Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

Utlåtande 1957:L1u37 - höst

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om utlämning för brott.

Genom en den 22 mars 1957 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 156, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

om utlämning för brott

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där
straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må efter beslut av Konungen
utlämnas till den staten enligt vad i denna lag sägs.

2 §•

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §•

Utlämning må beviljas allenast för gärning, som helt eller delvis förövats
utom riket eller ombord på utländskt fartyg eller luftfartyg, eller för medverkan
därtill.

4 §.

Ej må någon utlämnas, med mindre den gärning för vilken utlämning
begäres motsvarar brott, varå straffarbete kan följa enligt svensk lag. Har
personen i den främmande staten dömts för gärningen, må han utlämnas
allenast om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat
omhändertagande på anstalt under motsvarande lid.

5 §.

För gärning, varom förmäles i sådan bestämmelse i 26 eller 27 kaj), slralllagen
som avser brott av krigsman, må utlämning ej medgivas.

Vad nu sagts utgör ej hinder att, om gärningen innefattar jämväl brott
för vilket utlämning eljest må ske, utlämna personen för det brottet.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. land. Nr 37

2 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

6 §.

Utlämning må ej beviljas för politiskt brott.

Innefattar gärningen tillika brott av icke politisk beskaffenhet, må utlämning
beviljas för det brottet, såframt gärningen i det särskilda fallet
prövas övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott.

7 §•

Ej må den utlämnas, som på grund av sin härstamning, tillhörighet till
viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund
av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för
förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår
beskaffenhet, eller ock där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till
stat, i vilken han löper sådan risk.

8 §•

Utlämning må ej beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda
personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med
beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens
intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

9 §•

Har den som begäres utlämnad dömts för gärningen i den främmande
staten, må utlämning ej beviljas, med mindre domen stödjes av utredningen
och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran.

Om dom angående gärningen ej meddelats i den främmande staten, skall
framställningen om utlämning grundas på beslut om häktning, som meddelats
av behörig myndighet i den främmande staten. Framställningen må
ej bifallas, med mindre sannolika skäl äro, att personen begått gärningen.

Genom överenskommelse med främmande stat må bestämmas, att i förhållande
till den staten fällande dom eller sådant beslut om häktning som
meddelats av domstol eller domare skall godtagas, om det ej i särskilt fall
lramgår, att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.

10 §.

Är den person som avses med framställningen här i riket åtalad för det
uppgivna brottet, eller har här i riket meddelats dom eller beslut om eftergift
av åtal beträffande samma brott, må utlämning för det brottet ej äga
rum.

Ej heller må utlämning beviljas, om straff för brottet skulle vara förfallet
enligt svensk lag.

11 §•

Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihetsstraff,
eller som enligt dom mot honom skall undergå sådant straff eller
eljest omhändertagas på anstalt, må ej utlämnas så länge hindret består.
Samma lag vare, om förundersökning inletts för brott som nvss nämnts.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

3

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för rättegång
om den gärning som avses med den främmande statens begäran, på
villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet enligt
vad Konungen bestämmer.

12 §.

Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas följande
villkor:

1. Den som utlämnas må icke, utan särskilt medgivande enligt 24 §, i den
främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen
eller, utom i fall som avses i 13 § andra stycket, utlämnas till
annan stat, med mindre han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna
landet inom fyrtiofem dagar efter rättegång och undergående av straff eller
annan påföljd som må hava ådömts honom för brott, varför utlämning ägt
rum, eller återvänt dit sedan han lämnat landet.

2. Den som utlämnas må icke under den tid av fyrtiofem dagar som under
1 sägs på något sätt hindras att lämna landet, såframt han icke gör sig skyldig
till nytt brott.

3. Den som utlämnas må icke för brottet åtalas vid domstol, som endast
för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit befogenhet
att pröva mål av sådan beskaffenhet. Konungen äger dock medgiva undantag
från vad nu sagts, om det finnes förenligt med rättssäkerheten.

4. Den som utlämnas må ej för brottet straffas med döden.

I fall som avses i 5 eller 6 § skall särskilt angivas, att den som utlämnas
icke må straffas enligt bestämmelse som avser brott av krigsman eller såsom
för politiskt brott.

I övrigt uppställer Konungen de villkor som prövas erforderliga.

13 §.

Om två eller flera stater begära utlämning av samma person, skall, med
hänsyn till beskaffenheten av brottet eller brotten, tiden och platsen därför,
framställningarnas tidsföljd, hans nationalitet och hemvist samt övriga omständigheter,
prövas till vilken stat utlämning bör ske.

När framställningarna avse olika brott, må föreskrivas, att den som utlämnas
till en stat skall från den staten vidare utlämnas till annan stat på
villkor som bestämts enligt 12 §.

Förfarandet
14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom som
åberopas och, om det ej framgår av beslutet eller domen, uppgift om personens
nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och olats för d-rtta
samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signaleiner-*
skall om möjligt företes.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

15 §.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke lagligen kan
bifallas, eller finner Konungen eljest anledning föreligga att icke villfara
framställningen, skall den omedelbart avslås.

16 §.

Därest framställningen icke omedelbart avslås, överlämnas ärendet till
riksåklagarämbetet, som verkställer erforderlig utredning enligt vad om
förundersökning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål.
Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess högsta domstolen prövat
ärendet enligt vad nedan sägs och, om utlämning enligt dess beslut kan lagligen
beviljas, Konungen avgjort ärendet. Talan mot rättens beslut föres genom
besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom
tre veckor från det beslut senast meddelats.

17 §.

Sedan utredningen avslutats, överlämnar riksåklagarämbetet ärendet jämte
eget yttrande till högsta domstolen.

18 §.

Högsta domstolen prövar, huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt
vad i 1—10 §§ sägs.

Om det finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må ej
vägras, med mindre tidigare förhandling måste anses tillfyllest eller saken
finnes uppenbar.

Oaktat ärendet anmälts hos högsta domstolen, skall fråga om tvångsmedel
prövas av underrätt, om ej högsta domstolen förordnar annat. I övrigt gäller
om ärendets handläggning vad om brottmål i allmänhet är stadgat. Ersättning
åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet skall
stanna å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas av
den som begäres utlämnad.

19 §.

Förhandling skall, förutom i fall varom eljest är stadgat, hållas inom
stängda dörrar, om det begäres av den om vars utlämnande är fråga eller
det eljest finnes påkallat av hänsyn till främmande stat.

20 §.

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet i statsrådet.
Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt 1—10 §§,
må framställningen icke bifallas. Genom överenskommelse med främmande

5

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

stat må dock bestämmas att, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frågan
skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken den främmande
staten skall hämta den som utlämnas. Tiden må icke utan synnerliga skäl
överstiga en månad från det nämnda stat erhållit del av beslutet.

Konungen äger förordna, att den, som enligt beslut skall utlämnas, i avbidan
på verställigheten skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

21 §.

Vid beviljande av utlämning må Konungen förordna, att föremål som tagits
i beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid
stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt
finnas påkallade.

22 §.

Konungen äger, om skäl äro därtill, tillerkänna offentlig försvarare ersättning
av allmänna medel för arbete som han utfört efter det ärendet prövades
av högsta domstolen.

Övriga bestämmelser

23 §.

Den som i främmande stat är efterlyst för brott, vilket enligt denna lag
kan föranleda utlämning, må i avvaktan på begäran därom omedelbart anhållas
eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad
som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos
rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat
prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud skall bestå, genast
underrättar chefen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder
mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han
att utverka Konungens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat
fail skall den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas
om åtgärden. Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet
bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall
göras.

Mot rättens beslut må talan ej föras. Den som anhållits eller underkastats
reseförbud äger dock för prövning, om åtgärden skall bestå, påfordra ny
förhandling inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

24 §.

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger Konungen på
framställning av den främmande staten medgiva, att den som utlämnats må
ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den, för
vilken utlämning skett, eller utlämnas till annan stat. I fråga om sådan

6

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

framställning skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående
framställning om utlämning.

Medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning
för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke kan lagligen
bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke villfara framställningen,
skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta
domstolen. Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställningen
icke bifallas.

25 §.

Chefen för justitiedepartementet äger medgiva, att den som av främmande
stat utlämnas till annan stat må föras genom riket, såframt denne icke är
svensk medborgare och ej heller eljest synnerliga skäl äro däremot. Framställning
härom göres på diplomatisk väg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Genom lagen upphäves lagen
den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.

Har framställning om utlämning gjorts före nya lagens ikraftträdande
men ej blivit dessförinnan slutligen prövad, skall frågan prövas enligt nya
lagen. Beträffande förfarandet i ärendet må dock äldre lag tillämpas.

Bestämmelser i överenskommelse med främmande stat, som för Sveriges
del är gällande vid nya lagens ikraftträdande, skola lända till efterrättelse
även om de avvika från vad lagen stadgar.

Inledning

År 1951 framlade 1949 års utlänningskommitté förslag till ny utlänningslagstiftning,
innefattande dels en ny utlänningslag och dels viss omarbetning
av 1913 års lag angående utlämning av förbrytare (SOU 1951:42).
Yttranden över kommitténs betänkande avgavs av ett antal myndigheter och
organisationer. På grundval av kommitténs förslag antogs vid 1954 års riksdag
en ny utlänningslag, vilken trätt i kraft den 1 juli 1954 (prop. 1954: 41,
första lagutskottets uti. 1954: 14). Däremot kvarstår alltjämt frågan om revision
av lagstiftningen om utlämning för brott. Vid beredningen av denna
fråga inom justitiedepartementet har det befunnits önskvärt att utlämningslagstiftningen
underkastas en mera genomgripande omarbetning än utlänningskommittén
föreslagit, och med anledning härav har utarbetats förslag
till helt ny lag i ämnet, vilket förslag framlagts i en den 20 september 1954
dagtecknad promemoria (stencilerad). Vid promemorian fogat förslag till
lag om utlämning för brott torde få såsom bilaga åtföljas statsrådsprotokollet.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

7

Över promemorian med därvid fogat lagförslag har yttranden avgivits av
justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen, statens
utlänningskommission, utlänningsnämnden, överstålhållarämbetet, länsstyrelserna
i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens
län, polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, statens kriminaltekniska
anstalt, 1951 års rättegångskommitté, Sveriges advokatsamfund, föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen
Sveriges landsfiskaler.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden från statsåklagarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat
yttrande av föreningen Malmöhus läns landsfiskaler. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från t. f. landsfogden
i länet och poliskammaren i Göteborg. Vid det av länsstyrelsen i
Värmlands län avgivna yttrandet har fogats utlåtanden av landsfogden i länet
och av Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Polismästaren i Stockholm bär såsom sitt utlåtande åberopat ett av kriminalpolisintendenten
i Stockholm avgivet yttrande.

