Första lagutskottets utlåtande nr 34 (Utlåtande 1947:L1u34 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

Xr 34.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av den på
internering snämnden enligt 6 § första stycket lagen om
förvaring och internering i såkerhetsanstalt ankommande
förhandsprövningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 74,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Hedlund i Östersund hemställt,
att riksdagen måtte, med antagande av förslag till lagtext som torde
utarbetas av vederbörande utskott, besluta upphävande fr. o. m. den 1 januari
1948 av den förhandsprövning som enligt 6 § första stycket lagen den 18
juni 1937 om förvaring och internering i såkerhetsanstalt ankommer på interneringsnämnden
innan domstol äger döma till förvaring eller internering.

I fråga* om de skäl motionären anfört till stöd för sin hemställan får utskottet,
i den män redogörelse därför ej lämnas nedan, hänvisa till motionen.

Gällande rätt samt historik m. m.

Enligt 6 § första stycket lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering
i såkerhetsanstalt, vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1946, skall
domstol innan den enligt 1, 2 eller 4 § dömer till förvaring eller internering
inhämta yttrande från intemeringsnämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.
Finner nämnden den ifrågasatta åtgärden icke böra äga rum, är frågan
därom förfallen. Liknande bestämmelser meddelas i 15 § samma lag för
det fall att domstol, i fråga om den som utskrivits på prov och därefter
övertygats att ha begått annat brott, överväger att förordna att den ådömda
förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott samt att den
brottslige skall återintagas i säkerhetsanstalten. Förordnande om sådant återtagande
må sålunda ej beslutas med mindre nämnden tillstyrkt åtgärden.

Mot stadgandet i 6 § första stycket svarande bestämmelser om samverkan
mellan domstolarna och intemeringsnämnden funnos upptagna i lagen den
22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och lagen
samma dag om internering av äterfallsförbrytare. Till grund för dessa båda
lagar lågo av särskilt tillkallade sakkunniga avgivna förslag (se SOU 1923:
36). Som motivering till bestämmelserna om skyldighet för domstol att inhämta
intemeringsnämndens yttrande i förvaringsfallen anförde de sakkunniga,
att i fråga om straffs utbytande mot förvaring några bestämda objektiva
förutsättningar aldrig kunde anses föreligga. Risk skulle därför uppstå
att de många olika domstolarna, om dessa ensamma hade att fatta beslut om
förvaring, följde olika principer och att stränghet i lagens tillämpning från
en eller annan domstols sida skulle kunna skada institutet i folkmeningen
och göra det mindre användbart. De sakkunniga ansågo därför att beslut

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

om förvaring skulle stödja sig på både domstol och interneringsnämnd. Domstolen
skulle besluta om förvaring men skulle ej få fatta sådant beslut om
interneringsnämnden ej givit sitt tillstyrkande. Hade domstolen och interneringsnämnden
varit eniga i sin uppfattning att straff borde bortfalla och
förvaring inträda, syntes alla rimliga krav på försiktighet vara tillgodosedda
och ingen beskyllning för godtycklig rättsskipning vara alt befara. — Chefen
för justitiedepartementet anförde härom i den till grund för såväl förvaringssom
interneringslagstiftningen liggande propositionen till 1927 års riksdag
(nr 10) följande.

Därigenom att ett domstolsbeslut erfordras beredes den tilltalade tillfälle
att under hävdvunna, betryggande former utföra sin talan. Vad angår nämnden,
har dess medverkan vid förvaringsbeslutet betydelse i olika avseenden.
En samverkan mellan de olika domstolarna och en för hela riket gemensam
sakkunnig myndighet är ägnad att garantera en viss enhetlighet i institutets
handhavande. Vidare vinnes genom denna anordning den fördelen, att den
speciella sakkunskapen i dess olika former erhåller omedelbart inflytande på
avgörandet. Då dessutom beträffande två platser i nämnden frågan om ledamöternas
närmare kvalifikationer lämnats öppen, har en möjlighet beretts
att i nämnden låta jämväl lekmannaelementet erhålla inflytande. Den allsidiga
prövning, som en dylik obligatorisk samverkan mellan domstol och
nämnden garanterar, synes mig ägnad att innebära ett fullt tillfredsställande
skydd för den personliga friheten.

