Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 (Utlåtande 1956:L1u37 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Nr 37.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till allmän ordningsstadga, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 143, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll

dels velat inhämta riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till allmän ordningsstadga;

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om allmänna sammankomster; och

2) lag om skyldighet att renhålla gata m. in.;

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 december 1953 (nr 754) om
införande av kommunallagen; och

2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket;

dels ock velat inhämta riksdagens yttrande över ett vid propositionen
likaledes fogat förslag till förordning om ändring i förordningen den 22
juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse:

1) Förslag
till

Allmän ordningsstadga

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

Med allmän plats förstås i denna stadga gata, torg, park och annan plats,
som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän plats och
som upplåtits för avsett ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamn1
— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 avd. Nr 37

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

område samt allmän väg ävensom annat område, som är upplåtet till eller
eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

I lokal ordningsstadga må bestämmas, att andra till allmänt begagnande
upplåtna områden än nyss sagts vid tillämpningen av allmänna ordningsföreskrifterna
i denna stadga ävensom av föreskrift i lokal ordningsstadga
skola vara likställda med allmän plats.

Allmänna ordningsföreskrifter
2 §.

Allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping och annat samhälle,
där byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, må icke
begagnas för upplag eller avstjälpning eller tagas i anspråk för försäljningsstånd,
ställningar och dylikt, såframt ej tillstånd därtill lämnats av
polismyndigheten eller, såvitt angår upplåtelse för försäljningsändamål, i
Stockholm av överståthållarämbetet. Ej heller eljest må allmän plats, som
nyss nämnts, utan sådant tillstånd nyttjas på sätt som icke överensstämmer
med det ändamål för vilket den upplåtits eller anvisats eller som ej
är allmänt vedertaget. Vad sålunda stadgas om ianspråktagande av allmän
plats för försäljningsändamål skall dock icke gälla i fråga om salutorg
och liknande plats som i vederbörlig ordning upplåtits till allmän försäljningsplats.

Innan tillstånd meddelas, skall yttrande inhämtas från den kommunala
nämnd eller styrelse, som kommunen bestämt. Därest denna avstyrker, må
tillstånd ej meddelas.

I fråga om allmänna vägar skall vad i första stycket sägs äga tillämpning
endast såvitt avser åtgärd, som ej är reglerad i lagen om allmänna
vägar.

3§.

Allmän plats, som i 2 § första stycket sägs, skall genom tjänliga renhållningsåtgärder,
genom snöröjning jämte undanskaffande av snö och is
ävensom genom sändning eller annan åtgärd till motverkande av halka hållas
i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet
inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga
anspråk.

Till renhållning hänföres sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål ävensom av sand som påförts till motverkande av halka,
rensning och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt
annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.

Angående fullgörandet av renhållningsskyldighet, som nu sagts, är stadgat
i lagen om skyldighet att renhålla gata m. in.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 3

4 §.

Byggnader samt ställningar, skyltar och andra liknande anordningar skola
ägnas sådan tillsyn att fara icke uppkommer för dem som färdas eller
uppehålla sig å allmän plats. Snö och is, som genom ras kan vålla olycksfall
för sådan vägtrafikant, skall avlägsnas från tak, rännor och dylikt.

5 §.

Den som upptager vak eller isränna, verkställer schaktning eller grävning
eller utför annat liknande arbete, vilket med hänsyn till platsens belägenhet
och omständigheterna i övrigt medför fara för annan, är skyldig
vidtaga de åtgärder som erfordras till förebyggande av faran.

Vid brunnar skola vidtagas sådana skyddsanordningar, som med hänsyn
till platsens belägenhet och övriga omständigheter kunna anses påkallade.

6 §.

Inom stadsplanelagt område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äga tillämpning, må sprängning, fyrverkeri
och skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av poliskammaren,
där sådan finnes, och eljest av polischefen i orten.

Den som ej fyllt sexton år må ej heller inom område, som nyss nämnts,
utan sådant tillstånd för skjutning utomhus begagna luft- eller fjäderbössor
eller luft- eller fjäderpistoler, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler
kunna utskjutas.

Skjutbana, som ej hör till krigsmakten, må icke tagas i bruk innan den
godkänts av myndighet, som i första stycket sägs.

7 §•

De ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen, som för
kommun eller del därav finnas erforderliga och ej angå förhållanden, om
vilka annorledes är bestämt, meddelas i lokal ordningsstadga.

Vid meddelande av sådan föreskrift skall tillses att därigenom icke lägges
onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den
enskildes frihet.

8 §•

För särskilda fall äger poliskammaren, där sådan finnes, och eljest polischefen
i orten meddela de ordningsföreskrifter som finnas erforderliga med
avseende å handel och därmed jämförlig hantering, som bedrives utomhus
å allmän plats eller angränsande område, samt annan verksamhet eller
annat förehavande, som äger rum å allmän plats och ej är att hänföra till
offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Dylika föreskrifter må
avse jämväl användande av badplats eller lägerområde, vartill allmänheten
äger tillträde, samt hållande av lokal eller plats för sport, spel eller lifcnande.
Vid meddelande av föreskrifter skall iakttagas vad i 7 § andra stycket
sägs.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

När så befinnes påkallat med hänsyn till den allmänna ordningen, må
nämnda myndighet förbjuda verksamhet eller förehavande, som i första
stycket sägs, samt påbjuda borttagande av försäljningsstånd, ställning och
dylikt som utan tillstånd anbringats å eller invid allmän plats.

Visar sig behov föreligga av allmänna föreskrifter i sådant eller annat
hänseende, skall myndigheten göra anmälan därom till kommunens fullmäktige.

Offentliga tillställningar

9 §.

Med offentlig tillställning avses teaterföreställning, konsert, tävling och
uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biografföreställning, cirkusföreställning,
tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av annat
slag, som anordnas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmänna
sammankomster.

Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är be
roende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen
uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren
driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar,
eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets som
äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa
med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.

10 §.

Å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen
må icke anordnas offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva
undantag för tillställning, vars innehåll och syfte kan anses förenligt med
högtidens helgd.

11 §-

Därest det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana utomordentliga
förhållanden eller farsot finnes påkallat, äger Konungen, eller efter
Konungens bemyndigande, länsstyrelsen förordna, att offentlig tillställning
icke må hållas inom visst län eller del därav.

12 §.

Å allmän plats må offentlig tillställning ej anordnas utan tillstånd av
polismyndigheten.

Sådant tillstånd fordras även eljest för anordnande av offentlig danstillställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen samt därmed
jämförlig nöjestillställning ävensom tävling och uppvisning i motorsport
samt professionell boxning och brottning.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

13 §.

Vill någon i stad eller köping anordna annan offentlig tillställning än
sådan för vilken fordras tillstånd, skall därom göras anmälan till polismyndigheten.

Om det finnes erforderligt för ordningens upprätthållande, må länsstyrelsen
förordna, att vad som föreskrivits för stad och köping skall gälla även
inom annan kommun eller del därav; tillställningar som hållas inomhus må
därvid undantagas.

Befrielse från anmälningsskyldighet må av polismyndigheten, i den mån
det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, medgivas sammanslutning
eller annan anordnare beträffande tillställningar av visst slag.

14 §.

Ansökan om tillstånd att anordna offentlig tillställning skall göras skriftligen
i god tid före tillställningen och om möjligt å sådan tid, att ansökan
är polismyndigheten tillhanda senast å femte dagen före tillställningen.
Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
tillställningen samt dennas art och huvudsakliga utformning. Erfordras
utöver vad ansökan innehåller ytterligare uppgifter, äger polismyndigheten
förelägga anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock själv föranstalta
om utredning. För undersökning som kräver särskild fackkunskap
må på anordnarens bekostnad anlitas sakkunnig.

Ej må, utom då medgivande enligt 10 § eller 21 § första stycket påkallas,
föreläggande avse skyldighet att tillhandahålla handling angående eller
redogörelse för innehållet i dramatisk eller annan muntlig framställning
som är avsedd att förekomma vid tillställningen.

Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. Innebär
beslutet att tillställning ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.

15 §.

Anmälan om offentlig tillställning skall göras skriftligen eller muntligen
och om möjligt å sådan tid, att den är polismyndigheten tillhanda senast å
tredje dagen före tillställningen.

Anmälan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
tillställningen samt dennas art och huvudsakliga utformning. Där så erfordras
må polismyndigheten förelägga anordnaren att inkomma med närmare
upplysningar i nämnda hänseenden.

16 §.

Anordnaren har att svara för att god ordning råder vid tillställningen
samt är pliktig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å
ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter
sådan föreskrift må avvisas.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Vid offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus inom
inhägnat område, må rusdrycker ej förtäras annat än i samband med tilllåten
utskänkning därav, såvida ej polismyndigheten med hänsyn till särskilda
omständigheter det medgiver.

Vid meddelande av föreskrifter, som i första stycket avses, skall iakttagas,
att anordnaren ej åsamkas onödig kostnad eller tillställningens hållande
eljest onödigt försvåras.

17 §.

Anordnaren må av polismyndigheten åläggas bekosta sådan ordningshållning
genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter som äger rum
inom lokal eller plats, där offentlig tillställning hålles, samt vid ingångarna
och särskilda parkeringsplatser.

Annan ordningshållning genom polispersonal må anordnaren ej åläggas
bekosta, med mindre länsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna det
medgiver.

Ombesörjes polisbevakning, som anordnaren enligt vad nu sagts må
åläggas bekosta, av polispersonal, gäller i fråga om ersättningsskyldighet
till statsverket eller polisdistriktet vad därom i vederbörlig ordning blivit
bestämt.

18 §.

Tillträde till offentlig tillställning må icke förvägras polischefen i orten,
annan som företräder polismyndigheten eller polisman som beordrats närvara
därvid.

Polismyndigheten äger föreskriva, att den som av annan myndighet därtill
utses skall äga närvara vid tillställningen.

19 §.

Polischefen äger inställa eller upplösa offentlig tillställning, om den hålles
i strid mot 10 eller It § eller om beslut meddelats att tillställningen ej
må äga rum. Rätt att upplösa tillställning föreligger jämväl om vid densamma
förekommer något som strider mot lag eller om tillställningen föranleder
oordning eller fara för de tillstädesvarande samt andra åtgärder
visat sig otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt förfarande, återställa
ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande.

Befogenhet att upplösa tillställning må av polischefen uppdragas åt polisman
som beordras att närvara vid tillställningen. Där ej särskilda skäl
föranleda undantag, må sådan befogenhet endast anförtros polisman som
innehar befälsställning.

20 §.

Polismyndigheten äger förbjuda förnyande av offentlig tillställning, som
åsyftar eller innebär något som strider mot lag. Sådant förbud må ock
meddelas om tillställningen visat sig föranleda oordning eller fara för de

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

tillstädesvarande och detta ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter
eller andra åtgärder.

21 §.

Barn under femton år må ej medverka vid offentlig teaterföreställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen eller därmed jämförlig offentlig
tillställning. Länsstyrelsen och i Stockholm poliskammaren äger
dock medgiva undantag om deltagandet kan anses icke menligt inverka på
barnets andliga eller fysiska hälsa.

Vid offentlig tillställning må ej förekomma hypnotiska eller därmed likartade
experiment, med mindre medicinalstyrelsen funnit det kunna ske
utan våda.

Beträffande biografföreställning, tävling med fordon å väg, tävling eller
uppvisning med luftfartyg samt tillställning, som anordnas av eller vid
vilken skall medverka utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare,
skall utöver bestämmelserna i denna stadga iakttagas vad om dylik
tillställning är särskilt föreskrivet.

22 §.

I lokal ordningsstadga må bestämmas vilka föreskrifter som i allmänhet
skola meddelas beträffande tillträde till offentlig tillställning och den ordning
som skall iakttagas vid sådan tillställning.

Särskilda bestämmelser

23 §.

Lokal ordningsstadga antages av kommunens fullmäktige på förslag av
eller efter hörande av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras
därav. Finner länsstyrelsen lokal ordningsstadga påkallad, har länsstyrelsen
att därom göra anmälan till fullmäktige.

Fullmäktiges beslut om antagande av lokal ordningsstadga skall underställas
länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse, skola skälen därtill angivas.
Underlåta fullmäktige att antaga lokal ordningsstadga av innehåll,
som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen förordna i ämnet
men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens prövning.

Vad här stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring
eller upphävande av lokal ordningsstadga.

24 §.

Då lokal ordningsstadga eller ändring eller upphävande därav fastställts,
skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad ofördröj ligen införa beslutet
i länskungörelserna.

Det åligger kommunens styrelse ombesörja, att kungörelse om beslutet anslås
samt införes i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden intagas,
och att tryckta exemplar av stadgan finnas att tillgå för allmänheten.

8 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

25 §.

Förekommer behov av reglementen eller taxor för åkare, spårvägsföretag,
stadsbud, bärarelag eller dylikt, utfärdas sådana av länsstyrelsen efter hörande
av kommunens fullmäktige, där ej annorlunda är föreskrivet.

26 §.

Vid handläggningen av ärenden enligt denna stadga skall polismyndigheten
samråda med annan myndighet som beröres av ärendet. I frågor
som avse offentliga nöjestillställningar skall polismyndigheten samråda
med myndigheter vilkas verksamhet berör barnavård, undervisning och
nykterhetsvård. Samarbete bör också upprätthållas med polismyndigheterna
inom angränsande polisdistrikt.

Innan åtgärd, som berör polismyndighetens verksamhetsområde, av annan
myndighet vidtages, skall samråd äga rum med polismyndigheten.

Vad i denna paragraf sägs om polismyndighet skall i stad, där magistraten
eller kommunalborgmästaren är polismyndighet, gälla jämväl polischefen.

27 §.

Mot beslut som myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal
ordningsstadga må talan föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse,
hos Konungen och eljest hos länsstyrelsen.

Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas
av länsstyrelse eller polismyndighet eller polischefen i stad, där denne ej
är polismyndighet, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, såvida
ej annorlunda förordnas.

28 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 2—6 §§ eller underlåter någon att
hörsamma föreskrift, förbud eller påbud som meddelats med stöd av 8 §
denna stadga eller bryter någon mot bestämmelse i lokal ordningsstadga
eller i reglemente eller taxa som avses i 25 §, straffes med böter, högst
trehundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har
därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter
ådömas.

Handlar barn, som ej fyllt femton år, i strid mot bestämmelserna i 6 §
första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden om barnet straffas
på sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest han icke gjort vad på
honom ankommit för att förhindra förseelsen.

29 §.

Med dagsböter straffes

1) den som anordnar offentlig tillställning utan att hava erhållit tillstånd,
där sådant erfordras, eller som anordnar offentlig tillställning i
strid mot förbud enligt 10 eller 11 §;

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

2) den som fortsätter offentlig tillställning sedan beslut meddelats om
dess upplösning eller i strid mot förbud enligt 20 § förnyar offentlig tillställning; 3)

den som anordnar offentlig tillställning, varom anmälan skall ske, utan
att anmälan blivit rätteligen gjord, eller som, då polismyndigheten medgivit
befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till efterrättelse för
befrielsen stadgat villkor;

4) den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd
uppgift angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra upplysning; 5)

den som icke efterkommer av polismyndigheten för offentlig tillställning
meddelade föreskrifter; samt

6) den som bryter mot bestämmelserna i 21 § första eller andra stycket.

Vid förseelse mot 21 § första stycket skall jämväl den som har vårdnaden

om barnet straffas på sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest han
icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra förseelsen.

Den som bryter mot bestämmelsen i 16 § andra stycket straffes, där ej
gärningen är belagd med straff i annan författning, med böter, högst trehundra
kronor.

Försummelse i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende å uppgiftsskyldighet
beträffande tillställning som må hållas utan tillstånd skall
dock ej föranleda ansvar, om försummelsen med hänsyn till omständigheterna
kan anses ursäktlig och ej vållat någon olägenhet, samt ej heller
om tillställningen icke kommit till stånd.

30 §.

Har anordnare av offentlig tillställning begått överträdelse som i 29 §
avses, må, efter ty prövas skäligt, förklaras förverkat till kronan vad som
uppburits i avgifter eller eljest i ersättning för bevistande av tillställningen.
Har vederlaget utgått i annat än penningar och finnes det ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat.

31 §.

Har någon underlåtit att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som
åligger honom enligt denna stadga eller lokal ordningsstadga eller med stöd
av sådan stadga meddelad ordningsföreskrift, och fullgör han icke genast
efter därom erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan han icke anträffas
med sådan tillsägelse, äger polismyndigheten förelägga vite eller, där
så anses nödigt, låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges
bekostnad.

Vad i denna paragraf sägs om polismyndighet skall i stad, där magistraten
eller kommunalborgmästaren är polismyndighet, avse jämväl polischefen.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956
32 §.

Med polismyndighet avses i denna stadga i stad med poliskammare denna
och i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare samt i övriga delar
av riket polischefen i orten, dock att stadsfullmäktige äga besluta att polischefen
i orten skall vara polismyndighet i stället för magistrat eller kommunalborgmästare.

Övergångsbestämmelser

33 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom stadgan upphävas, utom vad angår sådan sammankomst, varå lagen
om allmänna sammankomster äger tillämpning,

ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) med undantag
för § 14 andra stycket,

förordningen den 10 december 1897 (nr 115) angående förbud mot barns
användande vid offentliga förevisningar,

förordningen den 26 maj 1916 (nr 199) angående offentliga föreställningar
i hypnotism in. in.,

kungörelsen den 10 juni 1932 (nr 198) angående tillämpning för riket i
dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan,

förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt tillämpning av
vissa bestämmelser i § 13 nämnda stadga m. m.,

kungörelsen den 28 maj 1943 (nr 266) angående förbud mot offentliga
nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar,

så ock vad i övrigt finnes i allmän författning eller lokala ordningsstadgar
eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna
stadga.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts
genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

34 §.

Vad i denna stadga föreskrives angående antagande av lokal ordningsstadga
skall äga tillämpning redan före den 1 januari 1958, dock att sådan
stadga ej må träda i kraft förrän nämnda dag.

35 §.

Från och med den 1 januari 1958 intill dess annorlunda förordnas skall
i stället för bestämmelsen i § 14 andra stycket ordningsstadgan för rikets
städer gälla följande.

Inom tättbebyggd del av stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äga tillämpning, skola gårdar, portgångar och

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

andra dylika till byggnader hörande yttre utrymmen hållas i snyggt och
för sundheten tillfredsställande skick. Den som försummar att fullgöra
sitt åliggande härutinnan, straffes med böter, högst trehundra kronor.

2) Förslag
till

Lag

om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å allmän sammankomst som hålles för överläggning,
opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet,
eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning
eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsövning.

Såsom allmän skall anses sammankomst som anordnas för allmänheten
eller till vilken allmänheten äger tillträde eller som, med hänsyn till de
villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med sammankomst
som nyss sagts.

Bestämmelserna skola gälla även om vid sammankomsten förekomma
mindre inslag som avse underhållning eller förströelse.

2 §•

Därest det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana utomordentliga
förhållanden eller farsot finnes påkallat, äger Konungen eller efter
Konungens bemyndigande länsstyrelsen förordna, att allmän sammankomst
icke må hållas inom visst län eller del därav.

3 §.

Utan tillstånd av polismyndigheten må allmän sammankomst ej hållas å
gata, torg, park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan
utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål, å sådan
del av hamnområde som är tillgänglig för allmänheten eller å allmän väg
eller annat område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

Vid prövning huruvida tillstånd bör meddelas, skall beaktas vikten ur
allmän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålles.

4 §•

Vill någon i stad eller köping anordna allmän sammankomst å annan
plats utomhus än i 3 § sägs, skall anmälan därom göras till polismyndigheten.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Om det finnes oundgängligen erforderligt för ordningens upprätthållande,
må länsstyrelsen förordna, att vad sålunda föreskrivits för stad och
köping skall gälla även inom annan kommun eller del därav, så ock att i
stad, köping eller annan kommun eller del därav anmälningsskyldighet skall
föreligga även beträffande allmänna sammankomster som hållas inomhus,
dock med undantag för sådana som äro att hänföra till religionsövning eller
föreläsning vid läroanstalt eller föreläsning eller föredrag i folkbildande
syfte.

Befrielse från anmälningsskyldighet må av polismyndigheten, i den mån
det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, medgivas sammanslutning,
samfund eller annan anordnare beträffande sammankomster av visst slag.

5 §•

Ansökan om tillstånd att anordna allmän sammankomst skall göras skriftligen
i god tid före sammankomsten och om möjligt å sådan tid att ansökan
är polismyndigheten tillhanda senast å femte dagen före sammankomsten.
Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning.

Erfordras utöver vad ansökan innehåller ytterligare uppgifter, äger polismyndigheten
förelägga anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock
själv föranstalta om utredning. Ej må föreläggande avse skyldighet att tillhandahålla
handling angående eller redogörelse för innehållet i föredrag,
tal eller annan muntlig framställning som är avsedd att förekomma vid
sammankomsten.

Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. Innebär
beslutet att sammankomst ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.

6 §•

Anmälan om allmän sammankomst skall göras skriftligen eller muntligen
och om möjligt å sådan tid att den är polismyndigheten tillhanda senast å
tredje dagen före sammankomsten.

Anmälan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning. Där så erfordras
må polismyndigheten förelägga anordnaren att inkomma med närmare
upplysningar i nämnda hänseenden.

7 §•

Anordnaren har att svara för att god ordning råder vid sammankomsten
samt är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å
ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter
sådan föreskrift må avvisas.

Vid meddelande av föreskrifter skall iakttagas att anordnaren ej åsamkas
onödig kostnad eller sammankomstens hållande eljest onödigt försvåras.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 13

8 §■

Anordnaren må ej åläggas bekosta ordningshallning vid allmän sammankomst
genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter.

9 §.

Tillträde till allmän sammankomst må icke förvägras polischefen i orten,
annan som företräder polismyndigheten eller polisman som beordrats närvara.

Polismyndigheten äger föreskriva, att den som av annan myndighet
därtill utses skall äga närvara vid sammankomsten.

10 §.

Polischefen äger inställa eller upplösa allmän sammankomst, om den
hålles i strid mot 2 § eller om beslut meddelats att sammankomsten ej
må äga rum. Rätt att upplösa sammankomst föreligger jämväl, om vid
densamma förekommer något som strider mot lag eller om sammankomsten
föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de tillstädesvarande samt
undra åtgärder visat sig otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt
förfarande, återställa ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande.

Befogenhet att upplösa sammankomst må av polischefen uppdragas
åt polisman som beordras att närvara vid sammankomsten. Där ej särskilda
skäl föranleda undantag, må sådan befogenhet endast anförtros polisman
som innehar befälsställning.

11 §•

Polismyndigheten äger förbjuda förnyande av allmän sammankomst, som
åsyftar eller innebär något som strider mot lag. Sådant förbud må ock
meddelas om sammankomsten visat sig föranleda svårare oordning eller
avsevärd fara för de tillstädesvarande och detta ej kan förebyggas genom
ordningsföreskrifter eller andra åtgärder.

12 §.

Vid allmän sammankomst, som ej utgör led i undervisningen vid högre
läroanstalt, må ej förekomma hypnotiska eller därmed likartade experiment,
med mindre medicinalstyrelsen funnit det kunna ske utan våda.

Beträffande filmförevisning vid allmän sammankomst, så ock beträffande
allmän sammankomst, som anordnas av utlänning eller därvid utlänning
skall medverka, skall utöver bestämmelserna i denna lag iakttagas vad därom
är särskilt stadgat.

13 §.

Mot beslut som myndighet meddelat på grund av denna lag må talan
föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse, hos Konungen och
eljest hos länsstyrelsen.

14 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Beslut som på grund av denna lag meddelas av länsstyrelse eller polismyndighet
eller polischefen i stad, där denne ej är polismyndighet, skall utan
hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

14 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i stad med poliskammare denna
och i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare samt i övriga delar
av riket polischefen i orten, dock att stadsfullmäktige äga besluta att polischefen
i orten skall vara polismyndighet i stället för magistrat eller kommunalborgmästare.

15 §.

Med dagsböter straffes

1) den som anordnar allmän sammankomst utan att hava erhållit tillstånd,
där sådant erfordras, eller som anordnar sammankomst i strid mot
förbud enligt 2 §;

2) den som fortsätter allmän sammankomst sedan beslut meddelats om
dess upplösning eller i strid mot förbud enligt 11 § förnyar allmän sammankomst; 3)

den som anordnar allmän sammankomst, varom anmälan skall ske,
utan att anmälan blivit rätteligen gjord eller som, då polismyndigheten
medgivit befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till efterrättelse
för befrielsen stadgat villkor;

4) den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd
uPP§ift angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra upplysning; 5)

den som icke efterkommer av polismyndigheten för allmän sammankomst
meddelade föreskrifter; samt

6) den som bryter mot bestämmelsen i 12 § första stycket.

Försummelse i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende å

uPPgiftsskyldighet beträffande sammankomst som må hållas utan tillstånd
skall dock ej föranleda ansvar, om försummelsen med hänsyn till
omständigheterna kan anses ursäktlig och ej vållat någon olägenhet, samt
ej heller om sammankomsten icke kommit till stånd.

16 §.

Har anordnare av allmän sammankomst begått överträdelse som i 15 §
avses, må, efter ty prövas skäligt, förklaras förverkat till kronan vad som
uppburits i avgifter eller eljest i ersättning för bevistande av sammankomsten.
Har vederlaget utgått i annat än penningar och finnes det ej i
behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom lagen upphävas
dels, såvitt angår sammankomst som i lagen avses, § 13 ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22), förordningen den 26 maj 1916 (nr
199) angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. och förordningen
den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt tillämpning av vissa
bestämmelser i § 13 nämnda stadga m. m.,

dels 4 § b) lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående införande av lagen
om ändring i strafflagen m. m.,

dels ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i lokal
ordningsstadga eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna
i denna lag.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

3) Förslag
till

Lag

om skyldighet att renhålla gata m. ni.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Renhållning i stad inom område, för vilket stadsplan fastställts, av gata,
torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg åvilar staden.
Samma lag vare beträffande snöröjning jämte undanskaffande av snö och
is ävensom sändning eller annan åtgärd till motverkande av halka i den
mån ej åtgärden ankommer på kronan såsom väghållare.

I fråga om annan i stadsplan ingående mark i stad än i första stycket
sägs, som är upplåten till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel, åvilar
där avsedd skyldighet, vilken ej skall fullgöras av kronan eller staden såsom
väghållare, den som enligt gällande föreskrifter eller överenskommelse eller
av ålder svarar för densamma.

2 §•

Ägare av fastighet inom område, som i 1 § första stycket sägs, må genom
beslut av stadsfullmäktige åläggas att fullgöra skyldighet som i nämnda
paragraf avses, såvitt angår gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt
utrymme utanför fastigheten. Beslutet skall underställas Konungens
prövning, såframt på fastighetsägare lägges skyldighet som tidigare icke
ålegat honom.

16 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Med fastighets ägare skall jämställas den som enligt kommunalskattelagen
i ägares ställe har skatteplikt för fastigheten.

3 §.

När särskilda skäl föranleda därtill må Konungen, på hemställan av
stadsfullmäktige, medgiva att i fråga om fullgörandet av i 1 § avsedda
skyldigheter viss annan ordning skall gälla för staden än som föreskrives
i denna lag.

4 §.

Vad i denna lag är stadgat skall äga motsvarande tillämpning för köping
ävensom annat samhälle, där bestämmelserna för stad i byggnadslagen den
30 juni 1947 skola tillämpas. I sådant samhälle äger den myndighet som
eljest utövar samhällets beslutanderätt den befogenhet som i stad tillkommer
stadsfullmäktige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom denna lag upphäves vad som i lokala stadgar eller andra särskilda
föreskrifter finnes stridande mot lagens bestämmelser.

