Första lagutskottets utlåtande nr 36 (Utlåtande 1946:L1u36 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om införande av nya rättegångsbalken,
dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 12 april 1946 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 262, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

om införande av nya rättegångsbalken.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den av riksdagen år 1942 antagna och den 18 juli samma år (nr 740)
utfärdade nya rättegångsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft
den 1 januari 1948; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen
enligt vad i nya rättegångsbalken och denna lag är för vissa fall
stadgat.

2 §•

Genom nya rättegångsbalken upphävas

rättegångsbalken i 1734 års lag;

5, 6, 12 och 13 §§ lagen den 14 juni 1901 örn vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken;

14 kap. jordabalken i 1734 års lag;

10 kap. 6 § byggningabalken i 1734 års lag;

förordningen den 6 mars 1751 om rättegångens förkortande i brottmål,
då flera under särskilda domstolar hörande personer äro däruti delaktiga;

kungörelsen den 18 december 1823 angående ändring av 10 kap. 21 § rättegångsbalken
samt huru förhållas bör, då emot redan dömda personer yppas
brott, varom rannsakning tillförene icke varit anställd;

förordningen den 17 april 1828 angående upphörande av kommerskollegii
domsrätt i vissa mål, såvitt därigenom förklarats tillkomma Svea hovrätt att
upptaga tvistiga frågor örn skyldighet för rederier att ersätta kostnad för
nödställda sjömäns underhåll och hemförskaffande;

Bihang ti l riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 1 avd. Nr 36.

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

förordningen den 10 juni 1841 angående rätt domstol för frågor, som röra
rikets ständers bank och riksgäldskontor;

förordningen den 30 april 1844 angående förändrade föreskrifter i avseende
på fullföljden av polismål;

2 § förordningen den 19 december 1844 om upphörande av vissa särskilda
domstolar;

förordningen den 20 november 1845 angående gemensamma rannsakningshäkten
och tingsställen för särskilda härader;

förordningen den 6 februari 1849 angående vittnesmål av mosaisk trosbekännare; 16

§ 5 punkten samt 19 § 1—12 och 14—20 punkterna förordningen den
16 februari 1864 örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall;

förordningen den 24 mars 1871 angående vissa förändrade föreskrifter i
avseende å beräkning av tid för klagan mot hovrätts utslag i brottmål;

16 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning;

förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolama;
förordningen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblivande
från underrätt;

lagen den 30 oktober 1885 angående lydelsen av judes edliga förpliktelse;
lagen den 10 juli 1899 angående påföljd i vissa fall av parts uteblivande
i brottmål;

lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande vid domstol;
lagen den 20 juni 1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter
vid behandling av handelsmål;

lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden;

lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad; stadgan

den 11 juni 1920 örn måls handläggning i vissa fall av Kungl.
Maj:ts högsta domstol i dess helhet;

lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med
häktad;

lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande
av vissa brottmål;

lagen den 23 mars 1928 örn meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram; lagen

den 13 maj 1932 om häradsnämnds tjänstgöring;
lagen den 12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål;
lagen den 7 juni 1934 örn bevisning genom sakkunnig;
lagen den 15 juni 1934 om handläggning inom stängda dörrar av mål om
utpressning;

lagen den 8 mars 1935 med vissa bestämmelser örn häradsting;

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

lagen samma dag örn kungörande av häradsrätts sammanträden;
lagen den 29 maj 1936 om offentlighet vid förhör inför hovrätt;
lagen den 12 mars 1938 med vissa bestämmelser örn doms avkunnande vid
rådhusrätt; samt

lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel;

tillika med, om ej annat nedan stadgas, alla de särskilda ännu gällande
stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av eller tillägg till vad
sålunda upphävda lagrum innehålla.

Såsom upphävda skola anses

kungl, brevet den 24 juli 1741 huru parter och sökande böra sina skrifter i
rätterna underteckna;

kungl, brevet den 22 november 1749 angående rättegångens förkortande i
de mål, som röra uppror och orolighet i riket;

kungl, brevet den 18 oktober 1750 om rättegångens förkortande i brottmål; kungl,

resolutionen på Stockholms stads konsistorii besvär den 7 augusti
1753;

kungl, brevet den 24 april 1754 angående vittnesförhör örn sådant som blivit
sagt mellan fyra ögon;

kungl, brevet den 12 mars 1756 angående advokater, som förleda någon
till oskälig rättegång;

kungl, resolutionen på städernas besvär den 19 januari 1757 § 18;
kungl, brevet den 1 februari 1758 angående fullmäktiges brukande vid
tingen;

kungl, cirkuläret den 19 augusti 1761 att överrättemas domar hädanefter
ej böra offentligen avkunnas;

kungl, brevet den 27 maj 1801 angående vissa oordningars förekommande
i tjänsten av de under hovrätternas jurisdiktion lydande domare m. m.;

29, 33, 36, 38, 39 och 40 punkterna kungl, förklaringen den 23 mars
1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum m. m.;

kungl, brevet den 29 juli 1812 angående häktads förvisning till annan
domstol;

kungl, brevet den 12 februari 1824 angående härads och tingslags fördelning
i vissa nämndemansdistrikt;

kungl, förklaringen den 8 september 1829 över kungl, brevet den 27 maj
1801 rörande rättigheten att föra andras talan;

kungl, cirkuläret den 7 januari 1830 att ej någon må till domarämbetets
utövande förordnas, som icke fyllt tjugufem år;

kungörelsen den 16 december 1921 om tiden för översändande av rannsakningshandlingar
i mål, som av underrätt blivit för fortsatt handläggning
hänvisat lill annan domstol; samt

kungörelsen den 30 april 1925 angående underrättelse i visst fall till part
rörande av domstol meddelat uppskovsbeslut;

så ock, om ej annat nedan stadgas, vad i övrigt finnes i lag eller författning
stridande mot nya rättegångsbalkens bestämmelser.

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

3 §•

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya rättegångsbalken eller i denna
lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Föreskrift i äldre lag eller författning, att i fråga om klagan över domstols
beslut skall gälla vad i allmänhet är stadgat angående besvär i brottmål, skall
avse bestämmelserna i nya rättegångsbalken om fullföljd av talan mot dom
och beslut i brottmål.

4 §•

Om särskilda domstolar och rättegången vid dessa gälle vad därom är
stadgat.

Vad om rättegången i vissa mål vid allmän domstol är i lag eller författning
särskilt stadgat vare gällande, även om det strider mot bestämmelse
i nya rättegångsbalken.

5 §•

Stadgande i lag eller författning örn allmän domstols behörighet att upptaga
mål, som tidigare handlagts av förvaltningsmyndighet eller av särskild
domstol, skall alltjämt gälla.

6 §•

Örn behandling av ärenden, som domstol eller domare har att upptaga,
gälle vad därom är stadgat.

7 §•

Vad i 12 kap. 3 § handelsbaden är föreskrivet örn ed skall upphöra att
gälla. Stadgandena om ed i 5 kap. 6 § och 7 kap. 7 § jordabalken samt 20
och 203 §§ sjölagen skola icke avse ed i rättegång.

8 §•

Stadgandena i 27 kap. byggningabalken eller eljest i lag eller författning
om särskild sammansättning av underdomstol i mål angående husesyn skola
upphöra att gälla; örn fullföljd av talan i sådant mål lände till efterrättelse
vad angående tvistemål i allmänhet är föreskrivet.

9 §•

I förordningen den 16 februari 1864 örn nya strafflagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall erhåller 19 § 29 punkten följande ändrade
lydelse:

Rum där anhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet
och bekvämlighet. I övrigt skall beträffande den anhållnes behandling
i tillämpliga delar gälla vad i 21—28 punkterna är stadgat med avseende
å häktad, dock att vad där sägs örn föreståndare för häkte i stället skall
avse anhållningsmyndighet.

10 §.

Bestämmelse i kyrkolagen eller särskild lag eller författning örn gudstjänst
vid allmän domstol lände till efterrättelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

11 §•

I stället för vad i 17 kap. 11 § äldre rättegångsbalken är föreskrivet om
vittnesmål av vakter och andra, som gå rättens eller Konungens befallningshavandes
bud och ärende, skall gälla, att i mål angående allmänt åtal för
brott, som vid uppdragets utförande förövats mot dem, rätten äger, då de
ej föra talan som målsägande, efter omständigheterna pröva, om de må höras
som vittnen.

Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn eljest i lag eller författning
är stadgat, att den, som förordnats att förrätta offentligt tjänsteärende, må
vittna om det som vid ärendets utförande förekommit.

12 §.

Mål, vari stämning utfärdats eller rättegång eljest inletts före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag; dock gäde följande
avvikelser:

1. I fråga om rättegången vid underrätt skola bestämmelserna i 1 och
5 kap., 9 kap. 5—9 §§, 11, 12, 15 och 16 kap., 17 kap. 1 och 14 §§, 18,
21, 24—29 kap., 30 kap. 1 och 12 §§, 31 samt 35—40 kap. nya rättegångsbalken,
med iakttagande av vad nedan stadgas, i tillämpliga delar lända till
efterrättelse. Härvid skall vad i omförmälda kapitel är stadgat om huvudförhandling
avse sådan förhandling vid rätten, som äger rum med tillämpning
av äldre lag.

Då rådhusrätt enligt nya rättegångsbalken skall bestå av en lagfaren domare
och nämnd, skall rådhusrätten i stället äga den sammansättning, som
i nämnda balk är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.

Den som enligt äldre lag förklarats jävig att vittna i målet må utan
hinder därav höras som vittne. Har före nya rättegångsbalkens ikraftträdande
edgång förelagts part, skall i fråga om parts ed äldre lag lända
till efterrättelse; vad i nya rättegångsbalken är stadgat om parts hörande
under sanningsförsäkran skall icke tillämpas i målet.

2. Angående fullföljd av talan mot underrätts dom eller beslut, som meddelats
efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande, samt mot hovrätts dom
eller beslut i sålunda fullföljt mål så ock om rättegången i högre rätt i sådant
mål skola, med iakttagande av vad nedan stadgas, bestämmelserna i nya
rättegångsbalken tillämpas.

Mot dom, som enligt 12 kap. 3 § äldre rättegångsbalken meddelats mot
utebliven svarande, må svaranden föra talan allenast genom sökande av återvinning;
därom gäde vad i 44 kap. 9 och 10 §§ nya rättegångsbalken är
stadgat. Angående uppehåll med handläggning av mål i anledning av att
missnöje anmälts med beslut under rättegången skola bestämmelserna i nya
rättegångsbalken tillämpas. I brottmål äge underställning ej rum.

Angående meddelande av underrättelse örn vad part eller annan, som vill
fullfölja talan, har att iakttaga skola bestämmelserna i nya rättegångsbalken
lända lill efterrättelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

Vad i äldre lag är föreskrivet om skyldighet för den som fullföljer talan att
vid fullföljdsinlagan foga underrättens utslag och övriga protokoll samt äventyret,
om det försummas, skall fortfarande gälla; föreläggande att inkomma
med felande handlingar skall meddelas av den rätt, till vilken talan skall
fullföljas.

