Första lagutskottets utlåtande nr 33 (Utlåtande 1953:L1u33 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

Nr 33.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av i2 §
sinness juklagen.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 228, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl. I motionen hemställes, »att i sinnessjuklagens 42 § tillfogas ett stadgande
av innebörd att uttryckligen ålägga medicinalstyrelsen att motivera
sina rättspsykiatriska utlåtanden».

Beträffande de skäl som motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande rätt.

I 5 kap. 5 § strafflagen stadgas, att ingen må fällas till ansvar för gärning,
som han begår under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom. Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat
i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller
ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår.

Enligt 6 § samma kapitel må straffet, där någon begår brottslig gärning
under inflytande av annan själslig abnormitet än i 5 § avses, när särskilda
skäl därtill föranleda, nedsättas under det lägsta straff, som för gärningen
är stadgat. Samma lag skall gälla i fråga om brottslig gärning, som begås
av någon, vilkens själsverksamhet utan hans eget vållande tillfälligt rubbats,
ehuru han ej är strafflös enligt 5 §.

Bestämmelser om sinnesundersökning i brottmål äro meddelade i 6 kap.
sinnessjuklagen den 19 september 1929.

I 41 § nämnda lag stadgas, att om anledning föreligger till antagande
att den, som är misstänkt för brott, begått brottet under inflytande av sådan
själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som avses i
5 kap. 5 § strafflagen, skall domstolen förordna om sinnesundersökning
enligt vad i lagen vidare sägs, där ej av särskilda skäl sådan undersökning
finnes obehövlig. Sinnesundersökning skall ock ske, där domstolen finner
särskild utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse

1 B i haag till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 1 avd. Nr 33.

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

för bestämmande av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande.
Finnes brottet ej förskylla svårare straff än böter, må sinnesundersökning
ske endast när särskilda skäl därtill äro.

Enligt 42 § skall sinnesundersökning av den, som förvaras i häkte, verkställas
å sinnessjukavdelning vid fångvården av där anställd läkare. I samma
paragraf, fjärde stycket, stadgas beträffande utlåtande över sinnesundersökning
av den, som förvaras i häkte, att undersökningsläkaren i sådant
utlåtande skall angiva den undersöktes sinnestillstånd vid gärningens
begående, så ock huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus. Finnes
den undersökte eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål
för särskild åtgärd, bör sådant anmärkas. I utlåtandet skola ock angivas
de skäl och omständigheter, på vilka däri givet omdöme grundas.
Förklaras någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, vid gärningens begående
ha lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att
den måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall utlåtandet tillika
innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga.

I sista stycket av 42 § stadgas, att då utlåtande avgives, skall undersökningsläkaren
samtidigt insända en avskrift därav till medicinalstyrelsen;
finner styrelsen anledning föreligga till ytterligare psykiatrisk granskning,
har styrelsen att ofördröjligen underrätta domstolen därom.

Enligt 43 § skall sinnesundersökning av den, som befinner sig på fri fot,
verkställas av läkare, som för dylikt ändamål är anställd vid statligt sinnessjukhus.
Ovan intagna föreskrifter i 42 § beträffande utlåtande över sinnesundersökning
skola lända till efterrättelse jämväl i fall, som avses i 43 §.

Prövar domstol, efter det utlåtande över verkställd sinnesundersökning
blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande böra infordras, åligger det
domstolen, jämlikt 44 §, att till medicinalstyrelsen överlämna samtliga
handlingar i målet. Medicinalstyrelsen äger att genom läkare, som styrelsen
därtill utser, verkställa den ytterligare undersökning styrelsen finner erforderlig,
och skall, om så sker, vad i 42 och 43 §§ för där avsedda fall stadgats
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

I detta sammanhang må erinras om innehållet i 40 kap. 7 § rättegångsbalken.
Där sägs i första stycket, att om utlåtande av myndighet, tjänsteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande, skall gälla
vad därom är stadgat eller eljest är vedertaget. Annan sakkunnig skall,
jämlikt andra stycket, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt utlåtande.
Enligt tredje stycket skall utlåtande angiva de skäl och omständigheter,
på vilka det däri givna omdömet är grundat.

Historik.

I en till 7945 års riksdag avlåten proposition, nr 207, med förslag till lag
om ändring i 5 kap. strafflagen m. m. föreslog Kungl. Maj :t omfattande

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

ändringar i de bestämmelser, som tidigare gällt i fråga om befrielse från
ansvar för brott begånget under inflytande av rubbad själsverksamhet. I 5 §
i förslaget stadgades, förutom att sinnessjukdom och sinnesslöhet skulle
föranleda straffrihet, att gärning, som beginges av den som till sin sinnesbeskaffenhet
vore att jämställa med sinnessjuk, skulle vara strafflös.

Första lagutskottet, som avgav utlåtande över propositionen, anförde i
utlåtande nr 36 i denna del bland annat.

Av den i ärendet föreliggande utredningen har framgått, att inom fackkretsar
olika meningar synas råda om innebörden och avgränsningen av
begreppet psykopati och att många läkare härunder innefatta icke endast
de rent konstitutionella psykopatierna utan även vissa organiska defekttillstånd
och svårare neurotiska sjukdomstillstånd. Även strafflagberedningen
har ansett, att dessa defekt- och sjukdomstillstånd böra medföra
straffrihet. Beredningen har emellertid menat, att det medicinska språkbruket
skulle medgiva att också beteckna dem som sinnessjukdom. Det är
främst dylika och andra därmed jämförliga, med sinnessjukdom nära likartade
fall, som utskottet åsyftar, när det förordar en bestämmelse om
att även vissa andra psykiskt abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa skola
kunna på grund av sin sinnesbeskaffenhet helt frias från ansvar. I likhet
med lagrådet anser utskottet det emellertid omöjligt att ens genom vetenskaplig
beskrivning draga en klar skiljelinje mellan de fall som här avses
och övriga fall av psykopati.

