Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956 (Utlåtande 1956:L1u36 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

Nr 36

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 142, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 15 §, 30 kap. 4 och 7 §§, 43 kap. 11 §,

45 kap. 3 §, 46 kap. 11 §,50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 kap.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan
synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas
bliva slutförda under en tid
av sex timmar. Hinna ej alla sålunda
utsatta mål behandlas under dagen
eller kräver ett måls handläggning
mera än en dag, skall sammanträdet
pågå under erforderligt antal
helgfria dagar i följd. Kan handläggningen
av visst mål beräknas taga i
anspråk mera än två dagar må, om
det kan ske utan olägenhet, avbrott
i handläggningen, så länge sammanträdet
pågår, äga rum under högst
tvä söckendagar i veckan.

Om den — — — — — förordnar Konungen.

1 Senaste lydelse se beträffande SO kap. 7 § SFS 195-1: 432 samt beträffande 43 kap. 11 5 och

46 kap. 11 § SFS 1953: 352.

1 liihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 avd. Nr 36

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

30 kap.

4 §•

Handläggas i en rättegång åtal mot
flera tilltalade, må dom givas beträffande
någon av dem, ehuru handläggningen
angående de övriga icke avslutats.

Handläggas i en rättegång flera
åtal, må dom givas beträffande något
av dem, ehuru handläggningen
angående de övriga icke avslutats.
Avse åtalen samme tilltalade, må sådan
dom dock ej givas med mindre
synnerliga skäl äro därtill.

7 §•

Innan dom-------

Då huvudförhandling ägt rum,
skall samma eller sist nästa helgfria
dag överläggning hållas och, om det
kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Finnes rådrum för domens beslutande
eller avfattande oundgängligen erforderligt,
må rätten besluta anstånd
därmed; domen skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen
avfattas och meddelas, då den tilltalade
är häktad, inom en vecka och i
annat fall inom två veckor efter förhandlingens
avslutande. Är den tilltalade
häktad, skall domen meddelas
senast inom två veckor. Avkunnas ej
domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom
att den hålles tillgänglig å rättens
kansli; vid huvudförhandlingen skall
underrättelse givas om tiden och sättet
för domens meddelande.

stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum,
skall samma eller sist nästa helgfria
dag överläggning hållas och, om det
kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Finnes rådrum för domens beslutande
eller avfattande oundgängligen erforderligt,
må rätten besluta anstånd
därmed; domen skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen
avfattas och meddelas, då den tilltalade
är häktad, inom en vecka och i
annat fall inom två veckor efter förhandlingens
avslutande. Avkunnas ej
domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom
att den hålles tillgänglig å rättens
kansli; vid huvudförhandlingen skall
underrättelse givas om tiden och sättet
för domens meddelande.

Avgöres mål--—----till parterna.

Avkunnande av —--------av fullföljdshänvisning''.

Huvudförhandlingen skall såvitt
möjligt fortgå utan avbrott, till dess

43 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranledas

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

målet är färdigt till avgörande. Påbörjad
huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen
ägt rum enligt 3 § första stycket eller
efter handläggningens början nytt
viktigt skäl anförts eller kännedom
vunnits om nytt viktigt bevis eller
rätten eljest finner det oundgängligen
erforderligt för utredningen.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske.

Å terupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om ej i mål
av sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva minst fyra
veckor rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller annan
särskild omständighet finner synnerliga
skäl att i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.

Till uppskjuten

av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första
stycket, såvitt möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är färdigt
till avgörande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med
mindre förhandlingen ägt rum enligt
3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl
anförts eller kännedom vunnits om
nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske.

Överstiger, då målet efter ett eller
flera uppskov återupptages, den sammanlagda
tid varunder uppskov ägt
rum ej tjugu dagar, må huvudförhandlingen
fortsättas; i annat fall
skall ny huvudförhandling hållas.

hans utevaro.

45 kap.
3 §•

Väckas samtidigt åtal mot någon
för flera brott eller åtal mot flera för
att hava tagit del i samma brott, skola
åtalen handläggas i eu rättegång.

Även i annat fall än nu sagts må
flera åtal handläggas i en rättegång,
om det är till gagn för utredningen.
När skäl äro därtill, må de åter särskil
jas.

Ej må----—-------

Hava åtal väckts mot någon för
flera brott eller åtal mot flera för att
hava tagit del i samma brott, skola
åtalen handläggas i en rättegång, om
ej rätten finner särskild handläggning
vara lämpligare. Åtal, som
väckts mot flera för skilda brott, må
handläggas i en rättegång, om det är
till gagn för utredningen,
är tillämplig.

När skäl äro därtill, må åtal, som
förenats, åter särskiljas.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

<Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 kap.

Huvudförhandlingen skall såvitt
möjligt fortgå utan avbrott, till dess
målet är färdigt till avgörande. Påbörjad
huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen
ägt rum enligt 3 § första stycket eller
efter handläggningens början nytt
viktigt skäl anförts eller kännedom
vunnits om nytt viktigt bevis eller
rätten eljest finner det oundgängligen
erforderligt för utredningen.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. Är den tilltalade häktad,
skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående
förhandlings avslutande eller,
då han häktats därefter, från dagen
för hans häktande, om ej på grund
av särskilda omständigheter längre
uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om ej i mål
av sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva minst fyra
veckor rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller annan
särskild omständighet finner synnerliga
skål att i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.

Till uppskjuten — —

§•

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första
stycket, såvitt möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är färdigt
till avgörande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med
mindre förhandlingen ägt rum enligt
3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl
anförts eller kännedom vunnits om
nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. Är den tilltalade häktad,
skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående
förhandlings avslutande eller,
då han häktats därefter, från dagen
för hans häktande, om ej på grund
av särskilda omständigheter längre
uppskov är nödvändigt.

— 15 § sägs.

50 kap.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 43 kap. 1—6 samt 10—13 §§ vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

är stadgat motsvarande tillämpning;
om kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part
gälle dock 14 § i detta kapitel.

43 kap. 1—6 och 10—13 §§ är stadgat
motsvarande tillämpning; om
kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part
gälle dock 14 § i detta kapitel.

51 kap.
15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och
16 §§ är stadgat motsvarande tilllämpning;
om kallelse till uppskjuten
huvudförhandling och föreläggande
för part gälle dock 14 § i detta
kapitel.

Då mål------------

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 15 § första stycket samt
46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§
är stadgat motsvarande tillämpning;
om kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part
gälle dock 14 § i detta kapitel.

- kapitel stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren under vårsessionen väckt motion, nr 746, av herr
Fröding. I motionen hemställes, »att riksdagen måtte för sin del antaga det
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken med de ändringar

1) att till nu gällande lydelse av 1 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken
fogas följande mening; ''Kan handläggningen av visst mål beräknas taga
i anspråk mera än två dagar, må, om det kan ske utan olägenhet, avbrott
i handläggningen, så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst
tre söckendagar i veckan’;

2) att promulgationsbestämmelsen erhåller följande lydelse: ''Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1956’».

Vidare har utskottet till behandling förehaft fem i anledning av propositionen
under höstsessionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 610 av herr Alexanderson och

nr 611 av herrar Ahlkvist och Lodenius, samt

inom andra kammaren
nr 795 av herr Fröding,
nr 796 av herr Fröding in. fl., och
nr 797 av herr Skoglund i Umeå.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

I motionerna I: 610 och II: 796, vilka är likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte vid behandlingen av förevarande proposition beakta vissa i
motionerna framförda synpunkter beträffande reglerna i rättegångsbalken
om avbrott och uppskov i huvudförhandling samt om fortsatt och ny huvudförhandling
ävensom att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till lagtext.

Motionerna I: 611 och II: 797, vilka är likalydande, utmynnar i en hemställan
av enahanda innehåll.

I motionen II: 795 hemställes, att såsom ett andra stycke i 1 kap. 14 §
rättegångsbalken tillfogas en bestämmelse av följande innehåll: »Skall i vidlyftigt
mål underrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd, må hovrätten
förordna annan lagfaren domare att övervara huvudförhandlingen för
att vid förfall för rättens ordförande i dennes ställe inträda i rätten. Beträffande
sådan domare skall, ändå att han ej inträtt i rätten, vad i 4 kap.
12—14 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.»

I fråga om det närmare innehållet i motionerna får utskottet, i den mån
redogörelse härför icke nedan lämnas, hänvisa till motionerna.

Inledning

Några år efter det att den nya rättegångsbalken trätt i kraft, visade det
sig att det stundom kunde uppstå svårigheter vid tillämpningen av vissa
bestämmelser i balken. Dessa olägenheter, som framträtt i några mycket
omfattande rättegångar, ledde till att år 1953 ändringar gjordes i dessa
bestämmelser. Genom lagen den 5 juni 1953 om ändrad Igdelse av 43 kap.
11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken tillskapades sålunda ökade möjligheter
att, om det i synnerligen vidlyftiga rättegångsmål är nödvändigt med
uppskov under huvudförhandlingen, fortsätta huvudförhandlingen efter uppskovet
i stället för att hålla ny huvudförhandling. Vid tillkomsten av 1953
års lag förutsattes emellertid att de nytillkomna bestämmelserna utgjorde
endast en tillfällig lösning av frågan om behandlingen av vidlyftiga rättegångar
i avbidan på den allmänna översyn av hithörande bestämmelser,
som ankom på 1951 års rättegångskommitté.

I en den 4 april 1955 avgiven promemoria angående vidlyftiga rättegångar
m. m. (SOU 1955: 10) har rättegångskommittén upptagit frågan om de vidlyftiga
målen till behandling. I promemorian har kommittén sökt att efter
två skilda linjer komma till rätta med de olägenheter de vidlyftiga målen
medför. Kommittén har sålunda undersökt dels möjligheterna av att införa
regler som avser att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål, dels ock behovet
av lagändringar som kan underlätta handläggningen av sådana mål.
Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund. Riksåklagarämbetet
har vid sitt yttrande fogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Angående kommitténs förslag till lagtext må hänvisas till den vid propositionen
fogade med B betecknade bilagan.

I. Åtgärder för att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål

I propositionen lämnas dels å s. 8—11 en redogörelse för de åtgärder för
att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål, som kommittén i sin promemoria
upptagit till övervägande, och de förslag till lagändringar kommittén
i denna del framlagt, dels ock å s. 11—13 en översikt över de över promemorian
avgivna yttrandena.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg:

»Det nya rättegångsförfarande som nu tillämpats i åtta år brukar karakteriseras
såsom byggt på muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa
huvudgrunder för förfarandet har, särskilt bland dem som i praktiken
har att tillämpa rättegångsordningen, vunnit en alltmera allmän anslutning.
Någon rubbning av de grundläggande principerna för rättegångsförfarandet
bör icke heller ske. Detta hindrar emellertid icke att jämkningar
i detaljfrågor kan visa sig påkallade. Redan vid rättegångsreformens genomförande
förutsattes att rättegångsbalken inom någon tid skulle kräva
en översyn, grundad på de erfarenheter som framkom vid den praktiska
tillämpningen. För att verkställa en sådan översyn tillkallades år 1951 särskilda
sakkunniga, 1951 års rättegångskommitté. I direktiven för denna
kommitté uttalades att vid utredningen borde, utan någon omprövning av
grundprinciperna för rättegångsordningen, eftersträvas praktiska förenklingar
och förbättringar. Kommittén, vars arbete fortgår, har avlämnat ett
flertal förslag i skilda ämnen som delvis redan föranlett lagstiftning. Till de
ämnen som kommittén fått i uppdrag att undersöka hör också frågan huruvida
rättegångsordningen är lämpligt utformad med hänsyn till handläggningen
av särskilt vidlyftiga mål. Det hade nämligen visat sig att handläggningen
av mycket omfattande mål kunde erbjuda betydande svårigheter
med hänsyn till utformningen i rättegångsbalken av reglerna om avbrott
och uppskov i huvudförhandling. För att snabbt komma till rätta med dessa
olägenheter genomfördes vid 1953 års riksdag en mindre ändring av rättegångsbalkens
regler om förutsättningar för hållande av fortsatt huvudförhandling
i mål vari uppskov under en påbörjad huvudförhandling blivit nödvändigt.
Lagändringen var att betrakta endast som en tillfällig och begränsad
lösning av de problem som sammanhänger med de vidlyftiga rättegångarna
i avbidan på rättegångskommitténs utredning av frågan.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

För att motverka uppkomsten av vidlyftiga brottmål har kommittén i ett
hänseende föreslagit en lagändring, nämligen beträffande reglerna om förening
och särskiljande av åtal. Ändringen innebär en uppmjukning av den
gällande regeln om obligatorisk förening till handläggning i en rättegång av
åtal som samtidigt väckts mot någon för flera brott eller mot flera för att
ha tagit del i samma brott. Enligt ändringsförslaget skall såsom huvudregel
fortfarande gälla att åtal i dessa fall skall handläggas i en rättegång, men
uppdelning på olika rättegångar skall kunna ske, om rätten finner särskild
handläggning uppenbart vara lämpligare. Att en uppmjukning här göres har
icke föranlett några invändningar från remissinstansernas sida.

I likhet med kommittén finner jag det vara en mera ändamålsenlig ordning
att det överlåtes åt rätten att avgöra när flera åtal skall handläggas
i en rättegång än att detta skall vara beroende av om åtalen väckts samtidigt
eller vid skilda tillfällen. Vid avgörandet bör rätten mot varandra
väga alla de skäl av straffrättslig och processuell natur som kräver beaktande.
Vad kommittén i detta hänseende uttalat kan jag i huvudsak ansluta
mig till. Hänsyn torde således i första hand böra tagas till processmaterialets
omfattning och till de olika brottens art och samband med varandra.
Är processmaterialet synnerligen omfattande och har brotten intet närmare
samband med varandra, torde en uppdelning av åtalen på två eller flera
rättegångar i regel böra ske. Såsom advokatsamfundet framhållit bör rätten,
när fråga uppkommer om särskiljande av samtidigt väckta åtal mot
tilltalad som är häktad, fästa stort avseende vid den ståndpunkt som i frågan
intages av den häktade och hans försvarare. Men även eljest bör uppenbarligen
betydelse tillmätas den ståndpunkt som parterna i målet intager.