Av intresse för utformningen av vår utlämningslagstiftning är även de
förhandlingar som inom Europarådet under senare år ägt rum i utlämningsfrågan.
Sedan rådgivande församlingen den 8 december 1951 antagit en rekommendation
om åtgärder till förberedande av en europeisk konvention
om utlämning för brott, sammanträdde en expertkommitté i Strasbourg —
med deltagande bl. a. från Sverige — i oktober 1953 för att överväga rekommendationen
och särskilt studera möjligheten att fastställa vissa för alla
medlemsstater godtagbara principer för utlämning. I sin rapport över sammanträdet,
dagtecknad den 10 oktober 1953, kunde kommittén meddela, att
betydande enighet rådde beträffande de principer som borde gälla för utlämning.
En rapport i frågan avgavs även av församlingens kommitté för
rättsliga och administrativa frågor. Rådgivande församlingen antog den 23
september 1954 en ny rekommendation som gick ut på fortsatt verksamhet
för upprättandet av en europeisk konvention angående utlämning och för
inarbetande i denna av det förslag som avgivits av kommittén för rättsliga
och administrativa frågor.

På grundval av expertkommitténs förutnämnda rapport uppdrog rådets
ministerkommitté år 1954 åt expertkommittén att överväga den rådgivande
församlingens rekommendation med hänsyn till möjligheten att upprätta
utkast till ett mönster för bilaterala konventioner angående utlämning, avsett
för sådana medlemsstater som icke kunde tänkas komma att biträda
eu multilateral konvention, samt att även upprätta förslag till en multilateral
konvention, varvid också avsågs alt bereda icke anslutna medlemsstater
möjlighet till senare anslutning.

Expertkommittén sammanträdde därefter i Strasbourg i januari—februari
1955 samt i februari 1956. Efter det första av dessa sammanträden hölls,
i september 1955, en sammankomst mellan företrädare för expertkommittén
och den rådgivande församlingen, varvid kommitténs utkast till en multi -

8

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

lateral konvention diskuterades. De synpunkter som redovisades vid detta
sammanträde övervägdes av expertkommittén vid det senare av de båda
nyssberörda sammanträdena. Sedermera har kommittén i en den 2 juli 1956
dagtecknad rapport framlagt dels ett förslag till mönster för bilaterala överenskommelser
och dels ett förslag till multilateral konvention. Förslagen
har anmälts vid sammanträde med ministrarnas ställföreträdare i september
1956, varvid ställföreträdarna beslöt inhämta yttrande över förslagen
bl. a. av rådgivande församlingen. Slutmöte med expertkommittén ägde rum
i Strasbourg den 11—den 13 februari 1957. Kommittén har vid mötet vidtagit
vissa ändringar i det förslag som kommittén framlagt i rapporten
den 2 juli 1956. Dessa ändringar är dock, enligt vad i propositionen upplyses,
ej av sådan innebörd att de påverkar bedömningen av hur vår lagstiftning
om utlämning bör vara utformad.

Det må jämväl nämnas, att särskilda förhandlingar om avslutande av en
utlämningstraktat förts mellan Sverige och Frankrike. Dessa förhandlingar
är ajournerade sedan hösten 1955.

Förberedelser har också vidtagits för en särskild reglering av utlämningsväsendet
mellan de nordiska länderna. Vid nordiska justitieministermötet i
Stockholm den 11 och den 12 december 1953 beslöts att till gemensam nordisk
utredning upptaga frågan om eu förenklad ordning i fråga om utlämning
för brott mellan de nordiska länderna. För ändamålet tillsattes en kommitté
bestående av delegerade från Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Denna kommitté har avslutat sitt arbete under hösten 1956, och resultatet
har för Sveriges del redovisats i en av de svenska delegerade den 20 oktober
1956 avgiven promemoria.

Beträffande frågan om utlämningsväsendets ordnande inom Norden kräves
ytterligare samråd med de övriga nordiska länderna, och denna fråga
skall ej upptagas i nu förevarande sammanhang. I det följande behandlas
endast spörsmålet om utformningen av utlämningslagstiftningen i allmänhet.

Huvudgrunderna för en ny lagstiftning om utlämning
Gällande rätt m. m.

Lagen den i juni 1913 (nr 68) om utlämning av förbrytare, vilken tillkommit
på grundval av propositionen 1913:50 och lagutskottets utlåtande
1913: 25, innehåller regler om villkoren för och förfarandet vid utlämning
från Sverige till en främmande stat av personer, som uppehåller sig här
och som är för brott misstänkta, tilltalade eller dömda. Lagen reglerar däremot
icke utlämning från en främmande stat till Sverige. Utlämning kan
äga rum antingen för lagföring och, om denna resulterar i fällande dom, för
verkställighet av straffet eller också för enbart verkställighet av ett före
utlämningen ådömt straff.

9

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

1 lagens I kap. behandlas villkoren för utlämning. Enligt 1 §
må utlämning äga rum, även om icke till stöd för framställningen därom
föreligger någon överenskommelse med den främmande staten. Finnes det
icke någon överenskommelse, skall dock, såvida ej särskilda omständigheter
föranleder undantag, utlämning medgivas endast under den förutsättningen,
att den främmande staten utfäster sig att i liknande fall villlara
från Sveriges sida gjord framställning.

Svensk medborgare får icke utlämnas (2 §). Har det brott, för vilket utlämning
begäres, förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg'' utom riket,
kan som regel utlämning ej heller beviljas (3 §). Ett hinder mot utlämning
är vidare, att brottet här blivit föremål för dom eller åtal eller att straff för
brottet enligt svensk lag skulle vara preskriberat (9 §). För att utlämning
skall kunna äga rum, måste brottet vara av tämligen svår beskaffenhet. I
delta avseende uppställer lagen det kravet, att den brottsliga gärningen är
eller, om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden,
skulle vara att anse som brott, varå enligt den svenska allmänna strafflagen
eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa ( 1 §
första stycket). Vissa brott är dock undantagna från utlämning. Så är fallet
med gärningar, varom förmäles i 10 kap. strafflagen eller i sådan bestämmelse
i 28 eller 27 kap. samma lag, som avser brott av krigsman, såvida
icke gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt eller sjölagen, skulle vara
att anse som brott, för vilket utlämning må ske (4 § andra stycket). Medgives
utlämning beträffande sådan gärning, skall enligt 11 § andra stycket
uppställas det villkoret, att den utlämnade icke får straffas för denna gärning
i vidare mån än den varit av beskaffenhet att kunna föranleda utlämning.
För gärning, som enligt svensk rätt är att anse som tryckfrihetsbrott,
får utlämning ej äga rum (5 §). Utlämning får icke heller ske för
politiskt brott (7 §). Innefattar den gärning, för vilken utlämning begäres,
brott av såväl politisk som icke politisk beskaffenhet, får utlämning dock
medgivas, om gärningen med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet prövas övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott. Beviljas
utlämning i sådant fall, skall det villkoret uppställas, alt den utlämnade icke
må för gärningen straffas såsom för politiskt brott (11 § andra stycket).
Enligt 7 § andra stycket skall såsom politiskt brott i intet fall anses mord,
mordförsök eller dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till eu främmande
suveräns familj hörande person (den s. k. belgiska attentatsklausulen).

Som villkor för utlämning upptager lagen vidare i 8 § första stycket, att
till stöd för utlämningsframställningen skall ha förebragts antingen av domstol
meddelat fällande utslag eller ock av domstol eller annan behörig myndighet
meddelat beslut, som innebär förordnande om häktning. Om framställningen
grundas annorledes än på fällande utslag eller sådant beslut,
som föregåtts av förundersökning inför domstol eller undersökningsdomare,
kan utlämning beviljas endast under förutsättning att den som begäres utlämnad
icke bestrider, att han gjort sig skyldig till ifrågavarande brott,

10

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

eller också att sannolika skäl föreligger till misstanke att han gjort sig skyldig
till brottet. Efter överenskommelse med främmande stat och under förutsättning
av ömsesidighet må utlämning emellertid äga rum utan att sådan
bevisning som nu sagts blivit framlagd.

I 10 § behandlas vissa tillfälliga hinder mot utlämning (straffverkställighet
eller häktning här i riket) samt provisorisk utlämning till en främmande
stat.

II § innehåller bestämmelser om de villkor som skall uppställas vid beviljande
av utlämning. Vissa av dessa har redan berörts i samband med förbudet
mot utlämning för politiskt brott och för brott som avses i 10, 2(5
och 27 kap. straftlagen. Vidare gäller (11 § första stycket 1.), att den utlämnade
icke i den stat, till vilken utlämningen sker, må åtalas eller straffas
för någon annan före utlämningen begången straffbar handling än den, för
vilken han utlämnats, eller utlämnas vidare till en tredje stat. Detta får dock
ske under förutsättning att från svensk sida lämnats medgivande därtill i
den ordning lagen föreskriver (se härom 27 §) eller att den utlämnade inför
domstol eller eljest fritt och offentligen givit sitt samtycke därtill. Likställt
med sådant samtycke är att den utlämnade, sedan han slutligen frikänts eller
efter till fullo avtjänat straff försatts på fri fot, antingen — oaktat hinder
icke mött — underlåtit att lämna landet inom loppet av en månad eller
återvänt dit, sedan han en gång lämnat det. Under denna tid av en månad
får enligt 11 § första stycket 2. den utlämnade, såvida han icke gör sig skyldig
till nytt brott, ej hindras att lämna landet. Enligt 11 § första stycket 3.
tår den utlämnade icke för det ifrågavarande brottet ställas under tilltal
inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden
förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet.

I 12 och 13 §§ gives regler för det fall, att flera stater begär utlämning
av samma person. I 12 § är det fråga om ett och samma brott, medan 13 §
är tillämplig, när utlämningsframställningarna avser olika brott.

