Första lagutskottets utlåtande Nr 34 (Utlåtande 1939:L1u34 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om skyldighet för advokater m. fl. yrkesidkare att
ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse, som
uppkommit i deras rörelse.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 97 i första kammaren av herr Ekman m. fl. och nr 100 i andra
kammaren av herr Wolgast. I motionerna, vilka äro likalydande, föreslås,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om utredning och
förslag till lagstiftning, innefattande skyldighet för advokater och vissa andra
därmed jämförliga yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse,
som uppkommit i deras rörelse.

I fråga om de skäl som ligga till grund för motionärernas förslag får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

Utskottet har berett styrelsen för Sveriges advokatsamfund tillfälle att avgiva
yttrande över motionerna. I anledning därav har från styrelsen inkommit
ett yttrande, vilket såsom bilaga fogats vid utskottets utlåtande.

Något advokatmonopol förekommer som bekant icke i vårt land. I fråga
om behörigheten att uppträda som ombud för annan inför domstol stadgas
i 15 kap. 2 § rättegångsbalken att de, som för andra må tala och svara,
skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige. Ej bör någon allmänneligen
därtill brukas, som av rätten, där saken drives, ej godkänd är och
lov därtill fått. Vill parten bruka till fullmäktig sin skyldeman eller den i
hans tjänst är eller han eljest har förtroende till, stånde det honom fritt.

Då det gäller advokatverksamheten inför rätta, kan således domstol med
stöd av nyssnämnda lagrum vägra en person att uppträda inför domstolen.
I övrigt förefinnas däremot icke några inskränkningar i rätten för var och en
att utöva advokatverksamhet liksom ej heller i rätten att utöva inkasseringsverksamhet
eller dylikt. Den som yrkesmässigt driver verksamhet såsom
advokat eller inkasseringsrörelse är emellertid enligt 1 § punkt 19 i bokföringslagen
den 31 maj 1929 skyldig att föra handelsböckcr. Och enligt 8 §
lagen den 13 juni 1887 angående handelsregister, firma och prokura är den,
som vill idka handel eller annan näring med vars utövande följer skyldighet
att föra handelsböckcr, pliktig att till införande i handelsregistret anmäla
det namn, varunder han ämnar bedriva sin rörelse och som han vid därvid
förekommande underskrifter ämnar teckna (firma).

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 34. ]

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

Frågan om advokatverksamhetens ordnande i vårt land har varit föremål
för överväganden under arbetet på en allmän rättegångsreform. Vid
sin behandling år 1931 av Kungl. Maj:ts proposition angående huvudgrunderna
för rättegångsreformen anslöt sig riksdagen till vad i propositionen
anförts i fråga om angelägenheten av ett organiserat advokatstånd men ställde
sig avvisande till den framförda tanken att i överrätt skulle kunna användas
allenast rättsbildat ombud. Processlagberedningen har i sitt under
år 1938 angivna betänkande med förslag till rättegångsbalk icke ifrågasatt
införande av advokatmonopol.

Beträffande advokatväsendet innehåller processlagberedningens förslag
bl. a. följande:

Beredningen hyser icke någon tvekan om att advokatståndet bör, med
hänsyn till sin betydelse för rättsskipningen, erhålla en offentligrättslig ställning.
Advokatkåren bör organiseras som ett offentligrättsligt samfund och
benämningen advokat bör få användas allenast av den som tillhör denna
sammanslutning. De grundläggande bestämmelserna örn villkor för inträde,
örn advokats skyldigheter, om tillsyn över advokatväsendet och om disciplinära
åtgärder mot advokat, som åsidosätter sin plikt, böra erhålla plats i
rättegångsbalken.

För att vinna inträde i samfundet bör sökanden finnas lämplig att utöva
advokatverksamhet. Han bör hava gjort sig känd för redbarhet; med
hänsyn till vikten av att advokaten intar en självständig ekonomisk ställning
bör ej den få antagas till advokat, som är i konkurstillstånd eller varit i
konkurstillstånd och ej visat, att han är fri från borgenärernas krav. I fråga
örn teoretisk utbildning bör fordras, att han avlagt de kunskapsprov, som föreskrivas
för lagfaren domare; därjämte bör viss praktisk tjänstgöring krävas.
Tillsyn över advokatväsendet bör i första hand utövas av samfundets
styrelse. Styrelsen har att vaka över att advokat i sin verksamhet redbart och
nitiskt fullgör honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttar god advokatsed.
Åsidosätter advokat sina plikter, bör det åligga styrelsen att ingripa mot
den felande genom att tilldela honom erinran eller varning och i svårare fall
genom att utesluta honom ur samfundet. Därjämte bör justitiekanslern —-såsom målsman för de allmänna intressen som äro förknippade med advokaternas
verksamhet — äga att hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som
åsidosätter sin plikt, samt hos högsta domstolen överklaga styrelsens beslut.