På grund av vad sålunda anförts föreslog första lagutskottet, att de
psykiska abnormtillstånd, vilka vid sidan av sinnessjukdom och sinnesslöhet
skulle kunna medföra straffriande verkan, i lagtexten betecknades
såsom »annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste
anses jämställd med sinnessjukdom». I enlighet med utskottets hemställan
erhöll 5 kap. 5 § första stycket strafflagen sin nu gällande lydelse.

Rörande innehållet i utlåtande över verkställd sinnesundersökning innehöll
sinnessjuklagen ursprungligen inga andra föreskrifter än bestämmelserna
i 41 § att utlåtandet skulle avse den tilltalades sinnesbeskaffenhet vid
tiden för gärningens begående och frågan huruvida han vore i behov av
vård å sinnessjukhus.

Vid 1945 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 239 förslag
till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929. I fråga om
innehållet i utlåtande angående tilltalads sinnesbeskaffenhet anförde chefen
för justitiedepartementet i propositionen följande.

Då ändamålet med en sinnesundersökning är alt giva domstolen ett sakkunnigt
utlåtande rörande den undersöktes sinnesbeskaffenhet, bör givetvis
utlåtandet innehålla en medicinsk beskrivning och bestämning av vederbörandes
psyke. Däremot erfordras icke att i utlåtandet utsäges, huruvida
det sinnestillstånd, som förelegat hos den undersökte vid åtalade gärningens
begående, är av beskaffenhet att böra föranleda tillämpning av
5 kap. 5 eller 6 § strafflagen. Detta avgörande tillkommer domstolen. Till
ledning för domstolens bedömande erfordras emellertid jämväl att i utlåtandet
angives det vårdbehov som föreligger;---Att utlåtandet inne -

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

håller upplysning om vårdbehovet är vidare av betydelse för frågan huru
det skall förfaras med den undersökte därest han straffriförklaras. Beträffande
den som av läkaren finnes icke vara i behov av särskild vård synes
det önskvärt, att i utlåtandet angives huruvida vid bestämmande av påföljden
för brottet särskild hänsyn bör tagas till hans sinnesbeskaffenhet. Sålunda
torde, när formella förutsättningar för ådömande av förvaring föreligga,
utlåtandet böra lämna besked, huruvida den tilltalade till sin sinnesbeskaffenhet
avviker från det normala och är att anse såsom vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom. I fråga om tilltalad, som kan komma
i åtnjutande av villkorlig dom, kan det vara av värde för domstolen, att
läkaren i utlåtandet angiver i vad mån med hänsyn till den tilltalades sinnesbeskaffenhet
särskilda föreskrifter böra knytas till den villkorliga domen
På grund av det anförda vill jag föreslå, att bestämmelse införes därom
att undersökningsläkaren i utlåtandet skall angiva den undersöktes sinnestillstånd
vid gärningens begående samt att han därjämte skall angiva, huruvida
den undersökte är i behov av vård å sinnessjukhus. Härutöver synes
böra föreskrivas, att om den undersökte eljest på grund av sin sinnesbeskaffenhet
finnes böra bliva föremål för särskild behandling, sådant bör
anmärkas i utlåtandet. Läkaren är sålunda i sistnämnda hänseende icke
ovillkorligen skyldig att avgiva något omdöme. I likhet med strafflagberedningen
finner jag lämpligt att läkaren, om han så önskar, skall kunna
underlåta att uttala sig rörande den kriminalpolitiskt lämpliga behandlingen
av den undersökte. Avgörandet härutinnan kan påverkas av faktorer
som ligga utanför läkarens verksamhetsområde. De föreslagna bestämmelserna
om utlåtandets innehåll synas böra upptagas i 42 § sinnessjuklagen
såsom fjärde stycke.

I enlighet med departementschefens uttalande erhöll 42 § fjärde stycket
sinnessjuklagen i det för riksdagen framlagda förslaget följande lydelse:

»I utlåtandet skall undersökningsläkaren angiva den undersöktes sinnestillstånd
vid gärningens begående, så ock huruvida han är i behov av vård
å sinnessjukhus. Finnes den undersökte eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bliva föremål för särskild åtgärd, bör sådant anmärkas. I utlåtandet
skola ock angivas de skäl och omständigheter, på vilka däri givet
omdöme grundas.»

Över propositionen avgav första lagutskottet utlåtande, nr 37, däri utskottet
beträffande ifrågavarande stycke i 42 § anförde följande.

I utlåtandet skola enligt Kungl. Maj :ts förslag angivas de skäl och omständigheter,
på vilka däri givet omdöme grundas. Utskottet finner det föreslagna
stadgandet lämpligt och ändamålsenligt men vill föreslå visst tillägg
till detsamma. Enligt utskottets förslag till ändrad lydelse av 5 kap. 5 §
strafflagen skola vissa andra abnormtillstånd än sinnessjukdom och sinnesslöhet
kunna föranleda straffrihet. Dessa fall ha i lagtexten angivits såsom
»annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom». Prövningen av dessa fall erbjuder stora svårigheter
och fordrar särskild uppmärksamhet från domstolarnas sida. För
att möjliggöra för domstolen att draga en självständig konklusion av sakkunnigutlåtandet
föreslår utskottet sådant tillägg till 42 § fjärde stycket
sinnessjuklagen, att utlåtandet, om någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö,
förklaras vid gärningens begående hava lidit av annan själslig abnormi -

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

tet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
tillika skall innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga.
I samband härmed må framhållas att om undersökningsläkaren skulle finna
att den undersökte vid gärningens begående lidit av själslig abnormitet,
men att gärningen icke begåtts under inflytande härav, detta uppenbarligen
bör angivas i utlåtandet. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagen synes
icke erforderlig. Utskottet vill i detta sammanhang uttala sin anslutning
till departementschefens åsikt, att undersökningsläkaren icke har att yttra
sig i frågan, huruvida den undersöktes sinnestillstånd bör föranleda tilllämpning
av 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen. Detta rättsliga avgörande tillkommer,
såsom departementschefen uttalat, domstolen.

