Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 (Utlåtande 1966:L1u33 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Nr 33

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om föreläggande av ordningsbot m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1966 dagtecknad proposition, nr 100, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om föreläggande av ordningsbot,

2) lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr
649) om straff för vissa trafikbrott,

dels ock anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade
förslag till

5) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648),

6) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj
1960 (nr 134) om mopeder.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 727 av herrar Torsten Andersson och NilsEric
Gustafsson samt II: 897 av herr Svensson i Vä m. fl. ävensom

de likalydande motionerna I: 728 av herr Alexanderson in. fl. och II: 896
av herr Nihlfors m. fl.

För motionernas innehåll lämnas redogörelse i det följande.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till lag om föreläggande av ordningsbot.
Lagen är avsedd att möjliggöra en enkel och snabb handläggning av
vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser. Lagen innebär att polisman
får rätt att under vissa förutsättningar ta upp fråga om ansvar för
sådana förseelser genom att utfärda ett föreläggande för den misstänkte. I

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 1 avd. Nr 33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

detta föreläggs den misstänkte ett bötesstraff, kallat ordningsbot, till godkännande.
Ordningsboten för skilda förseelser bestäms enligt taxor, som
fastställs av riksåklagaren. Om den som har begått förseelsen godkänner
föreläggandet, är saken slutligt avgjord. Det föreslås ankomma på Kungl.
Maj :t att bestämma vilka förseelser som får beivras med stöd av lagen.

Lagen om parkeringsbot föreslås bli tillämplig på flera typer av parkeringsförseelser
än f. n. Dessutom föreslås att Kungl. Maj :t skall kunna bemyndiga
rikspolisstyrelsen att brsiuta om lagens tillämpningsområde i geografiskt
hänseende.

I rättegångsbalken föreslås vissa ändringar för att öka möjligheterna att
använda förenklade handläggningsformer i bötesmål. I motsats till vad som
nu gäller skall strafföreläggande kunna användas även när det finns målsägande.
Undantag avses gälla endast för det fall att målsäganden har förklarat
att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet
eller har begärt att åtal skall väckas. Handläggningen av besvär över straffföreläggande
föreslås bli överförd från hovrätt till underrätt. Vidare förordas
en förlängning av besvärstiden från en månad till ett år.

I propositionen föreslås dessutom att rättegångsbalkens bestämmelser om
ensamdomares behörighet i bötesmål ändras. Till skillnad från vad som
gäller f. n. skall lagfaren domare utan nämnd kunna pröva bötesmål, även
om målsägande finns och skadeståndsanspråk framställs.

En bakgrund till de processrättsliga förenklingsförslagen är att vissa förslag
till ändrade straffskalor inom trafikrätten framläggs. Det föreslås att
fängelse skall utgå ur straffskalan för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första
stycket trafikbrottslagen. För ett flertal förseelser mot bl. a. vägtrafikförordningen
föreslås övergång från dagsböter till penningböter.

Ändringarna i rättegångsbalken och trafikbrottslagen föreslås träda i kraft
den 1 juli 1966, medan övriga ändringar avses gälla fr. o. in. den 1 januari
1967.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Förslagen

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse.

1) Lag

om föreläggande av ordningsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger förordna, att 2—10 §§ denna lag skola äga tillämpning
beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart
i penningar och ej heller normerade böter. Förordnande kan begränsas att
avse visst eller vissa polisdistrikt.

Om brott ej hör under allmänt åtal eller om särskilt villkor är stadgat
för allmänt åtal, får denna lag icke tillämpas.

2 §.

Fråga om ansvar för brott, som avses i förordnande enligt 1 §, får upptagas
genom föreläggande av ordningsbot. Sådant föreläggande innebär att
polisman till godkännande förelägger den misstänkte ett bötesstraff, fastställt
enligt 4 §.

Är vid ett och samma tillfälle fråga om flera brott, får föreläggande utfärdas
endast om det omfattar alla brotten och upptager gemensam ordningsbot
för dem.

3 §•

Föreläggande får icke utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen.
Detsamma gäller om det föreligger anledning att antaga att brottet bör
föranleda ämbetsstraff eller disciplinstraff för krigsman eller att talan om
enskilt anspråk kommer att föras.

Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara påkallat
att åklagare prövar fråga om åtal för brottet.

4 §•

Riksåklagaren bestämmer för olika brott de belopp som skola upptagas
såsom ordningsbot i föreläggande. Därvid bestämmas även grunder för beräkning
av gemensam ordningsbot för flera brott.

Om särskilda skäl föreligga, äger riksåklagaren uppdraga åt statsåklagare
att i fråga om vissa brott bestämma beloppet för ordningsbot.

5 §•

Föreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av den polisman som
utfärdar det. Det skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga
omständigheter som fordras för att känneteckna det,

3. den ordningsbot som förelägges den misstänkte.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

6 §■

Föreläggande bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid denne skall
beredas tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om misstänkt,
som är närvarande när föreläggande utfärdas, behöver rådrum, får
polismannen tillställa honom föreläggandet. Detta skall i sådant fall innehålla
anteckning om viss tid, inom vilken föreläggandet skall återställas,
försett med godkännande, och upplysning att åtal kan äga rum, om föreläggandet
ej godkännes inom förelagd tid.

7 §•

Föreläggande godkännes genom att den misstänkte på föreläggandet
undertecknar förklaring att han erkänner gärningen och underkastar sig
den förelagda ordningsboten.

Om ordningsboten betalas utan att den misstänkte återställt godkänt föreläggande,
anses betalningen som godkännande, om det icke framgår att
den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

8 §•

Har viss tid för godkännande angivits i föreläggande, får fråga om
ansvar för brottet ej upptagas på nytt förrän denna tid utgått.

Godkännande, som sker efter delgivning av stämning eller strafföreläggande,
är utan verkan.

9 §•

Har föreläggande godkänts, gäller det som dom vilken har vunnit laga
kraft.

10 §.

Bestämmelserna i 59 kap. 5—8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning i fråga om besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot.
I mål om besvär över sådant föreläggande är allmän åklagare motpart till
den misstänkte.

11 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

2) Lag

angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 1—4 §§ lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Konungen må för visst polisdistrikt
eller del därav förordna, att
2—5 §§ i denna lag skola äga tilllämpning
beträffande sådan överträdelse
av föreskrift rörande parkering
eller annan uppställning eller stannande
av motorfordon, som ej är
belagd med svårare straff än böter
omedelbart i penningar.

Statsåklagaren har att, efter hörande
av polismyndigheten, för förseelse
som avses i 1 §, såsom parkeringsbot
fastställa belopp om lägst
fem och högst etthundra kronor. I
den mån det finnes lämpligt, må bot
bestämmas till olika belopp för skilda
slag av förseelser.

Konungen äger förordna, att 2—
5 §§ denna lag skola äga tillämpning
beträffande överträdelse av
föreskrift rörande parkering eller
annan uppställning eller stannande
av motorfordon. Sådant förordnande
får avse endast överträdelse
som ej är belagd med svårare straff
än böter omedelbart i penningar.

Konungen beslutar i vilka polisdistrikt
eller delar av polisdistrikt som
förordnande enligt första stycket
skall gälla. Efter Konungens bemyndigande
får sådant beslut meddelas
även av rikspolisstyrelsen efter samråd
med riksåklagaren.

Riksåklagaren fastställer belopp
om lägst tio och högst etthundra kronor
såsom parkeringsbot för förseelse
som avses i förordnande enligt
1 §.

Har någon
Inom polisdistrikt, där enligt
Konungens medgivande särskilda
med trafikövervakningen sammanhängande
uppgifter ombesörjas av
trafikövervakare, som ej är polisman,
äger jämväl sådan trafikövervakare
meddela anmaning.

fastställda boten.

Inom polisdistrikt, där enligt vad
som är särskilt föreskrivet vissa med
trafikövervakningen sammanhängande
uppgifter ombesörjas av trafikövervakare,
som ej är polisman, äger
jämväl sådan trafikövervakare meddela
anmaning.

3 §•

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Inbetalningen skall ske till myndighet,
som har att indriva böter, eller
annan myndighet, som Konungen
bestämmer.

Om anmaning som avses i 3 § blivit
meddelad, skall åtal ej äga rum.
Betalas ej bot inom tid, som medgives
för betalningen, utgör anmaningen
ej hinder för åtal. Sker betalningen
efter delgivning av stämning eller
av strafföreläggande, är den utan
verkan.

(Föreslagen lydelse)

Inbetalningen skall ske till myndighet
som Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, riksrevisionsverket
bestämmer.

§•

Om anmaning som avses i 3 § blivit
meddelad, skall åtal ej äga rum
och föreläggande av ordningsbot ej
utfärdas. Betalas ej parkeringsbot
inom tid, som medgives för betalningen,
utgör anmaningen ej hinder
för åtal. Sker betalningen efter delgivning
av stämning eller av straffföreläggande,
är den utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

3) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, de/s att 1 kap. 4 och 11 §§, 48 kap. 1 § och 59 kap.

6 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att i 59 kap. samma balk skola införas två nya paragrafer, betecknade

7 och 8 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.
4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten
vare dock domför utan nämnd vid
måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles i
omedelbart samband med förberedelsen.
Lag samma vare i fråga om

* Senaste lydelse av 1 kap. 4 och 11 §§ samt 48 kap. 1 § se 1964:166.

Första lagutskottets utlåtande, nr 33 år 1966

(Nuvarande lydelse)

huvudförhandling och syn å stället
i brottmål, om målet rör allenast ansvar
för brott, för vilket icke är stadgat
svårare straff än böter, och i
målet ej förekommer anledning, att
målsägande finnes.

Rådhusrätt vare

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock
domför med en lagfaren domare. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter, och i målet ej
förekommer anledning, att målsägande
finnes.

(Föreslagen lydelse)

huvudförhandling och syn å stället
i mål om brott, för vilket icke är
stadgat svårare straff än böter.

och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock
domför med en lagfaren domare. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i mål om
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter.

11 §•

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt —-----— — — alla brotten.

Strafföreläggande må ej använ- Strafföreläggande må ej utfärdas,
das, om anledning förekommer, att om målsägande förklarat, att han
målsägande finnes. ämnar föra talan om enskilt an språk

i anledning av brottet, eller
begärt, att åtal skall väckas.

59 KAP.
6 §•

Den som vill besvära sig över
strafföreläggande skall till den hovrätt,
där, om åtal väckts, talan mot
underrättens dom skolat fullföljas,
inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en månad,
sedan åtgärd för verkställighet
av föreläggandet företogs hos den
misstänkte. Hovrätten äge, när skäl
äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda
föreskrives, vidare åtgärd

Den som vill besvära sig över
strafföreläggande skall till den underrätt,
som ägt upptaga åtal för
brottet, inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom ett år, sedan
åtgärd för verkställighet av föreläggandet
företogs hos den misstänkte.
Om besvär, som nu sagts,
äga i övrigt bestämmelserna i 52
kap. 2, 3 och 5—12 §§ motsvarande

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

(Nuvarande lydelse)

för verkställighet av föreläggandet
ej må äga rum. Om besvär, som nu
sagts, äge i övrigt vad i 52 kap. är
stadgat motsvarande tillämpning.
Över hovrättens beslut må talan ej
föras.

(Föreslagen lydelse)

tillämpning. Bestämmelse som avser
hovrätt gäller därvid i stället underrätten.

7 §•

Om fullföljd av talan mot underrättens
beslut i anledning av besvär
över strafföreläggande äga bestämmelserna
i 49 och 52 kap. motsvarande
tillämpning.

Mot hovrättens beslut må talan ej
föras.

8 §•

I mål, som avses i 6 eller 7 §, äger
rätten, när skäl äro därtill, förordna,
att till dess annorlunda föreskrives,
vidare åtgärd för verkställighet av
strafföreläggandet ej får äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. I fråga om besvär över strafföreläggande,
som anförts före nämnda dag, äger dock äldre lag tillämpning.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr 649)
om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 september 1951 om straff för
vissa trafikbrott1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Brister vägtrafikant i den omsorg
och varsamhet, som till förekommande
av trafikolycka betingas av omständigheterna,
och är ej oaktsamheten
ringa, dömes för vårdslöshet i
trafik till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

Där någon —---—----

(Föreslagen lydelse)

§•

Brister vägtrafikant i den omsorg
och varsamhet, som till förekommande
av trafikolycka betingas av
omständigheterna, och är ej oaktsamheten
ringa, dömes för vårdslöshet
i trafik till dagsböter.

----två år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 881.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

5) Förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 65 § 1, 4 och 6 mom., 66 § 2 mom. samt 67 och
68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

65 §.

1 mom. Brukas fordon på väg, 1 m o m. Brukas fordon på väg,
oaktat fordonet icke överensstäm- oaktat fordonet icke överensstämmer

mer med de i 2—8 §§ eller med stöd med de i 2—8 §§ eller med stöd av

av dessa paragrafer meddelade be- dessa paragrafer meddelade bestäm stämmelser

om fordonets beskaffen- melser om fordonets beskaffenhet

het och utrustning, skall ägaren och utrustning, skall ägaren straffas

straffas med dagsböter, om förseel- med dagsböter, om förseelsen inne sen

avsett motordrivet fordon eller bär åsidosättande av föreskrifterna i

släpfordon, och eljest med böter, 3 § 6 mom., och eljest med böter,

högst trehundra kronor. Dock må ej högst femhundra kronor. Dock må ej

till straff dömas, där bristfälligheten till straff dömas, där bristfällighe var

av ringa betydelse eller brukan- ten var av ringa betydelse eller bru det

avsåg allenast att med anledning kandet avsåg allenast att med anled av

skada, som under färd uppkom- ning av skada, som under färd upp mit

på fordonet, föra detta till när- kommit på fordonet, föra detta till

mast belägna plats för skadans av- närmast belägna plats för skadans

hjälpande och uppenbar fara ej var avhjälpande och uppenbar fara ej

förenad härmed. var förenad därmed.

Den, som------med dagsböter.

4 m o in. Sökes ej---- —--med dagsböter.

Underlåter någon, som enligt den- Underlåter någon, som enligt denna
förordning är pliktig göra anmä- na förordning är pliktig göra anmälan
till bilregistret eller bilreservre- lan till bilregistret eller bilreservre gistret,

att göra sådan anmälan inom gistret, att göra sådan anmälan inom

den härför i varje fall stadgade tid, den härför i varje fall stadgade tid,

straffes med böter, högst trehundra straffes med böter, högst femhundra

kronor. kronor.

Om någon,------sin skyldighet.

6 mom. Den, som------- — med dagsböter.

Till samma — ------sjätte stycket.

Förseelse mot 10 § 6 inom., 12 § Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §
2 mom. femte stycket, 3 inom. tredje 2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 inom., 13 § 3 mom. stycket eller 4 inom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 inom., 20 § fjärde stycket eller 4 inom., 20 §

1 Senaste lydelse av 65 § 1 inom. se 1961: 297, av 65 § 6 inom. se 1964: 420, av 66 § 2 mom.
se 1958: 222, av 67 och 68 §§ se 1965: 763.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

b mom. andra stycket, jämväl såvitt
detta äger tillämpning enligt samma
mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.
första stycket a—d), samma moment
första stycket e), såvitt angår tjänstevikt,
bredd, maximilast och största
antal passagerare, eller andra stycket
eller 3 mom., 24 § 3 mom. andra
stycket, jämväl såvitt detta äger tilllämpning
enligt 14 § 1 mom. andra
stycket, eller 24 a § tredje stycket,
27 § 4 mom. sjätte stycket eller 5
mom. fjärde stycket, straffes med
böter, högst trehundra kronor.

2 m o m. Med dagsböter----

Den, som bryter mot 29 § 4 mom.,
32 § 5 mom. första stycket eller 37 §

2 mom. sjunde stycket eller åsidosätter
i 32 § 3 mom. eller 4 mom.
tredje stycket, 33 § 4 mom. andra
stycket eller 35 § tredje stycket stadgad
skyldighet att till myndighet
överlämna körkort, straffes med böter,
högst trehundra kronor.

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §

1 mom. eller 2 mom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.
tredje stycket, föreskrifterna om signalering
i 47 § 3 mom. första stycket
eller föreskrifterna i 46 § 1 eller 3
mom., 4,9 § 2 eller 4 mom., 52 § 2
mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom.,
55 § 1 mom. eller 2 mom. första
stycket, 56 § 1, 2 eller 3 mom. eller
57 § 2 mom. tredje stycket eller 3
eller 4 mom. Till samma straff dömes
den, som överträder föreskrift,
meddelad med stöd av 56 § 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,
straffes den, som bryter mot
44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §

1 mom. fjärde stycket, 49 § 3 mom.,
50 § 3 mom., 55 § 2 mom. andra

1 Den föreslagna lydelsen innehåller även
det med 1) betecknade författningsförslaget

6 mom. andra stycket, jämväl såvitt
detta äger tillämpning enligt samma
mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.
första stycket a—d), samma moment
första stycket e), såvitt angår tjänstevikt,
bredd, maximilast och största
antal passagerare, eller andra stycket
eller 3 mom., 24 § 3 mom. andra
stycket, jämväl såvitt detta äger tillIämpning
enligt 14 § 1 mom. andra
stycket, eller 24 a § tredje stycket,
27 § 4 mom. sjätte stycket eller
5 mom. fjärde stycket, straffes med
böter, högst femhundra kronor.

§•

--om körkort.

Den, som bryter mot 29 § 4 mom.,
32 § 5 mom. första stycket eller 37 §
2 mom. sjunde stycket eller åsidosätter
i 32 § 3 mom. eller 4 mom.
tredje stycket, 33 § 4 mom. andra
stycket eller 35 § tredje stycket stadgad
skyldighet att till myndighet
överlämna körkort, straffes med böter,
högst femhundra kronor.

