Första lagutskottets utlåtande Nr 33 (Utlåtande 1939:L1u33 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30
juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 189, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

l) Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik skall upphöra att gälla samt att 2 §
samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §■

För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas annan person
än föraren eller sådan egendom, som icke med automobilen befordras, vare
automobilens ägare ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande; dock
vare ägaren från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan
varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.

Har den — — — skall utgå.

Föraren vare -—--till skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 oell 11 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
örn trafikförsäkring å motorfordon.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 33.

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

2 §.

Med motorfordon — — — anses traktortåg.

Lagen äger ej tillämpning å motorfordon, som användes uteslutande inom
järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat område.

3 §.

Trafikförsäkring å — — — sådan trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning
av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej
heller i anledning av skada å föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren
är för skadan ansvarig, eller å person, som färdas i fordonet, därest
detta brukas olovligen och han äger kännedom därom.

11 §•

Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse, som medför skada,
täcka skadestånd om tillhopa trehundratusen kronor i anledning av personskada
med begränsning till sextiotusen kronor för varje skadad eller dödad
person samt om tillhopa tiotusen kronor i anledning av skada å egendom.
Beträffande omnibus skall försäkringen täcka skadestånd i anledning av
personskada med ytterligare femtusen kronor för varje person, varmed det
högsta antalet personer, som må befordras med fordonet, överstiger nio, dock
med bibehållande av den stadgade begränsningen för varje skadad eller dödad
person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939, då kungörelsen den 26 september
1929 (nr 300) angående försäkringsbeloppet för personskada vid trafikförsäkring
å personomnibus i yrkesmässig trafik skall upphöra att gälla.
Beträffande fordon, som vid lagens ikraftträdande är i bruk och enligt dessförinnan
gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel, skola
nuvarande bestämmelser i 2 § fortfarande äga giltighet intill den 1 januari
1940.

3) Förordning

med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av
motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas

av staten.

Härigenom förordnas som följer:

För skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap
och traktortåg må staten av fordonets förare utkräva ersättning endast
örn denne förorsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller
genom att han varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke

Första lagutskottets utlåtande Nr 33. 3

hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller om han brukat fordonet
utan lov.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
motorfordon, motorredskap och traktortåg, som innehaves av staten med
nyttjanderätt, varmed följer befogenhet att anställa förare å fordonet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939, då kungörelsen den 26
september 1929 (nr 299) angående eftergivande i vissa fall av statens regressrätt
mot förare av staten tillhörigt motorfordon skall upphöra att gälla.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
före propositionens avlämnande inom andra kammaren väckta motioner,
nämligen nr 242 av herr Liedberg m. fl. och nr 354 av herrar Werner i
Höjen och Pettersson i Rosta.

I motionen II: 242 hemställes,

1) att riksdagen ville för sin del för ikraftträdande den 1 juli 1939 godkänna
följande i bilagor till motionen angivna förslag till ändringar i lagen
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och i lagen om
trafikförsäkring å motorfordon:

Ändringar i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd

av automobiltrafik.

4 §•

Varder i följd av trafik med automobil skada tillfogad annan med automobilen
befordrad person än föraren, vare ägaren för skadan ansvarig på
sätt i 2 § stadgas.

9 §•

Talan å---gälda skadestånd.

Den, som vill föra talan enligt första stycket, skall tillika inom nittio
dagar---— behörigen lämnat.

Försummas något----det andra.

Ändringar i lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon.

3 §.

Trafikförsäkring å motorfordon-----i följd av sådan trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning
av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras,
ej heller i anledning av skada å person, som färdas i olovligen brukat motorfordon
med kännedom örn det olovliga brukandet.

11 §•

Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse, som medför
skada, täcka skadestånd om tillhopa etthundraåttio tusen kronor i anled -

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

ning av personskada med begränsning till sextio tusen kronor för varje
skadad eller dödad person samt örn tillhopa tio tusen kronor i anledning
av skada å egendom.

I fråga örn motorfordon----skadad eller dödad person.

2) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utfärdande
av bestämmelser, som, i enlighet med vad i motionen skisserats, begränsa
statens rätt att för skada å staten tillhörigt motorfordon hålla sig till dess
förare.

I motionen 11:354 hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
ville anhålla örn förslag till sådan ändring av lagen om trafikförsäkring å
motorfordon, att motorfordon, som uteslutande användes i jordbruksdrift
inom visst jordbruksområde med därtill hörande enskilda vägar, måtte befrias
från för motorfordon gällande försäkringsavgift.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för de i propositionen framlagda
förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till yrkandena i motionen
II: 242 hänvisas till nämnda motion.

