Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961 (Utlåtande 1961:L1u33 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

Nr 33

Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av viss
inskränkning i domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 47 i första kammaren av herr
Schött m. fl. och nr 63 i andra kammaren av herr Fröding m. fl. I motionerna,
vilka är likalydande, hemställes att riksdagen måtte för sin del och
med ikraftträdande från och med den 1 juli 1961 besluta om sådan ändring
i lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom att sista stycket i § 14 a utgår.
Det stadgande, vars upphävande föreslås, innehåller att domstol i fråga om
villkorligt dömd som är under aderton år icke må besluta om omhändertagande
på sätt som är medgivet beträffande äldre villkorligt dömda.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.

Gällande bestämmelser; historik

Befogenhet för domstol att besluta att villkorligt dömd skall omhändertagas
i avbidan på vidare förordnande infördes genom lag den 30 juni 1959,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1960. Härvid tillädes i lagen den 22 juni
1939 om villkorlig dom den nya § 14 a, som lyder:

Uppkommer sedan villkorlig dom meddelats enligt 1 § fråga om att förklara
anståndet förverkat eller att besluta annan åtgärd, varom stadgas i
12 §, må domstolen, såframt särskilda omständigheter föranleda därtill,
förordna att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan
på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka.
Om synnerliga skäl äro därtill, må dock domstolen genom nytt beslut förordna
att han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens
utgång må den omhändertagne ej kvarhållas.

Omhändertagande enligt denna paragraf må ej beslutas i fråga om den
som är under aderton år.

Enligt 12 §, vartill hänvisas i det återgivna lagrummet, må domstolen, om
den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosätter något
som åligger honom enligt den villkorliga domen, efter omständigheterna
förordna om övervakning, meddela särskild föreskrift enligt 8 §, förordna
om förlängning av prövotiden, besluta att varning skall tilldelas den dömde

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. 1 avd. Nr 33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

eller förklara det villkorligt medgivna anståndet med straffets ådömande
eller verkställande förverkat.

Gällande lydelse av 14 a § överensstämmer med Kungi. Maj:ts förslag i
proposition nr 146 till 1959 års riksdag.

Rörande formerna för omhändertagandet och skälen till att de nya bestämmelserna
ej föreslogs gälla dömda under aderton år anförde departementschefen
vid lagrådsremissen bl. a. följande:

Såsom strafflagberedningen uttalat torde verkställigheten av omhändertagandet
i regel få ske genom polismyndighets försorg. Den myndighet som
beslutat omhändertagande får hos polismyndigheten begära, att den dömde
efterspanas och omhändertages i avbidan på vidare beslut. Begäran får
riktas till polismyndigheten i den dömdes hemort eller i annan ort där man
har anledning räkna med att han kan spåras. Villkorligt frigivna som tages
i förvar hålles för närvarande regelmässigt i polisarrester; undantagsvis
låter fångvårdsstyrelsen flytta den omhändertagne till fångvårdsanstalt.
När det gäller omhändertagande enligt det nu föreslagna stadgandet, torde
också den omhändertagne i regel få placeras i polisarrest. I anledning av
vad några remissmyndigheter anmärkt beträffande polisarresternas beskaffenhet
vill jag nämna, att en förbättring av arresternas standard torde
kunna förväntas sedan lagen den 25 april 1958 om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl. jämte därtill anknytande författningar trätt i kraft den
1 juli 1958. De i häkteslagen givna reglerna blir enligt 11 § i lagen i tilllämpliga
delar gällande också beträffande dem som omhändertages med
stöd av den nu föreslagna regeln. I detta sammanhang bör — såsom strafflagberedningen
understrukit — beaktas att om ett" tillfälligt omhändertagande
icke kommer till stånd, ofta ingen annan utväg återstår än att tillgripa
åtgärder som är långt mera ingripande mot den dömde. Då emellertid
ett omhändertagande i polisarrest synes böra undvikas i fråga om de yngsta
lagöverträdarna, vill jag förorda att den föreslagna bestämmelsen icke göres
tillämplig a dem som är under 18 år. Jag vill därvid erinra om att i proposition
(nr 88) till årets riksdag föreslagits uppförande vid flera ungdomsvårdsskolor
av mottagningsavdelningar, avsedda i första hand för ett effektivt
omhändertagande av kriminell ungdom under 18 år.