Beslut som avses i denna lag må meddelas redan före lagens ikraftträdande.

För stad eller annan ort, som avses i lagen, må stadsfullmäktige eller
motsvarande myndighet genom beslut före lagens ikraftträdande bestämma
att med lagens tillämplighet tills vidare skall anstå. Sådant beslut vare dock
ej gällande utöver två år från lagens ikraftträdande.

4) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 18 december 1953 (nr 754)
om införande av kommunallagen

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 18 december 1953 om införande
av kommunallagen skall upphöra att gälla samt att 11 § samma lag skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 11

11 §.

Där köping---- särskilda föreskrifter.

Där särskilda skäl därtill äro, må Konungen besluta att område på landet,
som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle, vilket äger

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

att oberoende av kommunen i övrigt självt vårda de angelägenheter, som
föranledas av allmänna ordningsstadgans tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

5) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i
riket1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 §.

Skall polisdistrikt ---— kommunens ställe.

Om polisdistrikt---må erfordras.

För polisverksamhetens---dess skyldigheter.

Då polisdistrikt---på länsstyrelsen.

I avseende å polisväsendet skall vad som stadgas angående kommun äga
motsvarande tillämpning beträffande köping, som icke utgör egen kommun,
så ock beträffande municipalsamhälle, såvida köpingen eller municipalsamhället
själv vårdar sådana angelägenheter som föranledas av tillämpningen
av allmänna ordningsstadgan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 712.

2—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 1 avd. Nr 37

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

6) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1)
angående biografföreställningar

Härigenom förordnas, dels att §§ 2 och 9 förordningen den 22 juni 1911
angående biografföreställningar skola upphöra att gälla, dels ock att §§ 1,
4, 7 och 8 samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

§ 1.

I fråga om offentlig förevisning av rörliga fotografiska bilder (biograffilm)
skall, utöver vad eljest finnes föreskrivet, gälla vad nedan stadgas.

§ 4.

Vid föreställning —- — — nedan sägs.

Vad sålunda föreskrivits gäller ej, därest film, som icke berör försvaret
eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden och icke heller upptagits
från luften, troget skildrar nyligen inom riket inträffade händelser
och förevisas under en tid av högst 10 dagar efter det de skildrade händelserna
ägt rum; dock att ej heller i sådant fall filmen må förevisas, innan
den godkänts i stad av poliskammare eller polismästare, där sådan finnes,
och i annan stad av magistraten eller kommunalborgmästaren samt på landet
av polischefen i orten.

§ 7.

Har film---bevis (förbudskort).

Har film —---— äga tillträde.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas myndighet, som i § 4
andra stycket sägs, ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning--- — i stämpelförordningen.

Har ur--- — av filmnegativet.

Del, som---statens biografbyrå.

§ 8.

Med dagsböter straffes den som överträder föreskrifterna i § 3 eller § 4.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.

1 Senaste lydelse, se beträffande §§ 1 och 8 SFS 1944: 431 samt beträffande §§ 4 och 7
SFS 1954:512.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande nio i
anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 553 av herrar Lundström och Söderquist
samt II: 730 av fröken Vinge och herr Helén;

de likalydande motionerna I: 554 av herr Lindblom m. fl. samt II: 733 av
herr Sjölin m. fl.;

de likalydande motionerna I: 557 av herr Englund m. fl. samt II: 736 av
herr Rimmerfors m. fl.;

de likalydande motionerna I: 563 av herr Huss och II: 748 av herr Boi ja;
ävensom

motionen II: 747 av herr Hamrin.

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna.

Till utskottet har i ärendet inkommit dels den 21 april 1956 skrivelse
från Sveriges Bleck- och Plåtslagaremästareförbund samt Stockholms Bleckoch
Plåtslagaremästareförening dels ock den 25 samma månad skrivelse
från den menighet, som den 22 april 1956 varit församlad till kontraktsdag
i Konga kontrakt.

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta
behandlingen av propositionen jämte i anledning av densamma
väckta motioner till innevarande höstsession.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till allmän ordningsstadga, lag om
allmänna sammankomster samt lag om skyldighet att renhålla gata m. m.
ävensom förslag till följdändringar i vissa författningar.

Den allmänna ordningsstadgan är avsedd att ersätta 1868 års ordningsstadga
för rikets städer. Den nya ordningsstadgan föreslås skola gälla riket
i dess helhet. Vissa bestämmelser har dock givits begränsad räckvidd. I förslaget
har upptagits vissa ordningsföreskrifter såsom t. ex. angående
nyttjande och renhållning av allmän plats, sprängning, fyrverkeri o. dyl.
Liknande bestämmelser finns i nu gällande ordningsstadga. Bland de nya
föreskrifterna märks förbud för den som ej fyllt 16 år att inom stadsplanelagt
område i stad, köping in. fl. orter utan tillstånd utomhus skjuta
med luft- eller fjäderbössor.

Offentliga tillställningar, varmed avses teaterföreställningar, danstillställningar,
idrottstävlingar och liknande tillställningar, regleras i allmänna
ordningsstadgan. Tillstånd skall fordras för anordnande endast av vissa
särskilt angivna slag av tillställningar ävensom för tillställningar som an -

20 Första lagutskottets utlåtande nr 37 är 1956

ordnas på allmän plats. I övrigt skall i regel endast fordras en anmälan.
Bestämmelserna innebär ej oväsentliga lättnader i förhållande till vad som
nu gäller. Så t. ex. kommer tillstånd ej att erfordras för anordnande av
idrottstävling. Vidare gives bestämmelser om tillträdesrätt till offentlig
tillställning, upplösningsrätt, barns medverkan m. m. I anslutning till
bestämmelser om ordningshållning vid offentlig tillställning föreslås generellt
förbud mot att vid tillställning som äger rum inomhus eller utomhus
inom inhägnat område förtära rusdrycker annat än i samband med
tillåten utskänkning därav. Vidare har upptagits en bestämmelse om i
vilken utsträckning anordnare skall kunna åläggas att svara för ordningshållning
genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter.

Församlingsrätten har ansetts vara av den vikt att den bör regleras
i lag. Bestämmelserna har upptagits i lagen om allmänna sammankomster.
Med sammankomnst avses t. ex. sammankomst för överläggning, opinionsyttring
eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet, föreläsning,
föredrag, religionsövning m. m. Beträffande sammankomster har
gjorts betydande lättnader i förhållande till vad som nu gäller. Tillstånd att
anordna allmän sammankomst skall fordras endast om den anordnas utomhus
å allmän plats. Anmälan om sammankomst skall enligt förslaget ske
endast i mycket begränsad omfattning. Ordningshållning vid allmän sammankomst
genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter skall
alltid åvila samhället. I lagen gives vidare bestämmelser om tillträdesrätt,
upplösningsrätt m. m.

I lagen om skyldighet att renhålla gata m. m. regleras vem renhållningsskyldigheten
skall åvila. Renhållning inom stadsplanelagt område i stad,
köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad
gäller, föreslås i princip skola åvila samhället, då fråga är om gata, torg,
park och annan sådan allmän plats samt allmän väg. Under vissa förutsättningar
skall dock fastighetsägaren kunna åläggas att svara för renhållning
av gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten. I lagen har upptagits en särskild bestämmelse enligt
vilken Kungl. Maj:t må medgiva att i fråga om fullgörandet av renhållningsskyldigheten
skall gälla annan ordning än som föreskrives i lagen.

Författningsförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1958.

Översikt

och

Vissa huvudfrågor i förslagen
Översikt

Den nuvarande ordningsstadgan för rikets städer utfärdades den 24 mars
1868 och trädde i kraft den 1 januari 1869. Den gäller, såsom framgår av
namnet, i första hand endast för städer, men länsstyrelsen kan efter beslut,

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 21

som skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, förordna att vad i stadgan
är föreskrivet om stad även skall gälla för köping, hamn, fiskeläge och
annat ställe med större sammanträngd befolkning. Länsstyrelsen kan även
föreskriva, att stadgans bestämmelser om offentliga tillställningar skall
gälla visst område invid eller i närheten av stad. Vidare gäller enligt en särskild
kungörelse vissa bestämmelser i ordningsstadgan, nämligen de som
avser s. k. allmänna folknöjen, även på landsbygden. Någon allmän ordningsförfattning
avseende den egentliga landsbygden finns däremot icke.

En kort sammanfattning av innehållet i gällande ordningsstadga lämnas
å sid. 26 i propositionen.

Trots den långa tid som förflutit sedan ordningsstadgans tillkomst har
några mera genomgripande ändringar av stadgan icke vidtagits utan stadgan
består ännu i stort sett oförändrad. De i stadgan upptagna allmänna
ordningsföreskrifterna härrör sålunda i viktiga delar från en tid med andra
sociala och ekonomiska förhållanden. Flera av de ordningsfrågor, som vid
stadgans tillkomst var aktuella, har efter hand förlorat mycket av sin betydelse
medan andra trätt istället och åtskilliga ämnen som behandlas i stadgan
har sedermera blivit föremål för speciell reglering. Vidare är bestämmelsernas
språkliga utformning påfallande ålderÄomlig. Ordningsstadgan
har till töljd härav kommit att framstå såsom alltmer ofullständig och föråldrad.
Sedan länge har också frågan om en reformering av stadgan varit
aktuell. Särskilt har — till följd av nöjeslivets snabba utveckling — spörsmålet
om ändrade bestämmelser angående nöjestillställningar uppmärksammats.
Behovet av en översyn av ordningsstadgan föranledde Kungl.
Maj :t att den 11 november 1938 uppdraga åt landshövdingen A. Lidén att
såsom sakkunnig utreda frågan. Sedan ytterligare en sakkunnig tillkallats
1 ramlade de båda sakkunniga — som antog benämningen ordningsstadgeutredningen
— den 8 november 1944 betänkande med förslag till allmän
ordningsstadga m. m. (SOU 1944:48).

Den föreslagna stadgan hade karaktären av en allmän ordningsstadga,
vari ordningsföreskrifter meddelades för hela riket. Flertalet av de materiella
föreskrifterna i 1868 års stadga ansågs alltjämt böra gälla och överlördes
därför, efter redaktionell omarbetning, till den nya stadgan. Denna
innefattade emellertid också väsentliga nyheter. Sålunda hade i stadgan inarbetats
ett stort antal föreskifter som saknade motsvarighet i gällande
ordningsstadga men som allmänt förekom i lokala ordningsstadgor. Den
föreslagna stadgan kom därigenom att erhålla ett betydligt större omfång
än den gällande och upptog 76 paragrafer fördelade på fyra avdelningar
mot 30 paragrafer i gällande stadga.

Ordningsstadgeutredningens förslag remitterades till ett stort antal myndigheter
och organisationer. I yttrandena vitsordades allmänt behovet av
eu ny stadga, men del framlagda förslaget utsattes för allvarlig kritik såväl
ur mera allmänna synpunkter som beträffande de särskilda stadgandena. I

22 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

förstnämnda hänseende riktade sig anmärkningarna särskilt mot det stora
antalet detaljbestämmelser och flertalet remissinstanser ansåg, att stadgans
omfång borde skäras ned avsevärt.

För innehållet i 1944 års förslag till allmän ordningsstadga och för de
över detta avgivna remissyttrandena redogöres sammanfattningsvis å sid.
27 och 28 i propositionen.

På grund av de anmärkningar, som sålunda i olika avseenden riktades
mot ordningsstadgeutredningens förslag, ansågs detta böra överses av särskilda
sakkunniga, vilka även borde ompröva frågan om den författningsmässiga
regleringen av församlingsrätten. Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 22 september 1949 tillkallades därför nya sakkunniga1 för att
biträda med denna utredning. De sakkunniga — som i det följande benämnes
utredningen — har den 23 oktober 1954 avlämnat betänkande i ämnet
(SOU 1954:37), innefattande bland annat förslag till allmän ordningsstadga,
lag om allmänna sammankomster och lag angående skyldighet att
renhålla gata in. m. Den föreslagna ordningsstadgan har avsevärt begränsats
i förhållande till 1944 års förslag. I lagen om allmänna sammankomster
har upptagits bestämmelser om församlingsrätten, d. v. s. rätten för svenska
medborgare att komma samman till överläggning om allmänt eller enskilt
ärende. Den särskilda lagen angående skyldighet att renhålla gata m. m.
reglerar frågan om vem som skall svara för renhållningen. Någon häremot
svarande författning finns icke för närvarande.

Över de sakkunnigas förslag — som är enhälligt — har efter remiss yttranden
avgivits av ett mycket stort antal myndigheter och organisationer.

7954 års förslag

Såsom nämnts har i det framlagda förslaget hithörande bestämmelser
uppdelats på tre skilda författningar: en allmän ordningsstadga, en lag om
allmänna sammankomster och en lag angående skyldighet att renhålla
gata m. m.

Den allmänna ordningsstadgan, som i princip skall gälla hela riket, har
avsevärt nedskurits i förhållande till 1944 års förslag. Den omfattande och
ingående reglering som genomförts i åtskilliga ämnen med anknytning till
ordningsstadgan har befunnits kunna medföra en avsevärd minskning av
antalet bestämmelser. Som exempel härpå må nämnas trafikförfattningarna
samt byggnads-, hälsovårds- och naturskyddslagstiftningen. Fn nedskärning
av ordningsstadgan har utredningen ansett motiverad jämväl ur allmänna
synpunkter. Önskemålet om enhetlighet bör enligt utredningen icke
föranleda att i de små samhällena skall gälla regler i alla de hänseenden,
vari de större samhällena funnit stadganden påkallade. En detaljreglering,
som går utöver vad behovet kräver, framstår såsom ett onödigt tvång

1 Justitierådet N. J. Regner, ordförande, borgarrådet G. E. Wennström, ledamoten av
riksdagens första kammare, ombudsmannen A. G. Pettersson, advokaten K. J. Y. Häckner,
ledamoten av första kammaren, sekreteraren L. Eliasson.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 23

på invånarna och kan endast med svårighet upprätthållas. Härtill kommer
hänsynen till den kommunala självbestämmanderätten i fråga om ordningsangelägenheter.
Den nya kommunallagstiftningen har åsyftat att öka kommunernas
kompetensområde och över huvud kommunernas frihet att själva
vårda sina angelägenheter. Uppenbarligen skulle det stå i strid häremot att
utan starka skäl genom ingående allmänna regler inskränka kommunernas
frihet på ifrågavarande område, framhåller utredningen. I enlighet med nu
angivna synpunkter har i förslaget endast upptagits ett ganska ringa antal
bestämmelser rörande ordningen i allmänhet. Ytterligare erforderliga ordningsföreskrifter
skall enligt utredningen liksom hittills meddelas i form
av lokala stadgar, som antages av kommunerna och underställes länsstyrelsens
prövning. Vad däremot angår offentliga tillställningar har utredningen
ansett en utförligare reglering påkallad.

Förslaget till allmän ordningsstadga innehåller sålunda i en första avdelning
vissa allmänna ordningsföreskrifter. Där behandlas frågan om
nyttjande av allmän plats (1 §) och om renhållningsskyldighet å allmän
plats (2 §). Vidare föreslås vissa bestämmelser till skydd för trafikanter
på allmän plats mot fara från byggnader och andra anordningar (3 §),
föreskrifter angående upptagande av vak m. m. (4 §), bestämmelser rörande
sprängning m. in. (5 §), rörande polismans befogenhet att ingripa
mot ordningsstörande förehavanden (6 §) samt bestämmelser rörande komplettering
av de allmänna ordningsstadgandena genom lokala föreskrifter
och angående befogenhet för polismyndighet att ingripa i fall som ej regleras
i den lokala stadgan (7 och 8 §§). Den andra avdelningen i förslaget
till allmän ordningsstadga handlar om offentliga tillställningar (9—19 §§).
Med offentlig tillställning förstås sådan tillställning som främst avser att
bereda deltagarna nöje eller förströelse såsom teaterföreställning, konsert,
danstillställning, o. s. v. Här upptages bestämmelser om tillstånd och anmälan,
om ordning vid och tillträde till tillställningen, om rätt att upplösa
tillställning in. m. Det tredje avsnittet i stadgan innehåller vissa särskilda
bestämmelser såsom angående vad som skall förstås med allmän plats
(20 §), angående antagande och fastställande av lokal ordningsstadga (21
och 22 §§), om reglemente eller taxor för åkare (23 g), om samarbete mellan
polismyndighet och övriga ortsmyndigheter (24 §) samt ansvarsbestämmelser
m. m. (25 och 26 §§).

Den föreslagna lagen om allmänna sammankomster avser allmän sammankomst
som hålles för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i
allmän eller enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning
eller föredrag för meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller
till religionsövning. Utredningen biträder den från många håll framförda
uppfattningen att församlingsrätten bör omgärdas med det skydd som följer
av dess reglering i allmän lag. För alt församlingsrättens faktiska innehåll
ej skall bliva beroende av administrativa tillämpningsföreskrifter —

24 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

vilket bleve fallet om lagen inskränkes till att allenast ge uttryck åt en
allmän princip — föreslår utredningen att i lagen meddelas fullständiga
bestämmelser rörande allmänna sammankomster. Den föreslagna lagen
innehåller således en fullständig reglering angående dessa sammankomster,
vad som skall förstås med allmän sammankomst, anmälan och tillstånd,
ordning vid och tillträde till sammankomsten, rätt att upplösa sammankomst,
ansvarsbestämmelser, m. in.

Utredningen framlägger vidare förslag till lag angående skyldighet att
renhålla gata m. m. Angående innebörden av renhållningsskyldigheten har
såsom nämnts föreskrift upptagits i förslaget till allmän ordningsstadga.
Ifrågavarande lag avser att fastslå vem som skall svara för renhållningsskyldigheten.
Det har ansetts vara en stor brist att fasta normer beträffande
gaturenhållningen saknats. Med hänsyn till utvecklingen beträffande
övrig gatuhållning och under beaktande av de faktiska förhållandena, vilka
visar att samhällena självmant i betydande omfattning övertagit allt flera
av renhållningsbestyren, har annat icke ansetts kunna ifrågakomma än att
ansvaret för renhållningen i princip lägges på kommunerna.

Emellertid har icke ansetts motiverat att helt befria fastighetsägarna
från hithörande uppgifter, i synnerhet som det beträffande en del av dessa
arbeten fortfarande kan vara lämpligare att ombesörjandet åligger de särskilda
fastighetsägarna än ett centralt renhållningsverk.

Utredningen har därför föreslagit att samtidigt som det primära ansvaret
för renhållning, snöröjning och övriga hithörande uppgifter överflyttas
å samhällena dessa medgives rätt att ålägga fastighetsägarna vissa
skyldigheter härutinnan. De skyldigheter som sålunda må åläggas fastighetsägare
har begränsats till att avse gångbana eller annat för gångtrafiken
erforderligt utrymme utanför fastighet inom tättbebyggd del av staden
eller samhället. En sådan fördelning överensstämmer nära med vad som
redan tillämpas i ett stort antal städer och andra samhällen.

Departementschefen

Efter att å sid. 31 och 32 i propositionen ha lämnat en redogörelse för
vissa remissyttranden rörande utredningens disposition av författningsmaterialet
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund,
vid lagrådsremissen följande i denna fråga:

»Vad angår utredningens förslag att uppdela bestämmelserna på tre skilda
författningar, en allmän ordningsstadga, en lag om allmänna sammankomster
och en lag om skyldighet att renhålla gata m. m., vill jag biträda
detta förslag. Givetvis är det särskilt önskvärt att ifrågavarande bestämmelser,
som i så hög grad angår allmänheten, är disponerade på ett överskådligt
och lättillgängligt sätt. Enligt min mening når man den bästa överskådligheten
genom att, på sätt utredningen föreslagit, dela upp bestämmelserna
på tre olika författningar.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

De egentliga ordningsbestämmelserna och föreskrifterna angående antagande
av lokala ordningsstadgor bör innefattas i den allmänna ordningsstadgan.
I denna torde även böra upptagas föreskrifter om offentliga tillställningar.
Beträffande bestämmelserna om församlingsrätten, d. v. s. rätten
för svenska medborgare att komma samman till överläggning om allmänt
eller enskilt ärende, finner jag, såsom jag i det följande kommer
att närmare utveckla, dessa vara av den beskaffenhet att de bör upptagas i
en särskild, av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag. Församlingsfriheten
är en medborgerlig rättighet av sådan betydelse, att den bör kringgärdas
av de garantier, som följer av dess reglering i allmän lag. I tidigare
sammanhang har den tanken väckts, att en sådan lag endast borde innehålla
de grundläggande reglerna under det att detaljbestämmelserna borde
upptagas i ordningsstadgan. Emellertid kommer bestämmelserna om allmänna
sammankomster att på vissa punkter skilja sig från dem som föreslås
för offentliga tillställningar. Med hänsyn bl. a. härtill synes det mig
som om man skulle nå den bästa överskådligheten genom att i lagen intaga
samtliga bestämmelser om allmänna sammankomster och i ordningsstadgan
reglera endast offentliga tillställningar. Såsom i vissa remissyttranden framhålles
medför detta visserligen att åtskilliga likartade bestämmelser måste
intagas såväl i lagen som i ordningsstadgan. Jag kan dock icke finna några
större olägenheter förenade med en sådan disposition. I enlighet med utredningens
förslag förordar jag således, att i en särskild lag om allmänna
sammankomster upptages samtliga de bestämmelser, som angår sådana
sammankomster, och att offentliga tillställningar i sin helhet regleras i den
allmänna ordningsstadgan.

I svensk rätt saknas för närvarande bestämmelser om vem renhållningsskyldigheten
i fråga om gata in. m. skall åvila. Detta har länge ansetts
vara en stor brist och det framstår som önskvärt att i detta sammanhang
söka nå en tillfredsställande lösning av denna viktiga fråga. Bestämmelserna
är av den innebörd, att de bör upptagas i en lag och icke i ordningsstadgan.
Jag tillstyrker därför att denna fråga i enlighet med utredningens
förslag regleras i en särskild lag.

Av vad jag nu anfört framgår således att jag ansluter mig till utredningens
disposition av författningsmaterialet. Såsom från något håll framhållits
ökas uppsplittringen av materialet ytterligare genom kommunernas
möjlighet att antaga lokala ordningsföreskrifter. Den svåröverskådlighet
som möjligen kan bli en följd härav finner jag dock ofrånkomlig om man
över huvud taget vill bibehålla kommunernas rätt att antaga lokala ordningsföreskrifter,
och denna möjlighet har icke ens ifrågasatts.»

26 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Ordningsstadgans tillämpningsområde och omfattning

Gällande ordningsstadga

Såsom redan tidigare omnämnts gäller 1868 års ordningsstadga i första
hand endast för städer. Länsstyrelsen kan emellertid förordna ätt vad i
stadgan är föreskrivet om stad i tillämpliga delar även skall gälla för
köping, hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning.
Sådant beslut skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Utgör
området ej egen kommun, kan Konungen, där särskilda skäl därtill äro,
härvid besluta att området skall utgöra ett municipalsamhälle. Av ordningsstadgans
materiella föreskrifter gäller vissa blott inom den egentliga
staden, varmed förstås de på ett mera stadsmässigt sätt bebyggda delarna
av eu stad. Andra bestämmelser skall tillämpas jämväl å stadens område,
dit enligt § 19 är att hänföra de utom den egentliga staden belägna men
ändock till staden lydande och inom dess rågång befintliga ägor. I ett par
fall meddelas skilda bestämmelser för den egentliga staden och för stadens
område.

Vad angår offentliga tillställningar kan vidare som nämnts länsstyrelsen
föreskriva att ordningsstadgans bestämmelser skall gälla visst område
invid eller i närheten av stad. Därjämte skall enligt kungörelsen den 10
juni 1932 (nr 198) angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa
bestämmelser i ordningsstadgan vad i § 13 är stadgat i fråga om maskerad,
bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt, akrobatiska konststycken,
konstridning, djurförevisning eller andra med dessa jämförliga
tillställningar tillämpas jämväl beträffande dylik tillställning å ort, varest
vad sålunda är stadgat icke redan är gällande. I övrigt finns för den egentliga
landsbygden icke några allmänna ordningsföreskrifter utan behovet
av sådana föreskrifter har tillgodosetts genom att kommunerna i kommunallagstiftningen
tillagts befogenhet att antaga föreskrifter till främjande
av sedlighet samt ordning och säkerhet inom kommunen.

Departementschefen

*---Det av utredningen nu framlagda förslaget till allmän ordnings stadga

avses skola gälla riket i dess helhet. I stället för att dela upp bestämmelserna
på skilda avdelningar avseende tättbebyggda områden och
den egentliga landsbygden har man i de fall, då bestämmelserna ansetts
böra begränsas till att gälla endast tätorter, angivit begränsningen i de
särskilda bestämmelserna. Med hänsyn till sistnämnda bestämmelsers ringa
antal och förslagets utformning i övrigt har denna väg befunnits framkomlig.

Mot den av utredningen begagnade metoden har remissinstanserna ej
haft något att invända och allmänt är man ense om att en ny ordningsstadga
bör äga tillämpning för riket i dess helhet; den bör vara en riks -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

stadga. Även jag hyser den uppfattningen, att en allmän ordningsstadga
bör avse riket i dess helhet och att de allmänna ordningsföreskrifterna
sedan får kompletteras genom lokala ordningsstadgar. Frågan om ordningsstadgans
tillämpningsområde hänger emellertid intimt samman med
spörsmålet om vilka bestämmelser som anses böra intagas däri. Dessa frågor
måste ses i sitt samband.

När det gäller omfattningen av en allmän ordningsstadga måste till en
början tagas ställning till frågan, om man skall ha en ordningsstadga som
innehåller allenast en knapphändig allmän reglering, efter behov utfylld
genom lokala föreskrifter, eller om man i stället skall ha en stadga som
innehåller så ingående enhetliga bestämmelser att lokala föreskrifter blott
undantagsvis erfordras.

Den förstnämnda uppfattningen synes ha varit vägledande vid den slutliga
utformningen av gällande ordningsstadga. Den får, trots att den i viss utsträckning
innehåller detaljbestämmelser, likväl anses vara ganska knapphändig
och behov av lokala ordningsföreskrifter har allmänt visat sig föreligga.
De sakkunniga, som framlade 1944 års förslag, ansåg sig ha intagit
en medlande ståndpunkt mellan nyssnämnda båda uppfattningar, men likväl
måste detta förslag betraktas som synnerligen detaljerat. Som exempel
må här endast nämnas, att förslaget upptog sådana detaljbestämmelser
som om affischering och annan reklam, kälkbacksåkning och annan lek på
allmän plats, mattpiskning, markiser, avkvistande av träd och buskar vid
trafikled, köbildning, biljarder, skridskobanor o. s. v. En så långt gående
detaljreglering i en allmän stadga synes icke lämplig och det var särskilt
denna rikedom på specialregler som framkallade kraftig kritik vid remissbehandlingen
av förslaget.

Utredningen har i sitt nu framlagda förslag gått på motsatt linje och i
den allmänna ordningsstadgan upptagit endast ett mycket begränsat antal
bestämmelser rörande ordningen i allmänhet. Sålunda föreslås att i den allmänna
ordningsstadgan endast skall upptagas bestämmelser om nyttjande
av allmän plats, om skydd mot fara genom bristande tillsyn å byggnader,
angående upptagande av vakar och andra allmänfarliga åtgärder, om hörsamhet
mot polisman samt därutöver bestämmelser angående rätt för lokal
myndighet att ingripa i särskilda fall, som ej omfattas av eller förutsetts
i gällande lokalstadga. De föreskrifter som därutöver erfordras anser
utredningen böra upptagas i lokala ordningsstadgor. Jag vill här något
närmare uppehålla mig vid de skäl, som föranlett utredningen att
driva begränsningen av antalet bestämmelser så långt som skett i förslaget.

