Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965 (Utlåtande 1965:L1u36 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

till IW t - I i (•''>! \ liv.. , -<1

Nr 36

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition om
ändring i reglerna angående särskilt forum vid talan
om ämbetsbrott, i vad propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
om upphävande av reglerna i konkurrensbegränsningslagen
angående särskilt forum vid talan om
ämbetsbrott.

Genom en den 1 oktober 1965 dagtecknad proposition, nr 146, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946
(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen,

4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om
arbetsdomstol,

5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,

6) lag angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om
försäkringsdomstol,

7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr
324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Propositionen har, såvitt gäller förslaget under 8), hänvisats till bankoutskottet
samt i övrigt till lagutskott. I vad propositionen hänvisats till lagutskott
har den behandlats av första lagutskottet.

Genom en den 5 november 1965 dagtecknad proposition, nr 167, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag angående upphävande av 32 § lagen den 25 september 1953
(nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 1 avd. Nr SO

2 Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

Propositionen har hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet.

De vid proposition nr H6 fogade författningsförslagen är, såvitt nu är i
fråga, av följande lydelse

1) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 4 §, 19 kap. 9 §,
20 kap. 10 §, 22 kap. 8 § och 23 kap. 22 § rättegångsbalken1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

2 kap.
2 §•

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott av underrättsdomare
eller annan ämbets- eller tjänsteman,
mot vilken åtal för sådant
brott enligt lag eller författning
skall väckas i hovrätt.

År i lag eller författning eljest
stadgat, att mål skall upptagas omedelbart
av hovrätt, vare det gällande. 3

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott, som avses i 20 kap.
1—4 §§ brottsbalken, av domare i
häradsrätt, rådhusrätt, ägodelningsrätt,
expropriationsdomstol, vattendomstol
eller krigsrätt eller av konkursdomare,
inskrivningsdomare eller
ägodelningsdomare.

Hovrätt är i övrigt första domstol
i mål, beträffande vilka så föreskrives
i lag.

3 kap.
3 §.

Högsta domstolen tillkommer att
som första domstol upptaga mål om
ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare
eller annan ämbetsman,
mot vilken åtal för sådant brott enligt
lag eller författning skall väckas
i högsta domstolen.

Högsta domstolen tillkommer att
som första domstol upptaga mål om
ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, som avses i
20 kap. 1-—4 §§ brottsbalken, av
justitiekanslern, riksåklagaren eller
den som utövar något av dessa ämbeten
eller av hovrättsdomare eller
revisionssekreterare.

och av 23 kap. 22 § se 1964:166.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 4 § se 1947: 616

2 Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag icke utmärkts genom kursivering.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.

4 §.

Allmän åklagare vare
vid underrätt statsåklagare eller
distriktsåklagare;

vid hovrätt riksåklagaren i mål,
som enligt 2 kap. 2 § första stycket
upptages omedelbart av hovrätten,
och i annat mål statsåklagare
eller distriktsåklagare; samt

vid högsta domstolen riksåklagaren.

Har talan------

Närmare bestämmelser

Allmän åklagare vid underrätt och
hovrätt är statsåklagare eller distriktsåklagare.

Riksåklagaren är dock allmän
åklagare vid underrätt och hovrätt
i mål om ansvar eller enskilt anspråk
på grund av ämbetsbrott, som
avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken,
av statstjänsteman, som ej är underkastad
disciplinär bestraffning,
av ledamot av domstol eller central
statlig förvaltningsmyndighet, som
ej är statstjänsteman, eller av
krigsman, som bestrider regementschefs
eller därmed likställd eller
högre tjänst.

Allmän åklagare vid högsta domstolen
är riksåklagaren.

— lägre åklagare.

--gällande instruktionerna.

19 kap.

Är i lag eller författning föreskrivet,
att åtal skall upptagas omedelbart
av högre rätt eller av annan
allmän underrätt än den, där den
misstänkte enligt 1 eller 2 § har att
svara, må ej på grund av vad i detta
kapitel stadgas åtalet upptagas
av annan domstol. Skall fråga om
ansvar upptagas av annan myndighet
än domstol eller av särskild
domstol, äge vad i detta kapitel
stadgas ej tillämpning.

Avtal, varigenom-------

§•

Är i lag föreskrivet, att åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt
eller skall åtal enligt lag eller författning
upptagas av annan allmän
underrätt än den, där den misstänkte
enligt 1 eller 2 § har att svara,
må ej på grund av vad i detta kapitel
stadgas åtalet upptagas av annan
domstol. Skall fråga om ansvar
upptagas av annan myndighet än
domstol eller av särskild domstol,
äger vad i detta kapitel stadgas ej
tillämpning.

----utan verkan.

20 kap.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt
för målsäganden att väcka åtal eller
övertaga eller i högre rätt fullfölja
väckt åtal gälle icke i fråga
om ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt.