Med hänsyn till det personliga ansvar, som bör åligga advokat för honom
anförtrodda uppdrag, har ansetts böra stadgas förbud mot bedrivande av
advokatverksamhet under form av aktiebolag ävensom i bolag med annan
än advokat, såframt ej advokatsamfundets styrelse medgiver undantag. Då
det för allmänheten är av stor betydelse, att redovisning av penningmedel eller
andra tillgångar, som anförtros advokat, såvitt möjligt säkerställes,
har föreslagits ett stadgande, att det åligger advokat att hålla sådana medel
och tillgångar skilda från hans egna tillhörigheter.

I motionerna hava bl. a. åberopats förhållandena i Florge. I detta land
fordras som bekant för rätt att utöva sakförarverksamhet tillstånd, som med -

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

delas av justitiedepartementet och som lämnas allenast den som avlagt juridisk
examen. Genom lag den 1 februari 1936, som trätt i kraft den 1 juni
1937, har bestämts att sakförarverksamhet icke må utövas utan att säkerhet
ställts i närmare angiven ordning. Säkerheten gäller det ansvar som
sakföraren genom rättsstridig handling ådrager sig i sin yrkesutövning. Säkerheten
skall giva täckning för minst 10,000 kronor, men Konungen kan
bestämma att sakförare med kontor i bestämda kommuner skall ställa säkerhet
för högre belopp, högst 25,000 kronor. I enlighet härmed har bestämts,
att sakförare med kontor i någon av de fem största städerna (Oslo,
Bergen, Trondheim, Stavanger och Drammen) skall ställa säkerhet för 25,000
kronor samt sakförare med kontor i någon av tretton andra städer säkerhet
för 15,000 kronor. Säkerheten skall, enligt av Konungen fastställda regler,
ställas i form av försäkring eller bankgaranti, utfärdad av försäkringsbolag
eller bank som godkännes av justitiedepartementet och efter formulär som
fastställes av departementet. I lagen givas bestämmelser om förfarandet när
en fordran begäres ersatt ur säkerheten — täckes ej kravet inom viss kortare
tid, omhändertages säkerheten av domstol (»skifteretten») — samt om återkallande
av sakförartillstånd där säkerhet ej ställes.

I Norge finnes jämväl stadgande, i lag den 1 februari 1936, örn skyldighet
för den, som yrkesmässigt driver inkasseringsrörelse eller verksamhet som
auktionsförrättare, att ställa säkerhet för visst belopp, lägst 2,000 kronor
och högst 10,000 kronor. Att märka är emellertid att även för utövande av dylik
verksamhet fordras tillstånd av offentlig myndighet (»formannskapet»
i vederbörande kommun) som därjämte har viss granskningsbefogenhet över
dessa yrkesutövare.

I de förevarande motionerna anföres bland annat:

Medan i Danmark och Norge advokatväsendet reglerats så, att endast examinerade
jurister få praktisera med tillstånd av myndighet, kan här i landet
vem som helst utan någon offentlig kontroll driva advokatverksamhet.
Detta förhållande, vilket icke torde komma att ändras genom den stundande
processreformen, gör det angeläget att hos oss uppställes ett ekonomiskt vederhäftighetsstreck
för dem som utöva advokatverksamhet. Av än större betydelse
torde vara den avsevärda förbättring i fråga örn trygghet för den rättssökande
allmänheten, som en reform efter mönster av den norska lagstiftningen
skulle medföra. Det händer nu ganska ofta, att den som vänt sig
till en advokat eller sakförare och anförtrott denne betydande belopp blir
lidande genom advokatens eller sakförarens insolvens. Det är tydligen ett
samhällsintresse att sådant i möjlig mån förekommes, icke minst därför att
de klienter, vilka sålunda få vidkännas ej sällan ruinerande förluster, i de
flesta fall torde vara att räkna till de ekonomiskt mindre väl situerade.

Man synes icke kunna lita till att denna fråga hos oss blir ordnad på frivillighetens
väg. Inom Sveriges Advokatsamfund har under de senaste åren
övervägts spörsmålet om införande av en ansvarsförsäkring för samfundets
medlemmar, men man har ännu icke funnit någon tillfredsställande lösning.
Detta torde bland annat lia berott på att vårt advokatväsende icke är offentligträttsligt
ordnat, vilket gör problemet mera svårlöst än i våra grannländer.
Ett stort antal, måhända flertalet, av dem som utöva advokatverksamhet

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

stå för övrigt utanför samfundet. Med avseende å dessa är otvivelaktigt
skyldighet att ställa säkerhet mera påkallad än vad angår samfundets medlemmar,
lirén man kan tydligen icke räkna med att de frivilligt skulle underkasta
sig sådan. Lagstiftning synes därför obetingat nödvändig för frågans
lösning.