Bestämmelserna i nya rättegångsbalken örn att ändring i lägre rätts dom
i visst fall ej må ske med mindre bevis upptages ånyo skola ej äga tillämpning.

3. Har i samband med dom eller slutligt beslut, som meddelats före nya
rättegångsbalkens ikraftträdande, brottmål hänvisats till fortsatt handläggning
vid annan rätt, skall talan mot domen eller beslutet fullföljas i samma
ordning som är föreskriven för talan mot dom eller beslut, som sist meddelats.
Sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft, må sådan hänvisning
ej ske.

4. Beträffande ansökan örn resning eller örn återställande av försutten
tid eller besvär över domvilla, som inkommit efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, skall denna tillämpas, ehuru målet behandlats enligt äldre
lag.

5. Mål, som efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande på grund av återförvisning
eller av annan sådan anledning återupptages av den domstol, som
först handlagt målet, skall behandlas enligt nya rättegångsbalken; vad nu
sagts gäfle ock mål angående återvinning, om stämning i återvinningsmålet
utfärdats eller återvinning eljest sökts efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

13 §.

I fråga örn rättegångsfullmakt, som givits före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, skall vad i äldre lag är föreskrivet angående fullmakts form
och innehåll samt ombuds behörighet på grund av fullmakten fortfarande
gälla.

14 §.

Har enligt 12 kap. 2 § äldre rättegångsbalken beslut meddelats i anledning
av kärandens uteblivande från rätten, skall vad där sägs om tid för
förnyad stämning i saken äga tillämpning, ehuru tiden utlöper efter nya
rättegångsbalkens ikraftträdande.

Skall för åtgärd, som någon eljest har att vidtaga, tid räknas från dag före
nya rättegångsbalkens ikraftträdande, gälle i Håga örn längden av sådan tid
äldre lag.

Är i lag eller författning stadgat, att åtgärd skall vidtagas sist å det ting,
som först infaller sedan visst förhållande inträtt eller viss därifrån räknad
tid förflutit, skall därmed, örn ej annat är angivet, avses det allmänna ting,
som då infaller; skall talan instämmas till visst ting, anses vad sålunda
är föreskrivet fullgjort, om talan blivit väckt före tinget.

15 §.

Polisundersökning, som åklagare eller polismyndighet före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande hållit angående brott, må i mål angående all -

Första lagutskottets utlåtande nr 36. 1

mänt åtal för brottet anses som förundersökning enligt 23 kap. nämnda
balk.

16 §.

Har någon före nya rättegångsbalkens ikraftträdande häktats för brott,
skall i fråga om häktningen och dess fortsatta bestånd äldre lag tillämpas
intill dess målet efter nämnda tidpunkt första gången förekommer vid rätten;
är, då nya rättegångsbalken träder i kraft, någon kvarhållen för brott,
skall han anses som anhållen enligt nya rättegångsbalken den dag, då kvarhållandet
beslöts.

I fråga om verkan och det fortsatta beståndet av åtgärd, som med stöd av
lagen den 12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål vidtagits före nya
rättegångsbalkens ikraftträdande, skall äldre lag tillämpas.

17 §.

Angår fråga om egendoms förverkande till det allmänna eller annan sådan
påföljd någon, som ej är tilltalad, skall talan därom föras mot honom.
Örn sådan talan gäde i tillämpliga delar vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående åtal för brott, varå icke kan följa svårare straff än
böter.

Är i fall, som avses i första stycket, fråga om förverkande av egendom,
som tagits i beslag, och är ägaren ej känd eller har han eller annan, mot
vilken talan föres, icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt
om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, äge rätten
utfärda stämning å honom att å tid och ställe, som angivas i stämningen,
komma tillstädes vid rätten för att svara i målet vid påföljd, att egendomen
eljest må förklaras förverkad. Stämningen skall kungöras på sätt i
33 kap. 12 § nya rättegångsbalken sägs; uppgår värdet av beslagtagen egendom
uppenbart ej till etthundra kronor, erfordras ej att meddelande införes
i tidning. Uteblir svaranden, skall egendomen förklaras förverkad, örn ej
av omständigheterna framgår, att talan därom är ogrundad.

Hava i lag eller författning meddelats avvikande bestämmelser, vare de
gällande.

18 §.

I fråga om talan, som föres särskilt angående utdömande av förelagt
vite, äge vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott,
varå icke kan följa svårare straff än böter, motsvarande tillämpning.

19 §.

Har någon genom dom, som må verkställas, ehuru den icke äger laga
kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för sådan
verkställighet intagen i fångvårdsanstalt eller allmän uppfostringsanstalt
eller i avbidan på verkställighet tagen i förvar, skall han vid fullföljd av
talan i målet anses som häktad för brottet.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål skall, örn ej
annat är stadgat, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

för brott, vid domstol inledes förfarande, som avser förening av straff, ådömande
av skyddsåtgärd i stället för straff eller åtgärd med avseende å villkorlig
dom eller vad eljest tidigare ådömts honom för brottet; är han intagen
i anstalt, som sägs i första stycket, eller tagen i förvar, skall han anses
som häktad för brottet. Har offentlig försvarare förordnats för den dömde,
skall arvode och ersättning till försvararen alltid gäldas av statsverket.

20 §.

Föres på grund av stadgande i lag eller författning i mål, som ej angår
allmänt åtal, talan å det allmännas vägnar av allmän åklagare eller annan
myndighet och avser ej talan tillvaratagande av kronans eller annans enskilda
rätt, skola, om ej särskild föreskrift därom är meddelad, beträffande
rättegångskostnad och ordningen för målets fullföljd i högre rätt bestämmelserna
i nya rättegångsbalken angående allmänt åtal äga motsvarande
tillämpning; i stället för vad i nya rättegångsbalken är stadgat örn föreläggande
för part och parts utevaro i tvistemål skall beträffande den, som för
talan å det allmännas vägnar, gälla vad om åklagare är föreskrivet.

21 §.

Vad i nya rättegångsbalken är stadgat örn fullföljd av talan till hovrätt
och högsta domstolen samt rättegången därstädes i mål, som väckts vid underrätt,
skall, om ej särskild föreskrift därom är meddelad, äga motsvarande
tillämpning i fråga om fullföljd i högre rätt av mål, som upptagits av
annan världslig domstol eller myndighet och enligt lag eller författning må
fullföljas i hovrätt; dock skall talan förås genom besvär.

22 §.

Bestämmelserna i nya rättegångsbalken om fullföljd av talan mot underrätts
beslut i rättegång skola äga motsvarande tillämpning beträffande
talan mot underrätts beslut i fråga, som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 § eller
33 kap. 24 § nämnda balk. Mot hovrättens beslut må talan ej föras.

23 §.

Vad i nya rättegångsbalken är stadgat om lydelsen av ed och eds utbyte
mot försäkran på heder och samvete åge motsvarande tillämpning i andra
fall, då enligt lag eller författning ed skall avläggas inför domstol eller annan
myndighet.

Ed eller försäkran, som avlagts enligt äldre lag, vare alltjämt bindande.

24 §.

Är i lag eller författning föreskrivet, att vid offentlig förrättning vittne
skall närvara, bör trovärdig person anlitas.

Skall enligt lag eller författning för besiktning, uppskattning eller annan
sådan uppgift ojävig person anlitas och är ej särskild föreskrift därom med -

Första lagutskottets utlåtande nr 36. 9

delad, må därtill ej tagas någon, mot vilken förekommer jäv, som gäller
mot domare.

Åberopas den, vilken anlitats som vittne enligt första stycket eller för
uppgift, som sägs i andra stycket, till vittne eller sakkunnig i rättegång,
gäde vad om sådant bevis är stadgat.

25 §.

Den domsrätt, som i stad tillkommer polisdomstol, skall övergå å stadens
rådhusrätt. Mål, som före nya rättegångsbalkens ikraftträdande väckts vid
polisdomstol, skall dock där slutbehandlas.

26 §.

Rådhusrätt, i vilken icke finnas förutom borgmästaren minst två ledamöter,
som skola vara lagfarna, må utan hinder därav bibehållas i sin hittillsvarande
sammansättning, till dess Konungen annat förordnar. Örn ledamot,
som ej är lagfaren, gäde vad om lagfaren ledamot är stadgat; dock må allenast
lagfaren ledamot vara ordförande i rätten eder handlägga fråga, i vilken
enligt 1 kap. 11 § nya rättegångsbalken rådhusrätt är domför med en
lagfaren domare.

Angående tillsättning av ledamot, som icke skall vara lagfaren, lände tid
efterrättelse vad hittills varit gällande, om ej Konungen annat förordnar.

27 §.

Utan hinder av vad i 21 kap. 5 § nya rättegångsbalken är föreskrivet därom,
att den som förordnas tid offentlig försvarare skall vara advokat, må
vid de domstolar Konungen bestämmer tillsvidare och tid dess Konungen
annat förordnar tid sådan försvarare utses även annan lämplig person, som
avlagt för behörighet tid domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

28 §.

Utan hinder av nya rättegångsbalken eder vad i denna lag förordnats skola
alltjämt anses som gällande

lagen den 19 november 1886 angående skyldighet för utländsk man att
i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man städa borgen för kostnad
och ,skada, med iakttagande av att svaranden har att framställa yrkande,
varom i 1 § nämnda lag sägs, inom tid, som i 34 kap. 2 § nya rättegångsbalken
stadgas;

2 och 3 §§ lagen den 12 maj 1897 med vissa bestämmelser om riksbankens
sedelutgivningsrätt, så ock angående forum för riksbanken;

lagen den 3 februari 1911 angående viss lättnad för utländsk konsul i
fråga om vittnesmåls avläggande;

kungl, cirkuläret den 24 augusti 1915 tid samtliga underdomstolar och
överexekuförer i riket angående utredning i vissa fall om värdet av tvisteföremål; lagen

den 30 maj 1930 örn beräkning av lagstadgad tid; samt

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

vad i särskild lag eller författning är stadgat därom, att åtal för ämbetsbrott
skall väckas i hovrätt eller viss hovrätt eller högsta domstolen.

29 §.

Konungen meddelar de ytterligare bestämmelser som erfordras för övergången
till nya rättegångsbalken.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma av herr Nilsson i Kristinehamn inom andra kammaren
väckt motion, nr 527, vari hemställes att riksdagen måtte besluta fastställa
tidpunkten för den nya rättegångsbalkens ikraftträdande till den 1
januari 1950.

Beträffande de skäl, rom ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, ävensom
i fråga örn de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas nedan, hänvisa till propositionen
och motionen.