I motionen II: 354 åberopas motiveringen i den av samma motionärer
väckta motionen 11:310, i vilken hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit ville anhålla om förslag till sådan ändring av förordningen om
automobilskatt, att motorfordon, som uteslutande användes i jordbruksdrift
inom visst jordbruksområde med därtill hörande enskilda vägar, måtte befrias
från fordonsskatt. Sistnämnda motion har, i enlighet med vad bevillningsutskottet
i av riksdagen godkänt betänkande, nr 3, hemställt, icke föranlett
någon riksdagens åtgärd.

Den gällande lagstiftningen på förevarande område innehåller i huvudsak
följande.

Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon regleras av 6
kap. allmänna strafflagen samt lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen). Enligt 6 kap.
strafflagen skall skada, som någon genom brott tillfogar annan, av den brottslige
gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande. För den händelse
den som skadan led genom eget vållande medverkat till skadan, skall
skadeståndet jämkas efter ty prövas skäligt.

Enligt bilansvarighetslagen utvidgas ansvarigheten under vissa villkor för
ägare, brukare och förare av motorfordon. Den utvidgade skadeståndsskyldigheten
omfattar skador, som tillfogas person eller egendom som ej befordras
med fordonet, och i visst fall skador å passagerare.

Bestämmelserna om skada å person eller egendom, som ej befordras med
fordonet, finnas i 2 §. Däri stadgas, i första stycket, att för sådan skada är
automobilens ägare ansvarig, ändå han ej är till skadan vållande; dock är ägaren
från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan var -

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

ken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren. Enligt
andra stycket i 2 § skall, om den, som skadan led, genom eget vållande
därtill medverkat, rätten bestämma efter ty för varje fall prövas skäligt, om
och i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå. I tredje stycket föreskrives,
att föraren lika med ägaren skall vara pliktig ersätta sådan skada,
som i första och andra styckena sägs, där ej av omständigheterna framgår, att
föraren icke varit vållande till skadan. Bestämmelserna om ansvarigheten
gentemot passagerare finnas i 4 §. Däri stadgas, att örn i följd av trafik med
automobil, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, under dess användande
för sådant ändamål skada varder tillfogad någon, som med automobilen
befordras, och föraren är därtill vållande, ägaren skall vara pliktig
ersätta skadan. Har den, som skadan led, genom eget vållande därtill medverkat,
skall skadeståndet jämkas efter ty som skäligt prövas. Har skadan
drabbat passagerare i privatfordon, ligger ansvarigheten endast å den som
bevisligen vållat skadan.

Brukar någon utan lov annans motorfordon, skall jämlikt 6 § brukaren i
stället för ägaren svara för den skada, som därunder inträffar.

Till säkerhet för skadeståndsansvarighet, som åvilar ägare, brukare eller
förare enligt 6 kap. strafflagen och bilansvarighetslagen, stadgas i lagen
den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen)
skyldighet att ha motorfordonet trafikförsäkrat. Lagen äger ej tilllämpning
å sådan velociped med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt
icke förefinnes; under denna definition ingå lättviktsmotorcyklar. Huvudbestämmelserna
rörande trafikförsäkringens omfattning finnas i 3 §, som
har följande lydelse:

''Trafikförsäkring å motorfordon skall dels för den, som på grund av
skada i följd av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad
till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att
utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren, dels ock, i den mån försäkringsgivaren
ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot
den ansvarighet för skada, som kan för honom uppkomma i följd av sådan
trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning
av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej
heller i anledning av skada å person, som färdas i fordonet, med mindre
försäkringstagaren är för skadan ansvarig.’

Försäkringsgivarens ansvarighet skall enligt 11 § för varje händelse som
medför skada täcka skadestånd om tillhopa högst 60,000 kronor i anledning
av personskada med begränsning till 20,000 kronor för varje skadad eller
dödad person samt om tillhopa högst 10,000 kronor i anledning av skada å
egendom. I fråga om motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten,
äger Kungl. Majit föreskriva högre försäkringsbelopp, dock med
bibehållande av begränsningen för varje skadad eller dödad person. Kungl.
Majit har med stöd härav genom kungörelse den 26 september 1929 föreskrivit,
att vid trafikförsäkring å personomnibus, vilken mot ersättning tillhandahålles
allmänheten, försäkringsbeloppet för personskada skall, med bi -

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

behållande av den i nämnda paragraf stadgade begränsningen för varje skadad
eller dödad person, utgöra ytterligare 5,000 kronor för varje person, varmed
det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet, överstiger
sju.

Mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren råder rörande regressrätten
i princip avtalsfrihet. Enligt de av försäkringsanstalterna allmänt tilllämpade
försäkringsvillkoren stadgas regressrätt från försäkringsgivarens
sida mot försäkringstagaren endast vid uppsåt eller grov vårdslöshet men
däremot icke vid enkelt vållande. Då enligt 20 § trafikförsäkringslagen föraren
i regresshänseende skall intaga samma ställning som försäkringstagaren,
gäller nämnda stadgande i försäkringsvillkoren även till förmån för
föraren.

Försäkringsplikten avser, enligt 1 §, motorfordon som är registrerat här i
riket eller utan registrering här brukas i trafik. Med motorfordon förstås
i lagen, enligt 2 §, varje för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran
inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin
(motor) och icke löper på skenor. Som motorfordon skall dock icke
anses traktortåg. Lagen äger ej tillämpning å sådan velociped med hjälpmotor,
för vilken registreringsplikt icke förefinnes, ej heller å motorfordon,
som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat
dylikt inhägnat område.

Från försäkringsplikt äro enligt 4 § trafikförsäkringslagen fritagna: medlem
av konungahuset, staten, kommun, främmande statsöverhuvud, medlem
av främmande regerande furstehus eller, enligt vad Konungen under villkor
av ömsesidighet därom förordnar, utlänning som tillhör främmande
stats härvarande beskickning eller konsulat. Örn sådan ägare av motorfordon
icke tagit trafikförsäkring och i följd av trafik med fordonet uppstå1-skada, för vilken staten eller kommunen eljest icke enligt lag är ansvarig,
är staten eller kommunen enligt nämnda lagrum pliktig att till den som
lidit skadan utgiva vad denne skulle ägt utfå av försäkringsgivaren, örn
trafikförsäkring funnits.

Beträffande förarnas ersättningsskyldighet för skador i följd av trafik
med statens motorfordon uttalade chefen för justitiedepartementet i propositionen
om trafikförsäkringslag till 1929 års riksdag (nr 99, sid. 27),
att det syntes skäligt, att staten beredde sina anställda samma skydd, som i
regel tillkomme förare i enskild tjänst genom trafikförsäkringen. Kungl.
Maj:t ville därför, om riksdagen ej häremot uttalade någon erinran, vidtaga
de åtgärder, som erfordrades för att förare av statsverkets motorfordon
skulle kunna vid inträffande olyckshändelser frikallas från skadeståndsplikt
i samma utsträckning, som örn trafikförsäkring tagits. I det av riksdagen
godkända utlåtandet av första lagutskottet (nr 14) i anledning av propositionen
förklarade sig utskottet icke lia någon erinran häremot. Sedermera
förordnades i en kungörelse den 26 september 1929, att om trafikförsäkring
icke tagits å staten tillhörigt motorfordon, staten icke finge för vad
den fått utgiva i ersättning i följd av trafik med fordonet hålla sig till

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

föraren, i den mån denne vid trafikförsäkring utan förbehåll skulle varit
fri från försäkringsgivarens krav. Någon befrielse för förare av statens motorfordon
från skyldighet att ersätta skador å fordonen eller andra skador,
som ej täckas av trafikförsäkringen, finnes däremot ej stadgad.

I skrivelse den 9 april 1935 (nr 158) anhöll riksdagen, alt Kungl. Maj:t
måtte verkställa skyndsam utredning rörande ändringar i reglerna om ansvarighet
för skada i följd av trafik med motorfordon och örn trafikförsäkring
i de hänseenden, vilka ifrågasatts i ett av första lagutskottet avgivet utlåtande
(nr 36), samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. I utskottets utlåtande förordades i huvudsak, att till övervägande
upptoges frågan örn trafikförsäkringens omändring till en olyckfallsförsäkring
i nära överensstämmelse med försäkringen för olycksfall i arbete,
varvid försäkringsskyddet skulle avse passagerare i motorfordon i samma
omfattning som fotgängare. I stället för de nuvarande maximeringarna
av försäkringsbeloppen skulle införas föreskrifter om att sjukpenning eller
livränta icke finge överstiga visst belopp per dag, respektive år. Den personliga
skadeståndsskyldigheten för förare, ägare eller brukare av motorfordon
skulle inskränkas till att gälla endast vid fall av eget styrkt vållande.

