Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967 (Utlåtande 1967:L1u34 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

Nr 34

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder till
skydd för polisen.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 438 i första kammaren av herr Holmberg in. fl.
samt nr 553 i andra kammaren av herr Bohman m. fl. I motionerna, vilka
är likalydande, hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla

1. att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om att ett särskilt invaliditets- och
grupplivskydd för polismän införes enligt i motionen angivna riktlinjer;

2. att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till ersättning för kroppsskada
å polisman, inkluderande ersättning för sveda och värk samt framtida men,
i sådan tid att bestämmelserna kan träda i kraft senast den 1 januari 1968;

3. om utredning angående

a) rationalisering av polisens arbetsförhållanden speciellt avseende förenkling
av utredningsförfarandet och

b) snabbare handläggningsförfarande i fråga om brott, begångna av unga
lagöverträdare, i syfte att förkorta tiden från brottets begående till målets
avgörande.

Motionerna har remissbehandlats.

Motionerna

I motionerna berörs och framläggs förslag rörande ett flertal olika spörsmål
inom rättsväsendets område. I detta utlåtande skall endast återges
den huvudsakliga argumentationen för de yrkanden som ovan redovisats. Beträffande
motionernas fullständiga innehåll torde utskottet få hänvisa till
motionen 1: 438.

Invaliditets- och grupplivskydd för polismän

I denna del av motionerna anförs följande.

Den tilltagande aggressiviteten gentemot ordningsmaktens utövare har
under senaste tid blivit alltmer oroande. Under 1965 ökade antalet misshandelsfall
mot polis med inte mindre än 40 procent och under tiden 1.1
1965—1.11 1966 var antalet misshandelsfall mot polis ej mindre än 950.
De nyligen inträffade polismorden aktualiserar med stor skärpa angelägenheten
av en förbättring av polisens tekniska utrustning och en utökning
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 34-

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

av dess befogenheter. Vi anser också att ett speciellt efterlevandeskydd utöver
det som poliserna i egenskap av statstjänstemän åtnjuter bör införas.
Den obligatoriska grupplivförsäkring, som alla statstjänstemän har, kan
inte anses vara avpassad till de särskilda risker som förekommer vid polisens
tjänsteutövning. För polisens vidkommande måste dessa risker karakteriseras
som onormalt stora, och det ter sig därför naturligt att staten garanterar
ett särskilt grupplivskydd för efterlevande till poliser som avlider
efter skador åsamkade under tjänsteutövning. Härvid må erinras om det
speciella invaliditets- och grupplivskydd som svenska statstjänstemän åtnjuter
vid tjänstgöring utomlands. Vi föreslår att samma invaliditets- och
grupplivskydd generellt måtte införas för polismän. Vi vill därjämte erinra
om den möjlighet som Kungl. Maj :t bär att utöver den avtalsenliga lönen
medge särskild löneklassplacering — AST § 15 mom. 2 jämfört med Svensk
författningssamling nr 107/19(56. En dylik särskild löneklassplacering bör
vara motiverad för befattningshavare med så riskabel yrkesutövning som
poliser har.

Ersättning för kroppsskada å polisman

Beträffande denna fråga anför motionärerna följande.

Den väsentliga frågan om ersättning för kroppsskada som åsamkats polisman
genom brottslig gärning vid fullgörande av tjänsteåliggande väntar
sedan länge på en lösning. I en liögermotion 1958 (II: 148) hemställdes,
att en sådan ändring i lagen den 6 juni 1925 om ersättning till polisman
för skada å kläder måtte genomföras att ersättningsrätten även skulle avse
kroppsskada. Motionen, som yrkade en utredning i ärendet, bifölls och en
utredning verkställdes också. Den sakkunnige avgav den 20 maj 1963 sitt
betänkande, men ännu har departementschefen inte förelagt riksdagen något
förslag i ärendet. I proposition nr 4 till 1965 års riksdag framlades endast
förslag rörande sakskadeskydd till polisen. I propositionen anförde departementschefen,
att han ej vore beredd att framlägga något förslag till
ersättning för kroppsskada förrän en allmän överblick rörande problematiken
beträffande skadeersättning till statliga befattningshavare i allmänhet
hade erhållits.

Med hänsyn till vad vi tidigare anfört rörande de stora risker som är
förenade med polisens tjänsteutövning bör förslag om ersättning för kroppsskada
för polismän inkluderande ersättning för sveda och värk och framtida
men snarast framläggas. Den omständigheten att även andra kategorier
befattningshavare kan tänkas böra få samma skydd utgör intet skäl
att längre fördröja denna fråga för polisens vidkommande. Det bör i detta
sammanhang framhållas, att departementschefen ej såg hinder föreligga att
åstadkomma en särbehandling av poliser i fråga om sakskadeskyddet trots
att han var medveten om att även denna fråga kunde ha aktualitet för andra
yrkesgrupper. Vi yrkar därför att det utredningsförslag som föreligger måtte
läggas till grund för ett förslag i detta ärende och att detsamma måtte föreläggas
riksdagen i sådan tid att de nya bestämmelserna kan tillämpas från
den 1 januari 1968.

Rationalisering av polisens arbetsförhållanden

Motionärerna lämnar vissa uppgifter ur årets statsverksproposition och
uttalar att den förstärkning av polisorganisationen som departementschefen
föreslår är helt otillräcklig, framför allt vad gäller storstäderna.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

Härefter anför motionärerna bl. a. följande.

Det är ej minst mot bakgrunden av personalläget inom polisen angeläget
att arbetskraften utnyttjas så rationellt som möjligt. Det är nödvändigt "att
polisens arbetskraft inriktas på väsentliga frågor. Alltför stor del av arbetstiden
åtgår för närvarande till utredning av bagatellbrott där tidsåtgången
för utredningen ej står i någon som helst proportion till värdet av det som
tillgripits eller skadats. Enligt vår mening bör man syfta till att polisen
får möjligheter dels att förenkla utredningsförfarandet i vissa fall, dels
där så befinnes lämpligt avbryta utredningen. Det finns anledning erinra
om att enligt rättegångsbalken 20: 7 åklagare i vissa fall har rätt att medge
åtalseftergift. En motsvarande rätt för polisen att underlåta utredningar
torde böra prövas. Vi vill fästa uppmärksamheten på två typer av brott där
ett mera summariskt utredningsförfarande bör kunna i avsevärd omfattning
accepteras. Det ena gäller smärre tillgreppsbrott, exempelvis snattcrier.
Det andra gäller trafikbrott vid kollisionsolyckor. När det gäller snatterier,
exempelvis butiksstölder i snabbköpsbutikerna, är utredningsförfarandet
ofta mycket tidskrävande och står på intet sätt i relation till förseelsens
art och värdet av den vara som tillgripits. I fråga om kollisionsolyckor
är utredningarna också mycket tidsödande och svårigheterna att bilda sig
en helt objektiv bild av vad som i själva verket förekommit är ofta stora.