I den av 1942 års riksdag antagna nya RB upptogs i fråga om ikraftträdandet
icke annan bestämmelse än att Konungen med riksdagen förordnar
därom. Anledningen därtill var, såsom framgår av propositionen nr 5 vid sagda
års riksdag, att för nya RB:s införande krävdes ett fortsatt omfattande arbete
å olika lagstiftnings- och författningsområden. Till erforderliga övergångsbestämmelser
och följdförfattningar hade sålunda statsmakterna att
framdeles taga ställning, och först i samband därmed kunde bestämmas, när
nya RB skulle träda i tillämpning. I sitt betänkande den 17 mars 1944 (SOU
1944: 9 och 10) har processlagberedningen framlagt, förutom ett stort antal
lagförslag avseende följdändringar m. m., även förslag till lag örn införande
av nya RB. De föreslagna följdändringarna ha till övervägande del genom
särskilda propositioner underställts detta års riksdag.

Det genom förevarande proposition framlagda förslaget.till lag om införande
av nya rättegångsbalken är i huvudsak grundat på processlagberedningens
förslag, enligt vilket den nya lagstiftningen skulle träda i kraft den
1 januari 1947. Vid remiss till lagrådet den 2 november 1945 av sistnämnda
lagförslag framhöll chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
att såsom utgångspunkt för lagrådets granskning torde böra gälla, att den
nya balken skulle träda i kraft den 1 januari 1948. Lagrådet avgav den 29
mars 1946 yttrande över processlagberedningens förslag. Av lagrådet framställda
erinringar ha i väsentliga delar beaktats i propositionen. Vad lagrådets
ledamöter anfört vid 11 och 12 §§ i det remitterade förslaget återgives
i det följande. Beträffande innehållet i övrigt i lagrådets yttrande får utskottet
hänvisa till propositionen. I fråga om motiveringen till processlagberedningens
förslag hänvisas till beredningens betänkande.

I fråga om tiden för ikraftträdandet av nya rättegångsbalken
anför departementschefen i huvudsak följande:

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

»Då nya RB antogs av 1942 års riksdag, kunde tidpunkten för dess ikraftträdande
icke närmare bestämmas. Genom nya RB reglerades den allmänna
processen i tvistemål och brottmål. Ändringar erfordrades därutöver beträffande
olika slag av specialprocess, liksom i fråga örn de författningar, som
innehålla bestämmelser angående domstolarnas sammansättning och det processuella
förfarandet i vissa särskilda slag av mål tillhörande den allmänna
processen. Även i övrigt påkallades i skilda avseenden nya bestämmelser.
Avsikten var, att med dessa ändringar och övriga följdförfaltningar skulle
anstå, till dess statsmakterna fattat ståndpunkt till frågan om rättegångsväsendets
gestaltning i den allmänna processen. Då den tid, som kunde åtgå
för det fortsatta lagstiftningsarbetet, icke kunde överskådas, stadgades i nya
RB i fråga om dess ikraftträdande allenast, att Konungen med riksdagen
hade att förordna därom.

Det lagstiftningsarbete, som alltså återstod vid nya RB:s antagande, har nu
fortskridit så långt, att tiden torde vara inne för framläggande av förslag om
nya RB:s införande.

Bestämmelser i detta ämne lia upptagits i processlagberedningens förevarande
lagförslag. Däri meddelas sålunda stadgande om ikraftträdande av nya
RB ävensom övergångsbestämmelser i olika hänseenden. På sätt förekommit
även i andra promulgationslagar, upptar förslaget därutöver vissa stadgande^
som icke äro att hänföra till övergångsbestämmelser, utan åsyfta en mera
definitiv reglering av fristående frågor.---

Processlagberedningen har erinrat, att före nya RB:s ikraftträdande erfordrades
ett stort antal förberedande åtgärder, särskilt på domstolsväsendets
område. Enligt förslaget skall det tillkomma Kungl. Majit att förordna i dessa
ämnen. Med hänsyn till den tid, som kunde beräknas åtgå för dessa åtgärder,
hade beredningen utgått från att den nya rättegångsordningen kunde träda i
kraft den 1 januari 1947.

Det förberedande arbete av administrativ natur, som sålunda åsyftats, har
på grund av sin omfattning visat sig kräva längre tid än som från början
beräknats. Redan av denna anledning torde hinder föreligga att genomföra
rättegångsreformen till den tidpunkt, som beredningen förutsatt. Härtill kommer
att även vissa byggnadsfrågor kräva sin lösning innan reformen kan
träda i kraft. Jag åsyftar härvid främst anskaffande av lokaler för de nya
hovrätterna i Göteborg och Sundsvall, övriga hovrätter behöva ökat utrymme.
I fråga örn Svea hovrätt och Göta hovrätt är detta behov så trängande
att det måste tillgodoses innan reformen genomföres. Det nya förfarandets
gestaltning har också ansetts kräva att högsta domstolen erhåller andra lokaler.
De lokaler, som domstolen för närvarande disponerar på Stockholms slott,
medgiva icke anordnande av muntliga huvudförhandlingar.

Det är min avsikt att under nästa år låta slutföra arbetet med de administrativa
följdförfattningarna. Under år 1947 böra även byggnadsfrågoma
ha erhållit sin lösning. Hovrätterna i Göteborg och Sundsvall böra lämpligen
träda i verksamhet någon tid, förslagsvis tre månader, före reformens genomförande.
DärcsS byggandet av hovrättshus i dessa båda städer igång -

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

sättes så snart medel stå till förfogande — erforderliga anslag ha beviljats
av årets riksdag, se skrivelse nr 53 — böra byggnaderna kunna vara färdiga
den 1 oktober 1947. Arbetena på inredande av nya lokaler åt högsta domstolen
och på utvidgning av Svea hovrätts lokaler ha i viss utsträckning redan
påbörjats. Ombyggnadsarbetena för Göta hovrätt torde inom kort kunna
taga sin början.

Med hänsyn till det nu anförda torde — på sätt även förutsatts då förevarande
förslag remitterades till lagrådet —- den nya rättegångsordningen böra
träda i kraft den 1 januari 1948, I de förslag till följdändringar, som genom
olika propositioner förelagts detta års riksdag, har också som dag för följdändringarnas
ikraftträdande angivits den 1 januari 1948.

I detta sammanhang må erinras, att sedan processlagberedningen avgav
sitt betänkande, särskilda åtgärder vidtagits i syfte att förbereda rättegångsreformen.
dag avser härvid i första hand de direktiv, som genom cirkulär
den 13 oktober 1944 meddelats rikets allmänna underrätter och åklagare för
åstadkommande av anpassning av det processuella förfarandet vid underrätterna
efter principerna i nya RB. Med ledning av dessa direktiv föreligger
möjlighet att närma det nuvarande förfarandet vid underrätt till det rättegångssätt,
som där skall tillämpas enligt nya RB. Övergången till den nya
rättegångsordningen kan därigenom väsentligt underlättas. Å andra sidan är
att beakta, att denna övergångsordning endast avser en anpassning inom ramen
av gällande lagbestämmelser. Det är alltså icke möjligt att på denna
väg fullt tillvarataga de fördelar, som inrymmas i den nya rättegångsordningen.
Praktiska svårigheter kunna även inställa sig, då det gäller att sålunda
förena grundsatser, tillhörande skilda rättegångsordningar. Att söka avhjälpa
dessa olägenheter genom partiella ändringar i gällande lagstiftning torde icke
vara lämpligt. För att genom upplysningsverksamhet och liknande åtgärder
underlätta övergången till den nya ordningen har nyligen inom justitiedepartementet
tillsatts en särskild nämnd. De nyss antydda olägenheterna utgöra
emellertid en särskild anledning att icke låta anstå med nya RB:s ikraftträdande
längre än som oundgängligen kräves.»

I den i ämnet väckta motionen erinras inledningsvis om departementschefens
uttalande, att vissa byggnadsfrågor kräva sin lösning, innan processreformen
kan träda i kraft. Motionären anför härefter följande:

örn tillståndet i underrätterna vad lokalfrågorna beträffar anföres dock
intet i propositionen. Möjligen kan man härav draga den slutsatsen, att
departementschefen anser, att dessa lokalfrågor icke behöva påverka valet
av tidpunkt för reformens genomförande.

Emellertid har justitiedepartementet den 30 september 1944 tillställt underrätterna
en promemoria angående lokalbehovet i tingshus efter den nya
rättegångsbalkens genomförande. Av denna PM framgår att krav kommer
att ställas på väsentligt ökade lokalutrymmen vid reformens ikraftträdande.

Det är bekant, att mångenstädes i landet lokalutrymmena för såväl härads-
som rådsturätter äro mycket knappa. Tillbyggnad eller nybyggnad
för dessa ändamål torde också mångenstädes planeras, men hinder för dessa
planers genomförande har mött under de senare åren på grund av material -

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

svårigheterna och det därav föranledda byggnadstillståndstvånget. Därest
nu rättegångsreformen beslutas skola träda i kraft den 1 januari 1948, är
att förvänta, att krav örn byggnadstillstånd för byggnadsarbeten av denna
art omedelbart kommer att resas. Det kan därför starkt ifrågasättas, örn det
är lämpligt att utan hänsynstagande till underrätternas lokalförhållanden
besluta genomförande av reformen vid den föreslagna tidpunkten, eftersom
man väl torde böra räkna med att bristen på material och arbetskraft för
byggnadsindustriens vidkommande kommer att vara kännbar ännu under en
ganska lång tid.

Naturligtvis kan man hava den uppfattningen, att lokalförhållandena i
underrätterna icke gärna kunna vara värre än att dessa instanser kunna
draga sig fram några år med sina nuvarande lokaler, men härtill torde
kunna ifrågasättas om det kan vara lämpligt att genomföra reformen vid en
tidpunkt, då lokalförhållandena icke kunna tillgodoses, varigenom svårigheterna
vid underrätternas övergång till den nya processordningen givetvis ytterligare
komma att ökas.

Då den nya rättegångsbalken nu ändock icke kan genomföras vid den ursprungligen
avsedda tidpunkten, synes det som örn ett något längre uppskov
än det av departementschefen förutsatta väl skulle kunna motiveras. Ett
dylikt förlängt uppskov skulle öka möjligheterna för underrätterna att få
sina lokalbehov tillgodosedda, utan att detta behövde ske vid den ur byggnadssynpunkt
olämpliga tidpunkt, som just nu är för handen.

Vid prövningen inom lagrådet av den i 11 § i processlagberedningens förslag
upptagna regeln om s. k. polisvittnen anförde regeringsrådet Kellberg
samt justitieråden Ekberg och Santesson:

»I 17 kap. 11 § äldre RB stadgas — med avvikelse från vissa av de i 7 §
samma kapitel meddelade bestämmelserna örn vittnesjäv — att vakter och
de, som rättens eller Konungens befallningshavandes bud och ärende gå,
må själva edligen vittna om det, som dem i ty fall händer, så ock om det
de uträttat, där ej andra vittnen äro till. Enligt föreskrifter i särskilda författningar
skall sistnämnda stadgande gälla även åtskilliga andra personer i
utövning av offentligt tjänsteuppdrag, såsom fångvaktare, kronolotsar och
tulltjänstemän.