I skrivelse den 10 december 1935 till Kungl. Majit hemställde vidare försvarsverkens
civila personals förbund, statstjänarnas centralorganisation,
svenska järnvägsmannaförbundet samt telegraf- och telefonmannaförbundet,
att till skydd för förarna av staten tillhöriga motorfordon åtgärder måtte vidtagas,
så att vederbörande statsmyndigheter, som under sin förvaltning använde
motorfordon, bemyndigades att trafikförsäkra fordonen såväl mot
skada därå som ock mot skada å person eller annan egendom. Härigenom
skulle förare av sådana fordon erhålla en förbättrad rättsställning vid inträffade
skadefall.

Den 7 maj 1937 tillkallade chefen för justitiedepartementet, enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 23 april samma år, sakkunniga för utredning rörande
en reform av gällande rättsregler örn trafikförsäkring och om ansvarighet
för skada i följd av trafik med motorfordon.

De sakkunniga avgåvo den 1 oktober 1938 betänkande med förslag till trafikförsäkringslag
jämte därmed sammanhängande författningar (stat. off.
utr. 1938:27). Förslaget innebar en genomgripande omreglering av hithörande
lagstiftning, särskilt i syfte att utvidga trafikförsäkringen till att omfatta
även olyckshändelser. Vidare föreslogos utsträckt försäkripgsskydd för
passagerare i motorfordon samt höjning av försäkringssummorna. Lättnader
i skadeståndsskyldigheten skulle beredas förarna av statens motorfordon.
I anslutning till ett av 1937 års trafiksäkerhetssakkunniga den 30 juli
1938 avgivet betänkande angående lättviktsmotorcyklar föreslogs, att det i
nuvarande lag stadgade undantaget från försäkringsplikt för sådana fordon
skulle utgå. I organisatoriskt hänseende föreslogos icke några mera genomgripande
ändringar i gällande ordning. Liksom hittills skulle försäkringen
under kontroll av försäkringsinspektionen omhänderhavas av de anstalter,
som erhållit Kungl. Maj:ls tillstånd att driva trafikförsäkringsrörelse.

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

Yttranden över betänkandet i dess helhet lia efter remiss avgivits av Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västerbottens län, försäkringsinspektionen,
riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar,
trafikförsäkringsanstalternas nämnd, försäkringsjuridiska
föreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening, kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund,
motorförarnas helnykterhetsförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation,
svenska motorförbundet, nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, svenska transportarbetareförbundet, svenska handelsarbetareförbundet
och cykelfrämjandet, cyklisternas riksförening. Dessutom ha över
vissa delar av betänkandet avgivits yttranden av medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,
domänstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
fullmäktige i riksbanken, statstjänarkartellen, försvarsväsendets
underbefälsförbund, statstjänarnas centralorganisation, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, de svenska vägstyrelsernas
förbund och svenska kommunalarbetareförbundet.

I yttrandena ha från en del håll invändningar gjorts mot förslagets huvudprinciper.
Sålunda har från motororganisationernas sida förslaget om försäkringens
utsträckning till att omfatta olyckshändelser mött bestämt motstånd.
Jämväl med avseende å formerna för försäkringens ordnande ha meningarna
i yttrandena gått isär. I detta hänseende må endast nämnas, att av
försäkringsinspektionen upptagits frågan örn inrättande av en centralanstalt
för trafikförsäkring, vilken fråga ej berörts i betänkandet. Med hänsyn till
de invecklade och svårlösta spörsmål som här uppkomma har departementschefen
funnit frågan om en fullständig revision av lagstiftningen erfordra ytterligare
utredning och därför ej nu kunna föreläggas riksdagen.

Departementschefen har emellertid därjämte framhållit, att de sakkunnigas
förslag på ett par viktiga punkter i princip vunnit allmänt gillande i yttrandena,
nämligen i fråga örn passagerarskyddets utsträckning, försäkringssummornas
höjning samt lättnader i skadeståndsskyldiglieten för förare av staten
tillhöriga motorfordon. Enligt departementschefen är behovet av nya bestämmelser
på dessa punkter så trängande, att det bör övervägas att redan
nu provisoriskt avhjälpa bristerna i gällande ordning i dessa delar. I propositionen
har .därför samtliga dessa spörsmål upptagits till behandling.