På grund av vad sålunda anförts föreslog utskottet, att till det i propositionen
föreslagna fjärde stycket i 42 § skulle läggas följande stadgande:
»Förklaras någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, vid gärningens begående
hava lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall utlåtandet tillika
innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga.»

Sedan utskottets förslag i nämnda delar antagits av riksdagen, utfärdades
lag i ämnet den 22 juni 1945 att såvitt angår 42 § träda i kraft den 1
januari 1946.

Frågan om skyldighet för medicinalstyrelsen att motivera
sina rättspsykiatriska utlåtanden har tidigare
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Första lagutskottet anförde i sitt till 19i7 års riksdag avgivna utlåtande
nr 1 i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
bland annat följande.

I samband med granskningen av ett i ämbetsberättelsen under nr 5 bland
framställningar till Konungen refererat ärende har utskottet uppmärksammat,
att medicinalstyrelsen i två där omnämnda fall, i vilka domstol infordrat
styrelsens utlåtande över verkställd sinnesundersökning, förklarat vederbörande
ha begått brotten under inflytande av själslig abnormitet, vilken
vore av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
utan att medicinalstyrelsen angivit skälen till att sådan jämställdhet
ansetts föreligga. Undersökningsläkaren hade i de båda åsyftade fallen förklarat
de misstänkta lida av själslig abnormitet, som dock icke vore av så
djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.

De skäl som av riksdagen åberopats för föreskriften om de rättspsykiatriska
utlåtandenas innehåll ha enligt utskottets mening uppenbarligen samma
betydelse i fråga om medicinalstyrelsens som i fråga om undersökningsläkarens
utlåtanden. En underlåtenhet av medicinalstyrelsen att i fall som
nu avses motivera sina utlåtanden medför, att domstolarna i sitt bedömande
sakna den vägledning, som lagstadgandet avsetts skola tillförsäkra dem.
Även för undcrsökningsläkarnas bedömande av nya fall av denna art torde
det för övrigt vara av vikt att medicinalstyrelsen anger motivering för sin
avvikelse från undersökningsläkarens slutsats. Enligt vad utskottet inhämtat
har justitieombudsmannen sin uppmärksamhet riktad på frågan.

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

I sin till 1948 års riksdag avgivna ämbetsberättelse redovisade justitieombudsmannen
ett av honom behandlat ärende rörande medicinalstyrelsens
skyldighet att motivera rättspsykiatriskt utlåtande (se ämbetsberättelsen
s. 80 o. f.).

I ärendet anfördes till en början att justitieombudsmannen av införskaffade
koncept till utlåtanden, som medicinalstyrelsen under år 1946 på domstolars
begäran avgivit över sinnesundersökningar av personer, som tilltalats
för brott, funnit, att den i sista punkten av 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen
meddelade föreskriften om angivande av skäl icke städse iakttagits
i de utlåtanden, som medicinalstyrelsen, utan att kunna hänvisa till av
undersökningsläkare angivna skäl, själv avgivit.

Medicinalstyrelsen inkom den 17 mars 1947 till justitieombudsmannen
med infordrat yttrande. I yttrandet anfördes enligt ämbetsberättelsen bland
annat följande.

Det kunde först andragas, att det i lagtexten icke återfunnes någon
uttrycklig bestämmelse om skyldighet för medicinalstyrelsen att redovisa
skälen för sin uppfattning att den undersöktes själsliga abnormitet respektive
själsliga rubbningar måste anses jämställda med sinnessjukdom. Vid
tolkningen av fjärde stycket i 42 § sinnessjuklagen hade styrelsen kommit
till den uppfattningen, att föreskriften om angivande av ovannämnda skäl
avsåge undersökningsläkare, vilken omnämndes i detta styckes första mening.
I den lagtext, som berörde styrelsens skyldigheter vid s. k. ytterligare
psykiatrisk granskning av ett rättspsykiatriskt utlåtande, eller vid
behandlingen av de fall, där domstolen, ändå att styrelsen granskat läkarens
utlåtande utan åtgärd, begärt styrelsens utlåtande, vore icke heller något
utsagt om formen för styrelsens yttrande. Tveksamhet kunde ävenledes
råda, om styrelsen i sin egenskap av slutlig instans vid den medicinska bedömningen
av ett rättspsykiatriskt ärende borde bindas av samma föreskrifter,
som gällde för undersökningsläkare, vilkens slutsatser till väsentlig
del grundades på personlig kontakt med den undersökte. Om styrelsen i
sitt slutliga utlåtande, helt grundat på uppgifter i det samlade skrivna
materialet och icke på personkännedom, skulle på ett mer eller mindre ingående
sätt redovisa skälen, varför exempelvis i ett givet fall jämställdhet
med sinnessjukdom ansåges föreligga, kunde detta i så måtto verka till
förfång för den slutligt dömande instansen, att denna då psykologiskt sett
måste känna sig starkare bunden av styrelsens utlåtande. Vid sådant förhållande
syntes det styrelsen föreligga risk just för det, som man syntes ha
särskilt velat undvika, nämligen att den juridiska bedömningen av ärendet
föregrepes av den medicinska, rådgivande instansen. Styrelsen funne det
vara ofrånkomligt, att domstolen måste fälla sitt utslag även i dessa, ofta
de mest intrikata rättspsykiatriska ärendena, främst på grundval av sin
egen bedömning av totalmaterialet. En annan omständighet, som därvidlag
även syntes böra beaktas, vore den, att det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet
under år 1946 befunnit sig i ett övergångsskede mellan lagbestämmelser
gällande före respektive efter den 1 januari 1946. En ny
praxis hölle på att utbildas. Juridiskt sett vore lagtillämpningen mera fixerad
till datum än den rättspsykiatriska och medicinska bedömningen av
naturliga skäl kunde vara. Detta hade i några av de berörda fallen för
styrelsen icke varit oväsentligt. En annan väsentlig anledning till att me -