En dylik lagstiftning torde icke stå i sådant sammanhang med den blivande
processreformen, att dennas genomförande bör avvaktas. Oavsett vad
som eljest kan komma att beslutas rörande advokatverksamhetens ordnande
bör frågan örn skapande av ökad trygghet för den rättssökande allmänheten
snarast möjligt lösas. Denna fråga har icke något mera intimt samband med
processlagstiftningen. Även beträffande vissa andra slag av verksamhet än
advokatyrket kan ett krav på ställande av säkerhet såsom villkor för rätt
att driva sådant slags verksamhet vara befogat. I Norge har sålunda genom
särskilda bestämmelser föreskrivits, att den som yrkesmässigt driver inkasseringsrörelse
eller verksamhet som auktionsförrättare är skyldig att ställa
säkerhet upp till ett belopp av 10,000 kronor. Dessa bestämmelser ha visat
sig vara av ej ringa betydelse för tryggheten i det ekonomiska livet. Det
synes därför kunna ifrågasättas att i ett sammanhang överväga införande
av skyldighet för advokater och vissa andra yrkesidkare att ställa säkerhet
för fullgörande av förbindelse, som uppkommit i deras rörelse.

Utan tvivel är det ett betydande allmänt intresse att tillse att de, som i
rättsangelägenheter anlita bistånd av andra, i så stor utsträckning som möjligt
skyddas från ekonomisk förlust till följd av rättsstridigt handlande från
förtroendemannens sida. För vinnande av detta syfte bör man emellertid,
såsom advokatsamfundet i sitt yttrande framhållit, undersöka icke blott vad
som kan åtgöras för att upprätta de skador som uppkommit för klienter
utan även i vad mån anordningar kunna träffas som i vidsträcktare omfattning
än nu förebygga att sådan skada inträder. I sistnämnda hänseende
bör särskilt uppmärksammas spörsmålet om skyldighet för förtroendemän
av ifrågavarande kategori att hålla klienter tillhöriga medel avskilda samt
frågan huruvida tillsyn i en eller annan form över förtroendemännens verksamhet
kan åstadkommas. Motionärernas förslag örn införande av skyldighet
att ställa säkerhet är åter begränsat till de skadeupprättande föranstaltningarna.
Det är givet att anordningar såväl i skadeförebyggande som
i skadeupprättande syfte lättare kunna åvägabringas i sådana länder där utövande
av verksamhet av förevarande art är beroende av auktorisation eller
tillstånd av offentlig myndighet samt yrkesutövarna äro sammanslutna i en
organisation, som kan anförtros tillsynsbefogenhet och disciplinär myndighet.
Hos oss är som bekant yrkesmässig verksamhet av nu nämnd art tilllåten
för envar med allenast den inskränkning som följer av domstols befogenhet
att i vissa fall avvisa den som inför domstol uppträder som ombud
för annan, och de privata föreningar, som finnas, omfatta allenast vissa av
samtliga ifrågvarande yrkesutövare. Stora svårigheter yppa sig att med de
nuvarande reglerna örn frihet att utöva yrket införa bestämmelser till klienternas
skydd.

Vad angår ledamöter i Sveriges advokatsamfund har i samfundets stadgar
fastslagits principen, att advokat är skyldig att hålla klientmedel avskil -

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

da från egna medel, och samfundet äger i viss utsträckning disciplinär befogenhet
gentemot medlemmarna. Såsom i samfundets yttrande omnämnts
har spörsmålet om olika åtgärder i ovan angivna syfte ingående dryftats vid
överläggningar inom samfundet. Sålunda har vid sammanträde i april 1938
diskuterats frågan om vidtagande av anordningar för säkerställande av klients
intressen beträffande omhänderhavda medel (se Tidskrift för Sveriges
advokatsamfund 1938 sid. 200), och därvid har beslutats föranstalta om utredning
rörande ifrågasatt garantiförsäkring för föreningens medlemmar. I
samfundets tidskrift hava även ventilerats frågor örn möjligheten att sakrättsligt
avskilja klientmedel (Tidskr. 1938 sid. 131) och örn ordnandet av advokaternas
bokföring (Tidskr. 1939 sid. 16). De initiativ, som sålunda tagits
inom samfundet, synas vara värda all uppskattning, och utskottet finner anledning
icke föreligga för statsmakterna att nu ingripa i det sålunda pågående
arbetet, med mindre en lagstiftning berörande samtliga ifrågavarande
yrkesgrupper kunde anses nu böra komma till stånd. I detta sammanhang
vill utskottet framhålla, att enligt processlagberedningens i utskottets redogörelse
omnämnda förslag samfundet skulle erhålla en offentligrättslig ställning
med betydande disciplinära befogenheter gentemot den enskilde advokaten.

Den i motionerna framförda frågan är fördenskull enligt utskottets mening
väsentligen beroende av huruvida nu kan åtgöras något beträffande alla
dem som utöva advokatverksamhet men stå utanför advokatsamfundet. Därest,
på sätt i motionerna föreslås, skyldighet införes att ställa säkerhet för
omhänderhavda medel, synes man, för att bestämmelsen härom skulle erhålla
erforderlig effektivitet, böra stadga att den, som icke visat sig hava
ställt säkerhet i föreskriven ordning, icke skulle äga utöva verksamhet av nu
ifrågavarande art. Frågan om tillstånd eller auktorisering av offentlig myndighet
för utövande av sådan verksamhet ingår emellertid i spörsmålet om
ordnandet av rättegångsväsendet vid en allmän processreform. I motionerna
har gjorts gällande att det väckta spörsmålet icke har något intimt samband
med processlagstiftningen. Såsom av utskottets redogörelse framgår
har processlagberedningen ansett, att de grundläggande bestämmelserna örn
villkor för inträde i det föreslagna offentligrättsliga advokatsamfundet, om
advokats skyldigheter, om tillsyn över advokatväsendet och örn disciplinära
åtgärder mot advokat, som åsidosätter sin plikt, böra erhålla plats i rättegångsbalken.
Och till jämförelse kan nämnas att de i Norge genomförda lagbestämmelserna
örn skyldighet för sakförare att ställa säkerhet infogats i
den norska domstolsloven. Det måste anses mindre lämpligt att nu, då förslag
angående den allmänna rättegångsreformen snart kan förväntas bliva
förelagt riksdagen, taga ställning till ett med denna reformfråga sammanhörande
detaljspörsmål.

