Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968 (Utlåtande 1968:L1u33 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

Nr 33

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i brottsbalken m. m.

Genom en den 15 mars 1968 dagtecknad proposition, nr 79, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297),

3) lag angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om
straff för varusmuggling,

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964
(nr 19),

5) lag angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om
förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i brottsbalkens regler om förverkande
av egendom på grund av brott och vissa följdändringar i andra lagar. Syftet
med ändringarna är främst att, såsom förutsattes vid brottsbalkens tillkomst,
modernisera balkens regler i ämnet och få till stånd mera enhetliga
normer för förverkandelagstiftningen i övrigt. Avsikten är också att nå
större likformighet inom Norden på detta område.

I stället för den nuvarande uppräkningen i brottsbalken av muta och
andra otillbörliga förmåner anges helt kort utbyte av brott enligt brottsbalken
som föremål för förverkande. Vidare föreslås bl. a. en viss utvidgning
av den nuvarande brottsbalksregeln om förverkande av hjälpmedel och
brottsprodukter. Preskriptionstiden för talan om förverkande sänks från
tio till fem år.

Vissa bestämmelser i brottsbalkens förverkandekapitel görs direkt tilllämpliga
på förverkande utanför brottsbalken. I denna införs dessutom en
särskild regel som gör det möjligt att underlåta tillämpning av sådana specialstraffrättsliga
bestämmelser enligt vilka förverkande eller annan sådan
särskild rättsverkan följer obligatoriskt på visst brott.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade förslagen har följande lydelse.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt 1 avd. Nr 33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

1) Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i samma kapitel skall införas
två nya paragrafer, 11 och 12 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

Muta, så ock för främjande av
brott avsett förlag eller vederlag och
annat dylikt, vars lämnande eller
mottagande enligt denna balk utgör
brott, skall förklaras förverkat till
kronan, om det ej är uppenbart obilligt;
utgjordes egendomen av annat
än penningar och finnes den ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat.
Vad nu sagts skall dock ej
gälla mot den som i god tro förvärvat
här avsedd egendom eller särskild
rätt därtill.

Har någon eljest av brott som avses
i denna balk haft vinning som ej
motsvaras av skada för enskild, må
han efter vad prövas skäligt förpliktas
att utgiva däremot svarande belopp
till kronan.

§•

Utbyte av brott enligt denna balk
som ej motsvaras av skada för enskild
skall förklaras förverkat, om
det ej är uppenbart obilligt. Detsamma
gäller förlag för brott eller dess
värde, om förlaget mottagits och
mottagandet utgör brott enligt denna
balk.

2 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel
vid brott som avses i denna balk
eller frambragts genom sådan gärning
må, såvitt ägaren eller någon
som var i hans ställe uppsåtligen förövat
gärningen eller medverkat därtill,
förklaras helt eller delvis förverkat
till kronan, om det är påkallat
till förebyggande av brott eller eljest
särskilda skäl föreligga och det ej är
uppenbart obilligt; finnes egendo -

Egendom som använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt denna
balk eller som frambragts genom
sådant brott må förklaras förverkad,
om det är påkallat till förebyggande
av brott eller eljest särskilda skäl
föreligga. Detsamma gäller egendom
vars användande utgör brott enligt
denna balk eller med vilken eljest
tagits befattning som utgör sådant
brott.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

men ej i behåll, må i stället värdet I stället för egendomen kan dess
förklaras förverkat. Detsamma skall värde förklaras förverkat,
gälla i fråga om hjälpmedel, varmed
någon tagit sådan befattning som innebär
brottslig förberedelse enligt
denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej
äga tillämpning mot den som i god
tro förvärvat egendomen eller särskild
rätt därtill.

Ändå att fall som i 2 § sägs ej är
för handen, må dyrk, falskt mynt
eller annat föremål, som på grund av
sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan befaras
komma till brottslig användning, förklaras
förverkat.

Förklaras fartyg, som besväras av
sjöpanträtt eller inteckning, eller
luftfartyg, besvärat av luftpanträtt
eller inteckning, förverkat, må rätten
förklara att panträtten skall upphöra
i den förverkade egendomen. Finnes
i annat fall någons rätt till före -

§•

Föremål, som på grund av sin särskilda
beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan befaras komma
till brottslig användning, må förklaras
förverkat även i annat fall än
som avses i 2 §.

Förverkande på grund av brott av
egendom eller dess värde må, om ej
annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan
som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsmannen
eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts
vinning,

d) den som efter brottet förvärvat
egendomen på grund av giftorätt, arv
eller testamente eller genom gåva
eller som efter brottet förvärvat
egendomen på annat sätt och därvid
haft vetskap om eller skälig anledning
till antagande om egendomens
samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej
någon av dem som anges i första
stycket a)—c), må den ej förklaras
förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras
förverkad består, om ej även
den särskilda rätten förklaras förverkad.

1-f- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mål som förklaras förverkat böra
oaktat förklaringen bestå, skall rätten
göra förbehåll därom.

Kan på grund av den brottsliges
död eller av annan orsak påföljd ej
längre ådömas, må vad i 1—5 §§
stadgas vinna tillämpning endast såframt
i mål därom stämning delgivits
inom tio år från det brottet begicks.
Talan må i sådant fall av åklagare
väckas allenast om det finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

Ifall

§•

Kan på grund av den brottsliges
död eller av annan orsak påföljd ej
längre ådömas, må egendom förklaras
förverkad på grund av brottet
eller åtgärd föreskrivas till förebyggande
av missbruk, endast om stämning
i mål därom delgivits inom fem
år från det brottet begicks. Talan
må i sådant fall väckas av åklagare
endast om det finnes påkallat ur all -

män synpunkt,
motsvarande tillämpning.

Beslut om förverkande eller annan
åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller, i den
mån verkställighet ej skett inom tio
år från det beslutet vann laga kraft.

Beslut om förverkande eller åtgärd
till förebyggande av missbruk förfaller,
i den mån verkställighet ej
skett inom tio år från det beslutet
vann laga kraft.

11 §■

Är i lag eller författning föreskrivet
att förklaring skall meddelas om
förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan av brott, må detta
likväl underlåtas, om denna rättsverkan
är uppenbart obillig.

12 §.

Förverkad egendom tillfaller kronan,
om ej annat är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Förverkande av egendom på grund av brott får ej ske hos den som efter
brottet men före lagens ikraftträdande i god tro har mottagit egendomen i
gåva. Vad i övrigt föreskrivs i 2 § enligt dess äldre lydelse skall tillämpas,
när fråga är om brott som begåtts före lagens ikraftträdande.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

2) Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

Förövar ägaren--------

Avser förverkandeförklaring luftfartyg
som besväras av luftpanträtt
eller inteckning, må domstolen ock
förklara att panträtten i fartyget
skall upphöra. Finnes i annat fall
någons rätt till fartyget böra oaktat
förverkandeförklaringen bestå, göre
domstolen förbehåll därom.

Bestämmelserna i första och andra
styckena skola i tillämpliga delar
gälla jämväl krigsmateriel och gods
som avses i 8 kap. 4 § andra stycket,
såframt ägaren därav eller någon
som är i hans ställe förövar gärning
som i 8 § andra stycket i detta kapitel
sägs eller medverkar därtill.

§•

- rätt därtill.

Bestämmelserna i första stycket
skola i tillämpliga delar gälla jämväl
krigsmateriel och gods som avses
i 8 kap. 4 § andra stycket, såframt
ägaren därav eller någon som
är i hans ställe förövar gärning som
i 8 § andra stycket i detta kapitel
sägs eller medverkar därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

3) Lag

angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling
skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1968.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

4) Lag

om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964 (nr 19)

Härigenom förordnas, att 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Handlar någon -—--- ■— ---utföra varan.

Har den brottslige eller annan, för Utbyte av brott som avses i försvars
räkning sådan åtgärd vidtagits, ta stycket skall förklaras förverkat,
haft vinning därav, skall vad i 36 om det ej är uppenbart obilligt,
kap. 1 § andra stycket brottsbalken
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

5) Lag

angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i
vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 april 1966 om förbud i vissa
fall mot rundradiosändning på öppna havet skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1968.

Inledning

Brott kan enligt gällande rätt föranleda — utom böter och skadestånd —
vissa andra ekonomiska sanktioner. Av dessa är förverkande av egendom
den ojämförligt vanligaste. Beslut om förverkande meddelas i allmänhet
av domstol eller, genom strafföreläggande, av åklagare. Det innebär att
egendom tvångsvis och utan ersättning tas ifrån sin ägare. Med få undantag
tillfaller egendomen kronan. När egendomen tillfaller kronan benämns åtgärden
omväxlande konfiskation och förverkande. Bestämmelser om förverkande
finns både i brottsbalken och i specialstraffrätten, dvs. i de rättsregler
av straffrättslig art som finns i lagar och författningar utanför brottsbalken.
Förverkandereglerna i brottsbalken, vilka överförts i stort sett oförändrade
från 1864 års strafflag, tillämpas mera sällan. Åtskilliga av de specialstraffrättsliga
bestämmelserna har däremot stor praktisk betydelse. Så -

Första lagutskoitets utlåtande nr 33 år 1963

väl brottsbalkens förverkanderegler som specialstraffrättens bestämmelser
i ämnet har ofta kritiserats både till innehåll och form. Kritiken har dock
främst riktats mot reglerna inom specialstraffrätten.

Enligt Kungl. Maj ds bemyndigande tillkallades i december 1955 docenten,
numera professorn Hans Thornstedt att som särskild utredningsman göra en
förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten (direktiv
se riksdagsber. 1957: I Ju 34). Utredningsmannen skulle enligt direktiven för
utredningen söka kontakt med de övriga nordiska länderna.

Utredningsmannen inledde sitt arbete med en granskning av förverkandebestämmelserna
i allmänstraffrätten och specialstraffrätten och avlämnade
den 16 september 1960 ett delbetänkande med titeln »Förverkande på grund
av brott» (SOU 1960: 28). Betänkandet avgavs sålunda innan brottsbalken
trädde i kraft den 1 januari 1965. Utredningsmannen har därför utgått från
strafflagens förverkanderegler. Han har bl. a. föreslagit sådana ändringar i
dessa att bestämmelserna i större utsträckning än nu skall kunna tillämpas
direkt eller analogivis inom specialstraffrätten och i övrigt bättre kunna
tjäna som förebilder för den specialstrafRättsliga lagstiftningen. Förslaget
innehåller dessutom mera allmänna riktlinjer för lagstiftning om förverkande
inom specialstraffrätten.

Utredningsmannen har redovisat sina synpunkter på frågan, hur skilda
problem beträffande förverkande av egendom bör lösas, i form av ett utkast
till ändrade förverkandebestämmelser i strafflagen.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren
(RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, överbefälhavaren (ÖB), medicinalstyrelsen,
statens kriminaltekniska anstalt, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket
(numera riksrevisionsverket), kontrollstyrelsen, skogsstyrelsen,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, överståthållarämbetet
(ÖÄ), länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Jämtlands län,
statens växtskyddsanstalt, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
stadsdomare, Sveriges polismästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler
och Sveriges landsfiskaler samt Stockholms handelskammare, Skånes
handelskammare, Sveriges advokatsamfund och Svenska jägareförbundet.
ÖB har bifogat yttrande av försvarets civilförvaltning samt cheferna för
armén, marinen och flygvapnet. Kommerskollegium har överlämnat yttranden
av Sveriges industriförbund och handelskammaren i Gävle. RÅ, ÖÄ och
länsstyrelserna har bifogat yttranden av myndigheter inom polis- och åklagarväsendet,
av några stadsfogdar, rådhusrätter m. fl.