Lagrådet anförde om stadgandet i sista stycket i 14 a §:

Det huvudsakliga syftet med att möjliggöra ett tillfälligt omhändertagande
av en villkorligt dömd är att övervakningsorganen genom ett sådant ingripande
skola bli i tillfälle att, när akut risk föreligger för återfall i brott
eller för annan misskötsamhet från den dömdes sida, söka förebygga en
utveckling mot fortsatt brottslighet. Genom dylika ingripanden kommer
säkerligen i många fall ett förverkande av villkorligt anstånd att kunna
undvikas. Det synes lagrådet uppenbart att åtgärder av nu omförmäld art

kunna vara särskilt påkallade i fråga om villkorligt dömda i åldern 15_

17 år, låt vara att dessas antal lär vara ganska ringa. Det torde föreligga
påtagligt stor risk för att dessa yngre lagöverträdare skola komma på avvägar,
när de undandragit sig övervakning. Ofta lära de i sådana fall ha
kommit under inflytande av äldre kamrater, som påverka dem i negativ

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

riktning. Vidare torde möjligheten att genom uppfostrande behandling tillrättaföra
lagöverträdare i nu angiven ålder vara större än då fråga är om
kriminella som äro över 18 år. Såsom departementschefen påpekat bör
självfallet när det gäller de yngsta lagöverträdarna omhändertagande i polisarrest
såvitt möjligt undvikas, i varje fall när omhändertagandet icke kan
begränsas till en eller annan dag och särskilt innan den väntade förbättringen
av polisarresternas beskaffenhet och utrustning hunnit genomföras.
Emellertid torde, såsom strafflagberedningen uttalat, i ömmande fall placering
av den omhändertagne på någon barnavårdande institution kunna
utverkas. På de skäl som nu anförts finner lagrådet att övervakningsorganen
icke böra betagas möjlighet att, när så finnes erforderligt och lämpligt, föranstalta
om tillfälligt omhändertagande jämväl av villkorligt dömda som
äro under 18 år. Bedömandet av huruvida undantagsbestämmelse i nu omförmält
hänseende beträffande dessa lagöverträdare är lämplig bör i varje
fall anstå i avbidan på den slutliga utformningen av reglerna för samhällets
behandling av de unga lagöverträdarna. Under åberopande av vad sålunda
anförts hemställer lagrådet, att sista stycket av den föreslagna 14 a §
får utgå.

I anledning av vad lagrådet uttalat anförde departementschefen i propositionen
:

Även om vissa skäl kan anföras för att göra den föreslagna bestämmelsen
om tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömd tillämplig å lagöverträdare
under 18 år, är jag icke beredd att i detta avseende frångå den
ståndpunkt som intagits i det till lagrådet remitterade förslaget. Innan det
närmare överväges att införa möjlighet till sådant omhändertagande även
beträffande det yngre klientelet, torde i varje fall erfarenheterna av den
utav mig förordade bestämmelsens tillämpning böra avvaktas.

I anledning av propositionen väcktes motioner, 1:472 och 11:577, som
utmynnade i hemställan, att riksdagen måtte antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget med den ändringen däri att sista stycket i 14 a §
utgick.

Första lagutskottet anförde i utlåtande (nr 25) med anledning av propositionen,
såvitt nu är i fråga:

Möjligheten att tillfälligt omhändertaga villkorligt dömd skall enligt förslaget
icke få användas beträffande dem som är under 18 år. I lagförslaget
har°en särskild undantagsbestämmelse upptagits härom. Såsom skäl härför
har i propositionen angivits att ett omhändertagande i polisarrest synes
böra undvikas i fråga om de yngsta lagöverträdarna.

I motionerna 1:472 och 11:577 har, med åberopande bl. a. av att lagrådet
motsatt sig ett undantagande av de yngsta lagöverträdarna, hemställts,
att bestämmelsen i fråga måtte utgå.