Lagens II kap. innehåller bestämmelser om förfarandet i u 11 ä mningsärende.
Framställning om utlämning skall göras av den främmande
staten på diplomatisk väg, och den prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet
(14, 15 och 23 §§). En utlämningsbegäran kan av Kungl. Maj:t omedelbart
avslås, om det av de inkomna handlingarna framgår att den icke är
av beskaffenhet att lagligen kunna efterkommas eller om Kungl. Maj :t eljest
tinner anledning föreligga att icke bifalla densamma. Finner Kungl.
Maj :t ej skäl att på detta sätt avslå framställningen, skall den som begäres
utlämnad häktas samt inställas till förhör inför länsstyrelse (16 §). Vid förhöret
inför länsstyrelsen äger den häktade, om han så äskar, åtnjuta hjälp;
om han ej själv kan anskaffa biträde, skall länsstyrelsen förordna lämplig
peison alt biträda honom (17 § första stycket). Förklarar den häktade vid
förhöret, att han icke har något att invända mot bifall till framställningen
om hans utlämnande, skall protokollet över vad som förekommit insändas
till Kungl. Maj:t (17 § andra stycket). Även om den häktade medgivit utlämning,
tillkommer det Kungl. Maj:t att pröva, huruvida framställningen

11

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år t!)57

skall beviljas eller icke. Härvid har Kungl. Maj :t fri prövningsrätt, såvida
icke på grund av traktat föreligger förpliktelse att utlämna. Medger icke
den häktade vid förhöret att utlämning må ske, skall ärendet av länsstyrelsen
hänskjutas till allmänna underrätten i residensstaden (17 § tredje
stycket). Rätten skall verkställa utredning, huruvida sådant förhållande föreligger
som enligt 2—9 §§ i lagen utgör hinder mot utlämning (18 § första
stycket). Den häktade skall vid sin talans utförande biträdas av försvarare;
om han ej själv utser försvarare, skall rätten förordna offentlig försvarare
för honom (18 § tredje stycket). När handläggningen hos rätten avslutats,
skall rätten insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till högsta
domstolen. Högsta domstolen tillkommer att pröva huruvida mot utlämning
möter sådant hinder som nyss nämndes (19 §). Kungl. Maj :t är bunden av
högsta domstolens prövning på så sätt, alt utlämning ej får medgivas, om
högsta domstolen funnit hinder mot utlämning föreligga (23 §). Anser högsta
domstolen, att hinder mot utlämning icke möter, har Kungl. Maj :t att
fritt pröva huruvida utlämning skall beviljas, dock med reservation för det
fall att en traktatmässig förpliktelse att utlämna föreligger.

24 och 25 §§ innehåller bestämmelser om provisorisk häktning i avbidan
på formlig utlämningsframställning. Sådan häktning kan äga rum på begäran
av främmande stals regering. Begäran skall framställas på diplomatisk
väg; efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet
äger emellertid Kungl. Maj :t förordna, att dylik begäran må av
myndighet i den främmande staten framställas omedelbart hos polismyndighet
här i riket. Utan att särskild häktningsbegäran föreligger kan även
provisorisk häktning ske av den som i främmande stat är efterlyst för sådant
brott som enligt lagen kan föranleda utlämning. Har häktning skett
enligt dessa stadganden, skall inom viss tid göras framställning om utlämning.
Sker icke detta, skall den häktade försättas på fri fot.

Förutom de bestämmelser, för vilka nu redogjorts och som innefattar huvudgrunderna
för förfarandet, innehåller II kap. i lagen stadganden bl. a.
om förordnande av särskild åklagare vid förhör inför underrätten (18 §),
om den häktades kvarhållande i häkte (22 §), om den tid inom vilken den
häktade skall av den främmande staten avhämtas (23 §) samt om beslag
och utlämnande av föremål (26 §).

III och IV kaj), i lagen innehåller kompletterande bestämmelser i skilda
ämnen; bl. a. gives regler för det fall, att främmande stat vill erhålla tillstånd
att — utan hinder av sådant villkor som omnämnes i 11 § första
stycket 1. — ställa en utlämnad till ansvar för något annat före utlämningen
förövat brott än det för vilket utlämning skett eller utlämna honom
vidare till eu tredje stat (27 §). Vidare meddelas bestämmelser om tillstånd
att genom riket föra person, som av en främmande stal utlämnas till annan
stat (28 §). I fråga om utlämning till Danmark och Norge finnes möjlighet
till undantag från vissa av de förut angivna villkoren för utlämning (29 §).
Slutligen upptages ett stadgande av innebörd att vad i lagen är stadgat icke
skall iiga tillämpning å framställningar om återförande av sjömän, som
rymt ur tjänsten (30 §).

12

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1913. Enligt övergångsbestämmelserna
skulle emellertid traktater, som gällde vid lagens ikraftträdande, lända
till efterrättelse även i den mån de stred mot vad som stadgades i lagen.

Intill senaste tid bär Sverige varit bundet av ett tämligen stort antal utlämningskonventioner.
Med hänvisning till den pågående revisionen av utlämningslagen
har emellertid numera uppsägning skett av traktater gällande
i förhållande till ett stort antal stater. Endast avtalen med Danmark,
Finland och Norge har lämnats orubbade.

Konventionerna med Danmark och Norge gällde vid ikraftträdandet av
1913 års lag och även de bestämmelser i dessa, som strider mot lagens stadganden,
skall, enligt vad nyss anfördes, jämlikt övergångsbestämmelserna
till lagen lända till efterrättelse. Den danska konventionen överensstämmer
emellertid i stort sett med lagen. De avvikelser från denna som konventionen
med Norge innehåller är mera omfattande, men på viktigare punkter
överensstämmer även denna konvention med lagen. Avtalet med Belgien
har uppsagts men skall enligt särskild överenskommelse, träffad genom
ministeriell noteväxling den 18 och den 22 maj 1951 gälla tills vidare,
med rätt för vardera parten att uppsäga avtalet med den därtill hörande
deklarationen med omedelbar verkan. Det må även nämnas, att Sverige gentemot
några stater gjort vissa utlämningsutfästelser för uppfyllande av villkor
som ställts för utlämning från dessa länder i särskilda fall.

Om man bortser från avtalen med de nordiska länderna och Belgien samt
de nämnda särskilda utfästelserna, är Sverige numera löst från alla förpliktelser
på grund av utlämningstraktater.

I fråga om innehållet i utländsk lagstiftning angående utlämnin
g må hänvisas till den redogörelse som lämnats i utlänningskommitléns
betänkande s. 207 och 303. Här må endast framhållas, att flertalet
länder i likhet med Sverige har reglerat utlämningsväsendet dels genom
intern lagstiftning och dels genom traktater. En del länder, bl. a. Storbritannien,
Belgien och Amerikas Förenta Stater, kan bevilja utlämning endast
om traktat finnes. Västtyskland medger utlämning under förutsättning
att det begärande landet åtar sig att villfara framställning om utlämning i
liknande fall. Genomgående upprätthålles förbud mot utlämning av egna
medborgare och mot utlämning för politiskt brott. Storbritannien kan dock
i vissa fall medgiva utlämning av sina egna medborgare.

Inom Europarådet utarbetade konventionsförslag

Såsom inledningsvis anförts har en expertkommitté inom Europarådet i
en den 2 juli 1956 dagtecknad rapport framlagt förslag dels till mönster för
bilaterala överenskommelser om utlämning och dels till multilateral konvention
i samma ämne. De båda konventionsförslagen skiljer sig icke i princip
från varandra, men förslaget till bilaterala konventioner är försett med
alternativa texter för olika tänkbara fall inom ramen för var och en av de
föreslagna artiklarna. Båda förslagen har enligt rapporten utformats i enlighet
med de traditionella principerna för utlämning och syftar i första hand
till bekämpande av brottsligheten.

13

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

1 det följande skall lamnas en redogörelse för huvudgrunderna i förslaget
till multilateral konvention.

Enligt art. 1 åtager de traktatslutande staterna sig att, enligt bestämmelserna
i konventionen, till varandra utlämna personer, som är misstänkta för
brott eller som önskas överlämnade för verkställighet av dom.

Utlämning skall enligt art. 2 beviljas endast för brott, vilka enligt lagstiftningen
i den begärande staten och i den stat till vilken framställningen riktas
är belagda med frihetsstraff med maximum av minst ett år eller med
svårare straff. I fråga om utlämning för verkställighet av straff stadgas att
det utmätta straffet skall utgöra frihetsstraff under minst fyra månader.
Artikeln innehåller emellertid vissa bestämmelser som möjliggör undantag
från de angivna principerna. Om en utlämningsframställning avser — förutom
brott som enligt det anförda är utlämningsbant — jämväl annat brott
som enligt båda staternas lagstiftning är av beskaffenhet att kunna föranleda
frihetsstraff, skall utlämning för det senare brottet få ske även om det
icke uppfyller kraven i fråga om strafflatituden eller straffets mått. Vidare
kan en kontraktslutande part, vars lagstiftning förbjuder utlämning för
visst slag av brott, utesluta tillämpligheten av konventionen i fråga om sådant
brott.

Bestämmelser om utlämning för politiska brott upptages i förslaget i art. 3.
Huvudregeln är, att utlämning ej skall beviljas om det brott, för vilket utlämning
begäres, av den stat till vilken framställningen riktas anses vara
ett politiskt brott eller ett brott vilket sammanhänger med politiskt brott.
Utlämning skall ej heller ske om den stat, till vilken framställning om utlämning
för ett icke politiskt brott riktas, har grundad anledning antaga att
framställningen har gjorts i syfte att åtala eller straffa personen av politiska
skäl eller att han eljest skall av politiska skäl komma att utsättas för
diskriminerande åtgärder. Artikeln innehåller därjämte en regel, motsvarande
den s. k. belgiska attentatsklausulen, samt hänvisning till sådana åtaganden
som de kontraktsslutande parterna må ha gjort i andra konventioner
av multilateral karaktär.

Från den i princip ovillkorliga skyldigheten att utlämna har — i art. 4 och
5 _ undanlagits militära och fiskaliska brott; beträffande fiskaliska brott
förutsättes dock, att särskild överenskommelse om utlämning kan träffas.

1 fråga om egna medborgare stadgar art. 6 såsom huvudregel, att den stat
till vilken framställning om utlämning riktas kan bifalla denna, även om
den avser egen medborgare, såvitt statens lagstiftning medger det. Därest
utlämning icke sker, föreligger enligt samma artikel skyldighet för nämnda
stat att, därest den begärande staten fordrar det, föranstalta om åtal för
brottet samt sedermera underrätta den begärande staten om resultatet av
dess framställning. Kontraktsslutande stat skall äga möjlighet att i eu särskild
deklaration angiva vad den avser med begreppet egen medborgare i
konventionens mening.

I art. 7—10 upptages bestämmelser, i stort sett motsvarande de i svensk
gällande lag förekommande, angående binder mot utlämning med hänsyn

14

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1357

till platsen för brottet, pågående eller avslutad rättegång angående brottet i
den stat, till vilken framställningen riktas, samt preskription.