År 1960 tillsattes efter beslut av justitieministrarna i Danmark, Finland,
Norge och Sverige den nordiska straffrättskommittén för att behandla frågor
om ensartad nordisk lagstiftning på straffrättens område och diskutera
andra kriminalpolitiska frågor av principiell natur och gemensamt nordiskt

8 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

intresse. Kommittén består av representanter för nämnda länder jämte Island.
Den fick som första uppdrag att behandla frågan om möjligheten att
i de nordiska länderna nå fram till enhetliga regler om förverkande. Resultatet
av kommitténs överläggningar i ämnet presenterades i ett gemensamt
betänkande om konfiskation, dagtecknat den 20 maj 1963 och tryckt
som bilaga till danska straffelovrådets betänkande om konfiskation (Betsenkning
nr 355, 1964). Betänkandet innehåller en redovisning av de principer
som enligt kommitténs uppfattning bör vara vägledande för den framtida
nordiska förverkandelagstiftningen. Beträffande preskription av förverkande
och verkan av den brottsliges död kom kommittén inte fram till
någon enhetlig lösning. Dessa frågor togs därför upp på nytt av kommittén
i samband med behandlingen av övriga preskriptionsfrågor inom straffrätten.
Kommitténs överväganden i detta problemkomplex redovisades i ett betänkande
den 18 juni 1966 om preskription m. m., tryckt som bilaga till
danska straffelovrådets betänkande om straffrättslig preskription m. m.
(Betsenkning nr 433, 1966) och numera även som särskilt betänkande i Nordisk
udredningsserie (NU 1967: 15).

Beträffande närmare redogörelser för gällande rätt, för utredningsmannens
förslag och remissyttrandena däröver samt för det nordiska lagstiftningsarbetet
på förevarande område torde utskottet få hänvisa till propositionen.

Vid propositionen finns även som bilagor fogade dels utredningsmannens
förslag till lagtext (bilaga 1) dels de till lagrådet remitterade förslagen
(bilaga 2).

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, bl. a. följande.

I 36 kap. brottsbalken meddelas vissa bestämmelser om särskilda rättsverkningar
av brott, främst förverkande av egendom. Också i anslutning till
straffbestämmelser utanför brottsbalken, inom specialstraffrätten, förekommer
förverkanderegler. Vissa av brottsbalkens bestämmelser är tillämpliga
endast vid brott enligt brottsbalken. Andra åter har direkt betydelse även
för specialstraffrätten eller kan tillämpas analogt inom denna.

Förverkande av egendom på grund av brott eller vid befarad brottslighet
fyller en viktig funktion inom straffrätten. Därigenom kan den brottslige
fråntas den vinning som han har gjort genom brottet. Genom förverkande
kan man också beröva honom brottsverktyg och brottsprodukter för att på så
sätt minska faran för fortsatt brottslighet. Dessutom kan annan farlig egendom,
som har varit föremål för brott, oskadliggöras genom förverkande. En
sådan sanktion kan vidare vara ett användbart komplement till straff och

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

andra brottspåföljder som medel att göra följderna av brottet mera kännbara
i ekonomiskt hänseende.

Den nuvarande förverkandelagstiftningen har åtskilliga brister. Brottsbalkens
regler, som i väsentliga delar överensstämmer med motsvarande bestämmelser
i den tidigare gällande strafflagen, anses vara alltför komplicerade
och ger ofta upphov till tolkningssvårigheter. Inom specialstraffrätten
kännetecknas förverkandereglerna framför allt av brist på enhetlighet och
konsekvens. Dessutom saknas regler i flera betydelsefulla avseenden.

Betänkande med förslag att avhjälpa bristerna i gällande lagstiftning har
lagts fram år 1960 av en särskilt tillkallad utredningsman. Denne har gjort
en ingående granskning av förverkandebestämmelserna både i den då gällande
strafflagen och inom specialstraffrätten. På grundval av denna undersökning
har utredningsmannen föreslagit, att strafflagsreglerna ändras i vissa
avseenden och att flera generella specialstraffrättsliga förverkanderegler införs.
Vidare har han angett allmänna riktlinjer för framtida specialstraffrättslig
lagstiftning om förverkande. När betänkandet lades fram, hade förarbetena
till brottsbalken fortskridit så långt att utredningsmannens synpunkter
och förslag inte kunde beaktas i det sammanhanget.

Vid remissbehandlingen har utredningsförslaget fått ett övervägande positivt
mottagande och i stort sett ansetts väl ägnat att läggas till grund för
ändrad lagstiftning. Jag delar denna uppfattning. Utredningsmannens översikt
över förverkandelagstiftningens regelsystem visar tydligt, att kritiken
mot detta är befogad och att bestämmelserna på området bör reformeras.
Utredningsmannens förslag avser visserligen ändringar i strafflagen, men
eftersom dess regler i ämnet har förts över till brottsbalken praktiskt taget
oförändrade i sak, har förslaget fortfarande aktualitet.

I likhet med utredningsmannen anser jag att man vid en reformering av
förverkandelagstiftningen i största möjliga utsträckning bör lösa de olika
frågorna gemensamt för allmänstraffrätten och specialstraffrätten. En sådan
lösning ligger också i linje med den utveckling som har ägt rum på
detta lagstiftningsområde och som går från speciella regler mot mera
allmänna bestämmelser. För strafflagsbrotten har generella regler funnits
sedan år 1948. Även inom specialstraffrätten har en tydlig tendens till större
enhetlighet framträtt. Gemensamma förverkandebestämmelser har sålunda
under senare år skapats för vissa grupper av specialförfattningar. Därvid
har strafflagens regler tjänat som mönster. Mera likformiga föreskrifter
har också tillkommit genom att strafflagens och brottsbalkens regler har
efterbildats vid ny- och omskrivning av enstaka författningar. Jag finner
det angeläget att denna utveckling mot en mera enhetlig reglering nu fullföljs
och markeras ytterligare.

Att ersätta samtliga specialregler med allmänna bestämmelser i brottsbalken
eller med en särskild förverkandelag anser jag liksom utredningsmannen
inte vara lämpligt. Förverkande används i så olika syften inom

10 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

skilda specialstraffrättsliga sakområden, att sådana allmänna regler eller
en sådan lag skulle bli alltför omfattande eller intetsägande, om de skulle
täcka alla olika varianter. Specialförfattningarna bör därför även i fortsättningen
innehålla regler om vilka former av förverkande som är tillämpliga.
Vissa frågor, som är gemensamma för förverkandelagstiftningen, bör däremot
kunna göras till föremål för en enhetlig reglering. Utredningsmannen
har i denna del tvekat mellan att införa strafflagsregler, som ges allmän giltighet,
och att sammanföra bestämmelserna i en särskild förverkandelag för
specialstraffrätten. Jag föredrar det förra alternativet och förordar sålunda,
att flera föreskrifter i brottsbalkens förverkandekapitel görs direkt tillämpliga
inom specialstraffrätten.

Ett annat viktigt riktmärke för reformeringen av brottsbalkens förverkanderegler
bör vara att de skall kunna bättre än f. n. tjäna som förebild
för ny lagstiftning inom specialstraffrätten i den mån de inte blir direkt
tillämpliga. De bör därför få en modernare och enklare utformning.

Förverkandelagstiftningen har på senare tid även varit föremål för nordiskt
samarbete. Nordiska straffrättskommittén, som har haft i uppdrag
att behandla frågan om enhetlig nordisk lagstiftning på området, har redovisat
sina överväganden i betänkanden åren 1963 och 1966. Kommittén har
uppnått enighet i väsentliga avseenden. De principer som kommittén därvid
anslutit sig till stämmer i huvudsak med de synpunkter som anförs
i utredningsmannens förslag. Kommitténs uppfattning om förverkandelagstiftningens
utformning har lagts till grund för ny dansk lagstiftning.
I Norge är frågan om ändrade förverkanderegler f. n. under övervägande i
straffelovrådet. Också där torde kommitténs uttalanden följas. Med hänsyn
härtill finner jag det angeläget att även de svenska reglerna om förverkande
ändras så att de såvitt möjligt ansluter till kommitténs uttalanden. Så stor
likformighet som möjligt inom Norden är av betydelse för det nordiska verkstälhghetssamarbetet.
Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
omfattar nämligen — förutom verkställighet av bötes- och fängelsedomar
samt överflyttning av övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna
— verkställighet av domar genom vilka egendom har förklarats förverkad.
Det praktiska samarbetet mellan länderna underlättas givetvis om
enhetliga nordiska bestämmelser om förverkande skapas i största möjliga
utsträckning. Reglerna om villkorlig frigivning har tidigare ändrats i samma
syfte (prop. 1965: 159). Som jag framhöll i det sammanhanget är det angeläget
att fortsätta strävandena efter mera enhetliga regler på det område
som berörs av samarbetslagstiftningen. De ändringar som nu föreslås i vår
förverkandelagstiftning utgör ett led i dessa strävanden.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

Allmänstraffrättsliga förverkanderegler

Den första paragrafen i brottsbalkens kapitel om förverkande av egendom
m. m. innehåller bestämmelser om förverkande av muta samt av förlag
och vederlag, som är avsett för främjande av brott, samt av annat dylikt,
vars lämnande eller mottagande utgör brott enligt brottsbalken. I paragrafen
finns också regler om förverkande av vinning som någon i andra fall har
haft av brott som avses i brottsbalken.

Utredningsmannen har övervägt en ändring av lagrummet så att det skulle
komma att avse ett rent vinningsf örverkande men har slutligen
avvisat en sådan ändring under hänvisning till att den inte skulle få någon
praktisk betydelse. Han har sålunda stannat för att behålla lagrummet oförändrat
i fråga om vad som anges som föremål för förverkande.

Under remissbehandlingen har hovrätten för Västra Sverige anfört, att
tolkningen av bestämmelsen skulle underlättas, om den innefattade i princip
endast vinningsförverkande. Nordiska straffrättskommittén har likaså
uttalat sig för en sådan konstruktion, en rekommendation som bär följts
i den nya danska förverkandelagstiftningen.

Starka skäl talar enligt min mening även för en ändring av den svenska
bestämmelsen i sådan riktning. Utom att ändringen innebär en förenkling
erhålls också större enhetlighet på det nordiska planet. En allmänt formulerad
bestämmelse om förverkande av vinning blir dessutom lättare
att använda som förebild för specialstraffrätten. Jag föreslår därför att
bestämmelsen i 36 kap. 1 § om förverkande av muta o. d. ändras till att
avse ett rent vinningsförverkande. Vill man ge paragrafen en sådan innebörd,
behöver man inte som förverkandeobj ekt särskilt ange muta, som har tagits
emot, och inte heller mottaget vederlag som är avsett för främjande av brott.
Båda dessa former av otillbörlig belöning täcks av begreppet vinning. Med
förlag är däremot förhållandet ett annat. Pengar eller egendom, som har
lämnats för bestridande av utgifter som är förbundna med förövande av
brott, kan knappast betecknas som vinning hos den som har tagit emot förlaget.
Som förverkandeobj ekt bör därför särskilt nämnas förlag för brott,
när mottagande av förlaget utgör brott enligt brottsbalken.