§■*

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 53 §, 54 §
4 mom. eller 57 § 2 mom. tredje stycket
eller 3 eller 4 mom. samt annan
än gående som bryter mot 40 § 2
mom.

Med böter, högst femhundra kronor,
straffes den, som bryter mot
40 § 1 mom., 47 § 1 mom. eller 2
mom. andra stycket, 42 § 2 eller 4
mom., 44 §, 45 § 7 mom. andra styc de

ändringar i paragrafen som upptagits i
i prop. 1965: 180.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

(Nuvarande lydelse)

stycket, 57 § 2 mom. fjärde stycket,
58 §, 59 § 1 mom. första stycket eller
2, 3 eller 4 mom. eller 60 § 2 mom.
tredje stycket eller 3 mom.

Förseelse mot 51 § 1 mom. straffes,
om förseelsen avsett motordrivet
fordon eller släpfordon, med dagsböter
och eljest med böter, högst trehundra
kronor.

Befordras med------

För medverkan till gärning som
avses i fjärde stycket dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.

(Föreslagen lydelse)

ket eller 46 § 1 mom. tredje stycket,
föreskriften om förbud mot omkörning
strax före eller på obevakat
övergångsställe i 47 § 2 mom., föreskrifterna
om signalering i 47 §
3 mom. första stycket eller föreskrifterna
i 48 § 1 eller 3 mom., 48 a §,
49 § 2, 3 eller 4 mom., 50 § 3 mom.,
51 § 1 mom., 52 § 2 mom., 54 § 2
mom., 55 § 1 eller 2 mom. eller 56 §
1, 2 eller 3 mom. eller föreskrift meddelad
med stöd av 56 § 4 mom.
eller föreskrifterna i 57 § 2 mom.
fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom.
första stycket eller 2, 3 eller 4 mom.
eller 60 § 1 mom. andra stycket eller
2 mom. tredje stycket eller 3 mom.
Till samma straff dömes gående som
bryter mot 40 § 2 mom.

fordonets brukande.

För medverkan till gärning som
avses i tredje stycket dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.

Bryter någon i annat fall än som
sägs i andra stycket mot sådan av
myndighet meddelad bestämmelse,
som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,
straffes med dagsböter, dock att
överträdelse av bestämmelse, som avses
i 61 § 1 mom. b), straffes med
böter, högst trehundra kronor.

Rör bestämmelsen fordons axeltryck
eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna
i 67 § fjärde och femte
styckena motsvarande tillämpning.

För någon--------

Bryter någon i annat fall än som
sägs i andra stycket mot sådan av
myndighet meddelad bestämmelse,
som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,
straffes med böter, högst femhundra
kronor, dock att överträdelse av bestämmelse
om förbud mot trafik med
motordrivet fordon straffes med
dagsböter.

Rör bestämmelsen fordons axeltryck
eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna
i 67 § tredje och
f järde styckena motsvarande tillläinpning.

med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

6) Förordning

angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om

mopeder

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 5 maj 1960 om mopeder1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Brukas moped på väg oaktat den
icke är så utrustad, som i 3 § första
stycket sägs, eller i strid mot 4 §,
straffes ägaren med dagsböter. Om
befrielse i vissa fall från ansvar för
fordonets ägare samt om ansvar för
annan än denne gäller vad i 65 § 1
och 3 mom. samt 70 § vägtrafikförordningen
för där avsedda fall är
stadgat. Med dagsböter straffes ock
den, som åsidosätter föreskriften i
10 § andra stycket.

Förseelse mot 3 § andra stycket
eller 10 § första stycket straffes med
böter, högst trehundra kronor. Till
samma straff dömes den som, i strid
mot stadgandet i 7 §, underlåter att
förse typintyg eller besiktningsinstrument
med sådan försäkran, som
avses i nämnda paragraf, så ock den
som överträder bestämmelsen i 9 §.
Om den, som ertappas med att under
färd icke hava medhaft handling som
avses i 9 §, senast å tredje söckendagen
därefter hos vederbörande polismyndighet
eller åklagare styrker,
att han innehade sådan handling vid
tiden för förseelsen, och omständigheterna
giva vid handen, att förseelsen
haft sin grund i tillfälligt förbiseende,
vare han fri från ansvar.

Föres moped---------

§•

Brukas moped på väg oaktat den
icke är så utrustad, som i 3 § första
stycket sägs, eller i strid mot 4 §,
straffes ägaren i förstnämnda fall
med böter, högst femhundra kronor,
och i sistnämnda fall med dagsböter.
Om befrielse i vissa fall från ansvar
för fordonets ägare samt om ansvar
för annan än denne gäller vad i 65 §
1 och 3 mom. samt 70 § vägtrafikförordningen
för där avsedda fall är
stadgat.

Förseelse mot 3 § andra stycket
eller 10 § straffes med böter, högst
femhundra kronor. Till samma straff
dömes den som, i strid mot stadgandet
i 7 §, underlåter att förse
typintyg eller besiktningsinstrument
med sådan försäkran, som avses i
nämnda paragraf, så ock den som
överträder bestämmelsen i 9 §. Om
den, som ertappas med att under
färd icke hava medhaft handling som
avses i 9 §, senast å tredje söckendagen
därefter hos vederbörande polismyndighet
eller åklagare styrker,
att han innehade sådan handling vid
tiden för förseelsen, och omständigheterna
giva vid handen, att förseelsen
haft sin grund i tillfälligt förbiseende,
vare han fri från ansvar.

- föra moped.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.
1 Senaste lydelse av It § se 1960: 688.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Motionsyrkandena

I de likalydande motionerna I: 727 och II: 897 hemställes att riksdagen
måtte

dels besluta att strafföreläggande skall få utfärdas endast om de enskilda
anspråken i anledning av brottet blivit reglerade eller målsägaren
förklarat att han icke har något att erinra mot att strafföreläggande utfärdas,

dels besluta att förslaget om ändring av 1 § trafikbrottslagen måtte avslås
i avvaktan på resultatet av internordiska överläggningar om en gemensam
nordisk trafiklagstiftning,

dels uttala att befogenheten att förelägga ordningsbot bör anförtros endast
polispersonal med viss bestämd utbildning och erfarenhet inom trafikpolisen
och att från polisens sida icke får utövas påtryckning för att förmå
den misstänkte att godtaga ordningsbot.

Motionärerna yrkar vidare att erforderlig författningstext måtte utarbetas
av utskottet.

I de likalydande motionerna I: 728 och II: 896 hemställes

1. att riksdagen vid behandlingen av proposition 100 måtte besluta avslå
förslaget till lag ang. ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951
(nr 649) om straff för vissa trafikbrott

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att bestämmelsen i vägtrafikförordningen
om straff för förseelse mot 47 § 2 mom. vägtrafikförordningen
icke måtte ändras.

Inledning

Trafikmålskommittén tillsattes år 1961 (ledamöter borgmästaren Yngve
Kristensson, ordf., advokaten Sten Agvald, häradshövdingen Nils G. Fröding,
försäkringsdirektören Lennart Lindstrand och överåklagaren Martin Lundqvist
samt experter docenten Carl M. Elwing och poliskommissarien Erik
Settergren; direktiv se riksdagsber. 1962: I Ju 46).

Kommitténs arbete, som alltjämt pågår, har inriktats på vissa frågor om
påföljdssystemet vid brott och förseelser i trafiken samt på frågor om formerna
för utredning och beivrande av trafikförseelser och på andra spörsmål
av betydelse för samhällets strävanden mot ökad trafiksäkerhet.

Den 14 maj 1963 avlämnade kommittén ett delbetänkande, benämnt »Trafikmåb
(SOU 1963: 27).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av j ustitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÄ), samtliga hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm,

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Göteborg och Malmö, överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning,
statspolisintendenten, styrelsen för statens polisskola, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret, riksrevisionsverket,
generaltullstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, polismästarna
i Stockholm och Göteborg, poliskammaren i Malmö, domstolskommittén,
svenska ledamöterna i Nordisk vägtrafikkommitté, polisberedningen,
utredningen rörande specialstraffrätten, trafiknykterhetskommittén, statens
biltrafiknämnd, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges landsfiskaler,
Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsdomare och
Sveriges stadsfiskaler, Kungl. automobilklubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund
(MHF), Motormännens riksförbund, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Stockholms nämndemannaförening,
Svenska droskbilägareförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet,
Svenska polisförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
juristförbund och Trafikförsäkringsföreningen.

ÖB har överlämnat yttranden av cheferna för armén, marinen och flygvapnet.
RÅ, överståthållarämbetet och länsstyrelser har bifogat ett stort antal
yttranden av myndigheter inom polis- och åklagarväsendet, av några
rådhusrätter, länsnykterhetsnämnder m. fl.

De genom propositionen framlagda förslagen grundar sig på kommitténs
betänkande.

Gällande bestämmelser m. m.

Utskottet torde i denna del få hänvisa till s. 15—24 i propositionen.

Allmänna synpunkter

I propositionen lämnas å s. 24—26 vissa statistiska uppgifter om trafikens
och trafikmålens utveckling. Vissa ytterligare uppgifter lämnas inledningsvis
i motionerna I: 727 och II: 897.

Beträffande kommitténs allmänna synpunkter och huvuddragen i förslagen
ävensom remissyttrandena häröver får utskottet hänvisa till s. 26—35
i propositionen.

I denna del anförde vid lagrådsremissen föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, följande.

På trafikens område har under de senaste femton åren skett en mycket
snabb utveckling. I det föregående har redovisats statistiska uppgifter som
belyser detta. Här kan vara tillräckligt att erinra om att antalet fordon enligt
centrala bilregistret år 1964 var mer än fem gånger så stort som år 1950.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Den alltmer tilltagande trafiken på våra vägar och gator har medfört
bl. a. att antalet trafikolyckor stigit väsentligt. Alldeles säkra siffror om
detta kan inte erhållas, eftersom anmälningar om olyckor och fordonsskador
inte alltid görs till försäkringsbolagen och än mindre till polisen. Antalet
som försäkringsfall anmälda skador har emellertid ökat så att antalet
under år 1965 var mer än sex gånger så stort som år 1950.

En likartad stegring framgår av siffrorna för brott och förseelser i trafiken.
Här rör man sig med siffror som, med parkeringsförseelserna inräknade,
tyder på att frekvensen nu är i stort sett sex å sju gånger så stor
som vid 1950-talets början.

Utvecklingen på trafikens område har nödvändiggjort kraftfulla insatser
från samhällets och enskildas sida för att höja trafiksäkerheten och lösa
de frågor som hänger samman med trafiken. Kraven på ökade insatser för
trafiksäkerheten gör sig med särskild styrka gällande inför den stundande
övergången till högertrafik.

En fråga som står i förgrunden är hur en bättre efterlevnad av trafikreglerna
skall kunna åstadkommas. När det gäller medlen att uppnå detta
mål, torde det vid sidan av upplysning, trafikövervakning och andra förebyggande
åtgärder vara av stor betydelse att samhällets sanktionssystem i fråga
om brott och förseelser i trafiken görs så verksamt som möjligt. Sanktionssystemet
måste vara utformat så, att man hos trafikanterna inskärper vikten
av att trafikreglerna efterlevs och förmår felande trafikanter att i
fortsättningen iaktta reglerna bättre. Mycket talar för att detta syfte kan
tillgodoses bättre genom mer differentierade åtgärder än dem som gällande
regler anvisar. Därvid kan exempelvis tänkas ekonomiska sanktioner av
annan art än de nu förekommande och körkortsingripanden som i högre
grad får karaktären av reaktion i anledning av en trafikförseelse eller av
upprepade trafikförseelser av samma person. Alla hithörande frågor har
dock ännu inte utretts under trafikmålskommitténs arbete.

Redan nu finns emellertid förutsättningar att ta ett första steg i riktning
mot större effektivitet när det gäller behandling av trafiköverträdelserna.
Trafikmålskommitténs första betänkande innehåller bl. a. förslag som
i viss utsträckning går ut på att ett mer nyanserat betraktelsesätt skall bli
gällande i fråga om trafikförseelserna. Jag åsyftar därvid kommitténs tanke
alt en klarare åtskillnad bör göras mellan trafikförseelser av väsentligen
ordningsmässig natur och trafikbrott i egentlig mening, vilka bör föranleda
en starkare reaktion från samhällets sida. Vid prövningen av kommitténs
förslag i påföljdsfrågorna bör således beaktas att det är fråga om en partiell
reform på vägen mot ett rikare och mer nyanserat påföljdssystem inom trafikrätten.
Kommittén har i betänkandet gjort en del uttalanden om att
fortsatta överväganden i ämnet kommer i senare sammanhang (betänkandet
s. 15 och 21).

Eu väsentlig del av kommitténs hittills framlagda förslag avser process -

16 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

rättsliga frågor och åsyftar förenklingar i handläggningsformerna för beivrande
av mindre allvarlig brottslighet, bl. a. inom trafikrättens område.
Bakgrunden till förslagen är att polisen, åklagarna och domstolarna har
fått en starkt ökad arbetsbelastning till följd av bilismens kraftiga expansion.
Ökningen beror också på andra förhållanden, men som framgår av
de redovisade siffrorna har trafikmålens ansvällning haft en särskilt stor
betydelse. Trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder
har arbetsbalanserna hos de rättsvårdande organen uppstått, under senare
tid särskilt hos polisen. Ju mer polisens resurser tas i anspråk för utredningar
om brott, desto mindre blir dess möjligheter att ägna sig åt brottsförebyggande
verksamhet. Detta har varit särskilt beklagligt när det gäller
trafiken, eftersom det är allmänt erkänt att en effektiv trafikövervakning
är ett av de bästa medlen att främja trafiksäkerheten. För åtskilliga underrätter
är vidare arbetsmängden sådan att fördröjningar drabbar inte bara
brottmål utan även tvistemål och ärenden av skilda slag, vilket har inneburit
betydande olägenheter för de enskilda medborgarna. Även på åklagarsidan
har den ökade arbetsbelastningen lett till vissa arbetsbalanser.

Den ökande arbetsbelastningen för berörda myndigheter kan som jag har
framhållit i andra sammanhang bara i begränsad utsträckning mötas med
personalförstärkningar. Det har därför blivit en alltmer angelägen uppgift
att tillse att tillgänglig personal inom rättsvården utnyttjas effektivt. Särskilt
är av vikt att man för handläggningsuppgifter av skilda slag inte tar
i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver. Det är också
betydelsefullt att överväga, om inte handläggningsrutinerna kan göras
enklare och mindre tidsödande.

Synpunkter av nu antydd art är förvisso inte några nyheter. Statsmakterna
har vid flera tillfällen haft anledning att ta ställning till förslag som
har föranletts av sådana tankegångar och som har syftat till förenklingar
i ett eller annat avseende. Åtskilliga förenklingar i handläggningsfrågor
har också genomförts. Särskilt kan nämnas utvidgningarna av strafföreläggandets
tillämpningsområde, reformerna när det gäller häradsrätternas
sammansättning i mindre brottmål, införandet av lagen om parkeringsbot
och de vidgade möjligheterna för åklagare att besluta att ej tala å brott. När
det gäller polisens arbete, har också betydande rationaliseringar numera
skett.

Enligt min mening är det emellertid motiverat att man noga överväger
ytterligare uppslag till reformer i förenklande riktning. Det är, som har
understrukits i många remissyttranden, framför allt angeläget att tillvarata
alla möjligheter att uppnå större snabbhet i handläggningen så att påföljden
för en förseelse blir fastställd snarast möjligt efter förseelsen.

Förenklingsmöjligheterna i fråga om brottmåls behandling begränsas
dock av den hänsyn som måste tas till rättssäkerhetssynpunkterna. Allmän
enighet råder om att domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna för

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 17

ett materiellt riktigt avgörande. Redan vid rättegångsbalkens tillkomst framhölls
emellertid att det ordinära domstolsförfarandet är anpassat för betydelsefulla
och invecklade mål samt att det skulle vara alltför betungande
för den misstänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna, om
man skulle tillämpa samma förfarande för obetydliga, erkända förseelser.
Från början iakttogs dock -— naturligt nog med tanke på den vikt som fästes
vid att nya processrättsliga grundsatser skulle införlivas med vår rättsordning
— stor restriktivitet när det gällde att medge avvikelser från det
enligt rättegångsbalken ordinära brottmålsförfarandet. När i senare lagstiftning
tillämpningsområdena för förenklade handläggningsförfaranden
undan för undan har vidgats, är detta inte föranlett av någon ändrad syn
på rättssäkerhetsfrågorna. Tvärtom ger förarbetena till varje ändring belägg
för att man noga har övervägt just om rättssäkerhetssynpunkter kan
trädas för när genom sådan förenkling som kom i fråga. Den utveckling
i förenklande riktning som har förekommit inom den processrättsliga lagstiftningen
har karakteriserats av att man, utan att ge avkall på rättssäkerhetssynpunkterna,
försiktigt har prövat sig fram med begränsade reformer
och noga har beaktat erfarenheterna av varje ändring.

1 väsentlig utsträckning har de fortgående förenklingarna haft den växande
arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen som bakgrund. Ett
viktigt skäl har också varit önskemålet att bespara den enskilde kostnader
och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet. Emellertid
är det inte så, att enbart trycket av sådana förhållanden har pressat fram
dessa reformer. En avgörande faktor för möjligheten att genomföra flera
av reformerna — och även att få dem att slå väl ut — har varit en ökad
kompetens hos och också ett ökat förtroende för den personal som har fått
sig anförtrodd nya uppgifter. Som exempel kan framhållas de goda erfarenheter
som har gjorts av åklagarnas ökade befogenheter att utfärda strafföreläggande
och att pröva sådana frågor om åtal som avses i 20 kap. 7 § 1
rättegångsbalken. Nämnas bör också att polismännen har visat sig väl klara
den form av rättsskipning som har lagts i deras hand genom parkeringsbotslagen.