Såsom kommittén understrukit bör huvudregeln vara den, att åtal mot
någon för flera brott eller mot flera för alt ha tagit del i samma brott skall
handläggas i en rättegång. Detta torde nämligen i det alldeles övervägande
antalet fall ur såväl straffrättsliga som processuella synpunkter framstå såsom
lämpligare än att särskilja åtalen. Skulle rätten, efter prövning av
alla de omständigheter som talar för eller emot en uppdelning av åtalen,
finna att ett särskiljande framstår såsom lämpligare, bör åtalen också skiljas.
I likhet med en av remissinstanserna finner jag det icke påkallat att
för särskiljande av åtal uppställa kravet att rätten skall finna särskiljande
uppenbart vara lämpligare. Någon anledning att befara att domstolarna
skulle komma att uppdela åtalen i större utsträckning än som kan anses
påkallat torde icke föreligga. Eftersom handläggning i skilda rättegångar av
olika åtal mot samme tilltalade i regel leder till mera arbete för domstolen än
om åtalen handlägges i en rättegång, kan det snarare befaras att domstolarna
för att icke ytterligare öka sin arbetsbelastning undviker att särskilja
åtal, ehuru detta eljest skulle vara att föredraga.

För att klargöra att åtal som enligt huvudregeln förenats till handläggning
i en rättegång skall kunna särskiljas när som helst under rättegången,
torde en redaktionell jämkning böra göras i kommitténs förslag.

Bestämmelserna om förening och särskiljande av åtal är upptagna i den

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

avdelning i rättegångsbalken som avser rättegången i underrätt. Denna placering
torde emellertid icke hindra att bestämmelserna kan vinna analogisk
tillämpning, om i överrätt fråga uppkommer att särskilja åtal som i underrätt
handlagts i en rättegång. Åtskilliga bestämmelser i nämnda avdelning
av rättegångsbalken — t. ex. stadgandet i 45 kap. 1 § tredje stycket att mot
tilltalad ej må väckas nytt åtal för gärning för vilken han redan står under
åtal — skall uppenbarligen tillämpas även i överrättsprocess, ehuru bestämmelserna
av lagtekniska skäl upptagits i avdelningen om rättegång i underrätt
samt särskild hänvisning icke gjorts till dessa bestämmelser i de avdelningar
av rättegångsbalken som behandlar överrättsprocessen. Jag finner
därför icke anledning att, såsom en remissinstans ifrågasatt, föreslå
uttryckliga bestämmelser i 51 och 55 kap. rättegångsbalken att i fullföljda
mål hovrätt och högsta domstolen skall äga förordna om särskiljande av
åtal som i lägre rätt handlagts i en rättegång.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har kommittén även övervägt
att genom en ändring i 30 kap. 4 § införa möjlighet till deldom i sådana fall
då i en rättegång flera åtal handlägges mot samme tilltalade. Enligt gällande
regler kan nämligen i brottmål deldom ges endast när ansvarstalan samtidigt
föres mot flera tilltalade; dom kan då meddelas mot en av dem under
det att rättegången fortsätter mot de övriga. Med hänsyn till att man genom
de av kommittén föreslagna ändringarna i 45 kap. 3 § rörande särskiljande
av åtal i praktiken skulle nå i huvudsak samma resultat som genom
en ändring av 30 kap. 4 § har kommittén begränsat sitt ändringsförslag till
att avse endast reglerna om särskiljande av åtal.

Med en sådan ändring av bestämmelserna i 45 kap. 3 § som jag nyss förordat
får domstol alltid möjlighet att, om skäl är därtill, särskilja åtal som
tidigare förenats till handläggning i en rättegång. Denna möjlighet föreligger
även där de olika åtalen avser samme tilltalade. Om det befinnes
lämpligt kan domstolen sålunda enligt detta ändringsförslag, när handläggningen
av ett av åtalen avslutats, bryta ut detta åtal från handläggningen
i övrigt samt avkunna dom över åtalet. Enligt min mening saknas skäl
att icke låta domstolen i sådant fall, i stället för att först särskilja åtalen
och därefter meddela dom över ett av dem, utan särskiljande av åtalen meddela
deldom beträffande det åtal över vilket handläggningen avslutats. Med
hänsyn till att gemensamt straff i regel bör ådömas när åtal väckts mot
någon för flera brott, bör emellertid deldom rörande ett av brotten kunna
meddelas endast när synnerliga skäl är därtill. Jag föreslår därför att bestämmelserna
i 30 kap. 4 § ändras i enlighet med vad jag nu anfört.»

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

II. Åtgärder för att underlätta handläggningen av vidlyftiga mål

1. Avbrott och uppskov i huvudförhandling samt fortsatt och
ny huvudförhandling

Gällande bestämmelser

Rättegångsbalkens grundsatser om muntlighet, omedelbarhet och koncentration
innebär i korthet, att det material som skall utgöra grundval för
domen skall framläggas för rätten i muntlig form, att rättens avgörande
skall grundas omedelbart på detta muntligen framlagda material och alt den
förhandling vid vilken materialet framlägges skall slutföras vid ett enda
rättegångstillfälle eller i vart fall vid rättegångstillfällen som ligger varandra
så nära i tiden att rättens uppfattning om vad som förekommit ännu är
ogrumlad när målet avgöres.

Stadganden om huvudförhandling i underrätt har givits i 43 kap. såvitt
angår tvistemål och i 46 kap. såvitt angår mål vari föres allmänt åtal. Rörande
övriga brottmål ges stadganden i 47 kap. väsentligen genom hänvisningar
till 46 kap. Reglerna i 43 och 46 kap. är i huvudsak tillämpliga även
på huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen (50 kap. 15 §, 51 kap.
15 § och 55 kap. 15 §).

Enligt 43 kap. 1 § och 46 kap. 1 § skall rätten, då målet uppropas, inhämta
upplysning huruvida hinder möter för målets företagande till slutlig
handläggning.

I 43 kap. 2 § är för tvistemålens del och i 46 kap. 2 § för brottmålens del
uppräknade vissa omständigheter som utgör dylikt hinder. Möter hinder för
målets företagande till slutlig handläggning, skall huvudförhandlingen inställas
och utsättas till annan dag. Kan det antagas att hindret kommer att
undanröjas före handläggningens slut, må dock huvudförhandling hållas.

Möter mot huvudförhandling i tvistemål hinder som avses i 43 kap. 2 §
må likväl enligt 43 kap. 3 § första stycket förhandlingen påbörjas, om det
kan antagas att denna kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny
huvudförhandling, d. v. s. återupptagas till slutlig handläggning inom två
veckor från dagen för första förhandlingens avslutande, och tillika uppdelningen
finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen. För brottmålens
del finns i 46 kap. 3 § första stycket en motsvarande regel, som dock äger
tillämpning endast å vissa av de i 46 kap. 2 § uppräknade hindren.

Enligt 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § gäller som allmän regel för såväl
tvistemål som brottmål, att huvudförhandling såvitt möjligt skall fortgå
utan avbrott. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas endast under
vissa särskilt angivna förutsättningar. Dessa förutsättningar är antingen att
förhandlingen ägt rum enligt nyss berörda regler i första stycket av 43 kap.
3 § eller 46 kap. 3 § eller att efter handläggningens början nytt viktigt skäl
anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller att rätten eljest
finner uppskov oundgängligen nödvändigt för utredningen. Uppskjutes huvudförhandlingen,
skall den återupptagas så snart det lämpligen kan ske.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

För brottmål stadgas dessutom, att om den tilltalade är häktad, förhandlingen
skall återupptagas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings
avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande,
om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Om uppskov meddelas, kan den vidare handläggningen bil antingen en
fortsatt huvudförhandling eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas i
andra stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §. Före 1953 års lagändring gällde
enligt dessa lagrum att huvudförhandling må fortsättas, om målet återupptages
till slutlig handläggning inom två veckor från dagen för första
förhandlingens avslutande men att i annat fall ny huvudförhandling skall
hållas. Efter 1953 års lagändring har lagrummen följande lydelse:

Äterupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande, må huvudförhandlingen fortsättas. I
annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfattning
att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätten med
hänsyn till utredningens" beskaffenhet eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att i stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Enligt kungl. cirkulär den 5 juni 1953 till rikets underrätter åligger det
underrätt, som utsatt fortsatt huvudförhandling att hallas senare än i första
punkten av sistnämnda båda stadganden föreskrives, att skyndsamt göra
anmälan därom till hovrätten.

Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling framgår av 43 kap.
13 § och 46 kap. 13 §, vilka lagrum har följande lydelse:

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handlaggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder
därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas
genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Från föreskriften om upptagande på nytt vid ny huvudförhandling av
förut upptagen bevisning har för ett särskilt fall gjorts ett undantag. I anslutning
till en regel i 41 a § sinnessjuklagen att beslut om sinnesundersökning
ej må meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen ellei
övertygande bevisning förebragts att han begått densamma, stadgas sålunda
i samma lagrum följande:

Har beslut om sinnesundersökning meddelats sedan målet förekommit
vid huvudförhandling, erfordras ej vid ny huvudförhandling, att tidigare
upptagen bevisning ånyo upptages, sä framt ej särskilda skäl därtill äro.

Enligt 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § gäller för såväl tvistemål som brottmål,
att dom skall, om huvudförhandling ägt rum, grundas å vad som förekommit
vid huvudförhandlingen. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit
hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen
grundas ä vad därvid förekommit.

12 Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

Här bör också omnämnas följande för allmän underrätt gällande bestämmelse
i 1 kap. 15 § första stycket:

I propositionen återges några av kommittén lämnade uppgifter om motsvarande
regler i Norge och Danmark. Det framhålles, att i dessa länder,
vilka liksom Sverige har rättegångsordningar grundade på moderna principer,
någon skillnad icke göres mellan fortsatt och ny huvudförhandling.
Har uppskov i förhandlingen ägt rum, gäller i Norge för tvistemålens del
att vid den nya förhandlingen skall vad som förekommit vid den tidigare
förhandlingen upprepas i så stor utsträckning, som någon av domarna finner
nödvändigt »for åt faa saken riktigt oplyst» (lov om rettergångsmaaten
for tvistemaal § 337). I den norska straffprocessen gäller att vid den nya
förhandlingen skall upprepning ske, »forsaavidt Retten finder det fornpdent».
Har uppskovet varat över fyra dagar, kan envar av domstolens ledamöter
påfordra upprepning (straffeprocesloven § 325). I den danska
straffprocessen bestämmer rättens ordförande om och i vilken omfattning
efter uppskov upprepning skall ske av vad som förekommit vid den tidigare
förhandlingen (lov om rettens pleje § 850). För tvistemålens del finns i
Danmark ingen bestämmelse om upprepningsskyldighet.

Å s. 18—28 i propositionen lämnas en redogörelse för innehållet i kommitténs
promemoria i vad den avser förslag till ändrade regler om avbrott
och uppskov i huvudförhandlingen samt om fortsatt och ny huvudförhandling
ävensom för de remissyttranden som berör dessa frågor.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen:

»Enligt nya rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse var möjligheterna
att uppskjuta eu påbörjad huvudförhandling starkt begränsade. Bestämmelserna
härom — framför allt den s. k. tvåveckorsregeln i 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § enligt vilken huvudförhandling kan fortsättas efter avbrott endast
om målet upptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för den första förhandlingens avslutande — hade till syfte att säkerställa
rättegångens koncentration och förhindra att den äldre rättegångsordningens
uppskovssystem vann insteg. Emellertid visade sig bestämmelserna i
praktiken leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa fall. Det kunde
således i vidlyftiga processer inträffa att, om det mot slutet av huvudförhandlingen
blev nödvändigt med ett uppskov under någon dag och sådant
uppskov tidigare förekommit, hela rättegången måste tagas om från början.
Om gällande uppskovsregler strikt skulle följas, kunde man i processer av

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

sådan omfattning alt huvudförhandlingen krävde en eller flera månader vara
viss om att kunna genomföra processen endast under särskilt gynnsamma
omständigheter.

För att undanröja de olägenheter som uppskovsreglerna visat sig kunna
leda till genomfördes år 1953 en uppmjukning av tvåveckorsreglen. I mål av
sådan vidlyftighet att huvudförhandlingen beräknades kräva minst fyra veckor
fick rätten sålunda möjlighet att även efter uppskov som överstigit två
veckor fortsätta den påbörjade huvudförhandlingen i stället för att hålla
ny huvudförhandling. Såsom förutsättning härför uppställdes att rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet
fann synnerligt skäl att i stället för ny huvudförhandling hålla fortsatt huvudförhandling.
Det bör framhållas att införandet av denna undantagsregel
betraktades endast som en tillfällig lösning av frågan om behandlingen av
de vidlyftiga målen i avbidan på rättegångskommitténs allmänna översyn
av frågan.

I sin utredning i ämnet konstaterar rättegångskommittén att det i praxis
visat sig i det närmaste omöjligt att vid handläggning av mycket vidlyftiga
mål tillämpa rättegångsbalkens uppskovsregler på det sätt som ursprungligen
avsetts. En jämkning av dessa regler bör enligt kommitténs mening ske.
Jämkningen får dock icke innebära att man åsidosätter rättegångsbalkens
grundläggande principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration.
Från denna utgångspunkt diskuterar kommittén olika tänkbara lösningar
och undersöker först möjligheten att, i likhet med vad som gäller i Danmark
och Norge, lägga i domstolens hand att avgöra huruvida efter uppskov
i huvudförhandling ny eller fortsatt huvudförhandling skall hållas. Emellertid
anser sig kommittén icke kunna förorda en sådan lösning, främst därför
att denna skulle innebära risk för att den äldre rättegångsordningens uppskovssystem
åter skulle vinna insteg.

