällande regler, vilka syfta till

fi°raS Så fl,Hständiga som möjligt, tillerkännes den
enskilde rätt att taga del av och yttra sig över utredning, bli personligen
hoid infor nämnden samt anlita biträde in. in. Barnavårdslagens, stadganden
om besvarsratt samt om underställning av ärenden, där samtycke till

den en^kiridegande ^ ämnatS’ utgör också ett betydelsefullt rättsskydd för

i, i1/®.bar.navårdslagen har nu varit > kraft endast ett par månader.
Det ar darfor ej möjligt att gora någon säker bedömning, huruvida lagens
formella föreskrifter i realiteten tillgodose den enskildes rättmätiga anSP^f
\ pa Iattsskydd. Harfor krävs en betydande praktisk erfarenhet av lagstif
ningen Under dessa omständigheter föreligga ej skäl för att omedelbart
efter ikraftträdandet av den nya barnavårdslagen, som utformats sär -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 19t>t

skilt med tanke på rättssäkerheten, från sistnämnda utgångspunkt upptaga
till förnyad diskussion frågan om inrättande av ungdomsdomstolar. Den
föreslagna utredningen härom syftar till en överflyttning till dessa^organ
av vissa av barnavårdsnämndernas åligganden enligt barnavårdslagen, v
ket skulle medföra en genomgripande förändring av barnavårdsnämnder .
kompetens och arbete. Under föreliggande förhållanden med en heit ny
barnavård slagstiftning, vars praktiska verkningar kunna överblickas fors
sedan lagen varit i kraft en längre tid, finns ej anledning att ga in på de
frågor, som i detta avseende nära beröra barnavardsnamnderna. Man to
få konstatera att det i nuvarande läge varken erfarenhetsmässigt elle el est
kan anses påkallat att upptaga den av motionärerna föreslagna utredningen
om överförande av vissa barnavårdsnämndernas arbetsuppgiftei till saiskilda
ungdomsdomstolar.

Tre reservanter inom barnavårdsnämnden anför:

Då vi icke kunnat biträda majoritetens beslut att avstyrka föreliggande
motion har det sin grund i de ur flera synpunkter allvarliga olägenheter,
som vidlåder nuvarande system med både domstolar och barnavardsnamnder
som beslutande organ vid behandlingen av unga lagöverträdare. Radande
dualism vållar i det praktiska arbetet, till men för ungdomarna och
för behandlingen av dem, svåra problem, som enligt var mening sa si a
lämpligen kan ske bör ge anledning till utredning och omprovning.

Målsmännens riksförbund (MR) anför i sitt yttrande.

Vid övervägande av den i motionerna väckta frågan bar MR funnit att i
och för sig beaktansvärda skäl kan anföras såval för som emot bifall till
det i motionerna framförda yrkandet. MR delar sålunda motionärernas uppfattning
att en viss oklarhet och dualism råder mellan de arbetsuppgifter
och befogenheter som tillkommer de allmänna domstolarna å ena sidan
samt barnavårdsnämnderna å den andra. Härtill kommer att de i barnavårdslagen
intagna bestämmelserna om omhändertagande av barn och ungdom
— särskilt skiljande av barn och ungdom från fora drar, fosterföräldrar
eller fosterhem — icke kan anses helt tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Det må vidare beaktas att barnavardsnamnderna icke
i alla hänseenden erhållit sådan sammansättning att tillräcklig sakkunskap
alltid kan anses företrädd inom dem. Härutinnan 111a särskilt understrykas
att tillgång till juridisk expertis icke alltid kan påräknas och att namnderna
icke heller alltid ha tillgång till psykiatrisk och psykologisk sakkunskap.
MR hänvisar i övrigt till den diskussion som förekommit under forarbetena

till gällande barnavårdslag. .

