Första lagutskottets utlåtande nr 34 (Utlåtande 1949:L1u34 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

Nr 34,

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1949 dagtecknad proposition, nr 93, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) föräldrabalk;

2) lag om införande av föräldrabalken;

3) lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

5) lag angående blodundersökning in. m. i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång.

I anledning av propositionen ha inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 253 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.,

» 256 » > Sjöström-Bengtsson m. fl. och

» 257 » fröken Osvald och fru Lindström samt

inom andra kammaren
nr 318 av fru Johansson i Norrköping m. fl.

•» 321 » » Gärde Widemar m. fl. och

» 322 » » Johansson i Norrköping m. fl.

Propositionen samt motionerna ha hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet.

Första lagutskottet har i samband med propositionen till behandling förehaft
jämväl den före propositionens avlämnande inom riksdagens andra
kammare väckta motionen nr 28 av fru Nordgren m. fl. om förbättrat skydd
för skilsmässobarn m. fl.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med utskottets
yttrande i de delar som motionerna avse.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt 1 avd. Nr 34.

1 Första lagutskottets utlåtande nr 34.

lämnas i den följande framställningen, hänvisa till propositionen och motionerna.

I ärendet har till utskottet inkommit en den 19 april 1949 dagtecknad
skrivelse från Värmlands socialdemokratiska kvinnodistrikt.

1. Förslagets allmänna innebörd.

Ärvdabalken i 1734 års lag upptog i tjugutre kapitel bestämmelser om
arv, boutredning, arvskifte, testamente och förmynderskap. I dessa ämnen
gälla nu i stället ett flertal lagar, som utfärdats under åren 1917—1933
och bruka sammanföras under beteckningen nya ärvdabalken. Hit räknas
lagen om äktenskaplig börd, lagen om barn i äktenskap, lagen om makes
underhållsskyldighet mot andra makens barn, lagen om adoption, lagen
om barn utom äktenskap, lagen om förmynderskap, lagen om arv, lagen
om testamente och lagen om boutredning och arvskifte. Vid utarbetandet
av dessa lagar har avsikten varit, att de skulle framdeles sammanfogas och
införas i Sveriges rikes lag såsom en eller flera större enheter eller balkar.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 oktober 1941 ha särskilda
sakkunniga tillkallats för att biträda med arbetet på ett sådant sammanförande
av lagarna inom nya ärvdabalkens ram. Nämnda sakkunniga,
ärvdabalksakkunniga, vilka ansett nu ifrågavarande lagar böra sammanföras
till två balkar, en föräldrabalk och en ärvdabalk, ha den 20 juni 1946
avgivit betänkande med förslag till föräldrabalk (SOU 1946:49). Balken
avser att ersätta nu gällande lagar om föräldrar och barn samt förmynderskapslagen.
Lagarna om arv, testamente, boutredning och arvskifte böra
enligt de sakkunniga bilda den nya ärvdabalken. Det genom propositionen
framlagda förslaget till föräldrabalk är upprättat på grundval av ärvdabalksakkunnigas
förslag.

Den föreslagna föräldrabalken utgör i stort sett endast en formell bearbetning
av gällande rätt. Vid utarbetandet av balken har eftersträvats
att giva lagreglerna en mera systematisk uppställning. Därigenom ha bl. a.
ett flertal nu förekommande upprepningar kunnat undvikas.

Förslaget till föräldrabalk kan sägas innehålla tre huvudavdelningar.

Den första huvudavdelningen motsvarar väsentligen nu gällande
lagar om äktenskaplig börd, barn i äktenskap, adoption och barn utom
äktenskap. Såsom inledande kapitel ha upptagits bestämmelser om de viktiga
begreppen äktenskaplig börd och trolovningsbarn. Den bestämning som
här gives är ej blott av grundläggande betydelse för flera av de följande
kapitlen i föräldrabalken utan återverkar även inom det lagstiftningsområde
som enligt de sakkunnigas åsikt hädanefter skall innefattas i ärvdabalken.
Under 2—4 kap. ha upptagits stadganden om talan angående äktenskaplig
börd, fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap och
adoption. Gemensamt för dessa kapitel är sålunda, att de reglera barnets
familjerättsliga status. Under 5—7 kap. följa bestämmelser angående rätts -

Första lagutskottets utlåtande nr 34-

verkningarna därav med hänsyn till namn, vårdnad och underhåll. Med 8
kap., som innehåller bestämmelser om barnavårdsman, avslutas den första
huvudavdelningen.

Den andra huvudavdelningen, som omfattar 9—19 kap., motsvarar
i huvudsak lagen om förmynderskap. I systematiskt hänseende föreligger
i förslaget främst den olikheten, att underårigs omyndighet samt
omyndighet på grund av särskild förklaring av rätten behandlas i två särskilda
kapitel. Dessa innehålla bland annat vart för sig de bestämmelser som
gälla underårigs och omyndigförklarads rättsliga handlingsförmåga.

Den tredje huvudavdelningen, som utgöres av 20 kap., innehåller
vissa bestämmelser om rättegången. Ur lagarna om äktenskaplig börd,
barn i äktenskap, adoption och barn utom äktenskap ha utbrutits åtskilliga
stadganden av rent processuell karaktär, varjämte några nya bestämmelser
föreslagits i frågor som nu ej särskilt regleras i nämnda lagar. De processuella
föreskrifterna i lagen om förmynderskap ha överflyttats till 20 kap.
i huvudsakligen oförändrat skick.

Även om sålunda utarbetandet av förslaget till föräldrabalk till väsentlig
del varit av formell karaktär, innebär förslaget dock på några punkter betydelsefulla
ändringar i gällande rätt. Detta gäller i första hand
reglerna om faderskapspresumtionens hävande i mål om äktenskaplig börd
och om faderskapet till barn utom äktenskap. En annan betydelsefull ändring
avser reglerna om förmynderskapet för barn i äktenskap. För närvarande
är som regel fadern ensam förmyndare. Enligt förslaget skola i stället
båda makarna handha förmynderskapet gemensamt. Till dessa och övriga
föreslagna sakliga ändringar i lagstiftningen på området torde utskottet
få återkomma i samband med behandlingen av de särskilda paragraferna
i förslaget till föräldrabalk.

Förutom föräldrabalken innehåller propositionen förslag till viss följdlagstiftning.
Sålunda föreslås bl. a. ny lagstiftning angående blodundersökning
m. in. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom
äktenskap. Syftet med förslaget i denna del är, att den möjlighet till bevisning
rörande faderskap som här avsedda undersökningar innebära skall
såvitt möjligt tillvaratagas.

Rörande förslaget om sammanförande av ifrågavarande
lagar till en balk har lagrådet uttalat viss tveksamhet. I anledning
härav har föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, anfört
hl. a. följande.

»Det torde vara en utbredd åsikt att vår lagstiftning även inom centrala
rättsområden är alltför splittrad. Lagstiftningen har i betydande utsträckning
tillkommit på olika tider och uppburits av vitt skilda syften med påföljd
att det inre sambandet icke alltid i tillbörlig grad kunnat beaktas. I
insikt om vådorna härav bär man sedan lång tid tillbaka uppställt det målet
att söka samla rättsreglerna på viktigare områden till större enheter och
låta dessa träda i stället för de gamla mer eller mindre söndervittrade hal -

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

karna i 1734 års lag. Den lagberedning, som med 1903 års ingång trädde i
verksamhet, fick också i överensstämmelse med denna tankegång sig anförtrodd
uppgiften att, stycke för stycke, utarbeta en för våra dagars samhälle
lämpad motsvarighet till de civila balkarna i 1734 års lag. Till en de!
har också denna tanke redan förverkligats. År 1920 antogo sålunda statsmakterna
den nya giftermålsbalken, vilken ersätter den äldre balken i ämnet.
Och nyligen genomfördes den stora processreformen genom antagande
av en ny rättegångsbalk, vilken även ingår i 1734 års lag och där trätt i
stället för den äldre rättegångsbalken.

Vid den genomgripande revision av familjerätten som, frånsett äktenskapslagstiftningen,
ägde ram under åren 1917—1933 tvingades man av omständigheterna
att följa en annan ordning. De nya rättsreglerna upptogos
sålunda icke i en eller ett par större enheter, avsedda att ersätta ärvdabalken
i 1734 års lag, utan i ett flertal skilda lagar. Anledningen härtill var
emellertid icke att man övergivit tanken på att samla rättsreglerna till ett
större helt utan den, att behovet av en reform inom viktiga avsnitt av det
vidsträckta rättsområdet var så trängande att det måste tillgodoses utan avvaktan
på en revision av rättsområdet i dess helhet. Såsom vid flera tillfällen
och i skilda sammanhang framhölls under reformarbetet var avsikten hela
tiden att de särskilda lagarna sedermera skulle sammanfogas till en eller
flera större enheter eller balkar och i denna form ingå i 1734 års lag. Vissa
delar av lagstiftningen utformades även med tanke härpå. Det nu föreliggande
förslaget till föräldrabalk utgör ett led i förverkligandet av denna
plan.

Givet är att vid ett fullföljande av reformarbetet efter denna linje till att
omfatta den centrala rätten i dess helhet praktiska svårigheter kunna möta,
större eller mindre beroende på rättsområdets art och gällande lagstiftnings
utformning. Dessa svårigheter kunna inom vissa avsnitt tänkas vara så betydande
att fördelarna av att inordna rättsreglerna i helgjutna balkar av
nuvarande typ icke uppväga nackdelarna. Denna omständighet synes emellertid
icke böra utgöra anledning till att man avstår från att sammanföra
lagreglerna på de områden där detta lämpligen låter sig göra, i all synnerhet
som denna väg redan beträtts. Vad angår det nu föreliggande rättsområdet
synes ett sammanfogande av lagreglerna vara till övervägande
gagn. Lagstiftningen om föräldrar och barn innefattas nu i fem skilda lagar.
Genom att dessa samarbetas till ett helt kan ett flertal upprepningar undvikas
och bättre överskådlighet vinnas. Rättsreglerna om barn i äktenskap och
barn utom äktenskap närmas även i systematiskt avseende till varandra.
Att en samordning av dessa lagar bör komma till stånd är enligt min mening
obestridligt. Men att härvid låta förmynderskapsrätten stå utanför torde
ej vara lämpligt, eftersom vårdnaden om barnet och omsorgen om dess
ekonomiska angelägenheter höra nära samman. Jag finner alltså de betänkligheter
som lagrådet framhållit icke böra hindra fullföljandet av tanken
att samordna de spridda lagarna inom gamla ärvdabalkens ram till större
enheter.»

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

Utskottet.

På sätt förut nämnts har ärvdabalken i 1734 års lag numera ersatts av ett
flertal skilda lagar, vilka tillsammans bruka innefattas under benämningen
nya ärvdabalken. Vid utarbetandet av dessa lagar var såsom departementschefen
erinrat avsikten redan från början den, att lagarna sedermera skulle
sammanföras till en eller flera större enheter. Det nu föreliggande förslaget
till föräldrabalk, som ersätter lagarna om föräldrar och barn samt formynderskapslagen,
utgör ett led i förverkligandet av denna tanke.

Även enligt utskottets mening tala övervägande skäl för att eu dylik kodifiering
av lagstiftningen nu kommer till stånd. Härigenom undanröjes den
nuvarande splittringen av lagstiftningen på området, och bättre överskådlighet
vinnes. Ett flertal upprepningar kunna även undvikas och ett antal
smärre skiljaktigheter utjämnas. Som en särskild fördel vill utskottet framhålla
att genom förslagets genomförande rättsreglerna om barn i äktenskap
och barn utom äktenskap även i systematiskt hänseende närmas till
varandra. Utskottet vill alltså tillstyrka förslaget att lagstiftningen om föräldrar
och barn jämte förmynderskapsrätten sammanföres till en foräldrabalk
och i denna form ingår i 1734 års lag.

Mot den nya balkens uppställning och allmänna disposition har utskottet
intet att erinra.

Förslaget till föräldrabalk innebär på de flesta punkter inom det vidsträckta
område, som balken överspänner, endast en formell omarbetning
av gällande rätt. Någon allmän översyn av den materiella rätten på området
bär ej heller föregått förslagets framläggande. Endast i ett par hänseenden
innebär förslaget mera betydelsefulla ändringar i gällande rätt; till
dessa, mot vilka utskottet i stort sett ej bär något att erinra, återkommer
utskottet i det följande. Även enligt utskottets mening torde något behov
ej föreligga av mera genomgripande nydaningar av de materiella lagreglerna
på hela området, vilka alla tillkommit ganska nyligen. Utskottet anser
sig emellertid böra framhålla, att till följd av förslagets allmänna innebörd
att endast utgöra en kodifiering av gällande rätt utskottet icke upptagit
alla de lagbestämmelser som utan ändring överförts till den nya balken till
saklig omprövning.

Utskottet övergår nu till behandling av vissa av de särskilda bestämmelserna
i de framlagda lagförslagen. Övriga bestämmelser ha av utskottet lämnats
utan erinran.

2. Förslaget till föräldrabalk.

1 KAP.

4 §•

Utskottet. n

Genom en lagändring år 1947 infördes möjlighet till dispens från det i
2 kap. 9 § giftermålsbalken stadgade förbudet mot äktenskap mellan dem,

b Första lagutskottets utlåtande nr 34.

av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande
led. I samband härmed upphävdes stadgandet, att äktenskap som
slutits i strid mot sådant hinder skall återgå. Då sålunda svågerlagshindret
upphört att vara återgångsanledning, torde orden i förevarande paragraf
»eller besvågrade» böra utgå.

2 KAP.

Utskottet.

Bestämmelserna i kapitlet avse att träda i stället för de nu i lagen om
äktenskaplig börd meddelade föreskrifterna angående hävande av presumtionen
att äkta mannen är fader till barn, som födes under äktenskapet eller
å sådan tid efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan.
Genom de nya bestämmelserna beredas något ökade möjligheter att häva
nämnda presumtion. Sålunda föreslås bl. a. en utsträckning av den tid,
inom vilken äkta mannen skall väcka talan för att frågan om hävande av
presumtionen skall kunna komma under bedömande. Vidare innebär förslaget
en mildring av de bevisningskrav som uppställas för att presumtionen
skall falla och äkta mannen fritagas från faderskapet.

Det torde vara en utbredd uppfattning att den nuvarande lagens regler
i fråga om förutsättningarna för hävande av presumtionen om äktenskaplig
bord äro alltför stränga. Presumtionen om äkta mannens faderskap kommer
därför ofta att gälla, även om omständigheterna med mycket stor sannolikhet
tala för att barnet avlats i en utomäktenskaplig förbindelse. Att upprätthålla
bördspresumtionen, även om alla berörda parters uppgifter och
övriga omständigheter tyda på att mannen i äktenskapet ej är fader till
barnet, kan ej anses tillfredsställande. Även om presumtionen om äktenskaplig
börd i regel måste antagas vara till barnets fördel, kunna dock ej
alltför sallan förekomma fall, då det ligger i barnets intresse att få fastställt
att det icke är barn av den man, som enligt huvudregeln skall anses vara
dess fader. Med hänsyn härtill finner utskottet i likhet med ärvdabalksakkunniga
och föredragande departementschefen en jämkning av hithörande
stadganden påkallad. De i detta syfte framlagda förslagen äro enligt utskottets
mening väl avvägda, och utskottet vill därför tillstyrka desamma.

3 KAP.

2 §.

Enligt 26 § lagen om barn utom äktenskap skall svaranden i mål om faderskapet
till barn utom äktenskap anses som barnets fader, därest det visas
att han haft samlag med modern under konceptionstiden och det ej är
uppenbart att barnet icke avlats vid samlaget i fråga.

I det genom propositionen framlagda förslaget till föräldrabalk har under
iörevarande paragraf — som ersätter 26 § lagen om barn utom äktenskap
— föreslagits, att den man som visats ha haft samlag med modern å tid, då

Första lagutskottets utlåtande nr 34. ‘

barnet kan vara avlat, skall anses som fader, om det ej är osannolikt att
barnet avlats vid samlaget. Propositionen skiljer sig från det till grund för
densamma liggande sakkunnigförslaget endast i så måtto, att i detta stadgades
att mannen i fråga skulle anses som barnets fader om det ej var
»uppenbart osannolikt» att barnet avlats vid samlaget.

Föredragande departementschefen har anfört bl. a. följande:

»En av de mera svårbedömda frågorna inom familjerätten gäller reglerna
om fastställandet av faderskapet till barn utom äktenskap. Grunden till svårigheterna
att utreda faderskapet är självfallet, att direkt bevisning om faderskapet
sällan kan åstadkommas. Den man som under konceptionstiden hatt
samlag med modern kan vara fader till barnet, såvida icke faderskapet av
särskild anledning är uteslutet. Men för att få full visshet om hans faderskap
måste man fordra utredning att icke någon annan man haft samlag
med modern under samma tid. En sådan utredning kan emellertid av naturliga
skäl icke åstadkommas annat än i undantagsfall. På vetenskapens nuvarande
ståndpunkt torde ej heller vara möjligt att på vetenskaplig väg med säkerhet
fastställa, att viss man och ingen annan måste vara fader till det barn
varom är fråga. Väl torde i en del fall kunna åstadkommas sådan bevisning,
att juridisk visshet om faderskapet måste anses föreligga. Att i övriga fall
låta faderskapsfrågan vara oavgjord lärer dock icke kunna komma i fråga.
Man torde sålunda allt fortfarande vara hänvisad till att låta faderskapsbevisningen
underlättas genom en särskild presumtionsregel. Någon ändring i
den nuvarande regeln, att en svarande i faderskapsmål skall anses såsom
barnets fader, om han haft samlag med modern under konceptionstiden,
torde alltså för närvarande ej böra ifrågasättas.

Huvudintresset i detta sammanhang knyter sig i stället till frågan, under
vilka förutsättningar denna presumtion må hävas. Som bekant uppställer
gällande rätt stränga krav i detta hänseende. Faderskapspresumtionen faller
sålunda endast om det är uppenbart att barnet icke avlats vid det samlag
som svaranden under konceptionstiden haft med modern. Däremot tillerkänner
lagen i princip icke någon rättslig betydelse åt omständigheter som
väl kunna anses göra svarandens faderskap tvivelaktigt men ej äga den styrka
att detta kan anses uteslutet. Bland sådana omständigheter märkes i första
hand att modern under konceptionstiden haft samlag jämväl med annan
än svaranden. Något utrymme för sannolikhetsbedömningar lämnar lagen
sålunda icke. En följd härav är, att risken för misstag är jämförelsevis
betydande. Det är självfallet i och för sig önskvärt, att såvitt möjligt minska
denna risk.

Frågan om faderskapsbevisningen befinner sig nu i viss mån i ett annat
läge än vid tillkomsten av 1917 års lagstiftning. Jag syftar härvid i första
hand på de bevisningsmöjligheter som numera föreligga genom blodgruppsbestämning.
Genom de resultat blodgruppsforskningen numera vunnit har
möjligheten att på denna väg komma till klarhet i faderskapsfrågor blivit
av stor praktisk betydelse. Även andra antropologiska undersökningar torde
numera genom vetenskapens framsteg kunna i högre grad än tidigare tjäna

° Första lagutskottets utlåtande nr 34.

till ledning i faderskapsmål. Resultatet vid blodundersökning och andra
antropologiska undersökningar kan visserligen icke sägas skapa absolut
visshet. Slutsatserna grundas ju på forskningsresultat som enligt sakens
natur icke kunna anses definitiva samt på statistiska beräkningar. I många
fall, särskilt de då blodgruppsbestämning leder till uteslutning av viss man
från faderskapet, måste dock resultatet ur rättslig synpunkt anses betryggande.
Blodundersökningen såsom medel att utesluta påstått faderskap har
även redan tillerkänts avgörande betydelse i rättspraxis. Såsom de sakkunniga
framhållit torde dock denna rättstillämpning endast med vissa svårigheter
låta sig förena med ordalagen i 26 § lagen om barn utom äktenskap,
enligt vilket lagrum för faderskapspresumtionems hävande synes fordras att
varje möjlighet till faderskap är utesluten.

Det är antagligt, att indiciebevisningen genom biologiska undersökningar
kan ytterligare förbättras. Vid sidan av de indicier som kunna framkomma
vid dylika undersökningar finnas såsom förut antytts även andra omständigheter
som medföra att det framstår som mer eller mindre osannolikt att
barnet avlats av en svarande i faderskapsmål som visats ha haft samlag med
modern. De sakkunniga, som ingående behandlat frågan om de bevismedel
som stå till buds för att vederlägga antagandet om att visst samlag verkat
befruktande, ha bland dylika omständigheter pekat på, att samlaget i fråga
ägt rum nära endera yttergränsen av konceptionstiden eller att preventiva
medel kommit till användning. För att bevisning genom indicier skall komma
till sin rätt fordras emellertid, att lagen tillerkänner sannolikhetsbedömningar
större betydelse än nu. Detta kan ej ske med mindre det mått av bevis
som lagen kräver för hävande av faderskapspresumtionen något minskas.

Att man härvid måste gå fram med stor försiktighet torde vara tydligt.
Den svenska lagstiftningen om barn utom äktenskap vilar som bekant på
den principen, att med hänsyn till barnets framtid faderskapet skall fastställas,
även om viss risk för misstag föreligger. Tillräcklig anledning att
nu frångå denna princip torde ej vara för handen. Den av presumtionen utpekade
mannen har dock fullbordat vad som enligt naturens ordning kan
ha givit upphov till barnet. Principen skulle emellertid tydligen brytas, om
man läte faderskapspresumtionen falla så snart något tvivel förefunnes om
svarandens faderskap. Man fördes då tydligen över på det i Danmark och
Norge tillämpade systemet, enligt vilket faderskapet fastställes allenast i
de fall då något tvivel därom icke föreligger, medan eljest blott underhållsskyldighet
gentemot barnet ålägges den som visats ha haft samlag med modern
under konceptionstiden. En annan sak är att man med hjälp av alla
de medel som äro att tillgå söker minska risken för misstag vid faderskapets
fastställande.

De sakkunnigas förslag, enligt vilket faderskapspresumtionen häves, om
det är uppenbart osannolikt att barnet avlats vid det samlag som svaranden
visats ha haft med modern, synes mig ur nu angivna synpunkter i stort sett
väl avvägt. Detta öppnar -—- utan att bryta mot den nuvarande lagstiftningens
grunder — möjlighet att när bevisningen till vederläggande av faderska -

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

pet nått en betydande styrka ifritaga den utpekade från faderskapet. Emellertid
vill jag, i anslutning till vad i ett yttrande förordats, föreslå en mindre
ändring av stadgandet. Det synes nämligen för presumtionens hävande vara
tillräckligt, att det framstår som osannolikt att barnet avlats vid samlaget
i fråga. Ordet »uppenbart» torde alltså kunna utgå. Någon större saklig
skillnad lärer detta icke innebära i förhållande till de sakkunnigas förslag.»

Ifrågavarande paragraf har icke föranlett något yttrande från lagrådet.

I likalydande motionerna I: 257 och II: 321 har yrkats, att presumtionen
om att den, som visas ha haft samlag med modern under konceptionstiden,
är barnets fader skall brytas, såframt det är uppenbart osannolikt
att barnet avlats vid samlaget.