En ändring av förverkanderegeln i enlighet med vad jag nu har angett
innebär en viss inskränkning av paragrafens nuvarande tillämpningsområde.
Bestämmelsen i första stycket gör det nämligen för närvarande möjligt
att i vissa fall förverka muta, förlag, vederlag o. d. utan att vinning har
uppkommit. Förverkande kan sålunda ske så snart muta eller annan sådan
otillbörlig förmån har lämnats men inte tagits emot, om lämnandet utgör
brott enligt brottsbalken. Så är fallet beträffande muta vid bestickning enligt
17 kap. 7 § och vid otillbörligt verkande vid röstning enligt 17 kap. 8 §
första stycket. Att lämna förlag eller vederlag för brott är vidare enligt 23
kap. 2 § kriminaliserat som förberedelse till brottet, om detta enligt sär 2

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

skild bestämmelse är straffbart på förberedelsestadiet. Den inskränkning i
tillämpningsområdet som följer av den nu föreslagna ändringen och som
innebär, att muta och annan sådan otillbörlig förmån som väl lämnats men
inte tagits emot i fortsättningen inte kommer att kunna förklaras förverkad,
torde knappast få någon praktisk betydelse. Den torde därför inte heller
i nämnvärd mån inverka på förverkandesanktionens effektivitet. De skäl
jag har anfört för ändringen torde i allt fall väga tyngre än de betänkligheter
som möjligen kan anföras mot denna begränsning av tillämpningsområdet.

Enligt gällande rätt kan förverkandeförklaring inte avse sådan vinning av
brott som motsvaras av skada för enskild. Därmed är således förverkande
uteslutet i fråga om sådan vinning som görs genom förmögenhetsbrott.
Frågan om förhållandet mellan vinningsförverkande och skadestånd har
inte behandlats av utredningsmannen. Ett par remissinstanser har däremot
tagit upp frågan och föreslagit, att den omständigheten att m å 1 sägandeanspråk
kan framställas inte bör hindra vinningsförverkande.
Frågan har diskuterats inom den nordiska straffrättskommittén. Från
dansk, finsk och norsk sida har därvid förordats en reglering som i vissa
delar skiljer sig från gällande svenska bestämmelser och som inte har biträtts
på svensk sida. Inom kommittén var man ense så långt att förverkande
inte skulle ske, om den skadelidande hade blivit gottgjord före rättegången
eller framställde sitt anspråk i denna. Åsikterna var däremot delade
beträffande de fall då den skadelidande inte hade framfört sitt skadeståndskrav
före eller i rättegången eller då han uttryckligen hade avstått från sitt
krav eller då han var okänd. Enligt den danska uppfattningen, som delades
av representanterna från Finland och Norge, skulle vinningsförverkande
kunna ådömas i sådana situationer. För att en målsägande, som framställde
sitt anspråk senare, inte skulle bli ekonomiskt lidande av att vinningen av
brottet redan hade förklarats förverkad, ansågs att den förverkade egendomen
skulle få användas för att gottgöra målsägande den skada han har
lidit. På svensk sida vidhölls den i Sverige gällande regeln, att vinning av
brott inte kan förklaras förverkad om den motsvaras av skada för enskild,
oavsett om ersättningskrav har framställts eller ej. Inom kommittén ansåg
man inte att skillnaden i rättssystemen på detta område hade någon större
praktisk betydelse. I de fall när den skadelidande inte hade framställt anspråk
på ersättning, torde det nämligen sällan finnas några tillgångar att
dra in genom förverkande. Den reglering som inom kommittén förordades
av de övriga nordiska länderna har numera införts i den danska förverkandelagstiftningen.

Som nordiska straffrättskommittén har framhållit torde de inom kommittén
diskuterade systemen i praktiken leda till i stort sett samma resultat.
Den nuvarande svenska ordningen med förbud mot vinningsförverkande,
när målsägandeanspråk har framställts eller kan framställas, gäller sedan

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

år 1948 och har enligt vad jag har mig bekant inte medfört några otillfredsställande
konsekvenser. Jag anser det f. n. inte finnas skäl att frångå gällande
ordning.

I fråga om muta och annan sådan otillbörlig förmån har utredningsmannen
vidare föreslagit den ändringen att domstolen får möjlighet att tillgripa
värdeförverkande som alternativ till sakförverk a nd
e. Enligt förslaget skall sålunda egendomens värde kunna förklaras förverkat,
även om själva egendomen finns i behåll. Remissinstanserna har genomgående
tillstyrkt detta förslag. Detta har också enligt min mening stora fördelar.
Som utredningsmannen har framhållit, medför villkoret att egendom
inte längre finns i behåll vissa kriminalpolitiskt omotiverade konsekvenser.
En ändring enligt förslaget medför den fördelen att förverkandesanktionen
kan riktas mot flera personer samtidigt och inte bara mot den hos vilken
egendomen finns i behåll. Vidare slipper man ibland omfattande utredningar
om förverkandeföremålet finns i behåll och svåra tolkningsfrågor om
föremålet skall anses vara i behåll. Inom nordiska straffrättskommittén har
också rått enighet om att värdeförverkande bör vara alternativt och inte suhsidiärt
i förhållande till sakförverkande. Flera skäl talar således för utredningsmannens
uppfattning. I likhet med remissinstanserna biträder jag denna.
I tillämpningen bör dock i allmänhet när egendomen finns i behåll denna
och inte värdet förklaras förverkat. Om förverkande av muta o. d. ändras
till ett rent vinningsförverkande, kommer vinning att betyda dels den ursprungliga
vinningen, dvs. själva föremålet, dels egendomens värde. Principen
om alternativt värdeförverkande behöver därför anges uttryckligen endast
beträffande förlag. Till frågan om värdeförverkande vid konfiskation
av hjälpmedel och brottsprodukter återkommer jag senare.

Det har inte satts i fråga annat än att förverkande enligt 1 § även i fortsättningen
bör vara fakultativt. Jag återkommer senare till frågan hur detta
bör komma till uttryck i lagtexten.

Enligt 36 kap. 2 § i dess gällande lydelse kan hjälpmedel och
brottsprodukter förverkas inte bara när det är påkallat till förebyggande
av brott utan också när andra särskilda skäl föreligger.
Utredningsmannen har föreslagit, att det senare ledet skall slopas som grund
för förverkande. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del fått
ett negativt mottagande. De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig
på denna punkt har ansett, att gällande rätt bör behållas. När bestämmelsen
om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter infördes, angavs
att grunden »särskilda skäl» var avsedd för sådana fall då det skulle vara
stötande om den brottslige fick behålla hjälpmedel som han hade använt
vid brottet trots att han hade blivit fälld. I likhet med de flesta remissinstanserna
anser jag detta skäl fortfarande äga giltighet. En ytterligare
anledning att behålla »särskilda skäl» som grund för förverkande är att en
sådan bestämmelse står i överensstämmelse med motsvarande danska re -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

gel. Mot grunden »särskilda skäl» har utredningsmannen vidare anmärkt,
att den är för vagt formulerad och därför inte tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Jag kan inte finna att rättstillämpningen har gett belägg
för detta påstående. Det torde inte vara möjligt att finna en mera preciserad
formulering utan att göra lagtexten onödigt komplicerad. Jag föreslår därför
att regeln behålls oförändrad. Jag vill dock samtidigt betona, att huvudsyftet
med förverkande enligt 2 § bör liksom tidigare vara att förebygga
fortsatt brottslighet.

Enligt utredningsförslaget bör bestämmelsen om subsidiärt värdeförverkande
slopas när det gäller brottsverktyg och brottsprodukter.
Utredningsmannen har menat, att förverkande i dessa fall helt bör inriktas
på att konfiskera ett bestämt föremål på grund av dess egenskaper. Användningsområdet
för en regel om värdeförverkande har ansetts begränsat. Remissopinionen
är ganska splittrad i denna fråga. För egen del anser jag inte
att övertygande skäl har anförts för att slopa bestämmelsen. Om man, som
jag tidigare har föreslagit, behåller regeln om särskilda skäl, är det naturligt
att bestämmelsen även i fortsättningen innefattar möjlighet till värdeförverkande.
Bestämmelsen bör dock ändras så, att värdeförverkande —
liksom vid förverkande av vinning och förlag — blir alternativt i stället för
subsidiärt i förhållande till sakförverkande. Principen att sakförverkande
skall tillgripas i första hand bör gälla även här. Vad jag nu har föreslagit
är helt i linje med nordiska straffrättskommitténs intentioner och den nya
danska förverkandelagstiftningen.

Utredningsmannen har tagit upp frågan, om bestämmelsen i 36 kap. 2 §
om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter skulle kunna utvidgas
till att generellt omfatta föremål varmed någon har tagit sådan
befattning som är straffbelagd. Han har dock avvisat
en sådan ändring under hänvisning till att konsekvenserna av en så vittgående
regel skulle vara svåra att överblicka. Utredningsmannen har inte gjort
någon mera ingående undersökning av problemet och frågan har inte heller
berörts under remissbehandlingen.

Åtskilliga fördelar skulle enligt min mening stå att vinna med en sådan
utvidgning. Man får framför allt en klar regel om förverkande vid sådant
brott som består just i användandet av ett visst föremål. F. n. är det tveksamt
om sådan egendom kan förklaras förverkad med stöd av 36 kap. 2 §.
Enligt paragrafens ordalydelse är det — förutom brottsprodukter — nämligen
endast hjälpmedel vid brott som kan förklaras förverkat. Det är därför
oklart om t. ex. sådan skrift eller bild som sårar tukt och sedlighet och som
har spritts i strid med 16 kap. 11 § brottsbalken faller in under paragrafen.
Detsamma gäller vid brottet förledande av ungdom enligt 16 kap. 12 § i fråga
om sådan skrift eller bild som sprids och som kan medföra allvarlig fara
för de ungas sedliga fostran. Det är också oklart om utrustning, med vilken
någon har tagit sådan befattning som innebär olovlig kårverksamhet enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

18 kap. 4 §, kan hänföras till hjälpmedel vid brott. Vidare är det tveksamt
om t. ex. en uniform, som någon bär obehörigen så att han gör sig skyldig
till föregivande av allmän ställning enligt 17 kap. 15 §, kan föras in under
begreppet hjälpmedel. I samtliga dessa fall, vilka i olika sammanhang
föranlett tveksamhet inom doktrinen, skulle en utvidgning av bestämmelsen
skapa klarhet om att förverkande kan ske av den egendom som har varit
föremål för brott. Detsamma gäller hjälpmedel vid brottslig förberedelse.
Den särskilda regeln härom i 2 § skulle kunna utgå vid en sådan utvidgning.

Eftersom en sådan regel, liksom nuvarande 2 §, skulle gälla endast förverkande
vid brott enligt brottsbalken, saknas anledning att befara att bestämmelsen
skulle få en alltför vidsträckt tillämpning. Dessutom skulle
dess användning — liksom vid förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter
— begränsas av kravet på att förverkande skall vara påkallat till
förebyggande av brott eller på att andra särskilda skäl skall föreligga. Förverkandets
fakultativa karaktär skulle vidare göra det möjligt att begränsa
tillämpningen av sanktionen till sådana fall då det synes angeläget att ingripa
med förverkande.