Sett i ett vidare perspektiv gagnas rättssäkerheten i samhället bäst genom
en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former
väsentligen koncentreras till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen.
Det är viktigt att tillräcklig tid står till förfogande för den ingående behandling
och för de krävande överväganden som behövs i dessa mål. Därav
följer självfallet inte att man skall ta lätt på mål av mera alldaglig beskaffenhet.
Dessa kan vara nog så allvarliga för den enskilde som berörs.
Men handläggningsformerna för sådana mål bör kunna anpassas smidigare
efter målens svårighetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Endast därigenom
kan undvikas alt alltför många och ibland alltför kvalificerade arbetskrafter

2 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 0 samt. 1 and. Nr 33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

tas i anspråk för uppgifter som på ett godtagbart sätt kan lösas på enklare
sätt och med mindre kostnader.

Stor hänsyn måste tas också till det betydelsefulla rättssäkerhetsintresset
att brottmål, liksom tvistemål och ärenden av skilda slag, blir avgjorda
skyndsamt. Enligt min mening är värdet av snabbhet i rättsskipningen så
stort att man måste ta tillvara alla möjligheter att förenkla handläggningsformerna
så länge detta kan ske med bibehållande av tillräckliga garantier
för att materiellt riktiga avgöranden blir meddelade. När det gäller brott
av mindre allvarlig karaktär kan det inte anses rimligt att samhället anordnar
ingående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den
misstänkte själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning
erkänna vad som läggs honom till last och godtar det straff som kommer
i fråga.

Inte ens när det gäller rena bagatellfall bör man emellertid avskära en
misstänkt från möjligheten att när han så önskar få sin sak prövad inför
domstol. Jag vill därför ansluta mig till den av kommittén uttalade principen
att en mera summarisk handläggning utan medverkan av domstol bör
komma i fråga endast när den misstänkte inte bär någon erinran häremot.

De nu anförda allmänna synpunkterna ligger till grund för den följande
behandlingen av kommitténs olika förslag i processuella frågor.

Påfölj dsfr ågorna

Kommitténs förslag och remissyttrandena häröver återfinnes i propositionen
å s. 39—48.

Departementschefen uttalar i denna del.

Ett straffstadgande utformas i svensk lagstiftning traditionellt så att beskrivningen
av den brottsliga gärningen följs av en straff skala, som upptar
ett eller flera allmänna straff och ett fixerat straffmaximum. Straffskalorna
ger i viss mån besked om samhällets inställning till olika typer av brott.

Denna lagstiftningsmetodik har gjort det naturligt att anknyta åtskilliga
bestämmelser om brottmålsprocessen till det straff som är stadgat för det
aktuella brottet eller som i det särskilda fallet kan väntas följa på brottet.
Redan av praktiska skäl är det uteslutet att använda samma processuella
förfarande i t. ex. ett mål om förargelseväckande beteende, där annat
straff än böter inte kan komma i fråga, som i t. ex. ett mål om grov misshandel
eller grov förskingring, där det kan bli fråga om att utmäta ett
långvarigt fängelsestraff eller tillgripa annan lika allvarlig brottspåföljd.
Som jag redan tidigare har antytt är det inte minst ett rättssäkerhetsintresse
att ett förfarande som omfattar fullständig brottsutredning, åtal och huvudförhandling
inför domstol i kvalificerad sammansättning sparas för mål
som verkligen kräver sådan handläggning.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Som exempel på anknytningar mellan straffskalorna för brott och reglerna
om brottsmålsprocessen kan nämnas bestämmelserna i 1 kap. 4
och 11 §§,23 kap. 22 § och 48 kap. 1 § rättegångsbalken.. Dessa lagrum avser
brott för vilka inte är stadgat svårare straff än böter. Enligt de båda första
lagrummen är underrätt, när det är fråga om sådana brott, domför med
en lagfaren domare, enligt det tredje kan förundersökning underlåtas om
det ändå finns tillräckliga skäl till åtal och enligt det fjärde slutligen kan
åklagaren i stället för att väcka åtal förelägga den misstänkte ett straff
för godkännande. Institutet parkeringsbot får enligt lagen den 9 december
1960 om parkeringsbot användas endast beträffande sådana överträdelser
av föreskrifter om parkering, annan uppställning eller stannande av motorfordon
som inte är belagda med svårare straff än penningböter.

Kommittén har valt att försöka uppnå en särskilt från trafiksäkerhetssynpunkt
angelägen rationalisering av polisens, åklagarnas och domstolarnas
arbete med trafikmålen genom att kombinera en revision av straffskalorna
för vissa ofta förekommande trafikbrott och trafikförseelser med en
uppmjukning av vissa villkor för utnyttjandet av förenklade handläggningsformer.
En central ställning bland reformförslagen intar det nya polisbötessystemet,
som är avsett för förseelser med endast penningböter i straffskalan.

Denna uppläggning gör att kommitténs olika förslag inte kan bedömas
helt fristående från varandra. Frågan om borttagande av fängelse ur straffskalan
för vårdslöshet i trafik i 1 § första stycket trafikbrottslagen sammanhänger
med planerna på ökad användning av institutet strafföreläggande
och en vidgad ensamdomarkompetens. På motsvarande sätt har förslaget
om övergång från dagsböter till penningböter beträffande åtskilliga
förseelser i vägtrafikförordningen och i andra trafikförfattningar samband
med det föreslagna polisbötessystemet.

En rationalisering genom förenklade handläggningsregler är som jag inledningsvis
har understrukit godtagbar endast i den utsträckning som rationaliseringen
låter sig förena med hänsynen till den enskildes rättssäkerhet.
Vid en revision av straffskalorna inom trafiklagstiftningen är påföljdssystemets
effektivitet en avgörande synpunkt. Påföljdssystemet måste vara så utformat
att det på bästa möjliga sätt tjänar syftet att hos trafikanterna inskärpa
vikten av att trafikreglerna noga iakttas. Mellan en rationell och
smidig ordning för handläggningen av trafikmål och påföljdssystemets utformning
finns emellertid ett tydligt samband. Det är allmänt erkänt att
brottspåföljdernas effekt i hög grad beror på den snabbhet med vilken samhället
reagerar mot upptäckta brott.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser har jag för min del kommit
fram till att man genom en kombination av reformer inom straff- och
processrättslig lagstiftning efter i huvudsak de linjer som trafikmålskommittén
har förordat bör kunna ge polisen, åklagarna och domstolarna möj -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

ligheter till ökade insatser som inte bara gör rättsvården effektivare utan
också främjar trafiksäkerheten. Detta är utgångspunkten för mina bedömningar
av enskildheter i kommitténs förslag, bl. a. de förslag till ändrade
straff skalor för vissa trafikbrott och trafikförseelser som jag nu närmast
skall behandla.

Straffet för vårdslöshet i trafik är enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen
dagsböter eller fängelse i högst sex månader. För grov vårdslöshet i
trafik är straffet enligt andra stycket i samma paragraf fängelse i högst två
år. En skillnad mellan bestämmelserna är att straff för vårdslöshet i trafik
kan drabba varje vägtrafikant medan stadgandet om straff för grov vårdslöshet
är tillämpligt endast på förare av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap.

Kommitténs förslag att ta bort fängelse ur straffskalan för enkel vårdslöshet
har blivit föremål för delade meningar bland remissinstanserna. De
kritiskt inställda remissinstanserna har bl. a. gjort gällande att det bör finnas
en möjlighet att undantagsvis döma en kvalificerat vårdslös fotgängare
eller cyklist till fängelse. En annan synpunkt som har anförts är att ett
fängelsestraff kan vara på sin plats beträffande en trafikant som gör sig
skyldig till upprepade trafikförseelser som visserligen inte är grova men
som likväl sammantagna visar att vederbörande är likgiltig för trafikens
krav.

Som kommittén har framhållit torde det emellertid under den långa tid
trafikbrottslagen har varit i kraft knappast — annat än möjligen i något
eller några enstaka fall — ha förekommit att en domstol har utdömt fängelsestraff
för en vårdslöshet i trafik som inte varit att bedöma som grov
enligt andra stycket i 1 § trafikbrottslagen. Den preventiva effekten av att
ett straffstadgande som gäller ett av våra vanligaste brott innehåller en
straffart som i praktiken aldrig eller så gott som aldrig tillämpas måste
antas vara mycket ringa. Bekämpandet av brottsligheten i samhället över
huvud taget kan däremot väntas vinna i effektivitet om ett stort antal
uppenbara fall av vårdslöshet i trafik kan regleras genom strafförelägganden
utan att domstolarnas hårt ansträngda resurser behöver anlitas. Det
kan åtminstone f. n. inte anses aktuellt att försöka nå samma resultat genom
att i stället vidga användningsområdet för strafföreläggande till
brott som är belagda med fängelse. Tanken på en sådan lösning har avvisats
av riksdagen vid flera tillfällen, senast år 1958 (L^U 1958: B 13).

Om vårdslöshet i trafik görs till ett rent bötesbrott får detta konsekvenser
inte bara för möjligheterna att använda strafföreläggande. Den ändrade
straffskalan återverkar också på underrätts sammansättning i åtskilliga
trafikmål. Betydligt fler mål än nu kommer i fortsättningen att kunna
handläggas av en domare utan nämnd. Även denna förenkling bör i sin
mån kunna bidra till en snabbare handläggning och därmed indirekt

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1!)66 21

gagna arbetet på att hålla trafikbrottsligheten inom så snäva gränser som
möjligt.

När jag för min del, efter att ha samrått med chefen för kommunikationsdepartementet,
finner mig kunna godta kommittéförslaget i denna del utgår
jag emellertid — det vill jag kraftigt understryka — från att slopandet av
fängelse som påföljd för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen
inite skall föranleda domstolarna att ändra sin straffmätningspraxis
i mildrande riktning. Den föreslagna lagändringen är inte ett uttryck
för en ändrad syn på trafikbrottsligheten. Den är uteslutande föranledd
av en rationaliseringssträvan som ytterst siktar till att man bättre än
hittills skall kunna komma till rätta med lagöverträdare, inte minst sådana
som överträder trafikreglerna. Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Av ännu större praktisk betydelse än jämkningen i bestämmelserna om
straff för vårdslöshet i trafik är frågan om en övergång till penningböter
som påföljd för ett antal trafikförseelser som nu är belagda med dagsböter.
Det huvudsakliga motivet för kommitténs förslag i detta ämne är
önskemålet att skapa tillräckliga förutsättningar för att införa ett polisbötesförfarande.
Den handläggningsform som kommittén föreslagit är avsedd
att användas vid förseelser som inte kan föranleda annat straff än penningböter.
Systemet skall fungera så att den polisman som upptäcker en förseelse
skall förelägga den misstänkte ett straff för godkännande. Straffsatserna
för olika förseelser eller grupper av förseelser skall som regel fastställas
centralt av RÅ. En skillnad mellan det föreslagna polisbötessystemet och
den nuvarande parkeringsboten är att det nya systemet inte kommer att
medge att den som bötfälls behåller sin anonymitet. Trafikförseelser som
beivras genom ett polisbötesförfarande skall på vanligt sätt antecknas i körkortsregistret,
vilket inte är fallet med överträdelser som faller under parkeringsbotslagen.

Utan att föregripa mitt ställningstagande i detalj till kommitténs polisbötessystem
vill jag redan nu säga att jag är övertygad om att systemet
har mycket stora fördelar. Det bör i väsentlig grad kunna bidra till att
polispersonal friställs för en skärpt trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsfrämjande
arbete. En förutsättning för att man skall uppnå eftersträvade
rationaliseringsvinster och ökad effektivitet är emellertid att
man kan tillgodose kommitténs önskemål att trafikförseelser oftare än
hittills skall bestraffas med penningböter. Jag delar nämligen kommitténs
uppfattning att dagsböter inte bör utmätas i ett polisbötesförfarande. Bötesstraffet
måste kunna föreläggas den misstänkte på platsen i omedelbar
anslutning till förseelsen, och det finns därför inte utrymme för en sådan
utredning om den misstänktes ekonomiska förhållanden som bör föregå
ett dagsbotsstraff.

Dagsbotsstraffet är från vissa synpunkter överlägset penningböter. Det

22 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år J966

medger att påföljden för en förseelse avvägs med hänsyn både till förseelsens
mer eller mindre allvarliga beskaffenhet och till den misstänktes ekonimiska
förhållanden, och det framstår därför ofta som mer rättvist än ett
schablonmässigt straff omedelbart i pengar. Nackdelen med dagsbotsstraffet
är främst att det kräver en utredning om den misstänktes inkomster,
förmögenhet och försörjningsskyldighet som ibland kan vara tidsödande
och omständlig. Det har också alltsedan dagsbotsstraffet infördes i början
av 1930-talet statt klart att denna brottspåföljd inte kan få en helt generell
tillämpning. Penningböter har behållits för ett stort antal ofta förekommande
s. k. ordningsförseelser. Någon klar gräns mellan förseelser som har
ansetts böra beläggas med dagsböter och andra bötesförseelser finns emellertid
inte och begreppet ordningsförseelse ger härvidlag inte någon egentlig
vägledning.

På vägtrafikens område är enligt gällande bestämmelser dagsböter den
normala påföljden för flertalet förseelser i den rörliga trafiken liksom
också för överträdelser av föreskrifter om motorfordons beskaffenhet och
utrustning. Den kraftiga ökningen av antalet trafikförseelser har emellertid
i viss mån urholkat dagsbotsstraffet. Dels har arbetet med dagsbotsutredningar
måst begränsas. Dels har domstolar och åklagarmyndigheter i
allt större utsträckning kommit att utnyttja befintliga möjligheter att
jämka dagsbotens belopp. Från Stockholm finns exempel på att man vid
vissa trafikförseelser tillämpar en helt schablonmässig straffmätning vilken
inte tar någon som helst hänsyn till variationer i de misstänktas ekonomiska
förhallanden. Dagsbotsstraffet fyller i sådana fall inte längre sin
funktion.

Det är bl. a. mot denna bakgrund som remissinstanserna så gott som enhälligt
i princip har godtagit att användningen av dagsböter inom trafiklagstiftningen
begränsas. Även jag anser att nödvändigheten att hushålla
med rättsvårdens resurser och förhoppningarna om att vinna stora fördelar
med ett polisbötessystem gör att betänkligheterna mot en reform i denna
riktning måste vika. På åtskilliga håll utomlands har man redan hunnit
få gynnsamma erfarenheter av polisbötessystem med schablonmässigt bestämda
bötesbelopp. Om vi nu i Sverige slår in på samma väg, kan detta
i sin mån underlätta det alltmer nödvändiga internationella samarbetet beträffande
vägtrafiklagstiftningen.

Till dem som gentemot kommitténs förslag har åberopat rättvisesynpunkter
vill jag ytterligare endast säga att ett polisbötessystem med
schablonmässigt bestämda penningböter ingalunda behöver medföra att
trafikanter, som är ekonomiskt välbeställda, riskfritt kan sätta sig över
trafikreglerna. Avsikten är som jag förut har nämnt, att trafikförseelser,
som beivras genom ett polisbötesförfarande, på vanligt sätt skall antecknas
i körkortsregistret, och försumliga trafikanter måste därför räkna med
att penningstraff för trafikförseelser kan komma att åtföljas av sanktioner

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

av annat slag. Jag räknar med att vi i en snar framtid kommer att få ett
differentierat och nyanserat påföljdssystem med bötesstraffet som endast
ett av åtskilliga alternativa eller varandra kompletterande medel att beivra
trafiköverträdelser. Även i detta sammanhang bör man för övrigt hålla i
minnet att polisbötessystemet bör kunna leda till att trafikförseelser upptäcks
och beivras i betydligt fler fall än hittills.

För att polisbötessystemet skall ge önskat resultat måste, som kommittén
också har föreslagit, en övergång från dagsböter till penningböter avse
ett jämförelsevis stort antal trafikförseelser. Beträffande urvalet av förseelser
som inte skall kunna föranleda annan påföljd än penningböter har
kommittén följt principen att penningböter bör tillämpas beträffande alla
förseelser i vägtrafikförordningen och vissa närliggande författningar utom
ett mindre antal som är att betrakta som speciellt allvarliga. I fråga om
vissa förseelser, särskilt sådana som sammanhänger med ett vinstintresse
hos den försumlige trafikanten, har kommittén dock varit återhållsam med
att föreslå ändringar i straffbestämmelserna.

Urvalsproblemet har gett remissinstanserna anledning att framföra åtskilliga
uppslag och synpunkter. Inbördes är remissopinionen splittrad.
Som min egen åsikt vill jag framhålla att dagsböter bör tillämpas beträffande
förseelser som i det konkreta fallet är av allvarlig natur. Förseelser som,
när de har ordningskaraktär, bestraffas enligt vägtrafikförordningen men
som, när de är av allvarligare art, är att bedöma som vårdslöshet i trafik
bör i enlighet härmed kunna beläggas med penningböter i vägtrafikförordningen.
För brott mot föreskrifter som helt eller delvis tillgodoser annat
syfte än trafiksäkerheten, där trafikbrottslagen inte på motsvarande
sätt täcker de allvarligare fallen, bör i vägtrafikförordningen föreskriven
påföljd i form av dagsböter bibehållas.