I art. 11 behandlas frågan om utlämning i sådana fall då dödsstraff kan
komma i fråga enligt lagen i den begärande staten och denna stat ej avger
godtagbar försäkran att en eventuell dom å dödsstraff ej kommer att verkställas.
Regeln är att utlämning då kan vägras, därest dödsstraff enligt lagen
i den stat, till vilken framställningen riktas, icke kan följa å brottet eller
enligt vedertagen praxis därstädes icke verkställes.

Bestämmelser som reglerar förfarandet i anslutning till en framställning
om utlämning för brott finnes upptagna i art. 12. Framställningen skall
göras på diplomatisk väg eller i annan ordning varom särskild överenskommelse
må ha träffats. Den skall vara åtföljd av original eller bestyrkt avskrift
av fällande dom eller häktningsbeslut samt vissa närmare angivna
uPPgifter rörande brottet och tillämpliga lagrum m. in. ävensom beskrivning
av den person som avses med framställningen och de uppgifter i övrigt
som kan vara av betydelse för fastställande av hans identitet.

Om skyldighet för den begärande staten alt överlämna kompletterande
utredning upptar utkastet bestämmelser i art. 13. Vidare finns bestämmelser
i art. 14, i stort sett motsvarande dem i svensk gällande rätt, om förbud
i princip att i den stat, till vilken utlämning skett, åtala, döma eller vidtaga
åtgärder för verkställighet av straff för annat före utlämningen begånget
brott än det, för vilket utlämningen skett. Tidsfristen för lämnande
av statens territorium har i förslaget satts till 45 dagar. I art. 15 upptages
regler beträffande vidare utlämnande till tredje stat, i huvudsak med samma
innehåll som i svensk gällande rätt.

Begäran om provisoriskt omhändertagande av en för brott misstänkt person
i avvaktan på framställning om utlämning kan ske enligt regler, som
meddelas i art. 16.

För det fall att utlämning samtidigt begäres av flera stater för samma
brott eller för flera olika brott föreskrives i art. 17, att den stat, till vilken
framställningen riktas, skall fatta sitt beslut med beaktande av alla förekommande
omständigheter, särskilt brottens svårhetsgrad och platsen för
deras begående, tidpunkten för de skilda framställningarna, vederbörandes
nationalitet och möjligheten till vidare utlämning till annan stat.

I art. IS har upptagits bestämmelser om förfarandet vid verkställighet av
utlämningsbeslut. Vidare finnes i art. 19 regler om uppskov med utlämning
i vissa fall samt om tillfällig utlämning. Artikeln innebär, att överlämnandet
av en person, beträffande vilken beslut fattats om utlämning, kan uppskjutas
i avbidan på utgången av åtal eller verkställighet av straff för annat
brott än det för vilket utlämning begärts. Den stat till vilken framställningen
riktas kan även — i stället för att uppskjuta överlämnandet — tillfälligt
utlämna vederbörande med villkor om återlämnande enligt vad som bestämmes
genom ömsesidig överenskommelse.

Art. 20 innehåller bestämmelser om skyldighet för den stat till vilken
framställning om utlämning riktas all tillvarataga och överlämna egendom,

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

15

som kan tjäna soin bevis om brottet eller som förvärvats genom brottet,
överlämnandet skall ske med förbehåll för annans rätt.

I art. 21 upptages bestämmelser om de villkor som skall gälla för rätt att
genom något av de konventionsbundna länderna föra person som utlämnas
för brott. Sådan rätt skall i princip gälla, såvitt icke det avsedda brottet av
det land, genom vilket transiteringen skall ske, anses vara ett politiskt eller
rent militärt brott. Transitering av transiteringslandets egna medborgare
kan vägras.

I art. 22—25 meddelas vissa bestämmelser av huvudsakligen formell na
tur (angående det språk som skall nyttjas, kostnader m. in.).

Konventionsförslaget upptager härefter i art. 26 bestämmelser om reserva
tionsrätt. Det är enligt förslaget avsett, att kontraktsslutande stat skall vid
undertecknandet eller ratificeringen kunna reservera sig med hänsyn till
vilken som helst bestämmelse i konventionen. Reservation bör återtagas så
snart omständigheterna medger det. En stat som reserverat sig i fråga om
viss bestämmelse kan ej mot annan kontraktsslutande stat åberopa bestämmelsen
i vidare mån än den själv accepterat bestämmelsen. Det må i detta
sammanhang anmärkas att den svenska delegationen i expertkommittén under
överläggningarna förutskickat, att vid eventuell anslutning till konventionen
från svensk sida reservationer på vissa punkter kan komma att bli påkallade.
Sålunda har delegationen uttalat sig för att konventionen bör kompletteras
med en regel av innebörd, att utlämning av en person må vägras,
om den för honom skulle medföra exceptionella konsekvenser ur humanitär
synpunkt, med hänsyn särskilt till hans ålder eller hälsa. Vidare har delegationen
gjort förbehåll för att Sverige kan önska att, då fråga ej är om utlämning
av person som redan är dömd för brottet, äga befogenhet att själv
pröva om den som begäres utlämnad skall anses misstänkt för brottet. Därjämte
har delegationen reserverat sig med hänsyn till Sveriges ståndpunktstagande
i fråga om den s. k. belgiska attentatsklausulen.

Art. 27 avser konventionens tillämplighet i territoriellt avseende, och i
art. 28 upptages bestämmelser om förhållandet mellan konventionen och
bilaterala överenskommelser mellan de till konventionen anslutna staterna.
Förslagets bestämmelser i det senare ämnet innebär bl. a., att hinder icke
föreligger för stater med likartade rättssystem att sinsemellan reglera utlämningsväsendet
utan hänsyn till bestämmelserna i konventionen.

Återstående artiklar i utkastet, art. 29—32, avser spörsmål angående förfarandet
vid ratificering, konventionens ikraftträdande in. in.

Utlänningskommitténs förslag och 1954 års departementspromemoria

För de allmänna grunderna för de förslag, som utarbetats av utlänningskommittén
och i promemorian, ävensom för de häröver avgivna remissyttrandena
lämnas eu redogörelse å s. 14—24 i propositionen, vartill utskottet
tillåter sig hänvisa. Vid promemorian fogat förslag till lag om utlämning
för brott är intaget å s. 109—113 i propositionen.

16

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

Departementschefen

Vid remiss till lagrådet av ett inom justitiedepartementet upprättat förslag
till lag om utlämning för brott, intaget å s. 102—108 i propositionen,
har föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, beträffande
förslagets huvudgrunder anfört följande:

»Den samverkan olika stater emellan för brottslighetens bekämpande, som
sker genom att för brott dömda eller misstänkta personer utlämnas från en
stat till en annan, fanns ej i gamla tider. Enligt ett äldre åskådningssätt
ansågs en stat ej ha anledning att befatta sig med brott, som begåtts utom
dess territorium, vare sig genom att själv bestraffa sådana brott eller genom
att utlämna den brottslige. Denna restriktiva inställning mildrades dock
allt eftersom förbindelserna mellan staterna blev livligare. Då utlämning
började praktiseras, var den först begränsad huvudsakligen till politiska
brottslingar, men så småningom skedde en omsvängning. I slutet av 170(h
talet och början av 1800-talet vann grundsatsen om asylrätt för politiska
brottslingar insteg, medan utlämning för icke politiska brott förekom i allt
större utsträckning. Utlämningsinstitutet har sedermera fått en fast reglering,
och det utgör numera ett viktigt led i åtgärderna för att bekämpa kriminaliteten.

Vid regleringen av utlämningsväsendet har olika system kommit till användning.
Det vanligaste är att stater genom traktat åtager sig ömsesidig
skyldighet att under vissa betingelser utlämna brottslingar, som tagit sin
tillflykt i ettdera av de traktatslutande länderna. I många fall finnes därjämte
intern lagstiftning, som anger minimivillkor för utlämning och således fastställer
den ram inom vilken traktaterna kan ingås. Vad angår förhållandet
mellan denna lagstiftning och traktaterna går vissa länder så långt,
att förefintligheten av traktat uppställes såsom villkor för att utlämning
skall få ske. Andra länder åter är mindre stränga i detta avseende och tilllåter
utlämning oberoende av om traktat föreligger eller ej. Till denna senare
grupp hör Sverige. Det stadgas sålunda uttryckligen i 1 § i den gällande
utlämningslagen av år 1913, att utlämning må ske, även om ej till stöd för
framställningen därom föreligger överenskommelse med den främmande
staten; som regel bör dock enligt lagen krävas utfästelse från den främmande
staten att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.
Sverige har emellertid intill de senaste åren varit bundet av ett antal utlämningstraktater,
på grundval av vilka förelegat skyldighet att under särskilda
betingelser utlämna brottslingar från vårt land. Flertalet av dessa är
för närvarande ur kraft, sedan de med hänvisning till förestående revision
av vår utlämningslagstiftning blivit uppsagda från svensk sida. I huvudsak
kvarstår för närvarande blott de traktater som träffats med Danmark, Finland
och Norge.

Även i fortsättningen torde för Sveriges del böra upprätthållas den grundsatsen,
att utlämning kan ske oberoende av traktat. Grundvalen för utlämningsväsendet
bör alltså såsom nu vara en lag, som medger att utlämning
må äga rum, om närmare angivna villkor är uppfyllda. Ett viktigt problem

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

17

är emellertid om och i vad mån lagstiftningen bör kompletteras med förpliktande
traktater. Utlänningskommittén har i sitt år 1951 avgivna betänkande,
för vars huvudinnehåll en redogörelse lämnats i det föregående, utförligt
behandlat denna fråga och därvid granskat de olika synpunkter som kan
anläggas på frågan. Kommittén har pekat på möjligheten att i ett land, med
vilket traktat slutits, kan inträffa sådana ändringar i samhällsordningen att
den rättssäkerhet som enligt vår åskådning bör förbindas med utlämning
ej längre förefinnes. Visserligen kan traktaten uppsägas, men en uppsägning
kan ur utrikespolitisk synpunkt vara ömtålig, och åtgärden löser icke
svårigheterna beträffande sådana utlämningsfall som blir aktuella, medan
uppsägningstiden löper. Med hänsyn härtill har kommittén ifrågasatt, om
icke Sverige överhuvud taget borde avstå från att sluta utlämningstraktater.
Enär vissa stater för utlämning kräver, att konvention föreligger, har kommittén
likväl ej velat förorda ett system som helt utesluter utlämningskonventioner,
men kommittén har rekommenderat återhållsamhet vid avslutande
av sådana konventioner. Den restriktiva hållning som kommittén sålunda
intagit i denna fråga har ytterligare skärpts i den år 1954 framlagda departementspromemorian
med förslag till ny utlämningslag.

