Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957 (Utlåtande 1957:L1u33 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Sv 33

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag
till instruktion för riksdagens ombudsmän.

Genom en den 8 mars 1957 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 127, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagt, i statsrådet fört protokoll till riksdagens
prövning framlagt följande vid propositionen fogade förslag till

Instruktion för riksdagens ombudsmän
1 §•

Riksdagens ombudsmän åligge att utöva en allmän tillsyn över lagars, författningars
och instruktioners efterlevnad, militieombudsmannen i vad de
skola tillämpas i militära mål samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän inom
försvarsväsendet ävensom av dem som under ämbetsansvar fullgöra uppgifter
inom sammanslutningar eller stiftelser, vilka samverka med försvarsväsendet,
och justitieombudsmannen i vad de eljest skola av dem, som äro
underkastade fullständigt ämbetsansvar, tillämpas, samt att enligt den fördelning
nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala eller
låta tilltala dem, som i sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan
orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina
ämbetsplikter; dock vare ombudsmännen, envar i förhållande till den andre,
så ock Konungens justitiekansler undantagna från tillsyn.

Står den, över vars åtgärd klagan föres hos ombudsman, för sin ämbetsutövning
ej under hans utan under den andre ombudsmannens tillsyn, skall
ärendet överlämnas till denne.

Utan hinder av vad ovan sägs äge ombudsman, då han finner särskilda
skiil därtill, icke blott avgöra hos honom på grund av förd klagan eller av
annan anledning uppkommen fråga, som enligt den nyss angivna fördelningen
ej tillhör hans utan den andre ombudsmannens verksamhetsområde,
utan även till den andre ombudsmannen hänskjuta fråga, som eljest ej tillhör
dennes verksamhetsområde.

Ombudsman är skyldig att avgöra ärende som till honom överlämnats.

2 §■

Vid fullgörande av vad enligt 1 § åligger militieombudsmannen skall han
särskilt övervaka efterlevnaden av

strafflagstiftningen för krigsmakten, militära rättegångslagen och därmed
sammanhängande författningar;

1 llihang t ill riksdagens protokoll l(J.r> 7. i) saml. land. Nr 33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

värnpliktslagen samt på grund därav utfärdade författningar;

bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten fast
anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten anordnade utbildningskurser; bestämmelser

om krigsmäns behandling och omvårdnad;

bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna medel
samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter;

bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenadväsende, i vad de
äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, underhåll och vård
av materiel, anskaffande och användande av andra förnödenheter samt utförande
av arbete för försvarsväsendets behov;

bestämmelser om förråd, utrustning och annat, som avser krigsberedskap;
samt

bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och tillhandahållande
såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra handlingar.

3 §•

Ombudsman bör förnämligast anmärka och beivra sådana fel, som synas
honom antingen härröra från egennytta, vrångvisa, våld eller grov försumlighet
eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter eller, såvitt
angår militieombudsmannen, kunna föranleda, att anstalter inom försvarsväsendet
icke uppfylla sitt ändamål.

Särskilt bör ombudsman noggrant övervaka efterlevnaden av lagar och
författningar angående frihetsberövanden, vare sig tillämpningen handhaves
av judiciell eller administrativ, statlig eller kommunal myndighet eller
annan som är underkastad ämbetsansvar.

4 §•

Finner ombudsman någon, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn,
hava felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt, må han låta bero vid
vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken.

5 §•

Skulle antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess ledamöter en
eller flera finnas hava av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt
dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag samt sakens utredda och behörigen
styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära
eller egendom, eller regeringsrätten eller en eller flera av dess ledamöter finnas
hava vid prövning av mål låtit sådant förhållande komma sig till last,
vare ombudsman såvitt rör hans verksamhetsområde pliktig att vid riksrätt
den eller de felande under tilltal ställa samt till ansvar efter lag befordra; och
före ombudsmannen då alltid själv talan.

6 §•

Då riksdagens konstitutionsutskott enligt 106 § regeringsformen ställt någon
statsrådets ledamot under tilltal av justitieombudsmannen, åligge honom
att inför riksrätten själv föra talan.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

7 §•

Har riksdagen, dess bankoulskott eller revisorer förordnat om åtal mot
fullmäktig i riksbanken eller i riksgäldskontoret eller mot direktionsledamot
i riksbanken eller riksgäldsdirektören och chefen för riksgäldskontoret,
där dessa icke äro fullmäktige, eller hava, i sistberörda händelse, fullmäktige
i riksbanken beslutit ställa direktionsledamot i banken under tilltal eller fullmäktige
i riksgäldskontoret förordnat om åtal mot riksgäldsdirektören och
chefen för riksgäldskontoret, åligge det justitieombudsmannen att sådan talan
utföra. Yppas anledning till åtal under tid, då riksdagssession ej pågår
eller revisorerna icke äro församlade, äge justitieombudsmannen utan särskilt
förordnande väcka åtalet.

8 §•

Beslutar riksdagen beivra sådan förbrytelse mot riksdagens, dess kamrars
eller utskotts eller någon enskild riksdagsmans frihet, varom förmäles i
110 § första stycket tredje punkten regeringsformen, åligge det justitieombudsmannen
att utföra åtalet.

Där kammares talman hos justitieombudsmannen för beivran anmäler
störande uppträdande av åhörare till dess överläggningar, ankomme å justitieombudsmannen
att tillse, att saken varder i laga ordning behandlad.

9 §•

Tillsynen över kommunala myndigheter och befattningshavare skall ske
med beaktande av de särskilda betingelser, under vilka den folkliga självstyrelsen
arbetar, och med iakttagande av att den kommunala verksamheten
icke onödigt hämmas. I sådana fall, då fråga ej är om frihetsberövande eller
uppenbart övergrepp, bör ombudsman ej ingripa innan möjligheten till rättelse
genom hänvändelse till kommunal myndighet eller överklagande av
sådan myndighets beslut prövats.

10 §.

I andra fall än de i 5 och 6 §§ nämnda äge ombudsman att antingen själv
eller genom ombud utföra de åtal, vartill han finner sig föranlåten. I mål,
som blivit vid underrätt anhängiggjort, bör ombudsman fullfölja åtal hos
högsta domstolen allenast när synnerliga skäl därtill äro. Innan rättegång
anställes, bör ombudsman lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas,
tillfälle att, inom kort av honom föreskriven tid, inkomma med de upplysningar,
till vilka de kunna anse sig befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet
må ombudsman fordra den lagliga handräckning, som de efter 99 § regeringsformen
äro skyldiga att honom lämna, samt av alla fiskaler äska biträde
att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter, vilka han bör dem meddela.
Vid infordrande av förklaring eller upplysning äge ombudsman förelägga
vite till liögst femhundra kronor; försuttet vite skall på ombudsmans begäran
uttagas.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

11 §•

Skulle ombudsman någon utan skäl tilltala eller låta tilltala eller genom
obehöriga tillmålen och olagliga påståenden förolämpa, vare han, lika med
åklagare i allmänhet, förfallen till ansvar härför efter lag och författningar.
För åtal och påståenden, som ombudsmans ombud utföra och framställa i
enlighet med och således icke utöver hans föreskrifter, vare han ansvarig.

12 §.

Anföres hos ombudsman klagomål mot någon som för sin ämbetsutövning
står under hans tillsyn för utom tjänsten förövat brott eller göres eljest i
ärende, anhängigt hos ombudsman, påslående eller yppas misstanke om sådant
brott, har ombudsmannen, därest vederbörande, om han skulle vara
skyldig till brottet, kan anses i avsevärd mån ha skadat det anseende som
innehavaren av tjänsten bör äga, att till behörig åklagarmyndighet överlämna
till ärendet hörande handlingar av betydelse för sakens bedömande.

13 §.

Uppkommer fråga om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott eller annat
brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt, åligge ombudsman
att biträda med utredning om brottet, oaktat straff därför förfallit. Sådan
skyldighet föreligger dock ej om anspråket är preskriberat eller, då talan
därom skall upptagas av underrätt, om det måste anses vara av ringa betydelse
för klaganden att hans talan vinner prövning.

14 §.

Ombudsman må, när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser,
övervara domstolars och myndigheters överläggningar och beslut, dock utan
rättighet att sin mening därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla domstolars,
myndigheters samt ämbets- och tjänstemäns protokoll och handlingar.

15 §.

Klagomål, som hos ombudsman anföras, böra vara skriftligen avfattade
samt såvitt möjligt med handlingar och bevis styrkta.

Då klagande sådant begär, låte ombudsman meddela honom bevis att han
emottagit klagoskriften.

16 §.

Har justitiekanslern lämnat utan avseende någon hos honom av enskild
person anmäld klagan, utgöre detta icke hinder för ombudsman att, om saken
tillhör området för hans ämbetsutövning, giva klaganden det lagliga biträde,
som ombudsmannen må finna utav omständigheterna påkallat.

17 §.

Ombudsman skall årligen företaga inspektionsresor för att göra sig noga
underrättad om lagskipningens tillstånd och om de förhållanden i övrigt, som
tillhöra området för hans ämbetsutövning.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Ombudsman må även förordna tjänsteman vid sin expedition eller särskilt
anlitad utredningsman att företaga tjänsteresa för verkställande i visst
fall av undersökning eller utredning, som befinnes önskvärd för ombudsmannens
ämbetsverksamhet.

18 §.

Det åligge ombudsman att årligen till riksdagen avlämna ämbetsberättelse,
innefattande en allmän redogörelse för förvaltningen av det honom
anförtrodda ämbetet, samt däruti med avseende på området för sin ämbetsutövning
utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka bristerna i lagar
och författningar samt avgiva förslag till deras förbättring.

Justitieombudsmannen vare ock skyldig att i sin berättelse för riksdagen
uppgiva, såväl vilka av föregående riksdagar fattade beslut och gjorda
framställningar blivit under det sistförflutna året av Konungen gillade och
föranlett bestämmelsers utfärdande eller annan åtgärd, som även vilka beslut
och framställningar icke blivit för Konungen föredragna eller av
Konungen prövade.

Ombudsmans ämbetsberättelse bör genast vid riksdagens början ingivas
för att kunna i tid hänvisas till granskning av lagutskott, dit jämväl i samma
ändamål till ombudsmansexpeditionen hörande ämbetsdiarier, protokoll och
registratur inlämnas.

19 §.

Finner ombudsman att inom området för hans ämbetsutövning föreligga
brister i lagar och författningar eller att eljest någon anstalt är nödig till
främjande av allmänt gagn, må han därom göra framställning omedelbarligen
till Konungen; redogöre ock i sin berättelse till riksdagen för alla dylika
framställningar.

20 §.

Av högsta domstolen given lagförklaring skall av föredraganden opåmint
tillställas ombudsmännen, och åligge det den ombudsman, som har att utöva
tillsyn över tillämpningen av den lag förklaringen avser, att anmäla förklaringen
hos riksdagen och därvid tillkännagiva, om han finner densamma
olämplig eller under namn av förklaring ny lag stiftad.

21 §.

Det åligge ombudsman att besöka, militieombudsmannen militärhäkten
och arrester samt justitieombudsmannen övriga anstalter och inrättningar,
där personer vilka berövats friheten äro intagna, för att göra sig underrättad
om de förvarades eller intagnas skötsel och underhåll.

De uppgifter, som enligt 54 § kungörelsen den 19 november 1948 angående
den militära rättsvården inkomma till militieombudsmannen, skola
av honom granskas.

22 §.

Ombudsman bör med synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga vad till
skyddande av tryckfriheten är stadgat.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

23 §.

Över alla ärenden, som inkomma till ombudsman, och alla åtgärder, som
han vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar och likaledes
registratur av utgående expeditioner. Särskilt protokoll skall föras över vad
som förekommit vid sådana inspektions- och tjänsteresor, som avses i 17 §.

24 §.

Under den tid ombudsman åtnjuter semester, liksom ock då ombudsman
eljest är av laga förfall hindrad att utöva sitt ämbete, skall detta förestås av
hans ställföreträdare.

Där arbetets behöriga gång det kräver ävensom då särskilda skäl därtill
eljest föreligga må ombudsman uppdraga åt sin ställföreträdare att i den
utsträckning som för ändamålet erfordras förrätta å ämbetet ankommande
göromål, dock högst under sammanlagt tre månader årligen; och åligge det
ombudsman att i sin ämbetsberättelse fullständigt uppgiva, under vilka tidsperioder
och av vilken anledning ställföreträdaren sålunda tjänstgjort.

25 §.

Ombudsmans expedition skall vara förlagd till huvudstaden och hållas
öppen för allmänheten under den tid ombudsmannen bestämmer.

När ombudsman för ämbetsresa lämnar sin expedition och ej finner skäl
att uppdraga åt sin ställföreträdare att förrätta övriga å ämbetet ankommande
göromål, skall han bemyndiga en tjänsteman vid expeditionen att under
tiden besörja sådana uppskov ej tålande anteckningar och meddelanden,
som ej innefatta beslut eller annan ombudsmannen tillhörande ämhetsåtgärd.

26 §.

Å ombudsmans expedition äro anställda de ordinarie tjänstemän som angivas
i gällande personalförteckning och därutöver, i mån av behov, ickeordinarie
personal.

27 §.

Ombudsman antager tjänstemännen vid sin expedition.

Ansökan om avsked eller entledigande prövas av ombudsman.

28 §.

Tjänsteman vid ombudsmans expedition vare skyldig att efterkomma
ombudsmannens föreskrifter i tjänsten, och äge denne att mellan tjänstemännen
fördela göromålen. Ombudsman må bemyndiga kanslichef och byråchef
att på eget ansvar vidtaga åtgärd för ärendes beredande.

29 §.

Beträdes kanslichef eller byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänsteman
vid ombudsmans expedition med ämbetsbrott, som i 25 kap. 1—4 §§
strafflagen omförmäles, sker åtal därför vid Svea hovrätt.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

30 §.

Åsidosätter annan tjänsteman vid ombudsmans expedition än i 29 § sägs
av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt lag,
denna instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens
beskaffenhet eller visar han klandervärt uppförande i tjänsten eller vanvördnad
mot förman må den ombudsman, under vilken han lyder, efter omständigheterna
döma honom till varning eller till löneavdrag under högst
trettio dagar eller till suspension i högst tre månader från tjänst och lön.
Har tjänsteman gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet eller har han
icke låtit sig rätta av tidigare ådömd bestraffning, må han dömas till avsättning.

Löneavdrag skall bestämmas till belopp motsvarande A-avdrag enligt avlöningsreglementet
för riksdagens verk.

Innan ombudsman prövar fråga om disciplinär bestraffning av tjänsteman,
skall denne beredas tillfälle att antingen skriftligen eller, om han det
påfordrar eller så prövas lämpligt, vid muntligt förhör inför ombudsmannen,
uttala sig om vad som åberopas mot honom. Han må därvid anlita biträde
av försvarare.

31 §.

Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt förfarande
mot tjänsteman vid ombudsmans expedition, äge ombudsman, om särskilda
skäl därtill äro, med omedelbar verkan avstänga honom från utövning av
tjänsten, dock icke för längre tid än till dess lagakraftägande dom eller
beslut föreligger.

32 §.

Vad i 30 och 31 §§ stadgas om tjänsteman gäller icke den som i sin tjänst
hos ombudsman är underkastad ansvar såsom krigsman.

33 §.

Över ombudsmans beslut rörande tjänstemans avstängande från tjänstgöring
och dömande till varning, löneavdrag, suspension eller avsättning
må besvär anföras hos riksdagens bankoutskott.