Utskottet

Syftet med det framlagda förslaget är att — utan att bryta med den
nuvarande lagstiftningens huvudgrunder —- såvitt möjligt minska risken för
misstag vid fastställande av faderskap till barn utom äktenskap. För vinnande
av detta syfte föreslås en sådan ändring av nuvarande lagregel, att
större hänsyn än för närvarande är fallet skall kunna tagas till omständigheter
som tala mot att svaranden är fader till barnet i fråga. Enligt förslaget
skall sålunda presumtionen om att den man som visas ha haft samlag
med modern å tid, då barnet kan vara avlat, brytas så snart det är osannolikt
att barnet avlats vid sådant samlag.

Även enligt utskottets mening framstår en ändring av gällande rätt på
denna punkt som befogad. Den nuvarande bevisregeln, vilken för faderskapspresumtionens
hävande fordrar, att varje möjlighet till faderskap är
utesluten, synes nämligen alltför sträng. Detta medför, att alla möjligheter
— bl. a. de som numera stå till buds genom blodgruppsbestämning och
andra vetenskapliga metoder — att komma sanningen så nära som möjligt
icke kunna till fullo utnyttjas och att alltså risken för misstag är jämförelsevis
betydande. För att såvitt möjligt minska denna risk torde det vara
nödvändigt att lagen tillerkänner sannolikhetsbedömningar något större utrymme
än gällande rätt. Måttet av den bevisning, som lagen kräver för presumtionens
hävande, måste med andra ord något minskas.

Å andra sidan är det, såsom departementschefen framhållit, uppenbart,
att man härvid måste framgå med stor försiktighet; man kan tydligen ej
utan att bryta med den svenska lagstiftningens grunder låta presumtionen
falla så snart något tvivel finnes om svarandens faderskap. Endast i de
fall då den bevisning, som talar mot faderskapspresumtionens upprätthållande,
är av betydande styrka, bör mannen i fråga kunna fritagas från faderskapet.
I propositionen har lagregeln utformats så, att presumtionen om
att den man som visats ha haft samlag med modern under konceptionstiden
är barnets fader skall brytas, såframt det är »osannolikt» att barnet avlats
vid samlaget i fråga. I motionerna har som nyss nämnts hemställts, att presumtionen
skall hävas om det är »uppenbart osannolikt» att samlaget ver -

Första lagutskottets utlåtande nr 34

kat befruktande. Någon saklig skillnad av praktisk betydelse torde knappast
finnas mellan de båda formuleringarna. Emellertid anser utskottet
företräde böra givas åt det förra förslaget, enär det knappast synes lämpligt
att söka i lagtext införa en närmare gradering av det osannolika. Uppställer
lagen för faderskapspresumtionens kullkastande det kravet, att det
skall framstå som osannolikt att visst samlag verkat befruktande, synes
lagstiftaren med tillräcklig tydlighet ha givit till känna att härför erfordras
ett mycket betydande mått av bevisning.

Då utskottet sålunda anser sig böra biträda förslaget om att i faderskapsmål
tillerkänna sannolikhetsbedömningar större värde än nu i syfte
att öka möjligheten för att faderskap fastställas i överensstämmelse med
verkliga förhållandet, förbiser utskottet ej att vissa nackdelar äro förenade
med en sådan ändring av gällande rätt. Dessa nackdelar synas emellertid
icke vara så betydande, att de böra hindra den föreslagna ändringen. Såsom
en sådan olägenhet torde få anses att utredning till styrkande av att modern
under konceptionstiden haft samlag med annan än svaranden i viss utsträckning
måste tillåtas. Utskottet anser sig emellertid böra understryka,
att sådan bevisning bör tillåtas allenast när den verkligen kan antagas vara
av betydelse för målets utgång. Såvida ej några särskilda skäl tala mot att
svaranden är barnets fader, torde sålunda såsom departementschefen framhållit
bevisning om att modern haft samlag med annan i regel ej böra
tillåtas.

En annan följd av förslaget är, att antalet fall, där rättegång fordras för
att fastställa faderskapet, kommer att öka. Detta är självfallet i och för sig
icke önskvärt. Vill man söka skapa ökade garantier för att faderskap skall
fastställas i enlighet med verkliga förhållandet torde emellertid denna konsekvens
vara ofrånkomlig. Såsom ärvdabalksakkunniga påpekat är fastställande
av faderskapet av den vikt, att bekvämlighetssynpunkter icke få vara
avgörande.

4 §.

Enligt 20 § lagen om barn utom äktenskap kan faderskapet till sådant
barn fastställas genom erkännande i viss form. Ett sådant erkännande kan
ogiltigförklaras endast om det visas att den man som avgivit erkännandet
ej är barnets fader.

I förevarande paragraf i det genom propositionen framlagda förslaget,
som ersätter nyssnämnda lagrum i lagen om barn utom äktenskap, har
gällande rätts ståndpunkt i fråga om förutsättningen för ogiltigförklaring av
faderskapserkännande bibehållits utan ändring.

Föredragande departementschefen har — med anledning av att i ett par
yttranden över ärvdabalksakkunnigas förslag berörts frågan, under vilka
villkor ett i vederbörlig form avgivet erkännande må kunna frånkännas bindande
verkan —- anfört följande.

Det är tydligt, att en vidgad möjlighet i detta hänseende är ägnad att förringa
erkännandets värde och medföra en ökad benägenhet för barnets ställföreträdare
att söka få faderskapet fastställt efter rättegång. Har erkännan -

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

det, kanske avsevärd tid efter barnets födelse, förklarats ogiltigt, möta självfallet
särskilda svårigheter att vinna klarhet i faderskapsfrågan. Starka praktiska
skäl tala alltså för bibehållande av den nuvarande regeln, att erkännandet
kan frånkännas verkan beträffande börden endast om det visas vara
oriktigt. De föreslagna nya reglerna rörande faderskapsbevisningen torde
ej heller utgöra hinder att bibehålla stadgandet oförändrat. Genom dessa
regler öppnas visserligen ökade möjligheter i förhållande till vad nu gäller
att få den legala presumtionen om faderskap hävd. Men erkännandet av faderskap
i den stadgade kvalificerade formen är icke avsett att skapa endast
en presumtion om faderskap, som under vissa begränsade förutsättningar
kan brytas, utan att direkt konstituera barnets rättsliga status. Med hänsyn
till det anförda anser jag mig icke böra föreslå någon ändring i gällande
rätt på nu förevarande punkt.

I likalydande motionerna I: 257 och II: 321 har yrkats, att erkännande
skall kunna frånkännas verkan, om det är uppenbart osannolikt att mannen
i fråga är barnets fader.

Utskottet.

Ett erkännande om faderskap, som avgivits i särskild såsom betryggande
ansedd form, avser att direkt konstituera barnets rättsliga status och att
sålunda träda i stället för en dom om faderskap. Erkännandet avser sålunda
ej endast att skapa en presumtion om faderskap, som under vissa förutsättningar
kan brytas. Med hänsyn till denna erkännandets konstitutiva innebörd
framstår det principiellt sett mindre lämpligt att på sätt yrkats
i motionerna vidga möjligheterna till ogiltigförklaring av erkännandet och
sålunda förringa dess värde. Även praktiska olägenheter torde, såsom departementschefen
framhållit, följa av en sådan ändring. Har erkännandet,
kanske lång tid efter barnets födelse, förklarats ogiltigt, möta självfallet
särskilda svårigheter alt vinna klarhet i faderskapsfrågan. Anser sig mannen
i fråga icke kunna vitsorda faderskapet med den verkan att han anses
som barnets fader intill dess motsatsen visas, torde det vara lämpligare att
faderskapsfrågan omedelbart avgöres genom rättegång än att den endast
temporärt löses genom ett erkännande som framdeles kan rubbas. Med hänsyn
härtill anser sig utskottet icke böra tillstyrka motionärernas förslag på
denna punkt.

Det har kommit till utskottets kännedom, att vid tillämpningen av den
mot förevarande paragraf i förslaget svarande 20 § i lagen om barn utom
äktenskap tvekan yppat sig, huruvida orden »den präst, som för kyrkoböckerna»
böra tolkas så, att behörighet att med laga verkan mottaga erkännande
av faderskap tillkommer endast pastor, varom förmäles i 2 § folkbokföringsförordningen,
d. v. s. den som enligt av Konungen meddelade
föreskrifter ansvarar för kyrkobokföringen i församling av svenska kyrkan.
Enligt utskottets mening torde emellertid sådan behörighet kunna anses tillkomma
även i pastoratet anställd präst, som under pastors ansvar biträder
denne med kyrkobokföringen i den församling, där barnet är kyrkobokfört.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

4 KAP.

1 §•

Under denna paragraf i det genom propositionen framlagda förslaget, som
helt överensstämmer med 1 § lagen om adoption, föreskrives, att man eller
kvinna, som fyllt tjugufem år, må med rättens tillstånd antaga adoptivbarn.

I likalydande motionerna I: 257 och II: 321 har yrkats ändring i denna
bestämmelse av innebörd, att moder till barn utom äktenskap, som fyllt
tjuguett år, berättigas att själv eller tillsammans med make adoptera
barnet.

Utskottet.

Antagande av adoptivbarn är en rättshandling av i regel djupt ingripande
betydelse för adoptanten. Med hänsyn härtill stadgar också gällande
lag en minimiålder av tjugufem år för att tillstånd skall kunna erhållas
att antaga adoptivbarn. Utskottet finner ej skäl att förorda en allmän sänkning
av denna ålder.

Makar må i regel ej adoptera annorledes än gemensamt. Dock må ena
maken ensam med den andres samtycke adoptera eget barn utom äktenskap.
För att ett adoptivförhållande skall uppstå mellan den andre maken
och barnet måste däremot båda makarna i förening adoptera det. En följd
härav är, såsom i motionerna påpekats, att om moder till barn utom äktenskap,
som ej fyllt tjugufem år, är gift med annan man än barnets fader,
möjlighet saknas för mannen att, även om han är över tjugufem år, få ett
adoptivförhållande till stånd innan modern uppnått denna ålder.

I likhet med motionärerna finner utskottet önskvärt, att i sistnämnda
fall barnet skall kunna adopteras av makarna, även innan modern är tjugufem
år. Mellan modern och barnet medför visserligen adoptionen icke
någon rättslig förändring av betydelse, eftersom barnet i förhållande till
modern redan i stort sett intager samma ställning som ett adoptivbarn.
I förhållande till moderns make däremot kan det vara till stort gagn för
barnet att en adoption kommer till stånd snarast möjligt. Utskottet vill
därför föreslå, att till den nuvarande regeln om tjugufem år såsom miniålder
för antagande av adoptivbarn fogas en undantagsbestämmelse av innebörd,
att moder till barn utom äktenskap, som uppnått myndig ålder,
skall gemensamt med make äga adoptera barnet. Däremot finner utskottet
icke tillräcklig anledning föreligga att göra undantag från huvudregeln för
det fall att modern ensam vill adoptera barnet. Adoptionen har i sådant
fall förnämligast den följden att — enligt på många håll tillämpad praxis
—- barnavårdsmannen entledigas, medan barnets rättsställning i övrigt icke
ändras. Det torde emellertid ofta vara önskvärt, att barnavårdsmannen bistår
en ensam moder åtminstone tills hon fyllt tjugufem år.

Första lagutskottets utlåtande nr 34. 13

11 §•

Enligt denna paragraf i propositionen må — liksom enligt gällande rätt
— om makar ha adoptivbarn, adoptivförhållandet ej hävas annat än beträffande
bägge makarna.

I likalydande motionerna I: 257 och II: 321 har hemställts, att i det fall,
att makar adopterat gemensamt men äktenskapet sedermera upplösts, möjlighet
bereddes make i senare äktenskap att inträda som medadoptant
till andra makens adoptivbarn från det föregående äktenskapet, såframt
detta kunde anses vara till barnets bästa.

Utskottet.

Såsom förut nämnts kunna makar i allmänhet icke adoptera annat än
gemensamt. I anslutning härtill gäller också enligt förevarande paragraf,
att när makar ha gemensamt adoptivbarn förhållandet icke kan hävas
annat än beträffande bägge makarna. Denna regel äger emellertid enligt sin
grund tillämpning endast så länge makarnas äktenskap består. Ha makarna
erhållit äktenskapsskillnad, finnes icke samma anledning att adoptivförhållandet
skall bestå gentemot båda makarna, och förhållandet kan alltså
hävas såvitt angår allenast den ene av makarna. Har så skett kan tydligen,
om den andre maken ingått nytt gifte, hans make i det senare äktenskapet
adoptera barnet, såframt förutsättningar i övrigt för adoptionen föreligga.
Härigenom kommer barnet att bli makarnas gemensamma adoptivbarn. Enligt
utskottets mening föreligger icke anledning till ändring i rättsreglerna
i det i motionerna angivna hänseendet.

5 KAP.

1 §•

Under förevarande paragraf i propositionen har som huvudregel upptagits
gällande lags bestämmelse, att barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.

I likalydande motionerna I: 256 och II: 322 har yrkats sådant tillägg till
denna regel, att styvfadern äger giva hustruns barn i tidigare gifte sitt släktnamn.

Förslag av samma innebörd väcktes under remissbehandling av ärvdabalkssakkunnigas
förslag till föräldrabalk, med anledning varav föredragande
departementschefen yttrade följande:

»Denna fråga var i anledning av väckta motioner föremål för uppmärksamhet
vid 1944 års riksdag. Första lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 17, bl. a., att fall uppenbarligen kunde förekomma,
då starka skäl talade för att barnet skulle kunna erhålla styvfaderns
namn. Så kunde vara förhållandet, när den naturliga fadern förlorat
allt intresse för barnet och detta i stället kommit att få en fullständig
samhörighet med styvfaderns familj. Ä andra sidan kunde barnet under vis»a
förhållanden ha ett starkt intresse av att behålla den naturliga faderns

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

namn. Den omständigheten att fadern vid äktenskapets upplösning icke erhållit
vårdnaden om barnet behövde icke hindra, att det kunde finnas så
stark samhörighet mellan barnet och dess fader, att det borde behålla dennes
namn. Vid avgörandet av frågan om en namnändring gällde det emellertid
icke så mycket att beakta någon faderns eller moderns rätt beträffande
namnet utan fastmera att vaka över att barnets eget intresse icke träddes
för nära. De omständigheter som borde vara avgörande vore av sådan natur,
att det icke vore möjligt att på samma sätt som skett i lagen om barn utom
äktenskap uppställa en allmän lagregel om rätt för barn i äktenskap att erhålla
styvfaderns släktnamn. Denna fråga borde, framhöll utskottet slutligen,
icke få avgöras av barnets föräldrar, utan prövningen måste läggas
i en opartisk myndighets hand.

I vad utskottet sålunda anfört kan jag i huvudsak instämma. Jag finner
alltså icke skäl att föreslå någon lagändring på denna punkt. I likhet med
utskottet vill jag emellertid erinra om att möjlighet finnes att enligt förordningen
angående antagande av släktnamn få tillstånd till en namnändring i
nu avsedda fall. Det förekommer icke sällan att barn i äktenskap, vars moder
ingått nytt äktenskap, tillerkännes rätt att erhålla styvfaderns namn. Enligt
den praxis som utvecklat sig brukar ansökningar om dylik namnändring
prövas med huvudvikten lagd på barnets bästa. Även då den naturlige fadern
icke samtyckt till namnändringen har sålunda i åtskilliga fall tillstånd
härtill erhållits.»

Utskottet.

Såsom framgår av departementschefens yttrande var förevarande fråga
år 1944 föremål för riksdagens prövning. Utskottet ställde sig därvid i sitt
av riksdagen godkända utlåtande avvisande till tanken att giva styvfadern
en generell rätt att även i strid mot den naturlige faderns vilja giva barnet
sitt släktnamn. De skäl, som utskottet därvid åberopade till stöd för denna
ståndpunkt, finner utskottet alltfort äga giltighet. Utskottet anser sig sålunda
icke kunna tillstyrka det genom förevarande motioner väckta förslaget.

6 KAP.

3 §.

I lagen om barn i äktenskap stadgas, att om det för barnets uppfostran
är nödigt, föräldrarna äga tukta barnet på sätt med hänsyn till dess ålder
och övriga omständigheter är nödigt.

Det till lagrådet remitterade förslaget upptog denna regel med den ändring,
att uttrycket »tukta» ersatts med »tillrättavisa». Till stöd för förslaget
anförde föredragande departementschefen följande.

»I svensk lag fanns före tillkomsten av lagen om barn i äktenskap icke
något uttryckligt stadgande om befogenhet för föräldrar att vid behov tukta
barnet. En sådan befogenhet förutsattes emellertid i 14 kap. 16 § straff -

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

lagen. Införandet i lagen om barn i äktenskap av en skriven lagregel om tuktorätt
innebar alltså icke någon saklig nyhet.

Vid tiden för tillkomsten av lagen om barn i äktenskap torde man ha utgått
från att rätten och plikten att sörja för barnets uppfostran ofrånkomligt
måste medföra befogenhet att vid behov tillgripa kroppslig aga. I detta
hänseende råder emellertid numera icke någon enhällig uppfattning. Frågan
om nödvändigheten och lämpligheten att använda kroppsaga vid barns
uppfostran är mycket omstridd. Den förskjutning i uppfattningen som sålunda
ägt rum har lett till att den rätt att meddela aga som tillerkänts andra
uppfostrare än föräldrar eller vårdnadshavare inskränkts. I högre undervisningsanstalter
äga sålunda numera lärare icke aga lärjunge. Och frågan
att även för folkskolornas del borttaga den genom bestämmelser i folkskolestadgan
fastställda äganderätten är för närvarande under utredning. Fortfarande
finnas emellertid vid sidan av dessa bestämmelser uttryckliga lagstadganden
om sådan rätt.

Det ligger i sakens natur, att en äganderätt för föräldrar är mera motiverad
än en motsvarande rättighet för annan. För egen del har jag emellertid
den principiella inställningen, att kroppsaga bör undvikas även i förhållandet
mellan föräldrar och barn. Man kan likväl icke bortse från att sådan aga
fortfarande förekommer i ej oväsentlig omfattning och av många anses
knappast kunna undvaras vid en rätt fostran av barnet. Vid något enstaka
tillfälle och i lindrig form torde för övrigt kroppsaga tillgripas även av föräldrar,
som i princip hysa den uppfattningen att andra korrektionsmedel
äro att föredraga. Det synes därför knappast vara möjligt att helt och hållet
undanrycka den rättsliga grundvalen för en av föräldrarna utövad kroppsaga
samt likställa sådan aga med rättsstridig misshandel. Så skulle emellertid
ske, om det nuvarande stadgandet utan vidare upphävdes. Å andra sidan
står uppenbarligen detta stadgande i mindre god samklang med den nyss
hävdade uppfattningen om kroppsagans olämplighet. På grund av det sålunda
anförda har det av lagen nu begagnade uttrycket »tukta» ersatts med
det mera allmänna begreppet ''tillrättavisa’.»

Sedan lagrådet uttryckt tvekan huruvida uttrycket »tillrättavisa» även inrymde
äganderätt, jämkades ordalagen i det genom propositionen för riksdagen
framlagda förslaget i förtydligande syfte därhän, att föräldrarna skola
äga att för barnets tillrättavisande använda de uppfostringsmedel som
med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter må anses lämpliga.

1 likalydande motionerna I: 257 och 11: 321 har yrkats, att den under förevarande
paragraf upptagna bestämmelsen måtte utgå.

Utskottet.

Meningarna på barnuppfostringens område äro delade rörande användning
av kroppsaga. Även om utvecklingen har gått i den riktningen att
aga numera brukas i mindre omfattning än tidigare, torde det knappast
vara lämpligt alt nu helt upphäva stadgandet om föräldrars rätt att, då så
finnes nödigt för barnets tillrältaförande, tillgripa kroppsaga. EU upphä -

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

vande av den nuvarande bestämmelsen skulle innebära, att en handgriplig
tillrättavisning, även av mycket lindrig art, bleve jämställd med straffbar
misshandel. En lagstiftning av sådant innehåll skulle säkerligen icke bäras
upp av det allmänna rättsmedvetandet och med visshet icke heller bliva åtlydd.
På sätt departementschefen framhållit, förekommer sannolikt att kroppsaga
i lindrig form någon gång tillgripes även av föräldrar, vilka i princip
anse att andra korrektionsmedel äro att föredraga.

Oavsett det nu sagda har utskottet icke någon erinran mot att, såsom skett
i Kungl. Maj:ts förslag, något jämka ordalagen i det nuvarande stadgandet
i syfte att utmärka att mera kraftiga former av kroppsaga om möjligt böra
undvikas. Utskottet finner sig med hänsyn till det anförda böra tillstyrka
det genom propositionen framlagda förslaget på denna punkt.

7 §•

Denna paragraf i propositionen, som i huvudsak överensstämmer med
9 § lagen om barn i äktenskap, innehåller regler om vårdnadens övergång
vid makars särlevnad på grund av söndring samt vid hemskillnad eller äktenskapets
upplösning. Som ledande grundsats gäller, att frågan, vilken av
makarna som skall ha vårdnaden om barnen, i främsta rummet skall bedömas
med hänsyn till barnens bästa. Som kompletterande regel stadgas
därjämte i förevarande paragraf, liksom i gällande lag, att om endera huvudsakligen
bär skulden till sammanlevnadens hävande och båda äro lika
skickade att ha vårdnaden om barnen, den andre är närmast därtill.

I likalydande motionerna I: 257 och 11: 321 har hemställts, att sistnämnda
bestämmelse måtte utgå.

Utskottet.

Principen i förevarande bestämmelser att barnens intresse i första hand
skall tillgodoses innebär, att även om skuld i övervägande grad ligger ena
maken till last, vårdnaden skall tillerkännas denne, såframt han finnes
bättre skickad att taga hand om barnen. Hänsyn till den icke vållande maken
skall alltså i sådana fall icke föranleda att barnen genom att anförtros
åt denne icke erhålla bästa möjliga uppfostran. Endast om lämpligheten å
ömse sidor kan anses lika, skall hänsyn tagas till den oskyldiga makens
intresse att få vårdnaden om barnen. Då det i enlighet med sakens natur
jämförelsevis sällan torde inträffa, att båda makarna äro fullt lika skickade
som vårdnadshavare, lärer visserligen tillämpningsområdet för särbestämmelsen
vara ganska inskränkt. Utskottet anser det emellertid icke obefogat,
att lagtexten för dessa fall giver en antydan för domstolen vem vårdnaden
bör tillkomma. Mot den nuvarande regeln har stundom invänts att
den föranleder, att bevisning rörande skuldfrågan dragés in i mål rörande
vårdnadsfrågor. Parterna torde emellertid ofta vara av den uppfattningen
att fakta, som beröra skuldfrågan, också kunna belysa frågan vilken av makarna
som är bäst ägnad att ha vårdnaden om barnen. Även om den nu
omstridda regeln borttoges, kan därför befaras, att bevisning i skuldfrågan

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

införes i dessa mål. Med hänsyn till det anförda finner sig utskottet icke
böra förorda någon ändring i gällande rätt på förevarande punkt.

10 §.

Enligt denna paragraf i propositionen, som överensstämmer med 11 § lagen
om barn i äktenskap, må fader eller moder, som är skild från vårdnaden,
ej betagas tillfälle till umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter
föranleda därtill. Nöjes han ej med vad som härom bestämmes av
vårdnadshavare^ skall rätten skilja dem emellan.