Det närmaste syftet med den föreslagna reformen är att ge övervakningsorganen
möjlighet att undanröja en mer eller mindre akut risk för återfall
i brott genom att under tiden för omhändertagandet ordna den villkorligt
dömdes förhållanden och hjälpa honom till rätta. Det synes antagligt att

lliliang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 1 avd. Nr 33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

man härigenom i många fall skulle kunna bryta en farlig utveckling mot
fortsatt brottslighet och undvika för den dömde långt mera kännbara ingripanden.
Denna reform, varav behov visat sig föreligga på det praktiska
fältet och för vilken även talar gynnsamma erfarenheter av ett liknande
institut i fråga om villkorligt frigivna, synes vara lika värdefull vid behandlingen
av sådana lagöverträdare, vilka erhållit villkorlig dom men icke uppnått
18 års ålder, som av övriga villkorligt dömda. Även om de villkorligt
dömda i åldern 15 47 år utgör en relativt liten grupp, synes därför icke
svårigheten att på tillfredsställande sätt placera de omhändertagna av denna
kategori böra få stå hindrande i vägen för en i och för sig önskvärd reform.
Det är därför angeläget att undersöka, om icke de principiella betänkligheter
som kan resas mot att göra den nya bestämmelsen tillämplig även på sistnämnda
kategori kan undanröjas.

Enighet torde råda om att ett omhändertagande i polisarrest av de yngsta
lagöverträdarna såvitt möjligt bör undvikas. I det ifrågavande nya stadgandet,
14 a §, angives att den dömde skall omhändertagas på lämpligt sätt.
Redan denna utformning av lagtexten synes giva anvisning om att en bedömning
av lämpligheten av sättet för omhändertagandet skall äga rum
i varje särskilt fall. Att kraven härvid måste ställas högre när det »äller
att placera det yngre klientelet är självfallet. Skulle bestämmelsen om
omhändertagandet tillämpas på de villkorligt dömda i åldern 15—17 år
bleve det i regel nödvändigt att ha andra placeringsmöjligheter än polisarresterna,
vilka i varje fall i sitt nuvarande skick i allmänhet icke torde
uppfylla de krav som måste ställas för att sättet för omhändertagandet skall
anses lämpligt. I princip skulle därför ordningen vara den, att plats å
någon barnavårdande institution i första hand bör utverkas när fråga uppkommer
att omhändertaga villkorligt dömda i ifrågavarande åldergrupper.
Med hänsyn till att antalet fall av omhändertagande inom denna grupp, som
i och för sig är relativt liten, måste antagas bli förhållandevis obetydligt,
torde detta så gott som undantagslöst kunna utverkas. Detta förutsätter emellertid
att domstolen i förekommande fall tager kontakt med vederbörande
barnavårdsorgan. För att säkerställa att den nu angivna ordningen kommer

att tillämpas när omhändertagande av villkorligt dömd i åldern 15_17 år

blir aktuellt bör erforderliga bestämmelser meddelas av Kungl. Maj :t i
tillämpningsföreskrifter till lagen. Såsom departementschefen erinrat kan
tillämpningsföreskrifter utfärdas av Kungl. Maj.''t med stöd av 28 S la»en
om villkorlig dom. °

Med åberopande av det anförda får utskottet förorda, att riksdagen antager
det genom propositionen framlagda lagförslaget med den ändringen att
sista stycket av 14 a § utgår.

Utskottet hemställde i enlighet härmed.

I avgiven reservation hemställde sju av utskottets ledamöter att det genom
propositionen framlagda förslaget skulle antagas i oförändrat skick.

De anförde härvid i huvudsak följande:

Då departementschefen förordat ifrågavarande undantagsbestämmelse
har han utgått från att den omhändertagne i regel får placeras i polisarrest.
Enighet torde råda om att ett omhändertagande i polisarrest av de yngsta
lagöverträdarna såvitt möjligt bör undvikas. Lagrådet och motionärerna

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

har emellertid uttalat att innan den väntade förbättringen av polisarresterna
hunnit genomföras i ömmande fall placering av den omhändertagne på
någon barnavårdande institution torde kunna utverkas. Utskottet finner för
sin del att en realistisk bedömning av barnavårdens resurser närmast ger
vid handen att det icke annat än undantagsvis skulle bli möjligt att inom
barnavården erhålla plats för ifrågavarande klientel. Följden skulle därför
bli att omhändertagandet av villkorligt dömda i åldern 15—17 år i regel
finge ske i polisarrest. En sådan konsekvens, som mindre väl låter sig
förena med den antagna principen att ungdom i åldern under 18 år skall
omhändertagas inom socialvården, kan enligt utskottets mening icke anses
försvarlig.