1| Vihang till riksdagens protokoll 1965. 9

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt
för målsäganden att väcka åtal eller
övertaga eller i högre rätt fullfölja
väckt åtal gäller icke i fråga om ämbetsbrott,
som avses i 3 kap. 3 § och
7 kap. 4 § andra stycket.

samt. 1 avd. Nr 36

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22 kap.

Talan om enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, för vilket
åtal skall upptagas omedelbart av
högre rätt, må ej väckas av målsäganden,
med mindre åtal för brottet
äger rum eller talan biträdes av
åklagaren.

§•

Talan om enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, som avses i
3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket,
må ej väckas av målsäganden,
med mindre åtal för brottet äger
rum eller talan biträdes av åklagaren.

23 kap.
22 §.

Förundersökning enligt detta kapitel
vare, om tillräckliga skäl för
åtal ändock föreligga, ej erforderlig
beträffande brott, för vilket icke
svårare påföljd än böter är stadgad,
eller beträffande brott, som avses i
45 kap. 2 § första eller andra stycket.
Ej heller vare förundersökning
erforderlig i mål, som skall upptagas
omedelbart av högre rätt, med
mindre anledning förekommer till
ådömande av annan påföljd än böter
eller suspension.

Vill åklagaren —-------

Förundersökning enligt detta kapitel
är, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig beträffande
brott, för vilket icke svårare
påföljd än böter är stadgad, eller
beträffande brott, som avses i 45
kap. 2 § första eller andra stycket.
Ej heller är förundersökning erforderlig
i mål om ämbetsbrott, som avses
i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra
stycket, med mindre anledning förekommer
till ådömande av annan påföljd
än böter eller suspension.
----ägt rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966 med följande undantag.

1. I fråga om talan som väckts före den 1 januari 1966 äger äldre lag alltjämt
tillämpning.

2. I mål om ämbetsbrott av biskop, annan ledamot i domkapitel eller
stiftssekreterare äger äldre lag alltjämt tillämpning. 2

2) Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om
införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 20 december 1946 om införande
av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 §.

Utan hinder----------vittnesmåls avläggande;

kungl. cirkuläret den 24 augusti kungl. cirkuläret den 24 augusti
1915 till samtliga underdomstolar 1915 till samtliga underdomstolar

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

(Nuvarande lydelse)

och överexekutorer i riket angående
utredning i vissa fall om värdet av
tvisteföremål;

lagen den 30 maj 1930 om beräkning
av lagstadgad tid; samt

vad i särskild lag eller författning
är stadgat därom, att åtal för ämbetsbrott
skall väckas i hovrätt eller
viss hovrätt eller högsta domstolen.

(Föreslagen lydelse)

och överexekutorer i riket angående
utredning i vissa fall om värdet av
tvisteföremål; samt
lagen den 30 maj 1930 om beräkning
av lagstadgad tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

3) Lag

om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 13 § vattenlagen skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före
den 1 januari 1966.

4) Lag

angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före
den 1 januari 1966. 5

5) Lag

angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före
den 1 januari 1966.

'' Senaste lydelse av 32 § se 1947: 637.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 är 1965

6) Lag

angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om

försäkringsdomstol

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före
den 1 januari 1966.

7) Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, dels att 78 § militära rättegångslagen den 30 juni
1948 skall upphöra att gälla, dels att 22 och 79 §§ samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Har bestraffningsberättigad---

Målet skall hänskjutas till åklagare
vid den underrätt som enligt
vad i 70 eller 95 § sägs är domstol
för avdelningen, enligt den fördelning
av uppgifterna mellan olika
åklagare som Konungen bestämt,
eller i fall som avses i 78 § till justitiekanslern.

Om målet---------

Prövas saken — —-----

(Föreslagen lydelse)

§•

--för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare
vid den underrätt som är domstol
för avdelningen, enligt den fördelning
av uppgifterna mellan olika
åklagare som Konungen bestämt,
eller till justitiekanslern, når han är
åklagare enligt 79 §.

--67 § stadgas.

---i disciplinmål.

79 §.

Allmän åklagare i militärt brottmål
är, där ej annat stadgas i 15
kap., allmän åklagare vid domstol
som har att upptaga målet. Om fördelning
av uppgifterna mellan olika
åklagare bestämmer Konungen. I
fall som avses i 78 § är justitiekanslern
åklagare.

Allmän åklagare i militärt brottmål
är, om annat ej stadgas i 15
kap., allmän åklagare vid domstol
som har att upptaga målet. Om
fördelning av uppgifterna mellan
olika åklagare bestämmer Konungen.
Justitiekanslern är åklagare i mål
om ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, som avses i
20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av den
som bestrider regementschefs eller
därmed likställd eller högre tjänst.