I detta sammanhang har i propositionen även upptagits frågan om inföiande
av försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar. Förslag rörande ändrade
bestämmelser i övrigt om sådana fordon har, efter föredragning av chefen för
kommunikationsdepartementet, genom en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition,
nr 225, förelagts riksdagen för yttrande. Nämnda proposition har behandlats
av sammansatt bevillnings- och andra lagutskott, som numera i
avgivet utlåtande, nr 4, i de delar som äro av betydelse för förevarande ärende
lämnat förslagen utan erinran.

Första lagutskottets utlåtande Nr 33. y

Efter en redogörelse för de sakkunnigas förslag i de nu upptagna delarna
samt de däröver avgivna yttrandena anför chefen för justitiedepartementet
vid remissen till lagrådet den 3 mars 1939 av de nu framlagda lagförslagen

följande: _

»Såsom inledningsvis framhållits befinner sig frågan om en fullständig revision
av lagstiftningen om ansvarighet för skada i följd av trafik med motorfordon
samt om trafikförsäkring icke i sådant läge, att förslag^ härom
nu kan underställas riksdagen. Sålunda tarva bland annat spörsmålen om
trafikförsäkringens utsträckning till att omfatta även skador genom olyckshändelser
och örn försäkringens organisation ytterligare undersökningar och

överväganden. __

Den utredning som förekommit har emellertid visat att det föreligger ett

trängande behov av att omedelbart inom ramen av bestående ordning lösa
vissa frågor. Härvid avses frågorna om försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar,
om utsträckt skydd för passagerare i motorfordon,^ om höjning av
försäkringssummorna samt örn vissa lättnader i skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, som tillhöra eller nyttjas av staten. En reform i
dessa hänseenden synes ej heller behöva föregripa ett ställningstagande till
de övriga frågor som i de sakkunnigas betänkande och yttrandena behandlats.
Framhållas må, att i en motion vid årets riksdag (nr 242 i andra kammaren)
yrkanden framställts om lagstiftning i sistnämnda tre hänseenden på
grundval av de sakkunnigas förslag.

Anledningen till att lättviktsmotorcyklar i trafikförsäkringslagen
undantagits från försäkringsplikt torde framför allt ha varit svårigheten
att utöva kontroll över försäkringspliktens behöriga fullgörande. Enligt det
förslag till ändringar i motorfordonsförordningen som senare i dag kommer
att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet skall emellertid registreringsplikt
införas för lättviktsmotorcyklar. I samband därmed har chefen
för nämnda departement uttalat att försäkringsplikt hör införas även
för lättviktsmotorcyklar. Till detta uttalande kan jag ansluta mig. Det i
2 § trafikförsäkringslagen stadgade undantaget från försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar
synes sålunda böra utgå. Jag anser mig, efter samråd med
chefen för kommunikationsdepartementet, jämväl kunna ansluta mig till
de sakkunnigas förslag, att försäkringen av lättviktsmotorcyklar bör ske mot
årlig premiebetalning i samma ordning som gäller för motorfordon i allmänhet.
Jag vill understryka angelägenheten av att försäkringen av försäkringsanstalterna
planlägges så, att omkostnaderna i möjligaste mån nedbringas.

De nuvarande begränsningarna av skyddet för passagerare i
motorfordon i förhållande till icke-passagerare avse i huvudsak dels att den
omkastade bevisbörderegeln enligt bilansvarighetslagen ej gäller till förmån
för passagerare, dels ock att den i samma lag för ägaren stadgade ansvarigheten
för förarens vållande endast avser passagerare i fordon som brukas
i yrkesmässig trafik.

Dessa begränsningar torde med den omfattning biltrafiken tagit numera
i stort sett sakna berättigande.

Bihang lill riksdagens protokoll 1039. !) sunil. lard. Nr 33.

i() Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

Den utsträckning av passagerarskyddet sorn sålunda är påkallad bör, såsom
de sakkunniga föreslagit, i princip omfatta alla som färdas i fordonet
utom föraren. Att göra undantag för bilägare, när han är passagerare i eget
fordon, eller för hans familjemedlemmar torde ej vara befogat. Däremot synes
försäkringen, såsom de sakkunniga föreslagit, icke böra omfatta skada å
den som färdas i ett olovligen brukat fordon och därvid äger kännedom om
att fordonet brukas olovligen.