I likalydande motionerna I: 257 och II: 321 har hemställts, att stadgandet
måtte kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att umgängesrätten
skall ha en sådan utformning att den icke menligt inverkar på barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa. Även borde tilläggas, att omprövning av
fastställd umgängesrätt skall kunna ske, då ändrade förhållanden så påkalla.

Utskottet.

Såsom i motionerna framhållits bör självfallet umgängesrätten icke givas
ett sådant innehåll, att den länder till men för barnet. Det torde emellertid
även utan uttryckligt stadgande härom vara uppenbart att domstolens föreskrifter
i ämnet skola utformas med denna grundsats för ögonen. Med
hänsyn härtill finner utskottet icke tillräcklig anledning föreligga att föreslå
någon ändring i förevarande lagrum.

Att domstolens avgörande angående rätten för fader eller moder, som ej
har vårdnaden, att träffa barnet icke utgör hinder mot förnyad pövning av
samma fråga följer av 13 § i förslaget.

7 KAP.

3 och 5 §§.

Dessa båda lagrum i det genom propositionen framlagda förslaget överensstämma
helt med gällande rätt. Enligt 3 § åligger det barn att i mån av
förmåga giva skäligt underhåll till fader och moder, som av sjukdom eller
annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig. Jämlikt 5 § har adoptivbarn
samma plikt att underhålla adoptant som barn har i förhållande till
föräldrar. En följd av dessa bestämmelser är, att adoptivbarn under ogynnsamma
omständigheter kan nödgas underhålla både sina egna föräldrar och
adoptivföräldrarna.

Vid förslagets remitterande till lagrådet anförde föredragande departementschefen
beträffande 5 § följande.

»Genom adoptionen erhåller barnet i allt väsentligt samma rättsställning
som adoptantens barn i äktenskap. Underhållsskyldigheten mot barnet
2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 34.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

skall sålunda efter adoptionen i första hand fullgöras av adoptanten liksom
barnet genom adoptionen blir underhållsskyldigt gentemot denne i samma
omfattning som barn mot föräldrar. Genom adoptionen brytes emellertid
sambandet mellan barnet och dess föräldrar icke helt och hållet. Därest
adoptanten blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet, skola föräldrarna
inträda och bidraga till underhållet. Och adoptivbarnet blir icke
genom adoptionen befriat från sin skyldighet att vid behov underhålla sina
naturliga föräldrar. I undantagsfall kan alltså, såsom socialstyrelsen påpekat
och även under lagens förarbeten framhölls, barnet få underhålla
både sina egna föräldrar och adoptivföräldrarna.

Detta är naturligtvis en för barnet ogynnsam följd av adoptionen. Å
andra sidan har barnet även efter adoptionen rätt att i andra hand åtnjuta
underhåll av föräldrarna. En regel, enligt vilken underhållsskyldigheten
mellan föräldrar och barn helt upphörde vid barnets adoption, skulle säkerligen
någon gång verka stötande. Jag finner därför tillräckliga skäl ej föreligga
att föreslå någon ändring i de nuvarande reglerna på förevarande
punkt.»

I likalydande motionerna I: 257 och 11: 321 har yrkats, att i 3 § inrymdes
ett undantagsstadgande, enligt vilket underhåll ej skall utgå till föräldrar,
där det med hänsyn till omständigheterna är obilligt.

I likalydande motionerna I: 253 och 11: 318 har hemställts, att skyldighet
icke måtte stadgas för adoptivbarn att underhålla sina naturliga föräldrar.

Utskottet.

Bestämmelserna om barns underhållsskyldighet mot föräldrar motsvaras
av en försörjningsplikt för föräldrarna gentemot barnet. I stort sett torde
denna grundsats om ömsesidig försörjningsplikt mellan föräldrar och barn
äga ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen. I vissa fall kan emellertid
ifrågasättas, om barnets försörjningsplikt mot föräldrarna kan anses i
allo välgrundad. Detta tvivel har främst avseende på sådana fall, då föräldrarna
eller en av dem — t. ex. fader till barn utom äktenskap — uraktlåtit att
fullgöra sin försörjningsplikt mot barnet under dess uppväxttid eller eljest
grovt försummat barnet. Goda skäl synas enligt utskottets mening kunna
anföras för att skyldighet för barnet att bidraga till föräldrarnas underhåll
som regel icke bör föreligga i dylika fall. Vad särskilt angår adoptivbarn
torde det knappast vara befogat att dessa skola ha en undantagslös skyldighet
att vid förmåga å ena och behov å andra sidan underhålla — förutom
adoptivföräldrarna — även de naturliga föräldrarna. Såsom i motionerna
I: 253 och II: 318 framhållits, sker nämligen adoption i regel i barnets späda
ålder, vid vilket förhållande föräldrarna endast en kortare tid bidragit till
barnets underhåll och någon närmare samhörighet mellan föräldrar och
barn ej uppkommit.

På den civilrättsliga underhållsskyldigheten grunda sig vissa i fattigvårdslagen
intagna stadganden av offentligrättslig natur. Enligt 3 § åligger det
sålunda barn att i mån av behov å ena samt förmåga å andra sidan för -

Första lagutskottets utlåtande nr 34-

sörja sina föräldrar, så att de ej falla fattigvården till last. Samma skyldighet
åvilar adoptivbarn i förhållande till adoptanten. På grund av det
nära samband som råder mellan den civilrättsliga och offentligrättsliga
underhållsskyldigheten torde en jämkning av reglerna i det förra hänseendet
förutsätta att jämväl bestämmelserna i det senare tagas under omprövning.
Frågan om en revision av hela fattigvårdslagstiftningen är emellertid
för närvarande föremål för utredning inom socialvårdskommittén, som torde
komma att framlägga förslag i ämnet inom den närmaste framtiden. I
avvaktan härpå finner utskottet det icke lämpligt att till slutgiltig behandling
upptaga till denna lagstiftning hörande eller närstående spörsmål. Utskottet
förutsätter, att i samband med arbetet på en revision av de offentligrättsliga
reglerna i fattigvårdslagstiftningen angående underhållsskyldighet
mellan föräldrar och barn jämväl frågan om barns underhållsskyldighet
mot föräldrar ur civilrättslig synpunkt utredes.

8 KAP.

1 §•

Denna paragraf i det genom propositionen framlagda förslaget överensstämmer
i stort sett med gällande lag. Enligt paragrafens första stycke
skall barnavårdsman förordnas för barn i äktenskap, såframt föräldrarna
leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller deras
äktenskap är upplöst samt antingen den av föräldrarna vilken erhållit
vårdnaden om barnet gör framställning om sådant förordnande eller barnavårdsnämnden
av särskild anledning finner det erforderligt. Detsamma
skall gälla, där rätten jämlikt 6 kap. 6 § förordnat, att vårdnaden om barnet
skall tillkomma den ena av föräldrarna. Enligt andra stycket i paragrafen
skall interimistiskt förordnande av barnavårdsman meddelas, om
make vid domstol yrkat, att vårdnaden måtte tillerkännas honom samt endera
parten gör framställning om sådant förordnande eller barnavårdsnämnden
av särskild anledning finner det erforderligt. Enligt 2 § gälla
motsvarande regler för adoptivbarn. I 4 § stadgas, att barnavårdsman förordnas
av barnavårdsnämnden.

I motionen II: 28 har yrkats, att riksdagen måtte besluta hemställa hos
Kungl. Maj :t, alt Kungl. Maj :t måtte låta föranstalta en skyndsam utredning
av frågan om vilka åtgärder, som kunna vara lämpliga för att åstadkomma
förbättrat skydd för skilsmässobarn och styvbarn, med beaktande
av de synpunkter motionärerna anfört, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I motionen har såsom en åtgärd
i detta syfte i första band framhållits, att bestämmelserna om barnavårdsmans
tillsättande för barn och adoptivbarn i söndrade eller upplösta
äktenskap borde göras obligatoriska och utsträckas att gälla för alla barn,
där endera av barnets föräldrar ingått äktenskap med annan än barnets
respektive fader eller moder.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

I likalydande motionerna I: 257 och II: 321 har framhållits som ett önskemål
beträffande alla de barn, där föräldrarna tvista om vårdnadsrätt och
umgängesrätt, att rätten äger förordna att barnen skola stå under tillsyn
av barnavårdsman.

Utskottet.

Genom lagen om barn utom äktenskap infördes barnavårdsmannainstitutionen,
som visade sig vara av utomordentlig betydelse för tillvaratagande
av de utomäktenskapliga barnens rätt. Med hänsyn till de goda resultat,
som sålunda vunnits med avseende å barn utom äktenskap, genomfördes
år 1939 möjlighet att utse barnavårdsman jämväl för vissa kategorier av
barn i äktenskap och adoptivbarn. Enligt utskottets uppfattning har barnavårdsmannainstitutionen
även på detta nya område visat sig vara till stort
gagn.

För barn utom äktenskap skall barnavårdsman städse förordnas. Det följer
av sakens natur att en motsvarande regel icke kan uppställas i fråga om
barn i äktenskap. Så länge äktenskapet består och föräldrarna gemensamt
hava vårdnaden om barnet, finnes i allmänhet icke något behov av barnavårdsman.
Ett sådant behov uppkommer däremot mången gång i samband
med att äktenskapet upplöses genom skilsmässa eller föräldrarna eljest leva
åtskilda på grund av söndring. I dessa fall kan det i första hand vara av
värde att barnavårdsman utses för att den av föräldrarna, vilken vårdnaden
om barnet tillerkänts, skall få en medhjälpare vid sin sida för tillvaratagande
av barnets rätt gentemot den andre maken. Men en barnavårdsman kan
ha uppgifter att fylla även i andra hänseenden. Han kan behöva tillse att
barnets rätt och bästa iakttages jämväl av vårdnadshavaren. En godvillig
överenskommelse beträffande frågan om vårdnaden om barnen skulle även i
många fall underlättas, såframt makarna visste att den som fick vårdnaden
komme att få en barnavårdsman vid sin sida, som vid behov kunde tillvarataga
även den andre makens intressen. I de fall, då vårdnadshavaren och den
andre maken ej kunna enas om den senares rätt till umgänge med barnet,
kan en barnavårdsman ibland vara till stor nytta, över huvud torde, då äktenskapet
upplösts eller är på väg att upplösas, det bistånd en barnavårdsman
kan lämna vara ägnat att hindra onödiga slitningar och tvistigheter
mellan makarna rörande barnen. Såsom i motionen II: 28 påpekats kan
det även vara lämpligt att barnavårdsman utses för tillgodoseende av styvbarns
rätt och bästa.

På sätt förut nämnts gäller enligt förslaget såsom förutsättning för utseende
av barnavårdsman — förutom att föräldarna leva åtskilda på grund
av söndring eller efter hemskillnad eller att äktenskapet är upplöst —- att
vårdnadshavaren framställer begäran härom eller barnavårdsnämnden eljest
av särskild anledning finner det erforderligt. Utskottet ifrågasätter om dessa
regler, vilka i huvudsak överensstämma med gällande rätt, äro tillfyllest
för att barnavårdsmän utses i alla de fall då detta är påkallat. Att barnavårdsman
städse skall förordnas på yrkande av vårdnadshavaren är natur -

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

ligt, eftersom en av barnavårdsmannens huvuduppgifter är att tillse att
barnets rätt till underhållsbidrag av den andre maken icke eftersättes. Såsom
nyss antytts kan emellertid en barnavårdsman vara till nytta även i
andra betydelsefulla hänseenden. Någon garanti för att vårdnadshavaren i
dessa fall begär tillsättande av barnavårdsman finnes självfallet icke. Visserligen
äger barnavårdsnämnd utse barnavårdsman så snart detta av särskild
anledning finnes erforderligt, men det ligger i sakens natur att nämnden
ofta ej äger kännedom om de förhållanden som göra utseende av barnavårdsman
önskvärt.

I den nyssnämnda motionen II: 28 bär föreslagits, att barnavårdsman skall
utses för alla skilsmässobarn. För en sådan lösning kunna anföras vissa skäl.
Det kan emellertid även tänkas att det skulle vara en lämplig utväg att
bereda domstolen möjlighet att i samband med beslut rörande vårdnaden
taga initiativ till utseende av barnavårdsman. Utskottet är emellertid icke
berett att i detta sammanhang taga slutlig ställning till frågan på vad sätt
nuvarande regler skola ändras för erhållande av betryggande garantier att
barnavårdsman tillsättes i alla de fall då sådan kan vara till gagn. Med hänsyn
till spörsmålets stora vikt för de barn, varom här är fråga, anser utskottet
en särskild utredning böra verkställas i detta hänseende. Vid denna bör
självfallet även prövas, om nuvarande lagregler äro tillfyllest för att barnavårdsman
vid behov kan utses innan vårdnadsfrågan slutligt avgjorts. Utskottet
föreslår alltså, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om en utredning i nu angivna hänseenden.

I motionen II: 28 framhålles att även andra åtgärder än tillsättande av
barnavårdsman kunna ifrågakomma för att skapa ett bättre skydd för skilsmässobarn
och styvbarn. Emellertid torde flertalet övriga tänkbara ingripanden
från samhällets sida till gagn för dessa barn vara av den art, att
de bliva att hänföra under barnavårdslagstiftningen. Då en allmän översyn
av barnavårdslagen är förestående och då det kan förväntas att dessa problem
komma att beaktas därvid, kan utskottet icke tillstyrka det i motionen
framförda kravet på en allmän utredning om skyddet för ifrågavarande
barn.

It KAP.

1 §■

Enligt förmijnderskapslagen gäller som huvudregel, att fadern är legal
förmyndare för underårig! barn i äktenskap.

I förevarande paragraf i det genom propositionen framlagda förslaget
stadgas däremot som huvudregel, att föräldrarna gemensamt skola vara förmyndare
för barnet. -—• Skälen för och mot detta ändringsförslag ha närmare
redovisats i propositionen å is. 126—151, 224—228 och 243—245.

Utskottet.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet att grundsatsen
om likställighet mellan makar med stor styrka talar för att förmyn -

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

der.skapel — liksom fallet redan är med vårdnaden — handhaves av båda
makarna i förening. Ej endast omsorgen om barnets personliga angelägenheter
utan även oansorgen om dess ekonomiska förhållanden angå ju i utpräglad
grad föräldrarna gemensamt. I många fall kan modern även vara
väl så skickad som fadern att förvalta barnets tillgångar. Mot dessa och
andra till stöd för förslaget talande skäl kan visserligen ställas, att ett gemensamt
handhavande av förmynderskapet kan vara ägnat att åstadkomma
vissa praktiska olägenheter. I likhet med depaidementschefen anser utskottet
emellertid, att dessa olägenheter, vilka ingående belysts under ärendets
tidigare behandling, icke äro så betydande att de böra stå hindrande i vägen
för den föreslagna reformen. Utskottet får alltså tillstyrka förslaget om
att båda föräldrarna skola vara förmyndare för barn i äktenskap.

3. Förslaget till lag angående blodundersökning m. in. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

Enligt 1 § lagen den 26 maj 1933 angående blodundersökning i mål om
barn utom äktenskap äger rätten, där den uppgivne fadern yrkar att sådan
undersökning skall ske, vid vite förelägga modern att med intyg av läkare
visa, att å henne samt å barnet, såframt det står under moderns vårdnad,
tagits för bestämning av blodgruppsegenskaper erforderliga blodprov.

Jämlikt det genom propositionen framlagda förslaget till ny lagstiftning
i ämnet skall rätten äga förordna om blodundersökning ej endast såsom nu
är fallet i mål om faderskapet till barn utom äktenskap utan även i mål om
äktenskaplig börd. Jämväl kretsen av de personer som äro skyldiga att underkasta
sig blodundersökning har vidgats. Förutom modern och barnet
skall sådan skyldighet kunna åläggas, i mål om äktenskaplig börd mannen
i äktenskapet och såvitt angår mål om faderskapet till barn utom äktenskap
den uppgivne fadern. Förekommer anledning till antagande, att annan än
mannen i äktenskapet eller den uppgivne fadern haft samlag med modern
under konceptionstiden, må förordnande om undersökning avse jämväl honom.
Då det i undantagsfall för att blodundersökning skall leda till resultat
är av betydelse att erhålla vetskap om blodgruppsegenskaperna även hos
syskon till barnet eller hos föräldrar eller syskon till barnets moder eller
till mannen, skall slutligen enligt 1 § andra stycket i förslaget skyldighet att
underkasta sig undersökning kunna åläggas även sådan anhörig.

Då även andra antropologiska undersökningar än blodundersökning kunna
tjäna till upplysning i faderskapsmål, öppnar förslaget möjlighet för rätten
att förordna jämväl om dylika undersökningar. Som förutsättning härför
gäller emellertid att undersökningen kan ske utan nämnvärt men. Skyldighet
att underkasta sig antropologisk undersökning skall kunna åläggas samma
personer som kunna komma i fråga för blodundersökning.

Åläggande för någon att mot sin vilja underkasta sig blodundersökning
eller annan antropologisk undersökning skall enligt förslag kunna givas en -

Första lagutskottets utlåtande nr 3-1.

dast om part framställt yrkande därom. Såsom tvångsmedel skall domstolen
äga att vid vite förelägga vederbörande att underkasta sig för undersökningen
erforderlig åtgärd.

Vid förslagets remitterande till lagrådet anförde föredragande departementschefen
rörande frågan om undersökning av vissa anhöriga följande:

»Det kan naturligtvis vara tveksamt om skyldigheten att underkasta sig
undersökning bör utsträckas att avse även vissa anhöriga till dem som enligt
vad nu anförts böra kunna komma i fråga. De förra äro ju icke parter
i rättegången och kunna göra anspråk på att deras kroppsliga integritet
respekteras. Å andra sidan har det allmänna ett starkt intresse av att man
såvitt möjligt kommer till ett materiellt riktigt resultat. Det är icke tillfredsställande
om man i de — låt vara för närvarande ganska sällsynta
— fall, då det för att en blodundersökning skall leda till resultat fordras
att blodgruppsegenskaperna hos anhöriga äro kända, nödgas avstå från
detta bevismedel. Vid en avvägning mellan dessa mot varandra stående
intressen anser jag det allmännas intresse i saken böra tillerkännas företräde.
Jag vill erinra om att det ingrepp som blodprov förutsätter är synnerligen
obetydligt samt, utfört av kompetent person, ofarligt och förenat
med ringa obehag ävensom att annan antropologisk undersökning enligt
förslaget må åläggas endast om det kan ske utan nämnvärt men.»

Vid förslagets behandling i lagrådet ha tre av dess ledamöter hemställt,
att bestämmelsen i 1 § andra stycket om undersökning av vissa anhöriga
måtte utgå.

Utskottet.

Bland de bevismedel, som stå till buds i faderskapsmål, intaga blodundersökning
och andra antropologiska undersökningar en framträdande
plats. Utskottet kan med hänsyn härtill i huvudsak tillstyrka det framlagda
förslaget, vilket innebär större möjligheter än gällande lag att begagna
dessa viktiga bevismedel.

Enligt förslaget skall emellertid skyldighet att underkasta sig blodundersökning
eller annan antropologisk undersökning av domstolen kunna åläggas,
förutom parterna i rättegången, även vissa utanför processen stående
personer. Att jämte äkta mannen i mål om äktenskaplig börd eller svaranden
i mål om faderskap till barn utom äktenskap även annan, som, enligt
vad i målet kan hållas för visst, haft samlag med modern under konceptionstiden,
skall vara skyldig underkasta sig undersökning kan visserligen
vara befogat. Men då 1 § andra stycket i förslaget stadgar sådan skyldighet
jämväl för syskon till barnet i fråga samt för föräldrar och syskon till övriga
personer, som kunna komma i fråga, synes kretsen av undersökningspliktiga
ha vidgats alltför mycket. Dessa anhöriga stå ju helt utanför rättegången
och sakna ofta allt intresse av utgången. Även om det obehag en
undersökning medför i regel är ringa, synes dock grundsatsen om den
kroppsliga okränkbarheten böra upprätthållas. En så vidsträckt undersökningsplikt
som föreslagits skulle säkerligen icke kunna påräkna förståelse

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

bland allmänheten. Härtill kommer att på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
möjligheten att komma till klarhet i faderskapsf rågan genom undersökning
av anförvanter föreligger endast i mycket få fall. Man torde kunna
utgå från att i flertalet av dessa fall en undersökning kan komma till stånd
genom frivillig medverkan.

Med hänsyn till det anförda föreslår utskottet, att andra stycket i 1 §
utgår.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda förslagen till föräldrabalk och till lag
angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap — måtte för
sin del antaga följande förslag till

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1) Föriildrabalk.

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, efter giftermålsbalken
och före ärvdabalken, införas en ny balk, benämnd föräldrabalk, av följande
lydelse.

1 KAP.

Om barnets börd.

1 §•

Barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning
att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd (barn i äktenskap),
såvida ej, i den ordning som sägs i 2 kap., förklaras att barnet icke
har sådan börd.

2 §•

Faderskapet till barn som ej har äktenskaplig börd (barn utom äktenskap)
fastställes genom dom eller erkännande enligt vad i 3 kap. stadgas.

3 §.

Barn utom äktenskap erhåller äktenskaplig börd, om föräldrarna ingå
äktenskap med varandra.

4 §.

Barn utom äktenskap, som avlats i trolovning eller vars föräldrar efter
avlelsen ingått trolovning med varandra, är troloyningsbarn.

Voro föräldrarna vid trolovningen
så besläktade eller besvågrade, att äktenskap
dem emellan måste återgå,
eller var endera gift med annan,
skall barnet ändock anses såsom trolovningsbarn,
om föräldrarna eller en
av dem var i god tro.

Voro föräldrarna vid trolovningen
så besläktade, att äktenskap dem
emellan måste återgå, eller var endera
gift med annan, skall barnet
ändock anses såsom trolovningsbarn,
om föräldrarna eller en av dem var i
god tro.

2 KAP.

Om talan angående äktenskaplig börd.

1 §•

Vill mannen vinna förklaring, att barn som avses i 1 kap. 1 § icke har
äktenskaplig börd, skall han väcka talan mot barnet eller, om barnet avlidit,
dess arvingar inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse. Har
mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare han dock ej förlustig
sin talan förrän ett år förflutit från det att talan, som grundats på att barnet
har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del
därav

Talan enligt första stycket må ej äga rum, om mannen, sedan han fått
kunskap om att modern haft samlag med annan under tid, då barnet kan
vara avlat, efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 §''

Är mannen död, och har han varken försuttit tid till talan enligt 1 § eller
efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt, må envar, som jämte eller
näst efter barnet är berättigad till arv efter honom, väcka sådan talan inom
ett ar från det han erhållit kännedom om barnets födelse och om mannens
död. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare arvinge dock ej
förlustig sin talan förrän ett år förflutit från det att anspråk, som grundats
på att barnet har äktenskaplig börd, framställts mot dödsboet. Efterlämnar
den avlidne, jämte maka, såsom närmaste arvingar skyldemän som
avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, äge envar av dem sådan rätt.

3 §.

Vill barn som avses i 1 kap. 1 § vinna förklaring, att det icke har äktenskaplig
börd, äge barnet väcka talan därom mot mannen eller, om han är
död, hans arvingar. Efterlämnar mannen, jämte maka, såsom närmaste arvingar
skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan riktas mot
dem, som då talan väckes äro närmast till arv.