Besvären skola, vid äventyr av talans förlust, hava inkommit till ombudsmannen
inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Besvärsliandlingar
må till ombudsman inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev och skola anses ingivna av den som undertecknat
besvärsskriften. Handlingarna skola anses inkomna då handlingarna eller
avi om försändelse, i vilken handlingarna finnas inneslutna, avlämnats till
ombudsmannen eller dennes expedition. Ombudsmannen har att så snart
ske kan överlämna besvären jämte eget utlåtande till bankoutskottet.

Denna instruktion träder i kraft den dag, då Konungen låtit i riksdagen
uppläsa öppet brev att kungörelse utfärdats om ändrad lydelse av 96 och
99—101 §§ regeringsformen.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Genom instruktionen upphäves instruktionen för riksdagens justitieombudsman
den 14 mars 1941 (nr 140) och instruktionen samma dag för riksdagens
militieombudsman (nr 141).

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma i andra kammaren väckta motioner, nämligen nr
589 av herr Senander in. fl. och nr 609 av herr Eliasson i Stockholm.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande. Beträffande de skäl
som motionärerna anfört får utskottet i den mån redogörelse därför icke
lämnas nedan hänvisa till motionerna.

Inledning

Sedan riksdagen i skrivelse den 3 april 1954 (nr 156) efter förslag av
sammansatt konstitutions- och första lagutskott (utlåtande nr 1) hos Kungl.
Maj:t anhållit om utredning angående JO-institutionen i vissa i utlåtandet
angivna hänseenden och därmed sammanhängande spörsmål, tillkallade
chefen för justitiedepartementet efter bemyndigande fyra sakkunniga att
inom departementet verkställa den av riksdagen begärda utredningen. De
sakkunniga, vilka var ledamoten av riksdagens andra kammare borgmästaren
Olov Rylander, tillika ordförande, samt ledamoten av riksdagens första
kammare kommunalborgmästaren Lars Linden, ledamoten av riksdagens
andra kammare advokaten Birger Gezelius och ledamoten av riksdagens
första kammare lantbrukaren Ivar Nilzon, avgav den 10 december 1955 betänkande
i ämnet (SOU 1955: 50).

I betänkandet, vari framlades förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän,
föreslog de sakkunniga bland annat, att tillsynen från riksdagens
ombudsmän skulle utvidgas att omfatta alla som var underkastade ämbetsansvar.
I fråga om motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
propositionen nr 161 till 1956 års riksdag s. 9—14 (jfr betänkandet s. 53 -99).

Över betänkandet avgavs efter remiss yttranden av JK, Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus och
Kopparbergs län, utredningen om administrativa frihetsberövanden, JO, MO,
lönenämnden och delegerade för riksdagens verk, Sveriges advokatsamfund,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund. Flertalet remissinstanser tillstyrkte eller lämnade
utan erinran de sakkunnigas förslag att ombudsmännens tillsyn skulle omfatta
alla som var underkastade ämbetsansvar. Förslaget avstyrktes av svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Svenska landstingsförbundet
gav uttryck åt tveksamhet rörande den föreslagna utvidgningen.
En starkt kritisk hållning till förslaget intogs av JK och dåvarande
JO medan nuvarande JO, da han sedermera vid utskottsbehandlingen av

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

propositionen i ärendet och däri väckta motioner bereddes tillfälle att inför
niskottet framföra sina synpunkter på förslaget, tillstyrkte den föreslagna
utvidgningen av verksamhetsområdet. Angående remissyttrandena må hänvisas
till nyssnämnda proposition, nr 161, s. 19—27.

I berörda proposition förklarade sig chefen för justitiedepartementet biträda
de sakkunnigas förslag i ovan angivet hänseende och genom propositionen
framlades — i allt väsentligt i överensstämmelse med vad de sakkunniga
föreslagit — förslag till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen.

I riksdagen väcktes i båda kamrarna likalydande motioner, nr 569 i första
och nr 753 i andra kammaren, om avslag på propositionen.

Propositionen och motionerna behandlades av sammansatt konstitutionsoch
första lagutskott, som i sitt utlåtande (nr 2) till en början uttalade att
JO enligt utskottets mening ej borde tilläggas tillsynsrätt över dem som är
underkastade allenast partiellt ämbetsansvar.

Utskottet anförde vidare:

Att administrativa frihetsberövanden bör vara underkastade tillsyn av JO
oavsett om befattning därmed tages av statlig eller kommunal myndighet
eller tjänsteman eller av enskild, som är underkastad ämbetsansvar, står däremot
enligt utskottets mening utom tvivel. I fråga om den kommunala verksamhet
i övrigt som utövas under ämbetsansvar bör kraftigt understrykas
att den kommunala självstyrelsen icke får på något sätt inkräktas genom
tillsyn av JO.

Sedan utskottet därefter uttalat, att utskottet ansåge sig böra förorda att
som vilande antoges det i propositionen framlagda förslaget till grundlagsändringar
med endast den ändringen att i § 96 regeringsformen tillsynen
angåves omfatta allenast dem som i allo är underkastade ämbetsansvar, anförde
utskottet vidare följande:

För att trygga den kommunala självstyrelsen anser utskottet vissa föreskrifter
erforderliga som begränsar JO:s tillsyn. Sålunda bör — i annat fall
än då fråga är om administrativt frihetsberövande — klagomål som regel icke
upptagas då möjlighet att hos statlig myndighet överklaga kommunal myndighets
beslut ej utnyttjats; om klagorätten utnyttjats bör JO däremot alltid
vara oförhindrad alt vid prövning av lagligheten av den statliga myndighetens
beslut även pröva lagligheten av det kommunala organets beslut. Föreskrifter
i sådant avseende skulle lämpligen kunna införas i instruktion, enär
tillsynen enligt § 96 regeringsformen skall ske efter den instruktion riksdagen
utfärdar. Utformningen härav synes böra ske genom särskild utredning
i samråd med representanter för de kommunala förbunden.

Utskottet hemställde slutligen att riksdagen måtte såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till grundlagsändringar med allenast den ändring som framgår av
det förut anförda samt alt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om den ytterligare utredning varom i utlåtandet anförts.

Riksdagen biföll utskottets hemställan och anhöll i skrivelse den 31 maj
1956 (nr 342) under åberopande av utskottets utlåtande hos Kungl. Maj :t om
den ytterligare utredning varom anförts i utlåtandet.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades i juli 1956 såsom
sakkunniga att verkställa den begärda utredningen justitierådet Nils Beckman,
tillika ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kammare cementgjutaren
Emil Ahlkvist, ledamoten av riksdagens andra kammare professorn
Elis Håstad, andre vice talmannen hemmansägaren Gunnar Lodenius
och ledamoten av riksdagens första kammare häradshövdingen Erik
Alexanderson.

Kommittén har under utredningsarbetet samrått med representanter för
de kommunala förbunden. Förbunden företräddes därvid, svenska landskommunernas
förbund av andre vice talmannen Anders Olsson, ledamoten av
riksdagens första kammare Rudolf Anderberg och förste sekreteraren Fritz
Kaijser, svenska landstingsförbundet av ledamoten av riksdagens andra
kammare Erik Fast, ledamoten av riksdagens första kammare Rune Johansson
och förbundsdirektören Ivar Dahlgren samt svenska stadsförbundet av
borgarrådet Hjalmar Mehr, konsuln Carl Petri och sekreteraren Sten-Sture
Landström.

Representanterna för kommunförbunden har uttalat att — sedan riksdagen
som vilande antagit den grundlagsändring som de tre kommunförbunden
ursprungligen avstyrkt och det sålunda endast återstått att i enlighet
med riksdagens önskan biträda med samråd om utformningen av instruktionsbestämmelser
om ombudsmännens tillsyn på det kommunala området
— de under sålunda givna förutsättningar och sedan av dem till kommittén
framförda önskemål beaktats kunde i huvudsak biträda kommitténs förslag.

Kommittén har den 16 januari 1957 avlämnat betänkande med förslag till
instruktion för riksdagens ombudsmän (SOU 1957: 2).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitieombudsmannen,
militieombudsmannen och delegerade för riksdagens verk samt, såvitt
rör ombudsmännens tillsyn på det kommunala området, de tre kom—
munförbunden.

Det genom propositionen för riksdagens prövning framlagda förslaget till
instruktion för riksdagens ombudsmän ansluter sig nära till det av 1956 års
kommitté avgivna förslaget. Vid avfattningen i propositionen av instruktionsförslaget
har, enligt vad departementschefen anför, för att underlätta
riksdagens arbete och utan ställningstagande från Kungl. Maj :ts sida, vissa
påpekanden i remissyttrandena över förslaget beaktats. Departementschefen
framhåller i sammanhanget att det i princip bör ankomma på riksdagen
att själv uppdraga de närmare riktlinjerna för sina ombudsmäns verksamhet.

Vissa huvudfrågor i förslaget

Genom det år 1955 avgivna betänkandet framlades förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän. Detta instruktionsförslag har 1956 års kommitté
— utöver vad beträffar ombudsmännens tillsyn på det kommunala

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

området — överarbetat i så måtto att kommittén beaktat i remissyttrandena
över förslaget gjorda påpekanden av den art att det synts uppenbart motiverat
att ändring bort ske. Därutöver har emellertid 1956 års kommitté icke
tagit ställning till innehållet i 1955 års instruktionsförslag.

I den följande framställningen tillåter sig utskottet att närmare redovisa
innehållet i betänkandena och remissyttrandena i huvudsak allenast i den
utsträckning som funnits påkallad av att från remissinstanser kritik framförts
mot de i betänkandena framlagda instruktionsförslagen. I vad avser
frågan om ombudsmännens tillsyn på det kommunala området har utskottet
ansett sig böra redovisa allenast vad som anförts av 1956 års kommitté
och i remissyttrandena över denna kommittés förslag. Erinras må om att
enligt den såsom vilande antagna ändrade lydelsen av § 96 regeringsformen
gemensam instruktion skall utfärdas för ombudsmännen.

I de frågor som nedan ej närmare beröres instämmer utskottet med propositionens
förslag. I dessa delar får utskottet hänvisa till betänkandena och
propositionen.

Tillsynen på det kommunala området

Efter en redogörelse för den hittillsvarande behandlingen av frågan om
ombudsmännens tillsyn på det kommunala området (SOU 1957: 2 s. 46—56 )
anför 1956 års kommitté, att allmän enighet torde råda om att tillsynen över
kommunala myndigheter och befattningshavare icke får utövas så att den
kommunala självstyrelsen därigenom inkräktas.1 Dessutom, fortsätter kommittén,
är man ense om att JO:s tillsyn bör vara oinskränkt beträffande frihetsberövanden.
Vikten av en tillsyn såvitt angår frihetsberövanden har kommittén
funnit anledning att särskilt betona genom tillägg till 3 § i förslaget till
instruktion för ombudsmännen. Enligt sakens natur omfattar detta tillägg
all frihetsberövande verksamhet under JO:s tillsyn och sålunda även frihetsberövanden
som verkställes vid enskilda anstalter, vilkas verksamhet är
underkastad ämbetsansvar.

Det har synts kommittén naturligt att reglera tillsynen över kommunala
myndigheter så att de särskilda betingelser, varunder den kommunala självstyrelsen
utövas, beaktas. De kommunala förtroendemännen utses genom
val allenast för viss tid samt är i princip oavlönade. Deras verksamhet är
föremål för insyn från kommunmedlemmarnas sida på ett helt annat sätt
än som är fallet med statlig förvaltningsverksamhct. Den lokala pressen har
genom förbindelser med olika intressegrupper långt större möjligheter till
kritik än som erbjudes i fråga om den statliga förvaltningen. Särskilt i de
mindre kommunerna lär det dessutom ofta vara så, att kommunmedlem har
möjlighet att, vid missnöje med någon åtgärd av kommunal nämnd eller
styrelse, direkt taga kontakt med ordföranden eller någon annan ledamot
han känner i nämnden eller styrelsen. På många områden finnes dessutom

1 Som det endast i undantagsfall ansetls Uunna bli fråga om att MO handlägger ärende mot
kommunal myndighet eller befattningshavare talas i betänkandet nästan uteslutande om JO.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

statliga tillsynsorgan till vilka den missnöjde kan vända sig och som även
utan sådan hänvändelse i olika avseenden granskar den kommunala verksamheten.
Det är även av betydelse att kommunerna numera fått ökade möjligheter
att erhålla råd och anvisningar från de kommunala förbunden.
Kommittén understryker i detta sammanhang att den kommunala verksamheten
icke får hämmas genom alltför betungande tillsyn. Det ligger nära till
hands att anse förhållandena inom den kommunala förvaltningsverksamheten
vara så speciella att rättelse i första hand bör sökas med ordinära rättsmedel.
Därvid bör även beaktas att JO till skillnad från besvärsinstansen
aldrig kan undanröja eller ändra ett fattat beslut. Vidare fäster kommittén
uppmärksamheten på att den klagandes rätt i många fall kan lättare och
bättre tillgodoses genom hänvändelse till kommunal myndighet. Som exempel
namnes det fall att en kommunal tjänsteman vägrat vidtaga viss åtgärd.
Det torde vara följdriktigt att den som anser sig förfördelad i sådant fall av
JO hänvisas att först vända sig till det kommunala organ, varunder tjänstemannen
lyder, för vinnande av rättelse. Förr än så skett är som regel ärendet
icke att anse som slutbehandlat av kommunal myndighet.

Innan föreliggande möjlighet till rättelse genom hänvändelse till kommunal
myndighet eller överklagande av kommunal myndighets beslut prövats,
bör JO enligt kommitténs mening ej ingripa. Har dylik möjlighet till rättelse
försuttits, bör ingripande ske allenast om särskilda skäl föranleder därtill.
Det får icke bli någon vana att anlita JO i stället för besvärsvägen.

Kommittén anmärker, att det sagda ej innebär att JO skulle vara förhindrad
att införskaffa handlingar i ett ärende eller däri begära viss upplysning
från en kommunal myndighet eller tjänsteman, innan han beslutar
huruvida han skall ingå i vidare prövning av ett klagomål eller ej. Själva
klagomålet kan nämligen vara sådant att JO ej därav kan erhålla tillräckligt
säker upplysning för sitt ställningstagande. Den klagande påstår t. ex.
att han ej fått sin rätt men hans uppgifter är alltför knapphändiga för att
kunna läggas till grund för ett slutligt beslut.

I enlighet med vad sålunda anförts och vad tidigare från riksdagens sida
framhållits bör enligt kommitténs mening klagomål som regel icke upptagas
då möjlighet att hos statlig myndighet överklaga kommunal myndighets
beslut ej utnyttjats såvida icke fråga är om administrativt frihetsberövande;
om klagorätten utnyttjats bör JO däremot alltid vara oförhindrad
att vid prövning av lagligheten av den statliga myndighetens beslut även
pröva lagligheten av det kommunala organets beslut.

Vid övervägande av vilka föreskrifter i instruktionen som kan erfordras
för sådana undantagsfall, vilka icke bör följa den nyss omtalade regeln
utan i likhet med de administrativa frihetsberövandena i första hand bli
föremål för JO:s uppmärksamhet, anför kommittén att man närmast har att
tänka på sådana fall, som anges i 2 § av JO:s instruktion, nämligen då fel
synes härröra från egennytla, vrångvisa, våld eller grov försumlighet. Kommittén
erinrar emellertid om att det straffrättsliga bedömandet måste bli
olika då det gäller en för uppgiften särskilt skolad person, t. ex. en statlig

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

ämbetsman, och en kommunal förtroendeman, som åtminstone innan han
får viss erfarenhet lättare kan göra sig skyldig till fel. Med frihetsberövanden
synes i överensstämmelse med det förut sagda kunna likställas sådana
fall, då uppenbart övergrepp eller därmed jämförlig underlåtenhet föreligger.
Sådana fall bör alltså prövas av JO, även om rättelse ej sökts i annan
ordning. Såsom övergrepp bör i huvudsak blott räknas sådana fall, då
klart missbruk av tjänsteställning föreligger. Kommittén framhåller, att
ett övergrepp till sin natur kan vara sådant att rättelse ej kan sökas, t. ex.
Aid missfirmelse från tjänsteman. Med tillämpning av de principer som sålunda
angivits torde JO i många fall, särskilt då det gäller klagomål över
smärre formella fel utan saklig betydelse, kunna lämna klagomål utan vidare
åtgärd.