Tanken att icke genom i lag bestämda uppskovsfrister binda domstolarna
till ett visst förfarande har, såsom framgått av den föregående redogörelsen,
vunnit anslutning hos eu del remissinstanser. Onekligen skulle också åtskilliga
fördelar vara förenade med en sådan lösning. En frihet för domstolarna
att alltefter de särskilda förhållandena avgöra i vilken utsträckning uppskov
i påbörjad huvudförhandling må tillåtas skulle väl i allmänhet icke
heller komma att leda till att uppskov skulle medges i någon större utsträckning.
Det torde emellertid icke kunna förnekas att en sådan lösning
skulle vara förenad med vissa risker att den äldre rättegångsordningens uppskovssyslem
så småningom vinner insteg. Och detta system är helt oförenligt
med den nya rättegångsordningens grundläggande principer. Jag är därför
icke beredd att förorda en lösning efter nu antydda linjer utan anser, i
likhet med kommittén och flertalet av remissinstanserna, att i lagen bör anges
under vilka förutsättningar huvudförhandling må fortsättas eller uppskov.

Samma invändningar som kan anföras mot tanken att låta rätten efter
omständigheterna avgöra huruvida fortsatt eller ny huvudförhandling skall

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

hållas kan enligt kommitténs mening riktas även mot den genom 1953 års
lagändring införda undantagsregeln. Det är emellertid att märka att denna
undantagsregel har ett synnerligen snävt tillämpningsområde. Med hänsyn
härtill får invändningarna icke alls samma tyngd i detta fall. Emellertid kan
ur andra synpunkter vägande invändningar riktas mot undantagsregeln,
och jag anser det därför angeläget att söka åstadkomma en bättre lösning
av förevarande problem än den som uppnåddes genom 1953 års provisoriska
lagändring.

Den lösning som kommittén förordar innebär att den nuvarande tvåveckorsregeln
ändras på det sättet, att en viss tillåten maximitid för uppskov
stadgas i stället för att, såsom nu, en viss frist föreskrives, räknat från den
dag uppskov första gången meddelades. Denna maximitid, som skall gälla
även för det fall att flera uppskov meddelas under huvudförhandlingen, föreslås
av kommittén till femton dagar. Någon undantagsregel för mål av
synnerlig vidlyftighet skall icke gälla. Vidare föreslår kommittén att avbrott
i huvudförhandling skall utan särskilt uppskovsskäl få göras å dag
före helgdag. Sådant avbrott, liksom avbrott för helgdag, skall ej inräknas
i den nyss angivna längsta uppskovstiden. Slutligen föreslår kommittén en
mindre utvidgning av de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § upptagna uppskovsskälen.
Den nu gällande regeln att uppskov må ske, om det är oundgängligen
erforderligt för utredningen, skall sålunda enligt kommittéförslaget
ersättas med en regel att uppskov må ske, om det är oundgängligen erforderligt
för handläggningen.

Kommitténs förslag att avbrott i huvudförhandling må ske å dag före
helgdag utan att avbrottet räknas som uppskov i teknisk mening har icke
töranlett några principiella invändningar från remissinstansernas sida; åtskilliga
av dessa har emellertid i detta hänseende förordat en något längre
gående lagändring än den kommittén föreslagit. Det har sålunda från flera
håll understrukits att det icke är realistiskt att räkna med att en huvudförhandling
som kräver flera veckor kan pågå mera än genomsnittligt tre eller
högst fyra dagar i veckan. En intensivare handläggning blir nämligen ofta
alltför pressande såväl för domstolsledamöterna som för parterna och deras
ombud. Deltagarna i en rättegång som spänner över en längre tidrymd
måste vidare beredas tillfälle att i någon omfattning sköta andra uppdrag
och ombesörja löpande ärenden. Detta gäller inte minst nämndemännen. De
nu anförda synpunkterna har enligt min mening klart bestyrkts av de vunna
erfarenheterna från handläggningen av vidlyftiga mål. Jag finner det därför
ur olika synpunkter angeläget att kortare uppehåll i rättegången då och
då kan göras. Bestämmelser som gör det möjligt för domstolen att med
ganska korta intervaller överlägga om ett behandlat avsnitt i ett mål, samla
och ordna intrycken av vad som förekommit och förbereda den fortsatta
handläggningen torde icke motverka utan fastmer främja rättegångens
koncentration och omedelbarhet.

På grund av det anförda vill jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser,
t öreslå att avbrott i handläggningen må, så länge sammanträdet pågår, äga

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

rum under högst två söckendagar i veckan, utan att sådant avbrott inräknas
i den uppskovstid som är avgörande för frågan om fortsatt eller ny huvudförhandling
skall hållas. Såsom förutsättning för att dylikt avbrott skall fä
äga rum torde böra anges, att handläggningen av målet kan beräknas taga
mera än två dagar i anspråk och att avbrottet kan ske utan olägenhet. Det
torde böra överlåtas åt domstolen att efter omständigheterna avgöra vilken
eller vilka dagar i veckan som må vara handläggningsfria. Ett stadgande av
detta slag är av annan karaktär än de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § upptagna
reglerna rörande uppskov i huvudförhandling. Med hänsyn härtill anser
jag att stadgandet icke bör upptagas i nämnda lagrum. Det synes lämpligen
kunna införas i 1 kap. 15 § första stycket. Vad i detta lagrum stadgas
torde genom hänvisningar i 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § böra göras tilllämpligt
även på huvudförhandling i överrätt.

Vad sedan angår frågan hur den egentliga uppskovstiden skall bestämmas
kan jag, i likhet med flertalet remissinstanser, ansluta mig till kommitténs
förslag att ersätta den nuvarande tvåveckorsregeln med en regel
som anger en viss maximitid för tillåtna uppskov, ett eller flera. Däremot är
jag i likhet med åtskilliga remissinstanser icke övertygad om att den av
kommittén föreslagna maximitiden femton dagar är tillfyllest. En granskning
av handläggningstiden för de vidlyftiga mål som under senare år varit
före vid domstolarna ger enligt min mening vid handen att en högsta sammanlagd
uppskovstid om femton dagar kan bli för snäv, även om, såsom
jag förordat, möjlighet gives till uppehåll i handläggningen under två söckendagar
i veckan. Såsom komplettering till den förteckning över handläggningstiderna
för vissa vidlyftiga mål som redovisas i en bilaga till kommitténs
betänkande vill jag nämna, att huvudförhandlingen vid Stockholms
rådhusrätt av tredje delen av de s. k. Lundquistmålen pågick under 53 dagar
och att uppehåll under huvudförhandlingen ägde rum under sammanlagt
48 vardagar. Uppehållen betingades främst av hinder för nämndemän
och försvarare samt önskemål från åklagare och försvarare och av förberedelser
för handläggning av nya avsnitt i målet och för slutanföranden i
behandlade avsnitt. Någon mera betydande förlängning utav den av kommittén
föreslagna tiden torde emellertid icke vara nödvändig. Med en tillåten
högsta sammanlagd uppskovstid om tjugu dagar och med de ändringar
av hithörande lagbestämmelser i övrigt som jag i det föregående föreslagit
torde domstolarna även efter ett upphävande av den år 1953 införda undantagsregeln
kunna bemästra problemen med de vidlyftiga rättegångarna.
Den angivna tiden torde å andra sidan icke vara så lång att rättens ledamöter,
då målet återupptages efter uppskov, ej kan antagas minnas vad som
förut förekommit i målet. Skulle rätten med hänsyn till den tid som förflutit
efter meddelat uppskov i målet eller av annat skäl finna lämpligt att
redogörelse lämnas för vad som tidigare förekommit eller att visst material
ånyo förebringas, kan rätten förordna därom. I enlighet med vad jag nu
anfört vill jag föreslå att den högsta sammanlagda uppskovstiden bestämmes
till tjugu dagar.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

Uppenbarligen kommer en högsta uppskovstid om tjugu dagar att få betydelse
främst när det gäller handläggningen av vidlyftiga mål. Det alldeles
övervägande antalet mål är emellertid icke av särskilt vidlyftig natur, och
det kunde kanske därför ifrågasättas om man icke för dessa mål kunde
uppställa snävare regler i fråga om uppskovstiden. En lösning med längre
sammanlagd uppskovstid för vidlyftiga mål än för vanliga mål synes emellertid
med tanke på gränsfallen och även i övrigt mindre lämplig. Med en
högsta uppskovstid av tjugu dagar för alla mål vinnes även den fördelen, att
i en domstol med treveckorstur för nämnden huvudförhandlingen kan, om
uppskov blir nödvändigt, uppskjutas tre veckor och sålunda fortsättas å
ordinarie rättegångsdag utan att nämnden behöver inkallas till extra sammanträde.

En reglering av uppskovstiden i enlighet med vad jag nu föreslagit torde
vidare medföra att i mål, där yttrande från interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
eller annat håll inhämtas först efter huvudförhandlingen,
yttrandet kan betydligt oftare än för närvarande beräknas hinna avgivas
inom sådan tid att förhandlingen kan slutföras vid fortsatt huvudförhandling.
Däremot torde väl utlåtanden över verkställda sinnesundersökningar
i allmänhet ej hinna avgivas inom sådan tid att ny huvudförhandling kan
undvikas. Det är emellertid angeläget att tiden för sinnesundersökningar
nedbringas, och jag har min uppmärksamhet riktad på de problem som
sammanhänger härmed.

Jag vill understryka att en reglering av uppskovstiden i enlighet med vad
jag här förordat icke pa nagot sätt rubbar rättegångsbalkens bestämmelser
om vad som må utgöra skäl till uppskov. I sådant hänseende gäller såsom
huvudregel att påbörjad huvudförhandling skall fortgå utan avbrott till dess
målet är färdigt för avgörande. Undantagen från denna huvudregel är, såsom
framgått av den tidigare redogörelsen, restriktivt utformade. Någon
ändring i huvudregeln har icke föreslagits av kommittén. Beträffande en av
de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § angivna förutsättningarna för att uppskov
må beviljas har kommittén emellertid föreslagit en mindre jämkning. Enhgt
lagrummens nu gällande lydelse må uppskov beviljas, om rätten finner
det oundgängligen erforderligt för utredningen. För att möjliggöra uppskov
även av annat skäl än med hänsyn till utredningen i målet — behov föreligger
exempelvis av uppehåll i förhandlingen för överläggning inom domstolen
rörande ett handlagt avsnitt av målet eller för att domstolen och

parterna skall få tillfälle att förbereda och planlägga den fortsatta handläggningen
eller därför att någon av rättens ledamöter på grund av sjukdom
ellei annan anledning blir förhindrad att tjänstgöra — föreslår kommittén
att ordet utredningen ersättes med det mera omfattande begreppet handläggningen.
I likhet med kommittén anser jag en jämkning av lagrummen
på denna punkt motiverad. Såsom framhållits av hovrätten för Nedre Norrland
torde uppskovsrätten icke behöva knytas vare sig till utredningen eller
handläggningen utan uppskov bör kunna medges när det finnes oundgängligen
erforderligt.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

Även med den jämkning av förutsättningarna för uppskov som jag sålunda
föreslår framgår det klart av bestämmelserna härom att uppskov skall
medges endast när det påkallas av vägande skäl. Det är uppenbarligen av
största vikt att längre och upprepade uppskov i en påbörjad huvudförhandling
undvikes. Sådana äventyrar rättegångsbalkens grundläggande principer
om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Med anledning av ett uttalande
från föreningen Sveriges stadsdomare att sträng återhållsamhet bör
iakttagas vid beviljande av uppskov för att komplettera utredningen el. dyl.
vill jag emellertid framhålla, att om återhållsamheten i detta hänseende drives
alltför långt, så kan detta medföra att parterna, efter fullföljd av målet,
i högre instans i stor utsträckning åberopar och tillätes förebringa ny bevisning
eller annan utredning som icke ingått i det processmaterial på vilket
underrättens dom grundats. En sådan utveckling innebär olägenheter i
olika hänseenden. Det är av flera skäl angeläget att processmaterialet är fullständigt
redan i första instans.

I likhet med kommittén finner jag ej anledning att i detta sammanhang
föreslå någon ändring av reglerna i 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 § om upprepningsskyldigheten
vid ny huvudförhandling. Icke heller finner jag anledning
att i detta sammanhang föreslå någon ändring av hithörande regler
i 41 a § sinnessjuklagen. I de fall där domstolen efter huvudförhandling förordnat
om sinnesundersökning av en tilltalad torde skuldfrågan i regel ha
så klarlagts vid den första förhandlingen, att processmaterialet kan vid den
nya huvudförhandlingen begränsas i avsevärd grad. Uppenbarligen ankommer
det i första hand på parterna att verkställa den sovring av materialet
som i dessa fall kan ske. Vad nu sagts äger tillämpning även när huvudförhandling
uppskjutits för inhämtande av yttrande från interneringsnämnden
eller ungdomsfängelsenämnden och liknande fall.

Med hänsyn bland annat till att nu berörda regler i 41 a § sinnessjuklagen
till sin natur är processuella har Stockholms rådhusrätt föreslagit att reglerna
införlivas med rättegångsbalken. Detta framstår enligt rådhusrättens
mening som så mycket mera önskvärt som reglerna avsetts beröra icke blott
sinnesundersökningsfallen utan även sådana fall då uppskovsfristen gått
till ända till följd av att yttrande inhämtats från interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
eller annan myndighet. Vad rådhusrätten sålunda anfört
förtjänar enligt min mening att närmare övervägas. Med hänsyn till att
spörsmålen om interneringsnämndens och ungdomsfängelsenämndens uppgifter
och ställning är under utredning av strafflagberedningen och då förslag
i dessa hänseenden kan väntas inom kort är jag icke beredd alt i detta
sammanhang föreslå någon ändring i frågan om bestämmelsernas placering.
»

2. Tid för meddelande av dom i mål mot häktad
Gällande bestämmelser

I 30 kap. rättegångsbalken ges bestämmelser om dom och beslut i brottmål.
Enligt 7 § andra stycket skall, då huvudförhandling ägt rum, samma

2 Tiihang till riksdagens protokoll 19öG. 9 samt. 1 and. Nr 36

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom
beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande
oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen
skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas,
då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor
efter förhandlingens avslutande. Är den tilltalade häktad, skall domen meddelas
senast inom två veckor.