Med införandet i nya RB av principen örn fri bevisprövning ha de gamla
vittnesjäven försvunnit. Emellertid innehåller denna balk i 36 kap. 1 § förbud
för målsägande i brottmål att vittna, vilket gäller även för det fall att
han ej för talan i målet. I förevarande paragraf föreslås nu det undantaget
från nämnda förhud, att i stället för vad i äldre RB eller särskild lag eller
författning är föreskrivet om vittnesmål av vakter och andra, som förrätta
offentligt tjänsteärende, skall om deras hörande som vittne gälla, att hinder
mot vittnesmål ej må grundas å gärning, som i eller för ärendets utförande
förövats mot dem, med mindre de föra talan som målsägande.

Frågan, huruvida den, som intager ställning av målsägande i ett brottmål,
må tillåtas att vittna i målet, har ingående övervägts under förarbetena
till nya RB. Processkommissionen intog den ståndpunkten, att målsägande ej
borde få höras såsom vittne. Denna regel skulle tillämpas, även om han ej
förde talan i målet eller han avsagt sig rätt till talan. Enligt kommissionens

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

mening förelåg ingen anledning att behålla undantagsbestämmelsen i 17 kap.
11 § äldre RB. Även de s. k. polisvittnena borde, då de vore målsägande, höras
i samma ordning som andra målsägande. Processlagberedningen anslöt
sig till kommissionens förslag i detta ämne. Beredningen erinrade bland annat,
att målsäganden framstode som den tilltalades naturliga motpart och att,
då man icke ville, att den tilltalade skulle höras såsom vittne, det vore oegentligt
att låta målsäganden avlägga vittnesmål. Därest man tilläte honom att
avgiva sin berättelse under den garanti för trovärdighet, som följer med vittnesmålet,
skulle han i förhållande till den tilltalade få en alltför gynnad ställning.
Vid lagrådets granskning av beredningens förslag rådde enighet om att
målsägande i allmänhet ej borde höras på ed ävensom att denna regel ej
borde gälla utan undantag. Däremot uttalades olika meningar angående omfattningen
av de undantag, som borde göras. I de avgivna yttrandena bragtes
stadgandet i 17 kap. 11 § äldre RB i erinran. Föredragande departementschefen
biträdde beredningens förslag i ämnet.

Den ståndpunkt, som sålunda i nya RB intagits till frågan om målsägandes
hörande på vittnesed, synes välgrundad. Till stöd för det nu föreslagna
undantaget från regeln i 36 kap. 1 § sagda balk har beredningen huvudsakligen
åberopat det förhållandet, att den, som förövar brott mot vakt eller annan,
som förrättar offentligt tjänsteärende, i vissa fall kunde komma i åtnjutande
av en oberättigad processuell förmån samt därigenom avsiktligt
minska rättsskipningens effektivitet, varjämte beredningen framhållit, att
behovet av den i 17 kap. 11 § äldre RB upptagna bestämmelsen kunde anses
bestyrkt genom senare lagstiftning. Häremot må emellertid erinras, att de
stadganden, som beredningen torde åsyfta, samtliga tillkommit före antagandet
av nya RB och alltså vid dennas tillkomst icke kunnat lämnas obeaktade.
Att märka är vidare, att dessa föreskrifter tydligen förestavats av den äldre
rättegångsordningens legala bevisregler. Efter införandet av fri bevisprövning
synas särskilda undantagsbestämmelser i detta ämne få en mycket ringa
betydelse. Väckes åtal enligt den nya rättegångsordningen för gärning, som
innefattar våldförande eller annat förfördelande av polisman eller annan
tjänsteman, varom här är fråga, under hans tjänsteutövning, föreligger intet
hinder, att denne höres såsom målsägande i målet, och rätten äger full frihet
att tillmäta hans utsaga det bevisvärde, som den förtjänar. För övrigt torde
det vara ytterst sällsynt, att sådan gärning förövas i syfte att förhindra
tjänstemannens hörande som vittne. Tillräckliga skäl att i förevarande sammanhang
för nu avsedda fall lagfästa en undantagsbestämmelse, som vid
tillkomsten av nya RB ansågs icke böra införas, synas därför icke föreligga.
Mot genomförandet av en sådan bestämmelse talar ytterligare, att den däri
avsedda kategorien av målsägande skulle till synes få en privilegierad ställning
i processordningen framför andra, som kunna vara lika trovärdiga,
samt att målsägandes hörande som vittne skulle stå i mindre god överensstämmelse
med föreskriften i 46 kap. 6 § nya RB, enligt vilket stadgande
målsägande, även örn han ej uppträder som part, med rättens tillstånd äger
ställa frågor till den tilltalade. Därjämte kan det, såsom beredningen tidigare

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

antytt, befaras, att eftersom det ej tillätes den tilltalade att med ed eller sanningsförsäkran
bekräfta sin berättelse om händelseförloppet, ett sådant undantagsstadgande
som det föreslagna skulle av såväl den tilltalade som gemene
man uppfattas som ett obehörigt gynnande av den, som — ändå att
han ej för talan i målet — framstår såsom den tilltalades egentliga motpart.
På nu angivna grunder avstyrkes förslaget i denna del. Skulle, sedan nya
RB någon tid varit i tillämpning, erfarenheten giva vid handen, att här
ifrågavarande personer böra höras under edsansvar, kunna erforderliga bestämmelser
i ämnet inarbetas i 36 kap. nya RB. Härigenom skulle dessa
erhålla en lämpligare plats än den nu föreslagna. Det kan antagas, att även
i andra hänseenden jämkningar i nya RB:s bestämmelser komma att påkallas.

Vad nu anmärkts bör beaktas vid den fortsatta behandlingen av 59 § i det
av beredningen framlagda förslaget till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

För den händelse paragrafen bibehålies, torde dess avfattning böra jämkas.
Paragrafen kan lämpligen inledas med en föreskrift, som till innehållet
motsvarar 17 kap. 11 § äldre RB. Såsom andra stycke bör därefter följa
en bestämmelse om motsvarande tillämpning, där eljest i lag eller författning
är stadgat, att den, som förordnats att förrätta offentligt tjänsteärende,
må vittna örn det som vid ärendets utförande förekommit.»

Justitierådet Guldberg:

»Med hänsyn till innebörden av det föreslagna stadgandet hade det varit
naturligt, om förslaget tagit formen av tillägg till de allmänna bevisreglerna
i nya RB. Av förarbetena till processreformen framgår emellertid, att frågan
tidigare varit föremål för prövning och att efter ingående överväganden någon
mot äldre lag svarande föreskrift icke införlivats med den nya processordningen.
Att frågan upptagits på nytt med påföljd att ett stadgande i ämnet
återfinnes i förslaget till promulgationslag får uppenbarligen tillskrivas den
omständigheten, att de skäl, som tala för den i gällande rätt intagna ståndpunkten,
befunnits mera vägande än tidigare förmenats. Av beredningen har
framhållits, att tillämpningen av nya RB:s bevisregler i vissa fall kan för den,
som förövar brott mot befattningshavare i utövning av offentligt tjänsteuppdrag,
medföra en oberättigad processuell förmån samt att rättsskipningens
effektivitet därigenom kan komma att minskas. Vad sålunda och i övrigt
anförts till stöd för att sådana befattningshavare, som här avses, skola kunna
redogöra för sina tjänsteuppdrag under edsansvar är onekligen värt beaktande.
Oavsett den fria bevisprövningen torde det fortfarande bli så, att
åt edfästa utsagor tillmätes större betydelse än åt andra uttalanden, även om
dessa härröra från trovärdiga personer. Å andra sidan skola de skäl, som tala
mot att meddela en särskild bevisregel av det föreslagna innehållet, ingalunda
förringas. Det må dock erinras, att det undantag, som ett sådant stadgande
skulle utgöra i förhållande till de allmänna bevisreglerna i nya RB,

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

i verkligheten icke är så stort som det vid första påseende kan synas vara.
Med hänsyn till att polisman eller liknande befattningshavare innehar tjänsteställning
är han icke att jämställa med målsägande i allmänhet; han har i
regel icke sådant intresse i saken, att lämpligheten av hans hörande såsom
vittne behöver ifrågasättas på sätt som eljest kan vara påkallat i fråga om
målsägande.

Förrän erfarenhet vunnits av det nya processförfarandet är det knappast
möjligt att rätt bedöma betydelsen av de å ömse sidor åberopade synpunkterna.
Ej minst av denna grund anser jag mig icke böra avstyrka beredningens
nu framlagda förslag. Genom bifall till förslaget blir frågan på lämpligaste
sätt underkastad den fortsatta prövning, som är erforderlig. Försiktigheten
bjuder nämligen att icke utan vidare offra de fördelar, som den nuvarande
ordningen medför. Ett uppskov med det slutliga avgörandet skulle
även möjliggöra en behövlig utredning angående de olika befattningshavare,
som böra inbegripas under ett stadgande av ifrågavarande slag, om det skall
slutgiltigt insättas i det nya systemet. Det är för övrigt icke uteslutet, att
någon tids erfarenhet av de nya processreglerna kan skänka ny belysning
åt hela problemet om målsägandens ställning i rättegången och föranleda även
andra modifikationer än de nu berörda.

Med denna uppfattning saknar jag anledning att göra anmärkning mot den
i systematiskt avseende mindre lämpliga placering, som stadgandet skulle få
enligt förslaget. Därest det visar sig, att olägenheterna överväga fördelarna
eller att stadgandet ändock kan undvaras, bör det utgå. Skulle det åter fylla
en uppgift, måste beaktas, att bestämmelserna ha sin rätta plats i själva
rättegångsbalken och lämpligen böra överflyttas dit i samband med någon
blivande översyn av de nya processreglema.

Vad angår utformningen av det föreslagna stadgandet skulle det vara till
fördel, örn paragrafen avfattades på sätt förordats i det av lagrådets övriga
ledamöter avgivna yttrandet.»

Departementschefen har i denna fråga anfört följande:

»Beredningens förslag innebär, som redan antytts, ett visst avsteg från den
i nya RB fastslagna regeln, att målsägande i brottmål ej må höras som
vittne. Undantag från denna regel hade ifrågasatts även under förarbetena
till nya RB. Vid granskning av förslaget till nämnda balk hemställde sålunda
samtliga ledamöter i lagrådet om modifikationer i förslaget som skulle
göra det möjligt bland annat att höra polismän och därmed jämställda befattningshavare
såsom vittnen, även då de vore målsägande. Liksom enligt
förevarande förslag skulle detta dock ej tillåtas beträffande den som förde
talan i denna egenskap. Dessa ändringsförslag vunno emellertid icke beaktande
vid nya RB:s antagande.