En utvidgning av regeln enligt vad jag nu har anfört skulle också göra 2 §
bättre lämpad som förebild för specialstraffrätten. Utanför brottsbalken är
det nämligen oftast fråga om förverkande av just sådana föremål vars användande
utgör brott. I vissa fall kan det visserligen vara lämpligare att uttryckligen
ange vilken egendom som kan förklaras förverkad, men en generell
bestämmelse skulle bli användbar i åtskilliga sammanhang. En bestämmelse
motsvarande den nu berörda finns redan i den danska förverkandelagstiftningen
och torde komma att införas i den norska lagstiftningen.

På grund av det anförda föreslår jag, att 36 kap. 2 § ändras till att omfatta
— förutom hjälpmedel vid brott och brottsprodukter — egendom som
på annat sätt har varit föremål för brott som avses i brottsbalken.

Gällande bestämmelse om förverkande av föremål, som på grund av sin
särskilda beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras komma till
brottslig användning — s. k. utpräglade brottsverktyg — skiljer
sig på ett markant sätt från övriga förverkanderegler. Enligt denna bestämmelse
kan nämligen förverkande ske oberoende av om brott har begåtts.
Regeln är dessutom tillämplig även utanför brottsbalkens område.
Bestämmelsen har sin plats i 36 kap. 3 §. Den följer således efter bestämmelserna
i 1 och 2 §§ om förverkande av muta m. in. och av hjälpmedel vid
brott och brottsprodukter, vilka bestämmelser gäller enbart förverkande
på grund av brott och vidare är begränsade till brott enligt brottsbalken.
Utredningsmannen har ansett att föreskriften om förverkande av utpräglat
farliga brottsverktyg inte bör vara subsidiär till bestämmelsen i 2 §
om förverkande av hjälpmedel vid brott och brottsprodukter. Han har därför
föreslagit, att ordningsföljden mellan dessa båda bestämmelser — vilka

16 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

båda förut fanns intagna i 2 kap. 17 § strafflagen — kastas om, så att bestämmelsen
om förverkande av utpräglat farliga brottsverktyg kommer
först. Denna är nämligen enligt hans uppfattning den centrala föreskriften
om indragning av farlig egendom. Ett par remissinstanser har gett uttryck
åt samma uppfattning. Med hänsyn till de avvikelser som utmärker
nu ifrågavarande bestämmelse i 3 § i förhållande till både den i 1 § och
den i 2 § anser jag inte, att utredningsmannens förslag innebär någon
förbättring i systematiskt hänseende. Jag förordar därför att nuvarande
ordning mellan bestämmelserna behålls. Det i några remissyttranden framförda
önskemålet, att bestämmelsen skall föras till en särskild paragraf,
har redan tillgodosetts vid brottsbalkens införande.

Utredningsmannen har föreslagit att exemplifieringen av farliga brottsverktyg
slopas. Detta förslag bör följas. Med denna justering avses inte någon
ändring i sak.

För att ange att förverkande är fakultativt används i brottsbalken,
liksom tidigare i strafflagen, flera olika uttryckssätt. Utredningsmannen
har föreslagit en förenkling på denna punkt. Han förordar som gemensam
formulering uttrycket »må ådömas» och, som en strängare variant, uttrycket
»skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat». Någon
saklig ändring i förhållande till gällande rätt avses inte. Liksom f. n. bör
alltså förverkande vara regeln. Remissinstanserna har riktat relativt stark
kritik mot det föreslagna mildare uttrycket »må». I synnerhet vid förverkande
av muta och annan vinning befaras förslaget medföra en inte önskad
betydelseförskjutning. I fråga om förverkande av brottsverktyg och brottsprodukter
har remissinstanserna däremot inte gjort några invändningar.

I likhet med utredningsmannen anser jag att en förenkling i uttryckssättet
bör eftersträvas när det gäller att utmärka förverkandepåföljdens
fakultativa karaktär. Därigenom vinns — förutom en rent språklig förbättring
— att brottsbalksreglerna blir bättre lämpade som förebilder för specialstraffrätten.
I fråga om förverkande av vinning kan möjligen, som vissa
remissinstanser har framhållit, uttrycket »må» befaras medföra en försvagning
av presumtionen för förverkande. För dessa fall föreslår jag därför en
regel av innehåll att förverkande skall ske, om det inte är uppenbart obilligt.
När det gäller förverkande av hjälpmedel enligt 2 § bör det dock vara tillräckligt
att i enlighet med utredningsförslaget markera förverkandets fakultativa
karaktär med uttrycket »må förklaras förverkat».

I fråga om vem förverkande får riktas mot har utredningsmannen
föreslagit, att en särskild bestämmelse införs i vilken de subjekt
uppräknas hos vilka förverkande får ske. Utredningsförslaget innebär inte
några större sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Remissinstanserna
har överlag gillat förslaget. Också jag finner det välmotiverat med
en sådan bestämmelse och föreslår att den tas in som 4 § i 36 kap. Med en
sådan regel kan nuvarande bestämmelser i 1 och 2 §§ om skydd för god -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

troende förvärvare och om begränsning i fråga om subjektet för förverkande
av hjälpmedel och brottsprodukter slopas.

Den särskilda bestämmelsen bör omfatta de subjekt som har räknats upp
i utredningsmannens förslag. Som jag strax kommer att beröra närmare
anser jag att i bestämmelsen bör dessutom anges vissa subjekt som inte
särskilt nämns i förslaget. Bland de subjekt mot vilka förverkande får riktas
kan urskiljas två grupper, nämligen dels sådana som har haft befattning
med egendomen vid brottstillfället och dels sådana som har förvärvat
egendomen efter brottet.

Till den förra gruppen hör gärningsmannen och annan medverkande,
den i vars ställe någon av dessa var och den som har fått vinning genom
brottet. I fråga om den som har företrätts av gärningsmannen eller annan
medverkande har advokatsamfundet ifrågasatt, om han bör tas med bland
dem som kan ådömas förverkande. Samfundet har i anslutning härtill anfört
flera exempel på fall, i vilka en sådan regel skulle leda till stötande resultat.
Bl. a. har nämnts förverkande av brottsverktyg, som tillhör gärningsmannens
omyndiga barn, och förverkande i repressivt syfte hos omyndig eller
dödsbo på grund av förmyndares resp. boutredningsmans brottsliga handlande.
Enligt min mening torde de skäl som i dessa och andra liknande fall
kan tala mot förverkande i tillräcklig omfattning kunna beaktas inom ramen
för förverkandets fakultativa karaktär. Däri torde ligga tillräcklig garanti
för att tredje man skall vara skyddad mot oskäligt förverkande på grund av
ställföreträdares brottslighet.

Till den andra gruppen av förverkandesubjekt har utredningsmannen
räknat den som har förvärvat egendomen efter brottet och därvid haft vetskap
om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med
den brottsliga gärningen. Genom en sådan regel skulle godtroende förvärvare
skyddas.

Även jag anser att den som efter överlåtelse har förvärvat egendom i princip
bör vara skyddad mot förverkande, såvida han ej därvid har haft vetskap
om sambandet mellan egendomen och brottet eller haft skälig anledning antaga
sådant samband.

När det gäller förvärv genom gåva kan dock finnas skäl att gå längre. Den
nordiska straffrättskommittén har enhälligt gett uttryck åt den uppfattningen
att förverkande bör kunna riktas mot gåvotagare oberoende av god tro.
För egen del vill jag framhålla att det kan förekomma fall då man bör kunna
tillgripa förverkande mot gåvotagare även om han har varit i god tro. Det
gäller t. ex. gåva till make eller barn. Eftersom egendomen vid gåva har mottagits
utan motprestation, framstår förverkande i sådana fall ofta som
mindre betänkligt. Jag ansluter mig därför till kommitténs mening.

Enligt gällande rätt hindrar ej heller förvärv genom dödsfall förverkande.
Detta följer av 36 kap. 9 § första stycket, som innehåller en preskriptionsregel
för förverkande, när påföljd inte längre kan ådömas på grund av den

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

brottsliges död. Den som har förvärvat egendom på grund av arv eller genom
testamente är således inte skyddad mot förverkande av egendomen.
Detsamma torde gälla den som på grund av giftorätt har förvärvat egendom
vid bodelning i anledning av makes död. Som jag strax skall beröra närmare
förordar jag inte någon ändring i principen att förverkande kan ske även
efter den brottsliges död. De som har förvärvat egendomen på grund av sådana
familjerättsliga fång som jag nu har nämnt bör — liksom gåvotagare
— anges i 4 §. Vad som gäller om den som har förvärvat egendom på grund
av giftorätt i anledning av dödsfall bör gälla också vid andra giftorättsförvärv.

Förverkande kan ske samtidigt hos flera av de subjekt som anges i bestämmelsen.
Detta överensstämmer med gällande rätt. Möjligheten till förverkande
hos flera samtidigt får särskild betydelse, om värdeförverkande i
enlighet med vad jag förut förordat införs som alternativ till sakförverkande.
Liksom f. n. bör dock egendomens värde utgöra den yttersta gräns intill
vilken förverkande kan ske. Dubbelkonfiskation bör således vara utesluten.
Utredningsmannen har menat, att värdeförverkande som har ådömts flera
personer liksom f. n. bör åvila dessa solidariskt och att detta kan gälla utan
särskild föreskrift. Jag vill i likhet med hovrätten för Västra Sverige ifrågasätta
om inte utredningsmannens uttalande om gällande rätt är alltför kategoriskt.
Som hovrätten har anfört står en motsatt princip i bättre överensstämmelse
med syftet bakom förverkande. Solidariskt förverkande står inte
heller väl samman med den här förut förordade principen om vinningskonfiskation.
Vinning bör nämligen räknas särskilt för var och en som drabbas
av förverkande. I vissa andra fall kan dock solidariskt förverkande vara
motiverat. Huvudregeln torde dock bli att förverkande inte ådöms solidariskt.
Jag anser det inte nödvändigt att denna princip kommer till uttryck i
lagtexten.

Utredningsmannens förslag i denna del innehåller inte någon begränsning
till uppsåtliga brott. Detta innebär i förhållande till gällande rätt en
utvidgning i fråga om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter. Sådant
förverkande kan nu ske endast om ägaren eller någon som var i hans
ställe uppsåtligen har förövat gärningen. Bakom utredningsmannens förslag,
att förverkande av hjälpmedel o. d. skall kunna ådömas även vid oaktsamhetsbrott,
ligger tanken, att bestämmelsen om vilka subjekt som kan
drabbas av förverkande hör gälla också inom specialstraffrätten, där en
sådan regel får särskild betydelse. Remissinstanserna har inte haft något
att invända mot detta förslag. Jag ansluter mig därtill och vill, som jag
senare kommer att beröra närmare, föreslå att bestämmelsen görs direkt
tillämplig även inom specialstraffrätten. Jag är ense med utredningsmannen
om att den föreslagna utvidgningen till oaktsamhetsbrott i praktiken
kan väntas komma till ringa användning, särskilt som det för förverkande

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

av hjälpmedel i princip krävs att det skall vara påkallat till förebyggande
av brott. Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet innebär
självfallet inte någon ändring i nu gällande regel, att förverkande inte kan
ske hos den som av oaktsamhet begår en gärning som är straffbar endast
som uppsåtlig.