A andra sidan kan erinras därom alt den nya barnavardslagcn blott
varit i kraft några månader. Det kan med hänsyn härtill med tog göras
gällande att man lämpligen borde avvakta åtminstone ett par ars er arenhet
av den nya lagstiftningens verkningar 1 praktiken innan eu ny utredning
vidtages rörande barnavårdsnämndernas kompetens och sammansättning
m in Det synes vidare sannolikt alt hithörande spörsmål kominer åt
ytterligare övervägas i samband med statsmakternas ställningstaganden till
förslagen till skyddslag ocli om administrativa frihetsberovanden. Med hansyn
härtill kunde eu särskild utredning i motionernas sy De synas överflödig.
Ytterligare kan erinras därom att riksdagen sa sent som 1. (it avvisat
förslag om utredning angående inrättande av harndomstolai.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

att T t t av "lot,onarernas yrkanden bör även hållas i minnet

h^ntt g dnn 2„0.decem^;r 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande
b ott av underårig innehaller föreskrifter som åtminstone i viss utsträck och^vdTmot

ak Jr800086 de,särskilda krav på rättssäkerhet, snabbhet
ch skydd mot skadlig uppmärksamhet som gör sig gällande i fråga om

“T,?rer,n‘J?r- E" uUWd av nämnda lag Lnde mähända i\°S
‘J. f" ett alternativ till lnlorandc av särskilda ungdomsdomstolar.

• R ha\ !.rS1,? U1 lerett de till organisationen anslutna föräldraförfleSTlv
d^ r att tU1 MR yUra S‘g ÖVCr ,n°tionerna. Det övervägande
motionerna. d f°remngar S01n av«ivil yttranden har tillstyrkt bifall till

Med hänsyn härtill och till den stora samhälleliga betydelsen av ifråea
varande problem vill MR icke motsätta sig al, en allsidigTh KrntSttmnS-''

nineeneavmdS S''ä"d rörande behörigheten och sammansatt ningen

ax de samhallsorgan som har att i första instans behandla krimi nfng

bö°rCheSanMaR0Ciallte- h°S °Ch ungdom'' Vid en eventuell utredning
bor enligt MR:s mening särskild vikt fästas vid rättssäkerhetssvn snTuk

T °w - a f?eIa^enhe^en av att ungdomspsykiatrisk och psykologisk
sakkunskap blir företrädd inom dessa organ. y^oiogisK

Sveriges advokatsamfunds styrelse uttalar i avgivet yttrande:

nuva>raåldénH<ll^åli0nei,"‘ * slä"d «•> «*** »»■» bättre än den

■ höagrgS^TäSsvä;rCn ^ ™"SSäk""e''. Delta svfle är i och för sig

Om särskilda ungdomsdomstolar skall inrättas, kan det emellertid så överSga

UDnÄte*/1’’ ^ giin\bli tal omatt dessa domstolar enbart skulle
ku e vä ö Sn ’ T nn ank0mJ1ner I,å barnavårdsnämnderna, utan de
brottmål 1mnt f , 7 abmanna domstolarna Övertaga rättsskipningen i
dnml?i * i"83 lagovertradare- Mot inrättande av särskilda ungdomsdomstolar
av denna typ kan anföras åtskilliga betänkligheter (se därom

halken iSire,doniI^enS motiv 1111 lag 0111 införande av nya rättegångsbalken,
SOU 1944: 10, sid. 11—12 och sid. 298 ff.). g g

sambanTm^V^rT''1''13 särskdda ungdomsdomstoiar bör inrättas har nära
svstemot hSfff åfn 0m atf°rmningen av det straffrättsliga reaktions SamHd

torH dC “"ff br°ttslmSar> och då denna fråga inom en nära
amtid torde komma att underställas riksdagens bedömande, synes an i,

e»«r!nS S?kna^ fU na »gångsätta en utredning om inrättande av särskilda
ungdomsdomsto ar. Ett annat skäl att icke nu föranstalta om en sådan ut ntaXanT™"

f S''Vnes ha skäl »“ ""akla statsmakternas Mäningstagande
till utredningens om administrativa frihetsberövanden betankande
med förslag till lag om socialdomstol (SOU 1960: 19).

åtgärd StyreIsens uPPfattning bör motionerna därför icke föranleda någon

Gota hovratt anför, att frågan om den med hänsyn till barnavårdsnämndernas
uppgifter lämpligaste organisationen av dessa nämnder ingående
ehandlades vid förarbetena till den barnavårdslag som nyligen antagits,
samt att därefter framlagts förslag till lagstiftning om socialdomstol, vilken
agstiftmng också berör de frihetsberövanden enligt barnavårdslagen som
avses i motionerna. Då härtill kommer att en ny lagstiftning om det all -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

männa påföljdssystemet är under förberedande anser hovrätten för närvarande
icke påkallat med en utredning i motionernas syfte.