4 §.

Talan som avses i 1—3 §§ må ej bifallas, med mindre det är utrett, att
modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas att barnet
avlats vid samlaget, eller ock, på grund av barnets arvsanlag eller annan
särskild omständighet, det eljest kan hållas för visst, att mannen ej är
barnets fader. Är barnet avlat före äktenskapet eller under det makarna
efter domstols beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda, må
dock talan bifallas, såvida det ej göres sannolikt att makarna haft samlag
med varandra å tid, då barnet kan vara avlat.

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

1 §‘

Talan om faderskap till barn utom äktenskap väckes mot mannen eller,
om han är död, hans arvingar som i 2 kap. 3 § sägs.

Talan må väckas redan före barnets födelse men må icke dessförinnan
slutligen prövas.

2 §•

Varder utrett, att mannen haft samlag med modern å tid, då barnet kan
vara avlat, skall han anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet
avlats vid samlaget.

3 §.

Vad i 1 § stadgas om talan angående fastställande av faderskap skall äga
motsvarande tillämpning å talan om barnets förklarande för trolovnings 4

§.

Har mannen inför präst som för kyrkoböckerna i den församling, där
barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal
eller notarius publicus, eller i handling, som bevittnats av två personer och

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

godkänts av barnavårdsmannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden,
erkänt sig vara fader till barnet, och har erkännandet på enahanda
sätt vitsordats av modern, vare det gällande, där ej visas att han ej är
barnets fader. Är modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å
okänd ort, skall erkännandet för att bliva gällande i nu stadgad ordning
godkännas av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt.

Erkännes på sätt nu sagts, att föräldrarna vid barnets avlelse voro trolovade
eller att de efter avlelsen ingått trolovning med varandra, vare ock det
erkännandet gällande, om det ej visas vara oriktigt.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

4 KAP.

Om adoption.

1 §•

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må med rättens tillstånd antaga
adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jäm- Till adoptivbarn kan antagas jämväl
adoptantens barn utom äkten- väl adop-tantens barn utom äktenskap.
skap. Har barnets moder uppnått

myndig ålder, må bon gemensamt
med make adoptera barnet, ändå att
hon ej fyllt tjugufem år.

2 §-

Den som är förklarad omyndig må ej antaga adoptivbarn, med mindre han
vill adoptera eget barn utom äktenskap eller adoptera gemensamt med myndig
make samt förmyndaren samtycker till adoptionen.

3 §-

Makar må ej adoptera annorledes än gemensamt. Dock må ena maken ensam
antaga adoptivbarn, där den andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, ävensom eljest med den andres samtycke adoptera dennes
barn i äktenskap eller adoptivbarn eller ock eget barn utom äktenskap.

4 §•

Andra än makar må ej gemensamt antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens livstid ånyo adopteras av annan
än dennes make.

5 §•

Utan eget samtycke må den som fyllt tolv år ej adopteras.

Den som ej fyllt tjuguett år må ej adopteras utan föräldrarnas samtycke.
Är endera sinnesjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller å okänd ort, vare
hans samtycke ej erforderligt. Är sådant tall för handen beträffande båda
föräldrarna, skall i stället förmyndarens samtycke inhämtas.

Den som är förklarad omyndig må ej adopteras utan förmyndarens samtycke.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §-

Rätten skall pröva, huruvida adoptionen lämpligen må äga rum. Ej må
tillstånd givas, med mindre adoptionen finnes lända till gagn för barnet
samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller eljest särskild
anledning är till adoptionen.

Ansökningen må ej bifallas, om å någondera sidan vederlag är givet eller
utfäst, ej heller om bidrag till barnets underhåll är avtalat, med mindre fråga
är om bidrag med visst belopp en gång för alla och beloppet inbetalts till
barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd,
eller till nämnden utfärdats förbindelse å beloppet, vilken blivit av sökanden
och nämnden godkänd. För belopp, som inbetalts till nämnden, skall genom
dess forsorg hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag inköpas
en efter underhållsskyldigheten lämpad livränta åt barnet, där ej enligt
avtalet hinder möter eller nämnden finner att beloppet må på annat
lämpligt sätt användas för barnets underhåll.

Avtal om vederlag eller underhåll, som bort föranleda avslag å ansökningen
därest avtalet varit för rätten kunnigt, vare, även om ansökningen bifalles,
utan verkan.

7 §.

Barnets rättsliga ställning till föräldrarna röner ej annan inverkan av
adoptionen än som följer av vad i 6 och 7 kap. sägs om vårdnad och underhall
eller eljest i lag särskilt stadgas.

8 §•

Finnes adoptivbarnet lida av sinnesslöhet, annat svårt själsligt eller
kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom, som kan antagas härröra från tiden
. re.. a^o°ptionen, utan att adoptanten då ägde vetskap därom, varde adoptivförhållandet
hävt, såframt ansökan göres av adoptanten inom fem år
från adoptionen.

9 §•

Adoptivförhållandet varde efter ansökan av adoptivbarnet hävt, om adoptanten
grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina
plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets
basta påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest
ar av väsentlig betydelse för barnet.

adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste,
eller for adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv, äge adoptanten vinna
adoptivförhållandets hävande.

10 §.

Adoptivförhållandet varde ock, sedan barnet fyllt tjuguett år, efter ansökan
hävt, såframt adoptanten och adoptivbarnet äro ense därom. Den som
är förklarad omyndig skall hava förmyndarens samtycke till överenskommelsen.

11 §-

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än beträffande
bägge makarna.

Hävande må ske enligt 8 §, oaktat ena maken ägde sådan vetskap som
där sägs, samt enligt 9 §, ända att den omständighet som åberopas till grund
för hävandet gäller blott ena maken; och må, där ansökan enligt 8 eller 9 §

Första lagutskottets utlåtande nr 34. 29

(Kungl. Maj:ts förslag.) . (Utskottets förslag.)

skall göras av adoptanten, hävande äga rum på ansökan av allenast ena maken,
om synnerliga skäl äro därtill, dock ej i fall som avses i 8 § på ansökan
av make, som ägde sådan vetskap som där sägs.

12 §.

Häves adoptivförhållandet, upphöre all verkan av adoptionen, såvitt ej
annat särskilt stadgas.

5 KAP.

Om barnets namn.

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.

Barn som, sedan det fyllt aderton år, erhåller äktenskaplig börd genom
att föräldrarna ingå äktenskap med varandra, behåller dock det släktnamn
som dessförinnan tillkom barnet, såvida icke barnet själv annorlunda bestämmer.

2 §.

Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. Är modern gift, eller
är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn som tillkom henne

såsom ogift. .

Fadern så ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet sitt slaktnamn.
Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av den som har vårdnaden
om barnet, där detta är under tjuguett år, och av barnet själv, om det
fyllt aderton år.

Är barnet trolovningsbarn, äge den som bär vårdnaden om barnet eller
barnet själv, om det fyllt tjuguett år, bestämma, att det skall bära faderns
släktnamn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den som har vårdnaden träffa
sådan bestämmelse utan barnets samtycke.

3 §.

Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att
barnet behåller sitt namn eller bär båda tillhopa.

Häves adoptivförhållandet, förlorar barnet det genom adoptionen förvärvade
namnet, såvida icke rätten tillåter att det behålles.

6 KAP.

Om vårdnaden.

1 §•

Barn i äktenskap står under föräldrarnas vårdnad enligt vad nedan sägs
till dess det fyllt tjuguett år eller ingått äktenskap.

2 §.

Föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person och att giva det sorgfällig
uppfostran. De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och utbildning
efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet
kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §-

Föräldarna have uppsikt över barnet samt äge för barnets tillrättavisande
använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och övriga
omständigheter må anses lämpliga.

4 §■

Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava
föräldrarna dessförinnan låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varigenom
barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton
ar, själv uppsäga avtalet ävensom sluta avtal om annat arbete av liknande
art.

Avtal, som barnet slutit efter vad i första stycket sägs, äge föräldrarna
häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller
välfärd; tage dock, om barnet fyllt aderton år, rättens samtycke. Har avtalet
havts, age barnet ej därefter själv sluta arbetsavtal.

I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit utan erforderligt samtycke,
stadgas i 9 kap.

5 §-

Är en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak hindrad
att deltaga i beslut rörande vårdnaden, vilket icke utan olägenhet kan
uppskjutas, utövas bestämmanderätten av den andre. Denne må dock icke
ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, med mindre
barnets bästa uppenbarligen kräver det.

6 §•

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse
vid vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av
rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, eller är han till följd av frånvaro,
sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga i vårdnaden,
age rätten på ansökan av den andre eller barnavårdsman eller på anmalan
av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden
skall tillkomma allenast den andre. Inträffar sådant fall i fråga om bägge
föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmvndare.
J

7 §•

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan av
endera att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen eller,
om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de skola fördelas
mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse
med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande mot barnens
bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten efter vad med hänsyn främst till
barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen skulden till sammanlevnadens
hävande, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen,
vare den andre närmast därtill. Finnes med hänsyn till barnens bästa uppenbart,
att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna anförtros
åt särskilt förordnad förmyndare.

Dömes till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller
äktenskapsskillnad mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angående
vårdnaden om barnen; och skall därvid vad i första stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Äro bägge föräldrarna
döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

9 §■

Har vårdnaden enligt 7 § tillerkänts den ene av föräldrarna, och inträffar
i fråga om honom fall, varom i 6 § sägs, eller dör han, förordne rätten
den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets
bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

10 §.

Fader eller moder, som är skild från vårdnaden, må ej betagas tillfälle till
umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter föranleda därtill.
Nöjes han ej med vad som härom bestämmes av den som har vårdnaden,
skilje rätten dem emellan.

11 §•

Vårdnaden om adoptivbarn tillkommer adoptanten; och skall vad förut
i detta kapitel stadgas om föräldrar och barn i äktenskap äga motsvarande
tillämpning å adoptanten och adoptivbarnet. Är någon adopterad av makar
eller har ena maken adopterat den andres barn, vare därvid så ansett som
vore barnet deras gemensamma.

12 §.

Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt
tjuguett år eller ingått äktenskap. Äro föräldrarna ense, att fadern skall
träda i moderns ställe, varde han, på anmälan, av rätten förordnad att övertaga
vårdnaden om barnet, om han är lämplig därtill. Finnes modern ej vara
lämplig att utöva vårdnaden, eller dör hon, skall rätten på ansökan av fadern
eller barnavårdsmannen eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd
överflytta vårdnaden å fadern eller särskilt förordnad förmyndare.
Vad i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende å vårdnad om barn i äktenskap
skall äga motsvarande "tillämpning beträffande barn utom äktenskap.

13 §.

Utan hinder av vad rätten beslutit i fråga som avses i detta kapitel äge
rätten annorlunda förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla
det.

7 KAP.

Om underhållsskyldighet.

1 §•

Föräldrarna vare skyldiga att vidkännas kostnaden för barnets uppehälle
och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar.

Underhållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning
som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig
och ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 §.

I kostnaden för barnets underhåll tage envar av föräldrarna del efter sin
förmåga.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betala underhållsbidrag.
Tillkommer vårdnaden om barn i bestående äktenskap endast
den ene av föräldrarna och leva de ej efter domstols beslut eller eljest
på grund av söndring åtskilda, gälle dock vad i 5 kap. giftermålsbalken
stadgas.

3 §.

Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 1 § upphört, i följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare föräldrarna
i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder, som
av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig.

4 §•

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap,
vare andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga till
barnets underhåll, så länge äktenskapet består.

Vad nu sagts medför ej ändring i den underhållsskyldighet som må åligga
den andre av barnets föräldrar.

5 §■

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra som
föräldrar och barn. Är adoptanten gift, have hans make den underhållsskyldighet
mot adoptivbarnet som åligger make mot andra makens barn.

Barnets föräldrar vare ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej
adoptanten samt, om han är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin
underhållsskyldighet.

6 §•

Betalning av underhållsbidrag skall erläggas i förskott för kalendermånad,
om ej på grund av särskilda omständigheter annorlunda bestämmes av rätten
eller genom avtal som i 7 § andra stycket sägs. Förskottsbetalning utöver
vad nu sagts medför ej befrielse från att gälda underhållsbidrag för den tid
sådan betalning avser.

7 §.

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet som
ovan sägs utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att göra gällande
rätt till högre underhållsbidrag.

Gäller avtalet underhåll enligt 1 § till barn utom äktenskap, vare det dock
bindande för den underhållsberättigade, om avtalet slutits genom skriftlig,
av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårdsmannen eller,
om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Har modern vårdnaden om barnet,
äge hon sluta avtal som nu sagts, ändå att hon ej uppnått myndig ålder.
Innefattar avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva visst belopp en
gang för alla, erfordras städse godkännande av barnavårdsnämnden. Belopp
som sist sagts skall betalas till nämnden, och varde med beloppet så förfaret
som i 4 kap. 6 § sägs med avseende å där nämnt engångsbelopp.

Avtal angående underhåll till barn må slutas jämväl före barnets födelse

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8 §•

Utan hinder av vad genom dom eller genom avtal, som enligt 7 § är bindande
jämväl för den underhållsberättigade, blivit bestämt om underhållsbidrag
äger rätten annorlunda förordna därom, när väsentligen ändrade
förhållanden påkalla det. Under samma förutsättning må ock avtal om underhållsbidrag,
som enligt 7 § icke är bindande för den underhållsberättigade,
på talan av den underhållsskyldige jämkas av rätten. Är underhåll
som avses i 1 § fastställt att utgå till dess barnet nått viss ålder, vare det
ej hinder att göra gällande rätt till bidrag för tid därefter, ändå att fall ej
är för handen som nyss är sagt.

Talan som avses i första stycket må ej föras i fråga om avtal, varigenom
underhållsskyldig, i den ordning som stadgas i 7 § andra stycket, åtaglit
sig att till fullgörande av underhållsskyldighet som där avses utgiva visst
belopp en gång för alla.

9 §.

Är avtal, som makar med avseende å förestående återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad slutit om underhåll till barn, uppenbart
obilligt för ena maken, må avtalet, om det ej ingåtts under hemskillnad,
på hans talan av rätten jämkas. I fråga om tid, inom vilken sådant klander
skall väckas, äge vad i 11 kap. 29 § andra punkten giftermålsbalken är
stadgat motsvarande tillämpning.

10 §.

Fader till barn utom äktenskap vare skyldig, att efter vad med hänsyn
till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga till hennes underhåll
under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Vid beräknande
av detta underhållsbidrag skall hänsyn tagas jämväl till de särskilda kostnader
som orsakas av förlossningen. Medför havandeskap eller amning eller
annan vård om barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet,
eller ådrager hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må
fadern kunna förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid
än nu sagts, dock högst under fyra månader före och nio månader efter
nedkomsten.

Dör fadern, äge modern rätt att av behållningen i boet, innan arvs- och
testamentslotter utgå, erhålla det belopp som erfordras till fullgörande av
underhållsskyldigheten emot henne för tiden efter dödsfallet.

Vad i 7 § första stycket, andra stycket första punkten samt tredje stycket
ävensom 8 § är stadgat om avtal eller dom rörande underhåll till barn utom
äktenskap skall äga motsvarande tillämpning med avseende å underhåll,
som enligt vad i första och andra stycket av förevarande paragraf sägs tillkommer
modern.

8 KAP.

Om barnavårdsmnn.

1 §•

För barn i äktenskap skall barnavårdsman förordnas, såframt föräldrarna
leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller
deras äktenskap är upplöst samt antingen den av föräldrarna vilken vårdnaden
om barnet tillerkänts gör framställning om sådant förordnande eller
barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt. Vad nu
8 Bihang till riksdagens protokoll 19lt9. 9 samt. 1 avd. Nr 31.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sagts för det fall att föräldrarna leva åtskilda eller deras äktenskap är upplöst
skall ock gälla, där jämlikt 6 kap. 6 § rätten förordnat, att vårdnaden
om barnet skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna.

Har make vid domstol framställt yrkande, att vårdnaden måtte tillerkännas
honom, skall, efter framställning av endera parten eller där barnavårdsnämnden
av särskild anledning finner det erforderligt, barnavårdsman förordnas
för tiden intill dess vårdnadsfrågan slutligt avgjorts.

2 §.

Är barn adopterat av makar eller har ena maken adopterat den andres
barn, skall vad i 1 § stadgas om barnavårdsman för barn i äktenskap äga
motsvarande tillämpning.

3 §•

För barn utom äktenskap skall barnavårdsman städse förordnas.

4 §•

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden i den församling, där
den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd, eller, om han ej är
i riket kyrkobokförd, där han vistas.

Till barnavårdsman skall förordnas därtill lämplig man eller kvinna.

5 §•

Kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, bör i god tid före
den väntade nedkomsten anmäla sitt tillstånd för ledamot av barnavårdsnämnden
i den församling, där hon vistas, eller annan, som av nämnden
erhållit uppdrag att mottaga dylika anmälningar. Den, till viken anmälningen
gjorts, skall genast underrätta nämnden därom. Är kvinnan kyrkobokförd
i annan församling, har nämnden att om anmälningen genast underrätta
barnavårdsnämnden därstädes. Det åligger kvinnans föräldrar, arbetsgivare
och andra i liknande ställning att erinra henne om angelägenheten
därav att anmälan som nu sagts blir gjord.

Så snart anmälan inkommit eller nämnden erhållit kännedom, att barn
utom äktenskap blivit fött, skall förordnande för barnavårdsman utfärdas.

6 §.

Barnavårdsmannen har att bistå den som har vårdnaden om barnet med
råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas.
Särskilt åligger det honom att sörja för att barnets börd fastställes,
när det är fött utom äktenskap, samt för att underhåll tillförsäkras barnet
så ock att biträda med indrivning och tillhandahållande av underhållsbidrag
och, när skäl äro därtill, göra anmälan om förordnande av förmyndare
för barnet.

Barnavårdsman vare berättigad att erhålla biträde av polismyndighet för
underhållsskyldigs efterforskande eller hörande och för verkställande av
delgivningar. Om barnavårdsmans rätt att föra talan stadgas i 20 kap.

7 §•

Uppdraget att vara barnavårdsman upphör, när barnet fyller aderton år.
Om särskild anledning därtill föreligger, må nämnden förlänga uppdraget,
dock ej längre än till dess barnet fyllt tjuguett år.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Finnes behov av barnavårdsman ej längre föreligga, äge barnavårdsnämnden
förordna, att uppdraget skall upphöra.

8 §.

Barnavårdsmannens verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden,
som, när anledning därtill föreligger, äger entlediga honom från uppdraget
och förordna annan i hans ställe.

Finner barnavårdsnämnden med hänsyn till barnets eller föräldrarnas vistelseort
tillsynen böra överflyttas å annan barnavårdsnämnd, meddele beslut
därom och give det ofördröj ligen tillkänna för såväl den andra barnavårdsnämnden
som barnavårdsmannen.

9 §•

I den ordning som gäller i fråga om beviljande av medel för barnavårdsnämnds
verksamhet må beslutas anställande genom barnavårdsnämnden
av erforderligt antal personer att, efter nämndens för varje särskilt fall
meddelade uppdrag, tjänstgöra såsom barnavårdsmän så ock anvisas medel
för ersättning åt barnavårdsmän.

10 §.

Över barnavårdsnämnds beslut i fråga som avses i detta kapitel må klagan
föras genom besvär hos länsstyrelsen inom en månad från det klaganden erhöll
del av beslutet.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär i den
ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

Barnavårdsnämndens eller länsstyrelsens beslut länder, utan hinder av
klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat.

11 §•

Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå
meddelas av Konungen.

9 KAP.

Om underårigs omyndighet.

1 §.

Den som är under tjuguett år (underårig) är omyndig och äger icke själv
råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare män än som
följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom
gåva eller testamente.

2 §•

Om rätt för underårig att själv taga tjänst eller annat arbete stadgas i
6 kap.

3 §■

Underårig äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter
det han fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom
och vad som trätt i egendomens ställe.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förmyndaren må med överförmyndarens samtycke omhändertaga egendom,
varom i första stycket sägs, såvitt det må anses erforderligt med hänsyn
till myndlingens uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelas,
skall överförmyndaren bereda myndlingen tillfälle att yttra sig.

4 §■

Har genom gåva eller testamente egendom tillfallit underårig under villkor
att han må själv råda däröver, skall vad i 3 § andra stycket stadgas
äga motsvarande tillämpning, dock att överförmyndarens samtycke erfordras
blott i det fall att den underårige fyllt sexton år. I sådant fall skall
överförmyndaren, innan samtycke gives, bereda jämväl fångesmannen eller
hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig omgång
eller tidsutdräkt.

5 §•

Idkar underårig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd varom i 15 kap.
13 § sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla inom området
för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling som
avses i 15 kap. 15 eller 16 §.

6 §•

Har underårig utan erforderligt samtycke ingått avtal, äge den, med vilken
avtalet slöts, frånträda avtalet, så länge det ej blivit godkänt eller behörigen
fullgjort. Visste han att avtalet slöts med underårig, må han dock ej,
med mindre han hade anledning antaga att den underårige ägde behörighet
att sluta avtalet, frånträda detta under den tid som vid dess ingående må
hava blivit bestämd för godkännande eller eljest skäligen kunde beräknas
åtgå därför. Ej må den, hos vilken underårig tagit tjänst eller annat arbete,
frånträda avtalet härom, så länge detta fullgöres av den underårige.

Meddelande, varigenom avtalet frånträdes, må ske jämväl till den underårige
själv.

7 §•

Varder avtal, som underårig ingått utan erforderligt samtycke, ej gällande,
bäre envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske, ersättning
för dess värde. Dock vare den underårige, där ej i andra stycket annorlunda
stadgas, icke pliktig att utgiva sådan ersättning i vidare mån än vad
han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest finnes hava för honom
medfört nytta.

Har den underårige vid avtals ingående genom falska uppgifter om sin behörighet
vilselett den, med vilken avtalet slöts, vare han, om avtalet ej blir
gällande, pliktig att i den omfattning som prövas skälig utgiva ersättning
för den förlust som föranletts av avtalet. Var förfarandet straffbart,
skall ersättning gäldas efter vad i allmänhet gäller om skadestånd på grund
av brott.

10 KAP.

Om omyndighet på grund av rättens beslut.

1 §•

Den som fyllt tjuguett år skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

Första lagutskottets utlåtande nr 34. 37

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller
eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar
sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd darav
icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet
eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter
och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller
samtycker därtill.

2 §.

Föreligger beträffande underårig sådant fall som avses i 1 §, må rätten
förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder.

3 §.

Har någon förklarats omyndig enligt vad i 1 eller 2 § sägs, äge han ej
råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare män än som
följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom
gåva eller testamente.

4 §•

Den som är förklarad omyndig må utan hinder därav själv sluta avtal
om tjänst eller annat arbete. Dock äge rätten, när hänsynen till den omyndiges
välfärd kräver det, förordna, att sådant avtal skall för honom ingås
och uppsägas av förmyndaren. Har sådant förordnande givits, äge förmyndaren
jämväl häva avtal, som efter omyndighetsförklaringen ingåtts av den
omyndige.