Förverkande på grund av brott bör inte få drabba ägare som står helt
främmande för brottet. För tydlighets skull bör därför en särskild bestämmelse
införas till skydd för utomstående ägare. Fn sådan begränsning gäller
f. n. beträffande hjälpmedel och brottsprodukter. Den bör gälla all egendom
som blir föremål för förverkande.

En fråga som har nära samband med den nu behandlade är den om skyddet
för begränsad sakrätt i egendom som förklaras förverkad. Den
nuvarande ordningen med en regel för panträtter i fartyg och luftfartyg och
en annan för övriga begränsade sakrätter skapar oklarhet och tolkningssvårigheter.
Utredningsmannen har föreslagit en enhetlig reglering enligt
vilken begränsade sakrätter skall bestå, om inte domstolen förordnar annorlunda.
Detta förslag har fått ett övervägande positivt mottagande under
remissbehandlingen. Jag anser också, att det saknas anledning att behandla
begränsade sakrätter olika, och vill ansluta mig till den föreslagna regleringen
som får anses vara den mest tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
En sådan ordning innebär, att förordnande att begränsad sakrätt
skall upphöra kan ges endast i enlighet med de regler som gäller för förverkande
av själva egendomen. Den föreslagna ordningen kräver vissa ändringar
i luftfartslagen, lagen om straff för varusmuggling och lagen om förbud i
vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet. Till dessa ändringar återkommer
jag senare.

I reglerna om preskription av förverkandetalan har utredningsmannen
föreslagit väsentliga ändringar, som har blivit livligt diskuterade
under remissbehandlingen. Enligt utredningsförslaget bör förs''erkandetalan
i princip preskriberas samtidigt med åtal för brottet. Så sker i viss
utsträckning enligt gällande rätt men endast i de fall då preskriptionstiden
för åtalet uppgår till tio år eller mera. Vid de brott som har kortare preskriptionstid
för åtal — två eller fem år — gäller för förverkandetalan en
särskild preskriptionstid om tio år. Den tvååriga preskriptionstiden för åtal
gäller när inte svårare straff än fängelse i ett år kan följa på brottet och
femårstiden gäller när det svåraste straffet är högre men inte över fängelse
i två år. Den nuvarande regleringen innebär således, att preskriptionstiden
för åtal och förverkandetalan sammanfaller endast vid grövre brottslighet.
Utredningsmannen har föreslagit, att den av honom förordade preskriptionsregeln
för förverkande skall gälla även inom specialstraffrätten. Inom
denna är enbart bötesstraff en vanlig påföljd och när fängelse förekommer
överstiger maximistraffet vanligen inte fängelse i ett år. För grov brottslig -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

het brukar det svåraste straffet uppgå till fängelse i högst två år. Den av utredningsmannen
föreslagna regeln får således sin största betydelse inom specialstraffrätten.

Utredningsmannens förslag är tilltalande från kriminalpolitisk synpunkt.
Förverkande betraktas ofta, särskilt av den som drabbas därav, som en del
av bestraffningen för brottet. Det kan då synas rimligt att hotet om en sådan
sanktion inte kvarstår längre tid än hotet om åtal för brottet. Tungt vägande
remisskritik har emellertid framförts mot denna del av förslaget. Åtskilliga
remissinstanser har funnit det stötande att en person, som har begått brott
för vilket åtal preskriberas redan efter två år, skall kunna behålla kanske
en större förmögenhet genom att hålla sig undan under denna relativt korta
tid. Det betonas särskilt att hänsyn måste tas till att den föreslagna regeln
skall gälla även inom specialstraffrätten. Inom denna är straffmaxima ofta
låga och preskriptionstiden för åtal följaktligen kort, medan de värden som
bör konfiskeras kan vara av betydande storleksordning. I vissa remissvar
framhålls också, att det ofta händer att brottet inte upptäcks inom en tvåårsperiod.
De invändningar som sålunda har framförts under remissbehandlingen
måste enligt min mening beaktas. Den kortaste preskriptionstiden för
åtal, två år, förefaller helt otillräcklig med hänsyn till att det även vid brott
med lågt straffmaximum ofta kan vara fråga om förverkande av stora förmögenhetsvärden.
Den nuvarande tioårsregeln måste å andra sidan anses
för sträng med tanke på de lindrigare fallen. Enligt min uppfattning får en
femårig preskriptionstid för förverkande anses lämplig för de fall då åtalspreskription
inträffar efter högst fem år. En sådan regel synes tillfredsställande
både från kriminalpolitisk synpunkt och med hänsyn till kravet på en
effektiv förverkandesanktion. Den föreslagna lösningen stämmer också bättre
överens med uppfattningen i övriga nordiska länder sådan den har kommit
till uttryck i nordiska straffrättskommitténs betänkanden och den
danska förverkandelagstiftningen. Den föreslagna ändringen berör inte förverkande
av s. 1c. utpräglade brottsverktyg. Sådant förverkande kan ju ske
oberoende av om något brott har begåtts och bör därför inte heller vara underkastat
preskription.

Kravet i 9 § första stycket, att talan om förverkande får väckas bara om
det är påkallat från allmän synpunkt i sådant fall då åtalspreskription har
inträtt, bör behållas.

Frågan om preskriptionsregelns tillämpning inom specialstraffrätten vill
jag återkomma till i samband med behandlingen av de specialstraffrättsliga
reglerna.

Möjligheten att förklara egendom förverkad på grund av brott kan enligt
nuvarande ordning (9 §) falla bort även till följd av att den brottslige
dör, innan han har dömts för det brott som kan medföra förverkande.
Samma tioårsregel som vid åtalspreskription är då tillämplig. Förverkande
kan alltså ådömas även efter den brottsliges död, men endast om stäm -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968 21

ning har delgetts inom tio år från det brottet begicks. Utredningsmannen vilt
även i detta avseende genomföra principen att förverkande inte skall kunna
användas, när straff eller annan påföljd för brottet är utesluten. Han har
därför föreslagit att förverkandetalan i princip inte skall få väckas efter den
brottsliges död. I denna del har utredningsförslaget fått ett övervägande negativt
mottagande under remissbehandlingen, även av sådana remissinstanser
som har godtagit förslaget om verkan av åtalspreskription. Man finner
det stötande och olämpligt att förverkande inte kan ådömas efter gärningsmannens
död. Därvid framhålls som särskilt otillfredsställande, att den
brottsliges dödsbo eller någon som har beretts vinning genom brottet får behålla
vinningen. En remissinstans har också påpekat det olämpliga i att den
föreslagna regeln skall medföra att den som har förvärvat egendom i ond tro
inte kan drabbas av förverkande. I dansk förverkandelagstiftning har den
principen införts att konfiskationsansvar faller bort vid gärningsmannens
död men undantag har samtidigt gjorts för vinningskonfiskation under motivering
att det skulle vara stötande om vinning av brott skulle tillfalla den
dödes arvingar. De kritiska synpunkter som har kommit till uttryck under
remissbehandlingen synes böra beaktas. Den nuvarande principen, att förverkande
skall vara möjligt även sedan den brottslige har avlidit, bör behållas.
Möjligheten bör givetvis inte vara till tiden obegränsad. Jag vill föreslå
en femårsregel här på samma sätt som vid preskription av förverkandetalan
i anslutning till åtalspreskription. Femårstiden bör även här gälla oavsett föremålet
för förverkande. Den nuvarande särskilda åklagarprövningen bör
stå kvar. Därigenom får åklagaren möjlighet att underlåta att föra talan om
förverkande t. ex. när en sådan rättsverkan skulle vara obillig i det enskilda
fallet.

En regel om preskription av ådörnt förverkande infördes
först med brottsbalken, där den intagits i 36 kap. 10 §, efter förslag av strafflagberedningen.
Dess förslag förelåg, när utredningsmannen hade att ta
ställning till problemet. Han har därför utgått från detta förslag men i stället
för en tioårig preskriptionstid förordat en preskriptionstid av fem år.
Utredningsmannen har emellertid även gett uttryck åt vissa sympatier för
gällande ordning. Han har därvid framhållit, att en kort preskriptionstid inte
enbart är till fördel för den dömde. Denna synpunkt har betonats ytterligare
i några remissvar. Det skäl som främst åberopats för den nuvarande tioåriga
preskriptionstiden är att en kortare tid skulle utgöra ett allvarligt hinder
mot effektiv indrivning. En sådan längre preskriptionstid har ansetts nödvändig
med hänsyn till att man här — till skillnad från vad som gäller vid
verkställighet av bötesstraff — saknar möjlighet att använda införselinstitutet
och inte heller har tillgång till hotet om förvandlingsstraff. De remissinstanser
som föredragit en kortare preskriptionstid har som en fördel framhållit,
att den dömde därvid inte blir utsatt för hotet om verkställighet under
alltför lång tid. Dessutom har bl. a. riksrevisionsverket ansett det vara

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

fördelaktigt från praktisk synpunkt om ärendena rörande verkställighet av
förverkande kunde avslutas inom kortare tid än tio år.

Vid bedömningen av vilken preskriptionstid som är lämpligast i fråga om
verkställighet av beslut om förverkande måste man liksom vid preskription
av förverkandetalan väga hänsynen till den dömde mot kravet på sanktionens
effektivitet. Det förefaller mig, mot bakgrund av de synpunkter som
har kommit fram under remissbehandlingen, inte tillräckligt motiverat att
förkorta den nuvarande preskriptionstiden. I det fall då förverkandebeslutet
gäller stora belopp torde det också kunna vara förmånligare för den dömde
att preskriptionstiden är längre, eftersom indrivningsmyndigheten annars
kan tvingas att försätta honom i konkurs. Skilda regler för t. ex. vinningsförverkande
och annat förverkande kan inte anses ändamålsenligt. Jag föreslår
därför inte någon ändring av preskriptionstidens längd vid ådömt förverkande.
Som jag senare kommer att beröra närmare anser jag däremot tiden
nu vara mogen att göra denna preskriptionsregel direkt tillämplig inom
specialstraffrätten.

Inom specialstraffrätten finns vissa obligatoriska förverkanderegler.
Till undvikande av orimliga följder av dessa har utredningsmannen
föreslagit en generell bestämmelse som gör det möjligt att begränsa
användningen av obligatoriskt förverkande inom specialstraffrätten. En sådan
regel har särskilt rekommenderats under remissbehandlingen. Också
jag finner det angeläget att förverkandelagstiftningen kompletteras med en
allmän föreskrift av detta slag. Jag förordar därför att det bland de allmänstraffrättsliga
reglerna i brottsbalken som en ny 11 § tas in en särskild bestämmelse,
som ger domstolarna möjlighet att underlåta förverkande när
detta skulle vara uppenbart obilligt.

En fråga som visserligen är av mera teknisk natur men som har väsentlig
praktisk betydelse, särskilt inom specialstraffrätten, är den om man i varje
förverkandebestämmelse skall behöva upprepa till vem förverkandet skall
ske. Som jag tidigare har nämnt tillfaller nu förverkad egendom så gott
som uteslutande kronan. Bland undantagen kan nämnas jaktförfattningarna.
Att förverkande sker till kronan anges uttryckligen i 36 kap. 1 och
2 §§. Detsamma gäller inom specialstraffrätten. I likhet med utredningsmannen
anser jag att huvudregeln, nämligen att förverkad egendom tillfaller
kronan, skall föras till en särskild bestämmelse. Jag föreslår att den tas
in i en ny paragraf, 12 §. Frågan om regelns tillämpning inom specialstraffrätten
vill jag strax återkomma till.