Vid behandlingen av utskottets utlåtande stannade kamrarna i olika beslut
i det att första kammaren med 71 röster mot 63 antog reservanternas
förslag, medan andra kammaren med 107 röster mot 101 biföll utskottets
hemställan.

Efter sammanjämkning (se första lagutskottets memorial nr 28 år 1959)
biträdde andra kammaren det beslut som fattats av första kammaren.
Det i propositionen upptagna förslaget hade alltså antagits av riksdagen.

Barnavårdslagen m. m.

Genom barnavårdslagen den 29 april 1960, som trädde i kraft den 1
januari 1961, har skapats möjligheter att tillfälligt omhändertaga även personer
under aderton år på sätt som i viss mån motsvarar omhändertagande
enligt lagen om villkorlig dom.

Sålunda kan barnavårdsnämnden enligt 30 § barnavårdslagen, där
sannolika skäl föreligger för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat,
omhändertaga den underårige för utredning om detta anses nödvändigt på
grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling
eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med
hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras
eller vidare åtgärder hindras. Omhändertagande för utredning består
i högst fyra veckor.

Innebär underårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning
eller säkerhet och föreligger sannolika skäl för att ingripande med stöd av
25 § är påkallat mot den underårige, äger polismyndighet jämlikt 33 § på
lämpligt sätt taga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Enligt 37 § kan det jämväl i vissa fall ankomma på polismyndighet att
efter framställning av barnavårdsnämnden eller dess ordförande på lämpligt
sätt förvara omhändertagen underårig under en vecka, vilken tid av
länsstyrelsen kan förlängas med högst en vecka.

I det till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk motsvaras den nuvarande
villkorliga domen med övervakning närmast av påföljden skydds -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

tillsyn. Bestämmelser av väsentligen samma innebörd som 14 a § lagen om
villkorlig dom har upptagits i 28 kap. 12 § brottsbalksförslaget; dock saknas
begränsningen i fråga om den som är under aderton år. Härom anför
departementschefen i det remitterade förslaget:

Skyddstillsyn skall enligt departementsförslaget icke tillämpas beträffande
15 17-åringar annat än om denna påföljd finnes lämpligare än vård
enligt bamavårdslagen. Genom den nya barnavårdslagen har möjlighet öppnats
för barnavårdsnämnd att begära polismyndighets medverkan för omhändertagande
under kort tid även av den, som är under 18 år. Med hänsyn
härtill synes betänkligheter knappast böra möta mot att den ifrågavarande
begränsningen i lagen om villkorlig dom icke får någon motsvarighet
beträffande dem, som döms till skyddstillsyn. Jag förutsätter härvid,
f-n 1 de sällsynta fall beslut om omhändertagande kommer att avse någon
till skyddstillsyn dömd, som är under 18 år, föreliggande möjligheter att
placera den unge i barnavårdsanstalt tillvaratages och att kvarhållande i
polisarrest utöver någon eller några dagar skall behöva förekomma endast
undantagsvis.

Har må slutligen anmärkas, att enligt 24 kap. 3 § rättegångsbalken den
som är under aderton år ej må häktas, med mindre det är uppenbart, att
betryggande övervakning ej kan ordnas.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, Stockholms
rådhusrätt och Göteborgs rådhusrätt. Härjämte har tillfälle att avgiva
yttrande över motionerna beretts Stockholms stads barnavårdsnämnd,
Göteborgs stads barnavårdsnämnd, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomare.

Motionärernas hemställan tillstyrkes av Göteborgs rådhusrätt och Föreningen
Sveriges stadsdomare. Under viss förutsättning tillstyrker även
Föreningen Sveriges häradshövdingar. Övriga remissinstanser yttrar sig i
avstyrkande riktning.