17 kap. 9 § andra stycket innehåller för tvistemålens del bestämmelser
som i huvudsak överensstämmer med reglerna rörande brottmål. I tvistemål
kräves dock för anstånd med domens meddelade endast att på grund av
målets beskaffenhet rådrum erfordras för domens beslutande eller avfattande.

En redogörelse för vad i denna del i promemorian anförts av kommittén,
som härutinnan icke framlagt något förslag till ändrade regler, och av
remissinstanserna lämnas å s. 36—38 i propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anförde vid lagrådsremissen bl. a.;

»Den i lagen föreskrivna absoluta maximitiden i fråga om tiden för meddelande
av dom mot tilltalad som är häktad har i praktiken visat sig medföra
svårigheter när det gäller vidlyftiga mål och en uppmjukning av denna
föreskrift har ifrågasatts. Rättegångskommittén har emellertid ansett att
någon jämkning av hithörande regler ej behöver ske, om kommitténs förslag
om ändring av uppskovsreglerna i 46 kap. 11 § genomföres. Genom en
ändring av uppskovsreglerna skulle nämligen, anser kommittén, ökade möjligheter
skapas för rätten att under huvudförhandlingens gång etappvis
överlägga om och preliminärt taga ställning till olika delar av ett vidlyftigt
brottmål.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för remissinstansernas
yttranden i denna del har från flera håll starkt understrukits
att behov av en uppmjukning av den absoluta tidsgränsen föreligger även
om en ändring av uppskovsreglerna genomföres. Häradshövdingeföreningen
framhåller sålunda att det i praktiken kan vara omöjligt att färdigställa en
dom i ett vidlyftigt mål inom fjorton dagar, om sedvanlig omsorg skall nedläggas
vid domens utarbetande. Samma ståndpunkt intager Svea hovrätt
och Stockholms rådhusrätt, domstolar som i högre grad än andra torde ha
praktisk erfarenhet av de särskilda svårigheter som är förenade med de vidlyftiga
målen.

\ ad som sålunda och i övrigt anförts från remissinstansernas sida äger
enligt min mening en sådan tyngd, att en uppmjukning av den absoluta tidsgi
äns inom vilken dom i mal rörande häktad skall meddelas framstår såsom
pakallad trots de betydelsefulla hänsyn som föranlett denna maximitrist.
Föreskrifterna rörande tiden för meddelande av dom mot den som
är häktad bör icke vara sa snävt utformade, att de i praktiken omöjliggör

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

en tillämpning av rättegångsbalkens häktningsregler i vidlyftiga mål. Å
andra sidan bör av föreskrifterna tydligt framgå att särskild skyndsamket
kräves, när det gäller tilltalad som är häktad. Det må emellertid i detta
sammanhang erinras om att domstolen jämlikt 4 kap. 12 § strafflagen
äger förordna att häktningstiden skall avräknas från straffet.

Frågan hur en uppmjukning av föreskriften om den absoluta tidsfristen
lämpligen bör ske är tveksam. Närmast till hands ligger måhända den
lösningen, att man något förlänger den nuvarande tidsfristen om två veckor.
För att vinna vad man önskar uppnå med en förlängning av tidsfristen torde
denna icke kunna bestämmas till kortare tid än tre veckor. Även en sådan
mindre utvidgning av tidsfristen är emellertid ägnad att väcka starka betänkligheter.
Bortsett från att en dylik förlängning i något, säkerligen mycket
sällsynt, fall skulle kunna visa sig otillräcklig synes mot denna lösning
främst kunna anföras, att den kan tänkas leda till en allmän förlängning
av anståndstiden. Om den längsta anståndstiden skulle bestämmas till tre
veckor, skulle ett beslut om exempelvis fjorton dagars anstånd med domen
uppenbarligen icke få samma karaktär av undantagsfall som ett dylikt beslut
för närvarande har. Med hänsyn till de stora krav på skyndsamhet
som måste ställas särskilt när det gäller avgörande i brottmål mot tilltalad
som är häktad vill jag icke förorda en lösning som för det stora flertalet
mål innebär risk för en förlängning av tiden mellan huvudförhandlingens
avslutande och domen i målet, låt vara att lösningen visserligen skulle undanröja
vissa svårigheter som för närvarande kan uppkomma i ett eller
annat undantagsfall. Jag vill i stället, om än med viss tvekan, ansluta mig
till det ändringsförslag som förordats i flera av remissyttrandena och som
innebär att den särskilda regeln om dom senast inom två veckor för den
händelse den tilltalade är häktad får utgå. Med en sådan lösning kommer,
liksom för närvarande, huvudregeln att vara den, att dom i brottmål
skall beslutas och avkunnas omedelbart efter den överläggning som skall
hållas i anslutning till huvudförhandlingen. Finnes rådrum för domens beslutande
eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd
därmed. Om ej synnerligt hinder möter, skall i sådant fall domen
meddelas, när den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom
två veckor efter förhandlingens avslutande. Någon anledning att befara att
domstolarna skall missbruka denna starkt begränsade möjlighet till anstånd
anser jag icke föreligga.

För att möjliggöra särskild kontroll över att domstol icke beslutar anstånd
med meddelande av dom mot häktad i andra fall eller i större utsträckning
än som avses med bestämmelserna kunde möjligen övervägas att
föreskriva skyldighet för domstol att vid beslut om anstånd överstigande
två veckor göra anmälan om beslutet med uppgift om anledningen till anståndet.
Mot införande av en sådan anmälningsskyldighet kan emellertid vägande
invändningar göras. .lag kan därvid åberopa väsentligen samma skäl
som föranledde att ett liknande förslag om anmälningsskyldighet avvisades
vid nya rättegångsbalkens tillkomst. Vid detta tillfälle framfördes vissa för -

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

slag att genom enklare anordningar än införande av anmälningsskyldighet
vinna möjlighet att utöva kontroll. Sålunda framfördes tanken att låta rätten
i en särskild Jiggare över mål, i vilka anstånd med meddelande av dom beslutats,
anteckna anledningen till anståndet. En sådan anordning synes kunna
genomföras utan de olägenheter som är förenade med ett anmälningsförfarande.
Erforderliga föreskrifter härom torde emellertid kunna meddelas
i administrativ ordning.»

3. Suppleant för rättens ordförande

I syfte att minska riskerna för att domstol med nämnd skall förlora sin
domförhet på grund av förfall för ordföranden under pågående förhandling
har kommittén föreslagit, att i 1 kap. 14 § rättegångsbalken införes den
regeln att, om i synnerligen vidlyftigt mål underrätt skall bestå av lagfaren
domare och nämnd, hovrätten må förordna annan lagfaren domare att övervara
huvudförhandlingen för att vid förfall för rättens ordförande i dennes
ställe inträda i rätten.

För remissyttrandena i denna fråga redogöres å s. 35 i propositionen.

Departementschefen

»Såsom framhållits av Stockholms rådhusrätt kan det önskemål, som kommittén
velat tillgodose genom möjligheten att i vidlyftiga mål förordna suppleant
för rättens ordförande, tillgodoses även genom en utökning av antalet
lagfarna ledamöter i domstol med nämnd i förening med en domförhetsregel
av innehåll att domstolen är domför även med ett mindre antal lagfarna ledamöter
än det som högst må sitta i rätten. Frågan om underrätts sammansättning
och om domförhetsreglerna är för närvarande föremål för särskild
utredning. Med hänsyn härtill och till att behovet av en reform i enlighet
med kommitténs förslag icke i praktiken visat sig särskilt trängande är jag
icke för närvarande beredd att föreslå införande av bestämmelser om suppleant
för rättens ordförande. Mot förslaget synes för övrigt den anmärkningen
kunna riktas, att suppleantens ställning och befogenheter i rättegången
innan han inträtt i rätten icke reglerats med den klarhet som är önskvärd.
Självfallet bör han ej innan han inträtt i rätten äga att deltaga i rättens
omröstning till dom eller beslut. Däremot talar starka skäl för att han i likhet
med rättens ledamöter i övrigt skall äga rätt att genom frågor till parterna
eller på annat sätt bidraga till målets belysning och att deltaga i rättens
överläggningar. Såsom nyss antytts synes emellertid hela problemet
kunna anstå i avbidan på den nämnda utredningen.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat det framlagda förslaget utan erinran.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

Ärendets tidigare behandling i riksdagen

Över propositionen och den vid vårsessionen väckta motionen avgav utskottet
under samma session utlåtande nr 34. Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med avslag å motionen II: 746, bifalla propositionen. Reservation
anfördes av fyra ledamöter. Enligt reservanternas mening hade utskottets
utlåtande bort innefatta tillstyrkande av bifall till de i motionen II: 746
framförda förslagen ävensom hemställan om sådan ändring i övrigt av propositionens
förslag beträffande reglerna om uppskov i huvudförhandling
samt fortsatt, och ny huvudförhandling att maximitiden för uppskov bestämdes
till femton dagar samt att den år 1953 införda undantagsregeln bibehölles
med endast den ändringen däri att orden »fyra veckor» utbyttes
mot »tjugufyra dagar».

Riksdagens kamrar beslöt att visa utlåtandet åter till utskottet samt att till
höstsessionen uppskjuta behandlingen av ärendet.

Inom utskottet har därefter upprättats en promemoria över inhämtade
upplysningar rörande ett par vidlyftiga mål. Det ena av dessa handlägges
f. n. av rådhusrätten i Umeå och plägar benämnas Bowatermålet. Det andra,
det s. k. Cluvermålet, har under sommaren 1956 handlagts av häradsrätten
i Nås och Malungs domsaga.

Förnyad remissbehandling

Utskottet har beträffande frågan om lämpliga regler för avbrott och uppskov
i huvudförhandling samt fortsatt och ny huvudförhandling inhämtat
yttranden från riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland
och kommittén. Därjämte har i samma fråga föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund
beretts tillfälle avgiva yttranden.

Förutom yttrandena från dessa instanser föreligger jämväl av riksåklagarämbetet
infordrade yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges
stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler.

Några av remissinstanserna har ingått på frågan huruvida man borde, i
likhet med vad som gäller i Danmark och Norge, överlämna åt domstolarna
att obundna av fixa lagregler själva med hänsynstagande till förhållandena
i varje fall avgöra om efter uppskov ny eller fortsatt huvudförhandling skall
hållas.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har för sin del förordat införande
av eu sådan ordning. Föreningen säger sig ej ha rubbats i sin förut tillkännagivna
övertygelse om alt denna lösning är den mest ändamålsenliga
och att den kan genomföras utan risk för att domstolarna återfaller till det
under äldre rättegångsbalkens tid rådande uppskovssystemet.

Svea hovrätt uttalar i sitt yttrande:

Om man väljer att i lagen angiva, under vilka förutsättningar huvudförhandling
må fortsättas efter uppskov, måste enligt vunna erfarenheter eu

Första lagutskottets utlåtande nr 36 dr 1956

reglering göras inom en mycket vidsträckt ram för att en tillfredsställande
lösning skall vinnas i avseende å alla problem som de vidlyftiga målen erbjuda.
Värdet av en sådan reglering kan ifrågasättas. En ordning, innebärande
frihet för domstolarna att själva för varje särskilt fall avgöra huruvida
efter uppskov ny eller fortsatt huvudförhandling skall hållas, är
enligt hovrättens mening att föredraga. De mot en sådan lösning uttalade
farhågorna för att den äldre rättegångsordningens uppskovssystem på nytt
skall vinna insteg synas överdrivna. Det är naturligt att i samband med
1953 års lagändring i ämnet, då man första gången grep sig an problemet
att jämka den för rättegångsbalkens grundprinciper viktiga uppskovsregeln,
stor återhållsamhet kom till uttryck. Sedan dess har den nja rättegångsordningen
varit i tillämpning ytterligare några år och dess grundprinciper
torde nu ha vunnit sådan hävd hos domstolarna, att en återgång till den
gamla ordningens uppskovssjTstem ter sig främmande. Därest mer eller
mindre detaljerade bestämmelser om avbrott och uppskov undvikas, torde
i själva verket avsedd och önskvärd tillämpning bevaras åt den för koncentrationsprincipen
grundläggande huvudregeln, att huvudförhandling skall
såvitt möjligt fortgå i ett sammanhang.

Rättegångskommittén och advokatsamfundet avstyrker en lösning efter
nu angivna linjer och förordar att domstolarna bindes genom en legal reglering
av uppskovstiderna. Skälet för denna ståndpunkt angives vara att
risk finns för återfall i det gamla uppskovssystemet. Advokatsamfundet vill
emellertid ej hålla för osannolikt att en friare ordning framdeles skall kunna
genomföras. Stadsdomarföreningen ger uttryck åt den uppfattningen att
ännu någon tid bör förflyta innan man inför en friare ordning.

Vad beträffar en närmare reglering av uppskov i rättegång har samtliga
remissinstanser tänkt sig en lösning efter två linjer. För mål av den vanligast
förekommande storleksordningen (ordinära mål) tänker man sig att
bibehålla regler med bestämda uppskovsfrister. För mål av större omfattning
(vidlyftiga mål) föreslås en undantagsregel innebärande att åt domstolen
anförtros att avgöra huruvida efter uppskov n\T eller fortsatt huvudförhandling
skall hållas. Några av remissinstanserna har uttrjrckligen framhållit,
att det är omöjligt att finna gemensamma regler för mål av alla
storleksordningar.