I propositionen upptogos i huvudsak samma bestämmelser om samverkan
mellan domstol och nämnd som föreslagits av de sakkunniga.

I förslaget till lagen om internering av återfallsförbrytare hade de sakkunniga
utgått från att beslut om internering helt skulle ankomma på interneringsnämnden.
Härigenom tänkte man sig bäst kunna erhålla garanti
för likhet och jämnhet vid lagens tillämpning och dessutom skulle den fördelen
vinnas, att samma organ, som ådömde internering, även finge utöva
uppsikt över den till internering dömde, såväl under anstaltstiden som därefter,
samt besluta om hans utskrivning från anstalten. I lagförslaget hade
också, enligt de sakkunniga, intemeringsförutsättniingarna bestämts på ett
sådant sätt att för deras tillämpning domstols medverkan ej skulle vara erforderlig.
Chefen för justitiedepartementet ansåg emellertid, att domstols
medverkan borde fordras jämväl när det gällde internering, och i propositionen
upptogos i huvudsak samma bestämmelser om samverkan mellan
domstol och nämnd vid internering som vid förvaring. Riksdagen fann ej
anledning till erinran mot de i propositionen framlagda lagförslagen. (Första
lagutskottets utlåtande nr 23 och riksdagens skrivelse nr 160).

I det av särskilda sakkunniga avgivna lagförslag (SOU 1937: 3), som ligger
till grund för 1937 års lag om förvaring och internering i säker hetsanstalt,
upptogs utan särskild motivering den princip om samverkan mellan domstol
och nämnd, som kommit till uttryck i 1927 års lagar. I den till grund
för nämnda lag liggande propositionen (nr 310) bibehölls intemeringsnämndens
befattning med ärenden om förvaring och internering enligt de sakkunnigas
förslag. I propositionen påpekade departementschefen att de sakkun -

Första lagutskottets utlåtande nr 34-

nigas lagförslag i fråga om förutsättningarna för ådömande av förvaring
innebure en betydande utvidgning av förvaringsinstitutets tillämpningsområde,
i det att kravet på den brottslighet som den tillalade skulle ha låtit
komma sig till last väsentligt nedsatts. En reform i denna riktning hade allmänt
betecknats som önskvärd. I några av de yttranden som infordrats över
lagförslagen hade emellertid erinrats, att den d förslaget uppställda förutsättningen
för ådömande av förvaring att å brottet enligt lag kunde följa straffarbete
eller i fråga om sedlighetsbrott straffarbete eller fängelse kunde föreligga
ehuru i det särskilda fallet det brott den tilltalade förövat vore ganska
obetydligt. För att full säkerhet skulle vinnas att ett sådant brott icke skulle
kunna leda till ådömande av förvaring hade föreslagits, att i lagen skulle
stadgas att förvaring ej skulle kunna ådömas med mindre brottet i det särskilda
fallet prövades förskylla straff av viss svårhetsgrad. Departementschefen
anförde härom:

Uppenbarligen bör förvaring icke ådömas i de fall, då brottet är av så
ringa beskaffenhet att frihetsförlust på obestämd tid skulle framstå såsom
en icke rimlig påföljd av brottet. Även med bibehållande av den av de sakkunniga
föreslagna regeln torde man emellertid kunna utgå från att lagen
icke kommer att tillämpas på annat sätt. Det må erinras om att bland förutsättningarna
för förvaring ingår, att den tilltalade befinnes vara vådlig
för annans säkerhet till person eller egendom och att frågan om hans vådlighet
skall bedömas under hänsynstagande bland annat till den ådagalagda
brottsligheten. En stark garanti för omsorgsfull prövning av dessa frågor
ligger däri, att förvaring ej kommer till stånd med mindre icke endast domstolen
utan jämväl den för hela riket gemensamma interneringsnämnden
funnit skyddsåtgärden böra ådömas. Den av de sakkunniga föreslagna regeln
torde därför kunna bibehållas.