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

dicinalstyrelsen ofta icke närmare motiverat sitt utlåtande vore den från
vetenskaplig synpunkt diffusa och föga exakta formuleringen i 5 kap.
5 § strafflagen: »av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom». Därmed syntes avses abnormitet av sådan natur, att
den medförde vårdbehov å sinnessjukhus eller att den med avseende på
sin inverkan på handlandet hade samma kausala betydelse som vissa s. k.
sinnessjukdomar ibland kunde ha. Då styrelsen efter granskning av läkarens
utlåtande och övriga handlingar funnit, att en abnormitet visat sig vara
av sådan klinisk och social dignitet, att den i ovanberörda avseenden haft
denna betydelse, hade styrelsen ansett abnormiteten vara så »djupgående,
att den måste anses jämställd med sinnessjukdom». Att koncist motivera
detta omdöme utan att mera omfattande överarbeta det ej sällan vidlyftiga
materialet vore ibland ej möjligt och oftast förenat med ej obetydliga
vanskligheter. En fråga, som visserligen låge något vid sidan om
det principiella i det av J. O. berörda spörsmålet men som, om det från
juridiskt håll ansåges önskvärt att styrelsen mera utförligt motiverade sina
utlåtanden, i detta sammanhang måste vidröras, vore den, att styrelsens
hittillsvarande organisation för handläggningen av dessa ärenden knappast
vore mäktig att i den form, som antytts, leverera ett sådant utlåtande
över rättspsvkiaterns utlåtande. Förutsättningen för att ett dylikt krav
skulle kunna effektueras vore, att styrelsen kunde bereda sina inom den
rättspsykiatriska specialiteten arbetande tjänstemän ökad arbetsro d. v. s.
att tjänsterna hade karaktären av heltidstjänster och icke som nu av bisysslor.

Sammanfattningsvis anförde medicinalstyrelsen slutligen, att på grunder
som styrelsen ovan anfört föreskriften i sista punkten av 42 § fjärde stycket
sinnessjuklagen angående skyldighet för undersökningsläkaren att i vissa
fall angiva skäl för sin uppfattning icke gällde eller lämpligen borde gälla
för medicinalstyrelsen, att en närmare motivering för styrelsens i utlåtandet
avgivna omdöme i flertalet fall fordrade en överarbetning av det ej
sällan vidlyftiga materialet, vilken krävde tillgång till arbetskrafter som
styrelsen icke hade till sitt förfogande, samt att därför anställandet av
sådana vore ett oundgängligt villkor för att möjliggöra en ändrad praxis
därvidlag från styrelsens sida.

I en till medicinalstyrelsen avlåten skrivelse yttrade justitieombudsmannen
därefter — sedan lian redogjort för gällande rätt och förarbetena därtill
i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan upptagits — bland annat
följande.

Såsom departementschefen och utskottet framhållit ankommer det uteslutande
på domstol att avgöra frågan om den psykiska abnormitetens inverkan
på det straffrättsliga bedömandet av brottsliga gärningar. För att
erhålla önskvärd ledning vid tillämpandet av bestämmelserna i 5 kap.
5 och (j §§ strafflagen äga domstolarna att anlita medicinsk sakkunskap
genom inhämtande av utlåtande av rättspsykiater rörande gärningsmannens
sinnesbeskaffenhet. Dessa utlåtanden äro emellertid endast rådgivande, och
domstolarna intaga till de rättspsykiatriska utlåtandena samma ställning
som till andra sakkunniguttalanden, som i bevisningshänseendc förebringas
vid rättegång. Denna domstolarnas ställning medför, att domstolarna böra

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

söka tränga in i de rättspsykiatriska frågorna och bilda sig en självständig
uppfattning om den rikliga lösningen av de i varje särskilt fall uppkomna
spörsmålen. För att så skall kunna ske är det självfallet nödvändigt,
att slutsatserna i de rättspsykiatriska utlåtandena äro i erforderlig
grad motiverade. Är ett utlåtande bristfälligt motiverat, saknar domstolen
möjlighet att ägna utlåtandet en självständig och kritisk prövning, och
domstolen är då hänvisad att grunda sitt omdöme om utlåtandet främst
på auktoriteten hos den, som avgivit detsamma.

Denna fordran på motivering av de rättspsykiatriska utlåtandena gör
sig särskilt gällande vid bedömandet av de ofta svåra gränsfall, som i 5 kap.
5 § strafflagen betecknas såsom annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Av vad som
förekommit vid tillkomsten av de år 1945 vidtagna ändringarna i 42 §
sinnessjuklagen framgår, att lagstiftaren velat skapa garantier mot att domstolen
på grund av bristande motivering av ett rättspsykiatriskt utlåtande
ställes utan möjlighet att själv bedöma riktigheten av ett psykiaterns uttalande
att en sådan jämställdhet får anses föreligga.