I överensstämmelse med denna huvudprincip föreslår jag, i samråd med
chefen för kommunikationsdepartementet, att dagsböter utbyts mot penningböter
i följande straffbestämmelser beträffande brott mot de i högerspalten
i denna förteckning angivna föreskrifterna.

65 § vägtrafikförordningen
motordrivet fordons och släpfordons
beskaffenhet och utrustning

67 § vägtrafikförordningen
skyldighet för annan vägtrafikant än
gående att beakta anvisningar genom
vägmärken m. m.

beredande av fri väg för vissa vägtrafikanter
in. fl.

uppträdande vid korsning i plan
mellan väg och järnväg in. in.

2—6 §§ utom 3 § 6 mom.

40 § 1 mom.

41 § 1 mom. och 2 mom. andra styc
ket

42 § 2 och 4 mom.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

omkörning av annat fordon strax före
eller på övergångsställe

signalering

skyldighet att lämna företräde vid
korsande möte

fordonsförares särskilda förpliktelser
vid övergångsställe

stannande och uppställning på väg

belysning på motordrivet fordon och
släpfordon

utmärkning av fordons last
fordons bredd m. m.
bogsering av fordon m. m.

hastighetsbestämmelser för fordon

68 § vägtrafikförordningen
lokal trafikföreskrift, dock ej förbud
mot trafik med motordrivet fordon
och ej heller föreskrift om fordons
axeltryck och bruttovikt

11 § förordningen den 5 maj 1960
om mopeder

brukande av bristfälligt fordon
belysning

47 § 2 mom.

47 § 3 mom. första stycket

48 § 1 och 3 mom.

48 a §

49 § 2 och 4 mom.

51 § 1 mom.

52 § 2 mom.

54 § 2 mom.

55 § 1 mom. och 2 mom. första stycket 56

§ 1, 2, 3 och 4 mom.

61 § 1 mom. första stycket a) och
c)-—g) samt 63 § 2 mom.

3 § första stycket
10 § andra stycket

I de nu berörda trafikförfattningarna bör ytterligare göras den ändringen
att bötesmaximum generellt bestäms till 500 kr. i stället för nu 300 kr.
Härigenom sker en anpassning till brottsbalkens bötesbestämmelser.

Mitt förslag innehåller även de ändringar som upptagits i det med 1)
betecknade förslaget till ändring i vägtrafikförordningen i prop. 1965:
180 . Dessa ändringar bör liksom de av mig här förordade ändringarna
sättas i kraft den 1 januari 1967. Enligt det med 2) betecknade författningsförslaget
i samma proposition skall vägtrafikförordningen fr. o. m.
den 3 september 1967 innehålla förbud för fordonsförare att överskrida
s. k. spärrlinje eller filmarkering. I samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
föreslår jag att straffet för överträdelse av detta förbud
skall vara penningböter och inte som tidigare föreslagits dagsböter.

Motionerna. I motionerna 1: 727 och II: 897 hemställes att straffskalan
beträffande vårdslöshet i trafik måtte bibehållas oförändrad. Till stöd härför
anför motionärerna följande.

Här möter en för trafiksäkerhetsarbetet utomordentligt viktig fråga,
nämligen om verkligen situationen på olycksfronten i dag är sådan att det

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

är tillrådligt att samhället minskar sina möjligheter att reagera mot vårdslöshet
i trafik. Det är ingen tvekan om att en strafflindring i enlighet med
förslaget i propositionen kommer att uppfattas som ett uttryck för en
mildare bedömning från samhällets sida av trafikbrotten i gemen. En utveckling
i den riktningen vore ytterst ovälkommen i ett ögonblick, då en
skärpt inställning mot trafikbrotten skulle ge ett värdefullt stöd åt trafiksäkerhetsarbetet
och åt dem som i våra bilskolor och i andra sammanhang
söker bibringa nya bilförare och då särskilt de unga en klar insikt
om vad en god trafikkultur innebär i fråga om ansvar för och hänsyn mot
andra trafikanter.

Under remissbehandlingen har ett stort antal myndigheter och organisationer
givit uttryck åt liknande synpunkter, redovisade på flera ställen i
propositionen.

Såsom ett ytterligare skäl mot den föreslagna ändringen i 1 § trafikbrottslagen
kan åberopas att just nu pågår överläggningar i syfte att söka
uppnå nordisk enhet inom trafiklagstiftningen i alla viktigare punkter. Dit
hör främst utformningen av det straffbara området för vårdslöshet i trafik
samt straffpåföljderna vid detta brott. En ändring i den svenska trafikbrottslagen
redan nu utan att avvakta de internordiska överläggningarna i
frågan — skulle binda de svenska representanterna och försvåra den enhet
i nordisk lagstiftning, som blivit av särskild betydelse när vårt land står
i begrepp att inom något mer än ett år ansluta sig till de andra nordiska
ländernas högertrafik. Några bärande skäl att föregripa Nordisk vägtrafikkommittés
förslag kan inte anföras utan det enda naturliga är att låta
förslaget om ändring i 1 § trafikbrottslagen få vila tills Nordisk vägtrafikkommitté
avgivit sitt betänkande. Det torde vara att förvänta redan inom
ett par månader.

Det bör tilläggas att tendensen i andra länder går mot en skärpning av
påföljderna vid ovarsamhet i trafik. Sålunda infördes en betydligt strängare
trafiklag i Österrike den 1 januari 1961. I Tyskland skärptes påföljderna
vid trafikbrott genom en ny lag i november 1964. Både i Österrike och
Tyskland har antalet svåra trafikolyckor sjunkit markant efter införandet
av den skärpta trafiklagstiftningen — något som inte kan tolkas på annat
sätt än att samhällets reaktion i form av stränga påföljder vid vårdslöshet
har påtaglig effekt och utgör ett verksamt medel bland andra i trafiksäkerhetsarbetet.
För vårt lands del bör vi draga nytta av de utländska
erfarenheterna och således inte i dagens allvarliga läge på olycksfronten
vidtaga någon åtgärd, som skulle innebära en strafflindring mot vårdslöshet
i trafik.

Jämväl i motionerna 1: 723 och II: 896 yrkas anslag på propositionen
såvitt avser förslaget om ändring i trafikbrottslagen. 1 dessa motioner anföres
härom följande.

Vårdslöshet i trafik är ett brott som ofta är svårbedömbart till sin karaktär.
Icke sällan rör det sig om besvärliga bevisvärderingar. De bedömningar
som skall göras blir svåra inte minst därigenom att de icke sällan är av
närmast icke-juridisk karaktär. Enligt vår uppfattning bör mål angående
vårdslöshet i trafik även i fortsättningen handläggas av domare jämte
nämnd. Riksdagen har också vid flera tillfällen uttalat att bevisprövningsfrågor
bär avgöras av flera domare.

Därtill konnner att nämndemannainstitutionen bär en viktig uppgift att
fylla som förmedlare till allmänheten av kunskap om underdomstolarnas

26 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

praxis. Denna funktion är särskilt viktig beträffande de ofta förekommande
fallen av vårdslöshet i trafik. I trafikmålen är det dessutom av väsentlig
betydelse att kunna tillgodogöra sig den allmänna kunskap och kännedom
som nämndemännen besitter. Dessutom är förhållandet i trafikmål ofta
det att den åtalade bestrider ansvar för brott. Det torde sannolikt stärka
tilliten till domstolens oväld om den åtalade i sådant fall dömes icke av
ensam domare utan av domare jämte nämnd, så mycket mer som en
fällande dom i mål om vårdslöshet i trafik icke blott medför straffpåföljd
utan ofta även återkallelse av körkort.

Då vi således anser att vårdslöshet i trafik fortfarande bör bedömas
av domare jämte nämnd förfaller jämväl det processuellt betingade kravet
att ta bort fängelsepåföljden ur straffskalan.

I sistnämnda motioner, 1:728 och 11:896, behandlas också frågan om
de föreslagna ändringarna i vägtrafikförordningen. I denna del uttalar
motionärerna.

Ytterligare en ändring i propositionen är enligt vår mening önskvärd.
Bland de trafikförseelser vilka föreslås kunna föranleda ordningsbot märkes
omkörning av fordon på eller strax före övergångsställe. Denna förseelse
är i många fall av den beskaffenheten att den inte lämpar sig för
ordningsbotssystemet. Sådan omkörning torde som regel utgöra vårdslöshet
i trafik och det är enligt vår mening olämpligt att den blir föremål
blott för ordningsbotspåföljd.

Föreläggande av ordningsbot

Beträffande kommitténs förslag och remissyttrandena torde utskottet
få hänvisa till s. 54—78 i propositionen.

Departementschefen anför i denna del följande.

I det föregående har jag berört att polisen, åklagarna och domstolarna
har fått starkt ökande arbetsbelastning till följd av framför allt trafikförseelsernas
tilltagande antal. Jag framhöll i det sammanhanget bl. a. det angelägna
i att tillgänglig personal inom rättsvården utnyttjas effektivt och att
möjligheterna till förenklingar i handläggningsformerna tas till vara.

När förenklingsfrågorna aktualiseras, riktas av självklara orsaker uppmärksamheten
särskilt på ordningsförseelsernas handläggning. Beivrandet
av sådana förseelser bör kunna ske i tämligen summariska former och även
utan medverkan av domstol och åklagare (jfr LJU 1958: B 13 s. 18). Exempel
i utländsk rätt har också givit belägg för att en sådan ordning har kunnat
genomföras med gott resultat.

I vårt land har ett reformarbete i sådan riktning inletts genom den år
1960 antagna lagen om parkeringsbot. Förfarandet innebär att polisman
eller trafikövervakare genom en skriftlig anmaning framställer krav på
schablonmässigt fastställd parkeringsbot och att den enskilde kan få saken
utagerad genom att betala boten.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Redan under förarbetena till parkeringsbotslagen höjdes röster för att ett
likartat polisbötesförfarande — ehuru utan den anonymitet för
den skyldige som utmärker parkeringsbotssystemet — borde kunna användas
också i fråga om andra ordningsförseelser.

När nu trafikmålskommittén har lagt fram ett förslag till lag i ämnet,
anser jag tiden vara mogen att från mera allmänna synpunkter än dem
som var aktuella vid 1960 års partiella reform pröva frågan om införande
av ett polisbötessystem med vidsträcktare tillämpningsområde. Med polisbötessystem
avser jag därvid ett förfarande som går ut på att en polisman
förelägger den som har begått en förseelse ett bötesstraff till godkännande
och att den enskilde har möjlighet att få saken slutligt avgjord genom godkännande
i ena eller andra formen. Ett system av denna art har inte satts i
fråga annat än för förseelser av utpräglat ordningsmässig karaktär, nämligen
förseelser för vilka inte är stadgad annan påföljd än böter omedelbart i
penningar.

Några betänkligheter torde inte kunna anföras mot en ordning som innebär
att frågor om straffansvar, så länge det rör sig om lindrigare brottslighet,
får sitt slutliga avgörande utan att domstol medverkar. En sådan ordning
har vi redan i strafföreläggandeinstitutet. Ett polisbötessystem skulle
inte innebära annat än att en viss del av de förseelser som nu faller inom
tillämpningsområdet för strafföreläggande — och därmed inom det område
som åklagarna slutligt svarar för — överförs till polisens handläggningsområde.

Fråga är då om det skulle vara oförenligt med polisens uppgifter och
ställning att polismän får utöva vad som företer vissa likheter med dömande
verksamhet. Under remissbehandlingen har från några håll anförts betänkligheter
i detta avseende. Med anledning härav vill jag framhålla att
det inte är fråga om att eu polisman skall gå in på någon prövning när den
enskilde har annan mening i skuldfrågan eller i fråga om straffmätningen.
Polismannen konstaterar bara att som han har uppfattat saken förseelse av
visst slag har blivit begången. I anslutning därtill inhämtar han av fastställd
straff taxa vilket bötesstraff som skall följa på sådan förseelse. Konstaterandet
att förseelsen föreligger är knappast annorlunda beskaffat än den bedömning
som en polisman gör när han beslutar att upprätta rapport angående
en överträdelse eller beslutar att meddela rapporteftergift. Det kan tillläggas
att vi redan genom parkeringsbotslagen har tagit steget att tillägga
polisman en »dömande» uppgift i den bemärkelse som här är i fråga. De
goda erfarenheterna av parkeringsbotsförfarandet visar att det inte finns
anledning att från nu aktuella synpunkter tveka att gå vidare på den inslagna
vägen. Det bör tilläggas att de principiella gränserna för polisens
uppgifter inte kan anses bli rubbade, om polisen tilläggs sådana åligganden
som kan komma i fråga inom ett polisbötessystem. Uppgifter av sådan
art får, lika väl som polisens funktioner enligt parkeringsbotslagen, anses

28 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

falla inom ramen för polisens huvuduppgift att upprätthålla ordning och
säkerhet (jfr prop. 1964: 101 s. 51, 77 och 94).

En annan fråga av principiell betydelse är om polismännen har de kvalifikationer
som behövs för att handha ett polisbötessystem. Man har all anledning
att utgå från att den svenska poliskåren inte har sämre förutsättningar
att tillämpa ett sådant förfarande än polismän i andra länder, där
man med framgång har infört systemet i ena eller andra utformningen.
Man kan vidare peka på att de svenska polismännen redan enligt gällande
ordning i flera avseenden har anförtrotts uppgifter som inte gärna kan
anses mindre krävande och kvalificerade än de uppgifter som allmänt sett
kan komma i fråga i ett sådant system. Kommittén har nämnt flera exempel
på detta. Emellertid är frågan om kvalifikationerna självfallet beroende
på vilket tillämpningsområde ett polisbötessystem erhåller och vilken
utbildning som anordnas för polismännen beträffande ett nytt sådant
system. Men redan det hittills sagda torde berättiga till omdömet att det
inte finns anledning att tro annat än att den svenska poliskåren är vuxen att
efter vederbörliga förberedelser handha ett sådant förfarande.

En annan allmän synpunkt, som har förts fram i en del remissyttranden,
avser att ett system av detta slag befaras kunna medföra att förhållandet
mellan allmänheten och polisen skulle försämras. De antaganden och synpunkter
som har anförts i dessa yttranden är emellertid inte av den art eller
tyngd att de motiverar att vi bör avstå från att i praktiken pröva ett polisbötessystem.
En annan sak är att man om ett sådant system införs bör
söka undvika former som är ägnade att hos allmänheten skapa irritation
gentemot polisen.

De mera allmänna synpunkter som jag nu har anfört leder till slutsatsen
att det enligt min mening inte finns fog för principiella betänkligheter mot
att införa ett polisbötessystem på ett vidare område än det som vi hittills
har prövat genom parkeringsbotsförfarandet.

Bland de skäl som talar för ett polisbötessystem har jag redan nämnt det
angelägna i att handläggningsformerna förenklas i de mer bagatellartade
brottmålen. Genom ett sådant förfarande kan åklagarmyndigheterna avlastas
göromål av ganska betydande omfattning. Även för polisen kan det
medföra lättnader genom att tidsödande rapportskrivning bortfaller och
ansvarsfrågan kan bli utagerad på ett snabbt och enkelt sätt. För de enskilda
framstår det säkerligen också regelmässigt som en stor fördel att få
en möjlighet att efter en förseelse kunna klara upp sitt mellanhavande
med det allmänna fortast möjligt. Vidare kan kravet på att beivrande skall
ske snarast efter det en förseelse har blivit begången särskilt väl tillgodoses
inom ramen för ett förfarande av den art som här har diskuterats. Jag
anser därför starka skäl tala för att man bör söka införliva ett polisbötessystem
med vår rättsordning.

Trafikmålskommitténs förslag om eft sådant system har i huvudsak föl -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 29

jande innebörd. Polisman får rätt att förelägga den som begår en förseelse
ett bötesstraff till godkännande. Föreläggandet meddelas i omedelbart samband
med förseelsen eller senare. Bötesbeloppets storlek bestäms enligt taxa
som har fastställts av RÅ eller, efter dennes förordnande, av statsåklagare.
Den felande kan, om han så önskar, antingen omedelbart eller efter viss betänketid
godkänna den förelagda boten. Föreläggandet kan godkännas skriftligen
eller, i vissa fall, genom betalning. Förfarandets tillämpningsområde
begränsas i princip till förseelser, för vilka inte är stadgad annan påföljd
än böter omedelbart i penningar. Inom denna ram skall Kungl. Maj :t äga
bestämma vilka typer av förseelser som får beivras genom denna handläggningsform.
Kommittén har närmare övervägt endast trafik- och fylleriförseelser
och kommit till slutsatsen att förfarandet bör användas vid förseelser
av detta slag. Det föreslagna institutet har av kommittén benämnts
ordningsföreläggande. För påföljden föreslås benämningen ordningsbot.

Dessa huvudlinjer i kommitténs förslag har så gott som genomgående
godtagits av remissorganen. Det fåtal remissinstanser, som har avstyrkt
förslaget, har främst åberopat sådana principiella betänkligheter som jag
nyss har behandlat och inte har funnit utgöra hinder för ett polisbötessystem.

Till de för förslaget grundläggande principfrågorna, som har föranlett
viss diskussion under remissbehandlingen, hör avgränsningen av t i 11-lämpningsområdet. Som har nämnts föreslås förfarandet kunna
bli tillämpligt endast vid brott för vilka inte är stadgad annan påföljd än
böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter. En sådan avgränsning
finner jag naturlig och riktig, eftersom man därigenom säkerställer
att inte annat än utpräglat ordningsmässiga förseelser kan komma att behandlas
i sådan förenklad ordning. Inom den ramen bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att bestämma de typer av förseelser på vilka förfarandet skall
bli tillämpligt. En sådan ordning gör det möjligt att i ett inledningsskede
pröva förfarandet på ett begränsat antal förseelsetyper, varvid man kan
samla och tillgodogöra sig erfarenheter av systemet. Förberedelse- och utbildningsarbetet
kan också bli enklare, om systemet prövas i mindre skala i
en första etapp.