Första lagutskottet betonade i sitt utlåtande (nr 65) över förslaget till 1937
års lag — med tanke på möjlighelen att de dömande myndigheterna skulle
visa någon benägenhet för att tillämpa lagen på sådant sätt att förvaring
ådömdes för obetydliga brott — att förvaring ej borde ifrågakomma vid
brottslighet av så ringa beskaffenhet att ett frihetsberövande för den allmänna
uppfattningen skulle framstå som stötande samt anförde att det
icke torde kunna befaras att interneringsnämnden, som vore för hela riket
gemensam och på grund härav och med hänsyn till sin sammansättning utgjorde
en garanti för ett både enhetligt och sakkunnigt bedömande av frågan
om lämpligheten av förvarings ådömande och vars medgivande utgjorde
förutsättning för skyddsåtgärdens användning, skulle tillstyrka förvaring i
sådana fall då detta skulle stå i strid med lagstiftningens syfte.

I samband med den lagstiftning år 1945 som ledde till antagande av den
nu gällande lydelsen av 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen vidtogos även vissa
ändringar i 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I
sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 36) över propositionen i ämnet (nr
207) anförde första lagutskottet härvid i fråga om interneringsnämnden följande.

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

Inom utskottet har ifrågasatts om icke införandet av den nya relativt tidsbegränsade
förvaringsformen borde föranleda ett övervägande huruvida det
allt fortfarande skall vara erforderligt att på förhand inhämta interneringsnämndens
medgivande innan domstolarna äga döma till förvaring. Det har
anförts att nämndens väsentliga uppgift, på samma sätt som ungdomsfängelsenämndens,
borde vara att besluta om de internerades och förvarades utskrivning.
Vid ungdomsfängelselagens tillkomst avvisades tanken att dom
å ungdomsfängelse — ett obestämt straff med fyra års maximum — borde
föregås av en central förhandsprövning med ledning allenast av skriftligt
material angående denna strafforms lämplighet. På grund av den betydande
utsträckning av förvaringslagens tillämpning som de nya reglerna i 1937 års
lag torde komma att medföra, lärer interneringsnämnden komma att bliva
alltför överhopad med arbete. Lämpligheten av att domstolarna i sitt dömande
skola vara beroende av en dylik central institutions förhandsgranskning
har också ifrågasatts, allra helst i betraktande av den vikt man eljest inom
straffprocessen tillmäter muntlighet och omedelbarhet. Något behov av denna
förprövning ur rättssäkerhetens synpunkt till förebyggande av förvarings
ådömande utan tillräckliga skäl har ansetts icke föreligga med hänsyn till den
rättshjälp som står tilllaiade och dömda till buds såväl i underrätten som
vid fullföljd av talan i högre rätt. Utskottet, som funnit de anförda synpunkterna
beaktansvärda, har likväl icke ansett sig utan en mera ingående
utredning böra taga initiativ till en lagändring på denna punkt. Utskottet
antager emellertid att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på frågan.

I motionen har i anslutning till vad utskottet sålunda anfört uttalats att,
då det syntes vara av vikt att det ifrågasatta upphävandet av intemeringsnämndens
förhandsprövning genomfördes samtidigt med nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, det vore angeläget att årets riksdag fattade beslut i
frågan.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionen från Svea hovrätt, interneringsnämnden och strafflagberedningen.
Därjämte har utskottet berett föreningen Sveriges häradshövdingar
och föreningen Sveriges stadsdomare tillfälle yttra sig över motionen.