Då processlagberedningen nu sett sig föranlåten att framlägga ett förslag,
som innefattar undantag från den i nya RB upptagna regeln, torde detta
väsentligen bero på att behovet av en sådan undantagsbestämmelse funnits
mera framträdande vid den granskning, som beredningen efter nya RB:s
antagande haft att ägna speciallagstiftningen på skilda områden. I detta

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

hänseende må erinras att bestämmelser, motsvarande 17 kap. 11 § äldre
RB, återfinnas bland annat i tull- och jaktlagstiftningen samt lagstiftningen
angående arbetarskydd. Beredningen har även ansett erforderligt att föreslå
införande av liknande bestämmelser i krigsdomstolslagen. Förslaget därom
har granskats av lagrådet, som i utlåtande den 1 september 1944 utan
meningsskiljaktighet funnit sig böra godtaga den föreslagna ordningen.

Vad från lagrådets sida anmärkts mot det föreliggande förslaget kan icke
frånkännas betydelse. Det kan även förefalla anmärkningsvärt att man nu
skulle frångå den ståndpunkt, som intagits i nya RB. Å andra sidan får
beaktas, att förevarande spörsmål utgör endast en detalj i den större frågan
om rätt för målsägande att vittna samt att beredningens förslag grundats
på nya och mera omfattande undersökningar i denna del. Det förtjänar
även framhållas, att förslaget står i överensstämmelse med den uppfattning,
som tidigare i olika sammanhang företrätts av lagrådet.

Till stöd för förslaget har beredningen särskilt åberopat, att den som förövat
ett brott mot här avsedda befattningshavare skulle, om nya RB:s regler
upprätthölles utan undantag, i vissa fall kunna komma i åtnjutande av en
oberättigad processuell förmån samt därigenom avsiktligt minska rättsskipningens
effektivitet. Örn en sådan utveckling kan befaras, är det tydligen
angeläget, att densamma motverkas. Även eljest synes ett ovillkorligt upprätthållande
av vittnesförbudet för målsägande i här avsedda fall kunna leda
till otillfredsställande resultat. Jag tänker härvid särskilt på att möjligheten
till vittnesförhör i vissa fall kommer att bero av omfattningen av
åklagarens ansvarstalan. Om en person åtalas för våldsamt motstånd vid
anhållande, föreligger enligt nya RB icke hinder att höra den polisman, som
verkställt anhållandet, såsom vittne. Skulle den anhållne vid tillfället ha
gjort sig skyldig till misshandel mot polismannen, är denne däremot såsom
målsägande hindrad att vittna i målet. På samma sätt skulle en tulltjänsteman
väl kunna vittna mot den som ertappats med smuggling, men örn den
ertappade satt sig till motstånd och därvid rest livsfarligt vapen, skulle hinder
föreligga för vittnesmål. En sådan ordning kan knappast anses tillfredsställande.
Såsom anförts av en ledamot i lagrådet torde större avseende
alltjämt komma att fästas vid beedigade utsagor än vid de utsagor som utan
edsansvar avgivas av målsägande. Behov av att kunna höra vederbörande
på ed även då han själv blivit förfördelad kan därför antagas komma att
yppas.

Med hänsyn till vad nu anförts är jag icke beredd att biträda den ståndpunkt
som intagits av lagrådets majoritet. Det synes mig nödvändigt att åtminstone
avvakta någon tids erfarenhet av det nya rättegångssystemet innan
man avstår från möjligheten att höra ifrågavarande personer på ed. Jag
vill framhålla, att den fria bevisprövningen väl kan å ena sidan sägas något
minska behovet av edligt förhör med dem, men att å andra sidan betänkligheterna
mot att de höras såsom vittnen förlorat i betydelse sedan domstolen
fått full frihet att värdesätta vittnesmålen. Det får emellertid anses
önskvärt att, även örn någon definitiv ståndpunkt lill frågan ej tages i detta

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 9 samt. lard. Nr 3G.

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

sammanhang, söka beakta de framställda invändningarna i görlig mån. En
framkomlig väg synes härvid vara, att åt rätten överlåtes att med hänsyn
till omständigheterna avgöra, om befattningshavaren, då han ej för talan
som målsägande, må höras som vittne angående gärning, som vid uppdragets
utförande förövats mot honom (jämför 36 kap. 4 § nya RB). Vid den här
förutsatta prövningen torde främst böra vara vägledande, örn befattningshavaren
med hänsyn till brottets mer eller mindre gröva beskaffenhet samt
omständigheterna i övrigt kan antagas äga sådant intresse i saken, att han
bör jämställas med annan målsägande och följaktligen ej får vittna.

Inom lagrådet har även berörts frågan, örn ej bestämmelserna i ämnet
hade sin rätta plats i nya RB. För egen del har jag ansett, att de, i avbidan
på ett definitivt ståndpunktstagande, få inflyta i promulgationslagen. I beredningens
förslag har alltså i denna del endast ansetts böra vidtagas jämkningar
i den riktning som nyss angivits, varvid tillika beaktats vissa av lagrådet
i avseende å formuleringen framställda erinringar.»

De i 12 § i processlagberedningens förslag upptagna bestämmelserna om
de s. k. öv er gång små len — d. v. s. mål som anhängiggjorts före nya
rättegångsbalkens ikraftträdande men vid nämnda tidpunkt icke slutligen
avgjorts — föranledde följande yttranden av lagrådets ledamöter:

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Ekberg och Santesson:

»Genom denna paragraf regleras förhållandet mellan gammal och ny lag,
såvitt angår handläggningen av de mål, som anhängiggjorts före nya RB:s
ikraftträdande men vid nämnda tidpunkt ännu icke blivit slutligt avgjorda.
Vid en dylik reglering är det av vikt, att föreskrifterna bli så enkla som möjligt.
Särskilt för domaren, som har att under handläggningen fatta beslut i
processuella frågor, är det en allvarlig olägenhet, om beträffande övergångsmålen
skall tillämpas en svåröverskådlig blandning av gamla och nya rättsregler.
Eftersträvas bör även, att de nya bestämmelserna snarast möjligt
bringas i tillämpning, så mycket mera som dessa bestämmelser skola gälla
i alla nytillkomna mål.

Det kan ifrågasättas, huruvida angivna önskemål blivit i erforderlig mån
tillgodosedda genom bestämmelserna i förevarande paragraf. I denna uppställes
såsom huvudregel, att mål, vari rättegång inletts före nya RB:s ikraftträdande,
skall behandlas enligt äldre lag. Från denna regel göras emellertid
betydelsefulla undantag. Sålunda skola bland annat beträffande överrättsförfarandet
nya RB:s regler tillämpas, därest underrättens dom eller beslut
i målet meddelats efter nya RB:s ikraftträdande. Och även beträffande
handläggningen vid underrätt skola i åtskilliga hänseenden de nya bestämmelserna
gälla. Emellertid skola icke sistnämnda bestämmelser oförändrade
tillämpas utan på en del punkter göras avvikelser, innebärande att äldre rätt
skall lända till efterrättelse. Den sålunda valda lösningen har medfört, att
reglerna blivit ganska invecklade och kunna komma att föranleda svårigheter
i tillämpningen. Härtill bidrager, att stadgandena i förevarande paragraf
i vissa hänseenden modifieras genom föreskrifterna i 13—16 §§. En omstän -

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

dighet, som kan föranleda missförstånd, är jämväl, att bland de lagrum i nya
RB, som enligt första punkten skola tillämpas vid underrätt, icke nämnas åtskilliga
bestämmelser, ehuru de, såsom beredningen framhållit, böra gälla
även såvitt angår övergångsmålen. Detta är fallet med delar av 4 kap., hela
5 kap., delar av 7 kap., hela 8 kap. ävensom 17 kap. 15 §. Det kan visserligen
sägas, att nämnda bestämmelser, eftersom de icke avse handläggningen av
ett visst mål, skola lända till efterrättelse oberoende av tidpunkten för rättegångs
anhängiggörande, men detsamma gäller beträffande 1 kap., och i
fråga om detta kapitel har föreskrivits, att det skall tillämpas även å nu ifrågavarande
mål. Ej heller torde i förslaget de nya bestämmelserna ha gjorts
tillämpliga i den utsträckning, som varit möjlig. Sålunda synas hela 4 kap.,
13 kap. samt 30 kap. 13 § utan olägenhet kunna gälla även beträffande övergångsmålen.

Med hänsyn till vad nu anförts bör undersökas, huruvida icke en lämpligare
ordning kan vinnas genom att i princip den nya rättegångsordningen
göres tillämplig å redan anhängiga mål. Därvid bör i denna paragraf angivas
allenast i vilka hänseenden äldre lag skall lända till efterrättelse. Beaktas
vad ovan anförts, behöva endast jämförelsevis få undantag från huvudregeln
göras, och bestämmelserna komma därigenom att vinna i enkelhet.
Ett ytterligare stöd för den sålunda föreslagna ordningen är att, sedan beredningen
framlagt sitt förslag, frågan om övergång till den nya rättegångsordningen
kommit i ett annat läge. Genom åtgärder, som vidtagits främst med
stöd av kungl, cirkuläret den 13 oktober 1944 till rikets allmänna underrätter
och åklagare angående anpassning av det processuella förfarandet vid underrätterna
efter principerna i nya RB, har nämligen rättegången vid underrätt
i vissa hänseenden bringats i överensstämmelse med det nya förfarandet.
Härigenom har övergången till den nya ordningen förberetts, och det kan antagas,
att flertalet av de nya bestämmelserna skola kunna utan svårighet
tillämpas å övergångsmålen.