Förenklingar i utredningsarbetet över huvud taget bör också vara möjliga.
För närvarande förekommer det ej sällan att i större utredningar en
mängd detaljfrågor blir föremål för undersökning vilka i och för sig saknar
betydelse för målets avgörande. Speciellt angeläget är det att i fråga
om ungdomsbrottslingar pröva ett utrednings- och handläggningsförfarande
som förkortar tiden från brottets begående till dess domstolen får ärendet
för handläggning. Enligt vad vi erfarit prövar trafikmålskommittén
bl. a. vissa frågor sammanhängande med rationaliseringen av polisens arbete
inom trafiksektionen. Det kan måhända vara lämpligt att trafikmålskommittén
erhåller vidgade direktiv med möjlighet att utreda här nämnda
frågor. Därjämte kan uppdragas åt riksåklagare och rikspolischef att i samråd
utfärda rekommendationer om förenklingar i utredningsförfarandet. Vi
föreslår därför att riksdagen begär att Kungl. Maj :t snarast måtte föranstalta
om en utredning i här nämnda avseenden och därefter framlägga erforderliga
förslag.

liandläggningsförfarandet i fråga om brott av unga lagöverträdare

I denna del av motionerna anförs följande.

Ungdomsbrottsligheten fortsätter att öka på ett sätt som inger allvarlig
oro och det är nödvändigt att effektiva åtgärder vidtages för att vrida utvecklingen
i rätt riktning. Från högerpartiets sida har vid flera tillfällen föreslagits
att ungdomsarrest borde prövas bl. a. för att få snabbare handläggningsförfarande
när det gäller unga brottslingar. Den ofta mycket långa
tid som förflyter mellan brottets begående och den samhälleliga reaktionen
skapar hos den unge en känsla av att han riskfritt kan fortsätta med sin
kriminella verksamhet. Riksdagen har emellertid ej visat förståelse för
dessa förslag från högerpartiets sida. Emellertid är frågan om ett snabbare
handläggningsförfarande från tiden för brottets begående till dess att polis,
i förekommande fall barnavårdsnämnd, åklagare och domstol hinner handlägga
ärendet, angelägen. I detta sammanhang vill vi framhålla vikten av
att ytterligare möjligheter prövas till rationalisering av polisens utredningsarbete.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 34

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

Vissa bestämmelser, förarbeten m. m.

Invaliditets- och grupplivskydd för polismän

Kungl. Maj :t utfärdade den 14 december 1962, med stöd av riksdagens
beslut (SU 1962: 152, Rskr. 1962:341) reglemente angående statens grupplivförsäkring
(SFS 1962:698) att gälla från och med den 1 januari 1963.
Genom kungörelser den 11 februari 1965 (nr 24) och den 16 december 1966
(nr 739) bär reglementet ändrats på en del punkter. Beträffande reglementets
innehåll må här endast nämnas att helt grundbelopp utgår med högst
31 500 kr. och lägst 4 000 kr. samt tilläggsbelopp för omyndig med högst
9 000 och lägst 2 500 kr.

Enligt 15 § 2 mom. allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra
tjänstemän (AST) äger arbetsgivaren besluta att lön till innehavare av tjänst
på löneplan A skall utgå enligt högre löneldass än den i vilken tjänstemannen
är placerad, dock högst enligt den löneklass vars nummer med två enheter
överstiger numret för lönegradens högsta löneklass. I kungörelse den
21 april 1966 (nr 107) har Kungl. Maj :t förordnat att befogenhet som enligt
AST tillkommer arbetsgivaren i vissa fall, bl. a. enligt 15 § 2 mom., skall
vara förbehållen Kungl. Maj :t eller utövas av den myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer särskilt.

I kungl. kungörelsen den 29 juni 1964 (nr 519) om ersättning i vissa fall
i anledning av sjukdom eller skada som ådragits utom riket (ändr. 1965: 891)
ges bestämmelser om ersättning av statsmedel vid sjukdom eller skada under
anställning eller statligt uppdrag utom riket. Här må endast nämnas att
ersättning utgår vid fullständig invaliditet och vid dödsfall med 75 000
kronor.

År 1965 beslöt statsmakterna att tillerkänna de offentliga tjänstemännen
lagstadgad förhandlingsrätt. Enligt den lagstiftning som trädde i kraft
den 1 januari 1966 fick dessa tjänstemän samma rätt som övriga arbetstagare
att genom sina organisationer förhandla och sluta kollektivavtal om
lön och andra ekonomiska anställningsvillkor. Vissa inskränkningar i avtalsrätten
gjordes. I 3 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 föreskrivs
att avtal inte får träffas om inrättande eller indragning av tjänst, myndighets
arbetsuppgifter, arbetstidens förläggning, anställnings- eller arbetsvillkor
som regleras i lagen m. m. Avtal kan däremot träffas om lönebelopp,
lönesystemets allmänna uppbyggnad, lönegradsplacering av tjänst samt
om övriga ekonomiska och därmed jämförliga förmåner som är förenade
med tjänsten, såsom pension, semester, arbetstidens längd, övertidsersättning,
traktamente m. m.

Ersättning för (kropps-)skada å polisman

I motioner till 1958 års riksdag (I: 127 och II: 148) hemställdes om sådan
ändring i 1925 års lag om ersättning till polisman för skada å kläder, att er -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

sättningsrätten skulle utvidgas till att omfatta jämväl såsom skadestånd
fastställd ersättning för kroppsskada, som genom brottslig gärning åsamkades
polisman vid fullgörande av tjänsteåliggande.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1958: 14) anförde första lagutskottet
bl. a. följande.

I likhet med motionärerna och de myndigheter ävensom flertalet av de
sammanslutningar, som avgivit remissyttranden i ärendet, anser utskottet
att starka skäl kan anföras för en utvidgning av polismans rätt till ersättning
för skada, som åsamkats honom under tjänsteutövning. Det tyngst vägande
skälet är otvivelaktigt att polismännen på grund av yrkets beskaffenhet
regelmässigt måste utsätta sig för betydande risker för skada även till
liv och lem vid företagandet av åtskilliga tjänsteåtgärder. Det måste vid sådant
förhållande anses rimligt att samhället, som kräver att dessa risker
tages, i en eller annan form kompenserar polismannen härför. Närmast till
hands synes härvid ligga att polismannen tillförsäkras full ersättning för
den förlust, som kan drabba honom till följd av skada under tjänsteutövningen,
i den mån skadan har samband med de nämnda för yrket speciella
riskerna. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för
de överväganden, som föranlett införandet av rätt till ersättning för skada å
kläder, har det nu angivna betraktelsesättet redan i princip godtagits, ehuru
ersättningsrätten begränsats till klädesskador.