Att den i 42 § sinnessjuklagen för fall av dylik beskaffenhet meddelade
särskilda föreskriften om skyldighet att angiva skäl för uttalandet intagits
i lagtexten i anslutning till bestämmelserna om innehållet i undersökningsläkares
utlåtande kan med hänsyn till vad nu anförts icke innebära, att
medicinalstyrelsen skulle vara befriad från sådan skyldighet. Härutinnan
kan icke göras någon skillnad mellan utlåtande av undersökningsläkare och
av medicinalstyrelsen. 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen innefattar allmänna
bestämmelser rörande omfattningen av den utredning, som i anledning
av verkställd sinnesundersökning skall framläggas för domstolen, och
om beskaffenheten i övrigt av denna utredning. Det åligger uppenbarligen
medicinalstyrelsen likaväl som undersökningsläkaren att tillse, att utredningen
har den fullständighet, som lagen angiver. Härtill kommer, att medverkan
av den centrala medicinska instansen är ett nödvändigt villkor för
åstadkommande av den fasta och enhetliga praxis, som är önskvärd på ifrågavarande
område. Den av medicinalstyrelsen uttalade uppfattningen om
den från vetenskaplig synpunkt diffusa och föga exakta formuleringen av
5 kap. 5 § strafflagen gör, att en sådan medverkan framstår såsom än mera
behövlig.

Vad medicinalstyrelsen anfört till försvar för underlåtenheten att i ovanberörda
undersökningsfall motivera sina utlåtanden kan jag alltså icke godtaga.
Denna min uppfattning vinner stöd av vad första lagutskottet i utlåtande
nr 1 till 1947 års riksdag i här förevarande ämne anfört---

Vid behandlingen av omförmälda utlåtande i första kammaren uttalade
den ledamot av kammaren, som år 1945 i egenskap av chef för justitiedepartementet
framlagt förslaget till propositionen nr 239, att vad anginge
medicinalstyrelsens förfarande, då styrelsen hade att avge utlåtande över
verkställd sinnesundersökning, ansåge ledamoten det utan tvivel av värde
att första lagutskottet understrukit, att därvidlag borde bliva en ändrad
praxis i förhållande till den som nu rådde. Det uttalande, som första lagutskottet
här gjort, stode ju helt i överensstämmelse med tidigare uttalanden
från utskottet i samband med lagstiftningens genomförande.

I sitt yttrande till mig har medicinalstyrelsen anfört, att en närmare
motivering för styrelsens omdöme i flertalet fall fordrade en överarbetning
av det ej sällan vidlyftiga materialet, vilken krävde ökade arbetskrafter
utöver dem som styrelsen hade till sitt förfogande. Även om en sådan om -

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

ständighet som bristen på arbetskrafter kan vara förtjänt av beaktande
i vissa fall, synes den mig dock icke få åberopas såsom skäl för underlåtenhet
att i begärda utlåtanden över sinnesundersökningar lämna upplysningar,
som i lag särskilt förutsatts skola där lämnas. I den mån ökning av arbetskrafterna
måste ske ankommer det på medicinalstyrelsen att vidtaga de
åtgärder, som på grund därav äro erforderliga.

I enlighet med vad justitieombudsmannen sålunda anfört fann han alltså
att den praxis, som av medicinalstyrelsen tillämpades i fall av omtörmälda
beskaffenhet, icke stod i överensstämmelse med gällande lag i ämnet. Med
hänsyn till omständigheterna lät justitieombudsmannen emellertid bero vid
sina i skrivelsen gjorda uttalanden under förväntan, att medicinalstyrelsen
i framdeles förekommande fall, då medicinalstyrelsen förklarade någon icke
sinnessjuk eller sinnesslö person vid brotts begående ha lidit av själslig
abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, skulle i utlåtandet därom särskilt angiva på vilka speciella
omständigheter i det föreliggande fallet medicinalstyrelsen grundat sitt omdöme.

I utlåtande nr 1 till 1950 års riksdag i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning anförde första lagutskottet,
förutom att utskottet lämnade en redogörelse för innehållet i 42 §
fjärde stycket sinnessjuklagen, bland annat följande.

Vid granskningen av ett hos justitieombudsmannen behandlat ärende, som
med hänsyn till handlingarnas innehåll överlämnats till chefen för justitiedepartementet,
har utskottet uppmärksammat, att medicinalstyrelsen i vissa
angivna fall underlåtit att i yttranden över rättspsykiatriska utlåtanden i
brottmål motivera avvikelser från läkarens mening. Då utskottet erfarit, att
styrelsen jämväl i andra fall utan angivande av motivering frångått den av
vederbörande läkare uttalade åsikten, har utskottet ansett sig böra upptaga
frågan i förevarande sammanhang.

De nuvarande reglerna om sinnesundersökning i brottmål äro utformade
med tanke på att domstolarna skola erhålla material för ett självständigt bedömande
av tillräknelighetsfrågan. Detta syfte tillgodoses icke minst genom
de ovan återgivna bestämmelserna om motivering av de rättspsykiatriska
utlåtandena. Enligt utskottets mening måste dessa bestämmelser gälla medicinalstyrelsens
yttranden likaväl som undersökningsläkarnas utlåtanden.
Domstolen skulle eljest sakna underlag för en prövning av det föreliggande
rättspsykiatriska materialet i de fall då läkaren och medicinalstyrelsen stannat
i olika mening. Domstolen behöver exempelvis veta i vad mån medicinalstyrelsen
beaktat andra symtom än läkaren eller i förekommande fall
ställt annan diagnos än denne. Utskottet har tidigare haft anledning ingå
på medicinalstyrelsens praxis i sådana fall då bestämmelsen i 42 § Ijärde
stycket sista punkten varit tillämplig. Därvid uttalade utskottet (uti. nr 1
till 1947 års riksdag), att de skäl, som åberopats vid bestämmelsens tillkomst,
uppenbarligen hade samma betydelse i fråga om medicinalstyrelsens
som i fråga om undersökningsläkarens utlåtanden. Denna mening har understrukits
av justitieombudsmannen i skrivelse till medicinalstyrelsen, re -

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

dovisad i ämbetsberättelsen till 1948 års riksdag. Vad sålunda uttalats äger
motsvarande giltighet beträffande den i lagrummets tredje punkt stadgade
allmänna motiveringsskyldigheten.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge
samt medicinalstyrelsen. Därjämte har Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund
beretts tillfälle att yttra sig över motionen.