Kommittén påpekar, att JO genom det framlagda förslaget erhåller avsevärd
frihet att efter eget omdöme begränsa sin tillsyn på det kommunala
området. Det är av vikt att JO:s verksamhet på detta område utövas med
varsamhet så att den ej verkar hämmande på den kommunala verksamheten.
Att denna bedrives under något friare former än den statliga förvaltningsverksamheten
ligger i den folkliga självstyrelsens natur. JO:s ingripanden
bör i princip begränsas till mera flagranta fall. Kommittén framhåller
vidare att det icke är meningen att JO skall ingå i prövning av skälighetsfrågor,
i vilka de kommunala organen bör fritt bestämma, och ej
heller i frågor om den kommunala kompetensen, vilka frågor regeringsrätten
har att slutligt avgöra.

Om prövning av ett påstått fel utföres av JO i stället för av allmän åklagare,
kan detta enligt kommitténs mening även i vissa hänseenden vara av
värde ur kommunal synpunkt. JO torde nämligen ha bättre förutsättningar
för frågornas principiella bedömande, och hans rätt att efterge åtal är betydligt
vidsträcktare än allmän åklagares. Man bör ej heller bortse från att
prövning hos JO är kostnadsfri, medan anställande av privat rättegång kan
bli ekonomiskt mycket betungande.

Kommittén anför, att det ej låter sig göra att i instruktionen i detalj reglera
de fall då JO bör ingripa och de fall då han icke bör ingripa. Emellertid
torde de motivuttalanden som fogas till ett instruktionsstadgande vara av
särskild betydelse, då det gäller JO:s tillsyn. Man har all anledning att vänta
sig att JO skall på ett fullt godtagbart sätt i praktiken omsätta de intentioner,
som ligger bakom instruktionsbestämmelserna. JO står för övrigt
under kontinuerlig tillsyn av riksdagen. Kommittén tillfogar att det genom
den av kommittén förordade utformningen av JO:s tillsyn på det kommunala
området klargöres, att missnöjda icke får tillåtas missbruka tillsynen
till att diskreditera politiska motståndare eller att i skandaliseringssyfte
angripa förtroendemän eller tjänstemän.

Vidare framhåller kommittén att JO:s eget initiativ bör vara detsamma
i fråga om frihetsberövanden, evad de grundar sig på statligt eller kommunalt
beslut. Annars bör JO genom inspektion eller på annat sätt själv
taga initiativ beträffande kommunal myndighet, endast då det föranledes

14 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

av omständigheterna i ett anhängigt ärende eller eljest påkallas av särskilda
skäl. JO:s viktigaste tillsynsobjekt inom förvaltningen är nämligen
utan tvivel de statliga förvaltningsmyndigheterna, och där bör han sätta in
sin av egen drift bedrivna kontrollverksamhet i den utsträckning hans arbetsbörda
och tillgången på personal medger det.

Kommittén erinrar vidare om att kommunala förtroendemän kan göra
sig skyldiga till fel på grund av bristande erfarenhet. I sådana fall synes
åtal sällan behöva tillgripas. En erinran torde mestadels vara fullt tillräcklig.

Kommitténs förslag angående ombudsmännens tillsyn på det kommunala
området har vid remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Stgrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrar, att styrelsen i
sitt yttrande över 1955 års sakkunnigbetänkande angående justitieombudsmannainstitutionen
m. ni. instämde i vad styrelsen för svenska stadsförbundet
anfört i yttrande över sagda betänkande och därmed avstyrkte förslaget
om utsträckning av JO:s tillsyn till det kommunala området — med
undantag dock för fall av administrativt frihetsberövande. Någon anledning
att nu intaga annan ståndpunkt i principfrågan föreligger ej. 1956 års riksdag
har emellertid såsom vilande antagit förslag till sådan grundlagsändring,
att även kommunala myndigheter och befattningshavare — med undantag
av ledamöter i de beslutande församlingarna — skall ställas nnder
JO:s uppsikt i den mån ämbetsansvar föreligger för dem. Med hänsyn härtill
och då det nu framlagda förslaget tillkommit i samråd med representanter
för de tre kommunförbunden, vilkas synpunkter beaktats i det nu
utarbetade förslaget till föreskrifter för JO:s tillsyn över kommunalförvaltningen,
anser sig styrelsen icke kunna resa någon erinran mot kommitténs
förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän, såvitt detta rör ombudsmännens
tillsyn över kommunalförvaltningen. Härvid förutsätter styrelsen
att JO:s tillsyn över kommunalförvaltningen i realiteten får den begränsning,
varåt det sist avgivna betänkandet ger uttryck, och sålunda för att begagna
den föreslagna instruktionsregelns ordasätt, utövas med beaktande
av de särskilda betingelser under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar
och med iakttagande av att den kommunala verksamheten icke onödigt
hämmas.

Stgrelsen för svenska landstingsförbundet hänvisar till att samråd i ärendet
ägt rum med, bland andra, representanter för svenska landstingsförbundet.
Dessa har — i det läge frågan om JO:s uppsikt över kommunala befattningshavare
efter 1956 års riksdagsbeslut befinner sig — ansett sig
kunna godtaga det nu föreliggande förslaget. Styrelsen, som på sin tid avstyrkt
en utsträckning av JO:s tillsyn med avseende å den kommunala verksamheten,
utom i vad gäller frihetsberövande!!, delar den ståndpunkt dess
representanter vid överläggningarna intagit och kan sålunda för sin del tillstyrka
den i betänkandet föreslagna utformningen av instruktionen för JO
i vad avser dennes tillsyn på det kommunala området. Styrelsen för svenska

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

stadsförbundet erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över 1955 års sakkunnigbetänkande
avstyrkt förslaget om utsträckning av JO:s tillsyn till det
kommunala området — med undantag dock för fall av administrativt frihetsberövande.
Styrelsen vidhåller detta principiella ställningstagande. Då
emellertid 1956 års riksdag antagit ett vilande förslag till grundlagsändring,
enligt vilket även kommunala befattningshavare — med undantag av ledamöter
i de beslutande församlingarna —- skall ställas under JO:s uppsikt i
den mån ämbetsansvar föreligger för dem, ser styrelsen med tillfredsställelse
att man försöker trygga den kommunala självstyrelsen genom att i instruktionen
för riksdagens ombudsmän införa föreskrifter, som begränsar JO:s
tillsynsbefogenhet på det kommunala området. Det i samråd med representanter
för de tre kommunförbunden utarbetade förslaget till dylika föreskrifter
synes under sålunda givna förhållanden i allt väsentligt vara tillfredsställande
ur kommunal synpunkt. Med hänvisning till de genom 1956
års riksdagsbeslut ändrade förutsättningarna anser sig styrelsen därför böra
tillstyrka kommitténs förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän, såvitt
rör dessas tillyn på det kommunala området.

Brott utom tjänsten

De sakkunniga som avgav 1955 års betänkande föreslog att i instruktion
för ombudsmännen skulle intagas föreskrift om skyldighet för ombudsman
att till behörig åklagarmyndighet överlämna handlingar i ärende, vari anmälan
eller påstående gjorts eller misstanke eljest yppats om av tjänsteman
utom tjänsten förövat brott av viss svårhetsgrad. Den av de sakkunniga föreslagna
föreskriften började med orden: »Anmäles till ombudsman någon —-— —» och var i övrigt likalydande med 12 § i den nu föreslagna instruktionen.

Till motivering för sitt förslag anför de sakkunniga till en början:

Det bar varit eu fast praxis under hela den tid JO funnits, att han ej
till allmän åklagare överlämnat till honom inkomna klagomål, som icke avsett
tjänstemäns förhållanden i tjänsten. Det har sålunda förekommi anmälningar
om att tjänstemän utom tjänsten begått sådana brott som t. ex. förskingring,
åberopande av falsk handling i rättegång och mened, vilka anmälningar
icke föranlett någon åtgärd utan omedelbart avskrivits. Tankegången
bakom denna praxis är att det endast är tjänstemännens göranden och låtanden
i tjänsten som kan bliva föremål för JO:s ingripande. JO betraktas
sålunda som ett värn för den enskilde mot tjänstemäns godtycke men slår
lyft över enskildas tvister med varandra. Riktigheten av rådande praxis bos
JO har ansetts vinna stöd av eu samtidigt med MO-ämbetets införande tillkommen
bestämmelse i JO:s instruktion It §, där det heter: »Står domare,
ämbets- eller tjänsteman, över vars åtgärd klagan föres hos justitieombudsmannen,
för sin ämbetsutövning ej under hans utan under militieombudsmannens
tillsyn, må justitieombudsmannen giva den klagande anvisning att,
där honom så gott synes, hänvända sig till militieombudsmannen.» Som det
i denna paragraf understrykes, att det endast är ämbelsåtgöranden som faller
under JO:s tillsyn, borde, har det sagts, om riksdagen haft den åsikten
att JO ägt all taga någon som helst befattning även med åtgöranden av tjäns -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1057

teman utom tjänsten, i samma eller annan paragraf ha angivits, att JO »må»
överlämna till vederbörande myndighet de anmälningar, som icke rör tjänstemäns
förhållanden i tjänsten men som innebär tillvitelse om brott, som kan
bli föremål för allmänt åtal. Det har vidare påståtts att JO, därest han överlämnade
anmälningar av nu ifrågavarande slag till allmän åklagare, skulle
kunna ådraga sig angivaransvar.

Inom MO:s ämbetsområde har utvecklingen gått i motsatt riktning. Sålunda
har, åtminstone under senare ombudsmäns ämbetstid, anmälningar
mot tjänstemän om brott som förövats utom tjänsten av MO översänts till
vederbörande allmänne åklagare för kännedom. Självfallet har MO därvid
icke gjort något som helst uttalande i sak om anmälningen. Alla sådana anmälningar
har ej heller vidarebefordrats. Undantag har gjorts i fall då anmälan
gällt en obetydlig förseelse eller varit uppenbart obefogad. Därutöver
har emellertid icke någon prövning skett av MO. Sannolikheten av anmälans
riktighet — där anmälan icke redan vid genomläsningen framstått som uppenbart
obefogad — har sålunda lämnats därhän. Till stöd för denna MO:s
nuvarande praxis torde i huvudsak kunna anföras följande. Det står visserligen
utom tvivel att det endast är tjänstemännens göranden och låtanden i
tjänsten som kan bliva föremål för prövning av MO. Detta hindrar emellertid
i och för sig icke att MO vidtager den åtgärden att han vidarebefordrar
eu anmälan eller eu uppgift han ej själv äger pröva till prövningsbehörig
myndighet. Ej heller måste man av stadgandet i 9 § MO:s instruktion, vilket
motsvarar ovanintagna stadgande i It § JO:s instruktion, nödvändigtvis draga
den slutsats som ovan angivits. Det föll sig naturligt att vid MO-ämbetets
inrättande reglera just det fall då en klagande misstog sig om gränsen mellan
ombudsmännens verksamhetsområden och vände sig till den ene, oaktat
ärendet rätteligen hörde under den andres prövning. Atl eu sålunda leladresscrad
anmälan bör överlämnas — så sker numera i praxis i stället för att hänvisning
ges — till den ombudsman, till vars ämbetsområde ärendet hör, synes
självklart. Stadgandet hade sålunda knappast varit erforderligt om man därmed
icke — såsom skett genom ordet »må» —- velat ge den ombudsman, som
mottager en uppenbart obefogad anmälan tillhörande den andres ämbetsområde,
möjlighet att för sin del avföra ärendet. Man måste därför icke nödvändigtvis
av ifrågavarande föreskrift draga slutsatsen att ombudsmännen i
andra fall skulle vara förhindrade att till vederbörlig myndighet vidarebefordra
en anmälan (jfr prop. nr 5 till 1915 års riksdag, s. 27 f). Med detta
betraktelsesätt blir det närmast en lämplighetsfråga, huruvida ett ärende
skall överlämnas till behörig åklagarmyndighet eller ej. Man kan för övrigt
fråga sig om icke för alla myndigheter gäller en allmän skyldighet att, där
myndigheten icke själv är prövningsberättigad, till vederbörande myndighets
prövning överlämna sådant som man kan säga från allmänna synpunkter ej
går an att tiga med. Så torde åtminstone vara fallet vid grövre brott, men en
generell gräns, vid vilken skyldighet att överlämna ej längre föreligger, torde
icke vara möjlig att ange. Frågan måste bedömas från fall till fall under
beaktande av brottets art och tjänstemannens ställning m. in.

Ovan har allenast talats om anmälningar som gjorts hos ombudsman. Det
därom sagda gäller emellertid självfallet även då ombudsman på annat sätt
än genom anmälan fått vetskap eller misstanke om av tjänsteman utom tjänsten
förövat brott.

Ombudsmännen bör givetvis tillämpa samma principer beträffande brott
av tjänsteman utom tjänsten och uttryckliga föreskrifter måste ges, därest
man önskar att vissa — eller alla — ärenden av nu ifrågavarande slag av
ombudsmännen skall överlämnas till behörig åklagarmyndighet.

Det svnes icke kunna komma i fråga att ombudsman skall vara skyldig be -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1057

fatta sig med varje av tjänsteman utom tjänsten begången förseelse, som
kommer till hans kännedom. Å andra sidan är det icke tillfredsställande att
uppkommen fråga om allvarligare brott utom tjänsten icke föranleder någon
åtgärd. I synnerhet gäller detta om det i ett hos ombudsman anhängigt ärende"blir
känt eller skäligen kan misstänkas att en tjänsteman begått brott utom
tjänsten av beskaffenhet alt kunna tänkas föranleda avsättning eller suspension.
Man kan emellertid ej nöja sig med att endast dessa fall på ena eller
andra sättet göres till föremål för åtgärd. Då eu anmälan göres hos ombudsman
är läget nämligen ytterst sällan sådant att ens skälig misstanke mot
tjänstemannen kan anses föreligga. Om så är fallet kan regelmässigt konstateras
först efter utredning. Så gott som alla fall där tjänsteman kan tänkas
ha begått brott utom tjänsten av ovan angiven svårhetsgrad skulle därför
falla utanför om man föreskreve någon form av åtgärd från ombudsmans
sida allenast då han har vetskap eller skälig misstanke om sådant brott. För
att nå ett från allmänna synpunkter tillfredsställande resultat måste man
därför gå ett steg längre än till skälig misstanke och tillse att alla fall, där
påstående om allvarligare brott av tjänsteman utom tjänsten ej är uppenbart
ogrundat — så är t. ex. ofta fallet med sinnessjukas anmälningar till JO —
blir föremål för prövning i någon form. Däremot torde ombudsman ej böra
åläggas att vidtaga någon åtgärd då det ifrågasatta brottet icke är av sådan
svårhetsgrad att "det kan tänkas föranleda avsättning eller suspension.