Behörighet att utfärda föreläggande skall enligt förslaget tillkomma
polisman. Kommittén har dock förutsatt att närmare bestämmelser i
vilken utsträckning polismän i olika tjänsteställningar skall få utfärda föreläggande
för förseelser av olika slag skall meddelas i administrativ ordning.
I flera remissyttranden har anförts synpunkter av innebörd att det bör göras
viss differentiering så att förseelser som inte är av det enklaste slaget
blir handlagda av polismän med särskilda kvalifikationer. Dessa synpunkter
anser jag beaktansvärda. Särskilt vill jag framhålla betydelsen av att
bara polismän som har fått utbildning för uppgiften tilläggs behörighet.
Vidare ansluter jag mig till uppfattningen att behörigheten bör kunna göras
olika för polismän i olika tjänsteställning.

30 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Straff mätning i egentlig mening skall enligt kommittéförslaget inte
ankomma på polismännen. RÅ eller i vissa fall statsåklagare skall fastställa
fixa bötesbelopp för de förseelsetyper som kan beivras enligt den
förenklade ordningen. Införande av en sådan straffbestämning efter schablon
har i regel inte mött invändningar under remissbehandlingen. Tvärtom
har det från en del håll ansetts som ett viktigt moment i det föreslagna
systemet att någon skönsmässig bedömning i fråga om straffets storlek
inte ankommer på polisman. För egen del anser jag att det är en väsentlig
praktisk fördel med straffbestämning enligt fasta taxor på detta område.
Man undviker därmed risker för oenhetlighet i straffmätningen. Vidare
vinns att polismännen vid mellanhavande med enskilda inte behöver ingå
i diskussioner om straffets avvägning utan kan hänvisa till den fastställda
taxan.

Emellertid har spörsmålet om straffmätning enligt schablon också andra
aspekter. En synpunkt som kommittén har anfört avser att ett schablonmässigt
fastställt bötesstraff måste ta sikte på normalfallet inom varje
typ av förseelser. Föreligger någon omständighet, som gör att ett konkret
fall klart skiljer sig från normalfallet, bör enligt kommitténs mening saken
inte behandlas genom ett summariskt polisbötesförfarande utan hänskjutas
till prövning i annan ordning, där straffmätning kan ske under
beaktande av föreliggande särskilda förhållanden. Denna princip har vunnit
gillande under remissbehandlingen och även jag ansluter mig därtill.

En särskild fråga i detta sammanhang är om återfall skall anses vara
en sådan omständighet som bör utesluta handläggning inom det föreslagna
systemets ram. Här kommer man in på en avvägningsfråga. Det kan hävdas
att en återfallssituation principiellt sett bör beaktas och ofta föranleda
förhöjt straff. Men det är också uppenbart att en sådan ordning skulle omintetgöra
den snabbhet och de praktiska fördelar i övrigt som följer med
ett polisbötessystem. Det skulle bli nödvändigt för polisen att med hjälp av
lokala eller centrala register efterforska, om varje misstänkt tidigare har
gjort sig skyldig till en likartad förseelse. Kommittén har ansett att man
inom ett polisbötessystem bör kunna lämna därhän om återfall är för handen.
Förutom praktiska skäl har därvid åberopats att man redan nu i rättstillämpningen
på åtskilliga håll inte beaktar om återfall föreligger. Kommitténs
synpunkter har vunnit stor anslutning vid remissbehandlingen och
bara från några håll har viss tveksamhet uttalats.

Vill man nå de praktiska fördelar som kan följa med ett polisbötessystem,
måste man enligt min mening ta konsekvensen att handläggningen får en
summarisk prägel, där utrymme inte ges att beakta förhållanden som inte
kan konstateras vid handläggningstillfället. Med hänsyn till att återfall
vid ordningsförseelser — om sådant i praktiken alls beaktas — oftast torde
föranleda en jämförelsevis ringa straf förhöj ning anser jag att man utan
större betänkligheter kan acceptera denna konsekvens. Detta betyder dock

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 31

inle att återfallssituationer aldrig bör beaktas när det gäller ordningsförseelser.
Blir det för de trafikövervakande polismännen känt att en person gång
på gång sätter sig över gällande bestämmelser bör detta vid ny förseelse föranleda
rapport i och för åtal (jfr prop,. 1960: 175 s. 84).

Kommitténs förslag innebär inte att någon förändring skall ske när det
gäller anteckningar i körkortsregistret. Det bötesstraff för trafikförseelser
som avses förekomma vid det föreslagna ordningsföreläggandeinstitutet
skall alltså föranleda anteckning i registret på samma sätt som
nu sker när motsvarande förseelser beivras genom strafföreläggande. Jag
anser i likhet med flera remissinstanser att det är av värde att denna ordning
behålls. Den preventiva effekten av beivrandet skulle försvagas, om
registreringen upphörde.

Kommittén har föreslagit att utfärdandet av ett föreläggande skall
kunna ske såväl i omedelbart samband med förseelsen som senare. Detta
har i stor utsträckning godtagits under remissbehandlingen. Några remissinstanser
har dock hävdat att föreläggandet bör utfärdas bara vid en direkt
kontakt mellan den misstänkte och polismannen, men det finns andra
som har förordat att föreläggandet i allmänhet skall översändas till den
misstänkte med posten. Enligt min mening är det från både praktiska och
psykologiska synpunkter önskvärt att ett föreläggande utfärdas så snart
som möjligt efter förseelsen och i den misstänktes närvaro. Därigenom
kan eventuella missförstånd klaras upp omgående. Vidare är det av värde
att den som är medveten om sin överträdelse genast ställs inför påföljden
av sin handling. En omedelbar handläggning bör alltså vara normalfallet.
Det kan emellertid föreligga hinder för en sådan handläggningsordning,
exempelvis i det inte ovanliga fallet att utredningen fullbordas vid en tidpunkt
när den misstänkte inte är tillstädes. Man bör därför inte utesluta
möjligheten för polisen att i sådana fall, om praktiska hänsyn talar härför,
tillställa den misstänkte föreläggandet med angivande av viss frist för
den misstänkte att ta ställning till föreläggandet.

Kommittén har föreslagit att godkännande skall kunna ske skriftligen
eller i vissa fall enbart genom betalning av det förelagda bötesbeloppet.
Med få undantag har detta godtagits av remissinstanserna. Jag ansluter
mig också till en sådan ordning, varvid jag dock vill erinra om att, som
jag nyss har sagt, huvudregeln bör vara alt handläggningen skall slutföras
i direkt anslutning till att förseelsen uppdagas och i den misstänktes närvaro.
Utrymmet för godkännande enbart genom betalning blir därigenom
begränsat.

Frågan om sättet för betalning av förelagt bötesbelopp har
kommittén ansett böra — i likhet med vad som gäller för strafföreläggande
—• lösas genom bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj:t. Kommittén
har förutsatt att förfarandet inte skall bindas vid något visst sätt för
betalning. Den enskilde bör enligt kommittén, särskilt i samband med stör -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

re trafikkontroller, beredas möjlighet att betala omedelbart. Ett betydande
antal remissorgan har emellertid med skärpa framhållit att betalning inte
bör ske omedelbart på gatan till den enskilde polismannen. I andra yttranden
hävdas däremot, med åberopande framför allt av den preventiva betydelsen
av omedelbar betalning, att möjligheten till sådan betalning inte
bör lämnas oförsökt. De remissinstanser, som har haft erinringar mot en
omedelbar betalning, gör huvudsakligen gällande att ett sådant förfarande
skulle försämra polisens förhållande till allmänheten och medföra uppbördstekniska
komplikationer.

För egen del vill jag — i anslutning till vad jag tidigare har anfört —
betona att det är betydelsefullt att förfarandet anordnas så, att polisens
förhållande till allmänheten inte försämras. De farhågor som i detta avseende
har uttalats särskilt från polishåll bör inte lämnas obeaktade. Jag
är därför inte beredd att f. n. förorda en ordning som innebär att den enskilde
polismannen tar emot betalning. En sådan ordning skulle f. ö. föranleda
åtskilliga uppbördstekniska och redovisningsmässiga problem. Eftersom
det i allmänhet inte innebär någon större olägenhet för den enskilde
att betala in böterna på ett postgirokonto, bör en sådan betalningsform
vara det normala. Om dessutom andra betalningssätt kan komma i fråga
— t. ex. på en polisstation eller till särskild tjänsteman vid större trafikkontroller
— får bedömas, när mera ingående undersökningar av organisatorisk
natur har verkställts. En arbetsgrupp inom justitiedepartementet arbetar
med organisatoriska spörsmål bl. a. avseende anordnandet av uppbörden
av parkeringsbot och strafföreläggandeböter samt uppbörden inom
ett system av den typ som nu är i fråga. Uppmärksamhet ägnas därvid bl. a.
åt frågan om det är möjligt att utnyttja automatisk databehandling för att
få ett enkelt och effektivt uppbörds-, redovisnings- och kontrollsystem. Hur
betalnings- och uppbördsfrågorna närmare skall lösas tordq med hänsyn
till det anförda böra lämnas öppet t. v. Detta synes ej hindra att man nu
tar ställning till ett polisbötessystem som sådant, eftersom de nämnda frågorna
är av den art att de torde kunna regleras genom bestämmelser av
Kungl. Maj :t.

I kommitténs förslag förutsätts att föreläggande beträffande vissa slag
av förseelser skall underställas åklagare för prövning. Som exempel
nämns fylleri, eftersom sådan förseelse ofta ger anledning till åtalsprövning
enligt 57 § nykterhetsvårdslagen. Förslaget i denna del har mött
invändningar i ett stort antal remissyttranden. Enligt bl. a. RÅ:s mening
står ett sådant underställningsförfarande i strid med den tankegång som
är grundläggande för ett polisbötessystem, nämligen att vinna en omedelbar
och snabb repression på ordningsförseelser. Jag delar denna uppfattning.

Enligt kommitténs förslag skulle i viss utsträckning även frågor om
förverkande och annan sådan särskild rättsverkan

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

kunna handläggas inom ramen för polisbötessystemet. En del remissinstanser
har dock anfört betänkligheter mot förslaget i den delen. Jag finner denna
kritik vägande. Åtminstone till en början synes därför frågor om förverkande
och annan sådan särskild rättsverkan böra hållas utanför polisbötessystemet.
Uppkommer sådan fråga, får handläggningen alltså även i
fortsättningen ankomma på åklagare, varvid strafföreläggande kan bli aktuellt.

På ett område kan dock starka praktiska skäl tala för att förverkande
bör kunna upptas inom ramen för det föreslagna systemet, nämligen om
detta görs tillämpligt på ringa varusmuggling, varvid i så fall tjänstemän
inom tullverket skulle handha handläggningen. Generaltullstyrelsen har
förordat att systemet, inbegripet förverkande, skall få tillämpas på detta
område. Innan ställning tas till denna fråga behövs dock ytterligare utredning.

Av det anförda framgår att jag förordar att ett polisbötessystem införs
enligt de grundläggande principerna i kommitténs förslag men med några
undantag och modifikationer. Detta kräver lagstiftning. Lagreglerna
torde lämpligen böra sammanföras i en särskild lag. I enlighet härmed har
förslag till lag i ämnet upprättats inom justitiedepartementet. Beträffande
övervägandena i skilda detaljfrågor får jag hänvisa till specialmotiveringen
i det följande.

Några synpunkter beträffande huvudsakligen begreppsmässiga spörsmål
bör dock lämpligen beröras redan i detta sammanhang. Kommittén har
som nämnts föreslagit att det bötesstraff som skall föreläggas genom polismans
föreläggande kallas »ordningsbot». Visserligen är det här inte
fråga om en påföljd med sådana specifika drag som är utmärkande för parkeringsboten
och som gjorde det motiverat att införa en särskild benämning
för denna. Det straff som kommer i fråga vid ordningsföreläggande
är böter i vanlig mening och de allmänna reglerna om indrivning, förvandling
m. m. avses i princip vara tillämpliga, liksom också bestämmelserna
i 25 kap. brottsbalken. Emellertid anser jag ändå att särskilt psykologiska
skäl talar för kommitténs förslag att den påföljd som föreläggs av polisman
i summarisk ordning får en särskild benämning. Därigenom klargörs för
allmänheten att det vid denna handläggningsform är fråga om förseelser
av ordningskaraktär. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag att
påföljden skall kallas ordningsbot.

Det nya institutet är av processuell natur och kommittén har ansett att det
bör erhålla ett särskilt namn, nämligen ordningsföreläggande. Denna benämning
har under remissbehandlingen utsatts för viss kritik från språkliga
synpunkter. Kritiken kan inte anses oberättigad. Vad som föreläggs är en
påföljd och strängt taget borde man därför tala om ordningsbotsföreläggande.
Det kortare uttrycket ordningsföreläggande har dock sedan kommitté 3

Bihang till riksdagens protokoll l''J6G. 9 samt. 1 avd. Nr SS

34 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

betänkandet framlades hunnit vinna viss hävd och jag anser det godtagbart
som teknisk term. Det är praktiskt att ha en sådan term som kan beteckna
både den handling polismännen skall utfärda och det processuella institutet.
Jag anser dock inte att uttrycket bör tas upp i lagtexten.

Vidare har kommittén i sitt förslag till lagtext använt benämningen »förseelse»,
uppenbarligen i syfte att markera att lagen gäller lindrigare brottslighet.
Någon fast uppfattning om vilka brott som bör hänföras till förseelsernas
grupp har vi dock inte i svensk rätt. Jag anser därför att man i
lagtexten bör knyta an till brottsbalkens begrepp och använda termen brott.

Som redan bär berörts innebär förslaget att Kungl. Maj :t bemyndigas
att bestämma vilka typer av brott som skall kunna beivras genom ordningsföreläggande.
Urvalet skall ske inom den ram som följer av att lagen
avses gälla bara förseelser belagda med böter omedelbart i penningar,
dock ej normerade böter. Vilken omfattning ett sådant förordnande kan
komma att få är självfallet för tidigt att uttala sig om. Jag har dock redan
nämnt att förfarandet till en början bör prövas i mindre skala och i fråga
om ett begränsat antal förseelsetyper. Lämpligen kan man därvid börja
med försöksverksamhet i ett antal polisdistrikt. Lagen bör följaktligen innehålla
bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att i ett övergångsskede
meddela förordnanden som är lokalt begränsade.

På längre sikt är dock en generell tillämpning av lagen avsedd och det
kan beroende på erfarenheterna under den första tiden komma i fråga
att undan för undan utsträcka lagens tillämpning till nya förseelsetyper.

I dagens läge synes det mest angeläget att den nya lagen vinner tillämpning
på sådana trafikförseelser inom penningbotsområdet som har hög
frekvens. Detta är en förutsättning för att de åsyftade arbetslättnaderna
skall uppnås. Strävandena bör därför inriktas på att snarast möjligt få
med sådana förseelser som enligt erfarenheten oftast uppdagas vid polisens
trafikövervakande verksamhet. Erfarenheterna från trafikkontrollerna
är här av särskilt värde. I betänkandet (s. 203) har upptagits en statistik
som närmare belyser vilka förseelser som är särskilt vanliga. Enligt
min mening är det uteslutet att, som några remissinstanser har ifrågasatt,
från ordningsbotsområdet undanta förseelser i den rörliga trafiken.
En av fördelarna med det nya systemet är ju att man i trafiksäkerhetens
intresse kan tillgodose önskemålet om en snabb beivran. Just snabbheten
i ingripandet mot och beivrandet av trafikförseelser är uppenbarligen
ägnat att medverka till förbättrad trafikdisciplin och därmed ökad trafiksäkerhet.

Under remissbehandlingen har vidare anförts exempel på förseelser,
som kan vara särskilt farliga från trafiksäkerhetssynpunkt och som av
den anledningen möjligen borde undantas från ordningsbotssystemets tilllämpningsområde.
Bl. a. har nämnts förande av bil med bristfällig styrinrättning
eller dåliga bromsar, vändning på motorväg och hastighets -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

överträdelser av den art att fråga kan uppkomma om överträdelsen inte bör
bedömas som vårdslöshet i trafik. Dessa påpekanden är otvivelaktigt dikterade
av omsorg om trafiksäkerheten och farhågor att förseelserna kan
komma att bli för milt behandlade inom ramen för ett summariskt ordningsbotssystem
med fasta strafftaxor. Emellertid vill jag peka på att standardstraffet
för den ena och andra förseelsen självfallet kommer att bestämmas
med hänsyn till förseelsens typiska farlighet. Vidare är att märka att
enligt mitt förslag användningen av penningböter är mer begränsad än enligt
kommittéförslaget.

Vidare vill jag understryka vad jag tidigare har sagt om att schablonstraffet
enligt sakens natur tar sikte på normalfallet inom varje förseelsetyp.
Om ett konkret fall avviker härifrån — t. ex. att en hastighetsöverträdelse
är påfallande grov eller ett utrustningsfel på en bil visar höggradig
brist på ansvar i fråga om egen och andras säkerhet i trafiken —
skall ordningsföreläggande inte användas utan saken gå till åklagares
prövning i vanlig ordning, så att straffet kan sättas i relation till förseelsens
svårhetsgrad i det särskilda fallet. Detsamma gäller naturligtvis om
ansvar för vårdslöshet i trafik kan komma i fråga. Detta är ett betydelsefullt
moment i det föreslagna systemet och det bör kraftigt understrykas
vid utbildningen och i andra sammanhang när det nya systemet förs ut
i praktiken.