Till en början må då framhållas att den speciallagstiftning, som under
senare årtionden skett på skilda områden — jag behöver endast som exempel
nämna hälsovårds- och trafikföreskrifter samt författningar rörande
stadsbyggnad, vägväsende, brandskydd och naturskydd ävensom livsmedelsstadgan
— uppenbarligen avsevärt minskar behovet av ordningsföreskrit -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

ter i ordningsstadgan. Redan med hänsyn härtill kan sålunda en väsentlig
nedskärning av stadgans omfattning ske.

När det sedan gäller att taga ställning till vilka egentliga ordningsföreskrifter
som bör intagas i stadgan, har som stöd för en tämligen fullständig
reglering i olika sammanhang åberopats behovet av enhetlighet, och särskilt
har enhetlighet ansetts böra eftersträvas i de hänseenden, som kunde
vara av väsentlig betydelse för tillfälliga besökare. Med nutidens kommunikationsväsen
och ökade rörlighet har olägenheter av lokal reglering ansetts
framträda långt starkare än förr. Jag hyser full förståelse för betydelsen
av så enhetliga regler som möjligt på förevarande område, men hänsyn
måste tagas även till andra synpunkter. Sålunda måste man beakta
de skilda förhållanden som råder i stad och på landet. Det kan icke vara
riktigt att i små landskommuner ha ordningsföreskrifter i alla de hänseenden
som påkallas i större städer. Sådana bestämmelser skulle — som utredningen
framhållit — medföra ett onödigt tvång på invånarna och en
sådan reglering lärer endast med svårighet kunna upprätthållas. Här måste
alltid en viss avvägning ske. Skall man ha en allmän ordningsstadga, som i
princip skall gälla riket i dess helhet, bör den alltså innehålla endast sådana
regler, beträffande vilka ett verkligt behov kan anses föreligga såväl i städerna
som i de rena landskommunerna. Vidare torde regler av ren detaljkaraktär
böra undvikas. Härtill kommer en annan viktig synpunkt som
hör uppmärksammas i detta sammanhang; den gäller den kommunala
självbestämmanderätten. Genom den nya kommunallagstiftningen har man
åsyftat att öka kommunernas allmänna kompetensområde och över huvud
kommunernas frihet att själva vårda sina angelägenheter. Om man i en allmän
ordningsstadga upptog ingående detaljerade bestämmelser angående
kommunernas ordningsangelägenheter komme man härigenom onekligen
att i hög grad inskränka kommunernas frihet och självbestämmanderätt på
detta viktiga område.

De överväganden, för vilka jag nu redogjort, leder till att i en allmän
ordningsstadga, gällande riket i dess helhet, bör upptagas endast ett förhållandevis
ringa antal bestämmelser och endast sådana bestämmelser som
verkligen är av betydelse såväl för städer som landskommuner. De ytterligare
ordningsföreskrifter som därutöver erfordras får sedan meddelas i
form av lokala ordningsstadgor. Regler för hur sådana lokala stadgor skal)
antagas bör jämväl intagas i den allmänna ordningsstadgan. Den uppfattning
jag sålunda hyser i denna fråga överensstämmer i huvudsak med utledningens
nu framlagda förslag och den delas av det stora flertalet remissinstanser.

stadgan genom en sådan uppbyggnad blir väl uttunnad, men jag anser,
att man med denna ståndpunkt bäst tillgodoser de olika synpunkter, som
bör vara avgörande vid frågans bedömande.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 29

Om man vid utformningen av den allmänna ordningsstadgan väljer den
princip, som jag nu förordat, lämnas stort utrymme för kommunerna att
antaga lokala ordningsföreskrifter. Man kommer då in på frågan om lämpligheten
av att upprätta en normalstadga för att tjäna som förebild vid
uppgörandet av lokala ordningsföreskrifter. Ett sådant tillvägagångssätt
har man begagnat sig av på vissa andra områden, t. ex. i fråga om byggnads-
och livsmedelslagstiftningen. Uppenbarligen är detta ett ur flera synpunkter
lämpligt sätt att få till stånd enhetliga samt till innehåll och
utformning lämpligt avpassade lokala bestämmelser. Då utredningen ej
ansett sig böra framlägga något förslag till normalstadgar har till stöd
härför åberopats bl. a. att lämpligheten av en ordningsföreskrift i allmänhet
kan bedömas utan någon särskild fackkunskap och att föreskrifterna
bör lämpas efter ortsförhållandena. Uppställandet av en normalstadga,
som måste innehålla ett stort antal detaljbestämmelser, anses vidare kunna
leda till att dessa kommer att antagas utan att utgallring sker av föreskrifter,
varav något verkligt behov ej föreligger. Till stöd för utredningens
ståndpunkt kan tilläggas att kravet på enhetliga lokala bestämmelser icke
— sedan för hela riket gällande detaljerade trafikföreskrifter genomförts
—- kan anses vara lika stort som tidigare. De i lokala ordningsstadgor upptagna
föreskrifterna kommer att bli av betydelse främst för de på orten
boende.

Enligt min mening skulle det dock vara av stort värde om förslag till
normalstadgar kunde upprättas centralt. Därvid borde lämpligen olika förslag
utarbetas avsedda för kommuner av olika storleksordning och med
olika struktur. Förutom att en viss enhetlighet därigenom skulle kunna
uppnås — vilket trots allt måste anses vara betydelsefullt — vunnes härigenom
en viss garanti för att stadgorna finge ett ur materiell synpunkt lämpligt
avvägt innehåll och att de komme att stå i överensstämmelse med gällande
författningar och rättsprinciper. Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att flertalet remissinstanser uttalat önskvärdheten av att förslag
till normalstadgar utarbetas centralt. Ur skilda synpunkter — bl. a. för att
markera att det här gäller ett område där kommunerna äger att själva bestämma
— synes mig emellertid dylika förslag böra uppgöras av kom
munernas egna organisationer, stadsförbundet och landskommunernas förbund,
i samråd. Skulle denna väg ej visa sig framkomlig, lorde få övervägas
möjligheterna att i annan ordning utarbeta dylika normalförslag,
eventuellt genom särskilda sakkunniga i samråd med kommunförbunden.»

Begreppet allmän plats

Gällande ordningsstadga

Gällande ordningsstadga, vars bestämmelser i åtskilliga fall endast avser
gata, torg eller annan allmän plats, innehåller ej någon definition av begrep -

30 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

pet allmän plats. Jämte gator, torg, parker och andra områden som enligt
byggnadslagstiftningen utgör allmän plats ävensom allmän väg torde såsom
allmän plats enligt ordningsstadgan få anses områden som i övrigt är upplåtna
för allmän samfärdsel eller eljest allmänt begagnade.

Bestämmelserna i ordningsstadgan rörande allmän plats torde i tillämpliga
delar också avse hamnområden i den mån dylika på sätt nyss sagts är
tillgängliga för allmänheten. Enligt förordningen den 8 maj 1874 angående
hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i
riket skall emellertid för varje större stapelstad finnas särskild hamnordning
med de föreskrifter i avseende å ordningen i hamnen, vilka finnes
nödiga utöver bestämmelserna i ordningsstadgan. Även för annan hamn
kan sådan hamnordning upprättas. I fråga om antagande, tillämpning
in. in. av hamnordning skall gälla vad som är bestämt i ordningsstadgan
rörande ordningsföreskrifter i allmänhet. Det ankommer på länsstyrelsen
att tillse att hamnordning eller eljest nödiga föreskrifter till främjande av
ordning inom hamn meddelas.

Departementschefen

»Begreppet allmän plats får enligt utredningen betydelse vid tillämpningen
av samtliga nu ifrågavarande tre författningar och jag vill därför
redan i detta sammanhang behandla denna fråga. Såväl av den nu verkställda
utredningen som av tidigare förslag i ämnet framgår, att det är förenat
med betydande svårigheter att bestämma området för »allmän plats» på
ett tillfredsställande sätt. I 1944 års förslag upptogs en definition, enligt vilken
»allmän plats» fick en mycket vidsträckt innebörd, och förslaget blev i
denna del starkt kritiserat av remissinstanserna. Utredningens nu framlagda
förslag innebär en avsevärd begränsning. Enligt detta förslag skall till allmän
plats hänföras gata, torg, park eller annan sådan allmän plats, allmän
väg samt annat område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän
samfärdsel. Frågan om vilka ytterligare områden som bör jämställas med
allmän plats har överlämnats till avgörande genom föreskrift i lokal ordningsstadga.
När det gäller offentliga tillställningar skall någon utvidgning
av begreppet dock icke kunna ske. Med den utformning utredningen
givit den generella bestämmelsen kommer t. ex. fritids-, idrotts- och hamnområden
ofta icke att utgöra allmän plats såvida icke föreskrift därom
upptages i lokal ordningsstadga.

Även utredningens förslag angående begreppet allmän plats har utsatts
för kritik vid den nu företagna remissbehandlingen, därvid man från flera
håll framhåller att begränsningen av begreppet drivits alltför långt och att
mer exakt utformning måste eftersträvas.

I viss utsträckning finner jag kritiken befogad. Det vore mera tillfredsställande
om man i allmänna ordningsstadgan kunde mera bestämt avgränsa
begreppet och skäl kan åberopas för att ge bestämmelserna en något vidare

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

omfattning. Viss ledning synes man kunna erhålla av byggnadslagens bestämmelser
på detta område. Det avgörande måste emellertid vara innebörden
av de olika i stadgan föreslagna bestämmelserna och de verkningar,
som en utvidgning kan föra med sig. Bestämningen av begreppet »allmän
plats» får betydelse för tillämpningen av vissa ordningsföreskrifter i allmänna
ordningsstadgan. Det gäller föreskrifterna om nyttjande och renhållning
av allmän plats och om skydd för trafikanter samt angående befogenhet
för polismyndighet att meddela särskilda ordningsföreskrifter. Av
särskild betydelse blir bestämningen vidare när det gäller offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster. Enligt de föreslagna bestämmelserna
skall nämligen fordras tillstånd av polismyndigheten för anordnande av
offentlig tillställning eller allmän sammankomst å allmän plats. Jämväl i
förslaget till lag om skyldighet alt renhålla gata in. in. användes begreppet
»allmän plats» för angivande av den renhållningsskyldighet som skall
åvila samhället.

När det gäller de områden, som regelmässigt bör hänföras till »allmän
plats», synes mig en viss exakthet kunna uppnås om man fastslår, att allmän
plats är gata, torg, park och annan plats som enligt fastställd stadsplan
eller byggnadsplan utgör allmän plats under förutsättning tillika att
platsen upplåtits för avsett ändamål. Utanför faller då de i 25 § byggnadslagen
angivna specialområdena såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden,
hamnområden, idrottsområden, begravningsplatser och vattenområden.
Av dessa områden synes mig, såsom överståthållarämbetet framhållit,
hamnområde -— i den mån det är tillgängligt för allmänheten —
alltid böra anses som allmän plats. I regel torde dessa områden eller väsentliga
delar därav vara upplåtna till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.
Om hamnområde hänföres till allmän plats blir följden härav bl. a. att tillstånd
måste sökas för anordnande av offentlig tillställning inom hamnområden.
Såsom överståthållarämbetet påpekat framstår delta som fullt
motiverat med hänsyn till de särskilda risker som det kan innebära att
där anordna offentliga tillställningar. Beträffande övriga specialområden
anser jag ej tillräckligt fog finnas för att uttryckligen i den allmänna ordningsstadgan
hänföra dem under begreppet allmän plats. Vad särskilt angår
stationsväntsalar, perronger och andra järnvägsområden torde med hänsyn
till den rätt att utfärda ordningsföreskrifter härför, som tillkommer vederbörande
järnvägsförvaltning, något behov av att i och för sig hänföra dem
till »allmän plats» i ordningsstadgans mening ej föreligga. I regel torde
emellertid sådana järnvägsområden utomhus få anses nyttjade för »allmän
samfärdsel» och på grund härav — enligt utredningens förslag, som jag i
denna del vill förorda •— vara allmänna platser.

Såsom allmän plats bör vidare anges allmän väg. När det gäller enskild
väg eller annat område än de jag tidigare nämnt, synes man icke i författningstexten
kunna bestämt ange var gränsen skall gå. Avgörande bör där -

32 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

vidlag vara om området är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.
Att en väg nyttjas för allmän samfärdsel får anses innebära att den
är allmänneligen befaren. Utanför bör sålunda falla de typiska enskilda
vägarna, d. v. s. landsbygdens ägo- eller hemkörslovägar samt utfartsvägar
utan betydelse för allmän samfärdsel.

Utöver vad jag nu förordat vill jag icke föreslå någon ytterligare utvidgning
av begreppet allmän plats i allmänna ordningsstadgan. Den bestämning
av begreppet allmän plats som här skett kommer sålunda att skilja sig
från vad som gäller enligt strafflagen, där begreppet har en vidsträcktare
innebörd. Behov kan emellertid föreligga att även när det gäller ordningsföreskrifter
utvidga begreppet med hänsyn till de lokala förhållandena. Jag
delar därför utredningens uppfattning, att möjlighet bör finnas att i lokal
ordningsstadga bestämma att andra till allmänt begagnande upplåtna områden
än dem jag nu behandlat skall vara likställda med allmän plats. En
sådan utvidgning bör emellertid endast få avse egentliga ordningsföreskrifter.
Det bör sålunda icke vara möjligt att genom bestämmelser i lokal ordningsstadga
utvidga kravet på tillstånd för anordnande av offentlig tillställning,
utan denna tråga bör vara slutligt avgjord genom den allmänna ordningsstadgans
föreskrifter. Jag kan således ej dela de farhågor, som på sina håll
uttalats, att begreppet allmän plats blir för snävt avgränsat med hänsyn till
offentliga tillställningar. I regel torde polismyndigheten likväl få tillräckliga
befogenheter att ingripa för att de närvarandes säkerhet och ordningens
upprätthållande skall säkerställas. I fråga om ordningsföreskrifter torde det
emellertid ofta komma att visa sig lämpligt att kunna utvidga tillämpningsområdet.
I vad mån så bör ske blir främst beroende på de lokala förhållandena
och vilket innehåll, som ges åt de lokala ordningsföreskrifterna. Det hör
sålunda överlämnas åt envar kommun att taga ställning till detta spörsmål.

I förslaget till allmän ordningsstadga har i 1 § som en inledande bestämmelse
angivits vad som skall förstås med allmän plats. I 3 § förslaget till
lag om allmänna sammankomster har, utan att termen använts, tillämpningsområdet
för de berörda bestämmelserna angivits på motsvarande sätt
och samma sak gäller i viss mån även förslaget till lag om skyldighet att
renhålla gata in. in. (1 §).»

Befogenhetsfördelningen mellan olika myndigheter

Gällande ordningsstadga

Enligt gällande ordningsstadga ankommer vissa åligganden och befogenheter
å magistraten medan andra tillkommer polismyndighet varjämte
stadsfullmäktige har att fatta vissa beslut. Här må erinras om att stadsfullmäktige
har att bestämma vilka torg, hamnar och dylika ställen som skall
vara upplåtna till allmänna försäljningsplatser. Där så prövas nödigt äger
magistraten bestämma särskilda av nämnda platser för försäljning av vissa

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

slags varor ävensom att i övrigt lämna de föreskrifter, som för vidmakthållande
av ordning och renlighet å saluplatserna finnes erforderliga. A
gator eller andra allmänna platser än nyss nämnts må icke utan magistratens
tillstånd försäljning bedrivas från stånd, bord eller dylikt. Utan magistratens
särskilda tillstånd må vidare byggnadsmaterialier, ved o. s. v. icke
uppläggas på gata eller annan plats än den som för sådant ändamål är av
stadsfullmäktige eller annan behörig myndighet anvisad. Enligt ordningsstadgan
ankommer det vidare på magistraten att anvisa badplatser m. m.

Vad i ordningsstadgan är föreskrivet om magistrat skall enligt § 29 gälla,
i stad där magistrat ej finnes kommunalborgmästaren och i Stockholm överståthållarämbetet,
dock att enligt föreskrift i samma paragraf och särskilda
kungl. brev poliskammaren i Stockholm och vissa andra städer har att
handlägga ärenden av vissa slag.

För stensprängning, lossande av skott eller fyrverkeri erfordras tillstånd
av polismyndigheten. Sådant tillstånd erfordras jämväl för upphuggande
av is eller öppnande av vak. I fråga om offentliga tillställningar gäller enligt
§ 13 ordningsstadgan att i vissa fall anmälan skall göras hos polismyndigheten.
I andra fall erfordras tillstånd av polismyndigheten. Med
polismyndighet avses i stadgan poliskammare eller polismästare i stad där
sådan finnes och i övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.1

I fråga om köping och annat område på landet, där ordningsstadgan skall
gälla, har länsstyrelsen enligt § 30 att underställa Kungl. Maj:ts prövning
förslag om vilka styrelser eller myndigheter som bör fullgöra vad i stad
åligger magistrat eller annan lokalmyndighet samt om dessa myndigheters
sammansättning och vidden av deras befogenheter. Som regel har Kungl.
Maj :t därvid låtit samhällets kommunalnämnd eller municipalnämnd träda
i magistratens och polismyndighetens ställe; polismyndighets åligganden
enligt § 13 med avseende å offentliga tillställningar brukar dock överlämnas
till landsfiskalen i orten och tillkommer alltid denne, såvitt § 13 är tillämplig
på grund av 1932 års kungörelse angående tillämpning för riket i dess helhet
av vissa bestämmelser i ordningsstadgan. I övrigt brukar från kommunaloch
municipalnämnds befogenhet undantagas rätten enligt § 21 i ordningsstadgan
för magistrat att utfärda nya ordningsföreskrifter och enligt § 22
för polismyndighet att utfärda vitesförelägganden.

Departementschefen

»Frågan om fördelningen mellan olika myndigheter av åligganden och
befogenheter enligt ordningsstadgan har tilldragit sig särskild uppmärksamhet.
Det gäller att taga ställning till vilka ärenden som bör handläggas av
polismyndigheterna och i vilken utsträckning ärendena bör ankomma på 1 * 3

1 Poliskammare finnes numera i alla städer med polismästare. Dessa städer är Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Borås, Linköping, Eskilstuna, Västerås,
Gävle, Uppsala, Jönköping, Karlskrona, Karlstad, Halmstad, Lund och Sundsvall. I 29 andra
städer finnes magistrat medan återstående 86 städer har kommunalborgmästare.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 and. Nr 37

34 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

de kommunala organens prövning. I samband därmed uppkommer jämväl
spörsmålet om magistraternas och kommunalborgmästarnas ställning.

Enligt utredningens förslag skall kommunal myndighet få befogenhet att
meddela tillstånd till nyttjande av allmän plats. Genom att ordningsföreskrifter
i väsentlig utsträckning avses skola meddelas i lokala ordningsstadgor
får vidare kommunerna stora möjligheter att uppdraga åt kommunal
myndighet att handha tillämpningen av dessa föreskrifter. I övrigt
skulle beslutanderätten i huvudsak tillkomma polismyndigheten. Sålunda
skulle vissa ärenden avseende de i allmänna ordningsstadgan intagna ordningsföreskrifterna
komma att handläggas av polismyndigheten. Viktigare
är emellertid att tillståndsgivningen och vissa andra ärenden i fråga om
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster av utredningen föreslås
skola ankomma på polismyndigheten. Detta får sin särskilda betydelse
bl. a. med hänsyn till att enligt utredningens förslag med polismyndighet
skall avses poliskammaren eller polischefen i orten. Magistratens och kommunalborgmästarens
befattning med hithörande ärenden skulle således
komma att helt upphöra.

Bland remissinstanserna är meningarna om utredningens förslag ganska
delade. Från åtskilliga håll hävdas att polismyndigheterna fått alltför stora
befogenheter och att tillräcklig hänsyn icke tagits till principen om kommunernas
självbestämmanderätt. Men det finns också andra remissmyndigheter,
t. ex. överståthållarämbetet, som har motsatt uppfattning. De förmenar
att de kommunala myndigheterna fått för stort inflytande och att förslaget
medför risk för kompetenskonflikter. Särskild uppmärksamhet har
ägnats frågan om magistraternas och kommunalborgmästarnas befattning
med hithörande ärenden.

Innan jag går närmare in på frågan om kompetensfördelningen mellan
polismyndigheterna och de kommunala myndigheterna vill jag uppehålla
mig vid spörsmålet om vad som i förevarande sammanhang skall avses
med polismyndighet och främst då magistraternas och kommunalborgmästarnas
ställning.

I städer med poliskammare bör liksom hittills denna utgöra polismyndighet
och på landsbygden synes det lämpligaste vara att polischefen i orten,
d. v. s. landsfiskalen, får fullgöra de uppgifter, som bör åvila sådan myndighet.
Tveksamt är däremot om i övriga städer magistraterna och kommunalborgmästarna
alltjämt skall vara polismyndighet. Magistraternas och
kommunalborgmästarnas ställning var föremål för övervägande senast vid
den revision av kommunallagstiftningen som ägde rum 1953. Genom den
nya kommunallagen upphörde magistratens befattning med kommunalförvaltningen,
men när det gällde befattningen med statligt administrativa
uppgifter —- främst då ärenden jämlikt ordningsstadgan — gjordes ingen
ändring. Det befanns att ytterligare utredning erfordrades för att kunna

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

taga ställning till frågan om en slutlig avveckling av magistratsinstitutionen
och hur magistraternas och kommunalborgmästarnas statligt administrativa
uppgifter borde utskiftas på andra organ. Sedermera har särskilda
sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning rörande rådhusrätternas
framtida ställning samt därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga
skall därvid bl. a. utreda frågan om överflyttning av magistratens återstående
uppgifter på andra organ. I samband därmed kommer även att
upptagas frågan om handhavandet av ifrågavarande statliga uppgifter för
stad utan magistrat samt spörsmålet, om kommunalborgmästarinstitutionen
bör bibehållas eller icke. Detta utredningsarbete pågår f. n. I detta läge
synes det mig riktigast att avvakta resultatet av utredningen innan man
tar slutlig ställning till frågan om magistraternas och kommunalborgmästarnas
befattning med ordningsärendena. Några direkta olägenheter av att
med ställningstagande får anstå ytterligare en tid torde icke kunna befaras.
Nämnda myndigheter bör alltså även i fortsättningen i viss utsträckning
utgöra polismyndighet vid handläggningen av hithörande ärenden. För det
fall att staden själv önskar att polischefen skall vara polismyndighet i
stället för magistraten eller kommunalborgmästaren synes mig dock möjlighet
böra finnas för staden att besluta därom. En sådan ordning — som
nära ansluter till en av justitiekanslersämbetet väckt tanke — kan synas
förenad med den nackdelen, att förhållandena kan växla från stad till stad.
Härav torde dock icke följa några större olägenheter, om beslutet tillkännagives
på tillfredsställande sätt. Och under alla förhållanden kan allmänheten
vända sig till polischefen för att få besked i saken.

När det sedan gäller själva fördelningen av åligganden och befogenheter
bör uppenbarligen det avgörande i första hand vara ärendenas natur. Man
synes därvidlag böra skilja på egentliga ordningsföreskrifter och sådana
ärenden som angår offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.
I fråga om ordningsföreskrifter innehåller, såsom jag tidigare nämnt, förslaget
till allmän ordningsstadga en bestämmelse om att det skall fordras
tillstånd för att få taga i anspråk allmän plats. Frågan om vilken myndighet
som bör handlägga denna speciella grupp av ärenden — en fråga
som livligt uppmärksammats av remissinstanserna — kommer jag att närmare
behandla i det följande i samband med den föreslagna bestämmelsen
om nyttjande av allmän plats. Vad angår övriga allmänna ordningsföreskrifter
i ordningsstadgan innebär utredningens förslag, att ärenden angående
tillstånd att företaga sprängning, anordna fyrverkeri och liknande
åtgärder skall handläggas av de egentliga polismyndigheterna. Vidare skall
dessa myndigheter få befogenhet att för särskilda fall meddela de ordningsföreskrifter,
som finnes erforderliga med avseende å handel in. m. Jag
ansluter mig till utredningens uppfattning att beslutanderätten därvidlag
bör ligga hos polismyndigheten. Med hänsyn till ärendenas art och föreskrifternas
innehåll bör emellertid enligt min mening i dessa fall magistrat

36 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

och kommunalborgmästare icke utgöra polismyndighet, utan beslutanderätten
bör alltid tillkomma i stad med poliskammare denna och eljest polischefen
i orten.

Beträffande härefter i lokal ordningsstadga intagna föreskrifter bör kommunerna
i betydande utsträckning lämnas fria händer att besluta å vilken
myndighet prövningen skall ankomma, önskemålet om att kommunerna
bör ha självbestämmanderätt i hithörande frågor blir härigenom tillgodosett.
Givetvis kan i sådana lokala ordningsstadgor komma att intagas föreskrifter
av sådan art, att tillämpningen av dem bör handhas av polismyndigheten.
Man bör därvid skilja på ärenden av förvaltningsmässig natur,
vilka bör handläggas av kommunerna, och frågor av poliskaraktär eller
frågor sammanhängande med polisens allmänna verksamhet, vilka bör prövas
av polismyndigheten. Jag förutsätter att hänsyn kommer att tagas till
dessa synpunkter vid antagandet och fastställandet av lokala ordningsstadgor.

Som jag redan antytt får frågan om befogenhetsfördelningen sin kanske
största betydelse när det gäller ärenden angående offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster. För egen del finner jag även dessa ärenden
vara sådana, att det slutliga avgörandet i regel bör ligga hos polismyndigheten
med den bestämning jag i det föregående givit åt denna myndighet
(poliskammare, magistrat, kommunalborgmästare och på landet polischef).
Särskilt tillståndsärendena, som enligt förslaget avser användandet av
allmän plats för tillställning eller sammankomst, kräver för sin prövning
ett sådant hänsynstagande till den allmänna ordningen och säkerheten att
polismyndigheten ej kan lämnas åsido. Då städerna har visst inflytande på
tillsättningen av magistrat samt själva tillsätter kommunalborgmästare
bereds emellertid i magistratsstäder utan poliskammare samt i fögderistäder
genom att nämnda myndigheter enligt förslaget där skall vara polismyndighet
indirekt större utrymme för den kommunala bestämmanderätten
än enligt utredningens förslag. I viss mån tillgodoses alltså de önskemål
om större kommunalt inflytande som framställts i flera remissyttranden.
Men de kommunala myndigheterna bör dessutom ha möjlighet att
öva inflytande genom att de beredes tillfälle att yttra sig och i viss utsträckning
torde de även böra ha beslutanderätt. Jämlikt departementsförslaget
skall sålunda vid handläggning av ärenden enligt ordningsstadgan samråd
äga rum med annan myndighet som beröres av ärendet. Därvid anges särskilt
att i fråga om offentliga nöjestillställningar samråd skall ske med
myndigheter, vilkas verksamhet berör barnavård, undervisning och nykterhetsvård.
Vidare beredes kommunerna möjlighet att i lokal ordningsstadga
intaga föreskrifter angående tillträde till offentlig tillställning och den ordning
som skall iakttagas vid sådan tillställning.

Beträffande magistrats och kommunalborgmästares befogenheter synes
mig undantag böra göras när det gäller tillträde till och rätt att upplösa

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 37

tillställning eller sammankomst. Sådan rätt bör tillkomma endast polischefen.

Genom de bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, synes mig kommunernas
möjligheter att öva inflytande på hithörande ärenden ha tillvaratagits
på ett godtagbart sätt och jag är icke beredd att nu föreslå några
ytterligare bestämmelser härutinnan. Att i fråga om offentliga tillställningar
föreskriva, att polismyndigheterna årligen skall underställa kommunerna
redogörelse för praxis beträffande tillståndsprövningen eller att
årligen låta kommunerna fatta beslut angående principerna för tillståndsprövning,
synes mig icke böra komma i fråga. Sådant förfarande skulle
lätt kunna framstå som en formalitet utan någon egentlig nytta. Då är
det betydligt värdefullare om ett gott, fortlöpande samarbete kan åvägabringas
mellan myndigheterna.