Liksom utredningsmannen anser jag, att det inte föreligger tillräckliga
skäl att införa någon särskild bestämmelse om verkställighetspreskription
vid dödsfall.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

Specialstraffrättsliga förverkanderegler

Inom specialstraffrätten saknas i allmänhet generella bestämmelser om
förverkande. Författningarna inom detta område måste därför i stor utsträckning
belastas med utförliga regler i ämnet. Brottsbalken reglerar
vissa frågor som är gemensamma för hela förverkandelagstiftningen och
det är naturligt att dess bestämmelser blir direkt tillämpliga även inom
specialstraffrätten. I det föregående bär jag också föreslagit en sådan utvidgning
av tillämpningen av brottsbalkens förverkanderegler.

Vissa av dessa bestämmelser är redan nu direkt tillämpliga inom specialstraffrätten.
Hit hör reglerna i 3 § om förverkande av s. k. utpräglade
brottsverktyg och i 6—8 §§ om bl. a. verkan av olika påföljder och om förverkande
hos den som ej fyllt femton år eller lider av sinnessjukdom etc.
Utredningsmannen anser att också reglerna om vem förverkande får riktas
mot och om skydd för sakrättshavare (nu 4 §), om åtgärder till förebyggande
av missbruk (nu 5 §) samt om preskription och verkan av den brottsliges
död (nu 9 och 10 §§) bör få samma vidsträckta tillämpningsområde.

Jag delar utredningsmannens uppfattning. Visserligen anses några av
dessa bestämmelser redan kunna tillämpas åtminstone analogivis utanför
brottsbalken men det får — bl. a. för undvikande av tolkningssvårigheter
— anses lämpligare att de ges allmän giltighet.

Av de nämnda paragraferna har 5 § — om åtgärd till förebyggande av
missbruk — redan nu sådan lydelse att den utan ändring kan tillämpas
direkt inom specialstraffrätten. Vid utformningen av bestämmelserna i den
nya 4 § om vem förverkande kan riktas mot måste emellertid den generella
giltigheten beaktas. Tidigare har jag framhållit, att skälet till förslaget att
slopa gällande begränsning av förverkande i vissa fall till uppsåtliga brott är
att bestämmelsen skall kunna tillämpas också inom specialstraffrätten. Men
specialstrafRättsliga särregler bör kunna finnas vid sidan av 4 §. För den
skull bör i paragrafen anges, att den gäller endast om annat inte har föreskrivits.

Också lydelsen av 9 och 10 §§ bör ändras så att paragraferna kan tillämpas
direkt på specialstraffrättsliga bestämmelser.

I det föregående har jag föreslagit, att som ny paragraf i förverkandekapitlet,
12 §, införs en bestämmelse om att förverkad egendom tillfaller
kronan. Även denna bestämmelse bör få allmän giltighet. Inom specialstraffrätten
förekommer fortfarande regler om att förverkad egendom skall
tillfalla annan än kronan. Med hänsyn till dessa bör undantag göras för de
fall då annat är föreskrivet.

Utredningsmannen har föreslagit ytterligare ett par generella bestämmelser.
Den ena, som syftar till att begränsa möjligheten att använda obligatoriskt
förverkande inom specialstraffrätten, har jag behandlat i det föregående.
Den andra bestämmelsen gäller förverkande av emballage. Vissa special -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

författningar innehåller regler om sådant förverkande. En generell regel
därom torde dock inte vara nödvändig, eftersom en naturlig tolkning av en
förverkandeföreskrift torde leda till att denna också omfattar emballage. Jag
föreslår därför inte någon särskild bestämmelse i ämnet.

Sammanfattningsvis kan om förslaget i denna del sägas, att 3—12 §§ bör
bli direkt tillämpliga också inom specialstraffrätten och att 1 och 2 §§, som
är begränsade till förverkande vid brott enligt brottsbalken, bör tjäna som
förebilder för ny lagstiftning utanför balken.

Bristerna inom specialstraffrätten botas inte helt genom att flera av
brottsbalkens förverkanderegler får allmän giltighet. Den av utredningsmannen
föreslagna översynen av de specialstraffrättsliga
förverkandereglerna bör också ske. En granskning i ett enda sammanhang
av hela förverkandelagstiftningen skulle givetvis vara värdefull
men skulle enligt min uppfattning knappast kunna genomföras i praktiken,
eftersom antalet specialförfattningar är mycket stort. Det torde vara en mera
realistisk tanke att söka genomföra översynen successivt. Specialförfattningarnas
förverkandebestämmelser bör ses över så snart det blir aktuellt att
ändra en författning i mera väsentlig utsträckning.

Denna översyn bör ske efter vissa riktlinjer. 1 första hand bör
noga prövas, om bestämmelser om förverkande över huvud skall behållas
eller föras in i författningen. Jag delar visserligen inte helt utredningsmannens
negativa inställning till förverkande som kriminalpolitiskt instrument
men anser dock att en viss restriktivitet bör iakttas. Framför allt kan en viss
återhållsamhet vara befogad vid sådant förverkande som används i förmögenhetsreducerande
och bestraffande syfte. I allmänhet bör i första hand undersökas
om straffskalan kan utformas så att man får en lämplig påföljd.
Men straffen kan — som det också har framhållits under remissbehandlingen
-— i flera fall behöva kompletteras med förverkandesanktioner. En särskild
fråga i detta sammanhang är i vad mån förverkande skall knytas till
ouppsåtliga lagöverträdelser. Som utredningsmannen har konstaterat är de
specialstraffrättsliga oaktsamhetsbrotten genomsnittligt av mindre allvarlig
beskaffenhet än de uppsåtliga. Därför bör man vara sparsam med bestämmelser
om förverkande vid ouppsåtligt handlande.

Utformningen av de specialstraffrättsliga bestämmelserna bör ske med
de allmänstraffrättsliga reglerna som förebild. En fråga, som särskilt bör
uppmärksammas, är att fällande straffdom inte bör göras till förutsättning
för förverkande. Äldre föreskrifter av denna typ bör rensas ut och i fortsättningen
bör det liksom vid förverkande enligt brottsbalken endast krävas,
att någon har gjort sig skyldig till brottsligt handlande. Vidare bör
förverkandereglerna inom specialstraffrätten ge domstolen möjlighet att
underlåta förverkande av billighetshänsyn. Den bestämmelse av detta slag
som jag har föreslagit i brottsbalken (11 §), kommer på så sätt att ha betydelse
endast under en övergångstid. Om värdeförverkande skall förekomma,

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

bör sådant förverkande konstrueras på samma sätt som jag har föreslagit
beträffande brottsbalksreglerna. Värdeförverkande bör alltså vara alternativt
och inte subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

I fråga om hos vem förverkande får ske har jag föreslagit att det i en ny
bestämmelse i brottsbalken (4 § första och andra styckena) anges de olika
subjekt mot vilka förverkande får riktas. Denna föreskrift ger möjlighet till
avvikelser inom specialstraffrätten. Endast om inte annat är föreskrivet,
kommer brottsbalksregeln att gälla. Det betyder att man i varje särskilt fall
bör överväga, om det finns anledning att förordna annorlunda i specialförfattningen.
Kretsen av subjekt kan ju tänkas böra vara antingen vidare eller
mera inskränkt. Om brottsbalksregeln skall vara tillämplig, behöver givetvis
ingen hänvisning till brottsbalken göras i specialförfattningen.

Beträffande behandlingen av särskild rätt till egendom, som förklaras
förverkad, saknas i allmänhet regler i specialförfattningarna. Eftersom den
föreslagna brottsbalksregeln i detta ämne (4 § tredje stycket) inte är begränsad
till brottsbalksbrott, kommer emellertid denna regel att gälla även med
avseende på specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser. Motsvarande
gäller reglerna i brottsbalken om åtgärder till förebyggande av missbruk av
egendom, som annars skulle ha förverkats (5 §), samt om preskription och
verkan av den brottsliges död (9 och 10 §§).

Med hänsyn till den föreslagna generella regeln i brottsbalken (12 §) om
att förverkad egendom tillfaller kronan, om inte annat är föreskrivet, behövs
i fortsättningen inte utsägas i specialförfattningen att egendomen skall tillfalla
kronan, när så skall vara fallet.

Lagförslag

På grund av de överväganden som jag nu har redovisat har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Detta förslag föranleder vissa följdändringar inom specialstraffrätten. Sålunda
har upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 §
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), förslag till lag angående upphävande
av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,
förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari
1964 (nr 19) och förslag till lag angående upphävande av 4 § lagen den
1 april 1966 (nr 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet.---

De särskilda bestämmelserna

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Förslaget innebär ändringar i 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken. Dessutom
föreslås att två nya paragrafer, 11 och 12 §§, införs i samma kapitel.

26 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

1 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förverkande av vinning av
brott och av förlag för brott.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen förstås med vinning
dels den ursprungliga vinningen och dels egendomens värde. Kan värdet
inte fastställas exakt, bör vinningen bestämmas till ett skäligt belopp. Som
hittills kan även rättigheter, t. ex. fordringsrätter, bli föremål för vinningsförvcrkande.
Därvid gäller samma regler som för förverkande av föremål.

Liksom tidigare avses med bestämmelsen endast vinning som har uppstått
genom en gärning som är brottslig enligt balken. Även begränsningen
till sådan vinning som inte motsvaras av skada för enskild behålls. Härigenom
kominer förverkande enligt paragrafen att vara tillämpligt vid samma
slags brottslighet som förut. Som vinning kan således förverkas muta och
annan otillbörlig förmån samt vederlag för brott. Vidare omfattas sådan vinning
som faller in under det nu gällande andra stycket av paragrafen, t. ex.
vinning av koppleri eller främjande av otukt enligt 6 kap. 7 § och av häleri
enligt 9 kap. 6 § första stycket, om häleriet innebär att någon bereder sig
otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Ytterligare exempel är vinning
av dobbleri enligt 16 kap. 14 § och av spioneri enligt 19 kap. 5 §.

När det talas om vinning i paragrafens nu gällande andra stycke avses
nettovinst. Detsamma bör gälla i fortsättningen för vinningsförverkande
enligt 1 § i förslaget. Utgifter eller omkostnader som varit förbundna med
vinningen skall således i princip dras av när den förverkade egendomens
omfattning beräknas.

Förlag för brott har i förslaget liksom i gällande bestämmelse samma
innebörd som i bestämmelsen om förberedelse till brott i 23 kap. 2 §, dvs.
pengar eller annan egendom som är avsedd till bestridande av utgifter som
är förbundna med förövande av brott. Som jag tidigare har framhållit torde
förlag i denna mening inte kunna betecknas som vinning. En särskild regel
om förverkande av förlag har därför tagits in i denna paragraf. Endast förlag
som har mottagits kan förverkas.

Att förverkande är fakultativt får enligt gällande rätt anses innebära att
såväl sak- som värdekonfiskation kan ske partiellt. Utredningsmannen har
givit uttryck åt samma uppfattning men har likväl beträffande 1 § föreslagit,
att detta sägs uttryckligen i lagtexten på samma sätt som i nuvarande
2 §. Förverkande av vinning och förlag bör givetvis även i fortsättningen på
grund av förverkandets fakultativa karaktär kunna ske partiellt. Eftersom

denna uppfattning numera torde vara allmänt omfattad, bär det inte ansetts
behövligt att låta den komma till uttryck i lagtexten.