För egen del är jag av den uppfattningen, att systemet med traktater, vilka
ovillkorligt förpliktar de fördragsslutande staterna att efterkomma en
framställning om utlämning när vissa i traktaterna angivna betingelser är
uppfyllda, icke kan anses stå i fullgod överensstämmelse med nyare strafflagstiftning
och med de principer som numera tillämpas i fråga om behandlingen
av utlänningar. I belysning av utvecklingen inom straff- och utlänningslagstiftningen
kan det riktas invändningar mot ett system, enligt vilket
en stat genom överenskommelse med främmande makt generellt avhänder
sig möjligheten att själv bestämma över personer som befinner sig inom
dess territorium. Det är att märka att den typ av konventioner som tillämpas
inom utlämningsväsendet har kommit till under en tid, då man lade väsentligt
andra synpunkter på de kriminalpolitiska problemen än man i vår
lid gör i de västerländska staterna. Huvudproblemet är, hur man skall bekämpa
brottsligheten, och den snabba utvecklingen av kommunikationerna
mellan de olika länderna har gjort att detta i än högre grad än tidigare är ett
gemensamt intresse för alla länder. Därvid bör olika tänkbara åtgärder samordnas
med varandra i överensstämmelse med den allmänna kriminalpolitiska
utvecklingen. Det föreligger här en rad problem, som borde tagas upp
till behandling, bl. a. frågan hur man skall finna former för samverkan vid
anstaltsbehandling, övervakning vid kriminalvård i frihet m. m. Frågan om
utlämningsväsendets reglering är endast en del av detta större problemkomplex.
Reglerna om utlämning borde därför icke vara alltför stelt utformade
utan snarare bygga på eu mera allmän samverkan till brottslighetens
bekämpande. Det bör i detta sammanhang även beaktas, alt individen
bar rätt alt ställa krav på att icke utsättas för mera ingripande åtgärder än
som med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter framstår som

2 Ililumg till riksdagens protokoll 19.r>7. !) samt. land. Sr 37

18 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

rimligt. Detta är ett rättsskyddsanspråk av samma valör som de grundsatser
som inskrivits i konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

Vid de överläggningar som på senare tid ägt rum angående ordningen för
utlämning mellan de nordiska länderna har man förberedelsevis enat sig om
en lagstiftning efter de nu angivna linjerna. Enligt det förslag som avgivits
av en för ändamålet tillsatt nordisk kommitté och som nu är föremål för
prövning hos resp. regeringar skall de inom Norden gällande konventionerna
om utlämning ersättas med lagstiftning — i huvudsak likartad i de skilda
länderna — enligt vilken varje stat tillämpar vissa normer för utlämning
men bibehåller sin frihet att efter omständigheterna pröva om utlämning
skall ske eller om andra åtgärder skall vidtagas mot den brottslige. Om en
dylik ordning genomföres, främjas möjligheterna att mellan de nordiska länderna
få till stånd ett sådant mera allmänt samarbete för brottslighetens
bekämpande som nyss antytts. En annan nordisk kommitté, som tillsatts för
detta ändamål, har nyligen påbörjat sitt arbete.

Det vore enligt min mening i princip önskvärt att arbeta efter samma linjer
när det gäller vårt förhållande till utomnordiska stater. Såsom framgår av
den föregående redogörelsen har man emellertid vid det arbete på utlämningsväsendets
område som under senare år bedrivits inom Europarådet
funnit sig böra bygga på det traditionella traktatsystemet. De konventionsutkast
som utarbetats av en särskild expertkommitté innebär att staterna på
sedvanligt sätt skall förplikta sig att under vissa betingelser utlämna brottslingar.
Det är tydligt att traktatsystemet alljämt har ett starkt fotfäste;
vissa länder tillämpar för övrigt, såsom förut nämnts, den grundsatsen att
utlämning över huvud endast medgives till länder med vilka ömsesidigt förpliktande
traktat ingåtts. Vid sådant förhållande torde även Sverige få vara
berett att i viss utsträckning sluta förpliktande traktater. En ovillkorlig förutsättning
för vårt lands anslutning till utlämningstraktat bör dock vara att
— om än traktaten icke ger full frihet att beakta alla i ett aktuellt utlämningsfall
föreliggande omständigheter — individen dock garanteras det mått
av rättssäkerhet som enligt svensk rättsuppfattning ej bör få eftersättas.

Själva lagstiftningen om utlämning fyller funktionen att angiva de villkor,
som i varje särskilt fall måste vara uppfyllda för att utlämning skall få komma
till stånd; samtidigt drager den upp de gränser inom vilka eu utlämningstraktat
måste hålla sig. En reform av 1913 års numera föråldrade lag
har under senare år förberetts i anslutning till den nya utlänningslagstiftningen
med särskilt sikte på ett stärkande av individens rättsskydd. Läget
är alltså det, att vår lagstiftning om utlämning står inför revision samtidigt
som en reglering i konventionsform av utlämningsväsendet förberedes inom
Europarådet. En del remissinstanser har anfört att ett ställningstagande
från de svenska statsmakternas sida till lagstiftningsfrågan bör anstå, till
dess arbetet inom Europarådet avslutats. De konventionsförslag som numera
utarbetats av en särskild expertkommitté och för vilkas huvudinnehåll en
ledogörelse lämnats i det föregående torde emellertid, även om de måhända

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

19

ej innefattar en helt slutlig lösning, giva en tillräckligt klar bild av hur
eu blivande konvention kommer att gestalta sig, och ett uppskov med lagstiftningsfrågan
med hänsyn till arbetet inom Europarådet synes ej längre
påkallat. Det är under alla förhållanden angeläget att snarast få till stånd
en intern utlämningslagstiftning, som ger uttryck för den i vårt land rådande
uppfattningen om vilket skydd som bör beredas individen då det gäller
utlämning. I den mån 1913 års utlämningslag icke svarar mot nutida krav i
detta avseende synes den böra utan ytterligare dröjsmål revideras.

Jag vill sålunda förorda att spörsmålet om bur vår lagstiftning i ämnet
skall vara utformad upptages till prövning. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen har utlänningskommittén föreslagit vissa ändringar i 1913
års lag, medan i en senare departementspromemoria framlagts förslag till
helt ny lag i ämnet. Även enligt min mening kräves en så omfattande revision
att en ny lag bör utarbetas, och det i promemorian framlagda förslaget synes
härvid i huvudsak ägnat att tjäna såsom grundval. I det följande redogöres
för de huvudprinciper som jag funnit böra följas vid lagstiftningens utformning.

Grundsatsen att svensk medborgare icke kan utlämnas
är fastslagen i 1913 års lag och bör upptagas även i den nya lagen. Det må
anmärkas att vissa uppmjukningar i principen diskuterats i samband med
förberedelserna till en förenklad ordning vid utlämning mellan de nordiska
länderna. Såvitt angår utlämning till utomnordiska länder har någon sådan
uppmjukning icke ifrågasatts; tvärtom har antytts möjligheten av en vidgad
tillämpning av det skydd mot utlämning som tillkommer personer med
svenskt medborgarskap. Jag återkommer till detta spörsmål i den speciella
motiveringen.

Vad angår frågan vilka gärningar som bör föranleda utlämning
är 1913 års lag påfallande restriktiv, i det allenast brott — av
viss svårhetsgrad — som faller under allmänna strafflagen eller sjölagen
kan giva anledning till utlämning. Det synes motiverat att på denna punkt
vidga lagens tillämpningsområde, så att även andra specialstraffrättsliga
brott än brott enligt sjölagen inbegripes. Något ovillkorligt hinder mot utlämning
för s. k. fiskaliska brott (överträdelser av skatteförfattningar
o. dyl.) finnes ej anledning att uppställa. Militära brott bör emellertid liksom
hittills vara undantagna. Likaså bör det viktiga förbudet mot utlämning
för politiska brott upprätthållas. Hur detta förbud skall närmare avgränsas
är ett komplicerat och svårlöst problem, där motstridiga synpunkter
måste avvägas mot varandra. Jag skall närmare behandla de hithörande
spörsmålen i den speciella motiveringen.

Enligt den gällande lagen får utlämning ej medgivas, om den gärning, för
vilken utlämning begäres, enligt svensk rätt skulle vara att anse såsom
tryckfrihetsbrott. Det må erinras om alt frågan om utlämning för brott av
denna beskaffenhet var föremål för delade meningar vid tillkomsten av
1913 års lag. I det till lagrådet remitterade förslaget hade icke stadgats något
binder mot utlämning, men tre av lagrådets ledamöter ansåg det ej väl

20

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

överensstämma med de garantier mot obehörigt intrång i tryckfriheten, som
funnes uppställda i svensk grundlag, att för brott av denna art medgiva utlämning.
En ledamot uttalade — under erinran att politiska brott ändock
vore undantagna från utlämning och att alltså de tryckfrihetsbrott för vilka
utlämning kunde ifrågakomma huvudsakligen reducerade sig till sådana
som vore att bedöma såsom förgripelser mot enskild man — att denna de
ifrågavarande brottens karaktär icke i och för sig kunde utgöra skäl för ett
stadgande om förbud mot utlämning. Departementschefen följde sedermera
i propositionen till riksdagen lagrådets majoritet och upptog således i förslaget
det stadgande som nu ingår i lagen.1 Det berörda utlämningshindret
har bibehållits såväl i utlänningskommitténs förslag som i 1954 års promemoria.
Emellertid kan enligt min mening ej åberopas några principiella
skäl för att undantaga tryckfrihetsbrott, och det synes ej vara anledning att
stänga möjligheten att i förekommande fall utlämna en person som gjort
sig skyldig till brott av denna beskaffenhet. Jag har därför i förslaget icke
upptagit något förbud mot utlämning för tryckfrihetsbrott.

En viktig grundsats i utlänningslagen av år 1954 är, att en utlänning som
regel ej skall avlägsnas härifrån till land, där han löper risk att utsättas för
förföljelse med anledning av sin härstamning eller sin religiösa eller politiska
uppfattning. Det är angeläget att denna princip om skydd för individen
mot att utsättas för politisk förföljelse upprätthålles även när
det gäller utlämning, såsom en komplettering till förbudet mot att utlämna
för politiskt brott. En bestämmelse i ämnet bör sålunda upptagas i den nya
lagen. Det förslag som utlänningskommittén i detta avseende framlagt innebär
icke att något absolut hinder mot utlämning i de avsedda situationerna
uppställes, utan en avvägning skall enligt förslaget ske mellan å ena sidan
den befarade förföljelsen och å andra sidan brottets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt. Jag anser för min del, att förslaget bör skärpas på
denna punkt, och vill därför ansluta mig till den mera restriktiva utformning
av bestämmelsen som förordats i 1954 års promemoria.