Bestämmelse om vad som i förevarande sammanhang avses med polismyndighet
har upptagits i 31 § förslaget till allmän ordningsstadga och 14 §
förslaget till lag om allmänna sammankomster.»

Utskottet

Gällande ordningsstadga för rikets städer av år 1868 har en starkt ålderdomlig
prägel. De sociala och tekniska förhållanden, efter vilka dess regler
en gång anpassats, har nämligen sedan stadgans tillkomst fullständigt omvandlats.
Denna utveckling har medfört, å ena sidan, att i stadgan kvarstår
regler, vilka normerar en verklighet, som sedan länge upphört att existera,
och å andra sidan, att nya företeelser framvuxit, vilka, trots att så bort ske,
ej kunnat finna sin reglering i en allmän ordningsstadga. Det har därför
sedan länge framstått som angeläget att ersätta ordningsstadgan med en
modernare författning. Härvid ställes emellertid lagstiftaren inför flera
svårlösta problem. En ömtålig avgränsningsfråga blir sålunda att avgöra
vilka förhållanden, som bör finna sin lösning i en allmän ordningsstadga,
och vilka som bör överlämnas åt den kommunala självbestämmanderätten
att reglera. En annan vansklig uppgift blir att ersätta ordningsstadgans
bestämmelser om tillställningar för allmänheten med mera tidsenliga regler,
vilka skall vara ägnade såväl att ge tillbörligt skydd åt församlingsfriheten
som att skapa tillräckliga möjligheter för myndigheterna att få insyn i och
kontroll över offentliga tillställningar. Vid omarbetande av ordningsstadgans
bestämmelser om renhållningsskyldighet i stad kommer man vidare att
ställas inför erkänt svårbedömbara rättsliga frågeställningar beträffande
spörsmålet, vem sådan skyldighet skall åligga. Den starka remisskritik —
bl. a. just i nyss antydda särskilda frågor — som mött tidigare utrednings
förslag till allmän ordningsstadga, visar även, vilka svårigheter som möter,
då det gäller att finna en allmänt godtagbar reglering på förevarande
område.

38 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Det förslag till lösning som framlägges i förevarande proposition synes
utskottet vara till sin allmänna uppläggning förtjänstfullt och på ett lämpligt
sätt angripa de huvudfrågor som måste komma under bedömande i
förevarande sammanhang.

Vad först beträffar tillämpningsområdet och omfattningen
av en blivande allmän ordningsstadga delar sålunda utskottet
den till grund för propositionen liggande uppfattningen, att en sådan stadga
å ena sidan bör utsträckas till att gälla även landsbygden och å andra sidan
bör begränsas till att omfatta endast ett minimum av generellt gällande
ordningsföreskrifter med möjlighet för kommunerna att komplettera den
allmänna stadgan med lokala ordningsregler. Såsom av någon remissinstans
framhållits medför visserligen ett sådant system, att den allmänna ordningsstadgans
regler kan komma att te sig innehållsmässigt väl abstrakta.
En närmare konkretisering av föreskrifterna torde emellertid i den allmänna
ordningsstadgan vara möjlig endast genom en ingående detaljreglering.
En sådan skulle göra stadgan svåröverskådlig men dock ej tillräckligt
nyanserad för skiftande lokala förhållanden. Det är då lämpligare
att i den allmänna stadgans ordningsföreskrifter endast ge en stomme av
allmänt hållna regler och lämna åt kommunerna att alltefter de olika
lokala behoven bygga på denna med erforderliga kompletterande bestämmelser.
Sådana lokala regler kan betydligt lättare ges den konkreta utformning
som erfordras för att den enskilde på ett enkelt sätt skall kunna
hämta ledning för sitt handlande. Ett på angivet sätt uppbyggt system har
även den förtjänsten, att det lämnar stort utrymme för den kommunala
självbestämmanderätten på förevarande område. Det är emellertid enligt
utskottets mening angeläget, att kommunerna lämnas viss ledning vid
antagandet av kommunala ordningsföreskrifter, och utskottet hälsar därför
med tillfredsställelse, att departementschefen har för avsikt att medverka
till att förslag till normalstadgar utarbetas centralt.

Ett viktigt avsnitt i det framlagda förslaget utgöres av bestämmelserna
om offentliga möten och tillställningar. Det har
sedan länge varit ett starkt önskemål att få nuvarande spridda och ofullständiga
stadganden på detta område ersatta med en fullständigare reglering.
Särskilt har därvid understrukits angelägenheten av att församlingsfrihetens
grundsats, som tveklöst upprätthålles i praxis, även finge komma
till uttryck i en av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt antagen lag.
Propositionens förslag i denna fråga innebär, att de möten, som anses förtjäna
skydd enligt församlingsfrihetens princip, avgränsas till ett särskilt
begrepp och blir föremål för en uttömmande reglering i särskild lag, medan
ordningsstadgan alltjämt får uppta bestämmelser angående tillställningar
med främsta syfte att bereda nöje eller förströelse. En sådan uppdelning
åstadkommer det önskade lagskyddet åt mötesfriheten, men det har mot
propositionens förslag invänts, att vissa stadganden med helt eller delvis

Första lagutskottets utlåtande nr 37 är 1956 39

samma innehåll komme att ges både i lagen om allmänna sammankomster
och i ordningsstadgan. En sådan dubblering har man menat kunde undgås,
ifall lagen om allmänna sammankomster upptoge endast de grundläggande
reglerna beträffande dessa, medan övriga stadganden överfördes till ordningsstadgan
eller särskild tillämpningsförfattning. Utskottet anser det
emellertid vara värdefullt, att den lag som skapas för att skydda församlingsfriheten
får upptaga samtliga de regler som på olika sätt kringgärdar
denna frihet. Vad beträffar författningsmaterialets överskådlighet torde
f. ö. denna underlättas av att varje författning får fullständigt reglera den
däri berörda typen av arrangemang för allmänheten. Utskottet finner därför
den valda dispositionen av författningarna lämplig.

Beträffande det framlagda förslaget till lag angående skyldighet
att renhålla gata in. in. vill utskottet — som nedan i ett särskilt
avsnitt behandlar denna del av propositionen — redan i detta sammanhang
uttala tillfredsställelse över att där berörda svårbedömbara rättsliga
frågor ej kringgåtts utan att i propositionen framlagts förslag syftande
till att klarlägga rättsläget och åstadkomma en enhetligare reglering på
detta område.

Såsom allmänna huvudfrågor i förslagen diskuteras vidare avgränsningen
av begreppet allmän plats och befogenhetsfördelningen
mellan olika myndigheter. I fråga om allmän plats innebär förslaget,
att såsom sådan skall betraktas »gata, torg, park och annan plats,
som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän plats och
som upplåtits för avsett ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde
samt allmän väg ävensom annat område, som är upplåtet till eller
eljest nyttjas för allmän samfärdsel». Vid utskottsbehandlingen har inom
utskottet uttalats vissa farhågor för att denna definition gjorts alltför snäv.
Begreppet allmän plats blir nämligen enligt propositionens förslag betydligt
mer begränsat än i 1944 års förslag till allmän ordningsstadga eller i
strafflagen. — Vid undersökning av vad som lämpligen bör hänföras till
allmän plats i nu framlagda författningar har man uppenbarligen att utgå
från de olika stadganden, i vilka begreppet där användes. Särskilt är därvid
att uppmärksamma 12 § förslaget till allmän ordningsstadga och 3 § förslaget
till lag om allmänna sammankomster. Enligt dessa stadganden skall
särskilt tillstånd erfordras, då offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster
anordnas å allmän plats. Om man eftersträvar, alt största
möjliga frihet skall råda vid arrangerande av offentliga tillställningar eller
sammankomster, blir det därför, betraktat från nyssnämnda stadganden,
ett önskemål, att begreppet allmän plats definieras så snävt som ur andra
synpunkter är möjligt. Vid ett sådant vidare betraktande torde då visserligen
skäl kunna anföras för alt vid tillämpningen av vissa ordningsföreskrifter
i ordningsstadgan ge begreppet ett vidsträcktare innehåll. Såsom
departementschefen framhåller, kan emellertid önskemål i sådant hän -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

seende tillgodoses genom att i lokal ordningsstadga föreskrives, att vid
tillämpning av ordningsföreskrifter skall till allmän plats hänföras även
andra områden än som ingår i den allmänna stadgans definition. Genom
en sådan ordning vinnes också möjligheter att på bästa sätt reglera i enlighet
med vad särskilda lokala förhållanden kan kräva. Utskottet finner sig
därför böra godtaga den avgränsning av begreppet allmän plats som genomförts
i propositionen.

Vad härefter angår befogenhetsfördelningen mellan
olika myndigheter har särskild uppmärksamhet ägnats frågan,
huruvida de uppgifter, som enligt de föreslagna författningarna skall åvila
polismyndighet, bör i stad där poliskammare saknas uppdragas åt magistrat
resp. kommunalborgmästare eller åt polischefen i staden. Starka skäl kan
förvisso synas tala för att i överensstämmelse med kommunallagskommitténs
intentioner avlyfta även statligt administrativa uppgifter från magistrat
och därigenom även från kommunalborgmästare. Såsom uttalats av sammansatt
konstitutions- och första lagutskott år 1952 i utlåtande över
väckt motion om magistrats skiljande från rådhusrätt i avseende på
magistratens statliga funktioner in. m. (uti. nr 1) bör nämligen »en reform
av magistratsinstitutionen ej begränsas till att avse endast magistratens
kommunala uppgifter utan bör fullföljas även beträffande dess statligt
administrativa uppgifter». Då emellertid hela frågan om överflyttande av
magistratens återstående uppgifter på andra organ f. n. är under utredning,
vill utskottet i likhet med departementschefen förorda, att utredningens
resultat avvaktas, innan magistraternas och kommunalborgmästarnas
befattning med ordningsärenden slutgiltigt regleras. Dessa myndigheter
bör alltså tills vidare anförtros de uppgifter som enligt de framlagda
förslagen skall åvila polismyndighet.

Särskilda frågor

Vad beträffar de särskilda stadgandena i förslaget redovisas propositionens
innehåll nedan endast på de punkter där utskottet på grund av
väckta motioner eller eljest funnit anledning göra något uttalande.

I de avsnitt som ej särskilt beröres instämmer utskottet med propositionens
förslag.

A. Allmän ordningsstadga
5 §. Upptagande av vak m. m.

Departementschefen

Efter att ha å sid. 96—98 i propositionen lämnat en redogörelse för motiven
till nu förevarande stadgande tog föredragande departementschefen vid
lagrådsremissen upp en därmed sammanhängande fråga och anförde:

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 41

»I anslutning till bestämmelserna i förevarande paragraf vill jag behandla
ett särskilt spörsmål, som tagits upp av länsstyrelsen i Gotlands län och
som även tidigare varit föremål för överväganden. Den fråga jag syftar
på är, hur man skall gå till väga för att uppnå bättre förhållanden när
det gäller tillgången på livräddningsredskap vid allmänna badplatser.
Svenska livräddningssällskapet har i särskild framställning hemställt om
utredning av frågan.

Varje sommar inträffar ett stort antal drunkningsolyckor vid våra badplatser
och det framstår för mig som synnerligen angeläget, att man genom
olika åtgärder försöker minska antalet sådana olyckor. Av väsentlig betydelse
är uppenbarligen att vid alla större allmänna badplatser tillgång finnes
på erforderlig livräddningsmateriel. Insikten härom torde under senare
år ha blivit alltmer utbredd, men tyvärr är förhållandena alltjämt långt
ifrån tillfredsställande. Verkställda undersökningar har visat, att tillgången
på och beskaffenheten av räddningsmaterielen ofta lämnar mycket övrigt
att önska. Kommunerna synes visserligen under senare år i viss utsträckning
ha utrustat allmänna badplatser med livräddningsmateriel. Jag är
dock icke övertygad om att man på frivillighetens väg kan uppnå tillfredsställande
förhållanden och jag är angelägen om att erforderliga åtgärder
vidtages snarast möjligt. Drunkningsolyckor vid stora allmänna badplatser
får icke bero på att livräddningsmateriel saknats på platsen. Nyssnämnda
länsstyrelse anser också att en uttrycklig föreskrift om vad i detta avseende
bör åligga kommuner eller enskilda företagare skulle vara av stor
praktisk betydelse. Enligt länsstyrelsen bör i anslutning till bestämmelserna
i förevarande paragraf meddelas föreskrifter om att vid utomhusbad, som
i större omfattning utnyttjas av allmänheten, skall finnas tillgängliga erforderliga
livräddningsredskap.

För egen del finner jag det i och för sig befogat, att man bland ordningsföreskrifterna
även tar upp bestämmelser om livräddningsredskap.
Emellertid hyser jag viss tvekan om det lämpliga i att i allmänna ordningsstadgan
intaga bestämmelser härutinnan. Det möter svårigheter att utforma
en generell bestämmelse härom med ett tillämpningsområde och innehåll,
som på ett lämpligt sätt ansluter sig till de skilda förhållandena inom olika
kommuner. Vid övervägande av frågan har jag därför stannat för att icke
föreslå någon sådan föreskrift utan överlämna avgörandet åt kommunerna.
Vad angår de kommunala badplatserna har som nämnts kommunerna under
senare tid vidtagit vissa åtgärder. Om kommunerna i framtiden icke själva
löser denna fråga på tillfredsställande sätt, torde den få tagas upp till prövning
i annat sammanhang. Beträffande andra utomhusbad än kommunala,
vilka i större omfattning utnyttjas av allmänheten, bör i lokala ordningsföreskrifter
intagas bestämmelser om alt erforderliga livräddningsredskap
skall finnas tillgängliga på platsen.»

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Utskottet

I anledning av vad departementschefen i detta sammanhang anför angående
behovet av livräddningsmateriel på badplatser vill utskottet ytterligare
understryka angelägenheten av att sådan räddningsmateriel mera
allmänt anskaffas. Kostnaderna härför torde ej kunna uppgå till mera
avsevärda belopp och i vart fall bör kostnadsskäl ej tillåtas verka avhållande
inför utsikten att kunna verksamt bidraga till att minska antalet
drunkningsolyckor. Utskottet har därför övervägt förorda att i den allmänna
ordningsstadgan intaga bestämmelse om skyldighet att hålla livräddningsredskap.
I likhet med departementschefen har emellertid utskottet
funnit det förenat med avsevärda svårigheter att utforma en generell
regel, anpassbar till alla förekommande, olikartade förhållanden. Det bör
därför i stället lämnas åt kommunerna att i lokala ordningsföreskrifter
uppställa lämpligt avvägda krav på att erforderlig räddningsmateriel skall
finnas tillgänglig vid icke-kommunala friluftsbad. Normalförslagen till
lokala ordningsstadgor torde därför böra upptaga förslag till reglering i
förevarande hänseende. Vad angår de kommunalt anordnade baden har
dessa på senare år blivit bättre utrustade med livräddningsmateriel. Det
kan förväntas, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer denna utveckling
och i propositionen uttalas, att om denna fråga ej löses på tillfredsställande
sätt, torde den få tagas upp till prövning i annat sammanhang.

6 §. Sprängning, fyrverkeri m. m.

Departementschefen

»Enighet synes råda därom att i en allmän ordningsstadga bör intagas
föreskrifter om sprängning, fyrverkeri och skjutning. Sådana bestämmelser
finns redan i gällande ordningsstadga och upptogs jämväl i 1944 års förslag.
Beträffande den närmare utformningen av hithörande bestämmelser
har dock i vissa hänseenden olika meningar kommit till uttryck.

Enligt utredningens förslag må inom tättbebyggt område sprängning,
fyrverkeri och skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av polismyndigheten.
Därjämte föreslås en särskild föreskrift angående skjutbanor.

Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot det av utredningen använda
uttrycket »tättbebyggt område». Ett betydande antal remissinstanser
har funnit detta uttryck olämpligt; det sägs att uttrycket är vagt och oklart
och att det kan ge upphov till förväxlingar och sammanblandning med motsvarande
uttryck i vägtrafikförordningen samt att man nödgas röra sig med
rent subjektiva bedömningar. Jag delar utredningens uppfattning såtillvida
att jag i och för sig finner lämpligt att låta ifrågavarande bestämmelser
bli tillämpliga inom allt tättbebyggt område. Det är inom sådana områden

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

som riskerna med de angivna förehavandena är särskilt stora och det är
därför angeläget att där fordra tillstånd av myndighet. Gränsen för den
generella bestämmelsens tillämpningsområde synes mig emellertid böra
uppdragas på ett mera bestämt sätt än genom angivande av tättbebyggt område.
Det kan visserligen invändas att samma uttryck användes i annan
lagstiftning, såsom i vägtrafikförordningen. Därmed följer dock icke samma
olägenheter, då av uppsatta vägmärken i regel framgår var tättbebyggt område
börjar och slutar. Vidare har ofta genom lokala trafikföreskrifter fastslagits,
vilka områden som skall anses som tättbebyggda.

Vid övervägande av nu ifrågavarande spörsmål har jag kommit till den
uppfattningen, att man skulle komma ifrån de påtalade olägenheterna, om
bestämmelsens tillämpningsområde fastställdes till stadsplanelagt område
inom stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser
för stad äger tillämpning. En sådan avgränsning överensstämmer med vad
jag föreslagit i fråga om nyttjande av allmän plats ävensom med den föreslagna
bestämmelsen om renhållning. Om kommunerna sedan vill gå än
längre och göra bestämmelserna tillämpliga även utanför det stadsplanelagda
området blir en fråga, som får behandlas på samma sätt som andra
lokala ordningsföreskrifter. Jag förordar sålunda, att tillämpningsområdet
för nu ifrågavarande bestämmelser i allmänna ordningsstadgan fastställes
i enlighet med vad jag nu anfört.

Vad härefter angår de särskilda förehavanden för vilka tillstånd skall erfordras,
har remissinstanserna icke haft något att erinra mot att sprängning,
fyrverkeri och skjutning med eldvapen upptagits. På många håll har man
emellertid velat gå längre och generellt fordra tillstånd även för andra handlingar.
Det är framför allt frågan om skjutning med luftvapen och användning
av andra pyrotekniska artiklar än fyrverkeripjäser som tilldragit sig
uppmärksamhet.

Beträffande skjutning med luftvapen har utredningen hänskjutit spörsmålet
om föreskrifter härom till ortsmyndigheternas bedömande. Frågan hur
man skall komma till rätta med missförhållandena när det gäller användningen
av luftvapen har sedan länge varit under övervägande. Allteftersom
luftvapen blivit allt vanligare har tyvärr olyckshändelserna ökat. Till följd
av vårdslöshet och bristande omdöme orsakas ofta svåra olyckor med dessa
vapen och allt oftare händer det, att pojkar med luftvapen vållar lekkamrater
allvarliga kroppsskador, som i många fall lett till bestående men. När det
gäller att motverka missbruk av luftvapen måste man — som jag i annat
sammanhang understrukit — i första hand lita till, att föräldrarna verkligen
ser till att barn icke missbrukar sådana vapen. Men även från det allmännas
sida måste man medverka till att försöka stävja missbruket.

Då vapenförordningen 1955 omarbetades yrkades från olika håll att luftvapen
skulle inbegripas under förordningen. Statsmakterna ställde sig emellertid
avvisande till nämnda förslag och för innehav av luftvapen krävs

44 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

sålunda f. n. icke tillstånd. Emellertid synes man redan enligt gällande ordningsstadga
ha möjlighet att i lokala ordningsföreskrifter intaga bestämmelser
som förbjuder skottlossning med luftvapen. Detta torde dock ha
skett i mycket begränsad utsträckning.

Erfarenheterna synes mig ge vid handen, att man nu måste tillgripa kraftigare
medel. I första hand är det angeläget att komma till rätta med missbruket
inom tätorterna; det är här som de flesta svåra olyckorna inträffar.
Vidare bör en förbudsbestämmelse i första hand rikta sig mot barns begagnande
av vapnen. För att nå detta mål anser jag att man genom en föreskrift
i ordningsstadgan generellt bör förbjuda den som ej fyllt 16 år att
utomhus skjuta med luftvapen inom stadsplanelagt område i stad, köping
och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller. Förbudet
bör dock inte vara absolut, utan tillstånd till skjutning bör kunna
lämnas av vederbörande myndighet, då skäl därtill föreligger. Så t. ex. bör
skjutning med luftvapen få ske på särskilda skjutbanor, exempelvis på nöjesfält,
eller eljest då det gäller övnings- eller träningsskjutning, som äger rum
under betryggande förhållanden. Med luftbössor bör likställas fjäderbössor.
Bestämmelsen torde sålunda böra omfatta luft- eller fjäderbössor och lufteller
fjäderpistoler, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan utskjutas.
Om barn under 15 år bryter mot bestämmelsen, bör den som har
vårdnaden om barnet kunna straffas, därest han icke gjort vad på honom
ankommit för att förhindra förseelsen. Detta torde böra gälla även förehavande
enligt första stycket. En bestämmelse härutinnan har intagits i 28 §
i allmänna ordningsstadgan.

När det gäller användningen av pyrotekniska artiklar, som ej är att hänföra
till fyrverkeripjäser, har utredningen likaledes ansett att frågan bör
regleras i lokala ordningsföreskrifter. Även i denna fråga har emellertid
motsatt uppfattning kommit till uttryck i en del remissyttranden. Fastän
dylika artiklar liksom ballonger fyllda med vätgas någon gång förorsakat
allvarliga olyckshändelser kan emellertid olycksrisken och framför allt
olycksfrekvensen ej på långt när anses lika stor som då det gäller missbruk
av luftvapen. Jag kan sålunda icke förorda, att användningen av nämnda
artiklar skall regleras i allmänna ordningsstadgan, särskilt som det därjämte
med all sannolikhet skulle visa sig svårt att övervaka att ett sådant
förbud komme att efterlevas.

I den allmänna ordningsstadgan bör således enligt min mening regleras
endast sprängning, fyrverkeri samt skjutning med eldvapen ävensom skjutning
utomhus med luft- eller fjäderbössor. För att dessa åtgärder skall få
företagas inom stadsplanelagt område bör fordras tillstånd. Som jag redan
i tidigare sammanhang nämnt bör tillståndsprövningen ankomma på
poliskammaren eller polischefen i orten. Vad särskilt angår tillstånd till
sprängning -— en åtgärd som i viss utsträckning regleras i byggnadslagstiftningen
— är det angeläget tillse, att arbetet kommer att utföras av per

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

son som äger tillräcklig kännedom om explosiva varor och gällande säkerhetsföreskrifter.
Vid meddelande av tillstånd bör vidare liksom hittills
myndigheten äga föreskriva de försiktighetsåtgärder, som skall iakttagas.
Möjligen synes man böra överväga att centralt utarbeta vissa riktlinjer för
vad sådana föreskrifter bör innehålla. Då det gäller allmänna arbeten och
sprängning i samband med militära övningar, torde tillstånd kunna ges på
en gång för en längre tidsperiod och för ett större företag eller område.

Slutligen återstår att behandla frågan om rätten att taga i bruk skjutbana.
Enligt utredningens förslag må skjutbana, som ej hör till krigsmakten, icke
tagas i bruk innan den godkänts av polismyndigheten. Vid remissbehandlingen
har ifrågasatts lämpligheten av att militär skjutbana undantages från
bestämmelsens tillämpning. Enligt min mening bör emellertid frågan om
de militära skjutbanornas lämplighet in. m. icke prövas i denna ordning.
Från något håll har vidare ifrågasatts, om icke ärendena bör ankomma på
länsstyrelsen i stället för polismyndigheten. Ej heller detta förslag anser
jag mig böra biträda utan i enlighet med vad jag tidigare anfört förordar jag
att prövningen skall ankomma på poliskammaren eller polischefen. Jag vill
härvid understryka vikten av att, då så erfordras, experter på området anlitas
vid ärendenas handläggning ävensom att samråd sker med övriga
myndigheter, som ärendena kan beröra.»

Utskottet

En ny ordningsstadga torde liksom den nu gällande böra upptaga bestämmelse
om förbud mot skjutning och vissa därmed jämförliga åtgärder
i stad. Ett sådant förbud bör emellertid, liksom i 1868 års ordningsstadga,
begränsas att gälla endast de tätare befolkade delarna av ett samhälle.
Såsom framgår av motiven till det nu framlagda förslaget är det förenat
med vissa svårigheter att på ett naturligt sätt genomföra en sådan avgränsning
av förbudsregeln. Utredningens anknytning av förbudet till »tättbebyggt
område» blev starkt kritiserad vid remissbehandlingen och i propositionen
har i stället föreslagits, att förbudet skall gälla »inom stadsplanelagt
område i stad, köping och annat samhälle, där byggnad slagens bestämmelser
för stad äga tillämpning». Såsom departementschefen framhåller
vinnes härmed överensstämmelse med de föreslagna reglerna angående
nyttjande av allmän plats och angående renhållning, vilket i och för
sig ter sig som en lagteknisk förtjänst. Det kan emellertid synas tveksamt,
huruvida man genom anknytningen till stadsplaneläggningen kommer att
utsträcka förbudet tillräckligt långt. Utskottet såge för sin del gärna, att
förbudet mot lossande av skott etc. upprätthölles över ett något vidare
område. Då utskottet icke kunnat finna någon möjlig anknytning för en
regel med sådant innehåll, kan emellertid utskottet trots det anförda icke
förorda någon jämkning av propositionens förslag, men det bör vid antagande
av lokala ordningsstadgor beaktas, att ifrågavarande förbud får

46 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

ett så vidsträckt tillämpningsområde som de lokala förhållandena för olika
fall kan göra lämpligt.

I nu förevarande sammanhang har utskottet vidare särskilt uppmärksammat
användningen av pyrotekniska artiklar. Frågan om skadeverkningar
på grund av barns handhavande av sådana leksaker var i anledning
av väckt motion (II: 21) år 1954 under riksdagens bedömande. Därvid
framhöll allmänna beredningsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 4), att vissa olägenheter visat sig följa av att pyrotekniska
leksaker vore relativt lättåtkomliga för minderåriga och att man borde
beakta ej blott riskerna för att barn, som sysslade med sådana leksaker,
kunde skadas, utan även att äldre personer t. ex. kunde drabbas av chockskador
e. d. Första lagutskottet kan ansluta sig till vad sålunda uttalats
angående riskerna med explosiva leksaker, och inom utskottet har även
uttalats den meningen, att det föreslagna förbudet mot sprängning och
skjutning borde utvidgas att gälla även användandet av pyrotekniska
artiklar. Visserligen är, såsom departementschefen framhåller, olycksfrekvensen
vid användande av sådana artiklar avsevärt lägre än vid exempelvis
missbruk av luftgevär. Men då användandet av de explosiva artiklarna
ej synes uppbäras av något mera beaktansvärt legitimt intresse, torde man
redan vid en ganska låg olycksfallsrisk ha anledning att överväga ett förbud.
Emellertid synes man icke kunna nå avsett syfte genom att låta den
nu föreslagna förbudsregeln i ordningsstadgan omfatta användandet av
pyrotekniska leksaker. Som framhålles i propositionen skulle det nämligen
bli svårt att övervaka efterlevnaden av ett dylikt förbud. Därtill kommer,
att ett sådant skulle gälla endast inom vissa delar av staden. Även om
man lyckades att med full effektivitet övervaka förbudets åtlydnad, skulle
därför minderåriga obehindrat kunna fortsätta sina riskfyllda manipulationer,
blott de droge sig utanför de områden i stad där förbudet gällde.
Det synes därför vara en framkomligare väg att i stället hindra eller försvåra
anskaffandet av pyrotekniska artiklar. Möjlighet härtill finnes, då
explosiva leksaker går in under förordningen om explosiva varor och därför
— om kommerskollegium ej undantar viss vara — får innehas endast
efter särskilt tillstånd. De möjligheter som sålunda finnes att enligt kommerskollegii
undantagsbestämmelser fritt köpa explosiva leksaker har genom
nya bestämmelser från kommerskollegium minskats, sedan denna
fråga sist var under riksdagens prövning. Befinnes det alltjämt vara för
lätt att förvärva sådana leksaker, torde det vara anledning fortsätta på
den inslagna vägen och än mer försvåra åtkomsten av dessa artiklar i
stället för att söka inom vissa lokala områden förhindra deras användande.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

8. §. Polismyndighets rätt att meddela ordningsföreskrifter

Departementschefen

»Enligt gällande ordningsstadga äger polismyndigheten i åtskilliga fall
meddela särskilda ordningsföreskrifter. I regel må sådana föreskrifter meddelas
i samband med tillståndsgivning. 1944 års förslag var härutinnan
uppbyggt på liknande sätt.