Göta hovrätt anför.

Ett utlåtande av undersökningsläkare eller medicinalstyrelsen angående
tilltalad persons sinnesbeskaffenhet är ett sakkunniguttalande, till vilket
domstolen har att taga självständig ställning. Domstolen måste därför söka
tränga in i de rättspsykiatriska frågorna och på grundval av det material,
som av den medicinska sakkunskapen ställes till förfogande, bilda sig en egen
uppfattning om hur ett visst fall hör bedömas. En förutsättning härför är
självfallet — med hänsyn till svårigheterna för den ej medicinskt sakkunnige
domaren att fullgöra sina åligganden i angivna avseenden — att slutsatserna
i utlåtandet äro utförligt motiverade. Särskilt gäller detta medicinalstyrelsens
yttrande i fall då styrelsen kommit till annan uppfattning än
undersökningsläkaren. De i 42 § sinnessjuklagen meddelade bestämmelserna
angående motivering av rättspsykiatriskt utlåtande få anses gälla
jämväl medicinalstyrelsen. Bestämmelsernas placering i lagtexten ger dock
ett visst stöd för den motsatta uppfattning medicinalstyrelsen hävdat i sitt
yttrande till justitieombudsmannen den 17 mars 1947. Då det synes hovrätten
angeläget att varje tvekan härutinnan undanröjes och med hänsyn
till dels den inställning medicinalstyrelsen åtminstone tidigare haft till frågan
om lämpligheten av att motivera sina yttranden och dels den erfarenhet
hovrätten har i fråga om tillämpningen av bestämmelserna, anser hovrätten
det påkallat att sinnessjuklagen ändras så att av lagen tydligt framgår
att skyldigheten att motivera rättspsykiatriska utlåtanden åligger jämväl
medicinalstyrelsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför.

I vårt land ha domstolarna att självständigt pröva frågor, för vilkas avgörande
tilltalads sinnesbeskaffenhet är av betydelse. De rättspsykiatriska
utlåtanden, som i brottmål avgivas av undersökningsläkare och medicinalstyrelsen,
ha till uppgift att vägleda domstolarna vid denna prövning. För
att ett rättspsykiatriskt utlåtande skall kunna behörigen fylla denna uppgift,
erfordras, att den som avger utlåtandet redovisar skälen för sin uppfattning.
Även av annan orsak än nu nämnts är det påkallat att medicinalstyrelsen
motiverar sina rättspsykiatriska utlåtanden. Det måste nämligen
tillkomma medicinalstyrelsen såsom slutlig, medicinsk instans att medverka
till enhetlig praxis i det rättspsykiatriska bedömandet. En sådan
uPPgift kan icke på ett tillfredsställande sätt fullgöras utan att medicinalstyrelsen
i utlåtandena anger skälen för sin ståndpunkt. Enligt hovrättens

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

mening lider det således intet tvivel, att medicinalstyrelsen bör vara skyldig
att motivera sina rättspsykiatriska utlåtanden.

Frågan huruvida medicinalstyrelsen enligt gällande rätt är pliktig att i
utlåtandena angiva skälen för sin uppfattning har varit föremål för delade
meningar. Sinnessjuklagen innehåller ingen uttrycklig föreskrift härom.
Bestämmelserna i 42 § fjärde stycket tredje och fjärde punkterna sinnessjuklagen
gälla omedelbart endast undersökningsläkarnas utlåtanden. Med
hänsyn till bestämmelsernas grundtanke att möjliggöra för domstolen att
självständigt bedöma utlåtandets värde böra emellertid bestämmelserna anses
analogt tillämpliga på medicinalstyrelsens utlåtanden. Skulle så icke
vara fallet, äro rättegångsbalkens allmänna regler om sakkunnigbevis att
tillämpa. Enligt 40 kap. 7 § rättegångsbalken skall ett sakkunnigutlåtande
angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna omdömet är
grundat.

Ehuru således av gällande bestämmelser torde kunna utläsas en skyldighet
för medicinalstyrelsen att motivera sina rättspsykiatriska utlåtanden,
föreligga likväl skäl som tala för att införa en uttrycklig bestämmelse härom.
Det har sålunda visat sig, att medicinalstyrelsen, då den är av annan mening
än undersökningsläkaren, ofta icke anger skälen för sin ståndpunkt.
Så har skett jämväl i mål handlagda i denna hovrätt, åtminstone i ett fall
efter ingången av 1050. I dylika fall saknar domstolen erforderligt underlag
för bedömande vilket utlåtande som är mest välgrundat. Tilläggas kan,
att det i denna hovrätt inträffat, att mål återremitterats till medicinalstyrelsen
med begäran att skälen för avgivet utlåtande måtte angivas. En uttrycklig
bestämmelse om skyldighet för medicinalstyrelsen att i utlåtandena
motivera sin uppfattning kan väntas medföra en mera ändamålsenlig ordning
än vad nu är fallet. Det förefaller vidare ur lagteknisk synpunkt vara
till fördel, om sinnessjuklagen, som innehåller uttryckliga regler om undersökningsläkares
utlåtanden och i övrigt upptager en tämligen fullständig
reglering av det rättspsykialriska undersökningsförfarandet, kompletteras
med föreskrifter rörande medicinalstyrelsens utlåtanden.