Enligt de statistiska beräkningar, som på de sakkunnigas föranstaltande
verkställts, skulle ett likställande i ersättningshänseende av passagerare med
icke-passagerare enligt de sakkunnigas förslag medföra en höjning av försäkringspremierna
med något iner än 4 procent. Även om dessa beräkningar
av naturliga skäl icke kunnat bliva annat än approximativa, torde
dock förslaget ur kostnadssynpunkt ej ge anledning till betänkligheter, i all
synnerhet som det i viss utsträckning skulle komma försäkringstagarna själva
till godo.

Med hänsyn till det anförda torde bilansvarighetslagen böra ändras så, att
4 §, vilken innehåller särbestämmelsen örn skydd för passagerare i vissa fall,
upphäves samt att ägarens och förarens ansvarighet enligt 2 § utsträckes
till att avse skada som i följd av trafik med motorfordon tillfogas annan person
än föraren. Någon ansvarighet för ägaren för det fall att fordonet olovligen
brukas uppkommer ej härigenom. Enligt 6 § bilansvarighetslagen
skall nämligen i sådant fall den olovlige brukaren svara i ägarens ställe.
... ^.UVUdregeln * 3 § första stycket trafikförsäkringslagen är visserligen, att
försäkringsgivaren är ansvarig för skadestånd, som på grund av trafik med
fordonet åvilar dess ägare, brukare eller förare. Enligt andra stycket i
samma paragraf gäller dock i fråga om skada å person, som färdas i fordonet,
det undantag från denna regel, att försäkringsgivaren icke svarar för
skadan, örn försäkringstagaren icke är ansvarig därför. I överensstämmelse
med den i 2 § bilansvarighetslagen vidtagna ändringen torde 3 § andra
stycket trafikförsäkringslagen böra ändras så, att undantaget från försäkringsgivarens
ansvarighet i fråga örn personer, som färdas i fordonet, avser
sådan skada å föraren av fordonet, för vilken försäkringstagaren ej är ansvarig.

Försäkringsgivarens ansvarighet enligt 3 § trafikförsäkringslagen är vidsträcktare
än försäkringstagarens personliga skadeståndsskyldighet därutinnan
att ersättning på grund av försäkringen utgår till den, som skadas i
följd av trafik med ett olovligen brukat motorfordon, såvida han ej färdas
i fordonet. Såsom nämnts är ägaren icke ansvarig för skador som förorsakas
genom fordonets olovliga brukande. Då såsom förut framhållits ersättning
på grund av försäkringen icke bör utgå, örn fordonet brukas olovligen,
till den som färdas i fordonet och äger kännedom om det olovliga
brukandet, erfordras ett tillägg till 3 § andra stycket sistnämnda lag av det
innehåll att försäkringsgivaren i sådant fall icke är ansvarig för skadan.

Jag övergår härefter till frågan om försäkringssummornas höjning.

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

Av vad i det föregående anförts framgår, att särskilt med hänsyn till det
förändrade ränteläget försäkringssummorna för personskada numera äro
otillräckliga. De sakkunniga ha föreslagit en tredubbling av beloppen, vilket
beräknats medföra en premiehöjning av omkring 8 procent.

I några yttranden har yrkats, att maximeringen av försäkringsbeloppen
för personskada helt skulle utgå. Enligt av försäkringsinspektionen införskaffad
utredning skulle detta medföra en ytterligare premiehöjning av omkring
1.3 procent å nuvarande premier. I ett yttrande har vidare föreslagits,
att försäkringssummorna skulle fyrdubblas till 80,000, respektive 240,000
kronor.

Att i detta sammanhang i fråga örn personskador helt frångå principen
om maximerade försäkringsbelopp anser jag icke böra ske. Det av de sakkunniga
beträffande varje skadad eller dödad person föreslagna maximibeloppet
60,000 kronor torde få anses väl avvägt. Däremot synes maximibeloppet
för varje händelse som medför skada böra höjas utöver vad de sakkunniga
föreslagit och fastställas till 300,000 kronor, ökningen i premierna
genom en dylik ytterligare höjning torde endast utgöra en obetydlighet.

Vad angår omnibussar lia de sakkunniga föreslagit ett par smärre avvikelser
från gällande bestämmelser. Sålunda skall förhöjningen av försäkringssummorna,
5,000 kronor per person, gälla för alla omnibussar och ej endast
dem som användas i yrkesmässig trafik samt vidare för varje person,
varmed det högsta antal personer, som må befordras med fordonet, överstiger
nio, i stället för enligt nuvarande bestämmelser sju passagerare. Förstnämnda
ändring är uppenbarligen motiverad av försäkringsskyddets utsträckande
till passagerare även i privatfordon. Den andra ändringen har
föreslagits för att få överensstämmelse med den i 1936 års motorfordonsförordning
införda definitionen på omnibus. Därmed avses nämligen enligt
1 § 1 mom. nämnda förordning automobil, som är byggd för befordran av
ett större antal personer än nio, vare sig densamma är avsedd för befordran
av gods eller icke.