Utredningen har däremot föreslagit, att polismyndighetens befogenhet att
för särskilda fall meddela ordningsföreskrifter skall regleras i en särskild
paragraf. I enlighet med förslaget har sådana bestämmelser upptagits i
förevarande paragraf, därvid dock — i överensstämmelse med vad jag tidigare
förordat — angivits, att befogenheten att meddela föreskrifter skall
tillkomma i stad med poliskammare denna och i övrigt polischefen i orten.
Innehållet i den i departementsförslaget intagna bestämmelsen överensstämmer
i huvudsak med utredningens förslag, som lämnats utan erinran
av det stora flertalet remissinstanser. På vissa punkter har dock förtydligande
ansetts önskvärt.

Avsikten med ifrågavarande bestämmelse är att ge polismyndigheten
befogenhet att för vissa fall meddela erforderliga ordningsföreskrifter, alltså
föreskrifter som i det särskilda fallet erfordras för upprätthållande av
ordning och säkerhet. Det får icke vara fråga om allmänna regler för orten.
Om det visar sig att behov föreligger av sådana mera allmänna föreskrifter,
bör de meddelas i den lokala ordningsstadgan. I sista stycket av paragrafen
har stadgats skyldighet för poliskammare eller polischef att, då behov av allmänna
ordningsföreskrifter visar sig föreligga, göra anmälan därom till
kommunens fullmäktige. I något yttrande har föreslagits att anmälan skall
göras till länsstyrelsen i stället för till fullmäktige. Ett sådant förslag kan
jag dock icke biträda. Jag anser att anmälan i varje fall bör göras till den
myndighet som i första hand har att taga ställning till förslaget, nämligen
kommunens fullmäktige. Självfallet är polismyndigheten oförhindrad att
även anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

Vad härefter angår den närmare omfattningen av bestämmelsen föreslås
att den skall avse erforderliga ordningsföreskrifter med avseende å
handel och därmed jämförlig hantering, som bedrives utomhus å allmän
plats eller angränsande område, samt annan verksamhet eller annat förehavande,
som äger rum å allmän plats. Härvid åsyftas givetvis ej offentliga
tillställningar och allmänna sammankomster och ej heller verksamhet som
regleras i särskild ordning. Polismyndighets ordningsföreskrifter föreslås
jämväl skola få avse användande av badplats eller lägerområde, vartill allmänheten
äger tillträde, samt hållande av lokal eller plats för sport, spel
eller liknande. I sistnämnda hänseenden är rätten att meddela föreskrifter
sålunda icke begränsad till allmän plats. Någon risk för att alltför långtgående
föreskrifter kommer att meddelas anser jag icke föreligga, även om

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

befogenheterna delvis avser annat område än allmän plats. Det måste hela
tiden gälla föreskrifter som i ett särskilt fall erfordras för att upprätthålla den
allmänna ordningen. För att ytterligare understryka att onödiga eller mindre
befogade föreskrifter icke får förekomma har jag funnit lämpligt att göra
det tillägget till utredningens förslag, att även beträffande ifrågavarande
föreskrifter i författningstexten uttryckligen erinras om att vid meddelande
av föreskrift skall tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten
eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

I anledning av vad som sägs i remissyttrande av kommerskollegium vill
jag framhålla, att då ordningsföreskrifter må meddelas, som avser förehavande
å allmän plats eller angränsande område, med sistnämnda bestämning
avses att befogenheten får utövas endast om det med hänsyn till
ordningen och säkerheten på allmän plats är erforderligt att ingripa mot
den på enskilt område bedrivna verksamheten.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf får poliskammaren respektive
polischefen än längre gående befogenheter än att meddela föreskrifter. Det
föreslås nämligen att, när så befinnes påkallat med hänsyn till den allmänna
ordningen, nämnda myndigheter skall äga förbjuda verksamhet eller förehavande,
som i första stycket sägs, samt påbjuda borttagande av stånd,
ställning och dylikt som utan tillstånd anbringas å eller invid allmän plats.
Denna bestämmelse medför mycket vittgående befogenheter och jag vill
understryka vikten av att bestämmelsen tillämpas med försiktighet. Ingripande
bör ske endast i sådana fall, då åtgärden är klart betingad av ordningshänsyn
och då rättelse icke kan vinnas på annat sätt.»

Utskottet

I 8 § förslaget till ordningsstadga föreslås sammanfattade de befogenheter
som enligt ordningsstadgan anses böra tillkomma polismyndighet att
för särskilda fall lämna ordningsföreskrifter. Särskilt vittgående blir befogenheterna
enligt andra stycket i den föreslagna avfattningen, enligt vilket
polismyndighet skall äga förbjuda viss verksamhet och »påbjuda borttagande
av försäljningsstånd, ställning och dylikt, som utan tillstånd anbringats
å eller invid allmän plats». Paragrafen bör ses i sammanhang med 31 §
förslaget till ordningsstadga, enligt vilket lagrum polismyndighet, då någon
underlåter att efterkomma ordningsföreskrift varom nu är fråga, kan förelägga
vite eller låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag framfördes från flera
remissinstanser krav på än längre gående befogenheter för polismyndigheten
i förevarande hänseende. Polismyndighet ansågs nämligen böra få möjlighet
att påbjuda borttagande även av fordon som utan tillstånd uppställts å
allmän plats. Även vid utskottsbehandlingen av ärendet har samma önskemål
framförts, och utskottet, som i ärendet inhämtat upplysningar från

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

polismyndigheten i Stockholm, finner därför anledning ingå i särskilt bedömande
av sålunda framförda förslag.

Det bör därvid framhållas, att frågan om polismyndighets möjligheter att
flytta felparkerade fordon uppmärksammats av den s. k. parkeringsutredningen
i en den 21 juli 1956 upprättad promemoria. Denna utredning konstaterar,
att enligt gällande praxis polismyndighet anses ha rätt att borttransportera
fordon endast i de fall, då fordonet misstänkes vara stulet, då
det är övergivet, eller då dess uppställning uppenbarligen innebär fara eller
väsentligt hinder för trafiken. I syfte att klarlägga och utvidga polismyndighets
befogenheter i förevarande hänseende föreslår vidare utredningen, att i
vägtrafikförordningen skall införas bestämmelser om möjlighet för polismyndighet
att flytta fordon, då detta uppställts på sådant sätt att dess kvarstående
medför uppenbar fara för trafiksäkerheten eller innebär väsentligt
hinder för trafiken eller renhållningen.

Särskilda regler om borttransport av fordon synes kunna bli av betydelse
i två skilda huvudfall, det ena, då fordonets förflyttning är påkallat av trafikhänsyn,
och det andra, då dess uppställning hindrar renhållning eller det
eljest, efter att ha helt eller för lång tid övergivits, onödigtvis upptar och
kanske vanpryder allmän plats. Om bestämmelser erfordras för det förra
fallet, bör sådana uppenbarligen intas i trafikförfattning och icke i en allmän
ordningsstadga. I den mån bestämmelser erfordras för det senare fallet torde
emellertid dessa vara av sådan ordningskaraktär, att de i och för sig närmast
borde inflyta i en sådan stadga. Starka skäl talar onekligen också för
att i ordningsstadgan intaga bestämmelser av denna karaktär. Behov torde
nämligen föreligga att kunna omhänderta fordon som övergivits, och det
får anses vara oklart, i vilken utsträckning gällande rätt medger detta. Huruvida,
såsom parkeringsutredningen föreslår, hittegodslagstiftningen kan
tillämpas, måste nämligen anses tveksamt. I vart fall kan icke ett omhändertagande
ske, förrän fordonet upphört att vara i ägarens besittning, vilket
i fråga om motorfordon måste anses innebära, att fordonet lämnats övergivet
under en avsevärd tidsperiod. Måhända kan det även, i enlighet med
parkeringsutredningens förslag, böra ges viss möjlighet att bortflytta fordon,
vars uppställning hindrar renhållningen.

Ehuru bestämmelser om borttagande av fordon sålunda motiveras av helt
artskilda omständigheter, bör det enligt utskottets mening icke ifrågakoinma
att upptaga särskilda sådana bestämmelser i spridda författningar,
utan i den mån en speciell reglering erfordras bör denna ske på ett ställe i
lagstiftningen och där innehålla samtliga förutsättningar för borttransport,
vilka anses böra särskilt lagfästas. Den naturliga platsen för en sådan reglering
är i anslutning till trafikförfattning. På grund härav finner sig utskottet
icke kunna förorda, att polismyndighets befogenheter enligt förevarande
paragraf i förslaget till ordningsstadga utvidgas att avse även bortförande
av felaktigt uppställda fordon.

4 — Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 avd. Nr 37

50 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 7956

26 §. Samråd mellan myndigheter

Enligt utredningens förslag bör vid handläggningen av ärenden enligt
stadgan polismyndigheten handla i samråd med annan myndighet som beröres
av ärendet. I frågor som avser offentliga nöjestillställningar bör polismyndigheten
samråda med myndigheter vilkas verksamhet berör barnavård,
undervisning och nykterhetsvård. Samarbete bör också upprätthållas
med polismyndigheterna inom angränsande distrikt.

Innan åtgärd, som berör polismyndighetens verksamhetsområde, av annan
myndighet vidtages, bör enligt utredningens förslag samråd äga rum
med polismyndigheten eller denna underrättas om åtgärden.

Departementschefen

»I förevarande paragraf har upptagits bestämmelser om samråd mellan
olika myndigheter. De frågor som behandlas i ordningsstadgan berör givetvis
ofta ett flertal olika myndigheter och inrättningar i en kommun. Det är
då naturligt, att frågorna bör avgöras under hänsynstagande till de olika
synpunkterna och intressena. En förutsättning härför är att gott samarbete
kommer till stånd mellan myndigheterna. Jag vill därför understryka den
stora betydelsen av samråd och samarbete i de frågor det här gäller. Det är
även ett lämpligt sätt att låta de kommunala synpunkterna komma till uttryck
jämväl i frågor, vilkas avgörande ansetts böra tillkomma statlig myndighet.
Frågan bör därför regleras i författningen och jag kan icke dela den
av flera polismyndigheter under remissbehandlingen framförda meningen
att, då det ligger i sakens natur att samråd skall ske, bestämmelserna bör
utgå ur ordningsstadgan.

Jag är i stället närmast böjd för att gå något längre än utredningen föreslagit.
Sålunda vill jag förorda att samråd i viss utsträckning göres obligatoriskt,
detta för att stadgandet om samråd icke skall bli en tom fras utan
verkligen efterföljas. Polismyndigheterna har till stöd för sin tidigare
nämnda uppfattning anfört, att man genom ifrågavarande bestämmelser i
många fall skulle tillskapa ett onödigt och tidsödande remissförfarande.
Givet är att man icke onödigtvis bör tynga förfarandet vid handläggningen
av ifrågavarande ärenden. Men enligt min mening bör det vara möjligt att
göra remissförfarandet enkelt och smidigt. Jag vill särskilt framhålla, att i
enkla ärenden skriftligt remissförfarande icke bör vara nödvändigt. Många
gånger torde det vara fullt tillräckligt att telefonledes inhämta vederbörande
myndighets yttrande och göra en anteckning därom på handlingen.

I enlighet med vad jag nu anfört anser jag, att det bör fastslås att vid
handläggningen av ärenden enligt stadgan samråd med myndighet som
beröres av ärendet skall äga rum. I första stycket har upptagits bestämmelser
om polismyndighets samrådsskyldighet och andra stycket handlar
om annan myndighets skyldighet att samråda med polismyndigheten.

Att närmare angiva med vilka polismyndigheten skall samråda torde icke

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 7956

vara möjligt eller erforderligt utan det synes fullt tillräckligt att ange att
det skall vara myndighet som beröres av ärendet; frågan får således bedömas
efter förhållandena i det särskilda fallet. När det gäller offentliga nöjestillställningar
har det befunnits lämpligt att uttryckligen angiva att samråd
skall ske med myndigheter, vilkas verksamhet berör barnavård, undervisning
och nykterhetsvård. Denna uppräkning är dock icke avsedd att vara
fullständig. Även andra myndigheter kan böra höras t. ex. vederbörande
brandchef, vars synpunkter ofta kan vara av särskild betydelse vid anordnandet
av offentliga tillställningar. Som exempel må vidare nämnas att det
kan vara på sin plats att höra vederbörande hälsovårdsnämnd, om det finns
anledning ifrågasätta att de hygieniska förhållandena vid serveringar i samband
med en offentlig tillställning icke är tillfredsställande.

Vad angår polismyndigheterna torde vidare böra stadgas, att samarbete
bör upprätthållas med polismyndigheterna inom angränsande distrikt. Det
kan vara av största betydelse för nämnda polismyndigheter att t. ex. få veta,
att en större folkanhopning kan väntas vid en offentlig tillställning och
att därigenom trafiksvårigheter kan uppstå inom det angränsande polisdistriktet.

I andra stycket fastslås att innan en myndighet vidtager någon åtgärd,
som berör polismyndighetens verksamhetsområde, samråd skall äga rum
med polismyndigheten. Denna samrådsskyldighet får kanske sin största
betydelse när det gäller åtgärder som direkt berör trafik- och ordningsförhållandena.
Här måste uppenbarligen stor vikt fästas vid den ståndpunkt
som intages av polismyndigheten; det är polismyndigheten som i sista
hand skall svara för att ordningen upprätthålles och att störningar i trafiken
ej uppstår. Jag räknar sålunda med att ett gott samarbete skall kunna
upprätthållas och att vederbörlig hänsyn skall tagas till de olika myndigheternas
yttranden.

Vad i paragrafen sägs om polismyndighet bör i stad, där magistraten eller
kommunalborgmästaren är polismyndighet, gälla jämväl polischefen.»

Utskottet

Den i förevarande paragraf uttalade principen om samråd mellan myndigheter
synes vara av väsentlig betydelse för ordningsstadgeärendenas rätta
handläggning. Underlaget för polismyndigheternas bedömning av dessa
ärenden bör nämligen göras så brett, att däri även kommer att ingå erfarenhetsmaterial
och synpunkter som kan förmedlas endast av andra myndigheter.
Det är emellertid angeläget, att det föreskrivna samrådet ej tillätes
förorsaka onödig tidsutdräkt vid ärendenas handläggning eller verka tyngande
på de kommunala organens verksamhet. Utskottet vill därför understryka
departementschefens uttalande, att remissförfarandet bör göras
enkelt och smidigt. Telefonkontakt bör således användas i största möjliga
utsträckning. Då det gäller tillställningar av samma slag som mer eller min -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

dre regelbundet återkommer bör det vidare vara tillräckligt, att samråd
äger rum i början av varje säsong. Skulle förhållandena sedan ändras får
dock naturligen ny kontakt tas mellan berörda myndigheter.

B. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
Förbud mot aaimmmkomat eller tillställning på rån kyrkliga högtidsdagar

Gällande bestämmelser

Enligt kungörelsen den 28 maj 19t3 angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar må icke
under tiden klockan 6—24 på juldagen, långfredagen eller påskdagen anordnas
offentliga nöjestillställningar, ej heller offentliga tävlingar eller uppvisningar
i skjutning, hästsport eller annan sport eller i gymnastik eller idrott.
Med nöjestillställningar förstås i kungörelsen teater-, biograf-, cirkus- och
revyföreställningar, varieté- och kabarettillställningar, tivolinöjen och dans
samt andra med dem jämförliga tillställningar, överträdelse av förbudet
straffas med dagsböter och kan därjämte föranleda förverkandepåföljd.

Dispens från förbudet meddelas av Kungl. Maj :t. Praxis torde vara restriktiv.

Beträffande förbudets omfattning framhölls i det av sakkunniga den 18
juni 1942 avgivna betänkande, som ligger till grund för kungörelsen, att
tidigare förslag under förbudet inbegripit jämväl musikalisk underhållning,
med rätt dock för vederbörande polismyndighet att medgiva undantag för
sådan underhållning som värdigt anslöte sig till ifrågavarande högtidsdags
innehåll. De sakkunniga erinrade mot ett sådant förbud, att olämplig eller
störande musikunderhållning icke förekomme i sådan utsträckning att lagstiftning
häremot vore behövlig ävensom att deras förslag i övrigt inrymde
möjlighet att komma tillrätta med sådana former av musikaliska tillställningar,
vilka kunde vara ägnade att störa helgfriden. Härjämte underströks
de praktiska svårigheterna att i det särskilda fallet pröva, huruvida viss
musik kunde anses vara lämpad att framföras på de stora helgdagarna.
Såväl föredragande departementschefen som riksdagen anslöt sig till de
sakkunnigas uppfattning, och konsert kom alltså icke att omfattas av
förbudet.

Departementschefen

»Vad först angår frågan om förbud mot tillställningar å
vissa kyrkliga högtidsdagar torde det liksom hittills böra
avse tillställningar å juldagen, långfredagen och påskdagen. Förbudet bör
däremot icke avse allmänna sammankomster. Från något håll har föreslagits
att offentliga nöjestillställningar skall förbjudas nätterna mot de
nämnda högtidsdagarna. En sådan utvidgning av förbudsbestämmelsen är
jag dock icke beredd att förorda.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

När det gäller arten av de tillställningar som bör förbjudas konstaterar
utredningen, att samtliga de tillställningar som avses i dess förslag till allmän
ordningsstadga torde omfattas av gällande förbudsbestämmelser med undantag
dock för konsert och därmed jämförlig tillställning. I enlighet därmed
har utredningen föreslagit, att förbudsbestämmelsen skall avse varje
offentlig tillställning utom konsert. Jag anser emellertid i likhet med en del
remissinstanser, att vissa former av musikunderhållning å ifrågavarande
dagar för många människor skulle framstå som direkt stötande. Jag kan
därför icke finna tillräckliga skäl att göra särskilt undantag för konserter.
Framförande i kyrka av religiös musik torde i regel få anses som en sammankomst
för religionsövning och alltså falla utanför förbudet.

Ett ytterligare skäl för att icke i detta sammanhang skilja på olika slag
av offentliga tillställningar är att det, såsom utredningen förordat, synes
böra införas möjlighet att under vissa förutsättningar medgiva undantag
från förbudet. I motsats till utredningen anser jag att dispens bör kunna
meddelas för varje slag av tillställning, såvida dess innehåll och syfte kan
anses förenligt med högtidens helgd. En noggrann prövning bör ske i varje
särskilt fall och undantagsbestämmelserna bör tillämpas restriktivt. Det
blir alltså här fråga om en mycket grannlaga prövning från myndigheternas
sida. Det är också angeläget att undantagsbestämmelsen tillämpas så
likformigt som möjligt. Främst av dessa skäl kan jag icke ansluta mig till
utredningens förslag att låta prövningen ankomma på polismyndigheten.
Enligt min mening synes prövningen i stället böra ankomma på länsstyrelsen,
en uppfattning som också framförts i flera remissyttranden. Jag vill
dock erinra om att dispens enligt denna bestämmelse icke befriar anordnaren
från att söka tillstånd eller anmäla tillställning i enlighet med vad
som är stadgat i 12 och 13 §§ i allmänna ordningsstadgan.»

Motion

I motionen II: 7tf hemställes, »att riksdagen måtte besluta om ett tillägg
till 10 § i den allmänna ordningsstadgan av innebörd, att förbudet mot
offentliga tillställningar kommer att omfatta jämväl kvällen före och natten
mot långfredagen». Motionären framhåller, att då ordningsstadgeförslaget
ej upptar något sådant förbud, stora offentliga nöjestillställningar kan
komma att hållas kvällen före och natten mot långfredagen. Med hänsyn
till arten av det firningsämne som är knutet till denna helg finner motionären
sådana tillställningar beröra den allmänna opinionen lika illa,
som om del vore fråga om en överträdelse av själva det för långfredagen
stipulerade förbudet. Starka skäl talar därför enligt motionären för att det
i propositionen föreslagna förbudet på angivet sätt utvidgas. Såsom tidpunkt
för förbudets ikraftträdande anger motionären förslagsvis klockan 18 på
torsdagen före långfredagen.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Utskottet

För att skydda den kyrkliga helgfriden mot störande nöjesarrangemang
har i 10 § förslaget till allmän ordningsstadga intagits förbud mot att anordna
offentlig tillställning å juldagen, långfredagen och påskdagen efter
klockan sex på morgonen. Länsstyrelsen skall dock äga medgiva undantag
för tillställning vars innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens
helgd.

Då det i motionen II: 747 hemställes, att det föreslagna helgskyddet
skall utvidgas även till kvällen före och natten mot långfredagen, vill utskottet
gärna betyga sin förståelse för det syfte som ligger bakom denna
motion. Det måste uppenbarligen te sig stötande för den religiösa känslan,
om natten mot långfredagen profaneras genom exempelvis tivolinöjen eller
danstillställningar. Det bör emellertid framhållas, att propositionens förslag
i denna del icke innebär någon förändring i förhållande till gällande rätt. Det
har ej, utskottet veterligen, förekommit anledning att vidtaga någon saklig
ändring av gällande bestämmelser, så mycket mindre som förslaget till
ordningsstadga innebär, att kretsen av de nöjestillställningar som omfattas
av helgförbudet i viss utsträckning utvidgas.

Ansökan och anmälan

Departementschefen

»I 14 och 15 §§ förslaget till allmän ordningsstadga samt 5 och 6 §§ förslaget
till lag om allmänna sammankomster har upptagits föreskrifter om
ansöknings- och anmälningsförfarandet.

Såsom framgått av vad jag redan tidigare anfört anser jag, att man bör
skilja på ansökan och anmälan.

För alla tillståndskrävande tillställningar och sammankomster bör enligt
min mening fordras en skriftlig ansökan och ett skriftligt besked i
anledning av ansökan. Polismyndigheten skall här företaga en prövning,
och ett beslut skall utfärdas som skall tillställas icke bara anordnaren —
för att av denne kunna uppvisas — utan även ett flertal olika myndigheter.
Det är av stor betydelse att redan från början riktiga uppgifter lämnas. I
dessa fall anser jag muntlig ansökan ej vara tillfyllest. Om kravet på
skriftlig form begränsas till de fall då tillstånd kräves, kan en sådan ordning
icke framstå som alltför besvärande för anordnarna. Under alla förhållanden
synes mig, när det gäller ärenden av ifrågavarande slag, så
väsentliga fördelar förenade med ett skriftligt ansökningsförfarande att jag
vill förorda en sådan ordning. Detta synes mig dock icke böra utesluta att
i brådskande fall ansökan göres muntligen och sedan skriftligen bekräftas.

Vad angår tiden för ansökningens ingivande innebär utredningens förslag,
att ansökningen om möjligt skall vara polismyndigheten tillhanda senast å
tredje dagen före tillställningen, dock att, om tillställningen kungöres i tid -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

ning eller annorledes, ansökan skall göras samtidigt därmed. Mot förslaget
i denna del har remissmyndigheterna invänt att tre dagar är alltför kort
tid. Meningen med ett tillståndsförfarande är ju att en verklig prövning
skall föregå polismyndighetens beslut i ärendet. Ofta kan det visa sig att
uppgifterna i ansökningen icke är tillräckligt upplysande utan att ytterligare
utredning erfordras. Ibland kan det gälla undersökningar, som kräver särskild
fackkunskap, och sakkunnig person kan behöva anlitas. Vidare bör
polismyndigheten ha viss tid på sig för att expediera sitt beslut. Beaktar
man dessa förhållanden synes en tidsfrist om tre dagar väl kort. Härtill
kommer att de tillställningar och sammankomster det här gäller — de
tillståndskrävande —• alltid torde vara planerade ganska långt i förväg, i
varje fall tidigare än tre dagar före anordnandet. Enligt min mening bör
därför ansökan ingivas snarast möjligt efter det att utformningen av tillställningen
eller sammankomsten blivit klar. Emellertid synes man inte
kunna undvara en viss bestämd tidsgräns. Jag vill därför förorda att bestämmelsen
ges det innehåll, att ansökan skall göras i god tid före tillställningen
och om möjligt senast å sådan tid att ansökan är polismyndigheten
tillhanda å femte dagen före tillställningen. Jag vill tillägga att det uppenbarligen
är i anordnarens eget intresse att ansökan göres så tidigt som
möjligt. Skulle polismyndigheten nämligen, trots tillbörlig skyndsamhet,
icke medhinna erforderlig utredning och prövning före den utsatta dagen,
blir följden att tillställningen eller sammankomsten ej får anordnas, eftersom
tillstånd icke erhållits.

Att föreskriva att ansökningen, om tillställningen kungöres i tidning eller
annorledes, skall göras samtidigt med kungörandet kan jag icke finna
lämpligt. Skulle en sådan bestämmelse finnas, borde den — såsom vissa
remissinstanser framhåller — innehålla att kungörande ej finge ske förrän
tillstånd erhållits. Emellertid anser jag att man icke bör införa några bestämmelser
härom, utan får det ankomma på anordnaren att själv tillse,
att han icke kungör en tillställning eller sammankomst innan tillstånd
erhållits. I annat fall riskerar han att tillstånd vägras, vilket uppenbarligen
kan medföra kännbara ekonomiska förluster. Och jag vill understryka att
det förhållandet, att en tillställning eller sammankomst kungjorts eller
annonserats innan tillstånd erhållits, givetvis icke får påverka polismyndighetens
prövning av ärendet. År anordnaren så oförsiktig att han kungör
en tillställning innan tillstånd erhållits, får det ske på hans egen risk.

Ansökan bör innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
tillställningen eller sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning.
Det bör uttryckligen föreskrivas, att ansökan skall innehålla
dessa uppgifter. Emellertid kan det ofta visa sig erforderligt, för att man
skall kunna verkställa en riktig prövning av ansökan, alt ytterligare uppgifter
införskaffas. Sådan möjlighet finns redan f. n. och bestämmelser
härom bör upptagas även i de nu föreslagna författningarna. Rätten att

56 Första lagutskottets utlåtande nr 37 ur 1956

infordra upplysningar måste emellertid användas med försiktighet. Den får
inte framstå som ett slags förhandscensur eller föra så långt att den onödigt
betungar anordnaren. I denna del synes mig utredningens förslag —
som remissinstanserna lämnat utan erinran — kunna godtagas. Bestämmelsen
bör sålunda givas det innehållet, att, om ytterligare uppgifter erfordras
utöver vad ansökan innehåller, polismyndigheten äger förelägga
anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock själv föranstalta om
utredning. I fråga om offentliga tillställningar bör vidare stadgas att för
undersökning, som kräver särskild fackkunskap, må på anordnarens bekostnad
anlitas sakkunnig. Detta torde ofta kunna bli fallet när det gäller
att tillgodose de krav på säkerhet som allmänheten har rätt att ställa. För
att förhindra obefogad förhandscensur bör vidare föreskrivas vissa begränsningar
i polismyndighetens rätt att infordra upplysningar. I vad angår
offentliga tillställningar bör föreläggandet icke få avse skyldighet att tillhandahålla
handling eller redogörelse för innehållet i dramatisk eller annan
muntlig framställning, som är avsedd att förekomma vid tillställningen,
med undantag för det fall att ansökan avser medgivande att anordna
tillställning å de stora kyrkliga högtidsdagarna eller gäller barns
medverkan vid offentlig tillställning. Beträffande allmänna sammankomster
bör rätten att infordra ytterligare uppgifter begränsas sålunda, att
föreläggandet ej må avse skyldighet att tillhandahålla handling eller redogörelse
för innehållet i föredrag, tal eller annan muntlig framställning som
är avsedd att förekomma vid sammankomsten.