Mot den nu angivna tankegången synes ej med fog kunna invändas, att
ombudsman grundlagsenligt allenast har befogenhet att pröva tjänstemäns
göranden och låtanden i tjänsten. Eu sådan invändning är väl av intresse för
frågan, hur utredning skall komma till stånd då ombudsman fått kännedom
eller misstanke om ett av tjänsteman utom tjänsten förövat brott, men kan
ej gärna riktas mot att ombudsman möjliggör att utredning företages om det
påstådda brottet. Ombudsman, vars främsta uppgift är att öva tillsyn över
tjänstemännen, bör rimligen icke underlåta att medverka till att ett påstått
brott av en tjänsteman utom tjänsten, vilket kunde göra denne ovärdig att
kvarstå i eller för viss tid utöva sin tjänst, blir föremål för utredning. Däremot
synes någon sådan medverkan från ombudsmans sida i allmänhet icke
påkallad då brott utom tjänsten påstås eller misstänkes men brottet icke kan
ha någon betydelse för tjänstemannens värdighet för tjänsten.

Efter alt ha diskuterat en lösning av det förevarande problemet, vilken
skulle kräva grundlagsändring, fortsätter de sakkunniga:

Ett annat sätt att lösa frågan är att ombudsman i avskrivningsbeslut
upplyser den klagande om vart denne har atl vända sig för att få sin anmälan
sakligt prövad. En sådan lösning är emellertid från två synpunkter
otillfredsställande. Man har sålunda icke någon garanti för att den enskilde
verkligen vänder sig till behörig myndighet. Som exempel kan nämnas
det fallet att tjänstemannen gottgör den enskilde på villkor atl denne
avstår från atl göra anmälan. Att sålunda lägga i den enskildes hand
all — sedan ombudsman fått kännedom om ett måhända relativt allvarligt
brott av en tjänsteman utom tjänsten — avgöra huruvida eu ovärdig
tjänsteman skall få fortsätta alt utöva sin tjänst och icke avsättas eller
suspenderas, kan ej gärna komma i fråga. Vidare duger denna lösning
ej för de fall att vederbörande ombudsman annorlcdes än genom anmälan
får kännedom eller misstanke om brott av nu ifrågavarande slag.

En tredje möjlighet att lösa problemet är att ålägga ombudsman att
till behörig åklagarmyndighet för kännedom vidarebefordra av honom
innehavda handlingar angående av tjänsteman utom tjänsten förövat brott

2 llilumg till riksdagens protokoll 1997. 9 samt. 1 avd. Nr ,?.?

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

av ovan angiven svårhetsgrad. Detta tredje sätt att lösa problemet synes
avgjort vara att förorda. Det har icke de nackdelar som redovisats ovan
beträffande de båda andra alternativen och synes ej heller i övrigt —
varom mera nedan vid detaljgranskningen — vara behäftat med olägenheter
av betydelse.

De sakkunniga övergår härefter att undersöka hur en skyldighet bör regleras
för ombudsman alL i ovan angivna utsträckning vidarebefordra anmälningar
och annat material beträffande påstådda eller eljest ifrågasatta
brott av tjänstemän utom tjänsten ävensom av den verkan en sådan reglering
i vissa hänseenden kan medföra.

Såsom torde framgå av vad ovan anförts synes ombudsmans skyldighet
att överlämna anmälningar m. m. böra vara beroende av om anledning
förekommer all utredning om det ifrågasatta brottet kan bliva av betydelse
för bedömande av vederbörandes värdighet som tjänsteman i den
innehavda befattningen. Skyldigheten att överlämna anmälningar in. in.
torde sålunda icke böra anknytas till brottets svårhetsgrad i den meningen
alt man t. ex. föreskreve sådan skyldighet beträffande alla brott, å vilka
frihetsstraff kan följa. Därigenom komme nämligen å ena sidan att inbegripas
fall där avsättning eller suspension ej kan tänkas ifrågakomma
såväl på grund av brottets beskaffenhet i och för sig som på grund av
tjänstemannens ställning medan å andra sidan brott, för vilka allenast
stadgas bötesstraff, skulle falla utanför överlämningsskyldigheten, oaktat
tjänsteman måhända tillvitats sådant brott att det med hänsyn till hans
ställning kan tänkas vid fällande dom föranleda avsättning eller suspension.
Lämpligast torde vara att anknyta till det i 25 kap. 7 § strafflagen
för atl suspension skall få ådömas angivna villkoret att vederbörande genom
brottet i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befatlningen
bör äga. Då anledning förekommer att en utredning om det
ifrågasatta brottet kan ådagalägga att så är fallet bör sålunda vederbörande
ombudsman ha att överlämna saken för kännedom till behörig
åklagare. Detta synes vara en naturlig följd av ombudsmans allmänna
skyldighet alt utöva tillsyn över tjänstemännen. Det måste nämligen vara
ett grundläggande krav på tjänstemännen att de icke sakna det anseende
som utövandet av deras befattningar fordrar. Behovet och värdet av en
allmän tillsyn i detta hänseende torde ligga i öppen dag. Det bedömande
ombudsman enligt det förut anförda har att göra måste med nödvändighet
bliva summariskt. Det får inskränka sig till i första hand ett konstaterande
att påståendet om det ifrågavarande brottet icke är uppenbart
ogrundat och därefter, därest så icke är fallet, huruvida vederbörande, om
han vid en utredning skulle befinnas skyldig till brottet, får anses därigenom
i avsevärd mån ha skadat det anseende han såsom tjänsteman i
sin ifrågavarande befattning bör äga. Vad som sålunda skulle ankomma
på ombudsman innebär allenast ett hänskjutande till behörig åklagarmyndighet,
som har att på eget ansvar handlägga och avgöra ärendet, därvid
denna myndighet självfallet är helt obunden i sin prövning. En sådan
skyldighet som för ombudsman nu angivits påkallar ej ändring i § 96 regeringsformen
men bör regleras i instruktion. Ombudsman får däremot givetvis
icke företaga någon som helst utredning i ärendet, enär en sådan skulle
falla utanför hans i nämnda paragraf angivna behörighet.

Genom att ombudsman i instruktion ålägges nu behandlade överlämningsskyldighet
kan för honom vid fullgörande av denna skyldighet ansvar
enligt 13 kap. 7 § strafflagen icke ifrågakomma. För den enskilde,
som hos ombudsman anmäler en tjänsteman för brott utom tjänsten, är
det i fråga om angivaransvaret av avgörande betydelse, huruvida ombuds -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

mannen är skyldig att till behörig åklagare vidarebefordra hans anmälan
eller ej. För att falsk angivelse skall anses föreligga kräves nämligen att
angivelsen sker till vederbörlig åklagare, till annan åklagare, som har
att föra den vidare till behörig sådan, eller till polismyndighet. Föreligger
sådan skyldighet att vidarebefordra kan för anmälaren ansvar enligt 13
kap. 7 § strafflagen ifrågakomma, eljest ej. Alt göra undantag från detta
ansvar för det fall att anmälan skett till ombudsman och av denne vidarebefordrats
till vederbörlig åklagare torde vara uteslutet. Den som går till
ombudsman med allvarliga anklagelser mot en tjänsteman bör få stå sitt
kast. Den enskilde bör icke tillåtas att utan påföljd utkasta lösa beskyllningar
mot tjänstemän. Fn motsatt lösning skulle å ena sidan betyda att
den enskilde genom att vända sig till ombudsman skulle nå samma
effekt som genom anmälan till allmän åklagare, men att han det oaktat
skulle slippa eventuellt ansvar för sin anmälan. Å andra sidan skulle
tjänstemannen avskäras från den andra medborgare tillkommande rätten
att väcka rekonventionstalan på grund av falsk angivelse. Mot del anförda
skulle visserligen kunna sägas att hos den enskilde, som ej känner
gränsen mellan ämbetsbrott och andra brott, skulle kunna skapas en
rädsla för att över huvud vända sig till riksdagens ombudsmän om därmed
vore förbundet risk för rekonventionstalan och afl en sådan utveckling
ej är önskvärd. Denna tankegång torde emellertid sakna praktisk betydelse,
enär rekonventionstalan dels förekommer ytterligt sällan och dels
kan förekomma även beträffande en anmälan som ombudsman har att
pröva. EU särskilt problem i detta sammanhang är emellertid det förhållandet
att man från straffrättslig synpunkt torde vara benägen att hos
en anmälare förutsätta en mindre omsorgsfull prövning vid anmälan till
ombudsman än till polismyndighet eller allmän åklagare. Man kan då
fråga sig om den som så att säga via en av ombudsmännen anmäler en
tjänsteman för brott utom tjänsten bör göras till föremål för mildare
bedömande än om han för sådant brott anmält tjänstemannen direkt till
allmän åklagare eller polismyndighet. Så synes knappast böra vara fallet.
Emellertid är detta en fråga som straffrättskipningen får lösa. Vad nu
sagts om angivaransvar tar närmast sikte på falsk angivelse men gäller
i tillämpliga''delar även falsk tillvitelse och motsvarande båda brott av

grov oaktsamhet. .

Av vad ovan anförts bär framgått att brott av enskilda ej avses skola
bli föremål för någon som helst åtgärd av ombudsman. Att på detta sätt
för enahanda brott enskilda kan sägas komma lindrigare undan än tjänstemän
är ej heller orimligt, eftersom samhället bör ha rätt att ställa kiav
på högre standard hos sina egna tjänstemän än hos enskilda. Det sagda
hindrar icke att hos ombudsman kan uppdagas eller påstås brott av enskild
av sådan art att vederbörande ombudsman finner sig icke kunna eller
böra underlåta bringa saken till behörig åklagares
görande faller emellertid utom det föreslagna inst
sker helt på ombudsmannens eget bedömande. Givetvis
gärd redovisas i ombudsmannens diarium och
ju fråga om ett förhållande, som uppdaga

kännedom,
ruktionsstadgandet

och hans ämbetsåtgöranden skall granskas av

Ett sådant
och

bör en sådan åticke
ske under hand. Det
ts i ombudsmannens tjänst,
första

lagutskottet.

Vid remissbehandlingen har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser.

Ijänsstgrelsen i Kronobergs län uttalar att vissa händelser under senare åi
aktualiserat behovet av eu bestämmelse sådan som den föreslagna och att

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

bestämmelsen fyller en lucka i nu gällande instruktioner för ombudsmännen.
Samhället har rätt att ställa krav på hög standard hos sina tjänstemän, varför
det är angeläget tillse att av tjänstemän utom tjänsten förövade brott
skyndsamt blir lagligen beivrade.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den nuvarande ordningen att JO
icke till vederbörande åklagare överlämnar anmälan om brott av tjänsteman
utom tjänsten icke är tillfredsställande, i varje fall då fråga är om annat
än bagatellartadc förseelser.

il/O anför i sill remissyttrande följande:

I den i betänkandet lämnade motiveringen för det föreslagna stadgandet
framhålles inledningsvis hurusom inom de olika ämbetsområden, som ombudsmännen
ha sig anförtrodda, tillämpats sinsemellan avvikande principer
beträffande vidarebefordrande till allmän åklagare av inkomna anmälningar
om brott som av tjänstemän begåtts utom tjänsten. Det erinras sålunda
att sådana till justitieombudsmannen inkomna anmälningar icke föranlett
någon dennes åtgärd utan omedelbart avskrivits, medan militieombudsmannen
för sin del ansett sig böra under vissa förutsättningar till behörig
åklagarmyndighet vidarebefordra dylika anmälningar. I anslutning
till vad sålunda framhållits må i någon mån närmare belysas de omständigheter
under vilka detta ståndpunktstagande från militieombudsmannens sida
torde ha tillkommit. Därvid bör understrykas att, såvitt för nuvarande innehavaren
av militieombudsmansämbetet är känt, endast mera sällan torde
ha förekommit fall där fråga varit om brott, vilka utom tjänsten begåtts av
befattningshavare som varit underkastade militieombudsmannens tillsyn. Att
det oaktat den föreliggande frågan på sätt som framgår av betänkandet blivit
föremål för ett principiellt ståndpunktstagande från militieombudsmannens
sida torde ha sin grund däri att militieombudsmannen haft anledning
överväga samma spörsmål i andra alltemellanåt förekommande fall, där det
ävenledes uppkommit fråga huruvida till behörig åklagarmyndighet borde
vidarebefordras hos militieombudsmannen framkomna påståenden om brott,
vilkas beivrande icke ankommit på militieombudsmannen. Det har härvid
framför allt gällt brottsliga förfaranden av sådana krigsmän — värnpliktiga
och fast anställda av lägre än furirs grad eller tjänsteklass — som icke varit
underkastade ämbetsansvar och därför ej heller stått under militieombudsmannens
tillsyn, och mestadels har det då varit fråga om överträdelse av
eller försummelse i fullgörandet av någon särskild militär eller annan tjänsteplikt
som vederbörande, utan att vara underkastad ämbetsansvar, haft sig
ålagd. Då den mot vilken påstående om brottsligt förfarande i dessa fall riktats
icke stått under militieombudsmannens tillsyn, bar militieombudsmannen
icke heller varit befogad att låta verkställa utredning rörande den förmenta
brottsligheten och det har alltså ankommit på militieombudsmannen
att även utan tillgång till sådan utredning fatta ståndpunkt till frågan huruvida
det från allmän synpunkt eller av andra skäl funnits anledning att bringa
de lämnade uppgifterna till behörig åtalsmyndighets kännedom. Därvid bär
bland annat fått beaktas att vid av denna myndighet därefter åstadkommen
utredning uppgifterna kunde befinnas vara mer eller mindre grundlösa. Vid
dessa överväganden ha efter hand framkommit vissa vedertagna normer för
bedömandet av huruvida sådant vidarebefordrande borde ske eller ej, varvid
bland annat tagits till riktlinje att uppgifter som redan från början kunde
bedömas såsom uppenbart obefogade icke vidarebefordrats. Dessa normer ha
funnits böra på motsvarande sätt tillämpas även vid uppkommen fråga om
förutsättningarna för att till behörig åklagarmyndighet vidarebefordra an -

■21

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

mälan om alt någon, som för sin ämbetsutövning slår under militieombudsmannens
tillsyn, begått brott utom tjänsten.

Tillämpandet av eu sådan praxis som den nu berörda har enligt det bedömande
som från militieombudsmansämbetets sida ägnats förevarande fråga
icke ansetts kräva något stöd av särskilt stadgande i instruktionen; detta
föranleder självfallet i första hand från min sida det uttalandet att icke heller
för ett bibehållande av denna praxis torde erfordras stöd av någon föreskrift
i instruktionen. Det synes emellertid på goda skal kunna antagas att
en föreskrift däri i enlighet med vad som föreslagits skulle i sin mån bidraga
till åstadkommande av större enhetlighet och stadga i de bedömanden varom
nu är fråga. Genom en dylik föreskrift skulle vinnas icke endast att vissa
särskilda däri avsedda fall, beträffande vilka speciella synpunkter kunna göra
sig gällande, bliva föremål för en mera noggrann reglering utan även alt
därigenom tillika gives en allmän anvisning om att det utan hinder av den i
96 § regeringsformen gjorda avgränsningen av vederbörande ombudsmans
verksamhetsområde bör åligga honom att alltefter omständigheterna medverka
till att framkomna påståenden om brott, som ombudsmannen icke
kan själv beivra, bliva vidarebefordrade till behörig åklagarmyndighet. Att
det föreslagna stadgandet bör fattas såsom innebärande även en dylik anvisning
torde med all tydlighet framgå av det i betänkandet (s. 104) gjorda uttalandet
att en sådan skyldighet för ombudsman, som avses med stadgandet
i fråga, ej påkallade ändring av 96 § regeringsformen liksom även av vad i
betänkandet (s. 105) anförts beträffande fall, där hos ombudsman uppdagas
eller påstås brottsligt förfarande av enskilda. På grund av vad nu anförts
och med hänvisning i övrigt till vad i det följande framhålles tinner jag mig
böra tillstyrka att i instruktionen upptages ett stadgande av föreslaget innehåll.