I avgivna yttranden ha föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen
Sveriges stadsdomare helt tillstyrkt bifall till motionen samt Svea hovrätt,
interneringsnämnden och strafflagberedningen tillstyrkt bifall till densamma
i så måtto att interneringsnämndens vetorätt gentemot domstolarna föreslås
upphävd. I anslutning härtill ha Svea hovrätt och strafflagberedningen emellertid
förklarat sig endast tillstyrka, att den obligatoriska skyldigheten för
domstolarna att höra interneringsnämnden bibehålies tills vidare.

Såsom motivering för de i yttrandena intagna ståndpunkterna har anförts
följande.

Svea hovrätt: »I all domstolsprövnings natur ligger, att domstolen måste
komplettera sin juridiskt betonade sakkunskap genom att höra myndigheter
och personer med sakkunskap på andra områden, som äro av betydelse vid
avgörandet av ett anhängigt mål. I den mån viss myndighet besitter särskild
sakkunskap kan det med hänsyn härtill vara påkallat, att skyldighet åläg -

Första lagutskottets utlåtande nr 34. 9

ges domstolen att höra denna myndighet. Naturligtvis kan domstolen häiigenom
komma att rent faktiskt hliva starkt beroende av myndighetens uttalande.
Detta är dock en sak för sig. I princip måste domstolen hava en fri ställning
i förhållande till myndigheten. Domstolen bör ha möjlighet att bedöma
vederhäftigheten och tyngden i myndighetens uttalande och att rätta sitt bedömande
efter det inre värde domstolen finner, att myndighetens uttalande
har i det särskilda fallet. Enligt hovrättens mening är det alltså av stor vikt,
såväl principiellt som praktiskt, att domstolen icke är rättsligt hunden av
annan myndighets uppfattning.

När vid domstol fråga uppkommer att döma till förvaring eller internering,
skall domstolen ovillkorligen inhämta yttrande från interneringsnämnden.
Enligt gällande lag står emellertid domstolen icke fri i förhållande till ett av
nämnden avgivet yttrande, i det att fragan om förvaring eller internering
skall vara förfallen, om nämnden i sitt yttrande prövat den iiragasatta åtgärden
icke böra äga rum.

Hovrätten har icke något att erinra mot det obligatoriska mhamtandet av
nämndens mening. Visserligen är bär knappast fråga om inhämtande av ett
sakkunnigt uttalande i vanlig mening, i det att nämndens och domstolens
prövning i viss mån ligga på samma plan. Men pa grund av nämndens sammansättning
och med hänsyn till att nämnden får kännedom om alla fall,
där vid samtliga domstolar i riket fråga uppkommer om förvaring och internering,
kommer nämnden att besitta en sådan överblick och sakkunskap,
att den är särskilt skickad att bidraga till upprätthållandet av en någorlunda
enhetlig rättstillämpning på detta ömtåliga område. Under alla omständigheter
måste detta omdöme gälla för närvarande, då ifragavarande
lagstiftning varit i tillämpning under endast kort tid.

Däremot måste hovrätten redan av förut antydda principiella och praktiska
skäl vända sig emot att nämndens yttranden bliva bindande för domstolarna,
när de gå i negativ riktning. Detta har för domstolarna känts såsom
ett olämpligt band, särskilt som nämnden icke tillräckligt motiverar
sina yttranden och domstolarna därför ofta sväva i ovisshet i fråga om den
grund, som föranlett nämndens inställning. Att nämndens funktion att bidraga
till enhetlig rättstillämping skulle väsentligen försvagas, därest dess
veto avskaffas, kan hovrätten icke tänka sig. Nämndens styrka ligger i dess
möjlighet till större överblick än den enskilda domstolen besitter och icke i
dess vetorätt.