Enligt min mening bör stadgandet angående ansökan om tillstånd innehålla
bestämmelser även om dessa ärendens handläggning. Som jag redan
uttalat är jag av den uppfattningen, att angående beslut i anledning av
ansökan om tillställning bör lämnas skriftligt besked under iakttagande av
bestämmelserna i lösen- och stämpelförordningarna. I beslutet bör då intagas
de särskilda villkor och föreskrifter som polismyndigheten funnit
anledning meddela. Innebär beslutet att tillställning ej må äga rum, bör
alltid skälen därtill angivas. Beslutet bör kunna tecknas å ansökningen.
Även om beslutet sålunda bör meddelas skriftligen, torde intet hindra att
polismyndigheten i brådskande fall först lämnar ett muntligt besked och
därefter expedierar beslutet.

Vad härefter angår sådana tillställningar och sammankomster, för vilkas
anordnande skall fordras endast en anmälan, synes det mig lämpligast
att i särskild paragraf intaga bestämmelser om anmälningsförfarandet. Vid
utformandet av dessa bestämmelser bör hänsyn främst tagas till syftet med
anmälan, nämligen att polismyndigheten skall få kännedom om att en tillställning
eller sammankomst av viss art och omfattning kommer att hållas
å viss tidpunkt.

Anmälan bör kunna ske på ett så enkelt och smidigt sätt som möjligt
och jag anser icke befogat att i dessa fall fasthålla vid kravet på skriftlig

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

form. Ofta, ja kanske i flertalet fall, torde det vara fullt tillräckligt med
en muntlig anmälan. Anmälan bör således kunna göras antingen skriftligen
eller muntligen. När det gäller tiden för anmälans ingivande torde
man icke böra upprätthålla lika stränga krav som i fråga om ansökan. I
regel torde det vara tillräckligt om anmälan göres senast å tredje dagen
före tillställningen. Beträffande anmälans innehåll bör bestämmelserna
överensstämma med vad som föreskrives angående ansökan. Anmälan bör
sålunda innehålla uppgifter angående anordnaren, tid och plats för tillställningen
eller sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning.
Rätten att infordra ytterligare upplysningar synes —- med hänsyn
till att någon egentlig prövning här ej skall äga rum — böra begränsas i
förhållande till ansökningsfallen. Det betydelsefulla är i förevarande fall
att polismyndigheten får tillräcklig upplysning om de förhållanden, som
skall angivas i anmälan, för att därigenom kunna vidtaga erforderliga åtgärder,
t. ex. för ordningens och trafikens ordnande m. m. Rätten att förelägga
anordnaren att inkomma med ytterligare upplysningar bör därför
endast avse upplysningar i de hänseenden, som skall angivas i själva anmälan.

Utöver vad jag nu anfört anser jag icke erforderligt att i författningarna
upptaga ytterligare bestämmelser om anmälningsförfarandet. Något besked
i anledning av anmälan torde i regel ej erfordras. I de fall, då polismyndigheten
funnit anledning meddela särskilda ordningsföreskrifter, torde besked
härom böra meddelas skriftligen i vanlig ordning och, om anordnaren
önskar bevis om att han fullgjort sin anmälningsskyldighet, torde det vara
tillräckligt med att diariebevis eller liknande bevis utfärdas. Några författningsbestämmelser
härom synes mig icke erforderliga.

Ej heller anser jag nödvändigt att i författningarna angiva att, sedan
ansökan eller anmälan gjorts, polismyndigheten skall så snart ske kan
verkställa den prövning som föranledes därav. Att så skall ske torde ligga
i sakens natur. Jag vill dock understryka, att det är av särskild vikt att
handläggningen av hithörande ärenden sker så snabbt som möjligt. Det är
ett väsentligt intresse för anordnarna att snarast möjligt få besked, om en
tillställning må anordnas eller ej.

Om det kommer till polismyndighetens kännedom annorledes än genom
ansökan eller anmälan att någon ämnar anordna en offentlig tillställning
eller allmän sammankomst, bör det åligga polismyndigheten att snarast
underrätta anordnaren om att, då så är föreskrivet, ansökan eller anmälan
skall göras eller att förhud gäller mot tillställningens eller sammankomstens
anordnande. Vad sålunda bör åligga polismyndigheten synes icke behöva
intagas i författningarna utan torde få innefattas i polismyndighetens allmänna
åligganden.»

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Utskottet

Propositionens förslag i 12 och 13 §§ förslaget till allmän ordningsstadga
samt 3 och 4 §§ förslaget till lag om allmänna sammankomster, vilka lagrum
ej föranlett något uttalande från utskottets sida, innebär, att sammankomster
och tillställningar i vissa fall ej skall få hållas utan tillstånd av
polismyndigheten, medan i andra fall sammankomster eller tillställningar
endast skall behöva anmälas till samma myndighet. Enligt förslaget blir
även ansöknings- och anmälningsförfarandena så till vida olikartat utformade,
att en ansökan enligt 14 § ordningsstadgeförslaget och 5 § förslaget
till lag om allmänna sammankomster alltid skall göras skriftligen,
medan en anmälan enligt 15 § resp. 6 § samma författningsförslag må göras
skriftligen eller muntligen.

I likhet med departementschefen finner utskottet, att en ansökan, vars
innehåll skall läggas till grund för en särskild prövning, alltid bör vara
skriftlig. Härigenom skapas nämligen garantier för att det material som
kommer under bedömande i tillståndsärendet redan från början blir tillräckligt
fast fixerat. Beträffande anmälningsförfarandet har till utskottet
från polishåll framförts önskemål om att polismyndigheterna i åtminstone
de största städerna borde få möjlighet kräva, att även anmälningar alltid
skall göras skriftligen. Som skäl härför har anförts, att om de polismyndigheter,
som hade att mottaga ett mycket stort antal anmälningar, nödgades
godtaga även muntliga sådana, den nuvarande organisationen skulle
visa sig otillräcklig. Skriftliga anmälningar vore nämligen ägnade att förenkla
myndigheternas sysslande med dessa ärenden och förebyggde även
de missuppfattningar som kunde befaras uppkomma vid t. ex. telefonanmälningar.

Det är uppenbarligen ett starkt intresse, att bestämmelserna om vad
arrangörer har att fullgöra i förhållande till olika myndigheter utformas
så, att dessa förfaranden blir så enkla som möjligt. Ur denna synpunkt är
det tydligen värdefullt om möjlighet kan ges att alltid få göra en anmälan
muntligen. Några polisorganisatoriska svårigheter till följd av en sådan
regel kan icke vara att förvänta annat än möjligen i de största städerna.
Enligt utskottets bedömande kan emellertid ej heller i dessa några egentliga
svårigheter vara att befara, om organisationen från början på lämpligt
sätt anpassas för mottagande av muntliga anmälningar, såsom genom ett
långt drivet användande av blanketter m. m. Risken för missförstånd vid
muntliga anmälningar bör icke överdrivas. Framhållas må, att ett muntligt
förfarande kan på visst sätt rentav sägas i detta hänseende vara det
skriftliga förfarandet överlägset. Oklarheter vid en muntlig anmälan kan
nämligen genom frågor omedelbart klarläggas, men en oklar skriftlig anmälan
nödvändiggör avsevärt mer arbete från myndigheterna för att bli
på erforderligt sätt kompletterad.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Ordningsföreskrifter i fråga om nyklerhetsförhållanden

Gällande rätt

Frågan om nykterhetsförhållandena vid offentliga
tillställningar har i olika sammanhang uppmärksammats.

Enligt 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning må tillstånd till utskänkning
inom område, som är för allmänheten tillgängligt såsom nöjesplats eller
idrottsplats, meddelas endast om särskilda skäl därtill är. I förordningen
stadgas vidare, att vid danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde,
rusdrycker ej må utskänkas, dock att polismyndigheten må medgiva undantag
för särskilda fall. Vid föreställning, till vilken allmänheten äger tillträde,
må vidare rusdrycker ej utskänkas utan särskilt medgivande av länsstyrelsen.
Detta förbud avser dock icke sång, konsert, uppläsning eller annan
därmed jämförlig underhållning å restaurang. På utskänkningsställe
får gäst enligt förordningen ej förtära andra rusdrycker än sådana som i
laga ordning utskänkts till honom. Motsvarande förbud finnes stadgat i ölförsälj
ningsförordningen i fråga om lokal där Öl får utskänkas och i förordningen
om försäljning av alkoholfria drycker i fråga om lokal eller plats,
där alkoholfria drycker utskänkes. Dessa författningar innehåller också
förbud mot förvaring av rusdrycker i lokalen eller å platsen.

Vad angår förtäring av rusdrycker vid offentlig tillställning utan samband
med tillåten utskänkning må anmärkas, att ordningsföreskrifter för offentliga
tillställningar i allmänhet innehåller en generell erinran, att det åligger
anordnaren att tillse att god ordning ialcttages vid tillställningen, och att
redan en sådan allmänt hållen föreskrift innebär skyldighet för anordnaren
att ansvara för att nykterhetsförhållandena vid tillställningen är tillfredsställande,
bl. a. såtillvida att berusade personer icke lämnas tillträde eller
tillätes närvara. En direkt föreskrift av det innehåll som nu sagts intages
icke sällan i tillståndsresolutioner. Vanligt förekommande är också att vederbörande
anordnare genom anslag tillkännager att det inom området eller
platsen är förbjudet att förtära rusdrycker; påföljden för överträdelse av
ett sådant förbud är regelmässigt utvisning från platsen.

Departementschefen

»En tveksam fråga synes mig vara, om man i den allmänna ordningsstadgan
generellt bör förbjuda förtäring och förvaring av rusdrycker å
nöjes- och idrottsplatser in. m. Sådan förtäring är i viss utsträckning förbjuden
enligt bestämmelser i förordningarna om försäljning av rusdrycker,
Öl och alkoholfria drycker, nämligen om utskänkning av sådana drycker
äger rum, och i eu del fall kan förtäringen bli att bedöma som förargelseväckande
beteende. I övrigt saknas emellertid f. n. möjlighet att ingripa.
Förhållandena i nykterhetsavseende vid de tillställningar det här gäller
är f. n. icke tillfredsställande. Som särskilt allvarligt framstår det tillta -

60 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

gande missbruket av alkohol bland ungdom, som i regel utgör den större
delen av publiken vid dessa tillställningar. Inom utredningen synes ha
funnits förespråkare för en generell bestämmelse av angiven innebörd. Den
övervägande meningen har dock varit, att behov icke förefinnes av ett
generellt förbud, som enligt utredningen dessutom skulle medföra ökade
övervakningskostnader även för lojala arrangörer och svårligen kunna effektivt
upprätthållas. Vidare har anförts att det synts lämpligt att de kommunala
myndigheterna — såsom i allmänhet gäller på rusdryckslagstiftningens
område — beredes inflytande på frågan om spritförtäring vid offentliga
tillställningar. Vissa remissinstanser — bl. a. länsstyrelserna i Stockholms
och Norrbottens län — har nu hävdat, att ett allmänt förbud mot
förtäring och förvaring av rusdrycker vid offentliga tillställningar bör intagas
i den allmänna ordningsstadgan.

Jag vill här också erinra om att man i tidigare sammanhang tillstyrkt förtärings-
och förvaringsförbud på nöjes- och idrottsplatser. Ungdomsvårdskommitténs
uttalande, att alkohol borde helt bannlysas vid offentliga tillställningar
av nöjeskaraktär, fick stöd av nykterhetskommittén. Sistnämnda
kommitté anförde bl. a. att det var en allmän åsikt, att spritförtäring inte
borde tolereras vid idrottstävlingar, dansbanetillställningar eller liknande
tillfällen. Det ansågs vidare uppenbart, att möjligheterna att beivra och
förhindra fylleri på dessa platser skulle högst avsevärt utökas, om det fanns
förbud mot förtäring och förvaring av rusdrycker och inte bara mot att
uppträda berusad. Nykterhetskommitténs yttrande remitterades till ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar, av vilka flertalet tillstyrkte
det ifragasatta förbudet. Frågan ansågs emellertid — bl. a. vid genomförandet
av den nya nykterhetslagstiftningen — böra lösas i samband med att
förslaget till ny ordningsstadga upptogs till prövning.

För egen del anser jag övervägande skäl tala för att nu genomföra ett
generellt förbud mot förtäring av rusdrycker vid offentliga tillställningar.
Det synes mig stötande att förtäring av rusdrycker sker vid sådana tillställningar
och måhända skulle en förbudsbestämmelse i viss mån vara ägnad
att minska fylleri framför allt bland ungdom. Den invändning som särskilt
bör beaktas är enligt min mening svårigheterna att på ett effektivt sätt
kunna tillse att förbudet upprätthålles. Om man emellertid, såsom jag vill
förorda, begränsar bestämmelsen till att avse offentliga tillställningar, som
äger rum inomhus eller utomhus inom inhägnat område, förmenar jag att
möjligheter finnes att utan alltför betydande kostnader kunna på ett tillfredsställande
sätt övervaka efterlevnaden. Förbudet skall givetvis icke gälla
inom lokaler eller på platser där enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
tillåten utskänkning äger rum. Vidare bör möjlighet finnas att, när särskilda
omständigheter föreligger, medgiva undantag från förbudet. På grund av
vad jag sålunda anfört förordar jag, att i allmänna ordningsstadgan intages
en bestämmelse med angivet innehåll. Bestämmelsen synes böra intagas i

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

den paragraf i ordningsstadgan som handlar om ordningsföreskrifter, eller
16 §. I vad angår allmänna sammankomster torde några motsvarande föreskrifter
icke erfordras. Till rusdrycker bör — i enlighet med vad som gäller
jämlikt rusdrycksförsäljningsförordningen — hänföras spritdrycker, vin
och starköl.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 557 och 11: 736 hemställes, »att riksdagen
måtte besluta att 16 § i förslaget till ny ordningsstadga måtte erhålla sådan
ändrad lydelse att förbudet mot förtäring av rusdrycker å viss plats vidgas
till att avse jämväl förbud mot förvaring å sådan plats». Till stöd härför
framhålles, att i det av departementschefen omnämnda yttrandet från nykterhetskommittén,
vilket syntes ha föranlett ifrågavarande bestämmelse i
ordningsstadgeförslaget, ifrågasattes förtärings- och förvaringsförbud. Ett
sådant kompletterande förvaringsförbud vore enligt motionärerna i vissa
fall en förutsättning för bestämmelsens effektivitet. Att på en festplats
fastställa innehav eller införsel av rusdrycker vore nämligen lättare — framhåller
motionärerna — än att upptäcka den kortvariga förtäringshandlingen.
Motionärerna tillägger, att det varit ett genomgående inslag i olika
länders alkohollagstiftning att i regler, som inriktas på att förebygga förtäring
i vissa sammanhang, anknyta straffbudet jämväl till innehavet eller
förvaringen.

Utskottet

Det är ett känt förhållande, att vid en del offentliga tillställningar, främst
vissa dans- och idrottstillställningar, nykterhetsförhållandena icke är tillfredsställande.
Det är därför naturligt att vid arbetet på en ny allmän ordningsstadga
rörande bl. a. sådana tillställningar kommit under övervägande,
huruvida man genom generella ordningsföreskrifter i en sådan stadga kan
verka till åstadkommande av en bättre situation härvidlag. Därvid har utredningen
för sin del icke funnit anledning att — utöver en allmän bestämmelse
om att anordnare skall svara för att god ordning råder — föreslå
något särskilt stadgande till förhindrande av spritmissbruk vid offentliga
tillställningar. Till stöd för sin ståndpunkt har utredningen åberopat bl. a.
svårigheterna att effektivt övervaka åtlydnaden av ett allmänt förtäringsförbud.
I propositionen har emellertid föreslagits ett generellt förbud mot att
förtära rusdrycker å offentliga tillställningar, som äger rum inomhus eller
utomhus inom inhägnat område, varvid som skäl härför helt allmänt frainhålles
det stötande i att rusdrycker förtäres vid offentliga tillställningar.
Därjämte hävdas, att övervakningen av förbudets efterlevnad väsentligt underlättas
genom att förbudet såsom nämnts inskränkes till tillställningar
inom slutet område.

Ett förtäringsförbud med det i propositionen förordade innehållet, bör, om

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

dess efterlevnad kan någorlunda tillfredsställande kontrolleras, få en icke
obetydlig nykterhetsfrämjande effekt. Denna blir särskilt värdefull, genom
att förbudet framför allt kommer att verka bland ungdom, vilken i allmänhet
utgör den övervägande delen av publiken på offentliga nöjestillställningar.
Någon anledning att tveka inför det föreslagna förtäringsförbudet,
därför att detta skulle komma att gälla även ur nykterhetssynpunkt fullt
tillfredsställande tillställningar, synes ej föreligga. Det lär nämligen ej
kunna göras gällande, att det över huvud taget förekommer ett legitimt
intresse av att vid det omedelbara övervarandet av en offentlig tillställning
förtära alkohol. Avgörande för frågan, huruvida ett generellt förtäringsförbud
bör förordas eller ej, synes därför bli, hur man bedömer möjligheterna
att övervaka efterlevnaden av ett sådant. Såsom departementschefen
framhåller underlättas visserligen denna kontroll av den inskränkning av
förbudet som gjorts i propositionen. Ett förbud, som uteslutande riktar sig
mot förtäring, blir emellertid alltid förenat med svårigheter att upprätthålla,
genom att den övervakande personalen, som svårligen kan ingripa förrän
överträdelse konstaterats, nödgas i misstänkta fall avvakta och söka upptäcka
själva förtäringshandlingen. Effektivare vore tydligen att, såsom i
motionerna I: 557 och II: 736 föreslås, kombinera förtäringsförbudet med
ett förbud att över huvud taget inneha rusdrycker vid en offentlig tillställning.

Mot ett sådant kombinerat förtärings- och förvaringsförbud möter emellertid
principiella invändningar. Ett sådant förbud skulle nämligen, åtminstone
i generellt gällande utformning, komma att omfatta även de fullt legitima
situationer, då någon som bevistar en offentlig tillställning medför
rusdrycker dit utan avsikt att där förtära dessa. Så kan t. ex. bli förhållandet,
om personen i fråga just inköpt rusdrycker och ej haft möjlighet att lämna
dessa ifrån sig före sitt besök å tillställningen. Det torde ej heller låta sig
göra att begränsa ett förvaringsförbud genom att låta det avse endast fall,
då förtäringsavsikt kunde anses föreligga. En sådan regel synes ej lämplig
till följd av sin anknytning till en subjektiv bedömning av viljeläget hos den
misstänkte. Det bör emellertid framhållas, att ett generellt förtärings- och
förvaringsförbud sedan länge upprätthålles inom rusdryckslagstiftningen.
För att kunna effektivt inskrida mot förtäring av medhavd sprit å restauranger
och kaféer har det nämligen ansetts nödvändigt att straffbelägga
redan att rusdrycker över huvud taget medföres till en sådan lokal. Såvitt
utskottet har sig bekant, har i allmänhet några klagomål ej framkommit
över att detta förbud på ett otillbörligt sätt begränsade lojala medborgares
handlingsfrihet. Att kombinera ett förtäringsförbud vid offentliga tillställningar
med ett generellt förvaringsförbud innebär således allenast, att
man för denna särskilda nykterhetsfrämjande föreskrift bibehåller parallellitet
med motsvarande reglering i den egentliga rusdryckslagstiftningen. Vid
betraktande härav torde de principiella betänkligheterna mot ett förvarings -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

förbud kunna skjutas åt sidan. I vart fall kan de enligt utskottets mening
ej uppväga de praktiska fördelar soin står att vinna genom ett sådant.
Erinras må även att stötande konsekvenser av ett förvaringsförbud bör
kunna undvikas genom användande av åtalseftergift.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet böra förorda, att det
i 16 § andra stycket förslaget till allmän ordningsstadga intagna förbudet mot
förtäring av rusdrycker vid vissa offentliga tillställningar utvidgas att avse
även innehav av rusdrycker vid samma tillställningar. Formuleringen av
denna regel synes böra ansluta sig till motsvarande stadganden i rusdryckslagstiftningen.

C. Skyldigheten att renkålla gata m. m.

Departementschefen

Efter att ha lämnat en redogörelse för den historiska utvecklingen i fråga
om gaturenhållningsskyldighet i stad (propositionen sid. 240—247) anförde
föredragande departementschefen vid lagrådsremissen följande angående
de allmänna grunderna för en lagstiftning på området: »Frågan,

om vem skyldigheten att renhålla gata skall åvila, har sedan lång
tid tillbaka varit föremål för ingående överväganden, och när den nu av
utredningen ånyo upptagits till prövning har den omfattats med det största
intresse. Naturligt nog har framför allt de kommunala myndigheterna ägnat
frågan särskild uppmärksamhet.

För att kunna bedöma detta svårlösta problem måste man se saken mot
den historiska bakgrunden. Jag har därför lämnat en tämligen ingående
redogörelse för den historiska utvecklingen alltifrån den tid, då tätbebyggelsen
började uppkomma, fram till våra dagar. Denna tillbakablick visar
att gatuhållningen ursprungligen till alla delar åvilat fastighetsägaren; det
har förelegat ett särskilt fastighetsonus. Så småningom ledde utvecklingen
därhän att fastighetsägaren kom att befrias från skyldigheten att anlägga
och underhålla gata. Det blev samhällets sak att i första hand svara härför
men tomtägarna ålades viss bidragsskyldighet. Så är förhållandet alltjämt
enligt de nuvarande bestämmelserna i byggnadslagstiftningen.

När det gäller själva renhållningen av gata och annan allmän plats har
icke genomförts någon sådan reglering som jag nyss nämnt. I 1868 års
ordningsstadga intogs visserligen bestämmelser om gaturenhållning, men
de avsåg endast renhållningens omfattning och en straffbestämmelse för
försummad renhållning. Frågan vem renhållningsskyldigheten skall åvila,
samhället eller den enskilde fastighetsägaren, har däremot icke blivit reglerad
i ordningsstadgan.

Den fastighetsägaren ursprungligen åvilande renhållningsskyldigheten
har så småningom i viss utsträckning avlösts och det allmänna har påtagit

64 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

sig uppgiften. Detta har skett på olika sätt. I något fall -— såsom i Stockholm
— har genom en särskild likställighetsöverenskommelse staden övertagit
ansvaret för renhållningen och i andra fall har likställighet åvägabragts
genom särskilda beslut av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga.
Undantagsvis har samhällets övertagande av gaturenhållningen skett mot
vederlag och i vissa fall har man förfarit sålunda, att fastighetsägaren
ålagts att mot fastställd avgift anlita kommunens renhållningsverk.

Angående de nu rådande förhållandena må nämnas att, förutom i Stockholm,
kommunen övertagit gaturenhållningen i sju andra städer och att i
ytterligare ett par städer fastighetsägaren endast har att rengöra gångbanorna
när det är barmark. I övriga städer är förhållandena olika när det
gäller sommar- och vinterrenhållning. Sålunda har fastighetsägaren i
dessa städer i stort sett att fullgöra sommarrenhållning å gata utanför fastigheten
intill en viss bredd. I fråga om vinterrenhållningen åvilar den i ett
30-tal städer till fullo alltjämt fastighetsägaren medan i övriga städer dennes
skyldigheter begränsats till gångbanorna. I omkring 20 städer har
staden därjämte åtagit sig bortforsling av snö och is. I köpingar och stadsliknande
samhällen är förhållandena i stort sett desamma som i städerna.

Av betydelse för bedömandet av de nuvarande förhållandena är vidare
bestämmelserna i 1943 års lag om allmänna vägar, genom vilka staten
övertog den allmänna väghållningen på landet. Enligt denna är staden väghållare
inom stads område och Konungen äger förordna att köping eller
annat stadsliknande samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser för
stad äger tillämpning, själv skall vara väghållare. Befinnes stad eller samhälle
sakna förutsättningar att handhava väghållningen, må Konungen förordna
att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Där kronan
är väghållare övertar kronan gatuhållningsskyldigheten och i nämnda
skyldighet ingår även viss vinterrenhållning såsom undanröjande av snö,
sändning m. m. För att en gata skall ingå i kronans gatuhållningsskyldighet
kräves dock att den förklarats ha karaktär av allmän väg.

Härigenom har vissa fastighetsägare delvis blivit befriade från den renhållningsskyldighet,
som avses i ordningsstadgan, och sålunda en ytterligare
avlösning kommit till stånd.

Mot bakgrunden av den utveckling som sålunda ägt rum och med beaktande
av förhållandena av i dag synes mig tiden nu vara inne att lagstiftningsvägen
försöka skapa en tillfredsställande lösning av frågan om
renhållningsskyldigheten beträffande gata och annan allmän plats. Det
torde icke råda tvekan om att ett starkt behov föreligger av klarläggande
regler på detta område. De nuvarande förhållandena präglas av stor ovisshet
i fråga om vilka skyldigheter som skall anses åvila den enskilde fastighetsägaren
och samhället. Detta gäller såväl när man skall avgöra vad som av
ålder är gällande som då fråga är om att i nybildade samhällen fastställa
renhållningsskyldigheten. Redan det stora antal rättegångar, som den rå -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 7956

dande ovissheten föranlett, visar att på detta område föreligger ett klart
behov av reglering. Det måste också framstå som önskvärt att kunna uppnå
något så när enhetliga regler som kan ersätta de synnerligen skiftande förhållandena
på detta område. Vidare har vid flera tillfällen, bl. a. vid remissbehandlingen
av 1944 års förslag, starka önskemål uttalats om att frågan
måtte lösas. Härtill kommer att den rent faktiska utvecklingen — samhällets
ändrade struktur och övertagande av väsentliga uppgifter, som tidigare
åvilade den enskilde, däribland i stor utsträckning även renhållningsuppgifter
—- talar bestämt för att frågan nu bör upptagas till prövning. Liksom
när det gäller byggande och underhåll av gata bör renhållningsfrågan erhålla
en författningsmässig reglering.

Utredningens nu framlagda förslag innebär i korthet att ansvaret för
renhållningen i princip lägges på samhällena. Avsikten är dock icke att
helt befria fastighetsägaren från hithörande uppgifter utan samhället föreslås
få rätt att ålägga fastighetsägaren vissa skyldigheter. Det gäller renhållning
av gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten, om denna är belägen inom tättbebyggd del av staden
eller samhället.

Att ansvaret för renhållningen i princip bör åvila kommunen synes mig
riktigt. En sådan ordning står i överensstämmelse med den rent faktiska
utvecklingen, enligt vilken samhället -— såsom framgår av vad jag redan
anfört —• i allt större omfattning övertagit detta ansvar, såväl när det gäller
just själva renhållningen som på andra jämförbara områden. Det kan heller
icke med fog hävdas annat än att renhållning av gata och annan allmän
plats är en sak som sker i hela samhällets intresse; det sker för att tillgodose
trafiken och samfärdseln överhuvud. En god renhållning måste
betraktas som ett gemensamt intresse för alla kommunens invånare. — En
annan sak är att det sedan av olika skäl kan vara rimligt, att fastighetsägaren
ålägges att i viss mån medverka vid renhållningsskyldighetens fullgörande.
Till frågan i vilken utsträckning detta bör ske återkommer jag
senare.

Såsom utredningen framhållit bör frågan ses även ur rent praktisk synpunkt,
nämligen huruvida renhållningen bäst och mest rationellt utföres
genom samhällets eller den enskilde fastighetsägarens försorg. Därvidlag
hyser jag den uppfattningen, att åtskilliga av de göromål, det här gäller,
otvivelaktigt utföres mest rationellt genom samhällets försorg.