Såsom i betänkandet anmärkes kan det, om och i den mån ombudsman
ålägges att vidtaga åtgärd som avses i nu berörda stadgande, icke ifrågakomma
att vad han därutinnan åtgör för honom föranleder ansvar enligt 13 kap.
7 § strafflagen; det ansvar för falsk angivelse eller falsk tillvitelse, som eventuellt
kan inträda enligt delta lagrum, kommer då att drabba den som hos
ombudsmannen framställt det ogrundade påståendet. Om icke även andra än
i det föreslagna stadgandet särskilt angivna fall bliva föremål för motsvarande
reglering, föranleder visserligen detta att det straffrättsliga ansvaret
för lämnade oriktiga uppgifter kan bliva alt bedöma efter olika grunder
allteftersom ombudsmannen haft eller icke haft sig ålagd sådan skyldighet
som avses i det ifrågavarande stadgandet. Detta förhållande synes emellertid
knappast vara av beskaffenhet att böra tillmätas någon praktisk betydelse.
Härvidlag bör framförallt beaktas att ansvar för falsk angivelse icke kan
ifrågakomma med mindre uppsåt förefunnits att få en till det påstådda brottet
oskyldig ådömd straff samt att ansvar för falsk tillvitelse inträder endast
under förutsättning att vederbörande antingen med uppsåt lämnat eller
begagnat sanningslösa uppgifter i saken eller därvid förfarit med grov oaktsainhet.
Även om det ansvar som kan ifrågakomma enligt 13 kap. 7 f? strafflagen
icke, på sätt som avsctls komma alt ske genom nu omförmälda instruklionsstadgande,
jämväl i andra förekommande fall uteslutande lägges
å uppgiftslämnaren, måste det med hänsyn till vad nyss anmärkts helt visst
praktiskt sett anses uteslutet att ombudsman som, efter alt ha konstaterat alt
lämnade uppgifter icke kunna anses uppenbart ogrundade, til! vederbörande
åklagare vidarebefordrar i saken föreliggande handlingar skulle därigenom
kunna med fog bliva utsatt för något med stöd av nyssnämnda lagrum mot
ombudsmannen riktat påstående. Såvitt gäller uppgiftslämnaren är vidare
att beakta att — om och i den mån av nu omförmäld anledning straffbe -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

stämraelserna i 13 kap. 7 § icke bliva tillämpliga — för uppgiftsläinnaren
i stället föreligger ansvarsskyldighet enligt bestämmelserna i 16 kap. strafflagen
om ärekränkning. Det synes kunna förutsättas att sistnämnda straffbestämmelser
skola, såsom hittills torde ha varit fallet, erbjuda erforderligt
skydd gentemot mindre nogräknade uppgiftslämnare.

De sakkunnigas förslag har rönt kritik av JK, dåvarande JO, Sveriges advokatsamfund,
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

JK framhåller att i de hittillsvarande instruktionerna för riksdagens ombudsmän
deras huvudsakliga ämbetsuppgifter i anslutning till motsvarande
sladganden i regeringsformen varit mer allmänt angivna än som skulle bliva
fallet om den nu ifrågavarande och den i 13 § instruktionsförslaget upptagna
bestämmelsen infördes i instruktion för ombudsmännen. JK anför vidare
:

Det torde ha tett sig naturligt — med den ställning som givits ombudsmannaämbetena
och de krav på höga kvalifikationer som ställts å innehavarna
därav — att åt dessa anförtro att själva, under den kontroll som utövas
av riksdagen, utforma den praxis som inom ramen för i regeringsformen
och instruktionerna givna föreskrifter bör tillämpas i ämbetsutövningen.
Redan med hänsyn till nu angivna förhållanden inger det betänkligheter
att i förevarande hänseenden medelst detaljerade föreskrifter binda ombudsmännens
handlingsfrihet. På grund härav och då de fall som avses
med bestämmelserna torde jämförelsevis sällan förekomma anser sig justitiekanslersämbetet
böra avråda från införande av dylika föreskrifter. Detta
innebär emellertid icke, att ämbetet ställer sig avvisande till det ändamål
som bestämmelserna skulle främja.

Det sist sagda gäller särskilt förfarandet i fråga om brott utom tjänsten.
Enligt justitiekanslersämbetets mening bör ombudsman, där så ur allmän
synpunkt finnes påkallat, till allmän åklagares kunskap bringa vad som hos
ombudsmannen blivit känt om brott utom tjänsten; den praxis som JO tilllämpar
skulle således ändras. Att ombudsman i dessa som i andra frågor
bör åtnjuta förtroendet att handla efter eget bedömande och prövning av
omständigheterna i det särskilda fallet lärer icke bör möta någon gensaga.
De spörsmål, som kunna uppkomma beträffande ombudsmans förfarande
vid brott utom tjänsten, äro säkerligen i jämförelse med alla de problem
som möta en ombudsman i hans ämbetsutövning icke av sådan svårighetsgrad,
att en uttrycklig reglering av dem är påkallad. Och enligt justitiekanslersämbetets
förmenande bör riksdagen icke ge en absolut regel, vars tilllämpning
i ett enskilt fall det icke är möjligt för riksdagen att förutse. Ett
par exempel, uppställda i viss mån i anslutning till fall som inträffat hos
justitiekanslersämbetet, torde något belysa vanskligheten av snäva bestämmelser
på detta område. En person höres upplysningsvis om tillkomsten av
en handling. Han åtföljes av sin jurist. Vid förhöret lämnar han upplysningar,
som ge vid handen, att han anser sig trolöst behandlad av en ämbetsman.
Uppgifterna äro vaga, trolösheten skulle ha inträffat för länge sedan,
rättsförhållandet mellan den hörde och ämbetsmannen är mycket invecklat.
Ämbetsmannen kommer emellertid i misstänkt dager. Den hördes jurist tillfrågas
om huru det förhåller sig, verifierar ej den hördes uppfattning om
något trolöshetsbrott men uttalar sig å andra sidan ej heller så att den
väckta misstanken undanröjes. Om ett dylikt fall skulle inträffa hos JO,
skall då JO ovillkorligen vara bunden att anmäla saken för allmän åklagare,

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1057

trots att å ena sidan den enligt uppgift kränkte, biträdd av jurist, själv är i
tillfälle att göra detta men av skäl som icke kunna frånkännas betydelse
antingen är likgiltig härför eller rent av icke önskar det, och å andra sidan
intet ofördelaktigt är känt om ämbetsmannen? Ett annat fall. JO uppringes
av en person, exempelvis en av JO känd journalist, och tillfrågas, om anmälan
inkommit mot en allmänt bekant ämbetsman för brott utom tjänsten,
och å brottet lämnas en kort beskrivning, som i och för sig verkar vederhäftig.
Skall JO anmäla brottet för allmän åklagare? Mot sistnämnda exempel
kan möjligen invändas, att enligt instruktionsförslaget fordras, att misstanke
skall yppas i ärende, anhängigt hos ombudsman — detta under förutsättning
att förslaget har nämnda innebörd. Huruvida så är fallet synes icke
helt klart. I motiven talas i allt fall ej om någon dylik begränsning, utan
där heter det helt allmänt, att ombudsman har att handla icke blott vid anmälningar
utan »självfallet även då ombudsman på annat sätt än genom anmälan
fält vetskap eller misstanke om av tjänsteman utom tjänsten förövat
brott». Exemplet kan för övrigt ändras så, att JO mot ämbetsmannen i fråga
handlägger eu anmälan rörande annan sak, som JO emellertid står i begrepp
att avvisa såsom ogrundad, när han mottager berörda förfrågan, framställd
i anslutning till nämnda anmälan.

Ett ställningstagande till huru lämpligen bör förfaras i de fall, som avses
med det föreslagna instruktionsstadgandet, kan säkerligen mången gång bereda
svårigheter, och ur den synpunkten skulle det vara av värde för en ombudsman
att ha uttryckliga bestämmelser att följa. En så kategorisk reglering
som den föreslagna kan emellertid för den ämbetsman det gäller medföra
obotlig skada genom den publicitet en anmälan faktiskt kan komma att
erhålla.

Om riksdagen i någon form ger tillkänna, att JO icke bör vidhålla sin hittillsvarande
fasta praxis att lämna utan avseende anmälningar eller vunnen
kunskap om brott av tjänsteman utom tjänsten, kommer JO självfallet att
beakta ett sådant uttalande, och det blir sedan tillfälle för riksdagen att på
vanligt sätt följa JO:s ämbetsutövning i förevarande hänseende.

Dåvarande JO anförde i sitt remissyttrande följande:

Mot de sakkunnigas förslag om skyldighet för JO att i vissa fall till allmän
åklagare överlämna handlingar rörande brott av tjänsteman utom tjänsten
kan jag icke undgå att hysa betänkligheter.

Rättsligt sett skulle JO i dylika fall icke vara att anse som angivare. Reellt
måste han dock framstå som sådan i de fall, då han till allmän åklagare
överlämnar handlingar, som ej hänföra sig till några hos JO anförda klagomål.
Vid studiet av rättegångshandlingar under inspektion kan JO få anledning
misstänka att en tjänsteman begått ett grovt brott, t. ex. mened, och
därför bliva skyldig överlämna handlingarna i saken till åtalsberättigad åklagare.
Sådant överlämnande skall ju ske blott misstanke om brott yppas.
Tjänstemannen kan emellertid efter verkställd förundersökning befinnas fullständigt
oskyldig och ansvaret för att förundersökningen skett faller då på
JO. Det måste i detta sammanhang erinras om att bestämmelserna i 10 § första
stycket sekretesslagen om hemlighållande av handlingar rörande verksamhet
för beivrande av brott icke äga tillämplighet på handlingar hos JO, varför
hans ifrågavarande åtgärd genast kommer till allmän kännedom till skada för
tjänstemannen och den tjänst han bekläder. JO:s åtgärd att på egel initiativ
(överlämna handlingar till allmän åklagare måste också för allmänheten framstå
som synnerligen allvarlig för tjänstemannen och kan därför väcka stor
uppmärksamhet. Därest överlämnandet icke resulterar i åtal, torde detta

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

komma att uppfattas som ett bakslag för JO, vilket måste vara ägnat att
verka nedsättande på JO-ämbetets auktoritet. Redan dessa omständigheter
torde vara tillräckliga för att JO icke annat än i uppenbara fali skall kunna
påtaga sig ansvaret för ett överlämnande. Men om tjänstemannens brott är
uppenbart, blir det utan tvivel också beivrat i vanlig ordning.

Än mer ömtålig blir JO:s ställning, om någon vid personligt besök hos honom
muntligen »anmäler» eller »yppar misstanke» om grovt brott av tjänsteman
utom tjänsten. Så kan ju ske just för att vederbörande ej vill framstå
som angivare. Vidtager JO då ingen åtgärd för att bringa misstanken till
allmän åklagares kännedom, kanske brottet ej blir beivrat, och JO kan sedermera
bliva angripen för att han underlåtit att vidtaga åtgärden. Möjligen avse
de sakkunniga icke, att JO skall vidarebefordra vad i sådan ordning yppats
för honom, såframt icke handlingar till styrkande av brottet överlämnats till
honom. Av den i betänkandet givna motiveringen förefaller dock som om JO
skulle i sådant fall uppteckna den muntliga anmälningen och överlämna
uppteckningen till allmänne åklagaren.

Vad angår klagomålen i nu ifrågavarande hänseende äro dessa ofta så ytterst
ofullständigt avfattade, att det handlande, som lägges tjänstemannen
till last, icke närmare framgår av klagoskriften. Där kanske t. ex. endast påstås,
att tjänstemannen förskingrat förmyndarmedel, gått främmande makt
tillhanda, våldfört sig mot barn e. dyl. utan någon ytterligare gärningsbeskrivning.
För att få kännedom om vad klaganden menar och till vilken åklagare
handlingarna skola överlämnas borde JO då närmare förhöra sig hos
klaganden i dessa stycken. Någon sådan utredning synes dock, såvitt av betänkandet
framgår, icke vara avsedd, men JO har det oaktat skyldighet att
vidarebefordra klagoskriften, då det ej kan sägas att klagandens påstående
är uppenbart ogrundat.

Del är sällan en till JO inkommen klagoskrift uteslutande avser brott utom
tjänsten. Ofta framställas sådana klagomål i samband med anmälan om tjänstefel,
vilket för klaganden är huvudsaken. Påståendet om brott utom tjänsten
kan ha framförts endast genom att klaganden vidarebefordrat ett rykte om
tjänstemannen för att i största allmänhet nedsätta denne i JO:s ögon. Klagomålen
rörande tjänstefelet kunna vara fullt befogade, men det första klaganden
hör av i anledning av sin anmälan blir, att han inställes till polisförhör
för utrönande av vad han avsett med sitt tal om brott utom den anmäldes
tjänst. Det har mer än en gång hänt, att eu klagande uttryckligen anhållit,
att polisen ej måtte inblandas i saken.

Då en person klagar hos JO, vänder han sig med fullt förtroende till denne
för att framlägga sina bekymmer och ia rättelse till stånd. En klagoskrift är
ofta avfattad som ett enkelt brev med bön om hjälp. Den konsekvensen av en
oförsiktigt formulerad klagoskrift, att klaganden kan ställas under åtal för
falsk angivelse, är del sannolikt få klagande som kunna förstå. Skulle JO på
grund av det vaga innehållet i en klagoskrift inhämta närmare upplysningar
rörande ett påstått brott utom tjänsten eller underkastas klaganden polisförhör
för närmare redogörelse i anledning av sitt påstående, kan detta förleda
honom till en sådan precisering av en löst framkastad beskyllning, alt han
omöjligen kan undgå ansvar för falsk angivelse. Han kan på så sätt bringas
in i en situation, till vilken hans klagomål hos JO ej bort giva anledning.

Det visar sig alltsomoftast, att en av en tjänsteman förfördelad person underlåter
att göra anmälan till JO av rädsla för att tjänstemannen kommer att
i tjänsten eller på annat sätt öva repressalier mot den förfördelade. Det har
stundom uppdagats att en tjänsteman under en lång följd av år begått olagligheter
i sin tjänst ulan att någon vågat anmäla honom. Risken för alt en
tjänsteman anställer rekonventionstalan för falsk angivelse mot den som kla -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

gar ökar självfallet obenägenheten att anmäla förefintliga missförhållanden
för JO. Visserligen förekommer för närvarande lyckligtvis endast sällan att
åtal för falsk angivelse anställes i anledning av klagomål hos JO, men skulle
polisförhör och förundersökning för grovt brott föranledas av sådana klagomål,
kan förhållandet bliva ett annat. Obenägenheten att klaga till JO kan
därigenom bliva större till men för JO:s möjlighet att få kännedom om rådande
missförhållanden.

Såsom förut sagts gäller 10 § sekretesslagen icke handlingarna hos JO.
Då således hans åtgärd att överlämna handlingar till allmän åklagare sker
offentligt, kan förfarandet vara till men för allmänne åklagarens brottmålsutredning,
exempelvis genom att den tjänsteman åtgärden avser undanröjer
bevis eller avviker. Denna omständighet måste anses vara en vida större olägenhet
än det enligt de sakkunniga tänkbara fallet att en tjänsteman på grund
aAr nu rådande praxis i fråga om JO:s behandling av klagomål för brott utom
tjänsten skulle kunna gottgöra klaganden på villkor att denne avstår från
att göra polisanmälan. Någon sekretessbeläggning av JO:s åtgärder bör ej
heller komma i fråga.