Föreningen Sveriges stadsdomare erinrar om frågans behandling vid 1959
års riksdag och anför därefter:

Det torde vara onödigt att ånyo framhålla att behovet av ett omhändertagande
ofta är synnerligen starkt just beträffande de villkorligt dömda
i åldern 15—17 år. Man bör icke heller bortse från att åtskilligt talar för
att en kortare tids omhändertagande påverkar denna åldersgrupp på sådant
sätt att kraftigare ingripanden kunna undvikas. Risken för att ett omhändertagande
genom beslut av domstol skulle komma att ske, därest vederbörande
därigenom skulle bli placerad i för ändamålet helt olämpliga polisarrester,
torde vara på det hela taget obefintlig. Ett synnerligen starkt skäl
for den föreslagna lagändringen är obestridligen den ökade befogenhet som

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

barnavårdsnämnderna genom den nya barnavårdslagen tillerkänts i fråga
om rätt till omhändertagande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att statsmakterna i barnavårdslagen
och förslaget till brottsbalk kan sägas ha intagit en ståndpunkt,
som innebär, att den ifrågavarande begränsningen i sista stycket av 14 a §
icke är motiverad. Härefter yttrar föreningen:

Frågan gäller därför närmast, huruvida det med tanke på den nära förestående
riksdagsbehandlingen av brottsbalksförslaget finnes tillräckliga skäl
att nu ånyo vidtaga en ändring i gällande lag om villkorlig dom. Det bör
därvid beaktas, att även om brottsbalken antages av 1962 års riksdag det
kan dröja ytterligare några år innan den kan träda i kraft. Svaret på den
ställda frågan synes böra bli beroende av huru starkt behovet härav i praktiken
visat sig vara. Det tillfälliga omhändertagandet, som tillkommit under
hänvisning till erfarenheter från Stockholm och Göteborg, torde i första
hand vara avsett för storstadsförhållanden. Föreningen har icke heller från
häradsrätterna någon nämnvärd erfarenhet av paragrafens tillämpning.
Därest det emellertid framkommer, att bestämmelsen i praktiken visat sig
fylla ett behov, har föreningen icke något att erinra mot att sista stycket
i 14 a § lagen om villkorlig dom nu upphäves.

Riksåklagarämbetet och Stockholms rådhusrätt ansluter sig till uppfattningen
att det icke synes påkallat att bibehålla begränsningen i sista stycket
av 14 a §. Båda remissinstanserna anser emellertid att ändring i detta avseende
utan olägenhet kan anstå till dess att motsvarande bestämmelser i
förslaget till brottsbalk skall behandlas. Rådhusrätten anför härvid bl. a.
att erfarenheten visat, att behovet av tillfälligt omhändertagande inom
gruppen villkorligt dömda under aderton år är synnerligen begränsat.
Rådhusrätten hänvisar i detta hänseende till ett uttalande av statens skyddskonsulent
i Stockholm för unga, vilken meddelat att man hos skyddskonsulenten
endast i något enstaka undantagsfall funnit anledning till omhändertagande
inom denna grupp samt att i dessa fall frånvaron av möjlighet att
hos domstol utverka omhändertagande icke vållat några större problem
utan att situationen kunnat bemästras i nära samarbete med vederbörande
barnavårdsnämnd.

Även socialstyrelsen erinrar i sitt avstyrkande yttrande om att den genom
motionerna väckta frågan inom de närmaste åren vid behandlingen av
brottsbalken kommer att underställas riksdagens bedömande i ett större
sammanhang. Vidare synes det styrelsen lämpligt att avvakta utvecklingen
efter den nya barnavårdslagens ikraftträdande och resultatet av den pågående
utbyggnaden inom de barnavårdande organens område av lokaler
för tillfälligt omhändertagande. Det torde enligt styrelsen kunna antagas,
att tillämpningen av den nya barnavårdslagen i stor utsträckning kommer

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

att minska det behov, som kan föreligga av att på ungdomar i ålder 15—17
år tillämpa bestämmelsen i 14 a §.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg framhåller, att nuvarande
lagstiftning i fråga om den kriminalpolitiska behandlingen av unga
lagöverträdare i åldern 15—17 år bygger på uppfattningen, att det är barnaoch
ungdomsvården, icke kriminalvården, som när det gäller denna åldersgrupp
skall svara för samhällsreaktionen vid brott. Nämnderna erinrar i
detta sammanhang om lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa
underåriga, lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig samt stadgandet i 24 kap. 3 § rättegångsbalken angående
häktande av den som är under aderton år. Enligt nämndernas uppfattning
bör de hänsynstaganden, som ligger bakom ifrågavarande lagstiftning,
tillmätas betydelse även när det gäller att taga ståndpunkt till förevarande
motioner. Sådana skäl som kan göra ett undantag från den gällande
lagstiftningens principer befogat i fråga om de villkorligt dömda
under aderton års ålder har enligt nämnderna ej åberopats av motionärerna.
I detta sammanhang anför barnavårdsnämnden i Stockholm bl. a.
följande:

Det förtjänar påpekas att antalet ungdomar i åldern under 18 år, vilka
stå under övervakning meddelad enligt lagen om villkorlig dom, alltjämt,
trots den ökning, som torde ha inträtt under senare år, är tämligen ringa.
Det må till belysande härav nämnas, att den 20 februari 1961 uppgick i
Stockholm hela antalet sådana ungdomar till 50. Motsvarande kategori i
åldern 18 21 år utgjorde samtidigt omkring 700. Av de 50 ungdomarna voro

9 vid domens avkunnande i åldern 15—16 år, 23 i åldern 16—17 år samt
18 i åldern 17—18 år. Det må vidare nämnas, att mer än hälften (28 stycken)
stått under barnavårdsnämndens övervakning vid tiden för avkunnandet
— besluten härom hade i regel fattats i samband med att den brottslighet,
som senare resulterade i lagföring och dom, kommit till nämndens
kännedom ävensom att inemot en tredjedel (15 stycken) varit omhändertagna
för skyddsuppfostran för tid även efter domsavkunnandet. Den 20
februari voro endast 4 omhändertagna för samhällsvård (skyddsuppfostran),
därav 3 med placering på ungdomsvårdsskola och 1 med placering
på ett av nämndens ungdomshem. Såsom framgår av vad här anförts är
det sålunda fråga om ett klientel beträffande vilket ingripande enligt barnavårdslagen
i stor utsträckning varit indicerat. Vederbörande skyddskonsulent
har vid förfrågan upplyst, att det i det praktiska arbetet icke vid något
tillfälle sedan tillkomsten av paragraf 14 a lagen om villkorlig dom förelegat
sådana omständigheter, att behov förefunnits av att kunna på sätt motionärerna
föreslagit tillfälligt omhändertaga ungdom under 18 års ålder. Förhållandet
torde få ses bland annat mot bakgrunden av det förhållandet, att
barnavårdsnämnden i fall, där detta varit erforderligt, kunnat omedelbart
ingripa genom vårdåtgärder av skilda slag, t. ex. placering på ungdomshem.
Klientelets beskaffenhet och de ökade möjligheter till ingripanden den nya
barnavårdslagen gett gör det rimligt att antaga att det även fortsättningsvis
skall vara möjligt att på ett praktiskt tillfredsställande sätt nå eftersträvade

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961 9

konkreta lösningar vid svårare misskötsamhet från den villkorligt dömdes
sida.

■■siW v-ävr*

I Sveriges advokatsamfunds yttrande anför samfundets styrelse bl. a.,
att styrelsen, som i tidigare remissvar uttalat stark tvekan huruvida insättande
i polisarrest över huvud taget kan anses utgöra någon lämplig form
för omhändertagande, bestämt vill hävda att omhändertagande i polisarrest
i varje fall är klart olämpligt, när det gäller ungdomar i åldern 15—
17 år. Så länge det icke finns garantier för att omhändertagandet sker på
ett lämpligare sätt anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka den av motionärerna
föreslagna lagändringen. Styrelsen anför vidare:

Såsom ett särskilt skäl för lagändringen har motionärerna åberopat det
förhållandet att den nya barnavårdslagen ger barnavårdsnämnd och dess
ordförande vissa befogenheter att förordna om omhändertagande, liksom
även polismyndighet tillagts viss rätt att på lämpligt sätt taga underårig
i förvar i avbidan på barnavårdsnämndens beslut. Mot bakgrunden av dessa
bestämmelser kan det måhända synas inkonsekvent eller till och med
meningslöst att icke tillåta domstol att förordna om omhändertagande av
en villkorligt dömd pojke eller flicka i åldern 15—17 år. Enligt styrelsens
mening behöver man emellertid icke se saken på detta sätt. Man kan också
resonera så att, eftersom barnavårdslagen bereder möjligheter till omhändertagande,
det icke är nödvändigt att ge domstolen befogenhet att förordna
därom. Frågan synes ha samband med det större problemet vilka straffrättsliga
reaktionsformer som över huvud taget bör stå till domstolarnas
förfogande i fråga om ungdom under 18 år. Den omständigheten att detta
problem inom en nära framtid torde bringas till sin lösning synes utgöra
ett särskilt skäl att icke nu ändra den avfattning som lagen om villkorlig
dom erhållit så sent som för två år sedan.