För en utvidgning av ersättningsrätten till att avse även kroppsskada kan
emellertid också andra skäl åberopas. För den enskilde polismannens villighet
att utföra sina arbetsuppgifter i sådana fall, då ett fullföljande av dessa
innefattar påtagliga faror, måste omfattningen av det ekonomiska skydd,
som polismannen är tillförsäkrad, antagas spela en icke oväsentlig roll. En
förbättring av polispersonalens ställning i förevarande hänseende skulle
följaktligen kunna undanröja ett för ett effektivt utövande av polisverksamheten
återhållande moment. Vidare kan för tillskapandet av vidgade ersättningsmöjligheter
anföras även ett skäl, som åberopades redan vid införandet
av ersättningsrätt för skada å kläder, nämligen att det måste anses som
en oegentlighet, att den ene polismannen kan få full ersättning för liden
skada men icke den andre beroende på den skadevållandes betalningsförmåga.

I enlighet med utskottets förslag anhöll riksdagen (Rskr. 1958: 172) att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning angående ersättning till polisman
för kroppsskador som åsamkats honom vid tjänsteutövning.

Utredningsuppdraget anförtroddes slutligt en särskilt tillkallad sakkunnig,
som i promemoria den 20 maj 1963 föreslog att polisman skulle ha rätt
till viss ersättning då han skadades under tjänsteutövning samt att rätt till
ersättning när hans tillhörigheter skadades under tjänsteutövningen skulle
föreligga inte bara såsom dittills i fråga om skada på kläder utan också i
fråga om skada på hans övriga tillhörigheter, bl. a. fordon.

Promemorian lades till grund för proposition 1965:4, vari föreslogs att
polisman skulle få rätt till ersättning av statsverket, när lös egendom som
tillhörde honom skadades under hans tjänsteutövning eller på grund av hans
tjänst, vare sig skadan uppkommit av våda eller genom annans vållande. En -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

ligt propositionen borde ersättningsrätten efter polisväsendets förstatligande
inte längre regleras i lag utan på samma sätt som andra frågor mellan staten
och dess anställda. Lagen om ersättning till polisman för skada å kläder
föreslogs därför skola upphävas. Den nya ersättningsregleringen skulle enligt
förslaget gälla från och med den 1 juli 1965.

I lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Johansson, bl. a. följande.

Som framhållits i första lagutskottets utlåtande 1958: 14 har frågan om
ersättning med anledning av kroppsskada som tillfogas någon i tjänsten
betydande räckvidd. Den förut nämnda promemorian ger inte underlag för
den allsidiga bedömning som med hänsyn härtill är erforderlig. Med anledning
härav bör med utgångspunkt i promemorieförslaget göras den ytterligare
utredning som är nödvändig för att få en allmän överblick rörande
problematiken beträffande skadeersättning till statliga befattningshavare i
allmänhet. Innan ett sådant utredningsarbete slutförts är jag inte beredd att
ta ställning till det i promemorian framlagda förslaget att vidga polismännens
ersättningsrätt vid kroppsskada.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande över det remitterade förslaget erinrade
departementschefen om detta uttalande samt upplyste att anstalter vidtagits
för att få till stånd en sådan utredning inom de departement som närmast
berördes av frågan.

Propositionen bifölls av riksdagen.

I enlighet med uttalandena i propositionen och med stöd av riksdagens
beslut utfärdade Kungl. Maj :t den 26 mars 1965 kungörelse om ersättning
till polisman för skada på egendom (nr 59). Enligt kungörelsen, som trädde
i kraft den 1 juli 1965, utgår ersättning av statsmedel om polisman under
utövning av tjänsten eller på grund av denna tillfogas skada på lös egendom.
En förutsättning för ersättning är att skadan uppkommit genom annans
vållande eller av våda. Ersättning bestämmes enligt allmänna skadeståndsrättsliga
grunder. Om särskilda skäl föreligger må ersättning dock bestämmas
till lägre belopp.

Rationalisering av polisens arbetsförhållanden

Institutet strafföreläggande infördes genom nya rättegångsbalken
som trädde i kraft 1948. Syftet var att åstadkomma ett snabbt och enkelt
förfarande vid handläggningen av småförseelser. Ett för institutet straffföreläggande,
sådant detta utformats i vårt land, karakteristiskt drag är, att
föreläggandet utfärdas av åklagare. Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken äger
åklagare, när allmänt åtal skall äga rum för brott, varå allenast böter kan
följa — dock ej normerade böter — att i stället för att väcka åtal, till godkännande
förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla.
Strafföreläggande får inte avse dagsböter utöver fyrtio. Intill den
1 jidi 1966 gällde, att strafföreläggande inte fick utfärdas om anledning
förekom, att målsägande fanns. Genom lagändring (se LXU 1966: 33), som

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1967

trädde i kraft nämnda dag, ökades möjligheterna att använda denna handläggningsform
i bötesmål. Strafföreläggande kan nu användas även när det
finns målsägande. Undantag gäller endast för det fall att målsäganden förklarat
att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet
eller har begärt att åtal skall väckas. Strafföreläggande, som godkänts av den
misstänkte, gäller som lagakraftvunnen dom.

Lagen om parke ringsbot trädde i kraft 1961 (L‘U 1960:40 och
1966: 33). Genom lagen har möjliggjorts en förenklad handläggning av parkerings-
och vissa likartade förseelser. Tillämpningen av förfarandet i lokalt
hänseende är beroende av Kungl. Maj :ts eller efter bemyndigande av rikspolisstyrelsens
beslut. Förfarandet med parkeringsbot innebär i korthet att
polisman eller särskild trafikövervakare till fordonets förare överlämnar
eller på fordonet fäster en skriftlig anvisning till föraren att med anledning
av förseelsen inom viss kortare tid betala en för den aktuella överträdelsen
fastställd parkeringsbot, som anges å ett inbetalningskort fogat vid anmaningen.
Om boten erlägges tillämpas ej det gängse förfarandet med straffföreläggande
eller åtal. I annat fall handlägges ärendet i vanlig ordning.

Lagen om föreläggande av ordningsbot trädde i kraft den 1 januari
1967 (L’U 1966:33). Lagen är avsedd att möjliggöra en enkel och snabb
handläggning av vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser. Den avser
brott för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart i penningar och
ej heller normerade böter. Kungl. Maj :t bestämmer de typer av förseelser på
vilka förfarandet får tillämpas. Förordnande kan begränsas att avse visst
eller vissa polisdistrikt. Lagen innebär, att polisman får rätt att under vissa
förutsättningar ta upp frågan om ansvar för sådana förseelser genom att utfärda
ett föreläggande för den misstänkte. I detta föreläggs den misstänkte
ett bötesstraff, kallat ordningsbot, till godkännande. Ordningsboten för skilda
förseelser bestäms enligt taxor, som fastställs av riksåklagaren. Om den
som har begått förseelsen godkänner föreläggandet, är saken slutligt avgjord.