Bedömningen av huruvida påstående framställts om brott utom tjänsten
eller huruvida ett påstått brott i avsevärd grad skadar tjänstemannens anseende
skulle ofta på grund av det sätt, på vilket klagomålen avfattas, vara synnerligen
vansklig. Att endast på ett påstående om brott bedöma dess svårhetsgrad
kan vara ogörligt.

Enligt hittillsvarande fast praxis har JO vid avslutandet av ärende, vari
anmälts brott av tjänsteman utom tjänsten, meddelat klaganden, att sådant
brott ej faller inom området för JO:s ämbetsutövning. Såvitt jag har mig bekant
har denna praxis ej medfört, att grovt brott av tjänsteman utom tjänsten
icke blivit beivrat eller att förfarandet på annat sätt haft några ogynnsamma
följder. Dock kan det givetvis vara lämpligt, att JO lämnar klaganden
sådant meddelande redan då klagomålen inkomma ävensom i fall, då så
är möjligt, upplyser klaganden om hos vilken åklagarmyndighet han, om
han därtill anser sig äga fog, må angiva brottet.

I yttrandet uttalas vidare att av det föreslagna stadgandet ej klart framgår
om misstanke skall ha yppats i ett hos ombudsman anhängigt ärende.

I det av Sveriges advokatsamfund avgivna yttrandet anföres följande:

Det förslag som utredningen i förevarande hänseende framlagt anser sig
styrelsen icke kunna tillstyrka. Riksdagens ombudsmän ha grundlagsenligt
allenast befogenhet att pröva tjänstemäns göranden och låtanden i tjänsten.
Det framlagda förslaget står enligt styrelsens uppfattning i mindre god överensstämmelse
med denna grundsats, och del synes ingalunda höjt över
varje tvivel att den föreslagna ändringen skulle få uteslutande tilltalande
konsekvenser. För beivrande av brott utom tjänsten har samhället andra
organ, och det är svårt att förstå, varför icke den som vill påtala sådant brott
lika väl kan vända sig direkt till dessa organ som till riksdagens ombudsmän.
Om i något fall den hos vederbörande ombudsman tillgängliga utredningen
verkligen ger anledning till skälig misstanke om allvarligare brott
utom tjänsten, kan det visserligen betecknas såsom stötande, om ärendet
utan vidare avskrives, och i ctl sådant fall bör ombudsmannen därför, trots
att ett avsteg från den grundlagsenliga principen härigenom kan sägas ske,
överlämna handlingarna till behörig åklagarmyndighet. Men att ålägga ombudsmännen
alt till allmän åklagare överlämna handlingarna så snart ett
obestyrkt påstående om allvarligare brott utom tjänsten föreligger, vore enligt
styrelsens mening att gå för långt. Detta torde dock i huvudsak vara
förslagets reella innebörd. Visserligen sägs det i betänkandet att överläm -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

nande icke bör ske, när påståendet om brottet är »uppenbart ogrundat», men
en försiktig ombudsman lärer endast sällan våga konstatera att så är fallet,
även om han i verkligheten icke tror på anklagelsens riktighet. Ett vägande
skäl mot den föreslagna ordningen ligger också däri att densamma förutsätter
en prövning, som i regel icke torde kunna ske, innan en fullständig
utredning verkställts, nämligen prövningen av frågan huruvida vederbörande,
om han skulle befinnas skyldig till brottet, kan anses i avsevärd män
ha skadat det anseende som innehavaren av tjänsten bör äga. JO och MO
torde ofta icke ha erforderligt material till förfogande för att kunna verkställa
en sådan prövning.

På nu anförda skäl vill styrelsen hemställa att utredningens förslag i berörda
hänseende icke genomföres, utan att man i stället löser frågan så,
att skyldighet att överlämna handlingarna föreskrives allenast i sådana fall
där ombudsman finner skälig misstanke om allvarligare brott utom tjänsten
föreligga. För att undvika att en klagande missuppfattar innebörden av ett
avskrivningsbeslut synes härjämte böra föreskrivas att ombudsman skall i
övriga här åsyftade fall i beslutet upplysa den klagande om vart denne har
att vända sig för att få sin anmälan sakligt prövad. Det av utredningen mot
denna lösning åberopade skälet att man icke har någon garanti för att den
enskilde verkligen vänder sig till behörig myndighet, synes i och för sig föga
bärkraftigt; man har icke heller någon garanti för att en förfördelad verkligen
vänder sig till någon av riksdagens ombudsmän. Nämnda skäl torde för
övrigt förlora sin betydelse, om — på sätt styrelsen föreslagit — skyldighet
att vidarebefordra handlingarna stadgas i de fall då ombudsman finner skälig
anledning till misstanke om allvarligare brott utom tjänsten föreligga.
Med eu sådan bestämmelse synes man också vinna en lämplig lösning av
frågan i de av utredningen omnämnda fallen, då vederbörande ombudsman
annorledes än genom anmälan får kännedom eller misstanke om brott av nu
ifrågavarande slag.

Med anledning av JK:s och JO:s kritik mot avfattningen av det föreslagna
stadgandet uttalar 1956 års kommitté att av paragrafens lydelse enligt 1955
års förslag torde framgå att misstanke skall ha yppats i ett hos ombudsman
anhängigt ärende.

Nuvarande JO uttalar i remissyttrande över 1957 års förslag till instruktion
för ombudsmännen — sedan han ifrågasatt lämpligheten av viss vid
departementsbehandlingen sedermera utesluten bestämmelse —■ att, då övriga
bestämmelser synes väl avvägda, han icke har något att erinra mot
kommitténs förslag i övrigt.

Enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott för vilket
straff förfallit

De sakkunniga som avgav 1955 års betänkande föreslog att i ombudsmännens
instruktion skulle upptagas en föreskrift av följande lydelse: »Ombudsman
åligge att biträda klagande med utredning om enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, oaktat straff för brottet förfallit. Sådan skyldighet
föreligger dock ej om anspråket är preskriberat eller, då talan därom skall
upptagas av underrätt, om det måste anses vara av ringa betydelse för klaganden
att hans talan vinner prövning.»

Till stöd för detta förslag anfördes i betänkandet följande:

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1057

Som allmän regel gäller att gärning, för vilken straff förfallit, ej tår
göras till föremål för utredning genom polis- eller åklagarmyndighets försorg.
Vad angår utredning om preskriberat ämbetsbrott av hänsyn till ett
på gärningen grundat icke preskriberat enskilt anspråk har JO och MO
tillämpat olika praxis. Medan MO, oavsett att brott preskriberats, anser sig
oförhindrad att företaga utredning så snart ett enskilt anspråk kan föreligga,
bistår JO den enskilde allenast i fall då den mot vilken anspråket riktas
har forum i överrätt. Då saken är tveksam och det ej kan anses tillfredsställande
att ombudsmännen förfar olika i detta hänseende, bör den nu
upptagas till reglering, vilket också förutsatts i direktiven.

Målsägande är oförhindrad att själv föra talan om enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas av underrätt. Skall
däremot åtal för sådant brott upptagas omedelbart av högre rätt, må målsägande
ej väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet med mindre
åtal därför äger rum — ett fall som i nu förevarande sammanhang ej är av
intresse —- eller talan biträdes av åklagaren, d. v. s. av åklagare som varit
behörig att åtala'' brottet. Detta stadgande, vilket upptagits i 22 kap. 8 §
rättegångsbalken, är en rättegångsföreskrift och innebär i och för sig icke
någon reglering av formerna för ombudsmännens verksamhet då begäran
om talans biträdande framställes. Stadgandet säger med andra ord intet om
att ombudsman, därest den enskilde ej förebringar tillfredsställande utredning
om saken, har att föranstalta om sådan utredning. Från allmänna
synpunkter synes dock i sådant fall utredning böra ske genom vederbörande
ombudsmans försorg. Väckes fråga huruvida ombudsman bör biträda en
talan om enskilt anspråk, är det avgjort mest tillfredsställande att han bar
erforderlig utredning till sitt förfogande för alt kunna ge ett materiellt välgrundat
beslut i frågan om biträdande av taian. Dessa synpunkter torde
också ha varit avgörande då ombudsman lämnat sitt biträde med utredning
i fall av förevarande art. Det må påpekas att det kan synas tveksamt huruvida
ombudsman bör lämna biträde åt en klagande i fall då anspråket visserligen
framstår som befogat men det — med hänsyn till skadans ringa
omfattning, till övergreppets art eller till att lång tid förflutit — måste bedömas
vara av ringa betydelse för klaganden att lians talan vinner prövning.
Som emellertid den enskilde saknar varje möjlighet att själv föra
talan mot tjänsteman med forum i överrätt, synes det mest tillfredsställande
att utredning sker genom ombudsmans försorg även om förhållandena är sådana
som nyss angivits.

I fyra fall bar JO efter verkställd utredning uppdragit åt advokatfiskal att
utföra ersättningstalan (JO:s ämbetsberättelser 1889 s. 23 ff, 1898 s. 66 ff,
1928 s. 11 ff och 1933 s. 40 ff). Vid liden för dessa ärendens avgörande gällde
beträffande enskilds talerätt mot tjänsteman med forum i överrätt punkt 40
i Kungl. förklaring den 23 mars 1807, vilken hade i princip samma innebörd
som 22 kap. 8 § rättegångsbalken. Något fall av förevarande slag från den
nya rättegångsbalkens giltighetstid torde ej ha förekommit bos JO. MO har
däremot i något fall företagit utredning, vilken dock ej lett till talans väckande.

Såsom ovan anförts är målsägande oförhindrad alt själv föra talan om
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av tjänsteman som bar forum i
underrätt, lic! torde vara på grund härav och med beaktande av den allmänna
principen alt preskriberade gärningar ej får göras till föremål för utredning
som JO i sin hittillsvarande praxis ansett sig icke böra till prövning
upptaga anmälan om enskilt anspråk på grund av preskriberat ämbetsbrott
av tjänsteman med forum i underrätt.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Av det anförda framgår att målsägande, som gör gällande enskilt anspråk
på grund av preskriberat ämbetsbrott, kan erhålla JO:s bistånd med
utredning av saken därest hans anspråk riktar sig mot någon som har forum
i överrätt, medan han får söka klara sig utan sådant bistånd om hans anspråk
riktar sig mot någon som har att svara i underrätt. Att den enskildes
möjligheter i det senare fallet är mycket begränsade är uppenbart. Han har
ej möjlighet att få bistånd av polismyndighet eller allmän åklagare, han har
ej själv maktmedel varigenom en utredning skulle kunna ske och han kan
ej gärna väcka talan inför domstol utan föregående utredning på grund av
de konsekvenser av ekonomisk och annan art som kan följa om hans anspråk
icke bifalles. Det är icke tillfredsställande att den enskildes möjligheter
att göra ett anspråk gällande på detta sätt skall vara beroende av om
talan om anspråket skall väckas i ena eller andra instansen. Det är ej heller
tilltalande att ombudsman, som ju skall vara den enskildes värn mot tjänstemäns
övergrepp och godtycke, icke är skyldig alt biträda med utredning
om ett påstått felaktigt förfarande av en tjänsteman i tjänsten så länge därå
grundat skadeståndsanspråk ej preskriberats, om än straff därför förfallit.
Särskilt starkt framträder det otillfredsställande i att den enskilde saknar
möjlighet att erhålla utredning i fall då Kronan kan tänkas vara ansvarig i
skadeståndshänseende. Från tjänstemannahåll torde invändning ej kunna
göras mot att tjänstemän med forum i underrätt i förevarande hänseende
likställes med tjänstemän med forum i överrätt. Det allmänna intresset av
att undvika undersökningar om preskriberade brott är enligt utredningens
uppfattning ej heller så starkt då det gäller ämbetsbrott att icke utredning
bör få göras, oavsett om tjänstemannen har forum i överrätt eller i underrätt.
Genom sitt myndighetsutövande gentemot de enskilda intager tjänstemännen
en särställning och det synes därför ingalunda orimligt alt undersökning
sker om deras åtgärder i tjänsten, så länge därå grundade ersättningsanspråk
ej preskriberats. För den enskilde, som hänvänder sig till
ombudsman, torde det regelmässigt vara av mindre intresse att en felande
tjänsteman ådörnes straff än att klaganden erhåller gottgörelse. För övrigt
intar tjänstemännen även i straffrättsligt hänseende i viss mån en särställning,
enär för ämbetsbrott lägsta preskriptionstiden är fem år.

Skyldighet för ombudsman att bistå med utredning även då det enskilda
anspråket riktar sig mot tjänsteman med forum i underrätt bör föreskrivas
i instruktion. Det synes dock varken lämpligt eller nödvändigt att ålägga
ombudsman att i alla fall av nu förevarande art lämna sitt bistånd. Är saken
uppenbart ogrundad skall sålunda självfallet lika litet här som i överrättsfallen
någon undersökning igångsättas. Ej heller bör så ske där anmälan ej
uppbäres av något intresse av viss betydelse. Det synes nämligen mindre
angeläget att ombudsman föranstaltar om utredning då den påstådda skadan
framstår som obetydlig, och i synnerhet är detta fallet då jämförelsevis
lång tid förflutit från det skadan inträffade. Även övergreppets art kan
göra en utredning mindre angelägen. Om t. ex. en klagande hos ombudsman
påstår sig för sex år sedan ha hlivit förolämpad av en tjänsteman i dennes
ämbetsutövning torde skäl knappast föreligga att lämna bistånd med utredning.
Att sålunda ombudsmans bistånd föreslås ej få samma omfattning
i underrättsfallen som i överrättsfallen får ses mot bakgrunden av att den
enskilde i underrättsfallen är oförhindrad att väcka talan utan biträde av
ombudsman.

Instruktionsstadgandet torde för underrättsfallen kunna avfattas så att
ombudsman, så länge ett enskilt anspråk ej är preskriberat, bär att på begäran
lämna biträde med utredning därom, utom för det fall att det måste anses
vara av ringa betydelse för den enskilde att hans talan vinner prövning.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Såsom ovan nämnts tillämpas redan nu i överrättsfallen den ordning utredningen
för dem funnit lämplig. Då emellertid en reglering måste ske beträffande
underrättsfallen synes lämpligt att även överrättsfallen regleras.

För fullständighetens skull må till sist nämnas att vad som i nu förevarande
del sagts äger tillämpning även för det fall att en tjänsteman avlider
innan ett av honom begånget ämbetsbrott hunnit preskriberas.

Vid remissbehandlingen har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissmyndigheter utom JK och dåvarande JO.

MO anför följande:

I motiven till det föreslagna stadgandet framhålles att, vare sig saken
skall upptagas av underrätt eller omedelbart av högre rätt, någon undersökning
självfallet icke skall av ombudsmannen igångsättas därest det enskilda
anspråket är uppenbart ogrundat. I anslutning till detta uttalande torde
böra framhållas alt, huru än frågan om befogenheten av anspråket från
början bedömes, det i nu åsyftade fall icke för ombudsmannen kan föreligga
något binder att såsom en inledande åtgärd föranstalta om undersökning
i den utsträckning ombudsmannen kan finna påkallat för ett närmare
bedömande av huruvida fog finnes för en mera ingående utredning. Det bör
nämligen beaktas att här, till skillnad från de fall som avses i It § av instruktionsförslaget1,
är fråga om utredning med anledning av påstående om
något förelupet fel inom det område, som är underställt ombudsmannens
tillsyn. För militieombudsmansämbetets del har i sådana fall som de ifrågavarande
erfarenheten givit vid handen att det icke sällan redan på grundval
av sådan förberedande undersökning kunnat med erforderlig tillförlitlighet
bedömas att det framställda anspråket varit obefogat.