Omarbetas förslaget på sätt nu antytts, bör förevarande paragraf kunna
erhålla i huvudsak följande innehåll: Beträffande mål, i vilka stämning utfärdats
eller rättegång eljest inletts före nya RB:s ikraftträdande, skola följande
särskilda föreskrifter gälla. Under 1 föreskrives, att i fråga örn rättegången
vid underrätt bestämmelserna i 6, 10 och 14 kap., 17 kap. 2—13 §§,
19, 20, 22 och 23 kap., 30 kap. 2—11 §§, 32—34 samt 42—47 kap. icke skola
äga tillämpning, utan att i de ämnen, som i nämnda lagrum avses, äldre lag
skall gälla. Beträffande rättegången vid underrätt skall tillika iakttagas, att
där i sådant lagrum i nya RB, som är tillämpligt å målet, förekommer stadgande
om huvudförhandling, därmed skall avses sådan förhandling vid rätten,
som äger rum med tillämpning av äldre lag, att i de fall, då rådhusrätt enligt
nya RB skall bestå av en lagfaren domare och nämnd, rådhusrätten i stället
skall äga den sammansättning, som i sagda balk är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling, att den, som enligt äldre lag förklarats
jävig att vittna i målet, må utan hinder därav höras som vittne, att därest
edgång förelagts part, i fråga om eden äldre lag skall lända till efterrättelse

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

och vad i nya RB är stadgat om parts hörande under sanningsförsäkran icke
skall tillämpas i målet, att underställning icke skall ske, samt att angående
meddelande av underrättelse örn vad part eller annan, som vill fullfölja talan
mot dom eller beslut, har att iakttaga bestämmelserna i nya RB skola lända
till efterrättelse. Under 2 upptages bestämmelse, att angående fullföljd av
talan mot underrätts dom eller beslut, som meddelats före nya RB:s ikraftträdande,
samt mot hovrätts dom eller beslut i sålunda fullföljt mål så ock
örn rättegången i högre rätt i sådant mål äldre lag skall gälla. Dock skall
iakttagas, att därest i samband med dom eller slutligt beslut, som meddelats
före nämnda tidpunkt, mål hänvisats till fortsatt handläggning vid annan
rätt, talan mot domen eller beslutet skall fullföljas i samma ordning som är
föreskriven för talan mot dom eller beslut, som sist meddelats. Sedan nya
RB trätt i kraft, må sådan hänvisning ej ske. Under 3 bör stadgas, att i fråga
om fullföljd av talan mot underrätts dom eller beslut, som meddelats efter
nya RB:s ikraftträdande, samt mot hovrätts dom eller beslut i sålunda fullföljt
mål skall iakttagas, att mot dom, som enligt 12 kap. 3 § äldre RB meddelats
mot utebliven svarande, denne må föra talan allenast genom att söka
återvinning, att vad i äldre lag är föreskrivet beträffande skyldighet för den,
som fullföljer talan, att vid fullföljdsinlagan foga underrättens utslag och
övriga protokoll samt äventyret, om det försummas, fortfarande skall gälla,
varvid föreläggande att inkomma med felande handlingar skall meddelas av
den rätt, till vilken talan skall fullföljas, samt att vad i nya RB är stadgat om
att ändring i lägre rätts dom ej må ske, med mindre bevis upptages ånyo, icke
skall äga tillämpning. Under 4 bör intagas stadgande, att i fråga örn rättegången
i mål, som upptagits av hovrätt eller högsta domstolen såsom första
domstol, och örn fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut i mål, som
hovrätten sålunda upptagit, äldre lag skall gälla. Slutligen bör under 5 föreskrivas,
att vad under 1, 3 och 4 är stadgat icke skall gälla mål, som efter nya
RB:s ikraftträdande på grund av återförvisning eller av annan sådan anledning
återupptages av den domstol, som först handlagt målet.

Bibehålies den i förslaget valda uppställningen av förevarande paragraf
oförändrad, torde vissa jämkningar i texten vara påkallade. Enligt stadgandet
i första stycket under 1 i förslaget skall 9 kap. nya RB gälla även beträffande
övergångsmålen. En uttrycklig föreskrift härom kan emellertid
lätt föranleda den missuppfattningen, att 1 § nämnda kapitel skulle bli tilllämplig
även å handling, som begåtts före nya RB:s ikraftträdande. Stadgandet
i 2 § saknar betydelse i detta sammanhang, och tillräcklig anledning
synes ej föreligga att medtaga 3 eller 4 §. Hänvisningen till 9 kap.
torde därför böra avse endast 5—9 §§. I andra stycket under 1 stadgas i
första punkten, att förhandling, som enligt äldre lag skall äga rum inför underrätten,
anses som huvudförhandling; beträffande handläggning, som enligt
bestämmelse i de förut uppräknade ''kapitlen må ske utom huvudförhandling,
skall dock gälla vad därom är i samma kapitel stadgat. De valda
ordalagen kunna ingiva den oriktiga föreställningen, att sådan förhandling,
som enligt stadgandet skall anses som huvudförhandling, i alla av -

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

seenden skall vara underkastad de nya reglerna. Detta missförstånd
skulle undvikas, därest i stället föreskreves, att vad i omförmälda kapitel är
stadgat om huvudförhandling skall avse sådan förhandling vid rätten, som
skall äga rum med tillämpning av äldre lag. Undantag för sådan handläggning,
som må ske utom huvudförhandling, blir därigenom onödigt. Bland de
bestämmelser, som komplettera huvudstadgandet under 2, har upptagits
föreskrift för det fall, att i samband med dom eller slutligt beslut, som meddelats
före nya RB:s ikraftträdande, brottmål hänvisats till fortsatt handläggning
vid annan rätt. I dylikt fall skall enligt förslaget talan mot domen
eller beslutet fullföljas i samma ordning som är föreskriven för talan mot
dom eller beslut, som sist meddelats; härtill har fogats stadgande, att sådan
hänvisning ej må ske, sedan nya RB trätt i kraft. Eftersom vad sålunda föreslagits
avser dom eller beslut, som meddelats före nya RB:s ikraftträdande,
ligga dessa föreskrifter i viss mån vid sidan av det under 2 behandlade ämnet
och bryta sammanhanget mellan övriga i samma punkt givna stadganden.
Ur systematisk synpunkt skulle det vara till fördel, om dessa föreskrifter
upptoges i en särskild punkt mellan 2 och 3. Enligt femte stycket under
2 skall i fråga om skyldighet för part, som fullföljer talan, att vid fullföljdsinlagan
foga underrättens utslag och övriga protokoll samt, om vad skall ha
anmälts, bevis därom, ävensom äventyret, om det försummas, gälla vad äldre
lag föreskriver. Emellertid fyller bevis örn anmält vad icke sådan uppgift,
att part bör vara skyldig att inkomma med dylikt bevis. Ifrågavarande
skyldighet bör därför begränsas till underrättens utslag och övriga protokoll.

Förevarande paragraf inleder en grupp stadganden (12—16 §§), som med
undantag av 14 § andra stycket andra punkten avse själva övergången till
den nya rättegångsordningen. Dessa stadganden, som alltså huvudsakligen äro
av betydelse endast under en kortade tid, föregås och efterföljas av bestämmelser,
vilka — oaktat de upptagits i promulgationslagen — skola gälla
även för framtiden. En sådan uppställning är mindre tillfredsställande, och
en lämpligare ordningsföljd skulle erhållas, därest de egentliga övergångsbestämmelserna
finge sin plats antingen i början av promulgationslagen eller
i slutet av densamma.»

Justitierådet Guldberg:

»Till utgångspunkt för den egentliga övergångsregleringen har valts den
vedertagna principen, att mål, vari rättegång inletts före ikraftträdandet av
nya regler, skola behandlas enligt äldre lag. Till denna huvudregel lia dock
knutits vissa undanlag, som innefatta tillämpning av nya RB.

Det är uppenbarligen ett önskemål, alt de fördelar, som erbjudas av en
ny processordning, så snart som möjligt komma den rättssökande allmänheten
till godo. Emellertid är det — såsom jämväl lagrådets övriga ledamöter
understrukit — av vikt, att en övergångsreglering är jämförelsevis enkel i
tillämpningen. Ett nytt rättegångsförfarande ställer särskilt i början stora
krav på domare och parter. Är det svårt att överskåda de olika föreskrifter,
som meddelats angående övergångstiden, gör sig denna olägenhet icke minst

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

gällande under själva handläggningen; domaren har därvid ej sällan att
hastigt fatta beslut i processuella frågor.

Beträffande den i förevarande paragraf under 1 behandlade rättegången i
underrätt skall till en början framhållas, att frågan kommit i annat läge, sedan
beredningen framlade sitt förslag i ämnet. Tanken att tillämpa den nya
processordningen redan före dess ikraftträdande är numera i viss mån förverkligad,
främst med stöd av kungl, cirkuläret den 13 oktober 1944 till
rikets allmänna underrätter och åklagare angående anpassning av det processuella
förfarandet vid underrätterna efter principerna i nya RB. Genom
detta cirkulär äro närmare riktlinjer uppdragna för den önskade anpassningen
till det nya systemet, och i den mån utvecklingen fortgår efter dessa
riktlinjer, inträder en övergångsordning, som kan sägas föregripa den av
beredningen föreslagna. Det kan frågas, huruvida processförfarandet på
detta sätt blir så omlagt, att nya RB kan vid ikraftträdandet i princip tilllämpas
även på de redan inledda rättegångarna. Besvaras denna fråga jakande,
kunde övergångsregleringen måhända inskränkas till obetydliga undantag
angående fortsatt giltighet av äldre lag. Härmed skulle ifrågavarande
lagstiftningsproblem otvivelaktigt lia erhållit den bästa lösningen. Emellertid
är det osäkert, huruvida den igångsatta anpassningen skall infria dylika
förhoppningar. Skulle — såsom av föreningen Sveriges häradshövdingar
förordats — särskilda lagstiftningsåtgärder vidtagas i syfte att före nya
RB:s ikraftträdande vinna tillämpning av vissa däri givna regler rörande
själva handläggningen, kan det tänkas, att förutsättningar finnas för den
nyss angivna lösningen. I annat fall lärer det knappast vara skäl att förutse
en så gynnsam utveckling, att nya RB:s regler utgöra den naturliga grundvalen
för nu ifrågavarande lagstiftning angående övergångstiden. Det måste
nämligen tagas i beräkning, att de för rättegångsreformen betydelsefulla
föreskrifterna rörande handläggningen vid underrätterna icke kunna tillämpas
å de redan inledda rättegångarna. Under dessa förhållanden torde den
i förslaget angivna huvudregeln alltjämt böra vara utgångspunkten för den
övergångsordning, varom nu är fråga. Denna synes lämpligen böra ansluta sig
till den redan befintliga och får icke gärna te sig såsom en helt ny form för
behandlingen av övergångsmålen; eljest kan det befaras, att lagstiftningen
icke tillgodoser skäliga krav på enkelhet och reda. Vad nu sagts gäller icke
minst rättegången vid de särskilda domstolarna, såsom vattendomstolar och
ägodelningsrätter. Uppgiften synes därför vara att, med beaktande av dessa
krav, söka erhålla tillämpning av nya RB i den utsträckning, som är lämplig
med hänsyn till att själva handläggningen skall ske enligt reglerna i äldre RB.

Bedömes förslaget ur de nu anförda synpunkterna, är det ställt utom tvivel,
att reglerna örn bevisningen (35—40 kap. nya RB) böra tillgodogöras redan
under övergångstiden, och ingen invändning kan riktas mot tillämpningen av
de i 15 kap. givna föreskrifterna. Vissa bestämmelser (17 kap. 1 § och 30
kap. 1 §) måste gälla såsom underlag för den föreslagna regleringen av överrät*sförfarandet
under samma tid, och att i anslutning härtill lämna utrymme
för åberopande av 17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § synes motiverat. Andra

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

föreskrifter (11 kap.) låta sig så väl förena med gällande ordning, att deras
tillämpning framstår såsom en naturlig sak och därför knappast kan föranleda
misstag eller eljest särskilda svårigheter. Vad nu sagts gäller i stort sett
också 1, 12, 16, 18, 21, 29 och 31 kap., även om undantagen från huvudregeln
därmed nå en omfattning, som från den antagna utgångspunkten kan
väcka vissa betänkligheter. Beträffande 5 kap., som icke förekommer i beredningens
förslag, har i motiven framhållits, att dessa stadganden ansluta
sig till äldre rätt och uppenbarligen böra vinna tillämpning i alla mål samt
att vid sådant förhållande särskild föreskrift härom icke vore erforderlig. Enligt
min mening tala de anförda skälen snarare för att uttryckligen inräkna
även 5 kap. bland de bestämmelser, som skola gälla under övergångstiden.