Handläggningsförfarandet i fråga om brott begångna av unga lagöverträdare

Bestämmelser i förevarande hänseende ges i lagen den 20 mars 1964 med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Om brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt 18 år, får åklagare
under vissa särskilt angivna förutsättningar enligt 1 § besluta att ej tala
å brottet. Fråga om sådant beslut skall enligt 2 § handläggas skyndsamt.
Fattas ej sådant beslut skall åtal väckas utan dröjsmål. I 3 § föreskrivs att
åklagaren, om skälig anledning föreligger att ej tala å brott, skall innan han
beslutar i ärendet inhämta yttrande från barnavårdsnämnden i den kommun,
där den underårige vistas. Det åligger nämnden att avge sitt yttrande skyndsamt.
Om brottet är ringa äger åklagaren besluta att ej tala å brottet utan att
nämndens yttrande inhämtats. Enligt 12 § skall mål mot den som ej fyllt

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

21 år alltid behandlas skyndsamt. Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt
18 år för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, skall även om
han ej är häktad de tidsfrister iakttas som är föreskrivna för åtgärd i mål,
där den tilltalade är häktad. I stället för den tid av en vecka som föreskrivs
i 45 kap. 14 § rättegångsbalken för hållande av huvudförhandling skall dock
gälla en tid av två veckor.

I propositionen med förslag till bl. a. nämnda lag anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, bl. a. följande (prop. 1964: 10 s. 162).

Den föreslagna 2 § motsvarar i övrigt 3 § i 1944 års lag. Jag vill särskilt
understryka kravet på skyndsamhet vid behandlingen av dessa ärenden.
Eftersom det i stor utsträckning blir fråga om att vidtaga barnavårdande åtgärder,
är det angeläget, att sådana åtgärder ej kommer att dröja mer än

som är oundgängligen nödvändigt.--— Att i lagtexten precisera den tid,

inom vilken barnavårdsnämnd bör avgiva sitt yttrande, har ej ansetts praktiskt
görligt. Riksåklagarämbetet och socialstyrelsen bär förordat en remisstid
av 14 dagar; uppenbart är att denna tid icke utan tvingande skäl bör
överskridas. Om barnavårdsnämnden — vilket är önskvärt — får kännedom
om ärendet genom åklagaren eller polisen redan på förundersökningsstadiet,
kan utredning igångsättas och eventuellt ärendet hos nämnden avgöras
utan avbidan på framställning om yttrande jämlikt denna lag.

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från rikspolisstyrelsen samt, såvitt avser yrkandena
under punkt 1 och 2, från avtalsverket, och, såvitt gäller yrkandena
under punkt 3, från riksåklagaren. Tillfälle att avgiva yttrande har därjämte
beretts Sveriges advokatsamfund och Svenska polisförbundet.

Invaliditets- och grupplivskydd för polismän

Avtalsverket framhåller att motionärernas yrkande berör sådant anställningsförfarande,
varom enligt 3 § statstjänstemannalagen avtal må träffas,
och därför bör aktualiseras och behandlas i den ordning som numera tilllämpas
beträffande avtalsbara frågor.

Rikspolisstyrelsen finner motionärernas förslag i denna del vara i hög
grad motiverat och tillstyrker bifall till detsamma. Styrelsen anför härvidlag
följande.

Såsom framhållits i motionerna har under senare år antalet brott ökat
oroväckande varjämte brottsligheten utvecklats i riktning mot allt grövre
och hänsynslösare brott. Detta gäller särskilt våldsbrotten. Antalet fall av
våld mot polisman blir allt talrikare. På grund härav löper den enskilde polismannen
allt större risk att bli utsatt för kroppsskador under sin tjänsteutövning.
Den ovan berörda utvecklingen mot grövre brottslighet medför att
dessa skador ofta blir av allvarlig omfattning. De särskilda risker som polismän
sålunda utsättes för talar starkt för att polismän i tjänsteutövning tillerkännes
invaliditets- och grupplivförsäkring på statsverkets bekostnad

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

samt rätt till ersättning av allmänna medel för kroppsskada. Även andra skäl
kan åberopas för införande av sådant skydd. Styrelsen vill i detta sammanhang
hänvisa till vad första lagutskottet anfört i sitt utlåtande nr 14 år 1958.

Polisförbundet anför följande.

Förbundet har i denna del ett mycket starkt tryck på sig. Landets polismän
har under senare år måst konstatera, att antalet våldshandlingar mot
polismän ökar. Sålunda har noterats 950 misshandelsfall under 1 år och 10
månader år 65/66, däribland ett antal grova misshandelsfall och under en
2-årsperiod 4 polismord. Allt visar att dessa frågor icke längre kan betraktas
som vanliga arbetstagareproblem. Statsmakterna måste angripa frågorna ur
allmän samhällspolitisk synpunkt. De anställda, som har att utföra ett aibete
av nämnd karaktär, har ur trygghctssynpunkt rätt att ställa särskilda
krav på samhället. Från rikspolisstyrelsen har inhämtats, att polispersonalen
inom något år skall kunna räkna med helt ny och förbättrad utrustning för
intern kommunikation, personligt skydd m. in. Det torde dock stå klart för
alla att den enskilde polismannen icke rimligen kan uppträda som en levande
fästning. Riskmoment kommer alltid att föreligga. Därför synes motionärernas
förslag om speciellt invaliditets- och dödsfallsskydd på 75 000 kronor
enligt mönster från SFS nr 519/1964 vara en lösning. Detta skydd måste dock
kompletteras med ett särskilt riskskydd åt en var polisman förslagsvis bestämt
till 2 extra löneklasser. Invaliditets- och dödsfallsskyddet är icke kostnadskrävande.
Försäkringsbolag har offererat förbundet en sådan försäkring
för ca 17 kronor per år och befattningshavare. Vad landets polispersonal
eftersträvar i form av invaliditets- och dödsfallsskydd samt särskilt risktillägg
är intet annat än sådant som en bred allmän opinion på olika sätt
redan anslutit sig till. Många äro de sympatibevis, som strömmat mot polismännen
i samband med senaste tidens händelser. Beredvillighet att hjälpa
till har icke saknats. Det synes nu vara statsmakternas uppgift att söka skapa
en godtagbar lösning. Förbundet har den 19 januari 1967 i skrivelse till rikspolisstyrelsen
framfört förslag om särskilt risktillägg. Med hänsyn till den
möjlighet som i AST 15 § 2 mom. införts för Kungl. Maj :t att medgiva högre
löneklassplacering än den normala, liar vi inom förbundet ansett detta vara
en väg att lösa risktilläggsskyddet.