1 ett par yttranden har framhållits, att beloppet 5,000 kronor vore för
lågt och borde höjas. Vidare har i ett yttrande påpekats, att bestämmelsen
även borde tillämpas a lastbilar, som fa användas för befordran av större antal
personer än nio.

I dessa hänseenden torde emellertid, särskilt med hänsyn till den föreslagna
höjningen av försäkringsbeloppet för varje händelse som medför skada,
icke föreligga tillräckliga skäl att avvika från de sakkunnigas förslag.

Bestämmelserna örn den särskilda höjningen av försäkringssummorna för
omnibussar torde böra intagas i 11 § trafikförsäkringslagen. Den i detta
lagrum nu stadgade bestämmelsen örn rätt för Konungen att i fråga örn
motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, föreskriva
högre ersättningsbelopp än i övrigt stadgas bör sålunda utgå.

Tillräckliga skäl att höja försäkringssumman för egendomsskador 10,000
kronor lärer, såsom de sakkunniga också funnit, icke föreligga.

Den ökning av nuvarande försäkringspremier, som uppkommer genom

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

den nu föreslagna utvidgningen av passagerarskyddet och höjningen av försäkringsbeloppen,
torde med all sannolikhet icke komma att nämnvärt överstiga
12 procent. Från motorfolkets sida ha icke framställts några invändningar
mot denna ökade belastning.

Frågan om i vad mån särskilda lättnader i skadeståndsskyld
i g h e t e n böra beredas förare av motorfordon, vilka tillhöra
eller nyttjas av staten, sammanhänger uppenbarligen nära
med utsträckningen av trafikförsäkringen i allmänhet. Såsom förut nämnts
har genom kungörelsen den 26 september 1929 angående eftergivande i vissa
fall av statens regressrätt mot förare av staten tillhörigt motorfordon föraren
kommit i samma läge, som örn fordonet varit trafikförsäkrat. Detta innebär,
att statens regressrätt mot föraren är inskränkt till sådana fall, då denne
förorsakat skada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Genom passagerarskyddets
utsträckning och försäkringssummornas höjning kommer förarnas
ställning att avsevärt förbättras. Emellertid återstår oreglerad frågan
örn förarens ansvarighet för skador å fordonet samt å egendom som därmed
befordras, i vilka fall staten har regressrätt mot föraren även vid enkelt
vållande.

De sakkunnigas förslag innebär, att förare av staten tillhörigt motorfordon
skulle befrias från skyldighet att gälda skada som tillfogas staten i följd
av trafik med fordonet, såvida han icke förorsakat skadan uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet eller genom att han varit så påverkad av starka
drycker, att han kan antagas icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar,
eller han brukat fordonet utan lov. Någon meningsskiljaktighet örn
det befogade i en dylik bestämmelse torde ej föreligga.

Från militärmyndighetemas sida har påpekats, att lättnaderna borde tillkomma
även förare av stridsvagnar och andra militära specialfordon. Uppenbarligen
tala starka skäl för en sådan utvidgning. Bestämmelserna torde
därför böra avse icke blott motorfordon utan även motorredskap och traktortåg.
Dessa uttryck användas här i samma bemärkelse som i motorfordonsförordningen.

Även i ett annat hänseende anser jag särskilt hänsynen till militära förhållanden
böra kräva en utvidgning av bestämmelsernas tillämplighetsområde.
Staten äger nämligen för krigsmaktens behov taga motorfordon och
andra transportmedel i anspråk med nyttjanderätt. I anledning därav torde
böra stadgas, att lättnaderna även skola tillkomma förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som innehaves av staten med nyttjanderätt,
varmed följer befogenhet att anställa förare å fordonet.

Nu berörda bestämmelser angående förare av fordon, som äges eller nyttjas
av staten, torde böra intagas i en förordning, som antages av Konung och
riksdag.