Renhållningen sker numera i betydande utsträckning med hjälp av maskiner
av olika slag såsom t. ex. snöplogar och sopmaskiner. Endast kommunen
kan tänkas tillhandahalla sadan utrustning. Vidare disponerar i
regel kommunerna särskild personal som kan användas för detta arbete.
Därmed är icke sagt alt allt renhållningsarbete bäst utföres genom samhällets
försorg. Såsom utredningen uttalat är arbetet ibland sådant att det häst
utföres för hand. Detta gäller på vissa orter särskilt arbetet med renhåll5
— Bilxang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 1 avd. Nr 37

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

ning av gångbanor. Och vidare kan det med hänsyn till ojämn belastning,
t. ex. vid kraftiga snöfall, synas lämpligt att på vissa håll fastighetsägaren
är skyldig att hjälpa till med renhållning, då kommunerna i annat fall
skulle behöva ha alltför mycket personal i beredskap.

När jag sålunda vill förorda att gaturenhållningsskyldigheten i princip
skall vara samhällets uppgift har jag stöd för denna ståndpunkt i flertalet
remissyttranden. Många av de länsstyrelser, som ansluter sig till denna uppfattning,
har motiverat sitt ställningstagande. Det understrykes därvid bl. a.,
att motorfordonstrafikens utveckling numera ställer sådana krav på renhållning,
att samhället måste ingripa, samt att det icke är möjligt att utföra
en effektiv renhållning — särskilt snöröjning — utan tillgång till
maskinell utrustning. Vidare betonas, att principen överensstämmer med
den faktiska utvecklingen. Det finns också remissinstanser som vill gå längre
än utredningen föreslagit och sålunda lägga hela ansvaret för renhållningen
— alltså jämväl beträffande gångbanor — på samhället. Dessa myndigheter
förmenar att under nuvarande förhållanden finns det över huvud taget
ingen rimlig anledning att ålägga fastighetsägaren någon del av renhållningen.
Byggnadsstyrelsen t. ex. uttalar att, även om i vissa mindre samhällsbildningar
förhållandena kan vara sådana att renhållning av gångbanorna
av praktiska lämplighetsskäl bör åvila fastighetsägaren, bör det icke få
leda därhän, att man som huvudregel uppställer rätt för samhällena att
ålägga fastighetsägaren denna skyldighet.

Åtskilliga remissmyndigheter har emellertid ställt sig avvisande till utredningens
förslag och framför allt från städernas sida har förslaget rönt
kritik. Avstyrkandena grundas främst på den uppfattningen att en kommunalisering
av gaturenhållningen skulle medföra ökade kostnader och tekniska
svårigheter. En ökning av kommunalarbetarkåren anses bli nödvändig
liksom också stora nyinvesteringar i maskiner. Från kommunalt håll befaras
vidare att standarden på renhållningen skulle sjunka om den övertogs
av kommunerna.

Jag hyser full förståelse för de synpunkter, som framföres från kommunernas
sida, och inser väl de svårigheter, som i vissa hänseenden kan följa
av utredningens förslag. Det föranleder mig dock icke att frångå den principiella
inställning till frågan, åt vilken jag tidigare givit uttryck. Emellertid
synes det mig angeläget att i möjligaste mån tillmötesgå de kommunala
önskemålen. Att utvecklingen leder till att samhället i allt större utsträckning
kommer att övertaga ansvaret för renhållningen torde sta klart. Det väsentliga
synes mig då vara att man, vid lagfästande av vissa regler på detta område,
gör övergången så smidig som möjligt genom att hänsyn kan tagas
till olika lokala förhållanden och andra särskilda omständigheter. Styrelsen
för svenska stadsförbundet har rekommenderat att man skall gå fram
på frivillighetens väg. Emellertid torde det vara av största betydelse att i
lag kunna fastslå de grundläggande principerna. Jag vill därför i stället för -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

orda, att samtidigt som detta sker i fråga om samhällets ansvar för gaturenhållningen
man i lagen intar en bestämmelse om att när särskilda skäl
därtill föranleder Kungl. Maj:t, på hemställan av stadsfullmäktige, skall äga
medgiva annan ordning för renhållningsskyldighetens fullgörande än den
i lagen föreskrivna. Härigenom skapas möjlighet att beakta de skilda lokala
förhållandena. Hänsyn bör därvid kunna tagas till om renhållningen kan
ordnas på ett rationellt sätt annorledes än enligt lagens bestämmelser. På
sina håll — kanske främst på vissa mindre orter — kan den föreslagna
ordningen visa sig ekonomiskt ofördelaktig. Den kan medföra att betydande
investeringar i maskiner och annan renhållningsmateriel måste göras vid
en för kommunen synnerligen olämplig tidpunkt och stundom kan svårigheter
föreligga med anskaffande av arbetskraft. Det synes mig skäligt
att sådana speciella förhållanden kan beaktas. Dispens från lagbestämmelserna
bör ges för viss tid åt gången allt efter omständigheterna i det särskilda
fallet. Självfallet bör den icke få avse en för fastighetsägarna mera
ogynnsam ordning i fråga om renhållning utanför gångbanan än vad f. n.
får anses gälla i vederbörande stad. Det system jag sålunda förordat torde
innebära att övergången till den nya ordningen — i fall då så icke redan
skett — kommer att ske på betydligt längre sikt än utredningen tänkt sig.
Enligt utredningens förslag skulle stadsfullmäktige kunna besluta om anstånd
med lagens tillämplighet tills vidare, dock att det skulle fordras
Konungens medgivande för anstånd utöver två år. Då jag räknar med att
övergången till den nya ordningen skall kunna ske successivt och det måhända
kan komma att dröja åtskilliga år innan den blir helt genomförd,
anser jag att dispensbestämmelsen bör intagas i själva lagen och icke i
övergångsbestämmelserna.

Jag vill i detta sammanhang vidare erinra om att de städer, som själva
är väghållare, enligt en förordning av år 1943 erhåller statsbidrag med 95
procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de för biltrafiken
viktiga gatorna inom staden beräknas böra uppgå. Statsbidrag utgår
dock endast till den del av kostnaderna, som icke på grund av äldre bestämmelser
bestrides av fastighetsägarna eller täckes genom de bidrag staden
enligt sådan bestämmelse äger uppbära. Vad särskilt angår snöbortforsling
m. in. skall vid beräkning av statsbidraget avdrag göras för sådana prestanda
och belopp som åvilar fastighetsägarna. Dessa bestämmelser om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som är
väghållare, är f. n. föremål för översyn av särskilda sakkunniga. Själva
principerna för statsbidragets beräknande kommer därvid att upptagas till!
omprövning.

Såsom jag redan nämnt innebär utredningens förslag vidare att — även om
det primära ansvaret för renhållningen överflyttas å samhällena — fastighetsägaren
kan åläggas att svara för viss del av renhållningsskyldigheten,
nämligen såvitt angår gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

rymme utanför fastigheten. Till stöd för denna ståndpunkt åberopar utredningen
bl. a. att samhällets övertagande av renhållningen framstått som mest
motiverat beträffande körbanorna och att det knappast kan anses vara en
ändamålsenlig ordning att beträffande gångbanorna utan undantag upphäva
möjligheten att kräva bistånd av fastighetsägaren; trots allt måste fastighetsägaren
anses ha ett särskilt intresse av gatuhållningen utanför sin egen
fastighet. Denna princip har kommit till uttryck i fråga om anläggande av
gata, där fastighetsägaren kan förpliktas bidraga.

Jag är benägen att ansluta mig till utredningens uppfattning, att möjlighet
alltjämt bör finnas att i viss utsträckning ålägga fastighetsägaren ansvaret
för renhållning. Förmodligen kommer utvecklingen så småningom att gå
därhän, att samhället övertar hela ansvaret för renhållningen, men då man nu
för första gången skall lagfästa principerna för renhållningens fullgörande
bör man gå fram med en viss försiktighet. Och att låta fastighetsägaren till
viss del svara för renhållningen står i överensstämmelse med de principer
som tillämpats när det gäller andra former av gatuhållningen. Att, såsom
utredningen tänkt sig, stadga att fastighetsägaren må åläggas att svara för
renhållning av gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten, synes mig under nuvarande förhållanden innebära en
rimlig och skälig avvägning. Bland remissinstanserna finns förespråkare för
att man skall gå längre och lägga även denna del av renhållningsskyldigheten
på samhället. Andra remissinstanser åter anser att man bör ha än
större möjligheter att överflytta ansvaret å den enskilde fastighetsägaren,
särskilt gäller detta skyldigheten att renhålla rännsten. Jag vill dock förorda,
att man i denna del godtar utredningens förslag.

Möjlighet skulle sålunda finnas att ålägga fastighetsägaren att svara för
renhållning av allenast gångbana. Med en sådan bestämmelse följer emellertid
vissa svårlösta frågor och det gäller bestämmelsens anpassning med hänsyn
till rådande förhållanden. För en del fastighetsägare innebär bestämmelsen
en betydande lindring i deras nuvarande skyldigheter och i dessa
fall uppstår inga problem. I andra fall skulle bestämmelsen emellertid
kunna medföra en ökning eller ett förnyande av plikter som f. n. ej
utkräves. Man frågar sig då om det kan vara riktigt och med billighet
förenligt att införa en bestämmelse som skulle kunna få sådana följder. Detta
spörsmål har tidigare varit föremål för ingående överväganden på ett näraliggande
område, nämligen när det gällde skyldighet för fastighetsägare att
bidraga till gatubyggnadskostnad. Därvid ansågs att tidigare likställighetsöverenskommelser
ej borde utgöra hinder för att genom ny lagstiftning ålägga
fastighetsägare att utgiva gatukostnadsbidrag. Byggnadslagen innehåller
också bestämmelser om att stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller
för viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt
att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata. Om på tomtägaren
lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom, skall bestämmelserna un -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

derställas Konungens prövning. Det framhölls vid bestämmelsernas tillkomst
att billigheten icke kunde anses kränkt, om fastighetsägaren icke utgivit vederlag
för avlösningen av byggnadsplikten. Detsamma ansågs vara fallet om
överenskommelsen icke avsett att befria ägarna från skyldighet att bidraga
till gatas anläggning utan endast att reglera sättet för utgörandet av ägarnas
prestationer. Mera tveksamt framstod det fallet att en verklig avlösning mot
vederlag ägt rum. Ej heller i detta fall borde hinder möta mot att ålägga fastighetsägare
att i viss minskad omfattning utgiva gatukostnadsbidrag, då
fordringarna på gatuanläggning efter överenskommelsernas tillkomst ofta
väsentligt stegrats. Hänsyn skulle alltså tagas till de ökade fordringarna på
gatuanläggningar och till det vederlag som en gång utgivits.

Samma synpunkter torde kunna läggas på den nu föreliggande frågan, i
vad mån fastighetsägaren skall kunna åläggas renhållningsskyldighet. För
det fall att fastighetsägaren befriats från renhållningsskyldighet utan att
därför utgått vederlag, kan det ej anses obilligt om möjlighet skapas att bestämma
att han i viss utsträckning skall svara för renhållningsskyldigheten.
Och i de fall då vederlag utgått torde få antagas att vederlaget icke skulle förslå
till att befria fastighetsägaren även från den renhållningsskyldighet, som
enligt förslaget må kunna åläggas honom. I sådana fall kan emellertid starka
skäl tala för att fastighetsägarens renhållningsskyldighet begränsas. Det
måste då göras en skälighetsprövning och liksom beträffande gatukostnadsbidrag
bör stadgas att beslut, varigenom på fastighetsägaren lägges skyldighet
som tidigare icke ålegat honom, skall underställas Konungens prövning.
Jag vill emellertid tillägga, att det enligt min mening bör föreligga starka skäl
innan man pålägger en fastighetsägare en sådan skyldighet. I många fall
skulle det te sig stötande att pålägga fastighetsägarna skyldigheter, som
de sedan lång tid tillbaka icke haft anledning räkna med.

Såsom utredningen uttalat bör förslaget icke hindra att staden ombesörjer
den faktiska renhållningen mot att fastighetsägaren till staden utger renhållningsavgift,
men uppenbarligen bör en förnyelse av en mot vederlag avlöst
prestationsskyldighet ej medges, om syftet därmed blott är att pålägga
fastighetsägarna en renhållningsavgift.»

Angående den i lagförslagets 1 § stadgade skyldigheten för stad
att svara för gaturen hållningen anförde departementschefen
vidare:

»I 1 § i lagen fastslås den tidigare berörda huvudprincipen i lagförslaget
att renhållningen i stad skall åvila staden. I fråga om de områden inom
staden som skall omfattas av denna renhållningsskyldighet har utredningen
föreslagit att den skall avse gata, torg, park och annan sådan allmän
plats, allmän väg och annat område, som är upplåtet till eller eljest
nyttjas för allmän samfärdsel. Vad som föreslagits angående renhållning
skall även gälla snöröjning, sändning in. in. i den mån ej åtgärden an -

70 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

kommer på kronan såsom väghållare. Utredningens förslag synes mig
kunna få alltför vittgående konsekvenser. Såsom jag anfört vid behandlingen
av ordningsstadgans bestämmelser om renhållning omfattar numera
många städer stora ytterområden av ren landsbygdskaraktär och på åtskilliga
håll torde enskilda vägar förekomma inom stadens område, å vilka
snöröjning m. m. fullgöres i enlighet med bestämmelserna i lagen om enskilda
vägar. Om de är upplåtna till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel
skulle de enligt utredningens förslag komma att omfattas av stadens
renhållningsskyldighet. Detta synes mig föra för långt; det torde icke
böra komma i fråga att ålägga staden att svara för renhållning och framför
allt snöröjning inom sådana områden. Jag anser därför att man i den
föreslagna lagen — i överensstämmelse med vad jag förordat beträffande
renhållningsföreskrifterna i ordningsstadgan — bör fastslå att stadens renhållningsskyldighet
på grund av ifrågavarande lag skall avse endast vissa
gator m. in. inom det stadsplanelagda området. En sådan avgränsning
torde bäst stå i överensstämmelse med vad som redan nu tillämpas i de
städer som övertagit ansvaret för renhållningen. En viss överensstämmelse
nås även med lagen om enskilda vägar som i regel icke äger tillämpning
såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts.

Vad härefter angår de platser inom det stadsplanelagda området som
stadens renhållningsskyldighet bör avse, vill jag föreslå att denna skall
gälla gata, torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg. Med
allmän plats torde böra förstås allmän plats i byggnadslagens mening.
Bestämmelse angående stadens renhållningsskyldighet har upptagits i 1 §
första stycket.

Beträffande övriga inom stadsplan belägna områden, som upplåtes till
eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel, är det icke meningen att nu göra
någon ändring i vad som gäller angående renhållningsskyldighetens fullgörande.
I fråga om specialområden såsom järnvägs- och andra trafikområden
torde renhållning i regel ombesörjas av vederbörande trafikföretag.
För det fall att staden på grund av särskilda bestämmelser eller överenskommelser
åtagit sig ansvaret för renhållningen även på dessa platser bör
detta gälla även i fortsättningen. I lagen bör därför utsägas att beträffande
annat område än som avses i paragrafens första stycke, vilket är upplåtet
till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel, renhållningsskyldigheten —
därest den ej skall fullgöras av kronan eller staden såsom väghållare -—
åvilar den som enligt gällande föreskrifter eller överenskommelse eller av
ålder svarar för densamma. Den föreslagna lagen ingriper alltså icke i
dessa fall. Intet torde hindra att staden genom avtal åtar sig att fullgöra
även sådan renhållningsskyldighet som icke avses med lagens bestämihelser.

Beträffande renhållningens omfattning har föreskrifter upptagits i 3 §

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

förslaget till allmän ordningsstadga. Med uttrycket renhållning avses egentlig
renhållning såsom sopning, rengöring och bortförande av orenlighet.
I enlighet med den begreppsbestämning som använts inom väglagstiftningen
torde däremot uttrycket renhållning icke omfatta vinterrenhållning.
Därför måste i lagen uttryckligen anges, att stadens skyldighet jämväl
skall omfatta vinterrenhållning d. v. s. snöröjning, undanskaffande av
snö och is ävensom sändning eller annan åtgärd till motverkande av halka,
allt i den mån åtgärden ej ankommer på kronan såsom väghållare. Som
jag tidigare nämnt är kronan nämligen i viss utsträckning väghållare i
stad, och i sådana fall åvilar kronan skyldighet att ombesörja viss del
av vinterrenhållningen.»

Vidkommande stads rätt att enligt 2 § i lagförslaget å fastighetsägare
överflytta ansvaret för gaturenhållningen
anfördes:

»2 § i lagförslaget innehåller den förut behandlade bestämmelsen angående
möjlighet att ålägga fastighetsägaren att fullgöra renhållningsskyldighet
såvitt angår gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten. Sådan möjlighet bör finnas då fastigheten är
belägen inom stadsplanelagt område. Lagen avser nämligen icke att reglera
förhållandena utanför sådant område.

Fastighetsägarens renhållningsskyldighet bör avse endast gångbana eller
annat för gångtrafiken erforderligt utrymme av gata eller annan allmän
plats utanför fastigheten. Att utvidga skyldigheten till att avse rännsten
eller galler av rännstensbrunn kan jag icke tillstyrka bl. a. med hänsyn
till de svårigheter i fråga om gränsdragningen, som då skulle uppstå. Vad
fastighetsägarens renhållningsskyldighet skall omfatta och hur den skall
fullgöras får närmare regleras i lokala ordningsstadgor med beaktande
av vad som föreslagits i 3 § allmänna ordningsstadgan. Angående den närmare
innebörden av fastighetsägarens renhållningsskyldighet har utredningen
gjort vissa uttalanden. Vad utredningen härom anfört föranleder
ingen erinran från min sida. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på att
det många gånger torde kunna vara lämpligt att, även när det gäller renhållning
av gångbana, staden påtager sig vissa uppgifter. Jag tänker därvid
främst på bortforsling av snövallar från gångbanorna. Ofta torde det vara
så, att vid plogning av gata snö kastas upp på gångbanorna och sammanföres
med snö från gångbana. Det mest rationella måste då vara att staden
svarar för snövallarnas undanskaffande. Denna ståndpunkt intages också
av flera remissinstanser som uppmärksammat detta speciella problem.

Beträffande den renhållningsskyldighet, som enligt ifrågavarande bestämmelse
må kunna åläggas fastighetsägaren, torde i övrigt endast böra
tilläggas att åläggandet ej får avse annan åtgärd än som enligt 1 § an -

72 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

kommer på staden, således icke åtgärd som ankommer på kronan som
väghållare. Angående möjligheterna att på fastighetsägaren lägga skyldighet
som tidigare icke åvilat honom ävensom om underställning av sådant
beslut får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört.

I enlighet med utredningens förslag skall med fastighets ägare jämställas
den som enligt kommunalskattelagen i ägares ställe har skatteplikt
för fastigheten.»

Angående den i lagförslagets 4 § intagna regeln om bestämmelsernas
tillämpning å köpingar m. in. anförde föredragande departementchefen
:

»Jämlikt ifrågavarande bestämmelse skall lagen äga motsvarande tillämpning
för köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för
stad gäller. Den myndighet, som i sådant samhälle utövar samhällets beslutanderätt,
skall äga befogenhet som i stad tillkommer stadsfullmäktige.
Att, på sätt från något håll föreslås, utvidga bestämmelserna till att avse
även annan ort på landet än sådan, där byggnadslagens bestämmelser för
stad äger tillämpning, anser jag icke lämpligt. Även om stadsplan antagits
för dylikt område torde sådan tätare bebyggelse ännu icke ha uppkommit,
att det kan anses befogat att där tillämpa lagens bestämmelser.»

Behovet av särskilda övergångsbestämmelser motiverades
av departementschefen på följande sätt:

»På sina håll medför de föreslagna lagbestämmelserna en väsentlig omläggning
av renhållningen. Därför behövs en viss övergångstid, som medger
en anpassning efter de nya bestämmelserna. Även om, såsom jag förordat,
i lagen intages en uttrycklig bestämmelse om att Kungl. Maj :t skall äga
medgiva att annan ordning må tillämpas vid renhållningens fullgörande än
den i lagen föreskrivna, synes det mig lämpligt med en övergångsbestämmelse,
som till en tid bereder kommunen möjlighet att besluta om anstånd
med tillämpningen av bestämmelserna. Denna tid synes mig böra bestämmas
till två år. Härigenom kan övergången göras smidigare. Jag anser en
sådan ordning vara att föredraga framför att låta med lagens ikraftträdande
anstå alltför länge. Lagen bör nämligen enligt min mening träda i
kraft samtidigt med de övriga författningar, varom nu är fråga, eller den
1 januari 1958.

Såsom utredningen uttalat bör uppskovsbeslut fattas före lagens ikraftträdande
och det bör avse lagen i dess helhet så att ej äldre och nya bestämmelser
om fastighetsägares skyldigheter blir tillämpliga jämsides. I
övergångsbestämmelserna har upptagits en särskild bestämmelse om att
beslut som avses i 2 och 3 §§ skall kunna fattas redan före lagens ikraftträdande.
»

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år i956

Motioner

Såväl i de likalydande motionerna 1: 553 och II: 730 som i de likaledes
likalydande motionerna I: 554 och II: 733 hemställes, att riksdagen måtte
besluta, att 2 § i det framlagda förslaget till lag om skyldighet att renhålla
gata skall utgå. Till stöd för denna ståndpunkt åberopas i motionerna både
principiella och praktiska skäl. Då gatorna tjänar den allmänna samfärdselns
intresse, bör sålunda enligt motionärerna gaturenhållningen i dess helhet
i princip vara det allmännas angelägenhet. Såsom praktiska skäl för en
fullständig kommunalisering av gaturenhållningen tramhålles, att samhällena
i motsats till de enskilda fastighetsägarna förfogar över maskinell utrustningför
utförande av renhållningen. I motionerna I: 553 och II: 730 betonas därjämte,
att en uppdelning av renhållningsbesväret torde i gränsfall komma
att medföra tolkningssvårigheter och i vissa fall rättstvister.

I motionerna I: 563 och II: 748 hemställes, att riksdagen måtte besluta om
ändring av övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om skyldighet
att renhålla gata m. in. på sätt närmare i motionen utvecklas. I denna
framhåller motionärerna, att propositionens förslag om kommunalisering
av gaturenhållningen är ägnat att medföra avsevärda svårigheter och kostnader
för kommunerna. Det blir därför enligt motionärerna av vikt, att övergångstiden
för lagens tillämplighet får tillräcklig längd för att medge en
etappvis skeende övergång till det nya systemet. Motionärerna föreslår därför,
att stadsfullmäktige eller motsvarande myndighet skall äga bestämma,
att med lagens tillämplighet skall kunna anstå under högst tio år från lagens
ikraftträdande. Ett samhälle skall på så sätt ha skyldighet antingen att efter
en tid av tio år på en gång göra lagen tillämplig inom kommunens hela område
eller att tillämpa lagen inom viss del av kommunen redan efter två år
från lagens ikraftträdande och därefter successivt öka tillämpningsområdet,
så att detta senast efter tio år från lagens ikraftträdande omfattar hela
kommunen.

Utskottet

Utan särskilda lagbestämmelser därom har av ålder gällt, att gatuhållningsskyldighet
i stad åvilat tomtägarna. Dessa har alltså, envar utanför
sin tomt, ombesörjt anläggning, underhåll och renhållning. Anläggning
och underhåll har emellertid på senare tid genom stadsplane- och byggnadslagstiftningen
blivit föremål för lagreglering och f. n. gäller enligt
1947 års byggnadslag, att staden är ansvarig för iordningställandet och
underhållet av gata men har möjlighet att ålägga tomtägarna att bidraga
till kostnaden för iordningställandet. Vad beträffar renhållning har däremot
någon lagreglering härav ej genomförts, varför i princip alltjämt får
anses gälla, att renhållningsskyldigheten åvilar tomtägarna. Denna princip
har emellertid, såsom närmare framgår av departementschefens anförande,
i mycket stor utsträckning genombrutits, så alt samhällena själva över -

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

tagit vissa moment i renhållningen, i några fall t. o. m. hela renhållningsskyldigheten.
Denna utveckling har försiggått i skilda former och nått
olika långt. Följden har blivit, att förhållandena på området blivit synnerligen
skiftande och ofta präglas av ovisshet angående vem renhållningsskyldighet
i ett visst fall åvilar. Det har därför blivit alltmer angeläget
att även beträffande renhållning, liksom tidigare beträffande anläggning
och underhåll av gata, genom lagstiftning åstadkomma en enhetlig reglering
och på så sätt skapa klarhet om rättsläget på förevarande område.

Då det vid lagstiftning i ämnet gäller att söka finna en grundläggande
princip för vem renhållningsskyldighet bör åvila, torde redan den nämnda,
gradvis fortskridande utvecklingen mot kommunalisering av renhållningen
ge en antydan om hur denna princip bör utformas. Den omständighet, som
framför andra torde ha framdrivit utvecklingen härvidlag och som även vid
en lagreglering bör vara avgörande, är behovet av att vid modern gaturenhållning,
framför allt vinterväghållning, använda maskiner. För anskaffande
och drift av erforderlig maskinpark erfordras nämligen en sådan
centralisering av renhållningen som endast kan åstadkommas genom kommunalisering
av denna. I syfte att befrämja en fortsatt rationalisering av
renhållningen kan därför vid lagstiftning på området icke ifrågakomma
annat än att som grundläggande princip antaga, att renhållningsskyldigheten
överföres å samhällena.

Denna grundregel har emellertid i propositionens förslag avsevärt modifierats,
genom att samhällena får möjlighet att i fråga om gångbanor och
andra för gångtrafiken erforderliga utrymmen överföra renhållningsskyldigheten
å fastighetsägarna. I motionerna 1:553 och 11:730 samt 1:554
och II: 733 föreslås dock, att detta modifierande stadgande skall utgå
ur förslaget. Till stöd härför åberopar motionärerna, såsom ovan angivits,
såväl principiella som praktiska skäl. Man anser, att även gångbanerenhållningen
sker i hela samhällets intresse och därför bör bekostas
av samhället i dess helhet. Ur praktiska synpunkter finner vidare motionärerna
angeläget, att den rationellare maskindriften kan komma till användning
även för gångbanornas del, vilket förutsätter kommunalisering
även av denna renhållningsuppgift.

I anledning av motionärernas motivering torde böra framhållas följande.
Det må visserligen vara riktigt, att även gångbanerenhållningen väsentligen
sker i allmänhetens intresse och att det därför kan synas rimligt att
allmänheten också betalar härför genom att kostnaden överföres å samhällena.
Uppenbart är emellertid, att rättvisesynpunkter ej kan åberopas
till stöd för att fastighetsägarna bör avlyftas dem åvilande renhållningsuppgifter.
Den börda som genom renhållningsskyldigheten åvilar fastigheterna
måste nämligen anses ha inverkat vid prisbildningen å dessa, så
att en fastighetsägares gaturenhållning kan sägas vara ersatt genom att
han en gång betalat ett lägre pris för sin fastighet. Varje steg i riktning

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

mot en ökad kommunalisering av renhållningen är därför ägnat att ekonomiskt
gynna fastighetsägarna även genom att fastighetspriserna påverkas
därav.