Stockholms rådhusrätt finner det kunna ifrågasättas, om rättssäkerheten
i avgöranden av så djupt ingripande natur som ifrågakommer enligt barnavårdslagen
är tillräckligt tryggad genom lagens bestämmelser. Av särskild
betydelse är det, anför rådhusrätten, att redan första instans fyller höga
krav på rättssäkerhet. Det torde vara uppenbart, att barnavårdsnämndernas
kompetens är mycket varierande, och den frågan kan med fog ställas, om
det ej för vissa ärenden exempelvis tvångsingripanden mot barn och ungdom
bör tillskapas ett mera kvalificerat organ. Principiellt viktigt är också,
att de unga åtnjuta samma rättsliga garantier för att bedömandet blir riktigt
som de äldre. Det torde vara allmänt erkänt, att ett ackusatoriskt domstolsförfarande,
där material läggs fram från ömse håll, ger bättre garanti
än ett administrativt förfarande för att prövningen av skuldfrågan blir
tillförlitlig. Skäl synes tala för att detsamma också gäller prövningen av
påföljdsfrågan. Det förtjänar att framhållas att det judiciella system, som
på detta område är gällande utanför de nordiska länderna, allmänt betraktas
som en betydelsefull garanti för de ungas rättsliga ställning. — En
väsentlig svaghet i den nuvarande ordningen är, enligt rådhusrättens mening,
att alltför många myndigheter har att göra med de unga lagöverträdarna.
Utan tvivel skulle det innebära en stor vinst för effektiviteten,
om ansvaret kunde vila på en enda instans, inrymmande såväl juridisk som
social, medicinsk och annan expertis.

En allsidig utredning av det utav motionärerna angivna problemet och
därmed nära sammanhängande frågor är enligt rådhusrättens uppfattning
av värde, icke minst med tanke på utvecklingen inom ungdomsbrottsligheten.

Emellertid torde det likväl enligt rådhusrätten finnas anledning att något
avvakta verkningarna av nya barnavårdslagens bestämmelser i berörda
hänseenden, innan en utredning tillsättes med uppdrag att framlägga förslag
till en genomgripande förändring av nu gällande bestämmelser om behandlingen
av unga lagöverträdare, så mycket mera som påföljdssystemet beträffande
dessa i annat sammanhang är under omprövning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar erinrar om att frågan om administrativa
frihetsberövanden bl. a. på barnavårdens område behandlats i det
år 1960 framlagda betänkandet med förslag till lag om socialdomstol. Enligt
vad som förordats i betänkandet skall beslut om frihetsberövande på
barnavårdens område liksom hittills i första hand fattas av vederbörande
barnavårdsnämnd och underställas socialdomstolen endast om vederbörande
vårdnadshavare och i vissa fall barnet självt icke samtycker till verkställighet
av beslutet. Häradshövdingeföreningen har i sitt yttrande över
förslaget ifrågasatt, om icke förslaget borde omarbetas så att åtminstone
beslut, som kan föranleda intagande i ungdomsvårdsskola, i samtliga fall
skulle underställas socialdomstolen.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

Då denna fråga, liksom betänkandet i övrigt, för närvarande är föremål
för Ivungl. Maj :ts prövning, synes det föreningen att någon åtgärd från
riksdagens sida i det av motionärerna påtalade hänseendet icke är påkallad.

Styrelsen för Föreningen Sveriges stcidsdomare delar motionärernas uppfattning
att barnavårdsnämnderna långt ifrån alltid i sin nuvarande sammansättning
kunna anses skickade alt pröva rena rättsfrågor i samband
med exempelvis ärenden, där det kan ifragakomma att skilja barn från
föräldrar eller andra vårdnadshavare. Denna fråga torde måhända kunna
lösas på annat sätt än genom inrättandet av ungdomsdomstolar. Dylika
domstolar torde emellertid ha en uppgift att fylla inom åtskilliga andra
områden. Och även om tiden måhända ännu ej är mogen för inrättandet av
sådana domstolar, är det enligt styrelsens mening av betydelse att problemet
beaktas fortlöpande. Ur denna synpunkt bar styrelsen ingen erinran
att göra mot den av motionärerna föreslagna utredningen.