I 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen givas icke blott föreskrifter om
undersökningsläkarnas skyldighet att motivera sina utlåtanden utan jämväl
andra bestämmelser rörande deras utlåtanden. Samtliga bestämmelser
i nämnda stycke äro av den art, att de böra gälla även medicinalstyrelsens
utlåtanden. Det ifrågasatta stadgandet bör utformas i enlighet härmed.

Enligt motionen skulle det ifrågasatta stadgandet införas i 42 § sinnessjuklagen.
Denna paragraf avser i första hand förfarandet hos undersökningsläkaren.
44 § sinnessjuklagen innehåller däremot bestämmelser om
medicinalstyrelsens befattning med rättspsykiatriska ärenden. Stadgandet
bör därför lämpligen införas i sistnämnda paragraf. Härigenom synes man
också undvika en eljest behövlig ändring i 43 § sinnessjuklagen.

Medicinalstyrelsen yttrar i huvudsak följande.

Styrelsen har att på grundval av rättegångshandlingar och undersökningsjournaler
taga ställning till den bedömning rörande åtalads sinnesbeskaffenhet,
vartill undersökningsläkare kommit. Härvid måste styrelsen
givetvis grunda sitt utlåtande på de primäruppgifter, som ingå i nämnda
handlingar. Då styrelsen följer undersökningsläkarens bedömning, hänvisar
styrelsen alltid till de av denne gjorda iakttagelser som legat till grund för
hans bedömning av fallet. I de fall åter, då styrelsens rättspsykiatriska be -

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

dömning avviker från undersökningsläkarens, framlägger styrelsen sin
diagnostiska uppfattning av fallet och redovisar för de iakttagelser som
legat till grund för dess avvikande slutsatser. Speciellt vid de s. k. jämställdhetstillstånden
framkomma emellertid stora svårigheter vid det slutliga
ställningstagandet, som ju — även om styrelsen bemödar sig om en
enligt dess mening uttömmande motivering — dock till sist måste bli en
värderings- och avvägningsfråga, omöjlig att uttrycka med exakta mäteller
vägbara fakta.

Styrelsen vill även framhålla, att motionärernas uppgift att undersökningsläkarna
som regel motivera sina slutsatser, medan styrelsen däremot
skulle underlåta detta, icke överensstämmer med styrelsens erfarenhet.
Särskilt i fall, där undersökningsläkaren utan att närmare ha motiverat
detta sitt slutomdöme ansett sig hos den undersökte ha kunnat konstatera
förefintligheten av själslig abnormitet av så djupgående natur, att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom, har styrelsen just på den grund
att den ansett undersökningsläkarens motivering härför obefintlig eller
bristfällig ansett sig kunna frångå denna »jämställdhet» enbart med hänvisning
till att undersökningsjournalens redogörelse för den undersöktes levnadsomständigheter
och journalens redovisning av gjorda undersökningsfynd
icke giva belägg för den konkluderade jämställdheten.

Då styrelsen sålunda anser sig — på enstaka undantag när — ha på
tillfredsställande sätt motiverat de utlåtanden, som den avgivit i rättspsykiatriska
ärenden, och är väl medveten om sin skyldighet härutinnan,
torde skäl till föreslagen lagändring icke föreligga. Skulle sådan likväl anses
böra genomföras, har styrelsen intet att erinra däremot.

Föreningen Sveriges häradshövdingar redogör till en början för vad utskottet
anfört till 1947 och 1950 års riksdagar samt för vad justitieombudsmannen
anfört i sin ovan omförmälda skrivelse till medicinalstyrelsen.
Föreningen uttalar vidare.

Det kan således ifrågasättas om någon lagändring, på sätt motionärerna
föreslagit, är erforderlig för att nå det åsyftade målet. Därest emellertid så
skulle anses vara förhållandet tillstyrker föreningen motionen. Föreningen
utgår från att, om det skulle visa sig att medicinalstyrelsens underlåtenhet
är föranledd av brist på sakkunnig personal, förutsättningar skapas för den
medicinska granskningsinstansen att tillfredsställande fullgöra sin uppgift
och därigenom lämna domstolarna den vägledning, som lagstadgandet
avsett skola tillförsäkra dessa.

Styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare yttrar.

Styrelsen delar motionärernas uppfattning, att medicinalstyrelsen — lika
väl som undersökningsläkarna — bör motivera sina utlåtanden över sinnesundersökningar.
Skälen härför synas så uppenbara, att någon utveckling
därav icke är erforderlig.

Styrelsen ställer sig emellertid tveksam till motionärernas förslag om lagändring.
Bestämmelsen i 42 § sinnessjuklagen, att i utlåtande skall angivas
de skäl och omständigheter, på vilka däri givet omdöme grundas, bör äga
tillämpning även å utlåtande avgivet av medicinalstyrelsen, då det självfallet
ej kan ställas lägre krav på ett sådant utlåtande än på utlåtande avgivet av

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

en undersökningsläkare. Frågan synes därför enligt styrelsens uppfattning
kunna lösas på annat sätt än genom lagändring.

Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund delar motionärernas uppfattning
om nödvändigheten av att medicinalstyrelsen motiverar sina rättspsykiatriska
utlåtanden samt anför vidare.

Det kan ifrågasättas huruvida icke skyldighet för medicinalstyrelsen att
lämna dylik motivering följer redan av gällande lag. Då emellertid sinnessjuklagens
bestämmelser i denna del måhända lämna rum för tvekan, tillstyrker
styrelsen införande i sinnessjuklagen av en uttrycklig regel av den
innebörd motionärerna föreslagit, därvid styrelsen dock vill ifrågasätta huruvida
icke bestämmelsen lämpligen borde få sin plats i 44 §.