Som jag förut framhållit har individen rätt att ställa krav på att icke utsättas
för mera ingripande åtgärder än som med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter framstår som rimligt. Då det uppenbarligen icke
är möjligt att förutse alla sådana omständigheter som i det särskilda fallet
kan kräva beaktande, kan det angivna kravet i full utsträckning tillgodoses
endast såvitt den utlämningsbeviljande myndigheten äger fri prövningsrätt
inom den ram som lagstiftningen anger. I den mån utlämningstraktat av
förpliktande karaktär träffats blir möjligheterna till en allsidig bedömning
av ett utiämningsärende mera begränsade. Emellertid bör tillses att under
alla förhållanden — vare sig traktat föreligger eller ej -— utlämning icke
kommer till stånd i sådana fall, då utlämningen med hänsyn till den avsedda
personens ålder, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt framstår
såsom klart oförenlig med humanitetens krav. En föreskrift av
denna innebörd bör till individens skydd upptagas i lagen och därigenom

1 Se prop. 1913:50 s. 71 och 80

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

•21

även ingå såsom förbehåll i blivande utlämningstraktater. Såsom framgår
av den föregående redogörelsen har från svensk sida vid förhandlingarna i
Europarådets expertkommitté framförts förslag om upptagande av en motsvarande
föreskrift i den europeiska utlämningskonventionen. Förslaget har
ej vunnit majoritet, men det synes mig angeläget att Sverige icke hinder
sig vid en konvention utan ett förbehåll av nu antydd beskaffenhet. Då man
får räkna med eventualiteten att meningsskiljaktighet kan uppkomma mellan
Sverige och utlämningssökande stat om tillämpningen av en dylik föreskrift,
torde hinder ej böra uppställas mot att i traktat bestämma, att frågan
därom kan hänskjutas till särskilt internationellt skiljedomsförfarande.

Ett spörsmål av stor betydelse för individens rättsskydd gäller vilken
bevisning som bör förebringas i skuldfrågan. Den gällande
lagen tillerkänner i allmänhet fällande dom eller häktningsbeslut i den
främmande staten vitsord i detta avseende. Utlänningskommittén har emellertid
ansett, att i utlämningsärende skall ske en prövning av vederbörandes
brottslighet. Enligt kommitténs förslag skall regelmässigt krävas så mycket
bevisning, att sannolika skäl föreligger till misstanke att han är skyldig till
brottet. Kommitténs förslag har, i huvudsak i oförändrat skick, upptagits i
1954 års departementspromemoria. Jag anser för min del välgrundat att
upprätthålla detta krav, och det bör i princip upprätthållas, även när utlämningsframställning
åsyftar att möjliggöra verkställighet av ett i den utlämningssökande
staten ådömt frihetsstraff och således grundar sig på en
fällande dom. Det synes emellertid knappast möta betänkligheter att uppmjuka
kravet på särskild utredning i skuldfrågan, om i framställningen åberopas
eu fällande dom och framställningen kommer från en stat, vars processordning
enligt uppfattningen i vårt land är fullt tillfredsställande ur
rättssäkerhetssynpunkt. Vid slutande av utlämningstraktat bör sålunda
kunna föreskrivas, att fällande dom i den begärande staten skall accepteras
såsom tillräcklig utredning i skuldfrågan. Mera tveksamt är om eu liknande
betydelse bör kunna tillerkännas häktningsbeslut i den främmande staten.
Ur rättssäkerhetssynpunkt anmäler sig vissa betänkligheter häremot, men
jag an so i mig dock ej böra hävda att lagstiftningen skall uppställa ett absolut
hinder mot träffande av överenskommelse med främmande stat i sådant
hänseende. En ovillkorlig förutsättning bör dock vara, att överenskommelsen
begränsas till att avse sådant häktningsbeslut som meddelats av domstol
eller domare. Klart synes också vara att den som begäres utlämnad skall
äga möjlighet alt kullkasta den i domen eller häktningsbeslutet innefattade
presumtionen genom en här i landet framförd bevisning; utlämning bör
alltså ej i något fall kunna komma i fråga, då den person som begäres utlämnad
kan på ett enligt svensk rättegångsordning klart bindande sätt visa,
att lian ej bär begått det uppgivna brottet. På samma sätt som i fråga om
tillämpningen av den föreslagna regeln om beaktande av humanitära krav
torde böra finnas möjlighet att i traktat bestämma att meningsskiljaktighet
mellan Sverige och den främmande staten om skuldfrågan kan hänskjutas
till prövning i form av internationellt skiljedomsförfarande.

22

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

Utlämning bör ej få äga rum, om den person som avses riskerar dödsstraff.
Det kan ej anses förenligt med svensk rättsuppfattning att utlämna
en person utan garanti för att dödsstraff ej skall komma i fråga.

I den gällande lagen finnes en regel (11 § första stycket punkten 3), som
avser att förhindra att en från vårt land utlämnad person ställes inför en
ext ra-ordinär domstol. Vid beviljande av utlämning skall enligt
denna regel uppställas det villkoret, att den utlämnade icke får för det
med utlämningen avsedda brottet ställas under tilltal inför domstol, vilken
endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden förlänats befogenhet
att döma i mål av sådan beskaffenhet. Till stöd för denna regel har
anförts, att utlämning vilar på förtroende till de dömande myndigheterna
i den främmande staten, men att detta förtroende endast gäller de ordinarie
domstolarna; tillsättandet av en undantagsdomstol för eif särskilt fall uppväcker
nödvändigtvis misstanke om partiskhet.1 Regeln har hindrat utlämning
från vårt land exempelvis av sådana personer som avsetts bli åtalade
vid någon av de efter det senaste världskriget inrättade särskilda domstolarna
för krigsförbrytare. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida icke den
gällande lagen på denna punkt är för restriktiv. Den omständigheten att en
särskild domstol inrättas behöver icke innebära, att rättssäkerheten kommer
i fara. Det bör därför finnas möjlighet att göra undantag för sådana
tall, då tillbörliga krav på rättssäkerhet kan anses uppfyllda.

Beträffande förfarandet i utlämningsärenden torde som hittills
böra gälla, att beslutande myndighet skall vara Kungl. Maj it. Utlänningskommittén
har i fråga om förfarandets närmare gestaltning föreslagit en del
smärre jämkningar i förhållande till den nuvarande ordningen. I enlighet
med vad som föreslagits i 1954 ars departementspromemoria synes emellertid
förfarandet böra göras till föremål för en mera genomgripande revision,
varvid bör eftersträvas att så mycket som möjligt anknyta till de allmänna
grunderna för rättegången i brottmål. Den utformning av förfarandet som
med denna utgångspunkt förordats i promemorian synes med ändringar på
en del punkter kunna läggas till grund för lagstiftning. Förfarandet skall
sålunda inledas med en framställning, som liksom hittills bör göras på diplomatisk
väg och grundas på fällande dom eller häktningsbeslut. Framställningen
kan omedelbart avslås av Kungl. Maj :t, om det utan närmare utredning
står klart att den ej kan bifallas. Om sådant omedelbart avslagsbeslut
ej meddelas, bör handlingarna i ärendet överlämnas till riksåklagarämbetet
for erforderlig utredning. Denna utredning bör i huvudsak verkställas som
eu vanlig förundersökning i ett brottmål. Häktning skall ej vara obligatorisk
utan liksom tvångsmedel i övrigt tillgripas efter prövning i var je "särskilt
fall enligt samma principer som eljest i brottmål. Utredningen bör avslutas
med prövning av högsta domstolen, huruvida hinder mot utlämning föreligger.
Allenast om högsta domstolen ej finner hinder möta får utlämning ske. Det
slutliga beslutet träffas som nyss nämndes av Kungl. Maj:t, som med den
namnda reservationen kan fritt pröva framställningen, dock med beaktande
1 Prop. 1913: 50 s. 37

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957 23

i förekommande fall av förpliktelse som kan föreligga på grund av utlämningstraktat.

Vad angår spörsmålet om försvaret för den som begäres utlämnad vill
jag erinra om de allmänna regler som gäller i detta avseende. Enligt 21 kap.
3 § rättegångsbalken må misstänkt vid sin talans förberedande och utförande
biträdas av försvarare. Har den misstänkte ej utsett försvarare eller
avvisas av honom utsedd försvarare, och finnes på grund av sakens beskaffenhet
eller eljest hans rätt icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig
försvarare förordnas för honom. Är den misstänkte anhållen eller
häktad, skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas.

I förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 stadgas, att misstänkt
skall i samband med förundersökningen underrättas om att han är
berättigad att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare
samt om möjligheten att få offentlig försvarare förordnad. Med hänsyn till
dessa föreskrifter i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen synes
särskild bestämmelse i utlämningslagen om rätt för den som begäres
utlämnad att åtnjuta biträde ej vara erforderlig. Såsom advokatsamfundet
anfört bör möjligheten till offentligt försvar beredas redan vid provisoriskt
frihetsberövande i avbidan på utlämningsframställning, och möjligheten
till offentligt försvar bör ej upphöra i och med att högsta domstolen
avgivit sitt yttrande. Med hänsyn till att hela förfarandet i utlämningsärendcn
anordnats i överensstämmelse med de allmänna reglerna om rättegången
i brottmål torde ej heller i detta avseende något uttryckligt stadgande i
lagen vara påkallat.

Advokatsamfundet har fäst uppmärksamheten på att ändringar i anslutning
till förevarande lagstiftning eventuellt kan vara påkallade bl. a. i lagen
om fri rättegång och lagen om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda.
Det är tydligt att de nämnda lagarna, genom anknytningen av förfarandet
i utlämningsärenden till de allmänna straffprocessuella reglerna, i princip
blir tillämpliga i dylika ärenden. Något praktiskt behov att i dessa lagar
införa särbestämmelser med sikte på utlämningsärenden synes ej föreligga.

Vad angår spörsmålet om återförande av förrymda sjömän
finnes i den gällande lagen ett stadgande (30 §), enligt vilket lagen ej äger
tillämpning i detta avseende. Enär rymning av sjöman enligt svensk lag bestraffas
högst med fängelse (se 76 § sjömanslagen) är det emellertid utan
särskilt stadgande klart, att utlämning av sjöman på grund av rymningsbrott
ej kan komma till stånd. Någon bestämmelse i ämnet behöver sålunda
ej upptagas i lagen. Jag skall icke i detta sammanhang ingå på frågan om
möjligheterna att på annat sätt än medelst utlämning återföra förrymda
sjömän.