Utskottet

Genom tillägg år 1959 av en ny paragraf, 14 a, till lagen om villkorlig
dom möjliggjordes för domstolen att i vissa fall, om särskilda omständigheter
föranleder därtill, förordna, att villkorligt dömd skall på lämpligt sätt
omhändertagas i avbidan på vidare förordnande. Sådant omhändertagande
må äga rum bl. a. då fråga uppkommit om att förklara den villkorliga domen
förverkad. Den omhändertagne kan kvarhållas normalt en vecka och i speciella
fall efter särskilt beslut ytterligare en vecka. Enligt bestämmelse i
sista stycket av 14 a § må omhändertagande ej beslutas i fråga om den som
är under 18 år.

Då lagförslag med detta innehåll av Kungl. Maj:t förelädes 1959 års riksdag,
hemställde första lagutskottet med tillstyrkande av härom väckta motioner,
att förslaget skulle antagas med den ändringen att sista stycket i 14 a §
utgick. Reservanter inom utskottet hemställde, att förslaget skulle antagas

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

i oförändrat skick. Sedan kamrarna först stannat i skilda beslut, blev efter
sammanjämkning reservanternas hemställan bifallen av riksdagen.

I nu förevarande motioner föreslås, att riksdagen skall för sin del och
med ikraftträdande från och med den 1 juli 1961 besluta om sådan ändring
i lagen om villkorlig dom att sista stycket i 14 a § utgår.

Det kan förutses att 1962 års riksdag kommer att få taga ställning till
ett förslag till brottsbalk, vilket bland annat innehåller bestämmelser avsedda
att ersätta lagen om villkorlig dom. Att riksdagen sålunda i en nära
framtid torde erhålla möjlighet att bedöma den av motionärerna väckta
frågan i ett större sammanhang, kan sägas utgöra ett skäl för att icke nu
närmare överväga lagändring i den riktning motionärerna förordat. Emellertid
torde det med hänsyn till bl. a. behovet av följdförfattningar dröja
ytterligare några år innan den lagstiftning, vartill förslaget må leda, kan
sättas i kraft. Vid sådant förhållande saknas enligt utskottets mening
anledning att med tanke på brottsbalksförslaget avstå från att vidtaga en
sådan smärre lagändring som nu är i fråga, därest den befinnes lämplig.

Möjligheten att tillfälligt omhändertaga villkorligt dömd har införts
huvudsakligen för att övervakningsorganen skall genom ett sådant ingripande
vara i tillfälle att, när akut risk föreligger för återfall i brott eller
annan misskötsamhet från den dömdes sida, söka förebygga en utveckling
mot fortsatt brottslighet. Enligt utskottets mening råder ej tvekan om
att tillfälligt omhändertagande skulle utgöra ett värdefullt medel för kriminalvården
även i vad gäller det yngre klientelet i åldern 15—17 år. Vid
denna bedömning beaktar utskottet särskilt, att vetskapen om att ett omhändertagande
kan äga rum måste antagas utöva en gynnsam psykologisk
effekt på den dömde, exempelvis då han frestas att undandraga sig övervakning.

Utskottet anser det sålunda önskvärt att möjlighet öppnas till omhändertagande
enligt lagen om villkorlig dom även i fråga om villkorligt dömda
under 18 år. För en sådan reform talar enligt utskottets uppfattning även
principiella skäl, i det att en positiv ståndpunkt till omhändertagande på
liknande sätt inom det yngre klientelet kommit till uttryck i den nya barnavårdslagen.
Härtill kommer, att en motsvarande inställning ligger till grund
för vissa bestämmelser rörande skyddstillsyn i det till lagrådet remitterade
förslaget till brottsbalk.