1 Senaste lydelse av 22 § se 1952:122.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om dels talan som fullföljts
före den 1 januari 1966 i disciplin- eller ersättningsmål, dels annan
talan som väckts före sagda dag.

Det vid proposition nr 167 fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Lag

angående upphävande av 32 § lagen den 25 september 1953 (nr 603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 25 september 1953 om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet skall upphöra
att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före
den 1 januari 1966.

Proposition nr 146

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring av den instansordning som nu gäller för
mål om s. k. självständiga ämbetsbrott av tjänstemän och andra som är
underkastade ämbetsansvar. Förslagen innebär att talan som angår sådant
ämbetsbrott nästan alltid skall väckas i underrätt i stället för i överrätt,
som f. n. ofta är första instans i sådant mål. Endast JK, RÅ och domare
inom det allmänna domstolsväsendet föreslås alltjämt skola svara i överrätt
för brott av denna art.

Inledning

Talan mot tjänsteman om ansvar eller skadestånd på grund av ämbetsbrott
skall i åtskilliga fall väckas vid överrätt. De allmänna reglerna om
forum i underrätt gäller ej. Ett stort antal högre tjänstemän i den statliga
förvaltningen har forum i hovrätt vid talan på grund av ämbetsbrott som
avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, dvs. de självständiga ämbetsbrotten.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

Detsamma gäller beträffande vissa högre officerare, biskopar, domare i underrätt
och tjänstemän av lägre grad inom domstolsväsendet. Domare i hovrätt,
justitiekanslern, riksåklagaren m. fl. har forum i högsta domstolen.
Särskilt forum i överrätt har sedan gammalt kallats »forum privilegiatum».

Bestämmelser om särskilt forum för tjänstemän finns i rättegångsbalken,
andra lagar och författningar, instruktioner och arbetsordningar.

Den 1 januari 1966 träder den nya tjänstemannalagstiftningen i kraft.
I denna lagstiftning ingår bl. a. bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning.
De har upptagits i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr
274). (Prop. 1965: 60, KL2U 1, rskr 267). Frågan om åtal skall väckas vid
hovrätt eller i annan instans regleras ej i denna lag. Under utredningsarbetet
inför den nya tjänstemannalagstiftningen har inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria med förslag om begränsning av forum privilegiatum
(Stencil Ju 1965: 2).

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts avnedre
justitierevisionen, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea
hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren
(ÖB), försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordlörande, försäkringsdomstolen, rikspolisstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen,
poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,
kammarrätten, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Örebro län och Gävleborgs län,
domkapitlet i Uppsala, universitetskanslern, domstolskommittén, militärstraftsakkunniga,
förvaltningsdomstolskommittén, 1963 års JO-utredning,
exekutionsväsendets organisationsnämnd, fullmäktige för riksbanken, fullmäktige
för riksgäldskontoret, delegerade för riksdagens verk, riksdagens
justitieombudsman (JO), riksdagens militieombudsman (MO), Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges
polismästare, Föreningen Sveriges auditörer, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) och statstjänstemännens riksförbund (SR).

RÄ har överlämnat yttranden av länsåklagarna i Stockholms län och Gotlands
län, i Uppsala län och i Gävleborgs län samt överåklagaren i Göteborgs
åklagardistrikt.

överståthållarämbetet har vid sitt yttrande fogat yttrande av polismästaren
i Stockholm.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

Gällande bestämmelser m. m.

Utskottet får hänvisa till propositionen, beträffande gällande bestämmelser
s. 10—15, den historiska utvecklingen s. 16—21, departementspromemorian
i ämnet s. 21—25 samt remissyttrandena häröver s. 25—35.

Departementschefen vid lagrådsremissen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, följande.

Statstjänstemännens åligganden i tjänsten är i allmänhet straff sanktionerade.
Deras straffansvar kan sägas vara i viss mån olika beroende på om
de är underkastade ämbetsansvar eller ej och om de kan dömas till disciplinstraff
eller ej.

Tjänsteman som åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten kan i
många fall dömas till disciplinstraff av tjänstemannens chefsmyndighet.
Bestämmelser om disciplinär bestraffning av civila tjänstemän är f. n. intagna
i instruktioner, stadgar och andra författningar som reglerar statsmyndigheternas
organisation och verksamhet. En central ställning bland
dessa författningar intar allmänna verksstadgan. Numera äger verksstadgans
bestämmelser om disciplinär bestraffning eller föreskrifter som nära
ansluter till dessa tillämpning på de flesta civila statstjänstemän.

Den som är underkastad ämbetsansvar kan av allmän domstol dömas
till påföljd med stöd av 20 kap. brottsbalken. Detta kapitel i balken innehåller
i 1—4 §§ bestämmelser om de särskilda brottstyper som utgör de
s. k. självständiga ämbetsbrotten. I samma kapitel ges dessutom särskilda
regler om påföljd i sådana fall då tjänsteman har begått allmänt brott.