5 §•

Den omyndige äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat
efter omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av sådan
egendom och vad som trätt i egendomens ställe. I fråga om rätt för förmyndaren
att omhändertaga egendomen skall 9 kap. 3 § andra stycket äga motsvarande
tillämpning.

6 §.

Vad i 9 kap. 4 och 5 §§ stadgas med avseende å underårig skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse i fråga om den som är förklarad omyndig.

7 §•

Om verkan av avtal, som den omyndige ingått utan erforderligt samtycke,
gälle vad i 9 kap. 6 och 7 §§ sägs.

8 §.

Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes
vara i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

11 KAP.

Om förmyndare.

1 §‘

För underårig! barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör en av
föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 § icke vara förmyndare, eller
varder någon av dem entledigad från förmynderskapet, vare den andre barnets
förmyndare.

Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om
det. Varder eljest förordnat att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene
av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

Vad med avseende å förmynderskap stadgas om föräldrar och barn i äktenskap
skall äga motsvarande tillämpning å adoptant och adoptivbarn. År
någon adopterad av makar eller har ena maken adopterat den andres barn,
vare därvid så ansett som vore barnet deras gemensamma.

2 §•

För underårig! barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vårdnaden
om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyndare.

3 §.

Finnes ej någon som efter vad i 1 eller 2 § sägs skall vara förmyndare
för underårig, skall rätten förordna förmyndare.

För den som är förklarad omyndig skall ock förmyndare förordnas.

^ ..... 4 §.

Den som själv är omyndig må ej vara förmyndare; och upphöre därför
förmyndares befattning, om han varder förklarad omyndig.

5 §•

När förmyndare skall förordnas, skall därtill utses en rättrådig, erfaren
och i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon som är med den omyndige
besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära.

För underåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke
särskilda skäl tala däremot.

6 §.

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för underårig, och
hava föräldrarna eller en av dem givit tillkänna, vem de önska till förmyndare
för den underårige, varde han därtill förordnad, såframt han ej finnes
olämplig.

7 §.

För omyndig må, när omständigheterna sådant påkalla, flera förmyndare
förordnas.

Prövas den eller de som på grund av lag skola vara förmyndare icke lämpligen
böra handhava förmynderskapet allena, skall medförmyndare förordnas.

8 §.

Ej må någon undandraga sig att på grund av förordnande vara förmyndare
i andra än följande fall:

■Första lagutskottets utlåtande nr 34. 39

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1. om han uppnått en ålder av sextio år;

2. om han på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd icke utan
avsevärd olägenhet kan utöva förmynderskapet;

3. om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle
av förmynderskapet oskäligt betungas;

4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra än egna
barn eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid förmynderskap
för flera underåriga syskon räknas såsom ett;

5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta
egna angelägenheter av synnerlig vikt;

6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller
vårdnaden om den omyndige skall tillkomma annan;

7. om han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom.

Utövas förmynderskapet för underårig av föräldrarna eller en av dem,

äge förmyndaren på begäran bliva entledigad från förmynderskapet allenast
om annan förordnas till medförmyndare eller han förpliktas att ställa
säkerhet för den omyndiges egendom.

9 §.

Gör förmyndaren sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet
av sin befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd, och prövas
han på grund härav vara olämplig såsom förmyndare, eller finnes han
av annan orsak icke längre lämplig att innehava förmynderskapet, varde
han entledigad.

10 §.

Dör förmyndaren, och finnes ej någon som på grund av lag skall vara förmyndare,
skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet
till den rätt, hos vilken förmynderskapet är eller skall vara inskrivet.

11 §•

Förmynderskap står under tillsyn av överförmyndaren och rätten.

12 KAP.

Om inskrivning av förmynderskap.

1 §•

Förmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den
underårige är arvsberättigad, eller moder avlider, eller då dessförinnan
egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, annorledes än genom
upptagande av lån tillfaller den underårige eller någon rättens åtgärd
vidtages i fråga som rör förmynderskapet.

Inskrivningen skall ske hos rätten i den ort, där den som utövar förmynderskapet
har hemvist inom riket eller, om inskrivningen föranledes av att
fader eller moder som ensam utövat förmynderskapet avlidit, där denne senast
haft sådant hemvist. Hava föräldrar till barn i äktenskap, som utöva
förmynderskapet gemensamt, skilda hemvist, skall inskrivningen ske där
fadern har hemvist eller, om den föranledes av fråga om moderns entledigande
från förmynderskapet, där hon har hemvist. Finnes ej domstol som

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

efter vad ovan stadgas är behörig att verkställa inskrivningen, skall denna
ske vid Stockholms rådhusrätt.

2 §.

Då någon som uppnått myndig ålder förklaras omyndig, varde förmynderskapet
inskrivet vid den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring
gjordes.

3 §•

Finner rätten, där förmynderskap är inskrivet, med hänsyn till den omyndiges
eller hans föräldrars boningsort eller av annan orsak, att tillsynen över
förmynderskapet lämpligen bör överflyttas till annan rätt, äge den rätt, där
förmynderskapet är inskrivet, besluta därom. Underrättelse om beslutet skall
ofördröjligen givas den rätt, till vilken tillsynen sålunda överflyttas, och varde
förmynderskapet där inskrivet.

4 §•

När förmynderskap inskrives, skall rätten, där så erfordras, angiva, vilken
överförmyndare det tillkommer att utöva tillsyn över förmynderskapet.

I fråga om överflyttning av tillsynen över förmynderskap från en överförmyndare
till en annan inom tingslag eller inom stad, där rådhusrätt finnes,
skall vad i 3 § sägs äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Rätten tillser, att förmynderskap inskrives och förmyndare varder förordnad,
då det skall ske.

6 §.

Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap, skall anteckning
därom ske i förmynderskapsbok, som föres vid rätten.

Närmare bestämmelser om förmynderskapsbokens förande så ock om vissa
åtgärder som åligga rätten med avseende å förmyndarvården givas av
Konungen.

13 KAP.

Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

Förmyndaren har, såvitt ej annat skall gälla på grund av lag eller villkor
vid förvärv genom gåva eller testamente, att förvalta myndlingens förmögenhet
och företräda honom i angelägenheter som röra denna.

2 §.

Uppstår fråga om rättshandling mellan myndlingen och förmyndaren eller
hans make eller någon som han företräder, äge förmyndaren ej den rätt att
företräda myndlingen, varom i 1 § sägs. Hava syskon gemensam förmyndare,
äge denne dock företräda myndlingarna vid arvskifte dem emellan, såframt
de ej hava inbördes stridande intressen.

Har förmyndaren slutit avtal, vartill han, enligt vad i första stycket sägs,
saknat behörighet, skall angående skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet
må vara uppburet, eller att utgiva ersättning därför, vad i 9 kap. 7 §
första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

3 §•

Det åligger förmyndaren för den som är förklarad omyndig att sörja för
myndlingens person, i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen
eller eljest finnes nödigt.

Med avseende å vårdnaden om underårig stadgas i 6 kap.

4 §• -

Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja
hans bästa.

5 §•

Har myndlingen fyllt sexton år, bör förmyndaren, om det lämpligen kan
ske, höra myndlingen rörande hans mening i angelägenheter av vikt. Är
myndlingen gift, skall jämväl makens mening inhämtas.

6 §.

Förmyndaren skall rörande allt vad till förmynderskapet hörer giva
överförmyndaren ävensom rätten de upplysningar som infordras.

7 §•

För den omyndiges egendom skall förmyndaren, såframt rätten prövar
skäl därtill vara för handen, lämna inteckning eller annan säkerhet till visst
av rätten bestämt belopp. Säkerheten skall, på sätt rätten bestämmer, förvaras
och förvaltas av överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

B §•

Har omyndig flera förmyndare, skola de, såvitt rörer egendomen, handhava
förmynderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgångarna
skola för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eller att, med
bibehållande i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola förvaltas
av en förmyndare ensam. Den som skall ensam råda över vissa tillgångar
må ock ikläda den omyndige sådana förbindelser som falla inom området
för dessa tillgångars förvaltning.

Tillkommer ej vårdnaden om underårig föräldrarna eller en av dem, skall
vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland fömyndarna
som rätten utser därtill. Denne må, om det finnes lämpligt, av rätten befrias
från skyldigheten att deltaga i handhavandet av den omyndiges övriga
angelägenheter. Har den som är förklarad omyndig flera förmyndare, förordne
rätten en av dem att hava den omsorg om myndlingens person, varom
i 3 § sägs.

Kunna, där den omyndige har flera förmyndare, dessa ej enas i ärende,
vari avgörandet tillkommer dem, gälle den mening som överförmyndaren
finner sig kunna biträda. Är fråga om åtgärd, vartill överförmyndarens eller
rättens samtycke erfordras, må samtycke till åtgärden givas utan hinder av
meningsskiljaktighet mellan förmyndarna. Innan i dessa fall beslut meddelas,
skall överförmyndaren eller rätten bereda inedförmyndare tillfälle
att yttra sig.

9 §•

Förmyndare vare pliktig alt ersätta skada som han uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat den omyndige.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Äro flera förmyndare ansvariga för skada som de tillskyndat den omyndige,
svare de för ersättningen en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet
varde förmyndarna emellan slutligen fördelat efter den större eller
mindre skuld som prövas ligga envar av dem till last. Finnes någon sakna
tillgång till gäldande av vad på honom belöper, skall de övrigas ansvarighet
för bristen bestämmas efter enahanda grunder.

10 §.

Vill den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare göra
anspråk på ersättning efter vad i 9 § stadgas, skall han, såframt de handlingar,
varom i 16 kap. 12 § förmäles, överlämnats till honom efter vad där
sägs, inom ett år därefter väcka talan om anspråket, eller vare sin talan
förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga tillämpning, om den avgående
förmyndaren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

14 KAP.

Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo.

1 §•

Har omyndig del i oskiftat bo, skall förmyndaren, med iakttagande av
vad nedan stadgas, vårda den omyndiges rätt i boet.

2 §•

Förmyndare, som för omyndig delägare i oskiftat dödsbo deltager i rättshandling
vid förvaltningen av den dödes egendom, vare pliktig att till rättshandlingen
inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke, såframt sådant
samtycke erfordras för giltigheten av dylik rättshandling vid förvaltningen
av omyndigs egendom.

Mot borgenär i dödsboet eller annan, vars rätt är beroende av utredningen,
står förmyndaren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller försummelse,
i ansvar efter vad i lagen om boutredning och arvskifte stadgas.

3 §•

Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om sammanlevnad
i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke.

Visar det sig att den omyndiges bästa skulle genom avtalets fortsatta
bestånd äventyras, äge rätten häva avtalet, ändå att den tid, för vilken avtalet
slutits, ej tilländagått.

Innan beslut fattas i fråga som avses i andra stycket skall rätten bereda
övriga delägare i boet tillfälle att yttra sig i ärendet.

4 §•

Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte förrättas så snart
ske kan. Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla. Har efterlevande
make, som deltagit i avtalet, trätt i nytt gifte, skall förmyndaren uppsäga
avtalet.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §.

Förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller
skifte, vare pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens
fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning.

Avtal, varigenom delägare i boet mot vederlag, som gives eller utfästes,
övertager den omyndiges lott i boet, äge förmyndaren ej ingå utan överförmyndarens
samtycke.

6 §•

Vad i 4 och 5 §§ är stadgat om förmyndares skyldighet i fråga om bodelning
i anledning av dödsfall skall äga motsvarande tillämpning, då för
omyndig bodelning eljest skall ske.

7 §•

Inhämtas ej överförmyndarens eller rättens samtycke, då detta enligt 2,
3, 5 eller 6 § bort ske, skall vad för sådant fall är stadgat beträffande förvaltning
av omyndigs egendom äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Äger omyndig del i dödsbo, skall förmyndaren, så snart ske kan efter
det bouppteckning inregistrerats hos rätten, ingiva avskrift av bouppteckningen
till överförmyndaren.

Skall av annan anledning än dödsfall bodelning ske för omyndig, vare
förmyndaien pliktig att tillse, att bouppteckning förrättas så snart ske kan,
samt att därefter ofördröjligen ingiva avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren Är

i fall, varom i första eller andra stycket sägs, bouppteckningen av vidlyftig
beskaffenhet, må avskrift av handlingen lämnas allenast i erforderliga
delar.

9 §•

Varder dödsbo, däri omyndig äger del, ej skiftat inom sex månader från
det bouppteckning förrättades, skall förmyndaren, där ej avtal träffats om
sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid till överförmyndaren avgiva
redogörelse för det hinder som mött för skifte, och vare förmyndaren pliktig
att därefter, intill dess skifte sker eller avtal, varom ovan sägs, slutes,
avgiva sådan redogörelse var sjätte månad, där ej överförmyndaren bestämmer
annan tid.

Slutes för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo, vare förmyndaren pliktig att före den 15 februari varje år till överförmyndaren
avlämna årsuppgift angående boet, upptagande den behållna inkomsten
under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skulder
vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller av annan orsak hinder
att inom nämnda tid avlämna årsuppgift, skall inom samma tid anmälan
om hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom
vilken förmyndaren har att ingiva handlingen.

Hava underåriga syskon samma förmyndare, må för dem gemensam redogörelse
eller årsuppgift avlämnas.

10 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva bouppteckning, redogörelse
eller årsuppgift efter vad i 8 och 9 §§ sägs, anmäle överförmyndaren för -

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

summelsen hos rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren
att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, skall
överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans
skyldighet.

11 §•

Förmyndaren äge för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta
skäligt arvode. Träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall arvodet
utgå årligen och må ej, med mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga
för år räknat ett belopp, motsvarande fem för hundra av så stor del av boets
inkomst som enligt årsuppgift rörande boet belöper på den omyndige. Arvodet
skall förskjutas av boet.

Fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, äge ej uppbära
arvode efter vad i första stycket sägs, med mindre rätten med hänsyn till
särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

12 §.

Är omyndig ende delägaren i dödsbo eller äro underåriga syskon, som
hava gemensam förmyndare, ensamma delägare i oskiftat bo, skall, om boet
förvaltas av förmyndaren, å förvaltningen tillämpas vad i 15 och 16 kap.
stadgas.

15 KAP.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

1 §•

Förmyndaren vare pliktig att tillse, att den omyndiges tillgångar äro anbragta
sålunda att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig
avkastning erhålles.

2 §•

Lösören, som icke böra behållas till nytta för den omyndige, skola avyttras.
Föremål, som hava särskilt värde för den omyndige eller hans familj,
må dock behållas, såframt icke föryttring är påkallad med hänsyn till den
omyndiges förmögenhetsförhållanden.

3 §•

Aktier och andra värdepapper böra, om de icke kunna med trygghet till
den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när det lämpligen
kan ske.

Fordringar, som icke kunna med trygghet till den omyndiges fördel förbliva
utestående, böra av förmyndaren så snart ske kan indrivas. Har fordran
tillkommit därigenom att delägare i oskiftat bo med överförmyndarens
samtycke övertagit den omyndiges lott i boet, må den förbliva utestående,
så länge den omyndiges bästa ej därigenom äventyras.

4 §.

Den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande, och äge förmyndaren
för sådant ändamål inköpa obligationer eller förvärva fordran, som
inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen mot säkerhet

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta dem hos
postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank. Närmare
bestämmelser om de obligationer som må inköpas, om beskaffenheten av
den inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de räkningar,
å vilka insättning hos bank må äga rum, meddelas av Konungen.

Med bank avses jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

5 §•

Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat
sätt än i 4 § avses, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller
därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, tage han
därtill överförmyndarens samtycke. Ej må sådant samtycke givas, med
mindre särskilda skäl äro därtill.

6 §•

Böra den omyndige tillhöriga penningmedel hållas tillgängliga för bestridande
av utgifter för hans underhåll eller för vården av hans egendom, och
kunna av sådan anledning medlen icke anbringas under villkor som avses
i 4 §, skola medlen likväl, i den mån det lämpligen kan ske, i den omyndiges
namn insättas hos bank å en för ändamålet lämpad räkning.

7 §•

Penningar eller värdepapper, som av förmyndaren innehavas för den
omyndiges räkning, skola av honom så förvaras, att de ej sammanblandas
med penningar eller värdepapper, som tillhöra förmyndaren själv eller eljest
innehavas av honom.

Har den omyndige aktier eller andra därmed jämförliga värdepapper,
över vilka enligt lag hok eller förteckning föres, skall förmyndaren tillse, att
den omyndige, så snart ske kan, där upptages som ägare.

8 §•

Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola,
såframt sammanlagda värdet överstiger tvåtusen kronor, i den omyndiges
namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren
uttaga nedsatt värdehandling, söke han överförmyndarens tillstånd.
Sådant tillstånd erfordras ej, där värdehandlingen allenast skall genom
bankens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas i öppet
förvar. De nedsatta värdehandlingarna skola under överförmyndarens tillsyn
vårdas i enlighet med vad om dylik vård av omyndigs värdehandlingar
särskilt stadgas.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits
skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande
å räkning hos bank, ej heller med avseende å bevis, som utfärdats
om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks
skuldbok eller skuldbok hos annan inrättning, som Konungen bestämmer,
såframt å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll att
kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven
obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må
lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka utfärdats av staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank
eller annan inrättning, som Konungen bestämmer, skola, såframt ej

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

obligationerna äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren
medgiver undantag, inskrivas i statsskuldboken eller bankens eller inrättningens
skuldbok med förbehåll, varom i andra stycket sägs.

Hava underåriga syskon gemensam förmyndare, skola vid tillämpning av
det i första stycket givna stadgandet syskonens värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren,
i Öppet förvar hos bank utan att hava nedsatts enligt bestämmelse i detta
kapitel, skall å dem tillämpas vad i denna balk är stadgat om nedsatta värdehandlingar.

9 §•

Omyndigs medel, som innestå hos bank, må ej uttagas utan överförmyndarens
tillstånd efter vad därom särskilt är stadgat. Vad nu sagts gäller ej
ränta, som innestått kortare tid än ett år. överförmyndarens tillstånd vare
ej heller erforderligt, där medlen allenast skola genom bankens försorg
överföras till annan bank.

Medel, som böra hållas tillgängliga för ändamål, varom i 6 § sägs, må
insättas med förbehåll att medlen må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

När skäl äro därtill, äger överförmyndaren förordna, att förbehåll, varom
i andra stycket sägs, ej skall gälla.

10 §.

Ej må förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd överlåta eller pantsätta
omyndigs värdehandling, medan den är nedsatt. Betalning av kapitalbelopp
å omyndigs värdehandling må, medan den är nedsatt, uppbäras allenast
av banken.

Ej heller må utan överförmyndarens tillstånd överlåtelse eller pantsättning
ske av bevis angående inskrivning i skuldbok, varom i 8 § förmäles,
såframt å beviset finnes antecknat förbehåll som där sägs, eller av bevis
eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, såframt 9 §
första stycket är tillämpligt å tillgodohavandet.

11 §•

Försummar förmyndaren att nedsätta värdehandling eller inskriva obligation
enligt vad i 8 § är stadgat, anmäle överförmyndaren försummelsen hos
rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt
åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, bör överförmyndaren,
där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

12 §.

Förvärvar omyndig värdehandling som avses i 8 §, eller äger omyndig
eljest att av annan utfå sådan värdehandling, må den som skall utgiva handlingen
fullgöra sin förpliktelse genom att i den omyndiges namn nedsätta
handlingen i öppet förvar hos bank, såvida ej den omyndige äger att själv
förvalta handlingen. Förpliktelse att utgiva penningbelopp må ock fullgöras
hos bank, ändå att den ej grundas å nedsatt värdehandling; och skola medlen
av banken insättas för den omyndiges räkning enligt vad om betalning,
som uppbäres å nedsatt värdehandling, är särskilt stadgat.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på grund
av giftorätt, arv eller testamente eller såsom underhåll enligt lagen om arv,
vare boutredningsman eller testamentsexekutör pliktig att, såframt ej värdet
är ringa eller överförmyndaren eljest medgiver undantag, nedsätta värdehandlingen
eller inbetala medlen hos bank enligt vad i första stycket
stadgas. Vad nu sagts om skyldighet att inbetala penningmedel hos bank
skall ock gälla, där någon, som här i riket driver försäkringsrörelse, skall
utgiva försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, och fråga ej är om
pension eller livränta eller om försäkringsbelopp, som den omyndige äger
att själv förvalta. I andra fall äge överförmyndaren genom meddelande till
den som skall utgiva värdehandling eller penningar förordna, att nedsättning
eller inbetalning skall ske hos bank.

Den som nedsätter värdehandling eller inbetalar penningar hos bank enligt
vad i denna paragraf är stadgat vare pliktig att ofördröj ligen underrätta
förmyndaren därom.

13 §.

Ej må förmyndaren låta den omyndige driva näring, med mindre denne
fyllt sexton år.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren låta den omyndige
idka handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej må drivas
utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, ej heller själv
å den omyndiges vägnar driva sådan näring. Ej må ansökan om överförmyndarens
samtycke av honom bifallas, med mindre den omyndige äger
nödiga medel för rörelsens drivande.

Av förmyndaren till den omyndige givet tillstånd att driva näring må han
återkalla, om det må anses erforderligt med hänsyn till den omyndiges uppfostran
eller välfärd; tage dock, där den omyndige fyllt aderton år, överförmyndarens
samtycke, överförmyndaren må ock återkalla sitt samtycke
till idkande av näring som avses i andra stycket, om skäl äro därtill. Tillfälle
att avgiva yttrande skall, innan överförmyndaren lämnar förmyndaren
medgivande till återkallelse, beredas den omyndige samt, innan eljest
beslut av överförmyndaren meddelas om återkallelse, förmyndaren så ock
den omyndige, om han driver rörelsen.

14 §.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den omyndiges
vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse. Vad sålunda är stadgat äge
dock ej tillämpning, om åtgärden faller inom området för rörelse som av
förmyndaren med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges
räkning, överförmyndarens samtycke vare ej heller erforderligt i fråga om
lån mot säkerhet av inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt,
såframt lånet upptages inom tre månader från det inteckningen meddelades
och vid lånets upptagande eftergift av förmyndaren ej göres i fråga om de
villkor som äro angivna i det intecknade skuldebrevet.

Förmyndaren äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyndiges
vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet
för annans förbindelse. Till sådan rättshandling må samtycke ej givas, med
mindre särskilda skäl äro därtill.

Ej må förmyndaren bortgiva den omyndige tillhörig egendom, såvitt ej
fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

myndlingens villkor. Dock äge förmyndaren, med samtycke av överförmyndaren,
av den omyndiges inkomster giva understöd åt anhöriga eller andra
den omyndige närstående personer, då detta på grund av omständigheterna
må anses tillbörligt.

15 §.

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens samtycke sluta avtal, varigenom
å den omyndiges fasta egendom lägges servitut, eller upplåta rätt
till avkomst av egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behov
avverka skog, ej heller annan nyttjanderätt, med mindre den avser viss tid,
ej överstigande fem år.

Före besluts fattande skall överförmyndaren, såframt det utan märklig
omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton
år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning i fråga om föraning,
som träffas vid laga skifte, ägostyckning eller avstyckning.

16 §.