Om en ny utlämningslag genomföres enligt det nu framlagda förslaget,
kommer vissa utlämningshinder att uppställas, vilka icke återfinnes i gällande
lag. Det blir sålunda ej tillåtet att medgiva utlämning, som medför
risk för politisk förföljelse eller som är oförenlig med humanitära grundsatser,
och bland övriga nya utlämningshinder märkes, att utlämning ej får

24

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

äga rum om den utlämnade riskerar dödsstraff. Därest utlämning ej kommer
till stånd, torde det i vissa fall vara önskvärt att åtal för det avsedda
brottet i stället anhängiggöres här i riket. Med hänsyn till jurisdiktionsreglerna
i den svenska strafflagen är detta dock icke alltid möjligt. En utlänning
kan nämligen i regel, för brott som han begått utomlands, dömas här i
riket endast om brottet begåtts mot Sverige eller svensk man. Konsekvensen
kan alltså bli, att det ej är möjligt att anställa något åtal här i riket,
ehuru det är önskvärt att så sker. Till undvikande härav har utlänningskommittén
rekommenderat viss utvidgning av strafflagens
jurisdiktionsregler. Kommittén har ej själv lagt fram något förslag
i detta avseende utan hänvisat till straffrättskommitténs blivande förslag
till brottsbalk. Detta förslag föreligger numera (SOU 1953: 14) och upptar
bl. a. ändringar av jurisdiktionsreglerna i den angivna riktningen. Det
torde dröja ännu någon tid innan brottsbalksförslaget kan föreläggas riksdagen,
och det synes därför bli nödvändigt att utbryta frågan om utvidgning
av jurisdiktionsreglerna till särskild behandling. Det är min avsikt att, om
det visar sig möjligt, utarbeta förslag i ämnet att framläggas för årets riksdag.

Såsom förut nämnts har en nordisk kommitté utarbetat ett förslag till
särskild reglering av utlämningsväsendet såvitt angår förhållandet
mellan de nordiska länderna. Det är avsett att detta förslag
efter erforderlig överarbetning i resp. länder skall samtidigt föreläggas folkrepresentationerna;
eventuellt kommer även Nordiska rådet att höras över
förslaget. I detta sammanhang kan alltså denna fråga icke närmare behandlas.
Tills vidare blir den nya lagstiftningen tillämplig även på utlämning
till de nordiska länderna, med de avvikelser som följer av att våra konventioner
med dessa länder alltjämt är i kraft.

Vid krig eller krigsfara kan man icke räkna med att de grundsatser
som under fredliga förhållanden tillämpas i fråga om behandlingen
av utlänningar kan i alla avseenden upprätthållas. I 70 § utlänningslagen
törutsättes, att vid krig eller krigsfara särskilda föreskrifter kan komma
att utfärdas bl. a. beträffande utlänningars avlägsnande ur landet. Även
såvitt angår utlämning kan avvikande regler böra meddelas. Spörsmålet
härom har emellertid ej blivit närmare utrett i förevarande sammanhang.
Jag är således icke nu beredd att taga ställning till vilka speciella regler som
bör gälla angående utlämning då vårt land befinner sig i krig eller krigsfara.
»

Specialmotivering till lagförslaget

Beträffande specialmotiveringen till lagförslaget tillåter sig utskottet
hänvisa till propositionen.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

25

Lagrådet

Lagrådet har i sitt utlåtande uttalat att lagrådet i allmänhet icke funnit
anledning till erinran mot principerna i lagförslaget. Vad angår den föreslagna
regeln att utlämning skall förbindas med villkor om att den person
som begäres utlämnad icke får straffas med döden har lagrådet emellertid
uttalat:

»Lagrådet vill ge sin fulla anslutning till syftet att det så långt möjligt bör
förebyggas att den som utlämnas kommer att undergå dödsstraff. Vid överläggningarna
om en internationell utlämningskonvention lär också ett icke
obetydligt antal stater ha biträtt denna ståndpunkt. Å andra sidan är alltjämt
icke klargjort vad det föreslagna förbudet kan föranleda med avseende
å vårt förhållande till främmande stater som tillämpa dödsstraff. Det är
framförallt de anglosachsiska länderna som man härvidlag har anledning
att tänka på. Enligt lagrådets mening kan det ifrågasättas, om icke vårt land
genom bestämmelsen skulle tillägga sig en alltför långtgående befogenhet
att döma över andra kulturländers kriminalpolitik. Dessutom må erinras,
att även Danmark och Norge, vilkas rättsuppfattning står vår särskilt nära,
tillämpat dödsstraff vid uppgörelsen efter det sista världskrigets slut. För
övrigt skall jämväl enligt gällande svensk lagstiftning kunna dömas till dödsstraff,
ehuru allenast under krig.

Såvitt lagrådet kan bedöma måste man ställa sig frågande till möjligheten
att alltid med framgång kunna hävda ståndpunkten, att den som utlämnas
ej må undergå dödsstraff, särskilt i fall då fråga är om folkmord
eller annan terror. Det bör självfallet icke ifrågakomma att, i händelse av
påtryckningar, via utlänningslagstiftningen nå resultat som utlämningslagen
ej medger. Likaledes vore det synnerligen olyckligt, om ett aktuellt fall
skulle framtvinga lagändring för att möjliggöra utlämning. Lagrådet ser sig
fördenskull nödgat att för sin del avråda från att nu ifrågavarande kategoriska
förbud inskrives i lagen. Om förbudet i enlighet härmed utgår ur förslaget,
får i stället ankomma på Konungen att förhandlingsvägen söka vinna
förståelse hos den främmande staten för den avvisande ståndpunkt som
Sverige i likhet med flertalet kulturländer, frånsett extraordinära förhållanden,
intar till dödsstraff och därvid söka utverka förklaring att sådant
straff ej kommer att tillämpas.»

I övrigt har lagrådet föreslagit vissa såväl sakliga som formella jämkningar
och kompletteringar av förslaget.

Flertalet av lagrådets ändringsförslag har vunnit beaktande i propositionen.
I anledning av vad lagrådet uttalat rörande föreskriften om att utlämning
skall förbindas med villkor om att den som utlämnas ej får straffas
med döden har departementschefen i propositionen anfört:

»Jag vill i detta avseende erinra om milt uttalande i remissprolokollet, alt
det ej kan anses förenligt med svensk rättsuppfattning att utlämna en person
utan garanti för att dödsstraff ej skall komma i fråga. Ehuru det ännu

26

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

linnes kulturländer som tillämpar dödsstraff i fredstid synes det — bl. a.
i belysning av vad som förekommit vid förhandlingarna i utlämningsfrågan
inom Europarådet — vara anledning att tro att denna ståndpunkt också
skall respekteras. Om det såsom lagrådet antagit skulle föreligga svårigheter
att alltid med framgång hävda ståndpunkten, synes det vara så mycket
mera angeläget att den stödjes genom ett i den svenska utlämningslagen
klart utsagt ovillkorligt förbud. Vad lagrådet anfört ger mig alltså ej anledning
att frångå det remitterade förslaget på denna punkt.»

Utskottet

Den lagstiftning som jämsides med ingångna traktater med främmande
länder reglerar utlämningsväsendet har alltsedan sin tillkomst år 1913 i väsentliga
delar lämnats orubbad. Lagen har därför kommit att bli i viss mån
föråldrad med hänsyn till de ökade krav på rättsskydd som bl. a. de på senare
tid rådande förhållandena i världen påkallar. Bland de spörsmål som erhållit
allt större aktualitet är frågan om i vilken omfattning asylrätt skall
medges de flyktingar som av politiska eller andra orsaker tager sin tillflykt
till vårt land. Inom den lagstiftning, som reglerar utlänningars rätt att vistas
i Sverige, har också nyligen reformåtgärder vidtagits i syfte att skapa bättre
ställning och ökat rättsskydd för utlänningar som kommit hit. Av intresse
i detta sammanhang är särskilt det ömtåliga spörsmålet om de politiska
flyktingarna och deras behandling. I den år 1954 antagna utlänningslagen
fastslås såsom grundläggande princip att politiska flyktingar ej utan synnerliga
skäl skall vägras fristad här i riket och att en utlänning som regel ej
skall avlägsnas härifrån till ett främmande land, där han löper risk att utsättas
för politisk förföljelse. I den nu gällande utlämningslagen har de
principer, som ligger till grund för asylrätten, icke vunnit erforderligt beaktande.
Den omständigheten att förbud uppställts mot utlämning för politiskt
brott är ur rättsskyddssynpunkt icke till fyllest. Det måste därför konstateras
att vår utlämningslag icke erbjuder ett rättsskydd för individen i detta
avseende som svarar mot de numera ökade kraven. Ej heller vad gäller tillgodoseendet
av rimliga humanitära hänsyn vid utlämning synes lagen uppfylla
nutida krav. Även i ytterligare hänseenden har behovet av ökad rättssäkerhet
gjort sig gällande, varibland må nämnas endast spörsmålet om i
vad mån det vid utlämning skall av svensk myndighet prövas huruvida den
som begäres utlämnad begått det brott framställningen om utlämning avser.
Det har främst av dessa skäl sedan länge framstått såsom angeläget att underkasta
utlämningslagstiftningen en revision. Den målsättning som härvidlag
måste vara vägledande är, att utlämningsväsendet så ordnas att, utan
att det går förluslig sin egenskap av att vara ett viktigt instrument för främjande
av internationellt samarbete för brottslighetens bekämpande, vid prövning
av utlämningsfrågor individen tillförsäkras det mått av rättsskydd
som enligt den i vårt land allmänt omfattade uppfattningen är ett oeftergivligt
krav.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

27

Såsom departementschefen framhållit torde det för svensk del även i fortsättningen
bli ofrånkomligt att i viss utsträckning ingå förpliktande traktater
på förevarande område. Under sådana förhållanden är det en angelägenhet
av stor vikt att i lagstiftningen fastslås de krav i fråga om rättsskydd
som från svensk sida hör upprätthållas. Endast där så kan ske utan eftersättande
av dessa krav bör lagen öppna möjlighet att i begränsad omfattning
genom traktater reglera utlämningsväsendet på ett från lagens stadgan -

den avvikande sätt.