För åtskilliga högre tjänstemän gäller inte bestämmelserna om disciplinär
bestraffning. Straffansvar för att de har åsidosatt sina åligganden i
tjänsten kan utkrävas av dem endast i judiciell ordning. Enligt verksstadgan
gäller detta chef för myndighet eller ledamot av myndigheten eller
byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänsteman som beträds med
ämbetsbrott som sägs i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken.

Statstjänstemannalagen, som har antagits av riksdagen under våren
1965, innehåller nya bestämmelser om disciplinär bestraffning av civila
statstjänstemän. Lagen träder i kraft den 1 januari 1966. Gällande regler
i ämnet i verksstadgan och andra författningar avses skola samtidigt upphöra
att gälla.

Enligt statstjänstemannalagen skall brott i tjänsten av den som innehar
eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed
jämställd eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltnings -

10 Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

myndighet eller länsstyrelse beivras efter åtal. Detsamma gäller annan
tjänsteman, om Kungl. Maj :t föreskriver detta särskilt. De tjänstemän som
nu har nämnts kan inte dömas i disciplinär ordning. Övriga civila statstjänstemän
är emellertid underkastade disciplinärt ansvar enligt närmare
föreskrifter i lagen.

För tjänstemän, som i sin tjänst står under krigsmans ansvar, gäller
regler i särskild lagstiftning om disciplinär bestraffning.

Talan vid allmän domstol mot tjänsteman om ansvar eller skadestånd
på grund av självständigt ämbetsbrott skall f. n. i åtskilliga fall väckas vid
överrätt. De allmänna reglerna om forum i allmän underrätt gäller ej. På
grund av föreskrift i rättegångsbalken är högsta domstolen första domstol
vid talan av detta slag mot hovrättsdomare eller annan tjänsteman mot vilken
åtal för sådant brott skall väckas i högsta domstolen enligt lag eller
annan författning. Särskilda bestämmelser om åtal i högsta domstolen finns
beträttande bl. a. JK, RÅ, arbetsdomstolens ordförande och revisionssekreterare
samt ledamot av arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet
eller kammarrätten.

I rättegångsbalken föreskrivs vidare att det tillkommer hovrätt att som
törsta domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av självständigt
ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan tjänsteman mot vilken
åtal för sådant brott skall väckas i hovrätt enligt lag eller annan författning.
Den viktigaste författningsföreskriften av denna innebörd finns i
verksstadgan. Denna föreskrift omfattar de tjänstemän som ej kan dömas
i disciplinär ordning enligt vad jag nyss har redovisat. Föreskriften har
tjänat som förebild för motsvarande bestämmelser i de flesta instruktioner
och stadgar i vilka verksstadgans bestämmelser inte har gjorts direkt tilllämpliga.
Byråchefer och jämställda eller högre tjänstemän i central och
lokal förvaltning har därför nu i regel forum i hovrätt vid självständigt
ämbetsbrott. Till denna kategori hör på grund av särskilda bestämmelser
bl. a. ledamot i expropriationsdomstol eller ägodelningsrätt, krigsdomare och
de tjänstemän inom det allmänna domstolsväsendet som inte är domare.
Vattenrättsdomare och ledamot av vattendomstol, hyresrådet, kriminalvårdsnämnden,
ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden skall
åtalas vid Svea hovrätt.

Frågan om åtal för ämbetsbrott skall väckas i hovrätt eller i annan instans
har ej ansetts böra regleras i tjänstemannalagen (jfr prop. 1965: 60 s. 177).
I anslutning till att övriga bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning
i verksstadgan och motsvarande författningar ersätts av nya föreskrifter
i lagen måste nödvändiga regler om forum också inpassas i det
nya författningskomplex som skall gälla på tjänstemannaområdet fr. o. m.
år 1966. Givet är att frågan om forumreglernas lämpliga utformning i sak
därvid bör prövas närmare. Departementspromemorian, som behandlar detta
spörsmål, innehåller förslag till lösningar enligt nya linjer. Förslagen

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965 11

går ut på att särskilt forum i överrätt i princip skall slopas för tjänstemännen.
Undantag förordas endast i fråga om dem som särskilt har att
vaka över att tjänstemän ej begår fel eller försummelser i tjänsten, dvs.
JK, RÄ, JO och MO, samt beträffande domare i hovrätt, allmän underrätt
eller annat domstolsorgan som är knutet till underrätt. Förslagen innebär
också att frågan om särskilt forum i överrätt regleras uttömmande i lag.
De särbestämmelser som sålunda alltjämt skulle bli nödvändiga föreslås
skola tas in i rättegångsbalken.