Inom militieombudsmannens verksamhetsområde ha alltemellanåt förekommit
sådana fall som åsyftas med det nu berörda stadgandet. Merendels
ha dessa fall gällt av värnpliktiga framställda anspråk på ersättning med
anledning av skada eller sjukdom som uppkommit under militärtjänstgöring,
och det har då oftast förhållit sig så att vederbörande, innan sådant
anspråk framställts, kommit i åtnjutande av ersättning av allmänna medel
enligt militärersättningsförordningen men vid sedermera — i första hand av
riksförsäkringsanstalten — verkställd prövning befunnits icke vidare vara
berättigad till ersättning enligt de särskilda förutsättningar härför som gälla
enligt nämnda förordning eller i varje fall fatt vidkännas minskning av
tidigare utbetalade belopp. l)et torde under nu angivna förhållanden kunna
vara i viss mån förklarligt om vederbörande, därest han tilltror sig kunna
göra gällande att hans fall är att tillskriva vållande av någon; som i sin
tjänsteutövning på ett eller annat sätt haft befattning därmed, anser sig
icke böra underlåta att även i ett jämförelsevis sent skede framställa det
anspråk på fullt skadestånd, vartill han kan vara berättigad. I betraktande
av att i sådana fall som de nu berörda regelmässigt även torde uppkomma
fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med anledning av det förmenta
felet, skulle det helt visst framstå såsom i hög grad otillfredsställande om
icke den enskilde, utan avseende å att straffanspråket blivit föremål för
preskription, hade möjlighet att genom ombudsmannen erhålla biträde lor
sakens vidare utredande. Det synes härvidlag även böra beaktas att ombudsmannen
har att fullgöra åligganden icke endast i egenskap av åtalsmyndighet
ulan även såsom jämväl på annat sätt verksam tillsynsmyndighet inom
det honom anvisade ämbetsområdet.

1 Denna paragraf motsvaras av 12 § i propositionens forsta g.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

I detta sammanhang kan vidare framhållas att, även om det enskilda
anspråket väckes i nära anslutning till den händelse som närmast är grundläggande
för anspråket i fråga, för det inträffade ådraget straffansvar likväl
kan vara preskriberat. Såsom exempel härpå kan hänvisas til! ett i
militieombudsmannens ämbetsberättelse 1952 s. 190 ff. refererat ärende.
Omständigheterna voro i detta fall följande. Vid skjutning, som på hösten
1948 företogs med en på ett örlogsfartyg uppställd automatkanon, lossnade
kanonen under pågående eldgivning från angöringen vid däcket och föll
omkull, varvid genom fortsatt, automatiskt avgående eld från kanonen tre
av besättningen dödades och åtskilliga skadades. Ersättningskrav anmäldes
utan omgång av vissa av de skadade. Vid verkställd utredning befanns till
en början att händelsen varit att tillskriva vissa bristfälligheter i den till
kanonen hörande fastgöringsanordningen samt att ansvar för det inträffade
icke kunde läggas vare sig å någon av fartygsbefälet eller annan ombordvarande
eller å någon som eljest haft att taga befattning med kanonen sedan
den år 1944 blivit flyttad till sin senaste uppställningsplats å fartyget. Vid
därefter fortsatt utredning — dåmera kunde icke bliva fråga om straff med
anledning av vad som förekommit år 1944 och tidigare — framkom att en
varvsförman, som haft tillsyn över det år 1944 verkställda arbetet med fastsättningsanordningens
uppmonterande, underlåtit att tillse att fastsättningsanordningen
utfördes i enlighet med föreliggande ritningar. I anslutning till
vad sålunda framkommit uttalade militieombudsmannen vid ärendets avgörande
att den åsyftade varvsförmannen funnits ha blivit ansvarig för att
kanonens fastgöringsanordning varit bristfällig samt att i enlighet med gällande
praxis kronan genom varvsförmannens försummelse — för vilken straff
var förfallet innan den av olyckan föranledda utredningen förelåg — torde
ha ådragit sig alltjämt bestående ersättningsskyldighet gentemot de skadelidande.
— Enligt av Kungl. Maj :t sedermera meddelat beslut utanordnades
ersättningar med anledning av de framställda skadeståndskraven.

Av det anförda torde framgå att inom militieombudsmannens verksamhetsområde
i nu ifrågavarande hänseende redan införts en praxis, som i
stort sett torde ansluta sig till de i det föreslagna instruktionsstadgandet
angivna riktlinjerna. Ehuru det såvitt gäller militieombudsmannens ämbetsområde
vid sådant förhållande knappast torde förefinnas något påtagbart
behov av ett sådant stadgande, finner jag likväl av utredningen anförda skäl
tala för att förslaget även i nu förevarande del genomföres.

JK uttalar:

Vad angår förfarandet i fråga om enskilt anspråk på grund av preskriberat
ämbetsbrott ställer sig justitiekanslersämbetet för sin del tveksamt till lämpligheten
av.en allmän ändring av den praxis som härutinnan tillämpas hos
JO. I betänkandet lämnas icke några upplysningar om i vilken omfattning
JO avvisat framställningar av här åsyftat slag eller i vad mån sådana förtjänat
stödjas. Det är därför svårt att bestämt uttala sig om det praktiska
behovet av eu ändring i förevarande hänseende. Justitiekanslersämbetet föreställer
sig emellertid att, om en målsägande icke inom fem år, den för ämbetsbrott
stadgade kortaste preskriptionstiden såvitt angår straffrättsligt ansvar,
gjort gällande något anspråk på grund av ämbetsbrottet, i de flesta fall
anledning ur allmän synpunkt att bistå målsäganden med utredning icke
torde finnas. Det må här nämnas, att de i betänkandet omförmäida fall, där
JO fört ersättningstalan mot ämbetsman med forum i överinstans, utgöra
allenast fyra under JO-ämbetets hela tillvaro. Av dessa fall, som refererats i
ämbetsberättelserna 1889, 1898, 1928 och 1933, avse tre felaktigt gravationsbevis
och ett felaktig behandling av lagfartsärende. I tre av dessa fall synes

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 7.957

det begångna felet ha yppats först efter eller nära preskriptionstidens utgång.
I sådana fall kanske JO bör bistå enskild med här ifrågavarande utredningar,
även om ämbetsfelet begåtts av tjänsteman med forum i underrätt och talerätt
mot denne således står öppen för den enskilde. Även eljest kanske fall
kunna inträffa, där bistånd av JO förefaller på sin plats. Att helt allmänt
föreskriva skyldighet för JO att biträda enskild i angivna hänseende, trots
att ansvaret för ämbetsbrottet förfallit, synes justitiekanslersämbetet emellertid
icke lämpligt. Förhållandet är helt annat beträffande ämbetsbrott av
tjänsteman med forum i hovrätt eller högsta domstolen, ty där är den enskilde
förhindrad att själv föra talan på grund av särskilda bestämmelser,
givna för att skydda ifrågavarande tjänstemän mot obefogade rättegångar,
för vilka de ansetts kunna bli särskilt utsatta. Skulle en sådan generell föreskrift
som den ifrågasatta meddelas, torde rätt stor risk uppkomma, att JO
i icke så få fall, sannolikt till föga nytta, besvärades med framställningar om
utredningar rörande påstådda ämbetsfel, begångna för länge sedan. Det allmänna
intresset av att undvika undersökningar om preskriberade brott bör
ej heller underskattas. Det torde böra ankomma å JO att närmare utforma
den jämkning av praxis i positiv riktning, som finnes böra ske, därvid samråd
synes böra äga rum med MO för vinnande av likformighet i den män sådan
bör åvägabringas.

I det av dåvarande JO avgivna yttrandet anföres följande:

Såsom allmän regel gäller, att talan om ansvar för ämbetsbrott väckes vid
underrätt på talan av allmän åklagare. Från denna regel stadgas i 2 kap. 2 §
och 3 kap. 3 § rättegångsbalken det undantaget att det tillkommer överrätt
att som första instans upptaga mål om ansvar för ämbetsbrott av domare eller
annan ämbetsman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning
skall väckas i överrätten. Enär enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott
är avhängigt av frågan om ämbets- eller tjänstemannen gjort sig skydig til)
straffbart förfarande, gälla enligt nämnda lagrum samma forumregler även
för talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott.

I sagda undantagsfall åtnjuter målsäganden icke den honom eljest tillkommande
rätten att själv väcka talan om enskilt anspråk, som har sin
grund i brottslig gärning. Det stadgas nämligen i 22 kap. 8 § rättegångsbalken,
att talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt, ej må väckas av målsägande, med mindre
åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren. Åklagare i dessa
fall äro, såsom förut nämnts, riksdagens ombudsmän, JK och, i begränsad
omfattning, riksåklagaren.

Om målsäganden hos sådan åklagare framställer anspråk på skadestånd
för ämbetsbrott av tjänsteman, varom här är fråga, verkställer åklagaren
prövning huruvida straffbart ämbetsbrott föreligger. Befinnes så vara fallet,
anslälles åtal, och målsäganden kan då i åtalsmålet eller i särskild rättegång
framställa sina anspråk i överrätten. Är straff för brottet förfallet i anledning
av preskription eller på grund av att tjänstemannen avlidit, sker enahanda
prövning rörande ämbetsbrottets straffbarhet, och åklagaren förklarar
sig biträda målsägandens talan, om brottet befinnes ha varit straffbart och
målsäganden kan ha lidit skada av brottet. Åklagarens beslut om sitt biträdande
av sagda talan är således oberoende av skadans storlek. Målsäganden
får sedan själv utföra sin talan i överrätten. 1 andra fall än de nu nämnda
är målsäganden utesluten från rätten att föra talan i förfarande hänseende.

Dessa speciella regler om målsägandes uteslutande från talerätt på grund
av brott äro motiverade av behovet att skydda domare och högre ämbetsmän
mot obefogade åtal och vinner berättigande genom de synnerligen effektiva

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

■anordningar för beivrande av tjänstefel, som sedan länge funnits hos oss
(Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning,
SOU 1926: 32 s. 40).

De sakkunniga ha föreslagit, att dessa undantagsstadganden skola utsträckas
därhän, att riksdagens ombudsmän även i de fall då målsäganden äger att
utan inskränkning själv väcka talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott
skola vara skyldiga att verkställa utredning huruvida brott föreligger,
oaktat straff för brottet förfallit. Förslaget grundar sig på uppfattningen att
en målsägande har mycket begränsade möjligheter att på egen hand åstadkomma
för talans väckande erforderlig utredning rörande det påstådda ämbetsbrottet.
Detta förhållande utgör närmast motivering till en lagändring,
enligt vilken det skulle åligga allmän åklagare att verkställa sådan undersökning.
Det synes mig däremot svårförklarligt, varför riksdagens ombudsmän
— och endast dessa — skulle belastas med en dylik uppgift. Riksdagens
ombudsmäns nuvarande skyldighet att verkställa utredning i anledning av
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott är ju nödvändig av helt annat skäl,
nämligen åtals- och forumreglernas utformning i rättegångsbalken.

JO:s skyldighet att verkställa utredning i förevarande hänseende skulle
säkerligen komma att i stort sett förbliva obekant för allmänheten. Det kan
därför bliva en ren händelse, om målsäganden vänder sig till JO eller allmän
åklagare och om utredning således kommer till stånd eller ej.

Enligt betänkandet skulle utredningsskyldighet ej åligga JO, om det måste
anses vara av ringa betydelse för målsäganden att hans talan vinner prövning.
Denna inskränkning innebär i själva verket, att JO i förevarande fall
— i motsats till vad som gäller om ämbetsbrott, varom talan skall föras
överrätt — måste, och detta i första hand, pröva även anspråkets skälighet.
Eljest kan det inträffa, alt en vidlyftig och tidskrävande utredning verkställes
rörande ett tjänstefel, som sedan befinnes kunna ha ådragit målsäganden
skada till så obetydligt belopp, att det är av ringa betydelse att anspråket
vinner prövning.

Det är icke ovanligt, att hos JO framställes klagomål mot lägre tjänsteman
för ämbetsbrott, som är preskriberat. Ofta kan det påstådda brottet ligga
mycket långt tillbaka i tiden, men preskriptionsavbrott kan ha skett genom
att anspråket bevakats. Då givetvis utredningen om ett brott blir svårare ju
längre tid som förflyter sedan brottet förövades, torde den föreslagna bestämmelsen
icke sakna betydelse för JO-ämbetets arbetsbörda.

Prövning av ansökan jämlikt stadgandet i 22 kap. 8 § rättegångsbalken
har hittills hos JO förekommit i ett enda fall, som dock ej lett till talans
väckande (ärendet nr 664/1955).

I fråga om avfattningen av det föreslagna stadgandet anföres i remissyttrandet
följande:

Den föreslagna paragrafen synes innebära, att ombudsmannen skall biträda
klaganden (ej övriga eventuella målsägande) med utredning av själva
det enskilda anspråket. Det är dock icke skadeståndsanspråket såsom sådant,
som ombudsmannen har att utreda, utan det till grund för anspråket
liggande ämbetsbrottet. Paragrafen har givits sådan lydelse, att ombudsmannen
skulle, innan han förordnade om ett åtal, biträda klaganden med
utredning till styrkande av dennes enskilda anspråk. Något sådant kunna
de sakkunniga uppenbarligen icke ha avsett.

1956 års kommitté omformulerade nu ifrågavarande stadgande med visst
beaktande av de kritiska synpunkter JO framfört. Kommitténs förslag är
likalydande med det i propositionen sedermera upptagna förslaget utom

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

så till vida att i propositionen tillagts orden »eller annat brott, varigenom
ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt».

Det sålunda i propositionen gjorda tillägget var föranlett av påpekande i
remissyttrande av MO. Att stadgandet bör ha den innebörd, som blir en
följd av tillägget, synes MO vara desto mera klart som, då fråga uppkommer
om enskilt anspråk på grund av förment felaktigt förfarande av befattningshavare
i tjänsten, det ofta icke utan mera ingående utredning kan avgöras,
huruvida det föreligger allmänt brott varigenom befattningshavaren
även åsidosatt sin tjänsteplikt eller det föreligger s. 1c. självständigt ämbetsbrott.

JO hade icke något att erinra mot vad 1956 års kommitté föreslog.

Motionerna

I motionen II: 589 föreslås att riksdagen måtte besluta att för sin del godkänna
propositionen med allenast det tillägget att i 15 § införes ett tredje
stycke av följande lydelse: »Föranleder klagoskrift ingen ombudsmannens
åtgärd, skola de omständigheter, varå beslutet väsentligen grundas, meddelas
den klagande.»

Till motivering för det i motionen ställda yrkandet anföres att, då hänvändelse
till riksdagens ombudsmän ofta uppfattas som en sista möjlighet
att få rättelse av ett —- verkligt eller förment — rättsövergrepp, det är av
stor betydelse för klagandens bedömning av frågan och hans inställning till
rättsordningen att, om klagomålet icke föranleder någon åtgärd av ombudsmannen,
de avgörande skäl varå beslutet grundas delgives klaganden. Motionärerna
anser det icke tillfredsställande att klaganden erhåller ett besked
vari rätt och slätt meddelas att klagoskriften icke föranleder någon åtgärd.