Vill förmyndaren överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges
fasta egendom eller tomträtt, tage han till överlåtelsen eller inteckningen
rättens tillstånd. Ej må sådant tillstånd givas, med mindre viktiga skäl
äro därtill.

Det åligger rätten att före besluts fattande inhämta yttrande från överförmyndaren
samt, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan
ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och
närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

Tillstånd, varom i första stycket sägs, gälle under sex månader från det
tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i rättens beslut.

17 §.

Har förmyndaren i fall, då enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat
överförmyndarens eller rättens samtycke bort inhämtas, å den omyndiges
vägnar ingått avtal utan sådant samtycke, må den, med vilken avtalet slöts,
där ej annat förbehåll gjorts, icke frånträda avtalet, såframt förmyndaren
söker godkännande inom en månad från det avtalet slöts. Varder ansökan
avslagen av den myndighet, av vilken den först skall prövas, äge den, med
vilken avtalet slöts, härefter frånträda avtalet, såframt ej annan överenskommelse
träffats.

18 §.

Varder avtal som avses i 17 § ej gällande efter vad där sägs, skall angående
skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet må vara uppburet eller
att utgiva ersättning därför vad i 9 kap. 7 § första stycket är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

19 §.

Förmyndaren äge årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses
skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet må icke, med
mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga för år räknat ett belopp,
motsvarande fem för hundra av den omyndiges behållna inkomst enligt års -

Första lagutskottets utlåtande nr 34. “*9

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

räkning eller sluträkning, med avdrag likväl för avgift, som erlagts för vård
av den omyndiges värdehandlingar efter vad särskilt är stadgat. Avdraget
må dock ej uppgå till mer än två för hundra av inkomsten av nämnda värdehandlingar.

Arvode, varom nu är sagt, tillkomme ej fader eller moder, som på grund
av lag är förmyndare, med mindre rätten med hänsyn till särskilda omständigheter
lämnar tillstånd därtill.

16 KAP.

Om förmyndares redovisningsskyldighet.

1 §•

Förmyndaren vare pliktig att över sin förvaltning av den omyndiges egendom
föra räkenskaper på sådant sätt att därigenom för varje år en noggrann
redovisning lämnas för den omyndiges tillgångar och skulder samt
för förvaltningens gång.

2 §•

När egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, första g_ången
tillfaller underårig, skall förmyndaren inom en månad därefter till överförmyndaren
ingiva förteckning över egendomen. Varder den som uppnått
myndig ålder förklarad omyndig, skall förmyndaren, inom tre månader
från det förmynderskapet inskrevs, till överförmyndaren ingiva förteckning
över den omyndiges egendom vid tiden för omyndighetsförklaringen.

Har den omyndige efter den tid som avses i första stycket erhållit egendom
som skall stå under förmyndarens förvaltning, skall förteckning över
denna egendom ingivas till överförmyndaren inom en månad därefter.

År det andel i oskiftat bo som tillfallit omyndig, skall förteckning, varom
ovan stadgas, ingivas först inom en månad efter det bodelning eller skifte
skett.

3 §.

Å förteckning som avses i 2 § skall förmyndaren teckna försäkran under
edlig förpliktelse, att hans uppgifter äro i allo riktiga och att ej något är
med vilja och vetskap utelämnat. Rätten äge vid vite förelägga honom att
bestyrka detta med ed, såframt yrkande därom framställes av överförmyndaren
eller det eljest finnes påkallat. Har annan tagit befattning med den
omyndiges egendom, må ock edgång åläggas honom, om skäl äro därtill.

4 §.

Saknar omyndig tillgångar, då förmynderskap för honom inskrives, skall
förmyndaren göra anmälan därom till överförmyndaren inom tre månader
från det inskrivningen ägde rum.

Vad i 3 § stadgas skall i tillämpliga delar gälla anmälan, varom i första
stycket sägs.

5 §•

Före den 15 februari varje år avgive förmyndaren till överförmyndaren
årsräkning, innefattande redogörelse för förvaltningen under föregående år
eller den del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. Då för 4

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 34.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

myndarens befattning upphör, skall förmyndaren ofördröj ligen till överförmyndaren
avgiva sluträkning, avseende förvaltningen under det löpande
året intill befattningens upphörande.

I årsräkning och sluträkning skola upptagas tillgångar och skulder vid
början av den tid räkningen avser, en sammanställning av inkomster och
utgifter under nämnda tid samt tillgångar och skulder vid samma tids
utgång.

6 §■

Har förmyndaren till överförmyndaren ingivit anmälan eller annan handling,
enligt vilken den omyndige saknar tillgångar eller icke har andra tillgångar
än lösören, som ej lämna inkomst, vare förmyndaren fri från skyldighet
att avgiva räkning, intill dess genom föryttring av sådana lösören
eller eljest tillgångar av annan beskaffenhet tillfalla den omyndige.

7 §.

I förteckning över omyndigs egendom så ock i årsräkning och sluträkning
skola tillgångar och skulder fullständigt angivas med uppgift å de särskilda
tillgångarnas värde. Finnes hos den omyndige fordringshandling som blivit
intecknad i honom tillhörig fastighet eller tomträtt, skall detta särskilt angivas.
Äro medel insatta hos bank, skall uppgift lämnas om den räkning,
varå medlen innestå. I fråga om värdepapper, som ej äro nedsatta hos bank
efter vad i 15 kap. stadgas, skall nummer eller annan beteckning anmärkas.
Finnas tillgångar som stå under den omyndiges eller annans särskilda förvaltning,
skall förmyndaren jämväl lämna uppgift därom, så ock om dessa
tillgångars värde, saframt det är honom kunnigt. Skola i årsräkning eller
sluträkning upptagas tillgångar eller skulder, för vilkas fullständiga angivande
erfordras utförlig uppräkning, må beträffande dem hänvisning göras
till förut avgiven förteckning eller årsräkning, där det lämpligen kan ske.

Förteckning och räkning skola innehålla fullständig uppgift å förmyndarens
och den omyndiges namn och hemvist samt förmyndarens postadress.

8 §‘

Innehåller förteckning över omyndigs egendom uppgift å tillgångar som
på grund av giftorätt, arv, testamente eller gåva tillfallit den omyndige, eller
upptager årsräkning eller sluträkning sådana tillgångar, om vilka uppgift
förut ej lämnats, skall vid förteckningen eller räkningen fogas besannad avskrift
av bodelnings- eller skifteshandling, testamente eller gåvobrev, om sådant
finnes, så ock av bouppteckning, där den ej förut ingivits till överförmyndaren.
Är handling, varom nu sagts, av vidlyftig beskaffenhet, må avskriften
lämnas allenast i erforderliga delar.

_ Upptager förteckning, årsräkning eller sluträkning värdehandlingar som
ej äro nedsatta hos riksbanken eller annan bank efter vad i 15 kap. stadgas,
skall vid förteckningen eller räkningen fogas intyg av två personer, att
värdehandlingarna finnas i förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank,
skall genom bevis från banken styrkas hur mycket som innestår, så ock i
vad mån förbehåll gjorts, att medlen må uttagas utan överförmyndarens
samtycke. Beloppet av medel, som innestå enligt motbok, må ock styrkas
av två personer.

9 §•

Möter till följd av förmynderskapets vidlyftiga beskaffenhet eller av annan
orsak hinder att inom tid, som är för varje särskilt fall bestämd, avlämna

Första lagutskottets utlåtande nr 34. 51

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

förteckning, årsräkning eller sluträkning, skall inom samma tid anmälan
om hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken
förmyndaren har att ingiva handlingen.

10 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid avgiva förteckning, årsräkning eller
sluträkning eller anmälan, varom i 4 § sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen
hos rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren
att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, skall
överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans
skyldighet.

11 §•

Då förmyndarens befattning upphör, vare förmyndaren pliktig att till
myndlingen, om han blivit myndig, eller, om förmynderskapet övergått å annan,
till denne ofördröj ligen utgiva de tillgångar som förmyndaren för myndlingens
räkning har om händer.

12 §.

Sedan av förmyndaren avgiven sluträkning blivit granskad, skall överförmyndaren
till den som äger mottaga redovisning för förmyndarens förvaltning
överlämna, förutom sluträkningen, hos överförmyndaren förvarad förteckning
över den omyndiges tillgångar och skulder, så ock samtliga de räkningar
som avgivits under hela den tid omyndighetstillståndet varat. Var förmyndaren,
då hans befattning upphörde, fri från skyldighet att avgiva sluträkning,
skola de handlingar, varom ovan sägs, av överförmyndaren tillställas
den som äger mottaga redovisning, endast såframt denne eller den avgående
förmyndaren framställer begäran därom eller ock överförmyndaren,
på sätt i 17 kap. 4 § sägs, å sådan handling gjort anteckning om anmärkning,
utan att anmärkningen föranlett ansökan till rätten.

Hava de handlingar som avses i första stycket tillställts ny förmyndare,
åligger det denne att inom två månader därefter till överförmyndaren återställa
handlingarna, överförmyndaren skall vid handlingarnas överlämnande
skriftligen erinra förmyndaren härom. Försummar förmyndaren att
återställa handlingarna, skall vad i 10 § stadgas om påföljd av försummelse,
varom där sägs, äga motsvarande tillämpning.

Skall åtgärd, varom i första stycket sägs, vidtagas av överförmyndaren, och
varder den avgående förmyndarens förvaltning godkänd av myndlingen eller
ny förmyndare, innan handlingarna tillställts honom, vare godkännandet
utan verkan.

13 §.

När förmyndarens befattning upphört, skola de rörande förmynderskapet
förda räkenskaper samt de betalningsbevis och andra handlingar, som finnas
förvarade till styrkande av särskilda poster i räkenskaperna, av förmyndaren
hållas för granskning tillgängliga å tid och ort som i händelse av tvist bestämmas
av överförmyndaren. Sedan tiden för väckande av talan om ersättning
mot förmyndaren gått till ända eller, där sådan talan väckts, målet
blivit avgjort genom laga kraft ägande dom, skola nämnda räkenskaper
och handlingar utgivas till den som äger mottaga redovisning för förmyndarens
förvaltning.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

14 §.

Vad i 5—13 §§ stadgas om förmyndare skall, om förmyndaren är död, äga
motsvarande tillämpning å hans dödsbo eller, därest hans kvarlåtenskap är
avträdd till konkurs, konkursförvaltningen.

17 KAP.

Om tillsyn över förmyndares förvaltning.

1 §•

Förmyndarens förvaltning av den omyndiges egendom skall med ledning
av ingiven förteckning samt års- och sluträkningar granskas av överförmyndaren.
Vid granskningen skall särskilt tillses, att omyndigs tillgångar äro anbragta
sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig
avkastning erhålles, så ock att utgifterna för den omyndige icke överstigit
vad med hänsyn till hans förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i
övrigt må anses skäligt.

2 §•

Överförmyndaren äge själv eller genom någon, som av honom utses därtill,
genomgå de av förmyndaren förda räkenskaperna ävensom de betalningsbevis
och andra handlingar som finnas förvarade till styrkande av särskilda
poster i räkenskaperna så ock hos förmyndaren förvarade värdehandlingar.
Dessa räkenskaper och handlingar skola av förmyndaren hållas tillgängliga
å tid och ort som bestämmas av överförmyndaren.

Är förmyndaren icke bosatt i det distrikt, där tillsynen utövas, vare överförmyndaren
i det distrikt, där förmyndaren bor, pliktig att, på anmodan av
den överförmyndare som det tillkommer att utöva tillsynen, verkställa den
granskning som avses i första stycket.

Medför åtgärd, varom i första stycket sägs, särskilda kostnader eller avsevart
besvär, äge rätten förordna, att särskild ersättning skall gäldas av den
omyndiges medel.

3 §.

Finner överförmyndaren vid granskningen eller eljest anledning till anmärkning
mot förmyndarens förvaltning, skall överförmyndaren bereda förmyndaren
tillfälle att förklara sig. Inkommer ej förmyndaren inom förelagd
tid med förklaring, eller finner överförmyndaren avgiven förklaring otillfredsställande,
vare överförmyndaren, såframt den omyndiges rätt och bästa
kräver att åtgärd mot förmyndaren utan dröjsmål vidtages av rätten, pliktig
att hos rätten göra ansökan därom.

4 §•

Angående verkställd granskning skall å förteckning, årsräkning eller sluträkning
tecknas bevis. Har överförmyndaren funnit anledning till anmärkning
som icke efter ingiven förklaring förfallit, skall jämväl därom anteckning
goras å handlingen. Underrättelse om sådan anteckning skall meddelas
förmyndaren, därvid särskilt skall angivas huruvida anmärkningen föranlett
ansökan till rätten eller ej.

Har, på sätt i första stycket sägs, anteckning skett om anmärkning, äge
förmyndaren, såframt anmärkningen innebär att ersättningsskyldighet i för -

Första lagutskottets utlåtande nr 34. 53

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

hållande till den omyndige skulle åvila förmyndaren, väcka talan mot den
omyndige om frihet från sådan ersättningsskyldighet.

5 §.

Äger den omyndige del i oskiftat bo, skall överförmyndaren med ledning
av bouppteckningen och avgivna årsuppgifter tillse, att förmyndaren val vårdar
den omyndiges rätt i boet. Finner överförmyndaren anledning till anmärkning,
skall vad i 3 och 4 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Den omyndige må, om han fyllt sexton år, taga del av de räkningar och
andra handlingar rörande förmynderskapet som förvaras hos överförmyndaren.
Enahanda rätt tillkommer den omyndiges make och närmaste fränder.

7 §•

överförmyndaren skall varje år, i enlighet med de närmare bestämmelser
som meddelas av Konungen, till rätten överlämna uppgift rörande tillsynen
över förmyndares förvaltning under föregående år.

18 KAP
Om god man.

1 §•

Är förmyndaren för sjukdom eller annan orsak ur stånd att utöva förmynderskapet,
eller varder han enligt 20 kap. 27 § skild från utövningen
därav, skall god man av rätten förordnas att i förmyndarens ställe vårda den
omyndiges angelägenheter.

2 §.

Hava förmyndaren eller hans make och den omyndige del i oskiftat dödsbo,
skall god man av rätten förordnas att vårda den omyndiges rätt i boet
vid boutredningen så ock vid bodelning och skifte eller ingående av avtal
om sammanlevnad i oskiftat bo. God man skall ock förordnas för den omyndige,
om eljest å hans vägnar rättshandling skall företagas, vid vilken förmyndaren,
efter vad i 13 kap. 2 § stadgas, ej äger företräda den omyndige,
eller fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller
hans make eller någon som förmyndaren företräder.

Förekommer i annat fall än i första stycket sägs angelägenhet, däri förmyndaren
eller hans make kan hava ett intresse stridande mot myndlingens,
förordne ock rätten god man för den omyndige, om förmyndaren det begär
eller det eljest finnes lämpligt.

3 §•

Är någon för sjukdom, som kan antagas vara övergående, ur stånd att
bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom, skall rätten, där så erfordras, förordna
god man att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen; dock må sådant
förordnande ej givas utan den sjukes samtycke, med mindre sjukdomen
medför hinder mot samtyckes inhämtande.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4 §.

Rätten skall ock, när anmälan sker eller behovet eljest varder kunnigt,
förordna god man:

1. om vid dödsfall till namnet känd arvinge är å okänd ort eller fjärran
och förty ej kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott däri;

2. om vid dödsfall ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge
som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge
är berättigad till arvet, eller ock kännedom finnes om arvinge efter den döde
men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort,
samt det på grund av sådan omständighet fordras, att okänd arvinges rätt
bevakas och hans lott i boet förvaltas;

3. om testamentstagare vistas å okänd eller fjärran ort eller är okänd och
hans rätt därför behöver iakttagas på sätt förut om arvinge är sagt;

4. om det eljest tarvas, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom
förvaltas;

5. om jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av
framtida händelse beror, vem egendom skall tillfalla, eller egendom först
framdeles skall med äganderätt tillträdas, och det erfordras, att blivande
ägares rätt bevakas eller att egendomen förvaltas för hans räkning; eller

6. om egendom, enligt vad särskilt stadgas, skall ställas under vård och
förvaltning av god man som avses i detta kapitel.

Tarvas god man för den som äger rätt i dödsbo, skall det hos rätten anmälas
av den som har boet i sin vård.

Rättshandling, som god man företagit med stöd av förordnande enligt denna
paragraf, gälle, ändå att den egendom förordnandet avsåg tillfaller någon
som han ej var satt att företräda.

5 §.

Till god man skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man
eller kvinna. Skall god man förordnas att bevaka omyndigs eller bortovarandes
rätt i dödsbo, och har den avlidne nämnt, vem han önskar till god
man, varde denne därtill förordnad, såframt han ej finnes olämplig.

När omständigheterna sådant påkalla, må flera gode män förordnas.

Vad i 11 kap. 4, 8, 9 och 10 §§ stadgas om hinder att vara förmyndare,
skyldighet att övertaga förmynderskap, förmyndares entledigande och skyldighet
att anmäla förmyndares död skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om god man eller godmanskap.

6 §•

Godmanskap står under tillsyn av överförmyndaren och rätten.

7 §•

Godmanskap varde genast inskrivet hos den rätt som meddelat förordnandet.
Anteckning om inskrivningen skall ske i förmynderskapsboken.

Vad i 12 kap. 3 och 4 §§ stadgas om överflyttning av tillsynen å förmynderskap
och om rättens skyldighet att angiva, vilken överförmyndare det
tillkommer att utöva tillsyn över förmynderskap, skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om godmanskap, överflyttning av godmanskap som avses
i 1 eller 2 § må ej ske annat än i samband med överflyttning av förmynderskapet.

Första lagutskottets utlåtande nr 34-(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

Vad i 9 och 10 samt 13—17 kap. stadgas i fråga om förmyndare och omyndigs
egendom skall i tillämpliga delar gälla med avseende å god man och
egendom som skall förvaltas av god man, med iakttagande dock av vad här
nedan i 9—11 §§ föreskrives.

9 §•

God man som förordnats att förvalta egendom vare, såframt förvaltningen
ej avser andel i oskiftat bo, pliktig att, inom en månad från det inskrivning
av godmanskapet ägde rum, till överförmyndaren ingiva förteckning över
egendomen.

Förteckning, som avgives av god man varom stadgas i 1 §, skall upptaga
den lösa egendom som omhändertages av honom. Upphör godmanskapet
innan tid för avgivande av årsräkning eller sluträkning rörande förmynderskapet
för den omyndige inträffar, må sluträkning rörande godmanskapet
upptaga redogörelse allenast för de åtgärder som vidtagits av gode mannen,
och skall i övrigt redogörelse för förvaltningen av den omyndiges egendom
jämväl under den tid, godmanskapet varat, avgivas av förmyndaren.
Vad i 16 kap. 3 § är stadgat om förteckning, som avgives av förmyndare,
skall även gälla med avseende å förteckning, som avgives av god man.

Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man som avses i 4 §, efter
preskription av rätt att taga arv eller testamente eller ock eljest tillfallit
allmänna arvsfonden, gälle i fråga om egendomens försäljning vad i lagen
om allmänna arvsfonden är stadgat.

10 §.

Är behov av god man ej längre för handen, skall han av rätten entledigas.
Har god man förordnats enligt 3 § eller 4 § 1—5, skall han entledigas, så
snart den, för vilken han förordnats, begär det.

Då god man slutfört sitt uppdrag, skall det av honom ofördröjligen anmälas
hos rätten.

11 §•

God man vare, såframt han ej äger uppbära årligt arvode, berättigad att
efter uppdragets slutförande erhålla skäligt arvode för uppdraget så ock ersättning
för sina kostnader.

19 KAP.

Om överförmyndare.

1 §-

överförmyndare väljas en för varje kommun, där ej annat följer av vad
nedan stadgas.

2 §.

I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses utan skall vad oi n överförmyndare
stadgas gälla förmyndarkammaren. Dock må frågor om samtycke,
tillstånd eller förordnande, varom sägs i 15 kap. 5, 8, 9, 10, 12 och
14 §§, i den mån Konungen därom förordnar å förmyndarkammarens vägnar
upptagas och avgöras av någon dess ledamot eller tjänsteman eller annan
lämplig persG''», som rådhusrätten utser.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Ledamot av förmyndarkammaren och den som är utsedd att i angivna
hänseenden fullgöra överförmyndares åligganden må ej, utan att Svea hovrätt
givit tillstand därtill, av rådhusrätten förordnas till förmyndare eller
god man.

3 §.

Två eller flera kommuner, som lyda under häradsrätt, må, då val av
överförmyndare förestår, efter förslag av rätten förena sig till ett överförmyndardistrikt.

Kommun, som ingått i sådant överförmyndardistrikt, må ej utträda förrän
den tid, för vilken överförmyndaren blivit utsedd, gått till ända.

4 §>

Kan i stad eller annan kommun tillsynen icke utövas av en överförmyndare
ensam, må rätten på framställning av kommunen förordna, att flera
överförmyndare skola väljas. I sådant fall äge rätten indela kommunen i
distrikt, ett för varje överförmyndare, eller ock bestämma annan lämplig
grund för förmynderskapens fördelning mellan överförmyndarna.

5 §.

Överförmyndare väljes i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
av allmän rådstuga samt på landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,
om sådana finnas. Valet skall förrättas inom utgången av
begyber månad årCt fÖre det’ med viIket överförmyndarens tjänstgöringstid

Då val av överförmyndare förrättats, skall det genast anmälas till rätten.
Har val ej skett i behörig tid, skall rätten göra anmälan därom hos länsstyrelsen,
som tillser att valet hålles så snart ske kan.

Äro flera kommuner förenade till ett distrikt för val av överförmyndare,
..kun”a kommunerna icke enas i valet av överförmyndare, skall rätten
till överförmyndare utse den av de valde som finnes därtill lämpligast.

6 §•

Till överförmyndare må i stad eller annan kommun eller i distrikt av flera
kommuner väljas den som blivit därtill vald inom annan kommun eller annat
distrikt.

7 §.

Överförmyndare väljes för en tid av fyra år. Avgår överförmyndare, innan
tiden för hans uppdrag är ute, skall i hans ställe annan väljas att tjänstgöra
under den tid som återstår. °

8 §.

Till överförmyndare skall väljas en i praktiska värv väl förfaren svensk
man eller kvinna, som uppnått tjugufem års ålder. Överförmyndare kan ej
den vara som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Domhavande må ej vara överförmyndare inom domsagan, ej heller må ledamot
av rådhusrätt, som arbetar å endast en avdelning, vara överförmyndare
i staden. J

. „m^ annai} avsäga sig uppdrag att vara överförmyndare än den som

icke ar bosatt inom den kommun eller någon av de kommuner, för vilka

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

valet förrättas, ämbets- eller tjänsteman som av sin befattning är hindrad
att fullgöra uppdraget, den som efter de fyra sistförflutna årens tjänstgöring
såsom överförmyndare är i tur att avgå från befattningen, den som
uppnått sextio års ålder samt den som eljest uppgiver förhinder, vilket godkännes
av valmyndigheten.

9 §.

överförmyndare kan när som helst av rätten entledigas, om han finnes
icke vara lämplig.

10 §.

För varje överförmyndare skall finnas en ersättare. Vad i 5—9 §§ stadgas
om överförmyndare skall äga motsvarande tillämpning å ersättare för honom.