I motionerna beröras jämväl vissa andra yrkesutövare än advokater. Ilär
torde i första hand komma i betraktande sådana, som driva inkasseringsrörelse
samt olika slag av egendomsförvaltning, som ej är hänförlig lill
egentlig advokatverksamhet, t. ex. förvaltning av dödsbon. Det synes icke

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

föreligga tillräcklig anledning att göra framställning om en särskild utredning
beträffande dessa yrkeskategorier, som för övrigt svårligen kunna avgränsas
från andra yrkesutövare, utan torde spörsmålet örn införande av
skyldighet för dem att ställa säkerhet för omhänderhavda medel lämpligen
böra anstå i avbidan på lösningen av motsvarande spörsmål för advokaternas
vidkommande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Eskhult, Branting,
Ewerlöf, Karl Johan Olsson, Brandt och Roos;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Lindmark,* Ryberg, Olsson i Mellerud,
Gezelius, Lindberg i Stockholm och Landgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

Bilaga.

Till riksdagens första lagutskott.

Sedan riksdagens första lagutskott berett styrelsen för Sveriges Advokatsamfund
tillfälle att avgiva ytti-ande över två inom riksdagen väckta motioner,
nr 97 i första kammaren av herr Ekman m. fl. och nr 100 i andra
kammaren av herr Wolgast, angående lagstiftning örn skyldighet för advokater
m. fl. yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse,
som uppkommit i deras rörelse, får styrelsen härmed vördsamt anföra följande.

Den i motionerna framförda frågan berör egentligen två skilda om ock
med varandra sammanhängande problem, nämligen dels spörsmålet vilka
åtgärder som kunna vidtagas för att förebygga, att en advokat gör sig skyldig
till rättsstridigt handlande, och dels spörsmålet vad som kan göras för
att upprätta den skada, som uppstått genom ett sådant handlande. Av åtskilliga
skäl torde det -—- såsom också synes ha skett i motionerna — vara
nödvändigt att begränsa problemen till att avse förhållandet mellan en syssloman
och hans uppdragsgivare, närmast mellan en advokat och hans klienter.
Praktiskt sett kommer frågan därmed att sammanfalla med spörsmålet
om ökat skydd för klientmedel.

Det kan icke påstås, att nu berörda problem ännu vunnit en tillfredsställande
lösning i något av de länder, där de upptagits till behandling.

I Norge erkännes sålunda allmänt, att den där nyligen genomförda lagstiftningen
örn skyldighet för advokater att ställa säkerhet för skada, som
rättsstridigt vållas annan, lämnar åtskilliga frågor olösta, bl. a. den om en
till visst belopp begränsad säkerhet -—- och endast om en sådan kan det
praktiskt bli tal — är av något värde. Den erfarenhet man hittills haft av
lagens tillämpning är alltför ringa för att tillåta några slutsatser härutinnan.

I England ha dessa frågor under senare tid två gånger varit föremål för
behandling i parlamentet, nämligen 1930—31 och 1932—33, båda gångerna
efter initativ av Law Society, de engelska solicitors’ yrkessammanslutning.

Inom Law Society ha tre förslag till lösning av dessa problem framlagts
och diskuterats. Det äldsta av dessa, som i något modifierad form framlades
i parlamentet 1930—31 men där väckte kraftigt motstånd, särskilt hos
de parlamentsledamöter som framträdde som allmänhetens, d. v. s. klienternas,
förespråkare, gick ut på att solicitors skulle bilda en garantifond, ur
vars tillgångar skadelidande klienter skulle erhålla ersättning. Det andra
innebar åter, att solicitors skulle — ungefär så som senare föreskrivits i
Norge — intill ett visst belopp försäkra sina klienter mot skada, föranledd
av rättsstridigt handlande. Delta förslag visade sig svårgenomlörbart och
framfördes icke ens i parlamentet. Vid parlamentsdebatten 1930—31 gjorde
sig en talare dock till tolk för liknande synpunkter men vann icke något
gehör. Det tredje förslaget slutligen blev godkänt av parlamentet år 1933
i samband med antagande av en ny lag örn solicitors’ verksamhet, Solicitors
Act 1933. Enligt detta förslag, som alltså numera är lag, åligger det solicitors
att hålla klienter tillhöriga medel avskilda från sina egna på ett såväl
bankmässigt som bokföringsmässigt tillfredsställande sätt.