Vad som vid frågans tidigare behandling föranledde tvekan om lämpligheten
av att tillåta att villkorligt dömda under 18 år omhändertogs enligt
de nya bestämmelserna, var att omhändertagandet förutsattes behöva ske
genom intagande i polisarrest. Föreskriften i 14 a § att omhändertagandet
skall ske på lämpligt sätt medför skyldighet för domstolen att i varje särskilt
fall tillse att en tillfredsställande placering av den omhändertagne
erhålles. Därest bestämmelserna om tillfälligt omhändertagande göres till -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

lämpliga beträffande de villkorligt dömda i åldern 15—17 år, torde domstolen
stundom finna, att även omhändertagna inom denna grupp med hänsyn
till deras kriminella belastning ej lämpligen kan förvaras annorstädes
än i polisarrest. För omhändertagna, som är i mindre grad kriminaliserade,
torde domstolen böra i första hand tillvarataga föreliggande möjligheter
att utverka placering på barnavårdande institutioner. Utsikterna
härtill förbättras för närvarande successivt till följd av den pågående utbyggnaden
av lokaler för tillfälligt omhändertagande inom barnavården.
Det synes därför berättigat att antaga att omhändertaganden inom den
bättre delen av klientelet blott undantagsvis och då endast för en eller
annan dag skulle behöva medföra placering i polisarrest. Då även polisarresterna
efter hand förbättras till beskaffenhet och utrustning, kan ett
dylikt begränsat utnyttjande av dessa icke möta betänkligheter; i sammanhanget
uppmärksammas även, att omhändertagande genom polismyndighets
försorg i vissa fall är medgivet enligt barnavårdslagen.

Utskottet finner sig sålunda böra tillstyrka motionärernas förslag om
upphävande av begränsningsregeln i sista stycket av 14 a §. Ändringen synes
lämpligen böra träda i kraft från och med den 1 januari 1962.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 47
och II: 63, måtte för sin del antaga följande förslag till

LAG

angående ändrad lydelse av 74 a § lagen den 22 juni 1939 (nr 31 i) om villkorlig
dom.

Härigenom förordnas, att 14 a § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig
dom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 a §.

Uppkommer sedan--—---------- vidare

förordnande.

Den som--------------eJ kvarhållas.

Omhändertagande enligt denna
paragraf må ej beslutas i fråga om
den som är under aderton år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

Stockholm den 27 april 1961

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1961

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting*, Per Olofsson, Nyström,
Gezelius, fröken Mattson*, herrar Nyman, Hilding och Anton Larsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson*, fru
Löfqvist, herrar Fröding, Källstad, Larsson i Norderön, Martinsson och fröken
Andersson i Strängnäs.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Branting, Nyström, fröken Mattson, fru Johansson, fru Löfqvist,
herr Martinsson och fröken Andersson i Strängnäs, vilka ansett att utskottets
utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Genom tillägg--■ —- (lika utskottet till och med tredje stycket) — -—

—i 14 a § utgår.

Stadgandet i 14 a § har gällt under kort tid, och erfarenheterna av
dess verkningar är små, vilket också framgått av barnavårdsnämndens
i Stockholm remissyttrande. I Iagrådsremissen i samband med
förslagets behandling vid 1959 års riksdag var departementschefen av den
meningen, att ett omhändertagande i polisarrest borde undvikas i fråga
om de yngsta lagöverträdarna. Efter lagrådsbehandlingen anförde departementschefen,
att erfarenheterna av den av honom förordade bestämmelsens
tillämpning borde avvaktas. Utskottet delar denna departementschefens
mening, och utskottet anser vidare att lagen nu varit i kraft under alltför
kort tid samt att erfarenheterna av lagens tillämpning är så begränsade,
att något avgörande icke nu bör träffas.

I reservationen till första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959 anfördes
även betänkligheter mot att de yngsta lagöverträdarna placerades i polisarrest.
Dessa betänkligheter är fortfarande befogade, då standarden på
polisarresterna under den korta tid som förflutit icke avsevärt förbättrats.
Då frågan kommer upp till behandling i samband med riksdagens prövning
av brottsbalksförslaget, finns det för närvarande icke något skäl att bifalla
motionerna. Vid tiden för prövningen av brottsbalksförslaget har de nuvarande
bestämmelserna varit gällande under något längre tid, och erfarenhetsmaterialet
torde då vara större. Det framstår även som principiellt
olämpligt att rycka ut en detalj ur den stora brottsbalksbehandlingen på
det sätt, som föreslagits, varigenom riksdagen på ett för tidigt stadium binder
sig för en viss lösning.

Med åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 47 och II: 63, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1961