De i ett par yttranden framställda yrkandena, att förarna av statens motorfordon
även skulle beredas lättnader i skyldigheten att ersätta skador å
med fordonen befordrad egendom, som ej tillhör staten eller för vilken
staten ej är ansvarig, torde däremot ej i förevarande mera begränsade sam -

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

manhang böra upptagas till behandling. Ej heller torde nu kunna upptagas
frågan om beredande för kommunalanställda förare av samma lättnader som
föreslagits för förare av statens motorfordon.

Tiden för författningarnas ikraftträdande torde böra bestämmas till den
1 juli 1939, dock med visst undantag beträffande 2 § trafikförsäkringslagen.
Det inom kommunikationsdepartementet utarbetade förslaget örn införande
av registreringsplikt för lättviktsmotorcyklar innebär nämligen, att sådan
skyldighet skall inträda från och med den 1 juli 1939, men att beträffande
fordon, som före nämnda dag är i bruk och enligt dessförinnan gällande bestämmelser
är att anse såsom lättviktsmotorcykel, nuvarande bestämmelser
fortfarande skola äga giltighet intill den 1 januari 1940. Då försäkringsplikten
är ansluten till registreringen, torde motsvarande övergångsbestämmelse
erfordras beträffande trafikförsäkringen.»

De genom propositionen framlagda författningsförslagen hava utarbetats i
enlighet med vad sålunda angivits. De båda lagförslagen, som remitterats till
lagrådet, hava av detta lämnats utan erinran.

Efter framställning från 1935 års riksdag har, såsom i utskottets redogörelse
omnämnts, frågan örn trafikförsäkringens omläggning till att omfatta
även olyckshändelser jämte vissa i samband därmed stående spörsmål gjorts
till föremål för utredning av särskilda sakkunniga, vilka den 1 oktober 1938
avgivit betänkande med förslag i ämnet. Genom propositionen hava ur detta
omfattande frågekomplex utbrutits vissa särskilda spörsmål, vilka avse dels
passagerarskyddets utsträckning, dels försäkringssummornas höjning och
dels lättnader i skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon som tillhöra
eller nyttjas av staten. I dessa delar har de sakkunnigas förslag i princip
vunnit allmänt gillande i de avgivna yttrandena, och departementschefen
framhåller i propositionen att det föreligger ett trängande behov av att omedelbart
inom ramen av bestående ordning lösa dessa frågor. Den närmare
utformningen av propositionens förslag härutinnan, vilken i huvudsakliga
delar överensstämmer med vad i motionen II: 242 föreslagits, har icke givit
utskottet anledning till erinran. Propositionen innebär härutöver införande
av försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar; jämväl i denna del tillstyrker
utskottet propositionen.

Beträffande de sakkunnigas förslag i de delar som ej upptagits i propositionen
hava i en del yttranden invändningar gjorts mot förslagets huvudprinciper,
bland annat i fråga örn försäkringens utsträckning till att omfatta
olyckshändelser. Departementschefen har funnit frågan örn en fullständig
revision av lagstiftningen på förevarande område erfordra ytterligare utredning.
Utskottet vill härvid uttala den förväntan all utredningen på detta område
utan dröjsmål fullföljes.

I motionen 11:354 har yrkats skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om
förslag rörande befrielse från försäkringsavgift för motorfordon, som uteslutande
användes i jordbruksdrift inom visst jordbruksområde med därtill

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 9 sand. 1 avd. Nr 33. 3

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

hörande enskilda vägar. Vid den ovannämnda utredningen angående en allmän
revision av trafikförsäkringen kommer givetvis en omprövning att ske
jämväl av bestämmelserna rörande vilka fordon som skola vara underkastade
försäkringsplikt. Utskottet, som förutsätter att därvid även det i motionen
framförda spörsmålet ägnas uppmärksamhet, finner anledning icke föreligga
för riksdagen att göra någon framställning till Kungl. Majit härutinnan.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 189, måtte av riksdagen
bifallas;

B) att motionen II: 242 måtte anses besvarad genom utskottets
hemställan under A); samt

C) att motionen II: 354 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Viel detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Branting, Karl Karlsson,
Gårde1*, Karl Johan Olsson*, Verner Andersson2*, Brandt och Anton Svensson;

från andra kammaren: herrar Bergquist*, Lindqvist, Lindmark1, Ryberg1*, Olsson i
Mellerud, Gezelius och Lindberg i Stockholm, fru Gustafson samt herrar Lindahl2* och
Gustafsson i Lekåsa2.

1 Ej närvarande vid behandlingen av motionen II: 351.

2 Närvarande allenast vid behandlingen av motionen II: 354.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

392091