Den särskilda bestämmelsen i nuvarande första stycket om skydd för
godtrosförvärvare ersätts av 4 § första stycket d) i förslaget.

Av den nu föreslagna 1 § framgår inte vem den förverkade egendomen
skall tillfalla. En särskild bestämmelse härom föreslås som jag tidigare har

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968 27

nämnt i en ny paragraf, 12 §. Enligt denna skall egendomen liksom hittills
tillfalla kronan.

2 §•

Paragrafen innehåller liksom f. n. bestämmelser om förverkande av
hjälpmedel och brottsprodukter. Till dessa har lagts en föreskrift om förverkande
av egendom som i andra fall har varit föremål för brott. Den närmare
innebörden av den nya generella regeln om förverkande av föremål
för brott framgår av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Enligt nu gällande bestämmelse fordras för förverkande, att ägaren av
hjälpmedlet eller någon som var i hans ställe uppsåtligen har begått brottet
eller medverkat därtill. Motsvarigheten till denna bestämmelse har i förslaget
tagits in i 4 §. Därvid har begränsningen till uppsåtliga brott fått utgå.
Som jag har framhållit tidigare torde detta i praktiken inte medföra annat
än en ringa utvidgning beträffande användningen av förverkande enligt
denna paragraf. En tillräcklig begränsning ligger i det principiella kravet
på att förverkande skall vara påkallat för att förebygga fortsatt brottslighet.

Att förverkande enligt förevarande paragraf är fakultativt anges med
uttrycket »må förklaras förverkad». Därmed avses inte någon ändring i
vad som nu gäller.

F. n. anges uttryckligen i 2 §, att förverkande kan ske »helt eller delvis».
I förslaget har den förenklingen gjorts att detta uttryck har fått utgå.
Detta innebär ingen ändring i sak.

Vidare föreslås att i stället för egendom dess värde kan förklaras förverkat.
Värdeförverkande skall således liksom vid förverkande av vinning och
förlag enligt 1 § vara alternativt i förhållande till sakförverkande. Härigenom
blir det bl. a. möjligt att, om föremålet finns i behåll och är odelbart,
förverka en del av dess värde, för den händelse det skulle vara obilligt att
förverka hela egendomen. Det har tidigare visat sig nödvändigt att införa
denna möjlighet vid smugglingsbrott genom en särskild bestämmelse i 12 §
lagen om varusmuggling (prop. 1960: 115 s. 122). Detta berodde på att värdeförverkande
var subsidiärt och således inte kunde användas, när egendomen
fanns i behåll. Även om värdeförverkande kan användas alternativt i
förhållande till sakförverkande, bör det dock i princip inte tillgripas, när
förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter sker i brottsförebyggande
syfte. Sker förverkande i annan mera repressiv avsikt, kan det likväl vara
skäl att använda värdeförverkande med en viss återhållsamhet, när hjälpmedlet
eller brottsprodukten finns i behåll.

Regeln i nu gällande andra stycke av 2 § om skydd för godtrosförvärvare
ersätts av 4 § d) i förslaget. Att den förverkade egendomen även i fortsättningen
skall tillfalla kronan följer av 12 § i förslaget.

28 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

3 §.

Utom viss redaktionell jämkning har inte företagits annan ändring i
denna paragraf än att exemplifieringen av utpräglat farliga brottsverktyg
har slopats. Därmed avses som jag har framhållit i den allmänna motiveringen
inte någon ändring i sak.

4 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vem förverkande får riktas
mot. Dessutom regleras behandlingen av särskild rätt till egendom, som förklaras
förverkad.

Paragrafens första stycke, som motsvarar 2 kap. 17 a § första stycket i
utredningsmannens förslag, innehåller en uppräkning av de subjekt mot
vilka förverkande kan riktas. Bestämmelsen gäller inte förverkande enligt
3 § av s. 1c. utpräglat farliga brottsverktyg. Sådant förverkande kan enligt
förslaget liksom f. n. ske utan begränsning till särskilda subjekt. Begränsningen
har i förevarande 4 § kommit till uttryck genom att paragrafen
gjorts tillämplig endast på förverkande på grund av brott.

Under a) anges att förverkande kan ske hos gärningsmannen eller annan
som medverkat till brottet. Förverkande kan således i princip alltid ske hos
den brottslige. Vinning får dock inte förverkas hos annan än den som har
gjort vinningen.

Enligt b) kan förverkande ske hos den i vars ställe gärningsmannen eller
annan medverkande var. Med att vara i någons ställe förstås detsamma som
i nuvarande 2 § första stycket (betänkandet s. 32). Bland de subjekt hos
vilka förverkande kan ske med stöd av denna bestämmelse kan nämnas bolag
och andra juridiska personer.

Under c) sägs att förverkande kan ske hos den som har beretts vinning
genom brottet. Samma regel torde ha gällt förut utan uttrycklig bestämmelse.
Möjligheten att förverka muta och annat dylikt enligt 1 § var nämligen
inte begränsad till den som hade begått brottet. Utredningsmannen
har använt 3 kap. 7 § strafflagen (numera 23 kap. 7 § brottsbalken) som
förebild. Han har därför föreslagit att förverkande skall kunna tillgripas
mot den som »avsiktligen beretts vinning eller tillägnats något». Jag anser
avsiktligen vara onödigt förstärkande och att tillägnelse endast är ett exempel
på vinning. Den som har beretts vinning genom brott kan givetvis vara
någon av dem som anges under a) och b). Men under c) faller även
annan som har fått vinning direkt genom brottet, t. ex. en ämbetsmans
släkting när muta har lämnats direkt till denne. Att vinningen finns i behåll
har inte gjorts till förutsättning för att den skall kunna förverkas hos
mottagaren. Om vinningen inte finns kvar, kan detta dock i vissa fall göra
att förverkande framstår som obilligt.

Under d) upptas en bestämmelse om förverkande hos den som efter brottet
har förvärvat egendomen. Förverkande kan ske hos den som har för -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

värvat egendomen genom giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva.
Vidare kan förverkande riktas mot den som efter brottet har förvärvat egendomen
på annat sätt och vid förvärvet haft vetskap om eller skälig anledning
till antagande om egendomens samband med brottet. Bestämmelsen
ersätter reglerna i nuvarande 1 och 2 §§ om skydd för godtrosförvärvare.
Särskild rätt nämns inte uttryckligen i lagtexten. Av paragrafens tredje
stycke får emellertid anses följa att det för förverkande av sådan rätt gäller
samma regler som för förverkande av egendom.

Vid onerösa fång krävs således vetskap om eller skälig anledning till antagande
om egendomens samband med brottet för att förverkande skall
kunna ske hos förvärvare. Härigenom markeras, att skyddet för förvärvaren
sträcker sig längre än enligt civilrättsliga regler om god tro. Liknande
uttryck används i bestämmelsen om häleriförseelse i 9 kap. 7 §. För att gå
fri från ansvar för detta brott torde vid t. ex. köp av tjuvgods inte fordras
samma grad av aktsamhet som krävs för ett civilrättsligt godtrosförvärv.

Enligt paragrafens andra stycke får egendomen inte förklaras förverkad,
om den vid brottet tillhörde annan än den som anges i första stycket under
a)—c). Denna bestämmelse saknar motsvarighet i utredningsmannens förslag.
Den föreslagna begränsningen, som kan förefalla naturlig, bör som
jag har anfört i den allmänna motiveringen anges uttryckligen i lagtexten.

Tredje stycket innehåller, att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad
består, om ej annat förordnas. Det motsvarar 2 kap. 17 a § andra
stycket i utredningsförslaget och ersätter nuvarande 4 §. Med särskild rätt
förstås begränsade sakrätter liksom säljares rätt till gods som har sålts
under äganderättsförbehåll.

Paragrafen avses vara direkt tillämplig även inom specialstraffrätten.
Innehåller en specialförfattning en bestämmelse om subjekt för förverkande
av annat innehåll än förevarande paragraf, skall den bestämmelsen gälla i
stället. Som förut har nämnts skall emellertid föreskriften i tredje stycket
om särskild rätt till egendomen gälla utan undantag.

9 §•

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen, bör den särskilda
preskriptionstiden för talan om förverkande ändras. Den tid inom vilken
stämning skall ha delgetts för att förverkande skall kunna ske, när påföljd
inte längre kan ådömas, föreslås sänkt från tio till fem år. Denna tid gäller
vare sig orsaken till att påföljd ej längre kan ådömas är att åtalspreskription
har inträtt eller den brottslige har avlidit. Vidare har bestämmelsen
formulerats om så att den skall kunna tillämpas direkt inom specialstraffrätten.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

10 §.

I denna paragraf föreslås endast en redaktionell ändring för att markera
att bestämmelsen i fortsättningen skall vara direkt tillämplig även inom
specialstraffrätten. Med beslut om förverkande avses också förordnande enligt
4 § tredje stycket i förslaget om att särskild rätt i förverkad egendom
skall upphöra.

11 §•

Bestämmelserna i denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt.
Paragrafen innehåller att, om det i lag eller författning är föreskrivet att
egendom skall förklaras förverkad, detta likväl får underlåtas, om förverkande
är uppenbart obilligt. Detsamma skall enligt paragrafen gälla i fråga om
annan särskild rättsverkan av brott. Som jag har anfört i den allmänna
motiveringen syftar regeln till att begränsa användningen av de obligatoriska
förverkanderegler som finns kvar inom specialstraffrätten. Regeln
är — liksom regeln i 8 § om skälighetsprövning när brottet har begåtts av
psykiskt abnorm eller minderårig person — tillämplig även på annan särskild
rättsverkan av brott.

12 §.

Denna paragraf är ny och innehåller att förverkad egendom tillfaller
kronan, om inte annat är föreskrivet. Bestämmelsen ersätter de särskilda
reglerna i nuvarande 1 och 2 §§ om att egendom skall förklaras förverkad
till kronan. Paragrafen är direkt tillämplig även inom specialstraffrätten.
I den mån denna regel skall gälla, dvs. att egendomen skall tillfalla kronan,
behövs således inte någon särskild bestämmelse härom i specialförfattningen.

Övergångsbestämmelser

Enligt förslaget skall lagen träda i kraft den 1 juli 1968.

De nya bestämmelserna medför vissa sakliga ändringar av gällande förverkanderegler.
Några av ändringarna innebär vidgade möjligheter att förklara
egendomen förverkad i anledning av brott. Enligt gällande bestämmelser
kan förverkande av egendom på grund av brott inte ske hos den som efter
brottet i god tro har förvärvat egendomen genom gåva. Den nya lagen innebär
en skärpning på denna punkt genom att förverkande enligt 4 § första
stycket d) kan ske också hos godtroende gåvotagare. Hos sådan person bör
förverkande inte ske, när egendomen har mottagits av denne efter brottet
men före den nya lagens ikraftträdande. När fråga är om förverkande på
grund av brott, som har begåtts före lagens ikraftträdande, bör även övriga
delar av 2 § i dess äldre lydelse tillämpas i stället för 2 § och 4 § första och
andra styckena enligt den nya lydelsen. En uttrycklig föreskrift i dessa avseenden
bör meddelas.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968 31

Övriga regler torde genast kunna tillämpas utan särskild övergångsbestämmelse.