Vad åter angår de praktiska skäl motionärerna åberopar till stöd för sin
ståndpunkt lär förhållandena vara växlande. Gångbanorna torde nämligen
på olika platser vara olika väl lämpade för maskinrenhållning. Allmänt
kan dock sägas, att såväl behovet som möjligheterna att använda maskiner
blir betydligt mindre beträffande gångbanorna än beträffande körbanorna.
Vidare bör framhållas det värdefulla i att kunna påkalla fastighetsägarnas
biträde t. ex. efter ett snöfall. Av fastighetsägarna använd arbetskraft
kan då i många fall ingripa omedelbart och därför både snabbt och lätt
röja undan snön, medan kommunal arbetskraft först efter betydligt längre
tid når ut över hela samhället, till följd varav röjningen av den efter hand
alltmer tilltrampade snön även försvåras. Av vad sålunda anförts torde
framgå, att starka skäl talar för att följa det förslag som framlagts i
propositionen. Härigenom skapas nämligen möjligheter för varje samhälle
för sig att låta frågan om skyldighet att renhålla gångbana avgöras av
vad de speciella lokala förhållandena gör lämpligt.

Härtill kommer även en annan omständighet, överföres gaturenhållningen
å samhällena, kominer dessa att belastas med nya, i många fall
högst betungande uppgifter. Det är rimligt att vid genomförande av en
sådan omvälvande princip gå fram med varsamhet och icke göra övergången
till ett nytt system alltför oförmedlad. Den nu diskuterade regeln
kan då fullgöra den viktiga uppgiften att ge lagstiftningen en viss elasticitet,
genom att den ger samhällena möjlighet att själva i någon mån avgöra,
hur mycket de orkar påtaga sig av renhållningsuppgifterna. Därutöver må
även framhållas, att de föreslagna möjligheterna för stad att ålägga fastighetsägare
viss del av renhållningen synes på nu ifragavarande område
utgöra en naturlig motsvarighet till möjligheterna enligt byggnadslagstiftningen
att ålägga fastighetsägarna bidragsskyldighet för gatukostnad.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet i förevarande fråga
höra tillstyrka propositionens förslag i nu förevarande del. Utskottet vill
i detta sammanhang endast ytterligare understryka departementschefens
uttalande om bortforsling av snö från gångbanorna. Såsom i propositionen
framhålles, kan vid plogning av körbana inträffa, att snö från denna kastas
upp på gångbanorna och där sammanföres med snön på dessa. Det bör
vara självfallet, att samhällena i sådana och liknande fall själva svarar
för undanskaffande av den hopförda snön. Dessa frågor lär emellertid
komma att lösas på sätt som visar sig mest praktiskt lämpligt, och något
behov av särskild lagreglering synes ej föreligga.

Om sålunda renhållningen av körbanorna omhändertas av samhällena,
men dessa allmänt utnyttjar de föreslagna möjligheterna att överföra gångbanerenhållningen
å fastighetsägarna, kommer ett sådant system att på

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

de flesta håll medföra en lindring av fastighetsägarna åvilande bördor.
I några samhällen, där det allmänna redan övertagit hela renhållningen,
skulle emellertid samma ordning medföra ökade bördor för fastighetsägarna.
Det kan naturligen ifrågasättas, huruvida något sådant kan vara
med billigheten överensstämmande, i synnerhet som fastighetsägarna i vissa
av dessa fall — såsom i Stockholm — genom avgifter löst sig fria från
dem tidigare åvilande renhållningsskyldighet. Departementschefen åberopar
emellertid, att enligt stadsplane- och byggnadslagstiftningen samhällena
kan ålägga fastighetsägarna att utgiva gatubyggnadskostnadsbidrag
även i fall, då sådana tidigare ej kunnat uttagas. Med hänvisning härtill
finner departementschefen nu anledning att vad beträffar renhållning antaga
motsvarande princip. Såsom i fråga om gatubyggnadskostnadsbestämmelser
föreslås dock, att om å fastighetsägarna kommer att läggas skyldighet,
som tidigare ej åvilat dem, sådant beslut skall underställas Kungl.
Maj :ts prövning. Det kan mot jämförelsen med byggnadslagstiftningen
visserligen invändas, att det i fråga om gatubyggnadskostnad synes ha
förelegat starkare skäl för att med upphävande av äldre överenskommelser
kunna ålägga fastighetsägarna nya skyldigheter. Med hänsyn till att
det i något särfall skulle kunna vara av betydelse att ålägga ny renhållningsskyldighet
utan att detta därför behöver te sig oskäligt, vill emellertid
utskottet ej motsätta sig propositionens förslag. Det förtjänar emellertid
understrykas, att stor restriktivitet bör iakttagas i fråga om förnyande av
gamla, tidigare upphävda skyldigheter.

Med hänsyn till den påfrestning för samhällena som det nya systemet
på åtskilliga håll kommer att medföra blir det av vikt att övergången göres
så smidig som möjligt. Detta tillgodoses i propositionen genom att samhällena
får möjlighet att inom gränserna för en tvåårsperiod själva avgöra
när den nya lagen skall träda i kraft. Med tanke på de fall, då den nya
ordningen skulle för visst samhälle bli särskilt ekonomiskt ofördelaktig,
liksom för andra speciella situationer ges emellertid möjlighet för ett samhälle
att med Kungl. Maj :ts medgivande tillämpa annan ordning än den
i lag föreskrivna för renhållningsskyldighetens fullgörande. Genom vad
sålunda föreslagits torde ha skapats tillräckliga garantier för att skilda
lokala förhållanden skall kunna beaktas och för att det nya systemet ej
behöver träda i kraft vid en för ett visst samhälle särskilt olämplig tidpunkt.
Någon anledning att såsom i motionerna 1:563 och 11:748 föreslås
utsträcka övergångstiden ytterligare synes alltså ej föreligga.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Utskottets hemställan

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med bifall till motionerna I: 557 och
II: 736 samt med avslag å motionen II: 747 — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen vid granskning
av det vid förevarande proposition fogade förslaget
till allmän ordningsstadga ej funnit skäl göra andra uttalanden
än utskottet i förevarande utlåtande upptagit;

B) att riksdagen måtte för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om allmänna sammankomster; C)

att riksdagen — med avslag å motionerna I: 553 och
II: 730, I: 554 och II: 733 samt I: 563 och II: 748 — måtte
för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om skyldighet att renhålla gata m. m.;

D) att riksdagen måtte för sin del antaga de likaledes
vid propositionen fogade förslagen till lag angående ändring
i lagen den 18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen och till lag angående ändrad lydelse av
16 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket;

E) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att riksdagen ej funnit anledning till erinran mot det
vid propositionen fogade förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående
biograf föreställningar.

Stockholm den 22 november 1956

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes slutbehandling liar närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lindblom, fru SjöströmBengtsson,
fru Gärde Widemar, herrar Magnusson, Lindgren, Erik Svedberg
och Theodor Johansson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Gustafsson i Borås,
Ekström, Jacobsson i Sala, Fröding, Larsson i Luttra och Lundqvist.

78 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Reservationer

1) av fru Sjöström-Bengtsson, fru Gärde Widemar, herrar Jacobsson i
Sala och Lundqvist, vilka ansett, att utskottets yttrande över det i förslaget
till allmän ordningsstadga intagna förbudet mot offentliga tillställningar
på vissa kyrkliga högtidsdagar (sid. 54) bort ha följande lydelse:

För att — — — (lika med utskottet)---högtidens helgd.

Då det--- — (lika med utskottet) -—--— utsträckning utvidgas.

Enligt gällande ordning råder förbud mot nöjestillställningar å de stora
kyrkliga helgdagarna. Detta förbud omfattar dock ej konserter. Enligt
10 § i det nu framlagda förslaget till ordningsstadga må emellertid å juldagen,
långfredagen och påskdagen konserter för allmänheten ej hållas,
ehuru dock länsstyrelsen får möjlighet att medge dispens från förbudet.
Den inskränkning som här föreslås i fråga om anordnande av konserter
på de stora helgdagarna synes onödig och olämplig. Många människor
finner stor tillfredsställelse genom konserter, och det synes oss icke
rimligt att de berövas den möjlighet, som nu finns att besöka dylika på
de stora helgdagarna. Såvitt är för utskottet känt har rätten att anordna
konserter å dessa helgdagar icke heller missbrukats. Visserligen kan invändas,
att länsstyrelsen får möjlighet att ge dispens för mera värdefulla
konserter. Det vanskliga i att pröva om viss musik är förenlig med
en högtids helgd eller ej ligger emelllertid i öppen dag. Ett sådant bedömande
måste oundvikligen präglas av vederbörande tjänstemans personliga
uppfattning. Risken för en oenhetlig praxis är därför uppenbar.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt har
också såväl Kungl. Maj :t som riksdagen tidigare avvisat liknande förslag
om att musikunderhållning skulle förbjudas å helgdagarna med möjlighet
för myndighet att medge undantag för värdig musik. Som skäl för
denna ståndpunkt framhölls då bl. a. de praktiska svårigheterna att avgöra
om viss musik vore lämplig att framföras på de kyrkliga helgdagarna.
Det torde vara anledning för riksdagen att nu intaga samma ståndpunkt.

Med hänvisning till vad så anförts får utskottet förorda, att konserter
undantages från det i 10 § förslaget till allmän ordningsstadga föreslagna
förbudet.

2) av herrar Ryländer och Gustafsson i Borås, vilka ansett, att utskottets
yttrande över förslaget till lag om skyldighet att renhålla gata m. m. (sid.
73) och att dess i anledning av detta lagförslag under C) gjorda hemställan
bort ha följande lydelse:

Utan särskilda---—- (lika med utskottet)---förevarande om råde.

Då det —--(lika med utskottet)----å samhällena.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 79

Denna grundregel---(lika med utskottet)---denna renhåll ningsuppgift.

I anledning av motionärernas motivering torde böra framhållas följande.
Det synes riktigt, att även gångbanerenhållningen väsentligen sker i
allmänhetens intresse. Det är därför rimligt, att allmänheten också betalar
härför genom att kostnaden överföres på samhällena. Den renhållningsskyldighet,
som av ålder ålegat fastighetsägarna, torde väl liksom andra
fastigheterna åvilande onera ha slagit igenom i fastighetspriserna. Emellertid
har anspråken på renhållning efter hand ökats och kostnaderna därför
stigit. Med hänsyn härtill kan icke anses skäligt att för framtiden bibehålla
denna skyldighet.

Vad åter---(lika med utskottet ) —- --gör lämpligt.

Härtill kommer---- (lika med utskottet)---för gatukostnad.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet böra tillstyrka förslaget,
att samhällena skall beträffande gångbanorna äga överföra renhållningsskyldighet
å fastighetsägarna. Dessa bör sålunda kunna åläggas att
utföra barmarksrengöring av gångbanorna samt att röja dessa från snö
och verkställa erforderlig sändning. Det är nämligen i dessa fall fråga om
arbetsmoment, som lämpligen utföres manuellt, och vad beträffar snöröjning
och sändning är det också värdefullt, att dessa åtgärder sker så
snabbt som endast kan ske, då av fastighetsägarna disponerad arbetskraft
kommer till användning. Klart är emellertid att teknikens utveckling kan
göra det lämpligt att även dessa arbetsuppgifter i en framtid övertas av
samhället.

Mera tveksamt synes däremot, huruvida även skyldigheten att undanskaffa
snö bör, såvitt avser gångbanorna, kunna överföras å fastighetsägarna.
Denna fråga blev vid remissbehandlingen av utredningens betänkande
föremål för särskild granskning, och från flera håll uttalades kritik
mot att överföring finge ske av denna skyldighet. Om så skedde — framhölls
i några remissyttranden -—- skulle den föga rationella situationen inträda,
att samhället bortskaffade snö från körbanorna och fastighetsägarna
snön från bredvidliggande gångbanor. Från en hovrätt tillädes vidare, att
hovrätten hade erfarenhet av att en sålunda delad börda kunde utgöra
eu källa till ständiga tvister.

I viss utsträckning har de sålunda framhållna synpunkterna vunnit beaktande
i propositionen. Departementschefen förklarar det nämligen kunna
vara lämpligt att staden påtar sig vissa uppgifter i fråga om bortforsling
av snövallar från gångbanorna. Om vid plogning av gata snö kastades upp
på gångbanorna, vore det nämligen enligt departementschefen mest rationellt
att staden svarade för snövallarnas undanskaffande.

Enligt utskottets mening är det av vikt att på förevarande punkt skapa
eu rättsregel, som i alla uppkommande situationer ger ett klart, entydigt
besked om vem skyldighet att undanskaffa snön åvilar. Propositionens

80 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

reglering av frågan synes i detta hänseende ej fylla måttet. Det är att märka,
att någon ledning ej kan hämtas från departementschefens ovan återgivna
uttalande, då han endast uppehåller sig vid vad som kan vara mer eller
mindre praktiskt lämpligt. Om ett samhälle därför, trots departementschefens
anvisningar om lämpligt förfarande, begagnar sig av den i lagtexten
medgivna möjligheten att överföra all gångbanerenhållning å fastighetsägarna,
blir dessa i princip skyldiga att själva bortföra snön från gångbanorna.
I enlighet med av högsta domstolen antagen rättsgrundsats (NJA
1955:524) lär dock komma att gälla, att samhället måste bortforsla den
snö, som vid plogning av körbanorna kastas upp därifrån å gångbanorna.
I tillämpningen torde sådana regler, som alltså synes anknyta till om snön
ursprungligen fallit å den ena eller andra platsen, komma att inbjuda till
rättstvister. Till följd av att snön ofta sammanblandas vid plogning från
körbana till gångbana eller skottning från gångbana till körbana, lär det
nämligen ofta bli omöjligt att avgöra varifrån en viss snövall härrör och
vem som sålunda har att bortskaffa densamma. Redan ur synpunkten av
att erhålla klara, lättillämpade rättsregler synes det därför vara att föredraga,
att skyldigheten att bortskaffa snö ej får överföras å fastighetsägarna
utan enligt den föreslagna lagens huvudprincip alltid kommer att
åvila samhället.

En sådan ordning synes även motiverad av praktiska skäl. Det kan — såsåsom
även departementschefen antyder — icke vara rationellt, att samhället
låter bortskaffa de snövallar som ligger på körbanan kanske samtidigt
som vederbörande fastighetsägare nödgas genom särskilda transporter
undanskaffa snövallar som ligger någon meter därifrån. Genom att
bortforslingsskyldigheten helt kommunaliseras undvikes sådana situationer
och åstadkommes en samordning av samtliga tillgängliga transportresurser,
vilket är särskilt angeläget, då dessa efter ett snöfall utsättes för toppbelastning.
En sådan samordning medför även, att bortforslingen kan på
lämpligt sätt disponeras, så att snön i första hand bortföres från gator och
platser, där detta ur trafiksynpunkt är mest angeläget. Genom att samhällena
omhänderhar all bortforsling vinnes även, att moderna tekniska
hjälpmedel, såsom särskilda snölastare, kan i full utsträckning tagas i
anspråk för dessa arbetsuppgifter.

För att i lagtexten uttrycka den sålunda antagna regeln och samtidigt
möjliggöra att övrig gångbanerenhållning såsom barmarksrenhållning och
sändning kan överföras å fastighetsägarna, bör »undanskaffande av snö»
undantagas från de skyldigheter som enligt den föreslagna 2 § må överföras
å fastighetsägare.

Om sålunda---(lika med utskottet)---- upphävda skyldig heter.

Med hänsyn till den påfrestning för samhällena som det nya systemet på
åtskilliga håll kommer att medföra, blir det av vikt att övergången göres

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

så smidig som möjligt. Detta tillgodoses i propositionen genom att samhällena
får möjlighet att inom gränserna för en tvåårsperiod själva avgöra,
när den nya lagen skall träda i kraft. Med tanke på de fall, då den nya ordningen
skulle för visst samhälle bli särskilt ekonomiskt ofördelaktig, liksom
för andra speciella situationer ges emellertid enligt propositionens förslag
möjlighet för ett samhälle att med Kungl. Maj :ts medgivande tillämpa
annan ordning än den i lag föreskrivna för renhållningsskyldighetens fullgörande.

Med den ovan förordade avvikelsen från propositionens förslag får kommunerna
mindre möjligheter att överföra gångbanerenhållning å fastighetsägarna.
Den härav följande större ekonomiska belastningen för kommunerna
medför, att den förberedelsetid som propositionens förslag medger
kan te sig väl kort. Kommunerna synes därför böra kunna uppskjuta lagens
ikraftträdande under fyra år i stället för enligt propositionen endast två år.
Med en sådan ändring tillsammans med den i propositionen medgivna möjligheten
för Kungl. Maj :t att på begäran fastställa viss annan ordning för
renhållningsskyldighetens fullgörande torde det nya systemets införande
ej behöva medföra alltför plötsliga, ekonomiskt ofördelaktiga återverkningar
för kommunerna. Någon anledning att såsom i motionerna 1: 563
och II: 748 föreslås utsträcka övergångstiden ytterligare synes alltså ej
föreligga.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om skyldighet att renhålla gata in. in.
samt med avslag å motionerna I: 553 och II: 730, I: 554 och
II: 733 samt I: 563 och II: 748 — måtte för sin del antaga
nämnda lagförslag med den ändringen, att förslagets 2 §
och dess promulgationsbestämmelse erhåller följande lydelse: -

(Kungl. Maj.ts förslag)

2 §

Ägare av fastighet inom område,
som i 1 § första stycket sägs, må
genom beslut av stadsfullmäktige
åläggas att fullgöra skyldighet som
i nämnda paragraf avses, såvitt angår
gångbana eller annat för gångtrafiken
erforderligt utrymme utanför
fastigheten. Beslutet skall underställas
Konungens prövning, såframt

(Utskottets förslag)

2 §

Ägare av fastighet inom område,
som i 1 § första stycket sägs, må
genom beslut av stadsfullmäktige
åläggas att, såvitt angår gångbana
eller annat för gångtrafiken erforderligt
utrymme utanför fastigheten,
fullgöra annan skyldighet som i 1 §
avses un undanskaffande av snö.
Beslutet skall underställas Konung/
avd. Nr 37

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 19ö6

(Kungl. Maj.ts förslag)
på fastighetsägare lägges skyldighet
som tidigare icke ålegat honom.

Med fastighets---för fastig heten.

(Utskottets förslag)
ens prövning, såframt på fastighetsägare
lägges skyldighet som tidigare
icke ålegat honom.

Med fastighets ---- — för fastig heten.

Denna lag---- januari 1958.

Genom denna---lagens be stämmelser.

Beslut som---- lagens ikraft trädande.

För stad eller annan ort, som avses
i lagen, må stadsfullmäktige eller
motsvarande myndighet genom beslut
före lagens ikraftträdande bestämma
att med lagens tillämplighet
tills vidare skall anstå. Sådant beslut
vare dock ej gällande utöver två år
från lagens ikraftträdande.

Denna lag---- januari 1958.

Genom denna ----lagens be stämmelser.

Beslut som----—- lagens ikraft trädande.

För stad eller annan ort, som avses
i lagen, må stadsfullmäktige eller
motsvarande myndighet genom beslut
före lagens ikraftträdande bestämma
att rr d lagens tillämplighet
tills vidare skall anstå. Sådant beslut
vare dock ej gällande utöver fyra år
från lagens ikraftträdande.

3) av herr Lindblom, fru Gärde Widemar, herrar Magnusson och Fröding,
vilka ansett, att utskottets yttrande över förslaget till lag om skyldighet att
renhålla gata m. in. (sid. 73) och att dess i anledning av detta lagförslag
under C) gjorda hemställan bort ha följande lydelse:

Utan särskilda---(lika med utskottet)---förevarande område.

Då det---(lika med utskottet)---å samhällena.

Denna grundregel---(lika med utskottet)---denna renhåll ningsuppgift.

De skäl som motionärerna sålunda åberopat synes obetingat giltiga. Det
lär icke med fog kunna göras gällande annat än att numera all gaturenhållning,
även den av gångbanor, väsentligen sker i allmänhetens intresse.
En fastighetsägare har ej större intresse än andra närboende av att gångbanan
utanför hans fastighet hålles ren, och han har ej några rättsliga
befogenheter över gångbanan som svarar mot hans skyldighet att renhålla
densamma. Vid sådana förhållanden synes det oegentligt att beträffande
gångbanorna avvika från den i lagförslaget antagna huvudregeln, att gaturenhållningen
skall åvila kommunerna. Det må visserligen vara riktigt att
renhållningsskyldigheten i vissa fall kommit att såsom ett fastighetsonus
slå igenom i fastighetspriserna. Att enbart på grund härav bevara en ordning,
som för nutida förhållanden befunnits principiellt felaktig, kan emellertid
ej vara försvarbart, och det bör erinras om att ej heller departementschefen
finner berörda förhållande böra tillmätas någon betydelse, då han nämligen
i propositionen förordar kommunalisering av körbanerenhållningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Ur praktisk synpunkt är det enligt utskottets mening också angeläget att
den inoderna teknikens möjligheter till rationellare arbetsmetoder och maskindrift
tillvaratas även för gångbanornas del, vilket förutsätter att renhållningen
även av dessa kommunaliseras. Framför allt kan det icke vara
rationellt att såsom i propositionen föreslås möjliggöra att gaturenhållningen
uppdelas. Då det allmänna ändå skall renhålla körbanorna, blir
det en ringa merkostnad att samtidigt med körbanerenhållningen rengöra
även gångbanorna vid sidan av körbanan. Skall däremot gångbanorna
renhållas av fastighetsägarna men körbanorna av samhället, torde en sådan
uppsplittring av arbetsuppgifterna komma att sammanlagt kräva betydligt
mer arbetskraft med därav följande ökade kostnader.

Propositionens metod att sedan man i lagens 1 § fastslagit att all gaturenhållningsskyldighet
skall åvila staden, därefter i 2 § medgiva kommunerna
själva att utan varje tidsbegränsning överflytta trottoarrenhållningen å
fastighetsägarna, måste även i och för sig väcka starka principiella betänkligheter.
Utskottet finner sig icke kunna godtaga en sådan metodik och
anser förty alt den av Kungl. Maj :t föreslagna 2 § bör utgå.

Utskottet är emellertid medvetet om att det kan vara erforderligt med eu
viss, icke alltför kort övergångstid för att kommunerna skall hinna bli
rustade att helt övertaga gaturenhållningen. Med hänsyn härtill bör den i
övergångsbestämmelsernas sista stycke angivna tvåårsperioden förlängas
till fyra år. Med denna tidsfrist lärer kommunerna så gott som undantagslöst
komma att medhinna de åtgärder som kan visa sig erforderliga
innan gaturenhållningsskyldigheten helt övertages. För åter de fall, där de
lokala förhållandena må göra ett ytterligare uppskov eller viss annan lättnad
för kommunen oundgängligen nödvändigt, synes den i förslagets 3 §
upptagna dispensregeln vara en tillräcklig säkerhetsventil.

Med åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

dels att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om skyldighet att renhålla gata
in. in. — måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om skyldighet att renhålla gata in. m.

(Kungl. Maj.ts förslag)
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Renhållning i stad inom område,
för vilket stadsplan fastställts, av
gata, torg, park och annan sådan
allmän plats samt allmän väg åvilar

(Utskottets förslag)
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Renhållning i stad inom område,
för vilket stadsplan fastställts, av
gata, torg, park och annan sådan
allmän plats samt allmän väg åvilar

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

(Kungl. Maj.ts förslag)

staden. Samma lag vare beträffande
snöröjning jämte undanskaffande av
snö och is ävensom sändning eller
annan åtgärd till motverkande av
halka i den mån ej åtgärden ankommer
på kronan såsom väghållare.

I fråga om annan i stadsplan ingående
mark i stad än i första stycket
sägs, som är upplåten till eller
eljest nyttjas för allmän samfärdsel,
åvilar där avsedd skyldighet, vilken
ej skall fullgöras av kronan eller
staden såsom väghållare, den som
enligt gällande föreskrifter eller
överenskommelse eller av ålder svarar
för densamma.

2 §.

Ägare av fastighet inom område,
som i 1 § första stycket sägs, må genom
beslut av stadsfullmäktige åläggas
att fullgöra skyldighet som i
nämnda paragraf avses, såvitt angår
gångbana eller annat för gångtrafiken
erforderligt utrymme utanför
fastigheten. Beslutet skall underställas
Konungens prövning, såframt på
fastighetsägare lågges skyldighet
som tidigare icke ålegat honom.

Med fastighets ägare skall jämställas
den som enligt kommunalskattelagen
i ägares ställe har skatteplikt
för fastigheten.

3 §■

När särskilda skäl föranleda därtill
må Konungen, på hemställan av
stadsfullmäktige, medgiva att i fråga
om fullgörandet av i 1 § avsedda
skyldigheter viss annan ordning
skall gälla för staden än som föreskrives
i denna lag.

(Utskottets förslag)

I fråga om annan i stadsplan ingående
mark i stad än i första stycket
sägs, som är upplåten till eller
eljest nyttjas för allmän samfärdsel,
åvilar där avsedd skyldighet, vilken
ej skall fullgöras av kronan eller
staden såsom väghållare, den som
enligt gällande föreskrifter eller
överenskommelse eller av ålder svarar
för densamma.

2 §.

När särskilda skäl föranleda därtill
må Konungen, på hemställan av
stadsfullmäktige, medgiva att i fråga
om fullgörandet av i 1 § avsedda
skyldigheter viss annan ordning
skall gälla för staden än som föreskrives
i denna lag.

Första lagutskottets
(Kungl. Maj:ts förslag)

* §■

Vad i denna lag är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning för köping
ävensom annat samhälle, där
bestämmelserna för stad i byggnadslagen
den 30 juni 1947 skola tillämpas.
I sådant samhälle äger den
myndighet som eljest utövar samhällets
beslutanderätt den befogenhet
som i stad tillkommer stadsfullmäktige.

utlåtande nr 37 år 1956

(Utskottets förslag)

3 §■

Vad i denna lag är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning för köping
ävensom annat samhälle, där
bestämmelserna för stad i byggnadslagen
den 30 juni 1947 skola tillämpas.
I sådant samhälle äger den
myndighet som eljest utövar samhällets
beslutanderätt den befogenhet
som i stad tillkommer stadsfullmäktige.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1958.

Genom denna lag upphäves vad
som i lokala stadgar eller andra särskilda
föreskrifter finnes stridande
mot lagens bestämmelser.

Beslut som avses i denna lag må
meddelas redan före lagens ikraftträdande.

För stad eller annan ort, som avses
i lagen, må stadsfullmäktige eller
motsvarande myndighet genom beslut
före lagens ikraftträdande bestämma
att med lagens tillämplighet
tills vidare skall anstå. Sådant beslut
vare dock ej gällande utöver två år
från lagens ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1958.

Genom denna lag upphäves vad
som i lokala stadgar eller andra särskilda
föreskrifter finnes stridande
mot lagens bestämmelser.

Beslut som avses i 2 § må meddelas
redan före lagens ikraftträdande.

För stad eller annan ort, som avses
i lagen, må stadsfullmäktige eller
motsvarande myndighet genom beslut
före lagens ikraftträdande bestämma
att med lagens tillämplighet
tills vidare skall anstå. Sådant beslut
vare dock ej gällande utöver fyra år
från lagens ikraftträdande.

dels ock att motionerna 1:553 och 11:730, 1:554 och
II: 733 samt I: 563 och II: 748, i den mån de ej kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 19

ÖVERSIKT OCH HUVUDFRÅGOR

översikt............................................................. 20

Ordningsstadgans tillämpningsområde och omfattning.................... 26

Begreppet allmän plats............................................... 29

Befogenhetsfördelningen mellan olika myndigheter....................... 32

Utskottet............................................................ 37

SÄRSKILDA FRÅGOR

A) Allmän ordningsstadga

Upptagande av vak............................................... 40

Sprängning, fyrverkeri............................................. 42

Polismyndighets rätt att meddela ordningsföreskrifter................ 47

Samråd mellan myndigheter........................................ 50

B) Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar

Förbud mot sammankomst eller tillställning på vissa kyrkliga högtidsdagar.
..................... 52

Ansökan och anmälan............................................ 54

Ordningsföreskrifter i fråga om nykterhetsförhållanden................ 59

C) Skyldigheten att renhålla gata m. m.................................. 63

UTSKOTTETS HEMSTÄLLAN......................................... 77

RESERVATIONER.................................................... 78