Den historiska redogörelsen visar att rådande ordning med överrätt som
första instans för prövning av ämbetsbrott bär sina rötter i en tid, när de
flesta högre tjänstemän tillhörde adeln som i privilegier var tillförsäkrad
rätten att dömas av jämlikar. De motiv som ursprungligen har legat till
grund för denna ordning är inte bärande i dagens samhälle. Frågan bör nu
bedömas från andra synpunkter. Enighet härom synes föreligga bland remissinstanserna.

I vår nuvarande allmänna rättegångsordning råder ett fast instanssystem
i vilket underrätter och överrätter är inordnade enligt i stort sett allmängiltiga
regler. I fråga om såväl tvistemål som brottmål gäller den principen
att de skall anhängiggöras vid underrätt. För att man skall frångå den
principen krävs särskilda skäl av påtaglig styrka. Sådana särskilda skäl för
avsteg kan anföras i fråga om mål angående självständigt ämbetsbrott av
tjänstemän inom de grupper som promemorians förslag i princip omfattar.
Dessa skäl hänför sig till beskaffenheten av de uppgifter som dessa tjänstemän
har att fullgöra. Tjänsteutövningen av dem som har att vaka över att
bl. a. domare i hovrätt och allmän underrätt fullgör sina åligganden bör inte
prövas av dessa domare. Fråga om domare i hovrätt eller allmän underrätt
har begått ämbetsbrott bör lämpligen inte avgöras av den domstol han
själv tillhör. Remissbehandlingen har också gett klart stöd för att avvikelser
från de allmänna forumreglerna bör bestå vid talan om ämbetsbrott
mot sådana tjänstemän som förslaget avser. Jag ansluter mig till
denna principiella uppfattning.

Ehuru den principiella avgränsning i reglerna om forum i överrätt för
tjänstemän som har föreslagits i promemorian i allmänhet har vunnit anslutning
under remissbehandlingen, har olika synpunkter eller förslag framförts
som går ut på att också högre tjänstemän utanför den föreslagna kretsen
alltjämt bör svara i överrätt för ämbetsbrott. Det har hävdats bl. a.
att mål om tjänstefel av de högre tjänstemännen ofta innehåller invecklade
spörsmål som är svåra att bedöma och att överrätterna skulle vara
mera kvalificerade än underrätterna att pröva förvallningstjänstemännens
åtgöranden. Gentemot detta kan invändas att de allmänna underrätterna
i princip är behöriga att pröva alla mål oberoende av svårhetsgrad.
Inom de skiftande områdena för dessa domstolars nuvarande kompetens
förekommer mål och ärenden som inrymmer de mest kvalificerade och

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

olikartade rätts- och bevisfrågor. Den föreslagna reformen ligger för övrigt
i linje med de strävanden som har kommit till uttryck i direktiven för domstolskommitténs
arbete, vilka fastslår att tyngdpunkten i rättsskipningen
bör ligga i underrätten (jfr riksdagsberättelsen 1963: I Ju 40). Den konsekvens
av reformen som remissmyndigheterna pekat på, nämligen att möjligheterna
att fullfölja talan i mål om ämbetsbrott till högsta domstolen
begränsas, står också i överensstämmelse med dessa utredningsdirektiv som
bl. a. går ut på att högsta domstolens ställning som prejudikatinstans ytterligare
befästs. I några yttranden har vidare anmärkts att det skulle innebära
olägenheter för den enskilde att underrätt ej har överrätternas möjligheter
att avgöra mål utan muntlig förhandling. I anslutning därtill vill
jag blott erinra om att muntligheten har fastslagits som huvudprincip i våra
allmänna rättegångsregler i huvudsyftet att trygga den enskildes rättssäkerhet.
Ej heller de principiella motiv som i övrigt har åberopats under remissbehandlingen
äger sådan styrka att de enligt min mening utgör tillräckliga
skäl för ytterligare avsteg från den allmänna instansordningen.

På grundval av de principer som nu har angetts i fråga om särskilt forum
vid ämbetsbrott bör — i enlighet med vad som har föreslagits i promemorian
— JK, RÅ och annan som utövar JK:s eller RÅ:s ämbete samt
hovrättsdomare även i fortsättningen svara i högsta domstolen. Jag biträder
därtill den uppfattningen som har kommit till uttryck under remissbehandlingen
att revisionssekreterarna, som innehar domartjänster inom den
allmänna domstolskarriären, även bör hänföras till denna krets. Spörsmålet
om forum vid ämbetsbrott av JO eller MO äger, som 1963 års JO-utredning
har framhållit, sådant samband med frågan om en författningsreform
att man i detta sammanhang inte bör ta ställning till utformningen av några
lagregler om forum.