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

Enligt upplysningar från England har denna lag haft goda förebyggande
verkningar.

Förtjänta av särskild uppmärksamhet äro de erfarenheter, man i dessa
avseenden gjorde i Tjeckoslovakien. I en under den österrikiska tiden, den
25 juli 1871, utfärdad lag föreskrevs för de offentliga notarierna, vilka i
stor utsträckning utövade och utöva vad man skulle kunna kalla solicitorverksamhet,
en skyldighet att ställa säkerhet för de skador de rättsstridigt
kunde vålla sina klienter. Säkerhetens belopp var till helt nyligen fastställd
till 20,000 tjeckiska kronor för notarier verksamma på landet och i de minsta
städerna, 40,000 tjeckiska kronor för notarier verksamma å sådana mindre
orter, där en kollegial domstol fanns, och 100,000 tjeckiska kronor för
notarier, som hade kontor i städer med mer än 30,000 invånare. Det visade
sig emellertid, att denna anordning var otillfredsställande, varför den tjeckoslovakiske
lagstiftaren fann sig föranlåten att genom en den 14 september
1928 utfärdad förordning förplikta notarierna att hålla klienter tillhöriga
medel avskilda från sina egna. Då man några år därefter gick att utarbeta
ett förslag till lagstiftning rörande advokatväsendet, fann man sig i anslutning
till vad som sålunda stadgats för notarierna böra föreslå skyldighet
även för advokaterna att hålla klienter tillhöriga medel avskilda. Däremot
ansåg man sig på grund av de erfarenheter, man haft av den för notarierna
stadgade skyldigheten att ställa säkerhet, icke böra ålägga advokaterna
någon motsvarande plikt.

I Danmark befinner sig problemet ännu på ett förberedande stadium.
Man har där synnerligen grundligt diskuterat fördelarna och nackdelarna
av de olika systemen — kanske grundligare än i andra länder -—- men något
resultat har man ännu ej nått. Vad i motionerna yttras om att det
danska advokatståndet på frivillighetens väg tecknat en ansvarsförsäkring
för sina medlemmar är sålunda icke riktigt och torde bero på något missförstånd.

Som bekant får praktiskt taget i ovan berörda länder advokatyrket icke
utövas av andra än juridiskt utbildade personer. Dessa yrkesutövare äro
— utom i Norge, där endast en privat förening finnes — sammanslutna i
offentliga yrkeskorporationer, som ha till uppgift bl. a. att vaka över att
medlemmarna fullgöra sina yrkesförpliktelser. Vare sig ledamotskapet i
dessa korporationer är tvunget, såsom i Tjeckoslovakien, eller frivilligt, såsom
i England, har lagstiftaren kunnat anförtro genomförandet av de till
klienternas skydd beslutade åtgärderna åt en redan befintlig, allmänt erkänd
yrkesorganisation.

I vårt land kan advokatyrket däremot utövas av praktiskt taget vem som
helst. Någon lagligen erkänd yrkeskorporation finnes icke.

Som i motionerna framhållits möta under sådana omständigheter stora
svårigheter att lösa här berörda problem. Å andra sidan får det anses uppenbart,
att införande av bestämmelser till skydd för klienternas ekonomiska
intressen är än mer påkallat hos oss än i övriga länder just därför,
att advokatyrket här står öppet för vem som helst, t. o. m. för juridiska
personer, och även därför att det kan utövas såsom bisyssla av ämbets- och
tjänstemän och andra.

I processlagberedningens förslag till rättegångsbalk ha de i motionerna
berörda problemen — låt vara endast i viss mån — upptagits till behandling.
Sålunda föreskrives här, att de rättsbildade och i en offentlig advokatförening
sammanslutna yrkesutövarna, d. v. s. advokaterna i motsats till

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

sakförare, skola vara skyldiga att hålla klienter tillhörande medel avskilda.
Advokaterna, men ej sakförama, komma vidare att i fråga om förvaltningen
av omhänderhavda medel vara underkastade den kontroll, som kan
föreskrivas i föreningens stadgar. Däremot är det enligt detta förslag icke
tal örn att göra ställandet av säkerhet för skada, som rättsstridigt kan förorsakas
klienterna, till en förutsättning för att en eljest lämplig person skall
få utöva advokatyrket.

Av det sagda, särskilt redogörelsen för processlagberedningens förslag,
torde framgå, att de i motionerna berörda spörsmålen näppeligen kunna
vinna en slutgiltig lösning, utan att man tager hänsyn till frågan om advokatväsendets
reglering i allmänhet. Detta förhållande bör dock icke utgöra
hinder för att redan nu göra denna sak till föremål för allsidig utredning.

Bland de frågor, som härvid erbjuda sig till besvarande, är den, om man
icke först bör vidtaga åtgärder i ändamål att söka förebygga, att klienterna
lida skada. Spörsmålet örn vad som bör göras för att upprätta de skador,
som ändock inträffa, borde i så fall först senare upptagas till behandling.
Erfarenheterna från Tjeckoslovakien, där man till en början tillämpade ett
motsatt förfaringssätt vid problemens behandling, peka i denna riktning.
För övrigt skulle man genom att välja denna behandlingsordning på ett
naturligt sätt anknyta till redan förefintliga synpunkter i svensk lagstiftning,
vilka funnit uttryck i t. ex. förmynderskapslagen 8 kap. 7 § och boutredningsmannalagen
2 kap. 14 §. Den allmänna uppfattningen inom advokatkretsar
i Sverige är även, att en av de för närvarande viktigaste frågorna
är den, hur en advokat skall kunna på ett effektivt och samtidigt
praktiskt sätt skilja klientmedel från egna.