Det föreligger emellertid en särskild anledning att befria domstolarna från
rättslig bundenhet av nämndens yttranden, nämligen att nämnden har att
träffa sitt avgörade på ett sämre material än domstolen. Till en början har
nämnden att träffa sitt avgörande enbart pa ett sxriftligt material utan att
ha kommit i personlig kontakt med den tilltalade. Men vidare blir domstolen
bunden, även om efter avgivandet av nämndens yttrande nya omständigheter
framkomma vid domstolen. Dessa olägenheter bli i synnerligen hög grad
skärpta efter den nya rättegångsordningens ikraftträdande. Med hänsyn till
denna ordnings hela struktur (jfr exempelvis 45 kap. 12 § RB) maste yttrande
från nämnden inhämtas redan på förberedelsestadiet. Det vore orimligt
om ett sådant yttrande, grundat på det relativt torftiga skriftliga material,
som då kan föreligga, skulle vara bindande för en domstol, som kan bygga
sitt avgörande på alla de omständigheter, som därefter framkommit vid en
muntlig huvudförhandling.»

Interneringsnämnden: Nämnden har till en början uttalat, alt vid utarbetandet
av 1927 och 19.17 års lagar bestämmelserna om samverkan mellan domstol
och nämnd avsetts som eu garanti för en ändamålsenlig och enhetlig till -

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

lämpning av dessa lagar och att kravet på nämndens medverkan för ådömande
av förvaring och internering uppställts bl. a. i syfte att motverka en alltför
långtgående användning av dessa skyddsåtgärder.

I fråga om sitt ställningstagande i de av domstolarna underställda målen
och hur domstolarna följt intemeringsnämndens yttranden har nämnden
för aren 1944 1946 hänvisat till nedanstående, här i förkortat sammandrag

redovisade tabell.

Tabell.

;			19 4 6	j
	1944	1915	Med tiil-lämpn. av 1927 års lagar	Med till-lämpn. av 1937 års lagar	Summa	. Summa ;
Antalet avgjorda mål beträffan-de ifrågasatt förvaring eller internering..............	in	146	49			i 1 i

Förvaring.
Förvaring tillstyrkt och ådömd	58	87	29	75	104	249
Förvaring tillstyrkt men icke ådömd................	5	7	4			Sfi

Förvaring avstyrkt ..........	41	48	14	20		123 i
Internering.
Internering tillstyrkt och ådömd	3	1	2	3	5	9
Internering avstyrkt..........	1	—	—	—	_	1

Intemeringsnämnden har i anslutning härtill anfört bl. a. följande.

»Ovanstående tabell utvisar, att intemeringsnämnden i ett ganska stort antal
av de underställda fallen ansett sig icke kunna tillstyrka den ifrågasatta
åtgärden. Då man måste utgå ifrån att domstolarna i regel avsett att använda
förvarings- eller inemeringsinstitutet i de fall, då de inhämtat nämndens
yttrande, är det alltså uppenbart, att nämndens verksamhet i stor omfattning
bidragit till att begränsa institutens användning. Detta torde särskilt hava
varit fallet beträffande sådana åtalade, vilkas aktuella brottslighet varit
ringa.

Av särskilt stor betydelse torde stadgandet om samverkan mellan domstol
och nämnd vara i fråga om 1937 års lag, som trädde i kraft den 1 januari
i946. Förvarings- och intemeringsinstitutens tillämpningsområden ha här
väsentligt utvidgats; så har skett i fråga om förvaring bland annat genom
att ej såsom tidigare förutsättes att straff av visst slag ådömes utan blott att
a brottet kan följa visst slags straff och i fråga om internering genom att
kravet på tidigare straffbelastning nedsatts från fyra till två tidigare domar
a straffarbete och från tio till fyra års undergånget straffarbete. Med dessa
vida förutsättningar för åvägabringande av en så kraftig och allvarlig samhällsreaktion
som ådömande av förvaring eller internering måste kravet på
enhetlighet vid lagens tillämpning bliva av än större betydelse än tidigare.
Denna enhetlighet kan svårligen åvägabringas genom rättspraxis utan garanteras
säkrast genom medverkan av nämnden, som ju är gemensam för hela

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

riket och som genom sin allsidiga sammansättning och sin erfarenhet även
utgör en garanti för ett sakkunnigt bedömande av frågan om lämpligheten
av förvarings eller internerings ådömande.