Tillämpningen av de principer som här har berörts leder vidare till att
domare i allmän underrätt, dvs. häradsrätt och rådhusrätt, lämpligen bör
behålla hovrätt som forum vid ämbetsbrott. Särskilt med hänsyn till den
anknytning som råder i personellt hänseende till underrätterna bör ämbetsbrott
av ledamot i ägodelningsrätt och expropriaiionsdomstol samt av
konkursdomare, inskrivningsdomare och ägodelningsdomare prövas i samma
ordning som gäller för ledamot i underrätt. Även d fråga om dessa domare
ansluter jag mig alltså till promemorians förslag. Liknande skäl som
jag nu har anfört talar för att även krigsdomare har forum i hovrätt enligt
vad som har föreslagits under remissbehandlingen. Eftersom domartjänst
vid vattendomstol i regel innehas av domare inom den allmänna domstolskarriären,
förordar jag slutligen att domare i vattendomstol får svara i
hovrätt. Det synes mig dock inte vara nödvändigt att behålla Svea hovrätt
som exklusivt forum.

Åtal i högsta domstolen eller i hovrätt för självständigt ämbetsbrott skall
nu väckas av JK, RÅ, JO eller MO. Andra åklagare kan inte besluta om sådant
åtal. I mål av detta slag kan målsägande!! inte väcka åtal eller överta

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

eller i högre rätt fullfölja åtal som har väckts av åklagare. Målsäganden kan
inte heller väcka talan om enskilt anspråk, om inte åtal väckts eller talan
biträds av åklagare.

I departementspromemorian framhålls bl. a. att denna begränsning av
kretsen behöriga åklagare och av målsägandes talerätt innebär ett skydd
för högre tjänstemän mot obefogat åtal och ogrundad talan om ersättning.
Promemorian ger uttryck för den uppfattningen att ordningen i princip bör
behållas — förutom i mål som upptas av överrätt som första instans — även
i sådana mål om ämbetsbrott som avses komma att handläggas i underrätt
men som skolat anhängiggöras och prövas i överrätt enligt hittills gällande
regler. Jag instämmer i denna uppfattning som har godtagits av praktiskt
taget alla remissinstanser. Att söka ange tillämpningsområdet i lagen inom
ramen för de ändrade forumreglerna så, att det i allo kommer att omfatta
samma tjänstemän som nu har forum i överrätt, möter praktiska svårigheter.
En lämplig avgränsning erhålls dock, om man anknyter till de nya föreskrifterna
inom tjänstemannalagstiftningen om disciplinär bestraffning. I
överensstämmelse med vad som har förordats i promemorian synes reglerna
om åklagare och om begränsningen av målsägandes talerätt kunna ges tilllämpning
i fråga om ämbetsbrott av civil tjänsteman som ej är underkastad
disciplinär bestraffning. Att tillämpningsområdet för dessa regler härigenom
blir något vidare i praktiken i fråga om tjänstemännen än f. n. torde
ej vara något avgörande hinder för denna lösning. Området bär därutöver
omfatta de ledamöter i domstolar och centrala förvaltningsmyndigheter som
inte är statstjänstemän. De har i regel att svara i överrätt enligt nuvarande
regler. Till dessa persongrupper bör slutligen fogas de högre militära tjänstemännen.
De bör jämställas med de högre civila tjänstemännen, ehuru de
kan straffas disciplinärt i den särskilda ordning som är föreskriven för
krigsmän.

Det är önskvärt att alla bestämmelser om särskilt forum vid ämbetsbrott
finns i rättegångsbalken. Bestämmelser om särskilt forum i andra lagar och
författningar bör upphävas. Lagen om domkapitel kan emellertid inte ändras
utan samtycke av allmänt kyrkomöte. Frågan om att ändra forumreglerna
för biskop, annan ledamot av domkapitel och stiftssekreterare får därför
anstå.

Ändringarna i reglerna om särskilt forum vid ämbetsbrott och därtill
anslutande författningsändringar torde böra träda i kraft samtidigt som
statstjänstemannalagen eller den 1 januari 1966.

Vidare krävs att bl. a. instruktionen för riksdagens ombudsmän ändras.
Denna fråga torde få behandlas senare.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

Lagrådet

Lagförslagen föranledde följande yttrande av tre av lagrådets ledamöter,
justitierådet Dennemark, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Riben.

Mot den föreslagna lydelsen av andra stycket i 7 kap. 4 § rättegångsbalken
kan i formellt hänseende invändas, att ledamöter av domstolar och
centrala statliga förvaltningsmyndigheter regelmässigt tillhöra de statstjänstemän,
som ej äro underkastade disciplinär bestraffning. De i stadgandet
angivna kategorierna täcka sålunda delvis varandra. Vill man undvika
detta, kan stadgandets lydelse, utan att den sakliga innebörden ändras, jämkas
därhän att stadgandet får avse självständigt ämbetsbrott av statstjänsteman,
som ej är underkastad disciplinär bestraffning, av ledamot av domstol
eller central statlig förvaltningsmyndighet, som ej är statstjänsteman, eller
av krigsman som nämns i stadgandet.