Det förslag rättegångskommittén nu framlägger innebär beträffande de
ordinära målen, att efter uppskov huvudförhandling må fortsättas om det
antal söckendagar, under vilka huvudförhandling ej ägt rum, uppgår till
sammanlagt högst 15 dagar. Vid beräkning av uppskovsdagarna skall vidare
enligt kommitténs förslag icke medräknas två dagar för varje vecka,
motsvarande de i propositionens förslag medgivna handläggningsfria dagarna.
För mål av sådan storleksordning att huvudförhandlingen beräknas
kräva mera än 30 dagar föreslår kommittén en undantagsregel av innebörd
att det överlämnas åt domstolen att, om uppskovstiden överskridits, avgöra
huruvida njr eller fortsatt huvudförhandling skall hållas.

Såsom motiv till sitt förslag anför kommittén bl. a.:

Den i kommitténs promemoria den 4 april 1955 föreslagna uppskovsregeln
bjrggde på en annan princip än den i propositionen angivna. Kommittén
föreslog att uppehåll i förhandlingen utan uppskovsanledning skulle

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

fa ske, förutom å helgdag, å dag före helgdag samt att i den av kommittén
föreslagna maximitiden för uppskov, femton dagar, aldrig skulle inräknas
helgdag och dag före helgdag, oavsett huruvida sådan dag infallit under tid
målet formellt varit uppskjutet eller ej. Denna regel kunde knappast föranleda
tvekan i tillämpningen. Kommittén har nu intet att erinra mot att
det, såsom i propositionen föreslagits, i mål, vilkas handläggning kan beräknas
taga i anspråk mera än två dagar, blir tillåtet att utan uppskovsanledning
göra avbrott i handläggningen under högst två söckendagar i veckan.
Att man i dessa större mål tillåter avbrott, utom helgdagar, två rörliga
dagar i veckan i stället för endast dag före helgdag, hör emellertid ej utesluta,
att man använder kommitténs tidigare konstruktion och utformar
bestämmelsen om maximitiden för uppskov så, att man från det antal
dagar, under vilka sedan huvudförhandlingen börjats förhandling ej hållits,
skall avräkna helgdagar och två söckendagar varje vecka i alla fall, d. v. s.
även under tid då målet formellt varit uppskjutet och oavsett hur många
dagar handläggningen beräknas taga i anspråk. Sådan avräkning torde böra
få ske, även om huvudförhandlingen ej börjat den första dagen i veckan.
Med en dylik konstruktion synes emellertid en maximal uppskovstid av
femton dagar vara till fyllest.

För de ordinära målens del skulle en dylik regel innebära att, om endast
ett uppskov sker, detta kan räcka fyra veckor och i vissa fall någon dag
mera. Det kan naturligtvis ifrågasättas, om man i de ordinära målen bör
tillåta så långt uppskov. I de allra flesta mål slutföres emellertid huvudförhandlingen
vid ett enda rättegångstillfälle och en utsträckning av den möjliga
uppskovstiden till fyra veckor innebär enligt kommitténs uppfattning
knappast några risker för att praxis i detta hänseende ändras. Ha rättens
ledamöter vid återupptagande av ett mål efter uppskov ej tillräckligt klart
minne av vad som tidigare förekommit, finnes alltid möjlighet att ånyo förebringa
det material som befinnes erforderligt för att friska upp ledamöternas
minnesbild. Nedbringas tiden för sinnesundersökning, ökas med eu
maximal uppskovstid av fyra veckor utsikten att utlåtandet över undersökningen
kan föreligga inom sådan tid att ny huvudförhandling kan undvikas.
Yttrande från interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden torde
redan nu i övervägande antalet fall avgivas inom kortare tid än fyra
veckor. Påpekas bör också i detta sammanhang att ej så få domstolar ha
fyraveckorstur för nämnden.

'' Kommittén vill med några exempel belysa konsekvenserna av den uppskovsregel
kommittén nu förordar. I stora mål skulle icke finnas någon i
lag angiven begränsning av den tid, under vilken en huvudförhandling, som
pågår fyra dagar i veckan, kan fortsätta. Om handläggningen någon vecka
pågår endast tre dagar, tages en av de femton uppskoysdagarna i anspråk.
Skjutes en huvudförhandling från måndag i en vecka till måndag fyra veckor
senare, ha samtliga femton uppskovsdagar tagits i anspråk, tre den
första veckan och fyra i envar av de tre följande veckorna. Äger uppskov
rum från onsdag i cn vecka till onsdag fyra veckor senare, ha tagits i anspråk
i första veckan eu uppskovsdag, i envar av de tre följande veckorna
fyra dagar och i den sista veckan ingen uppskovsdag, d. v. s. sammanlagt
tretton uppskovsdagar.

Med den här förordade regeln böra domstolarna kunna bemästra praktiskt
taget alla de vidlyftiga rättegångar som uppkomma utan att, som hittills
i stor utsträckning måst ske, behöva åsidosätta gällande bestämmelser.

De föreslagna reglerna lösa emellertid icke de problem, vilka uppstå vid
handläggning av mål av sådan alldeles osedvanlig omfattning och beskaffenhet
som Bowatermålet. Beträffande detta mål utgår kommittén vid denna
bedömning ifrån att det ej är möjligt att avgöra skilda delar genom del -

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

dom eller mellandom och att förberedelsen bedrivits tillräckligt effektivt.
Att finna regler med bestämda uppskovsfrister, lämpade för mål av Bowalermålets
storleksordning synes knappast möjligt. Annan utväg torde därför
ej stå till buds än att bibehålla möjlighet till undantag från huvudregeln
beträffande alldeles osedvanligt vidlyftiga mål.

En lösning, som framkastats, vore därvid att införa regler, enligt vilka
hovrätten på framställning av underrätten skulle, om med hänsyn till målets
vidlyftiga omfattning eller annan särskild omständighet synnerliga skäl
därtill prövades föreligga, äga medgiva, dels att fortsatt huvudförhandling
finge hållas, oaktat maximitiden för uppskov överskridits, och dels att avbrott
i huvudförhandlingen enligt de i 1 kap. 15 § föreslagna bestämmelserna
finge äga rum under högst tre i stället för två söckendagar i veckan.
Beträffande i överinstanserna anhängiga mål skulle överlämnas åt domstolen
själv att under samma förutsättningar avgöra, huruvida avsteg som
nu sagts finge göras från huvudreglerna. Mot införande av bestämmelser av
nu antytt innehåll kan emellertid invändas, att det knappast synes lämpligt
att hovrätt skulle kunna inverka på hur underrätt i ett enskilt fall genomför
huvudförhandlingen i där anhängigt mål. Det skulle sannolikt också bli
svårt för hovrätt att utan alltför långt dröjsmål ingå i en verklig sakprövning
av sådan framställning från underrätt som ovan berörts. Kommittén
anser ej heller att tillräckliga skäl föreligga att ge överrätterna större möjligheter
än underrätterna att i egna mål själva avgöra, hur huvudförhandlingen
skall genomföras. Med hänsyn till det anförda anser sig kommittén
ej böra förorda regler av den innebörd nu berörts.

Någon annan möjlighet återstår då knappast än att ha en regel vilken,
oavsett huruvida målet liandlägges i underrätt eller överrätt, i likhet med
den år 1953 införda undantagsbestämmelsen under vissa villkor lägger i
domstolens hand att, om uppskovstiden överskridits, avgöra huruvida ny
eller fortsatt huvudförhandling skall hållas. Som förutsättning härför bör
liksom enligt 1953 års undantagsbestämmelse gälla, att huvudförhandlingen
skall kräva viss i lagen angiven tid. Kommittén anser, att i detta hänseende
bör föreskrivas, att målet skall vara av sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva mera än trettio förhandlingsdagar. Enligt
kommitténs uppfattning råder ingen tvekan om att mål, som ej taga längre
tid i anspråk än nyss sagts, kunna bemästras med de nu föreslagna reglerna
utan att ny huvudförhandling behöver förekomma i andra fall än då sådan
verkligen är påkallad. Gränsen skulle i själva verket kunna sättas högre,
men värdet av en säkerhetsmarginal torde ej kunna bestridas. Bestämmelsen
blir tillämplig såväl då det redan vid planläggningen av förhandlingen
kan beräknas att denna kräver mera än trettio dagar som då det först senare
visar sig att förhandlingen kräver större antal dagar än nyss sagts.
Undantagsregeln synes kunna utformas efter förebild av 1953 års bestämmelse.

Den av kommittén föreslagna regeln för ordinära mål har förordats av
hovrätten för Övre Norrland samt advokatsamfundet. Hovrätten har bl. a.
anfört:

Uppskovsfristens längd torde bl. a. bli avhängig av om, såsom kommittén
förslagit, helgdagar och handläggningsfria dagar skola frånräknas sammanlagda
antalet uppskovsdagar även under tid, då målet formellt varit uppskjutet,
eller om domstolen skall sakna möjlighet att tillgodogöra sig helgdagar
och handläggningsfria dagar, sedan beslut om uppskov meddelats.
Det kan väl förefalla stötande att, medan uppskovstid löper och frågan om

Första lagutskottets utlåtande nr 36 ur 1956

avbrott i huvudförhandlingen således icke är aktuell, avbroltsdagar likväl
skola få tillgodoräknas. Då emellertid den av kommittén antagna konstruktionen
är enkel att tillämpa och knappast torde kunna giva upphov till tolkningssvårigheter,
synas skäl tala för att kommitténs regler kommer till användning.
Vid sådant förhållande bör emellertid längre maximifrist för uppskov
än femton dagar icke komma i fråga.

Även föreningen Sveriges häradshövdingar har tillstyrkt den utformning
avbrottsregeln för de ordinära målen givits i kommitténs förslag, dock att
vid beräknande av uppskovsliden tre söckendagar i veckan skulle lämnas
oräknade. Föreningen har framhållit bl. a. att förslaget innebär vissa fördelar
i de fall då interneringsnämndens eller ungdomsfängelsenämndens
yttrande skall inhämtas och för de domstolar som har fyraveckorstur för
nämnden.

Riksåklagarämbetet har för sin del för de ordinära målen förordat en
regel om högst 15 dagars uppskovstid men framhållit att man, om en regel
angående två eller för större mål tre handläggningsfria dagar infördes, icke
syntes böra ge domstolen möjlighet att under den egentliga uppskovstiden
tillgodogöra sig handläggningsfria dagar.

Svea hovrätt har föreslagit, att uppskovsregeln för de ordinära målen utformas
i enlighet med utskottsreservanternas förslag dock med det förtydligandet,
att i uppskovstiden icke skall inräknas de dagar under vilka avbrott
må äga rum.

Vad angår frågan om en undantagsregel för vidlyftiga mål har Svea hovrätt,
hovrätten för Övre Norrland och riksåklagarämbetet tillstyrkt en lösning
enligt den linje, som angives i den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.
Hovrätten för övre Norrland anför härom:

Vad angår de extraordinära målen har hovrätten i sitt tidigare yttrande
framfört den uppfattningen, att i ett mål av synnerlig vidlyftighet varje begränsning
av uppskovstiden kan medföra, att ny huvudförhandling blir erforderlig.
De uppgifter, som i den inom utskottet upprättade promemorian
lämnats om den blivande huvudförhandlingen i det s. k. Bowatermålet, ha
bestyrkt hovrätten i denna uppfattning. Det torde, såsom kommittén i sitt
yttrande framhållit, knappast vara möjligt att finna regler med bestämda
uppskovsfrister, lämpade för mål av sådan storleksordning. Då det enligt
hovrättens mening icke bör läggas i hovrättens eller Kungl. Maj :ts hand att
in casu medgiva undantag från eljest bestämda regler om avbrott och uppskov,
synes annan utväg icke finnas än att för vissa mål bibehålla den genom
1953 års lagstiftning tillskapade undantagsbestämmelsen. Faran för
att rättegångsbalkens grundläggande regel om koncentration i huvudförhandlingen
härigenom kan komma att åsidosättas, vilken motiverade hovrättens
tidigare avstyrkande av ett bibehållande av undantagsbestämmelsen,
kan i viss mån motverkas genom att bestämmelsen utformas mera restriktivt
iin som enligt gällande lag är fallet. Möjlighet till en sådan utformning
synes också föreligga, eftersom det med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna
om avbrott och om möjlighet för domstolen att tillgodogöra sig
avbroltsdagar, även då målet formellt är uppskjutet, kan antagas, att behovav
en undantagsbestämmelse endast föreligger för mål av den allra största
storleksordningen. Enligt hovrättens mening bör eu tillämpning av undantagsbestämmelsen
därför endast kunna komma i fråga, där huvudförband -

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

lingen kan beräknas taga minst sex veckor, söndagar och två handläggningsfria
dagar i veckan oräknade, eller sålunda minst tjugufyra förhandlingsdagar.
På grund härav förordar hovrätten, att åt bestämmelsen i 43
kap. 11 § andra stycket andra punkten och åt motsvarande bestämmelse i
46 kap. 11 § rättegångsbalken givcs den lydelse reservanterna i utskottet föreslagit;
dock att ordet »dagar» synes böra ersättas med ordet »förhandlingsdagar»
till förtydligande av att i det beräknade antalet dagar icke skola
inräknas helgdagar och eventuella handläggningsfria dagar.