Vad angår 9 kap. anknyta 5—9 §§ i viss mån till innehållet i 5 kap. och
äro i övrigt av den art, att de böra avse övergångsmålen. Däremot torde 9
kap. 1 § av straffrättsliga skäl icke kunna vinna tillämpning, och tillräcklig
anledning saknas att i detta sammanhang medtaga 2—4 §§. I fråga om
24 kap. må erinras, att bestämmelserna om häktning stå i sådant samband
med de nya förhandlingsreglerna, att det kan spörjas, huruvida icke vissa
svårigheter kunna uppstå under övergångstiden. Därest sistnämnda kapitel
uteslutes från tillämpning, synes detsamma böra gälla även om de i 25—28
kap. givna föreskrifterna. Härvid är det mindre fråga om att taga principiell
ställning än om att vinna en praktisk och jämförelsevis enkel lösning.
Det må ock påpekas, att de skäl, som tala för att i förslaget upptaga 15 kap.,
icke göra sig med samma styrka gällande i vad angår motsvarande bestämmelser
på det straffprocessuella området, vilka under senare tid i viss omfattning
reformerats.

I andra och tredje styckena under 1 lämnas föreskrifter, som komplettera
de huvudsakliga bestämmelserna i första stycket. I likhet med lagrådets
övriga ledamöter anser jag, att innebörden av andra stycket skulle
komma till tydligare uttryck genom vissa jämkningar i texten.

Beträffande övergångsbestämmelserna under 2 är det självfallet önskvärt,
att den nya rättegångsordningen kommer till omedelbar användning vid
överrätterna, icke minst därför att den äldre lagen eljest kan bli tillämplig
tämligen långt efter det att nya RB trätt i kraft. Emellertid kan det icke förnekas,
att ett överrättsförfarande efter nya ordningen kommer i viss motsättning
till en underrättsprocess, som handlagts huvudsakligen efter äldre lag.
Av denna anledning bli nog i många fall fördelarna av att i överrätt tillämpa
det moderna förfarandet icke särskilt framträdande. Det skall ej heller döljas,
alt omkastningen i det processuella förfarandet kan komma att tynga övergångsmålens
handläggning i överrätten. Att processmaterialet i underrätten
är fullständigt samlat och protokollariskt dokumenterat kan befaras medföra,
att den muntliga handläggningen i överrätten ofta framstår såsom en tidskrävande
upprepning av utredning, varom ledamöterna redan erhållit
kunskap genom handlingarna i målet. Den omgång, som härav blir följden,
är oläglig under övergångstiden, som i skilda hänseenden ställer stora anspråk
på domstolarna. Vad nu sagts bör icke förbises, niir det gäller att beräkna

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

behovet av arbetskraft. Ett oeftergivligt villkor för rättegångsreformens lyckliga
genomförande är nämligen, att arbetsbalanser icke tillåtas uppstå i
större omfattning än som påkallas av hänsyn till en någorlunda jämn arbetsfördelning.

I fråga om den närmare utformningen av de under 2 föreslagna bestämmelserna
instämmer jag i de erinringar, som upptagits i det av lagrådets
övrigr ledamöter avgivna yttrandet. Jag biträder även samma yttrande, såvitt
det angår placeringen av de stadganden, som reglera övergången till den nya
rättegångsordningen.»

Departementschefen har beträffande övergångsmåien och därmed sammanhängande
spörsmål uttalat följande:

»Mellan det alternativ, som i första hand förordats av lagrådets majoritet,
samt beredningens förslag föreligger i sak ingen nämnvärd skillnad. Endast
på några punkter av jämförelsevis underordnad betydelse skulle enligt nämnda
alternativ ifrågakomma utsträckt tillämpning av nya RB. Vad angår underrättsförfarandet
skulle sålunda även enligt majoritetens förslag äldre RB
alltjämt i stort sett äga tillämpning, och mål, som av underrätt avgjorts före
nya RB:s ikraftträdande, skulle i högre rätt behandlas helt enligt äldre lag.
I flertalet fall torde alltså sakligt sett tillämpningen av äldre lag komma att
framstå såsom huvudregel beträffande äldre mål. Med hänsyn till det anförda
och då majoritetens förslag ej heller i fråga om överskådlighet synes
äga något avgjort företräde, har jag icke ansett tillräckliga skäl föreligga
att frångå den eljest vid en ny processordnings införande så gott som undantagslöst
antagna huvudregeln om tillämpning av äldre lag.

Denna ståndpunkt har, som redan nämnts, biträtts även av en ledamot
inom lagrådet. Denne ledamot har emellertid förordat viss begränsning i
fråga om tillämpningen av ny lag. Beredningens förslag innebär bland annat,
att de nya reglerna om tvångsmedel i brottmål i viss utsträckning skola tilllämpas
även i äldre mål. Då i nya RB häktningsreglerna stöde i nära samband
med förhandlingsreglema, har nämnda ledamot ansett, att för underrätternas
del svårigheter kunde befaras under övergångstiden, detta tydligen
med hänsyn till att nuvarande regler örn förfarandet i stor utsträckning
komma att gälla beträffande äldre mål. Därest av denna anledning de nya
häktningsreglerna uteslötes från tillämpning vid underrätt, borde detsamma
gälla även om övriga föreskrifter angående tvångsmedel i brottmål.

Enligt beredningens förslag ha i 16 § meddelats särskilda föreskrifter för
det fall, att tvångsmedel i brottmål anlitats redan före nya RB:s ikraftträdande.
De i 12 § givna bestämmelserna komma därigenom, såvitt nu är i fråga,
att avse endast de säkerligen sällsynta fall, då efter nya RB:s ikraftträdande
vid underrätt ifrågakommer att i ett tidigare anhängiggjort mål anlita
häktning eller annat tvångsmedel. Även örn förslaget medför att förfarandet
i dessa fall kan bliva något mera komplicerat än för närvarande, torde därför
olägenheter härav endast undantagsvis giva sig till känna. Då det skulle kunna
leda till stötande resultat, om äldre lag i dessa hänseenden finge gälla,

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

och svårigheterna vid de nya reglernas tillämpning, om så erfordras, kunna
avhjälpas genom allmänna anvisningar eller tillämpningsföreskrifter, som i
allt fall torde komma att utfärdas för underlättande av övergången till nya
RB, har jag icke heller i denna del funnit skäl att frångå beredningens förslag.
I anledning av de erinringar, som framställts mot olika detaljbestämmelser
i förevarande paragraf, har däremot förslaget på några punkter underkastats
omarbetning.

Lagrådet har i detta sammanhang även uttalat önskemål om en omgruppering
av förslagets bestämmelser. I sådant hänseende har erinrats, att 12 §
inledde en grupp av stadganden (12—16 §§), som med undantag av 14 §
andra stycket andra punkten avsåge själva övergången till den nya rättegångsordningen.
Dessa stadganden, som alltså huvudsakligen vöre av betydelse
endast under en kortare tid, föreginges och efterföljdes av bestämmelser,
vilka skulle gälla även för framtiden. En sådan uppställning vore
enligt lagrådets mening mindre tillfredsställande, och en lämpligare ordningsföljd
skulle erhållas, därest de egentliga övergångsbestämmelserna finge sin
plats antingen i början av promulgationslagen eller i slutet av densamma.

Vad sålunda anförts kan icke frånkännas ett visst berättigande. Att åstadkomma
en ändrad uppställning stöter emellertid på särskilda svårigheter. Beredningens
förslag inledes med bestämmelser örn ikraftträdandet. På vedertaget
sätt följa därefter stadganden rörande den omfattning i vilken äldre
lag skall förlora sin giltighet. I samband därmed meddelas vissa bestämmelser
av betydelse för frågan om nya RB:s tillämpningsområde m. m. Då dessa
bestämmelser i viss mån även innefatta förbehåll örn fortsatt giltighet av
äldre lag, ha de sin naturliga plats i anslutning till de stadganden, som avse
upphävande av äldre lag. I förslaget följa därefter de av lagrådet åsyftade
övergångsbestämmelserna angående förfarandet i äldre mål (12—16 §§). På
sätt lagrådet alternativt ifrågasatt kunde ligga nära till hands, att dessa bestämmelser
erhölle sin plats efter de stadganden (17—24 §§ i beredningens
förslag), som avse att för framtiden reglera vissa fristående frågor. Mot en
sådan omflyttning möta emellertid betänkligheter från den synpunkten, att
sistnämnda grupp av bestämmelser i vissa fall bygger på de grundsatser angående
förhållandet mellan äldre och ny lagstiftning, som kommit till uttryck
särskilt i 12 §. Med hänsyn till del anförda har jag ansett förslagets
indelning böra bibehållas.»

Enligt slutbestämmelsen i den av riksdagen år 1942 antagna nya rättegångsbalken
tillkommer det Konungen med riksdagen att förordna örn balkens
ikraftträdande. I 1 § av förevarande lagförslag stadgas att nya rättegångsbalken
skall träda i kraft den 1 januari 1948. Till grund för förslaget
ligger ett av processlagberedningen upprättat lagförslag i ämnet. Enligt
sistnämnda förslag förutsattes att den nya rättegångsordningen .skulle träda
i kraft den 1 januari 1947. I den motion som väckts i ärendet hemställes, att
riksdagen måtte fastställa tidpunkten för ikraftträdandet till den 1 januari
1950. Som skäl härför åberopas i huvudsak att eli sådant uppskov skulle

U tskoitet.

26 Första lagutskottets utlåtande nr 36.

öka möjligheterna för underrätterna att få sina lokalbehov tillgodosedda före
ikraftträdandet.

Den nya rättegångsordningen påkallar ett stort antal ändringar i skilda
lagar och författningar och utfärdande av nya bestämmelser i skilda hänseenden.
Dessutom erfordras åtskilliga förberedande åtgärder av organisatorisk
art, särskilt på domstolsväsendets omi-åde. Genom olika propositioner
till årets riksdag lia framlagts förslag till sådana följdändringar, som
kräva riksdagens medverkan. Därvid har som dag för ändringarnas ikraftträdande
angivits den 1 januari 1948. Jämlikt 29 § i förevarande lagförslag
skall det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela de ytterligare bestämmelser
som erfordras för övergången till nya rättegångsbalken. Departementschefen
har förklarat, att avsikten är att under 1947 slutföra arbetet med de administrativa
följdförfattningarna och att byggnadsfrågor^ böra ha erhållit sin
lösning under samma år.