Äro såväl överförmyndaren som ersättaren förhindrade att uppehålla befattningen
eller bestrida därtill hörande åliggande, äge rätten förordna tillfällig
vikarie.

11 §•

överförmyndaren vare skyldig att föra bok angående de förmynderskap
och godmanskap som inskrivits och stå under hans tillsyn, över ärenden
rörande förmynderskap, vilka ej inskrivits, skall särskild förteckning föras.

12 §.

överförmyndaren äge uppbära arvode till belopp, motsvarande ett för
hundra av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit
tvåhundra kronor, och eljest två för hundra därav, dock äge överförmyndaren
icke av en omyndig i arvode uppbära mera än ettusen kronor för år. Inkomsten
skall beräknas enligt årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga
är om omyndigs andel av inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanleva
i oskiftat bo, enligt årsuppgift rörande boet. Arvodet skall av förmyndaren
inbetalas vid räkningens eller årsuppgiftens avgivande, och äge förmyndare
ur dödsbo, däri den omyndige har del, förskottsvis utbekomma det belopp
som skall utgå i arvode. Avlämnas gemensam årsuppgift för underåriga
syskon, skall vid beräkning av arvodets belopp hänsyn tagas till vad av boets
inkomst belöper på syskonen samfällt.

Skall ej räkning eller årsuppgift avgivas, äger rätten, om särskilda skäl äro
därtill, tillägga överförmyndaren skäligt arvode att gäldas av den omyndiges
medel.

Vad nu sagts med avseende å arvode för förmynderskap skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om godmanskap.

13 §.

Stad eller annan kommun äger, om det finnes lämpligt, lämna bidrag till
arvode åt överförmyndaren och till bestridande av de med hans verksamhet
förenade kostnaderna. Kommunen äger ock att i ordning, som av Konungen
godkännes, bestrida samtliga utgifter för dessa ändamål, och äger i sådant
fall kommunen uppbära belopp som avses i 12 §.

14 §.

Rätten skall vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden. Med
avseende å Stockholms förmyndarkammare utövas denna tillsyn av Svea
hovrätt.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

överförmyndaren är med avseende å sin befattning underkastad ämbetsansvar.

15 §.

Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om förandet
av den bok och den förteckning, varom i 11 § förmäles, meddelas av
Konungen.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Mål och ärenden rörande äktenskaplig börd, faderskap till barn utom
äktenskap, adoption, vårdnad och underhåll.

1 §•

Talan angående äktenskaplig börd må väckas vid rätten i den ort, där
barnet har sitt hemvist, eller, om det avlidit, vid den rätt som har att upptaga
tvist om arv efter barnet.

2 §•

Är part i mål som avses i 1 § underårig, sinnessjuk eller sinnesslö, äge
förmyndaren eller god man, där sådan enligt 18 kap. skall förordnas, föra
talan för honom.

Modern varde i målet hörd, om det kan ske.

3 §.

Talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets egenskap
av trolovningsbarn må väckas vid rätten i den ort, där mannen har
sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är han död, må talan väckas vid den
rätt, som har att upptaga tvist om arv efter honom.

4 §.

I mål som avses i 3 § äge modern, om hon har vårdnaden om barnet, föra
talan för barnet, ändå att hon ej uppnått myndig ålder. Är särskild förmyndare
förordnad, äge han samma rätt att föra talan för barnet. Barnavårdsman
äge ock, själv eller genom ombud, föra sådan talan.

Envar, som äger att föra talan för barnet, skall erhålla tillfälle att yttra
sig i målet.

5 §•

Laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande vare rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemvist.

6 §.

I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten söka inhämta upplysning
huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller
utfäst. Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas såväl från
barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som
ock, där barnavårdsman förordnats för barnet, från den barnavårdsnämnd

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet och eljest från
barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av dem som
har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, varde ändock
hörd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke ej
erfordras, skall ock han höras.

7 §•

Är adoptivbarn underårig! eller lider det av sinnessjukdom eller sinnesslöhet,
må ansökan om adoptivförhållandets hävande enligt 4 kap. 9 § första
stycket göras av barnets fader eller moder, särskilt förordnad förmyndare
eller god man eller av barnavårdsnämnd. Är adoptant sinnessjuk eller sinnesslö,
äge hans förmyndare göra ansökan om adoptivförhållandets hävande
enligt 4 kap. 8 § eller 9 § andra stycket.

I ärende om adoptivförhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § lämne
rätten alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för
adoption erforderligt, så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans
förmyndare. Är adoptivbarnet omyndigt och är ej annan än adoptanten förmyndare,
eller vistas den, mot vilken ansökningen är riktad, å okänd ort,
skall hans rätt bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles.

8 §.

Mot rättens beslut i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande må talan fullföljas av envar, som äger göra ansökan därom
eller som skall höras i ärendet.

9 §.

Fråga rörande vårdnaden om barn upptages av rätten i den ort, där den
som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist.

Talan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist. Vill käranden i mål om underhåll till barn utom
äktenskap hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, vare
det tillåtet. Har den som var underhållsskyldig gentemot barn avlidit, upptages
talan om underhåll till barnet av den rätt, där dödsboet svarar. Angående
talan om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom
äktenskap skall vad angående talan om underhåll till barnet är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

Vad i första och andra styckena stadgas utgör ej hinder att upptaga fråga
som där avses i samband med äktenskapsmål.

10 §.

I mål eller ärende som angår vårdnaden äge rätten att för tiden intill dess
laga kraft ägande dom eller beslut föreligger förordna därom efter vad som
finnes skäligt.

Förordnande, varom i första stycket sägs, må på yrkande meddelas utan
huvudförhandling. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig
över yrkandet beredas motparten. Har förordnande meddelats, pröve rätten
när målet eller ärendet avgöres, om åtgärden skall bestå.

Förordnande, varom ovan sagts, gånge i verkställighet lika med laga kraft
ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

11 §•

I mål om underhåll till barn skall vad i 4 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Underhållsbidrag må bestämmas till olika belopp för särskilda delar av
underhållstiden.

Underhåll till barn må ej mot den underhållsskyldiges bestridande bestämmas
för tid efter det barnet fyllt aderton år, innan det kan tillförlitligen
bedömas, huruvida underhållsskyldighet föreligger därefter.

12 §.

I mål angående underhåll äge rätten att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna därom efter vad som finnes skäligt. Skyldighet
att utgiva bidrag må dock ej åläggas någon, med mindre sannolika
skäl föreligga att han är bidragsskyldig.

I fråga om förordnande som här avses skall vad i 10 § andra och tredje
styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Har mannen, efter det han på grund av förordnande som avses i 12 §
betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, genom
laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, må han
dock ej av den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit
men äge av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta
efter sex för hundra om året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma under prövning, inom ett år från
det domen vunnit laga kraft göras hos länsstyrelsen i det län, där målet
avgjordes av underrätt.

Vad av allmänna medel utgivits skall stanna å statsverket, där ej länsstyrelsen
på grund av särskilda omständigheter finner skäligt förordna, att
staten skall söka sitt åter av den som mottagit underhållsbidraget. Talan
om återbekommande av vad sålunda utgivits må ej väckas senare än ett år
från det utbetalningen ägde rum.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär i den
ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

14 §.

Finnes ej enligt vad ovan sagts behörig domstol, upptages målet eller
ärendet av Stockholms rådhusrätt.

Mål rörande omyndighetsförklaring eller dess hävande samt ärenden angående
förmynderskap och godmanskap.

15 §.

Ansökan, att någon skall förklaras omyndig, varde, då fråga är om den
som uppnått myndig ålder, upptagen av rätten i den ort, där den som avses
med ansökningen har sitt hemvist. Finnes ej behörig domstol efter vad
nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.

Avser ansökningen, att underårig skall förbliva omyndig jämväl efter
uppnådd myndighetsålder, höre målet till den rätt, där förmynderskapet

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

är inskrivet, eller, om inskrivning icke ägt rum, till den rätt, där inskrivning
skall ske.

Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring upptages av den rätt,
där förmynderskapet för den omyndige är inskrivet.

16 §.

Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den som avses
med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder så ock
av överförmyndaren samt i fall, varom i 10 kap. 2 § sägs, av förmyndaren.
Sinnessjuk som är för vård intagen å sinnessjukhus må ock förklaras
omyndig på anmälan av den som, enligt bestämmelser vilka meddelas av
Konungen, äger att beträffande där intagen göra sådan anmälan.

Omyndighetsförklarings hävande må sökas av den omyndige själv eller
hans förmyndare.

17 §.

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av den, om vars försättande
i omyndighet är fråga, eller har denne eljest medgivit, att omyndighetsförklaring
må meddelas, äge rätten utan huvudförhandling omedelbart
företaga målet till avgörande. Vad nu sagts äge ock tillämpning, då fråga
är att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten, såframt det må antagas
att hans hörande skulle vara utan gagn.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläggande
för den, om vars försättande i omyndighet är fråga, att svara i målet. Angående
sådant föreläggande gälle vad om stämning är stadgat.

18 §.

Ansökan av den som försatts i omyndighet att bliva förklarad myndig
må, om den finnes uppenbart ogrundad, utan huvudförhandling omedelbart
avslås. Har ansökan om hävande av omyndighetsförklaring gjorts eller tillstyrkts
av förmyndaren, må målet ock utan huvudförhandling omedelbart
företagas till avgörande, såvida förmyndarens inställelse ej finnes vara behövlig
för målets utredning.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläggande
för förmyndaren att svara i målet. Angående sådant föreläggande
gälle vad om stämning är stadgat.

19 §.

Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, förordne
rätten biträde att bevaka hans rätt i målet, om han begär det eller
om det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. Begär den
som på sådan grund försatts i omyndighet att förklaras åter myndig, må
ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforderligt.

Den som förordnats till rättegångsbiträde åtnjute av allmänna medel efter
rättens prövning skäligt arvode för det arbete han nedlagt å målet för
dess förberedande och utförande så ock ersättning för nödvändiga utgifter
och tidsspillan. Då målet avgöres, skall den, för vilken rättegångsbiträde
förordnats, förpliktas att till statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts
i arvode och ersättning, såframt ej sådan skyldighet finnes böra åläggas

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

motparten eller, där ansökningen gjorts av överförmyndaren, kostnaden
prövas skola stanna å statsverket.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning, om fri rättegång
beviljats den, för vilken biträde må förordnas.

20 §.

Kan i mål om omyndighetsförklaring dom ej omedelbart givas, äge rätten,
såframt dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den, om vars försättande
i omyndighet är fråga, eller för hans egendom, förordna, att han
skall vara omyndig under tiden intill dess målet av rätten avgöres. Förordnande,
varom nu är sagt, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande meddelas efter vad i första stycket sägs, skall, om det
kan ske utan märklig tidsutdräkt, tillfälle beredas den, om vars försättande
i omyndighet är fråga, att yttra sig. Förordnandet kan när som helst av
rätten återkallas.

21 §.

Ej må någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten, ej heller den som på sådan
grund försatts i omyndighet förklaras myndig, med mindre läkarintyg angående
hans sinnestillstånd blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant
intyg meddelas av Konungen.

22 §.

Har den som förklarats omyndig blivit förklarad åter myndig, må talan
mot domen fullföljas av envar, som enligt 16 § är behörig att föra talan om
hans försättande i omyndighet, så ock av förmyndaren.

23 §.

Om dom, varigenom någon förklarats omyndig, så ock om förordnande
som avses i 20 § skall ofördröjligen genom rättens försorg kungörelse införas
i allmänna tidningarna.

Har dom, varigenom någon förklarats omyndig, blivit i högre rätt ändrad
genom dom som vunnit laga kraft, eller har den som förklarats omyndig
förklarats åter myndig genom laga kraft ägande dom, eller har förordnande
som avses i 20 § återkallats eller i högre rätt upphävts, skall kungörelse
därom ske efter vad i första stycket sägs.

24 §.

Fråga om förordnande av förmyndare för underårig upptages av den rätt,
där förmynderskapet är inskrivet, eller, om inskrivning av förmynderskapet
icke ägt rum, av den rätt, där inskrivning skall ske.

Då någon som uppnått myndig ålder förklaras omyndig, skall förmyndare
förordnas av den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring gjordes.
Erfordras ny förmyndare, skall sådan förordnas av den rätt, där förmynderskapet
är inskrivet.

Fråga om entledigande av förmyndare upptages av den rätt, där förmynderskapet
är inskrivet eller skall inskrivas.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

25 §.

Ej må någon förordnas till förmyndare eller entledigas från sådan befattning,
med mindre han erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet.

26 §.

Kan i ärende angående förmyndares förordnande slutligt beslut ej omedelbart
givas, äge rätten, såframt omedelbar vård erfordras om den omyndiges
angelägenheter, förordna förmyndare för tiden intill dess ärendet av
rätten avgöres.

Har i mål om omyndighetsförklaring rätten, på sätt i 20 § stadgas, meddelat
beslut, att den, om vars försättande i omyndighet är fråga, skall vara
omyndig under tiden intill dess målet avgöres, skall rätten i där angiven
ordning med avseende å nämnda tid förordna förmyndare för honom.

27 §.

Uppkommer fråga om förmyndares entledigande av orsak, varom ill kap.
9 § sägs, och kan slutligt beslut ej omedelbart givas, äge rätten, såframt
dröjsmål skulle medföra fara för den omyndiges rätt och bästa, förordna om
förmyndarens skiljande från utövningen av förmynderskapet under tiden
intill dess ärendet av rätten avgöres.

Innan beslut fattas om förmyndarens skiljande från utövningen av förmynderskapet,
skall, om det utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle beredas
förmyndaren att yttra sig.

28 §.

Ansökan om förmyndares förordnande eller entledigande eller om annan
rättens åtgärd med avseende å förmynderskap må, såframt fråga ej är om
ärende, varom i 29 § stadgas, göras, förutom av överförmyndaren och förmyndare,
jämväl av barnavårdsman och den omyndige själv, om han fyllt
sexton år, så ock av hans make och närmaste fränder. Förmyndare, som
gjort sig skyldig till försummelse i vårdnaden om underårig, må entledigas
jämväl på ansökan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd. Frågor som
avses i denna paragraf skall ock rätten, när anledning är därtill, upptaga
utan att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföljas,
förutom av den som beslutet särskilt rörer, av envar som äger göra ansökan
efter vad nyss är sagt.

Mot beslut, varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst
åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens
beslut om utdömande av vitet.

29 §.

överförmyndarens eller rättens tillstånd till åtgärd beträffande omyndigs
egendom må sökas allenast av förmyndaren. Mot överförmyndarens eller
rättens beslut med avseende å sådant tillstånd så ock mot överförmyndarens
förordnande, att förbehåll, varom i 15 kap. 9 § andra stycket sägs, ej skall
gälla, må talan föras allenast av förmyndaren samt, såframt ärendet angår
omhändertagande av egendom, varöver den omyndige äger råda, eller återkallelse
av förmyndarens eller överförmyndarens tillstånd för omyndig att
driva näring, av den omyndige själv, om han fyllt sexton år.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Mot överförmyndarens eller rättens beslut i fall, varom i 13 kap. 8 § tredje
stycket sägs, må talan ej föras.

30 §.

Fråga om förordnande eller entledigande av god man som avses i 18 kap.
1 eller 2 § skall upptagas av den rätt, där förmynderskapet för den omyndige
är inskrivet eller skall inskrivas.

Uppkommer vid utredning av dödsbo fråga om förordnande av god man
enligt 18 kap. 4 §, höre ärendet till den rätt, varunder boet lyder. Skall god
man eljest förordnas enligt nämnda lagrum eller ock enligt 3 § samma kapitel,
ankomme det på rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas,
har egendom eller eljest behov av god man yppat sig. Erfordras ny god man
eller uppstår fråga om entledigande av god man, upptages ärendet av den
rätt, där godmanskapet är inskrivet.

31 §.

Vad i 25—27 §§ stadgas beträffande förmyndare skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om god man.

32 §.

Vad i 28 och 29 §§ stadgas om förmyndare och förmynderskap skall i
tillämpliga delar gälla jämväl beträffande god man och godmanskap, och
skall vad där sägs om omyndig, hans make och närmaste fränder, då fråga
är om godmanskap, varom i 18 kap. 3 eller 4 § förmäles, hava avseende å
den, för vilken god man förordnats, samt dennes make och närmaste fränder.
Då fråga är om godmanskap för omyndig, skall i ärende som avses i
28 § även förmyndaren äga den behörighet, varom där sägs; dock äge förmyndaren
i fall som avses i 18 kap. 2 § första stycket ej föra talan mot
rättens beslut.

33 §.

Talan mot överförmyndarens beslut föres skriftligen hos rätten inom två
veckor från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Med avseende å talan mot beslut som Stockholms förmyndarkammare
meddelar skall i stället för vad i första stycket sägs gälla vad som är föreskrivet
om talan mot rättens beslut.

34 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren fört talan, äger rätten, när skäl
äro därtill, vid målets eller ärendets avgörande tillerkänna överförmyndaren
ersättning av allmänna medel för det arbete han nedlagt å målets eller
ärendets utförande ävensom för nödiga utgifter. Rätten pröve ock, huruvida
ersättningen skall återgäldas av överförmyndarens motpart eller stanna å
statsverket.

överförmyndaren äge i mål eller ärende, däri han för talan, anlita ombud.

35 §.

Beslut eller dom, som meddelas av överförmyndaren eller rätten, skall
lända till efterrättelse utan hinder av att talan däremot föres, utom såvitt
angår dom, som innefattar hävande av omyndighetsförklaring, eller rättens

Första lagutskottets utlåtande nr 34. 65

(Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo häves eller förordnande
meddelas om gäldande av särskild ersättning, på sätt i 17 kap.
2 § tredje stycket sägs, eller förmyndare eller god man dömes till utgivande
av försuttet vite.

Gemensamma bestämmelser.

36 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om hämtning av part skall äga motsvarande
tillämpning å den, som i annan egenskap än vittne eller sakkunnig
skall höras i mål eller ärende som avses i denna balk.

Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten, bör iakttagas att förordnande
om skyldighet att inställa sig personligen ej gives beträffande den
som avses med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen skulle för
honom kunna medföra men eller fara.

37 §.

I fråga om mål eller ärende, vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller
överförmyndare för talan, skall vad i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

I mål eller ärende som avses i denna balk äge rätten, när det finnes lämpligt,
förordna att förhandling skall ske inom stängda dörrar.

39 §.

Mot beslut som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, som
avses i 10, 12, 20, 26, 27 eller 31 §, skall talan föras särskilt.

40 §.

över hovrättens beslut i fråga som avses i 39 § må klagan ej föras. Samma
lag vare med avseende å ärende som först handlagts av överförmyndaren.
Vad sist sagts gäller dock ej ärende som handlagts av Stockholms förmyndarkammare.
5

5 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 34.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

2) Lag

om införande av föräldrabalken.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1 §•

Den nu antagna föräldrabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda
i kraft den 1 januari 1950.

2 §.

Genom föräldrabalken upphävas med de begränsningar nedan stadgas:

lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äktenskap;

lagen samma dag (nr 377) om äktenskaplig börd;

lagen samma dag (nr 378) om adoption;

lagen den 11 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap;

lagen samma dag (nr 409) om makes underhållsskyldighet mot andra
makens barn;

lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om förmynderskap; och

13 § andra, tredje och fjärde styckena1 lagen samma dag (nr 321) angående
införande av lagen om förmynderskap.

De övergångsbestämmelser, som meddelats till förstnämnda fem lagar så
ock till de i desamma eller i lagen om förmynderskap vidtagna ändringar,
skola fortfarande i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i föräldrabalken, skall denna i stället tilllämpas.

4 §■

Talan som avses i 2 kap. 1 eller 2 § eller i 3 kap. 3 § föräldrabalken må
ej väckas, om rätten till sådan talan på grund av äldre lag gått förlorad
före föräldrabalkens ikraftträdande.

5 §.

Arvode, varom förmäles i 19 kap. 12 § föräldrabalken, skall ej utgå till
Stockholms förmyndarkammare beträffande sådant förmynderskap för underårig
eller godmanskap, som ställts under Stockholms rådhusrätts tillsyn
i samband med inregistrering av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift
utgått.

6 §.

Före den 1 januari 1950 meddelad dom, varigenom överflyttning skett av
vårdnaden om barn utom äktenskap eller ock bidragsskyldighet ådömts enligt
lagen om barn utom äktenskap eller jämkning vunnits med avseende
å sådan skyldighet, skall gå i verkställighet lika med laga kraft ägande dom,
där ej rätten annorlunda förordnat. Har i fråga som nu sagts beslut under

1 Senaste lydelse av 13 § se SFS 1942: 357.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

rättegången meddelats före nämnda dag, skola med avseende å beslutet föreskrifterna
i 30 § första stycket och 31 § lagen om barn utom äktenskap fortfarande
lända till efterrättelse.

7 §•

Vad i 20 kap. 13 § föräldrabalken stadgas skall jämväl äga tillämpning,
där någon på grund av förordnande, som i 28 § lagen om barn utom äktenskap
sägs, eller före den 1 januari 1950 meddelad dom, som ej vunnit laga
kraft, för tid efter föräldrabalkens ikraftträdande betalat underhållsbidrag
till barn utom äktenskap eller till barnets moder och genom laga kraft ägande
dom funnits icke vara underhållsskyldig.

8 §.

Vad i 11 § lagen om barn utom äktenskap stadgas med avseende å underhåll
till barn utom äktenskap vid faderns död skall fortfarande äga tillämpning.
...

3) Lag

om ändring i giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 5 kap. 7 § och 11 kap. 27 § giftermålsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Utskottets förslag.1)

2 KAP.
2 §•

Den, som----------föräldrarnas samtycke.

Är den---- -------anmälan förordnar.

/ fråga om adoptivbarn skall vad

nu sagts om föräldrarna gälla adoptanten
eller, om barnet adopterats av
makar eller ena maken adopterat
den andres barn, makarna.

5 KAP.

7 §•

Leva makar — —------— — därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll Om bidrag till barnens underhåll i
i fall, som avses i första stycket, stad- fall, som avses i första stycket, stadgas
i lagen om barn i äktenskap. gas i föräldrabalken.

* Utskottets förslag överensstämmer med Kungl. Maj:ts förslag.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Gällande lydelse.)

(Utskottets förslag.)

11 KAP.

27 §.

Om åliggande för rätten att vid
hemskillnad och äktenskapsskillnad
förordna, vilken av makarna skall erhålla
vårdnaden om barnen, så ock
om bidrag till barnens underhåll i
dessa fall stadgas i lagen om barn i
äktenskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

4) Lag

angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 3 §, 4 kap. 3 § och 5 kap. 4 § lagen den 8
juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives; att
efter 5 kap. skall införas ett nytt kapitel, betecknat såsom 6 kap., med den
överskrift och av den lydelse nedan angives; att nuvarande 6 kap. hädanefter
skall betecknas såsom 7 kap.; att 5 § i sistnämnda kapitel1 skall erhålla
ändrad lydelse enligt vad i det följande angives; samt att lagens överskrift
skall lyda som följer.

(Gällande lydelse.) (Utskottets förslag))

Lag om vissa internationella rätts- Lag om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förhållanden rörande äktenskap, förförmynderskap.
mynderskap och adoption.