Intenieringsnämnden vill dock icke tömeka, att det förhållandet att den
domstol, som har att döma till förvaring eller internering, vid sitt avgörande
skall vara hunden av en utomstående myndighet, i viss män kan, såsom anförts
i väckta motionen, anses stridande mot de principer om ökad muntlighet,
omedelbarhet och koncentration i rättegången, på vilken den nya rättegångsbalken
bygger. Även efter de nya processreglernas genomförande kommer
emellertid behov att föreligga att i vissa mål höra utomstående sakkunniga
myndigheter, såsom medicinalstyrelsen, kommerskollegium med
flera, utan att svårigheter ur processynpunkt därigenom behöva skapas. De
skäl,’ som föranlett införande av reglerna om intern eringsnämndens bestämmanderätt
i vissa fall, torde tala för att på samma sätt intemeringsnämnden
höres innan till förvaring eller internering dömes, även om själva avgörandet
lägges i domstolens hand. Särskilt för domstolar med ringa erfarenhet av
förvarings- och interneringsinstitutens användande torde ett dylikt hörande
vara av stort värde.

Intemeringsnämnden anser därför att vad i 6 § första stycket lagen om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt stadgas om skyldighet för domstol
att, innan till förvaring eller internering dömes, inhämta nämndens yttrande
fortfarande bör gälla. Enligt nämndens mening kan dock utan större
olägenhet åt lagrummet givas sådan lydelse att domstolen i sitt avgörande ej
bindes av nämndens yttrande. Även om nämndens ställning på dylikt sätt
förändras, torde nämnden genom sin rådgivande verksamhet kunna utöva
inflytande på utformningen av praxis och bidraga till en enhetlig lagtilllämpning.
»

I fortsättningen av sitt yttrande har intemeringsnämnden ifrågasatt, huruvida
motsvarande ändringar borde vidtagas dels i 15 § lagen om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt och dels i 1927 ars lagar om förvaring av
förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering av återfallsförbrytare,
vilka lagar jämlikt övergångsbestämmelserna till 1937 års lag i ämnet
i vissa fall skola tillämpas i fråga om brott begångna före den 1 januari 1946.
Nämnden har icke gjort något bestämt ståndpunktstagande beträffande dessa
spörsmål.

Strafflagberedningen har förklarat sig instämma i Svea hovrätts uttalande,
med understrykande att beredningen, när den tillstyrker att den obligatoriska
skyldigheten för domstol att höra intemeringsnämnden bibehålies tills
vidare, grundar detta sitt ställningstagande på det förhållandet att den reviderade
lagsiftningen om förvaring och internering varit i tillämpning under
allenast kort tid.

Föreningen Sveriges häradshövdingar: »Vare sig fråga är om adömande av
straff eller i stället för straff förvaring i säkerhetsanstalt, torde avgörandet
böra träffas av domstol och ej av en i huvudsak för annat ändamål inrättad
myndighet, för vars verksamhet de i rättssäkerhetens intresse givna allmänna
reglerna för ett domstolsförfarande såsom offentlighet, muntlighet, parts hörande
m. m. ej äro gällande. Med hänsyn särskilt till den vikt som enligt
grunderna för rättegångsförfarandet måste fästas vid att en dom, vare sig
det gäller ett frihetsberövande eller något annat, grundas å ett muntligt, till

Första lagutskottets utlåtande nr 34.

en huvudförhandling koncentrerat rättegångsförfarande, måste det anses principiellt
oriktigt att, såsom i interneringslagen skett, delvis överlämna avgörandet
till interneringsnämnden.