Vad som i detta avseende erfordras är väl närmast, att det i lag föreskrives,
att en advokat skall hålla klienter tillhöriga medel avskilda, samt vilka
åtgärder i detta avseende skola vidtagas för att medlen i händelse av advokatens
obestånd skola kunna lyftas av klienterna och icke tillfalla övriga
fordringsägare.

I de länder, där s. k. advokatmonopol finnes och där advokatföreningarna
äro offentliga korporationer, har man kunnat överlämna åt dessa yrkesföreningar
att — eventuellt i samråd med myndigheterna — närmare bestämma
såväl vad som i olika fall erfordras för att klienter tillhöriga medel
skola anses avskilda, som hur dessa medel skola placeras och bokföras. I
sitt förslag till ordnande av advokatväsendet har även processlagberedningen
utgått från att de närmare bestämmelser, som i detta avseende fordras,
skola utfärdas av det av beredningen föreslagna offentliga advokatsamfundet.

Tvekan torde icke kunna råda om att ett dylikt tillvägagångssätt är det
i och för sig mest effektiva och lämpliga. Det förutsätter dock, som av det
sagda framgår, ett legaliserat advokatstånd.

Under sådana förhållanden torde för närvarande annat icke återstå än att
undersöka, örn man i lagstiftningsväg kan införa en allmän skyldighet för
dem, som ägna sig åt att biträda allmänheten i rättsliga angelägenheter,
vai''e sig advokater eller andra, att hålla klienter tillhöriga medel avskilda,
ävensom att utreda, vilka föreskrifter som böra utfärdas örn hur detta avskiljande
skall ske.

Mot en sådan lagstiftning kan givetvis invändas, att bestämmelserna skulle
kunna missbrukas i syfte att gynna vissa borgenärer på de övrigas bekostnad.
Med hänsyn till att i vårt land några kompetensvillkor icke uppställts
för utövande av advokatyrket och att någon offentligen ei''känd, med
disciplinär makt utrustad, yrkessammanslutning för samtliga yrkesutövare

Bihang till riksdagens protokoll 193!). ■> sunil. 1 arti. Ar ,31. "

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

icke finnes, måste en invändning sådan som denna tillmätas en viss betydelse.
Avgörande synes den dock icke vara.

Om sålunda en lagstiftning av antytt slag, varigenom det klarlägges, att
en advokats klienter ha separationsrätt till de på visst sätt avskilda medel
han för deras räkning omhänderhar, kan och bör komma till stånd, torde
dock problemet därmed icke vara tillfredsställande löst. Bland de ytterligare
frågor, som i detta sammanhang erbjuda sig, är även den, örn icke en sådan
lag bör kompletteras med ett stadgande, varigenom klienterna tillerkännas
förmånsrätt i all advokatens egendom för de ersättningsanspråk, de kunna
framställa på grund av att advokaten brustit i redovisningen av klientmedel.

Vad därefter angår de s. k. skadeupprättande åtgärderna i egentlig mening
torde följande synpunkter vara förtjänta av beaktande.

Det torde ligga i sakens natur, att den åtgärd, som här närmast bör övervägas,
är den av motionärerna föreslagna eller införande av skyldighet för
advokater m. fl. att ställa säkerhet för skada, som genom deras handlande,
närmare sagt genom brottslig gärning eller genom vissa därmed likställda
handlingar, kan uppstå för deras klienter.

En lagstiftning av antytt slag torde i sak komma att innebära en viss reglering
av rätten att utöva advokatyrket. Den ifrågasatta lagen skulle nämligen
bli verkningslös, örn den icke utformades så, att ställandet av säkerhet
gjordes till en förutsättning för att få verka såsom advokat. Härigenom skulle
yrket komma att förbehållas dem, som ekonomiskt äro i stånd att ställa den
fordrade säkerheten.

Endast en mening kan råda därom, att en sund ekonomisk ställning är
en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna utöva advokatyrket. Å
advokathåll hälsar man med glädje varje åtgärd från de lagstiftandes sida,
som syftar till att i detta avseende höja yrkets nivå. Därmed är dock icke
givet, att man finner, att detta syfte lämpligen kan nås genom de medel som
nu föreslås.

Praktiskt sett torde endast två former för ställande av den föreslagna säkerheten
kunna komma ifråga, nämligen garantiförsäkring och deposition
av värdehandlingar. Det får anses synnerligen tveksamt, om försäkringsbolagen
vilja eller ens kunna lämna garantiförsäkringar åt andra yrkesidkare
än dem som äro sammanslutna i en med disciplinär makt utrustad yrkesförening.
Ur försäkringsteknisk synpunkt måste nämligen avgörande vikt
läggas vid om yrkesutövarna i sin verksamhet äro underkastade kontroll eller
icke och om en näringsidkare kan fortsätta sin verksamhet, även sedan genom
hans förvållande garantiförsäkringen tagits i anspråk.