Emellertid kunna vi icke undgå att, i likhet med justitiekanslern m. fl.
remissmyndigheter, finna lagrummet även sakligt otillfredsställande med
hänsyn till justitiekanslerns ställning som åklagare i mål om ämbetsbrott.
Detta gäller redan den nuvarande lydelsen, enligt vilken riksåklagaren är
allmän åklagare vid hovrätt i mål om ämbetsbrott där hovrätt är första domstol.
Enligt åklagarinstruktionen är riksåklagarens åtalsrätt i fråga om sådana
ämbetsbrott begränsad till tjänstemän inom åklagarväsendet; i övrigt
tillkommer åtalsrätten justitiekanslern. Genom den föreslagna närmare specificeringen
av de mål, i vilka riksåklagaren skall vara allmän åklagare vid
underrätt och hovrätt, blir emellertid förhållandet än mer påtagligt. Särskilt
anmärkningsvärt är att stadgandet i 7 kap. 4 § om riksåklagarens ställning
som allmän åklagare i mål om ämbetsbrott av vissa i lagrummet uppräknade
krigsmän helt sättes ur kraft genom det föreslagna stadgandet i sista punkten
av 79 § militära rättegångslagen att justitiekanslern är åklagare i dessa
mål. Även omnämnandet i 7 kap. 4 § av ledamot av domstol är missvisande
såtillvida att ämbetsbrott av domare enligt åklagarinstruktionen — vilken
i detta hänseende torde vara avsedd att bibehållas i sak oförändrad — aldrig
faller under riksåklagarens åtalsrätt. Dessa motsägelser kunna icke anses
nöjaktigt eliminerade genom hänvisningen i 7 kap. 8 § till bestämmelser om
särskilda åklagare.

Även om ur systematisk synpunkt invändning möjligen kan resas mot att
redan i 7 kap. 4 § beröra de särskilda åklagarna, vilja vi förorda att — jämte
det att första och tredje styckena i paragrafens föreslagna lydelse sammanföras
till ett första stycke av innehåll att allmän åklagare är vid underrätt
och hovrätt statsåklagare eller distriktsåklagare och vid högsta domstolen
riksåklagaren — i andra stycket stadgas, att i mål om ansvar eller enskilt
anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken,
av statstjänsteman, som icke är underkastad disciplinär bestraffning, riks -

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

åklagaren dock är åklagare även vid underrätt och hovrätt, såframt behörigheten
icke är förbehållen särskild åklagare. I praktiken kommer till följd
av åklagarinstruktionen riksåklagaren att vara åklagare endast beträffande
tjänstemän inom åklagarväsendet. I fråga om ämbetsbrott av personer tillhörande
de ytterligare kategorier som omfattas av andra stycket i dess lydelse
enligt det remitterade förslaget — ledamöter av domstolar och centrala
statliga förvaltningsmyndigheter, som icke äro statstjänstemän, samt krigsmän
i högre befattningar — synes det ej föreligga behov av att i rättegångsbalken
ange riksåklagaren som allmän åklagare, eftersom enligt andra författningar
åtalsrätten helt skall tillkomma justitiekanslern.

Därest vår nu gjorda hemställan vinner bifall, måste de i 20 kap. 10 §,
22 kap. 8 § och 23 kap. 22 § rättegångsbalken intagna hänvisningarna till
3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket ändras. I 20 kap. 10 § kan detta ske
på det sätt att hänvisningen i stället får gälla ämbetsbrott, som avses i 20
kap. 1—4 §§ brottsbalken och för vilket allmänt åtal må anställas endast av
riksåklagaren eller särskild åklagare. Hänvisningarna i 22 kap. 8 § och 23
kap. 22 § kunna ersättas av hänvisningar till mål om ämbetsbrott som avses
i 20 kap. 10 §. Med de förordade hänvisningarna kommer man visserligen
icke att, såsom enligt det remitterade förslaget, i själva rättegångsbalken erhålla
uttömmande besked om de för ämbetsbrotten gällande modifikationerna
i de allmänna reglerna om målsägandes talerätt och om förundersökning;
beträffande andra ämbetsansvariga än statstjänstemän och beträffande
krigsmän måste upplysning sökas i de författningar som reglera åtalsrätten.
Någon praktisk olägenhet härav synes dock knappast behöva befaras.

En av lagrådets ledamöter, justitierådet Hagbergh, avstyrkte förslaget till
ändringar i rättegångsbalken och hemställde att tills vidare den nuvarande
ordningen bibehölls väsentligen oförändrad i sak. Justitierådet Hagberghs
yttrande återfinnes å s. 56—58 i propositionen, vartill utskottet torde få
hänvisa.

Departementschefen vid anmälan av lagrådets yttrande

Vid anmälan av lagrådets yttrande anförde statsrådet Kling följande.