Jag vill tillägga att sådana bedömningar som nyss har berörts redan nu
i realiteten verkställs av polismännen i viss utsträckning, nämligen när
de avgör hur omfattande rapport angående en trafikförseelse skall göras.
Betraktas förseelsen som jämförelsevis lindrig, brukar rapporterna oftast
göras helt summariska. Fylligare rapporter med detaljer, som kan ge åklagaren
ett egentligt underlag för en bedömning om vårdslöshet i trafik föreligger
eller om av annat skäl en särskilt sträng bestraffning är motiverad,
torde i regel upprättas endast när polismannen själv har funnit förseelsen
allvarlig.

Vad gäller frågan om fylleri skall kunna beivras genom ordningsföreläggande
anser jag det inte otänkbart att det organisatoriskt går att ordna
så, att man vid polisdistrikten snabbt kan få upplysning från centralt register
huruvida beträffande viss person föreligger sådant förhållande att
särskild åtalsprövning enligt 57 § nykterhetsvårdslagen bör ske. Därmed
skulle det i och för sig bli möjligt att låta ordningsföreläggande komma till
användning beträffande fylleri i sådana fall där det har konstaterats att
sådan prövning inte kommer i fråga. Emellertid bör också beaktas att frågan
om samhällets åtgärder beträffande berusade personer som har omhändertagits
på allmän plats f. n. är under utredning. Frågan om möjligheten
för och behovet av att tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser
anser jag därför böra övervägas först i senare sammanhang.

Kommande erfarenheter kan göra det befogat att utsträcka det nya in -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

stitutets användning till åtskilliga andra typer av förseelser inom penningbotsområdet.
Närmare överväganden härom finns det dock inte anledning
att gå in på i nuvarande läge.

Motioner. I motionerna 1: 727 och II: 897 behandlas även frågan om
ordningsbot. Motionerna har i denna del följande innehåll.

Det har sedan gammalt varit en ledande princip i svenskt rättsväsende
att frågan om straffpåföljd skall prövas av domstol. Från denna regel
skedde som bekant ett viktigt undantag när man på sin tid i 48 kap. rättegångsbalken
införde institutet strafföreläggande, enligt vilket åklagare
fick behörighet att i viss begränsad omfattning skriftligen förelägga den
misstänkte ett bötesstraff. Om föreläggandet godtogs, behövde således
någon förhandling inför domstol inte förekomma.

Nu innebär förslaget till lag om föreläggande av ordningsbot att man
vill gå ett steg längre och anförtro åt polisman att bestämma straffpåföljden
vid ett trafikbrott. Såsom det redovisas i propositionen har antalet
trafikförseelser ökat i sådan grad att det är nödvändigt att söka
finna nya enklare former för beivrande av det stora antalet ordningsförseelser.
Annars blir rättsväsendet alltför betungat av dessa förseelser av
främst ordningskaraktär.

Det torde sålunda av praktiska skäl blir nödvändigt att i princip godtaga
det föreslagna institutet föreläggande av ordningsbot i förhoppning att
den snabba reaktionen från trafikpolisens sida skall visa sig kunna bidraga
till att främja trafiksäkerheten. Å andra sidan är det utomordentligt
angeläget — när det här gäller en nyhet i vår rättsordning — att man går
fram med största varsamhet och skapar garantier för att det förenklade
förfarandet inte inverkar menligt på rättssäkerheten. Det är vidare av synnerlig
vikt att befogenheten ges endast åt polispersonal med tillräcklig utbildning
och erfarenhet, samt att befogenheten utövas på sådant sätt att
trafikant icke utsättes för otillbörlig påtryckning.

För att skapa garantier för att föreläggandet av ordningsbot handhaves
på ett för rättssäkerheten betryggande sätt bör därför

dels av Kungl. Maj :t uppställas bestämda krav i fråga om utbildning
och dokumenterad lämplighet beträffande den polispersonal, som får ge
föreläggande av ordningsbot,

dels i instruktioner och vid utbildning av polispersonal kraftigt inskärpas
att den misstänkte icke får utsättas för obehörig påtryckning i
syfte att förmå honom att godtaga föreläggandet ■— något som ju kan framställas
som förmånligt av bekvämlighetsskäl.

Förfarandet med föreläggande av ordningsbot medför besvärliga komplikationer
så snart en trafiköverträdelse medför skada på person eller egendom,
för vilken vederbörande kan begära ersättning att betalas av den
som varit vållande till skadan eller av hans försäkringsgivare. I alla sådana
fall kan ju ett godtagande av polismans föreläggande av ordningsbot
tolkas som ett erkännande och åberopas, när sedan ersättningskravet
framställs. Den som godtog polismannens föreläggande hade säkert inte
förstått att godkännandet kunde få sådana konsekvenser för ersättningsfrågan,
som i regel för vederbörande är av större betydelse än den begränsade
utgiften i form av böter.

Den här framförda synpunkten har i viss mån beaktats i förslaget genom

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år J966

att det i 3 § stadgas att föreläggande får icke utfärdas om det föreligger anledning
att antaga »att talan om enskilt anspråk kommer att föras». Men
det kan ju ofta vara svårt att redan på olycksplatsen få klarhet i frågan
om det inträffade kommer att ge anledning till ersättningskrav från den
ena eller andra sidan. Därför vore det riktigare att begränsa användningen
av föreläggande av ordningsbot till sådana tillfällen, då någon skada till
person eller egendom icke uppkommit genom trafikförseelsen och således
ett föreläggande av ordningsbot icke kan medföra komplikationer för ett
senare framställt anspråk på ersättning. En bestämd rågång skulle med
andra ord dragas upp mellan å ena sidan trafikförseelser utan samband
med skada på person eller egendom, samt å andra sidan trafiköverträdelser,
som medfört skada och kan ge anledning till tvist om ersättning. Förslaget
skulle i detta syfte behöva ändras därhän att undantaget i 3 § skulle avse
alla fall, där talan om enskilt anspråk kan föras.

Parkeringsbotslagen

Beträffande gällande rätt, kommitténs förslag och remissyttrandena, får
utskottet hänvisa till s. 87—-95 i propositionen.

Departementschefen anför i denna del följande.

Parkeringsbotslagen har nu tillämpats i över fem år. Erfarenheterna av
systemet har i huvudsak varit goda. Förfarandet har varje år vidgats till att
avse nya polisdistrikt. Särskilt polisen och åklagarna har genom denna
handläggningsform fått en värdefull arbetslättnad. Det bör emellertid nämnas
att det fortfarande i vissa fall när parkeringsboten ej har blivit betald
efter anmaning krävs ett betydande utredningsarbete för att fastställa vem
som har gjort sig skyldig till den aktuella parkeringsförseelsen.

Parkeringsbotslagen är konstruerad så, att lagen genom förordnande av
Kung], Maj :t kan göras tillämplig beträffande sådan överträdelse av föreskrift
rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av fordon
som inte är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar. I det
föregående har föreslagits att vissa parkeringsförseelser, som nu är belagda
med dagsböter och av den anledningen f. n. faller utanför parkeringsbotslagens
tillämpningsområde, skall straffas med penningböter. Denna ändring
i straffskalan bör emellertid inte utan vidare föranleda att alla de berörda
parkeringsförseelserna skall kunna beivras enligt parkeringsbotslagen. Detta
är en fråga som bör särskilt övervägas under beaktande av parkeringsbotsförfarandets
natur.

Kommitténs förslag innebär att parkeringsbotslagens tillämpningsområde
skall vidgas att avse också sådana förseelser, som anges i 49 § 2 mom. första
stycket vägtrafikförordningen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i det övervägande antalet yttranden. Åtskilliga remissinstanser har
emellertid avstyrkt förslaget. Vidare bar vissa remissorgan förordat en
mindre omfattande vidgning av institutet än vad kommittén har föreslagit.

I elt par remissyttranden hävdas däremot en motsatt uppfattning, dvs. att

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

parkeringsbotslagen bör erhålla en mera vidsträckt tillämpning än kommittén
har förordat.

De erinringar, som har framförts mot kommitténs förslag, har genomgående
grundats på den uppfattningen att parkeringsbotslagen genom en
vidgad tillämpning skulle komma att omfatta förseelser av sådan svårhetsgrad
att de inte lämpar sig för handläggning genom det förenklade förfarandet.
I detta sammanhang har flera remissorgan särskilt framhållit att parkeringsbot
medför anonymitet. En följd av detta är bl. a. att en parkeringsförseelse
som har beivrats med tillämpning av systemet inte kan antecknas
i körkortsregistret. Detta försvagar enligt dessa remissorgan den preventiva
betydelsen av ingripandet.

Jag kan för egen del i viss mån ansluta mig till den kritik som har framförts
mot kommittéförslaget. I likhet med ett stort antal remissinstanser
anser jag således att förseelser mot 49 § 2 mom. första stycket b), dvs. parkering
i skarp kurva och på backkrön, inte sällan utgör en sådan fara för
trafiksäkerheten och är av så kvalificerad natur att parkeringsbot inte bör
användas. Även beträffande stannande eller uppställning på motorväg —
49 § 2 mom. första stycket a) — anser jag att man kan hysa berättigad tvekan
om förseelserna är lämpade att beivras genom parkeringsbotsförfarandet.

I detta sammanhang vill jag också instämma i ett uttalande av JK om att
parkeringsbot inte bör användas i sådana fall då avgörandet inte kan anförtros
särskilda trafikövervakare. Institutet bör följaktligen med hänsyn till
att dessa övervakare får begränsad utbildning omfatta endast förseelser som
är lätta att bedöma. Detta förhållande utgör ett ytterligare skäl till försiktighet,
när det gäller att vidga parkeringsbotssystemet.

Av redovisad statistik får anses framgå att det framför allt är övriga förseelser
i 49 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen, dvs. parkering
vid vägkorsning, vägmärke, övergångsställe och filmarkering som förekommer
i något större antal. Det är således huvudsakligen beträffande dessa
förseelser som praktiska fördelar står att vinna genom ett förenklat förfarande
enligt parkeringsbotslagen.

De sistnämnda förseelserna kan möjligen anses vara något allvarligare
till sin typ än de parkeringsförseelser som redan nu omfattas av parkeringsbotslagen.
Skillnaden är emellertid inte större än att den på ett tillfredsställande
sätt kan beaktas inom ramen för institutet parkeringsbot.
Jag syftar här främst till möjligheten att differentiera parkeringsbotens
storlek. Vidare vill jag framhålla att en smidigare handläggningsform samtidigt
skapar utrymme för effektivare övervakning. Det torde vara självklart
att denna bör inriktas på de från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste
parkeringsförseelserna.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att lagen om parkeringsbot
ändras på sådant sätt att det blir möjligt att använda parkeringsbot även

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

i vissa fall då förfarandet f. n. inte är tillämpligt. Ändringen torde lämpligen
böra göras på det sättet att Kungl. Maj :t bemyndigas att — liksom nu gäller
beträffande lagens tillämpningsområde i geografiskt hänseende — meddela
förordnande vilka parkeringsförseelser som får beivras med stöd av lagen.
Som framgår av det förut anförda är det min uppfattning att en vidgad tilllämpning
av lagen bör genomföras så att förseelser enligt 49 § 2 mom. första
stycket c)—f) hänförs till parkeringsbotsområdet.

Slutligen har kommittén uttalat, att lagens tillämpning bör vidgas till
nya polisdistrikt, när detta är lämpligt från arbetsekonomisk synpunkt. I
samband härmed har kommittén förordat, att Kungl. Maj :t får möjlighet
att delegera rätten att besluta om lagens tillämplighet i geografiskt avseende.
Kommittén tänker sig att rikspolischefen skall besluta i dessa frågor.
Detta förslag har praktiskt taget genomgående lämnats utan erinran under
remissbehandlingen. Några remissorgan har t. o. m. ansett, att lagen utan
särskilt förordnande bör vara tillämplig i hela landet.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att så goda erfarenheter
nu har vunnits av systemet med parkeringsbot, att det är motiverat
att sprida systemet till alla orter där man kan vinna praktiska fördelar
av det. Det synes mig lämpligt att prövningen i detta avseende skall kunna
överlämnas till rikspolisstyrelsen, som har goda möjligheter att bedöma när
praktiska förutsättningar föreligger för systemets införande i ytterligare
polisdistrikt. Att generellt delegera denna prövning till rikspolisstyrelsen torde
dock böra komma i fråga först så småningom. Jag erinrar om att jag i
det föregående har föreslagit att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att
under ett övergångsskede bestämma i vilka polisdistrikt ordningsbotssystemet
skall tillämpas. Det är under detta övergångsskede önskvärt med en
viss samordning mellan de båda instituten. I regel torde nämligen organisatoriska
fördelar uppnås, om parkeringsbotslagen är tillämplig i de distrikt
där ordningsbotssystemet prövas.

Vad jag nu har föreslagit föranleder ändring i 1 § lagen om parkeringsbot.
Beträffande övriga ändringar i denna lag får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Strafföreläggande

Beträffande strafföreläggandets tillämpningsområde, kommitténs uttalanden
och remissyttrandena i denna del, får utskottet hänvisa till s. 97—
102 i propositionen.

Departementschefen uttalar härom följande.

Som förut har nämnts får strafföreläggande användas vid brott för vilka
stadgas endast bötesstraff. Emellertid gäller den begränsningen att straffföreläggande
inte får användas, om anledning förekommer att målsägande
<inns. Kommittén föreslår att den omständigheten att målsägande finns i

40 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

målet inte skall utgöra hinder mot strafföreläggande, om målsäganden har
förklarat att han inte ämnar föra talan om enskilt anspråk och han inte
heller av annan orsak fordrat att målet handläggs vid domstol.

Kommittéförslaget utgår från att målsäganden även i fortsättningen skall
ha samma befogenheter som f. n. i ansvarsdelen av ett brottmål och också
ha samma rätt att föra talan om enskilt anspråk i sådant mål. Den förändring
som åsyftas med förslaget gäller bara att om en målsägande inte vill
agera i någotdera av dessa avseenden, hinder inte skall föreligga att handlägga
målet i förenklad ordning genom strafföreläggande.

Principerna i förslaget har inte mött någon invändning under remissbehandlingen.
För egen del kan jag instämma i kommitténs uppfattning att
det förhållandet att målsägande finns inte bör påverka handläggningsformen
i ett brottmål, om målsäganden inte vill ta del i rättegången. Frågan är då
vilket underlag man skall ha för att få utgå från att målsäganden har denna
inställning i målet. Kommittén har i det avseendet förordat olika lösningar
för ansvarsdelen av ett mål och för skadeståndsfrågan.

Enligt kommitténs mening bör målsäganden självmant ge till känna, om
han vill biträda åtalet eller på annat sätt påverka ansvarsfrågans behandling.
Om han inte visar sådan aktivitet, skall det alltså enligt förslaget få
förutsättas att han är ointresserad av i vilken handläggningsform ansvarsfrågan
blir behandlad. Denna lösning har så gott som genomgående godtagits
under remissbehandlingen. För egen del anser jag att det inte kan
antas annat än det måste vara i rena undantagsfall som målsäganden —-när han inte har ersättningsanspråk — har ett verkligt intresse i frågan
vilken handläggningsform som kominer till användning för brottets beivrande.
Möjligheten av sådana undantagsfall kan inte motivera att de rättsvårdande
myndigheterna skall behöva efterforska, vilken inställning varje
målsägande har beträffande handläggningsformen. Jag vill tillägga, att det
är en helt annan sak att målsäganden kan ha ett berättigat intresse av att
få reda på om ett anmält brott inte föranleder beivran. Detta intresse får
dock anses tillfredsställande tillgodosett genom redan gällande bestämmelser
i 14 § förundersökningskungörelsen och 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken.

Vad angår målsägandens inställning i fråga om enskilt anspråk har
kommittén föreslagit, att undersökningsledare eller åklagare skall tillfråga
målsäganden, huruvida han ämnar före skadeståndstalan. I likhet med
flertalet remissinstanser anser jag detta vara en tillfredsställande ordning.

Jag anser följaktligen att kommitténs förslag till utvidgning av tillämpningsområdet
för strafföreläggande bör godtas. 48 kap. 1 § andra stycket
rättegångsbalken bör ändras i enlighet härmed. Vidare bör gälla att målsäganden,
innan strafföreläggande utfärdas, skall tillfrågas om man ämnar
föra talan om enskilt anspråk. Jag återkommer i specialmotiveringen
till frågan i vilken författning bestämmelse härom bör intas.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Några remissinstanser har hyst betänkligheter mot att ett vidgat tillämpningsområde
för strafföreläggande i enlighet med kommittéförslaget kan
medföra att strafföreläggande kommer till användning i vissa fall som enligt
dessa remissinstanser inte lämpar sig för beivran i sådan form. Bl. a.
har hävdats att domstolsbehandling i regel är lämpligare för sådana brott
som ringa misshandel och hemfridsbrott eller —- om fängelse utgår ur
straffskalan — sådan vårdslöshet i trafik som inte är av mindre allvarlig
beskaffenhet.

I anslutning till dessa synpunkter vill jag framhålla att det otvivelaktigt
kan förekomma fall där de formella förutsättningarna för strafföreläggande
föreligger men det ändå kan vara olämpligt att använda denna handläggningsform.
Åklagaren bör således innan han utfärdar ett strafföreläggande
bedöma om denna form för beivrande i det särskilda fallet är lämplig
eller inte. Detta är emellertid ingen nyhet, eftersom motsvarande bedömningsfrågor
kan förekomma redan med strafföreläggandeinstitutets nuvarande
tillämpningsområde. För egen del hyser jag inte några betänkligheter
mot att man även med ett vidsträcktare tillämpningsområde för
institutet anförtror åt åklagare att avgöra om ett mål är sådant att det bör
handläggas genom strafföreläggande eller om det på grund av sin allvarliga
beskaffenhet eller av annan särskild orsak bör hänskjutas till domstols
prövning. Med hänsyn till att det kan rymmas fall av helt olika beskaffenhet
inom en och samma brottstyp anser jag dock att några gränslinjer inte
kan anges på det sättet, att vissa brottstyper företrädesvis bör hänvisas till
domstolsbehandling och andra till handläggning genom strafföreläggande.