Med hänsyn till dessa omständigheter föreligger en icke obetydlig fara för
att en lagstiftning av antytt slag kan komma att verka orättvist, i det de
som äro anslutna till en yrkesförening få möjlighet att fullgöra vad lagen
fordrar genom att teckna en garantiförsäkring, medan de fristående yrkesutövarna,
d. v. s. i regel de yngsta, nödgas deponera värdehandlingar till motsvarande
belopp. Förmögenheten, icke den personliga lämpligheten, kommer
därmed i dessa fall att vara avgörande för vem som skall äga rätt utöva
advokatyrket. Frånsett de ur social synpunkt icke önskvärda följder, vartill
detta skulle leda, kan man ifrågasätta, örn allmänheten skulle vara betjänt
av att advokaternas förmögenhetsförhållanden skjutas så i förgrunden, medan
frågan örn deras intellektuella och moraliska kvalifikationer tillmätes en
mera underordnad betydelse.

I de länder, där allmänna kompetensvillkor stadgats för utövande av advokatyrket
och där advokaterna äro sammanslutna i en offentlig yrkesförening,
får åter detta problem örn skyldighet för advokat att ställa säkerhet för
skada, som han rättsstridigt förorsakar sina klienter, en annan innebörd och

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

räckvidd. Skyldigheten framstår nämligen där som ett naturligt komplement
till de allmänna föreskrifter om advokaternas kompetens och rörande advokatyrket
i övrigt, som i allmänhetens intresse införts. Syftet med dessa åtgärder
blir med andra ord endast att upprätta de skador en advokats klienter
kunna lida genom att denne, alla förebyggande åtgärder till trots, gör sig
skyldig till brottsligt handlande, men däremot icke att lösa ett kompetensproblem.
Genom att advokatyrket är lagligen reglerat, kan man ordna det
så, att denna skyldighet drabbar alla yrkesutövare lika.

Av lätt insedda skäl är det icke möjligt att ålägga en advokat att ställa
säkerhet för vartenda öre av de medel, som han under en viss tid kan komma
att omliänderhava för sina klienters räkning. Det kan icke bli tal om
annat än en begränsad säkerhet.

På åtskilliga håll ifrågasätter man, örn en begränsad säkerhet är till någon
nytta för klienterna. Säkerheten måste, framhåller man här, begränsas till
tämligen blygsamma belopp, men erfarenheten visar, att i de fall, där en
advokat t. ex. icke redovisat omhänderhavda klientmedel, det ofta rört sig
om förhållandevis stora belopp, varför säkerheten skulle visa sig otillräcklig. I
sådana fall skulle, anser man, en lagstiftning av antytt slag i allmänhetens
ögon framstå som i hög grad otillfredsställande. Vidare kunde det icke anses
uteslutet, att hos allmänheten den felaktiga uppfattningen komme att göra
sig gällande, att säkerheten gällde för det bestämda beloppet för varje klient.
Upptäckten att så icke vöre fallet kunde giva upphov till den föreställningen,
att det skydd lagstiftaren här velat skapa vore mer skenbart än verkligt.

I vad mån dessa invändningar äro bärande, torde vara svårt att avgöra.
Mycket beror på hur stor säkerhet, som kan komma att föreskrivas. Beloppets
storlek får väl åter bestämmas under hänsynstagande till å ena sidan
det sedvanliga omfånget av advokatens ekonomiska ansvar mot klienterna
och å den andra hans ekonomiska bärkraft. Ålägges advokaten en alltför
lung börda i detta avseende, kan detta komma att motverka de åsyftade
verkningarna av den ifrågasatta lagstiftningen. Vid bedömandet av detta
spörsmål får man icke förbise, att en stor del av landets advokater leva under
små ekonomiska förhållanden och att de i stor utsträckning nödgas bevilja
sina klienter långvariga krediter.

Det är antagligt, alt även det nu behandlade spörsmålet skulle lösas lättare,
om skyldigheten att ställa säkerhet inordnades som ett led i vissa allmänna
föreskrifter rörande advokatyrkets utövande. Man skulle nämligen
i så fall kunna räkna nied att de föreskrifter, som i förebyggande syfte infördes,
komme att strängare efterlevas och att skyldigheten att ställa säkerhet
förty skulle kunna utformas som en för rena undantagsfall avsedd skadeupprättande
åtgärd.