Även bortsett från nu nämnda principiella synpunkter, kan rent sakligt sett
inte antagas att interneringsnämnden skulle mera lämpa sig för avgörandet
av om de i lagen givna förutsättningarna för förvaring i säkerhetsanstalt föreligga
eller ej än en domstol, vars erfarenhet i fråga om bedömandet av
brott och brottslingar sträcker sig vida utöver de fall, varom här är fråga.
Med hänsyn till den noggrannhet varmed nämnda förutsättningar i lagen
beskrivas finnes säkerligen ej anledning befara att de allmänna domstolarna
framdeles skulle komma att tillämpa förvarings ådömande i strid med lagens
mening.

Med undantag för de fall, som avses i 6 § 2 stycket ifrågavarande lag, torde
den tilltalade i regel vara häktad. Då för lagens tillämpning kräves först
läkarundersökning och därefter inhämtande av interneringsnämndens yttrande
medför detta i åtskilliga fall dels eu från den tilltalades sida oförståelig
inställelse vid rätten, da annat ej förekommer än besked om remiss till interneringsnämnden,
dels en ej obetydlig förlängning av häktningstiden, som i
motsats till vad fallet är då straff ådömes ej kan inräknas i strafftiden.»

Föreningen Sveriges stadsdomare: »I regel torde den centralförhandsprövmng
som sker genom att interneringsnämndens utlåtande inhämtas enligt
§ 6 forsta stycket i angivna lag vara ganska onödig. Då det ofta dröjer flera
veckor, innan en domstol erhåller det från interneringsnämnden begärda yttrandet,
maste den tilltalade vanligtvis i häkte avvakta slutligt beslut i målet
Detta maste vara synnerligenpåfrestande. Domstolarna lära numera ha vunnit
en sa stor erfarenhet i frågor om förvaring och internering, att den centrala
forhandsprövningen utan olägenhet kan bortfalla.»

Utskottet.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har utskottet i utlåtande
1945 nr 36 berört den i motionen upptagna frågan om upphävande
av domstolarnas skyldighet att inhämta interneringsnämndens medgivande
innan till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt dömes. Utskottet
fann därvid de inom utskottet anförda skälen för upphävande av domstolarnas
nämnda skyldighet vara beaktansvärda men ansåg sig icke utan mera
ingående utredning böra taga initiativ till en lagändring på ifrågavarande
punkt. Utskottet antog emellertid att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet
riktad på saken. Inför nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari
1948 har frågan ånyo starkt aktualiserats.

Utskottet delar de synpunkter som vid frågans behandling år 1945 framfördes
inom utskottet.

Av särskild betydelse för avgörande av frågan huruvida förvaring bör
ådömas torde vara den personliga kontakt domstolen vid den muntliga handläggningen
av målet får med den tilltalade. Interneringsnämndens för domstolen
nu bindande avgörande, att till förvaring eller internering ej må dömas,
träffas pa rent skriftligt och följaktligen betydligt sämre material än
det domstolen kan lägga till grund för sitt beslut. Skillnaden i fråga om förutsättningarna
för domstolens och interneringsnämndens bedömande kom -

Första lagutskottets utlåtande nr 34-

mer emellertid att än ytterligare framhävas efter ikraftträdandet av nya
rättegångsbalken med dess på muntlighet, omedelbarhet och koncentration
grundade rättegångsförfarande. Det torde nämligen vara förutsatt att interneringsnämndens
utlåtande om möjligt skall inhämtas redan på förberedelsestadiet.