Utskottet.

Såsom i olika sammanhang framhållits ankommer det uteslutande på
domstol att avgöra vilken inverkan tilltalads sinnesbeskaffenhet skall ha
på det straffrättsliga bedömandet av brottsliga gärningar. Gällande föreskrifter
om sinnesundersökning i brottmål äro utformade med tanke på att
domstolarna skola erhålla material för detta självständiga bedömande. Sålunda
lämnas i 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen utförliga anvisningar
om vad undersökningsläkares utlåtande över verkställd sinnesundersökning
skal.l innehålla. Däremot innehåller lagen icke några motsvarande
föreskrifter i fråga om utlåtande av medicinalstyrelsen. Ehuru bestämmelserna
om motivering av de rättspsykiatriska utlåtandena i nyssnämnda
stadgande gälla omedelbart endast undersökningsläkares utlåtande måste
de dock, såsom utskottet framhöll år 1950, anses gälla medicinalstyrelsens
yttranden likaväl som undersökningsläkarnas utlåtanden.

Av den föregående redogörelsen framgår emellertid, att frågan huruvida
medicinalstyrelsen enligt gällande rätt är pliktig att i utlåtande angiva
skälen för sin uppfattning varit föremål för delade meningar. Sålunda
har medicinalstyrelsen i sitt år 1947 till justitieombudsmannen avgivna
yttrande hävdat, att 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen icke gällde
eller lämpligen borde gälla medicinalstyrelsen. Justitieombudsmannen, som
endast tagit upp frågan om medicinalstyrelsens skyldighet att motivera
sina utlåtanden vid de s. k. jämställdhetstillstånden, anförde i skrivelse till
medicinalstyrelsen år 1948 att styrelsens dåvarande praxis icke stod i
överensstämmelse med gällande lag i ämnet. På förekommen anledning uttalade
utskottet år 1950 att vad justitieombudsmannen sålunda anfört ägde
motsvarande giltighet beträffande den i förenämnda lagrum stadgade allmänna
motiveringsskyldigheten. Trots dessa uttalanden har, såsom framgår
av Göta hovrätts och hovrättens över Skåne och Blekinge yttranden över
förevarande motion, även därefter inträffat, att medicinalstyrelsen, då den
kommit till annat slut än undersökningsläkaren, icke motiverat sin stånd -

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

punkt. Medicinalstyrelsen har själv i sitt yttrande uppgivit, att styrelsen
i enstaka undantagsfall icke på tillfredsställande sätt motiverat sina utlåtanden.
Dock har styrelsen nu förklarat, att den vore väl medveten om sin
skyldighet härutinnan.

Samtliga remissinstanser äro eniga om att enligt gällande bestämmelser
skyldighet föreligger för medicinalstyrelsen att motivera sina utlåtanden.
Flertalet remissinstanser ha därjämte ansett det vara lämpligt att, till
undanröjande av varje tvekan, i sinnessjuklagen införa en uttrycklig föreskrift
härom. Även utskottet finner lämpligt att nu införa en sådan regel.
Såsom hovrätten över Skåne och Blekinge anfört torde det vidare ur lagteknisk
synpunkt vara till fördel, om sinnessjuklagen, som innehåller uttryckliga
regler om undersökningsläkares utlåtanden och i övrigt upptager
en tämligen fullständig reglering av det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet,
kompletteras med föreskrifter rörande medicinalstyrelsens utlåtanden.

Den ovan förordade regeln torde lämpligen böra utformas på så sätt att
samtliga för undersökningsläkares utlåtande gällande föreskrifter i 42 §
fjärde stycket sinnessjuklagen få motsvarande tillämpning i fråga om medicinalstyrelsens
utlåtande. Stadgandet bör få sin plats i 44 §. Såsom dag för
ikraftträdandet föreslår utskottet den 1 juli 1953.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 228,
måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 44 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att 44 §* sinnessjuklagen den 19 september 1929
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

44 §. 44 §.

Prövar domstol, efter det utlåtande över verkställd sinnesundersökning
blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande böra infordras, åligge domstolen
att till medicinalstyrelsen överlämna samtliga handlingar i målet.

Vad i t2 § fjärde stycket stadgas
om utlåtande av under sökning släkare
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande medicinalstyrelsens
utlåtande.

1 Senaste lydelse se SFS 1945:467.

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Medicinalstyrelsen äge att genom läkare, som styrelsen därtill utser,
verkställa den ytterligare undersökning styrelsen finner erforderlig, och
skall, om så sker, vad i 42 och 43 §§ för där avsedda fall stadgats i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Därvid skall dock följande iakttagas:

1) Det åligger medicinalstyrelsen att tillställa vederbörande läkare
handlingarna i målet.

2) Undersökning av häktad må verkställas vid det statens sinnessjukhus,
som av medicinalstyrelsen bestämmes, i vilket fall den häktade skall dit
överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger begära utredning eller göra framställning
om förhör, som i 42 § andra stycket sägs, och för undersökningen påkalla
intagning å sinnessjukhus av den, som vistas å fri fot. Varder förhör
utsatt, åligge domstolen att underrätta medicinalstyrelsen därom.

4) Vederbörande läkares utlåtande skall inom tid, som av medicinalstyrelsen
bestämmes, avgivas till medicinalstyrelsen, som ock äger att besluta
om anstånd med avgivandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Stockholm den 14 april 1953.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lindblom,
Lundgren, John Johansson och fru Wallentheim;

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, Landgren, Gustafsson
i Rorås, Ekström, Fröding och Andersson i Björkäng.