Ett annat spörsmål, som hör göras till föremål för utredning, är frågan,
hur man i ett aktuellt fall på ett tillförlitligt sätt skall avgöra, vilka fordringar
som äro av den beskaffenhet, att innehavaren har en företrädesrätt
till säkerheten. 1 Norge har man löst detta problem så, att då ett anspråk
av detta slag riktas mot en advokat och icke omgående av honom regleras,
lar »skifteretten» taga hand örn säkerheten. Rätten anmodar genom kungörelse
övriga fordringsägare, som också anse sig ha företrädesrätt till säkerheten,
att inom viss lid anmäla sig, vid äventyr alt de eljest förlora sin privilegierade
ställning. Uppstår härvid tvist örn ett anmält krav är av den
beskaffenhet, all det är lörenat med företriidesrätt lill säkerheten, avgöres
•lenna tvist av rätten. Det är även rätten, som fördelar säkerhetens värde
mellan de privilegierade Jordringsägarna i förhållande lill storleken av deras
lordringar. Örn en anordning av detta slag utan vidare kan införas i vårt

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

land med dess oreglerade advokatförhållanden kan ifrågasättas. Besvaras
denna frågan nekande, torde intet annat återstå än att göra advokatens underlåtenhet
att betala en så privilegierad fordran till en särskild konkursgrund
för att genom ett vanligt konkursförfarande få frågan om de olika
fordringarnas beskaffenhet och storlek prövad.

I detta sammanhang torde man även till behandling böra upptaga spörsmålet,
örn en särskild preskriptionstid bör föreskrivas för fordringar, som
äro förenade med företrädesrätt till ställd säkerhet. Begränsas säkerheten till
ett visst belopp, kommer nämligen värdet av säkerheten att bli mindre för
varje fordringsägare, i den mån summan av advokatens bristande redovisningar
ökas.

Även en annan begränsning av de privilegierade fordringsägarnas rätt till
den ställda säkerheten kan vara förtjänt av övervägande. Sociala skäl kunna
nämligen anföras för att de mindre fordringsägarna givas en gynnad
ställning och att sålunda de större fordringsägarna endast i viss utsträckning
tillåtas konkurrera med de mindre örn säkerhetens värde.

Frågan örn ställande av säkerhet för skada, som rättsstridigt vållas en
advokats klienter, giver även upphov till en del organisatoriska problem.
Löses frågan först i samband med en allmän reglering av advokatväsendet,
torde dessa spörsmål bli av tämligen enkel beskaffenhet. Man kan nämligen
i så fall överlåta åt den offentliga yrkesföreningen att i samråd med myndigheterna
ordna dem. Denna väg har man gått i Norge, i det man där förutsatt,
att den Norske Sakforerforening, ehuru en privat sammanslutning,
faktiskt utgör organ för alla i yrket verksamma sakförare. Anser man sig
åter böra föreskriva en sådan skyldighet utan att samtidigt i allmänhet lösa
advokatproblemet, komma dessa organisatoriska spörsmål att spela en större
roll. Sålunda torde det bli erforderligt att taga ställning till frågan på vad
sätt man skall kontrollera, att alla icke organiserade yrkesutövare ställa säkerhet
och att denna säkerhet vid varje tidpunkt är fullgod. Denna granskning
torde få överlämnas till någon myndighet, som därmed även blir skyldig
att avgöra, om en viss person eller ett visst företag skall anses yrkesmässigt
biträda allmänheten i rättsliga angelägenheter. I sak skulle en sådan prövning
komma att verka på samma sätt, som om myndigheten auktoriserade
vissa personer såsom advokater. Med hänsyn härtill torde en granskning av
detta slag svårligen kunna förenas med bestämmelserna i gällande rätt eller
med de påtänkta stadgandena i förslaget till ny rättegångsbalk.

Sammanfattningsvis får styrelsen anföra, att frågan örn vidtagande av åtgärder
i ändamål att förebygga, att en advokats klienter lida skada genom
alt advokaten gör sig skyldig till brott, torde vara av beskaffenhet att kunna
göras till föremål för en fristående utredning, medan däremot spörsmålet
örn skyldighet för advokat att ställa säkerhet för sådan skada svårligen torde
kunna i lagstiftningsväg lösas annat än i samband med en allmän reglering
av advokatväsendet.

Slutligen vill styrelsen framhålla önskvärdheten av att man vid det fortsatta
utredningsarbetet rörande dessa frågor, där en ingående kännedom örn de
förhållanden, under vilka advokaterna arbeta, är av nöden, utnyttjar den
sakkunskap som finnes på advokathåll. Detta torde vara desto lämpligare,
som dessa frågor, sedan år 1936 i stadgarna för Sveriges Advokatsamfund
principiellt fastslagits, att advokat är skyldig att hålla klienters tillgångar
avskilda från sina egna, inom samfundet varit föremål för grundliga överväganden.
Efter en förberedande behandling inom styrelsen och av samfundets
nämnd upptogos de sålunda till allmän diskussion vid årsmötet
1938. Därefter lia styrelsen och sekretariatet varit sysselsatta med att ytter -

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

ligare utreda vissa för frågans lösning avgörande problem. I viss mån har
man, såsom framgår av artiklar i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund
(TSA 1938 s. 200 ff. och 131 ff. samt TSA 1939 s. 16 ff.) redan kommit till,
låt vara preliminära, resultat, medan i andra avseenden arbetet ännu befinner
sig på ett mer förberedande stadium.

Stockholm den 22 mars 1939.

För STYRELSEN FÖR SVERIGES ADVOKATSAMFUND
ELIEL LÖFGREN

G. Bomgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 34.