I det nu föreliggande förslaget till lag om utlämning för brott tillgodoses
rättssäkerhetens intresse och humanitära krav i väsentligt större utsträckning
än i 1913 års lag. Flera ur dessa synpunkter betydelsefulla spörsmål,
däribland frågan om hänsynstagande till politiskt flyktingskap, har i förslaget
erhållit en tillfredsställande lösning. I den föreslagna lagen gjorda medgivanden
till traktatmässiga avvikelser från lagens regler har avvägts på ett
förtjänstfullt sätt. Att en reform i denna riktning genomföres anser utskottet
vara en angelägenhet av sådan vikt att den ej utan tvingande skäl bör
anstå ytterligare. Sådana skäl synes icke föreligga. Sverige är numera löst
från praktiskt taget samtliga förutvarande utlämningstraktater. Ehuru samarbetet
på området inom Europarådet ännu icke givit slutligt resultat, bör
dock denna omständighet av skäl departementschefen anfört icke längre påkalla
uppskov med en reform. Mellan de nordiska länderna pågående samarbete
tar å sin sida sikte på att åstadkomma en särreglering för dessa länder
och behöver alltså icke få avgörande inverkan på den allmänna lagstiftningen
i ämnet.

Åtskilliga av den äldre lagens grundprinciper i fråga om förutsättningarna
för utlämning har i helt eller delvis oförändrat skick upptagits i den nya
lagstiftningen. Någon erinran i dessa avseenden synes i allmänhet icke påkallad.
I övrigt har vad först angår de uppställda villkoren för att utlämning
skall få komma till stånd vidtagits flera betydelsefulla förändringar i
jämförelse med gällande rätt.

Redan förut har antytts att spörsmålet om hänsynstagande till politiskt
flyktingskap i utlämningsärenden fått sin lösning i förslaget. Utskottet hälsar
med tillfredsställelse att däri upptagits, förutom såsom i gällande lag
förbud mot utlämning för politiskt brott, jämväl den viktiga grundsats om
individuellt rättsskydd som fått ett uttryck i utlänningslagens regler om
asylrätt för politiska flyktingar. I förslaget uppställes nämligen förbud mot
utlämning i sådana fall då den som begäres utlämnad löper risk att i den
främmande staten utsättas för politisk förföljelse, som riktar sig mot hans

liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet. Förbudet skall även äga
giltighet då den avsedda personen i den utlämningssökande staten icke åtnjuter
trygghet mot att bli sänd till stat, i vilken han löper sådan risk. Utskottet
delar departementschefens uppfattning att förbudet i olikhet med
vad som är fallet beträffande asylrätten enligt utlänningslagen bör vara
ovillkorligt.

Eu annan viktig nyhet i förslaget är all utlämning ej skall få äga rum om

28

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

den på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga
förhållanden i övrigt framstår såsom uppenbart oförenlig med humanitetens
krav. Bedömningen härav skall enligt förslaget ske med beaktande
jämväl av gärningens beskaffenhet och den utlämningssökande statens intresse.
Möjlighet att från svensk sida vägra utlämning, då densamma ur de
synpunkter som här är att beakta framstår som orimligt hård med hänsyn
till dess följder, bör även enligt utskottets mening alltid stå öppen och eu
bestämmelse härom måste fördenskull inskrivas i lagen. I annat fall kan risk
föreligga, att vårt land på grund av förpliktelse i traktat kan komma att i
visst fall nödgas medge utlämning som skulle vara stötande för rättskänslan.
Måhända kan det ej alltid undvikas att svårigheter uppstår i samband
med tillämpningen av denna regel, särskilt i den mån förståelse för den
svenska ståndpunkten ej kan vinnas hos främmande stat som gjort framställning
om utlämning. Ägnat att motverka dylik olägenhet är emellertid
att förslaget öppnar möjlighet att i traktat bestämma att fråga som här avses
kan hänskjutas till internationell skiljedom.

En grundläggande princip för individens rättsskydd är att vid prövningen
av utlämningsärenden bör krävas bevisning av viss styrka att den som
begäres utlämnad verkligen begått det brott, för vilket utlämning begöres.
Förslaget innebär i detta hänseende en betydande förstärkning av rättssäkerheten.
Sålunda skall, då utlämningsframställningen grundar sig på fällande
dom, för utlämning fordras att domen här prövas äga stöd av utredningen
och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran. I övriga fall, där till
grund för framställningen måste föreligga beslut om häktning av behörig
myndighet i den främmande staten, får utlämning ej bifallas med mindre
det prövas föreligga sannolika skäl att den avsedda personen begått gärningen.
Att såsom skett i förslaget medge rätt att i traktat bestämma att fällande
dom samt sådant beslut om häktning som meddelats av domstol eller domare
skall god lagas såsom bevisning i skuldfrågan synes icke behöva innebära
någon fara för rättssäkerheten, därest sådan utfästelse sker i förhållande till
länder med en processordning som står den svenska nära eller som eljest är
betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. Självfallet bör möjligheten att sluta
traktat i detta hänseende begagnas med all den försiktighet som frågans stora
betydelse påkallar. Utskottet finner det tillfredsställande att vid ingående
av traktat enligt förslaget städse skall göras förbehåll för det fall att det
visas att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.

I förslaget stadgas att utlämning i förekommande fall skall förbindas med
villkor om att den utlämnade icke får straffas med döden. Uppställandet av
denna regel förestavas av att det är oförenligt med svensk rättsuppfattning
att utlämna en person utan garanti för att dödsstraff ej skall komma i fråga.
Ulskotlet vill uttala sin fulla anslutning till att en dylik regel införlivas med
utlämningslagen. Med hänsyn till de svårigheter som kan tänkas uppkomma
i förhållande till stater, som fortfarande tillämpar dödsstraff och där de
dömande instanserna på grund av den interna lagstiftningen kan sakna möjlighet
att iakttaga ett vid utlämningen uppställt förbud mot dödsstraff, skul -

29

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

le det måhända kunna ifrågasättas om ej såsom villkor för att utlämning
skall få äga rum borde krävas att den främmande staten avger försäkran
att en eventuell dom å dödsstraff på grund av beslut i administrativ väg ej
kommer att verkställas. Det kunde synas som om härigenom skapades generellt
sett en något starkare garanti för att den svenska ståndpunkten vinner
beaktande. EU stadgande av dylik innebörd har emellertid upplagils i
det inom Europarådet utarbetade förslaget till multilateral konvention. Då
det även enligt vad departementschefen anfört synes vara anledning — bl. a.
i belysning av vad som förekommit vid förhandlingarna inom Europarådet
_att tro, att den svenska inställningen skall respekteras, anser sig utskottet
icke böra förorda någon ändring i denna del av förslaget.

Det må vidare anmärkas att förslaget innefattar en ganska genomgripande
revision av förfarandet i utlämningsärendena. Ett ledmotiv har härvidlag
varit att i största möjliga utsträckning knyta an till de allmänna grunderna
för rättegången i brottmål. Utskottet anser förslaget i stort sett välmotiverat
och ägnat att bättre än vad som nu är fallet omgärda förfarandet med
garantier för en allsidig och effektiv bedömning av utlämningsfrågorna.

Även i övrigt vill utskottet uttala sin. anslutning till de principiella grunderna
för det i propositionen framlagda lagförslaget.

I anledning av att förutsättningarna för utlämning på några punkter
skärpes och nya hinder för utlämning tillskapas inställer sig frågan, i vad
mån det är möjligt att här i landet för utomlands begångna brott lagfora och
döma utlänningar, som tagit sin tillflykt hit och ej kan utlämnas. Utskottet
vill härutinnan endast erinra om alt vid innevarande års riksdag antagits
förslag till sådan ändring i reglerna i 1 kap. 2 § strafflagen, att förutsättning
skapats att vid svensk domstol åtala utlänning för brott av viss kvalifikation,
vilket begåtts utomlands, även om det riktats mot andra objekt än
Sverige eller svensk man.

Vad beträffar de särskilda stadgandena har utskottet i allmänhet icke
funnit anledning till erinran mot propositionens förslag och får alltså tillstyrka
detsamma. I 16 § i förslaget regleras användningen av tvångsmedel i
samband med utlämningsärendenas utredning. I detta hänseende skall i
stor utsträckning gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. I
fråga om giltighetstiden för beslut om tvångsmedel är det emellertid ej möjligt
att falla tillbaka på reglerna i rättegångsbalken, utan härvidlag har i förslaget
upptagits ett särskilt stadgande av innebörd att beslutet skall gälla
tills vidare i avvaktan på ärendets slutliga handläggning hos högsta domstolen
eller, om enligt dess prövning hinder mot utlämning ej föreligger, hos
Kungl. Maj:l. För de fall då häktning kommit till användning har emellertid
ansetts erforderligt att särskilt föreskriva att den häktade skall aga påfordra,
atl ny förhandling i häktningsfrågan skall äga rum inom tre veckor från
det beslut senast meddelats. Utskottet är av den meningen att den häktade
självfallet bör äga rätt att inom icke alltför länga mellanrum kunna få häktningsfrågan
under omprövning och alt denna rätt bör komma till ett tydligt
uttryck i lagen. Emot den föreslagna regelns utformning skulle emellertid

30

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

kunna anmärkas att därav icke direkt framgår huru skall förfaras då framställning
från den häktade inkommer först efter det tre veckor förflutit från
senaste häktningsbeslut. I ett läge som det nu antydda bör enligt utskottets
mening självfallet gälla att förhandlingen skall hållas så snart ske kan
efter det framställningen gjorts. Då det dock kan förväntas att domstolarna
i de få fall det kan röra sig om kommer att handla i enlighet med nyss angivna
norm, anser utskottet icke påkallat att föreslå ändring av stadgandet
i förtydligande riktning. Vad sålunda anförts äger motsvarande giltighet
beträftande stadgandet i 23 § sista stycket, vilket stadgande avhandlar rätt
att påkalla förnyad prövning för den som blivit föremål för provisorisk
tvångsåtgärd i avvaktan på att framställning om utlämning göres. Vad angår
tillämpningen av regeln i 16 § om skyldighet att hålla förhandling inom
den angivna liden av tre veckor må det framhållas, att rätten givetvis på begäran
av den häktade eller av eget initiativ kan utsätta förhandling tidigare.
Anledning härtill torde dock i allmänhet komma att saknas, särskilt i sådana
fall där slutligt beslut i utlämningsärendet är nära förestående eller också
förväntas föreligga inom den föreskrivna tiden av tre veckor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition, nr 156, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 12 november 1957

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lodenius, fru
Sjöström-Bengtsson, fru Gärde Widemar, herrar Domö och Alexanderson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, fru Boman, fru
Johansson, herrar Fröding, Jacobsson i Sala, Björkänge och Eliasson i Stockholm.

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner