Första lagutskottets utlåtande Nr 35 (Utlåtande 1939:L1u35 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 9 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 februari 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 86, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen antaga nedan intagna vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om villkorlig dom;

2) lag örn särskild förundersökning i brottmål;

3) lag med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

4) lag om ändring i vissa delar av 5 kap. strafflagen;

5) lag om ändrad lydelse av 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten;

6) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken; 7)

lag örn tillägg till 30 kap. 6 8 1 mom. rättegångsbalken;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
om tvångsuppfostran;

9) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

12) lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling
av alkoholister (alkoholistlag).

I samband med Kungl. Maj:ts proposition har utskottet till behandling
förehaft följande i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner,
nämligen

i första kammaren:
nr 249 av herr Ehrnberg och
nr 259 av herr Wagnsson; samt

i andra kammaren:
nr 374 av herr Dahlbäck m. fl.,
nr 380 av herr Weijne m. fl. och
nr 394 av herr Hedlund i Östersund m. fl.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 samt. 1 avd. Nr 35.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

I motionerna I: 249 och 11:380, vilka äro likalydande, hemställes, att
riksdagen måtte dels i förslaget till lag om villkorlig dom göra sådan ändring
att domstol beredes möjlighet att i samband med beslut om villkoi-lig dom
hänskjuta till barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd eller annan kommunal
myndighet att vidtaga lämpliga åtgärder för den dömdes tillrättaförande,
dels besluta om sådana regler om vidgad rätt för åklagare att underlåta
åtal mot yngre brottslingar som i motionerna angivits och dels besluta
om sådana tillägg till barnavårds- och alkoholistlagarna att domstol
äger avskriva mål mot vissa tilltalade som blivit föremål för åtgärd enligt
nämnda lagar.

I motionerna I: 259 och II: 394 hemställes, att riksdagen måtte besluta
dels sådan ändring av lagarna om tvångsuppfoslran och om ungdomsfängelse,
att domstol beredes möjlighet att förordna om tvångsuppfostran eller
ådöma ungdomsfängelse i alla de fall då dylik skyddsåtgärd är lämpligare
än vanliga straffarter och dels den ändring av 19 § i lagen om ungdomsfängelse
som i motionerna närmare angivits.

I motionen II: 374 hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om föranstaltande av en sådan omläggning och utvidgning
av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av ungdomliga
brottslingar, som varit föremål för lagföring, att därav på ett tillfredsställande
sätt kan utrönas, vilken verkan olika slag av samhällsreaktion
haft under en följd av år på de under vart och ett år lagförda.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för de genom propositionen framlagda
förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till motionärernas
yrkanden hänvisas till motionerna.

Beträffande huvuddragen av den gällande lagstiftningen om villkorlig dom
må nämnas följande.

Reglerna om villkorlig dom återfinnas i lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom, vilken avlöst den första svenska lagen i ämnet
av år 1906.

Enligt lagen angående villkorlig straffdom må domstol, då någon dömes
till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse, ej över ett år, under
vissa förutsättningar förordna att med straffet skall anstå och att på den
dömdes uppförande under viss prövotid samt vissa i lagen angivna omständigheter
i övrigt skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.
Såsom förutsättning för dylik villkorlig dom uppställer lagen, att det med
hänsyn till den dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes
skälig anledning antaga att han skall utan straffets undergående låta
sig rättas. Bland övriga förutsättningar märkes, att den tilltalade ej under
de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller
fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som blivit honom
tidigare ådömt.

Lagens bestämmelser örn villkorlig dom beträffande böter ha ändrats i

Första ''lagutskottets utlåtande Nr 35.

samband med 1937 års lagstiftning om verkställighet av bötesstraff, vilken
träder i kraft den 1 januari 1939. Till nämnda dag gäller, att villkorlig
dom må användas då straffet bestämmes till böter, dock endast där det fin
nes anledning antaga att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Genom
lagändringen upphäves detta stadgande och ersättes med en bestämmelse
därom att villkorlig dom må beviljas, då någon ålägges förvandlingsstraff för
böter, så framt omständigheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde
av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att
straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.

I lagen meddelas vissa bestämmelser om övervakning av villkorligt dömda.
I detta hänseende gäller, enligt bestämmelsernas år 1937 antagna lydelse,
att då anstånd beviljas med fängelse eller straffarbete, den dömde
skall, där ej annorlunda bestämmes, under prövotiden stå under övervakning
av därtill förordnad person, övervakare, som har att utöva tillsyn över hans
uppförande och söka befordra vad som kan lända till hans rättelse. Meddelas
villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter, må, där det
av särskilda skäl finnes erforderligt, likaledes förordnas, att den dömde
skall stå under övervakning. Var den dömde vid åtalets anhängiggörande
under 21 år, må i domen kunna åläggas honom skyldighet, i visst avseende
eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som
övervakaren finner erforderlig för hans rättelse.

övervakning skall stå under domstols vårdnad. Har allmän underrätt
meddelat den villkorliga domen, är den domstolen vårdnadsdomstol. I annat
fall skall domstol, som meddelar villkorlig dom, tillika utse vårdnadsdomstol.

Prövotiden varar intill dess tre år eller, då den villkorliga domen avser
förvandlingsstraff för böter, intill dess två år förflutit från det domen vunnit
laga kraft i vad avser straff, anstånd, övervakning och skyldighet att lyda
övervakaren.

örn den dömde begår brott eller eljest åsidosätter sina skyldigheter på
grund av den villkorliga domen, kan anståndet förklaras förverkat. Förverkande
skall alltid inträda, om han efter domen men före prövotidens slut
förövar nytt brott, för vilket han förskyller straffarbete eller fängelse. I fall
av dåligt uppförande kan varning meddelas honom.

För vinnande av utredning i det särskilda fallet, huruvida erforderliga förutsättningar
för villkorlig dom finnas, skall i viss utsträckning särskild förundersökning
äga rum rörande den tilltalade.

Angående tillämpningen av den gällande lagstiftningen lämnas i propositionen
följande uppgifter.

Årliga antalet villkorliga straffdomar torde för närvarande överstiga 2,000.
Sedan år 1922, då efter krigsåren normala förhållanden få anses ha inträtt,
har villkorlig dom kommit till användning i oavbrutet ökad omfatt -

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

ning. Medan antalet sistnämnda år utgjorde 679, var det 2,067 år 1934,
det sista år för vilket statistik föreligger.

Över hälften av de villkorligt dömda utgöras av sådana som begått tjuvnadsbrott.
I stor utsträckning dömes villkorligt även vid bedrägeri, förskingring
och förfalskning, likaledes beträffande fosterfördrivning, barnamord,
misshandel samt vissa otuktsbrott.

År 1934 erhöll över hälften av de till straffarbete i högst sex månader
dömda och över en tredjedel av de till fängelse i högst ett år dömda villkorlig
dom. Däremot är antalet villkorligt ådömda bötesstraff, jämfört med
hela antalet bötesstraff, mycket obetydligt. Dock förekomma årligen omkring
200 villkorliga bötesdomar. Dessa torde till stor del gälla tjuvnadsbrott
(snatteri) av unga personer.

Relativt sett erhålla unga brottslingar villkorlig dom i betydligt större utsträckning
än äldre. Det förtjänar anmärkas, att omkring hälften av samtliga,
som erhålla villkorlig dom, äro i åldern 15—21 år.

Genom villkorlig dom meddelat anstånd med straffverkställighet förverkas
av omkring 9 °/o av de dömda genom återfall i brott under prövotiden.
För bedömande av i vilken utsträckning återfall sker under en längre period
efter domen än prövotiden har undersökning gjorts beträffande återfallsfrekvensen
under en tioårsperiod. Undersökningen visar att av dem, som
fått villkorlig dom för brott begånget före 21 års ålder, drygt var femte återfaller
i brott inom tio år efter domen, medan av äldre villkorligt dömda
drygt var tionde återfaller inom samma tid. Till jämförelse må nämnas
att återfallsfrekvensen bland ovillkorligt dömda är ungefär en och en halv
gång så stor som bland villkorligt dömda.

Är 1932 beräknades att särskild förundersökning enligt lagen om villkorlig
straffdom och lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser örn
förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga ägde rum i minst 1,200
fall årligen. Antalet torde numera ha stigit. Det torde på grund av verkställda
beräkningar kunna antagas att omkring en tredjedel av dessa förundersökningar
utföras av tjänstemän eller styrelseledamöter i skyddsföreningar.
I domsagorna förordnas i ej ringa utsträckning där anställda
notarier till förundersökare.

Då villkorlig dom meddelas, ställes numera i de flesta fall den dömde under
övervakning. År 1934 förordnades sålunda örn övervakning beträffande
ej mindre än 1,436 personer, motsvarande 70 % av hela antalet under
nämnda år villkorligt dömda. Man har anledning förmoda att antalet sedermera
stigit. Antalet villkorligt dömda, som på en gång stå under övervakning,
kan uppskattas till omkring 4,000. Till jämförelse må nämnas, att i
medeltal 2,000 personer äro intagna i rikets fångvårdsanstalten Närmare en
tredjedel av övervakningarna torde utföras av skyddsföreningsfunktionärer,
diakoner, tjänstemän i samhällets socialvård samt funktionärer i frälsnings
armén. Ej sällan förordnas, särskilt på landet, präster, folkskollärare och
fjärdingsman till övervakare. Även kommunala förtroendemän åtaga sig i
stor utsträckning att vara övervakare.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

Den 20 april 1934 erhöll chefen för justitiedepartementet bemyndigande
att låta verkställa utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens
och fångvårdens områden. Bland reformfrågor, som därvid
skulle upptagas, nämndes frågan angående en revision av lagstiftningen
om villkorlig dom. Resultatet av den i anledning härav verkställda utredningen
föreligger i ett den 2 november 1937 dagtecknat betänkande med
förslag till lag om villkorlig dom m. m., avgivet av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga (statens offentl. utredn. 1937:38).

De sakkunnigas förslag innehåller i huvudsak följande.

Reformförslaget avser bland annat att göra den villkorliga domen till ett
mera effektivt medel i kampen mot brottsligheten därigenom att domstolarna
erhålla befogenhet att förbinda den villkorliga domen med föreskrifter
av olika slag, vilka den dömde har att iakttaga.

De sakkunniga ha härutinnan i sitt förslag till ny lag om villkorlig dom
föreslagit att, där så prövas ändamålsenligt för att avhålla den dömde från
att ånyo begå brott, i domen skall kunna såsom villkor för anståndet föreskrivas
honom att underkasta sig vissa inskränkningar i hans rörelse- eller
handlingsfrihet. Det skall sålunda kunna åläggas honom att vistas å viss
bestämd ort eller icke uppehålla sig å viss ort, att underkasta sig inskränkning
i förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar samt att begära
att bliva förklarad omyndig eller samtycka därtill.

För vissa fall har vidare föreslagits, att i domen skall kunna såsom villkor
för anståndet föreskrivas den brottslige att sköta anvisat arbete eller
anställning, att genomgå viss utbildning, att vistas i anvisat enskilt hem
eller begagna anvisad bostad eller att underkasta sig behandling å sjukhus,
skyddshem, alkoholistanstalt eller annan liknande anstalt. Omhändertagande
på sådant sätt är avsett för de fall, där den brottslige prövas på
grund av ungdom, utvecklingshämning eller eljest på grund av sin sinnesbeskaffenhet
eller ock till följd av alkoholmissbruk, arbetsskygghet eller annan
vanart vara i behov av åtgärd av ifrågavarande slag. Enligt de sakkunniga
skall det även kunna komma i fråga att föreskriva behandling i
arbetshem, förutsatt att de nuvarande arbetshemmen på lämpligt sätt reformeras.

Såsom legalt villkor för anstånd skall liksom för närvarande gälla, att
den dömde efter förmåga ersätter genom brottet uppkommen skada. Härtill
har knutits en bestämmelse därom att domstolen skall kunna i den villkorliga
domen meddela föreskrift om tid och sätt för gäldandet av ersättningen.

Då föreskrift meddelas i något av ovan angivna hänseenden, skall den
villkorligt dömde alltid ställas under övervakning. Avser föreskriften arbetsanställning,
utbildning, hostad eller vistelse i enskilt hem eller anstalt,
är den dömde underkastad lydnadsplikt gentemot övervakaren såtillvida att
han är skyldig att efterkomma de ytterligare föreskrifter som övervakaren
anser erforderligt att meddela i fråga örn hans sysselsättning och levnads -

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

sätt. Övervakaren skall således äga att efter omständigheterna fullständiga
och anpassa de föreskrifter domstolen meddelat.

övervakningen skall liksom för närvarande stå under domstols inseende.
Domstolen, som i förslaget benämnes övervakningsdomstolen, har jämte de
uppgifter som enligt gällande lag åligga vårdnadsdomstol även erhållit befogenhet
att ändra eller upphäva föreskrifter eller meddela nya föreskrifter,
då den dömdes uppförande under prövotiden eller andra omständigheter
giva anledning därtill. I vissa fall skall domstolen dessutom kunna förlänga
prövotiden med intill två år utöver den för normalfallen bestämda
treåriga prövotiden.

I förslaget göres skillnad mellan å ena sidan villkorlig dom, som förenas
med föreskrift örn arbete, utbildning, bostad eller vistelse i enskilt hem
eller anstalt, och å andra sidan övriga villkorliga domar. Villkorlig dom
av förstnämnda slag, av de sakkunniga benämnd kvalificerad villkorlig
dom, skall enligt förslaget innebära anstånd med ådömande av ansvar, medan
villkorlig dom i övrigt, av de sakkunniga kallad enkel sådan, liksom
enligt nuvarande lag innebär anstånd med verkställigheten av ett ådömt
straff. I kvalificerad villkorlig dom utsättes således icke något straff. Efter
sakerförklaring förordnas i stället att med ådömande av ansvar skall anstå
och på den dömdes uppförande under viss prövotid bero huruvida ansvar
skall ådömas. I enkel villkorlig dom däremot utsättes straff men tillika förordnas,
att med verkställande av detta skall anstå och på den dömdes uppförande
under viss prövotid bero huruvida straffet skall verkställas.

Beträffande förutsättningarna för användning av villkorlig dom ha de
sakkunniga föreslagit flera förändringar. För att enkel villkorlig dom skall
kunna meddelas förutsättes sålunda, därest det ej är fråga örn förvandlingsstraff
för böter, att den tilltalade dömes till fängelse, ej över två år, eller till
straffarbete, ej över ett år, att brottet begåtts mindre till följd av vanart
än av oförstånd, trångmål, annans påverkan eller liknande omständighet,
att det med fog kan antagas, att den brottslige utan att undergå straffet skall
avhålla sig från att ånyo begå brott, att brottets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt ej påkalla straffets verkställande samt att den brottslige
under fem år närmast före brottet icke undergått straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse,
tvångsuppfostran eller förvaring i säkerhetsanstalt och ej heller
erhållit villkorlig dom, där ej domen avsett förvandlingsstraff för böter.
Förutsättningarna för villkorligt ådömande av förvandlingsstraff för böter
ha i förslaget angivits i huvudsaklig överensstämmelse med 1937 års lagstiftning
rörande verkställighet av bötesstraff.

För kvalificerad villkorlig dom förutsättes, att den tilltalade övertygas
om brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete; villkorlig dom
må dock ej brukas där den brottslige finnes förskylla högre straff än fängelse
i två år eller ock straffarbete i ett år eller — om han begått brottet innan
han fyllt 21 år — straffarbete i två år. Det förutsättes vidare, att den brottslige
prövas på grund av ungdom, utvecklingshämning eller eljest på grund
av sin sinnesbeskaffenhet eller ock till följd av alkoholmissbruk, arbets -

Första layutskottets utlåtande Nr 35.

skygghet eller annan vanart vara i behov av åtgärd enligt kvalificerad villkorlig
dom, att det nied fog kan antagas att han därigenom skall avhållas
från att ånyo begå brott samt att brottets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt ej påkalla att han straffas.

För att åstadkomma ett fullständigare material för prövningen, huruvida
förutsättningarna för villkorlig dom föreligga och huru domen skall utformas,
lia de sakkunniga föreslagit, att den särskilda förundersökningen i viss
omfattning kompletteras med summarisk läkarundersökning. De nuvarande
i olika lagar meddelade föreskrifterna örn särskild förundersökning ha vidare
sammanförts och utvidgats. Bestämmelserna lia upptagits i ett särskilt lagförslag,
och i samband därmed har termen ''särskild förundersökning’ föreslagits
utbytt mot ''personundersökning’.

De krav, som de föreslagna reformerna ställa på de organ vilka skola utföra
personundersökningar och övervakningar, lia föranlett de sakkunniga
att föreslå en fastare organisation för dessa ändamål. Enligt förslaget skall
ett antal tjänstemän, statens skyddskonsulenter, anställas med uppgift bland
annat att var inom sitt distrikt stå till tjänst med utförande av personundersökningar
och övervakningar, tillhandagå vid personundersökningar och övervakningar
som utföras av andra samt öva inseende över andra övervakare.
Såsom en viktig uppgift skall det enligt förslaget åligga konsulenterna att söka
komma i förbindelse med personer som äro lämpliga och villiga att taga villkorligt
dömda i sin tjänst eller att mottaga dem i sina hem. Enligt förslaget
skola domstolarna vidare mera än hittills taga befattning med övervakningarna.
I syfte att skapa ett organ, åt vilket större delen av domstolens hithörande
åligganden skall kunna överlämnas, har föreslagits, att möjlighet skall öppnas
att, där så finnes lämpligt, inrätta särskild övervakningsnämnd.

Bland övriga reformförslag i betänkandet må nämnas ett förslag att utöka
de fall, i vilka anställande av allmänt åtal enligt lag skall föregås av en
prövning av åtalets lämplighet. Legal möjlighet till åtalseftergift i viss omfattning
skall sålunda enligt förslaget införas för det fall, där åtal ifrågasättes
mot person som är intagen å skyddshem eller allmän alkoholistanstalt.
De sakkunniga ha vidare föreslagit ändring av lagen den 6 juni 1924, innefattande
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga,
i syfte att låta handläggningen av brottmål mot personer under 21 år oftare
än nu ske inom lyckta dörrar.

Över betänkandet lia utlåtanden infordrats från rikets hovrätter, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen samt statens inspektör för fattigvård och barnavård.
Tillfälle att avgiva utlåtande bär beretts samtliga häradshövdingar
och rådhusrätter ävensom följande föreningar, nämligen föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges
stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler,
Sveriges advokatsamfund, svenska kriminalistföreningen, centralförbundet
för socialt arbete, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

Första lagutskottets utlåtande Nr 3ö.

svenska skyddsförbundet, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, Uppsala
samhjälp, föreningen skyddsvärnet i Göteborg, föreningen skyddsvärnet i
Kopparbergs län samt svenska fångvårdssällskapet.

Utlåtanden ha inkommit från de myndigheter som ålagts att avgiva sådana.
Därjämte ha yttranden inkommit från häradshövdingarna i Fryksdal,
Västerbergslags, Norra Hälsinglands, Medelpads västra, Jämtlands
västra och Mjölby domsagor, rådhusrätterna i Stockholm, Norrtälje, Uppsala,
Nyköping, Eskilstuna, Karlskrona, Malmö, Landskrona, Hälsingborg,
Trelleborg, Göteborg, Kristinehamn, Örebro, Västerås, Falun och Gävle samt
från flertalet av de nämnda föreningarna. Krigshovrätten har bifogat yttranden
från vissa krigsrätter, länsstyrelserna från vissa landsfogdar och
svenska skyddsförbundet från vissa skyddsföreningar.

För innehållet i yttrandena redogöres å sid. 28—39 i propositionen.

Sedan de sakkunnigas förslag varit föremål för överarbetning inom justitiedepartementet,
remitterades förslag i ämnet till lagrådet. Därvid anförde
föredragande departementschefen bland annat:

»Genom 1918 års lag om villkorlig straffdom infördes i svensk rätt institutet
övervakning av villkorligt dömda personer. Syftet härmed var att giva
den villkorliga domen ökad betydelse såsom uppfostringsmedel och att därigenom
möjliggöra användningen av villkorlig dom i större utsträckning
än som tidigare kunnat ske. Under de två decennier lagen tillämpats lia
domstolarna i alltmer ökad omfattning gjort bruk av den villkorliga domen
i förening med övervakning. Denna utveckling torde i stort sett ha haft
gynnsamma verkningar och ger otvivelaktigt stöd åt uppfattningen att villkorlig
dom, förbunden med tillsyn under prövotiden, i många fall utgör
ett värdefullt medel att påverka och fostra lagöverträdare, särskilt unga
sådana, till laglydnad och ordnad livsföring.

Även om sålunda de goda verkningarna av gällande lagstiftning äro
omisskännliga, kan det dock icke betvivlas, att möjligheter finnas att ytterligare
öka den villkorliga domens kriminalpolitiska betydelse och samtidigt
avlägsna vissa av dess nuvarande brister. I sistnämnda hänseende lia
de sakkunniga påpekat den relativt stora återfallsfrekvensen bland yngre
brottslingar som erhållit villkorlig dom; statistiken visar att drygt var femte
återfaller i brott inom tio år efter domen. Vidare må erinras, att det redan
före den nuvarande lagens tillkomst uttalades farhågor för att tillämpning
av villkorlig dom i större omfattning gåve spridning åt den åsikten att
straffbud kunde överträdas åtminstone en gång utan risk. Genom övervakningens
införande antog man att en sådan uppfattning skulle motverkas.
Det finns tyvärr anledning att befara, att dessa förväntningar icke blivit
i allo infriade. Övervakningen har, på grund av bristande resurser och
svårigheter att finna för dess utövning fullt lämpade personer, mången
gång icke blivit så effektiv som vöre önskvärt.

De sakkunnigas reformförslag innebär främst, såsom framgår av den i
det föregående lämnade redogörelsen, att den villkorliga domen skall kun -

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

na förbindas med föreskrifter om den dömdes förhållande under prövotiden
och att vissa organisatoriska anordningar skola vidtagas för att möjliggöra
sådana föreskrifters meddelande och säkerställa deras efterlevnad.
I och med att övervakningen på detta sätt göres mera effektiv bör enligt
förslaget tillämplighetsområdet för den villkorliga domen i viss mån utvidgas.

Huvudtanken i förslaget, att den gällande lagstiftningen om villkorlig dom
bör utvecklas så, att den tillåter och i praktiken möjliggör behandling av
brottslingar i friare former, är otvivelaktigt värd det största beaktande. Härigenom
skulle skapas en välbehövlig mellanform mellan den nuvarande
villkorliga domen och övriga hos oss tillgängliga reaktionsmedel, vilka ju
väsentligen äro av rent frihetsberövande karaktär. Särskilt för ungdomsbrottslighetens
bekämpande synes det vara en betydelsefull samhällsuppgift
att åtgärder vidtagas i detta syfte. Det må i detta sammanhang nämnas, att
i den villkorliga domens föregångsländer, England och Förenta staterna,
detta institut redan tidigt utbildats i nu angiven riktning genom lagstiftning
och en målmedveten organisation av övervakningen. Även de norska och
danska strafflagarna innehålla bestämmelser som medge domstolarna att
vid meddelande av villkorlig dom giva föreskrifter rörande den dömdes sysselsättning,
vistelseort m. m.

Av de yttranden som avgivits över förslaget framgår, att detta vunnit allmän
anslutning i vad angår frågan om den villkorliga domens utveckling till
en mera effektiv kriminalpolitisk behandlingsform. Det har dock i vissa
yttranden uttryckts farhågor för att den föreslagna lagstiftningen skulle
medföra alltför vittgående inskränkningar i de villkorligt dömdas rörelsefrihet.
Det har även sagts, att den nuvarande villkorliga domen, som
innebär ett för den dömde visat förtroende, skulle kunna förlora i värde
genom en utbyggnad på sätt som föreslagits.

Det är även enligt min mening av vikt, att en reformerad lagstiftning utformas
så, att den icke motverkar användningen av den nuvarande enkla
formen av villkorlig dom i sådana fall, då denna kan antagas vara till fyllest
och då således mera ingripande åtgärder framstå såsom opåkallade.
Delade meningar kunna icke gärna råda därom att den villkorliga domen i
dess nuvarande gestaltning beträffande vissa grupper lagbrytare fyller en
betydelsefull uppgift just genom den frihet som lämnas den dömde. Beträffande
den som drivits till brott av tillfälliga omständigheter torde en
sådan dom ofta vara att föredraga framför en dom som innebär tvång och
förmynderskap. Den villkorliga domen i dess nuvarande utformning synes
därför böra bibehålla en central ställning i lagstiftningen. Den med
särskilda villkor förbundna formen bör förbehållas sådana fall, då visserligen
anstånd med straff eller med skyddsåtgärd finnes motiverat men då
det med hänsyn till brottslingens personliga beskaffenhet, hans sinnesbeskaffenhet,
den miljö i vilken han lever eller andra särskilda omständigheter
kan antagas, att särskilda åtgärder av den art förslaget anvisar skulle
verksamt bidraga till hans rättelse för framtiden.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

De föreskrifter, som enligt förslaget skola kunna meddelas i samband
med villkorlig dom, äro delvis av den natur att de kunna innebära en
ganska betydande inskränkning i den dömdes rörelsefrihet och självbestämmanderätt.
Det har i ett par yttranden gjorts gällande, att skillnaden mellan
å ena sidan ett omhändertagande av detta slag och å andra sidan den
villkorliga domen i dess nuvarande form vore så stor att i själva verket
två skilda rättsinstitut förelåge, vilka icke lämpligen borde sammankopplas
med varandra. Häremot kan först erinras att de föreslagna åtgärderna
äro av ganska skiftande slag. Vissa av åtgärderna torde för den dömde
innebära ett föga kännbart intrång i hans frihet. Mellan en dom, som förbindes
med föreskrift av sådan lindrigare art, och en dom med övervakning
enligt gällande lag föreligger tydligen icke någon särdeles framträdande
olikhet. Det innebär blott en naturlig utveckling av institutet villkorlig dom,
att däri införas bestämmelser om dylika åtgärder. Att avskilja mera ingripande
åtgärder och av dem tillskapa ett särskilt rättsinstitut synes icke
böra ifrågakomma. Genom att för vissa fall öka det tvångsmoment, som
redan övervakningen innebär, göres icke något avsteg från de grundsatser på
vilka institutet villkorlig dom är uppbyggt. De ifrågasatta föreskrifterna
kunna nämligen meddelas allenast såsom villkor för anstånd med straff eller
därmed jämförliga påföljder. Föreskrifternas efterlevnad kan alltså ej
framtvingas genom exekutiva åtgärder och kommer således att bliva beroende
av den dömdes egen villighet att underkasta sig dem, en villighet som
i regel torde framkallas av vetskapen att åsidosättande av föreskrifterna
medför en svårare påföljd i form av fängelse eller straffarbete eller eventuellt
åtgärd enligt lagarna om ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller
förvaring i säkerhetsanstalt.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen för sakkunnigförslaget framgår,
att däri föreslås en uppdelning av den villkorliga domen
i två typer, vilka skilja sig från varandra i flera betydelsefulla hänseenden.
Den ena typen, som i betänkandet kallas kvalificerad villkorlig
dom, kännetecknas därav att den alltid skall vara förenad med föreskrift
om arbetsanställning, utbildning, bostad eller vistelse i enskilt hem eller
anstalt. Den kvalificerade villkorliga domen är avsedd att företrädesvis
tillämpas beträffande unga lagöverträdare samt i övrigt beträffande sådana
brottslingar vilka på grund av utvecklingshämning eller eljest på grund
av sin sinnesbeskaffenhet eller till följd av alkoholmissbruk, arbetsskygghet
eller annan vanart finnas vara i behov av åtgärder av nu angivet slag. För
tillämpning av kvalificerad villkorlig dom uppställer förslaget icke någon
fordran på att den brottslige icke tidigare blivit straffad. Reglerna om kvalificerad
villkorlig dom avvika dessutom från gällande bestämmelser därutinnan,
att en sådan dom skall innefatta anstånd, icke med verkställigheten
av ett ådömt straff utan med själva straffådömandet. De regler som
av de sakkunniga föreslagits beträffande den andra formen av villkorlig
dom, s. k. enkel villkorlig dom, stå närmare nuvarande lagbestämmelser.

Första lagutskottets utlåtande Nr 3ö.

Denna dom innebär sålunda anstånd med verkställighet av ådömt straff,
och för dess användning förutsättes att den brottslige under visst antal år
närmast före brottet icke undergått frihetsstraff eller därmed jämförlig anstaltsvård
eller erhållit villkorlig dom. Emellertid kan även i enkel villkorlig
dom givas vissa föreskrifter, de viktigaste avseende den dömdes
vistelseort och hans förfoganderätt över arbetsförtjänst och andra tillgångar.

Den kritik som i en stor del av yttrandena riktats mot denna uppdelning
av den villkorliga domen synes från vissa synpunkter berättigad.

Enligt de sakkunniga skulle den kvalificerade villkorliga domen vara en
behandlingsform, vilken till sin kriminalpolitiska betydelse kunde jämföras
med tvångsuppfostran och ungdomsfängelse, och vilken skulle användas
beträffande vissa nyss angivna grupper av lagöverträdare. Den enkla
villkorliga domen skulle däremot endast innebära mindre ingripande åtgärder
och skulle användas å tillfällighetsförbrytare. Emellertid torde det
knappast föreligga en i sakligt hänseende synnerligen stor skillnad mellan
de åtgärder som enligt förslaget skulle kunna ifrågakomma vid den ena och
den andra formen av villkorlig dom. En föreskrift därom att den dömde
skall sköta visst arbete eller undergå viss utbildning behöver icke vara mera
ingripande än exempelvis en föreskrift att han skall vistas på viss angiven
ort eller att han skall underkasta sig inskränkning i förfoganderätten över
sin arbetsinkomst. Tvärtom kan en föreskrift av det senare slaget stundom
innebära ett betydligt starkare tvång än den förstnämnda.

Även mot den gränsdragning de sakkunniga verkställt mellan olika kategorier
av brottslingar, å ena sidan tillfällighetsförbrytarna och å den andra
vissa särgrupper, däribland unga brottslingar, torde kunna erinras, att den
icke är tillräckligt klar för att lämpligen ligga till grund för en sådan uppdelning
av institutet villkorlig dom som de sakkunniga förordat. Då förslaget
så bestämt utmärker att de unga lagöverträdarna böra behandlas enligt
reglerna om kvalificerad villkorlig dom, ligger även den anmärkningen
nära till hands, att ehuru omhändertagande åtgärder visserligen ofta äro
lämpliga just i fråga örn unga brottslingar, det likväl mången gång, även
då det gäller ungdom, är fullt tillräckligt med en dom av den gällande lagens
typ.

övervägande skäl synas alltså tala för att den strängt genomförda uppdelningen
på två till innebörd och förutsättningar skilda former av den villkorliga
domen bör bortfalla. En sådan ändring av förslaget kan ske utan
att möjligheterna minskas för domstolarna att, då anledning därtill gives,
föranstalta örn åtgärder för villkorligt dömdas tillsyn och omhändertagande
samt att i varje särskilt fall föreskriva den åtgärd som finnes erforderlig och
lämplig med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet eller omgivning
eller till hans levnadssätt och tidigare vandel.

En dylik ändring medför, att vissa spörsmål av principiell betydelse måste
upptagas till omprövning från delvis andra utgångspunkter än dem som legat
till grund för de sakkunnigas ställningstagande. Ett sådant spörsmål är

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

huruvida den villkorliga domen bör genomgående ombildas så, att den
kommer att innebära anstånd med ådömande av straff i stället för såsom
nu anstånd med straffverkställigheten. De sakkunniga ha, såsom nyss
anmärkts, föreslagit den förra metoden i fråga om den s. k. kvalificerade
villkorliga domen.

Metoden att uppskjuta straffdomen tillämpas i de anglosaxiska länderna.
Då den villkorliga domen efter mönster därifrån infördes i övriga länder,
följde man icke förebilderna i detta hänseende utan övergick till den
andra metoden, enligt vilken straffdom avkunnas och blott straffverkställigheten
uppskjutes. Enligt vad förarbetena till 1906 års svenska lag utvisa
ansåg man denna metod äga företräde bland annat på den grund att det
skulle leda till svårigheter, därest handläggningen av brottmål finge avbrytas
innan dom meddelats och domstol sedermera, kanske efter lång tids förlopp,
måste återupptaga målet till behandling och avdömande. Denna synpunkt
äger otvivelaktigt i många fall en icke ringa praktisk betydelse.

Även andra synpunkter lia anförts till stöd för den nuvarande metodens
bibehållande. Det har sålunda framhållits, att ett i domen utsatt straff ger
ett påtagligt uttryck för samhällets ogillande av brottet och att en dom
vari straffet sålunda fastställts mången gång kan förväntas på ett mera
verksamt sätt avhålla icke blott den dömde utan även andra från att begå
brott än en dom som blott innefattar sakerförklaring. Även må nämnas den
i flera yttranden åberopade synpunkten, att det icke vore riktigt gentemot
den dömde att genom hot med ett straff, som icke vore fixerat och som
den brottslige ofta saknade möjlighet att ens ungefärligen bedöma, förmå
honom att underkasta sig en kanske långvarig inskränkning i hans självbestämmanderätt.
Anmärkningen riktar sig mot det av de sakkunniga
åberopade skälet för den anglosaxiska metoden, att det kunde befaras att
det förskyllda straffet i vissa fall icke skulle vara tillräckligt för att förmå
den tilltalade att underkasta sig de föreskrifter domstolen funne lämpliga.

De sakkunniga ha som skäl för den sistnämnda metodens införande vid
kvalificerad villkorlig dom främst åberopat, att de åtgärder som skulle
ifrågakomma i samband med sådan dom i viss mån kunde jämföras med
skyddsåtgärderna tvångsuppfostran och förvaring samt med den dem närstående
straffarten ungdomsfängelse och att det därför vore naturligt, att
omhändertagande genom kvalificerad villkorlig dom inträdde som direkt
påföljd av brottet på samma sätt som de nämnda ansvarspåföljderna numera
ådömdes direkt. Emellertid föreligger det en betydande skillnad mellan
exempelvis ungdomsfängelse och de åtgärder som skola kunna användas
vid villkorlig dom, icke blott i fråga örn åtgärdernas natur utan även
därigenom att dessa ingå i den villkorliga domen som villkor för anstånd
och icke kunna verkställas i exekutiv ordning. Den omständigheten att villkorlig
dom på angivet sätt förknippas med vårdnadsåtgärder torde alltså
icke i och för sig utgöra något bärande skäl att ändra den villkorliga domens
hittillsvarande tekniska anordning.

Större avseende måste däremot fästas vid ett annat av de i betänkandet

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

anförda skälen för en dylik ändring. Om anstånd som meddelats genom
villkorlig dom förverkas på grund av brott eller annan orsak, gäller enligt
lagarna örn ungdomsfängelse, tvångsuppfostran och förvaring, att sådan påföljd
kan träda i stället för det villkorligt ådömda straffarbets- eller fängelsestraffet.
Då ungdomsfängelse och tvångsuppfostran numera äro normala
påföljder för vissa kategorier unga brottslingar, liksom förvaring för förminskat
tillräkneliga, är det önskvärt att en reviderad lagstiftning om villkorlig
dom tar hänsyn härtill. Det måste, såsom de sakkunniga framhållit,
anses föga tillfredsställande, att anståndet angives gälla straffarbete eller
fängelse i sådana fall då domstolen vid den villkorliga domens meddelande
kan utgå från att i själva verket en annan påföljd kommer att inträda i
händelse anståndet förverkas.

På grund av vad nu anförts torde böra övervägas, huruvida icke lagen
bör erhålla sådan utformning att möjligheten står öppen för domstolarna
att i sådana fall som de nyss anförda låta bero vid sakerförklaring, då villkorlig
dom finnes vara på sin plats. Det synes icke vara nödvändigt och
skulle för övrigt svårligen låta sig göra att i lagen närmare angiva förutsättningar
och villkor för tillämpningen av den nämnda metoden. Någon anledning
torde icke heller föreligga att begränsa användningen till fall då den
villkorliga domen förbindes med föreskrifter. Lagens ståndpunkt skulle enligt
det sagda bliva den, att villkorlig dom i regel innebär anstånd med verkställande
av ett i domen utsatt straff, men att även villkorlig dom i form
av anstånd med ådömande av straff är tillåten. Som förutsättning för den
senare formens användning torde vara tillräckligt att angiva, att den av
särskilda skäl finnes lämpligare än den förra.

Ehuru således denna anordning närmast är motiverad av hänsyn till de
nämnda fallen, då domstolen finner vanligt frihetsstraff icke böra ifrågakomma
i händelse av anståndets förverkande, bör det dock icke möta hinder
att villkorlig dom meddelas i form av sakerförklaring utan straffådömande
även i andra fall, såsom då brottet begåtts under synnerligen mildrande
omständigheter.

Vad nu sagts gäller icke förvandlingsstraff för böter. För villkorlig dom
beträffande sådant straff skola enligt 1937 års lagstiftning gälla särskilda
förutsättningar. I dessa ifrågasättes ej nu någon ändring, och anledning
lärer icke heller föreligga att i fråga om förvandlingsstraffet tillåta villkorlig
dom i form av anstånd med dess ådömande.

Beträffande den villkorliga domens tillämplighetsområde
lia de sakkunniga föreslagit vissa utvidgningar, vilka ansetts motiverade
med hänsyn till den mera effektiva övervakning som skulle bliva
följden av de i det föregående berörda lagreglerna jämte den föreslagna
fastare organisationen av förundersöknings- och övervakningsarbetet.

En sådan utvidgning har skett därigenom att maximigränsen för det
straff, som skall kunna ådömas villkorligt, höjts från nuvarande sex månaders
straffarbete och ett års fängelse till ett års straffarbete och två års
fängelse. Då enligt sakkunnigförslaget straff icke skall utsättas vid kvali -

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

ficerad villkorlig dom, har som allmän förutsättning för sådan dom angivits,
att å brottet enligt lag kan följa straffarbete eller fängelse. Emellertid
har enligt förslaget en inskränkning skett i den allmänna regeln genom
stadgande att kvalificerad villkorlig dom icke får användas, om den brottslige
i det särskilda fallet finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett
år eller fängelse i två år eller, örn han är under tjuguett år, högre straff än
straffarbete i två år. Den sistnämnda, beträffande unga brottslingar föreslagna
regeln skulle tydligen medföra, att villkorlig dom skulle kunna förekomma
även vid ganska grova brott; man bör härvidlag icke förbise den
allmänna straffnedsättningsregeln i 5 kap. 2 § strafflagen. Med hänsyn
härtill och även till att skillnaden mellan kvalificerad och enkel villkorlig
dom bortfaller i det omarbetade förslaget, torde övervägande skäl tala för
att generellt bestämma maximigränsen till ett års straffarbete och två års
fängelse. Även utan en uttrycklig erinran därom i lagtexten torde kunna
förväntas, att villkorlig dom icke meddelas beträffande allvarligare brott,
som falla inom denna gräns, om ej fullgoda skäl därtill föreligga och förutsättningar
finnas för effektiv övervakning eller omhändertagande på
lämpligt sätt. 1 ,js

En utvidgning av förutsättningarna för användning av villkorlig dom
har vidare enligt sakkunnigförslaget skett genom ändring av gällande regler
om hinder mot villkorlig dom på grund av tidigare brott. De nuvarande
bestämmelserna innebära, att villkorlig dom icke får användas, om den
tilltalade under de tio åren närmast före brottet dömts till eller undergått
straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller förvaring i
säkerhetsanstalt. Beträffande enkel villkorlig dom ha de sakkunniga föreslagit
en femårsregel, med motivering att den gällande tioårsregeln i tilllämpningen
stundom visat sig utgöra hinder mot villkorlig dom i fall då
sådan varit önskvärd. Däremot ha de sakkunniga icke uppställt någon
som helst bestämmelse örn återfall såsom hinder mot kvalificerad villkorlig
dom. Som stöd härför har hänvisats till de omhändertagande åtgärder som
skulle kunna vidtagas i samband med sådan dom. Vid en omarbetning av
förslaget, vilken icke bygger på den av de sakkunniga föreslagna skillnaden
mellan enkel och kvalificerad dom, torde som allmän regel lämpligen böra
införas en tidsbegränsning till fem år, från vilken regel avvikelse tillåtes
blott då särskilda skäl föreligga och då dessutom en ändamålsenlig behandling
av den dömde kan anordnas i samband med den villkorliga domen.

Förslagets genomförande skulle medföra, att domstolarna i större utsträckning
än för närvarande erhölle befattning med skyddsarbetet beträffande
de villkorligt dömda. Detta följer redan av grundsatsen att eventuella
föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden skola meddelas
i domen. Det förutsättes vidare i förslaget, att domstolen även efter
domen skall medverka, då fråga uppstår om ändring eller upphävande av
sådana föreskrifter. Förslagets ståndpunkt i dessa delar synes riktig. Utan
att äventyra syftet med reformen torde man icke kunna anförtro åt andra

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

än domstolarna att avgöra huruvida någon åtgärd skall vidtagas beträffande
en tilltalad i samband med villkorlig dom och att närmare bestämma vari
åtgärden skall bestå. För underlättande av domstolarnas verksamhet i vad
den hänför sig till tiden efter domen har emellertid föreslagits, att frågor örn
ändring och upphävande av föreskrifter skola kunna upptagas och avgöras
av domaren eller, vid rådhusrätt, av lagfaren ledamot i rätten. I samma
syfte skall vidare domstolen eller flera domstolar gemensamt kunna för
sådana frågors behandling tillsätta en särskild nämnd, den s. k. övervakningsnämnden.
Den största betydelsen i detta hänseende äger dock den av
de sakkunniga föreslagna organisationen av övervakningsarbetet, vilken
främst innefattar tillsättandet av statliga funktionärer, skyddskonsulenter,
med uppgift bland annat att tillhandagå domstolarna vid avgörandet av
frågor om tillsyn och omhändertagande av villkorligt dömda. Att domstolarna
skulle, såsom i vissa yttranden gjorts gällande, alltför mycket betungas
av de uppgifter som komme att åvila dem i följd av den nya lagstiftningen,
torde icke behöva befaras, om konsulenter med tillräcklig kompetens och
erfarenhet stå till deras förfogande, över huvud taget lärer förverkligandet
av konsulentorganisationen utgöra en väsentlig förutsättning för att lagstiftningen
skall erhålla den praktiska betydelse som är avsedd.»

I lagrådets utlåtande över förslagen anföres i fråga om den villkorliga domens
utformning bland annat följande:

»Då villkorlig straffdom genom 1906 års lagstiftning i ämnet införlivades
med det svenska straffrättssystemet, lämnades efter kontinentalt mönster
företräde åt villkorligt anstånd med straffs verkställande framför det i
anglosachsisk rätt utbildade villkorliga anståndet med ådömande av straff.
I 1937 års betänkande förordade emellertid de sakkunniga jämväl denna senare
typ av villkorlig dom, och i det remitterade förslaget hava likaledes
båda typerna av sådan dom upptagits.

Av de i sakkunnigbetänkandet åberopade skälen till stöd för förslaget att
införa en domstyp, som tidigare underkänts, hava de viktigaste refererats
i remissprotokollet (sid. 43—44). Föredragande departementschefen har
funnit sig kunna fästa avseende egentligen endast vid ett av dessa skäl, nämligen
att det icke är tillfredsställande, att anstånd angives gälla straffarbete
eller fängelse i sådana fall, då domstolen vid den villkorliga domens meddelande
kan utgå ifrån att i själva verket annan påföljd, såsom tvångsuppfostran
eller ungdomsfängelse, kommer att inträda, om anståndet förverkas.

Den omständigheten att straff enligt numera gällande lagstiftning ej utsättes
vid dom å tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse är också onekligen
ett bärande skäl för att undvika ett motsatt förfarande i det fall, att dylik
påföljd bör användas då anstånd förverkas.

Å andra sidan synes icke hava tillräckligt beaktats den invändning mot
den anglosachsiska typen av villkorlig dom, som framför allt föranledde
att denna typ ej godtogs vid 1906 års lagstiftning. Denna invändning, som
grundas på den självklara satsen att straffmätningsfrågan icke bör prövas

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

alltför lång tid efter det målet i övrigt behandlats, får en alldeles särskild
betydelse om, såsom numera är att förvänta, en rättegångsreforin kommer
till stånd. Svårigheten att med ett muntligt och omedelbart räitegångssystem
handlägga straffmätningsfrågan, kanske flera år efter det bevisningen
i målet en gång blivit förebragt, ligger i öppen dag.

Vill man behörigen beakta såväl nämnda invändning som de skäl, som
kunna anföras för den föreslagna nya typen av villkorlig dom, synes det
nödvändigt att inskränka användningen av denna till sådana fall, där anledning
föreligger till antagande att den dömde, om anståndet sedermera förverkas,
finnes böra dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. I
dessa fall är nämligen normalt någon straffmätning icke av nöden.

På grund av det anförda förordar lagrådet, att villkorligt anstånd med
straffs ådömande tillätes endast i fall, då domstolen finner att förutsättningarna
för användande av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse å den tilltalade,
enligt vad därom är stadgat, äro för handen. Visserligen kan även
med en sådan begränsning undantagsvis inträffa, att en straffmätning blir
nödvändig, men dessa undantag torde icke bliva mycket vanligare än de,
i vilka redan lagarna örn nyssnämnda påföljder föranleda en senare straffmätning.
Vad här framhållits kan måhända vara ett skäl för att i nu behandlat
avseende med tvångsuppfostran och ungdomsfängelse jämställa förvaring
och internering enligt 1937 års lagstiftning därom. Ett dylikt jämställande
synes emellertid få så ringa praktisk betydelse, att det kan underlåtas.
Anses det likväl böra ske, erinras om att en föreskrift härutinnan ej
kan träda i kraft tidigare än 1937 års berörda lagstiftning.»

I propositionen anför departementschefen, i anledning av vad lagrådet sålunda
uttalat, följande:

»Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skall villkorlig dom kunna
meddelas antingen i form av anstånd med verkställandet av ett i domen utsatt
straff eller i form av anstånd med ådömande av straff. Såsom förutsättning
för den senare domstypens användning har i lagtexten angivits, att
den av särskilda skäl finnes lämpligare än den förra. Lagrådet har förordat
ett stadgande, enligt vilket den nya typen av villkorlig dom skulle tillåtas
endast i fall då domstolen finner att förutsättningarna för användandet
av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse å den tilltalade äro för handen.
En dylik bestämmelse skulle väl möjliggöra villkorlig dom av denna typ i
de flesta fall, då en sådan dom enligt den av mig i remissprotokollet uttalade
meningen får anses särskilt påkallad, nämligen då det vid den villkorliga
domens meddelande föreligger anledning till antagande att vanligt frihetsstraff
icke bör ifrågakomma i händelse anståndet sedermera förklaras
förverkat. Genom den av lagrådet föreslagna inskränkningen skulle emellertid
användningen av den ifrågavarande domstypen hindras i vissa andra
fall, då den på grund av särskilda förhållanden kan befinnas vara att föredraga.
Som exempel på sådana fall har jag vid förslagets remitterande
till lagrådet anfört att brottet begåtts under synnerligen mildrande omstän -

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

digheter. Med den av mig föreslagna avfattningen av stadgandet torde domstolarna
erhålla möjlighet att använda den nya domstypen i fall då omständigheterna
därtill giva anledning, och man synes icke behöva befara
att stadgandet i denna lydelse skall föranleda en mot dess syfte stridande,
alltför vidsträckt tillämpning av den nya metoden. Mot införande av ett
stadgande som direkt anknyter till lagarna om tvångsuppfostran och ungdomsfängelse
synes även kunna invändas, att stadgandet skulle behöva
ändras i händelse ytterligare skyddsåtgärder införlivas med lagstiftningen.»

De i propositionen framlagda förslagens huvudgrunder äro följande.

Enligt 1 § i förslaget till lag örn villkorlig dom må villkorlig
dom användas, där någon övertygas om brott och det, med hänsyn
särskilt till den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt, finnes
skälig anledning antaga, att han utan att undergå straff skall avhålla sig
från att ånyo begå brott; villkorlig dom må dock ej meddelas om det av hänsyn
till den allmänna laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår
straff. Den villkorliga domen skall, såsom närmare framgår av departementschefens
ovan återgivna uttalanden, bestå i att domstolen antingen, i
samband med ådömande av straff, förordnar att med straffets verkställande
skall villkorligt anstå eller ock, där det av särskilda skäl finnes lämpligare,
i samband med sakerförklaring förordnar örn villkorligt anstånd med straffets
ådömande.

Den villkorliga domens tillämplighetsområde har betydligt vidgats. Enligt
2 § må således villkorlig dom brukas, om å brottet eller, där flera brott
förövats, å något av dem kan följa straffarbete eller fängelse, dock ej såvida
den brottslige finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller fängelse
i två år. Ej heller må villkorlig dom meddelas, om den tilltalade tillika
dömes ovillkorligt till straffarbete eller fängelse.

En utvidgning av förutsättningarna för användning av villkorlig dom har
vidare skett genom ändring av gällande regler om hinder mot villkorlig dom
på grund av tidigare brott. I 3 § stadgas sålunda att, om tilltalad under de
fem åren närmast före brottet undergått straffarbete, omedelbart ådömts
fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering eller tvångsuppfostran,
villkorlig dom må meddelas allenast såframt synnerliga skäl därtill föranleda.
Detsamma gäller där den tilltalade under angivna tid erhållit villkorlig
dom som ej avsett förvandlingsstraff för böter.

I fråga om villkorlig dom då förvandlingsstraff för böter ålägges — i vilket
fall de förut omnämnda stadgandena icke äro tillämpliga — har det nu
gällande huvudstadgandet upptagits till innehållet oförändrat i 4 § i förslaget.

Prövotiden skall, jämlikt 5 §, vid villkorlig dom enligt 1 § utgöra tre år
eller, örn den tilltalade förskyllt allenast böter, två år. Vid villkorlig dom
som avser förvandlingsstraff för böter skall prövotiden bestämmas till två år.

1 7 § föreskrives att i villkorlig dom enligt 1 § skall förordnas om övervakning,
såvida ej av särskilda skäl kan antagas att den dömde ändock skall låta

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 35. 2

18 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

sig rätta. I dom enligt 4 § skall förordnas om övervakning där det finnes erforderligt.

I 8 § upptagas de särskilda föreskrifter rörande den dömdes förhållande
under prövotiden som domstolen skall kunna meddela; i dessa fall skall städse
förordnas om övervakning. Domstolen må sålunda, i den mån det med
hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt
och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, tillika
ålägga honom att a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande
hans utbildning, arbetsanställning eller vistelseort; b) avhålla sig från
bruk av rusdrycker; c) underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt
eller annan anstalt; d) underkasta sig inskränkning i förfogandet över
arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Där det finnes lämpligt må ock föreskrivas,
att den dömde bör å tid och sätt som i domen angivas söka fullgöra
honom åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkommit
genom brottet.

övervakaren äger, enligt 10 § andra stycket, meddela bestämmelser med
avseende å verkställandet av föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter
han eljest med hänsyn till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet
finner erforderliga.

I 11 § stadgas att föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må ändras eller
upphävas, då anledning därtill förekommer. Har övervakning varat sex månader,
må beslut meddelas örn dess upphörande, såframt det av särskilda
skäl kan antagas att den dömde låter sig rätta utan övervakning.

12 § upptager bestämmelser rörande förfarandet då den dömde, utan att
därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosätter något som till följd av den
villkorliga domen åligger honom. Domstolen må i sådant fall efter omständigheterna
a) förordna om övervakning; b) meddela föreskrift jämlikt 8 §;
c) förordna örn prövotidens förlängning, dock högst med två år utöver den
i domen bestämda tiden; d) besluta att varning skall tilldelas den dömde; eller
ock e) förklara anståndet förverkat.

I 13 § behandlas de fall att den villkorligt dömde övertygas örn annat brott
eller ålägges förvandlingsstraff för böter. Övertygas den som erhållit villkorlig
dom enligt 1 § att hava begått nytt brott under prövotiden, må domstolen
förklara anståndet förverkat; och skall sådan förklaring städse meddelas,
om det nya brottet finnes förskylla straffarbete eller fängelse, övertygas
han om brott som förövats före prövotidens början, må domstolen förordna
att anståndet skall avse jämväl detta brott; meddelas ej sådant förordnande,
skall antingen anståndet förklaras förverkat eller ock straff ådömas
och verkställas för allenast det brott varom den dömde sålunda övertygats.
Där den som erhållit villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff för böter
övertygas om brott som begåtts före prövotidens slut, må anståndet förklaras
förverkat. Samma regel gäller där villkorligt dömd ålägges förvandlingsstraff
för böter.

I 14 § stadgas att, därest i fall som avses i 13 § anståndet ej förklaras förverkat,
domstolen äger i enlighet med vad i 12 § stadgas meddela ändrade
bestämmelser med avseende å den villkorliga domen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

I 15 § har intagits erinran om att i vissa fall då anstånd förklarats förverkat
domstolen må döma till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring
i säkerhetsanstalt för det brott som avsetts med den villkorliga domen.
Ändringar i dessa avseenden hava vidtagits i lagarna angående nämnda ansvarspåföljder.

I 16 § upptagas bestämmelser om viss tidsbegränsning för åtgärder enligt
12 och 13 §§. Åtgärd enligt 12 § må beslutas endast örn fråga därom väckes
före prövotidens utgång eller, vid tillämpning av 14 §, såframt frågan uppkommer
i mål som anhängiggjorts före prövotidens utgång. Anstånd må
ej enligt 13 § förklaras förverkat, med mindre fråga därom uppkommer i
mål som anhängiggjorts, då anledningen till förverkandet är åläggande av
förvandlingsstraff för böter, före prövotidens utgång och eljest inom ett år
från prövotidens utgång. Kan anstånd ej längre förklaras förverkat, är straff
förfallet.

I 25 § upptagas bestämmelser om de av de sakkunniga föreslagna övervakningsnämnderna.
Dylik nämnd må av allmän underrätt tillsättas för behandling
av frågor som enligt lagen kunna ankomma på sådan nämnd.
Nämnden skall bestå av minst tre ledamöter; av dessa skall minst en vara
lagfaren befattningshavare vid domstol som tillsatt nämnden samt örn möjligt
en vara läkare. Flera domstolar må förena sig om gemensam övervak -ningsnämnd. Genom avfattningen av paragrafen utmärkes att tillsättande av
övervakningsnämnd icke är obligatoriskt.

Av övriga bestämmelser i förslaget till lag örn villkorlig dom må anmärkas
ett stadgande i 18 §, att ärende angående åtgärd enligt 11 eller 12 § må
upptagas, förutom av domstol, på landet av domaren och i stad med rådhusrätt
av viss lagfaren ledamot i rätten ävensom av övervakningsnämnd.
Ärendet må, där så finnes lämpligt, hänskjutas till rätten; och skall detta alltid
ske, då anstånd finnes böra förklaras förverkat.

Förslaget till lag örn särskild förundersökning i brottmål,
som motsvarar de sakkunnigas förslag till lag örn personundersökning,
upptager bestämmelser om undersökning för vinnande av utredning rörande
tilltalads personliga förhållanden och sinnesbeskaffenhet samt angående
de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.

Beträffande övriga i propositionen framlagda lagförslag
märkas förslagen angående ändringar i bamavårdslagen och alkoholistlagen,
vilka väsentligen avse införande, i huvudsaklig överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag, av möjlighet till eftergift i vissa fall av åtal mot personer
som intagits i anstalt för skyddsuppfostran eller å allmän alkoholistanstalt.

Det föreliggande lagkomplexet föreslås skola träda i kraft den dag Konungen
förordnar; enligt uttalande av departementschefen torde det, under
förutsättning att erforderliga anslag beviljas till främjande av övervakningsoch
förundersökningsverksamheten beträffande villkorligt dömda, vara möjligt
att låta ikraftträdandet ske den 1 januari 1940. I förslagen till lagar örn
villkorlig dom och örn särskild förundersökning i brottmål hava vissa övergångsbestämmelser
meddelats. Föreslagna ändringar i 14 § lagen örn tvångs -

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

uppfostran och 19 § lagen om ungdomsfängelse, vilka huvudsakligen innefatta
formella jämkningar i anledning av omorganisationen av åklagarväsendet
i Stockholm, skola träda i kraft omedelbart.

Förslag rörande olika spörsmål av organisatorisk och ekonomisk innebörd,
som sammanhänga med den nya lagstiftningen om villkorlig dom,
hava av Kungl. Majit framlagts i proposition nr 87. Förslagen överensstämma
väsentligen med vad de ovannämnda sakkunniga förordat i sitt betänkande
angående villkorlig dom ävensom i ett senare avgivet betänkande rörande
revision av lagstiftningen om villkorlig frigivning m. m. (stat. off.
utredn. 1938: 25) samt avse bland annat inrättande av en skyddskonsulentorganisation,
höjning av nuvarande ersättning till övervakare över villkorligt
dömda och understöd åt verksamhet för villkorligt dömda m. fl. Propositionen
nr 87 har remitterats till statsutskottet.

Utskottets yttrande.

Huvudsyftet med det föreliggande förslaget är att, vid sidan om den villkorliga
domen i dess nuvarande utformning, bereda möjlighet att använda
villkorlig dom jämväl i förening med mera direkta åtgärder för den dömdes
tillrättaförande, när behov härav är för handen. I sådant hänseende
föreslås bestämmelser om rätt för domstolen att förbinda den villkorliga
domen med föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden
(8 § i förslaget till lag om villkorlig dom), samtidigt som övervakningen göres
mera effektiv. Genom denna utvidgning av institutet villkorlig dom skulle,
såsom departementschefen framhåller, skapas en välbehövlig mellanform
mellan den nuvarande villkorliga domen och övriga hos oss tillgängliga reaktionsmedel
mot brottsligheten. Utskottet vill, i likhet med det övervägande
antalet myndigheter och sammanslutningar som avgivit yttrande i ärendet,
giva sin anslutning till den åsyftade omläggningen av förevarande institut.
Den nytillkomna formen av villkorlig dom har i själva verket karaktären
av en ny straffrättslig skyddsåtgärd utan frihetsberövande och sålunda av
lindrigare art än åtgärderna tvångsuppfostran, ungdomsfängelse och förvaring.
Sin största betydelse torde det nya institutet komma att erhålla i
kampen mot ungdomsbrottsligheten, såsom ett led i strävandena att beträffande
ungdomliga lagöverträdare i största möjliga utsträckning utbyta fängelse-
och anstaltsvården mot en mera löftesgivande kriminalvård i frihet.
Men den nya skyddsåtgärden är även avsedd att i stor utsträckning träda i
stället för den hittillsvarande villkorliga domen, vilken ur såväl allmänpreventiv
som specialpreventiv synpunkt visat sig vara behäftad med vissa brister,
i det densamma — trots det år 1918 införda övervakningsinstitutet — i
alltför hög grad lämnat brottslingen utan tillsyn.

Villkorlig dom har hittills i vårt land efter kontinentalt mönster varit anordnad
såsom ett anstånd med verkställighet av ett ådömt straff. De sakkunniga
hade behållit denna form för den s. k. enkla villkorliga domen, i

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

huvudsak motsvarande den nuvarande, under det att de för den nya formen
villkorlig dom med strängare föreskrifter rörande den dömde föreslagit den
anglosachsiska typen med sakerförklaring jämte villkorligt anstånd med
straffådömandet. Även propositionen känner tvenne typer av den villkorliga
domen, innebärande den ena anstånd med straffets ådömande och den
andra anstånd med verkställigheten av ett i domen utsatt straff. Förstnämnda
typ, den anglosachsiska, har avsetts särskilt skola komma till användning
i sådana fall, då domstolen redan vid den villkorliga domens meddelande
kan utgå ifrån att i händelse av anståndets förverkande den dömde
icke kommer att få avtjäna tidsbestämt frihetsstraff, utan i stället tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse elier förvaring kommer att ådömas. Eljest
skulle som huvudregel den kontinentala typen med straffets bestämmande
i domen tillämpas. Dock skulle det enligt departementschefen icke möta
hinder att meddela villkorlig dom i form av sakerförklaring utan straffådömande
även i andra än förut angivna fall, t. ex. då brottet begåtts under
synnerligen förmildrande omständigheter.

Inom utskottet har vid övervägandet av frågan örn den villkorliga domens utformning
sympatier uttalats för en övergång över hela linjen till det anglosachsiska
systemet. Emellertid har utskottet icke ansett sig kunna underlåta att
fästa avseende vid det till förmån för straffets utsättande i den villkorliga domen
anförda argumentet, att en villkorlig dom i form av sakerförklaring, utan
förbindelse med några nämnvärt ingripande föreskrifter för den dömde, icke
kan anses giva något påtagligt uttryck för samhällets ogillande av brottet
och därför kan komma att hava menliga följder i allmänpreventivt avseende.
Utskottet har därför funnit försiktigheten bjuda att bereda möjlighet att,
såsom i propositionen föreslås, vid sidan av varandra använda båda de olika
formerna av villkorlig dom. Härför talar även den omständigheten att de
båda formerna i stort sett rikta sig mot tvenne olika kategorier av brottslingar:
sådana som äro och sådana som icke äro i behov av en mera positiv
tillsyn och ledning under prövotiden.

För att i möjligaste mån förebygga olägenheterna av att två olika system
komma till användning, måste det emellertid anses vara av vikt att lagtexten
till ledning för domstolarna giver anvisning örn i vilka fall det ena
eller det andra systemet närmast är avsett att tillämpas. Härutinnan synes
en rationell gränsdragning i princip kunna ske allt efter som den villkorliga
domen är förbunden med särskilda föreskrifter för den dömde eller ej. I
de fall, då frihetsinskränkande föreskrifter av mera ingripande art meddelas,
närmar sig den villkorliga domen såsom redan antytts de frihetsberövande
skyddsåtgärderna, och det ligger då nära till hands att i överensstämmelse
med vad som gäller vid ådömande av tvångsuppfostran, ungdomsfängelse
och förvaring icke utsätta tidsbestämt straff i domen. Till stor del kommer
denna mera kvalificerade form av villkorlig dom att användas beträffande
unga lagöverträdare som, i händelse av att anståndet förverkas, bliva ådömda
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, och i sådana fall är normalt någon
straffmätning icke av nöden utan snarare till skada. Vad beträffar de övriga

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

fall, då den kvalificerade villkorliga domen kommer till användning, har
mot systemet med enbart sakerförklaring anmärkts, att i händelse anståndet
förverkas svårigheter skulle föreligga att vid denna senare tidpunkt pröva
straffmätningsfrågan. Denna invändning finner utskottet, i likhet med departementschefen,
ej böra tillmätas avgörande betydelse. Värdet av omedelbarheten
i prövningen hänför sig i första hand till bevisningen om brottets
existens överhuvud, något som ju fastslås genom sakerförklaringen i den villkorliga
domen. Beträffande brottslingens karaktär och personliga förhållanden
i övrigt, vilka äro föremål för övervakarens oavlåtliga uppmärksamhet
och varöver rapporter tillställas domstolen, lärer domstolen vid tiden
för förverkandet hava bättre möjligheter än vid den villkorliga domens
meddelande att göra ett riktigt bedömande. Efter införandet av de stundom
i hög grad frihetsinskränkande åtgärderna beträffande den villkorligt dömde
skulle det dessutom, om den villkorliga domen förverkas mot slutet av prövotiden,
då den dömde så att säga avtjänat nästan hela den beslutade frihetsinskränkningen,
kunna verka oskäligt hårt, om domstolen skulle vara förpliktad
att, kanske på grund av något begånget mindre brott utan samband
med den tidigare kriminaliteten, låta den villkorligt dömde undergå ett oförminskat
straff för det gamla brottet. I andra fall kan på grund av brottslingens
under övervakningstiden ådagalagda farlighet eller svårförbätterlighet
en skärpning av den slutliga straffreaktionen visa sig erforderlig. Utskottet
finner med hänsyn till vad nu anförts avgörande skäl tala för att,
när domstolen med den villkorliga domen förbinder särskilda föreskrifter,
något straff som regel icke utsättes i domen. Undantag kan göras exempelvis
i sådana fall, då den vid den villkorliga domen knutna särskilda föreskriften
är av relativt underordnad betydelse, t. ex. när enligt 8 § sista stycket i förslaget
allenast föreskrives att den dömde bör på närmare angivet sätt söka
fullgöra honom ålagd skadeståndsskyldighet.

Villkorlig dom i dess nuvarande form av anstånd med verkställandet av
ett i domen utsatt straff synes åter företrädesvis böra användas, när den villkorliga
domen ej förbindes med några särskilda föreskrifter för den dömde.
I dessa fall lärer sannolikheten av anståndets förverkande vara mindre än
i de nyss berörda fallen; förverkande torde därjämte som regel endast ske
i fall av nytt brott. När i dylika fall nytt gemensamt straff skall bestämmas,
har domstolen ofta icke någon hjälp av en tillsatt övervakare för
bedömande av den dömdes uppförande under prövotiden. Ett bestämmande
av straffet kan också såsom ovan framhållits vara av viss betydelse ur allmänpreventiv
synpunkt.

Utskottet föreslår därför att i 1 § av den nya lagen om villkorlig dom
utsäges att i de fall, då förordnande enligt 8 § i lagen angående den dömdes
förhållande under prövotiden finnes böra meddelas, den villkorliga domen
skall hava formen av sakerförklaring jämte anstånd med straffets ådömande,
där ej särskilda skäl till annat föranleda, och att i övriga fall den nuvarande
formen av villkorligt anstånd med verkställandet av ett i domen utsatt straff
som regel skall användas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

De särskilda föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden,
som domstolen skall kunna meddela, angivas såsom förut omnämnts i
8 § av förslaget till lag örn villkorlig dom. Uppräkningen är uppenbarligen
avsedd att vara uttömmande, och den i 10 § av förslaget medgivna rätten
för övervakaren att meddela bestämmelser för den villkorligt dömde erhåller
sin begränsning genom angivandet av att bestämmelserna skola avse
verkställandet av domstols föreskrift enligt 8 § eller utgöra ordningsföreskrifter.
De sakkunniga hade bland de föreskrifter, som skulle kunna av
domstolen meddelas vid kvalificerad villkorlig dom, upptagit även bestämmelser
rörande den villkorligt dömdes bostad, vilket däremot icke medtages
vid den i Kungl. Maj:ts förslag gjorda uppräkningen. Särskilt när det gäller
ungdomliga lagöverträdare är föreskrift rörande den dömdes bostad
enligt erfarenhetens vittnesbörd ett betydelsefullt medel att återföra honom
till ett ordentligt levnadssätt, och bestämmelser härom kunna i praktiken ofta
finnas lämpliga såsom komplettering till föreskrift rörande den dömdes arbetsanställning
eller utbildning. För den dömdes tillrättaförande är det av
vikt icke blott att ordna hans arbetsförhållanden utan även, och understundom
framför allt, att övervaka och i mån av behov reglera hans förehavanden
i övrigt.

Föreskrift rörande bostad är, såsom de sakkunniga framhållit, särskilt
ägnad för sådana fall där den dömdes brottslighet eller bristande sociala
anpassning sammanhänger med hans bostadsförhållanden och därav betingade
sociala miljö; redan flyttning till annan stadsdel kan mången gång
vara tillräcklig för att undandraga honom ogynnsamt inflytande. En mera
ingripande åtgärd kan understundom vara erforderlig, t. ex. inackordering
av den dömde i lämpligt enskilt hem, ofta då i kombination med arbetsanställning
därstädes; i propositionen nr 87 föreslås visst statsanslag för möjliggörande
av bl. a. sådana åtgärder. En annan form, som i synnerhet lämpar
sig för ungdomliga lagöverträdare, är placering i särskilda inackorderingshem,
där de dömda erhålla bostad och kost under det att de hava sitt
arbete utanför desamma. Goda erfarenheter av dylika hem hava erhållits i
England och ett par hem av denna typ finnas redan inrättade i vårt land
med hjälp av donationsmedel.

Även andra liknande föreskrifter, som närmast taga sikte på den dömdes
användande av sin fritid, kunna finnas påkallade. Enligt ett under behandling
varande lagförslag i England, Criminal Justiee Bill, föreslås inrättande
av särskilda institutioner, där unga lagöverträdare kunna beordras att
uppehålla sig vid sådana tillfällen och på sådana tider, att de icke sammanstöta
med deras arbetstid, och varest de erhålla lämplig sysselsättning och undervisning
(compulsory attendance centres). Uppenbarligen skulle dylika inrättningar
i vissa fall kunna vara av stort värde för tillrättaförande av brottslingar,
och i den mån dylika anstalter skulle inrättas i vart land, bör lagen
giva möjlighet att utnyttja desamma inom den villkorliga domens ram. Understundom
kunna vissa lindrigare föreskrifter rörande den dömdes föihallanden

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

under fritiden vara till nytta, t. ex. förbud för den dömde att besöka vissa
nöjesetablissement eller dylikt. Bestämmelser rörande den dömdes användande
av fritid torde i allmänhet böra begränsas till att gälla viss i domen
angiven kortare tid.

Föreskrifter rörande den dömdes bostad torde understundom kunna anses
falla under det i propositionen upptagna uttrycket »vistelseort». Enligt utskottets
mening bör dock domstolens befogenhet härutinnan direkt angivas
i lagtexten. På grund härav och med hänsyn till vad utskottet ovan anfört
angående lämpligheten av föreskrifter om den dömdes förhållanden i övrigt,
förordar utskottet att i 8 § första stycket under a) upptagas jämväl bestämmelser
rörande den dömdes bostad och användande av fritid. Givetvis komma
dessa bestämmelser att erhålla sin huvudsakliga tillämpning beträffande
unga lagöverträdare.

I propositionen har understrukits grundsatsen att föreskrifter rörande den
dömdes förhållande under prövotiden skola meddelas av domstolen och icke
av övervakaren. De föreskrifter som behandlas i 8 § äro också enligt utskottets
mening av så ingripande natur att det icke kan anförtros åt övervakaren
att i första hand träffa avgörandet i dessa hänseenden. Domstolen
har sålunda att pröva i vad mån inskränkningar skola göras i den dömdes
rätt att välja bostad; där den dömde skall inackorderas i enskilt hem, har
domstolen att angiva vilket hem som är i fråga, liksom domstolen kan föreskriva
att den dömde skall bo i sitt föräldrahem eller eljest hos bestämd
person. I övrigt bör det icke åligga domstolen att i domen utsätta någon viss
bostad, utan får anses tillfyllest att domstolen föreskriver att den dömde
skall bo i lägenhet som av övervakaren bestämmes. Såsom allmän regel
bör gälla att den dömde icke får ändra bostad utan tillstånd av övervakaren.

Enligt 8 § i förslaget till lag om villkorlig dom skall domstol kunna ålägga
den dömde, bland annat, att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt
eller annan anstalt. Då här talas örn alkoholistanstalt, åsyftas, enligt
vad i propositionen uttalas, allenast frivilligt ingående å sådan anstalt enligt
50 § alkoholistlagen. De sakkunniga hade i fråga om kvalificerad villkorlig
dom föreslagit att den dömde även skulle kunna åläggas att underkasta
sig behandling å skyddshem. Att en dylik bestämmelse ej intagits i propositionsförslaget
har motiverats därmed, att enligt barnavårdslagen för intagning
å skyddshem fordras att beslut därom fattas i den särskilda ordning
nämnda lag föreskriver, samt att den omständigheten, att domstolen finner
vård å skyddshem lämplig och att den tilltalade själv är villig att låta sig
intagas å sådant hem, alltså icke med säkerhet har till följd att så verkligen
kommer att ske. I propositionen har emellertid betonats att den ofta synnerligen
önskvärda anordningen, att unga lagöverträdare intagas i skyddshem
i samband med att de erhålla villkorlig dom, naturligtvis icke är utesluten.
Om det genom förberedande undersökning blir klart i målet, att skyddsuppfostran
enligt barnavårdslagen kan anordnas i form av intagning å skydds -

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

hem, kan, enligt vad i propositionen uttalas, domstolen härav finna sig föranlåten
att meddela villkorlig dom under den förutsättningen att den dömde
blir på detta sätt omhändertagen och underkastad de för skyddsuppfostran
gällande reglerna.

Den form för behandling av villkorligt dömda som propositionen sålunda
angiver är uppenbarligen av den allra största betydelse. De medel som redan
den gällande barnavårdslagstiftningen erbjuder för uppfostran och vård
av vanartade unga personer böra givetvis i så stor utsträckning som finnes
möjligt utnyttjas inom den villkorliga domens ram, i synnerhet som skyddshemsorganisationen
i åtskilliga hänseenden torde vara bättre nastad och mera
ägnad att nå ett gott resultat än motsvarande anstalter för straffverkställighet
eller tvångsuppfostran. Sålunda medger exempelvis det stora antalet
skyddshem en ändamålsenlig differentiering av klientelet, och inom ramen
av denna organisation finnas speciella anstalter för psykiskt abnorma elever,
något som ännu saknas beträffande vissa kategorier dömda. En stor förtjänst
hos barnavårdslagens organisation av skyddsuppfostringsåtgärderna
är också att i princip anstaltsbehandling endast tillgripes när vård i frihet
anses utesluten och att uppmärksamheten ständigt är inriktad på att när
möjlighet därtill föreligger utbyta vård å skyddshem mot lindrigare uppfostringsåtgärd.
I praktiken har redan med nuvarande organisation av den villkorliga
domen i ett mycket stort antal fall den anordningen med fördel använts,
att unga lagöverträdare underkastats skyddsuppfostran i samband
med att de erhållit villkorlig dom.

Med den avfattning 8 § erhållit i propositionen kan det emellertid föreligga
risk att denna nu använda och även enligt propositionen ofta önskvärda
anordning kommer att skjutas åt sidan till förmån för den strängare och
mindre individualiserade behandling som tvångsuppfostran utgör. Då i
nämnda paragraf göres en uttömmande uppräkning av de olika ålägganden
som från domstolens sida skola kunna komma i fråga i samband med villkorlig
dom, skulle därav kunna slutas att domstolen icke borde i annan ordning
vidtaga föranstaltningar för den dömdes tillrättaförande. Det synes
därför framstå som ett oavvisligt krav att i lagtexten gives uttryck för domstolens
möjligheter i nyssnämnda hänseende. Härför talar även — efter
genomförandet av utskottets ändringsförslag i 1 § -— det förhållandet, att
en villkorlig dom som kombineras med skyddsuppfostran uppenbarligen
tillhör den mera kvalificerade formen av villkorlig dom som i lagförslaget
behandlas i 8 §; skulle däremot omhändertagande för skyddsuppfostran
fortfarande på sätt nu praktiseras ordnas efter samarbete mellan domstol
och barnavårdsmyndigheter under hand och vid sidan örn lagen, utan att
domen ger direkt uttryck däråt, skulle den villkorliga domen formellt komma
att framstå såsom en villkorlig dom av den enkla formen med i regel
utsatt straff.

Då det gäller att i 8 § infoga en bestämmelse av ovan antydd innebörd,
möta med hänsyn till bestämmelserna i barnavårdslagen vissa svårigheter.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

De skäl som i propositionen anförts mot de sakkunnigas förslag synas böra
godtagas. I motionerna I: 249 och II: 380 har föreslagits att domstolen skulle,
i stället för att själv meddela erforderliga föreskrifter, kunna hänskjuta
till vederbörande kommunala nämnd att för den dömdes tillrättaförande
vidtaga de åtgärder enligt barnavårdslagen vartill den kan finna fog, ecb att
om sedan åtgärd enligt nämnda lag icke komme till stånd, domstolen borde
på nytt upptaga frågan örn meddelande av särskilda föreskrifter. Emellertid
kunna de förebyggande åtgärder, som barnavårdsnämnd äger vidtaga
enligt 23 § barnavårdslagen, i allt väsentligt av domstolen föreskrivas med
stöd av 8 § i det föreliggande lagförslaget. När domstolen finner dessa åtgärder
tillräckliga, synes domstolen därför själv böra meddela förordnande
härom. Ett tillägg till 8 § behöver därför icke avse andra än de fall då
den tilltalade anses böra omhändertagas för skyddsuppfostran. Därest barnavårdsnämnden
i till domstolen avgivet yttrande föreslagit dylikt omhändertagande
och domstolen finner detta vara lämpligare än meddelande av
föreskrift som angives i den i propositionen upptagna 8 §, bör domstolen
alltså äga överlämna åt barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärd för sådant
omhändertagande. Givetvis kan det, med hänsyn till reglerna i barnavårdslagen
om ordningen för beslut rörande omhändertagande för skyddsuppfostran,
tänkas att sådant omhändertagande likväl av en eller annan anledning
icke kommer till stånd. Skulle sålunda i något undantagsfall resultatet bli
att den dömde underkastas lindrigare åtgärd än domstolen tänkt sig, står det
enligt 12 § i förslaget till lag om villkorlig dom domstolen öppet att, därest
den dömde åsidosätter sin plikt att föra ett ordentligt liv, efter anmälan av
övervakaren meddela skärpt föreskrift enligt 8 § eller eventuellt förklara
den villkorliga domen förverkad.

Utskottet föreslår alltså, att såsom ett andra stycke i 8 § upptages ett
stadgande att domstolen jämväl äger, när det finnes lämpligare och av barnavårdsnämnd
i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden alt vidtaga
åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Även
i dessa fall skall övervakare förordnas enligt lagen om villkorlig dom. Utskottet
vill i anslutning till vad ovan anförts understryka att, därest domstolen
finner den dömde allenast böra utackorderas i enskilt hem, något
överlämnande till barnavårdsnämnd att vidtaga denna åtgärd som regel icke
bör ske, utan bör domstolen förordna härom med tillämpning av bestämmelserna
under a) i 8 § första stycket enligt dess av utskottet föreslagna
lydelse.

De spörsmål som ovan berörts föreligga jämväl med avseende å behandling
å alkoholistanstalt; i motionerna I: 249 och II: 380 har också påyrkats
tillägg till 8 § i detta hänseende. Såsom ovan omnämnts må enligt den föreslagna
lagtexten i den villkorliga domen åläggas den dömde att underkasta
sig behandling å alkoholistanstalt. Härmed avses allenast frivilligt ingående
å sådan anstalt enligt 50 § alkoholistlagen. Genom angivandet i lagtexten
av denna möjlighet gives sålunda uttryck för principen att behandling å
alkoholistanstalt kan vara ett verksamt medel för den dömdes tillrättaföran -

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

de. Därest intagande å sådan anstalt finnes vara det lämpligaste medlet härför,
bör denna utväg emellertid icke vara stängd blott på den grund att den
tilltalade icke inser nyttan av en dylik behandling och frivilligt underkastar
sig densamma. För att domstolen icke i sådana fall skall vara nödsakad
att döma en person, beträffande vilken i övrigt förutsättningarna för villkorlig
dom äro för handen, till ett otjänligt frihetsstraff, synes genom lagändring
möjlighet böra öppnas för domstolen att även mot den dömdes vilja
överlämna honom till vederbörande myndighet för erhållande av alkoholistvård.
Då en lagändring i sådan riktning även förutsätter viss jämkning i
alkoholistlagen, har utskottet icke ansett sig i detta sammanhang böra väcka
förslag härom. Utskottet förutsätter emellertid att detta spörsmål snarast
kommer att upptagas till övervägande, då frågan om behandlingen av alkoholistbrottslingar
ingår i den arbetande strafflagberedningens utredningsuppdrag.

Beträffande bestämmelserna i övrigt i förslaget till lag om villkorlig dom
har utskottet funnit anledning till jämkningar i följande avseenden.

I 1 § utsäges att villkorlig dom får meddelas i samband med ådömande
av straff, vilket efter orden omfattar även ungdomsfängelse, som enligt 2
kap. 2 § strafflagen utgör ett straff. Då det emellertid icke är avsett att
ungdomsfängelse skall kunna ådömas villkorligt, föreslår utskottet att häråt
gives uttryck i lagtexten, vilket lämpligen synes kunna ske genom att till
2 § första stycket fogas orden: »eller till ungdomsfängelse dömes».

I 5 § stadgas att vid villkorlig dom enligt 1 § prövotiden skall vara tre år
eller, om den tilltalade förskyllt allenast böter, två år. I de fall, då straff
icke utsatts i den villkorliga domen, är emellertid — såsom lagrådet anmärkt
vid 1 § — domstolen oförhindrad att i händelse av anståndets förverkande
bedöma brottets svårhetsgrad annorlunda än vid det föregående
avgörandet. Domstolen kan sålunda exempelvis döma till fängelse, ehuru
prövotiden satts till två år på den grund att brottet funnits förskylla allenast
böter. Och enligt 27 § skall en villkorlig dom som innebär anstånd
med straffets ådömande anses lika med dom å frihetsstraff, även örn brottet
funnits förskylla allenast böter. Större inbördes överensstämmelse mellan
lagbuden synes utskottet erhållas därest i 5 § stadgas, att prövotiden vid
villkorlig dom enligt 1 § skall vara tre år eller, om den tilltalade dömts till
allenast böter, två år.

I 7 § andra stycket föreskrives att i villkorlig dom å förvandlingsstraff
skall förordnas om övervakning, där det finnes erforderligt. Enligt nu gällande
lag om villkorlig straffdom, 4 § tredje stycket, må i dessa fall förordnande
örn övervakning meddelas, där det av särskilda skäl finnes erforderligt.
Då någon ändring av de nu tillämpade principerna härutinnan icke
synes vara avsedd, får utskottet tillstyrka att bestämmelsen avfattas i närmare
anslutning till det gällande stadgandet.

För den händelse den villkorligt dömde övertygas att hava begått nytt
brott under prövotiden må, enligt 13 § 1 mom. första punkten, domstolen

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

förklara anståndet förverkat; och skall sådan förklaring städse meddelas,
om det nya brottet finnes förskylla straffarbete eller fängelse. En så ovillkorlig
regel om förverkande vid brott som förskyller frihetsstraff synes —
om än nödvändig såsom huvudregel — i undantagsfall kunna komma att
leda till mindre tilltalande resultat. Så kan exempelvis vara fallet, örn
den villkorligt dömde under prövotiden varit underkastad strängare föreskrifter
enligt 8 § samt vid förövandet av det nya brottet så gott som hela
prövotiden gått till ända. Man synes också böra i viss mån taga hänsyn till
i vad mån något samband mellan de olika brotten föreligger. Är detta ej
fallet — en som fått villkorlig dom med utsatt straff för misshandelsbrott
begår exempelvis ett par år därefter en trafikförseelse som bör föranleda
fängelsestraff — kan det undantagsvis framstå som oskäligt strängt mot
den dömde att han skall avtjäna straff icke blott för det nya brottet utan
även för den tidigare brottsligheten. I detta sammanhang må framhållas
att enligt 3 § andra stycket villkorlig dom ej är ovillkorligen utesluten i det
fall att den tilltalade under de fem åren närmast före brottet erhållit villkorlig
dom. Utskottet föreslår med hänsyn till det anförda att, därest den villkorligt
dömde övertygas om att under prövotiden hava förövat nytt brott
som finnes förskylla frihetsstraff, anståndet skall förklaras förverkat, där
ej särskilda skäl till annat föranleda.

I 25 § upptagas bestämmelser örn tillsättande av övervakningsnämnd för
behandling av vissa frågor enligt lagen om villkorlig dom. Sådan nämnd
skall enligt förslaget bestå av minst tre ledamöter, av vilka minst en skall
vara lagfaren befattningshavare vid domstol som tillsatt nämnden samt om
möjligt en vara läkare. Givetvis är det ofta synnerligen lämpligt att en läkare
är ledamot av nämnden. Med hänsyn till syftet med inrättandet av
övervakningsnämnder framstår det emellertid som uppenbart att till ledamöter
i sådan nämnd skola utses socialt intresserade personer med sakkunskap
och erfarenhet på området, och det synes då obehövligt att i lagen
giva bestämmelser örn nämndens sammansättning i vidare mån än att minst
en av ledamöterna skall vara lagfaren befattningshavare vid domstol som
tillsatt nämnden. Utskottet föreslår därför att orden »samt om möjligt en
vara läkare» utgå.

I fråga örn de övriga i propositionen framlagda lagförslagen har utskottet
funnit anledning till erinran allenast beträffande 5 § i förslaget till lag om
särskild förundersökning i brottmål.

I nämnda paragraf upptagas bestämmelser om inhämtande av yttrande
fran barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd. Dessa bestämmelser äro uppenbarligen
av stor praktisk betydelse, särskilt för domstolens prövning av i
vilken utsträckning föreskrifter enligt 8 § skola meddelas. Bestämmelsernas
avfattning synes emellertid kunna giva anledning till ett alltför snävt utnyttjande
av dessa nämnders sakkunskap och erfarenhet; nämnderna sägas
således skola meddela tillgängliga upplysningar, och nykterhetsnämnds
skyldighet att avgiva yttrande har begränsats till person med vilken nämnden
tagit befattning. Det föreskrives också väl kategoriskt att nämnden skall

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

föreslå lämpliga åtgärder. Utskottet förordar att, med ändring av dessa uttryck,
i paragrafen stadgas att barnavårdsnämnd och nykterhetsnänmd skola
på begäran av förundersökaren, åklagaren, domstolen eller dess ordförande
meddela upplysningar beträffande tilltalad, med vilken nämnden har att taga
befattning, och föreslå de åtgärder som nämnden må finna erforderliga för
hans rättande.

Genom propositionen införes möjlighet till åtalseftergift beträffande person
som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem och, där ej brott av viss
svårare beskaffenhet föreligger, person som enligt meddelat beslut intagits
å allmän alkoholistanstalt. I motionerna I: 249 och II: 380 föreslås med
anledning härav, dels att åklagare borde tillerkännas utvidgad rätt att avstå
från åtal mot underårig person, därest denne omhändertages eller eljest blir
föremål för barnavårdsnämnds tillrättaförande åtgärd, dels ock att domstol
skulle erhålla rätt att avskriva mål mot vissa tilltalade som blivit föremål
för åtgärd enligt barnavårdslagen eller alkoholistlagen. Utskottet har funnit
åtskilliga beaktansvärda skäl tala för en utvidgning av reglerna om åtalseftergift
i sålunda åsyftad riktning. Emellertid skulle det föra för långt att
i förevarande ärende ingå i bedömande av huruvida åtalseftergift skall medgivas
utöver vad nu i propositionen föreslagits. Denna fråga, vilken för övrigt
torde bliva föremål för behandling vid rättegångsväsendets förestående
reformering liksom vid strafflagberedningens arbete, synes alltså böra för
närvarande anstå. Jämväl det i motionerna 1:259 och 11:394 framställda
yrkandet örn beredande av ökat inflytande åt ungdomsfängelsenämnden vid
prövning enligt 19 § ungdomsfängelselagen av fråga örn eftergift av åtal
mot den, som ådömts ungdomsfängelse, torde lämpligen böra upptagas till
behandling i ett större sammanhang.

I motionerna I: 259 och II: 394 upptages frågan örn behandlingen av förminskat
tillråkneliga ungdomliga lagöverträdare. Redan nu användes villkorlig
dom i icke ringa utsträckning för personer vilka äro av sinnesbeskaffenhet
som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och det torde, såsom ock de sakkunniga
framhålla, kunna antagas att benägenheten att använda villkorlig dom för
denna kategori brottslingar kommer att ökas, när —• såsom enligt förslaget —
sådan dom kan förbindas med omhändertagande av den dömde. Frågan om
den kriminalpolitiska behandlingen av psykiskt abnorma unga lagöverträdare
är emellertid ej löst genom att man utvidgar möjligheten att meddela villkorlig
dom. Det måste även tillses att lämpliga behandlingsformer stå till
buds för dem som icke anses kunna erhålla villkorlig dom eller som förverkat
villkorligt medgivet anstånd. Ådömande av förvaring måste även
efter ikraftträdandet av den nya lagen i ämnet av år 1937 bliva begränsat
till de svåraste fallen, då för lagens tillämpning förutsättes att den tilltalade
skall vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. För
användandet av de speciellt för ungdomliga lagöverträdare inrättade behandlingsformerna
tvångsuppfostran och ungdomsfängelse fordras enligt lagarna
härom, att brottets beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling,

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga, att
han är i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses
med tvångsuppfostran resp. ungdomsfängelse, samt att det med hänsyn till
sålunda och eljest föreliggande förhållanden finnes lämpligare att använda
den särskilda åtgärden än vanligt straff. Något uttryckligt förbud mot användande
av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse beträffande unga lagöverträdare
som äro att hänföra under 5 kap. 6 § strafflagen har ej upptagits i
nyssnämnda båda lagar. Av uttalandena vid lagarnas tillkomst framgår
emellertid att dessa skyddsåtgärder icke varit avsedda för lagöverträdare av
ovan angivna kategori. Man ville undvika att de på en och samma anstalt
sammanfördes med unga lagöverträdare, beträffande vilka man hade särskilt
goda förhoppningar örn att de genom den uppfostrande behandlingen
skulle kunna helt återanpassas till samhällslivet och på vilka de själsligt abnorma
kunde antagas utöva ett ogynnsamt inflytande. I den mån emellertid
inom tvångsuppfostrings- och ungdomsfängelseorganisationen möjligheter fö
religga till en differentiering av klientelet, så att psykiski abnorma elever
kunna behandlas å särskilda anstalter eller anstaltsavdelningar, kommer frågan
i ett annat läge. Vad angår ungdomsfängelse har redan det vidsträckta
användandet av denna behandlingsform nödvändiggjort anlitandet av även
andra anstalter än den särskilda ungdomsanstalten i Skenäs. I ungdomsfängelsenämndens
för år 1938 avgivna berättelse har framhållits, att domstolarna
visat sig hysa en viss benägenhet att till ungdomsfängelse döma även personer
med psykopatisk läggning eller med tydligt framträdande utvecklingshämning.
Nämnden har därvid förklarat sig icke finna anledning att reagera
mot att praxis slår in på en utvidgning av det klientel för vilket ungdomsfängelse
närmast varit avsett, blott erforderligt anstaltsutrymme är för handen;
en praxis av antydd innebörd skulle icke komma i strid med lagens
ordalydelse, förutsatt att vederbörande icke äro att anse som oemottagliga
för den fostran och utbildning som med ungdomsfängelse avses. Ej heller
utskottet finner anledning att göra någon erinran mot en utveckling av
praxis i sådan riktning att personer, vilkas sinnesbeskaffenhet i viss mån
avviker från det normala men vilka dock få anses mottagliga för den med
ungdomsfängelse avsedda fostran, dömas jämlikt lagen om ungdomsfängelse.
Utskottet finner därför någon ändring av ifrågavarande lag icke vara erforderlig
för tillgodoseende av det huvudsyfte som ligger till grund för de nu
behandlade motionerna. Vad åter angår tvångsuppfostran föreligger för närvarande
icke samma möjlighet till differentiering av klientelet som beträffande
till ungdomsfängelse dömda. 10 § tvångsuppfostringslagen pekar också
direkt på att den som lider av rubbad själsverksamhet ej bör dömas till
tvångsuppfostran. I den mån sålunda gällande lagstiftning ej erbjuder möjlighet
att anordna tillfredsställande vård av psykiskt abnorma unga lagöverträdare
synes det ingå i det strafflagberedningen lämnade utredningsuppdraget
i fråga örn behandlingen av abnorma brottslingar att väcka förslag om
erforderliga åtgärder.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

I motionen I: 374 har påyrkats viss omläggning och utvidgning av rättsstatistiken.
Inom den nuvarande statistiken föres ej någon fortlöpande sammanställning
över återfall i brott redovisade med utgångspunkt från det första
brottet. Vid förarbetena till de nu framlagda lagförslagen har för en fyraårsperiod,
åren 1922—1925, upprättats statistik över i vad mån de därunder
villkorligt eller ovillkorligt dömda — såvitt de redovisats i straffregistret
— under en tioårsperiod efter brottets begående ånyo förövat brott. Uppenbarligen
vore det för bedömande av den villkorliga domens verkningar av
största värde att en fortlöpande sådan statistik fördes; i synnerhet som med
de nya lagarna införes en ny hos oss ännu oprövad form av villkorlig dom.
Utskottet vill därför förorda skrivelse till Kungl. Maj:t i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionen hemställts.

Genom den nya lagstiftningen om villkorlig dom kommer domstolarnas befattning
med skyddsarbetet beträffande de villkorligt dömda att erhålla en
väsentligt ökad omfattning. För underlättande av domstolarnas verksamhet
har bland annat enligt 25 § i förslaget till lag om villkorlig dom möjliggjorts
tillsättning av s. k. övervakningsnämnder; detta har dock gjorts beroende
av frivilligt initiativ från domstolarnas sida. Den största betydelsen äger
emellertid den i förevarande proposition omnämnda organisationen av övervakningsarbetet,
varom förslag framlagts i den till statsutskottet hänvisade
propositionen nr 87. Förslaget innebär i främsta rummet tillsättandet av
statliga funktionärer, skyddskonsulenter, med uppgift bland annat att tillhandagå
domstolarna vid avgörandet av frågor örn tillsyn och omhändertagande
av villkorligt dömda. Departementschefen har i förevarande proposition
(nr 86) — i anledning av att i vissa yttranden gjorts gällande att domstolarna
skulle alltför mycket betungas av de uppgifter som komme att åvila
dem i följd av den nya lagstiftningen — framhållit att detta icke torde behöva
befaras örn konsulenter med tillräcklig kompetens och erfarenhet stå
till deras förfogande. Departementschefen har tillika uttalat, att förverkligandet
av konsulentorganisationen över huvud taget lärer utgöra en väsentlig
förutsättning för att lagstiftningen skall erhålla den praktiska betydelse
som är avsedd. Utskottet vill giva sin fulla anslutning till dessa uttalanden,
och utskottet har vid sitt tillstyrkande av en ny lagstiftning efter de grunder
som angivas i propositionen utgått från att organisatoriska anordningar
komma till stånd i huvudsaklig anslutning till vad sålunda föreslagits.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition,
nr 86, framlagda lagförslagen, måtte för sin del antaga
följande förslag till

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

i) Lag

om villkorlig dom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

övertygas någon örn brott och finnes, med hänsyn särskilt till den brottsliges
karaktär och personliga förhållanden i övrigt, skälig anledning antaga,
att han utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott,
må domstolen under förutsättningar som angivas i denna lag

antingen, i samband med ådömande av straff, förordna att med straffets
verkställande skall villkorligt anstå,

eller ock, där det av särskilda skäl eller ock, i samband med sakerförfinnes
lämpligare, i samband med sa- klaring, förordna om villkorligt ankerförklaring,
förordna örn villkor- stånd med straffets ådömande.
ligt anstånd med straffets ådömande. Finnes förordnande enligt 8 § böra

meddelas, skall, där ej särskilda skäl
till annat föranleda, med straffets ådömande
anstå. I annat fall bär som
regel straffet bestämmas i domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den
allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff.

2 §. 2 §.

Villkorlig dom som i 1 § sägs må Villkorlig dom som i 1 § sägs må
brukas, om å brottet eller, där flera brukas, örn å brottet eller, där flera
brott förövats, å något av dem kan brott förövats, å något av dem kan
följa straffarbete eller fängelse, dock följa straffarbete eller fängelse, dock
ej såvida den brottslige finnes förskyl- ej såvida den brottslige finnes förskylla
högre straff än straffarbete i ett la högre straff än straffarbete i ett
år eller fängelse i två år. år eller fängelse i två år eller till ung domsfängelse

dömes.

Villkorlig dom enligt 1 § må ej meddelas, där den tilltalade tillika dömes
ovillkorligt till straffarbete eller fängelse.

3 §•

Har tilltalad under de fem åren närmast före brottet undergått straffarbete,
omedelbart ådömt fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering
eller tvångsuppfostran, må villkorlig dom enligt 1 § meddelas allenast såframt
synnerliga skäl därtill föranleda.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Majt.s förslag:) (Utskottets förslag:)

Samma lag vare, där den tilltalade under de fem åren närmast före brottet
erhållit villkorlig dom, som ej avsett förvandlingsstraff för böter.

4 §.

Meddelas beslut om förvandling av böter, må genom villkorlig dom beviljas
anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, såframt omständigheterna
ej föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar
vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras
för hans tillrättaförande.

5 §•

I villkorlig dom, som meddelas enligt
1 §, skall fastställas en prövotid
av tre år eller, om den tilltalade dömts
till allenast böter, två år, räknat från
den dag utslaget i vad angår den villkorliga
domen till följd av nöjdförklaring
eller eljest vann laga kraft mot
den dömde.

I villkorlig dom, som allenast avser förvandlingsstraff för böter, skall prövotiden
bestämmas till två år.

Om förlängning av prövotiden stadgas i 12 och 14 §§.

5 §•

I villkorlig dom, som meddelas enligt
1 §, skall fastställas en prövotid
av tre år eller, om den tilltalade förskyllt
allenast böter, två år, räknat
från den dag utslaget i vad angår den
villkorliga domen till följd av nöjdförklaring
eller eljest vann laga kraft mot
den dömde.

6 §•

Den villkorligt dömde skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt
leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning
på lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga
står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

7 §■

1 villkorlig dom enligt 1 § skall förordnas, att den dömde under prövotiden
skall stå under övervakning, såvida ej av särskilda skäl kan antagas att han
ändock skall låta sig rätta.

I dom enligt 4 § skall förordnas örn I dom enligt 4 § skall förordnas om
övervakning, där det finnes erforder- övervakning, där det av särskilda skäl
ligt. finnes erforderligt.

8 §•

I den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet,
omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans till Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 35. 3

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

rättaförande, må, jämte det förordnande meddelas örn övervakning, tillika
åläggas honom att

a. ställa sig till efterrättelse särskilda
bestämmelser beträffande hans utbildning,
arbetsanställning eller vistelseort; -

a. ställa sig till efterrättelse särskilda
bestämmelser beträffande hans utbildning,
arbetsanställning, vistelseort,
bostad eller användande av fritid;

b. avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan an -

stalt;

d. underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller
andra tillgångar.

Domstolen äger ock, när det finnes
lämpligare och av barnavårdsnämnd
i avgivet yttrande föreslagits,
överlämna åt nämnden att vidtaga
åtgärd för den dömdes omhändertagande
för skyddsuppfostron.

Där det finnes lämpligt må ock föreskrivas, att den dömde bör å tid och
sätt som i domen angivas söka fullgöra honom åliggande skyldighet att
gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet.

9 §•

övervakning skall stå under tillsyn av övervakningsdomstol och utövas
av övervakare.

Har den villkorliga domen meddelats av allmän underrätt, är denna övervakningsdomstol,
där ej i domen annan allmän underrätt utses därtill. Har
domen ej meddelats av allmän underrätt, skall sådan domstol i domen utses
till övervakningsdomstol. Tillsyn å övervakning må av övervakningsdomstolen
flyttas till annan allmän underrätt.

övervakare förordnas i samband med beslut om övervakning, där så lämpligen
kan ske. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen att snarast
möjligt förordna övervakare, övervakningsdomstolen må kunna entlediga
övervakaren och förordna annan i hans ställe.

övervakningsdomstols befogenhet enligt denna paragraf skall, då domstolen
ej håller sammanträde, utövas på landet av domaren och i stad med
rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten, som är satt att taga befattning med
ärenden enligt denna lag.

10 §.

Det åligger den dömde att hålla övervakaren underrättad om sin bostad
och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt
hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

övervakaren äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet av

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter han eljest med hänsyn
till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

11 §•

Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må ändras eller upphävas, då anledning
därtill förekommer. Har övervakning varat sex månader, må beslut
meddelas örn dess upphörande, såframt det av särskilda skäl kan antagas
att den dömde låter sig rätta utan övervakning.

12 §.

Åsidosätter den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott,
något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, må domstolen
efter omständigheterna

a. förordna om övervakning;

b. meddela föreskrift jämlikt 8 §;

c. förordna om prövotidens förlängning, dock högst med två år utöver
den i domen bestämda tiden;

d. besluta att varning skall tilldelas den dömde; eller ock

e. förklara anståndet förverkat.

Meddelas på grund av denna paragraf sådan föreskrift som i 8 § sägs,
skall ock förordnas örn övervakning, där så ej tidigare skett. Förklaras
anståndet förverkat, skall tillika bestämmas straff för brottet, där det ej
skett i den villkorliga domen.

13 §.

1 mom. Varder den, som erhållit
villkorlig dom enligt 1 §, övertygad att
hava begått nytt brott under prövotiden,
må domstolen förklara anståndet
förverkat; och skall sådan förklaring
städse meddelas, om det nya brottet
finnes förskylla straffarbete eller
fängelse, övertygas han om brott som
förövats före prövotidens början, må
under förutsättningar som angivas i
1—3 §§ och 26 §, förordnas att anståndet
skall avse jämväl detta brott;
meddelas ej sådant förordnande, skall
antingen anståndet förklaras förverkat
eller ock straff ådömas och verkställas
för allenast det brott, varom den dömde
sålunda övertygats.

13 §.

1 mom. Varder den, som erhållit
villkorlig dom enligt 1 §, övertygad
att hava begått nytt brott under prövotiden,
må domstolen förklara anståndet
förverkat; och skall, där ej särskilda
skål till annat föranleda, sådan
förklaring meddelas, om det nya brottet
finnes förskylla straffarbete eller
fängelse, övertygas han örn brott som
förövats före prövotidens början, må,
under förutsättningar som angivas i
1—3 §§ och 26 §, förordnas att anståndet
skall avse jämväl detta brott;
meddelas ej sådant förordnande, skall
antingen anståndet förklaras förverka!
eller ock straff ådömas och verkställas
för allenast det brott, varom
den dömde sålunda övertygats.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Då i fall som ovan sägs anstånd förklaras förverkat, skall gemensamt
straff för de brott som äro i fråga ådömas i enlighet med vad därom är
stadgat. Vad nu sagts gäde ock, då anstånd som beviljats med verkställande
av straff förklaras skola avse jämväl annat brott.

2 mom. Där den som erhållit villkorlig dom enligt 4 § övertygas om
brott som begåtts före prövotidens slut, må anståndet förklaras förverkat.

3 mom. Ålägges villkorligt dömd förvandlingsstraff för böter, må anståndet
förklaras förverkat.

14 §.

Därest i fall som avses i 13 § anståndet ej förklaras förverkat, äger domstolen
i enlighet med vad i 12 § stadgas meddela ändrade bestämmelser med
avseende å den villkorliga domen.

15 §.

Att i vissa fall då anstånd förklarats förverkat domstolen må döma till
tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring i säkerhetsanstalt för det
brott som avsetts med den villkorliga domen, därom är särskilt stadgat.

16 §.

Åtgärd enligt 12 § må beslutas endast om fråga därom väckes före prövotidens
utgång eller, vid tillämpning av 14 §, såframt frågan uppkommer i mål
som anhängiggjörts före prövotidens utgång. Ej må efter prövotidens utgång
förordnande meddelas om övervakning, föreskrift enligt 8 § eller varning,
utan att prövotiden samtidigt förlänges.

Anstånd må ej enligt 13 § förklaras förverkat, med mindre fråga därom
uppkommer i mål som anhängiggjorts, i fall som avses i 3 mom. av samma
paragraf före prövotidens utgång och eljest inom ett år från prövotidens
utgång.

Kan anstånd ej längre förklaras förverkat, vare straff förfallet.

17 §.

Uppkommer vid polisdomstol eller poliskammare, i mål mot någon som
tidigare erhållit villkorlig dom, fråga om ändrade bestämmelser med avseende
å den villkorliga domen, må målet hänskjutås till allmän underrätt;
och skall så alltid ske, då anståndet finnes böra förklaras förverkat.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då mål om förvandling
av böter enligt vad därom är stadgat upptagits av domare på landet eller
ledamot i rådhusrätt.

18 §.

Ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § upptages av övervakningsdomstolen
eller, där anståndet ej är förenat med övervakning, av den domstol
som först avgjort det mål vari den villkorliga domen meddelats.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

I rättens ställe må sådant ärende upptagas på landet av domaren och i
stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten som i 9 § sägs, så ock
av övervakningsnämnd varom i 25 § förmäles. Ärendet må, där så finnes
lämpligt, hänskjutas till rätten; och skall detta alltid ske, då anstånd finnes
böra förklaras förverkat.

19 §.

Framställning örn åtgärd jämlikt 11 eller 12 § göres av allmän åklagare,
av övervakare eller annan, som enligt särskilt meddelade bestämmelser har
befattning med övervakningen, eller ock av den dömde. Sådan fråga må
jämväl väckas av myndighet som jämlikt 18 § äger upptaga ärendet.

I ärende som här avses skall tillfälle lämnas den dömde att yttra sig,
där fråga ej är allenast om upphörande av övervakning eller av skyldighet
enligt 8 §, samt yttrande jämväl inhämtas från övervakaren. Innan beslut
meddelas, örn förverkande av anstånd med straffs ådömande, skall tillfälle
beredas allmän åklagare eller enskild målsägande som i målet yrkat ansvar
att utföra talan örn bestämmande av ansvar för det brott som avsetts med
den villkorliga domen.

20 §.

Varning skall meddelas den dömde personligen. Kan det ej genast ske,
skall den som fattat beslutet om varning föranstalta därom att varningen
meddelas den dömde så fort ske kan; och må i sådant fall varningen meddelas
jämväl av annan i 18 § avsedd myndighet än den som fattat beslutet
om varning.

21 §.

På framställning av domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller övervakningsnämnd
skall polismyndighet lämna handräckning för den dömdes
inställande i ärende som ovan i denna lag sägs.

22 §.

Beslut som meddelats jämlikt 9 § må icke överklagas.

Mot underrätts slutliga utslag angående fråga som avses i 11 eller 12 § må,
därest utslaget icke innefattar att anstånd förklaras förverkat, endast den
villkorligt dömde föra talan.

Har domaren å landet eller ledamot av rådhusrätt beslutat åtgärd jämlikt
11 eller 12 §, må talan mot beslutet föras av den dömde i den ordning som
är stadgad om överklagande av allmän domstols slutliga utslag i brottmål.

Den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut åge hos underrätten
påkalla prövning av beslutet.

23 §.

Beslut som jämlikt 12 eller 14 § meddelas i fråga örn övervakning, skyldighet
enligt 8 § eller prövotidens förlängning skall, där ej annorlunda förordnas,
omedelbart lända till efterrättelse.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

24 §.

Vill den dömde före besvärstidens utgång förklara sig nöjd med utslaget i
vad det avser den villkorliga domen, må förklaringen avgivas inför underrätt
som meddelat utslaget eller övervakningsdomstolen. Sådan förklaring må ock
avgivas inför domare eller ledamot av rådhusrätt som i 9 § sägs eller ock inför
tillsyningsman eller styresman vid häkte eller fängelse. Förklaring, vilken
avgives inför annan än underrätt som meddelat utslaget, skall icke gälla
utan att utslaget eller rättens eller domarens bevis örn målets utgång, såvitt
den dömde rörer, finnes att tillgå för den som mottager förklaringen.

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse nied vad nu sagts, må icke
återtagas. Har den dömde besvärat sig över utslaget, skola besvären anses
återkallade genom nöjdförklaringen, såvitt angår fråga som förklaringen
avser.

25 §.

övervakningsnämnd må av allmän
underrätt tillsättas för behandling av
frågor som enligt denna lag kunna ankomma
på sådan nämnd. Nämnden
skall bestå av minst tre ledamöter. Av
ledamöterna skall minst en vara lagfaren
befattningshavare vid domstol
som tillsatt nämnden samt om möjligt
en vara läkare. Domstolen förordnar
en av ledamöterna att vara ordförande
i nämnden.

Flera domstolar må förena si;

25 §.

övervakningsnämnd må av allmän
underrätt tillsättas för behandling av
frågor som enligt denna lag kunna
ankomma på sådan nämnd. Nämnden
skall bestå av minst tre ledamöter.
Av ledamöterna skall minst en vara
lagfaren befattningshavare vid domstol
som tillsatt nämnden. Domstolen
förordnar en av ledamöterna att vara
ordförande i nämnden.

om gemensam övervakningsnämnd.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen
eller brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för
krigsmakten; dock må villkorlig dom beviljas beträffande brott mot 8
kap. sistnämnda lag, där den tilltalade förskyller fängelse eller straffarbete.
Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga örn förlust av ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning eller i fråga örn påföljd, som avses i 2 kap. 20 §
strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag eller författning.

27 §.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att
någon dömes till straff skall äga motsvarande tillämpning, då genom villkorlig
dom beviljas anstånd med straffs ådömande, och skall, där skilda verkningar
följa av olika straffarter, sådan dom anses lika med dom å fängelse
eller, om i den villkorliga domen så förordnats, dom å straffarbete.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj-.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

28 §.

De närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av denna lag
meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas 1—24 §§ samt 29 § lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom; dock skola jämväl efter den nya lagens ikraftträdande
nämnda lagrum tillämpas i fall då villkorlig dom meddelats eller meddelas
i mål som blivit av första domstol avdömt före ikraftträdandet.

Vad i lag eller särskild författning är stadgat med avseende å villkorlig
straffdom skall äga tillämpning beträffande villkorlig dom enligt den nya
lagen, ändå att straff icke utsatts i domen.

2) Lag

om särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I brottmål må, där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga
rum för vinnande av utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden
samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.

2 §•

Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild förundersökning
äga rum, där ej anledning är att antaga, att utredning som i
1 § sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts
gäde ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot
villkorlig dom föreligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 §
lagen om villkorlig dom.

Ej må till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse dömas eller anstånd
enligt 1 § lagen om villkorlig dom beviljas, utan att särskild förundersökning
ägt rum eller därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig.

3 §•

Beslut örn särskild förundersökning meddelas, före målets handläggning
vid domstol av dess ordförande och därefter av domstolen. Beslut örn förundersökning
beträffande häktad skall skyndsamt meddelas, sedan anmälan
örn häktningen inkommit till domstolens ordförande.

Till förundersökare förordnas lämplig och villig person.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4 §•

Domstolen eller dess ordförande må, när skäl därtill äro, besluta att
läkarintyg angående tilltalad skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket
skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar, förordnas, därest
den tilltalade är häktad, fängelseläkaren och eljest annan läkare, örn möjligt
en psykiater.

Där utlåtande enligt sinnessjuklagen ej inhämtats, skall läkarintyg som
ovan sägs vara införskaffat, innan någon dömes till tvångsuppfostran eller
ungdomsfängelse.

Tilltalad, som ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa
sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den tilltalade, må polismyndighet
lämna handräckning för hans inställande.

5§-

Barnavårdsnämnd skall på begäran
av förundersökaren, åklagaren, domstolen
eller dess ordförande meddela
tillgängliga upplysningar beträffande
tilltalad som ej fyllt tjuguett dr och
föreslå lämpliga åtgärder för hans rättande.

Enahanda skyldighet åligger nykterhetsnämnd
beträffande person med
vilken nämnden tagit befattning.

5 §•

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd
skola på begäran av förundersökaren,
åklagaren, domstolen eller
dess ordförande meddela upplysningar
beträffande tilltalad, med vilken
nämnden har att taga befattning, och
föreslå de åtgärder som nämnden
må finna erforderliga för hans rättande.

6 §■

Finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan,
att kännedom om personliga förhållanden, vilka inför domstolen framkomma
i anledning av utredning som avses i denna lag, i följd av rättegångens
offentlighet vinner spridning, må domstolen kunna förordna att målet i vad
angår dylik utredning skall handläggas inom stängda dörrar.

Utan hinder av sådant beslut må domstolen medgiva tilltalads anhöriga
ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till nytta, rätt att övervara
handläggningen.

7 §■

Förundersökare ävensom läkare, vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta
efter domstolens prövning av allmänna medel skäligt arvode för utfört arbete
samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet
skall, där det begäres, tillhandahållas utan avgift.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

8 §•

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas dels lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom i de delar densamma icke upphäves genom lagen om villkorlig
dom, dels 1—3 §§ och 4 § andra stycket lagen den 6 juni 1924 innefattande
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, dels ock
4 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse.

I mål som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande skall dock
äldre lag tillämpas.

3) L a g

med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Finner domstol i brottmål, vari talan om ansvar föres mot någon som ej
fyllt tjuguett år, att förhandlingarnas offentlighet är till uppenbar olägenhet
till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige kan antagas bliva
föremål, må domstolen kunna förordna att målet skall handläggas inom
stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas, och är jämväl
någon som uppnått nämnda ålder tilltalad i målet, skall domstolen, där det
finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, såsom särskilt mål
handlägga åtalet mot den underårige.

Utan hinder av beslut som avses i första stycket må domstolen medgiva
tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till
nytta, rätt att övervara handläggningen.

2 §•

Ej må domstol döma underårig till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse,
med mindre den som har vårdnaden örn honom, där så kunnat ske, blivit
hörd i målet.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser
örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga i de delar densamma
icke upphäves genom lagen örn särskild förundersökning i brottmål.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Mårts förslag:) (Utskottets förslag:)

4) Lag

om ändring i vissa delar ar 5 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 20 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives samt att till kapitlet skall fogas en ny paragraf,
betecknad 24 §, av nedan angivna lydelse:

20 §.

Ådömt straff---omedelbart ådömts.

Ådömda böter---laga kraft.

Har villkorligt anstånd med verkställande av straff, enligt vad särskilt är
stadgat, förklarats förverkat, skall tid som ovan sägs räknas från det beslutet
därom vann laga kraft.

24 §.

Om bortfallande av straff för brott, beträffande vilket villkorlig dom meddelats,
skall jämte bestämmelserna i detta kap. gälla vad i lagen om villkorlig
dom är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

5) Lag

om ändrad lydelse av 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten* skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

32 §.

Att i vissa fall villkorlig dom må brukas vid tillämpning av denna lag,
därom är särskilt stadgat.

34 §.

Gemensamt straff---sistnämnda brott.

Sammanträffar brott,---därtill föranleda.

Sammanträffar brott, som finnes förskylla disciplinstraff, med brott, beträffande
vilket villkorlig dom anses böra meddelas, må disciplinstraffet
ådömas särskilt.

Är brottslig---icke tillämpas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. 1 2

1 Senaste lydelse, se 1937: 121.

2 Senaste lydelse av 34 §, se 1938: 262.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6) Lag

örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

16 kap.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller
ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande
av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt förundersökare
eller läkare, som förordnats jämlikt lagen om särskild förundersökning
i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela
upplysning i målet, eller åt någon, som förordnats att biträda part i rättegången
eller att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig
från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje,
särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med beslutet
av rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som av underrätt
meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad eller beslag
eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller yrkande örn hävande
av sådan åtgärd ogillats.

Vad i---partens klagan.

25 kap.

5 §•

Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,
skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant
hänseende gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest under
rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall
talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som
rörer förundersökare eller läkare, vilken förordnats jämlikt lagen om särskild
förundersökning i brottmål, eller som angår fullmäktig eller vittne eller
annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller rättegångsbiträde
åt part eller tolk, underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet
att, där det under rättegången givits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar
eljest underrätts slutliga utslag beslut, som, där det under rättegången
givits, kunnat särskilt överklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang
med fullföljd av talan i huvudsaken; vill ej den, som är med be 1

Senaste lydelse, se beträffande 16 kap. 10 § 1933: 183 samt beträffande 25 kap. 5 §
1924: 210.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

slutet missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken, vare lag, som hade beslutet
blivit under rättegången meddelat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

7) Lag

om tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1 skall
fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Vad sålunda stadgats utgöre ej hinder för tilltalad att söka ändring i hovrätts
utslag, varigenom han erhållit villkorlig dom innefattande anstånd med
straffs ådömande.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

8) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) örn

tvångsnppfostran.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 14 och 15 §§ lagen den 13 mars 1937 örn
tvångsuppfostran skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens
slut begått brott som i 1 § sägs, och dömes han därför till tvångsuppfostran,
skall domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att tvångsuppfostran
jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller
träda i stället för straff som utsatts i domen.

3 §.

Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av annan
anledning än brott som i 1 § sägs, må domstolen, därest den villkorliga
domen avsett sådant brott och den dömde ej fyllt aderton år, under de förutsättningar
i övrigt som angivas i 1 §, döma honom till tvångsuppfostran
att träda i stället för straff för det brott som föranlett den villkorliga domen
och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

1 Senaste lydelse, se 1937: 469; jfr 1938: 39.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Majlis förslag:) (Utskottets förslag:)

14 §.

Misstänkes den, som ådömts tvångsuppfostran, att hava före slutlig utskrivning
begått brott, och hör brottet under allmänt åtal eller har det av
målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm,
å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter styrelsens hörande
avgöra huruvida åtal lämpligen bör ske.

15 §.

Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han blivit till straff dömd men
innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att tvångsuppfostran
skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår.

Denna lag träder i kraft, beträffande 14 § dagen efter den då lagen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling
och i övrigt den dag Konungen förordnar.

9) L a g

angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 19, 20 och 27 §§ lagen den 15 juni 1935 örn
ungdomsfängelse1 skola erhålla följande lydelse:

2 §•

övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens
slut begått brott som i 1 § sägs, och dömes han därför till ungdomsfängelse,
skall domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att ungdomsfängelse
jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller
träda i stället för straff som utsatts i domen.

3 §.

Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av
annan anledning än brott som i 1 § sägs, må domstolen, därest den villkorliga
domen avsett sådant brott och detta förövats innan den dömde fyllt
tjuguett år, under de förutsättningar i övrigt som angivas i 1 §, döma honom
till ungdomsfängelse att träda i stället för straff för det brott som föranlett
den villkorliga domen och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare
straff, jämväl därför.

Senaste lydelse av 20 §, se 1938: 257.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

19 §.

Misstänkes den, som ådömts ungdomsfängelse, att hava före domen begått
brott, eller misstänkes han att hava begått brott efter domen men före
frigivningen eller tillsynstidens utgång, och hör brottet under allmänt åtal
eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är
begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter
nämndens hörande avgöra huruvida åtal lämpligen bör ske.

20 §.

Ådömes någon ungdomsfängelse sedan han blivit till straff dömd men
innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att
ungdomsfängelse skall träda i stället för det andra straffet eller vad därav
återstår.

Vad i---ungdomsfängelse ådömes.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas i
stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke förlust
av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som
avses i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i
annan lag eller författning.

Denna lag träder i kraft, beträffande 19 § dagen efter den då lagen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling
och i övrigt den dag Konungen förordnar.

10) Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt, vilken lag träder i kraft den dag
Konungen förordnar, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 2

2 §‘

övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens
slut begått brott som i 1 § 3. sägs, och dömes han därför till förvaring, skall
domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att förvaringen jämväl
skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller träda i stället
för straff som utsatts i domen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av
annan anledning än brott som i 1 § 3. sägs, må domstolen, därest den villkorliga
domen avsett sådant brott samt den dömde prövas vara av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmäles och kan antagas även
vid brottets begående hava varit av sådan sinnesbeskaffenhet, under de
förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, döma honom till förvaring att
träda i stället för straff för det brott som föranlett den villkorliga domen
och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

13 §.

Ådömes någon, i annat fall än i 3 § sägs, förvaring eller internering sedan
han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen
tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stället
för straffet eller vad därav återstår.

Vid bestämmandet---till straff.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

ll) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 morn.1 barnavårdslagen den 6 juni 1924
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 44 §* samma
lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av nedan angivna lydelse: 2

§•

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande
åtgärder är stadgat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap,
om adoption, örn barn utom äktenskap, örn förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket, om förmynderskap, örn förskoltering
av underhållsbidrag till barn samt om socialregister ävensom i 14 kap.
45 § strafflagen, i lagen örn särskild förundersökning i brottmål och i förordningen
om mödrahjälp.

44 §.

4 mom. Misstankes den, som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem,
att hava före slutlig utskrivning begått brott, och hör brottet under allmänt
åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brot 1

Senaste lydelse, se beträffande 2 § 3 mom. 1937: 387 samt beträffande 44 § 1936: 266 och
1937: 78.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

tet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden
att efter hörande av skyddshemmets styrelse avgöra, huruvida åtal
lämpligen bör ske.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

12) Lag

angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av

alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas, att i alkoholistlagen den 12 juni 1931 skall införas
en ny paragraf, betecknad 49 a §, av följande lydelse:

49 a §.

Misstänkes den, som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,
att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; hör detta
under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer
det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest
å landsfogden att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida
åtal lämpligen bör ske.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

B) att riksdagen måtte, i anledning av motionen II: 374, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan omläggning eller
utvidgning av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och
andra grupper av brottslingar i den mån redovisning sker i
straffregistret, att därav kan på ett tillfredsställande sätt utrönas
vilken verkan olika slag av samhällsreaktion under en
följd av år haft på de under vart år lagförda;

C) att de i ärendet väckta motionerna I: 249 och 259 samt
II: 374, 380 och 394, i vad de icke blivit besvarade genom utskottets
hemställan under A) och B), icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Branting, Ewerlöf,
Karl Karlsson, Gärde, Karl Johan Olsson och Verner Andersson;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark*,
Byberg, Olsson i Mellerud, Gezelius och Lindberg i Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Branting, Olsson i Mellerud och Lindberg i Stockholm vilka anfört: »Med

den nu framlagda lagen föreslås, såväl i Kungl. Maj:ts som i utskottets
version, ett blandat straffsystem av den innebörden, att domstolarna vid avkunnande
av villkorlig dom skola kunna antingen — såsom hittills — i domen
utsätta ett visst, villkorligen ådömt straff eller också allenast förklara den
villkorligt dömde saker till brottet, utan att i domen bestämmes något visst
straff (det s. k. anglosaxiska systemet). Såsom synes av utskottsutlåtandet
har inom utskottet vid övervägande av frågan örn den villkorliga domens utformning
sympatier uttalats för en övergång över hela linjen till det anglosaxiska
systemet. På anförda grunder har emellertid utskottsmajoriteten
stannat vid att förorda det blandade systemet, dock med viss justering av
Kungl. Maj :ts förslag. Vi ha ansett att, i stället för detta blandade system,
den ordningen, att vid villkorlig dom allenast sakerförklaring må förekomma,
bort genomföras. Till motivering anföres:

En sådan konstruktion av den villkorliga domen, att straffet i vissa fall
utsättes,^ i andra icke, måste medföra att hela systemet blir invecklat och
oöverskådligt. Men olägenheterna med det blandade systemet äro icke blott
av formell natur, även allvarliga sakliga invändningar kunna anföras emot
en sådan ordning. Utskottet har också erkänt, att olägenheter följa av att
två olika system komma till användning, samt genom sitt ändringsförslag i
förhållande till den kungl, propositionen sökt ’i möjligaste män’ förebygga
dessa olägenheter. Vi kunna emellertid icke anse att utskottet i tillräcklig
grad lyckats härmed.

För den allmänna uppfattningen torde helt naturligt de domar komma att
te sig som strängare, där det villkorligt ådömda straffet utsättes i domen, och
de domar mildare, där den tilltalade allenast sakerförklaras och något straff
icke utsättes. Såsom nu lagen av utskottet konstruerats är emellertid meningen
att ett rakt motsatt betraktelsesätt skall gälla: vid smärre tillfälliga
förseelser skall närmast villkorlig dom med utsatt straff komma till användning,
vid allvarligare förseelser däremot eller mera utpräglad vanart eller
brottslighet hos den tilltalade må villkorlig dom med allenast sakerförklaring
tillämpas. Förklaringen är ju den, att i sammanhang med sakerförkla Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 35.

50 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

ring skall kompletterande givas sådana bestämmelser, enligt lagens 8 §, som
må anses erforderliga för den brottsliges tillrättaförande. I realiteten följer
sålunda med sakerförklaring och sådant förordnande åtminstone i vissa fall
en strängare samhällsreaktion på den brottsliga gärningen än när visserligen
det villkorligt ådömda straffet utsattes i domen, men vidare konsekvenser icke
behöva anmäla sig för den villkorligt dömde. Vi finna emellertid, att man
icke kan bortse ifrån hur den villkorliga domen kommer att framstå utåt,
inför allmänheten, och det synes då ur olika synpunkter icke lyckligt att
vid ringare förseelser straffet utsättes, men vid allvarligare brott eller mera
utpräglad vanart eller social misskötsel något straff icke utsättes i domen.

Ytterligare må beaktas: Straffets utsättande i den villkorliga domen kommer
för den dömde alltid att utgöra en viss chikan eller belastning. Men om
domstolen över huvud taget i ett visst fall med hänsyn till den brottsliges karaktär
och personliga förhållanden finner skälig anledning antaga, att den
tilltalade utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott,
förefaller det motsägelsefullt, att domstolen likväl skall nödgas belasta den
tilltalade med en hypotetisk straffdom, som väl oftast måste verka nedsättande
för den dömde, både i egna och andras ögon, och som måhända därigenom
försvårar hans tillrättaförande. Med straffets utsättande motverkar
alltså domaren i viss mån sin egen avsikt att genom sitt förordnande rätta
den tilltalade utan straff. Så mycket mera inkonsekvent synes det vara, att
straffet skall utsättas i domen i de lindrigaste fallen, där den tilltalade efter
domens avkunnande lämnas helt åt sitt öde, men icke i de mera svårartade
fallen, där likväl den tilltalade får ett visst stöd för sin framtida vandel genom
domstolens särskilda förordnande enligt 8 §.

Vidare måste uppmärksammas följande: I de fall, där den villkorligt dömde
ånyo begår brott, torde domstolen ha mera nackdel än gagn av, att i den
första domen visst straff fixerats. Vid den andra lagföringen måste domstolen
uppenbarligen taga stor hänsyn till svarandens uppförande under prövotiden.
Det torde väl ofta bli just den tilltalades allmänna hållning och
leverne under denna period som liksom kastar en belysning bakåt på bedömandet
av det första brottet. Andra gången kan domstolen se det första
brottet i klarare dager och bör därför också ha jämförelsevis fria händer
vid straffets utmätande. Det kan ju hända, att utredningen vid andra lagförandet
ger vid handen, att det första brottet bort bedömas betydligt strängare
än som skedde. Det kan också hända att den andra förseelsen, som ånyo
fört den dömde inför domstolen, icke står i något som helst förhållande till
den första lagöverträdelsen och måhända tillkommit av en olycklig tillfällighet
samt att den tilltalade f. ö. under prövotiden visat sin goda vilja och
förmåga att socialt inordna sig. Sålunda helt olika fall torde visa, att ett
redan vid den första lagöverträdelsen fixerat straff ofta nog illa låter sig
förenas med domstolens möjlighet att senare pa lämpligaste sätt bestämma
samhällsreaktionen. Dessa argument emot straffets fixerande i den villkorliga
domen ha också av utskottet i annat sammanhang antytts. Näi
dessutom utskottet föreslagit den ändringen i 13 §, att den som fått villkorlig

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

dom och ånyo begår brott, som förskyller frihetsstraff, icke ovillkorligen skall
hava förverkat anståndet, utgör även detta ett skäl emot utsättande av ett
bestämt straff i det första utslaget.

över huvud taget har man ju i modern straffrätt allt mera avlägsnat sig
från systemet med stela, fixa straff och i stället närmat sig den uppfattningen,
att domstolarna, givetvis inom vissa gränser, inför varje individuellt fall
skola äga möjlighet att relativt fritt bestämma samhällsreaktionen. Denna
uppfattning har ju också kommit till uttryck i den nya lagen om straffsammanläggning.

Det vid första brottillfället bestämda straffet måste därför i praktiken oftast
bli antingen meningslöst eller till visst hinder vid eventuell senare straffmätning.

Till förmån för systemet med straffets utsättande i den villkorliga domen
ha främst anförts allmänpreventiva synpunkter. Genom straffets utsättande
skulle således allmänheten bringas att beakta, att den eller den gärningen av
lagen anses böra bestraffas med så och så många månaders straffarbete, låt
vara att i det speciella fallet den tilltalade sluppit undan med villkorlig dom.
Detta resonemang skulle måhända kunna äga viss bärighet, om straffet alltid
utsattes vid villkorlig dom, men torde näppeligen verka övertygande, när samtidigt
det systemet införes, att just vid vissa mera kvalificerade lagöverträdelser
eller svårare vanart straffet icke skall utsättas, utan allenast sakerförklaring
förekomma.

För övrigt må i detta sammanhang anmärkas, att straffets allmänpreventiva
verkan knappast framstår särskilt klar vid villkorlig dom, där ju straffdomen
allenast avses såsom ett hot som ingen önskar behöva verkställas.
Snarare kan sägas, att ett system som laborerar med fixa straffdomar, vilka
antingen alls icke komma i tillämpning eller också därvid helt omändras, torde
vara ägnat att minska respekten för given dom och därmed just ur allmänpreventiv
synpunkt verka menligt.»