Lagrådets hemställan avser bl. a. lagtekniska ändringar av principiell
art angående gränsdragningen mellan de allmänna och särskilda åklagarnas
uppgifter. Principerna för denna gränsdragning bör emellertid bedömas
också från andra utgångspunkter än dem som rör reglerna om särskilt
forum vid talan om ämbetsbrott. Jag förordar därför att frågan om
ändringar på detta område ej prövas i detta sammanhang.

1 enlighet med vad lagrådet bär anfört torde 7 kap. 4 § förslaget till lag
om ändring i rättegångsbalken böra jämkas i formellt hänseende. Ytterligare
några mindre ändringar av redaktionell art bör företas.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

Proposition nr 167
Departementschefen

Vid anmälan av lagrådsremissen av det i förevarande proposition upptagna
lagförslaget anförde t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Hermansson, följande.

I 32 § lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet stadgas, att åtal mot ordföranden
eller ledamot i näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
för ämbetsbrott skall upptagas av Svea hovrätt. Regler av motsvarande
innebörd om särskilt forum för vissa befattningshavare finns i rättegångsbalken,
andra lagar och författningar, instruktioner och arbetsordningar.
I samband med den nya statstjänstemannalagstiftningen har frågan om
begränsning av sådana regler blivit aktuell.

Genom prop. 1965: 146 har för riksdagen framlagts förslag om ändring
av olika föreskrifter på hithörande område. Förslagen innebär, att talan om
ämbetsbrott i princip skall väckas i underrätt i stället för i överrätt. Lagregler
om forum i överrätt vid åtal för brott av denna art föreslås bibehållas
endast för j ustitiekanslern, riksåklagaren och domare inom det allmänna
domstolsväsendet. I överensstämmelse härmed bör även stadgandet i konkurrensbegränsningslagen
om särskilt forum vid ämbetsbrott upphävas. Lagändringen
bör träda i kraft samtidigt som motsvarande ändringar enligt
prop. 1965: 146 eller den 1 januari 1966. Har talan om ämbetsbrott väckts
före nämnda dag, bör dock äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning.

Lagrådet

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Utskottet

Av den tidigare redogörelsen framgår att särskilda forumbestämmelser
gäller för talan angående de självständiga ämbetsbrotten. Sålunda skall för
sådana brott åtal väckas i överrätt mot åtskilliga högre tjänstemän och
andra som är underkastade ämbetsansvar. I vår allmänna rättegångsord»-ning råder däremot ett instanssystem, som innebär att såväl tvistemål som
brottmål skall anhängiggöras vid underrätt. Under åberopande särskilt härav
föreslås i propositionen nr 146 sådan ändring i forumreglerna att underrätt
i princip skall vara första instans även i mål om självständiga ämbets -

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1965

brott. Utskottet ansluter sig till detta förslag. Såsom departementschefen
framhållit föreligger emellertid särskilda skäl att beträffande vissa grupper
av tjänstemän fortfarande göra avsteg från den allmänna instansordningen.
Remissbehandlingen av departementspromemorian i ämnet har också gett
stöd för denna uppfattning. Oenighet har dock härvid rått om vilka avvikelser
från de allmänna forumreglerna som bör bestå. Departementschefen
har föreslagit att endast justitiekanslern, riksåklagaren och domare inom
det allmänna domstolsväsendet med hänsyn till beskaffenheten av de uppgifter
som dessa tjänstemän har att fullgöra alltjämt bör svara i överrätt
för ämbetsbrott. Inom utskottet har tveksamhet yppats om vilka tjänstemän
som bör undantagas från de allmänna forumbestämmelserna. Utskottet har
emellertid ej funnit anledning frångå departementschefens bedömning. Erfarenheterna
av den föreslagna lagstiftningen torde utvisa huruvida den
däri gjorda gränsdragningen är lämplig. Utskottet förutsätter därför att
spörsmålet ägnas fortsatt uppmärksamhet och, om så visar sig påkallat, blir
föremål för förnyat övervägande. Med hänvisning till det anförda och då
förslagen i övrigt ej föranleder någon erinran tillstyrker utskottet bifall till
propositionen nr 146, såvitt nu är i fråga.

Utskottet har till behandling jämväl förehaft propositionen nr 167. Här
förordas i överensstämmelse med nyssberörda förslag att även stadgandet i
konkurrensbegränsningslagen om särskilt forum vid ämbetsbrott upphäves.
Utskottet har ingen erinran häremot.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande propositioner,

a) nr 146, såvitt nu är i fråga, samt

b) nr 167,

måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 24 november 1965

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson,
fröken Mattson*, herrar Schött, Lundin och Svanström;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar östrand, Ekström
i Björkvik, fru Löfqvist, herrar Johansson i Dockered, Oskarson, Jönsson i
Malmö och Sjöholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650030