Utskottet

Fönarande motioner utmynnar i lörslag om en utredning rörande överflyttandet
av vissa barnavårdsnämndernas uppgifter i fråga om bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten till särskilt inrättade ungdomsdomstolar. Motionärernas
önskemål om utredning torde främst ha sin grund i uppfattningen
att lämpligt sammansatta ungdomsdomstolar skulle bättre än barnavåi
dsnämnderna kunna tillgodose det krav på en från rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande prövning som särskilt framträder, då fråga är om
åtgärder av mera ingripande natur.

Rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter övervägdes ingående i samband
med tillkomsten av den nya barnavårdslagen. Härvid avböjde 1960
års riksdag motionsvis framförda förslag om utredning rörande inrättande
av ungdomsdomstolar. Den nya lagen har varit i kraft blott några månader
och det är ännu ej möjligt att bedöma hur de nya bestämmelserna rörande
barnavårdsnämnderna och deras verksamhet tjänar sitt syfte i praktiken.
Sedan barnavårdslagen antogs har utredningen om administrativa frihetsberövanden
framlagt förslag till åtgärder, avsedda bl. a. att förstärka rättssäkerheten
vid vissa ingripanden med stöd av denna lag. Förslaget är för
närvarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn till pågående
arbete på en omgestaltning av det straffrättsliga påföljdssystemet synes det
vanskligt att nu bedöma, vilka krav som i framtiden kommer att ställas
på barnavårdsnämndernas verksamhet i vad gäller bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.

Under dessa omständigheter anser utskottet ej lämpligt att frågan om en
sådan ingripande reform på barnavardens område som motionärerna föreslagit
nu upptages till närmare övervägande.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 ur 1961

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 157 och II: 185, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1961

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Per Olofsson, Nyström, Gezelius, Erik
Svedberg, Nyman, Fager ström*, Hilding och Anton Larsson*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Löfqvist, herr Fröding,
fröken Bergegren, herrar Johansson i Dockered*, Källstad, Martinsson* och
fröken Andersson i Strängnäs.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Gärde Widemar, herrar Gezelius, Nyman, Hilding, Fröding och
Källstad, vilka ansett att utskottets utlåtande och hemställan bort erhålla
följande lydelse:

»Förevarande motioner----(lika med utskottet)---ingripande

natur.

Ett överförande från barnavårdsnämnderna till särskilda ungdomsdomstolar
av spörsmål rörande åtgärder mot kriminell ungdom skulle medföra
fördelar. Sålunda skulle själva handläggningen inför ungdomsdomstolen
med dess allsidiga sammansättning och ett domstolsliknande förfarande
vara ägnat att ge större förtroende för de samhällsingripanden som kan
befinnas erforderliga mot det klientel det här gäller. Med hänsyn till ungdomsbrottslighetens
omfattning torde även böra beaktas, att ungdomsdomstolar
i högre grad än barnavårdsnämnderna hör kunna tillgodose kravet på
att de barnavådande åtgärderna i de fall, där kriminalitet är för handen,
kombineras med åtgärder avsedda att lörebygga fortsatt brottslighet. Utskottet
finner det sålunda angeläget att eu utredning i det av motionärerna
angivna syftet kommer till stånd.

Emellertid torde utredningen icke böra ensidigt inriktas på frågan, i vad
mån ungdomsdomstolar hör tillskapas för att övertaga uppgifter från
barnavårdsnämnderna. Det synes nämligen antagligt att, om ungdomsdomstolar
inrättas, till dessa även bör överföras den del av de allmänna domstolarnas
brottmålsrättskipning som gäller de yngsta lagöverträdarna.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1961

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 157
och 11:185, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en utredning av frågan om inrättande av särskilda ungdomsdomstolar.
»

Sthlm 1901. K. L. Beckmans Boktr.