Utskottet är alltså ense med motionären samt de myndigheter och organisationer,
som avgivit yttrande över motionen, så till vida att utskottet anser
att domstolarna för ådömande av förvaring eller internering icke längre
böra vara beroende av interneringsnämndens tillstyrkande av dessa åtgärder.
Härutöver förordas av föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen
Sveriges stadsdomare, att domstolarnas skyldighet att överhuvud
höra interneringsnämnden avskaffas, under det att Svea hovrätt, interneringsnämnden
och strafflagberedningen anse att man för närvarande bör stanna
vid ett avskaffande av själva vetorätten. I enlighet med denna senare mening
förordar utskottet att skyldighet för domstolarna att höra interneringsnämnden
tills vidare bibehålies.

På grund av vad ovan anförts föreslår utskottet att riksdagen i anledning
av motionen för sin del beslutar den ändring i 6 § första stycket lagen den
18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt att sista punkten
utgår. Utskottet anser konsekvensen kräva att motsvarande ändring vidtages
även i 15 § andra stycket samma lag. Av förut anförda skäl böra de föreslagna
ändringarna träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken. Förhållandena
under själva övergångstiden föreslår utskottet reglerade på det
sättet, att frågan om domstolens bundenhet av interneringsnämndens yttrande
skall avgöras med ledning av huruvida huvudförhandling i nya rättegångsbalkens
mening hålles före målets avgörande. Lagens nya lydelse föreslås
sålunda skola tillämpas beträffande före den 1 januari 1948 anhängiggjorda
mål endast om dessa genom dom avgöras efter huvudförhandling.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1937 års lag kunna 1927 års lagar
om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering av
återfallsförbrytare i vissa fall vinna tillämpning beträffande brott begångna
före den 1 januari 1946. Med hänsyn till det ringa antal fall, i vilka nämnda
lagar framdeles torde komma att tillämpas, anser emellertid utskottet det
icke erforderligt att anpassa dem till den nya ordningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 74,
måtte besluta att för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 15 lagen den 18 jnni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

1 Senaste lydelse, se beträffande 6 § SFS 1946: 863 och beträffande t:> § 1938: 259.

Första lagutskottets utlåtande nr 34-

(Gällande lydelse.)

Innan, enligt 1, 2 eller 4 §, till förvaring
eller internering dömes, skall
domstolen inhämta yttrande från
nämnden huruvida sådan åtgärd bör
vidtagas. Sedan nämnden från domstolen
mottagit protokoll och övriga
handlingar i målet, åligger nämnden
att, så snart ske kan, till domstolen
avgiva det begärda yttrandet. Prövar
nämnden den ifrågasatta åtgärden
icke böra äga rum, vare frågan därom
förfallen.

Finner fångvårdsstyrelsen---

Talan enligt —------

(Föreslagen lydelse.)

§•

----för uppfostringsanstalten.

laga kraft.

15 §.

Varder den-------detta brott.

Innan domstolen meddelar förordnande
jämlikt första stycket, skall
nämndens yttrande inhämtas, och må
återintagning ej beslutas, med mindre
nämnden tillstyrkt sådan åtgärd.
Vid förordnande om återintagning
skall ny minsta tid för den fortsatta
åtgärden bestämmas. Minsta tiden
för internering må i sådant fall kunna
bestämmas till lägst två år.

Innan domstolen meddelar förordnande
jämlikt första stycket, skall
nämndens yttrande inhämtas. Vid
förordnande om återintagning skall
ny minsta tid för den fortsatta åtgärden
bestämmas. Minsta tiden för
internering må i sådant fall kunna
bestämmas till lägst två år.

Denna lag skall träda i kraft den 1
januari 1948; dock att äldre lag skall
gälla beträffande dessförinnan anhängiggjorda
mål som avgöras utan
huvudförhandling.

Stockholm den 9 maj 1947.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Första lagutskottets utlåtande nr 34-

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Sehlyter, Wagnsson, Westman, Ahlkvist,
* Ekströmer, Löthner, William Ohlsson och Bergquist;

från andra kammaren: herrar Gezelius, Hedlund i Östersund, Werner,*
Olsson i Mellerud, Landgren, Österman, Sundström i Vikmanshyttan och
fröken Öberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

47J752