Utskottet vill med anledning av vad sålunda förekommit starkt understryka
angelägenheten av att nya rättegångsbalken träder i kraft den 1 januari
1948. Det är angeläget att arbetet med återstående följdförfattningar
bedrives med all möjlig skyndsamhet och att sådana byggnadsarbeten som äro
oundgängliga igångsättas och fullföljas utan uppskov. Att åtskilliga rådhus
och tingshus icke fylla nutida krav på utrymme och bekvämlighet torde vara
ovedersägligt. Förhållandena torde emellertid icke vara sådana, att de kunna
motivera av motionären ifrågasatt uppskov med nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
Det bör särskilt framhållas, att säkra hållpunkter saknas för bedömande
av tillgången på arbetskraft och byggnadsmateriel under de närmaste
åren. Det kan därför ingalunda tagas för givet att förutsättningarna
för en lösning av underrätternas byggnadsfrågor komma att bli gynnsammare
om några år än för närvarande. Man lärer under alla omständigheter böra
räkna med att lokalförhållandena under en övergångstid icke allestädes komma
att motsvara de krav som uppställas av nya rättegångsbalken. Allmänheten
och domstolspersonalen torde därför på sina håll nödgas finna sig i
mer eller mindre obekväma förhållanden. I viss utsträckning kan det bli
erforderligt att förhyra särskilda lokaler.

Vissa olägenheter kunna sålunda befaras uppstå under de första åren efter
nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Dessa olägenheter kunna emellertid
ej tillmätas någon avgörande betydelse. Det har redan förflutit omkring
fyra år sedan nya rättegångsbalken utfärdades. Domstolarna ha i växande
omfattning börjat tillämpa de grundsatser som äro utmärkande för det nya
rättegångsförfarandet. Särskilda åtgärder från det allmännas sida lia också
vidtagits i syfte att, med bibehållande av alltjämt gällande lagregler, befrämja
en sådan tillämpning. Vissa svårigheter kunna emellertid, såsom departementschefen
framhållit, inställa sig när det gäller att sålunda förena grundsatser,
tillhörande skilda rättegångsordningar. Att nu överväga ändringar i
rättegångsbalken i 1734 års lag synes uteslutet. Utskottet delar departementschefens
mening att nu antydda svårigheter utgöra en särskild anledning att
icke låta anstå med nya xnttegångsbalkens ikraftträdande längre än som oundgängligen
kräves.

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

Under utskottets granskning av det föreliggande lagförslaget har tvekan
yppats i fråga om de i 11 § upptagna bestämmelserna om s. k. polisvittnen.

I 17 kap. 11 § äldre rättegångsbalken stadgas, att vakter och de, som rättens
eller Konungens befallningshavandes bud och ärende gå, må själva edligen
vittna om det, som dem i ty fall händer, så ock örn det de uträttat, där
ej andra vittnen äro till. Enligt föreskrifter i särskilda författningar skall
detta stadgande gälla örn vissa andra personer som utöva offentligt tjänsteuppdrag,
såsom tulltjänsteman, fångvaktare och kronolotsar. I 36 kap. 1 §
nya rättegångsbalken föreskrives som allmän regel att envar som icke är part
i målet må höras som vittne. Som undantag härifrån har stadgats förbud för
målsägande i brottmål att vittna; förbudet gäller även för det fall att målsäganden
ej för talan i målet. Redan under förarbetena till nya rättegångsbalken
ifrågasattes införande av bestämmelser som skulle möjliggöra att polismän
och därmed jämställda befattningshavare hördes som vittnen, även då
de vore målsägande. Dessa förslag vunno dock icke beaktande vid nya rättegångsbalkens
antagande. Processlagberedningen har vid förnyat övervägande
funnit påkallat att ifrågavarande förrättningsmän alltjämt under vissa
förutsättningar skola kunna höras såsom vittnen och har föreslagit att bestämmelse
härom intages i 11 § promulgationslagen. Med anledning av erinringar
från lagrådets majoritet har bestämmelsen i propositionen utformats
så, att rätten skall äga frihet att med hänsyn till omständigheterna avgöra
huruvida befattningshavaren må höras som vittne angående gärning, som vid
uppdragets utförande förövats mot honom. Om han för målsägandetalan i
målet, får han emellertid icke höras som vittne.

Även ett stadgande av sådan innebörd kan otvivelaktigt vara ägnat att väcka
vissa betänkligheter. De erinringar som framställts mot processlagberedningens
förslag i ämnet äga i princip giltighet även i fråga örn Kungl. Maj:ts
förslag, ehuru de icke göra sig gällande med samma styrka. Särskilt kan det,
såsom lagrådet framhållit, befaras, att eftersom den tilltalade icke får höras
under ed eller sanningsförsäkran, ett stadgande som öppnar möjlighet för
målsäganden att bekräfta sin berättelse med ed kan uppfattas som ett obehörigt
gynnande av målsäganden. En ledamot av lagrådet har häremot framhållit,
att ifrågavarande förrättningsmän med hänsyn till sin tjänsteställning
icke äro att jämställa med målsägande i allmänhet. För skada som tillfogas
dem i tjänsten äro de också i regel berättigade till gottgörelse av det allmänna.
Det torde emellertid icke kunna förnekas, att en förrättningsmän,
tillhörande någon av ifrågavarande kategorier, åtminstone i vissa fall framstår
som den tilltalades egentliga motpart, även örn han icke för talan i
målet. Å andra sidan må framhållas, att ett hörande på ed icke enbart kan
betraktas som en processuell förmån för förrättningsmannen. Även ur den
tilltalades synpunkt kan det vara till fördel att målsäganden får lämna sina
uppgifter under den ökade garanti för sanningsenlighet som menedsansvaret
i allmänhet måste anses medföra.

För utskottets ställningstagande till frågan har varit avgörande att starka
praktiska skäl tala för ett bibehållande lills vidale av ett stadgande, som gör

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

det möjligt att höra polismän och därmed jämställda befattningshavare på
ed. I lagstiftningsärendet har till stöd för ett sådant stadgande åberopats, att
den tilltalade, om nya rättegångsbalkens regler upprätthölles utan undantag,
i vissa fall skulle kunna komma i åtnjutande av en oberättigad processuell
förmån och därigenom avsiktligt minska rättsskipningens effektivitet. Med
hänsyn till risken för en sådan utveckling synes försiktigheten bjuda att någon
tids erfarenhet av den nya rättegångsordningen avvaktas innan man
tager slutlig ställning till detta spörsmål.

Den av Kungl. Majit föreslagna utformningen av stadgandet torde sålunda
böra godtagas som en provisorisk kompromisslösning av denna ömtåliga lagstiftningsfråga.
Utskottet delar departementschefens åsikt, att vid domstolarnas
prövning främst bör vara vägledande, om befattningshavaren med hänsyn
till brottets mer eller mindre grova beskaffenhet samt omständigheterna
i övrigt kan antagas äga sådant intresse i saken, att han bör jämställas med
annan målsägande och följaktligen icke bör få vittna. Att denna prövning
ställer stora krav på domstolarna är uppenbart. Rättens ordförande torde i
allmänhet före ett ifrågasatt vittnesförhör böra genom frågor till befattningshavaren
söka utröna örn omständigheterna äro sådana att förhör under ed
bör medgivas.

Örn det föreslagna stadgandet finnes böra varaktigt bibehållas i vårt bevissystem,
bör det uppenbarligen överflyttas till nya rättegångsbalken. Därest
utvecklingen skulle ge vid handen att stadgandet kan undvaras, bör det självfallet
upphävas. Med hänsyn till stadgandets piovisoriska natur kan någon
anmärkning icke framställas mot dess placering i promulgationslagen. Med
större fog kan hävdas, att de bestämmelser som upptagits i exempelvis 17
och 20 §§ av lagförslaget borde intagas i nya rättegångsbalken. En omplacering
av dessa bestämmelser skulle emellertid vara förenad med sådana svårigheter
att utskottet i ärendets nuvarande läge icke anser sig böra framställa
något förslag härom.

Utskottet har icke heller i övrigt funnit anledning till erinran mot lagförslaget
och får på grund därav hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å den i ärendet väckta motionen,
II: 527, bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 4 juni 1946.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Bergquist, Wagnsson, Ahlkvist, Löthner,
Lodenius, William Ohlsson och Arrhén;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius och Lindberg, fru Gustafson samt
herrar Landgren, Gustafsson i Lekåsa, Bylander och Sundström i Vikmanshyttan.

Första lagutskottets utlåtande nr 36.

Reservation

av herr Gezelius, som i anledning av 11 § i förevarande lagförslag anfört
följande:

»Enligt min mening ha tillräckliga skäl icke förebragts för det föreslagna
undantaget från regeln i 36 kap. 1 § nya rättegångsbalken att målsägande ej
får höras som vittne. De erinringar som lagrådets majoritet framställt mot
processlagberedningens förslag angående de s. k. polisvittnena äga, såsom
även utskottsmajoriteten funnit, i princip giltighet även i fråga om Kungl.
Maj:ts förslag. Huruvida sistnämnda förslag kan anses innefatta större garantier
mot en icke önskvärd rättstillämpning torde vara osäkert. Med hänsyn
härtill anser jag mig i huvudsak kunna hänvisa till de skäl för avstyrkande
av processlagberedningens förslag som åberopats och närmare utvecklats
av majoriteten inom lagrådet. Jag finner sålunda att det föreslagna
stadgandet om rätt att höra ifrågavarande förrättningsmän på ed är icke
blott onödigt utan även direkt olämpligt. Efter införandet av fri bevisprövning
kan något behov av en sådan undantagsregel icke anses föreligga. Det
står domstolen fritt att höra förrättningsmannen utan ed och att bedöma
värdet av hans uppgifter utan hänsyn till några legala bevisregler. Det föreslagna
stadgandet står i mindre god överensstämmelse med den viktiga principen
örn allas likhet inför lagen. En ordning som tillåter att målsäganden
höres under vittnesed, men icke medger den tilltalade motsvarande förmån
måste te sig stötande såväl för den tilltalade själv som för gemene man.

Departementschefen och utskottsmajoriteten ha med hänsyn till en befarad
olycklig utveckling ansett försiktigast att avvakta någon tids erfarenhet
av den nya rättegångsordningen innan man tager slutlig ställning till spörsmålet
om polis vittnena. Enligt min mening hade det varit riktigare att icke
nu lagfästa en regel, som avvisades vid antagandet av nya rättegångsbalken,
och att låta anstå med lagstiftningsåtgärder i ämnet till dess ett verkligt behov
därav kan ha gjort sig gällande. Stadgandet hade då också kunnat erhålla
en lämpligare placering än enligt det föreliggande förslaget.

Jag har på grund av vad sålunda anförts ansett, att 11 § bort utgå ur
förevarande lagförslag och att därav föranledd omnumrering av de följande
paragraferna i förslaget bort äga rum.»

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462303