Ersättning för kroppsskada å polisman

Avtalsverket uttalar att frågan om införandet av ersättning till polisman
för sveda och värk och framtida men i anledning av kroppsskada ådragen i
tjänsten synes — i motsats till frågan om invaliditets- och grupplivskydd —
böra prövas och regleras i offentligrättslig ordning. Verket framhåller vidare
att frågan om skadeersättning till statliga befattningshavare är föremål för
utredning inom Kungl. Maj :ts kansli och att det i motionerna väckta förslaget
bör prövas i detta större sammanhang.

Rikspolisstgrelsen finner motionärernas förslag också i denna del vara i
hög grad motiverat och tillstyrker bifall på samma skäl som styrelsen anfört
rörande invaliditets- och grupplivskydd. Härutöver erinrar styrelsen om att
den ovan nämnda promemorian från år 1963 också innehöll förslag om rätt
till viss ersättning åt polisman för kroppsskada vid tjänsteutövning. Styrelsen
anser det otillfredsställande att frågan om polismans rätt till ersättning

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

för kroppsskada icke löstes i samband med tillkomsten av kungörelsen den
26 mars 1965 om ersättning till polisman för skada på egendom. Det är därför
enligt styrelsens mening angeläget att frågan nu snarast får en positiv
lösning.

Också polisförbundet erinrar om 1963 års förslag till lösning av frågan och
påpekar att förslaget mottogs positivt av remissinstanserna. Utvecklingen
har också enligt förbundet visat att en särbehandling är påkallad inom polisomradet.
Föi bundet anser att förslaget borde genomföras och vinna till—
lämpning redan under innevarande år.

Rationalisering av polisens arbetsförhållanden

Rikspolisstyrelsen anför härvidlag följande.

Inom rikspolisstyrelsen, som enligt sin instruktion bland annat har att
verka för rationalisering inom polisväsendet, ägnas fortlöpande uppmärksamhet
åt alla tänkbara rationaliseringsfrågor och ett mycket omfattande
arbete på detta område pågår f. n. Polisens arbetsförhållanden undergår sålunda
fortlöpande rationalisering, bl. a. genom övergång till ADB-system och
en ökad användning av andra tekniska hjälpmedel.

Vad särskilt gäller förenkling av polisens utredningsförfarande har rikspolisstyrelsen
tagit en rad initiativ. Styrelsen har utarbetat enhetliga arbetsrutiner
och tillskapat funktionellt riktiga blanketter för utredningsverksamheten.
I skrivelse till länspolischeferna och polismästarna den 4.6.1965 har
styrelsen i samråd med riksåklagarämbetet framfört eu rad synpunkter rörande
rationalisering av utredningsarbetet. En vid skrivelsen fogad promemoria
behandlar bl. a. samarbetet mellan utredningsman och undersökningsledare
samt arbetet med protokollering vid förundersökning. Styrelsen har
vidare meddelat närmare anvisningar beträffande utredningsarbetet vid ordningsavdelning,
vilka trätt i kraft den 1.2.1967. En förenklad handläggning
av trafikmal har tillskapats genom arbetsanvisningar utfärdade av styrelsen
den 2.2.1966 i samråd med trafikmålskommittén. Vad gäller bagatellartad
brottslighet i övrigt kan nämnas, att styrelsen gjort framställning till Konungen
om ett förenklat förfarande i fråga om utredning av underlåtenhet att
inneha radio- och televisionslicens. Styrelsen har den 15.12.1966 utfärdat
vissa arbetsanvisningar angående förundersökning i brottmål för att undvika
onödiga proformaföredragningar. Vidare bär arbetsanvisningar angående
tid för nedläggande av förundersökning meddelats den 23.6.1966. Sistnämnda
anvisningar avser att avlasta ansvaret för ouppklarade mål från utredningspersonalen.
Från och med den 1.3.1967 tillämpas en till ADB-systemet
anpassad personbladsrutin, vilken på lång sikt kommer att medföra väsentliga
rationaliseringsvinster inom utredningsarbetet, i form av såväl arbetsbesparingar
som ett snabbare spaningsarbete. Slutligen må framhållas,
att införandet av systemet med ordningsbot medför en rationalisering av utredningsarbetet.
Ytterligare förslag är föremål för överväganden.

Polisens arbetsförhållanden, speciellt i fråga om utredningsarbetet, är således
föremål för en intensiv rationaliseringsprocess, som kommer att följas
upp av rikspolisstyrelsen. Enligt styrelsens uppfattning kräver det fortsatta
rationaliseringsarbetet för närvarande icke några speciella författningsändringar.
Skulle detta visa sig erforderligt kommer rikspolisstyrelsen att ta initiativ
därtill. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan det icke anses påkallat
att föranstalta om ytterligare utredning angående rationalisering av polisens

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

arbetsförhållanden. En sådan utredning kunde i detta skede rent av verka
hämmande på det omfattande rationaliseringsarbete som bedrivs inom styrelsen.

Riksåklagaren framhåller att förstatligandet av polisväsendet och inrättandet
av rikspolisstyrelsen har medfört, att möjligheterna att rationalisera
polisens arbete blivit i hög grad förbättrade. Såväl effektivare spaning som
förenklat utredningsförfarande har möjliggjorts genom olika åtgärder från
rikspolisstyrelsens sida, bland annat anvisningar om vissa centrala registreringar
och om enhetliga arbetsrutiner i anslutning till arbetsbesparande
blanketter. Genom överenskommelser mellan rikspolisstyrelsen och riksåklagaren
och i samband därmed utfärdade anvisningar har tillkommit riktlinjer
för polis- och åklagarmyndigheterna angående vissa frågor rörande
ledningen av förundersökning i brottmål. Dessa riktlinjer underlättar, framhåller
riksåklagaren, såväl polisens som åklagarnas arbete, eliminerar dubbelarbete
och medför snabbare handläggning. Även eljest förekommer i stor
omfattning samråd mellan rikspolisstyrelsen och riksåklagaren i syfte bland
annat att rationalisera arbetet med utredning av brottmål. Sådant samråd
resulterar ofta i att anvisningar till underställda myndigheter utfärdas. Något
särskilt uppdrag, såsom motionärerna tänkt sig, åt de båda chefsmyndigheterna
att sålunda i samråd utfärda rekommendationer om förenklingar i
utredningsförfarandet behövs enligt riksåklagarens mening uppenbarligen
inte.

Härefter anför riksåklagaren följande.