I motionen II: 609 hemställes att riksdagen måtte uppdraga åt lagutskottet
att i ombudsmännens instruktion utarbeta bestämmelser dels om att tjänsteman
skall före ombudsmannens avgörande av ärendet av ombudsmannen
underrättas om i vilka avseenden han misstänkes ha handlat felaktigt samt
beredas skäligt rådrum i anslutning därtill att inkomma med de slutpåminnelser
i ärendet han kan akta nödigt, och dels om att tjänsteman, som icke
åtnöjes med ombudsmans anmärkning, äger besvära sig hos första lagutskottet.

Motionären framhåller att någon bestämmelse motsvarande stadgandet i
23 kap. 18 § rättegångsbalken om skyldighet att underrätta den misstänkte
om misstanken icke finnes beträffande förfarandet hos ombudsmännen.
Klagoskrift innehåller ofta, anför motionären, ett flertal icke närmare preciserade
påståenden och tjänstemannen, som efter remiss av ombudsmannen
skall besvara sådan skrift, kanske avpassar sitt svar så att han bemöter
företrädesvis vad han själv tror vara mest graverande. Vid avgörandet av
ärendet fäster däremot måhända ombudsmannen särskild vikt vid annat
påstående. Hade tjänstemannen före ombudsmannens avgörande fått sin
uppmärksamhet riktad på i vilket eller vilka avseenden ombudsmannen
8 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. i avd. Nr 33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

misstänkt att tjänstemannen handlat felaktigt, kanske det hade föranlett
tjänstemannen att betydligt mera ingående utveckla sin talan i nämnda avseenden
och måhända också åberopa bevis för sin ståndpunkt. Meddelar ombudsmannen
i sitt beslut att tjänstemannen förfarit felaktigt men att ombudsmannen
av någon anledning anser att åtal icke skall väckas, har tjänstemannen,
anför motionären vidare, icke någon möjlighet att få saken prövad
av domstol. Begär tjänstemannen att åtal skall anställas kan ombudsmannen
visserligen taga hänsyn därtill om tjänstemannens förfarande innefattar
brott eller förseelse, men i de fall där förfarandet icke är av denna art
men likväl klandervärt synes ej ens formell möjlighet till domstolsprövning
föreligga. Största säkerhet för ett riktigt avgörande vore måhända om författningsmässigt
kunde tillskapas appellationsmöjlighet till domstol för
tjänstemannen och detta även vid ärenden av sistnämnda slag. Tjänstemannen
kan visserligen, framhåller motionären, om han anser att ombudsmannens
beslut är felaktigt, skriva därom till lagutskottet men någon mera
utbredd kännedom om denna möjlighet till rättelse torde icke föreligga.
Fall kan också förekomma, där ombudsmannen på föreliggande material utdelat
en riktig anmärkning, men tjänstemannen kanske genom förebringande
av kompletterande material kan visa att anmärkningen likväl icke skulle
ha utdelats.

Utskottet

Det framlagda förslaget till lösning av frågan om ombudsmännens tillsyn
på det kommunala området är uttryck för en kompromiss mellan olika
uppfattningar. Genom förslaget har tillgodosetts önskemålet att ombudsman
bör ingripa mot allvarligare fel av kommunala myndigheter och befattningshavare.
Alla torde vara ense om att så bör vara fallet. Någon invändning
mot att ombudsman ej skall taga befattning med smärre felaktigheter
på det kommunala området torde ej heller behöva göras. De allmänna
riktlinjer som angivits för tillsynen och till vilka de tre kommunförbunden
anslutit sig synes därför utskottet väl ägnade att tjäna som ledning för ombudsmännens
verksamhet på ifrågavarande område. De praktiska erfarenheterna
vid tillsynen torde få avgöra huruvida i framtiden någon mindre
justering av det i 9 § instruktionen upptagna stadgandet blir erforderlig.

Den i 12 § föreslagna bestämmelsen om skyldighet för ombudsman att
under vissa förutsättningar giva behörig åklagarmyndighet till känna att
tjänsteman kan ha begått brott utom tjänsten har vid remissbehandlingen
varit föremål för delade meningar. Flertalet remissinstanser har emellertid
tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran. Mot införande av
skyldighet för ombudsman att vara verksam i angivet hänseende finner utskottet
invändningar icke böra resas. Det måste anses vara en naturlig följd
av ombudsmännens allmänna skyldighet att utöva tillsyn över tjänstemännen
att ombudsmännen bidrager till upprätthållande av det grundläggande
kravet på viss standard hos tjänstemännen. Och en föreskrift i saken synes

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

erforderlig, enär ombudsmännen tillämpat olika praxis i förevarande hänseende.
Delade meningar kan givetvis råda om hur långt den ifrågavarande
skyldigheten skall utsträckas. Det hör emellertid enligt utskottets mening
icke föreskrivas skyldighet för ombudsman att till åklagarmyndighet vidarebefordra
även handlingar i ärende där anmälan gjorts eller fråga eljest uppkommit
om av tjänsteman utom tjänsten förövat brott av sådan natur att
det icke synes kunna inverka på hans lämplighet att utöva tjänsten. Det
synes utskottet med önskemålet om viss standard hos tjänstemännen bäst
förenligt att skyldigheten för ombudsman att företaga åtgärd i nu ifrågavarande
hänseende, på sätt i 1955 års förslag förordats, anknytes till det i
25 kap. 7 § strafflagen för ådömande av suspension uppställda kravet att
tjänstemannen i avsevärd mån skadat det anseende som innehavare av befattningen
bör äga. Kan så vara fallet bör ombudsman vara skyldig att ge
åklagarmyndighet till känna vad som förevarit. I andra fall får det bero
av ombudsmannens eget avgörande hur han skall handla. Det må framhållas
att — såsom av det föregående även torde framgå — vad som sålunda
skulle ankomma på ombudsman allenast innebär ett hänskjutande
till åklagarmyndigheten som har att på eget ansvar handlägga och avgöra
ärendet, därvid denna myndighet självfallet är helt obunden i sin
prövning. Ombudsman får givetvis icke företaga någon som helst utredning
i ärendet, enär en sådan skulle falla utanför hans i § 96 regeringsformen
angivna behörighet. Med hänsyn härtill och då vid anmälan till ombudsman
läget sällan är sådant att skälig misstanke kan anses föreligga vill utskottet
slutligen i detta sammanhang uttala, att det icke synes möjligt att
låta ombudsmans åtgärd i nu ifrågavarande hänseende bero av att sådan
misstanke som nyss sagts kan anses vara för handen.

Utskottet anser att skyldighet även bör stadgas för ombudsman att biträda
med utredning om ämbetsbrott och annat brott, varigenom tjänsteplikt
åsidosatts, då fråga om enskilt anspråk uppkommit på grund av brottet,
om än straff därför förfallit. En föreskrift i förevarande hänseende synes
erforderlig redan av den anledningen att ombudsmännens praxis varit olika.
Mot den föreslagna inskränkningen i skyldigheten att biträda då talan om
anspråket skall upptagas av underrätt och det måste anses vara av ringa
betydelse för den som framställt anspråket att hans talan vinner prövning,
har utskottet icke någon invändning att göra. En sådan inskränkning utgör,
såsom militieombudsmannen framhållit, icke hinder för ombudsman
alt, huru än frågan om befogenheten av anspråket från början bedömes, i
nu åsyftade fall såsom en inledande åtgärd föranstalta om utredning i den
utsträckning som kan vara påkallad för elt närmare bedömande av huruvida
fog finnes för en mera ingående utredning. Vad angår de fall då talan om
enskilt anspråk skall prövas av överrätt anser utskottet att någon inskränkning
motsvarande den för underrättsfallen nyss berörda ej bör göras. Det
är nämligen att märka att i överrättsfallen vederbörande icke har någon laglig
möjlighet alt väcka talan om enskilt anspråk om icke talan därom biträdes
av åklagare som varit behörig att åtala brottet.

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Utskottet finner det angeläget att ombudsman, om framförda klagomål
icke resulterar i anmärkning, då så är möjligt i sitt avskrivningsbeslut ger
till känna de skäl som varit bestämmande för ombudsmannens ståndpunktstagande.
Det synes emellertid icke vara möjligt att ge en allmän föreskrift
i ifrågavarande hänseende. Stundom är det icke möjligt att ombudsmannen
anger skälen för att ett klagomål ej föranleder någon åtgärd. I
vissa fall skulle även en sådan föreskrift föranleda ett arbete, som icke
skulle stå i rimlig proportion till vad som skulle vinnas därmed. Utskottet
tänker särskilt på de hos justitieombudsmannen icke så sällan förekommande
fall, då klagomål uppenbarligen är ett utslag av sinnessjukdom,
ävensom de fall då klagande vid upprepade tillfällen återkommer med klagomål
i samma hänseende och han tidigare erhållit tillfredsställande besked.
Enligt vad utskottet inhämtat av ombudsmännen synes den praxis
som numera tillämpas tillgodose de krav som åsyftas med den i ämnet
väckta motionen 11:589. Utskottet avstyrker med hänsyn till det anförda
det i denna motion ställda yrkandet.

Innan ombudsman avslutar ärende med erinran eller anmärkning mot
tjänsteman bör denne självfallet ha beretts tillfälle att yttra sig i det eller
de hänseenden som avses med erinringen eller anmärkningen. Är klagoskrift
av sådan karaktär att därav icke med full tydlighet kan utläsas i
vilket eller vilka hänseenden klagomål anföres, bör ombudsman redan då
yttrande infordras ange i vilka hänseenden vederbörande bör yttra sig.
Skulle infordrat yttrande vara ofullständigt antingen genom att tjänstemannen
ej bemött i klagoskriften framställt påstående eller genom att ombudsmannen
finner anledning till misstanke om fel beträffande vilket tjänstemannen
ej yttrat sig, bör såsom av det anförda torde framgå ärendet utställas
till nytt yttrande, därvid uttryckligen bör angivas i vilket hänseende
komplettering av tidigare yttrande erfordras. Då ombudsmännens praxis i
allmänhet torde tillgodose de sålunda angivna önskemålen finner utskottet
det i motionen 11:609 i förevarande hänseende ställda yrkandet icke böra
föranleda annan åtgärd än att utskottet understryker angelägenheten av
att den ovan angivna ordningen för förfarandet hos ombudsmännen iakttages.

Den i samma motion väckta frågan om inskrivande i instruktionen av
klagorätt över ombudsmans beslut hos första lagutskottet kan utskottet
icke biträda. Det synes icke lämpligt eller förenligt med ombudsmannaämbetenas
natur att i nu förevarande hänseende såsom besvärsinstans införa
ett riksdagsutskott. Självfallet är det emellertid envar obetaget att fästa
första lagutskottets uppmärksamhet på förment felaktigt avgörande av ombudsman.
En sådan framställning beaktas av utskottet vid dess årliga grundlagsenliga
granskning av ombudsmännens ämbetsförvaltning. Utskottet vill
i detta sammanhang vidare göra det uttalandet att utskottet anser lämpligt
att, därest utskottet efter granskning av ombudsmans ämbetsberättelse givit
uttryck åt uppfattning som avviker från vad ombudsmannen uttalat, ombudsmannen,
med hänsyn till den för praxis vägledande betydelse ombuds -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

männens i berättelsen gjorda uttalanden anses äga, i närmast följande ämbetsberättelse
redovisar vad sålunda förekommit.

Utskottet föreslår viss redaktionell ändring av lydelsen av 13 §. Genom
att »klaganden» utbytes mot »den som framställt anspråket» utmärkes
tydligare än genom avfattningen i propositionen att anspråket icke måste
ha väckts genom klagomål utan, såsom också inledningsorden i paragrafen
anger, kan ha uppkommit på annat sätt. Därvid förutsättes uppenbarligen
att målsäganden på förfrågan från ombudsman framställt anspråk på gottgörelse
för skada, som åsamkats genom av ombudsman uppmärksammat
felaktigt förfarande från tjänsteman.

I remissyttrande över 1955 års förslag har dåvarande justitieombudsmannen,
under framhållande av att redovisningen av Kungl. Maj :ts åtgärder i
anledning av beslut och framställningar av riksdagen är synnerligen betungande
på grund av brådskan att iordningställa denna redovisning för
intagande i ämbetsberättelsen, ifrågasatt om icke redovisningen kunde få
avlämnas skild från ämbetsberättelsen och A7id en senare tidpunkt än berättelsen.
Detta önskemål, vilket även den nuvarande justitieombudsmannen
på förfrågan från utskottet understrukit och som för departementen
uppenbarligen ej föranleder någon olägenhet, har utskottet ansett sig böra
tillmötesgå. För detta ändamål har viss omredigering skett av 18 §.

I förslaget har de nu gällande instruktionernas språkliga uttryckssätt i
stort sett bibehållits. Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida icke en språklig
överarbetning borde ske, men då en grundligare revidering i angivet
hänseende skulle innebära en nästan genomgående omformulering av de olika
bestämmelserna utan att medföra nämnvärda sakliga fördelar, vilket även
framhållits i 1955 års förslag, har utskottet stannat för att icke förorda någon
sådan överarbetning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet — under förutsättning att
det såsom vilande antagna förslaget till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§
regeringsformen av riksdagen slutligt godkännes -— hemställa,

att riksdagen, med avslag å motionerna II: 589 och II: 609,
måtte antaga det vid propositionen fogade förslaget till instruktion
för riksdagens ombudsmän med allenast de ändringarna
att 13 och 18 §§ erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

13 §.

Uppkommer fråga om enskilt anspråk
på grund av ämbetsbrott eller
annat brott, varigenom ämbetsman
åsidosatt sin tjänsteplikt och är anspråket
icke preskriberat, åligge ombudsman
att biträda med utredning
om brottet, oaktat straff därför för -

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

dock ej om anspråket är preskriberat
eller, då talan därom skall upptagas
av underrätt, om det måste anses vara
av ringa betydelse för klaganden att
hans talan vinner prövning.

18 §.

Det åligge —- — -—• ---deras

Justitieombudsmannen vare ock
skyldig att i sin berättelse för riksdagen
uppgiva, såväl vilka av föregående
riksdagar fattade beslut och
gjorda framställningar blivit under
det sistförflutna året av Konungen
gillade och föranlett bestämmelsers
utfärdande eller annan åtgärd, som
även vilka beslut och framställningar
icke blivit för Konungen föredragna
eller av Konungen prövade.

Ombudsmans ämbetsberättelse bör
genast vid riksdagens början ingivas
för att kunna i tid hänvisas till
granskning av lagutskott, dit jämväl
i samma ändamål till ombudsmansexpeditionen
hörande ämbetsdiarier,
protokoll och registratur inlämnas.

fallit. Sådan skyldighet föreligger
dock ej då talan om anspråket skall
upptagas av underrätt och det måste
anses vara av ringa betydelse för den
som framställt anspråket att hans
talan vinner prövning.

18 §.

förbättring.

Ombudsmans ämbetsberättelse bör
genast vid riksdagens början ingivas
för att kunna i tid hänvisas till
granskning av lagutskott, dit jämväl
i samma ändamål till ombudsmansexpeditionen
hörande ämbetsdiarier,
protokoll och registratur inlämnas.

Justitieombudsmannen vare ock
skyldig att årligen före februari månads
ingång för riksdagen uppgiva,
såväl vilka av föregående riksdagar
fattade beslut och gjorda framställningar
blivit under det sistförflutna
året av Konungen gillade och föranlett
bestämmelsers utfärdande eller
annan åtgärd, som även vilka beslut
och framställningar icke blivit för
Konungen föredragna eller av Konungen
prövade.

Stockholm den 15 maj 1957

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lodenius, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Domö, Lindgren och Ollén;

från andra kammaren: herrar Bylander, Gezelius, Jacobsson i Sala,
Andersson i Björkäng, Lundqvist, Eliasson i Stockholm, Edlund och fröken
Bergegren.