Rörande undantagsregeln har riksåklagarämbetet anfört:

I yttrande till Kungl. Maj :t den 20 juni 1955 avseende kommitténs promemoria
den 4 april 1955 angående vidlyftiga rättegångar anförde ämbetet,
att det beträffande några exceptionellt stora brottmålsrättegångar från de
senaste åren förefölle tvivelaktigt, om det varit möjligt att genomföra huvudförhandlingen
med två handläggningsfria dagar per vecka och därutöver
sammanlagt 15 uppskovsdagar samt att erfarenheterna från dessa rättegångar
kunde tyckas tala emot att man avhände sig den säkerhetsventil,
som tillskapats genom 1953 års lagändring. Ämbetet gav emellertid uttryck
för den meningen, att en dylik säkerhetsventil icke skulle bli nödvändig,
därest kommitténs förslag till ändrade regler om särskiljande av åtal genomfördes
och domstolarna utnyttjade denna möjlighet i önskvärd omfattning.

Med hänsyn till de upplysningar, som innefattas i den inom utskottet upprättade
promemorian, och på de skäl, som anförts av reservanterna inom
utskottet, vill emellertid ämbetet nu förorda, att en motsvarighet till 1953
års undantagsregel bibehålies. Regeln synes lämpligen kunna utformas i
enlighet med reservanternas förslag. Som förutsättning för regelns tillämpning
synes sålunda böra föreskrivas, att huvudförhandlingen beräknas
kräva mera än tjugofyra dagar.

En liknande ståndpunkt har intagits av föreningen Sveriges häradshövdingar,
som i sitt yttrande bl. a. anför:

Därest man emellertid i likhet med kommittén, Kungl. Maj:t enligt propositionen
och utskottet — jämväl reservanterna — väljer att med bestämda
regler binda domstolarna till ett visst förfarande, måste man uppenbarligen,
såsom i utskottsutlåtandet och reservationen uttalats, tillse att reglerna
bliva sådana att de utan större olägenheter kunna upprätthållas i den
praktiska tillämpningen. Detta torde innebära att ju större handlingsfrihet
man lämnar domstolarna, desto större utsikter finnas att undvika olägenheter.
I detta hänseende innebär propositionens förslag en avsevärd förbättring
i förhållande till nu gällande regler och även i jämförelse med kommitténs
förslag i 1955 års promemoria. Det synes dock vara ställt utom
tvivel att propositionens regler icke medgiva ett tillfredsställande handläggningsschema
i de verkligt stora målen även om oförutsedda omständigheter,
såsom sjukdomsfall bland rättens ledamöter, ej skulle tillstöta, och att
de i dylika mål medföra risk för att det blir nödvändigt att hålla ny huvudförhandling
i fall, då detta ej skulle vara erforderligt för upprätthållande
av principerna om omedelbarhet och koncentration. Övertygande skäl föreligga
alltså för reservanternas förslag om bibehållande av'' en undantagsbestämmelse
såvitt angår uppskovstiden för de verkligt vidlyftiga målen. Hur
denna grupp av mål skall avgränsas kan vara föremål för olika meningar.
Reservanternas förslag att såsom förutsättning för undantagsregelns tilllämpning
stadga att huvudförhandlingen beräknas kräva minst tjugufyra
dagar anknyter till vad som gäller efter 1953 års lagändring. Större krav

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

på vidlyftighet bör under inga förhållanden ställas. Det synes tvärtom kunna
med fog ifrågasättas att göra undantagsregeln tillämplig på mål med
något kortare beräknad handläggningstid. Även i ett mål med exempelvis
aderton dagars handläggningstid, innebär det ett stort slöseri med tid och
arbetskraft att sedan handläggningen kanske pågått sexton dagar vara nödsakad
alt hålla ny huvudförhandling, och i ett sådant mål är, under i övrigt
lika förhållanden, risken för att kravet på koncentration och omedelbarhet
genom ett uppskov åsidosättes mindre än i ett tjugufyradagarsmål.

Advokatsamfundet finner det beklagligt att en särskild undantagsregel
alltjämt skall anses erforderlig för de vidlyftiga målen. Samfundet anför
bl. a.:

Grundfelet med den föreslagna undantagsregeln är atl den praktiskt taget
icke innefattar någon som helst garanti för upprätthållandet av principen
om rättegångens omedelbarhet och koncentration, och risk föreligger givetvis
för att undantagsregeln kan komma att tillämpas även i fall, för vilka
den icke är avsedd. I själva verket är man alltså här inne på ett ganska
långt avsteg från rättegångsbalkens grundprinciper. Med hänsyn till vad som
uttalats av de domare, som handlägga Bowatermålct, lärer det emellertid
vara ofrånkomligt att i lagen bibehålla en undantagsregel. Styrelsen vill dock
ifrågasätta om icke den av kommittén föreslagna gränsen trettio dagar borde
kunna sättas högre, detta för att såvitt möjligt förebygga missbruk av
undantagsregeln.

Beträffande uppskovsregleringen i dess helhet har föreningen Sveriges
stadsdomare föreslagit dels beträffande de ordinära målen att nu gällande
tvåveckorsregel bibehålies och dels beträffande de vidlyftiga målen att den
nu gällande undantagsregeln utvidgas till att omfatta mål av sådan omfattning
att huvudförhandlingen beräknas kräva minst sex handläggningsdagar.
Föreningen anför till stöd för sin ståndpunkt:

Vad först angår de ordinära målen vill styrelsen erinra om att något behov
av ändrade uppskovsregler för dessa icke framkommit under de år nya
rättegångsbalken varit i tillämpning. Nu ifrågavarande lagstiftningsfråga
har uppkommit uteslutande för att komma till rätta med de särskilda problem
som är förknippade med de vidlyftiga målen. Del synes då knappast
påkallat att vidtaga ändring även beträffande övriga mål. Enligt styrelsens
uppfattning är en sådan ändring icke blott onödig utan även olämplig. Styrelsen
vill härutinnan hänvisa till vad styrelsen anfört i sitt den 1 augusti
1955 avgivna yttrande över kommitténs promemoria angående vidlyftiga
rättegångar. Vad styrelsen då anfört om olägenheterna av en utsträckning
av uppskovstiden till tre veckor gäller i ännu högre grad kommitténs i skrivelsen
till utskottet den 5 juli 1956 framförda förslag, vilket innefattar en
utsträckning av uppskovstiden till fyra veckor, i vissa fall ännu längre. De
skäl departementschefen i propositionen anfört som försvar för utsträckningen
av uppskovstiden för de vanliga målen finner styrelsen icke övertygande.
En sådan organisatorisk detalj som att vissa domstolar indelat
sin nämnd till tjänstgöring var tredje vecka bör icke få påverka en för
det muntliga rättegångsförfarandet så grundläggande fråga som uppskovstidens
längd. Detsamma gäller det fåtal fall då det efter hållen huvudförhandling
visar sig nödvändigt atl inhämta yttrande från interneringsnämnden
eller ungdomsfängelsenämnden.

För de vidlyftiga målen ligger frågan om avbrott i och uppskov med bil -

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

som deltaga i handläggningen av dylika mål, är befriade från andra mål till
dess det vidlyftiga målet avgjorts. Risken för att intrycken av vad som förekommit
skall förflyktigas är därför mindre än i sådana mål, där deltagande
domare samtidigt är engagerade i andra mål. Vidare torde man kunna utgå
ifrån att, sedan huvudförhandlingen i ett vidlyftigt mål inletts, från domstolens
sida allt kommer att göras för att föra fram målet till ett avgörande
inom rimlig tid. Härvid bör domstolen kunna räkna med lojal medverkan
från i målet deltagande advokater. För en part som vill sabotera rättegången
torde möjligheten att göra detta med framgång vara större om domstolen
är bunden av strikta regler om skyldighet att efter uppskov taga om målet
i dess helhet. Ovannämnda synpunkter pekar enligt styrelsens uppfattning
på lämpligheten alt beträffande de vidlyftiga målen tillämpa det dansknorska
systemet med frihet för domstolen att avgöra om efter uppskov ny
eller fortsatt huvudförhandling skall hållas. Någon nyhet för vårt land innebär
ju detta icke, eftersom det dansk-norska systemet efter lagändringen
1953 faktiskt gällt för sådana mål, som beräknats kräva minst fyra veckors
huvudförhandling. Några olägenheter har icke försports från tillämpningen
av denna regel. Den lämpligaste lösningen av frågan torde vara att ta ett
steg vidare på den väg som beträddes genom nämnda lagändring. Styrelsen
vill sålunda förorda att gränsen för tillämpningen av den särskilda regeln
för vidlyftiga mål sättes vid mål, som beräknas kräva minst sex dagars
handläggning. Anledningen till att styrelsen förordar denna gräns är att
mål av nämnda storlek för de allra flesta domstolar kräver särskilda organisatoriska
anordningar. Sålunda torde nästan alltid för huvudförhandlingen
i dylikt mål komma att avdelas särskilda domare, som endast sysslar med
detta mål.

Vad angår frågan om införande av regler om möjlighet att göra avbrott
i huvudförhandling har samtliga remissinstanser förordat, att sådana regler
införes.

Huruvida denna möjlighet bör bestämmas att omfatta mera än två dagar
i veckan är föremål för delade meningar. Kommittén har i denna fråga beträffande
sådana mål som omfattas av dess förslag till den förut angivna
undantagsregeln anfört:

I mål av nu angiven omfattning är det måhända ej rimligt att förutsätta
att huvudförhandlingen alltid skall pågå så mycket som fyra dagar i veckan.
Med hänsyn främst till att det i mål av nu ifrågavarande storleksordning ej
finns samma anledning som i andra mål att strikt skilja på uppskov och
avbrott synes emellertid den nyssnämnda särskilda undantagsbestämmelsen
öppna tillräckliga möjligheter att tillgodose behovet av uppehåll i förhandlingen
och synes det därför icke erforderligt att vidtaga någon ändring
även i 1 kap. 15 §.

En liknande ståndpunkt intages av hovrätten för Övre Norrland.

Riksåklagarämbetet föreslår en avbrottsregel som medger avbrott under
högst tre söckendagar i veckan om huvudförhandlingen beräknas taga i anspråk
mera än åtta dagar samt avbrott under högst två söckendagar i veckan
om målet är av mindre omfattning men huvudförhandlingen beräknas
kräva mera än två dagar. Ämbetet anför härom närmare:

Av de i brottmålsprocessen agerande är måhända åklagaren den, vars
arbetsuppgifter under huvudförhandlingen äro de mest pressande. När det

Första lagutskottets utlåtande nr 36 är t956

gäller att utforma lämpliga regler om avbrott i huvudförhandling genom
visst antal handläggningsfria dagar per vecka, synas därför de synpunkter,
som från åklagarhåll kunna anläggas på frågan, vara värda särskilt beaktande.
Av de till ämbetet avgivna yttrandena torde framgå, att i de verkligt
vidlyftiga målen, ett arbetsschema med mera än tre huvudförhandlingsdagar
i veckan måste medföra en press på åklagaren, som allvarligt äventyrar
hans möjligheter att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina uppgifter
i rättegången. Emellertid kan man, såsom stadsfiskalsföreningen framhållit,
ej bortse från risken för att ett generellt lagfästande av tre handläggningsfria
dagar per vecka kan få sådana konsekvenser, att ett uppehållande av
principen om rättegångens koncentration äventyras. Denna risk synes kunna
elimineras genom att en regel om tre handläggningsfria dagar per vecka
begränsas till att gälla för mål av viss minsta storleksordning, exempelvis
mål, som kunna beräknas taga i anspråk mera än åtta liuvudförhandlingsdagar.
Härigenom skulle regeln komma att avse endast mål, i vilka handläggningen
beräknas sträcka sig över längre tid än två veckor. I mål av
mindre omfattning än den nyss angivna synes det möjligt att hålla huvudförhandling
fyra dagar i veckan utan större olägenheter. Att på detta sätt
olika regler komma att gälla för olika grupper av mål synes icke ägnat att
väcka några allvarligare betänkligheter. Det må framhållas, att en liknande
åtskillnad gjordes redan genom införandet av 1953 års undantagsregel.

De i ärendet hörda åklagarmyndigheterna och åklagarföreningarna har
alla utom stadsfiskalsföreningen förordat införande av möjlighet till tre
avbrottsdagar i veckan.

Föreningen Sveriges stadsdomare anför att även med dess ståndpunkt i
frågan om regleringen av uppskoven föreligger behov av ändring i gällande
regler om avbrott i huvudförhandling. Föreningen anför i denna del:

Regeln i rättegångsbalken 1: 15 har i praktiken icke ansetts utgöra hinder
för erforderliga kortare avbrott i huvudförhandling. Eftersom denna
praxis ej står i god överensstämmelse med ordalagen i nämnda lagrum, vill
styrelsen tillstyrka en ändring av lagrummet. Propositionens förslag om avbrott
i högst två söckendagar i veckan torde vara tillräckligt i de avgjort
flesta målen. För de allra största målen torde det dock icke vara realistiskt
att räkna med mera än tre handläggningsdagar per vecka. Det skulle kunna
sägas att regeln om avbrott saknar betydelse för de vidlyftiga målen, därest
styrelsens förslag om uppskov i dylika mål genomföres. Detta är dock icke
riktigt. I lagen regleras noga förutsättningarna för beviljande av uppskov.
Uppskov bör icke beviljas för att tillgodose andra syften. Styrelsen vill därför
med tanke på de allra största målen förorda den jämkningen i propositionens
regel om avbrott i huvudförhandling, att avbrott må ske under
högst två eller, om särskilda skäl föreligger, under högst tre söckendagar i
veckan.