Övriga lagförslag

I 13 kap. 13 § andra stycket luftfartslagen finns en bestämmelse som motsvarar
nuvarande bestämmelse i 36 kap. 4 § brottsbalken om luftpanträtt
och inteckning i luftfartyg som förklaras förverkat. Om brottsbalksregeln
ändras enligt förevarande förslag, bör bestämmelsen i luftfartslagen upphävas.
Dessutom bör en redaktionell jämkning göras i paragrafens tredje
stycke.

Även i 11 § lagen om straff för varusmuggling och 4 § lagen om förbud i
vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet finns bestämmelser om
särskilda rättigheter i förverkad egendom. Bestämmelserna har sin fulla
motsvarighet i nuvarande 36 kap. 4 § brottsbalken. Också dessa bestämmelser
föreslås bli upphävda.

Krigshandelslagen innehåller i 4 § andra stycket en hänvisning till bestämmelsen
i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken om förverkande av
vinning. Förslaget till ändrad lydelse av 36 kap. 1 § brottsbalken innebär,
att paragrafens nuvarande bestämmelser förs samman till ett enda stycke.
Hänvisningen blir således felaktig och måste ändras. 4 § andra stycket
krigshandelslagen bör därvid formuleras om så att dess lydelse stämmer
överens med regeln i 36 kap. 1 § brottsbalken om vinningsförverkande. Den
nya formuleringen torde inte innebära någon nämnvärd ändring i sak.

Också dessa lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Lagrådet

Lagrådet yttrade:

Regler om förverkande förekommer i brottsbalken och i ett flertal författningar
inom specialstraffrätten. Det har länge varit erkänt att regelsystemet
uppvisar brister. Genom nu föreliggande förslag ernås bättre enhetlighet och
överskådlighet och tillämpningen av institutet förverkande kan göras smidigare.
Enligt lagrådets mening är förslaget till lagstiftning väl avvägt. På
enstaka punkter vill lagrådet dock göra några erinringar som skall anges i
det följande.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
1 §•

Bestämmelsen i första punkten talar om förverkande av vinning av brott.
Om någon mottagit viss egendom, t. ex. såsom muta, är meningen att själva
egendomen skall kunna förverkas men värdeförverkande vara alternativt i

32 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

förhållande till sakförverkande, och att förverkandet skall vara begränsat
till nettovinst.

I remissprotokollet uttalas härom bl. a. att vinning kommer att betyda
»dels den ursprungliga vinningen dvs. själva föremålet, dels egendomens
värde». Emellertid kan man enligt lagrådets mening icke i formuleringen
inlägga denna innebörd. Vinning — ett rättsligt begrepp som förekommer
flerstädes i brottsbalken •— avser icke ett konkret föremål utan en förändring
i förmögenhetsläge, alltså en abstrakt ekonomisk differens. I denna betydelse
synes också ordet begagnas i 4 § första stycket c) av förslaget. I sin
föreslagna utformning medger lagtexten därför icke annan tolkning än att
den talar om en konstaterad förbättring i förmögenhetsställning. Detta ger
visserligen ett riktigt uttryck för vad som åsyftas i fråga om anledning till
förverkande. Men när det gäller att bestämma vad som kan förverkas synes
ordalagen icke medge möjligheten att, såsom avses, förklara ett konkret föremål
förverkat, eftersom väl mottagandet av ett föremål men icke själva
föremålet kan utgöra vinning i den vedertagna meningen.

Enklast synes man kunna undvika att lagtexten på detta sätt blir för
snäv genom att i stället för »vinning» begagna ordet »utbyte», ett ord som
icke torde ha samma rättsligt fixerade innebörd och vars motsvarighet kommit
till användning i den danska lagstiftningen. Ordet synes kunna fattas
såsom avseende såväl föremål som abstrakt vinning. Förfares så, bör övervägas
om icke regeln om förverkandes begränsning till nettovinst då måste
uttryckligen uttalas exempelvis genom tillägg av orden »i den mån vinning
skett» eller liknande.

Lagbudet använder i första punkten ett uttryck — enligt lagrådets förslag
motsvarat av ordet »utbyte» — som skall avse både konkret föremål och
abstrakt vinst. Eftersom förverkande av en abstrakt vinst aldrig kan vara
ett sakförverkande, utgör paragrafens avfattning ett lagtekniskt stöd för den
i remissprotokollet uttalade principen att värdeförverkande skall vara alternativt
och icke längre subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

Enligt lagtexten synes inte vara något hinder mot att samtidigt döma till
förverkande av föremål — eller dess värde — och till förverkande av vinning,
t. ex. om någon såsom muta både mottagit ett föremål och fått sin förmögenhet
eljest ökad. Enligt förslaget lär vara avsett att envar av dessa omständigheter
skall utgöra förverkandeanledning. Olika meningar — delvis
beroende på skillnad i uppfattning om när förverkande inträder — kan råda
om betydelsen av att ett föremål förändras under tiden mellan brottet och
domen. Att föremålet minskat och därigenom nedgått i värde torde sällan
vara förtjänt av beaktande. Ett praktiskt fall är däremot att avkastning upplupit
under tiden mellan mottagandet av en sak och tidpunkten för domen.
Det är tänkbart att göra gällande att domstolens förverkandeförklaring då
kan avse dels saken dels den överstigande vinning som erhållits genom uppbärande
av avkastningen. Eu annan konstruktion skulle kunna vara att be -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

trakta ett föremål såsom förverkat redan i och med brottet och av detta skäl
anse den därefter uppkommande avkastningen ingå i brottet, Betänkligheter
mot så långt gående förverkandemöjligheter förlorar i styrka genom att
det enligt förslaget alltid står domstolen öppet att underlåta förverkandeförklaring
eller låta förverkande bli endast partiellt. Frågan torde kunna
överlämnas åt rättstillämpningen utan att några uttryckliga regler anges i
lagtexten.

4 §.

I sista stycket utsäges, att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad
består, om ej annat förordnas. Lagrådet vill förorda att slutorden,
i närmare överensstämmelse med utredningsmannens förslag och departementschefens
uttalande i lagrådsremissen erhåller lydelsen »om ej den
särskilda rätten förklaras förverkad».

Angående denna paragraf vill lagrådet även göra ett påpekande i anledning
av införandet av bestämmelse om att förverkande skall kunna ske hos
gåvotagare oberoende av god tro. En sådan godtroende gåvotagare kan ha
sålt den mottagna egendomen och begagnat köpeskillingen för sitt uppehälle
eller eljest i sin konsumtion, så att vid tidpunkten för förverkandeförklaringen
intet återstår av gåvan. I dylika fall lär ett utnyttjande av möjligheten
att helt eller delvis underlåta förverkande — värdeförverkande —
ligga nära till hands.

11 §•

Inom specialstraffrätten finns obligatoriska förverkanderegler som kan
medföra stötande resultat. I förevarande paragraf ges emellertid möjlighet
att underlåta förverkande av egendom om förverkandet är uppenbart obilligt.
Enligt remissprotokollet syftar regeln i paragrafen till att begränsa
användningen av de obligatoriska förverkanderegler som finns kvar inom
specialstraffrätten varför paragrafen får betydelse endast under en övergångstid.
Skulle emellertid i kommande författningar införas regler om
obligatoriskt förverkande är enligt lagrådets mening paragrafen tillämplig
även beträffande sådana regler, om ej annat uttryckligen stadgas i författningen.

Lagrådet har intet att erinra mot att paragrafen tilläggs denna innebörd.

Paragrafens bestämmelse om att förverkande av egendom kan underlåtas
när det är uppenbart obilligt gäller enligt andra punkten i paragrafen även
annan särskild rättsverkan av brott. Med »annan särskild rättsverkan» avses
verkningar av olika karaktär såsom straffskatt enligt skattestrafflagen,
dubbel hundskatt enligt RF den 17 maj 1923 angående skatt för hundar,
älgavgift enligt KK den 9 april 1965 om älgavgift m. in., förlust av körkort
enligt vägtrafikförordningen, förvisning enligt utlänningslagen och sådan
rättsverkan som att brottet kan utgöra ett rättsfaktum vilket annan kan

34 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

åberopa för att erhålla dom till sin förmån, t. ex. äktenskapsskillnad enligt
11 kap. giftermålsbalken. Föreliggande material medger emellertid icke en
fullt tillförlitlig bedömning av den räckvidd och de verkningar paragrafen
i denna del kommer att erhålla. Lagrådet hemställer därför att på motsvarande
sätt som i 48 kap. 1 § rättegångsbalken begreppet »annan särskild
rättsverkan av brott» måtte begränsas genom att sammanföras med begreppet
förverkande i ett gemensamt uttryck »förverkande eller annan
sådan särskild rättsverkan av brott». Härigenom torde t. ex. förlust av
körkort och brottets betydelse som rättsfaktum vid äktenskapsskillnad
falla utanför.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Vid anmälan av lagrådets yttrande anförde departementschefen följande.

Lagrådet har förordat vissa jämkningar i den föreslagna lydelsen av 36
kap. 1, 4 och 11 §§ brottsbalken.

I fråga om 1 § har lagrådet föreslagit att ordet »vinning» ersätts med
»utbyte». Som torde framgå av remissprotokollet avsåg jag att ge ordet vinning
en mera vidsträckt innebörd än den lagrådet vill lägga i ordet. Vinning
skulle sålunda enligt det remitterade förslaget inbegripa såväl konkret
föremål som abstrakt vinst. Eftersom ordet utbyte får anses tydligare utmärka
vad som avses, vill jag dock biträda lagrådets förslag. Lagrådet har
vidare anfört, att det vid en sådan ändring bör övervägas om inte regeln om
förverkandes begränsning till nettovinst måste uttryckligen uttalas i lagtexten
exempelvis genom tillägg av orden »i den mån vinning skett» eller
liknande. Enligt min mening torde ett sådant tillägg knappast vara nödvändigt.
Ordet utbyte får nämligen liksom ordet vinning anses i sig innebära
en sådan begränsning som avses med tillägget.

Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 4 § innebär också ett förtydligande
som bör godtas.

Vad beträffar 11 § avsåg jag inte, att det remitterade förslaget skulle i
fråga om annan särskild rättsverkan än förverkande tilläggas en så vidsträckt
innebörd som enligt lagrådet skulle kunna tolkas in i bestämmelsen.
Med hänsyn till vad lagrådet har anfört vill jag ansluta mig till dess förslag.

Jag kan också biträda vad lagrådet i övrigt har anfört i anslutning till det
remitterade förslaget.

Utöver de ändringar jag nämnt bör vissa redaktionella jämkningar göras.

I förslaget till ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen bör liksom i 36 kap.
1 § brottsbalken ordet vinning ersättas med utbyte.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får därför hemställa,

att förevarande proposition, nr 79, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 7 maj 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s)*,
herrar Arvidson (h), Ernulf (fp), Svanström (ep), fru Lindström (s), herrar
Schött (h) och Larfors (s)*;

från andra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s),
fröken Bergegren (s)*, herrar Gustafsson i Borås (fp), Keijer (fp), Martinsson
(s)*, Dockered (ep)* och Oskarson (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680030