Beträffande vissa talrikt förekommande smärre brott har på senare tid
genom lagstiftningsåtgärder lagts grunden till en långt gående rationalisering,
innebärande en väsentlig arbelsbesparing för rättsvårdens organ. Möjligheterna
att använda strafföreläggande har alltmer vidgats, senast genom
ändring från den 1 juli 1966 av 48 kap. 1 § rättegångsbalken och av 1 § första
stycket trafikbrottslagen. Härigenom har uppkommit arbetsbesparing för i
första hand domstolarna och åklagarna. Av stor betydelse även för underlättande
av polisens arbete är lagen om parkeringsbot, vars tillämplighet utsträckts
till allt fler polisdistrikt, och i än högre grad torde arbetsbesparing
kunna förväntas till följd av lagen om föreläggande av ordningsbot, sedan
denna lag efter nu inledd försöksverksamhet fått mera allmän tillämpning.
Ytterligare åtgärder för rationalisering av arbetet inom rättsväsendet torde
vara att förvänta. Här må erinras om att chefen för justitiedepartementet
nyligen inrättat ett samarbetsorgan för att bereda fråga om omläggning av
rutiner inom rättsväsendet för automatisk databehandling och därmed sammanhängande
frågor. Vidare må framhållas, att trafikmålskommitténs fortsatta
arbete kan antagas komma att, eventuellt efter begäran om vidgade
direktiv, få till resultat att förenklade arbetsrutiner genomförs ej endast för
trafikmålen utan även för vissa andra mål.

På grund av det anförda anser jag det inte vara påkallat att något initiativ
syftande till rationalisering av polisens arbetsförhållanden tages från riksdagens
sida.

Advokatsamfundet anser, genom sin styrelse, att motionärernas kritik

12 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

att alltför stor del av arbetstiden för närvarande går åt till utredning av
bagatellbrott har visst fog i fråga om kollisionsolyckorna. När det gäller
utredningen i trafikmål har emellertid, framhåller styrelsen, vissa reformer
redan beslutats, och utredning pågår om möjligheterna att i övrigt genomföra
rationaliseringar och förenklingar. Styrelsen kan inte se att någon
ytterligare utredning på detta område nu är erforderlig. I övrigt föreligger
■enligt styrelsens mening anledning att iakttaga försiktighet, om man överväger
att »förenkla» utredningen i vissa brottmål och göra densamma mera
summarisk. Förenklingarna kan annars lätt bli till skada för rättssäkerheten.
Styrelsen anser det inte möjligt att urskilja vissa grupper av brottmål
och för deras del rekommendera en mera summarisk utredning med
den motiveringen att det rör sig om »bagatellbrott». Exemplet med snatteri
i en snabbköpsbutik är i varje fall illa valt. Helt allmänt kan det kanske tyckas
att det rör sig om ett bagatellartat brott, men för den som misstänks
för brottet är saken ofta allt annat än en bagatell; en fällande dom kan för
honom eller henne får mer eller mindre förödande verkningar. Därför kan
man enligt styrelsen inte ge avkall på kravet att utredningen skall vara fullständig.
Inte heller anser styrelsen möjligt att överlämna åt polisen att
från fall till fall bedöma om man bör göra en fullständig eller en summarisk
utredning.

Beträffande motionärernas påstående att det i större utredningar ej sällan
förekommer att en mängd detaljfrågor som i och för sig saknar betydelse
för målets avgörande också undersöks, framhåller styrelsen, att kritiken
inte är befogad om därmed avsetts att påstå att det ofta förekommer
att man undersöker frågor, som redan vid tiden för undersökningen framstår
såsom betydelselösa. En annan sak är enligt styrelsen att man inte sällan
i efterhand — och sedan annan utredning förebragts — kan konstatera
att visst eller vissa undersökta förhållanden nu inte längre är relevanta. Av
hänsyn till rättssäkerheten kan man emellertid omöjligt instruera polispersonalen
att inte utreda andra fakta än sådana som enligt vederbörandes
bedömande slutligen kommer att vara av betydelse för målets avgörande.
Skulle polismännen handla efter en sådan regel, skulle med all säkerhet
många utredningar snedvridas och viktigt bevismaterial ej bli tillvarataget.

Eftersläpningen i polisens arbete beror enligt styrelsens uppfattning i allt
väsentligt på personalbristen, och det är givetvis angeläget att denna brist
blir avhjälpt. Däremot anser styrelsen att det varken är praktiskt möjligt
eller ur rättssäkerhetssynpunkt lämpligt att söka åstadkomma en nödlösning
i form av »förenklade» polisutredningar.

På dessa skäl avstyrker styrelsen motionerna i denna del.

Polisförbundet anför följande.

I likhet med motionärerna anser förbundet, att polisens arbetskraft måste
inriktas på väsentliga frågor. Så långt förbundet kan överblicka arbetet ute

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1967

på fältet har rikspolisstyrelsen redan på väsentliga områden genomfört eller
försökt genomföra förenklingar. Vad angår utredningar i samband med trafikolyckor,
så har rikspolisstyrelsen på allt sätt sökt nedbringa arbetet med
dessa. Ytterligare arbetsbesparingar torde dock kunna genomföras. Med
hänsyn till polispersonalens ställning i förhållande till allmän åklagare
respektive domstol är det av synnerlig vikt att gällande rätt utformas på ett
sådant sätt att polispersonalen medgives ett rationellt handlande. Till icke
oväsentlig del torde kvarstående problemställningar ligga på författningsplanet.
Förbundet vill för sin del tillstyrka rätt för polismyndighet att nedlägga
undersökning i samma omfattning som medgivits allmän åklagare
i fråga om åtalseftergift (RB 20: 7). Utan att i detta sammanhang närmare
gå in på nuvarande rättsregel vid brottmålsprocessen vill förbundet likväl
ifrågasätta om icke statsmakterna måste överväga ett förenklat domstolsförfarande
utan krav på helt muntlig rättegång. Rättegångsbalkens föreskrifter
har lett till tidsödande muntliga förfaranden i mindre mål, där svaranden
helst av allt skulle vilja ha ett snabbt avgörande på handlingarna
i målet. I dagarna genomfört s. k. ordningsbotsystem är ett steg i rätt riktning.
Ytterligare förenklingar torde kunna genomföras. Fråga är om icke
trafikmålskommittén — som motionärerna också anfört — borde erhålla
vidgade direktiv att utreda berörda frågor. Svenska polisförbundet vill i
sammanhanget framföra såsom angeläget, att förundersökningsledareskapet
helt överföres till polismyndighet. Nuvarande uppdelning är icke rationell.
Polismyndigheten är spaningsledning och ansvarig för brottsbekämpningen.
Ledningen av förundersökningsförfarandet bör kvarligga hos polismyndigheten
tills ärendet är klart. Åklagarens intressen kan tillvaratagas på ett
bättre sätt om han befrias från ledareansvaret. Vad här ovan berörts är synpunkter,
som alla framförts i syfte att förenkla utredningsarbetet, att frigöra
arbetskraft för andra uppgifter och förkorta tiden från brottets begående
till målets avgörande.