Svea hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar har tillstyrkt eu
regel om möjlighet till avbrott i huvudförhandling under tre söckendagar i
veckan. Föreningen anför:

Även om en undanlagsbcstämmelsc beträffande uppskovstiden för de vidlyftigaste
målen bibehålies och den allmänna uppskovsrcgcln skulle givas
(ien — — -- omnämnda av rättegångskommittén föreslagna utformningen,
kommer emellertid att finnas ett starkt behov av att i större mål kunna
hava flera än två handläggningsfria dagar i veckan, vilka icke inräk -

Första lagutskottets utlåtande nr 36 ur 1956

nas i uppskovstiden. De skäl för en regel om möjlighet till tre handläggningsfria
söckendagar, vilka anförts av motionären och utskottsreservanterna,
äro enligt föreningens mening helt övertygande. De synas också ha
godtagits av utskottsmajoriteten, som emellertid avböjt den föreslagna
uppmjukningen av avbrottsregeln under hänvisning till att den skulle vara
erforderlig endast för de allra mest omfattande målen och att, eftersom
man ej borde i detta avseende införa olika bestämmelser för olika slags mål.
det förelåge risk för att domstolarna även i mål av mindre omfattning begagnade
sig av möjligheten att uttaga det maximala antalet handläggningsfria
dagar, vilket skulle innebära en icke önskvärd utveckling. Härom vill
föreningen anföra följande. Uppenbarligen är behovet av den uppmjukade
avbrottsregeln mest påtagligt i de allra vidlyftigaste målen, men det kommer
att göra sig gällande i många mål av betydligt mindre omfattning. Även i
mål med en så relativt måttlig handläggningstid som åtta till tio dagar kommer
det mången gång att medföra stora svårigheter att genomföra en handläggning
fyra dagar i veckan. Det är ju icke meningen att domstolen redan
vid planläggningen av handläggningen skall annat än i undantagsfall taga
med i beräkningen och utnyttja den möjlighet till uppskov, som står till
buds i mål med en beräknad handläggningstid om mer än två dagar. Den
kan behövas för oförutsedda händelser. Även i nu åsyftade »medelstora mål»
kan därför tvånget att låta handläggningen pågå fyra dagar i veckan medföra
onödig påfrestning på de i målet agerande med därav följande risk för
att rätts- och sakfrågor ej bliva så klarlagda och bedömda som eljest skulle
blivit förhållandet. Man måste hålla i minnet att varken domare, parter
eller partsombud alla äro i sin bästa ålder och att det därför är att ställa
alltför stora krav på deras prestationsförmåga om de skola under alltför
många dagar under en begränsad tidsperiod leda, följa eller eljest vara
verksamma i handläggningen av ett kanske invecklat mål. Särskilt för den
tilltalade i brottmål kan den psykiska påfrestningen, men även den fysiska,
också i medelstora mål bliva övermäktig och mindre väl förenlig med en
god rättegångsordning, om handläggningen skall fortgå sex timmar om dagen
fyra dagar varje vecka. Även i de medelstora målen blir det, enligt vad
erfarenheten givit vid handen, svårt att hopbringa en nämnd, som i sig inrymmer
personer i verksam ålder. Den högre ålder som man därför måste
räkna med bland nämndledamöterna utgör ytterligare ett skäl att cj kräva
att handläggningen skall pågå mera än tre dagar \ veckan. Också i de medelstora
målen kan behövas att icke alltför kort uppehåll göres för att domstolen
skall kunna hålla överläggning och sammanfatta sina intryck från
den handlagda delen samt för att parterna och deras ombud skola kunna
bereda sig på handläggningen av kommande avsnitt. Den muntliga proceduren
ställer stora anspråk på dem i varje mål av ej alltför ringa omfattnin".
Det kan också förtjäna framhållas att även vad angår de medelstora målen
fyra dagars handläggning i veckan mångenstädes kommer att medföra svårigheter
att ordna med sammanträdeslokal för behandling av andra mål.
Man torde nämligen nästan utan undantag nödgas räkna med att det större
målet ej får föranleda någon förskjutning i behandlingen av andra mål inom
domkretsen. Även om erforderlig godtagbar lokal kan anskaffas uppkommer
ofta olägenheten av att apparatur för upptagning av bevisning ej kommer
att stå till förfogande i båda lokalerna. På grund av det anförda och da
det, såvitt föreningen kan förstå, egentligen icke kan uppkomma några för
om koncentration och omedelbarhet farliga konsekvenser av alt

möjlighet öppnas till tre handläggningsfria söckendagar i veckan _ dessa

principer skulle tvärtom i många fall bättre tillgodoses genom eu sådan upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

mjukning — tillstyrker föreningen livligt att, såsom i motionen och reservationen
föreslagits, avbrott i handläggningen som ej inräknas i uppskovstiden
enligt 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § skall få ske under tre söckendagar
i veckan.

Motionerna under höstsessionen

I de fyra motioner, som avhandlar frågorna om avbrott och uppskov i
huvudförhandling, föreslås beträffande regleringen av avbrott, att möjlighet
införes att göra avbrott under högst tre söckendagar i veckan. Såsom förutsättning
för uttagandet av en så lång avbrottstid bör gälla enligt motionerna
I: 610 och II: 796 att särskilda skäl föranleder därtill samt enligt motionerna
1:611 och 11:797 att målet beräknas kräva minst tjugufyra dagar.
Vad angår uppskovsreglerna föreslås i motionerna 1:610 och 11:796 dels
att huvudregeln avfattas i enlighet med kommitténs senaste förslag, dock
att vid beräknandet av uppskovstiden tre dagar i veckan lämnas oräknade
om avbrott ägt rum under ett sådant antal dagar dels ock att den år 1953
införda undantagsregeln bibehålies oförändrad. I motionerna I: 611 och II:
797 uttalas den tanken att den nu gällande tvåveckorsregeln bör kvarstå
oförändrad och i övrigt att nu gällande undantagsregel bibehålies, dock med
den förändringen i formellt hänseende att orden »fyra veckor» utbytes mot
»tjugufyra dagar».

Utskottet

Det genom nya rättegångsbalken införda rättegångsförfarandet har såsom
bärande grundtankar rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet.
Med utgångspunkt från dessa principer innebar rättegångsreformen
en i förhållande till äldre ordning genomgripande omläggning av förfarandet
vid domstol. Såsom ett av de viktigaste önskemålen med reformeringen
av förfarandet framstod avskaffandet av den då gällande ordningens
uppskovssystem och införande av koncentration i målens handläggning.
Principerna om koncentration och omedelbarhet har kommit till uttryck
främst i de i 43 kap. It § och 46 kap. It § givna stadgandena, vilka
närmare reglerar huvudförhandlingens utsträckning i tiden. Som huvudregel
gäller att huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott
till dess målet är färdigt till avgörande. Möjligheten att göra uppskov i påbörjad
huvudförhandling är mycket begränsad. Om domstolen nödgas uppskjuta
en huvudförhandling får denna därefter fortsättas endast om målet
återupptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen för första
förhandlingens avslutande. I annat fall skall ny huvudförhandling hållas,
vilket i regel innebär alt. huvudförhandlingen måste göras om från
början. Eu av tankarna bakom dessa regler är alt koncenlrationsprincipen
skall så tryggas, alt den äldre ordningens uppskovssystem ej skulle få möjlighet
alt ånyo vinna insteg i praxis.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

Såsom framgår av den föregående redogörelsen visade det sig ganska kort
lid efter rättegångsbalkens ikraftträdande att det i mycket omfattande rättegångar
kunde uppstå betydande svårigheter vid tillämpningen av nu angivna
regler. Den s. k. tvåveckorsregeln kunde på grund av sin snäva utformning
lätt medföra att omfattande processer, vari man under huvudförhandlingen
nödgats göra ett eller flera uppskov, måste tagas om från början.
1951 års rättegångskommitté erhöll därför i uppdrag att undersöka
frågan, huruvida rättegångsordningen vore lämpligt utformad med hänsyn
till handläggningen av särskilt vidlyftiga mål. I avbidan å kommitténs översyn
infördes år 1953 vid sidan om tvåveckorsregeln en särskild regel, varigenom
medgives möjlighet att i mål av sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva minst fyra veckor oaktat tvåveckorstiden överskridits
hålla fortsatt huvudförhandling i stället för ny sådan. Denna undantagsregel
förutsattes alltså vara endast en tillfällig lösning av frågan om
behandlingen av de vidlyftiga målen.

Nu föreliggande lagförslag, vilka grundar sig på förslag framlagda av
kommittén, är avsedda att utgöra en slutgiltig lösning av vissa med de vidlyftiga
målen sammanhängande problemen. Av de föreslagna reformerna
har några till syfte att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål, medan de
övriga är avsedda att införa regler som underlättar handläggningen av sådana
mål.

De i propositionen föreslagna åtgärderna i syfte att motverka uppkomsten
av vidlyftiga mål, d. v. s. ändringarna i reglerna om förening och särskiljande
av åtal samt införande av möjlighet att meddela deldom även
då flera åtal är väckta mot samme tilltalade, finner utskottet välmotiverade,
och utskottet vill i stort ansluta sig till vad departementschefen i dessa
delar anfört. Utskottet vill endast i anslutning till vad departementschefen
anfört uttala den uppfattningen att bestämmelserna om förening och särskiljande
av åtal, vilka är upptagna i den avdelning i rättegångsbalken som
avser rättegången i underrätt, det oaktat uppenbarligen kan vinna analog
tillämpning jämväl i överrätt. Någon anledning att för överrätternas del
meddela uttryckliga bestämmelser i 51 och 55 kap. rättegångsbalken föreligger
därför ej heller enligt utskottets mening.

Beträffande propositionens förslag till ändrade regler rörande avbrott och
uppskov i huvudförhandling samt om fortsatt och ny huvudförhandling vill
utskottet till en början framhålla angelägenheten av att detta lagstiftningsproblem
nu erhåller en sådan lösning att med rättegångsbalken införlivas
regler som är anpassade efter vad som kräves med hänsyn till mål av alia
tänkbara storlekar. Såsom utskottet uttalat i sitt föregående utlåtande står
väsentligen två vägar till buds, när det gäller att lösa föreliggande problem.
En utväg är att, i likhet med vad som gäller i Danmark och Norge, överlämna
åt domstolen att med hänsynstagande till de föreliggande förhållandena
i varje särskilt fall avgöra om efter uppskov ny eller fortsatt huvudförhandling
skall hållas. Den återstående möjligheten får anses vara att
— såsom skett i föreliggande förslag — bibehålla en reglering med bestäm -

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

da men utvidgade uppskovsfrister. En anordning av det förstnämnda slaget
skulle väl med hänsyn bl. a. till att domstolarna kommit att alltmera omfatta
rättegångsordningens grundprinciper icke numera behöva vara förenat
med någon avsevärd risk för återfall i den äldre ordningens uppskovssystem.
Emot att avskaffa den närmare regleringen på detta område, vilken
lielt naturligt ansågs nödvändig vid rättegångsbalkens införande, talar emellertid
att endast förhållandevis kort tid förflutit sedan dess ikraftträdande.
Om man därför — såsom utskottet ock vill förorda — väljer att bibehålla
bestämmelser som beträffande flertalet mål mera uttömmande reglerar förfarandet
i förevarande hänseende, måste man dock tillse, att reglerna utformas
på ett sådant sätt att de utan större svårigheter kan upprätthållas i
den praktiska tillämpningen. Utskottet vill i detta sammanhang ytterligare
framhålla som sin uppfattning att i en icke alltför avlägsen framtid möjlighet
bör kunna finnas att genomföra en mera fri ordning i dessa hänseenden.

Vad angår frågan om avbrott i huvudförhandling medger icke gällande
bestämmelser att uppehåll i handläggningen, frånsett möjligheten till uppskov
enligt de därför gällande reglerna, får göras å någon söckendag. I domstolarnas
praxis har emellertid enligt vad utskottet har sig bekant förekommit
att vid handläggning av vidlyftiga mål utan att laga skäl för uppskov
förelegat kortare sådana avbrott gjorts. Ett starkt behov har otvivelaktigt
förelegat för domstolarna att tillämpa en sådan ordning. Utskottet anser
därför i likhet med departementschefen att särskilda regler om dylika avbrott
bör införas. Dessa regler bör, såsom departementschefen framhållit,
lämpligen erhålla sin plats i 1 kap. 15 § rättegångsbalken. De ändamål avbrottet
avses skola tillgodose är väsentligen av annan beskaffenhet än de
syften som ligger till grund för reglerna om uppskov. Det lär icke förekomma
att domstolen redan vid planläggningen av handläggningen kan
annat än i undantagsfall taga med i beräkningen möjligheten till uppskov.
Denna möjlighet kan behöva utnyttjas och är närmast avsedd för oförutsedda
händelser. Det är därför av vikt att tillse att avbrottsregeln så utformas,
att den kan fylla sin funktion fullt ut även i mål av största omfattning.
Propositionens förslag går ut på att om handläggningen av visst mål
kan beräknas ta i anspråk mer än två dagar, avbrott skall kunna få ske
under högst två söckendagar i veckan så länge sammanträdet pågår. Såsom
förutsättning skal 1 vidare gälla att avbrottet skall kunna ske utan olägenhet.
I de föreliggande motionerna föreslås alt möjlighet bör medges för
domstolen alt uttaga ända till tre avbrottsdagar per vecka. De förslag som
innefattas i de under höstriksdagen väckta motionerna går ut på att för uttagande
av den längre avbrottstiden bör i lagen anges en särskild förutsättning.
Enligt motionerna 1:011 och 11:797 bör såsom sådan förutsättning
gälla all målet beräknas kräva minst tjugufyra dagar, medan i motionerna
1:010 och 11:790 föreslås alt avbrott under tre (lagar i veckan
skall få ske, om särskilda skäl föreligger. Enligt utskottets mening torde