3 KAP.

3 §•

Makar, som tillhöra främmande Makar, som tillhöra främmande

stat men hava hemvist här i riket, stat men hava hemvist här i riket,

må, där talan om äktenskapsskill- må, där talan om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad är anhängig- nåd eller hemskillnad är anhängig gjord

i deras hemland, var för sig gjord i deras hemland, var för sig
utverka förordnande, som i 7 kap. utverka förordnande som i 15 kap.
12 § av lagen om äktenskaps ingåen- 11 § giftermålsbalken sägs, ändå att
de och upplösning sägs, ändå att så- sådan skillnad, varom fråga är, ej
dan skillnad, varom fråga är, ej kan kan här meddelas. Dock skall förord- 1 2

1 Senaste lydelse av 3 kap. 3 § se SFS 1915: 436, av 4 kap. 3 § och 5 kap. 4 § se SFS
1924:340 och av 6 kap. 5 § se SFS 1931:154.

2 Utskottets förslag överensstämmer med Kungl. Maj:ts förslag.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Gällande lydelse.)

här meddelas. Dock skall förordnandet
upphöra att gälla, där den i makarnas
hemland väckta talan varder
återkallad eller ogillad eller förordnandet
ej inom ett år stadfästes av
behörig myndighet därstädes.

(Utskottets förslag.)

nandet upphöra att gälla, där den i
makarnas hemland väckta talan varder
återkallad eller ogillad eller förordnandet
ej inom ett år stadfästes
av behörig myndighet därstädes.

4 KAP.

3 §•

Skall förmynderskap för underårig,
som vistas här i riket, ej anordnas
enligt svensk lag, eller är ännu
ej utrett, om det skall ske, äge likväl
rätten eller domaren, om den
omyndiges angelägenheter kräva
omedelbar vård, efter vad i svensk
lag är stadgat förordna förmyndare
för tiden intill dess förmynderskap anordnats
i enlighet med den främmande
statens lag eller förmyndare blivit
av rätten genom slutligt beslut
utsedd. 5

Skall förmynderskap för underårig,
som vistas här i riket, ej anordnas
enligt svensk lag, eller är ännu
ej utrett, om det skall ske, äge likväl
rätten, om den omyndiges angelägenheter
kräva omedelbar vård, efter
vad i svensk lag är stadgat förordna
förmyndare för tiden intill
dess förmynderskap anordnats i enlighet
med den främmande statens
lag eller förmyndare blivit av rätten
genom slutligt beslut utsedd.

Är förmynderskap-----omyndiges angelägenheter.

5 KAP.
4 §•

Skall i visst fall svensk lag ej äga
tillämpning beträffande omyndighetsförklaring
av någon, som vistas
här i riket, eller är ännu ej utrett,
om det skall ske, äge likväl rätten
eller domaren, om dröjsmål uppenbarligen
skulle medföra fara, förordna,
att han skall vara omyndig under
tiden intill dess vård om hans
angelägenheter anordnats i enlighet
med lagen i hans hemland eller rätten
meddelat slutligt utslag, så ock
för samma tid förordna förmyndare.
I avseende å förordnande, varom nu
är sagt, skall vad i lagen om förmynderskap
12 kap. 8 § och 14 § andra
och tredje styckena är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

Är förmynderskap —------

Skall i visst fall svensk lag ej aga
tillämpning beträffande omyndighetsförklaring
av någon, som vistas
här i riket, eller är ännu ej utrett,
om det skall ske, äge likväl rätten,
om dröjsmål uppenbarligen skulle
medföra fara, förordna, att han skall
vara omyndig under tiden intill dess
vård om hans angelägenheter anordnats
i enlighet med lagen i hans hemland
eller rätten meddelat dom, så
ock för samma tid förordna förmyndare.
I avseende å förordnande, varom
nu är sagt, skall vad i 20 kap.
20 §, 26 § andra stycket och 39 § föräldrabalken
är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

----omyndiges angelägenheter.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Gällande lydelse.) (Utskottets förslag.)

6 KAP.

Om adoption.

1 §•

Jämför 26 § lagen om adoption. Utländsk undersåte må ej här i

riket adoptera eller adopteras, med
mindre adoptionen blir gällande i
den stat han tillhör.

Svensk undersåte må ej i främmande
stat adoptera eller adopteras,
där ej Konungen med avseende å viss
stat eller för bestämt fall medgivit, att
det må ske.

2 §•

Jämför 27 § lagen om adoption. Adoptiv förhållande må ej, där

adoptanten är utländsk undersåte,
här i riket hävas, med mindre hävandet
varder gällande i den stat han tillhör.

År adoptanten svensk undersåte,
må adoptivförhållande ej utrikes hävas
med verkan här i riket, där ej
Konungen med avseende å viss stat
eller för bestämt fall medgivit det.

6 KAP.

Konungen äger, efter avtal med
Danmark, Finland, Island och Norge
eller med en eller flera av dessa stater,
med avseende å undersåtar i
fördragsslutande stat, stadga avvikelser
från de i denna lag givna bestämmelser
och jämväl i övrigt meddela
föreskrifter om internationella
rättsförhållanden rörande äktenskaps
ingående, återgång av äktenskap, äktenskapsskillnad,
hemskillnad samt
förmynderskap för underåriga och
omyndigförklarade.

Efter avtal -Skall, enligt

7 KAP.

§•

Konungen äger, efter avtal med
Danmark, Finland, Island och Norge
eller med en eller flera av dessa stater,
med avseende å undersåtar i
fördragsslutande stat, stadga avvikelser
från de i denna lag givna bestämmelser
om internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps ingående,
återgång av äktenskap, äktenskapsskillnad,
hemskillnad, förmynderskap
för underåriga och
omyndigförklarade så ock i övrigt
meddela föreskrifter i dessa hänseenden
samt beträffande internationella
rättsförhållanden rörande adoption.

--meddelade bestämmelserna.

--främmande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

5) Lag:

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1 §•

Yrkar part i mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom
äktenskap, att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper, som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum, äge rätten förordna
om sådan undersökning med avseende å modern och barnet ävensom,
såvitt angår mål om äktenskaplig börd, mannen i äktenskapet och i mål om
faderskapet till barn utom äktenskap den uppgivne fadern. Kan det hållas
för visst, att annan än mannen i äktenskapet eller den uppgivne fadern haft
samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, må förordnande om
undersökning avse jämväl honom.

På yrkande av part äge ock rätten,
där så visar sig erforderligt, förordna,
att undersökningen skall omfatta
syskon till barnet eller föräldrar och
syskon till annan som avses med förordnande
enligt första stycket.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig lämnas den som
förordnandet skulle avse.

2 §•

Rätten äge vid vite förelägga den, som avses med förordnande enligt 1 §,
att med intyg av behörig läkare visa, att för blodundersökning erforderligt
blodprov tagits å honom eller att han undergått annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt angår barn som ej fyllt aderton
år, skall föreläggandet givas den som har vårdnaden om barnet.

3 §•

Har någon efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande undergått
undersökning som avses i denna lag, äge han rätt till ersättning för
nödiga kostnader i anledning av undersökningen samt för tidsspillan efter
vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall utgivas av den part, som påkallat undersökningen. Åtnjuter
parten fri rättegång, gälle vad därom finnes stadgat. 4

4 §■

Vid föreläggande enligt 2 § må fästas villkor, att den, som påkallat undersökningen,
i god tid till den, vilken föreläggandet gäller, erlägger ett belopp,
motsvarande den gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd
läkare äger betinga sig för den avsedda åtgärden. Vad nu sagts skall
äga avseende jämväl å nödiga kostnader till resa och uppehälle i anledning
av undersökningen.

Skall gottgörelse enligt lagen om fri rättegång gäldas av allmänna medel,
äge vad i första stycket stadgas ej tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §•

Närmare bestämmelser om tagandet av blodprov och dess insändande till
sakkunnig för undersökning så ock om annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Genom denna lag upphäves lagen den 26 maj 1933 (nr 229) angående
blodundersökning i mål om barn utom äktenskap.

6) Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Utskottets förslag.’)

3 §.

Part, som---—--talan utgått.

Av allmänna------för en.

När i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap
blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga
egenskaper äger rum på begäran av
part, som åtnjuter fri rättegång, skall
stämpel ej åsättas utlåtande över undersökningen.
Gottgörelse, som i statens
eller kommuns tjänst anställd
läkare äger betinga sig för åtgärd i
och för undersökningen, skall utgå
av allmänna medel. Har rätten förordnat
om undersökning av någon,
skall ersättning och förskott, som må
tillkomma honom, utgå efter enahanda
grunder och i samma ordning,
som stadgas angående ersättning och
förskott av allmänna medel till vittnen.

15 §.

Beslut rörande fråga som avses i Beslut rörande fråga som avses i
denna lag meddelas av rätten. Krigs- denna lag meddelas av rätten. Ägo- 1 2

1 Senaste lydelse av 3 och 15 §§ se SFS 1947: 633.

2 Utskottets förslag överensstämmer med Kungl. Maj:ts förslag.

Har i mål om faderskap till barn
utom äktenskap, däri den uppgivne
fadern åtnjuter fri rättegång, eller i
mål om äktenskaplig börd, däri käranden
åtnjuter sådan förmån, i statens
eller kommuns tjänst anställd
läkare tagit blodprov för undersökning
av faderns samt moderns och
barnets blodgruppsegenskaper, skall
ersättning härför gäldas av allmänna
medel. Stämpel skall ej åsättas
utlåtande som i anledning av undersökningen
avgives.

Första lagutskottets utlåtande nr 34. 73

(Gällande lydelse.) (Utskottets förslag.)

rätts, ägodelningsrätts eller vatten- delningsrätts eller vattendomstols bedomstols
beslutanderätt må dock, då slutanderätt må dock, då domstolen
domstolen ej håller sammanträde, ej håller sammanträde, utövas av
utövas av krigsdomaren, ägodelnings- ägodelningsdomaren eller vattenrättsdomaren
eller vattenrättsdomaren. domaren.

Har rätten------rättegången därstädes.

I fråga om talan mot beslut som I fråga om talan mot beslut som
meddelats av krigsdomare, ägodel- meddelats av ägodelningsdomare elningsdomare
eller vattenrättsdomare ler vattenrättsdomare äge vad som är
äge vad som är stadgat om talan mot stadgat om talan mot ägodelningskrigsrätts,
ägodelningsrätts och vat- rätts och vattendomstols beslut mottendomstols
beslut motsvarande till- svarande tillämpning,
lämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

B) att riksdagen med anledning av motionerna I: 257,
II: 28 och II: 321 måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning av frågan, i
vilken utsträckning barnavårdsman bör utses för barn i äktenskap
och adoptivbarn jämte därmed sammanhängande
spörsmål, samt för riksdagen framlägga det förslag vartill
utredningen kan föranleda; samt

C) att motionerna I: 253, 256 och 257 samt II: 28, 318, 321
och 322, i den män de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet hemställt ovan under A) och B), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Kriigel, Lodenius, Olofsson,
Lindblom, fruar Sjöström-Bengtsson, Lindström och herr Löthner;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Landgren,
Andersson i Mölndal, Fagerholm, Svensson i Stenkyrka*, fru Gärde
Widemar och herr Edenman.

* Ej närvarande vid utlätandets justering.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

Reservationer:

vid 2 kap. 1 § förslaget till föräldrabalk

av herr Branting, fruar Sjöström-Bengtsson, Lindström och Gärde Widemar,
vilka anfört följande:

Hittills har gällt att om mannen vill påstå att barn, som hustrun fött
under äktenskapets bestånd, saknar äktenskaplig börd, skall han väcka
talan därom inom sex månader från det han fått kunskap om barnets födelse.
Med hänsyn till att det ur flera synpunkter kan vara olämpligt eller
olyckligt, om mannen en längre tid dröjer med sitt ståndpunktstagande i
fråga om barnets börd, har alltså tiden inom vilken han skall väcka talan
begränsats till ett halvt år. Givetvis har härvid också hänsyn tagits därtill,
att det vanligen torde ligga i barnets intresse att äga äktenskaplig börd.

Enligt den nu i 2 kap. 1 § föreslagna bestämmelsen i föräldrabalken kan
mannen dröja med att väcka nu ifrågavarande talan intill dess tre år förflutit
efter det han fick kunskap om barnets födelse.

Som regel torde, enligt vår mening, en betänketid och en förberedelsetid
för rättegången, omfattande sex månader, vara tillfyllest. Dock må medgivas
att undantagsvis fall kunna förekomma, där mannen skäligen bör
disponera längre tid för att bliva i tillfälle att väcka sin talan. Han kan
exempelvis vistas å utrikes ort, då han får veta barnets födelse. Vi vilja
därför icke motsätta oss, att tiden inom vilken mannen skall väcka talan
angående barnets äktenskapliga börd utsträckes, exempelvis till två år
från det han fått kunskap om barnets födelse. Att därutöver göra det möjligt
för mannen att hålla frågan svävande synes oss icke lämpligt, ej heller
motsvara något mannens berättigade intresse.

Enligt det nu framlagda förslaget har ytterligare stadgats, att om mannen
ej varaktigt sammanbott med barnet, han kan, efter det han fått kunskap
om barnets födelse, dröja hur länge som helst med att väcka talan
om att barnet saknar äktenskaplig börd. Blott i det fall, att talan väckes
från barnets sida mot honom — exempelvis angående underhållsbidrag
eller annat krav, grundat på att barnet har äktenskaplig börd — inträder
för mannen en viss preskriptionstid i fråga om hans rätt att bestrida barnets
äktenskapliga börd. Efter det att nu ifrågasatt talan väckts mot mannen,
skall han nämligen —- för det fall att han vill frånkänna barnet dess
äktenskapliga börd — väcka talan mot barnet inom ett år efter det han
själv delgivits stämning.

Om mannen under de nu förutsatta förhållandena, d. v. s. att han ej
varaktigt sammanbott med barnet, skulle do, ha vissa hans arvingar enligt
förslaget rätt att väcka talan om barnets börd inom ett år efter dödsfallet.

Dessa bestämmelser ha tillkommit med tanke på exempelvis ett sådant
fall, att makarna levat åtskilda och att det dem emellan varit alldeles

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

klart, att barnet icke är mannens barn. För sådant eller liknande fall har
alltså mannen, enligt förslaget, tillerkänts rätt att dröja hur länge han
vill, efter det han fått veta barnets födelse, med att framställa yrkande
om att barnet saknar äktenskaplig börd.

Man kan ifrågasätta lämpligheten av de nu angivna lagreglerna även för
det av förslagsställarna tänkta fallet. Det kan väl göras gällande att en
man, som levat skild från hustru och barn och får veta att hon fött ett
barn, vilket kommer att kyrkoskrivas såsom hans barn, rimligen bör hava
en skyldighet att inom skälig tid få saken angående barnets börd tillrättalagd.
Frågan kompliceras också genom den mannens arvingar medgivna
rätten att efter hans död föra talan om barnets börd. Dessa kunna givetvis
icke alltid förutsättas veta, om icke makarna träffats tillfälligtvis, trots
att mannen levat skild både från hustrun och barnet. Men framför allt synes
oss den nu ifrågavarande lagregeln oantagbar därför att den formulerats
så, att den täcker också helt andra fall än de förutsatta. Lagens enda
förutsättning för att tillerkänna mannen en obegränsad tid till att föra talan
om barnets börd är, såsom anförts, att »mannen ej varaktigt sammanbott
med barnet». Uppenbarligen kunna exempelvis sådana fall förekomma,
att makarna leva tillsammans men att mannen ej varaktigt sammanbott
med barnet helt enkelt därför att makarna låtit barnet från dess födelse
vistas och växa upp i ett annat hem. Makarna kunna t. ex. ha låtit
barnet leva hos hustruns föräldrar på landet, under det att de själva bo
i staden. Något rimligt skäl varför, i ett sådant fall, mannen skulle äga
rätt att när som helst under makarnas äktenskap väcka talan om barnets
börd synes oss icke föreligga. Så som nu lagen formulerats, får stadgandet
en mycket mera vidsträckt innebörd än torde ha avsetts.

Med stöd av vad sålunda anförts få vi hemställa, att 2 kap. 1 § förslaget
till föräldrabalk måtte erhålla följande lydelse.

Vill mannen vinna förklaring, att barn som avses i 1 kap. 1 § icke
har äktenskaplig börd, skall han väcka talan mot barnet eller, om barnet
avlidit, dess arvingar inom två år från det han fick kunskap om
barnets födelse.

Talan enligt första stycket må ej äga rum, om mannen, sedan han
fått kunskap om att modern haft samlag med annan under tid, då barnet
kan vara avlat, efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt.

vid 3 kap. 2 § förslaget till föräldrabalk

av herr Brant ing, fruar Sjöström-Bengtsson, Lindström, Gärde Widemar
och herr Edenman, vilka anfört följande:

Vi äro ense med utskottets majoritet att den nuvarande bevisregeln,
vilken för faderskapspresumtionens hävande fordrar, att varje möjlighet
till faderskap är utesluten, måste betraktas som alltför sträng. Regeln medför
till följd härav att risken för misstag beträffande faderskapet är ganska

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

betydande. En ändring av lagregeln framstår därför som önskvärd i syfte
att öppna större möjlighet att faderskap fastställes i överensstämmelse med
verkliga förhållandet.

Hur långt man härvid bör gå har under förarbetena till förslaget varit
föremål för delade meningar. Enligt ärvdabalksakkunnigas förslag fordrades
för faderskapspresumtionens hävande, att det var »uppenbart osannolikt»
att barnet avlats vid det samlag som svaranden visats ha haft med
modern under konceptionstiden. Under remissbehandlingen godtogs detta
förslag av flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar. I propositionen
däremot har föreslagits att presumtionen skall falla, så snart det är
»osannolikt» att samlaget i fråga verkat befruktande.

Man synes icke kunna bortse från att Kungl. Maj :ts av utskottets majoritet
tillstyrkta förslag kräver ett något mindre mått av bevisning för presumtionens
kullkastande än ärvdabalksakkunnigas förslag. Av departementschefens
yttrande på denna punkt synes även framgå, att en sådan
skillnad är åsyftad.

Då man nu går att ändra gällande rätt på denna synnerligen viktiga
punkt, är det självfallet att man måste iakttaga stor försiktighet. Det bör
icke vara så, att varje tvivel om mannens faderskap skall kunna föranleda
att han fritages från faderskapet; mannen i fråga har ju dock haft samlag
med modern å sådan tid att han kan vara fader till barnet. Motbevisningen
måste ha nått en avsevärd styrka. Härför talar främst hänsynen
till modern och barnet. Om måttet av den bevisning som kräves för
presumtionens kullkastande ej sättes tillräckligt högt, kan modern nämligen
lätt utsättas för trakasserier bl. a. genom att möjligheterna öka för
mannen att inför domstol misstänkliggöra modern för att ha stått i förbindelse
med flera män. Därmed kommer med visshet antalet fall att öka,
då faderskapet ej kan fastställas, och gruppen barn utan rättslig fader
blir större. Så blir fallet redan med den lydelse, som nedan förordas —
dock icke i samma utsträckning som om utskottsmajoritetens förslag skulle
vinna riksdagens bifall.

Vi anse sålunda att det genom propositionen framlagda förslaget gått
för långt i uppmjukning av den nuvarande regeln och att ärvdabalksakkunnigas
förslag är att föredraga samt hemställa, att 3 kap. 2 § i förslaget
erhåller följande lydelse:

Varder utrett, att mannen haft samlag med modern å tid, då barnet
kan vara avlat, skall han anses såsom fader, om det ej är uppenbart
osannolikt att barnet avlats vid samlaget.

vid 5 kap. i § förslaget till föräldrabalk

av fruar Sjöström-Bengtsson och Lindström vilka anfört:

Om en änka eller frånskild moder gifter om sig, får äktenskapet bl. a.
den följden, att hennes namn ändras. Däremot komma hennes barn i det
föregående äktenskapet att bibehålla samma släktnamn som förut. Detta
förhållande kan under vissa omständigheter medföra svårigheter för så -

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

dant barn, i det att barnet, som lever inom viss familj, det oaktat icke bär
denna familjs släktnamn. Visserligen finnes, såsom departementschefen
erinrat, möjlighet att enligt förordningen angående antagande av släktnamn
få till stånd namnändring i nu avsedda fall. Emellertid torde detta
innebära en för många svårframkomlig väg, och det finnes anledning förmoda,
att namnändring i denna ordning icke sker i alla de fall, där det är
till nytta för barnet att erhålla styvfaderns släktnamn. I stället böra i detta
avseende gälla samma regler som för barn utom äktenskap.

På nu anförda skäl få vi föreslå, att 5 kap. 1 § förslaget till föräldrabalk
måtte erhålla följande lydelse:

Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn. Har modern ingått
äktenskap med annan, må denne giva barnet sitt släktnamn. Till sådan
ändring av namn erfordras samtycke av den som har vårdnaden
om barnet, där detta är under tjuguett år, och av barnet själv, om
det fyllt aderton år.

Barn som, sedan det fyllt aderton år, erhåller äktenskaplig börd genom
att föräldrarna ingå äktenskap med varandra, behåller det släktnamn
som dessförinnan tillkom barnet, såvida icke barnet själv annorlunda
bestämmer.

vid 6 kap. 3 § förslaget till föräldrabalk

av herr Branting, fruar Sjöström-Bengtsson, Lindström och Gärde Widemar,
vilka ansett att utskottets utlåtande beträffande denna paragraf i förslaget
till föräldrabalk bort ha följande lydelse:

Utskottet delar föredragande departementschefens uppfattning att kroppsaga
bör undvikas även av föräldrar mot barn. Ur nu angivna principiella
utgångspunkt är det självfallet att betrakta som ett steg framåt att i Kungl.
Maj :ts förslag uttrycket »tukta» utbytts mot »tillrättavisande uppfostringsmedel»
i syfte att utmärka att äganderätten är begränsad. Även efter denna
ändring torde dock risk föreligga att lagstadgandet om föräldrars tuktorätt
tages till intäkt för att aga är tillåten även i kraftiga former, vilka enligt
utskottets mening böra vara straffbelagda som misshandel.

Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas, om icke stadgandet borde helt
utgå. Mot en sådan lösning har under ärendets behandling invänts, att
härigenom en kroppslig tillrättavisning även av mycket lindrig art bleve
jämställd med straffbar misshandel, vilket vore att gå för långt. Enligt utskottets
mening är det tveksamt, om den lindriga form av fysisk tillrättavisning,
som även utskottet anser icke bör straffbeläggas, verkligen ingår
under begreppet straffbar misshandel. Med hänsyn till den tveksamhet som
råder på denna punkt vill utskottet emellertid icke i detta sammanhang
yrka att det föreslagna stadgandet utgår. Däremot anser utskottet lämpligt
att man vid en kommande revision av straffreglerna rörande brott mot
person överväger huruvida misshandelsbegreppet icke bör få en sådan
utformning, att därunder otvetydigt ej inbegripes denna lindriga form av

Första lagutskottets utlåtande nr 34-

kroppslig tillrättavisning från föräldrar gentemot barn, som enligt vad nyss
sagts ej bör vara straffbelagd. Därest en sådan ändring kommer till stånd,
föreligger icke någon som helst anledning att bibehålla det särskilda stadgandet
om föräldrars äganderätt.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

491676