Handläggningsförfarandet i fråga om brott av unga lagöverträdare

Rikspolisstyrelsen avstyrker motionärernas yrkande i denna del samt anför
följande.

Naturligtvis är det vid brott av unga lagöverträdare i och för sig önskvärt
att tiden från brottets begående till målets avgörande blir så kort som möjligt,
vilket för övrigt är ett önskemål även i fråga om brott som begåtts av
andra än unga. Åtgärderna skulle enligt motionerna bestå i ett »snabbare
handläggningsförfarande». Hur man skulle bära sig åt för att åstadkomma
denna ökade snabbhet antyds inte i motionerna. Om emellertid meningen är
att man skulle beträffande unga brottslingar nöja sig med en förenklad,
summarisk utredning, måste styrelsen inlägga en bestämd gensaga mot denna
tanke. Inte minst när det gäller unga lagöverträdare är det av vikt att
man inte — för att få till stånd en snabb reaktion —- eftersätter kravet på
rättssäkerhet.

Riksåklagaren framhåller att åklagarna, enligt vad han erfarit vid sin
inspektionsverksamhet, ställer sig de beträffande sådana brott gällande bestämmelserna
om skyndsam handläggning till noggrann efterrättelse samt
att även polisens och domstolarnas handläggning regelmässigt är skyndsam.
Att dröjsmål med handläggningen likväl ganska ofta uppkommer beror

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

enligt riksåklagaren merendels på att yttranden av barnavårdsnämnder ofta
tar alltför lång tid i anspråk. Detta förhållande, som sammanhänger med
bristande resurser hos dessa kommunala organ, torde enligt hans mening
inte kunna avhjälpas i den av motionärerna föreslagna ordningen.

Utskottet

I förevarande motioner framställs yrkanden som berör skilda delar av
rättsväsendet. Under åberopande av de särskilda risker som är förbundna
med polisernas tjänsteutövning hemställer motionärerna att ett särskilt
invaliditets- och grupplivskydd införs för polismän samt att förslag framläggs
om ersättning till polismän för i tjänsten ådragna kroppsskador.
Vidare begär motionärerna — under erinran om bristen på personal inom
polisorganisationen — utredning rörande polisens arbetsförhållanden med
särskild inriktning på att förenkla utredningsförfarandet. Slutligen hemställs
med hänsyn till den ökande ungdomsbrottsligheten om utredning''
beträffande handläggningen i fråga om brott av unga lagöverträdare i syfte
att förkorta tiden från brottets begående till målets avgörande.

Vad först gäller yrkandet om ett särskilt invaliditets- och grupplivskydd
för polismän delar utskottet motionärernas oro för den tilltagande aggressiviteten
mot polismän i tjänsteutövning. Utvecklingen har otvivelaktigt lett
därhän att polismännen vid åtskilliga tjänsteåtgärder regelmässigt utsätter
sig för betydande risker. Det måste därför anses rimligt att samhället, som
kräver att dessa risker tas, i en eller annan form kompenserar polismännen
härför. Motionärernas förslag om en förbättrad invaliditets- och grupplivförsäkring
på statsverkets bekostnad synes därvid vara eu av de lösningar
som bör övervägas. Som avtalsverket framhållit i yttrande över motionerna
är emellertid härvidlag fråga om sådana förmåner, varom enligt 3 § statstjänstemannalagen
avtal må träffas mellan staten som arbetsgivare och
arbetstagaren. Med hänsyn härtill anser utskottet att man bör söka lösa
förevarande spörsmål genom förhandlingar. Utskottet kan därför icke tillstyrka
motionerna i denna del.

De skäl som utskottet anfört för ett vidgat invaliditets- och grupplivskydd
talar med samma styrka för att ersättning bör utgå på grund av kroppsskador
som tillfogas polismän under tjänsteutövning. I likhet med motionärerna
anser utskottet det otillfredsställande att frågan om polismans rätt
till ersättning för kroppsskada inte kunde lösas i samband med tillkomsten
av 1965 års kungörelse om ersättning till polisman för skada på egendom,
särskilt som ett remissbehandlat utredningsförslag i ämnet redan då förelåg.
Enligt vad utskottet erfarit pågår arbete inom Kungl. Maj :ts kansli för att
skapa underlag för en allsidig bedömning av problematiken om skadeersättning
till statliga befattningshavare i allmänhet. Som motionärerna framhållit
utgör emellertid den omständigheten att också andra kategorier befatt -

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1967

ningshavare kan vara i behov av skydd i ifrågavarande hänseende inte något
skäl att ytterligare fördröja en lösning för polisens vidkommande, särskilt
som hinder inte ansetts föreligga för en särbehandling av polisen i fråga
om sakskadeskyddet, trots att även detta har aktualitet för andra yrkesgrupper.
Enligt utskottets mening bör det inom Kungl. Maj :ts kansli pågående
arbetet rörande hithörande frågor påskyndas såvitt gäller ersättning
till polismän för kroppsskada så att bestämmelser härom kan träda i kraft
senast den 1 juli 1968.

Beträffande frågan om rationalisering av polisens utredningsförfarande
vill utskottet först erinra om den arbetsbesparing för rättsvårdens organ
som uppnåtts genom senare års lagstiftning rörande vissa talrikt förekommande
smärre brott. Utskottet syftar därvid särskilt på de ökade möjligheterna
att använda strafföreläggande och införandet av lagarna om parkeringsbot
och ordningsbot. Som riksåklagaren anfört torde framför allt
nämnda lagar i hög grad komma att underlätta polisens arbete med bagatellmålen,
sedan lagarna efter försöksverksamhet nu fått en mer allmän
tillämpning. Härutöver vill utskottet under hänvisning till rikspolisstyrelsens
yttrande över motionerna erinra om den omfattande rationaliseringsprocess
rörande polisens arbetsförhållanden, särskilt i fråga om utredningsarbetet,
som pågår inom rikspolisstyrelsen. Det må även erinras om att
chefen för justitiedepartementet nyligen inrättat ett samarbetsorgan för
beredning av frågan om användning av automatisk databehandling inom
rättsväsendet samt att trafikmålskommittén i samband med omfattande
försöksverksamhet prövar åtskilliga frågor rörande förundersökning, av
betydelse inte endast för trafikmålen utan även för brottmål i allmänhet.
Ett betänkande i ämnet är enligt vad utskottet erfarit att vänta från kommittén
under hösten 1967. Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna
i denna del ej påkallar något initiativ från riksdagens sida. Utskottet
vill dock betona vikten av att rationaliseringssträvandena fortsätts
och förutsätter att Kungl. Maj :t om så erfordras vidtar åtgärder härför. Den
av motionärerna anvisade utvägen att lämna trafikmålskommittén vidgade
direktiv kan möjligen därvid vara förtjänt att övervägas.