!! liiliang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. lund. Nr 36

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

en regel som stadgar möjlighet till två liandläggningsfria dagar i veckan
vara till fyllest för det övervägande antalet förekommande mål. Det kan
emellertid beräknas uppkomma mål, vari en dylik regel icke tillräckligt tillgodoser
behovet av avbrott. Utskottet har då närmast i tankarna de allra
mest vidlyftiga målen. Som exempel härå kan nämnas de s. k. Lundquistmålen.
Enligt vad utskottet inhämtat har domstolarna i vissa av dessa mål
ej kunnat planera eller genomföra handläggning under minst fyra dagar
varje vecka. Motsvarande gäller beträffande det s. k. Cliivermålet. Vid rådhusrätten
i Umeå är f. n. under handläggning ett tvistemål, vilket är av
sådan omfattning att huvudförhandlingen beräknas kräva 70—100 dagar.
Det synes utskottet uppenbart att man med ett realistiskt betraktelsesätt
icke lärer kunna fordra att handläggningen av mål av sådan storleksordning
som nu nämnts skall genomföras under minst fyra dagar varje vecka.
För såväl domstolens ledamöter som parterna och deras ombud måste i sådana
fall en så intensiv handläggning vara alltför pressande. Den tilltalade
i brottmål, för vilken målets utgång ofta har avgörande betydelse för hans
fortsatta existens, kan också bli onödigt hårt pressad. Även de svårigheter
som måste föreligga för nämndens ledamöter att tjänstgöra i domstolen
alltför många dagar i veckan under flera veckor eller kanske månader i
följd måste i detta sammanhang understrykas. Nämnas bör också att sådana
omständigheter som tillgång till lokal och andra organisatoriska frågor
talar för införande av en något större möjlighet till avbrott än propositionen
föreslår. Utskottet vill därför förorda att möjlighet införes att uttaga
högst tre handläggningsfria dagar i veckan. Denna möjlighet bör få begagnas
främst i mål av större omfattning. Det är emellertid icke endast målets
storlek som kan vara avgörande för behovet av att göra avbrott. Även andra
omständigheter i det särskilda fallet — såsom t. ex. att sammanträdeslokal
och tekniska anordningar för bevisupptagning måste under tiden, då huvudförhandling
i ett större mål äger rum, tages i anspråk även för andra
brådskande mål — kan vara av betydelse härvidlag. Såsom förutsättning
för begagnande av möjligheten till den längre avbrottstiden är det därför

— frånsett att stadgandet härom lagtekniskt måste bli ganska otympligt

— ej lämpligt att föreskriva att målet beräknas kräva visst antal handläggningsdagar.
Det synes utskottet i stället mera ändamålsenligt att stadga att
särskilda skäl skall föranleda till uttagande av en sådan avbrottstid. Utskottet
förväntar att ett stadgande av sådant innehåll kommer att av domstolarna
tillämpas med all den restriktivitet hänsynen till koncentrationsgrundsatsen
kräver. Utskottet vill därför föreslå att stadgandet i 1 kap. 15 § rättegångsbalken
gives en sådan lydelse att i mål av den storleken, att huvudförhandlingen
beräknas kräva mera än två dagar, avbrott i handläggningen
må äga rum under två eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst tre
söckendagar i veckan.

I fråga om regleringen av uppskov i huvudförhandling och av frågan om
fortsatt eller ny huvudförhandling innehåller propositionens förslag att den

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

nuvarande tvåveckorsregeln ersättes med en regel som anger en viss maximitid
för tillåtna uppskov, ett eller flera. Propositionens förslag, som föreskriver
en högsta sammanlagd uppskovstid av tjugu dagar, är avsedd att
äga tillämpning å mål av alla storleksordningar. Samtidigt föreslås nämligen
den år 1953 införda undantagsregeln upphävd. Av vad utskottet inhämtat
från handläggningen på senare tid av några mera omfattande rättegångar
framstår det med all önskvärd tydlighet att handläggningen av mycket
omfattande mål ej kan bemästras med en uppskovsregel som den i propositionen
föreslagna. Det torde också vara klart att önskemålet om koncentrationsprincipens
upprätthållande lägger oöverstigliga hinder i vägen
för att finna en regel i förevarande hänseende som lämpar sig för mål av
alla storlekar. Någon annan lösning blir därför ej möjlig än att, såsom för
närvarande gäller, föreskriva olika regler för normalstora mål och för mål
av mera vidlyftig karaktär. Härvid faller närmast i åtanke frågan om bibehållande
för de vidlyftiga målens del av en regel av det slag som mera provisoriskt
infördes år 1953. En dylik regel, som lämnar större frihet för domstolarna
att anpassa förfarandet efter förhållandena i varje särskilt fall,
bör enligt utskottets mening nu mera permanent infogas i rättegångsbalken.
Måhända kan man se en sådan åtgärd mot bakgrunden av tanken att
en friare reglering över hela linjen i framtiden kan komma att införas.
Såsom förutsättning för undantagsregelns tillämpning bör givetvis föreskrivas,
att målet är av viss angiven storleksordning. Den nu gällande undantagsregeln
avser mål, i vilka huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra
veckor. Utskottet anser att samma regel bör gälla även i fortsättningen. Om
man beaktar, att gällande lag icke medger avbrott i huvudförhandling, skulle
detta innebära en viss jämkning nedåt av gränsen för undantagsregelns
tillämplighetsområde. I realiteten torde emellertid i mål av den storlek, varom
nu är fråga, regeln om att huvudförhandling skall pågå erforderligt antal
helgfria dagar i följd icke ha kunnat upprätthållas. Någon avsevärd
ändring mot hittillsvarande praxis lär därför en sådan jämkning icke medföra.
Utskottet föreslår på grund av det anförda att den nu gällande undantagsregeln
bibehålies oförändrad. Den skulle då bli tillämplig å mål, vilkas
handläggning beräknas kräva minst fyra veckor. Med hänsyn till stadgandet
om avbrott motsvarar denna tidrymd i regel sexton förhandlingsdagar.

Vad angår uppskovsregleringen beträffande de ordinära målen innebär
rättegångskommitténs senaste förslag att högsta tillåtna uppskovstid skall
utgöra femton dagar. Vid beräkningen av dessa dagar skall dock alltid bortses
från helgdagar samt två söckendagar varje vecka, de sistnämnda dagarna
motsvarande den föreslagna avbröttstiden av två dagar i veckan. Detta
gäller alltså även under tid, då målet formellt är uppskjutet, och oavsett
hur många dagar handläggningen beräknas taga i anspråk.

Kommitténs förslag i denna del har vunnit anslutning av flera av de av
utskottet hörda remissinstanserna. Några instanser har dock hävdat den åsikten,
att tre dagar i veckan bör lämnas oräknade vid uppskovstidens beräknande.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1656

I motionerna 1:611 och 11:797 synes motionärerna närmast åsyfta att
bibehålla den nuvarande tvåveckorsregeln. Motionärerna förmenar att några
allvarliga olägenheter av denna ej försports och att det alltså ej av praktiska
skäl är nödvändigt att ändra densamma. I motionerna uttalas också den
uppfattningen att en regel som den av kommittén föreslagna utgör en fara
för uppkomsten av ett nytt uppskovssystem, enär handläggningen av ett mål
enligt denna regel skulle kunna avsevärt uttänjas.

Vid bedömande av denna fråga måste betänkas, att även mål av sådan
storlek att huvudförhandlingen kräver upp till femton dagar skall kunna
utan större olägenheter bemästras utan tillgripande av den nu föreslagna
undantagsregeln. De brister, varmed tvåveckorsregeln på grund av sin snäva
utformning är behäftad, torde emellertid göra sig gällande i varje fall i de
större målen i den grupp det här gäller. Tvingas t. ex. domstolen i ett dylikt
mål till ett par endast smärre uppskov, varav det ena i början och det
andra i slutet av förhandlingen, är risken stor för att huvudförhandlingen
måste göras om. Måhända skulle i sådana fall följden ofta bli att ny huvudförhandling
måste hållas utan att detta kunde anses erforderligt för upprätthållandet
av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna. Utskottet
anser därför i likhet med vad som uttalas i propositionen att tvåveckorsregeln
bör ersättas med en regel, som anger en viss maximitid för tillåtna uppskov,
ett eller flera. Denna maximitid torde lämpligen kunna bestämmas
till femton dagar. För tillgodoseende i erforderlig mån av koncentrationen
i handläggningen av sådana mål det här gäller bör emellertid enligt utskottets
mening, som härvidlag överensstämmer med den uppfattning som kommit
till uttryck i de senast omförmälda motionerna och i riksåklagarämbetets
senaste yttrande, handläggningsfria dagar icke få tillgodoräknas under tid
då uppskov pågår. Möjlighet härtill ges icke heller om regeln, vilket utskottet
vill förorda, avfattas i anslutning till propositionens förslag till lagtext.
Däremot skall gälla att i uppskovstiden icke skall inräknas sön- och helgdagar.
Detta behöver icke uttryckligen utsägas i de lagrum varom här är
fråga, då handläggning ju icke förekommer annat än å helgfria dagar.

Emot övriga i propositionen framlagda lagförslag har utskottet ej någon
erinran.

I motionen II: 795 föreslås att med 1 kap. 14 § rättegångsbalken införlivas
en regel som ger möjlighet att, om i vidlyftigt mål underrätt består av lagfaren
domare och nämnd, förordna annan lagfaren domare såsom suppleant
för rättens ordförande.

Såsom framgår av redogörelsen i det föregående har denna fråga övervägts
av rättegångskommittén, som också framlagt förslag i ämnet. Departementschefen
har emellertid av olika skäl funnit sig icke böra för närvarande
föreslå införande av bestämmelser i angivna hänseende.

Utskottet anser i likhet med motionären, att det är en angelägen fråga att
söka eliminera de ogynnsamma verkningar i olika avseenden som särskilt

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

i större rättegångar kan uppstå till följd av att under pågående huvudförhandling
förfall inträder för rättens ordförande. Om man i detta syfte
skall välja den i motionen föreslagna utvägen eller eventuellt beträda någon
annan tänkbar väg synes emellertid tveksamt. En av remissinstanserna har
i sitt yttrande diskuterat en lösning efter andra linjer. De andra möjligheter
som härvidlag kan stå till buds synes emellertid icke ha blivit föremål för
några mera ingående överväganden. Utskottet anser för sin del att förevarande
spörsmål kräver ytterligare utredning innan man tar slutgiltig ställning
till detsamma. Såsom departementschefen antytt är vissa härmed
sammanhängande frågor för närvarande föremål för utredning inom stadsdomstolsutredningen.
Ett omedelbart genomförande av motionärens förslag
skulle därför icke kunna anses som annat än en provisorisk lösning. Utskottet,
som förutsätter att hela frågan inom rimlig tid bringas till sin lösning,
anser sig icke kunna förorda ett sådant provisorium. Utskottet får därför
avstyrka bifall till motionärens förslag.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga nämnda
förslag med de ändringarna, att 1 kap. 15 §, 43 kap. 11 §
och 46 kap. 11 § erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

1 kap.
15 §.

Till huvudförhandling må ej utan
synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas
bliva slutförda under en tid av sex
timmar. Hinna ej alla sålunda utsatta
mål behandlas under dagen eller
kräver ett måls handläggning
mera än en dag, skall sammanträdet
pågå under erforderligt antal helgfria
dagar i följd. Kan handläggningen
av visst mål beräknas taga i anspråk
mera än två dagar må, om det
kan ske utan olägenhet, avbrott i
handläggningen, så länge sammanträdet
pågår, äga rum under högst
två söckendagar i veckan.

Till huvudförhandling må ej utan
synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas
bliva slutförda under en tid av
sex timmar. Hinna ej alla sålunda
utsatta mål behandlas under dagen
eller kräver ett måls handläggning
mera än en dag, skall sammanträdet
pågå under erforderligt antal helgfria
dagar i följd. Kan handläggningen
av visst mål beräknas taga i
anspråk mera än två dagar må, om
det kan ske utan olägenhet, avbrott
i handläggningen, så länge sammanträdet
pågår, äga rum under högst
två söckendagar i veckan eller, om
särskilda skäl föranleda därtill, högst
tre söckendagar i veckan.

Om den

— förordnar Konungen.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

43 kap.

Till uppskjuten

§•

Överstiger, då målet efter ett eller
flera uppskov återupptages, den
sammanlagda tid varunder uppskov
ägt rum ej femton dagar, må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall
skall ny huvudförhandling hållas,
om ej i mål av sådan omfattning att
huvudförhandlingen beräknas kräva
minst fyra veckor rätten med hänsyn
till utredningens beskaffenhet
eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att i stället
fortsatt huvudförhandling hålles.
hans utevaro.

46 kap.

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. 15 £
första stycket, såvitt möjligt fortgå
i ett sammanhang till dess målet är
färdigt till avgörande. Påbörjad hu -

§.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

vudförliandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket eller efter
handläggningens början nytt viktigt
skäl anförts eller kännedom vunnits
om nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt.
Uppskjutes huvudförhandlingen,
skall den återupptagas, så
snart lämpligen kan ske. Är den tilltalade
häktad, skall förhandlingen
återupptagas inom en vecka från dagen
för föregående förhandlings avslutande
eller, då han häktats därefter,
från dagen för hans häktande,
om ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt.

överstiger, då målet efter ett eller
flera uppskov återupptages, den sammanlagda
tid varunder uppskov ägt
rum ej tjugu dagar, må huvudförhandlingen
fortsättas; i annat fall
skall ng huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten —

Överstiger, då målet efter ett eller
flera uppskov återupptages, den
sammanlagda tid varunder uppskov
ägt rum ej femton dagar, må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall
skall ny huvudförhandling hållas,
om ej i mål av sådan omfattning att
huvudförhandlingen beräknas kräva
minst fyra veckor rätten med hänsyn
till utredningens beskaffenhet eller
annan särskild omständighet finner
synnerliga skäl att i stället fortsatt
huvudförhandling hålles.

— 15 § sägs.

B) att motionerna I: 610 och II: 796, I: 611 och II: 797 samt
II: 746, i den mån de ej kan anses besvarade genom vad utskottet
under A) här ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C) att motionen II: 795 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 20 november 1956

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDKR

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodenius, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Lindgren, Arrhén och Alexanderson; samt

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Gustafsson i Borås,
Onsjö, fru Johansson i Skövde, herrar Jacobsson i Sala, Fröding och
Lundqvist.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

561811