Motioner. I motionerna I: 727 och II: 897 aktualiseras frågan om målsägandes
ställning vid strafföreläggande. Motionärerna anför till stöd för
sitt yrkande i denna del.

Det kan vara riktigt att utvidga området för strafföreläggande, men
det synes riktigare att föreskriva att åklagaren skall göra sig underrättad
om att enskilda ersättningsanspråk är eller blir reglerade i godo, innan
strafföreläggande utfärdas. Annars kan ju målsägaren komma i efterhand
och plötsligt stå i den situationen att ansvarsfrågan är avklarad genom
strafföreläggande, trots att det enskilda anspråket är oreglerat med motparten
eller dennes försäkringsgivare. Visserligen har den som fordrar
ersättning möjlighet att föra särskild talan om sitt krav, men detta är en
betydligt besvärligare, dyrbarare och långsammare väg än att inträda som
målsägare i ett åklagarmål. Det måste därför vara riktigare att åklagaren
skall göra sig underrättad om att de enskilda anspråken är uppklarade,
innan ansvarsfrågan får prövas genom strafföreläggande.

Den i förslaget upptagna ändringen i 48 kap. 1 § rättegångsbalken
skulle eljest medföra en betydande försämring i den ställning, som målsägare
har vid trafikolycksfall enligt den nu gällande ordningen. Förenklingen
i förfarandet kan vara önskvärd, men synes inte rimligen höra ske
på bekostnad av målsägarens intressen, som vid trafikolyckor ofta kan
gälla betydande belopp.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 0 samt. 1 avd. Nr 33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Beträffande vissa frågor om godkännande av strafföreläggande och om
besvär får utskottet, såvitt avser gällande rätt, kommitténs förslag och
remissyttrandena hänvisa till propositionen s. 104—108.

Departementschefen uttalar i denna del följande.

Strafföreläggande skall enligt gällande rätt godkännas genom att den
misstänkte personligen skriftligen förklarar, att han godkänner föreläggandet.
Kommittén har föreslagit att strafföreläggande skall kunna godkännas
genom betalning i de fall då föreläggandet endast avser ett
visst bötesbelopp och det alltså inte är fråga om förverkande eller annan sådan
särskild rättsverkan. Remissinstanserna har med några undantag lämnat
förslaget utan erinran.

I det föregående har jag intagit ståndpunkten att ordningsföreläggande
bör kunna godkännas genom betalning. Även när det gäller strafföreläggande
torde det för den enskilde vara praktiskt att kunna godkänna ett
föreläggande enbart genom att betala böterna. Önskvärdheten av att få i
huvudsak likformiga regler beträffande det ena och det andra institutet talar
också till förmån för kommitténs förslag. Emellertid vill jag erinra om
vad jag förut har sagt beträffande det angelägna i att det nya ordningsbotssystemet
i inledningsskedet prövas i mindre skala så att man kan vinna
och tillgodogöra sig erfarenheter. Detta gäller bl. a. frågan om godkännande
genom betalning. Med hänsyn härtill anser jag, att ställning inte f. n. bör
tas till kommitténs förslag i den nu aktuella frågan. Det bör tilläggas att
frågan om godkännande av strafföreläggande genom betalning har samband
med det vidare spörsmålet, om det allmänt bör öppnas möjlighet att
godkänna strafföreläggande genom ombud. Detta spörsmål anser jag böra
övervägas i senare sammanhang när närmare utredning härom föreligger.

Vad angår kommitténs förslag om vissa ändringar i reglerna om besvär
över strafföreläggande vill jag i likhet med samtliga remissinstanser,
som har uttalat sig i frågan, förorda att handläggningen av dessa
besvärsmål flyttas från hovrätt till underrätt. En sådan ändring bör alltså
genomföras.

Kommittén föreslår vidare en förlängning av besvärstiden vid strafföreläggande
från en månad till ett år. Några remissorgan hävdar att tiden bör
vara längre medan andra remissinstanser uttalar att den bör vara kortare än
ett år. För egen del finner jag att kommitténs förslag är väl avvägt och jag
anser därför att lagändring bör ske i enlighet härmed.

Eftersom besvärsförfarandet sålunda enligt min mening bör ankomma på
underrätt, måste närmare övervägas vilka regler som bör gälla beträffande
handläggningen i underrätten. Denna fråga kommer jag att behandla i
specialmotiveringen.

I sammanhanget vill jag erinra om att besvärsproceduren vid ordningsbotssystemet
föreslås anknyta till de besvärsregler som skall gälla för straffföreläggande.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

På grund av vad jag nu har anfört beträffande besvärsförfarandet föreslår
jag vissa ändringar i 59 kap. rättegångsbalken. Beträffande ändringsförslagens
närmare utformning får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Ensamdomarkompetensen i brottmål

Kommitténs ställningstagande och remissyttrandena häröver återfinnes
på s. 109—116 i propositionen.

Departementschefen gör i denna del följande uttalande.

Enligt gällande regler är underrätt domför med en lagfaren domare utan
nämnd i brottmål, om målet rör endast ansvar för brott för vilket inte är
stadgat svårare straff än böter. En ytterligare förutsättning för att ensamdomare
skall vara behörig är att i målet inte förekommer anledning att målsägande
finns. Har skada uppkommit genom brottet, måste alltså nämnd
delta i prövningen oberoende av om ersättningstalan förs i målet eller inte.

Genomförs förslaget att slopa fängelsestraffet i straffskalan för vårdslöshet
i trafik, som inte är grov, kommer ensamdomares behörighetsområde
i viss mån att vidgas även om gällande domförhetsregler inte ändras. Eftersom
straffet för vårdslöshet i trafik kan bli enbart böter, faller mål om sådant
brott automatiskt under ensamdomares kompetens, om ovarsamheten
inte har föranlett någon skada.

Jag har vidare föreslagit att åklagare skall få använda strafföreläggande
även när målsägande finns men denne har förklarat att han inte ämnar
föra talan om enskilt anspråk. Konsekvensen därav bör rimligen vara att
även ensamdomares behörighet vidgas i motsvarande utsträckning, dvs. att
förekomsten av målsägande inte tillmäts betydelse annat än när målsäganden
för talan eller biträder åtalet. Om så sker, skulle ensamdomare kunna
pröva mål om vårdslöshet i trafik, i vilka skadeståndsyrkande inte har
framställts. Som kommittén har framhållit skulle en sådan ändring få betydelse
även utanför trafikmålen. I brottsbalken förekommer nämligen ett
inte ringa antal brott, vilkas straffskalor innehåller endast böter men som
måste handläggas med nämnd f. n„ eftersom målsägande kan finnas vid
dessa brott. Som exempel kan nämnas ringa fall av misshandel (3: 5), hemfridsbrott
och olaga intrång (4: 6), ringa fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel
(8: 7) och åverkan (12: 2).

Kommittén går emellertid ett steg längre och föreslår en lagändring som
innebär att ensamdomares behörighet utsträcks till att i princip avse samtliga
bötesmål — varmed avses mål om brott med endast böter i straffskalan
—- och att ensamdomare i sådana mål skall äga pröva även talan om enskilt
anspråk. Kommittén förutsätter enligt uttryckligt uttalande i sin motivering
att nämnd medverkar i bötesmålen, om bevisningen i det särskilda
fallet är vidlyftig eller det föreligger andra särskilda skäl för att prövningen
bör ankomma på domstol med flera ledamöter.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

De nu angivna huvudprinciperna i kommitténs förslag har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Åtskilliga remissinstanser,
som i princip ansluter sig till kommittéförslaget, gör dock en reservation
av innebörd i huvudsak att behov av nämnds medverkan i särskilda
fall föreligger oftare än vad kommittén har tänkt sig. Speciellt har
framhållits värdet av nämnds medverkan vid bevisprövningen i mål om
vårdslöshet i trafik. Synpunkter av denna innebörd har förts fram av bl. a.
flertalet hovrätter, Föreningen Sveriges häradshövdingar och domstolskommittén.
I allmänhet har därvid sagts att bevisvärdering är en så krävande
uppgift att den i regel bör ankomma på domstol med flera ledamöter. Å
andra sidan har de remissinstanser som närmast företräder allmänheten,
dvs. trafikantorganisationerna, Sveriges advokatsamfund och försäkringsväsendet,
inte haft några invändningar mot kommitténs förslag.

Frågan om domstolens sammansättning är utan tvivel av betydelse från
rationaliseringssynpunkt. Det förekommer ett betydande antal brottmål vid
underrätterna, i vilka ensamdomare inte är behörig trots att endast bötesstraff
kan komma i fråga. Det skulle otvivelaktigt innebära besparingar för
samhället, om en större del av dessa mål kunde handläggas utan nämnd.
Förutom statsverkets kostnader, när nämndemän tas i anspråk, är att beakta
intresset att nämndemännen inte i onödan skall behöva vara frånvarande
från sin yrkes- eller näringsverksamhet.

Kommittéförslaget skall självfallet prövas också från andra synpunkter
än med tanke på önskemålet om rationalisering. Rättssäkerhetssynpunkter
måste ägnas samma uppmärksamhet nu som när förenklingsfrågor tidigare
har varit under prövning. När det gäller frågan om rättens sammansättning
är särskilt att beakta vilka synpunkter som talar för nämnds medverkan
i mål av ena och andra slaget.

Jag anser därvid att den omständigheten, att målsägande förekommer i
ett bötesmål, inte på ett sådant sätt förändrar målets karaktär att enbart
detta förhållande kan motivera att det måste krävas att domstolen har flera
ledamöter i samtliga bötesmål, där anledning förekommer att målsägande
finns. En annan sak som jag strax skall återkomma till är att det i vissa
bötesmål, alldeles oavsett målsägandefrågan, kan finnas skäl som motiverar
att nämnd medverkar.

Kommitténs förslag att ensamdomare skall kunna pröva även enskilda
anspråk som framställs i bötesmål har praktiskt taget genomgående tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissorganen. För egen del vill jag
framhålla att en sådan vidgad kompetens för ensamdomaren i bötesmålen
ger honom en behörighet, som svarar mot den behörighet han redan har i
tvistemålsprocessen. En mycket stor del av alla tvistemål avgörs av ensamdomare
i omedelbart samband med förberedelsen. Detta har inte visat sig
medföra några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt. Det finns inte an -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 45

ledning att anta att det skulle vara svårare för en ensamdomare att avgöra
likartade frågor när de uppkommer i en brottmålsprocess.

Det spörsmål som jag nu har berört har ett visst samband med frågan
om ett ställningstagande till kommittéförslaget berör de mera allmänna
principerna för nämndens medverkan i domstolsprocessen. Detta spörsmål
övervägs f. n. inom domstolskommittén. Det är följaktligen inte lämpligt
att i detta sammanhang pröva nämndens ställning från mera principiella
utgångspunkter. Den fråga det nu gäller är emellertid av mera begränsad
räckvidd, nämligen spörsmålet i vilken utsträckning nämnd behöver medverka
i bötesmålen, dvs. mål som vanligen är av förhållandevis enkel karaktär.
Denna brottsgrupp är visserligen antalsmässigt betydande men med
hänsyn till målens art kan det enligt min uppfattning inte göras gällande,
att kommittéförslaget föregriper ett ställningstagande till de mera allmänna
principerna. Det bör särskilt nämnas att domstolskommittén inte har haft
någon erinran mot att det nu aktuella förslaget tas upp till prövning och
att kommittén är i huvudsak positivt inställd till förslaget.

Vad jag hittills har anfört leder till att jag anser mig böra förorda att
bestämmelserna om ensamdomares behörighet ges sådant innehåll, att det
blir möjligt för ensamdomare att handlägga bötesmål även när målsägande
finns och när enskilda anspråk framställs i sådana mål.

Avsikten är emellertid inte att bötesmålen undantagslöst skall handläggas
utan nämnd.

Kommittén har utgått från att det skall ankomma på rätten att bedöma om
ett visst bötesmål är av sådan särskild beskaffenhet att det kräver att nämnd
skall medverka. Några riktlinjer för denna bedömning bör enligt kommittén
inte föreskrivas i lag. Den föreslagna ordningen innebär alltså att innan ett
bötesmål utsätts eller företas till förhandling rätten skall ta ställning till om
det föreligger något särskilt förhållande som gör det motiverat att nämnd
medverkar. Kommitténs uppfattning har i regel godtagits under remissbehandlingen.

För egen del vill jag ansluta mig till att frågan om nämnds medverkan i
bötesmål löses på det sätt som har föreslagits. Några i lagtext eller på annat
sätt fixerade anvisningar om vilka omständigheter som skall beaktas
när det gäller att avgöra om nämnd skall medverka i det ena och andra bötesmålet
är enligt sakens natur svåra att ge. Redan f. n. gäller i och för sig
att domaren kan, obunden av föreskrifter, avgöra om ett mål, som faller
inom det nuvarande området för ensamdomarkompetensen, ändå bör handläggas
med nämnd. På samma sätt bör man med ett vidsträcktare område
för ensamdomarkompetensen kunna anförtro åt domaren att bedöma när
nämnd bör medverka i ett bötesmål. Den vägledande principen bör därvid
vara att nämnd bör medverka när i målet förekommer omfattande bevisvärdering
eller målet oavsett detta är invecklat eller vidlyftigt. År skade -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

ståndsyrkande framställt och gäller det större belopp, som inte är medgivna,
är detta också ett förhållande som kan påkalla nämnds medverkan vid
målets prövning. Detsamma gäller när fråga är om sådan uppskattning av
inträffad skada, som avses i 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Bevisningen i mål
om ansvar för vårdslöshet i trafik kan inte anses vara av så speciell karaktär,
att för denna målkategori behöver gälla andra grundsatser än för övriga
bötesmål.

Jag ansluter mig till trafikmålskommitténs ståndpunkt att mål om vårdslöshet
i trafik i allmänhet inte bör handläggas av tingsnotarie. Liksom f. n.
bör tingsnotarie få handlägga sådana mål endast efter förordnande av hovrätt.
Det ankommer på Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser härom.

De reformer som jag föreslår i detta avsnitt föranleder ändring i 1 kap.
4 och 11 §§ rättegångsbalken.

Övrigt

Om de i propositionen behandlade möjligheterna till ytterligare processuella
förenklingar i mindre brottmål och beträffande den i propositionen
redovisade specialmotiveringen till vissa av lagförslagen får utskottet
hänvisa till propositionen s. 119—146.

Lagrådet

Lagrådets yttrande återfinnes å s. 153—158 i propositionen.

De jämkningar av de till lagrådet remitterade förslagen, som lagrådet har
förordat, har vidtagits, se propositionen s. 159.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag som syftar till rationalisering
av polisens, åklagarnas och domstolarnas arbete särskilt med trafikmålen
genom ändring av straffstadgandena för vissa ofta förekommande
trafikbrott och trafikförseelser kombinerad med en utvidgning av möjligheterna
att använda förenklade handläggningsformer.

En central ställning bland reformerna intar förslaget till lag om föreläggande
av ordningsbot, avsett att möjliggöra enkel och snabb handläggning
av vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser, för vilka ej stadgas
svårare straff än böter omedelbart i penningar. Förslaget innebär att
polisman får rätt att under vissa förutsättningar ta upp frågan om ansvar
för sådana förseelser genom att förelägga den misstänkte ett bötes -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

straff, kallat ordningsbot, till godkännande. Föreläggandet skall i normalfallet
meddelas i omedelbart samband med förseelsen. Ordningsboten för
skilda förseelser skall bestämmas enligt taxor som fastställs av riksåklagaren.
Om den som har begått förseelsen godkänner föreläggandet är
saken slutligt avgjord. Det föreslås ankomma på Kungl Maj :t att avgöra
vilka förseelser som får beivras med stöd av lagen. I anslutning till detta
polisbötessystem framlägges förslag om övergång från dagsböter till penningböter
beträffande åtskilliga förseelser i vägtrafikförordningen och
mopedförordningen. Över sistnämnda förslag hemställes endast om riksdagens
yttrande.

I de likalydande motionerna 1:727 och 11:897 framhålles att ordningsbot
icke bör tillämpas på gärningar i anledning av vilka talan om enskilt
anspråk kan föras. Dessutom hemställer motionärerna att riksdagen måtte
uttala att behörigheten att utfärda ordningsföreläggande endast bör anförtros
polispersonal med särskild utbildning och erfarenhet inom trafikpolisen
och att från polisens sida icke får övas påtryckning för att förmå
den misstänkte att godta ordningsbot. I de likalydande motionerna
I: 728 och 11:896 beröres frågan om vilka trafikförseelser som bör kunna
föranleda ordningsbot. Motionärerna godtager propositionens förslag utom
såvitt avser omkörning av fordon på eller strax före övergångsställe. Denna
förseelse är nämligen enligt motionärerna i många fall av sådan beskaffenhet
att den inte lämpar sig för beivrande genom ordningsbot.