Vad slutligen gäller yrkandet om snabbare handläggning av brott av unga
lagöverträdare anser utskottet i likhet med motionärerna att det är angeläget
att tiden från brottets begående till dess barnavårdsnämnd, polis,
åklagare och domstol handlägger ärendet inte blir längre än som är oundgängligen
nödvändigt. Enligt utskottets mening är också bestämmelserna
i 1964 års lag om brott av unga lagöverträdare ägnade att tillgodose rimliga
anspråk i detta hänseende. Det må även framhållas att departementschefen
i propositionen med förslag till nämnda lag särskilt underströk kravet på
skyndsamhet vid behandlingen av dessa ärenden. De dröjsmål som likväl
stundom uppkommer synes inte lieller ha sin grund i utformningen av
gällande bestämmelser utan i de rättstillämpande organens svårigheter att,

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

inom ramen för tillgängliga resurser, ställa sig kraven på skyndsamhet till
efterrättelse. De olägenheter som otvivelaktigt föreligger kan därför inte
avhjälpas genom tillsättandet av en utredning. Utskottet kan således inte
heller tillstyrka bifall till motionerna i förevarande del. Detta ställningstagande
får dock inte undanskymma angelägenheten av att erforderliga
resurser ställs till myndigheternas förfogande.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att förevarande motioner, I: 438 och II: 553, såvitt avser
yrkandet under 1., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av yrkandet under 2. i förevarande
motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till bestämmelser angående ersättning till polisman
för kroppsskada som åsamkats honom vid tjänsteutövning
i så god tid att regler härom kan träda i kraft senast den
1 juli 1968;

C. att förevarande motioner, såvitt avser yrkandet under
3. a), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att förevarande motioner, såvitt avser yrkandet under
3. b), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 april 1967

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h), Ernulf (fp), Svanström (ep), Schött (h) och fru Lilly Ohlsson (s);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), herr Svensson i Vä (ep), fru
Kristensson (h), herr Gustafsson i Borås (fp), fröken Andersson i Strängnäs
(s), fru Lindekvist (s), herrar Jönsson i Malmö (s) och Sjöholm (fp).

Reservationer

1) av herrar Arvidson (h), Ernulf (fp), Svanström (ep), Schött (h),
Svensson i Vä (ep), fru Kristensson (h) och herr Gustafsson i Borås (fp),
vilka ansett

dels att andra stycket i utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse:
Vad först —---(lika med utskottet) —--polismännen härför.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

Såsom rikspolisstyrelsen anfört i yttrande över motionerna talar dessa skäl
starkt för att polismän i tjänsteutövning tillerkänns invaliditets- och grupplivförsäkring
på statsverkets bekostnad. Det speciella invaliditets- och grupplivskydd,
som svenska statstjänstemän åtnjuter vid tjänstgöring utomlands,
torde härvid kunna tjäna som mönster. Den omständigheten att frågan kan
ligga inom det avtalsbara området utgör enligt utskottets mening ej hinder
för att Kungl. Maj :t föranstaltar om en sådan förmån åt polismännen.

dels att utskottets hemställan under A. bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:438 och 11:553, såvitt avser yrkandet under 1., måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t föranstaltar
om införande av ett särskilt invaliditets- och grupplivskydd
för polismän;

2) av herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), fru Lillg Ohlsson (s), fru
Löfqvist (s), fröken Andersson i Strängnäs (s), fru Lindekvist (s) och herr
Jönsson i Malmö (s), vilka ansett

dels att tredje stycket i utskottets yttrande bort erhålla följande lydelser

De skäl — —- —• (lika med utskottet) — •--under tjänsteutövning.

Utskottet anser att det varit fördelaktigt om frågan om polismans rätt till
ersättning för kroppsskada varit möjlig att lösa i samband med tillkomsten
av 1965 års kungörelse om ersättning till polisman för skada på egendom.
Enligt vad utskottet erfarit pågår emellertid arbete inom Kungl. Maj :ts
kansli för att skapa underlag för en allsidig bedömning av problematiken
om skadeersättning till statliga befattningshavare i allmänhet. Med hänsyn
härtill finner utskottet för närvarande icke påkallat att något initiativ tas
från riksdagens sida i frågan. Utskottet vill dock understryka angelägenheten
av att förevarande spörsmål, varom utredning begärdes av 1958 års
riksdag, snarast möjligt bringas till en lösning.

dels att utskottets hemställan under B. bort ha följande lydelse:

B. att förevarande motioner, såvitt avser yrkandet under
2., icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) av herrar Arvidson (h), Schött (h) och fru Kristensson (h), vilka
ansett

dels att fjärde stycket i utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse:

Utskottet behandlar härefter den av motionärerna väckta frågan om rationalisering
av polisens arbetsförhållanden. Vid upprepade tillfällen har
statsmakterna beklagligtvis underlåtit att efterkomma de framställningar
om erforderliga personalökningar som gjorts från rikspolisstyrelsens sida.
Detta har ytterligare aktualiserat vikten av att den polispersonal som finns
utnyttjas så effektivt som möjligt. Ett omfattande och värdefullt rationaliseringsarbete
bedrivs visserligen inom rikspolisstyrelsen. Det kan emel -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1967

lertid ifrågasättas om inte dessutom beträffande utredningsförfarandet i
brottmål bör vidtas vissa rationaliseringsåtgärder, som ej synes möjliga inom
ramen för gällande lagstiftning. Som motionärerna anfört torde nämligen
ett förenklat förfarande kunna accepteras när det gäller förundersökning i
anledning av vissa trafikolyckor och smärre tillgreppsbrott, t. ex. butiksstölder.
Även i övrigt bör reglerna om förundersökning ägnas en ingående
översyn för klarläggande av vilka förenklingsåtgärder som är möjliga utan
att kravet på rättssäkerhet eftersätts. Utskottet vill därför tillstyrka motionerna
i denna del. Utskottet har icke tagit ställning till liur utredningen bör
bedrivas. Som motionärerna framhållit kan det måhända vara lämpligt att
trafikmålskommittén erhåller vidgade direktiv, som ger kommittén möjlighet
att utreda här nämnda frågor. Utskottet anser emellertid att det bör få
ankomma på Kungi. Maj :t att avgöra om utredningen skall utföras av trafikmålskommittén
eller om en särskild utredning skall tillsättas.
dels att utskottets hemställan under C. bort ha följande lydelse:

C. att riksdagen med bifall till yrkandet under 3. a) i förevarande
motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning angående rationalisering av polisens arbetsförhållanden
speciellt avseende förenkling av utredningsförfarandet
;

4) av herrar Aruidson (h), Schött (h) och fru Kristensson (h).

ESSELTE AB. STHLM «7

714727