Den föreslagna lagen om ordningsbot bygger — liksom propositionen i
övrigt — på ett delbetänkande av trafikmålskommittén. Huvudlinjerna i
kommitténs förslag om ordningsbot har vid remissbehandlingen tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i det övervägande antalet yttranden och har
även godtagits av departementschefen. Utskottet delar uppfattningen om
lämpligheten av att införa ett polisbötessystem. Ett genomförande av det
framlagda förslaget medför inte blott uppenbara fördelar ur arbetssynpunkt
utan även möjlighet att snabbare och effektivare än nu ingripa mot
mindre trafikförseelser. Med hänsyn till att det är fråga om ett nytt och
oprövat förfarande delar utskottet den i propositionen uttalade meningen
att lagen till en början bör tillämpas endast i vissa polisdistrikt. Om erfarenheterna
av en sådan försöksverksamhet blir goda är det enligt utskottets
mening emellertid lämpligt att lagen får generell giltighet så att
samma förseelse beivras i enahanda ordning över hela riket. Vad gäller
den motionsvis berörda frågan om användande av ordningsföreläggande då
skadeståndsanspråk förekommer vill utskottet anmärka att de förseelser,
som skall kunna föranleda ordningsbot, mycket sällan medför skada för
annan. För de fall då dock skada uppstår skall enligt departementschefen
gälla att föreläggande får utfärdas endast om målsäganden förklarat sig
inte vilja framställa ersättningsanspråk eller uppgörelse träffats om ersättningen.
Härigenom får betryggande garantier anses föreligga för att måls -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

ägandens rätt icke trades för när. Vad gäller den i de nu berörda motionerna
1:727 och 11:897 aktualiserade frågan vilka polismän som skall
få utfärda föreläggande vill utskottet ansluta sig till vad som förordats
i propositionen om att en viss differentiering bör ske så att förseelser som
inte är av det enklaste slaget blir handlagda av polismän med särskilda
kvalifikationer. I dessa motioner understrykes vidare angelägenheten av
att tillräcklig utbildning beredes den polispersonal som skall få behörighet
att utfärda ordningsföreläggande. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning
och förutsätter att, såsom departementschefen uttalat, detta krav
kommer att bli tillgodosett. Vid utbildningen torde bl. a. uppmärksammas
att det nya systemet tillämpas så att det goda förhållandet mellan
polis och allmänhet bibehålies. Självfallet får som motionärerna framhållit
den misstänkte icke under några omständigheter utsättas för påtryckning
att godkänna föreläggandet. Angående spörsmålet om vilka förseelser
som i samband med förslaget om ordningsbot bör beläggas med penningböter
har i propositionen följande lösning förordats. Dagsböter bör tillämpas
beträffande förseelser som i det konkreta fallet är av allvarlig natur.
Förseelser, som när de har ordningskaraktär bestraffas enligt vägtrafikförordningen
men som, när de är av svårare art, bedömes såsom vårdslöshet
i trafik, bör i enlighet härmed beläggas med. penningböter i vägtrafikförordningen.
Utskottet godtar denna urvalsmetod. Härav följer att utskottet
icke kan biträda förslaget i motionerna I: 728 och II: 896 att förseelse
mot förbudet att företa omkörning av annat fordon strax före eller
på övergångsställe alltid skall bestraffas med dagsböter. Utskottet delar
dock motionärernas uppfattning, att förseelser av detta slag bör bedömas
relativt strängt och att det är angeläget att man med kraft ingriper också
då de är av ordningskaraktär. Detta syfte tillgodoses emellertid enligt utskottets
mening bäst genom polisbötessystemet. Härigenom blir det nämligen
möjligt att på platsen ingripa mot fordonsföraren och detta torde
ha bättre preventiv effekt än de möjligheter som i dag står till buds. Dessa
förseelser lämnas nämligen nu ofta obeivrade under lång tid på grund av
tids- och personalbrist hos polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar.
Propositionens förslag i nu behandlade delar har ej heller i övrigt föranlett
erinran från utskottets sida.

I propositionen föreslås vidare att lagen om parkeringsbot skall bli
tillämplig på flera typer av parkeringsförseelser än för närvarande. Dessutom
förordas att Kungl. Maj :t skall kunna bemyndiga rikspolisstyrelsen
att besluta om lagens tillämpning i geografiskt hänseende. Utskottet tillstyrker
dessa förslag.

Vad gäller ändringarna i rättegångsbalken för att öka möjligheterna att
använda förenklade handläggningsformer i bötesmål föreslås i motsats till
vad som nu gäller att strafföreläggande skall kunna användas även när
målsägande finns. Endast i de fall då målsäganden har förklarat att han

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

ämnar föra skadeståndstalan eller begärt att åtal skall väckas avses att
strafföreläggande ej skall få användas. Handläggningen av besvär över
strafföreläggande föreslås bli överförd från hovrätt till underrätt. Vidare
förordas en förlängning från en månad till ett år av besvärstiden. Frågan
om målsägande^ ställning vid strafföreläggande beröres i motionerna 1: 727
och 11:897. Motionärerna anser att strafföreläggande skall få utfärdas endast
om det enskilda anspråket blivit reglerat eller målsäganden förklarat
att han icke har något att erinra mot att strafföreläggande utfärdas. Av
propositionen framgår att departementschefen avser att meddela föreskrift
av den innebörden att innan strafföreläggande utfärdas målsäganden, om
det kan ske, skall beredas tillfälle att angiva huruvida han ämnar föra
skadeståndstalan. Det kommer sålunda att fordras en viss aktivitet från
målsägandens sida för att han skall kunna utnyttja den processuella förmånen
att få framställa skadeståndsanspråk i samband med ansvarstalan.
Detta förfarande, som ej torde innebära någon större förändring i förhållande
till vad som nu gäller, är enligt utskottet tillfredsställande. Av praktiska
skäl kan man nämligen inte fordra att åklagaren alltid skall förvissa
sig om att målsäganden inte har erinran mot att strafföreläggande utfärdas.
Utskottet har ej heller erinran mot vad som förordats angående besvär
över strafföreläggande.

I propositionen föreslås därjämte att rättegångsbalkens stadganden om
ensamdomares behörighet ändras. Till skillnad från gällande bestämmelser
förordas sålunda att lagfaren domare utan nämnd skall kunna
avgöra bötesmål även om målsägande finns och skadeståndsanspråk framställs.
Ett genomförande av propositionens förslag i denna del medför
uppenbarligen att bevisprövning i avsevärt större utsträckning än för närvarande
anförtros ensamdomare. Såsom riksdagen tidigare uttalat bör visserligen
i detta avseende restriktivitet iakttas. De mål som emellertid avses
skola avgöras av ensamdomare är i regel av relativt enkel beskaffenhet.
Vid bedömandet av förslaget måste också beaktas den alltmer ökade arbetsbördan
hos domstolarna och angelägenheten av att nämnd endast tas i
anspråk där det är sakligt grundat. På grund av det sagda och då förslaget
medför avsevärda fördelar ur rationaliseringssynpunkt samtidigt som kravet
på rättssäkerhet ej kan anses åsidosatt tillstyrker utskottet att ensamdomarkompetensen
vidgas på föreslaget sätt. Utskottet vill doCk understryka
att det uppenbarligen i åtskilliga bötesmål med hänsyn till målets
svårighetsgrad och karaktär i övrigt föreligger behov av att nämnd medverkar.
Såsom departementschefen uttalat torde bestämmelser härom icke
lämpligen upptas i lagen utan det får ankomma på domaren att i det enskilda
fallet avgöra om nämnd skall deltaga. Utskottet förutsätter dock att
vederbörande domare kommer att föranstalta om nämnds medverkan i
de mål av ovan angiven beskaffenhet där han icke anser lämpligt att målet
handläggs av ensamdomare. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att,

50 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

oaktat den utvidgade behörigheten för ensamdomare kan antas få stor
praktisk betydelse, utskottets ställningstagande ej är uttryck för en principiell
inställning till frågan om nämnds medverkan i underrätt. Detta
spörsmål får prövas i ett senare sammanhang och i belysning av ett mer allsidigt
material än det nu föreliggande.

Frågan hur de talrika målen om vårdslöshet i trafik skall handläggas har
avgörande betydelse för verkningarna av reformerna angående strafföreläggande
och ensamdomarkompetensen. I propositionen föreslås att fängelse
skall utmönstras ur straffskalan för detta brott. Härigenom skulle alltså
huvudparten av trafikmålen kunna handläggas i förenklad ordning.
Såväl i motionerna I: 727 och II: 897 som i motionerna I: 728 och II: 896
har emellertid yrkats avslag å propositionens förslag i denna del. I det
förstnämnda motionsparet anföres att förslagets genomförande kommer att
uppfattas som ett uttryck för en mildare bedömning från samhällets sida
av trafikbrotten när i stället en skärpning skulle vara ett värdefullt stöd
åt strävandena för ökad trafiksäkerhet. Vidare uttalas att en ändring i
den svenska trafikbrottslagen skulle försvåra den enhetlighet i nordisk
lagstiftning på området, som är av särskild betydelse på grund av den
kommande övergången till högertrafik. I motionerna I: 728 och II: 896 hävdas
att mål om vårdslöshet i trafik även i fortsättningen bör handläggas av
domare jämte nämnd. Dessa mål innefattar nämligen enligt motionärerna
ofta besvärliga bevisvärderingar och bedömningar av närmast icke-juridisk
karaktär som bör göras av flera domare. Det framhålles också att
nämnden i dessa mål har en viktig uppgift att fylla som förmedlare till
allmänheten av kunskap om underdomstolarnas praxis. Vad gäller frågan
om det nordiska samarbetet på vägtrafikens område vill utskottet erinra
om att detta närmast är inriktat på att få till stånd överensstämmande
trafikregler inom de nordiska länderna. En ändring av straffstadgandet
beträffande vårdslöshet i trafik torde därför inte föregripa detta arbete.
Ej heller föreligger ur straffmätningssynpunkt behov av att bibehålla
fängelse i straffskalan. Trafikbrott som förskyller frihetsstraff bedöms
nämligen regelmässigt såsom grov vårdslöshet i trafik och möjligheten att
döma till fängelse för vanlig vårdslöshet i trafik torde aldrig utnyttjas.
Utskottet vill i sammanhanget uttala sin anslutning till departementschefens
uppfattning att utmönstrandet av fängelse som påföljd för vårdslöshet
i trafik inte bör föranleda en mildare syn på trafikbrottsligheten. Vad
slutligen gäller om man av processuella skäl bör bibehålla fängelsestraffet
vill utskottet framhålla att det övervägande antalet trafikmål icke torde
vara mer svårbedömda än övriga bötesmål. Trafikmålen bör alltså i enlighet
med utskottets ställningstagande ovan i regel kunna avgöras av ensamdomare.
Utskottet vill dock ånyo erinra om att, därest ett mål på
grund av t. ex. omfattande bevisvärdering är invecklat eller vidlyftigt,

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

nämnd bör medverka i rätten. Av det sagda framgår att utskottet avstyrker
bifall till motionerna såvitt nu är i fråga.

Utskottets behandling av de förevarande lagförslagen har i övriga här ej
särskilt behandlade delar icke föranlett erinran eller uttalande från utskottets
sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla det genom förevarande
propositionen, nr 100, framlagda förslaget till lag om föreläggande
av ordningsbot;

B. att motionerna 1:727 och 11:897, såvitt avser ordningsbot,
i den mån de icke kan anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att riksdagen måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen den
9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot;

D. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 727
och II: 897, såvitt avser strafföreläggande, bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i rättegångsbalken;

E. att riksdagen måtte, med avslag å följande motioner,
nämligen

1) 1:727 och 11:897, såvitt avser vårdslöshet i trafik,
samt

2) 1:728 och 11:896, såvitt avser yrkandet under 1,
bifalla det genom propositionen framlagda förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott;

F. att riksdagen med avslag å motionerna I: 728 och
II: 896, såvitt avser yrkandet under 2, i anledning av de
vid propositionen fogade förslagen till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr
648) och till förordning angående ändrad lydelse av 11 §
förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om mopeder måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet i denna del anfört.

Stockholm den 12 maj 1966

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966
Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson, Lundin,
Ferdinand Nilsson, Helge Karlsson, Lidgard och fru Lilly Olsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herr
Ekström i Björkvik, fru Kristensson, fru Löfqvist, herrar Gustafsson i
Borås, Martinsson och Larsson i Norderön.

Reservationer

I. vid utskottets hemställan under punkt D av herrar Ferdinand Nilsson
och Larsson i Norderön;

II. vid utskottets hemställan under punkt E av herrar Ernulf, Ferdinand
Nilsson, Lidgard, fru Kristensson, herrar Gustafsson i Borås och Larsson i
Norderön, vilka ansett

dels att det avsnitt på s. 50 och 51 i utskottets utlåtande, som börjar »Frågan
hur de talrika målen» och som slutar »såvitt nu är i fråga.» bort ha
följande lydelse:

Vad härefter angår frågan hur de talrika målen om vårdslöshet i trafik
skall handläggas föreslås i propositionen att fängelse skall utmönstras ur

straffskalan för detta brott. Härigenom skulle alltså--— (lika med

utskottet) —- — — kunskap om underdomstolarnas praxis. Utskottet delar
de i motionerna framförda betänkligheterna mot att ändra straffskalan för
vårdslöshet i trafik. Därest man slopar möjligheten att ådöma fängelse för
detta brott torde detta sålunda komma att uppfattas som ett uttryck för en
mildare syn på trafikbrottsligheten och leda till en sakligt omotiverad sänkning
av straffreaktionen. Detta synes särskilt otillfredsställande i dagens
läge, då trafikolyckorna visar en fortsatt stegring. Vidare talar starka skäl
för att nämnd bör medverka i mål om vårdslöshet i trafik. Dessa mål innefattar
nämligen ofta svårbedömda bevisspörsmål där det gäller att väga
oförenliga utsagor mot varandra. Många remissinstanser som har särskild
erfarenhet på området, såsom flertalet hovrätter, domstolskommittén och
häradshövdingföreningen, har också framhållit värdet av nämnds medverkan
vid bevisprövningen i dessa mål. Dessutom uppkommer här stundom
frågor av icke-juridisk art, där nämndens sakkunskap kan vara av värde.
Härtill kommer också att nämndens medverkan särskilt i trafikmålen synes
ägnad att öka tilliten till domstolarna. Vidare bör beaktas att avskaffandet
av nämnd i mål om vårdslöshet i trafik får — i motsats till bötesmål — så
stor praktisk betydelse att lagändringen i realiteten kommer att innebära
ett föregripande av den domstolskommittén anförtrodda uppgiften att utreda
spörsmålet om nämnds medverkan i underrätt. De skäl som nu anförts
talar enligt utskottets mening i så hög grad mot borttagande av fängelse

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 53

ur straffskalan för vårdslöshet i trafik att de effektivitetssynpunkter som
åberopas för propositionens förslag måste vika.
dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till följande motioner, nämligen

1) 1:727 och 11:897, såvitt avser vårdslöshet i trafik,
samt

2) I: 728 och II: 896, såvitt avser yrkandet under 1),
måtte avslå det genom propositionen framlagda förslaget

till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

Särskilt yttrande

av herr Ferdinand Nilsson.

I propositionen fästes uppmärksamheten på en anhopning av trafikmål
som utgör en betydande belastning av polis-, åklagare- och domstolsorganisation
i en omfattning som mångenstädes medför allvarliga svårigheter att
medhinna ärendenas erforderliga behandling inom en något så när rimlig
tid. Propositionens metod att bemästra svårigheterna innebär dels ändring
av straffbestämmelserna i uppmjukande riktning, dels också en utvidgning
av möjligheterna av en förenkling av handläggningsformer.

Det synes kunna resas vägande principiella invändningar mot en så beskaffad
utveckling av rättsvården på ett område där frekvensen beträffande
förseelser och olycksfall i trafik är klart otillfredsställande. I första hand
synes förbättrade resurser för trafikbestämmelsernas effektiva hävdande
vara en utväg, som i vårt gamla svenska rättssamhälle närmast är att anbefalla.

I propositionen anges att erfarenheterna i uti angiven riktning skulle
vara goda. Andra meningar framföres emellertid i sådant hänseende. I
motionerna I: 727 och II: 897 är sålunda uppfattningen klart en annan, och
däri uttalas att varje eftergift åt dem som sätter sig över trafikföreskrifter
och trafikregler är ägnad att minska respekten för trafiklagstiftningen.
Exempel från utlandet — närmast från Österrike och Tyska förbundsrepubliken
— anges visa att tvärtom skärpt trafiklagstiftning medfört en markant
nedgång i antalet svåra trafikolyckor. Detta synes visa att samhällets
reaktion i form av strängare påföljder vid vårdslöshet i trafik haft påtaglig
effekt. Från andra håll har angivits att erfarenheterna från utlandet icke
varit ensartade.

För närvarande pågår överläggningar i syfte att söka ernå nordisk enighet
inom trafiklagstiftningcn i alla viktiga punkter. Alt under sådana förhållanden
vårt land skulle föregripa dessa överläggningar genom uppmjuk -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

ning av straffbestämmelser och mera summariskt domsförfarande förefaller
icke ur någon synpunkt lämpligt. Man kan inte ena året gå denna väg
för att kanske om någon tid åter skärpa bestämmelserna. Skulle däremot
erfarenheterna inom och utanför vårt land ge vid handen att man verkligen
skall gå den mjukare vägen är en sådan ändring lättare att genomföra
än ett rättligt fram-och-tillbaka. Det är rimligt att man i detta läge går
försiktigt fram.

Under alla förhållanden berättigade synes kraven i motionerna I: 727 och
11:897 på att endast polispersonal med särskild utbildning och erfarenhet
inom trafikpolisen skall erhålla behörighet att förelägga ordningsbot samt
att ordningsbot och strafföreläggande endast skall användas i de fall då klart
ådagalägges att målsägandeanspråk som kan föreligga blivit betryggande
tillgodosedda.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 66003C